Tre vaccinsprutor har jag fått, och nu ligger jag här med tredje omgången konstaterad covid-sjuka. Eftersom minnet är kort, har jag kollat bakåt och funnit att
ettan (före alla vaccinationer) var värst – jag skrev en mycket trött rapport på 13:e sjukdagen
tvåan var mystiskast – den attackerade två dagar efter tredje sprutan och maskerade sig som biverkning tills den avslöjades på sjunde dagen
trean verkar vara mildast – men med löjligt hög feber som jag inte riktigt känner igen.
Alla dessa sjukor, jösses vad de har ställt till med; resor har blivit inställda, vikarier har panikinkallats, deadlines har swoschat förbi. Men inte denna gång – jag har verkligen inget annat för mig än att ligga och snora, tvärsomna, vakna med frossa, sätta på en tv-serie som jag somnar till och tassa ner till köket på konstiga tider för att äta saker med konsistens eftersom smaken inte spelar någon som helst roll. Jag är klädd i shorts, linne och raggsockor, för det är tydligen det min feber gillar.
Precis som de andra covid-omgångarna är jag mer än lovligt trög. Sudoku, Wordle, Ordlig, Wordfeud samt korsordens magi och de små heureka-topparna går mig fullständigt förbi. Under en febertopp trodde jag mig ha löst lantbrukarnas enorma problem med maskrosor (det problemet finns inte) och uppfunnit den elastiska vinkelhaken. Tyvärr blandade jag ihop ordet vinkelhake med vinkeljärn, så det jag i yrseln hade uppfunnit var blott ett gångjärn.
Men, hörni – ”sjukor vi minns” är väl ett ämne som vi inte har avhandlat på länge? Jag har ju inte haft diarré i Indien eller kräkts i flygplan eller ens blött näsblod på scen. Fast jag blev ju sjuk på julen 1973 när vi skulle ha åkt till farbror Sten i Älvsbyn – och lika sjuk julen 1975, när vi skull ha åkt till mormor i Stockholm. ”Jaha, då blir det ingen resa” ekar fortfarande i mina av dåligt samvete fyllda öron. (Nej, det var inget vidare bildspråk. Men jag har ju feber, drygt 39 °C som rusar genom hjärnvindlingarna ungefär som varmkorv på rymmen.)
Men allra sjukast var jag på vår bröllopsresa 1991. (Cliffhanger. Febern hänger som en våt filt framför ögonen, så jag kan knappt se tangenterna. Återkommer en annan dag.)
Här ligger jag och yrar med ena bröstet bart. Min djefla man sitter bredvid med lika hög feber och undrar när han får låna sängen. (”La Miseria” av Cristóbal Rojas 1886.)
– Hur kommer corona att förändra bostadsbyggandet framöver? sa jag med rynkad panna. Och finns det verkligen ett samband mellan D-vitaminbrist och covid-19?
Tyvärr var jag helt ensam i rummet, så jag fick inga svar. Dessutom satt jag och tentade en arkitekturhistoriekurs digitalt under tidspress, och skulle inte alls fundera i sådana banor. Jag skulle istället komma ihåg 1800-talets byggnadslagar och stadgar och hur nytillkomna lagar vissa år påverkade ditten datten.
(Jag mindes varken någon lag eller årtal och fick 0 poäng på den frågan.)
TBC-arkitekturen kunde jag däremot mer om! För si, lungsoten, spanska sjukan och andra farsoter spreds till stor del pga. den bedrövliga bostadsstandarden som vi hade i Sverige vid förra sekelskiftet. Ett exempel: en sexbarnsfamilj i en tvårummare ansågs ha så gott om plats att de faktiskt kunde ha tre hyresgäster.
Vilken kakofoni av snarkningar det måste ha varit här! (Sådana där täcken hade mina farföräldrar. Tunga och röda var de.)
Obeskrivligt trångt var det alltså inomhus med våra moderna mått mätt – och dessutom trångt utomhus. Se här på de bebyggda innergårdarna; det är liksom kvarter inne i kvarter.
Så här trångt är det fortfarande i kvarteret Eldaren i Vasastan (Stockholm). Fem till sex våningar höga är husen, och mörkt och fuktigt var det. Tänk att springa ner och gå på utedasset där nere … (Kvarteret på bilden är förstås uppsnofsat och moderniserat idag.)
Inte bara fattigdom utan även trångboddheten och bostadsbristen bidrog till utvandringen till Amerikat. Men nu var det det här med TBC, som ju faktiskt kunde vädras ut och självläka. Via brainstormingar och arkitekttävlingar och massa utställningar kom man i början av 1930-talet på något som heter smalhusen – såpass smala är de att en liten tvårumslägenhet har fönster i två diametralt motsatta väderstreck. Perfekt för tvärdrag så att alla baciller och all fukt far all världens väg!
