Hoppa till innehåll

Etikett: språk

Obegripligt dumsnålt – eller listigt?

STOPPA PRESSARNA – AMAZON ÖPPNAR I SVERIGE!

KOM OCH KÖP KONSERVERAD GRÖT!

NUUUU, FÖR IMORRN ÄR DET FÖR SENT!

Amazons ägare är rikast i världen och med sina tusen miljarders miljoner kunde han inte hyra in ens en liten, liten språkgranskare till sajten som en normalt funtad människa. Eller så tänker han att ”all publicitet är bra publicitet”.

Alla rapsfält (eng: rape) på olika tavlor sägs föreställa ”våldtäkt”, alla tuppar (eng. cocks) är naturligtvis kukar medan katterna (eng. pussy) blir fittor. Jamen på det här viset vi kanske tar udden av orden och vänjer oss så att de inte uppfattas som stötande.

(Ber om ursäkt för språket.)

Jag och många med mig har surfat runt på sajten (som jag definitivt inte tänker länka till förrän den är korrläst) och tagit bilder.

Pssst, Amazon: jag tar ett lakan i timmen om ni vill ha min proffsiga hjälp.
(Lakan = sheet.)


Uppdatering!

Bidrag från kommentatorsbåset: en på riktigt snuskig sak, som har blivit en keps!

Share
30 kommentarer

Semikolon: nio exempel!

Språkpolisen rycker ut!

Världen längtar efter semikolonets återkomst!

(Du befinner dig nu på språkpolissidan. Bloggen hittar du häääär.)

 

Meningar där man lika gärna kunde ha haft punkt och stor bokstav:

  • Kirurg vill jag inte på några villkor bli; det verkar vara så himla pilligt.
  • Strunta i mitt förra mejl till dig; jag var så himla irriterad.

Semikolon mellan olika sorters grupper av saker i uppräkningar:

  • Jag hade packat ner allt som man behöver i Lund: pennor, sudd, kollegieblock; stövlar, regnrock, sydväst; reflexväst och cykelhjälm.
  • I presentkorgen låg allsköns läckerheter, t.ex. plommon, fikon, päron; vin, champagne, öl; brie, chèvre och en simpel prästost.

Semikolon mellan mejladresser:
lotten@bergman.com; olle@bergman.com; ingmar@bergman.com

Semikolon mellan olika decimaltal:

  • Ökningen var faktiskt försumbar – under ett dygn antecknade jag följande värden: 10,2; 10,3; 10,4.
  • I de fyra olika perioderna gjorde Julian poäng respektive tog returer enligt detta mönster: 7,1; 10,3; 1,2; 17,4.

Semikolon istället för t.ex. utan, men, och, medan, dessutom, alltså, för, så: 

  • Den långe mannen når inte till den översta hyllan; det gör bara giraffer.
  • Till Azerbajdjan vill jag inte åka; det är så himla svårt att stava.

Semikolon är ett skiljetecken någonstans mellan punkt och kommatecken. Lite diffust kan man säga att semikolon bör användas när kolon och kommatecken är ett för starkt och punkt är ett för svagt skiljetecken. Man ska ha en fullständig sats på ena sidan om semikolonet och en fullständig sats på andra sidan om det – och de båda satserna ska ha ett samband. Dock måste man inse följande:

Semikolonets användning är tyvärr på utdöende; oftast går det lika bra att använda tankstreck.

(Upprörande nog skriver Språkrådet att man ska ransonera sina semikolon eftersom de är svårtolkade. Tvärtom, säger jag; låtom oss gödsla med dem så att alla lär sig!)

@Lotten Bergman 30 jan 2020

Share
14 kommentarer

Teatersvenskan i radio och tv

Om jag till äventyrs skulle få en ledig dag utan några uppdrag, några träningar eller distraherande barn, skulle jag ändå kunna sysselsätta mig genom att svara på frågor som ramlar in via olika kanaler. Häromdagen kom ett sms:

Varför etertalarna inte har basröster utan ”piper” beror förmodligen på forna tiders inspelnings- och sändteknik, men även den ansträngda tal-teknik som alla fick lära sig. Exemplen är många – och roliga eftersom de är så … absurt teatrala. Lyssna! (Och titta, granska med lupp och anteckna eftersom det finns så mycket annat att lägga märke till än just speakerrösten i detta lilla klipp från 1945.)

