Lucka 7 var simpel och positiv fast svår och sorglig. Hannoia vann i facitet en tischöt (ny stavning) – förmodligen för att hon ju nämnde för plommonstopet att killen på bilden var en favorit då, för länge sedan.
Men nu kör vi in på helt andra spår. Eller prick likadana förstås.
Lucka 9, där jag hoppas att de intrikata indragen funkar
Jag började äta i mitten av 60-talet, mest
smör. Schersminsläktet
har jag naturligtvis aldrig gillat.
Sånt som jag alltid funnit motbjudande
är ängsmarker och livet i byn, och att
ha folk på besök. De kommer
vandrande genom trädgården
fastän de vet att jag sårbar.
Som Akilles, med hälen
Visst var Akilles galen: han gick ju
i sandaler.
Att bo i marsklandet är som att bo
på internat:
stövlar på måndagar, sydväst på tisdagar.
Vi har sydväst på tisdagar
därför att det regnar på tisdagar. Och om det inte regnar
på måndagar
skulle vi ju inte ha stövlar då.
Det hade varit kul att se den vilda fröken Murdoch
klä sig i stövlar och sydväst.
Instängd i regnskydd
hade hon tvingats vara
både trofast och dygdig.
Fast smör på schersminerna har varken jag
eller Iris.
Men vi har i alla fall stövlar.
Akilles har sandaler.
Den här bilden kan inte på några villkor ju vara signifikant.
Vilket proppfullt kommentatorsbås! Sjunde luckans lettrådar stod som spön i googlebacken och innehöll pärlor, bilar, peace & love, rosor, prästkonferens och hela Josslurens fantastiska associationskedja!
Ingela var säker på att det inte var HB:s namne:
”Är i alla fall helt på det klara med att det inte är nån som spelade käcka låtar på piano på bordellerna i missisipppitrakten kring förra sekelskiftet.”
hakke mötte Lassie:
”Det närmaste jag kommit di däringa popstjärnorna är väl att Joppe Pihlgrens mamma var kurator på mitt högstadium. Men Joppe var å andra sidan mer Docent än Död.”
Marianne tänker på en svensk hoho-fågel:
”Ibland är en svensk fågel nästan lika bra.”
AuL drabbades av en lidnersk knäpp mitt i kommenterandet:
”Jag greppar inte alls i dag – tror att jag är för gammal. Men vänta … NU kom jag på det!”
Ökenråttan var både listig och rolig:
”Här i råttboet kallar vi Southern Comfort för Sudden Comfort. Nästa steg blir väl är Sudden Death.”
Den legendomspunna Janis Joplin (1943–70) klev in i Julkalendern i Cornelis orddräkt och haltrimmade med sin hesa röst om Leonard Cohen och Kurt Cobain samt stackars Jimi som inte vaknade när han behövde, nej. Hon är inte längre bara en flowerpowertjej med cool röst och absolut gehör, utan en person som alla har hört talas om. Jag har hört att grundskolans musiklärare sätter en heder i att berätta om Janis för 2000-talsbarnen.
Joplin med Dick Cavett och – av alla människor – Gloria Swanson!
”Janis hade inte en sångröst, hon hade ett instrument” sa någon av alla tusen miljarder människor som sedan 1970 har gett ut böcker om henne för att de kände henne personligen och delade heroinsprutor och whiskyglas med henne. Jag förstod inte alls hennes genialitet när jag var liten och mest ville tralla med Ledin och Skifs, men idag griper sångerna tag i mig. Eller så är det kanske bara livsödet och medlemskapet i 27-klubben med bl.a. Brian Jones, Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jim Morrison, Kurt Cobain och Amy Winehouse som jag associerar till?
Här uppträder hon i Stockholm 1969 (17 april), och recensenten i SvD är mycket förtjust i henne.
På engelska Wikipedia finns så oerhört mycket att läsa om Joplins korta karriär och supande samt knarkande samt vem som sa vad till vem och vilka som inte ringde till henne när de borde ha gjort det eftersom hon kanske var deppig och inte hade dött av en överdos om de bara hade hört av sig. Överdosen var troligtvis oavsiktlig och av den sorten som sker ett bra tag efter att heroinet injicerades. Den kompis som hittade henne städade snabbt undan alla knarkspår, men blev tillsagd att lägga tillbaka allt eftersom obduktionen med all säkerhet skulle bevisa vad som hade hänt … och så fortsätter det med detaljer, detaljer och detaljer.
Då är det ju faktiskt roligare att fokusera på vad Janis Joplin gjorde när hon levde – och några av de uppträdanden som hon mest kom att uppskatta var besöken hos en av mina favoriter under 1970: Dick Cavett.
(Dick Cavett inleder det gamla klippet och minns med värme Janis Joplin.)
Där var hon frispråkig och (sägs det) fri från heroin. (Men ganska rejält på lyset.) Hon berättade att turnén till Europa (och Sverige) samma år var bedrövliga för att folk där inte släpper loss utan är hämmade och trista. Men så sken hon upp och berättade att hon skulle vara med på sin ”high school reunion” som en liten revansch eftersom hon hade blivit så rysligt retad i skolan.
