Hoppa till innehåll

Etikett: tåg

På biblioteket (och lite tågresa igen)

Jag gick in på biblioteket häromdagen. Helt mot alla regler och anvisningar gick jag inte till en dator och slog upp det jag skulle ha, och inte tog jag en nummerlapp heller. Jag stegade helt enkelt fram till informationsdisken, där tre bibliotekarier stod och pratade.

– Hej! Kan jag ställa en fråga fastän jag inte har nummerlapp?
– Dom är där borta …?
– Ja, men det är ju helt tomt här inne, så jag tänkte att det inte behövdes?
– O…k…e…j…
– Jo jag undrar om kåserier står på ett speciellt ställe eller om de sorteras in under romaner.
– Kå … vad sa du?
K å s e r i e r.

Det kan hända att jag artikulerade lite väl tydligt. Det kan också hända att jag snörpte med munnen och rynkade ögonbrynen lite eftersom denna bortglömda konstart faktiskt borde ligga bekvämt i var mans mun. Eller i alla fall minne.

– Vad är det? sa bibliotekarien.

Då kom en annan bibliotekarie till undsättning. Hon hade förmodligen registrerat min återhållna upprördhet och antydan till snipighet.

– Du får titta i datorn själv och leta upp författarna för dom står lite här och där.
– Författarna står lite här och där?

Hade jag förstås kunnat säga, men det gjorde jag inte – nu fick det vara nog med surkärringsfasoner. Så jag gick till datorn och fann att avdelningen för kåserier på mitt bibliotek helt sonika heter ”magasinet”. Inga kåserier står längre bland alla de andra böckerna ovan jord. De står och samlar damm tillsammans med likasinnade och pratar säkert om forna tider när kåsörer fick användning för aftonkläder flera gånger i månaden.

– Ja, hej igen. Jag skulle vilja h…
– Nu vet jag vad kåserier är! avbröt den unga bibliotekarien mig. Tack för att jag fick lära mig!
– Åh, vad kul att höra! Jag skulle vilja låna Bang. Barbro Alving.
– Bang? Balving?

Nu ryckte den äldre bibliotekarien in igen. Med en armbågstackling såg hon till att den unga inte skulle ta skada av anfallande ögonbryn och artikulationer. Hon spände ögonen i mig. Jag tog sats:

– Barbro Alving. Samlade kåse…
– BANG. Jag vet vem Barbro Alving är. Jag hämtar i magasinet. Grrrfnff.

”Viola” (gift med Kar de Mumma), bredvid ”Eld” – men vilka är månne de andra två? (Foto: Sture Ryman, SvD, Stockholms stadsmuseum)

Ett dygn senare satt jag iklädd knallröda gummistövlar på ett stillastående tåg med ryggsäcken, Bang-boken, resväskan och hela jädra Sörmlands befolkning. Tåget hade råkat ut för motvind, uppförsbacke, lokförare som hade fastnat på andra tåg och inte hunnit fram, signalfel och sena vändningar. Tågresan Eskilstuna–Horndal har jag misslyckats med flera gånger, så jag var förberedd med lektyr, godis och vatten. Tåget kom iväg en timme försenat, men trots att vi rullade på rätt bra kunde inte ens Bang göra mig på bra humör.

Jag var så rysligt irriterad på alla som pratade högt i mobilerna, alla som spärrade platser med väskor, alla som drällde saker omkring sig och alla som över huvud taget befann sig på tåget.

– Är det bara jag som har hjärna, förnuft, sans och vett samt förmåga att känna empati?

Tänkte jag och klev av tåget i Sala utan min resväska. Jag satte mig i väntsalen eftersom det regnade, kollade mobilen, konstaterade att nästa tåg också var en timme försenat, reste mig upp och gäspade och …

– Skit! Skit! Skit! Väskan! VÄSKAN! skrek jag onödigt gällt.

Eftersom alla tåg var sena, hade tåget med den viktiga väskan dock inte rört sig en millimeter från perrongen, vilket jag såg från väntrummet. Jag ryckte åt mig min öppna ryggsäck, försökte stänga den under språngmarschen i de plötsligt geléaktiga gummistövlarna, knuffade mig förbi en barnvagn, plockade upp tandborsten som plötsligt hoppade ur ryggsäcken, skrek STOPP! och VÄNTA! till konduktörerna som precis vred på stängningsnycklarna. Jag dumpade ryggsäcken på perrongen rakt framför vagnen som jag nyss sprang förbi, bad om ursäkt, hoppade upp på tåget, såg min väska prydligt på bagagehyllan, lyfte ner den, trillade omkull, reste mig upp, sprang mot dörrarna, tackade konduktörerna med ett flåsigt ”ttthhhack” och höll på att krocka med samma barnvagn som jag hade stört två gånger tidigare.

Karma, karma. Jag (som kanske inte har hjärna, förnuft, sans och vett samt förmåga att känna empati) ska försöka att aldrig mer bli rysligt irriterad på alla som pratar högt i mobilerna, på alla som spärrar platser med väskor och på alla som dräller saker omkring sig.

 

Share
12 kommentarer

Lidandet är uppfinningarnas moder

Det ska inte handla om tåg idag. Jag håller med om att jag fastnar i tåg-vinkelvolten när det åks och jag tänker att denna gamla uppfinning som tåget är, ju funkade så mycket bättre i en ickedigital värld. Eller … inbillar jag mig bara?

(Fast kanske måste jag nämna tåg ändå. Tjugoåringen åkte Lund–Eskilstuna igår och kom inte hem vid 17-tiden utan 01.30 inatt, och dessutom blott levererad till Katrineholm. Det snälla Snälltåget som vi berömde så efter den långa resan med en bebis, visade sig från sin sämsta sida i ett tio vagnar långt tåg utan fungerande toaletter eller ens högtalarutrop. Såja, nu har jag lagt det tunga oket [alltså ”jag måste få berätta om vårt lidande-oket”] från mig.)

Nej, idag ska jag be er om hjälp med att minnas produkter som fanns förr, men som aldrig slog. Nej, inte sådana som har blivit omoderna utan sånt som helt enkelt var dåliga idéer. Eller … utmärkta uppfinningar som bara inte hade nån marknad. Som vi kanske kan återuppfinna?

Jag kan söka sponsorer som man gjorde 1885!
Och skriva reklamtext som man gjorde 1896!

Apropå 1896, så var det året för den läkande kudden – det första av mina tre uppfinningsexempel från USA.

”Den är lika säker som någonsin solens strålar.”

Den lidande personen inandades en blandning av ”tjära och andra medikamenter”, som kudden var laddad med. Stackarn fick sedan mot en viss ersättning berätta för omvärlden hur astman försvann som genom ett trollslag … Alla pälsdjursallergiker låg vanligtvis och pep och rosslade nätterna igenom, men när de fick andas tjära, då tog de minsann sin säng och gick ut på stadens gator och torg, där hästarna sprätte allergener omkring sig. Så då fick de lidande och i brist på tjära gå in och andas i den helande kudden igen.