Det handlar alltså om att Sven Jerring, Bertil Uggla, Lennart Hyland och 100 % av alla andra [män] som talade i radio och tv till mitten av 1960-talet hade fått lära sig ”teatersvenska”. Som (och nu måste jag faktiskt fetmarkera, för det är så fascinerande) är den enda form av svenskt talspråk som  systematiskt och kontinuerligt bedrevs som undervisning i nästan 200 år.

Ni häpnar! (Johodå, det gör ni visst.)

På Kungliga Dramatiska teaterns elevskola fick de blifvande aktörerna mellan 1787 och 1964 stå ut med att säga aaaaaa och ooooooo samt uuuuuu samtidigt som någon tryckte med full kraft på deras mage. Rrrrrrrrrrrr:en rullade så att gardinerna och gomseglen fladdrade och alla T, D och G artikulerades så att spottet yrde.

Lyssna här på Lennart Hyland 1954!

Och si (som han ju sa) här hur han sluddrar nästan som en normal människa 1962, när man hade börjat inse det onaturliga i tydligheten.

Det handlade alltså inte så mycket om att den då bristfälliga tekniken krävde ett extra uttalat G på ”jag” för att lyssnarna skulle begripa. Tanken under de första barnaåren med radio och tv var att de alla skulle använda ett neutralt språkbruk, ”rikstalsvenska”, som skulle förstås av alla från Treriksröset till Smygehuk och från Strömstad till Haparanda. Bort med alla avarter!

Dialekterna användes blott för att poängtera någons bonniga ursprung eller klena intellekt. Allan Edwall berättade på 1980-talet:

”Jo, jag kommer ju från Jämtland. Numera tycker jag att det känns lite onaturligt att prata jämtska. Men på den tiden, när jag var tvungen att övergå till rikssvenska kändes det som ett ingrepp i ens identitet. Språket och intellektet är ju intimt förknippade med ens uppväxt och karaktär. Jag gick på Dramatens elevskola och där fick inte förekomma några dialekter. Man skulle tala ett slags normalsvenska, Nyköpingsmål sa man. Det tycker jag är ett vackert språk så det talar jag gärna.”

Skådespelerskan, sångerskan och balettdansösen Carolina Bock var en föregångare när det gäller ramsor som skulle träna artikulationen. ”Vården om vårt klangrika, härliga språk” är det allra viktigaste, sa hon och beordrade alla att rabbla:

  • Flyg, fula fluga, flyg och den fula flugan flög!
  • Packa pappas kappsäck.
  • Sex laxar i en laxask
  • Kvistfritt kvastskaft.
  • Typiskt västkustskt.

Sedermera halkade dessa tungvrickare till artikulationsövningar ut till allmänheten, medan stackars Carolina Bock avskedades efter 20 år som elevskolans rektor eftersom hon helt enkelt var förfärlig. Örfilar med välartikulerade utskällningar, skrik och domderande var tydligen vardagsmat under hennes ledning.

Carolina Bock, som hade en elev som hette Jenny Lind.

Kommen så här långt, har jag lyckats rota fram min pappas Sommarprat från 1981. Här kommer inledningen med ett piffigt bakgrundsburr, som ni får försöka ignorera. Lyss till hur han artikulerar och sluddrar på ett mycket varierat sätt!

Var pappa månne skolad i konsten att tala teatersvenska? Sannerligen inte. Men så sent som 1981 satt den alltså i, den där känslan av att skulle man tala i radio, gällde det att vara TY-DLI-G med långt YYY och ett markerat G.

Lägg er ner nu på golvet och säg massa vokaler högt samtidigt som ni placerar en 30-kilostyngd på magen. (Tre hinkar med vatten funkar lika bra.) ”Den gliiiider in i måååååål” kan ni säga. Eller så kan ni härma Bertil Uggla:

Och hur talar man i radio idag? Jo, många betonar varenda ord, hur oviktigt eller onaturligt det än låter.

(År 2064 kommer jag att blogga om detta underliga fenomen från förr. Betona varje ord? Så tokigt!)


