Etikett: fest

Tips från coachen!

Publicerat av Lotten Bergman den 16 juni 2022 15:16

Nejnej, luuuugn, jag ska inte prata sport. Eller jo, kanske lite grann.

(Alla ni som ryckte till av pur lycka vid ordet ”coach” i rubriken: jag förstår er totala besvikelse nu.)

Idag går vi över på andra halvan av juni 2022, och då måste man ju säga att det är sommar fastän det inte riktigt känns som på Rivieran. Eller 1970-talet.

För på 1970-talet regnade det (som ni väl vet) inte. (Foto: Annie Spratt)

Nu låtsas vi alla att tiden är oändlig – eller att ni har tio veckors sommarlov – och att det är fred på jorden. Ni som inte gillar sommaren kan låtsas att ni gör det. Vi kan även låtsas att portvinstån inte krampar, att alla just idag köper en ny sommarhatt samt att ”ett litet glas sherry” skulle vara en tillfredsställande drog.

Att det ibland är svårt att låtsas eftersom den hattlösa verkligheten tränger på, tycker jag att ni alla helt struntar i. I fantasin nu:

Vi ställer till fest!

Jag tänker mig att vädret är precis lagom och att alla som kommer får plats att mingla eller dansa och att de som hellre sätter sig i ett hörn att läsa Singoalla med illustrationer av Carl Larsson faktiskt kan göra det.

Maten är jätteenkel, förutom brödet som är det krångligaste världen har skådat. Matvetesallad, massa pastaskruvar med en burk pesto ikluttad, sallad, tomater, kasjunötter, kex, mögelost och vacker potatissallad med en helsickes massa kapris sprids ut på ett bord så att alla kan sprida baciller omkring sig i alla byttor, för i fantasin blir ingen sjuk.

Efterrätten består av tio olika paket glass från L*dl (jättegott!), chokladsås och frysta hallon. Med tepåsar och snabbkaffe! Och ett litet glas sherry?

Vi cyklar till ett slott!

Cykeln är i fantasin en nyrenoverad skönhet från 1940-talet. Jag har cykelväskor, cykelkorg och blommor i håret. Och så ska jag ha en hjälm som ser ut som en sommarhatt! I packningen finns en picknick som har inspirerats av Enid Blytons böcker. Jag citerar:

… cold ham and tomatoes, great bowls of salad, potatoes roasted in their jackets, cold apple pie and cream, and biscuits and butter for those who wanted it. Big jugs of icy-cold lemonade. Bloomer loaf, smoked mackerel pâté, quiches, oven-baked Scotch eggs, Aunt Fanny’s chicken & egg salad and jam sponge cake …

Eller så tar vi bara resterna från festen och ersätter det lilla glaset sherry med en dunk vin. Jag har med mig två glada kompisar som inte brukar få punktering eller rumpskav, och obegripligt nog har vi medvind!

Målet – slottet – är inte renoverat sedan 1837, och jag får härligt spindelnät i håret, får lukta på lakan som manglades 1893, känna på ett äkta dunbolster från mellankrigstiden och sedan laga och äta mat från 2022 i det intressanta, men absurt opraktiska köket.

Vi ser en underbar film för truttifnuttronde gången!

När fan blir gammal, vill hon bara titta på bra filmer. Men med viss bävan eftersom några av dem har åldrats och blivit mossiga på ett tidigare oanat sätt. Vad tror ni om dessa, som vi alltså får titta på i den gamla biografen – som ligger alldeles bredvid vandrarhemmet som hör till slottet?

The Big Chill
All the President’s Men
Benny & Joon
Groundhog Day
Die Hard
Singin’ in the Rain
High Fidelity
Capricorn One
The Big Lebowski
Hair

Och när vi då har sett Alla presidentens män (som i min fantasi inte har åldrats alls), vill man ju veta mer om förebilderna Woodward och Bernstein. Och då visar det sig som genom ett under att de bägge intervjuades av Stephen Colbert bara häromdan! Ett av klippen handlar om Martha Mitchell, som jag ju skrev om 2019!

