Imorrn den 27 december kl 07.20 eller 07.50 08.50 slår det gnistor i SVT:s Morgonstudion! Nyordslistan knådas och kommenteras av mig under blott tio stressiga minuter. Många frågor blire:
Ska jag prata snabbt som fan samtidigt som jag artikulerar?
Ska jag ha en glittrig kofta eller randiga tajts?
Får jag tillfälle att nämna kasjunötens stavning?
Kan jag på något sätt hävda att tejp, mejl och jos hänger ihop?
Ska jag klämma finnen som nyss dök upp mitt på näsan eller strunta i den?
När jag förut har dykt upp i rutan har jag hållit det hemligt av rädsla för repressalier, nej jag menar kritik & åsikter. Nu känner jag likadant, men tänker att jag ju jobbar för ordens bevarande, språkets nyordning, allmänbildningens ökande och i största allmänhet: språk.
Bilder från några av mina tv-framträdanden!
Plötslig intervju på Centralen. Minns inte ens vad det handlade om!Något språkligt i ”Landet runt” … tror jag.En icke-debatt om niande i programmet ”Debatt”.
Den sistnämnda föregicks av en ”debattartikel” som heller inte framkallade nån vidare debatt. Alla håller egentligen med mig om att vi inte vill bli niade …
Och jag vill fortfarande INTE bli niad.
Åh, vad roligt det ska bli att få bli vackert proffs-sminkad i ottan imorrn!
PS.
Ja, bilden högst upp i inlägget är från förra året.
DS.
Jag försitter aldrig en chans att få berätta att jag tar universitets- och högskolepoäng varje höst, vår och sommar. Det är blott 7,5 poäng (vilket motsvarar 5 poäng förr i tiden) per termin, men jag är så sprittande lycklig över mina studier – samtidigt som jag HATAR Zoom-föreläsningar och digitala tentor hemmavid.
Därför har jag läst kursen ”Språk i Norden”, som inte alls var på distans utan på campus (vilket motsvarar ”på skolan” förr i tiden) och dessutom alldeles nyss avslutat en femtimmarstenta.
Fem timmar i en stor sal. Utan paus. Med massa andra människor. Helt utan hjälpmedel; endast min egen hjärna fick användas. Så hur var det? undrar ni nu.
(Nu utgår jag helt fräckt från att ni som läser här någon gång har tentat. Annars: tänk STORT och mycket ALLVARLIGT prov i grundskolan.) En salstenta innebär att man
måste komma i tid
har lärt sig saker innantill utantill
har med sig pennor och sudd
packar en stor matsäck med te, kaffe, vatten och mjuka mackor som inte luktar eller låter.
Så här ser det ut i omgivningarna. Man ser universitetsschabraket där bakom lövverket.
Nu ska vi resa till det där ”förr i tiden” och kika lite på ett kåseri som jag 1987 skrev för Pålsjö Ängsblad under signaturen Thalia. ”Manic Monday” handlar om hur man tentar i fem timmar i en stor sal. Precis som idag!
”Aldrig är klockan åtta på morgonen så tidigt som när det är en tenta som börjar klockan åtta. Ännu tidigare blir det om det är en måndag. Min alldeles egen plats finns längst ner i ett hörn i tentasalen: nära till toan, en trevlig vägg att luta örat mot, och på behörigt avstånd från de stickande, prasslande, tuggande, stirrande, oerhört enerverande tentavakterna. Men denna måndag satt en flicka med trecentimetersnaglar (röda, usch) och staplade mat på bänken – på min bänk! Jag morrade, men satte mig lugnt på platsen framför henne. Efter en halvtimmes skrivande (alltså tuggande på det lilla locket som skyddar locket på stiftpennan) började någon äta apelsin. Jodå, det var trecentimetrarna som grävde sig in i skalet så att det sprätte och skvätte. Lite vid sidan om mig satt en pojke och åt kexchoklad, och allt som har med kexchoklad att göra låter. Papperet är fastklistrat, folien prassel-knastrar, avbitandet riktig smäller – och sedan låter det crunchcrunch när man tuggar. Detta sköljde pojken ner med en Coca-Cola, ur en burk som säger skkpjosssh när den öppnas.”