Smalhus i Göteborg! Kök, badrum och gemensam tvättstuga var nyfunnen lyx. (Jag gillar idén, men det ser blåsigt och omysigt ut och jösses, baaarnen, där är ju baaaarnen! Vem vaktar baaarnen?)
Som synes på bilden ovan, var smalhusområdena inte helt optimala för di små. Man vill väl som förälder ha dem inom synhåll i säkerhet på en någorlunda omgärdad gård? Javisst, sa arkitekterna och tog fram trolldegen och lekte fram stjärnhusen. (Kanske gick det inte till exakt så.)
Smalhus, fast som stjärnor och med innergårdar. Där längst ut kan man banne mig ha utsikt i tre väderstreck!
Den här kursen som jag går är absolut jobbigast av alla jag har gått sedan våren 2020. Det är så mycket litteratur och så många termer och så många gubbar, vars namn jag måste banka in med våld: Tony Garnier, Clarence Perry, Lawrence Mumford, Patrick Abercrombie, Sven Markelius, Backström & Reinius, Ebenezer Howard, Albert Lindhagen (Lindhagensplan!) P-O Hallman (som är Sveriges Camillo Sitte, jahadå), Hausmann, Walter Gropius, Le Corbusier, Mies van der Rohe, Carl Bergsten, William Morris, Ferdinand Boberg och Robert Dickson.
(Om ni är som jag, känner ni möjligtvis till Le Corbusier och William Morris i namnsörjan ovan.)
Men jösses, så intressant det är och vad mycket jag lär mig. Jag hade ingen aning om att miljonprogrammet (alltså att en miljon bostäder skulle byggas på tio år) ägde rum exakt 1965–74 och att det inte alls bara är jättekolosser till fula höghus. Fördelningen är
60 % trevåningshus
30 % radhus och villor
10 % jättekolosser till fula höghus.
Va? Man baxnar! Och häpnar! Sedan lugnar man ner sig och läser vidare.
Och så avslutar vi med en köksinteriör från 1930-talet. Vad tror ni att det står på de små lådorna bakom kvinnan?
Men, förresten, hur är det nu? Kommer corona att på något sätt förändra bostadsbyggandet framöver? ”Coronarummet” kanske är jobbahemifrånanpassningen i nybyggda huskomplex?
Sedan den 13 mars 2020 har jag envist påtalat för alla att de borde skriva dagbok i dessa underliga tider. Och så har jag bestämt mig för att föregå med gott exempel och köpt en vrålsnygg dagbok (Flame Tree Scetch Book) och en fantastisk penna. Min plan var att alla om fem eller tio år skulle kunna häpna åt allt som de hade glömt, men som stod i dagboken: vad munskydd kostade, hur händerna såg ut som kebabstrimlor av allt tvättande och absurditeter som ”nästa vecka är nog allt normalt igen”.
Pennan tappade jag bort omedelbart och så här ser första uppslaget fortfarande ut. Men jag har gjort ett avtryck: en fläck!
Om jag hade skrivit dagbok som jag ju planerade, hade jag på gårdagens datum skrivit detta:
20 januari 2022
Igår fick jag tredje vaccinsprutan – den som kallas påfyllnads eller booster – och det gick som vanligt finemang. Sjuksköterskan hade ärvt ett byggföretag och sagt upp sig för flera år sedan, men höll på med vaccineringar sedan ett år. ”För det är så kul!”
På kvällen tränade jag basket och sen gick jag hem och kunde inte somna.
Idag kunde jag tvärtom inte vakna.
Sedan hade jag förmodligen inte skrivit mer, för hur kul är det att berätta om en dag där jag bara var vaken runt frukost, lunch och middag? (Därför ser ni att jag är klädd i pyjamas, för dagboksbilden togs i någon av vakenhetsperioderna.) Boosterdosen boostade alltså min sömnfunktion. Men nu är jag pigg och glad klockan 02 på natten eftersom jag ju sov hela dagen!
I min coronavärld är allt jättemegasuperförvirrat. MDU (Mälardalens Universitet där jag vikarierar till 1mars) har gett diffusa order om att undervisningen bör ske på campus – men att de lärare som kan, ska jobba hemifrån. (Nej, det går ju inte riktigt ihop.) Basketmatcher ställs in på löpande band samtidigt som ingen riktigt vet varför vi egentligen får fortsätta träna. Vädret beter sig likadant: snöstorm ena dagen, vårväder nästa dag, följt av en köldknäpp på tio minusgrader och ishalka överallt.
En dag såg det ut så här.Bara nån dag senare hade all snö smält, men då dök ett norrsken plötsligt upp.
Några av släktingarna som jag har intervjuat om läget ska jobba på plats och frottera sig med 700 andra människor, andra ska sitta hemma på kammarn trots separata enmansarbetsrum på arbetsplatsen. Några har komplett frihet att göra som de vill, andra får strikta order där arbetstiden hemma respektive på plats kontrolleras med sekundexakthet. De som studerar får ibland sitta helt normalt och fnittra i en fullsatt aula, ibland med munskyddstvång blott använda var tredje stol. Några är sjuka mest hela tiden, andra sitter i karantän varannan vecka. Men en sak har vi alla gemensamt:
Vi avskyr att sitta i digitala möten.