För i dagarna är det 50 år sedan de avslöjade Nixon och Watergateaffären. Nämen detta tror jag att vi firar med ett ~~litet glas sherry~~ stort glas champagne!

(Tips från coachen? Well, jag försöker bara få oss alla att allegoriskt fokusera på små detaljer som fotisättning och handvinkling eller att hjula i mittcirkeln istället för att se till hela matchbilden och serietabellen. Därmed slipper vi deppa ihop över världssituationen, bensinen, kilopriset på tomater, regntunga skyar och valet i höst.)

5 kommentarer

Plötsligt: ett bröllop!

Publicerat av Lotten Bergman den 10 maj 2020 21:16

Mitt i coronatristessen och covid-19-bedrövligheterna, kom det ett meddelande från Tjugofemåringen och hennes spanjor:

– Vi gifter oss den 8 maj!

Hurra! Förra året gifte sig Tjugoåttaåringen, så nu förväntar vi oss bröllop varje vår i ett par år till.

Tjugofemåringen har ni här i bloggen hört talas om sedan hon var en liten elvaåring som hittade sin pyjamasklädda lillasyster med en kratta uppe i ett träd – hon skulle nämligen bara ”kratta ner löven”.

Den förnuftiga elvaåringen till den galna sexåringen 2006: ”Man krattar inte löven förrän de har ramlat ner på marken!”

Här poserar hon som typisk 15-åring på midsommarafton 2009.

Spanjorens öden och äventyr har ni också hört talas om massa, massa gånger. Hans kamp för att få ett personnummer gjorde att banken ändrade sina rutiner. Hans kamp för att få svenskt medborgarskap tog 37 månader fastän handläggningstiden var 4 månader – trots att han har bott i Sverige sedan 2012.

Personkemin med den nuvarande Sjuttonåringen var perfekt redan när denne var en liten parvel som kallades Tioåringen.

Den 8 maj var den enda dagen som passade alla komplicerade coronarelaterade scheman med jobb, undervisning, tentor, bästisens sjuksköterskejobb och vädret. (Det skulle ju inte hagla då, sa meteorologerna som envisas med att försöka övertyga oss om att maj 2020 inte alls är kallare än andra år. Fnys.)

Att det dessutom var prick 75 år sedan fredsdagen och att spanjorens föräldrar gifte sig just den 8 maj var mycket passande. Eftersom spanjorens föräldrar ju är inlåsta i Spanien och inte kunde komma, bestämdes det att brudens fader och moder inte heller skulle få delta vid vigseln.

– Hihi, sa jag och tänkte på min kusin som gifte sig precis så 1975: borgerligt med föräldrarna ute på gatan.
– Åhå! tänkte den djefla mannen – brudens far – och började planera för att stå utanför stadshuset och spela gitarr och tjäna en eller två kronor.

(Nu blev det inte så; vi var strängt upptagna med att krångla med såpbubblorna som vi liksom skulle öööösa över brudparet när de kom ut.)

– Bröllopsbukett? Ska man ha det? sa den blivande bruden den 7 maj.
– Javisst! Jag plockar en!

Sa jag och skickade några bilder på provplockade varianter från trädgårdar, ängar och parker runtomkring. (Nej, jag var inte olaglig. Eller kanske lite. Men pyttelite.)

Så kom den stora dagen. Jag köpte och manglade en damastduk (49 kr på loppis), och var så nöjd att jag till och med filmade detta underverk.

Blommorna till buketten stal jag på bröllopsdagens morgon på kommunens mark – men efter att ha rådfrågat en kommunanställd, som sa att jag nog förläts.

Det blåa handtaget är jättepraktisk tejp.

Ringarna! Den gula är en 150-kronors som spanjoren förmodligen kommer att bli svart om ringfingret av. Diamantringen är min mammas, som hon gav till Tjugofemåringen redan till konfirmationen för tio år sedan.

Alla släktingar och vänner som hade förvarnats, samlades förväntansfulla vid lajvsändningen på Facebook.

