Hoppa till innehåll

Etikett: USA

Protestera mera?

Igår gjorde USA:s 80-åriga talman Nancy Pelosi något som fick mig att tappa hakan; hon rev inför kamerorna, bakom Trumps rygg, sönder hans tal på ett oerhört effektfullt sätt.

Hon rev sönder hans tal på ett sätt som jag river sönder papper som ska till återvinningen: rakt av, en gång. Stilfullt. (Jag vill nu inte alls påstå att mitt pappersrivande här hemma är ett dugg stilfullt. Men det görs inte i affekt, inte för att stöka till och inte som sabotage.) Hon sa efteråt:

– Det var den artigaste jag kunde göra … om man ser till alternativen.

Protesten kom sig inte av att hon är demokrat och arg på honom för allt (vilket hon är), utan för att talet var så fullproppat med lögner och dumheter att hon bara inte stod ut. Hon fick naturligtvis skit för det av folk som tycker att Trumps brottsliga gärningar är okej – men att riva sönder papper är brottsligt.

Det är helt enkelt en fånig sandlåda, den amerikanska politiska världen. (Synd bara att sandlådan styr och ställer utomlands.) Här får ni se:

Det som nu följer i kölvattnet är uppmaningar till protester – gärna lika stilfulla och utan affekt. Själv tänker jag på mina egna protester, som inte alls har varit lyckade. Några exempel:

  • I nian stal flera lärare i lärarrummet det fikabröd som vår klass sålde under ett helt år för att samla pengar till en klassresa (till Rhodos!). Jag blev förbannad. När det var som flest lärare närvarande, gick jag in i lärarrummet (vilket INTE var tillåtet) och ställde mig på en stol och höll ett Martin Lutherskt tal om tjuvar och banditer till vuxna människor som ska föregå med gott exempel. Min mamma var språklärare på skolan och höll enligt henne själv på att dö av pur stolthet. Men ujujujujuj vad jag fick klagomål; inte av de skamsna lärarna, utan klasskompisar och deras föräldrar. Någon sa till och med att jag hade förstört stolen som jag stod på.
  • Häromåret for jag ut mot en idiotisk ungdomsidrottsledare som verkligen var olämplig på alla sätt och vis (utan att för den skull bryta mot någon lag). Jag rekommenderades då att hålla mig långt från personen i fråga och ”stå ut” samt inte ställa till med mer tjafs.
  • Under tiden på Nationalencyklopedin slog jag flera gånger näven i bordet och protesterade mot arbetsbördan. Ingen orkade ens lyssna, tror jag.

En gång har jag däremot lyckats! Det var när den nuvarande Tjugosjuåringen Erik blev så rysligt mobbad och slagen samt sparkad på i skolan – även inne i klassrummet. Vi var på möte efter möte där han blev tillsagd att ta mobbarna i handen och så var det bra med det. Till slut höll jag honom hemma från skolan i protest.

Då tog det hus i helvete! (SKOLPLIKTEN, LOTTEN! SKOLPLIKTEN!) Rektorer, kuratorer och lärare flockades i vårt vardagsrum och pratade om “det är inte ens fel att två träter” och SKOLPLIKTEN! samt idiotiska förslag om hur Erik inte skulle vara så glad, för att han då irriterade mobbarna.

Efter en månads protesterande, löste sig allt på ett magiskt sätt och Erik kunde gå i skolan igen utan att bli slagen.

Och nu till den häftigaste protesten av alla, den som här knyter ihop protestsäcken. Varje månad får sedan 37 år alla 535 medlemmarna i den amerikanska kongressen den här porrtidningen i posten.

Det är skaparen av Hustler – Larry Flynt – som har fixat det. Från början mest som ett skämt eftersom han var så kontroversiell och det pryda USA inte ville ha honom på gatorna utan till och med skickade honom i fängelse. Sedan blev det en stor grej och till och med rättegång eftersom The White House ville förbjuda honom att skicka dessa 535 tidningar dit en gång i månaden. (Han friades.)

Larry  Flynt är så nöjd så. Hur lite jag än njuter av porrtidningar, så uppskattar jag protesten.

Share
40 kommentarer

Vem var Martha Mitchell – och vem är USA:s ambassadör i Tjeckien?

Rimligtvis är Martha Mitchell inte en person som ni känner till. Förmodligen kan ni alla obekymrat döden dö imorrn utan att veta vem hon är. Men eftersom jag härmed dubbar mig till kuriosadrottning över den nu så magra bloggessensen, ska ni få hennes historia här och nu.

This media is available in the holdings of the National Archives and Records Administration, cataloged under the National Archives Identifier (NAID)
Martha Mitchell (1918–76) i en typisk 1969-frisyr.

Vi börjar i den äktenskapliga änden, för hennes titel är till en början i denna saga blott och enbart ”inrikesministerns fru”. (Enligt de svenska tidningarna på den tiden, var det den titeln maken hade.)

U.S. News & World Report collection at the Library of Congress.
Maken John Mitchell (1913–88), USA:s “attorney general” 1969–72. (Den nuvarande heter Bill Barr, och man kan jämföra hans yrke med den svenska justitieministerns, fast det är ju inte exakt samma sak.)

Martha (nu lade vi raskt bort titlarna) var en liten lantlolla (hennes egen definition) från Arkansas, som ville bli läkare men inte klarade av det för att ”min sydstatsdialekt gjorde att jag faktiskt inte kunde lära mig grekiska och latin”.

Hon gifte sig, fick ett barn, skilde sig, gifte sig igen, fick ett barn till, flyttade till Washington och hade cocktailpartyn och stora örhängen. Men plötsligt fick hela USA upp ögonen för henne, när hon frankt för en tv-journalist berättade att en viss fredsdemonstration enligt hennes make – The Attorney General! – påminde om den ryska revolutionen.

– YES! sa journalisten, och hans intervju gjorde stor succé.

Martha tog efter denna – i hennes ögon lyckliga – händelse varje kväll en drink, valde mellan olika journalister som hon hade i sin telefonbok, och så ringde hon och berättade om statshemligheter som hon hade råkat läsa i sin mans papper. Eller som hon av en slump hade hört honom säga. ”Oh, så förtjusande” sa alla och njöt i stora drag.

Den 30 november 1970 skriver SvD så här.

Alla slet och drog i henne och hon intervjuades överallt, till och med av Dick Cavett. Hon kallades ”Martha the Mouth” och ”The Mouth of the South” och var på var mans tunga och i USA:s alla dagstidningar.

N.Y. Times 22 sep 1971.

Under den här tiden antydde Nixon och herr Mitchell att Martha var full och galen mest hela tiden. Även allmänheten började fundera – men Martha gillade uppmärksamheten och tidningarna gillade att sälja lösnummer.

I SvD den 22 april 1972 for hon ut mot Nixon på ett kanske dubbelbottnat sätt.

De skojade friskt med henne i Rowan & Martin’s Laugh-In – som ni säkert känner igen om ni någonsin har sett den svenska versionen ”Partaj”. (Inte var de alltid snälla mot henne, nej.)

USA:

Samtidigt i Sverige:

Martha fortsatte att snacka och berätta – särskilt för sin favoritjournalist Helen Thomas. Och under ett av dessa (förmodligen roliga) samtal, bröts telefonledningen plötsligt. Det som då hade hänt var att

  • maken hade beordrat sin hejduk till livvakt att kapa Marthas tillgång till telefoner
  • Martha försökte rymma via hotellbalkongen
  • Martha tuppade av efter ett handgemäng och slagsmål med livvakten samt en narkosspruta
  • maken beslutade att Martha skulle hållas nedsövd i en vecka eller så
  • livvakten – hejduken som hette Steve King – visade sig även vara inblandad i försöken att begrava allt om det där inbrottet där Nixons inspelade samtal stals.