Ur skolans årsbok. När Janis Joplin under en tid gick på college, utnämndes hon vidrigt nog till ”Ugliest Man on Campus”.Från skolåterträffen. Ser ju helt okej ut!
Så … hur passar Janis Joplin in bland de litterära giganterna i Julkalendern? Pfffft, här passar ju till och med C…… L…… in, så Janis behöver inte skämmas. Och så skrev hon ju låtar (både text och musik): Blindman, I Need a Man to Love, Intruder, Kozmic Blues, Mercedes Benz, Move Over, Oh, Sweet Mary, One Good Man, Turtle Blues och Women Is Losers. Nu ska vi kolla!
Blindman: Well, the blind man, he stood on the way and cried Blind man, he stood on the way and cried Blind man stood on the way and cried,
Crying, ”Oh, show me the way, show me the way, Show me the way, the way to go home.”
My daddy stood on that-a way and cried My daddy stood on that-a way and cried Daddy stood on the way and cried
Crying, ”Oh, show me the way, show me the way, Show me the way, the way to go home.”
Now now now, the blind man, he stood on the way and cried Blind man, he stood on the way and cried Blind man stood on the way and cried,
Crying, ”Oh, show me the way, show me the way, Show me the way, the way to go home.”
”Show me the way, show me the way, Show me the way, the way to go home.”
Hm. Well.
Vi tar en annan! Mercedes Benz!
Oh Lord, won’t you buy me a Mercedes Benz? My friends all drive Porsches, I must make amends. Worked hard all my lifetime, no help from my friends, So Lord, won’t you buy me a Mercedes Benz?
Oh Lord, won’t you buy me a color TV? Dialing For Dollars is trying to find me. I wait for delivery each day until three, So oh Lord, won’t you buy me a color TV?
Oh Lord, won’t you buy me a night on the town? I’m counting on you, Lord, please don’t let me down. Prove that you love me and buy the next round, Oh Lord, won’t you buy me a night on the town?
Everybody!
Oh Lord, won’t you buy me a Mercedes Benz? My friends all drive Porsches, I must make amends, Worked hard all my lifetime, no help from my friends, So oh Lord, won’t you buy me a Mercedes Benz?
That’s it!
Okej.
Fantastisk bild från 1968.
Nä, nu ska vi dra en vinnare ur plommonstopet, som är sprängfylld med lappar! Jag har knölat ihop era namn till små bollar för att de ska få plats! Nu drar jag och vecklar upp … Hannoia!
(T-shirten är fortfarande osynlig, men på gång … vad jag har hört …)
Lucka nio ligger i pipeline och kommer i onsdagsgryningen!
Bonus.
John Lennon mördades idag för 40 år sedan. Några dagar innan Janis dog, spelade hon in den här grattishälsningen till honom.
Lucka fem var tydligen enkelt svår. Och fick några av kommentatorerna att gå i taket av pur chocklycka. Ingela saknar snön, men vann en t-shirt som kanske … värmer?
Vi trampar vidare mot julafton med en haltande gåta som är en sann gåta.
Lucka 7
Hejsan tjosan, hejsan gubben!
Här är brev från älsklingsbruden
Träff i hissen ’68
blev en låt så du slapp vara en kyrkråtta.
Jag är död och det är du ock
Får jag kalla detta sexchock?
Och allt håller på att barka
åt skogen för att jag vill bara knarka
Här är tråkigt vill jag lova
och så jättesvårt att sova
Jimi som har sängen över mig,
han vaknar inte han när han behöver, nej
[snyft]
Jag är hes, har tappat rösten
som när jag dog, den där hösten
Och jag sjöng åt Kristofferson –
han som inte visste vad jag sjöng eftersom
låtskapande var en hobby
om brudar som den där Bobby
Men här sitter jag med en Kurt,
han som säger att vårt öde är helt absurt
Vad kul att jag fick anledning att publicera en helt onödig bild som ser såhär trevlig ut!
Gubben i lådan i lucka 5 var tydligen självklar nästan direkt till morgonkaffet. Det pratades i kommentatorsbåset om sabrering och WHO och Ångpanneföreningen samt allt annat mellan bubblor och jord!
Flygbengan:
”När jag luftade mitt förslag på HB för zkop fick jag tillbaka: det är inget att diskutera. Jag har rätt och du har fel.”
Béatrice Karjalainen:
”Är det ok om jag svarar med barnens gamla klossar istället?”
Pigga Kristina:
”När man kör in i Södra Sandby sitter där en skylt där det står ’Allt kommer att bli bra’. Lite så, fast med siffror.”
AuL: Mel: Skånska slott och herresäten
En svärdslukare har lagt svärdet på hyllan.
En kväll när han uppträdde, var han på fyllan.
Han fumla’ med svärdet och nånting gick snett;
nu sjunger han snapsvisorna i falsett.
Aku:
”Min bror är namne med HB men det hjälper ju inte er som inte känner min bror. Så låt mig presentera honom: Uppsalabo, glasögonbärare och rosfantast.”