Tjugoåringen (hon som skulle kratta ner löv 2006) och hennes herr Arvid klädde sig fina – ”för vi ska ju på bröllop!”.

Några äldre släktingar ringde och hojtade om hjälp med uppkoppling, så varken jag eller DDM hann faktiskt se hur Tjugofemåringen under vigseln pratade spanska och hur spanjoren pratade galiciska – däremot fick vi se hur bruden föll i en trappa och hur uppdykande kompisar som inte visste vad som skulle ske, stod och skrek av förvåning.

Och vips, var de unga tu gifta!

Maten köptes på Lidl och spanjorens bror bakade två tårtor. Eftersom vi var blott sju deltagare på corona-bröllopsfesten, kommer vi förmodligen att ha tårta i frysen till nästa bröllop.

Jag kunde ju förstås ha förevigat tårtan på ett snyggare sätt än så här.

Så vidtog dans, sång och gamman. Det var en spansk tango, rappande, mellolåtar, Beatles och olika varianter av den så passande ”Un Poco Loco”.

DDM gjorde som brudens far väl plägar göra: piercade sig med bordsprydnaderna.

Emma The Bästiskompis använde Sjuttonåringens hår för att trycka fast alla ballonger i taket.

Sammanfattning!

Vi kan starkt rekommendera ett coronabröllop. Det gläder så många, det är lätt att genomföra, det är jämförelsevis snorbilligt och oerhört prestigelöst!

Och hur har ni det?

33 kommentarer

På Nedre Manilla

Publicerat av Lotten Bergman den 9 juni 2019 21:37

Nedre Manilla? Nu tror ni att jag har varit i Filippinerna. Eller i Australien, Mexiko och USA. Och så rycker ni på axlarna och fnyser för äsch, där har väl alla varit.

Men nej, jag har varit på födelsedagskalas i ett fantastiskt hus på Djurgårn (stavar jag det plötsligt lite föraktfullt). Jag testade att ta mig dit på en sån där förnicklad sparkcykel som ligger i varenda buske i hela Stockholm. Uppförsbackar gick bra, nedförsbackarna var oerhört läskiga och på grusvägarna var det obehagligt stötigt – och inte alls kul.

Villan är som ett museum. Allt är så vackert. Väggarna är klädda med fasta bokhyllor och jag såg till att klappa på alla uppslagsverk så att de inte skulle känna sig övergivna. Möblerna är som konstverk.

Men det äääär inte ett museum: man får sitta på alla sittmöbler och klämma på alla pryttlar och … hm, vad kan det vara som ligger på skrivbordet där i höger bildkant?

Se där. En almanacka från 1930. Synd att det inte stod ”tdl 14:30” och ”kontakta kungen” eller kanske ”xxx: 435-7”.

Det var som att rumla runt i ett museum och äta god mat tillsammans med Karin Boye, Per-Anders Fogelström, Jaques Werup, Tove Jansson och alla andra författare som ni någonsin kan komma på – för de satt på väggarna och tittade ner på oss.

(Ni kan ta bort ljudet: det är bara ett himla kackel.)

Ser ni vem som har hamnat under trappan i skamvrån?

När jag vandrade omkring högst upp i Eva Bonniers avdelning, klev jag plötsligt in i ett stort, tjockt spindelnät. Jag var lika cool som någonsin Indiana Jones, men såg till att frustande och fräsande för alla som var i närheten berätta hur kul detta var.

Och så såg jag ut såhär inför allt som dök upp i de olika rummen.

Man skulle kunna tro att jag for omkring som en galning och tjoade och pratade med allt och alla och var som kusinen från landet som inte riktigt kan föra sig i fina kretsar. Jomen. Eller så kan man bara se på mig som en oerhört lättroad en.

– NÄMEN alltså vilket vackert kakelgolv!

– KOLLA KOLLA KOLLA! Det är stökigt bakom soffan!

