Hoppa till innehåll

Etikett: film

Karriärstegen haltar

Nä förresten. Den där karriärstegen är mer som en … trebent pall. Jag tog mig upp på sitsen runt 1988 och sedan sparkade corona av ett av benen, så nu ligger jag på rygg och sprattlar. Eller – jag har ju faktiskt stortån kvar på ena möbeltassen, så helt kört är det inte.

Många av mina vänner har dock drabbats av galopperande analfabetism och munhäfta och bett mig om hjälp, så jag har sysselsättning hela dagarna – tack och lov. (Jag kan naturligtvis inte ta betalt av dem eftersom de liksom jag ju saknar inkomst. Min manaaascher här i kommentatorsbåset kommer att slå sig för pannan och påstå att jag är hopplös. Men det är just det jag inte är. Det finns hopp om livet!)

Så vad kan jag nu göra med alla

  • språkkunskaperna
  • de pedagogiska tricken
  • alla roliga exempel
  • radiorösten
  • den spretande allmänbildningen
  • mina snabba tangentfingrar?

Jag kan göra en podcast! (Jag hör min manaaascher slå sig för pannan igen.) Nej, man tjänar inte pengar på sånt om man inte är kändis. Men vem vet, jag kanske slår världen med häpnad? Den ska heta “När Lotten får avgöra”!

Min djefla man har bra mickar för sitt musicerande.  Studion fick placeras i sovrummet med massa kuddar, täcken, tyger och bokhyllor så att ljudet skulle bli bra. Till och med puffskydd fixade vi! Så jag har nu spelat in 15 olika ljudfiler som handlar om allt från Tyfoid Mary till konsten att sätta punkt när man skriver. (Vilket jag visserligen bara behärskar i teorin.)

Men så visade det sig att jag har visslande sssss! Jag måste börja om från början med en lite sämre mick som inte tar upp alla ljud! Annars kommer lyssnarna att bli galna!

Då gick jag med bestämda steg ut i skogen med kamera och ljudutrustning. För var, om inte i en snårig skog, ska man berätta om texter som är ogenomträngliga som en snårig skog?

Först testade jag med en kass mick som skulle eliminera mina visslande s. Då hördes nästan ingenting:

Sedan krånglade jag fram en precis lagom bra mick, och då …

… tog batteriet slut. Det går bra nu!

Och hur har ni det?

Share
42 kommentarer

Promenader, apparater och katastroffilmer

Medan det låter som om alla andra har plöjt ner till botten på Netflix och röjt bland HBO-serier, har jag bara översatt på varje ”ledig” stund. Eller hållit på med basket, förstås. När jag nu äntligen sedan i lördags har en normalare arbetsbör…

Hehe. Det har jag ju inte alls. Sällan har jag haft en sådan onormal arbetsbörda. Nåväl: jag har fått fritid! Vad gör man då?

Jag har gått på basketpromenader.
Jag tror att jag har hittat en gammal stencilapparat i ett ödehus.

Men även inomhus händer det saker. Källaren är visserligen fortfarande ostädad och alla gamla foton är oframkallade, men …

Jag har lagat fantastiska luncher.
Jag har råkat dammsuga upp ett försvarligt antal pusselbitar.
Vårt kylskåp har börjat läcka.
Brödrosten har gått till de sälla jaktmarkerna.

Att apparaterna väljer att gå sönder nuuuuu måste ju vara någon sorts konspiratorisk komplott. Men vi klarar oss – foten i kläm och det var bättre förr samt korven den har två. För att distrahera mig i dessa coronatider fick jag för mig att kolla på ”Outbreak” med Dustin Hoffman. Och kunde inte ens skratta åt eländet.

  • De tvättade inte ens händerna!
  • Alla stod jättenära varandra!
  • Ingen sa ”stanna hemma!”
  • Ingen sjöng och spelade musik från balkonger.

Komplett overkligt!