Inledningsvis kändes det kul att via Zoom
hinka vin framför datorn med gamla kompisar
diskutera dåliga böcker med bokklubbarna
fnittra i möten när Nisse för femtonde gången frågar om han hörs
föreläsa i pyjamasbyxor och kavaj.
Imorrn ska jag pigga upp åhörarna mig själv genom att byta ut min profilbild till den här:
Kapten Zoom gick bara i fem program 1976, men gjorde ett outplånligt intryck på mig.
Men hur har ni det? Eländes elände, foten i kläm och solsken i blick?
För prick ett år sedan skrev jag en rapport om hur det var att insjukna i covid-19. Detta var alltså före vaccinationer och släppta restriktioner samt mitt i pudelns kontaminationer.
Men nu stundar nya tider! Vi får tredje och kanske även fjärde sprutan och rekommendationer om än det ena, än det andra. Det enda rätta är väl då att se på 2022 som (tadaaaa) 1922?
(Eventuell logik i detta mitt resonemang saknas förmodligen.)
Året är … 1922!
januari BBC börjar sända radio, och kan då berätta att Storbritannien regerar i hela 25 % av världens landyta. (Idag är landet på 78:e plats i en lista över länder med stora arealer.)
Första insulininjektionen görs på en människa. (Antiinsulindemonstranter lyser med sin frånvaro.)
februari Anders Pers på Vestmanlands Läns Tidning föreslår ett skidlopp till minne av Gustav Vasa. (Alla ropar hurra och börjar koka blåbärssoppa och steka pannkakor.)
mars Skogsarbetaren Ernst Alm vinner det första Vasaloppet. (Ingen häpnar över hur oerhört snabbt och lätt det var att anordna tävlingen trots att hela 119 män deltog.)
april Josef Stalin blir generalsekreterare i det sovjetiska kommunistpartiet. (Volgogradborna anar inte att deras postadress kommer att ändras.)
Den svenska riksdagen inför bilskatt, lufttrafikförordningen och luftfartsmyndigheten. (En sådan effektivitet idag hade inneburit Twitterförordning [2016], sparkcykelfartsmyndighet [2018] och hostskatt [mars 2020].)
juni Man föreslår strikta regler för hur shimmy och andra moderna danser ska dansas moraliskt och konstnärligt. (Idag skulle jag vilja föreslå moraliska och konstnärliga regler för nybyggda, offentliga byggnader.)
juli Greta Gustafsson säger upp sig från PUB för att försöka bli skådespelerska.
Greta till höger i ”Luffar-Petter”.
augusti Första ordinarie Damolympiaden hålls i Paris trots att männen samtidigt är bekymrade över
hyperinflationen i Tyskland
Marockos revolt mot spanjorerna
turkar som attackerar greker
att Japan drar trupper från Sibirien
greker som attackerar turkar
den svenska folkomröstningen om spritförbud.
(”Damidrott, sprit och krigiska män” låter väl som en kioskvältare?)
september USA, som tidigare under året skickade soldater till Kina för att skydda amerikaner där, skickar nu soldater till Osmanska riket för att skydda amerikansk egendom där. (What else is new, liksom.)
oktober
Stockholms polismästare förbjuder dans på kaféer och restauranger om man inte har ett särskilt tillstånd. För dansen ”har ju urartat” vid flera tillfällen. (Den som ändå fick uppleva en urartande dans idag.)
november
Mussolini får diktatoriska maktbefogenheter.
Georges Clemenceau varnar i ett tal i New York för en tysk uppstickare vid namn Hitler.
N.Y. Times 21 nov 1922: Hitler till vänster och Mussolini till höger. I mitten en stackare som fick en planka kastad på sig när visslan ljöd för ”arbetsdagens slut”.
(November är för övrigt en jäva skitmånad 1922. Grekland avrättar massa f.d. premiärministrar och allt verkar gå fullständigt åt pepparn överallt i hela världen. December är inte mycket bättre.)
december Sovjetunionen bildas – världens första regelrätta kommuniststat.
Nääää. Det var ju ett bedrövligt år. Jag ändrar mig … 2022 ska inte alls bli som 1922. Jag testar 1822 istället! I kronologisk ordning finner jag detta:
Storbrand i Simrishamn.
En tredjedel av Norrköping brinner upp.
Brand på Blasieholmen.
Enorm brand i Kungsör.
Borås brinner ner till grunden.
Det svenska kaffeförbudet upphävs.
Jamen det var ju bra med kaffet i alla fall? Nej, nu vet jag. Vi tar klädmodet från 1922 och struntar i resten!
Efter 14 månader utan fest och glam eller armkrok och kindpussar, har jag plötsligt varit ute på krogen som förr.