(Jaså, jag skrev inte kille och tjej när jag var 23 år? Mysko. Och gillade redan då inte röda naglar på ens andra människor? Hm.)
Idag kom jag fram till Mälardalens universitet en halvtimme före utsatt tid eftersom det digitala schemat hade kraschat och ingen visste i vilken lokal de skulle vara. Tentavakterna stod utanför lokalerna och småfnissade, var på jättebra humör och svarade på alla våra frågor, medan vi studenter tuggade fradga och rabblade årtal. (Mina var 800, 1225, 1375, 1526, 1541, 1732, 1879 och 1945.) Jag ställde mig i en kö utanför rätt sal, där alla fick säga kurskoden för att bli hänvisad till sin korrekta plats. (Ingen fick välja själv.) Det lät så här i kön före mig (jag hittar på de andra studenternas kursnamn):
– Kurskod?
– Eh, estetisk filosofi med skruv.
– Nej kod.
– Eh va?
– KOD. Inte namn. Kursnamnet står inte i min lista.
– JAG vet inte. Vaddå kod?
Nästa:
– Kurskod?
– Grammatik ur ett tvärvetenskapligt perspektiv på uppstuds.
– Nej kod.
– Jag har inte fått nån kod!
– Jo.
– Nä.
Nästa:
– Kurskod?
– Mummelmummel.
– Förlåt?
– Mummelmummel.
– Jag hör inte, vad …
– CIVILINGENJÖR FÖR MÅNVETENSKAP!
– Nej, koden. Kurskoden.
– Vänta. Jag får ringa till min mamma.
Till slut kom vi alla in och satte oss på korrekt plats, och så låstes dörrarna. Någon knackade på utan att bli insläppta, för sådana är de väldigt utförliga tentareglerna.
Reglerna ser ut så här, men går helt enkelt ut på att man inte får ha NÅGOT utom legitimation samt penna och sudd på eller vid bänken.
Under tiden som tentavakterna mycket allvarligt läste det långa regeldokumentet och varnade för fusk, tittade jag ut genom fönstret – för det är en trevlig utsikt över ån. Jag tog en bild samtidigt som jag hörde: ”Att bli påkommen med en mobiltelefon som är påslagen eller som ej förvarats på anvisad plats leder till en avvikelserapport om försök till fusk.” Gulp. Snabbt som blixten lydde jag.
Ja, det är ett konstigt bygge med sneda balkar på insidan. Eller om det är piffiga ventilationsprylar?
På given signal satte vi alla igång och skrev och skrev och skrev utan att ens hämta andan eller släppa pennan på 2,5 timmar. Men det hände lite saker under tiden:
En kille blev tillsagd att flytta väskan.
Jag blev tillsagd att ta fram legitimationen ur fodralet.
Tre studenter lämnade in tom tenta efter 45 minuter.
Efterinsläppet (som sker efter 46 minuter, när tomtentarna har vandrat ut) gav oss två studenter som dundrade in med bängliga sparkcyklar. ”Hallå. Var ska dom här stå?”
Plötsligt stirrade jag på en fråga som var hur enkel som helst, men jag kunde inte komma på svaret. Det handlade om ”false friends i danska eller norska”, men jag bara stirrade framför mig och lyssnade på några skkpjosssh. Helt tomt i huvudet var det. Så jag bestämde mig för att gå på toa – vilket var en total humörhöjare! En ledsagartentavakt följde med mig och småpratade lite. Toavakten tog min legitimation, antecknade klockslag, sa numret på toan som jag fick använda och pekade dessutom barskt och militäriskt på den.
När jag kom ut från toan, sa toavakten:
– Är det du som är Lotten Bergman?
– Jaaa … eh, har jag … gjort nåt fel?
– JAG TÄNKTE VÄL DET! VI LYSSNAR ALLTID PÅ DIG PÅ RADIO! UNDERBART! sa toavakten.
