Jag vet att ni far och flänger och sitter i bilkö och motvilligt hasar in i en eller annan leksaksbutik istället för att göra som jag och sitta vid datorn och uggla. Men så kommer ni hem och blir omhändertagna av välmenande släktingar och får sätta er och googleuggla en stund! Vovamomo gjorde som jag och råkade fastna på gamla, rätt sorgliga ”Här är ditt liv”-program, medan Magganini (och embryo!) rimmade som aldrig förr. Några av kommentarerna!
Crrly:
”Kul med camp-ingen där i sammanhanget.”
Ökenråttan:
”Ja, rosenbladen dom flög iväg. Minsann kan inte ett riff bli lite aktuellt här också.”
Godiva:
Säj mej vackra gosse
Säj, vad tänker du uppå
Då svarar du: Tänker är kanske
Lite väl mycket sagt
Christer, the Long Distance PT:
”När man ska på semester kan det vara bra att, förutom tidigare nämnda fällstol, ta med sig en kamera.”
Magganini:
”Hon står bakom ryggen och hetsar ”goggla, goggla” den lilla dottern [Hannoia], utan att vara särskilt tydlig. Till slut har jag nog lyckats hitta rätt lettrådar i alla fall, och upplevt pollettrasslet innan det blev söndag.”
Ardy:
”Nu landade jag i ramsan Monday’s child is fair of face, Tuesday’s child is full of grace etc etc ända till Sunday.”
hakke:
”Jag tycker det är helt fantastiskt att Båsmor fått till en bildillustration som firar 50 år precis idag. Det var på håret att jag fick ihop den med HB, men så småningom föll poletten ner. ”
Emma, Sol som sol är helt slut, men får representera alla tröttingar som i december sliter som vore lifvet en saltgruva:
”Klättrar trött upp på läktaren efter sillinläggning, shopping, fruktkakebak, pepparkakebak, städning, julgrandpyntande… Min hjärna behöver ingen ursäkt för tröttheten den känner.”
hakke rimmade förstås, så han får nämnas två gånger:
Campingstolskitsch är helt ärlig sådär,
rosenblad lockar mig inte ett dugg.
Den mörkaste midvinternatten är här,
så sant söndag blir längre med ljusare lugg.
Idag börjar vi bakifrån. Susan Sontag (1933–2004) fick cancer redan på 1970-talet. Och 1990-talet. När hon dog i sin tredje cancervända blott 71 år gammal, hade hon en 52-årig son och en 3-årig dotter samt en världsberömd fotograf vid sin sida.
Mysko? Nej, inte alls.
Susan föddes i en trist, känslokall och intetsägande familj som hette Rosenblatt – och till råga på eländet dog pappan i tuberkulos redan 1939. Mamman var en sån där förälder som råkade få barn, men sedan inte begrep vad de skulle vara bra för – så hon löste det hela genom att inte vara hemma. Hon gifte efter sju år som änka om sig med herr Sontag (därav Susans namn). Dock var det faktiskt mest andra släktingar än mamman och styvpappan som tog hand om barnen.
Susan flyttade redan när hon var 15 år hemifrån, och gifte sig när hon var 17 med en 28-åring som är far till sonen, som föddes 1952: David Rieff. (Som fick en viktig roll senare, så kom ihåg honom.) Herr Rieff och Susan Sontag hade bara känt varandra i tio dagar när bröllopet stod – vilket låter galet, men kanske var en nödvändighet eftersom en 17-årig akademikertjej på 1950-talet kanske egentligen inte hade något val …?
Susan Sontag blev med tiden vad man i USA kallar en ”akademisk kritiker av samhället”. Hon engagerade sig i språk (särskilt ordet ”camp”), i minoriteter, orättvisor, aids, cancer, kvinnofrigörelse, terrorism och, ptja, allt annat som (och nu är jag kanske lite cynisk) för dagen var kontroversiellt eller poppis. Väldigt många gånger framförde hon åsikter som hon några år senare fick äta upp och be om ursäkt för. Att kommunism och diktatorer funkar och är bra för människor, vars vilja egentligen växer i skogen, skrev hon t.ex. (Glatt erkände hon senare att hon hade haft fel och bad om ursäkt. Igen och igen.)
