Lucka 17 skapade villrådighet i båset eftersom svaret var solklart för somliga, men oerhört molnigt för andra. Jag gick lyckligt vilse bland haikuer och limerickar och kunde inte skilja läktarfolket från påplanenspelarna på flera timmar! (Om ni är det minsta lilla bokstavstrogna, bör ni besöka båset och se hur det skaldas.) Men hur såg några av ledtrådarna nu ut?
Kråkan:
”Jag vill inte vara med i en klubb som kan acceptera sådana som mig som medlemmar. (Groucho Marx)”
hakke:
”Det ska knappast behöva ta elva långa år att knäcka denna. ”
Niklas:
”Ah! En pikaresk till frukost piggar upp.”
Barkborren:
”Här kan jag hänga hela dan och bara förundras och gapskratta åt tokstollar och litterära genier som kan hantera sina tools.”
Magganini:
” Har vi månne än en gång att göra med ett verk som jag kan försöka beskylla min lilla dotter för att ha flyttat från min bokhylla till sin?”
Hannoia:
”Ja den här har jag snott! Den står hemma.”
Christer, tLDPT översatte även han ett namn till ett svenskt ord:
”Verkligen?”
(Jag översatte liksom ”Toole”, han översatte liksom ”Reilly”.)
Svaret till lucka 17 är stackars, stackars John Kennedy Toole (1937–69) som skrev en hejdundrande succébok som gavs ut först elva år efter hans död.
I själva lucktexten pratade jag om verktyg (tool[e]) och associerade till John F. Kennedy. Jag citerade lite hit och dit, t.ex. det som gav boken dess titel:
When a true genius appears in the world,
you may know him by this sign, that the dunces
are all in confederacy against him.
Detta är Jonathan Swifts ord, som imponerade på honom när han var blott tonåring och glad i skämta, imitera kändisar, stå på scen, dra en rövare samt att skriva.
Men med tiden skulle hans sprittande livsglädje försvinna komplett …
John Kennedy Toole föddes när hans mamma var förtinånting och bestämt visste att det inte skulle komma att bli några barn. Som ensambarn uppfostrades han av sina föräldrar (särskilt mamman) till en liten prins som ansågs vara ett geni. Han roade alla och envar, skrev sin första roman som 16-åring och levde livets glada dagar. Han fick sedan stipendium till flera olika skolor och ett universitetsjobb med blott tio timmars undervisning i veckan. (Vilken drömtillvaro!) Då – på arbetstid – skrev han den roman som han idag är känd för:
Men inget förlag ville ha den. För varje refusering blev Toole alltmer desillusionerad, och PANG, när John F. Kennedy (!) mördades, halkade han ner i en djup depression som gjorde att han till slut valde att ta sitt liv genom att med en slang leda in bilavgaser i den egna bilen.
I vissa källor står det att refuseringarna gjorde honom så gruvligt olycklig att han begick självmord, men bilden var bra mycket mer komplicerad än så. Under lång tid led han av psykisk sjukdom med vanföreställningar och hans kompisar som var vana vid att han bara skojade och skrattade hela dagarna försökte hjälpa honom på alla möjliga sätt.
Och mamman då, som hade grälat med honom sista gången de sågs och till och med rapporterat sonen som saknad två månader innan han hittades död? ? Jo, efter två års intensivt och otröstligt sörjande, hittade hon manuset till ”Dumskallarnas sammansvärjning” – som en skrynklig, trasig, flottig karbonkopia. Alla förlag som hade refuserat manuset hade tydligen slängt det, för denna upphittade kopia är den enda som finns.
Mamman tog käppen i ena handen och manuset i den andra och stolpade runt till alla förlagsredaktörer hon kunde hitta. Alla sa nääää. Författaren Walker Percy blev även han approcherad av mamman, och han insåg att den här envisa kvinnan faktiskt inte skulle ge sig. Han bestämde sig för att läsa inledningen, och då [naturligtvis] inse att det var smörja, säga som det var och sedan tacka nej. Men.
”I det här fallet läste jag vidare. Kunde inte sluta. Först läste jag med känslan av att det faktiskt inte var tillräckligt dåligt för att dissa direkt, sedan med stegrande nyfikenhet, därefter med en stark känsla av upphetsning och slutligen med orden ”det kan inte vara sant” ringande i huvudet. Manuset kunde helt enkelt inte vara så bra som jag kände att det var.”
Men sedan tog det ytterligare fyra år innan ett förlag nappade. Och så fick John Kennedy Toole Pulitzerpriset! Hurra!
Och ytterligare fyra år senare var mamman också död.