När Martha Mitchell till slut efter en vecka fick vakna till liv, sökte hon upp Helen Thomas igen och berättade allt som hade hänt och allt om Nixon och bovar & banditer i GOP (Grand Old Party = republikanerna) samt Watergate. Storyn begravdes i tidningens kvinnosektion bland recept och stickbeskrivningar … och så tog det ytterligare två år innan Woodward & Bernstein samt Deep Throat lyckades få Nixon att avgå.

Att ingen lyssnade på vad Martha Mitchell hade att berätta och att ingen då trodde på denna sanslöst knäppa historia berodde dels på makens och Nixons skitsnack, dels på alla läkare som ljög och hittade på att hon faktiskt var halvt från vettet. Detta kallas idag för The Martha Mitchell Effect.

Om man ställer detta i relation till vad som nu händer och sker i Trumpens USA idag, 50 år senare, finner man att ptja, not much has changed. Särskilt eftersom nyss nämnde hejduk-livvakt Steve King av Donald Trump har utnämnts till USA:s ambassadör i Tjeckien …

__________________________________

Uppdatering! Upphittat!

Om ni inte vet vad ”Drunk History” är, kan jag rekommendera detta fenomen. En relativt känd person dricker sig (frivilligt) berusad och berättar ett historiskt skeende, som även ageras av skådespelare som … äsch, titta:

Share
33 kommentarer

Trumpen och hans drogmissbruk (eller?)

Nu händer det ju saker i USA: presidenten ska kanske ”impeachas” – det pågår en  riksrättsutredning där politikerna frågar runt och ber folk vittna om brott har begåtts eller ej.

Trumpen har sedan han svors in i januari 2017 hunnit med så många galenskaper att de nästan inte går att koka ner till en tiopunktslista. Numera skriver komikerna i USA listor som heter ”Trumps tio knäppaste uttalanden under gårdagen” och ”Trumps femtusen galnaste tweets”.

Förutom att han hotar världsfreden (som om det vore fred i världen just nu?) på olika sätt, är han så oerhört konstig. Han sluddrar och snorar, han går vilse framför sin egen helikopter, han är ibland helt manisk och ibland så långsam att belackarna säger att han ju måste vara bakis.

Men … han dricker ju inte alkohol.

För några veckor sedan gick Twitter i spinn efter att en kille plötsligt hade tittat närmare på en bild som Donald Trump själv lade ut våren 2016 – innan karln blev president. Vad jag  kan se, har det inte slagits upp stort i nyheterna här i Sverige.

Detta var innan han släppte planen på att bygga en mur för att hålla den mexikanska maten, förlåt, den mexikanska befolkningen borta.

Om man zoomar in (vilket JRehling och andra twittrare har gjort på ett förnämligt sätt), är det en formidabel guldgruva, detta foto.

En tidning med ex-frun Marla Maples i bikini när hon var 22 år gammal.

I bakgrunden har han enbart bilder på sig själv, om än i sällskap av andra. Vid vänstra armbågen (fyrkantig ruta) står ett konstigt foto som ingen riktigt har kunnat förklara, men jag tycker att det ser ut som en ögonblicksbild av ”just grab them by the pussy”.

Två fina fejk-Oscars i fönstret (två pilar), och så den största förvåningen. Lådan vid den feta pilen.

Den där utdragna lådan är full av mediciner som kan förklara muntorrheten, de stora pupillerna, sluddret, och de allmänna galenskaperna. Men inte förrän nu har någon lagt märke till det. Sudafed är ett preparat med pseudoefedrin, men det är inte klassat som narkotika. Men man blir speedad och pupillerna utvidgas om man krossar tabletterna och snortar smulorna som kokain.

Bilden är inte photoshoppad, även om det ser ut precis som när jag på 1970-talet trollade bort röda ögon på mina fotografier genom att måla med en tuschpenna på dem.

Andra bieffekter av just denna medicin är hallucinationer – kanske undviker Trumpen hägringar när han börjar irra runt efter sina konstiga presskonferenser som alltid hålls skrikande bredvid en helikopter?

Hur som helst är detta en befogad fråga just nu:

– Varför talar man inte om detta i större utsträckning? Varför tror folk att han sluddrar pga. dåligt löstandsklister när han tydligen inte ens har löständer?

Tänk om det är en listig plan. När han ställs inför riksrätt säger de bara ”nämen kolla, han är ju galen” och så får han gå hem och spela golf igen.

Nixon var kanske när allt kommer omkring ingenting jämfört med detta stolleri.

Share
43 kommentarer

En ö, två irländare & tre köer (dag 10 i N.Y.)

Sista dagen i New York var en komplett dag eftersom planet inte lyfte förrän kl 22. Mycket bra planering av flygbolaget eller vem det nu är som bestämmer. Jag satte mig ner och på skoj och kollade vad jag skulle göra denna sista dag – och kom inte på något. Därför tog jag fram en karta och ringade med grönt in ställen som jag hade besökt, utforskat eller undersökt med lupp. Jag borde ha kollat in Harlem och Bronx mer, förstås. Hm. Och ge Brooklyn ytterligare en chans? Nä. Men! Plötsligt såg jag en öde ö!

(Den var ju inte alls öde. Men det var så jag inbillade mig att den skulle se ut.)

Gröna ringar: utforskade ställen. Röd pil: Steinway Street, där jag bodde. Blå pil: den obebodda ön! (Kartan.)

Roosevelt Island, som den heter, är bara 240 meter bred och 3 km lång, men där bor ändå 10 000 människor.

Den sydligaste delen ser ut så här, så här kan ju ingen bo.

Gräsmattan på bilden ovan är Franklin D. Roosevelt Four Freedoms Park, som ritades av Louis Kahn 1972, men som inte kom att iordningställas och invigas förrän 2012 eftersom pengar saknades. Därför har den liksom ett platt 70-talsstuk. (Herr Kahn själv dog inne på en toa på  Penn Station 1974.)

Den näst sydligaste delen ser ut så här, så där kan ju ingen heller bo.

Ruinen är ett f.d. smittkoppssjukhus från 1856, som från 1956 tilläts förfalla på detta bedrövliga sätt så att det nu inte går att renovera om inte någon skjuter till fnutton miljoner kronor för stabilisering. Men … det är väl vackert där det står som ett monument över flydda tider?

Det här är vakten Andy, som berättade allt om parken och ruinen för mig. Hans skägg påminner om Lasse Holmqvists frisyr, men jag kom mig inte för att fråga om orsaken.
Längs ”strandpromenaden” på Roosevelt Island såg jag detta. Det visade sig att de unga tu, inflyttade från Irland, satt och tittade på en långfilm där inne i mörkret. (Avengers.)

Plötsligt tvärstannade jag. En gammal bil! Så underligt! Alla bilar inne i down town N.Y. är nya, stora, nytvättade och väldigt tysta samt (antar jag) miljövänliga. Det luktar inte avgaser, det bullrar inte – även om det är ett jävla liv av alla biltutor och trafikpolisvisslor.