Det andra exemplet visar reklammakarnas redan då tydligt utvecklade förmåga att kränga konserverad gröt. Kalla fötter är tydligen roten till mången ond sjukdom som reumatism, nervsmärta och allmän svullnad samt lungsot (tuberkulos). År 1900 sneglade någon på de inte alls så populära elbilarna och såg att batterierna ju skulle kunna användas på en annan marknad. Bort med yllesockar och fodrade skinnskor! Nu ska snyt och snor utrotas med batterier!

Med dessa sulor blir man inte kall om fötterna och därför aldrig någonsin heller förkyld!

Och så till det tredje och sista exemplet – sträckbänken från 1914. Då var basketen 13 år gammal, och kanske kände man då att världen behövde fler tvåmetersmänniskor? I annonsen fastslås med emfas att denna uppfinning kommer att vara den viktigaste under resten av århundradet. Jomenvisst, ryggraden blir normal, irriterade nerver frigörs, kontrakturer och förkortade ligament trollas bort – och dessutom hjälper utsträckningen kroppens dränage genom att ”oönskad vätska från sår eller kropps­håla” leds bort. Men vart?

Men framför allt blir man garanterat längre.

Dessa tre fantastiska uppfinningar har jag hittat på Internet Archive; en lite svårnavigerad sajt med rysligt roligt innehåll.

Kommen så här långt tänkte jag att en AI kanske skulle kunna hjälpa mig att lista några liksom ”onödiga uppfinningar”. Jag var noggrann och förklarade vad jag menade med min fråga, och prompt fastslog AI:n att dessa uppfinningar är helt onödiga:

  • surströmming
  • alkomätaren
  • dubbelsängen som är två enkelsängar bredvid varandra.
Ur Blekinge museums arkiv ser vi här kommendörkapten Ekeroths säng från 1934.
Share
25 kommentarer

En synnerligen frustrerande dag

Jodå, ni har också haft en sådan dag. En dag när allt gnisslar och gnager.

Allt går fel och man fastnar med ärmen i ett dörrhandtag. Skosnöret går inte av, men trasslar in sig i jackans kardborrknäppning. Man missar inte bussen, men den är full. Och alla skriker! (Jag hade nog otur. Men på min buss skrek en treåring, en fjortis och en synnerligen ilsken man i 48-årsåldern, vars bil gick sönder IGÅÅÅÅR, ja ni förstår. Oj, det rimmar. I feel a poem approaching. Ssschh, hjärnan, rimma inte nu.)

Om vi börjar i en annan ände, så har jag fått frågor om hur det egentligen funkade med Snälltåget på hemresan från Lund förra veckan. Jodå, alldeles utmärkt; vi blev bara tre timmar försenade.

Matsäcken Lundafalafel, sovande bebis, egen kupé, öppet fönster och neddragen rullgardin.

Personalen på Snälltåget var som jordnötssmör på en banan eller cumberlandsås på en gåsleverpaté: förtjusande. Tiomånadersbebisen pallade inte alls tandsprickningen i kombination med den bastuvarma tågkupén, men i och med att Snälltåget är så himla snällt, var vi ändå inte galna av ilska när vi äntligen kom hem. SJ har air condition, men en hel del att lära.

Oj, nu blev jag frustrerad igen. Grr.

Hur som helst ska detta handla om en frustrerad dag som inte alls innehåller tågresor. Det är bara en helt vanlig dag. Jag tror att jag tar det lite i punktform.

1.
En basketkompis gav bort tomatplantor en masse. ”Skiter väl jag i”, sa jag och tackade plötsligt ändå ja till fyra stycken plus en gurkplanta. Det är lika absurt som att jag skulle tacka ja till en gin & tonic, som ju smakar äckepäck. Jag gav mig iväg i vår trasiga, hostande bil i ottan och fastnade i en sju kilometer lång bilkö eftersom man just denna dag inledde asfaltering medelst sprängning. Grrr.

Dessa sju kilometer försenade mig så att jag började gnissla tänder – jag skulle ju prata i radio kl 11 och fick köra en omväg hem för att hinna. Men jag kom till slut hem med plantorna, tryckte i mig en blodsockerhöjande banan och …

2.
Ja, se på fan: pyspunka på cykeln.  En pyspunka har förvisso det förlåtande draget att den pyyyyser, så man kan cykla en liten bit i alla fall, och komma i tid. Men. Grrr.

Under radiopratet utredde jag bl.a.

  • om oxfilé är detsamma som nötfilé
  • fisförnäms relation till prutt- och fjärtförnäm
  • gräsänkans och gräsänklingens olika civilstånd
  • kompareringen av få
  • byracka
  • sybarit
  • varför och vart man drar åt pepparn.

3.
Men då var det ju så oerhört frustrerande att allt intressant språkprat avbröts av nyheten om skitstöveln Berlusconis död. Han var en en sjuk gammal ljugande maktfullkomlig karlslok, så vad fan ska vi stoppa pressarna (pressarna = mig och mitt intressanta språkprat) för honom?

Sa jag inte i radio. Grr.

Bilden togs när jag inte hade förstått att Berlusconi skulle inkräkta på min etertid.

4.
Väl hemma konstaterade jag att jag hade blivit sparkad från ett presumtivt lukrativt jobb eftersom de presumtiva uppdragsgivarna plötsligt hade bestämt sig för att inte använda en redaktör (mig) utan en inom det specifika ämnet ämneskunnig person. Som inte kan uttrycka sig i skrift.

Grr.

Då bestämde jag mig för att mangla lakan. Och si, då kändes det bättre.

Se på fan, jag manglar till och med på avigan!

Alla inmanglade skrynklor störde mig inte det minsta, jag bara vek in dem så de inte syntes. Därefter rev jag bort en hel rosbuske och sågade sönder en häck, krattade bort skit och skräp samt mördade en björnbärstok som sprider sig och lämnar taggar överallt (PYSPUNKEAMARODÖR!).

Skit och skräp.

5.
Men då kom grannkatten. Den hänger mig i kjolarna och ber om än det ena, än det andra. (Och får det, absurt nog.) Idag satte den sig framför kratthögen och vägrade flytta på sig trots att jag föste både rosbuskeklipp och brännässlor mot den.

– Sluta kratta, räfsa, hugga, klippa och sopa. Ge mig räkor i hollandaise eller nåt.

6.
Katten tog som hämnd för min snålhet en kaja och åt upp den i ett nafs.

Här lärde jag mig att katter morrar när de har huggit ett byte. Precis som lejon!

Det är kattens natur, så det enda som var frustrerande i detta ögonblick var faktiskt min skräck­blandade fascination inför det som hände: krasket och knaket när han rev av fågelns huvud och utan åthävor slukade hela rasket.

7.
På basketbollpromenaden blev jag ytterst frustrerad när jag såg alla döda granar som kommer att falla som ett plockepinn över mig endera dagen.