Så då tittade jag på den underbara ”De 12 apornas armé” fastän 12:an enligt svenska skrivregler borde ha skrivits med bokstäver. (Det är år 2035 och ett virus har härjat på jorden så att nästan alla är döda – och då skickas Bruce Willis tillbaka i tiden för att eliminera viruset. Tack och lov träffar han Brad Pitt.)

Kommen så långt med min fritidssysselsättning hittade jag en förtjusande nördig och rolig genomgång av virus- och zombiefilmer där jag fick lära mig vad som är verkligt; även zombiefilmerna analyseras på allvar. Just ”Outbreak” är problematisk på flera plan – bl.a. är en apa i fel världsdel och alla desinficerar sig innan de går in i virusfyllda rum, inte efter … Den är väl värd en titt:

Och så avslutningsvis – dagens larvigaste problem. Den nya stekpannan är kass!

Share
43 kommentarer

Idag: Doris Day

Det var ju på tiden, höll jag på att skriva. Jamen hon var ju så gammal!

Doris Day (1922–2019) var en av min nostalgiska filmstjärnedyrkans sötnosar. Jag hade Katharine Hepburn och James Stewart som favoriter, så nu tror ni att jag är född 1922, jag också.

Katharine Hepburn & James Stewart i ”The Philadelphia Story”.

Nä, jag var bara oerhört fascinerad av det gamla Hollywood. Gary Cooper var en träbock (som på äldre dar dock påminde om min farfar). Cary Grant var bäst när han var rolig med Katharine Hepburn. Men med Humphrey Bogart fanns det bara en bra sak: Lauren Bacall.

James Dean? Pfffft.

Det roligaste med Doris Day skedde bara häromåret, när det visade sig att hon var två år äldre än hon själv trodde. Man undrar ju när hon fick nytt födelseår: när hon fyllde tre och halkade ner till ett? Eller när hon kom till Hollywood och som 26-åring befanns för gammal och därför fick bli 24?

Här har ni min Doris Day-samling!

Eller min och min – det var nog mamma som samlade dem när hon var liten.

Mina egna filmisar minns jag inte alls. Hade man filmisar på 1970-talet? Eller samlade vi bara på Piggelinbilder? Samlade jag egentligen på nåt annat än Kar de Mumma-böcker?

Men haaar ni sett vilket kass kvalitet det är på bilderna!

Doris Day och Gordon MacRae verkar ha funkat bra ihop eftersom de spelade in fem filmer på tre år: Tea for Two (1950), Vårflamman (1950), Mitt svärmeri (1951), Stjärnkarusellen (1951) och I silvermånens sken (1953).

Två år senare blev han alkoholist när han hoppade in i en film som hette Carousel.

Åhå. (Nu avviker jag lite från Doris.) Gordon MacRae uppträdde 1955 på nattklubb med sin fru, när han fick order att omedelbart ersätta Frank Sinatra i Carousel. Detta eftersom Frankie hade stormat iväg när han upptäckte att alla scener skulle spelas in två gånger: en för Cinemascope och en för Cinemascope 55. Oh the irony – sedan kom kameramännen på hur man skulle kunna konvertera de inspelade scenerna till andra format, så Gordon behövde alls inte anstränga och spela in allt två gånger. Hm, och då tog han sig fler drinkar, kanske?

Anyway!

På baksidan av de svartvita filmisarna står det ”Belgian Chewing Gum Ud.”.
Nu undrar man ju vem Britt-Marie Strandberg var, och vad det är för spännande uträkning …

Guardian har massa trevliga Doris-bilder som jag gärna hade använt om jag hade vågat …

Share
33 kommentarer

När Victor Sjöström tog tåget till Selma Lagerlöf

Min nostalgiska vurm kommer att få vind i seglen nu när det är nästintill omöjligt att utan repressalier publicera bilder på Stenmarksmössor, fotbollsfötter och balklänningar.

Så vi vänder oss nu drygt 100 år bakåt i tiden, när en ytterst nervös och sedermera världsberömd regissör med ett nyskrivet filmmanus åkte hem till en Nobelpristagare och Akademiledamot i Falun.

På denna plats – Villavägen 34–36 i Falun – bodde Selma Lagerlöf när hon inte var på Mårbacka. (Googlemaps-bild.)

