I augusti 1981 flög jag fullständigt obekymrad helt ensam till USA för att gå på high school i Dallas, Texas, i ett helt år. Jag hade brevväxlat med min värdfamilj i ungefär en månad, och tyckte att det skulle bli spännande med deras tre små barn. Min blivande high school var stencool eftersom den satsade stenhårt på tjejbasket och inte amerikansk fotboll.
Redan innan jag åkte såg jag ut som på bilden till vänster.
När jag spanade efter värdfamiljen på flygplatsen DFW, kom en helt främmande kvinna fram till mig och sa att planerna hade ändrats, och att jag skulle bo hos henne i två veckor istället, och sedan flytta till en ny, helt främmande familj … som just nu var bortrest på semester.
Obekymrad som jag fortfarande var, ryckte jag bara på axlarna och sa ålrajt, och åkte hem till den okända kvinnans familj och lade mig att sova nästan konstant i tre dygn.
Det visade sig att min värdfamilj hade råkat avslöja att de hade ett arbetsschema till mig, som innebar att jag skulle ta hand om de tre barnen all vaken tid som jag inte var i skolan. Men att det sedermera diskvalificerade föräldraparet faktiskt ansåg att ”The Swede” ibland nog kunde låta bli att gå till skolan om något barn skulle råka vara sjuk eller liknande.
Efter två veckors mellanlandning flyttade jag till den nya värdfamiljen, som visade sig ha katt. Superduperallergikern – som var jag – sa inte ett knyst om detta utan försökte bara att stå ut och stänga dörren till mitt rum samt nysa så tyst som möjligt. Jag fick astmamedicin utskriven via mammans väninnas läkare, och den funkade alldeles förträffligt bra – även om det handlade om gula, stora hästpiller som gav mig hjärtklappning.
Nu började jag bli bekymrad – men av basketrelaterade orsaker.
Min nya high school satsade inte det minsta lilla på tjejbasket, utan hade istället ett av Texas bästa American football-lag. Jag fick vara med i basketlaget, men just denna skola hade en regel om att utlänningar inte fick spela matcher utan en godkänd dispensansökan; min dispensansökan godkändes när mer än halva säsongen hade gått.
Så … där var jag i det mest fantastiska av länder, USA med häftiga kläder, filmer, sportframgångar, bilar, musikartister och … själv längtade jag bara hem till Luleå och alla basketmatcher. Pappa skickade ett kassettband med sitt Sommarprat, mamma skrev brev, jag skrev säkert fem brev om dagen till alla jag kände, och jag fick fler kassettband hemifrån med ljud som snöknarr, brevlådesmäll och dörrknirk.
Tiden gick. Det mesta var förfärligt. Men jag överlevde. Dramatiklektionerna, till exempel, var toppen. Vädret var skönt. På en fest blev jag rentav kysst på ett förtjusande sätt av en fjunmustasch..
På ”the prom” (skolans avslutningsbal) var min dejt skolans maskot (en panter) och han råkade på väg till efterfesten (där det ryktades att man skulle få dricka ur champagnefontän) köra vilse så att vi plötsligt befann oss på ”Månskenskullen”, där han försökte kyssa mig. Jag ryckte av panterns kysschock till så kraftigt att jag fick en reva i min syrénlila, lånade, för trånga syntetklänning och dessutom gav honom en fläskläpp. Plötsligt kom han på att vi alls inte var vilse och körde snabbt till festen, där min kompis Margie väntade i sin gula syntetklänning bredvid en hög omkullvälta champagneglas.
Detta high school-år tänker jag numera på lite oftare. Dels för att det händer så mycket konstigt i USA, dels för att mitt liv på drygt ett år har vänts helt uppåner. Det är fan bara att bita ihop och laga köttfärssås, knyta skorna, klippa sig, gå upp ur sängen, föreläsa om det absurda i AI, lämna bilen till verkstan och hänga en Wunderbaum i kakelugnen som är lika död som kajan som ligger nånstans och ruttnar i skorstenskanalerna.
