Ni vet mitt levebröd – Bergmans Bokstäver som vi har drivit sedan mitten av 90-talet – som ibland kräver reklamliknande primalskrik som ”hjääälp, alla föreläsningar brann inne under corona” och ”lyssna här vad intressant jag var i radio” samt ”nä nu ger jag upp och undervisar på SFI istället”.
Ett av alla dessa rop på hjälp är något som jag kallar ”Bergmans Bookface” – ytterst små, putslustiga redogörelser för konstiga ord och uttrycks etymologier. Jag lägger ut dem på Facebook (därav ”Bookface”), och där ligger de och skvalpar till ingen nytta alls. En av dem ser ut så här:
Idag fick jag tips om att lyssna på avsnitt 69 av Anders & Måns oerhört populära podd. Runt sju minuter in i snacket börjar de tala om ”att slå en sjua”, och de citerar minsann ”Bergmans Bokstäver” – alltså min text här ovan. Så här låter det:
– Facebooksidan Bergmans Bokstäver hävdar att uttrycket slå en sjua ”hade sin glansperiod på 50- och 60-talen, men numera är på utdöende”.
– Mmm, det är bara gamla stötar som du och jag som, jag, som gammal lingo…
– Jag säger aldrig slå en sjua Måns, gör du det?
– Nej.
– Hehehehee. Vidare hävdar Bergmans Bokstäver att ”det finns tre teorier om sjuans ursprung, nämligen den profil som själva organet plus stråle bildar”.
– Jamen det var ju det jag var inne på ju.
– Jamen inte bildar de… om man tar snopp och strålen ihop, inte blir det väl en sjua?
– Nä det skulle ju vara då om kisset rinner baklänges, längs med toppen av snoppen.
– Nej, nej.
– Nej, nej.
– Nej.
– ”Det gula mönster som skrivs i snön när männen lättar på trycket utomhus på vintern.”
– Eh. Det kan ju bli vilken figur som helst – varför skulle det bli en sjua?
– Ja absolut. Och så tredje teorin: onomattepoesi [sic!], det vill säga ”sju” låter lite som ett porlande ljud.
– HA!
– Tihi.
– NÄE, DET DÄR VAR SKI… DET DÄR VAR VERKLIGEN DÅLIGT! Nån har skrivit ett blogginlägg om detta?
– Ja, hahaha.
– Det var dåligt. Och nu har vi tagit upp det i vår podd. Det var dåligt.
Det var inte alls dåligt, så det så. Här har utförts forskning i gamla dammiga böcker och grävts fram info medelst nysningar. Som för övrigt nog är ett onomatopoetiskt ord.
Något som däremot är rysligt dåligt är att jag trots idoga försök inte har lyckats utreda varifrån dessa två uttryck kommer:
1.
– Han har skägget i brevlådan. Någon har hamnat i en besvärlig eller prekär situation, ofta som ett resultat av sina egna handlingar. Försökte skägglurken stoppa in hela huvudet i brevlådan för att suga upp värdefulla försändelser kanske? (Och märk väl att brevlådan är den som vi lägger brev i medan postlådan är den som brevbäraren lägger brev i.)
2.
– Javisst, rakt av slips! (Något är okomplicerat och enkelt att förstå. Inte alls svårt och komplicerat eller krusigt som en kravatt och en svårknuten fluga. Men vem sa så och när? Gah!)
När man som jag jobbar med etymologier och annat språkligt, gäller det att inte ta första bästa förklaring och bara säga ”den tar vi”. Nej, jag måste redogöra för alla möjliga olika teorier – som teorin att skägget i brevlådan helt sonika hittades på av en för stunden kreativ översättare runt 1959.
Därför är jag fortfarande oerhört nöjd med att jag efter tre års letande äntligen hittade anledningen till att man kan säga så här:
– Sådärja! sa kärringen, pissade på syltan.
(Hon slog inte en sjua på syltan, för det gör bara män.) Förklaringen är att syltan är så erbarmligt trist och fadd att lite urin gör den bättre, lite saltare kanske? Man säger alltså så när man förbättrar något lite, lite grann. Och det är minsann inte alls dåligt.
Pssst.
Bilden högst upp visar några av Skäggen. Helt utan brevlådor dock.