Hon skrev: ”Den vita rasen är den mänskliga historiens cancer.” Det fick hon äta upp och be om ursäkt för eftersom påståendet sades vara ”ett hån mot cancerpatienter – alltså att jämföra cancer med den vita rasen”.
(Ni som nu tänker att det var bättre förr och att politisk korrekthet har gått för långt, ska veta att detta hände 1967.)
När Susan var gift med herr Rieff skrev hon i och redigerade flera av hans och hans kollegers akademiska alster – och såg till att få cred för det, som sig bör. Senare har forskare kommit fram till att det förmodligen var Susan Sontag som hade skrivit rubbet …
Efter åtta års äktenskap tog det slut, och kan ni tänka er – när exmakens böcker gavs ut i nya upplagor, var Susans namn borttaget från innerfliken. Vabaha, vad är det för sätt?
Susan Sontag publicerade under sitt väldigt produktiva liv romaner, noveller, pjäser samt artiklar och behärskade många olika stilar. I klippet nedan intervjuas hon – och jag har sett till att filmsnutten startar precis när hon ska till att förklara hur det känns när en story bara ”kommer” ur henne – när det känns som om historien rinner ur hennes fingrar, ner i tangentbordet.
Själv har jag bara läst henne på engelska, och bara Notes on Camp, som finns i ”Against Interpretation”, och bara för att jag var intresserad av hur man kunde skriva så himla mycket om ett enda ord.
Inledningen – som jag gjorde luckan av – ser ut så här:
Susan Sontag har även jobbat i Sverige och gjort två filmer: ”Duett för kannibaler” (1969) och ”Brother Carl” (1971), men de blev ingen succé alls. Nu citerar jag Wikipedia:
”… filmerna mottogs illa av både publik och recensenter, och anklagades i pressen bland annat för att vara kvasiintellektuella och grumliga.”
Jag kanske kan skriva en lång, mångordig och intellektuell artikel om ordet ”grumlig”, för det där lät väl intressant? Om inte annat, kan jag i alla fall rekommendera att ni följer länken till ”Duett för kannibaler” ovan och ser det gamla Stockholm samt får lyssna när Lars Ekborg och Gösta Ekman SAMTAAALAR och får vara med om hur Ekborg i hatt pratar med en naken Ekman i dennes sovrum. (Berätta gärna om era intryck.)
I slutet av 1980-talet skulle Susan Sontag – som alla andra av samma dignitet – fotograferas av Annie Leibovitz. De blev omedelbart bästa vänner, sedan oskiljaktiga vänner och sedan älskande. Det ordet – älskande – väljer jag eftersom Annie Leibovitz efter Susan Sontags död har förklarat att hon verkligen inte tyckte att det handlade om ett partnerskap, utan en ren och skär kärlekshistoria:
” … words like companion and partner were not in our vocabulary. We were two people who helped each other through our lives. The closest word is still friend. […] Call us lovers. I like lovers. You know, lovers sounds romantic. I mean, I want to be perfectly clear. I love Susan.”
Åren gick. Annie fotograferade, Susan skrev. Sonen David Rieff blev förläggare och redaktör, och han hade förstås sin mamma med i författarstallet. Alla var tillfreds och lyckliga. Och det blev ännu bättre nä Annie som 52-åring födde hennes och Susans gemensamma barn – som blev till med hjälp av en spermadonator. Som var David Reiff.
Sedan blev Susan ju sjuk igen, men hade hon fått leva hade hon säkerligen skrivit något intressant om hur hennes dotter var hennes barnbarn samtidigt som hennes son var far till sin lillasyster.
Och så hade hon bett om ursäkt för det.
PLOMMONSTOPET! Tyvärr måste jag ta bort några lappar, flupp, flupp, men nu drar jag den näst sista vinnaren 2019. Det står på lappen … Dammråttan! Och apropå råttan, tänker jag dela ut en bonustischa till Ökenråttan! Yeah, I am the bonuströjaboss!
Mot glöggen! Hit med lussebullarna! Lucka 23 kommer på måndag morgon!
Liten embryobonus!