Allt det gråa kommer att attackera mig och lämna mig platt som en pannkaka.

8.
Nu, i kvällningen, tänkte jag börja kolla på en skotsk tv-serie som heter Guilt. Och då finns bara säsong 2 & 3 på SVTplay – inte första säsongen. Grrr, the i-landsproblem i kubik. Fly mig en bra bok att läsa, hörni!

Nä. Nu drar jag nåt gammalt över mig och ser fram emot morgondagen. Vinet och sirapen kommer att flyta min väg och havregrynsgröten lägga sig som ett våtvarmt omslag runt min sargade själ.

Share
40 kommentarer

Tåg, ett förmodat korrfel & lite AI

I måndags gav jag mig iväg på ett Lundaäventyr där jag under 15 timmar for runt som en guttaperka mellan föreläsningar och paneldebatter, storbildsföredrag och en helsickes massa vanligt babbel.

Fullt var det på ”AI Nordic Powwow”, som för mig inte är ett solklart namn på hela grejen. Fast å andra sidan är AI inte helt solklart det heller.

Men jag måste börja med tåget. För att åka tåg är idag inte lätt. Om tåget kommer och jag dessutom har lyckats köpa en svindyr biljett, händer det att tåget efter blott en station tas ur trafik pga. personalbrist. Eller så kommer inte tåget för att det har dykt upp ett plötsligt spårarbete som ingen fick veta något om i förväg.

– Men det ska du ha fått sms om.
– Men det har jag inte.
– Men det ska ha skickats.
– Men jag har inte fått veta nåt.
– Men tåget kommer inte.
– Nä, jag har förstått det.

Därför gäller det att ha framförhållning in absurdum och gärna åka 24 timmar innan man ska vara på plats. Om tåget då går som de forna tågen och faktiskt kommer fram när det ska, får man en himla massa tid över – och i Lund är det inga problem. Fina, fina, roliga Lund.

Men hur är det då att åka med Snälltåget jämfört med SJ? Det som förvånade mig mest var inte den vackra restaurangvagnen eller kupéerna, utan att resenärerna var så himla tillfreds. Väskor gled omkring som på hal is (inget är anpassat till dagens rullväskor) eller föll ner som äpplen från hatthyllorna och alla ba ”hoppsan, tjosan” eller ”där ser man, så tokigt”. Det verkar som om all världens godmodiga människor åker med Snälltåget.

Minst godmodig var nog jag. För den person som satt bredvid mig och den person som satt framför mig satt båda två och tittade på roliga filmsnuttar på sin a mobiler – men med ljudet på högsta volym. Jag frågade om de kanske kunde sänka ljudet eller ta på hörlurar, men det kunde de inte. Så då gick jag på en promenad och hamnade längst bak i tåget, där jag kunde se rälsen komma fram under tåget. Jag kände mig som Buster Keaton, tills jag kom på att han ju satt längst fram i tåget.

Snälltåget har gamla kupéer, som jag ville sätta mig i.
Men toan var trasig. Detta såg jag inte – skylten var liksom osynlig i mitt nödiga tillstånd, så jag gick in och tänkte ”men den här är ju trasig”, och gick ut igen. Lika nödig.
Snälltågets papperskorgar är piffigare än SJ:s, så det så.

På min resa blev jag tvungen att mellanlanda i två timmar i Stockholm, så då gick jag på en promenad till Dramaten för att klappa Strindberg på huvudet och Krook på magen.

Ovanför Sergels torg hade nån hängt ett fiskenät med speglar. (Jag hoppas så att det är vackert egentligen.)
På Norrmalmstorg kunde jag läsa mig till att det ska finnas ett konstverk som heter Frihetens källa. Men skylten stod framför ingenting. vilket påminde om statyn Intighet i Lund.
Här ser ni mig fotografera en skylt utanför Hallwylska. Tala nu om för mig: är det ett korrfel där eller säger man kanske ”planerad” om en planterad innergård? Stoppa pressarna! Båthuspernilla i kommentatorsbåset har en teori! ”Planerad betyder väl något i stil med tillplattad på markanläggarspråk. Med en planeringsskopa på grävmaskinens aggregat gör man mark plan. Min gissning är alltså att lite oväntat fackspråk från anläggningsbranschen smugit sig in, men att det inte är fel.”

När jag hade klappat på Strindberg (och glömt att ta en bild på sparkcykeln som stod lutad mot honom) och klappat på Krook (och glömt att ta en bild på sparkcykeln som stod lutad mot henne), blev jag påkörd av en sparkcykel och tappade min fina kamera (som jag hade glömt att jag bar på) i marken. Jag bad om ursäkt för att jag stod i vägen, och hastade tillbaka till tåget.

I Lund skrev jag spaltmeter om AI, och kan sammanfatta allt i tjugo punkter, men jag orkar inte skriva fler än fem just nu:

1.
AI är jätteintressant, och går att förhindra lika lätt som någonsin Spinning Jenny eller explosionsmotorn. (Å andra sidan försvann ju elbilarna som var så populära i slutet av 1800-talet.)

2.
När man ger en AI en order eller en fråga måste man uttrycka sig väl – detta kallas ”bra prompt” på svengelska. Det är lite som att man fattar hur man googlar. Vissa människor googlar

reservdel handtag dammsugare ”Electrolux UltraSilencer dammsugare EUSC62-EB”

medan andra försöker googla

handtag trasig dammsugare svart

3.
Utbildningsväsendet måste ändra sättet som hemuppgifter och examinationer görs på. Ett exempel är den nya sortens uppgift: ”Be en AI skriva en tresidig uppsats om franska revolutionen. Din uppgift är sedan att analysera AI:ns uppsats.”

4.
Jag kanske inte måste ha ont i knät så himla många år till. Om all världens medicinska journaler sprättas loss och samlas i en AI-doktor, så kan alla som har samma symtom som jag snart gå med i en exklusiv klubb som får både en diagnos och ett knälagarchip inskjutet. Och vips, är smärtan och svullnaden puts väck!

5.
Vissa AI-föreläsare har fastnat på overheadnivån och presenterar akademiska AI-utredningar med statistik och minimala bokstäver samt oläsliga kurvor och stapeldiagram utan rim eller reson.

Nu skulle jag kunna tillägga i en sjätte punkt att AI-människor är ett partajande folk, för oj så kul det var hela tiden. Här står jag i trappan på AF (Akademiska föreningen i Lund) och fotograferar kön upp till baren med de bubbliga dryckerna. Och då ser jag hur Jonas Birgersson står och talar med Bengt Lindoff.

Jonas vet ni ju allt om, men Bengt Lindoff? Jo, han är två meter lång, har näst flest patent i Sverige (eller flest?) och har blivit så fantastiskt duktig bara för att hans allra första basketcoach heter Lotten.

Nån som vill ha en AI-föreläsning av mig där jag lär er massa samtidigt som ni skrattar ihjäl er? Föreläsningen kan heta ”Det är många grejer på en plog”, för det sa min farfar alltid om komplicerade ting.