Men det här är ju en typisk amerikanare – från slutet av 1970-talet, eller?
Jag stannade till under Ed Koch Queensboro Bridge för att fotografera och sedan placera under rubriken ”mäktiga ting”, när en liten farkost dök upp i högerkanten. En linbana? Här? Va?

Japp – Roosevelt Island Tramway! Som ingår i buss- och tunnelbanesystemet så att man får åka gratis på sitt turistkort. Jag och massa cyklar, pendlare och barn stod i en effektiv kö för att sedan snabbt kliva in i den gungande lilla lådan – och jag var så hänförd att jag helt glömde bort att ta vackra bilder.

När vi nästan var framme på 1st Avenue, klämde jag av några sådana här som bevis, bara.

Utan mål och mening vandrade jag sedan in på Barnes & Noble, som ju är en liten nätt boklåda.

Dock köpte jag inte ens en enda liten trycksak. Det är så överväldigande stort. (Hoppas att de som tittar på filmerna som tas med övervakningskameran där i taket hade roligt åt mitt klättrande och bänglande.)

Värt att notera är att man som hemlös kan sätta sig/lägga sig inne på Barnes & Noble så länge man läser och uppför sig. (Min tolkning.)

Mätt på intrycken, tog jag buss till East Village för att drälla lite mer i de kvarteren. Busschauffören tutade och tutade frustrerat hela vägen söderut. Ni ser här på bilden hur man tar sig av bussen.
På en gata i de södra delarna av New York stod en enorm kö-klump utanför en lokal som hade prytts med många blommor. Jag försökte prata med folk i kön, men de var inte på humör. De ville vara där inne och … lukta på blommorna?

Aha. Blommorna är manga, inte många. Nu får jag nog skäll av barnen för att jag okunnig vad gäller Takashi Murakamis konst. Nåja, ungdomen av idag kan ju nästan inte skilja på Phil Mahre och Andreas Wentzel, så de ska inte snacka.

Min promenad i East Village var tuff. Vädret slog nämligen om från grått och 10 °C till gassande solsken och säkert uppåt 25 °C. Och där gick jag i svarta jeans, t-shirt, hoodie och jacka samt tung ryggsäck. Folk runtomkring mig hade antingen dunjacka eller linne och shorts, och alla bar de plötsligt på enorma vattenflaskor som de sög kraft ur som små barn med vällingflaska.

Svårt att motstå för en loppistoka. Kan jag kanske köpa svala kläder här? tänkte jag.
Men inne i denna second hand-butik var allt faktiskt jättejättefult. Eller vad säger ni om dessa hot pants från 70-talet?

Strax väster om Tompson Square Park dök ännu en kö upp.

Jag tog snabbt en bild och kikade nyfiket på utbudet. Då kom en ilsken kvinna fram och sa att jag inte skulle stirra.

Det visade sig att kön ledde till matutdelning åt hemlösa och allmänt fattiga människor. Eftersom jag inte visste det, hann jag registrera och analysera vilka som stod i kön och kan därför berätta att det var precis alla kategorier: barn, vuxna, mentalt sjuka, krigsveteraner, hipsters, storväxta, pyttesmå, välklädda, oklädda och hundar. (Naturligtvis är de indelade i kategorier via mina svenska ögon: en svensk hipster-look behöver inte betyda att det är en amerikansk hipster.)

Och hur är det med knät efter allt detta vandrande, undrar väl allmänheten? Jo, förutom att jag ju har den där gamla meniskskadan som inte verkar vilja läka, har jag förmodligen drabbats av iliotibialbandssyndrom. Eller ”löparknä” – som man kan få utan att ha tsgit ett enda löpsteg, måste jag tillägga. Vad gör man då? Man googlar och finner: ”Prognosen är god och så många som upp till 94 % av alla drabbade svarar bra på icke kirurgisk behandling som exempelvis vila, stretchning och fysioterapi.”

Alltså ställer jag mig under promenaderna i olika stretch-ställningar och ser ytterst underlig ut. Vilket alla andra i N.Y. också gör, så jag smälter in finfint.

I en av tunnelbanenedgångarna stötte jag plötsligt på ett pyttelitet konstverk till min ära.

Ni ser? Det är jag med plommonstopet som står och stretchar. (Vet inte riktigt vem den hjälpande, bystiga damen är.)

Google igen: ”Man försöka bli av med skadan själv genom att vila från den aktivitet som framkallar smärtan.”

Well, okej, inte så svårt; jag lär inte åka till N.Y. igen på bra länge!

En av alla stretchande New York-bor.
Share
16 kommentarer

Ett verktyg, en hamburgare och massa tavlor (dag 8 i N.Y.)

Vilket museum, båt eller vilken tillställning man än ska besöka i New York, är det väskkontroll som gäller. Jag har fått in en himla schvung där jag världsvant placerar allt fiffigt och perfekt så att kön inte ska fastna vid mig och security-personalen ska bli glad.

Well, ibland misslyckas även jag.

I kön till båten som skulle ta mig och en miljard andra människor i spöregn först till Frihetsgudinnans sockel och sedan till The Immigration Museum på Ellis Island, läste jag på vad man får ta med sig på båten. Inte nåt, egentligen. Alla sorts verktyg och knivar, bomber och granater skulle lämnas hemma. Men fickknivar vars blad inte var längre än ungefär en tumme fick följa med.

Tihi, tänkte jag. Jag har ju en sån i ryggsäcken!

I väskröntgen fastnade dock min ryggsäck. Och kön tvärstannade pga. mig. Två vakter körde den fram och tillbaka genom röntgenapparaten, en tredje grävde omkring bland alla mina pryttlar. Han hittade bl.a. kvitton, godis, en liten regnjacka, pennor, en spork, datorn, massa laddsladdar och adaptrar, en banan som hade sett bättre dagar och ett par fingervantar. Till slut tog han triumferande fram min platta multi-tool som jag köpte för dyra penningar 2010 och som såg ut så här nästan, fast klumpigare:

– No tools allowed.
– But I can do no harm with it!
– Rules are rules.
– But it is really expensive, can I maybe …

Ellipsligaturen där symboliserar tystnad; jag kom inte på någon idé. Vakten kallade på sin överordnade, som säkert hade spelat basket i sin ungdom. Han var lika bestämd han, och trots det förmodade basketspelandet, var han både dryg och dum eftersom han sa ”tänk om alla skulle”, vilket gör mig vansinnig.

Till slut var jag så ilsken på reglerna att jag kände hur tårarna brände bakom ögonen. Så jag gav upp. Okej, då får väl båtresan kosta mig mitt fina verktyg, tänkte jag, och var riktigt jädra sur i säkert en halvtimme.

Frihetsgudinnan-besöket var urtrist och svinkallt och regnblött, vilket det säkert hade varit även utan verktygsdebaclet. Och överallt fanns det faktiskt massa verktyg eftersom de håller på att bygga ett stort fult staket runt gräsplätten som omger muren som omger sockeln som bär upp statyn. Men det var intressant att få veta att den stjärnformade muren runt sockeln heter Fort Wood och faktiskt byggdes långt innan statyn stoppades in i mitten.

En gammal bild från 1922 visar stjärnmuren bättre än mina regnbilder.
Men fåglarna på ön var fina!

På Ellis Island slussades vi alla som boskap in i det enorma museet, där man kan tillbringa uppåt fyra timmar och ändå inte hinna se allt.

I den stora ankomsthallen såg jag den nya tidens kryckor: en benrulla.