– Men inte såg väl Selmas hus sådär trist och modernt ut? fnyser ni nu.

Nejdå.

Selma Lagerlöf bodde i detta hus, som Falupolitikerna rev 1960, men som finns att skåda på vykort som detta.

Strax får Victor Sjöström berätta själv, hur det kändes att sitta där på tåget mot Falun en marsdag 1917. Han hade i kappsäcken ett filmmanuskript som han nyss hade avslutat – ”Tösen från Stormyrtorpet”. Nu skulle han läsa upp det för Selma Lagerlöf, så att hon kunde ge honom tumme upp och projektet sätta igång.

Hon var otroligt nyfiken på all ny teknik och uppfinningar, men hade inga vidare erfarenheter sedan det blev tjafs om att spela in Nils Holgersson runt 1910. Då sa överläraren och Holgersson-fantasten Alfred Dalin bl.a. detta om filmmediet:

”De mekaniska bilderna av olika slag befordra icke barnfantasiens sunda växt, utan hindra och förslöa den.”

Minsann.

(Sjöströms ord här nedan har jag skrivit av efter ett radioprogram som Niklas tipsade mig om.)

– Jag skulle uppträda som ett slags sändebud från ett föraktat underklassläger, utskickad att söka vinna ett av överklassens främsta bundsförvant. På den tid’n var det som bekant mycket klent beställt med filmens anseende. Min nervositet steg mer och mer.

Victor Sjöström kommer fram till Falun och tar in på hotell.

– Jag drog ner rullgardinen på hotellrummet och lade mig på sängen. Jag flög opp igen, travade fram och tillbaka på golvet. Kastade mig på sängen igen. Hur skulle hon ta emot mig, hur skulle hennes inställning vara? Troligast var natutvis att jag skulle mötas av kyla. Helt säker taktfull, men därigenom säkert också kallare och svårare att få att smälta.

Och nu måste jag bara påpeka att Victor Sjöström säger ”tid’n” och ”natutvis” samt uttalar ”kyla” med ett mycket tydligt T först.

– När jag så på utsatt klockslag klev in i det stora, vackra biblioteket, kom med en gång en känsla över mig som om jag hade blivit inlindad i mjuk, varm hemtrevnad.

Tror fan det. Har ni sett Selmas bibliotek? Det har jag!

Man får bara komma in en liten meter i rummet, som alltså är uppbyggt inne i ett museum. Fantastiskt mysigt.
På den här lilla bilden ser man Selma vid samma skrivbord som ovan, fast från bokhyllan sett.

År 1918 gjorde Idun ett reportage om det Lagerlöfska Faluhuset och ”hemmets härskarinna”.

” I husets mitt ligger biblioteket, ett stort, ljust rum, som går genom två våningar. Det är hållet i mahogny med grönt i väggfält och möbeltyg och ger ett på samma gång ståtligt och intimt intryck. I detta rum står Selma Lagerlöfs skrivbord, en vacker möbel i gustaviansk stil med en antik marmorstatyett, en Psyke af ovanlig skönhet. Bredvid skrivbordet står en schäslong, där Selma Lagerlöf ibland diktar halvliggande till om växling mot skrivbordets mödor.”

Sjöström fortsätter:

– Ur ögonen som jag mötte, kom ingen kyla, men en fascinerande, lugnt forskande och genomträngande blick som gjorde att jag strax insåg att här lönade det sig inte att försöka komma med något bluffande eller teaterspeleri. Det var också en annan dam närvarande – fröken Valborg Olander, Selma Lagerlöfs intima väninna – och för ett ögonblick for det genom huvudet på mig: ”Jaså, hon vågade inte vara ensam, hon ville ha en skyddsvakt att komma till hjälp om det skulle behövas mot den här filmfiguren. Såna där karusell- och panoptikonägare, di har ju inte rykte om sig att vara så goa att tas med.”

Jag njuter storligen. ”Karusell- och panoptikonägare”! Och minsann, ”intima väninna”! Nåväl, manuskriptet föll i god jord och Selma visade sig respektera den nervöse Victor.