Det sista som hände var att vi stod i en rörig kö och försökte säga adjö till värden – vår gamle kollega från tiden på Nationalencyklopedin. Ett vaket öga berömde min kompis’ fantastiska skor från anno dazumal, men påpekade att det ju var opraktiskt att ha matsäcken där nere.

Förmodligen hade hon gått omkring med detta stackars genomborrade geléhallon i en timme eller så.

Sedan var det dags att testa nästa färdmedel: EU-cykeln. Jag har ju i två år hyrt cyklar i Stockholm och njutit av att fara fram på ett effektivt och smidigt sätt. Tyvärr var det något problem med upphandlingen av cykeluthyrningen, så de försvann.

Istället erbjuds man dessa gröna EU-cyklar.

Och nu ska ni få höra hur dåliga de är: JÄTTE.

Dåligt:

appen
sadeln som inte går att höja
skrangligheten
ingen bakåtbroms
ingen pakethållare
ingen växel.

Bra:

två hjul.

26 kommentarer

Bra helg – party, mat & potatis samt basket

Publicerat av Lotten Bergman den 13 november 2017 11:09

Pappa fyllde 80 år förra veckan och behövde ett kalas med både filmtema och 70-talsmat, så jag och mina syskon ordnade maskerad, rostbiff, bakad potatis och rulltårta.

Vi kunde förstås ha fyllt på med halva avokador, päron med mintchoklad, glace au four, Harry Kuvert, morotstärningar, storsnibbade skjortor och lite ostfondue, men nån måtta får det ju vara på excesserna.

”Klär ut mig gör jag icke”, sa den envise Broder Jakob som vanligt (sedan 1973 ungefär) medan vi andra först hade storslagna planer och sedan liksom inte fick ändan ur. Vi klädde därför ut oss i vad som helst som fanns i huset, men upptäckte till vår förskräckelse att jag inte längre äger

pipa
rullskridskor
käpp
trenchcoat.

Alltså blev ingen Kapten Haddock, Papphammar eller Chaplin. Å andra sidan kunde vi medelst svarta kläder, blomgirlanger, pilbåge, hattar och morgonrock samt en tweedhatt klä ut oss till bl.a. Soldat Bom, Barbamamma, Hunger Gamesfigurer, Sven-Bertil Taube, Marilyn Monroe, Idas sommarvisa och Monsieur Hulot.

Orangeluvan som Barbamamma och hennes dotter som Katniss.

Vi berättade alla runt bordet om vårt allra första minne, som inbegrep bl.a.

en rödhårig tjej i ett fönster
rutiga galonbrallor
Obla-di Obla-da
ett drunkningstillbud
leksakskassaapparat som föll nerför en trappa i ett suteränghus
husmorsgymnastik på en slänt
en rullbandspelare som hette herr Tandberg
Pokemonkort på en kulle på dagis
pang på en legogubbe och en dagisfröken som påstod att legogubben fick ont
barnmorskan hade en fin väska när hon kom och levererade en lillasyster.

Sedan bad pappa allra ödmjukast om att få åka hem för att ladda batterierna inför söndagens pingismatcher i 60-årsklassen.

Men ack. Han lirade inte alls skjortan av 60-åringarna och föll på eget grepp när han hade matchboll och då beslutade sig för att serva extra svårt. Så här:

(Servarna for bortitok och matchbollarna likaså.)

Sjuttonåringen spelade också söndagsmatch och sedan satt vi i sekretariat (man skriver protokoll och tar tid och håller koll på 24-sekundersklockan) på en annan match och höll på att döden dö för att det var så rysligt spännande när grabbarna på planen for som ~~små flipperkulor~~ stora bowlingbollar över den halkiga basketplanen.

Pilarna går till tre starka karlar som 2003 hade mig som sitt livs första coach. (Jag är stolt som en tupp.)

Sjuttonåringen (i vitt) postar upp för att få bollen. Sedan fintar hon höger och går på korgen åt vänster. Ploff, två poäng. (Jag är stolt som en tupp.)

Sedan kom vi på att det ju var Fars dag. Men si det lärde jag mig redan som liten palt i Luleå att det är ett kapitalistiskt påfund som man ska ignorera. Så det gjorde jag, om än lite motvilligt.