Uppdatering eftersom Magnus A. i kommentatorsbåset serverade oss härligt nördig extrainformation!

”Hylands hockeyreportage och major Ugglas övningar spelas upp på Youtube 4 % för fort. De spelas upp med 25 bilder i sekunden, men är med all sannolikhet filmade på 24 bilder i sekunden. Så vi hör dem litet mer smattrande och litet mer ljusröstade (en kvarts tonsteg motsvarar 4 %, faktiskt) än de faktiskt lät. (Däremot går kontorsgymnastiken på rätt hastighet.)”

Share
42 kommentarer

Bättre begagnad, för bövelen

Jag är så frustrerad att jag har nackspärr och tandgnisselhuvudvärk på en gång. Och allt bara för att jag inte kan finna vettig info om uttrycket ”bättre begagnad”.

Å ni ba:

– Jamen det vet väl varje människa vad det betyder.
– Ja. Liksom bra, fast begagnad.
– NEJ! Jättebegagnad! Nåt som är i bedrövligt skick, men som ändå är okej!
– Men … nåt som är i bedrövligt skick kan väl inte vara okej?
– Johodå!

Å nu, ni ba grälar resten av kvällen.

Jag har gjort den minst vetenskapligt korrekta enkäten i världshistorien. I sms, mejl och telefonsamtal har jag frågat hur folk tolkar ”bättre begagnat” och fått så spretiga svar att ett trasigt paraply hade sett ut som en välkammad lugg i jämförelse.

Massa 70–80-åringar var överens om att ”bättre begagnad” betyder:
– Det är nåt som är använt, men helt okej, inte särskilt slitet.
– I hyfsat skick.
– Inte så dåligt.

Kanske så här? En 70-talsbil säljes i detta nu för 29 000 kr.

Massa i min ålder (55-ish) var helt överens om att ”bättre begagnad” betyder:

– Jättejättesliten.
– Alldeles … bedagad.
– Mycket negativt. Den där bilen köper jag inte.

En Mustang, va? Förtjusande, men ack i så dåligt skick.

Massa spridda människor av olika åldrar, kön, bakgrund och landsändar var helt och totalt samt komplett inte överens om ett enda dugg och tyckte att ”bättre begagnad” kunde betyda vad tusan som helst.

– Jättedålig när man säljer.
– Men helt okej skick när man köper.
– Fast tvärtom. När man säljer nåt som är bättre begagnat VET man att grejen är skit.
– Eller jättebra, fast gammal.

Den där piprensarn, hörni, den skulle man ju vilja se. (SvD 1951.)
Oh, Volvo leker med uttrycket! (SvD 1961.)

Jag googlade mig blå under hela dagen och fann ingenting. En likasinnad skrev i ett forum:

”Jag har alltid garvat åt skyltar hos bilhandlare där det står Bättre Begagnade Bilar och tänkt att det är tur att folk inte längre känner till hur uttrycket ska användas, eftersom de då knappast köpt bil av en sådan handlare.”

Här har vi min tolkning av ”bättre begagnad”:

Jag älskar den här pälsen, men fan vad den ser ut – köp den please, snälla rara, så slipper jag att ha den hemma. (SvD 1929.)

Kasta er nu in i kommentatorsbåset med era yviga gester och bestämda ord och berätta hur ni tolkar ”bättre begagnad” så att jag får vatten på min kvarn! (Kvarnen och vattnet säger att man inte längre kan använda uttrycket eftersom det inte går att tolka på ett vettigt sätt.)

Bättre, begagnad? Bättre begagnad? Jättebra, men begagnad? (CC BY-SA 2.0)
Bättre begagnad, säljes för en spottstyver? (CC BY-SA 2.0)
Share
52 kommentarer

När Alf Henrikson inte ringade in en kommentar

Det här handlar om nyttan av att kunna sina korrtecken och artikeln om kanslistil i Bra Böckers gröna lexikon – ni vet, det där uppslagsverket med guldpluppar på ryggarna, olika många beroende på vilken upplaga det är.

En guldplupp, alltså första upplagan.

Salig Alf Henrikson jobbade extra som korrläsare och redigerare på Bra Böckers Bokförlag på 1970- och 80-talen. Det sägs att när han hade redigerat den färdiga artikeln om kanslistil, skrev han en liten lustiger kommentar i marginalen.