Eller … nästan som förr. Man måste ju fortfarande hålla avstånd, sprita (händerna) och sitta max fyra personer per bord.
Det var jag och två adjunktkolleger från MDH som spatserade ut på Eskilstunas grogg-gata. Det är jättepraktiskt: utskänkningsställena ligger vägg i vägg och man kan lätt slinka in på den som för tillfället ser trevligast tommast ut.
– Här! tjoade jag och pekade på ett tomt bord.
– Där! skrek Björn.
– Kom! skrek Johan.
Vi pekade åt tre diametralt olika håll, varför en stunds förvirring vidtog. Jag klev med bestämda steg iväg till bordet som jag hade spanat in och sa HURRA! högt och tydligt.
– Det där är inte ett bord, sa en man vid ett bord intill.
– Är det inte ett bord?
– Nej. Det här, det är ett bord! sa mannen leende och klappade ömt på sitt bord.
– Men …?
Jag letade med blicken efter Björn och Johan, som stod och viftade med armarna en bit bort.
– Men ditt bord är ju likadant som mitt? sa jag.
– Ja, men det räknas inte som bord.
– Ahaaaa.
Efter en stund lyckades vi få tag på en tjej i personalen för att fråga vilka bord som var bord och vilka som bara var kamouflerade som bord pga. coronarestriktionerna, och fick en väldigt trött suck till svar.
– Där. Sitt där. Tänk på att vi stänger 22:30. Ni måste gå ut härifrån 22:30.
– Men om v… försökte jag skoja till det med nån jättejättetrist tolkning av 22:30.
– Nej. Suck.
Så satt vi där med både behörigt avstånd till varandra (vi som har fått en vaccinationsspruta var) och lagom avstånd till de andra kroggästerna. Ölen slank ner.
Så här.
Klockan 22:30 reste sig alla upp på den givna signalen i form av trött personal som sa UT och UT samt NEJ NU. Därefter vidtog det i sammanhanget regelvidriga gatuminglet som andades sprit, glädje, sommarvärme och kor på grönbete.
Det är Björn, Johan och jag där lite till vänster om mitten.
Och som vi pratade med folk! Ja jädrar! Esko från Finland hade varit tyngdlyftare i sin ungdom och Pertti från Norge (ja, han hade helt fel namn) hade slagit ut alla framtänder utom en när han spelade hockey 1972. Esmeralda från Eskilstuna kände alla och introducerade oss till Arvid, som jobbade som servitör så han visste precis hur man kan få bättre service. (Ledtråd: man ska inte försöka vara rolig, för alla drar samma skämt.) Linnea från Strängnäs kom och höll en föreläsning för oss om hur framtiden kommer att se ut. Vi lyssnade uppmärksamt. Stödord: back to nature, hårstrån, linser, AI, AW, PC, äppelpaj, hårband, liktornar och snygga böcker.
Ungefär så här såg vi ut.
Tiden gick, och vi bara pratade och pratade och livet lekte i trängseln på gatan. Alla krogarna en meter från oss stängdes och uteserveringarna bord och intebord stod tomma.
Vid midnatt cyklade jag hem i sommarnatten, trallande som vore det 1982 eller nåt. Det finns en framtid! (Som innehåller back to nature, hårstrån, linser, AI, AW, PC, äppelpaj, hårband, liktornar och snygga böcker dårå.)
Idag den 1 juni 2021 får vi i Sverige sitta på krogen till halv elva. Det vill jag verkligen inte göra.
Vi får också samlas 500 sittande personer på ett och samma utomhusevenemang som t.ex. en fopollsmatch. Det vill jag heller inte.
Jag hade däremot hemskt gärna deltagit i nån lägerverksamhet, cuper och matcher ”i mindre skala”, men än så länge är det oklar vad ”mindre skala är – och inte är jag inbjuden att spela på nån basketcup heller. Men jag får delta i ett motionslopp om det är jag och max 149 andra som springer. Det ska jag anordna! (Skoja ba. Aldrig i livet!)
Hemmafesterna är fortfarande begränsade till åtta personer åt gången, vilket vi håller hårt på.
Vad tror ni om detta? Är det början på tillbakagången till det som förr kallades det ”normala”? Mitt liv bestod till fredagen den 13 mars 2020 av
föreläsningar i hela Sverige för 100–300 personer åt gången
basketträningar
basketmatcher
basketresor
basketfester
middagar hemma i köket för 7–20 personer åt gången
hotellfrukostrapporter med äggrörebetyg.
Avdelning ”sånt jag saknar”
Det här var ett förfärligt hotell, men kul med så kass äggröra.Ibland var (imperfekt som komme den tiden aldrig tillbaka) äggröran så bra att jag smög ut i köket och tog en bild. (Så får man ju inte göra, vet jag nu, smittspridningskunnig som jag är.)Förr i tiden var jag till och med utomlands ibland: Breakfast in America.
Men att återgå till det omkringflackande livet som handelsresande i skrivregler är kanske inte så lockande, frukostarna till trots?