Jag, utklädd till en nyuppstigen Marilyn Monroe.

Och hur mår ni allihop?

48 kommentarer

– Men alla andra får ju!

Publicerat av Lotten Bergman den 3 augusti 2017 22:21

Fjortonåringen är lite kort i rocken, vilket vi tolkar som att han kommer att bli längst av oss allihop. (Ju senare pubertet, desto längre blir man. Vilket är vetenskapligt bevisat med en felmarginal på 30 cm.)

Nu vill han cykla in till stan och gå på festival. Han som är så liten! Å ja ba:

– Nääää, stanna här hos oss! Vi kan … spela poker! Se en tecknad film? Baka kakor? Dansa jenka?

Jag hade noll och inga vettiga argument för att han skulle stanna hemma (”alla andra är ju så stora” funkar inte riktigt), så nu är han på väg till stadsmörkret, fullt av bovar och fällor samt vinglande människor med öl i blick. Vilket påminner mig om mina egna ungdomsoförrätter: när jag inte fick följa med på nåt.

• Det där tältandet den 17 augusti 1977

Alla i hela klassen skulle till Sinksundet för att tälta och den enda som inte fick följa med var jag. Men nu läser jag i dagboken att det inte riktigt var så:

”Vi var på stan hela gänget och bestämde att vi skulle tälta vid Sinken inatt. Men jag får inte!!!! Jag är faktiskt 13 år! Jag skrek och skrek jättelänge. När alla dom andra skulle komma och hämta mig stod jag med röda ögon i grovköket och hängde tvätt. Hänga tvätt är jag tillräckligt vuxen för, men inte tälta! Det blir Anki, Lenita, Matte och Janne som sover i tältet. Dom andra ska fara dit mitt i natten och spöka för dem. Elvis dog igår.”

• Den där festen som jag inte blev bjuden till den 20 augusti 1977

Det är konstigt att jag minns detta oerhört hemska minne så tydligt, för i dagboken verkar jag inte alls särskilt bekymrad:

”Nu är det party hos Katta. Alla andra är där. Igår dog Groucho Marx, den av dem som har mustasch. Jag blir så himla ARG! Han var ju roligast! Förbannat!”

Men hur jag än letar i minnet, kommer jag inte på fler tillfällen när jag blev hindrad och inte fick min vilja genom. Och inte kan jag säga att jag gick med halm i skorna tre mil till skolan heller. Usch, vad bra jag hade det.

52 kommentarer

Bokstävlarna och orden denna midsommar

Publicerat av Lotten Bergman den 24 juni 2017 13:34

Igår läste jag upp inledningen till dikten om bokstävlarna i radio. Lite ilsket och konstnärligt på en gång.

Jag påstod att det för många är en perfekt beskrivning av känslan dagen efter. Och tydligen var det enligt mina många fans *host* såpass med sanningen överensstämmande att jag finner det lämpligt att berätta detta även här.

Läs nu långsamt Gunnar Ekelöfs sonatform, denaturerad prosa:

Eller hur?

Själv vaknade jag denna dag pigg och glad som en liten lärka. Jag har redan hunnit

konstatera tennisarmbåge i vänstran
ätit två portioner spansk potatistortilla
tränat de sladdriga lårmusklerna.

Och så har jag – apropå bokstävlar – tittat på Samantha Bee, som är en av de där pratshåvv-hostarna som gillar att häckla Trumpen. Men nu handlade det mer om språket än något annat, så kanske även ni är lite intresserade?

För övrigt – för att återvända till gårdagens festligheter på verandan i sommarkylan – var det här en succé som jag gärna delar med mig av:

Det vita vinet serverades nämligen så här.

56 kommentarer

Ett synnerligen oturligt hotell: Scandic Ariadne

Publicerat av Lotten Bergman den 23 augusti 2015 17:46

Jag har ju skrutit härs och tvärs om hur jag var en bland nästan 2 000 andra inbjudna till Sveriges Radios 90-årsfirande.

tent_sr — Middagen avåts i ett jättetält på SR-parkeringen – se skylten.