Som alla med korrekturteckensutbildning vet, ringar man in allt som är frågor och undringar som inte ska redigeras in i texten. Men det glömde Alf. Så när inskrivaren hittade den extra lilla kommentaren, lade hon till den efter ett kommatecken allra sist i artikeln.

… ”men ämbetsverken skriver inte bättre svenska för det” …

En annan dag ska jag berätta om bildtexten till uppslagsordet ”parning”.


(Detta är ett språkpolisinlägg som egentligen inte hör till bloggen.)

Share
3 kommentarer

Ordförråd – en stilla jämförelse

Nej, jag veeet, allt var inte bättre förr.

Kartor, t.ex., var faktiskt oerhört komplicerade att vika ihop med det begränsade utrymmet som fanns på passagerarsidan i familjens VW Variant 411. Oooh, nu undrar ni förstås hur den såg ut? (Jag vill förstås få en anledning till att lägga ut den här bilden från 1977 igen.)

En morgon var bakrutan bara borta. Alla just då närvarande kusiner och ingifta bryllingar beordrades att posera. (Jag syns inte, men lillasyster Orangeluvan är den som håller på att klättra upp på taket.)

Och därmed har vi åkt i tidsmaskinen till 1970-talet och min barndom – och via gula bilen till ett barnprogram som jag alls inte minns. Det handlar om ”Ordförrådet” med Ingvar Kjellson och Fredrik Ohlsson (känd som ”Tommy och Annikas pappa”, gift med Siw Malmkvist) och Gerthi Kulle (Jarl Kulles syster). Ingvar Kjellson var vid tiden lika gammal som jag är nu, men ser med dagens mått mätt lite sliten ut .

Nu kommer här en tiominuterssnutt, som jag verkligen kan rekommendera alla som t.ex.

  • har tio minuter över
  • vill resa i tiden
  • tycker om att analysera pedagogik
  • inte vet hur man klädde sig 1976
  • klarar av att se hur ordet TELEFON klipps rätt av som funnes det inga särskrivningsproblem
  • gillar UR (detta sändes tydligen på dagtid för skolor).

Ni som inte har tid att titta, kan läsa denna sammanfattning, samtidigt som jag understryker att ni ju alla ändå bör ta er tid att njuta.

Ingvar vandrar omkring i Stockholm och träffar massa män och pojkar samt kanske en eller två tjejer samtidigt som han spelar in det de säger. Det inspelade åker in i hans fantastiska ryggsäck och förvandlas där till stora pappersremsor med citat – som han sedan går hem och klipper sönder för att sortera in i sitt arkiv. Fredrik Ohlsson kommer och berättar att han har en konstig känsla, varefter en liten film om ordet ”ensam” spelas upp till Inga Gills röst.

Men det fantastiska är att även dagens barn får lära sig fakta om det svenska språket – i ett program som även det kallas ”Ordförrådet” och finns på UR. Ni måste kolla, för Staffan Westerberg var ju en västanfläkt jämfört med denna ångest:

Fast här måste jag ha haft otur, för just detta klipp är inte särskilt verbalt. Eller är det kanske representativt ändå? (Här finns massa program.) Tempot är högre, bokstäverna väldigt tydliga och hanterliga – men tiden har nog sprungit ifrån mig, för jag förstår inte alls varför allt är så tillgjort och krystat. Det var mycket jobbigare att titta på detta lilla klipp än det där gamla ryggsäcksprogrammet, som nästan gick i slow motion.

[andningspaus]

Lite mer kanske? Del två av det gamla 70-talsprogrammet kommer nu och här, och om ni har starka nerver ni kanske klarar av Gerthie Kulles raseriutbrott – iklädd grön plyschdräkt, raggsockor och gula träskor formligen exploderar hon, varefter hon ilsket sätter sig och läser ord från pappersremsor ur Ingvars ordförråd. Men … utan att visa upp orden för kameran.

Ingvar Kjellson, han analyserar även meningen ”Du som är pojke, ska väl inte gråta”, men konstaterar blott att pojke är ett ord från finskan. Och alla har de socker i kaffet.