Jag gick noggrant genom den delen som handlade om hur flyktingar togs emot under den stora flyktinginvasionen efter sekelskiftet 1900.

Alla turister hade små telefonliknande apparater som spelade upp information och ögonvittnesskildringar som samlades in under 1980-talet. En gammal kvinna berättade om hur hennes mamma fastnade i hälsokontrollen för att hon hade en mystisk utväxt på ett finger. Eftersom den inte kunde diagnosticeras eller botas, skickades mamman hem till Italien igen, medan pappan och barnen släpptes in i N.Y. – ingen av dem återsåg någonsin mamman/hustrun. Snyft, sa den gamla kvinnan.

Man kollade om de nyanlända kunde läsa genom att ge dem skriftliga order.

Den byggnad som nu är museum, förföll under flera decennier när flyktingströmmarna minskade och flyttades till andra platser från ungefär 1954. Sakerna från den tiden har samlats i särskilda montrar med damm och skit kvar – oerhört intressant!

Ett gammalt piano – kvarlämnat 1954, övergivet i 50 år och sedan omhändertaget!

Slutligen hamnade jag i en sån där avdelning som jag älskar: gamla möbler, kläder och skor från anno dazumal, allt i modern tid skänkt av efterlevande släktingar till dåtidens invandrare. Just dessa skor åkte inte i tredjeklass, inte.

Bröllopsskor från 1912.
Snörkängor från 1910.
Men toaletterna hade löjligt små dörrar som inte började förrän i knähöjd och slutade vid mina axlar och som dessutom glipade rejält.

På fastlandet igen letade jag upp mat: en hål i väggen (liksom) bakom ett rött draperi i en hotellfoajé! Det var helt absurt, men jag vågade inte lämna kön eftersom jag inte visste vad jag i så fall skulle missa.

Där stod jag i 90 minuter och funderade på varför det inte ens luktade stekos.

När man kommer fram till hålet i väggen, är det alls inte bara ett hål, utan en pytteliten restaurang som heter The Burger Joint! Allt är oerhört trevligt, alla är glada, väggpryttlarna är fabulösa – stämningen är på topp!

Jag satt och fånlog av lycka.
Själva hamburgaren var en helt vanlig hamburgare på riktig köttfärs, men smakade inte så mycket. Fast det gjorde inget!

Mitt nästa besök var det gigantiska ”The Met” – Metropolitan Museum of Art. Jag hyser lite extra kärlek till nederländaren Vermeer, av vars verk blott trettiofyra finns bevarade – och fem av dem finns på The Met. Jag gick och gick (precis som ute på New Yorks gator) och hittade fantastisk konst på alla plan.

Vackra kvinnor i vackra klänningar! Men inte Vermeer.
Åt helskotta vad många stolar det fanns! (Detta är liksom en tiondel.) Men ingen Vermeer.

Till slut hittade jag den gladaste museitanten som världen har skådat. Och hon älskar Vermeer!

Karen pensionerades för många år sedan efter att ha haft både ganska trista och normala jobb fastän hon egentligen ville öppna ett eget galleri. Men så en dag blev hon volontär på The Met, och här sitter hon och bara älskar livet dag ut och dag in. Hon tog fram en absurt stor plankarta över museet och ringade in vilka rum som jag absolut skulle titta in i. Och så dubbla ringar runt Vermeer-rummet förstås.

Jag gick och gick. Och blev tillsagd att lämna ryggsäcken i förvaringen, som låg säkert en kilometer söderut. Men i förvaringen blev jag underkänd eftersom jag hade elektroniska prylar nedpackade, som museet inte tar ansvar för. Så då fick jag gå vidare med ryggsäcken som en magsäck, vilket gjorde mig bra mycket vingligare – tänk om jag hade farit in i en tavla bara för att min tyngdpunkt plötsligt var fel. Dumma regler.

Men plötsligt stod jag i Vermeer-rummet!

Tyvärr fanns inte Vermeer ens i Vermeer-rummet. De fem tavlorna var utlånade.

Jag åkte hem till Queens, och si vad jag i min ryggsäck fann när jag packade upp …

TVÅÅÅ verktyg som de snikna regelnissarna inte hittade! Jag kunde ha skruvat ur skruvar överallt i Frihetsgudinnan!
Share
13 kommentarer

Regn, böcker, Rockefeller och Seth Meyers (dag 6 i N.Y.)

Igår regnade det. Det var ett helt normalt regn som kom och gick och var blött. Jag tänkte för hundratusende gången i mitt liv att jag borde lära mig att använda paraply, sedan tänkte jag att det var ju bra att det inte var sol eftersom mina solglasögon gick av på mitten. (De höll inte när jag trampade på dem.) Å andra sidan är jag dålig på att använda solglasögon också.

Skyskraporna svaldes av regnmolnen.

Tågstationen Grand Central är magnifik i sin storslagenhet på alla sätt och vis, men även värd ett besök för att den har en liten saluhall. Där köpte jag en plastbehållare med en god och intressant japansk sallad, men det var ju jättedumt. För var sätter man sig och äter en sallad bland alla skyskrapor?

Jag gick och gick och hamnade framför ett stort hus med gröna stolar utspridda framför. Samtidigt började det ösregna, så jag kröp in under ett stort parasoll.

Det här är som en dokumentär om mitt liv: ”Under detta parasoll satt Lotten Bergman en dag 2018. Hon åt en sallad.”

Jag åt min sallad och såg mig omkring och pratade lite med mig själv samtidigt som jag svarade på frågor från andra som också ville krypa in under parasollet.

– Ambulanser. Många bilar. Tut-tut. Snygg sallad. Konstig ost. Yes of course! Brandbilarna kommer inte fram. Bryant Park. Varför är den skrikande mannen där så arg? Library. Yeah, go ahead! Det är ju ett himla stort bibliotek. No, I’m alone. Polistutet låter ju som ett elpiano. Men vad är det för ett bibliotek egentligen?

Oj, hoppsan. New York Public Library!

Jag satt alltså utan att veta det i Bryant Park, som omger New York Public Library. Och vilket bibliotek det var!

Som en kyrka ju!
Till och med brandsprutans skåp var ovanligt fint.
Jag sprang in och ut genom rum och salar och kvittrade av förtjusning och klappade på väggarna och lovade biblioteket att komma tillbaka när jag hade mer tid.

För nu skulle jag ju föreläsa för Svenska kyrkan!

Här inne, i föreläsningssalen som heter ”Gamla barnrummet”!
Så här ser det ut när man kommer in – precis som på ett riktigt bibliotek!
Fast böckerna är endast undantagsvis biblioteksinbundna. Jag placerade två ex av min bok där och hoppas att de läses intensivt.
Kapellet var alldeles förtjusande. Här gifte sig min kusin en gång för tusen år sedan.

Åhörarna hade bott mellan fem och sjuttioåtta år i N.Y., och ställde massa initierade frågor och hängde verkligen med både vad gäller allt som händer i Sverige och språkpolitiken samt Svenska Akademiens härjningar.

Från föreläsningen halvsprang jag mot NBC:s stora tv-studio-komplex vid Rockefeller Center/Plaza/whatever och sprang verkligen i cirklar på alla gator och torg och prång i jakten på ett ställe att placera ryggsäcken. 