Finns filmen nånstans då, så att man kan se den snabbt om man inte gillar att läsa? Nej, för i filmskapandet har det gått troll. Hollywood älskar boken, älskar filmmanuset, har planerat att göra filmen sedan början av 80-talet – men då dog alla påtänkta huvudrollsinnehavare vid relativt ung ålder: John Belushi, Richard Pryor, John Candy, Chris Farley och Divine.
Sedan dess har Stephen Fry varit inkopplad, liksom John Goodman, Steven Soderbergh, Will Ferrell, Lily Tomlin, Zach Galifianakis och ett tjugotal andra stjärnor. Alla säger med en mun att det är ett stort mysterium att filmen inte blir gjord.
Men vi kan kanske göra den på svenska? Vem ser ni framför er i huvudrollen som Ignatius?
“A green hunting cap squeezed the top of the fleshy balloon of a head. The green earflaps, full of large ears and uncut hair and the fine bristles that grew in the ears themselves, stuck out on either side like turn signals indicating two directions at once. Full, pursed lips protruded beneath the bushy black moustache and, at their corners, sank into little folds filled with disapproval and potato chip crumbs. In the shadow under the green visor of the cap Ignatius J. Reilly’s supercilious blue and yellow eyes looked down upon the other people waiting under the clock at the D.H. Holmes department store, studying the crowd of people for signs of bad taste in dress. Several of the outfits, Ignatius noticed, were new enough and expensive enough to be properly considered offenses against taste and decency. Possession of anything new or expensive only reflected a person’s lack of theology and geometry; it could even cast doubts upon one’s soul.”
Carl-Gustaf Lindstedt? Henrik Dorsin? Johan Rabeus?
Förresten! Vovvamomos ledtråd berodde på att hon stötte på dagens Hemlisbloggare i tv:s ”Gokväll”. Kolla!
Har jag månne en tankepipeline in i tv numera?
PLOMMONSTOPET!
VI HAR EN VINNARE! OCH TRÖJORNA ÄR INTE LÄNGRE OSYNLIGA!! De finns från små XS till stora XXXL! Jag drar en lapp! Jag skickar till alla imorrn om ni ger mig adress och storleksönskan! På lappen står det ÅH, vad kul: en nying! AnnaPanna (ny i båset)! (Nu ska du mejla adress och storlek till mig som alla de andra vinnarna.)
Tjing!
Lucka 19 kommer i torsdagsottan!
Här kan ni se min utredning av engelska synonymer för ”dunce” och hur dessa ord översätts av Google Translate till svenska. (Alfabetiskt sorterat på det svenska ordet, och de fungerande översättningarna i fetstil.) Det ser onekligen lite magert ut för oss svenskar.
Till hakkes ära (eftersom han formligen sprutade ur sig limerickar om båsisterna), kontrade Pysseliten med en till honom:
En skaldande man ifrån Åmål
fick höra versala glädjevrål
du skriver som ister
om alla båsister
Så flott och nu säger vi SKÅL!
2x välkommen i gänget AnnaPanna!
Åhh vad roligt att AnnaPanna vann! grattis!
Känns som vinst för mig med, eftersom vi ses då och då. (På jobb och i plurr – fundera på den ni.)
Om HB vet jag inget, men älskade både luckan och facit. Stackars man!
Grattis till Anna-Panna!
Lame-hjärna låter riktigt skånskt, något att anamma?
Ja, grattis AnnaPanna till trivialtisha!
Den här boken älskade ett par av mina lärare när jag gick på Lidingö folkhögskola 1983-84 så jag läste den något år senare med ganska höga förväntningar. Jag minns mest en oerhörd konsumtion av korv och hushållspapper, och förstod mig nog inte på storheten i verket.
Jaha. Då gissade jag rätt iaf på ’inte hört, inte läst’. Alltid något.
TACK HAKKE! Första limmericken ever.
Grattis AnnaPanna! Och välkommen.
Finns nog inget språk som slår engelskan när det gäller synonymer.
Flygbengan fick dumskallarna i julklapp av mig förra… nej, det var visst för tre år sedan, som han önskat.
Grattis till AnnaPanna!
Helt okänd för mig. Men det är ju det som är så fiffigt med julkalendern – boktips!
Never heard of! Gogglade mej halvt svagsint men vad hjälpte det? Vem var den stackars åldringen då?
Gårdagens gissning var alldeles tok,
Har inte läst denna dumskallebok.
Google gave inte rätt spår,
Men ändå en tischa jag får!
Jag tackar och bockar
Det här stället rockar!
Tack även för både gratulationer och välkomnanden! Vilket härligt gäng! ☺️
Den titeln såg jag omedelbums. Sen tog det en stund att pussla in resten. Han på bilden är Ignatius av Antiochia, men symboliken med vilddjuren har jag inte lyckats reda ut.