De var tider, det! Måtte ni alla hitta tid att analysera det ni ser. Eller i alla fall titta och kanske fundera lite. Eller bara slänga ett getöga på’t?

Pedagogisk fotnot
Getöga har ingenting med getter att göra, även om uttrycket skulle kunna illustreras med en herde som vaktar just getter. Ordet kommer av det gamla verbet gäta, som betyder ”valla boskap” eller bara ”vakta”. Herden behöver bara titta då och då för att hålla koll på sina djur, och slänger då ett gätande öga.

Share
35 kommentarer

Det svenska språket 1892 eller Vem var Rosée Heath?

Jag snubblade över en oerhört liten fin notis från Sundsvalls Tidning när jag for omkring som ett yrväder på hela vida internet, och då särskilt i de obskyra kvarteren och dammiga hörnen.

Se här vad som hände på förvåren 1892.

(Om man börjar läsa här på KB, fastnar man lätt och vips, har ett år gått.)

Nu blir det lite synd om er som läser på mobilen, för det är svårt att bara välja ut en eller två notiser. Hämta förstoringsglas eller en ung människa med ögonen i behåll. Läs gärna högt för omgivningen. Här vankas bärsärkaraseri och amazoner!

Geschwindt var tydligen ett populärt ord just våren 1892 – eller så är det kanske bara samma skribent?

Ordet ”känbar” är felstavat med tanke på årtalet – men före 1889 års upplaga av SAOL stavades det verkligen med ett n. Nu ska vi se hur det gick med den med sitt förnamn förkortade herr Larsson, grundläggare Ekblom och sanslöse Persson.

Mycket mer än så här får vi tyvärr inte veta.
Ska vi kanske krafsa in ett litet kommatecken till?
Tänk att man ända uppe i Sundsvall läste om olyckor i Löddeköpinge.

Ovarsamma män var tydligen framme även på andra ställen – fast här handlar det om att så sin säd.

En sådan oerhört sympatisk inställning!

Plötsligt fastnade jag vid en nyhet om en stackars sångerska, som hade blivit galen, stum, inspärrad och vars öde tydligen bekymrade halva landet. Men vad i hela friden hände med Rosée Heath?

I oktober 1890 skriver Stockholmstidningen att fröken Heath var intagen på hospital, att hon bara gråter och att hon verkar ha blivit obotligt vansinnig. Men varför?

Jag bläddrade bakåt i olika tidningar och hittade förmodligen orsaken i Malmö Allehanda: olycklig kärlek, passionerad flykt med en underlöjtnant en hel månad tidigare. Den 11 september 1890 ska Rosée Heath plötsligt ha avvikit från sin teater. Rubriken är ”En uppseendeväckande enlevering”, men det verkar som om hon följde med frivilligt och att det i så fall var hennes föräldrar som inte godkände tilltaget.

”Miss Heath har under sitt uppträdande varit åtföljd av sina gamla föräldrar, vilka alltid var tillstädes bakom kulisserna och utgjorde hennes ständiga skyddsvakt. Också ansågs miss Heath ej älska någonting högre, än sin konst. Hon gjorde emellertid under sitt uppträdande i Stockholm bekantskap med den unge officer, i vars sällskap hon nu lämnade Malmö, glömmande pliktens bud för kärlekens.”

Föräldrarna anade oråd och höll ett extra nogsamt öga på sin ”skatt” (och inkomstbringare, anar man) och kallade till och med på polisen när de jagade efter dem till järnvägsstationen. De pekade ut den pliktförgätna dotterns älskare på tågperrongen, men …

Jösses. Nu vet vi ju att Rosée återfanns och spärrades in, men här var hon verkligen försvunnen med en hånskrattande älskare.

Men vem var då denne unge man som var så listig och satte sig i en kupé och placerade Rosée i en annan? Jo, en underlöjtnant Linder vid Lifgardet.

En diabolisk blick!

Tydligen tvingades de älskande tu isär, varpå den skönsjungande Rosée bröt ihop och spärrades in på okänd tid. Det ramlar under ett år in smånotiser om Miss Heath i alla Sveriges tidningar, där hon hela tiden beskrivs som obotligt sinnessjuk. Men vad hände sedan? (Ta er nu åt hjärtat precis som jag gjorde när jag hittade detta.)