Tydligen irrade jag runt i ett diamantbutiksområde, för på tre ställen fastnade jag i folkmassor som fotograferade kändisar som stod och valde bland karaten som jag väljer bland tomater på Ica. Den där killen vid pilen där är nog en kändis. UPPDATERING ett år senare: Det är tydligen ”Charlamagne tha God”, en rappare som bara är 1,68 m lång, vilket stämmer med vad jag såg. 

Ju mer jag irrade, desto mer förvirrad blev jag. Det som nyss lät så bra med New Yorks rutsystem och numrerade gator förvandlades plötsligt till en helt obegriplig bergochdalbana eller en tallrik med spagetti. (Föga anade jag att detta virrvarr skulle upprepas fyra timmar senare.) I min hand höll jag en allt blötare och skrynkligare karta som jag hade fått av NBC och som var lika tydlig som någonsin hieroglyfer.

Med hjälp av tre klotrunda poliser blev jag eskorterad (de höll verkligen i mig)till rätt port, som såg hur skum ut som helst. Jag var drypande blöt av svett och kunde inte tänka ritkigt klart så jag lämnade där ifrån mig min ryggsäck med ack så dyrbart material. Och så irrade jag tillbaka till NBC igen! Och sprang fel.

Men till slut hittade jag rätt! Puss, Cary.

Inne på inspelningen av Late Night med Seth Meyers slogs jag av hur totalt annorlunda det var jämfört med tisdagens Stephen Colbert. Moderna och strikt designade lokaler, alldeles för många anställda som fungerade som vakt- respektive vallhundar, en hysterisk skrattuppvärmare och … inte särskilt trevlig stämning.

Men Seth Meyers var väldigt rolig, och kom i en paus ut i publiken och svarade på frågor i väntan på att en vähäldigt ansiktslyft Kylie Minogue skulle komma ut och sjunga. (Klipp från showen finns sist i inlägget.)

Väl ute på gatan igen var jag naturligtvis helt vilse, så jag vände tre gånger och tog slutligen en genväg genom Rockefeller Plaza, som ser ut som nåt i en film som utspelar sig i N.Y.

Marmor, konst, mystiska människor med portföljer och något som påminner om Hötorgsskraporna. vad kan det vara?
Aha. Det är bara hundra miljoner hissar. Varje ruta representerar en hiss och visar vilken våning den just nu befinner sig på.

Det här med hissarna var ju mysko, så jag högg tag i närmaste vakt och hälsa fint på honom och tog en bild där jag tyvärr kapade hans snygga vaktkepa som var gjort av ett svalkande nät, inte tyg.

On the Streets with Lotten

Det här är Larry Giardano, 64 år. Larry trivs varken på jobbet eller i stan, så att så fort han pensioneras, kommer han att ta $5000 i kontanter och $300 000 på banken och med sin hund åka ner till Florida. Han berättade att han har massa polare, men ingen familj; de tre mor- och farbröder som var de sista i familjen dog nyligen när de var uppåt 100 år och fortfarande led av de skador som de fick under andra världskriget. Han har varit gift två gånger, men kvinnorna vill bara ha honom för pengarna.

Larry berättade att han 1979–99 var polis, så jag frågade varför han slutade. ”I did my 20 years in the city” sa han som vore det en självklarhet – vilket det alltså är. Som ”city cop” jobbar man bara i 20 år, oavsett hur gammal man är. Sedan pensioneras man! Larry snackade i en dryg halvtimme och skickade sedan ut mig med instruktioner till hur jag skulle hitta ryggsäcken. Men strax utanför porten stod en halvsovande vakt, som jag skrämde livet ut.

– Jag ska dö på min post! Jag ska aldrig sluta jobba! Jag har fyra barn och fem barnbarn och älskar livet, jobbet och New York! Allt är underbart! Jag kan säga GONATT på svenska! sa Ernest McManus.

När jag hade lämnat mina två nya kompisar, skulle jag hämta min rygga på det där stället på ”43 W 46th Street”, som ju nyss var helt omöjligt att hitta. Nu gick jag med Larrys instruktioner dit lätt som en plätt. Killen som jobbade på plejset var kort i tonen och lite dryg när jag lämnade ryggsäcken (när jag dröp av svett), och inte mycket vänligare när jag hämtade den. Men jag började prata med honom lite försiktigt, och

… SWOOOOOSCH …

Så gick en hel timme. Kazee [kejsi] pratade och pratade och visade bilder på datorn och snackade om hur det funkar med rasismen mot African Americans, men inte mot African Africans. Han berättade hur han när poliser kommer och avkräver honom legitimation, bevis på att han äger sin bil och annat som poliserna av ingen anledning alls vill veta då tar kommando. Han sträcker på sig och ifrågasätter dem på ett vänligt sätt och ”bara en enda gång har dom dragit sina vapen mot mig”.

– Men helst av allt vill jag faktiskt sy kläder. Kolla här!

Och så visade han den kollektion som han på uppdrag hade sytt åt kortväxta (här sitter han och tråcklar). Och en annan kollektion som syddes till blinda. Och förklarade att det ju bara är roligt att sy åt folk som inte klagar och att dessa människor bara klagade och klagade och ljög om sina mått och därför syr han inte alls numera. Fast det var kul att få resa jorden runt med alla dessa modeshower.

Min ryggsäck fick jag tillbaka hel och ren och förundrad vandrade jag ut i natten.

Sedan gick jag vilse igen. Ner i tunnelbanan (fel linje), upp på fel station, lång promenad, ner i tunnelbanan igen (fel linje igen), upp på gatorna igen och se på fan: jag hade rört mig i en cirkel runt Rockefeller Plaza. Då köpte jag en stor mugg te (bad om Earl Grey och fick English Breakfast).

Vips så klarnade allt och jag hittade rätt tunnelbana, tog bilder på alla sovande människor och vandrade sömnigt hem till lägenheten.


Share
10 kommentarer

På gatorna, i en båt och framför Stephen Colbert (dag 5 i N.Y.)

Som ni ser är det en övning i prepositioner i rubriken. Detta för att jag träffade en kvinna från Texas, som sa att hon hade haft en Swedish exchange student boende hos sig i ett år på 1980-talet, och jag då frågade om det var jag, varpå hon inte alls skrattade utan började förhöra mig angående våra knasiga prepositioner. Hon (och alla andra kvinnor här) ville på inga villkor vara med på bild, men hon hette Karen.

Först åt jag en amerikansk brunch eftersom jag var hungrig som en varg.

Vargen fick rostat bröd med sylt, men inget smör. Förmodligen för att resten av portionen bestod av friterade potatisbitar, stekta ägg och bacon. Samt äppelbitar för att vargen inte skulle känna sig så onyttig.

Sedan vandrade jag västerut i jakt på en båt, som jag strikt talat trots rubriken faktiskt inte satt i, utan på.

Min polare Frihetsgudinnan. Vi har nu lagt bort titlarna, det var ju tredje gången vi sågs.

Guiden på båten var uuuuuurtrist och rabblade meningar som innehöll siffror, siffror och siffror. Allt var si och så högt, si och så brett, si och så tungt och alltid störst i världen/USA/N.Y. eller bara bäst i största allmänhet. Inte en enda gång sa han något som var utanför manus. När Trump kommer hem till N.Y. landar han med helikopter (som är störst bäst och vackrast) på en viss byggnad (som är si och så högt och brett och väger en massa), för det tar bara ett par minuter från JFK-flygplatsen och så kliver han in i en presidentbil som eskorterad av fnutton polisbilar med larmet tutande för honom till TRUMP TOWER. (Ska tydligen skrivas med versaler, sa kvinnan från Texas till mig tidigare.)