– Det blev ganska sent på kvällen innan jag gick, ja jag är rädd att jag bar mig ganska taktlöst åt och stannade alltför länge innan jag hade vett att bryta opp. Men när jag gick tillbaka till hotellet genom den folktomma och ståtliga björkallén, då visste jag att jag inte bara hade träffat en stor människa, men också en människa.

Filmen blev gjord i ett nafs, Selma Lagerlöf tog med sig Sophie Elkan på premiären, och recensionerna var översvallande.

Vilket vackert ljus!

Med tiden blev både Sjöström och Mauritz Stiller ovänner med Selma eftersom hon stod på sig och ville att de skulle följa böckerna och inte hitta på eget, mer säljande material. Stiller utövade till och med utpressning mot henne! I ett brev skrev hon 1924:

I och för sig tycker jag att filmen är en god sak. Jag har så mycket bott i småstäder och på landet, jag vet att människorna där behöva denna förströelse, den hindrar mycket kortspel och mycket drickande.”

Jahaja. Men nu tillbaka till 1917 och Tösen från Stormyrtorpet.

Pappan är här väldigt arg på tösen.

”Nu följer du med mig till Per Mårtensson! Vill han inte godvilligt kännas vid barnet, får du stämma honom till tinget!”
”Nej, nej, far – inte det! Jag skall nog själv försörja mitt barn!”

(Just den där passusen finns inte i novellen, utan funkar mer som en etablering av situationen.)

Och nu till dagens parallell till den förskräckliga branden i Notre Dame i Paris. Är inte rivningen av Selma Lagerlöfs hus nästan lika förfärlig – särskilt eftersom det gjordes med flit?

[tankepaus]

Ah well.

Men kolla här! Hela filmen! Alla har ni säkert tid att ägna en dryg timme åt en stumfilm, eller hur?

Share
29 kommentarer

Film, förkylning och det förfallna huset

Jackie Kennedy hade en fantastisk faster och en konstig kusin som (efter att ha tillhört societeten) på ålderns höst bodde tillsammans i ett vanskött ruckel till 28-rumsvilla, som sedan Ben Bradlee (chefredaktör för Washington Post under Watergateaffären) köpte.

Och här kommer den historien i nedkortad form – mest för att jag ska få visa er bilder på det vanskötta rucklet.

Inte ett vanskött ruckel.

Den vackra bruden på bilden från 1917 är Edith Ewing Bouvier Beale (1895–1977), även kallad ”Big Edie” eftersom hennes dotter kallades ”Little Edie” – döpt till Edith Bouvier Beale som hon var.

(Ett himla oskick är det, detta med att inte hitta på nya namn till sina barn. Förekommer även i de bästa familjer; min pappa är Stor-Per, min kusin heter Lill-Per, min bror är Stor-Jakob och Orangeluvans son är Lill-Jakob och precis alla i den djefla mannens släkt heter Karl Johan.)

Visst anar man sidenets frasande och mödan bakom bilden ovan?

Inte frasande siden eller mycken möda – men så modernt och stilfullt med kapuschongen!

Kvinnan på bilden från 1940 här ovan är ”Little Edie” (1917–2002), och hon kom inte närmare en bröllopsklänning än så här eftersom hon av outgrundlig anledning eller plikt och moderskärlek valde att ”ta hand om” sin mamma tills hon dog. I det här huset:

Grey Gardens 1915.
Grey Gardens och Edie den yngre 1972.
Grey Gardens 1973.
Grey Gardens 2009.

Anledningen till att misären är så noggrant dokumenterad beror på exakt det: en dokumentär. Det var meningen att två dokumentärfilmare skulle göra en film om Jackie Kennedy (då Onassis) och hennes syster Lee Radziwill, men dessa fick tyvärr kalla fötter. Filmskaparna fick på något sätt nys om stora och lilla Edie i det förfallna huset med de 28 rummen. Med kameran rullande knackade de på, och fick då tillfälle att göra den här hyllade filmen:

Vad de inledningsvis inte visste, var att husrucklet då faktiskt var nyrenoverat.