– Ja, det är sååå roligt, sa min ledsagartentavakt.
– Tack! Tack! sa jag och tog mig åt hjärtat av pur glädje och tog små hoppsasteg in i tentasalen igen, där massa false friends kvickt poppade upp i hjärnan.
Att skriva för hand konstant i över fyra timmar har jag nog inte gjort sedan nån gång på 1900-talet. Förmodligen drabbas jag imorrn av träningsvärk och något överansträngningssyndrom. När jag med darrande högerhand lämnade in mina tio handskrivna blad , viskade en tentavakt:
– Tack! Det här var kul. Du är ju en lokal celebritet, trevligt att träffas.
– Nämen åh, visksuckade jag, tackade för mig och cyklade hög av berömmet hem genom det vackra Sörmland.
Och nu vet jag vad känslan av att ha tentat kan jämföras med! Vinterbad! Man behöver inte alls hoppa i en isvak och lida – man bara går på en salstenta! Hurra!
Det finns dialekter och så finns det DIALEKTER. Att ”en åttondel” på pitmål heter ”hårta borti hårta och hårta borti hä” är precis hur kul som helst. Kolla här på hur man säger ”jag tyckte att jag kände igen henne” på samma pitmål:
– E töjsht e tjändå tömjen.
På Språkrådets (enligt min ringa mening) röriga sajt finns en dialektkarta där man kan klicka på olika landsändor och lyssna på (oftast) gamla inspelningar.
Men min favorit-dialektkarta är en helt annan. Den har skapats av lingvisten Robert Östling, som borde föräras en staty och några gator uppkallade efter sig. Spara denna länk, brodera bokstäverna, skriv ut en lapp och lägg den under huvudkudden:
Materialet består av cirka en miljard ord. Det kan låta mycket, men språk har den egenskapen att ett fåtal ord (som ”och”, ”jag”, ”hej”, osv.) är väldigt vanliga, medan de allra flesta ord förekommer relativt få gånger. Det gäller speciellt lokala ord. Om ett ord förekommer färre än 20 gånger i vårt material så kan vi inte rita någon karta.
Kolla om era gamla släktingars ord finns med, om tokiga grannen med konstigt ordförråd faktiskt inte bara var tokig, utan även ett dialektunikum. Och hur är det egentligen med ostkrokarna?
Igår skrev Andrew Walden: ”… jag brukar undvika allvaret när jag är rädd”.
Jag kontrar med: ”Jag brukar undvika allvaret.” För det finns överallt. Coronan har satt världen i brand och så ställer Prutt-Putin till det som lök på laxen. Jamen självklart gäller det väl då att fokusera på (tadaaa) automatiska textmaskiner som ljuger, fabulerar och hittar på?
Detta kallas på engelska ”automated content services” och funkar perfekt – även på svenska – med ett givet material inom t.ex. sport, mäkleri, börsnyheter samt trafik- och väderrapporter. Vi människor lägger inte märke till detta för att texterna ju (håll i er nu) är språkligt korrekta.
Sannolikt skrev en automat denna text efter att en meteorolog matade in parametrar.
Visst är det skönt att läsa en korrekt text? Datorn får instruktioner om hur den ska hantera informationen och inga faktafel kan uppstå om människan levererar korrekt ingångsdata.
Men den mänskliga känslan och språkliga krumelurerna är väl ändå roligare? Eller?
Så här kan en text se ut när den är skriven av en människa som förvisso kan stava, men …
Språkpolis Bergman ser fram emot att läsa korrekta, opersonliga, trista texter och slippa ta sig åt hjärtat när en butik skriver:
Eller … blir allt trist och platt?
Robotjournalistiken började bli användbar 2015. (Människor som skriver som robotar har funnits längre.) En textrobot är alltså datorprogrammet som genererar text. (Den har ingen hjärna, så den är lite klantig, men jag återkommer till det.) Roligast är de som baseras på GPT-3 från Open AI – ett Musk-relaterat, ideellt forskningsbolag. De har samlat in texter på engelska och liksom lärt sig hur texter brukar se ut. Alltså hur människor vanligtvis uttrycker sig i skrift.