Share
25 kommentarer

Ett jobb, en tågresa och ännu ett arbetsläger

Tågresan ner till Skåne i fredags gick obegripligt nog enligt planerna. (Nej, ”som tåget” säger vi inte numera.) Biljettköperiet gick däremot åt helskotta eftersom halva sträckan trafikeras av Mälartåg och andra halvan av SJ, och när man betalar extra för att få ombokningsbara biljetter visar det sig förstås när resan faktiskt måste ombokas, att blott SJ tillåter sådant bök. Fast SJ tillåter förstås inte sådant bök om halva resan är Mälartågs, för då säger alla logaritmer och ettor samt nollor och tågtelefonister ba näääää.

Jag är som vanligt kapten Haddock.

Under själva tågresan satt jag förundrad i ”lugn avdelning” och hörde telefonsamtal, höga skratt, fnitter och plippande datorspel. Datorspelsplipparen var ungefär tjuåttaåthalvt och tuggade dessutom tuggummi så det slafsade ända bort till mina hammare och städ.

Apropå hammare och städ – jag for ju ner till Lund för att snickra och tapetsera och fixa samt dona. Allt kom inte med på bild, men tänk er

  • en på ben stående tv-skärm som plötsligt svävar en decimeter från väggen
  • bokhylla som när som helst kunde välta över alla små barn och gamla hundar, men som numera sitter fast i en betongvägg
  • tre rum som tapetserades så att alla bara ooooade och aahaaade.
När jag ända höll på, fick köksstolarna nya tassar. Detta är det lutande tasstornet i Lund.
Jag undrar hur det kommer sig att jag vet hur man fixar sånt här. Inget av mina barn har tyvärr lärt sig det eftersom jag finner det så tillfredsställande att pyssla med att jag helt enkelt inte har visat dem hur man gör …
Japp, litermått och ballongvisp. Tapetklisterblandning eller gräddvispning – samma sak ju.
Den inringade skönheten är en borrhammare, som jag kallar hammarborr. Den skär genom betongväggar som vore de klickar med skirat smör.
Ajabaja Lotten, inte laga vägguttag med silvertejp! (Johodå, det gick så bra så.) Om man kisar med ögonen kan man se att jag har sågat mig i vänster pekfinger och kastat en dammsugare på min högerhand.

Efter arbetslägret fick jag hela fyra timmars sömn innan jag klev på 05.18-tåget hemåt. Detta tåg påstods enligt informationsskylten vara på yttre sidan om något. Oklart vad.

Om två tåg stannar på samma perrong, är det ena yttre, det andra inre. Magnus, Brasse och Eva hade kanske kunnat få SJ att förstå att ”främre” och ”bakre” är lämpligare ord.

Under mina åtta väntande och funderande samt googlande minuter om detta yttre tågs kvalitéer, blev jag approcherad av både unga och gamla som frågade om jag visste vad ”yttre tåg” var för något. En tonårstjej sa:

– Nänu ringer jag mamma. Hon vet nog.
– Men klockan är ju tio över fem!
– Jaaa, men hon svarar säkert, hon tror alltid att nåt har hänt.

Hur nu detta kunde vara något positivt vet jag som varande en öm moder inte alls, men ringde gjorde tjejen. Tåget kom, tåget stannade vi perrongen, vi klev på tåget och sedan hände inget konstigt alls. Tåget bara åkte norrut.

Men … X2000 har verkligen börjat få skavanker. Stolen som jag satt på hade tre intorkade tuggummin och läslampan var trasig.

Den röda, lilla avbrutna mojängen är tevattenkranen i bistron.
Dessa dörröppnarknappar funkar inte – och man kan inte heller få dörren att öppnas genom att fladdra med handen uppe vid en förmodad fotocell. Spaning: vi kommer att få uppleva nya dörröppnarknappar innan vi dör om 20 år eller så.

Men vad är det nu för jobb jag har nämnt allra först i rubriken ovan? Jo, jag ska vikariera på SFI hela december. Istället för att tjoa om mina älskade skrivregler inför 300–400 personer (vart tog den marknaden vägen?) kommer jag att stå inför 18 personer och visa hur man skriver och säger aaaaaaaaa. Det blir säkert otroligt lärorikt, fast … hur ska det nu gå med Lilla Julkalendern? Det är ju 1 december på torsdag! När ska luckorna skapas och tishorna skickas? (Hej Kråkan, du har ännu inte fått förra årets!) Hjääälp?!?!

Äsch, det finns ju massa timmar på nätterna. Det kommer att gå finfint!

Share
11 kommentarer

Tågresa till det årliga arbetslägret i Horndal

Det hände sig i fredags att jag klev på ett tåg som skulle lite snett inåt landet mot nordväst – till Horndal (1 000 inv.), närmare bestämt. Det är en förtjusande resa eftersom man kommer så nära målet; stationen ligger på gångavstånd från husen som behöver omvårdnad. (Vi har varit där på arbetsläger flera gånger tidigare.)

Men hur gick det nu med tågresan? Kom jag månne hela vägen från Eskilstuna till det fantastiska Horndal som planerat? Och tog de 13 milen ungefär två rimliga timmar?

Ack. O nej. För … hur kul hade det varit? Efter blott 40 minuters resa sa det knisterknaster i högtalaren och tågvärden deklarerade nästan andfått att tåget skulle tas ur trafik. ”Kontakta Mälartågs kundservice meddetsamma. Tågets slutstation är alltså Västerås. Om en minut.”

Som ni alla vet är det lättare att kommunicera med Jarl Kulle, USA:s president eller John McEnroe än att få tag i tågens kundservice. Jag släppte den halvätna leverpastejmackan, sparkade igång både dator och mobil för att på något sätt lösa den prekära situationen, samtidigt som jag packade ner allt som jag nyss packade upp för att kunna mysa ordentligt. Då kom nyss nämnda tågvärd och gav mig ett piffigt direktnummer: 0771-22 44 40.

(Ja, det ska ni alla anteckna.)

– Ursäkta, sa jag, men hur kommer det sig att tåget tas ur trafik?
– Personalbrist. Jag tar helg nu! Hejdå!

Sedan följde en krångelresa som varade i nästan fyra timmar med tåg & tåg & buss & buss. Så absurt att det blev riktigt kul.

1 = Mälartåg som ställer in ungefär varannan avgång och som inte går att lita på – men som vi är beroende av. 2 = Tåg i Bergslagen som går som en klocka, men som vi inte alls är beroende av.
Bergslagstågen är mysiga, gamla och har bra fjädring – men inga bord.

I en halvtimme var jag strandsatt i Avesta, där ingen kunde tala om när nästa buss skulle gå.

Inga människor, ingen personal, ingen biljettkassa och faktiskt inga bussar.

– LADDA NER VÅR APP! skrek däremot några f.d. tidtabeller.

Så gjorde jag det. När jag hade markerat att det var buss [bus] jag ville åka, tog det stopp.