När grannarna och myndigheterna 1971 klagade på att det stank från den förfallna fastigheten, beordrades damerna sanera huset – vilket de inte på några villkor hade råd med. Det blev tjafs och bråk om den avstängda elen och det faktum att huset saknade rinnande vatten och sophämtning. Vid ett tillfälle rusade samhällets alla brandmän in i huset med dragna slangar och sprutade vatten på hela undervåningen.

Då klev de förmögna släktingarna in i bilden och såg till att åtminstone sju rum blev beboeliga. Alla väggar målades i skrikiga 70-talsfärger och nya (begagnade) möbler donerades till de forna societetsdamerna.

Men innan dess ställde Big Edie och Little Edie 1972 glatt upp på att posera i den förfärligt äckliga röran.

(Photo by Tom Wargacki/WireImage)
Edie den yngre hade alltid klädesplagg, sjalar eller filtar – ibland till och med gardiner – virade runt huvudet eftersom hon i 35-årsåldern tappade allt hår.
Det är något med katter och kvinnor i kombination med förfall. Ediearna hade alltid 20–30 katter i huset. Och ungefär tio tvättbjörnar, som bodde i väggarna och matades med skivad långfranska.
Detta är alltså inte en bild från ett övergivet hem. (Vattnet kommer från brandmännens attack.)
Edie den äldre framför en målning av sig själv i yngre dar.

Att jag numera är så insatt i detta ämne beror på att jag har sett både dokumentären (1975) och spelfilmen (2009) och sedan läst mig vindögd för att kunna avgöra vad som var sant, tillrättalagt eller lögn. Det jag har kommit fram till är att det är en sann, men osannolik historia med två obegripligt glada trashankar som gärna förställer sig.

Den yngre Edie sålde 1979 huset till tidningsmannen Ben Bradlee och hans fru Sally Quinn (som fortfarande lever även om hon påstår sig kunna tala med spöken och tror på voodoo), som naturligtvis fick renovera i flera år och dessutom begrava alla de 52 döda katterna som de hittade i huset.

Edie den äldre spelades i filmen av Jessica Lange, den yngre av Drew Barrymore. Om man inte har sett den riktiga dokumentären kan man inte tänka sig att spelfilmen är annat än en knasig överdrift …
Unga och gamla Edie 1951.

Bonus:
Artikel i N.Y. Times 1972. (Lång!)

Blev de galna av mögel? (Lång! Många länkar!)

Fler bilder från huset.

Brasklapp:
Det kan hända att bilden som visar hur Grey Gardens såg ut 1973 är lite manipulerad inför spelfilmens premiär 2009.

Fotnot:
Jag är så oerhört genomförkyld sedan tio dagar att nästan allt jag pallar med (mellan föreläsningar, radioprat, möten och annat som man inte kan sjukanmäla sig till), är att se på film. Till exempel: Nixon, Jackie, Grey Gardens, Julie & Julia, 20th Century Women, 12 Years a Slave, The Post, The Boat that Rocked, Red, Battle of the Sexes, Get Out, Captain Fantastic, Role Models, Seven Psychopaths och The Meyerowitz Stories.

Ja, nu förstår ni hur pass förkyld jag är.

 

 

Share
43 kommentarer

– Är det knappar på apparaten?

Från vardagsrummet hördes frustrerade grymtanden, några svordomar och det typiska THUD som uppstår när någon kastar en kudde i en soffa. Någon var helt klart arg. Men varför i vardagsrummet? Arg är man ju mest i köket där det finns läxor, smulor, möss men ingen vitlökspress. (Den är alltid borta fastän vi har fyra stycken.) Jag närmade mig den ilskne sonen lite försiktigt.

– Vad händer?
– FJÄRRKONTROLLERNA är borta!
– Till tv:n?
– JA!
– Men … huh … du tittar ju aldrig på tv …?

Ingen av oss tittar längre – men betalar för en massa kanaler gör vi gladeligen.