Eftersom ”människor vanligtvis” tenderar uttrycka sig ganska banalt och med stavfel samt grammatiska horrörer, undrar man ju hur den sållande kvalitetskontrollen ser ut, men … den verkar funka! Insamlingsmaskinen kanske känner av stavfel och ratar texter med sådana? Textautomaten kan bl.a.
skapa konversationer – alltså dialoger
redigera
manipulera texter
svamla och skriva ren rappakalja.
Ni förstår väl att jag är särskilt intresserad av den sista punkten? I sina bästa stunder är textautomaten helt fantastisk – den kan till och med skriva (till synes) originella rader med högt litterärt värde. Men faktum är att den ljuger oförblommerat, chansar och hävdar saker som inte är sanna. Jag har testat och lärt mig att
Västerås ligger i Danmark
Chopin är kompis med Clapton
Elizabeth II har haft ett intimt förhållande med Mark Hamill
det krävs att man är bra på att åka skateboard om man ska söka till en kockutbildning.
Nu ska ni få se hur det kan funka!
Jag skriver tre inledande meningar på Anyword – meningar som inte riktigt hänger ihop logiskt sett. (De som står i kursiv stil nedan.) Sedan fyller automaten glatt på med vad som känns bra för den.
My grandmother told me that I should focus more on school. So I did. Little did I know that it would be my profession later in life. After high school, I went on to study English and Literature at university (fun fact: Dickens is one of my favorite authors). Then, after a few years working in finance as an assistant analyst, an opportunity presented itself to work as a professional proofreader/editor—and what better way to thank my grandmother for pushing me towards academics than giving her a job when she retired? Anyway, that’s not what we’re here for.
Dickens, jahaja. Jag testar ett annat ämne, som jag sätter en bra rubrik på: Clark Gable and Greta Garbo once met on a train.
Garbo och Gable i ”Susan Lenox (Her Fall and Rise)” 1931. Kanske möttes de även på ett tåg?
Texten ska innehålla love, cooking och anger, säger jag spontant till automaten. Till min stora förtjusning presenterar den då fyra textstycken med de finurliga underrubrikerna
Ingredients
Equipment
Method
Serving
Jättekul ju! Att beskriva hur Gable och Garbo möts som vore storyn ett recept! Men … tyvärr glömmer textautomaten bort denna fiffighet och bluddrar bara på. Men det är intressant bludder!
Ingredients
Clark Gable swept into first class, a black valise in hand and clearly annoyed about something. The train pulled out of Paris and began its journey across Europe towards London. He sat down beside her, staring straight ahead at nothing with that determined frown of his when he wasn’t gracing us with one of those luminous Hollywood smiles he wore so well.
Japp, här har vi helt klart ett ”luminous Hollywood smile”.
Naturligtvis måste vi kolla hur mötet fortsatte – enligt den fabulerande textautomaten. Oj, jädrar, det eskalerade snabbt!
Equipment
When Greta Garbo’s suitcase all of a sudden fell to the floor, their eyes met and they laughed hysterically. Each was quite impressed with what they saw before them. Garbo, who was never without her movie-star make-up, had showered that day so she did not look like herself; she looked like someone completely different. Clark Gable stared at her for what seemed like an eternity but in actuality was only about 15 seconds. Then he said, I love you. She responded by saying: I love food. They both burst out laughing again. Then Gable said, My name is Clark Gable. To which Garbo replied: I know. I am Greta Garbo.
Just then, from behind came Fred Astaire holding a glass of scotch and William Powell holding a porterhouse steak: Who wants what? he asked playfully as his arms stretched over each other’s shoulders.
Jag är inte riktigt säker på hur armarna sträcktes över varandras axlar, men det var ju imponerande att både Fred Astaire och William Powell var på samma tåg!