Brooklyn Bridge väger nåt och är visst xx meter lång, men vad jag ju ser är att flaggfixaren inte har orkat klättra upp på vajrarna än trots att alla andra har hissat sina flaggor som vanligt nu när presidentfrun har varit död i mer än tre dagar. (Se rapporten från förrgår.)
På båten fanns det toaletter med de här trycket, som har en inbyggd, finurlig låsknapp som jag har gillat sedan 1982 (när jag ju var utbytesstudent i Texas). Jag vill ha ett sånt!

Så fortsatte dagen med att jag under tre timmar bara gick och gick och blott tog mig ett par kvarter österut mot Ed Sullivan Theater eftersom jag pratade och pratade och pratade. Här kommer nu a new segment of the bloggen!

On the Streets with Lotten

Det här är Alvin. Han jobbade som taxichaufför hela livet, men är nu en halt och lytt (med krycka) 70-åring som har ont om pengar när månaden närmar sig slutet. Så här sitter han och hojtar på dollar. Han spelade American football som ung, när han var ”stark och vacker” och har så många barn att han inte riktigt kan räkna dem.
Överallt ligger det soppåsar. Hela dagarna. Även i de fina kvarteren ligger soppåsar. Jag undrar så när de hämtar dem, för jag ser aldrig sopfria gator.
Det här är polisen John, som haltade lite som jag. Det visade sig att han har en utsliten höft efter att ha varit väldigt aktiv hela livet och dessutom spelat American football i high school. ”But it comes with old age”, sa han. Som tyckte att födelseåret 1969 gav honom rätt att kalla sig ”gammal”.
När frukostmastigheten hade sjunkit ner, köpte jag mig en trolleribanan som hade två bottenändar!
Och så hittade jag mer sopor. Det här är faktiskt en återvinningsstation: de svarta lådorna var dock fulla när någon lade ut dagens insamlade skräp.
Trädgård i New York!
Det här är civilingenjören Alvin (som nog inte hette så från början) från Albanien, som sa att han var en ”anomaly” för att han var så annorlunda och en sällan skådad raritet på alla sätt och vis. Han hade en kusin i Sverige, men vill inte alls åka dit eftersom vi är ett socialistland med dåligt väder. Men han gillar våra “twin cities” som han inte visste namnet på. (Här fick jag tänka lääänge. Haparanda och Torneå? Malmö och Köpenhamn? Helsingborg och Helsingör?)
Utanför alla restauranger sitter hälsoskyddsinspektionens betyg. Då kan man riskfritt gå in och äta sina friterade potatisbitar.
“Grade pending” betyder däremot att nån odlar kackerlackor i köket och kastar tomater på kunderna.

Back to Normal

En av höjdpunkterna här i N.Y. är att jag har beställt gratisbiljetter till två talkshower, och igår var det dags för The Late Show med Stephen Colbert.

Här, i kön klockan halv fyra, visste jag inte att jag inte skulle hitta en toa förrän sex timmar senare …

Jag ställde mig i kö, fick ett armband och funderade på toatillgången inne på teatern, tills jag blev beordrad att springa iväg till lyxhotellet i nästa kvarter för att där checka in min ryggsäck. Man får på sin höjd ha med sig en tygpåse eller aftonväska in till showen, nämligen.

Hotellincheckning och dricks och allt som har med människotjänster att göra, betalar man med sina dollares på det här viset.

Vi blev tillsagda att stänga av mobilerna och stoppa undan kamerorna, för om vi skulle börja fumla med dem under eller till och med före inspelningen, ”you will be escorted out of the building”.

Till min fasa såg jag att det var sant: en man och tre äldre damer fick verkligen gå ut!

Här kan man inte höra hur jag skrattar:

Men jag skrattade verkligen. Det finns inget pålagt skrattljud – det är verkligen publiken som skrattar – men vi blev beordrade via skyltar att applådera ibland, trots att just applådställena kom helt naturligt. Under det som sedan blir reklampauser (programmet sänds fyra timmar senare), fick vi njuta av fantastisk live-musik av bandet på scenen. Ett jävla tryck var det!

Blott en enda gång kom Colbert av sig och sluddrade på ett ord. Allt annat flöt på hur smidigt som helst med en miljard kameramän och hjälpredor. Det här gör jag gärna om!

När jag kom ut i den mörka natten, gick jag ända ner till Empire State Building. Jag var ju där häromdagen, men biljetten var tudelad: ”du som är här nu, kom tillbaka ikväll”. Jag tänkte ”äh, hur kan de veta vilken dag jag var där, jag går dit igen”. Inga köer, väskkontroll som på flygplatserna, rolig hiss, fantastiskt utställning – allt lockade i kombination med att jag gillade hur byggnaden känns. Den är så stadig och vacker!

Men BLIONNNNGG! UI-HUI-UIIIII! sa det om min biljett när streckkoden ju hade stenkoll på att jag var där på fel dag.

Hjärtat åkte upp i halsgropen och ner i mjälten och jag tittade med en förmodat skräckslagen blick på biljettkontrollanten. Jag skulle precis komma med en vag lögn, när hon bara med en slö handviftning lät mig passera trots mina synder.

Jag tog med visst besvär en massa bilder från utsikten – det blåste som satan och var riktigt kallt.

Precis som på Louvren I.
Precis som på Louvren II.

När jag kom ut och skulle bege mig hem, slog dysdirektionsgenen till och jag blev tvungen att fråga en av vakterna om hjälp.

– Scuse me, can you tell me where the nearest subway is, please.
– Yo, giiiirl, you hungry? sa den jähättestora vakten.
– Sorry … subway, underground, metro or as we in Sweden say tunnelbana
– Naaaah, I’m just kiddin’ with ya.

Vakten John älskar sitt jobb för att han får snacka skit hela dagarna och dra dåliga skämt som att man ju ÄTER på Subway. Han hade naturligtvis spelat basket, om än inte som proffs. Numera spelar han bara med sina söner, men han har kvar sitt utmärkta skytte, sa han. Och så pratade vi i en kvart om olika skottekniker eftersom min är så gammal och fånig.

Varför ser jag så konstig ut? Jo, Johns kollega tog bilden precis när jag sa ”feet” till henne – att både fötter och huvud ska vara med på bilden.

Share
15 kommentarer

Staten Islands soptipp och de döda från 9/11 (dag 4 i N.Y.)

Under dag fyra här i New York visade det sig att temat skulle vara dööööööööööden. Det visste jag förstås inte när jag hoppade ur sängen och ner på det kalla klinkergolvet och konstaterade att en tå var lite inflammerad. Ajaj, men äsch. Min plan var nämligen att besöka 9/11 Memorial & Museum, och då ska man fan inte klaga på småblessyrer.

På platsen för de raserade Twin Towers, pågår intensivt byggande av nya Word Trade Center-skrapor. Det vimlar av lego-liknande byggarbetare som jobbar inför publik. Även jag fastnade för att inspektera vid avspärrningarna – men mest pga. de här träbalkarna.

Mitt bland allt järn stod de här som ett plockepinn. Ni som är i branschen: vad gör man med dem på ett skyskrapebygge?
En oskadad brandmanshjälm. De vet sannerligen hur man designar uniformer så coolt som möjligt.
En artefakt: en av alla trappor som syns på bilderna från när människor och brandmän försökte skynda ut och nerför de 80 våningarna nedanför flygplanen.
En brandbil.