Rosée Heath hette egentligen Mary-Ann Katherine Evans! Och hon är död! (Göteborgs HoST 17 mars 1891)

Jag hann dubbelkolla och få den plötsliga döden bekräftad i flera tidningar, när plötsligt denna lilla notis dyker upp i Nya Dagligt Allehanda en dryg vecka senare.

Hon är uppstånden, ja sannerligen uppstånden den 28 mars 1891.

Jahaja, och i augusti 1891 meddelar man lugnt i Sundsvalls tidning att Rosée fortfarande vägrar att tala.

Men så här kan det ju inte fortsätta.

(Blädder, blädder, sök, sök. Varför kan inte någon betala mig en heltidslön för att göra sånt härnt underbart roligt forskningsarbete? Hyllad sångerska rymmer med officer, spärras in, blir galen, förlorar talförmågan, dör en skendöd men lever igen – och då vill man ju veta mer!)

Heureka! Rosée talar! I mars 1892 är hon på benen igen!

Under över alla under!

Och det blev hon – frisk alltså. Plötsligt sjunger och dansar hon utan sin officer och … så är hon puts väck igen. Hon nämns i Per Wästbergs ”Halva kungariket”, men jag kan inte hitta någon notis om eventuellt frånfälle, fortsatt karriär eller ens konserter.

Så då släpper jag henne väl (stackars, stackars Rosée) och går till en internationell nyhet från 1892 istället.

Lyxiga damer bör bära vattenkanna!

Tänk, sådana problem slipper vi numera.

En ”teklänning” från 1892 stökade förstås till det på trottarerna genom att virvla upp damm med släpet. Hugaligen.

Hej alla som orkade läsa ända hit! Nu ska jag så geschwindt det nånsin går försöka återvända till 2018.

Share
64 kommentarer

Varför delades Nobelpriset i litteratur INTE ut 1935?

Idag stod jag i radiostudion och berättade om öppenhjärtigt och omständligt samt vänsterprassel, när det rasslade till i Ekonyheterna och den stora nyheten om det inställda Nobelpriset i litteratur basunerades ut.

Plingplong sa det i min telefon när även N.Y. Times och andra internationella organ på nolltid mångordigt berättade om hur det står till i Sverige med vår tafsande fransman till kulturstövel.

– Stanna kvar i studion! röt radiokollegerna Johanna och Svante.

Så då gjorde jag det – som vore jag expert fick jag sedan uttala mig om detta osannolika som annars bara sker under världskrig: att priserna brinner inne eller skjuts upp. Radioreportern på Ekot i Stockholm läste med emfas ur pressreleasen:

– ”… beslutet har fattats med bakgrund av en numerärt försvagad ekonomi …”

Här hakade vi i den sörmländska studion direkt på eftersom vi inte förstod vad som avsågs:

– Va, va va, vadåååå ”numerärt försvagad ekonomi”, hur kan de skylla på ekonomin och kan en ekonomi som är något annat än numerär och bla bla bla …?

Men. Det var ju en felsägning. I pressreleasen står det ”numerärt försvagad akademi”. Helt begripligt.

Sju gånger har det litterära Nobelpriset ställts in. Både 1914 och 1918 – men åren däremellan gick det någorlunda bra (se mer info längre ner) att hitta pristagare. Åren mellan 1940 och 1943 delades inga priser ut, men även de andra krigsåren hade akademien problem med att hitta värdiga pristagare även om det inte ser ut så i statistiken. (Se nedan.)

Men vad i hela friden hände 1935? Var krigshotet så allvarligt att man av hänsyn till något eller någon inte kunde mäkta med ett pris? Eller låg det något annat bakom? Jag springer till SvD:s arkiv och finner att man inte förrän den 14 november lämnade besked om att priset hade ”reserverats”.

SvD den 15 november 1935.

Spekulationens vågor gick höga. Akademien påstod att de inte kunde finna en värdig mottagare, men de flesta verkar överens om att de aderton (eller hur många som nu var på plats) inte kunde enas och därför antingen surade med armarna i kors eller slog ut med dem och sa ”skitiredå”.