Avdelning ”sånt jag inte saknar”
För hur mycket njuter jag egentligen av
stressen på Katrineholms svinkalla järnvägsperrong
de mobilpratande, tydligen lomhörda, företagscheferna i förstaklass
kursutvärderingar – hur bra de än är
basketmatcher på Gotland i januari
den kilometerlånga mikrofonsladden som ska in under kläderna
automatkaffet i Sveriges alla konferensanläggningar?
Nej, jag tror på en mystisk förändring av levernet för oss alla – även vi som är relativt extroverta har kommit att njuta av en relativt tom almanacka. Jag vill fortsätta att vandra omkring i naturen med basketbollen!
Bollbehandling! Strax drar han den bakom ryggen och kollrar bort försvaret.– Sitt nu ner så ska jag berätta om svarta får och recessiva gener.Den väger bara 520 gram, så den kan gå på svag is.
Frågan är bara hur jag ska försörja mig. Kan man tjäna pengar på att tillverka såna här småfilmer?
(Gjord som distansundervisningsföreläsning med min ärade kollega på MDH: Björn Fundberg.)
Helrenovering … av mig själv, dårå. Tänk om jag bara kunde sprutlackera nudelfrisyren eller sätta på nya lister under ögonen och piffa upp med nya krukväxter runt halsen eller nåt sånt. Men nej, här tas det i med hårdhandskarna. Jag
deltar i nåt som heter ”Joint Academy” som ska träna upp och fixa det trasiga vänsterknät (fan tro’t)
har en app som heter ”Curable” som ska få mig att koppla bort smärtan i det trasiga vänsterknät (fan tro’t)
får laserbehandling på den högra hälsenan som är svullen som en falukorv för att jag kompenserar för det trasiga vänsterknät (faan)
fick idag första vaccinsprutan så att jag … hm, den har underligt nog inget att göra med det trasiga vänsterknät.
Kommer så här långt tänkte jag berätta kort om hur oerhört krångligt det var att få sprutan. Vad kan man jämföra med?
Att fixa pass och köpa en tågbiljett samt resecheckar 1978 var svårt, för det inbegrep passfoto inne på Domus, biljett på stationen och jättelång kö på banken.
Att köpa vin 1984 var också lite krångligt, för då stod man i kö och rabblade namnet på en flaska som nån annan hade rekommenderat [laaaan-gue-dock, laaaan-gue-dock].
Att beställa taxi var också krångligt eftersom telefonkön alltid var löjligt lång.
Att framkalla foton var ganska krångligt ända till 1999.
Men som att beställa tid för vaccin 2021 var det inte. Den 11 maj fick vi här i Sörmland beställa tid från kl 08:00 hos ett privat företag som hette Vaccina på Kungsgatan. Jag var ute i god tid och letade mig tokig efter en lämplig länk till en lämplig sida nånstans via 1177, vilket var helt fel. Med 25 öppna flikar på datorn lyckades jag till slut boka genom att googla ”vaccin kungsgatan” – redan klockan 07:45, fastän bokningen inte öppnade förrän kl 08. Well.
Sedan kraschade tidsbokningen så brutalhårt att region Sörmland avbröt allt samarbete med stackars Vaccina redan efter två timmar.
Vaccineringen skulle alltså ske av regionens läkare, inte av Vaccina på Kungsgatan. Det hindrade dock inte Vaccina från att igår påminna mig om att jag skulle göra något på Kungsgatan, oklart vad.
Eller handlade det om en särskriven avbokning?
Fyra timmar senare (vilket tydligen är tidsmåttet för ”precis”) kom dementin. Med en fin ursäkt.
Okej. Men två timmar senare gick jag ut till den alltid så tomma postlådan. NÄMEN! Där låg två brev! Ett till mig, ett till min djefla man! För nu blev vi erbjudna vaccin även per frankerat brev!
Nämen, si på tusingen, Vaccina på Kungsgatan!
Nu gör det här inte mig så mycket – jag är ju van vid teknikstrul OCH van vid analogstrul. Men tänk på alla stackare som inte förstår, som kanske inte är så bra på att läsa svenska, som kanske är oroliga själar som inte mår bra av motstridiga besked och förvirring.
Huga. Nu tänker vi en stund på dem.
Men hur var det då på Parken Zoo, där jag skulle vaccineras? Jo, först spelades det välkomnande musik.
Sedan möttes jag av en snäll vakt som hällde sprit i mina händer och serverade ett munskydd som vore det små snittar på ett mingelparty.
– SÅ FÖRTJUSANDE TREVLIGT! ropade jag ut över nejden innan munskyddet åkte på.
In i lokalen, hej och välkommen, gå dit, hejsan hejsan, varsågod, rakt fram till nummer tio, där, ja just det, Pfizer dos nummer ett, lycka till.
Det var så effektivt att jag inte riktigt fattade hur det gick till när jag hamnade på stolen och pratade med en dalmas till läkare som var så oerhört nöjd med livet.