– Hallå? sa jag till den förstenade appen, som var lika hjälpsam som t.ex. Jarl Kulle.

Bussen kom till slut och tog mig nästan hela vägen fram till målet, skumpeliskump fick jag uppleva hela 29 stopp på vägen! Finemang! I Fors fanns en turkos, till hälften nedgrävd gammal amerikanare som jag inte hann ta bild på.

Så då undersökte jag Google maps – och hittade den på Bruksvägen 20! Vilken grej!

Och hur gick det på arbetslägret? Jodå! Bloggpolarna Karin, Pysseliten, PK och jag for fram som ena tossingar och lyckades till och med dricka kaffe ungefär varannan timme.

Men hörni, hur ska det gå med tågen i Sverige egentligen? Och cyklandet? Jag vill åka tåg och cykla överallt, men det är så infernaliskt svårt att få till utan att bli försenad och ruinerad eller riskera liv och lem.

Se här så symboliskt deppigt det ser ut på sina ställen i Horndal.
Share
31 kommentarer

Cykla från Södertälje till Nynäs slott!

Det ska mycket till innan man bänglar iväg på en cykel.

  • När vi kör vilse med bil, fnittrar vi lite och rycker på axlarna.
  • När det börja regna under dessa vilsekörningar, sätter vi på vindrutetorkarna och höjer bilradions volym.
  • När det under en bilfärd blir lite uppförsbacke märks det möjligtvis på att det rycker lite i gaspedalsfoten.

Men under en cykelutflykt som sägs vara ”tja, fem mil” blir det lite besvärligt om man missar en avfart under ett skyfall i motvind på grusväg som bara har uppförsbackar. De där 5 milen blev 10 mil. Google säger att det hade tagit 15 timmar att sträckan. Vi cyklade i tio timmar …

Fantastisk bedrift ju!

Men … tänkte ni nu. Människan bor väl inte i Södertälje? Nejdå. Vi tog tåget som man får ha cykel på – som jag berättade om tidigare. Säkerhetsbältena som man förankrar cyklarna med var trasiga, så vi satte oss i trappan intill för att hålla ett öga på våra fullpackade tvåhjulingar. (Konduktören beordrade oss att stå eftersom det är ”förbjudet att sitta i trapporna”.)

Killen i shortsen berättade att en gång klämde de luttrade pendlarna helt emot reglerna in 13 cyklar här.

Inte en enda gång tappade någon av oss humöret – vi bara cyklade vidare och sjöng gamla slagdängor från 1970-talet. Svensktoppen gav oss en gedigen trallgrund att stå på, t.ex.

  • Vad har du under blusen, Rut?
  • Moviestar
  • Satellit
  • Rulla in en boll och låt den rulla
  • Icko-icko
Ibland såg det ut så här på vår resa söderut.
Ibland var det så här ljuvligt.
Ibland fick vi ge oss ut bland bilarna, men på en rejäl vägren.
Ibland hade vi tyvärr inget annat val än att cykla på 80-vägar där lastbilarna körde förbi oss i 100 knyck så att vi kände hur vi höll på att sugas in i hjulhusen.
Och på en liten sträcka fick vi åka färja! (Mina reskamrater Kicki och Eva ser lite lätt sammanbitna här, men vi hade inte ätit och var dessutom blöta – nyss komna ur ett spöregn.)

Strax efter det pittoreska Trosa gav vi oss ut på Näckrosleden, vilket kan rekommenderas om man är läskunnig, har skarp syn, fenomenal fokusork och dessutom inte distraheras av ett hällregn med droppar stora som persikor. Titta på kartan ovan hur vi irrade ut på en udde, och titta sedan på nästa bild.

Glad som en lärka var jag här eftersom jag trodde att vi snart skulle vara framme, eftersom jag precis hade upptäckt att salt, intorkad svett rann ner i munnen pga. skvalregnet och eftersom jag inte hade den blekaste aning om att vi var HELT bortitok.

Vi stannade till och talade med en snäll man som skulle ut och åka kajak:

– Jag såg när ni kom susande förbi mitt hus där borta i korsningen när ni skulle ha svängt av och så tänkte jag ”vad bra att det finns fler galningar än jag här i världen”. Men ni är inte de första som kör fel – det här är väldigt vanligt.
– Skulle ha svängt av?

Vi cyklade tillbaka till korsningen där vi ju ”skulle ha svängt av” och fann att skylten höll på att trilla omkull, att den inte syntes alls från hållet vi kom, samt att vägen var avstängd av en av Sveriges mer brutala bommar. Låst och helt omöjlig att runda på sidorna.

Men, kan ni tänka er, även här höll vi humöret uppe! 
Två minuter senare såg cykel-leden ut så här.

Cyklande på denna väldigt smala och guppiga kostig, ringde min mobil.

– Ooooh, det är Facetime, skrek jag. Jag måste svara! Det kanske är Freja!
– Okej! sa Kicki och Eva och tog fram sina mobiler för att checka av kartan och leta efter kostigen.
– HALLÅÅÅÅ! skrek jag till barnbarnet på skärmen – den en månad gamla Freja.

Och sedan föll jag handlöst in i en taggbuske.

– Titta, farmor sitter i en buske! sa jag till Freja, som dock sov djupt och inte alls var särskilt imponerad.

När vi en stund senare cyklade genom en kohage, träffade vi en dam i morgonrock – på väg att ta ett eftermiddagsdopp. Hon bekräftade det som kajakmannen hade sagt – väldigt många cyklister irrar runt i trakterna.

– Men vi brukar bara peka dem i rätt riktning. Är det inte vackert här?

 Här sjöng vi ”Har du ont i magen, gå till Per i hagen”.
Plötsligt försvann regnet, fåglarna kvittrade, cykelvägen var bred och kartan stämde med verkligheten!

Så kom vi då äntligen fram till vandrarhemmet Bränneriet, där vi fyllde vårt rum med blöta persedlar, tio kilo mat & vin, där vi förgäves letade efter wi-fi och satte oss att lyssna till naturens ljud.

Gardinen där  borta är vårt medhavda myggnät, som vi har tejpat upp med silvertejp.

På sådana här ställen kan man bli alldeles nipprigt lycklig och galen. Såpass illa kan det bli att man förändras i själ och hjärta och plötsligt inte tar närbilder på döda grävlingar, läbbiga mögelostar eller trassliga elledningar.

Undergången är nära; kan ni begripa att den här bilden tog JAG denna ljuva sommarkväll. Pelargoner!
Share
19 kommentarer

En dag, två ytterligheter

Jag hade så vaaansinnigt trevligt under en helt ledig dag i Stockholm att ni ska få ta del av en rapport. Men först: hur bäddade de på hotell Hellsten, där jag lyxigt nog fick sova natten innan?

Så här! Har alla hotell gått på innovativ lakanskurs?