Seminarier om framtiden (där vi ombads att inte skvallra för konkurrenterna, så ni får inte veta att man ska satsa hårt på sociala medier och att vara ute bland folk så mycket som möjligt för det får jag ju inte tala om) följdes av en hejdundrande fest med en meny som faktiskt var bland det godaste jag har ätit. Va? Ni vill veta vad vi åt? Okej, jag är inte nödbedd. Förrätt, huvudrätt och efterrätt i tur och ordning nu:

forratt — Torskrygg från Skagerrak inkokt med svenskt brännvin och Bjäre fänkål. Serverades med Piteå löjrom, vaktelägg från Ljusterö och mixad dressing av jordärtskocka och Västerbottensost samt smörstekta brödsmulor och salladsskott från Austad gård i Spekeröd. (Vego-variant: Pastej på getost från Österlen med gotländska betor och svartvinbärssötad kräm, semitorkade gula betor i form av friterat fras samt saltrostade solroskärnor från Saltå Kvarn i Järna.)

huvudratt — Hängmörad biff från Mälardalen med ugnsbakade, gotländska rotfrukter, karljohansvampsmajonnäs och norrländska chililingon samt rödvinssky och krämig svamppotatis med rotfruktskrisp. (Vego-variant: Saltbakad sellerirot med stekta, värmländska kantareller och odlad, halländsk svamp som serverades med varm, syrad rosmaringrädde, flagor av bakad Västerbottensost och reduktion av skånsk äpplemust.)

efterratt — Karamelliserad mjölkchoklad med havssalt. Sorbet på havtornsäpple, kolasås sötad med honung från Östgötaslätten och smaksatt med småländsk rosmarin samt puffad mörk choklad. (Att det ser ut som köttfärslimpa och potatis som är på väg in i tekniker-Mickes mun, är helt korrekt.)

Menyn var inte nedskriven eller publicerad någonstans eftersom den skulle vara hemlig in i det sista, men jag gick under desserten in i köket och hötte lite med nävar och pekfingrar och flirtade med någon som verkade vara lite chefig, även om han inte var menyskaparen Stefan Karlsson (Årets kock 1995).

kockar — Ja, stackarna stod och lagade mat och lade upp mat på 6 000 tallrikar i den här miljön.

styrke_henriksson_marklund — Sedan sjöng och spelade Tove Styrke, Linnea Henriksson och Petra Marklund och överallt var det karaoke till klockan 04 på morgonen.

Men det var faktiskt inte det som var det intressantaste under detta firande.

Det var istället Scandic Ariadnes fantastiskt ~~illa skötta~~ oturliga hantering av de 500 (?) som bodde just där. Nu ska ni få höra!

Allas rumsnycklar (magnetkort var det förstås) låg upplagda på ett bord, så det var bara att gå fram och ta sitt lilla kuvert och trampa – som i mitt och min rumskompis fall – nio trappor upp. Jättefiffigt … om det inte vore för den lilla detaljen att det hängde en stör-inte-skylt på dörrtrycket.

Jag knackade först lite försiktigt på dörren och haffade sedan första bästa städerska, som knackade hårdare och när hon inte fick svar, helt resolut öppnade dörren. I vårt rum klev då en förvånad tjej upp ur sängen.

– Förlåtförlåtförlåtförlåt!
– Det här här mitt rum, jag ska bo här i tre nätter …
– Förlåtförlåtförlåtförlåt!

Vi gick ner till foajén igen. Varför åkte vi inte hiss? För att det

är bra med motion
var 30 meter långa köer till hissarna
vi anade att vi skulle få vår beskärda del av köande under kvällens festligheter.

line_radio_ariadne — I hotellreceptionen ställde vi oss i en lång, ständigt påfyllande kö med andra radiomedarbetare som hade problem på något sätt.