Skogsgurra kallade in Ninja i båset eftersom han visste att hon skulle gå i taket av lycka. Ninja (fordom busschaufför) förklarade snabbt:
”De flesta passagerare förblir ju en del av den stora massan, men det finns sådana man aldrig någonsin kommer glömma, trots att de bara åkte med en enda gång, och bara mellan två hållplatser. Man nickar mot varann, man byter några ord, man ses aldrig mer, men man glömmer aldrig.”
Då är vi inne på ”jag mötte Lassie”, och där har KerstinB ett bidrag:
”Jag har minsann gått i samma klass som HB:s son, fast det säger kanske inte så mycket för den som inte har koll på min skoltid.”
Maplestream:
”Ohhlala KerstinB, då vet jag ditt födelseår.”
Och här kommer en Maplestream-bild på kungen av Konzo – ett av många kungadömen i Etiopien.
Men embryo fokuserade på det viktigaste:
embryos kompis sverkcers farras brors son ypsilon jobbrar exstra i julhandeln som svärdslukrare men det är förskräkceligt dåligt betalt okcså han kommrer hem varje dag med hemskct ont i maggen
för att inte tala om när dom ska ut igen allan dom där svärden
säjer han nu
yo
Så, hur gjorde HB det där svärdslukeriet nudå? Jo, man tar en svensk bajonett från 1815 och gapar stort …
(Klippet är inställt på rätt plats, klicka bara på play så ser ni.)
Hans Rosling (1948–2017) hade en helt normal läkarnördskarriär tills han en dag 1998 med hjälp av son och sonhustru (eller svärd-dotter) fick världen att dra efter andan. Och då handlade det inte om svärdet, utan om torr statistik. Att göra statistik intressant är inte lätt – utom när det är lätt, förstås. Och för Hans Rosling var det simpelt. Hade jag varit Hans Rosling hade bristerna i uttalet av engelskan hämmat mig såpass att jag aldrig i livet ens hade tänkt tanken att föreläsa på utrikiska. Och så hade jag förmodligen fått krav på mig att fixa frisyren och ta på mig läckrare kläder.
Det är alltså en evinnerlig tur att det inte är jag som är Hans Rosling.
Orsaken till att han kan sluka svärd står att läsa i hans bok ”Factfulness”, som älskas av alla ända upp till Bill Gates och Barack Obama. I korthet var det så att en professor under läkarubildningen visade en röntgenbild på en svärdslukare och berättade att ”om något fastnar i matstrupen, kan passagen rätas ut om käkbenet trycks framåt”. Hans Rosling hade i samma veva upptäckt att han hade ”dålig kräkreflex” och inte drabbades av kväljningar så lätt, så han började öva på att bli svärdslukare. Men med ett metspö. Det gick åt pepparn, så han sköt upp planerna tills han fick rådet att pröva med ”något platt” eftersom matstrupen ju är platt.
Heureka! Hans slukade med lite övning en platt soppslev, and the rest is history.
Hans Rosling 2014. (Foto: Jörgen Hildebrandt.)
Numera är det ju väldigt stort fokus på just föreläsningarna och TED-praten samt bubblorna, men Hans Rosling låg sannerligen inte på latsidan … I hans (ja, Hans’) Wikipediaartikel går det att läsa om när han upptäckte en paralyserande sjukdom (konzo, se Maplestrams bild), en doktorsavhandling, undervisning vid Uppsala universitet och Karolinska institutet, en professorstitel, att han var huvudansvarig för studie efter tsunamin 2004 och rådgivare åt bl.a. Sida och WHO, bekämpare på plats under ebolaepidemin i Västafrika, att han utnämndes till vice statsepidemiolog i Liberia och att Foreign Policy Magazine skrev att han ”får våra tankar att svindla med banbrytande statistik”. Vidare blev han Årets svensk i världen ”för sitt enträgna och innovativa folkbildande arbete med att sprida kunskap om världens och mänsklighetens utveckling”. Och så blev han förstås kritiserad av falanger som ansåg att han förenklade överbefolkningsproblemet.
Hans sa själv att han kom från en svensk ”rednecks-släkt” och att han var den förste i familjen som gick mer än sex år i skolan. I en artikel i SvD berättade han varför han brann så vansinnigt för allmänbildningen och föreläste så intensivt som han gjorde:
– Jag vill att åhörarna ska ta med sig en ny världsbild från min föreläsning, och med det menar jag det ramverk som de sorterar detaljerad information om världen i. Världsbilden kan illustreras av två lådor. På ena står det i-land, och på andra står det u-land och så slänger vi information i lådorna. Men det blir väldigt rörigt i u-landslådan. Där ligger Kina och Somalia och Chile och Thailand och Afghanistan. Det är ju en soppa, och stor blir lådan också. Att ha den konceptuella indelningen av världen håller inte längre!
Men föreläsa fick han tyvärr inte göra längre än till 2017, när en aggressiv cancerform i bukspottkörteln satte stopp. (Samma sort som Steve Jobs’.)
Kolla här när Hans Rosling med hjälp av stenar illustrerar hur han ser framför sig att världens rikedomar kommer att fördelas jämnare i framtiden.
Och se sedan på den fina gravstenen:
Vill ni läsa mer om hur leg.läk. Hans Rosling blev The Hans Rosling, läs denna olåsta DN-artikel från 2014.