– Välkommen! Vänster arm, varsågod och sitt!
– Men vill du ha vänstran även om jag är vänsterhänt?
– Näe … är du vänsterhänt?
– Nä. Eh. Det är jag ju inte.
– Hihi.
– Går ni ofta hi… Äh. Är det okej att jobba med det här?
– JA! Jag har så roligt! Det känns så bra! Det är så fantastiskt positivt att få möta alla människor som vill göra det här för allas bästa.
Det kändes inte!
– Och … det här krånglet med Vaccina på Kungsgatan, hur upplevde ni det?
– Vi är jätteglada över att vi fick ta över. Vi har ju skaffat oss rutiner, allt går så smidigt och vi har så kul här.
– Är det besvärligt med munskyddet?
– Inte ett dugg! Jag har varit kirurg i 23 år, så det här stör mig inte det minsta. Kolla, jag har satt en tejpbit på näsan så att inte glasögonen ska imma igen.
Sedan var det dags för den kritiska kvarten när man ska sitta och känna efter hur man mår, eller förstås spela cello. Jag drack te.
Vilket förstås inte var så genomtänkt pga. munskyddsobligatoriet.
Den dam som övervakade oss nyvaccinerade, berättade att allt hade gått bra. Ja, förutom ett fåtal som svimmade för att de hade fastat.
– FASTNAT? sa jag sådär brutalt och högt som det ibland blir när förvåningen slår till.
– Nej. Fastat.
– FASTAT? sa jag, faktiskt lika förvånad över detta ord.
– Ja, man ska ju inte komma hit på fastande mage, liksom, sa damen.
– MEN VEM TUSAN FASTAR STRAX FÖRE VACCINATIONEN? sa jag lite för högt igen.
– Hm … eh … jo, r.a.m.a.d.a.n… viskade damen, som minsann visste hur man är diskret.
Och härmed sluts cirkeln vad gäller denna helrenovering, för nu ska jag redigera en text som handlar om skönhetsoperationer.
Sedan drygt ett coronaår går jag på basketpromenader nästan varje dag. Att promenera är enligt mig inte så intressant, men med en boll blir det riktigt kul. Det går förstås inte att dribbla bollen ute i skogen, så jag slänger den än hit, än dit, men mest mellan mina egna händer.
Detta eviga gående har gjort mig till något av en promenadkändis här i trakten. Vissa ber om en passning, särskilt barn frågar vaarföööööör jag bär på bollen, medan hundägarna suckar ”min hund älskar bollar” samtidigt som de drar hårt i kopplet.
När pappa var här och hälsade på för två veckor sedan, invigde jag även honom i basketpromenadernas ljuva värld. Han dribblade så han dribblade och fnittrade och var helt frälst. Tills …
… han plötsligt stod på näsan.
Med all denna nya promenadkondition var det en baggis att häromdagen gå ”Gyllenhielmska leden” med två kompisar i sex timmar. Bollen, regnkläder och en rejäl matsäck var förstås med. Sammanlagt hade vi
två hälsenetrassel
tre dåliga knän
en hälsporre
en Mortons neurom
en opererad hallux valgus.
Ibland var det en bred grusväg.Ibland var det en slingrig stig mitt i skogen.Ibland stötte vi på konstverk.Ibland analyserade vi bajs.Ibland beundrade vi all björkpollen.
Vi satt på ett förtjusande kalhygge och åt massa mat och svarade på telefonsamtal och sms som pockade på uppmärksamhet; vi är inte alls renläriga vandringsmuppar som stänger av yttervärlden. Där satt vi med mat i munnen och skötte både det ena och det andra i mobilerna:
– Nja, nej, gör kopior av kapitel 3 och 4 istället.
– Ja, både kungens farfar och farfarsfar blev 92 år.
– Javisst, personalmöte klockan 10 på måndag.
– Ett lager med häftgrund, sedan lackfärg.
– Nej, synonymordlistorna står i röda hyllan.
– Barista? Nej, du menar arborist.
Mot slutet av vandringen började det regna rejält. Plaskplask, kluck-plippade skorna. Plötsligt i en nerförsbacke kände jag igen mig. Jag ropade glatt:
– Nämen! Där har jag ju varit! Min kompis äger det huset! Va! Va! Haha! Kolla på det bruu…
– KLATJOFS! –
Så föll jag som vore jag min fars dotter. Jag tappade bollen, vred mig i luften och landade på ett knä, en armbåge, en axel och skrapade upp båda handflatorna. Bollen rullade iväg jättelångt och allt jag kunde få ur mig var:
– Huff. Bah. Gah. Jag är ju precis som pappa.
Såret var mycket mer imponerande en liten stund senare, när blodet rann ända ner i strumpan.