Gratismuseerna står som spön i backen i hufvudstaden, skorna var bekväma och husen så vackra. Jag tog ett djupt andetag, andades in vejp-rök nånstans ifrån och njöt sedan av en pytteliten glass som kostade drygt 20 kr. Jag tänkte: ”Se, det där huset måste vara byggt på 1880-talet. Och kolla där, där har vi ju småspröjs från 1920-talet. Entresolfönster. Frontespis. Risalit. Guvajakan.”

Swoooosch kom jag i vägen för en sparkcykel och några svordomar slängda efter mig. ”Äsch, livet är underbart och solen lyser”, tänkte jag och gick vidare.

Plingplong, kom ett sms från Orangeluvan – söstra mi på väg med tåg till Kalmar med sin dotter.

Orangeluvan: Nu ska du få höra. Vi åker tåg från Stockholm till Kalmar, med byte i Linköping. Går det bra, tror du? Svar: nej. Vagnfel i Stockholm. Försenad avgång: 50 min.

Stackare, tänkte jag. Men se, en rundad hörnbalkong! Oh, vad alla män har små kostymer. De stramar och skrynklar sig och är för korta så att man ser fotknylorna.

Orangeluvan: När vi hoppade av i Linköping hade vi missat vår anslutning och fick vänta på ett senare tåg och tappade en dryg timme till. Då gick jag på toa. Där hade någon använt handfatet som toalett.

Huga. Men tänk ändå, vad fint det blev efter renoveringen av Nationalmuseum. Toaletterna i källaren är jättefina! Bäst jag passar på att dricka lite vatten.

Orangeluvan: På tåget från Stockholm sades det att vår biljett gäller automatiskt på nya tåget. Men i appen tror SJ att jag åker med tåget som vi missade. Jag försöker därför kontakta SJ. Hahaaa. Chatten är bemannad av en robot som inte fattar någonting. Messenger, som funkade förra gången jag hade problem med SJ, är stängd. (Kan man ens stänga Messenger?) I telefon till SJ är det 112 personer i kö före mig.

Stackars Orangeluvan, tänkte jag. Och här på toaletten stod jag ju inte i kö en enda sekund. Vet inte ens om det är så många som 112 i hela byggnaden. Jag måste nog gå över bron nu, och till den där ön där de roliga statyerna står. Då kan jag besöka ArkiDes – alltså Arkitektur- och designcentrum som finns i Moderna museets lokaler! Det blir bra.

Pssssccchhhhht, sa vattnet!

Orangeluvan: När jag hade plats 100 i telefonkön kopplades jag plötsligt fram – till en kille som sa att det ”nog” är lugnt, att jag ”nog” har plats på tåget. Väntan i Linköping blir synnerligen intressant. Fortsättning följer.

Jädrar. Om jag hade varit med på resan hade jag varit arg som ett bi och inte alls skickat sms till min syster. Jag hade nog … oooooohhh! LYCKA! Arkitekturmuseet har en specialutställning om Sigurd Lewerentz, som mot alla odds och sin frus vilja flyttade till Eskilstuna 1943! Nu måste jag läsa a… plingplongplingplongplingplong!

Orangeluvan: En rödhårig liten dam med stor packning kom fram till oss och ville ha hjälp med att förstå situationen.

– Hur kommer jag till Kalmar?
– Det är bara att vänta på tåget.
– Ursäkta, men nej, sa en man som hade hört oss. Tåget är inställt.
– Va? sa jag. Hur, vad, varför?
– Det står i appen, sa mannen. Inställt för att det är ”för varmt”. Typ 23 grader.
– Jättevarmt.
– Jättevarmt.
– App? sa den rödhåriga lilla damen med den stora packningen.

Men appen tror ju att jag åker ett tidigare tåg och säger ingenting om att ett tåg (som jag rimligen inte borde vara intresserad av) är inställt.

Jag går omkring och kollar på Sigurd Lewerentz-verken och försöker komma på goda råd till söstra mi, som den vana resenär jag ju är. Men vad ger man för råd i tågkrissituationer i dessa digitala tider? ”Köp en liten glass så känns det bättre” kanske? Men hu, alltså nu ser jag att den där Sigurd Lewerentz, han var inte jättekul.

Asså va. Det är Lewerentz som har ritat tunnelbanekurerna.
Men de här exemplen på massproducerade dörrhandtag var coola.

Orangeluvan: Vi har ingen aning om vad vi ska göra. Inga utrop i högtalarna. Ingen informationsdisk. Vi ska tydligen ta en ersättningsbuss (säger mannen), men när? Varifrån? Vem ska jag fråga?

Den rödhåriga lilla damen med den stora packningen kräver mig på besked i detta nu. Jag har ju ingen aning! Fan!

Orangeluvan är stressad i Linköping och här går jag helt lugnt på väg mot nästa gratismuseum: Hallwylska palatset och det fantastiska badrummet med Sveriges första dusch.

Den hoprullade korven på väggen är en jättestor 1700-talstavla som aldrig ramades in eller sattes upp – och nu kan man inte ens rulla upp den utan att förstöra målningen.

På väg ut ur Hallwylska funderar jag på varför man redan på 1800-talet kunde skapa badkar utan kranar, där vattnet steg upp ur karets botten. Det plingar till i mobilen. Ah. Stackars Kalmarresenärerna.

Orangeluvan: Vi hittade en skylt! ”Ersättningsbussar går från D2.” Vi hittade D1 men såg inte skymten av D2. Vi tittade på en karta. D2 skulle visst finnas på andra sidan busstorget – man ska komplett ologiskt gå förbi alla bussar som heter A, B & C och därmed lämna D1 bakom sig. Okej. Men dumt. Den rödhåriga lilla damen med den stora packningen pustade bakom oss.

Ute på gatan igen möter jag en man med öppen gylf; en bit rutig skjorta sticker ut som gubben i lådan. Borde jag ha sagt nåt? Blott tio meter senare möter jag ännu en man med öppen gylf. Har detta mode ersatt grabbarnas ”visa kalsonglinningen”? Som styrd av magnetism, söker sig min blick under resten av dagen mot alla mötande mäns skrev.

Orangeluvan: En man stoppade oss och frågade vad vi letade efter, och bekräftade att ja, ni är på väg mot D2 och nej, det är inte logiskt. Är det så här man får information 2022? Man ser förvirrad ut, har en rödhårig liten dam med sig, och då kommer en supportperson att uppenbara sig ur tomma intet och ge personlig service?

Mmm. Hellre en rödhårig dam med stor packning än två män med öppen gylf, tänker jag och går vidare.

Orangeluvan: Vid hållplatsen D2 stod en buss som var skyltad ”Stockholm” och en med ”Övningsbuss”. Alla som hade hittat dit frågade om Stockholmsbussen gick till Kalmar, som genom ett ormhål. Det gör den inte. Efter ett tag kom en buss som är skyltad ”Göteborg”. Den går inte heller som genom ett under till Kalmar, fick vi veta.