Det var det! Nu ska vi dra en vinnare ur plommonstopet – trots att tröjtryckeriet fortfarande funderar på hur man trycker tröjor. Åh, vad kul med nya namn och kommentatorer och gamla bekantingar som dyker upp! Så, nu rör jag om med en soppslev och … Jag draaaaaar … och upp kommer Ingela!
Vila er nu i form hela söndagen, för lucka 7 kommer ju i måndagsottan!
Lucka 3 (som ju borde heta 2) var sådär svår som ni inte vill att den ska vara. Men då blir det å andra sidan väldigt kul i kommentatorsbåset … Vi börjar med två höjdhoppare!
Rosman: Själv hoppade jag dykstil vilket var en slags anomali redan då, typ 1972 och framåt, men någon sa tröstande att det såg trevligt ut, lyckades aldrig bemästra Fosbury flop, det var hela förklaringen. Men det stoppade mig på 1.60, medan HB nådde betydligt högre. På alla plan.
Niklas: […] min höjdhoppskarriär om jag hade haft någon tog ett hastigt slut när jag testade Fosbury flop men körde samma ansats som vid saxning. Efter att ha landat utanför mattan med ländryggen först ville inte höjdhoppsentusiasmen riktigt infinna sig igen. Jag sätter mig på läktaren och bölar lite.
Skogsgurra:
Kartbilden – nog är det väl en U-båt. Med ett par stora observationsfönster. Minns fönstren från en gammal ScFi-roman. Så gammal att den var illustrerad med träsnitt. Och där har HB också varit framme.
Flora:
Jag har googlat fram att Poe har skrivit en berättelse med titeln ”The Pit and the Pendulum”, vilket stämmer med initialerna och dessutom med lite god vilja kan ses som en poetisk beskrivning av stavhopp.
PK:
[…] jag ser, likt James Bond, rött.
embryo (länken går till hela kommentaren):
[…] åh det var som vaneligt: palmedalen full av händer okcså druvor som flöt omkring okcså flög omkring i stora flokcrar […]
PSJ:
Bekentnisse eines intellektuellen Hochstapler, jedoch nicht Felix Krull.
Sedär, så fint! Det blev franska i lucka ett, tyska i lucka tre!
Ja just det. Hemlisbloggaren var ju P.O.!
P.O. Enquist på Bokmässan 2014. (CC-licens)
– Men! Men! Hallå! P.O. Enquist (1934–2020) har ju inte P.P. som initialer! ropade allmänheten, som förstod att just PP var något att hänga upp sig på i luckan.
Nej, men den gode P.O. hamnade i fullt förklarligt blåsväder när han i Expressen i maj 1975 skrev den text som luckan bygger på – som handlade om Pol Pots tvångsevakuering av Pnomh Penh.
– Ahaaaaa, sa allmänheten.
Förutom denna ledtråd, var några av hans verk instoppade i luckan, men inte t.ex. Kapten Nemos bibliotek, En triptyk och Kartritarna. Den f.d. höjdhopparen och kommentatören Niklasses ledtråd om att böla kommer sig av P.O.:s fantastiska födelseplats. Ni som inte vet, håll i er nu, för det här är ren poesi:
Han föddes i Sjön, Hjoggböle i Bureå församling.
Jag har letat i rullorna efter det personliga höjdhoppsrekordet på 197 cm (lika högt som han var lång), men har misslyckats. Däremot hittade jag en text om P.O. Enquist av Åke Stolt, som där nämner en bild som jag hade kunnat ge min vänsterarm för att få se:
”Det finns en bild på oss eftersom det gjordes en specialtidning för Upsala Nya Tidnings räkning om hur en tidning blir till. Sportens fältarbete skulle skildras. Vi är båda mycket magra. Han ligger horisiontellt, precis över ribban, jag är vertikalen i förgrunden med block och penna. Det ser både arrangerat och verkligt ut.”
I den artikeln får jag än en gång känna på fansens beundran inför detta författarskap – en beundran som jag inte begriper.
Men jag har försökt! De här fyra har jag läst till sidan 69, för det är så långt jag pallar när jag tvångsläser.
Jag har en kollega som i övrigt tycker som jag om det mesta – men han gillar verkligen P.O. Enquist.
Jag är med i två bokklubbar där man åtminstone en gång per år vill läsa ”en pee-oo”.
Jag borde ju som varande idrottstoka äta upp alla hans böcker och älska parallellerna mellan kärleken och idrotten och det faktum att han hittar orden och stavar dem korrekt.
”De hade försökt röra vid honom, och han hade vetat att skräcken gjorde hans hud tjock. Han var rädd, eftersom han innerst inne visste hur tunn hans hud var, hur långt in i dem han skulle falla.”
Ur novellen Öknens alla blommor (1974)
Nej, det där är inget för mig, tyvärr.
Fast när han talar – DÅ blir jag intresserad! Dialekten är mild, knappt hörbar. Men så fin. Här kommer ett kort klipp från 1975 där P.O. pratar om sin pjäs Tribadernas natt – och stäng inte av innan ni har sett Ernst-Hugo Järegård och Lena Nyman repetera pjäsen i vardagskläder!