Efter två mils stilla vandring kom vi fram till Sundbyholms slott, som stängde restaurangen precis framför våra tre blöta näsor. Vi måste ha sett ut som tre besvikna kattungar, uppfiskade ur en bäck runt 1902, för vips trollade köket fram tre underbart värmande …
… öl.
Carl Carlsson Gyllenhielm (1574–1650), som gav namn till denna vandringsled, var oäkta son till Karl IX och Karin Nilsdotter. Han arbetade i rikets tjänst på alla positioner som tänkas kan, och satt dessutom tolv år i fängelse i Polen med Jakob De la Gardie. När Gustav II Adolf dog i Lützen 1632 var det Gyllenhielm som lugnt och försiktigt förde liket till Sverige. Han hann med så mycket under sin levnad att man bir trött av att bara läsa om honom.
Men han gick faktiskt aldrig och bollade med en basketboll sex timmar i sträck.
Lillasyster Orangeluvan fick igår sin första covidvaccinspruta, vilket för en sju år äldre storasyster som jag – i ett annat landsting (region) – känns bra.
– Ja, du är ju så himla gammal, så det är klart att du ska vaccineras.
Säger jag och försöker intensivt få tid till en spruta jag också. Meeeen: i brist på mina upplevelser, ska ni få ta del av hennes!
Orangeluvan tog på sig vaccinlämpliga kläder, keps, munskydd och ett glatt humör och cyklade iväg till den flyghangar eller militärbarack som stockholmarna har fyllt med sprutor. (I Eskilstuna, där det inte funkar alls ett enda dugg, skulle en enda liten mottagning sköta det. Det gick självklart åt pepparn.)
”Kön ringlar. Det är som ur en sci fi-film!”
Först stod alla i kö. Sedan satt de i kö – man ska sitta på en stol före vaccinationen för att få ner pulsen. Får man sitta i jägavila-ställning?
– Vilken puls? sa Orangeluvan i sina igenimmade glasögon.
– Hur gick det, hur var det, hur mår du, har du tagit bilder på SPRUTAN? tjoade jag.
– Jag har ingen simultankapacitet och var tvungen att koncentrera mig på att vaccineras och kunde inte fota själva akten, sa Orangeluvan lugnt.
Och vi ska vara släkt? Pffft. Men så fick jag en utförlig redogörelse ändå – en hel dialog via sms!
Vaccinatören var enligt Orangeluvan ”en mycket stockholmstypisk man med grånande skägg och mikrobryggt öl samt sju surdegsodlingar i kylen”.
– Hej! Jag immar igen. Är det här jag ska sitta? sa Orangeluvan till honom.
– Jajamän. Testa att tejpa munskyddet under glasögonen som jag gör, sa vaccinatören.
– Aha! Fiffigt! Men det beror nog på att jag har ett sånt snyggt men odugligt munskydd: det blir extra varmt.
– Jag ser det. Det är mycket snyggt.
– Jag vet. Ditt är jättefult.
– Jo, jag vet.
Orangeluvan tänkte att hon hade gått lite för långt, och försökte låtsas vara normal.
– Nej, jag klagar inte. Jag är tacksam över att få vara här, sa hon.
– Har du legitimation? svarade vaccinatören, nu helt normal han också.
– Javisst!
– Är du vänster- eller högerhänt, allvarligt allergisk, har spetälska eller sex tår på ena foten? sa vaccinatören.
– Höger och nej på resten, sa Orangeluvan, mycket nöjd över att vaccinatörens normala persona for all världens väg.
– Bra. Då tar vi vaccinet i vänster arm. Du får Pfizer och bla bla bla ömhet bla bla, fortsätt hålla avstånd.
Orangeluvan berättar:
”Jag funderade på att fråga om orsaken till att den tas på armen som man inte är -hänt på, är att den vaccinerade armen ibland lossnar och trillar av, men var inte säker på om vi hade den relationen efter två minuters bekantskap.”
Sprutan gavs utan att Orangeluvan kände någonting alls.
– Hur har du haft det idag? frågade hon honom.
– Ja, när jag tackade ja kändes det bra, då var det snö ute. Nu känns det ganska jobbigt, svarade vaccinatören.
– Aa. I sommarvärme, med plastförkläde och så, sa Orangeluvan och tittade på vaccinatörens munskydd, visir och stora skägg.
– Precis.
– Jag tycker du var väldigt bra på min vaccination.
– Tack, du med! Trevlig helg!
Därefter förpassades Orangeluvan till science fictionavdelningen igen, där hon i 15 minuter skulle sitta och spela cello eller nåt.
För det gjorde faktiskt Yo-Yo Ma när han hade fått sin första spruta. (Lyssning rekommenderas varmt.)
När det hela var avklarat cyklade Orangeluvan välbehållen hem igen med ett ovanligt stort plåster. Brukar man inte få ett sånt där litet beigefärgat som trillar av efter tio minuter?
”Jag känner just nu en metallisk smak i munnen och det ilar i en tand.”
Några timmar senare var Orangeluvan och plåstret på helt andra äventyr. Jag frågade hur det kändes.