Problemen hopade sig bland hotellgästerna, som gick i trappor och åkte upp och ner och upp och ner i hissarna. Några hade kort som inte funkade, några hade inte hittat sina nycklar, några hade fått enkelrum fast de var två, några hade liksom vi hittat främmande på rummet – om jag nu låter antyda att kaos rådde, är det helt korrekt. Vi fick efter 45 minuter ett nytt rum och installerade oss snabbt för att byta om och på den lilla stund som fanns kvar göra oss lite vackrare.

En av männen på köbilden ovan fick först ett kort som inte funkade, så det är därför han står i klagokön. Då fick han ett nytt rum, men när han kom in i det, låg massa saker utspridda i rummet: en portfölj, en resväska, några klädesplagg, en necessär. Han blev förbannad och gick ner igen och med klampande steg fram till receptionisten, där han påminde om Guldlocks björnar när han röt:

– Det är någon som bor i mitt rum!!!
– Nej, han har checkat ut.
– NEJ. Det har han inte.
– Jooo …
– Vems saker ligger i mitt rum då?
– Han måste ha lämnat kvar sina grejj… Vi fixar det!

Hotellstädaren skred på order från högre ort raskt till verket och tog bort den främmande, tydligen slarvige mannens prylar och placerade allt i ett hörn i receptionen. Radiomannen installerade sig och började byta om till festen medan vi andra fortfarande stod i kö. Då klickade det till i låset och in i radiomannens rum klev … en mycket förbryllad hotellgäst som bara en halvtimme tidigare hade installerat sig i ”sitt” rum för att sedan gå ner och ta en snabb drink i hotellbaren.

– Men … har jag kommit f… Var är min…? Här bor ju jag …?
– Nej, inte längre, sa radiomannen, varpå den förbryllade mannen försvann ner till receptionen och inte sågs till mer den kvällen.

När vi kom hem på natten fallerade korten igen; vissa funkade en gång men inte två, andra funkade tre gånger men inte fyra. Personalen bad om ursäkt så ofta de kunde, men irritationen från alla SR-medarbetare var påtaglig.

Själv gillade jag kalabaliken: det är ju så roligt när det blir fel.

Fanns det vattenkokare och te samt badrumsmatta i vårt rum, undrar ni väl nu? Neeeej – men en jättehögljudd fläkt som nog bidrog till att vi sov så gott.

fotograf_trummis — Bonusbild: Kvällens (mingel)fotograf till vänster hade samma frisyr som Linnea Henrikssons trummis.

53 kommentarer

Finfina fester

Publicerat av Lotten Bergman den 7 juni 2015 23:59

Som jag har berättat förut, har jag ju basketfest i huset en gång per år. I år var temat ”återvinning”, så vi serverade gamla rester, drog fram gammalt festpynt och hade pysselstund med gamla toarullar. (Exempel på andra fester: sällskapsresan, Oscar, schlager, sjukhus, basket.)

huset_festen2015 — Man pyntar då huset med matchdräkter, rullar ut den röda mattan och sätter en tidningshatt på den årligen återkommande papier maché-grisen och låter deltagarna (iklädda återvinningsplastpåsekjolar) gå tipsrundan

lottenprotokoll — Jag återvann min utklädsel som basketprotokoll.

pysselbasketkorg — Pysselstundstävlingen vanns förstås av gruppen som gjorde en basketkorg.

I lördags var jag på en helt annan fest – en ta-studenten-mottagning. Det är svårt att få folk till sådana eftersom alla utgångna studenter ju firar sin bedrift (harrrkl) på samma dag och på liknande sätt och alla far omkring som rön för vinden och ingen stannar särskilt länge någonstans.

Utom jag och några till.

Jag hamnade nämligen i en så trevlig trädgård med så roligt folk att det var komplett omöjligt att ta sig därifrån. Än en gång var det basketspelare (18–53 år) och i en så salig blandning att trivseln bara kokade. Vi spelade musik på farlig dB-nivå, dansade i våra bekväma skor och orkade precis hur mycket skutt som helst eftersom vi är så ohyggligt vältränade och inte alls har ont i knäna, nej.

taltetblaser — Till saken hör att det var ett sånt jävla skitväder att partytältet höll på att fara all världens väg (här surras det fast), alla vackra klänningar doldes av filtar och hoodies och att säkert en liter bubbel per timme spilldes ut av vinden. Men så länge vi dansade var det varmt.