Allt på museet är storslaget, fantastiskt, sorgligt, noggrant utfört, imponerande och värdigt. De har förmodligen lagt ner kraft på ljuddämpningen, för fastän vi är så många där, hörs nästan ingenting. Vi vankar omkring i tystnad fastän alla pratar.

Det här järnfundamentet var det sista som togs bort på platsen, och det hade då blivit något av en totempåle med minnen. Men framför allt: ser ni vad stort det är?
Jättestora bokstäver med i mitt tycke ett lite mesigt budskap.

Men det finns ett jättestort problem. Som är litet. Jag kan inte för mitt liv begripa varför alla informationstexter är så små att alla måste vika sig dubbelt eller luta sig fram som vore det en boksida de läste ur. Jag fick ingen bra bild på hur det såg ut med alla hukande och kisande människor, men här kan ni ana:

De här gamnackarna har preciiiiis rest sig upp efter att ha läst den lilla vita texten på svart botten. Jag gick på huk i fyra timmar!

Museet är så utformat att man först kommer in i den här delen som jag nu har visat bilder på. Sedan kommer man in i en anan del, där man inte får ta foton. Överallt står på östtyskt manér vakter, så om man börjar fingra på kameran, brutalharklar de. Därför kan jag inte visa bilder på söndervridna hjälmar, massakrerade telefoner och glasögon samt skor och heller inte det cykelställ som bevarades intakt och forslades till förvaring. En person kontaktade tydligen 9/11-arkivarierna och bad om att få tillbaka sin cykel, så helt intakt är det inte längre. Men ni kan titta här!

Arbetet med alla de döda som man under ett halvår pillade fram ur rasmassorna (förlåt uttrycket, men de jobbade verkligen med pincett), pågick på Staten Island på ett ställe som heter (jag skojar inte) Fresh Kills. Det är en gammal soptipp, som stängdes 2001, men som öppnades igen pga. rasmassorna och de döra som skulle hittas och DNA-testas.

”Kills” betyder ”creek” och förekommer på andra geografiska platser.

Så då åkte jag till Staten Island! Man tar en gratisfärja och fotograferar Frihetsgudinnan på vägen över och vilar fötterna, knät och den där lilla tån.  Men alla fönster var smutsiga och det enda som var öppet var fullt av folk. Bah, sa jag och köpte en mugg te.

Pöbeln har tagit min plats. Men ser ni Frihetsgudinnan i ett av fönstren?

Framme på Staten Island såg det i hamnen ut som skrutt. Bara industrier, fula hus, arga människor och allmän besvikelse. Jag tänkte ”vad tusan” och hoppade på första bästa buss som tog mig till det okända. I drygt en timme skumpade jag fram på dåliga asfaltvägar i buss S44, som stannade även mellan mjölkpallarna. Så här såg det ut längs vägen:

Här tar man foodstamps. Och se på tusan: här är det såklart billigare än på Manhattan.
Men det fanns massa, massa trevliga små hus också. Tydligen är det så här man bor på Staten Island.

På bussen pratade jag med spanjorer, latinamerikanare och asiater och African Americans, som alla sa att Staten Island var nice och så, men varför inte staten New York bryr sig om att fixa deras vägar är en skandal. Plötsligt sa busschauffören att vi alla skulle lämna bussen för nu var vi minsann framme: The Staten Island Mall.

Jag hade alltså åkt buss i en timme för att till slut hamna vid ett helt vanligt, gigantiskt köpcentrum? Ja. Gah. Jag fick hjälp av fyra olika personer som ingen av dem hade den blekaste aning om hur man använder ”public transportation”, så de skickade iväg mig till Jenna på Starbucks. ”The lady with the hat” sa de.

Här står Jenna och skriver anvisningar till mig så att jag helskinnad ska lyckas ta mig till färjeterminalen igen.
Så här skulle jag göra. ”But first, exit through Sears”, sa hon också eftersom jag verkligen var shopping-mall-vilse.

 

På Staten Island finns en enda tåglinje – helt utan spärrar. Man bara kliver på! Och blott 25 minuter senare satt jag på färjan hem till staaaan.
På väg hem lyckades jag armbåga mig fram till ett förvisso stängt, men i alla fall lite renare fönster. Hon är väldigt liten, ser ni det?

När en liten glipa i det öppna fönstret blev fritt, lyckades jag trycka fram kameran och fotografera …

… en fågel.

 

Share
13 kommentarer

Pladask på Broadway (dag 2 i N.Y.)

Man skulle, om man ville, kunna ge denna dag ett av följande teman:

  • hoppsan
  • aj!
  • se upp
  • men wtf
  • amenhärregu.

Om vi tar det från början, väcktes jag klockan halv fyra på natten av Femtonåringen i Sverige, som hade förträngt allt vad tidsskillnader är. Med appen ”Sleepcycle” kan man stoltsera med sin kassa sömn på detta vis:

När jag inte kunde somna om, satte jag mig upp i sängen och skrev så att (det imaginära) tangentknattret nästan dränkte tunnebanetågens dundrande underifrån. Till min fasa upptäckte jag då att datorns laddsladd hade slutat funka.

Av pur chock, somnade jag och vaknade av ett plingeliplong som meddelade att nu var hyresvärden på väg in i lägenheten för att kolla på det trasiga kylskåpet. Finns det någon chans i världen att man då lugnt ligger kvar och inväntar hans entré –och när han kommer, vill han då kolla in i pannrummet? (Se gårdagens rapport.)

[Nu ska ni se framför er hur jag far upp ur sängen och omkring som en vettvilling och tar på mig strumporna sådär enbentshoppande och hur jag slår i knän och armbågar i allt som sticker ut det minsta lilla och hur mascaran hamnar på kinderna.]

En liten stund senare åkte jag vilse i tunnelbanan och dunkade min ryggsäck i huvudet på en skynklig farbror för att jag trodde att jag lutade mig mot en glasruta som i Stockholms tunnelbana. (För nytillkomna läsare: det är positivt att åka vilse. Inte att slå gamla farbröder i huvudet.)

Kolla hur det inte sitter en glasskiva där. Men det är heller inte en hålla-i-sig-stång, för den är ju fyrkantig …

En liten stund senare slog jag kameran i handen på en liten tant som måste ha varit 120 år. Hon kved till och jag bad om ursäkt så många gånger att hon till slut tröttnade på mig.

Jag skulle till en cykeluthyrare som hette Citibike, men hamnade hos en annan som hette Unlimited Biking, och på vägen slog jag mig i slang med kineser, araber, indier, en schweizare samt en arg kvinna med en konservburk på huvudet. (Det var inte läge att ta bild.) Sedan cyklade jag hela långa dagen!

Den här bilden har inte jag gjort, men eftersom jag cyklade efter den röda linjen, är jag tydligen en ”athletic-minded traveler”. Nåja.

Ibland klev jag av cykeln och in på ett museum som t.ex. Guggenheim och American Museum of Natural History. Just Guggenheim kommer jag att återvända till med en utförlig och associativ rapport, men tills vidare kan ni få se på några prylar från inbördeskriget.

Och så en titt på Natt på museet–museet, där jag bl.a. såg en film om universum, tittade på elefanter och den där jättedinosaurien som påminner om den som rasar i Bringing up Baby med Katharine Hepburn och Cary Grant.

Den som här petar på Pachysephalosaurus wyomingensis, är jag.
Den som här petar på en riktig meteorit, är jag.