Grattis AnnaPanna!
Som sagt det var Magganinis öronlappsmössa som fick min polett att trilla ner. Då såg jag bokomslaget framför mig. Min far som läste den och skrattade högt och min mor som inte kunde förstå vad som var så roligt.
Grattis till AnnaPanna!
Tack, Brid! Ignatii martyrium föreställer bilden. Den stackarn slets sönder av vilda djur i Colosseum i Rom år 107. Djuren är här alltså inte ett symboliskt helgonattribut utan ingår bara i skildringen av hur Ignatius dog. Alla mysterier utredda!
Men på vilket sätt var Ignatius kopplad till luckan? Hade han alla verktygen i lådan, eller kanske inte? Var han en eller gillade han rent av syltmunkar? Han kanske rent av trots sin biskopsstol var Kennedyarnas anfader? Frågorna hopar sig.
Huvudpersonens förnamn är Ignatius.
Jag fastnade helt på att försöka få in Sir Arthur Ignatius Conan Doyle och en galen Oliver Hardy igår. Men samtidigt fick jag upptäcka att Joan spelade Flora i The Neon Bible. Inte Didion dock, utan Glover.
Men de översätter alltså virrhöna, men lägger inte vill inte kalla birdbrain för tex hönshjärna. Ok.
Hur som helst så stannade jag på Doris Day och det där med att boken beskriver två av hennes filmer.
Jag har haft två ex av den här boken, började läsa, blev irriterad på Reilly, slutade läsa, upptäckte att jag hade två ex, sålde den ena dyrt (det var tydligen ett eftertraktat ex), tänkte att jag skulle fortsätta läsa, tog ut boken ur hyllan, funderade på att läsa, kom fram till att den kommer ju alltid att gå att finna på biblioteket, rensade ut boken. Så nu har jag inga ex kvar.
Det vore ju mäktigt om vi kunde få Carl-Gustaf Lindstedt att göra huvudrollen, men jag tror tyvärr att det är omöjligt. Hur mycket en än älskar Dorsin, så vore det ju sådant självklart val att det vore tråkigt. Så då röstar jag på Johan Rabaeus, men jag skulle även kunna tänka mig Stellan Skarsgård, Göran Forsmark, Stefan Ljungqvist. Fast nu är jag ju inne på folk som är på tok för gamla egentligen, så jag får väl… Gustaf Skarsgård, Sverrir Gudnason, Peter Wahlbeck, Björn Gustafsson (dy) …
Eftersom detta är ett forum där basoonfläsk uppmärksammas vill jag nu berätta att vi har provat Undersåkers bacon, som Niklas har tipsat om tidigare. (Nu fortsätter jag inom parentes, så att veganer och vegetarianer inte ser. Vi åt baconet till blodkorv som vi köpt i hallen och stekta äppleskivor. När vi steker vanligt bacon från närmsta matbutik så rinner det ut en massa – vatten. Svårt att få till den där rätta knusprigheten. Men här, mina damer. En härlig rökt doft och det smälter ut fett och i det stekte vi sen äppleskivor och blodkorv. Mums.)
Det var den finaste, allra mest förtjusande hänsynsparentesen som jag någonsin sett, Ökenråttan!
Hej och grattis AnnaPanna!
Här har ni ett klipp från Brooklyn Nine-Nine
https://www.youtube.com/watch?v=hkzQKmnZyKs
(Härligt ÖR! Undersåkers skärkötteriprodukter kan inte överskattas. Satsa på isterbandet nästa gång!)
Och grattis och välkommen AnnaPanna!
Även jag skrattade mig halvt vansinnig åt dumskallarna. Jag vet inte om jag ska våga mig på en ny läsning, det kan vara lite kinkigt att läsa gamla favoriter efter så lång tid.
Jag vet i alla fall att mitt pocketexemplar befinner sig i svårt upplösningstillstånd.
Grattis Anna-Panna och välkommen i de välkläddas gäng.
Det här är den andra luckan jag inte kände igen för att det var så länge sen jag läste originalet. Till råga på allt så nämnde jag Sammansvärjningen i en kommentar till den första.
Så kan det gå. för att citera Kilgore Trout. Ska nog läsa om Slaughterhouse-Five för att inte behöva bränna en lucka till 🙂
Grattis grattis till vinnaren!Hade ingen aaaaning om HB, aldrig hört talas om. Men nu har jag det!
Grattis och välkommen AnnaPanna!
En av de få HBsar som bara plötsligt uppenbarat sig, och jag sedan bara kunnat kollgoggla lite. Det kändes fantastiskt bra, rent euforiskt.
Det var flera decennier sedan jag läste dumskalleboken, men jag minns i alla fall att jag skrattade jähättemycket.