– Nej, för fjärkontrollerna är ju borta.
– Kolla här, om man gräver fram den här apparaten från bakom sladdhärvorna så kan man faktiskt trycka på knapparna här och byta kanal med pila…
– Är det knappar på apparaten? WOW!

Ojoj. Sådär kan man ju som barn här i huset inte säga, för då trycker man ju på mina inre nostalgiknappar. Jag måste plötsligt hålla en föreläsning om … om … hur det känns att t.ex. bära en sån här tv.

Nu är förstås våra barn vana vid dåtiden eftersom

  • vi ideligen har dem att slå upp saker i bok-NE
  • jag har ett sladd-telefonlager i källaren
  • och jag då och då köper en dagstidning för om inte annat i alla fall få höra prasslet.

Om ni känner som jag – att detta är lika viktigt som att t.ex. veta hur knyppling ser ut, hur man knäppte kängorna med en liten pinne i början av 1900-talet och att brylkräm en gång var nåt jätteviktigt att ha – då föreslår jag att njuter av detta sju minuter långa klipp (och visa upp det vid kvällsmaten). En applåd för ”Alla presidentens män”!

Man kan vara lite ofokuserad alldeles i början (jag vet ju att många har koncentrationsproblem nuförtiden), för då etableras bara det H-fyllda namnet Kenneth H. Dahlberg. Efter ungefär 30 sekunder kommer Robert Redford och börjar leta i telefonkataloger och sedan ska han på en stökig tidningsredaktion ringa och anteckna och alla pratar i bakgrunden – och så kan man slötitta igen en stund.

Det sista som händer är att man ser en tv, en tidning, ett block och en blyertspenna. Ack, 1973.

Tror ni nu att jag tänker dra en parallell mellan Nixon (som ju ”Alla presidentens män” handlar om) och Trumpen (som ju alla dagens nyheter handlar om)? Nähedå, jag tror att vi tar det en annan dag. Istället får ni se …

Knyppling.
Knäppkängeknäppare.
Brylkräm.
Share
34 kommentarer

Den sämsta filmen någonsin och annat dåligt

Som filmnörd har jag kommit att se en och annan kass film. Men fan vet om inte kvällens tittande (via Netflix, keep away everybody) tar priset. Den var nämligen så dålig att jag inte ens kunde skratta åt hur kass den var.

Härmed delas betyget ”döskalle” ut till Stepbrothers, vilket ju är ett lika moget betyg som hela manuset. Sicket skräp. Om en amerikansk film är riktigt jädra bedrövlig får man se minst

  1. en pung
  2. en prutt
  3. en spya.

Ergo Step Brothers.

Under filmen kämpade jag emot flyktinstinken. Jag hämtade mer te. Jag tog fram glass till alla. Jag gick ut med sopsäcken. Jag tog in dynorna från altanen. Jag tömde allas vinglas. (I slasken, mind you.) Jag gick på toa och spelade Wordfeud. Såg att jag kunde lägga bästa lägget ever – bara inte motståndaren tog min plats.
Självklart tog motståndaren min plats och lade SKUTTA utan att ens använda trippeln. Jag hämnades genom att en stund senare lägga favvo-ordet på ett helt annat ställe för inte alls lika många poäng. Men i alla fall. Eh.

Bittert och bistert placerade jag mig själv i högläge med min krossade menisk på detta sätt och begrundade lifvet och vädret.  (Bilden togs tidigare i veckan när vädret var bättre. Men så här sitter jag ganska ofta, jag och mitt knä.)

TENS-apparaten har jag fått låna av kommentatösen Ninja-Malin, och den liksom suddar ut smärtan som trolleri.

Sedan skulle vi äta melon.

Ni vet hur en vattenmelon är det nästan godaste i hela världen? Särskilt de genetiskt förädlade som inte har massa stökiga fortplantningskärnor som stör? Och hur en kall melon en (någorlunda) varm sommardag kan vara det bästa i hela vida världen?

Okej, tänk er istället hur man med en vass kniv skär den här femkilosmelonen mitt itu, och hur en stank värre än från det sura köttet i Utvandrarna sprider sig i köket?