EMBRYO KROM IN FRÅN GRILLERSTUGAN DET ÄR DAGS ATT FRÄTA UPP PAPPARKAKSHUSET DET SÄJER JAG NU
nej jag har inte tid jag hållrer på att vakcla upp krampingstolen
men det har ju regnat i förti dagar förti nätter det säjer jag nu
yo
jomen brollan har fastat härinne i krampingstolen okcså kommer inte ut
fäll stolen okcså vad är det med den det undrar jag nu
åh där har julgrannen fastat när han letrade efter glömda julklapprar det säjer jag nu
yo
vilkcen ordreda bland solstollarna
ja det är inget man stoltstrerar med eftrersom jag pallrar inte få ordning på allt det här det säjer jag nu
yo
Grattis, råttor!
Inte ens nära denna gång. Bara att inse att kunskapen om böcker och författare är dålig. Tur att man här i båset får lära sig massor!
Henne har jag iaf hört namnet på, mer än en gång. Alltid något.
Började fundera lite åt Marx-hållet när alla började hojta upp till camp… men familjesamvaro tillät inte mycket googletid. Tur att det är en lucka kvar!
Grattis Damm- och Ökenråtta!
Jomen, till slut förstod jag att det var Susan Sontag, men jag har ingen som helst relation till henne, mer än att jag hört namnet.
Hade jag vetat mer hade hade jag nog ändå förkastat en människa som låter sin vuxne son bli far till sin lillasyster. Hur fan kan man göra så mot sitt barn? Hur förklarar man för dottern att det där är din pappa och din storebror. Samtidigt.
Man gör bara inte så.
Sen får man kläcka ur sig dumheter eller klokheter eller bara bladder och vara hur intellektuell som helst.
Men sina barn behandlar man med respekt.
Grattis till Båsråttorna som nu blir ytterst välekiperade.
Hurra och tack! Jag får en tröja! – Men vänta; hur kan ni veta att inte Dammråttan är mitt nick? Som jag använder när vi har det lite ostädat här i råttboet.
Jag tappar hakan! Och tänker inte ens låtsas att jag själv tänkte längre än näsan räckte när jag la ögonen på den där kitschiga campen. Eller campiga kitschen.
Tappar åter hakan gång på gång när jag läser om Sonntags liv och leverne och telningar und so weiter. Samt åser herrar med och utan hatt samt med och utan diverse andra yttre attribut. Vadfalls!
Slutligen (jag skrev ”Slitligen” men det kan jag ej beskyllas för!) en limerick även från mig, hastigt och impulsivt som allt annat utramlande ur en crrly, och detta ska föreställa en trippelhyllning — till Båsmor förstås om än ej särskilt tydligt, därutöver till en av de ivrigaste gissarna men framför allt skalderna, kallad Hakke, och slutligen alla övriga som huttrar ute i läktarkylan men tappert försöker få upp såväl värmen som julstämningen — och varning för både extrema nödrim och både haltande och lyttande versrader:
En limerickglad grabb vid namn hakke
om julkalendern sa: En får tacke
för möjligheten att
locka fram ett skratt
Och klurigare detta än schack é.
Ett julstressat gäng uti båset
passar på att där smörja kråset:
lussebullar och glögg
till dem som i sten högg
En tröst för ogissare som kalenderspektaklet blott åsett.
Grattis till båsråttorna! Jag är glad att jag lyckades hitta HB. Jag kommer ihåg som barn/tonåring att min mamma och hennes kompisar, alla litet äldre än SS, inte tyckte att hon var passande. Därom råder förstås skilda meningar. Här i båset passade hon ju förträffligt. Jag började att se filmen, men två dagar före doppareda’n har jag inte ro med en så lång och långsam film. Behållningen är väl de unga Ekborg och Ekman. Om ni är klara med ert julstök så visas en annan svartvit film på SvT i morgon kväll ”Det ligger i blodet” med Cary Grant. Han är alltid passande!
Imponerad av alla som hittade HB igår, grattis till er och till Dammråttan och ÖR för tishorna.
Jag gogglade, åt frulle hos dottern, gogglade, städade, gogglade, röjde, gogglade, tränade, gogglade, duschade, gogglade, rullade hatt, (åt mat med skum på), åkte pendeltåg och gogglade … But nooo. Tur läktaren är så trevlig. Imorgon, då …
Båsråttorna! Vad fint LottenPotten.
Hrrm.
Grattis Dammråttan och Ökenråttan!