– Vänsterarmen har inte lossnat, men min enorma axelmuskel ömmar lite. Ingen metallsmak eller något annat i övrigt!
Nu ska vi bara se om mikrochippet som Bill Gates ju har lagt i alla sprutor påverkar Orangeluvan framledes. Eller var det kanske Joe Biden som la i nervgift?
Som konfetti på en melloscen (scen på Melodifestivalen that is) far nu björkpollen runt och söker sig in i alla mina andningsvägar, näsborrar och ögonrödor.
Trösten är stor när jag ser att jag inte är ensam.
Källa: https://pollenkoll.se/pollenprognos
Igår åt jag en äggmacka med kaviar, men lade även på lite blingbling – några basilikablad. Jag stod i köket när en Hulken-nysning kom från ingenstans (eller kanske näsans nervceller) och överraskade mig så att jag nästan tappade balansen. Mackan klarade sig dock; ägg är som bekant stabil mat med låg tyngdpunkt och kaviarn är ett bra klister.
Men de nervösa basilikabladen for all världens väg. Tre av dem seglade som balettdansöser i slow motion rakt ner i brödrosten, som var var i full gång med att värma min djefla mans blivande lunch.
– PFFFOFF! sa basilikabladen och ”survival of the fittest” kändes som lämpliga slutord. Basilikablad och brödrostar ska hålla sig från varandra. Men nu när vi ändå är inne på mackor, måste vi ju se vad vi har i rockärmen.
Redan 2008 bloggade jag om ”Kom in på en öl och en smörgås” (1967), som är en reklamskrift för öl, men under cover eftersom den utger sig för att handla om mackor.
Flott? Nääää …I min hemkunskapsbok från 1978 finns smarriga tips på varma mackor. Den längst till vänster har banan och hamburgerkött.
Några av bloggbåsvännerna har delat med sig till mig av sina mackor. Först ut på scenen är Ökenråttans två bidrag: ”Stökig macka med liten rufsig palm” samt ”Liten goding”.
Den stökiga: en skiva rostat bröd bredd med färskost, små spenatblad på det, två skivor spettrökt skinka, en skiva fänkål och en liten ’palm’ som är toppen på ett av fänkålens skaft.Liten goding: leverpastej, rödbeta och spenatblad.
Pysseliten meddelar att hon gärna äter en dubbelmacka på hönökaka: smör, ruccola, tonfisk, tomat, svartpeppar och salt. Hennes favorit just nu är nåt bröd med rökt nåt på, pepparrotsvisp, babyspenat (eller annat grönt) lite majonnäs (kanske gurkmajo) och på toppen saltgurka.
(Bra val – jag har förstått att saltgurka är himla mycket billigare än smörgåsgurka.)
Min egen favorit är nog alla kvällsfikamackor med smör och ost på mammas hembakta bröd i köket i Luleå 1973–81. Men istället för att äta såna vid midnatt, excellerar jag numera och imponerar på allmänheten med Lisa Förare Winbladhs gamla goding vid lunchtid: knäckebröd, avokado, hackad rödlök, salt, peppar, tomat och lite citron. Detta om man nån gång råkar köpa en avokado som går att äta.
Ninja-Malin äter inte mackor med rufs och pynt. Hon ber sonen om ”Ikeamackor”: hembakt bröd med t.ex. torkade äppeltärningar och russin samt ingredienser till en macka som hon monterar själv.
Tillbaka till min djefla man nu. Han kan nämligen äta precis vad som helst och tycka att leverpastej med makrill och Kalles kaviar är toppen. När han var sjuk i corona i julas satte han även på några skivor banan. Sybarit-Lotten fördrar sånt här:
Äggmacka med sommarfeeling.BLT med spik.Löjrom med Stig Lindberg.
Skam till sägandes har jag aldrig själv köpt löjrom eller bjudit andra på delikatessen över andra delikatesser. Jag har som en parasit bara sett till att alla förstår min fäbless för denna Nordens ankleverpaté, såpass att jag ibland får löjromsbesök av Mitbringselbegåvade vänner.
Och hur har ni det på smörgåsfronten idag? (Om ni vill ha hjälp med att lägga upp bilder i kommentatorsbåset säger ni bara till: info@lotten.se.
Men, hörni – ”sjukor vi minns” är väl ett ämne som vi inte har avhandlat på länge? Jag har ju inte haft diarré i Indien eller kräkts i flygplan eller ens blött näsblod på scen. Fast jag blev ju sjuk på julen 1973 när vi skulle ha åkt till farbror Sten i Älvsbyn – och lika sjuk julen 1975, när vi skull ha åkt till mormor i Stockholm. ”Jaha, då blir det ingen resa” ekar fortfarande i mina av dåligt samvete fyllda öron. (Nej, det var inget vidare bildspråk. Men jag har ju feber, drygt 39 °C som rusar genom hjärnvindlingarna ungefär som varmkorv på rymmen.)