Så här såg den ut vid öppning: hålig. Och rutten.

Så nu förstår ni: det är bara att ge upp och bete sig som en femåring.

(Varning för känsliga tittare: jag regisserades av barnen.)

Share
47 kommentarer

Bordssamtal

Vid köksbordet infann sig en härligt förvirrad metadiskussion där ingen egentligen visste vad den andre pratade om eftersom någon sa ”Döden i Åmål” och nån annan trodde att det handlade om “Fucking Venedig” medan en tredje ville berätta om hur den vackraste pojken i världen 1971 hette Björn Andrésen och såg ut så här …

andresencolor

… medan exakt samme Björn Andrésen under inspelningen av den utmärkta ”Springfloden” 2015 såg ut så här:

andresen 2015

Och mitt i all förvirring försökte jag berätta att Björn Andrésen kom in på Scenskolan precis när jag försökte komma in, men inte gjorde det (1984). Då skrek någon ”vilken egenskap från djur- eller växtriket skulle ni vilja ha?” och all filmförvirring avstannade tvärt.

– Jag vill ha ett öga på fingret!
– Vilket djur har det?
– Eh. Okej, jag vill kamouflera mig som en ödla!
– Jag anser att djurens kamouflage kan jämföras med människors förmåga att härma dialekter.

Vilt tjatter utbröt där skåningar härmade göteborgare, norrbottningar sluddrade på pitmål och alla runt bordet blandade amerikanska med australiensiska och barnen försökte låta som fransmän genom att säga meningar som Je m’apelle baguette medan den äldre generationen skojade till det alldeles fantastiskt lustifikt genom att lura de yngre att säga Äta gelé med träsked i vedboa. Men då kom Sextonåringen på vilken egenskap hon skulle vilja ha, så hon sa:

– Tänk om vi kunde bli mätta via fotosyntesen.

Först satt vi tysta av pur beundran. Sedan kom protesterna:

– Men då måste du väl vara helt grön?
– Nej, jag väljer att ha klorofyllet i håret.
– Men funkar törst och hunger likadant?
– Japp.
– Fast … chips som är så gott.
– Ja, det förstås.

Så. Nu vet ni. Bara som ett tips om ni har svårt att hitta samtalsämnen.

Share
56 kommentarer

Lysistrate kan vara världens häftigaste pjäs

Fakta:

  1. Jag skulle bli skådespelerska. Detta är ett faktum eftersom jag är bäst på att stå på scen och dessutom alltid har haft osedvanligt lätt att lära mig repliker. Så det så.
  2. Lysistrate” skrevs av Aristofanes år 411 f.Kr. Jag ber att få upprepa: år 411 f.Kr. Och den handlar om en sexstrejk. År 411 f.Kr. Den är fantastisk.
  3. Sextonåringen har i fyra veckor intensivstuderat denna underbara pjäs och med sina finfina gener roats storligen av att den 2 juni få hålla en monolog och i toga springa omkring på en scen – om än blott i skolmiljö och alls inte på Dramaten.

skolanlysistrate

Kuriosa (som lätt skulle kunna klassificeras som fakta eftersom allt är sant):

ingvar_holm_glad
En glad Ingvar Holm.

Våren 1986 läste jag drama-teater-film vid Lunds universitet. Det är den i särklass roligaste utbildning jag har gått och den som jag har haft minst nytta av senare i livet. Mot terminens slut spelade vi upp Lysistrate, där jag hade den stora äran att få överraska institutionens professor Ingvar Holm genom att dra upp honom på scen och läsa några repliker mot honom. Bland annat fick jag klappa honom på magen och påpeka att han nog var gravid.

Antiklimax

Efter intensiva veckor där Sextonåringen har spelat in motspelarnas repliker på telefonen med lagom långa pauser för sina egna repliker och verkligen gett sitt allt, kom idag själva … eh. Slutet? Sextonåringen fann att teatergruppen under gårdagen hade dragit ner föreställningen till hälften och att hennes tid på scen låg på 2 x 30 sekunder och att hon då skulle riva av helt nya repliker. Som hon i villervallan glömde bort.