Kolla på det som de repeterar efter 1:19 i klippet ovan!
Och jämför sedan med tv-teaterns version från 1978 på SVTplay – spola fram till 1:19:59. (Ja, det råkade sammanfalla: samma scen visas upp efter 1,19 minuter i det svartvita klippet och efter 1,19 timmar i föreställningen på SVT.)
I korthet nu:
P.O. Enquist, föddes, hoppade högt, skrev länge på Expressen, agerade som höjdhopparen Kenneth Wittlock i filmen Höjdhoppar’n (1981), söp bort ett decennium, blev stående inslag på Bokmässan, skrev oerhört många megadunderjättepopulära böcker – tills han fick en stroke som tog död på kreativiteten och i våras även honom.
Inte alls P.O. Enquist.
Men vad tusan, jag uppskattar ju långa män som idrottar och kan formulera sig! Jag kanske ska försöka läsa en bok till?
Mmm. En annan dag.
Plommonstopet och jag är glada över att äntligen kunna presentera tischans utseende! Vår käre vän Pip-Petter har varit mig behjälplig, men nu ska ett tröjtryckeri jobba som i sirap trots att det ju borde gå geschwindt att trycka upp några enkla tröjor.
Jag drar först vinnaren förstås. Oh, jag måste stoppa in några extra namn i hatten nu! Plocketiplock, skriveliskriv och rafselirafs … här kommer … Höjdhopparn Niklas!
Femte luckan kommer i lördagsottan! Och här har vi tröjtrycket 2020!
Den första luckans lösning fanns i periferin såpass att Ninja ledtrådade perfekt med en stjärnhimmel fastän hon inte alls associerade rätt. Naturligtvis kallas detta fortsättningsvis för att ”göra en Ninja”. Karin tog hem årets första tischa-pris, som dock fortfarande är osynligt …
Nu till en svår lucka. Sorry. (Men Ninja kommer ju att ge er perfekta ledtrådar i kommentatorsbåset.)
Lucka 3
I åratal har de väntat. Bragdguldet gick 2020 till en stavhoppare, vilket förvandlade ett sorgligt fosterland till ett nationalistiskt fyrverkeri, ett ballt land i glädjerus. Men jag reste mig, gjorde mig fri från den nygrävda grav jag ligger i, kastade mig ut på friidrottsarenan igen – och fann att höjdhoppsgrenen måste få upprättelse. Man måste städa upp inom friidrotten, skura banor och madrasser rena från dopingmisstankar. Medan östländerna gråter krokodiltårar.
Höjdhoppet är den renaste av sporter, och kampen för det sjätte bragdguldet pågår nu. Över detta kan bara belackarna känna sorg. Ni som hävdar att jag sedan 1975 hyllar Piff & Puff, att jag gläds åt Ping & Pong eller att jag i ett annat liv skulle ha vett att ändra åsikt om Paul Paljett, har fel. Jag vet helt enkelt inte vilka de är. Därför får jag anse vadhelst jag vill.
Välkomna till Lilla Julkalendern 2020, alla nypåstigna och alla gamla rävar som sitter bakom öron och på läktare eller som springer omkring på planen med corona hängande runt anklarna! Nu ska här has kul!
Det viktigaste: gissa inte rakt ut vem det är som gömmer sig i texten nedan. Lämna ledtrådar! Ett föredöme var Béatrice Karjalainen i första luckan 2019: Hon berättade om Blomsterlandet och linnedukar inleder med det klassiska: ”Det kan väl inte vara så enkelt” (Svaret var Carl von Linné.)
Lucka 1
Father Brown: Vem är du?
Cher: Jag är Cher.
Father Brown: Kommer du för att hämta mig?
Cher: Nej, men en avlägsen släkting.
Father Brown: Det var ju sorgligt.
Cher: Inte särskilt.
Father Brown: Min mamma sköts ihjäl när jag var liten.
Cher: Mhm. Hellre död än ensam.
Father Brown: Näe. Du plockar svamp, inte sant?
Cher: Hur vet du det?
Father Brown: Åh, jag har ju hört det i visorna.
Cher: Ja, jag är ganska skicklig … [sjunger] ”If I Could Turn Back Svaaamp …”
Father Brown: Jag minns … Vår käre kung åt svamp och dog.
Cher: Ja, det var sorgligt. Men varför ville du ta över hans roll?
Father Brown: Det är min sak.
Cher: Det har du rätt i. Döden är dock allestädes närvarande.
Father Brown: Jag får väl leva så länge jag tutar i egen lur?
Oj, nej. Nu kommer en såndärn onödig bild som man ska strunta i.
Ja, den är här nu igen – decembermånaden. Och med den Hemlisbloggarjulkalendern. Alla som har varit med förr om åren kommer att känna igen sig, även om formatet pga. tidsbrist är lite nedbantat: tolv luckor (litterära gåtor) och tolv facit blire.
Nu ska ni få se hur Julkalenderns programförklaring såg ut 2005, eftersom allt är nästan likadant år 2020. Förutom att jag tydligen på den tiden skrev ”mail” istället för mejl.