Igår hade jag flyt och råkade goggla rätt vid andra luckläsningen, så jag hittade hennes essä Camp från 1964. Jag klurade ett tag på hur bilden passade in, men sedan gogglade jag igen på Sontag själv och hittade luggen.
Grattis båsråttor och
go´ Sönda´förmidda.
Inte en Susning igår.
Grattis ni lyckliga tu som vunnit varsin tröja nu! Det har ju jag också gjort så det är inte det minsta synd om mig trots utevaron från båset igår. Eller ja utevaro från att gissa i båset igår om rätt ska vara rätt.
Om HB vissts jag absolut ingenting, nu vet jag någonting. Vissa ting av det jag nu vet om HB önskar jag att jag inte visste. Det enda jag kände igen var hennes utseende av någon anledning. Var hon lik någon annan känd person?
Men OJ och tack och wow och såklart grattis till medråttan också. Känner du behovet får du gärna låna mitt alias, men samma person, det är vi ju inte (eller?)
Och tack så jättemycket crrly för versen förstås! *rodnar klädsamt*
Hakke, du inspirerar, synd bara att det inte blev nåt mer klatschigt! Och Lotten, hjälp mig, jag felade stav till hakkes namn! :/
I fix!
/Båsmorsan
Sorry Ninja, ursäkta en tröttmössa!
Grattis till råttisarna! Lyckades inte hitta fram igår. Var inne och nosade på Nina Persson (A camp) ett tag, men inget annat stämde ju.
Susan Sontag kände jag inte till direkt, även om namnet är vagt bekant. Känner betydligt bättre till Annie.
Äras den som äras bör! Det var Ninja i Klockrike som skrev Båsråttorna, jag bara lånade det fina epitetet.
Aha, så passade bilden in! (Fattade att det inte enbart var för att tidningen utgavs en söndag.) Tack Hakke, för förklaringen.
Grattis råttisarna!
Själv sitter jag med en hel bukett vissnande blåsippor som det bara är att kasta nu.
Nu blir det att återgå till grottekvarnen (dvs köket) och ordna jul.
Är det någon mer än jag,som inte fattat vad HB har med kitsch att göra?
Sontags genombrott var en essä om Camp, som är en variant av kitsch.
Mamman och hennes make städar. Jag, som är barn i de här sammanhangen, ser det som min uppgift att omedelbart skita ner. Så jag ska baka pepparkakshus!
Grattis båsråttor!
STORT GRATTIS till Dammråttan och Ökenråttan!
Det blev en guldkantad dag i hatten och Jeff hade många intressanta och märkliga händelser att berätta . Dock inget om Sontag
Planen var att koppla ihop Lars Ekborg med camping och så vidare med Jason Voorhees och Camp Crystal Lake och att Kevin Bacon spelade Jack i den första filmen om Fredagen den 13e och sen var det ju bara att skutta vidare till 6 grader Bacon och Jack och så vidare.
Fredag den 13 spelades förresten in vid Camp No-Be-Bo-Sco, vad betyder det ens? No-Be-Bo-Sco?
Jag har alltid gillat Susan, kan bero på Sara Danius, nåja.
Grattis Öken- och Dammråttan! Jag nöjer mig med att konstatera att det inte var en blåsippa jag hittat, tihi.
Här har nu Stora Julstressen satt in.
Tack (hacke) . Jag får trösta mig med att det var en svår lucka.
Äras den som äras bör.
Förtäras den som är mör.
Förfäras den som skriet hör.
Besväras den som någon stör.
Tjäras den som bara förstör.
Fast det är väl oschysst såhär i juletider.
Läras det som kunnas bör
Har läst mer Susan Sontag än Lotten, men fattade inte ändå.
Grattis alla som kunde detta! Får lära mera!
Näras den som äter smör?
Jag blev – sen som vanligt- mest nyfiken på på vilket sätt männen skulle ta hela ansvaret utan p-piller 1968.
Looooooooooooooo. Män kan snörpa av lilla ledaren. Det påverkar inte sexdriften eller nåt annat. Men – män föredrar att slippa det där lilla snörpet. Eller vad kan det vara som avhåller män från en preventivmetod som inte involverar hormonbehandlingar eller skapar andra obehag (!) för den kvinnliga kontrahenten.