Detta påminner mig (vilket jag inte skriver till Orangeluvan) när jag försmäktade i Österforse. Eller när obefintlig info och ett Kalmartåg ställde till det lite. För att inte tala om när jag pga. SJ blev tvungen att slänga mig in i en taxi som spelade Noice.

Orangeluvan: Bakom de tre bussarna dök en fjärde buss upp i fjärran. Vi knatade dit. Den var helt oskyltad. I fantasin skulle nu en informationsmänniska med myndig stämma ropa att en buss stannar vid alla stationer medan bussen som kommer bakom går direkt till Kalmar. Men nej. Vi och alla andra frågade var och en chauffören exakt samma sak. Alla på en gång och väskor i en enda röra. 

Informationssamhället. Ack ja. Och då sker i Stockholm det otänkbara: jag möter en tredje man med gylfen öppen! Den här gången var jag beredd med mobilen och hann ta en bild. Nästan. Bakifrån. Gylfen syns inte, men jag hade ändå en smula tur: tredje gylfgubben hade även lite för korta brallor.

Jag undrar vad den alltid knästrumpsklädde Sten Broman hade sagt om detta mode.

Orangeluvan: Dottern ålade sig in i Kalmarbussen för att nypa två platser åt oss. När jag väl kom in var fem personer tvungna att gå av bussen, för den var full. Jag fick släppa förbi dem medan jag krånglade mig fram till min av dottern paxade plats. Gah.

Sedan tystnade mobilens plingplong eftersom bussen mot Kalmar gick som den skulle. Själv vandrade jag vidare genom Stockholm.

Det är ju så att man vill äta upp husen på Snickarbacken! (Nummer 10 längst till vänster byggdes 1905.)

Orangeluvan med dotter kom fram till Kalmar och jag såg inte fler öppna gylfar. Och så var den dagen slut.

Share
21 kommentarer

Cykel på tåg? Cykel på tåg!

Förr i tiden – okej, bara för några år sedan – kunde man hyra fiffiga cyklar i Stockholm. Oj, vad jag cyklade! Jag fick blodad tand och hyrde cyklar även i Berlin, N.Y. och Lund – och höll på att köra ihjäl mig flera gånger om eftersom bilarna (än så länge) har företräde, och jag är en liten snubblande klant som försöker följa trafikregler.

Men vips, försvann cyklarna ”pga. en förlorad upphandling med Stockholms stad”. (Nej, jag förstod inte alls. Sedan vann alla upptänkliga elsparkcykelföretag en miljard upphandlingar and the rest is history.) Som jag har saknat cyklarna! Men … idag, när jag än en gång har fått megaont i det dåliga knät, insåg jag att lösningen ju fanns där: cykel på tåg!

SJ vägrar fortfarande hårdnackat att hantera cyklar (vilket man helt utan problem gör i andra länder), men sekrutt-tågbolaget (ingen gillar det) som kör mellan Eskilstuna och Stockholm har plats för sex cyklar per avgång.

SEX CYKLAR! JAHOOO!

Jag cyklade alltså till stationen. Ställde mig att vänta, och insåg att det ju fullkomligen drällde av barnvagnar och cyklar som skulle med samma tåg som jag. Drabbades av rampfeber och scenskräck och hjärtklappning samt domedagstankar om hur alla skulle få plats utom jag.

Men se! Alla sex cyklarna fick plats, även om blott fyra kunde spännas fast.
Meanwhile … in Denmark.

Som resenär på Mälartåg ansvarar man för sin cykel och måste hålla ett vakande öga på den under hela resan, men det finns ingenstans utom i trappan att sitta i det för cyklar avsedda utrymmet.

Jag citerar:

”Ha uppsikt över cykeln under hela resan så att den inte skadar eller smutsar ner någon eller något. Var särskilt uppmärksam vid på- och avstigning då det kan vara trångt. Det är du som kund som ersätter eventuell nedsmutsning på medresenär eller skador som kan uppstå.”

Meanwhile … in Germany.

Väl framme i Stockholm måste man (förstås) undvika stora vänthallen och rulltrapporna, men på hissar och vanliga trappor samt gångarna och passagerna under markplan är det fritt fram. Jag citerar:

”För ankomster och avgångar på spår 11–19 tar du dig via hiss som angör Klarabergsviadukten Nils Ericsons plan och vidare via gången som går under spåren mellan 11–19. Här finns det nivåskillnader där trappor och hissar finns att tillgå. Följ skyltning mot spår 19.”

– Hiss? tänker ni som har varit på Centralen och försökt baxa in en liten barnvagn i en sådan.

Jomenvisst, nä just det: de är inte alls gjorda för fullvuxna. Eller cyklar. Eller ens tvillingvagnar.

Även den obligatoriska lilla pisspölen anas svagt i mitten.
HURRA! Jag lyfte bara upp främre delen en meter så att cykeln fick plats på diagonalen! Och skrapade bara ena smalbenet på kuppen!

Nu tänker ni att det var då ett himla klagande, så jag övergår till att berätta om det allra mest fantastiska. Från Centralen tog det nämligen bara nio minuter att cykla till Djurgårdsbron! Swiiiiisch! Jag blev förvisso omkörd av cykelbyxemän med 27 växlar samt säkert 25 små människor på elsparkcyklar, så det hade säkert kunnat gå ännu snabbare om jag inte hade fastnat lite förvirrat vid vägavspärrningar och trafikkaos vid Norrmalmstorg.

Det finaste här är ju Laura.

På vägen hem ett par timmar senare var det tuffare, eftersom kungaparet och Mellansveriges alla poliser skulle ut på Djurgården – men jag kom på en strategi: man gör som när man ska in i långhopprepet! Jag stod stilla och räknade ett-två-tre och kastade mig ut bland alla farligheter.

Det är fan inte lätt.

Så på Centralen vidtog den bekanta nervositeten igen. Skulle jag få åka med? Hur många cyklar stod på perrongen före mig? Vilken vagn är det som jag ska in i?

I Danmark råder ingen tvekan. DÄÄÄÄÄR är cykelplatserna!
I Sverige måste man ta på sig brillorna för att se var den enda cykelingången är. (Se pil.)

Sammanfattning: oooooooh, låtom oss åka tåg med cykel och invadera alla olika städer överallt och låtom oss när vi ändå håller på skicka spaltmeter med feeedback till alla som inte har fattat hur infrastrukturen hade påverkats positivt av alla våra egna cyklar på gator och torg.

Nu upprepar jag mig. Men fatta: det tog nio minuter från Centralen till Djurgården! GRATIS!
(Buss och spårvagn tar 15 minuter, en promenad 30 minuter, bil allt mellan 15 minuter och tre timmar beroende på tidpunkt.)

Och hur hanterade jag trapporna hemma i Eskilstuna? Well. Det var fem cyklar före mig till den enda (lilla) hissen från perrong 2, så jag duns-duns-dunsade mig och cykeln nerför och sedan uppför trapporna. Yeah.