Hm. Vad menade jag med det där i slutet? Vem har förtjing på vaaad? Mysko. Hur som helst är jag allra mest nöjd med den här röda tråden:
Alltså ”Historien om någon”. Tihi, fniss, fniss
Första året listade ni ut dessa 24, nej 23 … hemlisbloggare:
Mike Hammer
U*f L*ndel* (vi skriver av hävd inte ut hans namn, för han blev arg på mig)
Enid Blyton
Anne Frank
Stig Cederholm
Tage Danielsson
Wilhelm Grimm
Agatha Christie
Groucho Marx
Ayla
Selma Lagerlöf
Bert (Anders & Sören)
Arthur Miller
Liza Marklund
Rundström (Agnes von Krusenstjerna) Den 16/12 2005 gick internet sönder – enda gången som Julkalendern har uteblivit.
Ingmar Bergman
Elsa Beskow
Tintin
Helene Hanff
Vladimir Majakovskij & Sara Lidman
Falstaff, fakir
Inger Frimansson
Povel Ramel
I år kommer ingen av dessa att återkomma. Eller så kommer de visst tillbaka, och här står jag och bara försöker lura er. Varannan dag den 1–24 december lägger jag alltså ut en text. Eller en handlingslapp, en text i bild, en felanmälan, lite Scrabble eller bara ett telegram. In i kommentatorsbåset rusar ni alla för att gissa vad som ligger bakom orden. Det är oftast en författare, ett bokverk, en film eller en blåsippa – men även Clas Ohlson har julkalendrats.
Det allra, allra viktigaste nu: kom ihåg att INTE skriva ut det rätta svaret om ni är säkra på det! Alla som med bestämdhet vet vem som gömmer sig i luckan bör ge ledtrådar precis som jag … (Vilket kan resultera i fantastiska gissningar när den som är bombsäker faktiskt har fel.)
Fackuttryck – såna vi svänger oss med i båset
Att göra en blåsippa: att vara bombsäker på sin sak, men ha fel.
HB: förkortning för ”hemlisbloggaren” – alltså den som alla letar efter.
Orlando Bloom och Skebokvarnsvägen har (oftast) inget med saken att göra, men är roliga att dra till med när som helst.
Dan Brown gissar du företrädesvis på när du inte kommer på något annat.
Hjalmar Söderberg är en ovanligt vanlig gissning, bara.
Att göra en Schubert: att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna … när det i själva verket är det rätta svaret.
Attsitta på läktaren är att misstänka att man har så fel och är så väck att man bara är med och njuter av att de andra [nere på planen] verkar ha koll på vad som händer och sker.
Att hoppa i hatten: man har inte tid/lust/ork att gissa/klura/fundera, men vill faktiskt ändå vara med på ett hörn och ha en chans att vinna tischa.
Och hur ser månne 2020 års t-shirt ut? Jag vet inte, för den är än så länge osynlig. Men inte så här i alla fall, för i så fall hade jag ju bara repriserat 2017 års tröja och det hade faktiskt varit jättekonstigt:
(Ni som inte har hängt med i bloggen nu i december: rotera! Åk på mellandagsrea och koka palt! Detta med DRT går inte att förstå!)
Hemlisbloggarabstinens, anyone?
(Sade hon förhoppningsfullt.)
Här står jag som vanligt i min svärmors klänning från 1971 och försöker sno uppmärksamheten från granen.
Det här är svårt att skriva. Men inte på grund av något annat än att mellanslagstangenten gör dubbelslag som ett orienterarhjärta med twar, medan deletetangenten har lagt av helt.
Genom åren har DRT ibland blivit inbjuden med armbågen, kommit lite på sidan om eller bara hängt med som en blindtarm utan mål eller mening. Ett år glömde jag till och med bort att ordna en röd tråd, så när jag väl kom på det vid lucka 5, fick jag sätta mig och leta efter en vag, gemensam nämnare och sedan se till att just denna var med i resterande 19 luckor.
Ett annat år var den röda tråden ”den röda tråden” … Alltså ”Historien om någon”. Ett år var den ”I Am the Walrus”, och då hade hakke och Översättarhelena säkert lagt ner en hel jobbvecka på att analysera alla 24 luckorna.
Förr om åren satt jag och stökade till med bokhögar överallt i hela huset. Barnen for vind för våg, mina redigeringsdeadlinear hängde på sköra trådar, pizzamiddagar stod som spön backen och glöggbjudningar fick klara sig utan mig.
Här (2007) hade jag den siste november skruvat loss fönsterbrädan, för den var ful. Inte förrän på annandag jul fick jag tid att ersätta den.Att jobba i sängen är finemang, men väldigt bökigt vid läggdags. (2010)
Ett år försökte jag till och med använda en liten handskanner för att snabbare få in stora textsjok i datorn. Numera är det dubbelgooglingar och massa Google books som gäller eftersom jag försöker se till att det är så svårgogglat som möjligt … Jag tror att mina lån på biblo nu i december bara uppgår till kanske 10–15 böcker, nästan alla upphämtade från magasinets kulvertar.
Men DRT, kom igen, DRT!?
Enkelt: DÖDEN.
