”Hosta uppstår genom retning av irritationsreceptorer i de centrala luftrören. Retningen medför via en reflex över hostcentrum en sammandragning av luftrören, inandning och stängning av stämbandsspringan, följt av kraftig, plötslig utandning. Luftflödet i luftvägarna kan uppnå orkanstyrka.”

(Källa: ne.se.)

Modern version av ”duck and cover”.

När man som jag just nu är lite ämlig, snorig, hostig och trött, är det svårt att tänka sig att ens hoppa ens en decimeter för att nå till den lilla helikoptern som har hamnat ovanpå en bokhylla. Eller vispa grädde. Eller hämta tidningen i brevlådan. Eller kliva ur sängen. Tänk er då att jag idag var tvungen att vara i baskethallar mellan 09 och 14. Och att jag dessutom var tvungen att slutredigera översättningen av nudgingboken samtidigt. I baskethallen. Under matcherna.

– Vem är den hostande tanten med datorn, hon som sitter och surar i hörnet där borta?
– Jo mitt barn, det är den famösa Lotten Bergman.
– Men är det inte hon som brukar hoppa och skutta omkring och prata med alla och skratta jättemycket?
– Ja. Men nu är hon ju över femtio, så man får väl förstå. Tiden tar ut sin rätt.

Så hade replikerna förmodligen gått om mitt liv hade skrivits av en manusförfattare i svensk television.

– Oj vad hon hostar. Är det tbc?
– Ja, förmodligen. Hon ska visst läggas in på sanatorium.
– Det låter bra. Kreativiteten flödar på sanatorierna, har jag hört.

(Fortfarande svenskt tv-seriemanus.)

Så där satt jag förstås och led och redigerade i hörnet. Men hu, så svårt det är att tänka med snoran full i hjärna. Eller nåt. I texten som skulle redigeras stod det:

”När information används som nudge kopplas den ofta till någon form av återkoppling till – och påtryckningar från sociala normer – en strävan efter socialt godkännande.”

Hm. Jag tar bort tankstrecken. Sätter in parenteser. Ändrar några prepositioner. Tar bort några ord. Letar efter synonymer. Aaah.

”När information används som hosta kopplas den ofta underbasket på (och jordnötsmörsmacka från sociala termer) en puff efter socialt festande.”

Perfekt. Nu ska jag bara se till att inte hosta upp hela lungpaketet. Det gör man genom att tala förstånd med hjärnan som tror att den måste hosta fastän den istället hade kunnat plantera om blommor eller hoppa ifatt små helikoptrar.

Tydligen ska jag äta bikarbonat med honung eller slå ut hostreflexen med lite morfin som jag ju har i bakfickan. Sedan ska jag skära upp en gul lök, strössla över lite anis och fänkål och sedan lägga allt under sängen och sova med en kall, blöt handduk som är virad runt halsen.

– Håll för munnen!

Är det ett gott tecken att det nu har börjat rinna en liten snorbäck ur näsan? (Den som ändå hade underbett.)