Trivialt decembermode.
Grattis D- och Ö-råttor!
Nu är mors gran inburen och klädd. I morgon blir det den egna. Nu ska här göras karameller. Och funderas på DRT förstås. Jag ser knappt nån liten trolig ände än, bara en och annan otrolig.
Ni som har memorerat hela facit, måste korrigera en detalj (som jag har rättat efter AuL:s påpekande): Susan Sontag dog 2004, inte alls nåt annat år.
Pomeranslimpa bakad. Sill inlagd. Kola kokad. Städningen spar vi till en annan gång.
Ännu har jag aldrig hittat någon röd tråd, så varför skulle det lyckas i år? Men en lucka är kvar, den ska vi klura på imorgon på lediga stunder.
Julens fruktkaka fixad igår. Köttbullarna idag. Det är det viktigaste. Sen ordnar det sej med resten. Den röda tråden ligger högt över min förmåga. Jag har aldrig lyckats lura ut den.
Julbestyren blir väldigt stressiga när familjen i omgångar legat i sjuksäng de senaste två veckorna, det har jag lärt mig nu. Dagen har varvats med städ, koka sylta, lägga in sill • 2 och mer städning, steka köttbullar, städa igen, natta barn och hänga tvätt. Åsså lite julpynt på det. Man blir mör.
DRT är en väldigt snar en. Nämligen att i varje lucka hittills så har herr Maplestream tänkt ”nämen den här hade Lotten med ifjol eller året innan det”. Som sagt en snäv tråd som nog endast rör sig i mitt huvud. Man lever på hoppet…att tråden ska hålla.
Snygg tröja hakke! Nu är den inte osynlig längre. Min har inte kommit ännu, väntar med spänning. Kan det vara PostNord som försnillat den, eller har jag missat något själv tro?
Brid: ”Städningen spar vi till en annan gång.”
Ja! Midsommar!
Idag och igår har jag inte hunnit med alls men grattis alla Råttor!
Eftersom jag inte bara jobbat med film utan rent av är född rakt in i filmbranschen kommer jag ihåg hur det suckades och ojades och så småningom skrockades förnöjt när Sandrews inte så filmvane VD kontrakterade Susan Sontag för inte mindre än tre filmer utan att hon hade den minsta aning om hur man gör film. Skrockades gjorde det när filmerna blev praktfjaskon. Efter den andra filmen ville DN:s recensent Mauritz Edström ta en paus från jobbet:
”Inför den amerikanska författarinnan och kritikern Susan Sontags nya svenska film Brother Carl känner jag mig närmast benägen att tillfälligt nedlägga mitt ämbete som filmkritiker. Må andra som eventuellt är hågade och får ut något av denna film göra det i fred. Jag får inte ut något. Jag begriper inte ens riktigt vad den handlar om. (-)
Jag förstår att den skall handla om mänskliga relationer, men jag finner det omöjligt att relatera den till mig själv. (-)
Men det viktigaste är ju inte vad filmen betyder. Den känns inte. På mig verkar den kall, pretentiös och grumlig. Susan Sontag får inte fram i bild vad hon vill göra. Sedan är det ointressant vilka metafysiska, psykologiska eller symboliska förklaringar hon än vill ha.”
Mer om och kring hennes filmskapande kan läsas här.
P.S.
Den tredje filmen blev liksom inte av.
/N
Man ska inte glömma att lille Jesus kommer även om man inte bonat trossbotten och gjort rent i nyckelhålen.
Grattis till råttorna! I dag gjorde jag bruna bönor och julgodis. Nej, inte att ätas tillsammans.
Ser fram emot den sista luckan! Det här är så himla roligt även om jag sällan klarar av dessa fantastiska hjärn- och Googleutmaningar. Men det gör faktiskt inget.
Imorrn, Emma-Peztis! Imorrn är det plättlätt!
Och Niklas:
Från djupet av mitt hjärta tackar jag dig för alla dina filmskaparminnen som jag suger i mig som hallonsås på en flamberad camembert.
Tack Ökenråttan! Ja, det där är ju en praktisk metod, som används i vårt hushåll (efter två födda döttrar).
Även vi kapade sladdar och ledningar efter fem barn! Snipp-snapp, häpp!