Fred Astaire och William Powell arbetade tillsammans en gång – i ”Ziegfeld Follies” (1945).
(Fortsättningen på tågstoryn finns i kommentatorsbåset.)
Vad säger ni? Låt oss hoppas att skillnaden mellan robotskriven text och människoskriven text blir att de riktigt skickliga skribenterna står ut i mängden och att de som faktiskt inte kan skriva och inte vill skriva, slipper det.
Det finns oerhört många företag som arbetar med textautomater, men jag har inte hittat någon som man kan testa på svenska. De flesta kräver lite krångel med inloggning, men det var det värt! Testa Anyword, vetja!
Tänk, en gång i tiden skrev jag hela kåserier och noveller med ett enda mål: att klämma in alla nyordslisteord i ordmassan. Likadant gjorde jag med orden från högskoleprovet.
Det gick finfint. Men om jag idag – på den heliga nyordsdagen – hade försökt mig på detta, hade det blivit en oerhört krystad text om corona, matsvinn, digitala jävla möten, vaccinationer och miljömål.
Nyss pratade jag i radio om nyordslistan och upprepade då med emfas och en dåres envishet att nyordslistan inte är Svenska Akademiens ordlista och att den borde byta namn till något krångligare.
Men eftersom ni ju längtar efter en mikroutredning (väl), ska ni få några finurliga (och två bedrövliga) ord.
Såna ord som egentligen är jättegamla
gaslighta – [gäslajta] manipulera en person genom att förneka fakta eller att sprida felaktig information i syftet att få personen att tvivla på sitt förstånd
anosmi – frånvaro av luktsinne
Såna ord som är roliga
ljushare – ljusprick som hjälper löpare att hålla en viss hastighet under ett lopp
maskne – finnar och andra hudbesvär som orsakas av att bära munskydd eller visir
spökkök – matställe där menyn från en känd restaurang erbjuds enbart för avhämtning eller utkörning
jukeboxbio – biografvisning där publiken väljer både film och starttid
jobbonär – person som fortsätter att arbeta efter att ha nått åldern för pension
domedagsskrollande – överdriven konsumtion av medierapportering med negativ innebörd
Såna ord som är av corona- och covidrelaterade skäl uppfunna, men faktiskt ointressanta: så ointressanta att de inte ens föräras en egen punktlista
Två ord som jag tycker illa om av alla skäl – som skapelse, som företeelse och som ljudbild
vaccinnationalism – prioritering av vaccinering av egna medborgare trots att behovet kan vara större i andra länder
gangfluencer – person som ingår i kriminellt nätverk och använder sociala medier för att visa upp sin livsstil
Gäng från förr – lika fåniga i sin sabotageiver då som nu. ”The Bowery Boys” (N.Y.) var aktiva bekämpare av katolicism och allt irländskt 1820–60, och förutom ligister även frivilliga brandmän som bar brandmanskläderna även när de inte jobbade.
Ett ord som jag kommer att inkorporera i det dagliga språket omedelbart är ”svinna” – alltså verbet av ”matsvinn”. Perfekt att uttala, stava och förklara och propagera för. Så här:
– Sluta svinna; lukta på möglet innan du slänger gamm-brödet!
Här skulle jag lägga upp en bild på mögligt bröd, men det blev så vansinnigt äckligt att jag valde min brända foccacia istället.
Fotnot
Här finns hela listan som nätsida och som pdf.
Det här är John Steinbeck, som fick Nobelpriset 1962 för ”för den på en gång realistiska och fantasifulla berättarkonsten, utmärkt av medkännande humor och social skarpsyn”.
Steinbecks originalmanus till Grapes of Wrath har vållat litteraturprofessorer huvudbry i decennier. Han har nämligen på ett ganska normalt sätt krafsat in massa svordomar här och där – men det avslutande ”slampa” har ingen riktigt förstått.
”Var han månne arg på nån?” sa forskarna. (Foto: SP Books.)The Guardian.
Nu har manuset lagts ut till allmänt beskådande och alla svenska akademiker ba:
– Öh.