Många tillfrågades av SvD om vem som borde ha fått priset om det hade delats ut, och Gunnar Castrén uttrycker sig då så här vackert:

”Sillanpää och Valéry äro inkommensurabla storheter.”

Marika Stiernstedt sa:

”Tror akademien verkligen att det ska bli återväxt på de litterära marknaderna på ett år? Eller skall det internationella författarbeståndet få stå på tillväxt någon längre tid?”

Ja, det kan man ju fråga sig. Och vad säger ni om denna trevliga journalistik?

(Om ni är intresserade av vilka som nominerades 1935, var det dessa 52.)

Man kan ana att priset höll på att reserveras även 1962, när Steinbeck tilldelades priset för att akademiledamöterna inte kunde komma överens och därför kompromissade med den som irriterade färst.

Steinbeck med fru och son samt hattar 1945.

Jag tillsatte en ensamutredning för att via nobelprize.org hitta de historiska årtal när man sköt upp utdelningen – eftersom ingen tidning listade dem åt mig idag – så vassegoa:

1915

1919

1925

1926

1927

1936

1949

Aha: ser ni att krisen från 1935 fortsatte 1936, så där gick två år utan prisutdelning. Och att man 1925–28 sannerligen hade det jobbigt att hinna ifatt. (Uppdatering: hittade årtalen så fint listade i den fullständiga pressreleasen, så jag hade alls inte behövt tillsätta en utredning. Fnys.)

Och vad vill jag säga om detta? Ptja, det är kul när allt inte bara följer i gamla hjulspår och att även om de trasslar alldeles väldiga just nu, så gör starka krafter under Svenska Akademiens paraply sånt härnt fint:

 

Share
22 kommentarer

”Du måste skriva en bok!”

”Du måste skriva en bok!” sa min svensklärare Naima Carlsson när jag fick pris för en uppsats på knackig engelska. ”Du är den borne författaren!” skrev hon sedan i marginalen på en faktiskt alldeles bedrövlig uppsats.

Men Naima Carlsson (som enligt nätet nu är 85 år och fortfarande bor i Luleå) hade en något förvirrad framtoning och hennes skor snörpte dessutom ihop sig som torkade bananer när hon tog av sig dem, så jag viftade bort hennes beröm. Och så  satt ju Jante och dinglade med benen på min högra axel, så det där berömmet bestämde jag mig för att inte bry mig om.

(Det gick ju sådär. Jag minns ordagrant vad hon sade och har fortfarande kvar den dassiga uppsatsen med kommentaren i marginalen.)

Nu har jag gett ut tre böcker och på dem varken tjänat pengar, ära eller beröm(melse).

1.

”Die hard, liksom”, vilket inte alls är mina samlade kåserier utan bara några av dem som skrevs 2001.

Eftersom jag skrev kåserier i Sydsvenskan varje vecka 1999–2005, skulle jag lätt kunna trycka upp sex böcker till. Som jag inte heller skulle bli miljonär på.

Baksidan av boken, som passar perfekt som toalettlektyr.

Men oj, vad kul ni skulle ha åt läsningen – om inte annat så pga. Sophia Lundquists fantastiska teckningar!

©Sophia Lundquist, 2001.

2.

”Skriv för webben”, som verkligen inte alls bara handlar om hur man skriver för webben. Men det lät ju coolt 2002.

Skrivtipsen i boken snoddes rakt av av en känd reklamgubbe som använde dem på ett högst otillbörligt sätt i sina egna kurser, där han hittade på att jag och min pappa deltog. Minns ni?

Även “Skriv för webben” illustrerades av ©Sophia Lundquist.

3.

Och så den här! ”Den fascinerande fotbollsregeln och andra språkfenomen” – roliga språkfakta från 2016, som vad jag vet bara har ett korrfel … i baksidestexten:

Och nu till dagens roliga nyhet: en positiv recension i Språktidningen!

“Festligt frosseri i språkets skafferi!”

(Boken finns att köpa i nästan alla boklådor samt hos Adlibris och Bokus. Den går också att köpa på www.sprakpoliser.se – och där får alla 10 % rabatt med rabattkoden SPRÅKPOLIS.)

Så, Naima Carlsson, om du läser detta:

– Okejrå.

Share
83 kommentarer