Share
28 kommentarer

Ätteläggen åker tåg

Tjugosjuåringen som heter Erik bestämde sig superspontant för att åka Lund–Eskilstuna. Klockan 14 satt han och gjorde ingenting och hade inga särskilda planer – och strax efter klockan 16 satt han på tåget norrut.

Yay! Plötsliga infall, äventyr, oplanering och vilseåkning sitter i generna!

Under blott 20 minuter avgick denna sportlovslördag från Lunds station två tåg mot Stockholm och ett tåg mot Åre, vilket gjorde perrongen obegripligt fullproppad med

  1. storstadsresenärer med stora rullväskor
  2. skidresenärer med pjäxväskor, skidfodral och solsken i blick.
Detta får symbolisera skidväskor i tusental.

Spontanresenärerna med blott en liten ryggsäck var sannerligen i minoritet.

Eriks tåg ankom till stationen ungefär så här. (Det är bröderna Lumières berömda film från 1896, som har digitaliserats och fått ljud.)

(Källa.)

Tyvärr klev ALLA på tåget – även Åreresenärerna. Skidor och pjäxor, hundar och katter, hjälmar och stora resväskor spretade överallt. Men det första Erik såg var en man som kräktes floder vid tågdörren. Han klev försiktigt förbi eftersom mannen togs omhand av en bekymrad kvinna.

Eftersom Erik hade köpt biljetten så sent, hamnade han i djurkupén med en pudel, en bulldogg och en lejonliknande jättehund av okänd sort. Samt den kräkande mannen – som satte sig mittemot Erik. Och fortsatte att kräkas tills det inte fanns något mer att kräkas.

Mannen var luggsliten. Han hade stripigt, fett hår, trasiga, smutsiga kläder och luktade – förutom sitt eget kräk – som en utspilld vodkaflaska. Den bekymrade kvinnan hade dyra kläder, en liten hund i handväskan och talade med släpig stockholmska. Hon tog hand om både den illamående mannen och skidresenärer som hade gått på fel tåg. Erik bestämde sig för att kvinnan – trots hunden i handväskan – nog hade en sorts officiell tåg-fixar-roll.

– Sätt dig här. Du ska snart få vatten, sa hon till mannen.
– Han är väldigt åksjuk men vi ska ta hand om det här, sa hon till Erik.
– Hallååååå. Ni som ska till Åååååre, ni är på fel tååååg! ropade hon till alla i hela tågvagnen.

Svordomar for genom luften, skidor, hundar, pjäxor och väskor bänglades av hyllorna och hivades av tåget.

– Hallåååå. Asså nån har glömt sin vääääska här i mittgååången! ropade kvinnan till hela tåget och ut genom den fortfarande öppna dörren.

En man på perrongen hoppade upp på tåget, högg sin glömda väska, och hoppade av tre sekunder innan dörrarna stängdes. Tåget tuffade iväg sex minuter sent.

– Såååja. Nu är vi på väg till Nässjö. Det blir bra det här, sa kvinnan lugnt till mannen som satt som en säck potatis med en kräkpåse i handen.
– Han har bott på gatorna i Köpenhamn i sex år, sa kvinnan till Erik. Nu ska han få ett riktigt hem i Nässjö. Han är förfärligt åksjuk.
– Ursäkta, kan jag få pappershanddukar och vatten och handsprit? sa hon sedan till tågvärden som dök upp. Allt ska desinficeras!

Erik bestämde sig för att kvinnan – trots hunden i handväskan – nog var nån sorts socialarbetare.

– Kan du ta Yoda så kan jag gå och köpa vin? sa den prydliga kvinnan medan hon klappade mannens smutsiga hår och samtidigt gav honom hunden.

Erik (stel som en pinne, kramande sin lilla ryggsäck) bestämde sig för att kvinnan med hunden i handväskan nog nog inte var socialarbetare trots allt.

– Får jag också vin? sa mannen och tog emot hunden i väskan.
– Nej, du får vatten.
– Jag vill ha vin.
– Du kan få läääsk eller vatten.
– Inte vin?
– Nej, jag ska ha viiin. Du ska få vatten. Och saaaalt!

Kvinnan försvann. Lejonhunden tittade lugnt på Erik. De andra hundarna brydde sig inte om kräk, katastrofer, stress eller människornas underliga beteende.

Foto: Adrian Brooks
Ungefär så här kändes det för Erik.

Men så fick Yoda i sin lilla väska syn på lejonhunden och spratt till. Och började skälla.

– Iff iff iff iff iff!
– Scchhhh, det blir bra, försökte den inte längre kräkande mannen med det smutsiga håret och de skitiga kläderna.
– Iff iff iff iff iff!
– Tyyyyst, det blir braaa.
– Iff iff iff iff iff!

Lejonhunden, pudeln och bulldoggen struntade blankt i väskhunden. Stanken av kräk, smuts och alkohol låg tung över alla resenärerna. Erik reste sig upp och gick för att sätta sig i restaurangvagnen istället. Men dörren dit var obegripligt nog låst – så han lommade tillbaka till sin plats med de fyra hundarna. Kvinnan var borta länge, men mannen förklarade tydligt för Erik att flickvännen var i bistron för att köpa vin. Yoda tröttnade till slut på att skälla. Då kom den välklädda kvinnan tillbaka med vatten och nötter till sin pojkvän.

– Jag tog en öööl istället! deklarerade hon högt.

Kvinnan klappade sedan mannen på huvudet och matade honom med nötter – lite som vore han en hund. Det omaka paret pratade sedan tyst och ömt till varandra och såg enligt Erik förälskade ut. Men så kom konduktören och störde dem.

– Känns det bättre nu? Vi ska försöka hitta bättre platser till er. Var har ni era platser?
– Eh, jag vet inte riktigt … sa kvinnan.
– Men om jag bara får era namn så kan jag kolla …

Plötsligt bytte kvinnan språk. Nu talade hon danska med konduktören, som förvisso inte var svensk – men verkligen inte heller dansk.

– Ja, nu er det sandsynligvis, at vi ikke har nogen billetter … sa kvinnan.
– Men ni vet att ni inte kan köpa biljetter ombord, sa konduktören.
– Beklager, kan vi have denne diskussion her i stedet? sa kvinnan och pekade mot andra änden av tåget.

De gick iväg. Efter en stund kom kvinnan tillbaka och förklarade på stockholmska för sin illamående pojkvän med Yodahunden och handväskan i knät:

– Jo, du förstår att nu måste vi gå av i Aaalvesta. För vi kan inte åka med ända till Nässjö utan biljetter. Och eftersom jag städade upp liiite dåligt där vi den där dööörren, så måste vi gå av i andra ändan, dääär.

Så klappade hon mannen på huvudet och sa att det nog skulle bli braaa. I Alvesta klev de av, och så sågs de inte till mer under den här resan. Lejonhunden tittade Erik i ögonen ända till Norrköping, där Erik bytte till ett tåg helt utan hundar och kräkande män.

– IFF IFF IFF!

 

Share
26 kommentarer