– Jamen.
– Det står för fan bara att boken är slut.
Steinbeck och hans fru kunde ju lite svenska eftersom de var bundis med Elsa Beskows son Bo.
Uppdatering apropå slut i kombination med Elsa Beskow – hur man sluter en cirkel. Liksom.
Elsa Beskows ”Sagan om den lilla, lilla gumman” i den omarbetade upplagan från 1950. (Källa: Nationalmuseum.)Förstoring för alla skumögda.
Jag fick en fråga om vad jag anser om ordet ”elsparkcykel”, och snöade direkt in på hur ofattbart dumma de är, de som lägger dem mitt på trottoaren och mitt på cykelbanan. Dessutom är de dumma som far fram så inihelvete snabbt utan hjälm eller ens kudde på rumpan. Dumma, dumma!
De kanske bara ligger och vilar? (Foto: Per Andersson.)
Fast det var ju inte alls det jag skulle fokusera på, utan ordet. Men vad tycker jag om ordet? Hm. Hmmm. Jag satte mig på cykeln och gjorde några ärenden för att under tiden tänka efter. (Min gamla begagnade cykel är egentligen bedrövligt tungtrampad, men jag gillar den för att jag har utrustat den med tre stora korgar så jag skulle kunna forsta 15 basketbollar på den om jag det skulle vilja.)
Och där! Pang! Mitt på cykelbanan satt en tjej med bruten arm bredvid en liggande elsparkcykel! Två poliser och två hjälpande människor var redan på plats och så kom ambulansen precis när jag cyklade förbi. Hade hon åkt omkull? Hade hon snubblat på en liggande sparkis? Hade någon åkt på henne och sedan smitit? (Jag motstod frestelsen att stanna och fråga samt ta en bild, förstås.)
Bara en slängbild. (Unsplash.)
Det förnicklade fordonet (som egentligen är helt okej som fortskaffningsmedel) heter ”sparkcykel” för att man fordom sparkade i marken för att få fart och ta sig framåt. När den sedan blev eldriven blev den ”en med el driven sparkcykel”, och häpp – då blir det ju en elsparkcykel även om man har slutat sparka för länge sedan.
Men vad kommer den gamla vanliga sparkcykeln att kallas om några år? Exempel på retronymer som har fått ett tillägg i namnet är
tjock-tv
akustisk gitarr
papperstidning
snigelpost.
En sparkcykel utan el kanske kommer att benämnas … sparksparkcykel? Vid närmare eftertanke sparkar man ju inte; man skjuter ifrån! Och inte fasiken är det en cykel!
Med andra ord kan vi krångla till det ytterligare: det är en ”elskjutifrånskateboard med styre”.
Eller kommer den som ungdomarna här hemma säger att kallas scooter [sko´ter] och aldrig nånsin blandas ihop med vattenskotern, snöskotern eller … skotern?
En skoterskoter? Sittskoter? Bensinskoter?
Hoppsan. Enligt Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien kan man tydligen sparka både framåt och bakåt – observera ordet ”vanligen” här nedan:
… ge (någon/något) en hård stöt med foten genom att med kraft svänga benet vanligen bakåt och sedan framåt.
Jaja.
Sedan fick jag en annan fråga: ”Kan man ta studenten när studentexamen faktiskt avskaffades 1968?”
Ja!
Kan man ”lägga på luren” när man har en mobiltelefon? Ja!
Kan man ”rulla ner bilrutorna” när man bara trycker på en knapp? Ja!
Kan man ”gasa” i sin Tesla? Ja!
Så: ”ta studenten” betyder idag helt enkelt blott ”gå ut gymnasiet”. Vilket minstingen Sigge – aka Artonåringen – gjorde denna vecka.
Amazons ägare är rikast i världen och med sina tusen miljarders miljoner kunde han inte hyra in ens en liten, liten språkgranskare till sajten som en normalt funtad människa. Eller så tänker han att ”all publicitet är bra publicitet”.