Tröst!

1. Johnny Depp hade en stor roll i filmen ”Plutonen”, men när den väl kom ut var han bortklippt till en skugga som inte sa mycket mer än mummel.

depp
– Mhnffnmhmmm.
costernsben
Kevin Costners ben i ”The Big Chill”.

2. Kevin Costner syns inte alls i en av mina favoritfilmer ”The Big Chill”, trots att han egentligen är (den döde) huvudpersonen. Alla flash-backs och närbilder på hans jättedöda ansikte klipptes bort – chop-chop, ba. Och så blev filmen jähättebra.

3. Harrison Ford var Elliots rektor i ”E.T.”, men han finns i slutversionen inte med i en enda sekund.

Asså. Det ska fan vara artist; man blir ju bara besviken …? Därför kommer den perfekta avslutningen här och nu ur en annan alldeles utmärkt film: ”A Fish Called Wanda”.

Share
71 kommentarer

Faktafel och trams i filmer eller ”Finn fel i filmen”

Det här är ett av mina favoritdiskussionsämnen när det gäller gnäll som inte på något sätt gör världen bättre. Alltså att lista sånt som är såååå ovääärklit i filmer och tv-serier.

nic-cage

Ibland stöter jag på sådant som jag inte ens har fattat att jag ska störa mig på, som att snabbbt uppdragna svärd inte låter schwioooooong. En ytterst charmig britt och svärsdentusiast i lusetröja har fått mig att förstå:

Många andra sådana här känner ni förstås igen – t.ex. att

  • den som ska dö i lungsot hostar full av vigör plötsligt blod i en näsduk, som inte fanns nyss
  • kvinnor vaknar med mascara ögonfransarna, inte halvvägs ner på kinden
  • pistoler har obegränsat antal kulor
  • förlossningssmärtor hugger till strax under naveln.

Jajajaaa, det finns förstås fullt naturliga förklaringar till många av dessa fåniga filmscener. Man kan inte prata naturligt för att naturligt prat är fullt med osammanhängande meningar, öhöanden och ordföljdsfel. Det är också opraktiskt att låta någon stå och vänta på en hiss mer än två sekunder eller att inleda alla telefonsamtal med hurere eller vagöru. Men hade inte en film som skippade de onödiga schablonscenerna uppskattats av oss tittare? Så här?

  • Hjältinnan sparkar av sig de högklackade skorna redan innan hon förstår att hon måste springa för sitt liv i djungeln. Utan att hålla en ledsagare i handen.
  • Den misstänkta mördaren blir uppenbart nervös och tillmötesgående när poliserna kommer och ställer frågor och fortsätter inte alls att diska eller vad han nu höll på med och säger inte alls ”är ni färdiga nu, jag är faktiskt upptagen”.
  • De som äter sväljer maten. Eller … de kan väl i alla fall sitta kvar tills de har ätit färdigt och inte efter en tugga (som tuggas, men inte sväljs) slänga servetten i tallriken och rusa ut?
  • Bilföraren håller ratten stilla så länge vägen inte svänger.
  • Väskor är tunga och muggar innehåller verkligen något.
  • Bilrutorna är inte nedvevade när det är dåligt väder ute.
stellanibilen
Kolla här i ”River” – i hällande regn kör Stellan bilen och vindrutetorkarna fläskar på för fullt. Men för att vi ska se honom tydligt, är ju fönstret nere.

Och så har vi det magiska lakanet, som sitter som fastklistrat.

lakanmagi
Fast på olika höjd, liksom.

Så, vilka andra filmabsurditeter kan man diskutera? Jo, skogar utan bråte, blåmärken och rivsår som läker lika fort, folk som alltid svimmar snyggt, bovar som väldigt noggrant förklarar allt för hjälten, nysningar som aldrig resulterar i något mer än ”x-cuze me” …

internet
… och internetsidor med JÄTTESTORA BOKSTÄVER.
Share
48 kommentarer