På väg hem var jag trött och hungrig och obeslutsam, så jag åkte lite kors och tvärs och klev på fel tåg inte mindre än fem gånger. (Vilket, måste jag upprepa, är positivt.)

Precis som på vilket museum som helst, ser det ju ut i tunnelbanan.

Jag hittade indisk mat, drack sju glas vatten och begav mig när klockan började närma sig midnatt till den alltid öppna Apple-butiken på 5th Avenue för att köpa en ny laddare till datorn. Och det var helt otroligt!

Här är den lilla workshop-avdelningen. Kl 22 på kvällen!

Jag intervjuade personalen så länge att vi nästan kramades adjö efter den timme som jag var där. Fakta:

  • Lokalen är sanslöst stor och fullproppad när som helst på dygnet.
  • Det pågår alltid fem till tio workshops som kan handla om allt från att ta foto och ladda upp till att betala räkningar på nätet.
  • Ungefär 100 anställda jobbar samtidigt.
  • Säkerheten är rigorös: ett okänt antal civilklädda väktare finns inne bland kunderna.
  • När expediten vet vad man vill ha, knappas varunumret diskret in på en telefon, och vips kommer någon springande med prylarna.

På väg ner i tunnelbanan igen, köpte jag en gigantisk mugg med te och ett par småkakor (allt är svindyrt, så även detta: 60 kr) och begav mig sedan hemåt mot Broadway. I ena handen höll jag teet, i andra påsen från Apple-butiken, snett över bröstet hängde kameran och på ryggen hade jag ryggsäcken.

I ena sekunden gick jag och funderade på om jag gick åt rätt håll – och i nästa flög jag som en wrestling-aktör huvudstupa rakt ner i trottoaren. Teet for åt fanders, kameran slog i marken och dess batterilucka landade tre meter bort. Sakerna i Apple-påsen trycktes ut genom botten på påsen – och halvvägs ner på gatan där det ju finns randiga brunnslock till kloakerna, som alla i amerikanska filmer tappar ner saker i.

Såja. Där låg jag. Fram till mig sprang då två svartmuskiga män från Egypten – Osiris och Amon. De hjälpte mig upp och samlade ihop mina saker, konstaterade skrubbsår på händer, armbåge och knä och så skrattade vi åt det dråpliga och nästan stumfilmsaktiga i fallet.

Osiris håller här i min tomma jättemugg utan te. (Kameran kunde inte fokusera.)

På bilden är Osiris högra fot i den grop som var anledningen till mitt fall: jag stukade helt enkelt foten och då vet kroppen att den ska kasta allt ifrån sig och lägga sig ner.

Eller nåt.

Nu har jag slickat mina sår, tagit en värktablett (det satans knäet) och kommer att sova så sött så. Och kan ni tänka er: ingenting gick förlorat ner i kloakerna!

Share
24 kommentarer

Fel George Washington (dag 1 i N.Y.)

När jag vaknade efter min första natt i Queens, värmde jag tevatten i mikron och tog fram en gammal svensk matsäcksmacka med peanut butter & jelly. Och så skrev jag snabbt en handlingslista (i dubbel bemärkelse):

  • raggsockor
  • täcke
  • Times Square
  • mejla om kylskåpet.

Jag bor ju perfekt vad gäller läget – nära till tunnelbana och mellan centrum och flygplatsen. Att ha nära till tunnelbanan innebär förvisso att jag är så nära att glasen skallrar i skåpen när tågen far under mig, men det gör verkligen ingenting. Men satan i the street vad kallt det var inatt! Det viner och drar i fönstren och alla fogar glipar som i ett gistet uthus. Täcket är ett tunt överkast i syntet som har sett bättre dagar och lakanet är chokladbrunt. Praktiskt, antar jag.

Brunt lakan, mintgrönt överkast, svensk macka och mikrote.

Kylskåpet luktar dels vattenlik, dels som ett nyöppnat paket Mamma Scans köttbullar, och var varmare än själva sovrummet. Men i den lilla köks-smatten fanns en spännande dörr, som jag bände upp och … Se på fan! PANNRUMMET! Som var varmt! Heureka – där kan jag ju sitta!

Vad det är för prylar där i hörnet vet jag inte. Tänk om det är ett täcke!

Uppdatering! En Hanna som jag känner påminde mig om att Ainsley Hayes ju satt i ett pannrum Slut på uppdatering.

Men. Pannrummet har två dörrar: en som leder till mitt ”kök”, och en som leder ut till korridoren med andra lägenhetsdörrar. Alltså måste jag om jag sitter i pannrummet vara beredd på att herr vaktmästare kliver in och skräms ihjäl av min närvaro.

Visst syns det på den här bilden av min bakgård hur vansinnigt kallt det är utomhus?

Klockan tio skulle jag infinna mig vid George Washington Statue för att med ett gäng andra turister gå på en heldagssightseeing.

Men där stod jag helt solo. George och jag och tre runda poliser.

 Guiden sms:ade mig – eftersom jag var saknad:

Exhibit 1 till mitt försvar. Min googling på ”George Wanhington Statue” visade detta:

Jag stod alltså vid den övre pilen, alla andra (lite smartare turister) vid den nedre pilen. De hade inte googlat statyn, utan en specifik adress.

Då bestämde jag mig raskt för att åka tunnelbana och båt till Liberty Island och Ellis Island istället. Tiddelipom åkte jag än hit, än dit, hamnade på Times Square och stötte på en Donald Trump-härmare som var hur jävla äcklig som helst. Tjejerna som gick bakom mig hade helt andra känslor och poserade med honom, pussade honom på kinden och gav honom pengar för nöjet.

Huärrrk!
Det är alltså hon som ger honom pengar.

Och hur är vädret i New York? undrar ni eftersom ni ser ytterst avklädda Trumpdansare på bilden ovan. En ledtråd: den här kvinnan på en tunnelbaneperrong.

Vädret är alltså labilt som en tonåring: runt nollan vid frukost och uppåt 16 °C strax efter lunch.

Och apropå tunnelbana: den funkar jättebra eftersom det går tåg hela tiden och skyltningen och kartan är jättelätt att förstå sig på, men …

… det här röret hade Bruce Willis inte kunnat hålla sig i när bovarna jagar honom.

Starbucks är mitt vattenhål i staden – när knäet krånglar går jag in och köper nåt litet och pratar förstånd med menisker och ledband eller broskytor eller vad det nu kan vara. Men med tanke på att två män arresterades när de utan att beställa hade suttit ner och väntat på en kompis i två minuter, kanske jag ska köpa dyrkaffe istället för att vara på min säkra sida?

Hårnätspolicy har man inte på Starbucks, utan istället ”kepstvång” som utan undantag gäller för alla anställda. Stor ”afrofrisyr” (som det kanske inte kallas längre) funkar inte riktigt med keps, så ansvarstagande baristor får klämma in hårfluffet i ett huckle, och sedan kepsen käckt på toppen …

… som ett körsbär på en gräddtårta.

Snart ska jag ut och cykla! Till Liberty Island och Ellis Island kanske? undrar ni som kommer ihåg vad jag skrev lite längre upp. Nja, vi får se – efter 30 minuter i kön nere vid South Ferry, stängde biljettförsäljningen eftersom det inte fanns fler biljetter till salu.

Avslutningsvis en liten shoppingtur: en italiensk skinnhandväska som ser ut som en gitarr! 

Bara 6 000 kr!
Share
11 kommentarer