Alla rapsfält (eng: rape) på olika tavlor sägs föreställa ”våldtäkt”, alla tuppar (eng. cocks) är naturligtvis kukar medan katterna (eng. pussy) blir fittor. Jamen på det här viset vi kanske tar udden av orden och vänjer oss så att de inte uppfattas som stötande.
(Ber om ursäkt för språket.)
Jag och många med mig har surfat runt på sajten (som jag definitivt inte tänker länka till förrän den är korrläst) och tagit bilder.
Pssst, Amazon: jag tar ett lakan i timmen om ni vill ha min proffsiga hjälp.
(Lakan = sheet.)
Uppdatering!
Bidrag från kommentatorsbåset: en på riktigt snuskig sak, som har blivit en keps!
(Du befinner dig nu på språkpolissidan. Bloggen hittar du häääär.)
Meningar där man lika gärna kunde ha haft punkt och stor bokstav:
Kirurg vill jag inte på några villkor bli; det verkar vara så himla pilligt.
Strunta i mitt förra mejl till dig; jag var så himla irriterad.
Semikolon mellan olika sorters grupper av saker i uppräkningar:
Jag hade packat ner allt som man behöver i Lund: pennor, sudd, kollegieblock; stövlar, regnrock, sydväst; reflexväst och cykelhjälm.
I presentkorgen låg allsköns läckerheter, t.ex. plommon, fikon, päron; vin, champagne, öl; brie, chèvre och en simpel prästost.
Semikolon mellan mejladresser:
lotten@bergman.com; olle@bergman.com; ingmar@bergman.com
Semikolon mellan olika decimaltal:
Ökningen var faktiskt försumbar – under ett dygn antecknade jag följande värden: 10,2; 10,3; 10,4.
I de fyra olika perioderna gjorde Julian poäng respektive tog returer enligt detta mönster: 7,1; 10,3; 1,2; 17,4.
Semikolon istället för t.ex. utan, men, och, medan, dessutom, alltså, för, så:
Den långe mannen når inte till den översta hyllan; det gör bara giraffer.
Till Azerbajdjan vill jag inte åka; det är så himla svårt att stava.
Semikolon är ett skiljetecken någonstans mellan punkt och kommatecken. Lite diffust kan man säga att semikolon bör användas när kolon och kommatecken är ett för starkt och punkt är ett för svagt skiljetecken. Man ska ha en fullständig sats på ena sidan om semikolonet och en fullständig sats på andra sidan om det – och de båda satserna ska ha ett samband. Dock måste man inse följande:
Semikolonets användning är tyvärr på utdöende; oftast går det lika bra att använda tankstreck.
(Upprörande nog skriver Språkrådet att man ska ransonera sina semikolon eftersom de är svårtolkade. Tvärtom, säger jag; låtom oss gödsla med dem så att alla lär sig!)
Om jag till äventyrs skulle få en ledig dag utan några uppdrag, några träningar eller distraherande barn, skulle jag ändå kunna sysselsätta mig genom att svara på frågor som ramlar in via olika kanaler. Häromdagen kom ett sms:
Varför etertalarna inte har basröster utan ”piper” beror förmodligen på forna tiders inspelnings- och sändteknik, men även den ansträngda tal-teknik som alla fick lära sig. Exemplen är många – och roliga eftersom de är så … absurt teatrala. Lyssna! (Och titta, granska med lupp och anteckna eftersom det finns så mycket annat att lägga märke till än just speakerrösten i detta lilla klipp från 1945.)
Det handlar alltså om att Sven Jerring, Bertil Uggla, Lennart Hyland och 100 % av alla andra [män] som talade i radio och tv till mitten av 1960-talet hade fått lära sig ”teatersvenska”. Som (och nu måste jag faktiskt fetmarkera, för det är så fascinerande) är den enda form av svenskt talspråk som systematiskt och kontinuerligt bedrevs som undervisning i nästan 200 år.
Ni häpnar! (Johodå, det gör ni visst.)