Men nu är frågan: vad gör en fest rolig/bra/svettig/svår att lämna?

God mat, jovisst.
Bubbel i långa banor, jodå.
Musik, jaaaaa.
Jag gillar tipsrundor och roliga tal, men det gör ju inte alla.
Att Champions League-finalen kunde tittas på i inte bara ett utan två rum var ju fantastisk lyx.

Men till syvende och sist kanske det är en magisk faktor som man inte riktigt kan sätta fingret på? Om man googlar som en klant, kan man hitta tips som att

ha LSD till gästerna i en låda på toa
sätta upp tydliga förbudsskyltar mot urinering i krukväxterna
hänga upp rena handdukar på toa (samma prioritet som LSD)
spela trallvänlig och populär musik, men för guds skull inte jazz
inleda all dans med jazz
se till att ”alla har det trevligt hela tiden”.

Mina egna banala tips är att alla ska vara bekvämt klädda, kunna hitta sköna och tysta hörn att dra sig undan till och att värden ska slappna av och låta folk göra som de vill. Utom kanske att klättra upp på hustaket och gå vilse i källaren samt urinera i krukväxterna.

En ohyggligt pedagogisk tipsfilm med stort fokus på ”fun” (tio minuter lång – jösses vad de hade tålamod förr i tiden):

”We have to feed the men!”

41 kommentarer

Jag ska bara …

Publicerat av Lotten Bergman den 22 maj 2015 23:53

Måste bara avsluta EBA – Eskilstuna Basketball Association. Sedan ska jag bara ordna årets stora basketfest. Och redigera två konstiga böcker. Och ta hand om henne och honom och prata förstånd med den där konstiga typen och dessutom tänka på min framtid och kurera min axel och plåstra om knäna och fixa en lägenhet åt Tjugoåringarna och skapa världsfred samt laga köttfärssås till arton personer på onsdag. Och, gulp, köpa en bikini.

Och ni?

45 kommentarer

Ett av alla roliga ord

Publicerat av Lotten Bergman den 22 augusti 2014 23:52

Vi har huset fullt av intressanta ungdomar – barnens kusiner och deras respektive. Hur olika de än är, är de ändå släkt och lite lika varandra. Några ska bli läkare och studerar i Oxford, några är nygifta, några sjunger som små lärkor och alla äter vi kräftor så att det skvätter uppi öronen.

(Fast om sanningen ska fram, äter några kronärtskockor, som serveras som precis lika pillerillig mat som kräftor till alla som är skaldjursallergiker, för det är ju några förstås.)

partyyy — Min djefla man, en lustiger hatt och ett kräfthuvud på näsan.

Och då måste man ju diskutera ovanliga sjukdomar, konstiga dödsfall, underliga lärare och ord som alla borde kunna men som alla inte kan. Som karbunkel! Jag gör det enkelt för mig och citerar Wikipedia:

En karbunkel är en av flera furunklar (spikbölder) sammansatt infektionshärd som uppstått (oftast i nacken) genom att varbakterier kommit in italgkörtlarna i huden. Karbunkeln kännetecknas av en rodnad och smärtsamt hård svullnad i vilken det bildas proppar av döda vävnadsceller och varceller. Den kan ge upphov till svåra smärtor, feber och även leda till blodförgiftning. För att bli av med en karbunkel krävs ibland ett kirurgiskt ingrepp, men en del fall kan även behandlas med antibiotika.

När man är färdig med karbunkeldiskussionerna, kan man frossa i kallbrand och gå vidare till historier om ischias och matförgiftningar. Och allt detta under slafs, sug, slörp och mums på skaldjur som ju om man tänker efter faktiskt ser riktigt läskiga ut.

Och hur var er fredag?

45 kommentarer