Har ni någonsin sett så mycket död? Allas barn dog, allas föräldrar dog, alla sörjde och var olyckliga för att döden var så allestädes närvarande. Elände är bara förnamnet. När jag till slut kunde konstatera att glädjens och fnittrets budbärare Magnus & Brasse även de ju är döda, ja då satte jag ju spiken i kistan.
Nästa år ska DRT vara förlossningar och barndop, tror jag.
Eftersom ni nu skakar på huvudet och är alldeles konfunderat besvikna över denna futtiga förklaring, återuppväcker jag den gamla traditionen att berätta om 2008 års teori från Översättarhelena!
Vi hade igår betat av:
1 Fay Weldon
2 Gunilla Wolde
3 Herbjørg Wassmo.
Detta fick Ö-helena att i förrgår med hjälp av Tillerosas initialfundering dra slutledningen att det på julafton kommer att vara Östen Warnerbring som hemlisbloggar. Allt enligt detta schema:
Vad i hela friden stod det i alla kommentarer igår då? Vad var ledtrådar och vad var bara rop på hjälp? När förstod ni vartåt det barkade?
Smultronblomman:
”Nu ska jag bara hitta duon. Kanske har de en gängledare. Det blir att tänka på under dagen.Nu ska jag bara hitta duon. Kanske har de en gängledare. Det blir att tänka på under dagen.”
Örjan:
”Plommonstoooet. Var äär det?
Behöööver återhitta dig, för nu är det dags att ta sats, för mitt hopp.”
Jossilurens:
”Fasligt vad det svärs i både bås och lucka”
Betong-Bess:
”[…] Eller om jag ska följa den andra, lite mer barnvänliga, vägen.”
LottenPotten:
”Bilden är klar, Lasse är klar, torsken finns där och ett par ledtrådar från båset stämmer. […] De små vet kanske mer än jag. Det var ju ett tag sedan.”
Rosman:
”Har hittat den slajmige men resten stämmer ju inte om det inte är den gyllene Lasse som avses. (Punkigt riff)”
embryo:
[…] det är saffran lucia
okcså saffran var en stallerdräng stallerdräng
okcså pappraksgrubblarna
okcså tomtegisslarna […]
Niklas:
”Undrar om jag sett den ene med fem varmkorvar stickandes ut genom gylfen.”
Flygbengan:
”Kända grisen och hans slemmiga torsk? Det måste vara Horace och Arnault, sittandes på ett brasserie filandes på sitt magnum opus: La vengeance.”
Ökenråttan:
”Ja nu har du satt myror i hövvet på oss igen.”
PK
”Släpar mej upp på läktaren för idag var min gissning fel, fel, fel. Eller kanske inte fel, men i alla fall inte rätt.”
Nu till svaret! I sista luckan 2019 hade vi ett radarpar: Magnus & Brasse. Med tusen länkar!
Jag har haft multipla hemlisbloggare i sistluckan tidigare, bl.a. den absurda duon Dan Brown & Stieg Larsson (2008), efternamnsstavningsduon Harry Martinson & Alf Henrikson (2009) samt faktiskt Fem myror är fler än fyra elefanter (2011).
Brasse Brännström (1945–2014) och Magnus Härenstam (1941–2015) dog med mindre än ett års mellanrum, vilket ju påminner om 1986 när alla mina andra idoler dog:
Magnus & Brasse ligger mig så varmt om hjärtat, även om de under sin mest produktiva tid kämpade om uppmärksamheten med Hasse & Tage, som ju ansågs vara så oerhört mycket mer sofistikerade. Avancerade. Bättre. Större. Roligare, helt enkelt.
Well, okej, må så vara. MEN MAGNUS Å BRASSE ÄR MIN BARNDOM!
[Se gärna framför er hur jag liksom ylar mot månen.)
De två började jobba ihop (med Lasse ”Mitt liv som hund” Hallström) redan i slutet av tonåren. När båda var relativt nydöda suckade Lasse:
– De har ju alltid funnits. Jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till nu.
När Brasse plötsligt dog utan förvarning, sa de flesta ”åh, nu får han lugn och ro” eller ”det var länge sedan vi sågs”. När Magnus – efter flera år med offentlig cancer som tärde på honom – dog, var det högst väntat. Då sa folk tvärtom.
– Vi skrattade tillsammans så sent som förra veckan!
– Han bjöd alla sina kompisar på fest sex dagar innan han dog!
Men nu (döden döden döden) är det slutpratat om såna sorgligheter. Nu ska vi minnas hur oerhört roliga de var, hur roligt de hade tillsammans och hur kul vi hade med dem.
Om vi bortser från ”Fem myror är fler än fyra elefanter” som fenomen och istället ser på ”Magnusåbrasse” (som de kallades även en och en), finns det en uppsjö minnen att ösa ur på SVTplay. Men de ligger lite gömda. Man kan se Skavlan och olika intervjuer samt shower här och där, men inte hitta till dem bara genom att söka på Magnus & Brasse.