På Kungliga Dramatiska teaterns elevskola fick de blifvande aktörerna mellan 1787 och 1964 stå ut med att säga aaaaaa och ooooooo samt uuuuuu samtidigt som någon tryckte med full kraft på deras mage. Rrrrrrrrrrrr:en rullade så att gardinerna och gomseglen fladdrade och alla T, D och G artikulerades så att spottet yrde.
Lyssna här på Lennart Hyland 1954!
Och si (som han ju sa) här hur han sluddrar nästan som en normal människa 1962, när man hade börjat inse det onaturliga i tydligheten.
Det handlade alltså inte så mycket om att den då bristfälliga tekniken krävde ett extra uttalat G på ”jag” för att lyssnarna skulle begripa. Tanken under de första barnaåren med radio och tv var att de alla skulle använda ett neutralt språkbruk, ”rikstalsvenska”, som skulle förstås av alla från Treriksröset till Smygehuk och från Strömstad till Haparanda. Bort med alla avarter!
Dialekterna användes blott för att poängtera någons bonniga ursprung eller klena intellekt. Allan Edwall berättade på 1980-talet:
”Jo, jag kommer ju från Jämtland. Numera tycker jag att det känns lite onaturligt att prata jämtska. Men på den tiden, när jag var tvungen att övergå till rikssvenska kändes det som ett ingrepp i ens identitet. Språket och intellektet är ju intimt förknippade med ens uppväxt och karaktär. Jag gick på Dramatens elevskola och där fick inte förekomma några dialekter. Man skulle tala ett slags normalsvenska, Nyköpingsmål sa man. Det tycker jag är ett vackert språk så det talar jag gärna.”
Skådespelerskan, sångerskan och balettdansösen Carolina Bock var en föregångare när det gäller ramsor som skulle träna artikulationen. ”Vården om vårt klangrika, härliga språk” är det allra viktigaste, sa hon och beordrade alla att rabbla:
Flyg, fula fluga, flyg och den fula flugan flög!
Packa pappas kappsäck.
Sex laxar i en laxask
Kvistfritt kvastskaft.
Typiskt västkustskt.
Sedermera halkade dessa tungvrickare till artikulationsövningar ut till allmänheten, medan stackars Carolina Bock avskedades efter 20 år som elevskolans rektor eftersom hon helt enkelt var förfärlig. Örfilar med välartikulerade utskällningar, skrik och domderande var tydligen vardagsmat under hennes ledning.
Carolina Bock, som hade en elev som hette Jenny Lind.
Kommen så här långt, har jag lyckats rota fram min pappas Sommarprat från 1981. Här kommer inledningen med ett piffigt bakgrundsburr, som ni får försöka ignorera. Lyss till hur han artikulerar och sluddrar på ett mycket varierat sätt!
Var pappa månne skolad i konsten att tala teatersvenska? Sannerligen inte. Men så sent som 1981 satt den alltså i, den där känslan av att skulle man tala i radio, gällde det att vara TY-DLI-G med långt YYY och ett markerat G.
Lägg er ner nu på golvet och säg massa vokaler högt samtidigt som ni placerar en 30-kilostyngd på magen. (Tre hinkar med vatten funkar lika bra.) ”Den gliiiider in i måååååål” kan ni säga. Eller så kan ni härma Bertil Uggla:
Och hur talar man i radio idag? Jo, många betonar varendaord, huroviktigt eller onaturligt detänlåter.
(År 2064 kommer jag att blogga om detta underliga fenomen från förr. Betona varje ord? Så tokigt!)
Uppdatering eftersom Magnus A. i kommentatorsbåset serverade oss härligt nördig extrainformation!
”Hylands hockeyreportage och major Ugglas övningar spelas upp på Youtube 4 % för fort. De spelas upp med 25 bilder i sekunden, men är med all sannolikhet filmade på 24 bilder i sekunden. Så vi hör dem litet mer smattrande och litet mer ljusröstade (en kvarts tonsteg motsvarar 4 %, faktiskt) än de faktiskt lät. (Däremot går kontorsgymnastiken på rätt hastighet.)”