Visst vill ni se när Brasse rånar en bank och inte kan ta emot pengasäcken och sedan försöker maskera sig med en hink på huvudet?Ni vill också se Magnus underhållningsförklaring.I brist på Nils Poppes lermarsch kan man kolla på när Brasse hittar en lerpöl som han bara inte kan låta bli att slänga sig i. (Efter 16:30 här.)Att Magnus minsann gick omkring med resväskor fulla med ägg som han knäckte på T-centralen, har jag helt glömt.
Det allra mest fascinerande av det som finns att titta på är ett slags dokumentär som Lasse Hallström har gjort, som visar hur duon arbetar: ”Humorverkstad med Brasse & Magnus”. De stängs in i en studio med kamera och mickstativ och serveras landets alla dagstidningar – samt ombeds sedan att under övervakning hitta på sketcher.
Och de är inte få.
Tidningarna, that is.
De läser rubrikerna, fnissar, tittar varandra i ögonen och väntar på en reaktion från den andre. Ordvitsarna sprutar ur dem, och sedan talar de allvarligt om hur de inte som Monty Python har full frihet att skoja om allt. Inte ens om döden.
– Efter att ha visat en begravningskista i bakgrunden i en sketch, blev vi anmälda till Radionämnden, medan John Cleese och Michael Palin kunde visa hur liken i kistor (i genomskärning) samtalade med varandra.
Men Magnus och Brasse i en jättesvettig brottningsmatch med ordvitsar gick bra att visa!
Så här låter dialogen när de i Kvällsposten hittar rubriken ”Jag står inte ut med mina tänder.” Brasse är straight guy och Magnus är galningen med tänderna:
– Vi har sökt upp vederbörande och vi vill fråga honom: varför står ni inte ut med era tänder? – Därför att dom står ut.
– Nämen allvarligt talat. – Dom är tomma i roten. Dom är hopplösa, dom är oborstade och opolerade. Uppkäftiga och för ett oherrans saliv, ska jag tala om. Jag skulle inte vilja ta i dom med tång ens en gång. Vad dom här behöver, det är en tandsköterska som håller dom på plats!
– Jamen snälla nån, nån glädje måste ni väl ändå ha av tänderna? Det måste ni ju …
– Jajaja, när man äter ja, men jag talar om är ju emaljens baksida. Är det värt detta helvete, dessa motsättningar som inte går att brygga över. Överkäken sätter sig ständigt på underkäken. Stiftkronor. Guldbryggor. Hela garnityret. Jacketkronor. Här nere sketna oxeltänder bara hela …
– Vad ska man göra åt det här? Vad kan man göra åt det?
– Jamen jag kan väl inte ta tandställning! Jag måste ju hållatand för tunga, det är ju en intern angelägenhet men det har varit problem redan från början. Mjölktänderna surnade, de nya har börjat … borsta. Jag skulle inte säga nånting om dom tog sig en enstaka borre, men det är ju rotfylla varenda kväll! Ni skulle känna hur det känns i munnen på morgnarna! Det luktar ju gam-algam ur käften. En del utav dem är redan utslagna. Jag ska säga er, jag funderar på att peta dom hela bunten! Och därmed pasta!
Min absoluta favorit är en sketch där Brasse uppsöker Magnus på en mordbyrå. (Efter 41 minuter här.)
– Ska det vara ett stilla insomnande eller bestialisk styckning?
De agerar alltid som Magnus och Brasse gör i Fem myror, även om de i vuxenprogrammen svär och lever rövare. Det känns tryggt och fint … inte stor skådespelerikonst – men kul.
Magnus självbiografi heter ”Morsning och goodbye”, och är intressant att läsa eftersom han skrev den (eh, fick den berättad för Petter Karlsson) i livets slutskede. Men också lite trist, för han var verkligen normal: snäll, klok, vänlig, gladlynt. (Om man t.ex. jämför med Elton Johns biografi, som är galet intressant eftersom han verkligen inte är normal.) Här finns även två tv-program om honom, som också heter Morsning och goodbye.
Brasse & Magnus i april 2013.
Man kan ju inte bädda in filmsnuttar från SVTplay och Öppet arkiv, så jag berättar och länkar här lite så att ni har att göra resten av jullovet.
Gäst hos Hagge – Magnus & Brasse kommer in iklädda en enda stor polotröja. Se hur de ”lägger ena benet över det andra” efter 2:51.
Efter 19:30 läser Magnus högt ur humorregelboken. Mot slutet får de improvisera iklädda högklackade skor och… ja, verkligen inte slöa.
I Varning för barn kommer Svordomsvisan efter 15:00 och ”Piloterna” efter 25:15. Eller så kollar man här:
Luckan gjordes med hjälp av särskilt Svordomsvisan och några revytitlar samt det fnitter som fyllde de samtal som Magnus & Brasse förde med varandra under åren.
Jag drar årets sista vinnare med darrande fingrar eftersom tröjorna i år är så rysligt små. (Jag kommer att beställa nya och knorra hos tischatryckren eftersom jag inte ens kan trä en XS över huvudet.) Och på lappen står det … Pysseliten! En liten tröja till Pysse!
(Jag har fler tröjor, som sagt. Säg till så skickar jag!)
Tack för i år! Nån som har nån idé om den röda tråden? Skriv i kommentarerna eller mejla!
