Hoppa till innehåll

Etikett: corona

Att flänga omkring i coronatider

Det här kan man kalla ett uppsamlingsheat vad gäller coronaerfarenheter nu när vi närmar oss sexmånadersdagen med pandemin hängande över oss. Som jag berättade, blev jag häromdagen för första gången sedan i mars tvungen att ta mig till Stockholm och vandra vilse på ett sjukhus.

Sedan pausade jag hemma ett par dagar och levde det ”normala livet” med handtvätt, basketpromenader, Zoommöten, mathandling (men vad ÄR det för läbbig vätska Lidl har i sina handspritbehållare?) och besök på MDH (Mälardalens högskola) inför en föreläsning nu på tisdag.

Basketbollpromenad. Basketbollens sprängkraft tydligt illustrerad.
Ett av matställena på MDH:s campus väntar sedan 30 mars på bättre tider.
Handspriten är tydligen hårdvaluta på högskolan.
Men hur man minskar smittspridning genom att gå in i ett mindre rum vet jag inte. (Inte heller mina polare på högskolan förstod.)
Dessutom hann jag ta mig en sväng till Mälarsjukhuset för att försöka bli godkänd som blodgivare; jag har så rysligt dåligt blodvärde att jag har blivit nekad tidigare.

På blodcentralen tog de bara fyra små rör av mig – de måste ju testa mig så att jag inte har syfilis å sånt. Blodtrycket var tydligen förtjusande: 125 över 65, vilket inte säger mig något annat än just ”125 över 65”.

Men sedan var det dags att fara omkring igen: Tjugotreåringen skulle med stor packning levereras på Gotland. De kommer inte att ha en enda fysisk lektion under höstterminen, men till vår stora glädje gillar grabben att leva vuxenliv på ön utan sina päron.

På båten var vartannat bord avstängt. Nere i båtens innandöme var varannan sittplats också avstängd. Väldigt konsekvent utfört – och med handsprit överallt.
Basketbollbåtspromenad.

Efter besöket på Gotland bar det iväg till möte med Svenska Basketbollförbundet på ett hotell i Stockholm, och då hann jag ta del av ännu fler coronarelaterad information på enorma skyltar på pendeltågen – där den sista punkten verkligen, verkligen verkligen inte följs.

Det hålls inte avstånd. Oj, vad det inte hålls avstånd.

På tunnelbanan var det proppfullt på alla säten. På Systembolaget var det sannerligen inte 50 kunder, snarare 250. I affärerna var det trångt och stojigt. Jag kände mig ännu en gång som kusinen från landet, där jag vek undan med blicken och höll andan och inte ens sa f’låt när jag klämde mig genom folkmassorna.

Här har jag satt mig på en bänk med avspärrade platser som främjar avståndshållandet. Damen som ställde sig bredvid mig höll någorlunda avstånd, vilket jag tog bild på. Tio sekunder senare satte hon sig helt obekymrat på den gul-svarta tejpen …

På hotellet fanns nästan inga gäster, men väldigt mycket handsprit och svart-gulrandig tejp.

Självklar mattlösning.

Och så till ännu ett test på hur de har haft det i Sydeuropa med total lockdown och munskyddstvång: munskydd på!

Som ni ser har mitt sällskap såååå mycket flottare munskydd än jag.

Det är varmt, det är anonymiserande, det blir imma på glasögonen, det är frustrerande att inte få pilla och klämma och känna och rätta till munskyddet ett endaste dugg. Och det är jättesvårt att formulera sig roligt! Bänglet gör att man ransonerar sina ord på ett ytterst oformulerat och trist sätt. Det är som att vara trafikpolis med tvångströja, som att gå i för trånga jeans och som att läsa tidningen med schampo i ögonen.

I 22 minuter satt vi där i den proppfulla tunnelbanevagnen och kippade efter syre. Väl ute i friska luften slet jag av mig munskyddet (men rörde bara gummibanden!) och kunde sedan inte sluta prata på minst 22 minuter.

Dagen avslutades med att jag tittade kräftan djupt i ögonen och tackade för maten.
Share
13 kommentarer

– Åk bara tåg om du måste!

Sa nån. Om det var Folkhälsotjossan eller Myndigheten för nåt och nånting kanske.

(Ber om ursäkt för den lättsamma tonen i sammanhanget.)

Men. Jag var helt enkelt tvungen att åka tåg. Dessutom längre än två timmar bort, så jag blandade och gav och kom fram till att munskydd, lagom stort avstånd, förstaklassbiljett och allmän folkilska skulle vara den rätta vägen att gå.

Jag har lånat munskydd som är sydda pre-corona! Liksom antika – tillverkade redan 2019!

Så jag åkte iväg, blängde på mina medpassagerare, och försökte att andas genom den hemsydda munskydden. Om man är tyst och tittar på naturen som svischar förbi, går det bra att andas genom de många tyglagren. När jag pratar, måste jag då och då ta ett rejält, djupt andetag för att få tillräckligt med syre. Kryddat med tygfibrer som åker raka vägen ner i lungorna som asbestfibrer känns det som.

Så här åkte jag:

  1. Busstur till stan: 12 minuter med proppfullt och trångt samt varmt och obehagligt.
  2. Tågresa till Linköping: 2 timmar med värme, men inte trängsel.
  3. Tågresa till Hässleholm: 2 sköna timmar med glest placerade passagerare, varav 50 % hade blåa munskydd.
  4. Bilresa där alla hade tygmunskydd i 45 minuter.

Så kom jag fram till himmelriket där människorna är glada och vänliga bönder och där hundarna heter Åke, Bosse, Olle, Ivar & Hubbe, där flugorna lever rövare på nätterna, där vinet flödar och havet är iskallt.

Alla basketspelare tar sig för pannan, för en läderboll mår icke bra av väta.

Men det ligger inte i fokus nu, för det som gnager i mig är hur oerhört frustrerande det kändes att ha munskydd. I Sydeuropa har man haft munskydd i snart ett halvår, i USA slåss folk med näbbar och klor för att få ha munskydd/slippa munskydd – medan man i Asien har munskydd för minsta snorstänk.

Munskyddsselfie à la 2020.

Jag kände mig SÅ uttittad på tåget, där jag satt i mitt munskydd. Jag såg mig om och försökte hitta avvikande beteende eller avvikande utseende som jag annars inte lägger märke till. Jag antecknade i hemlighet:

– Oj, vad han var hjulbent.
– Jeeez, hennes byxor har så stora hål på knäna att hon med ett litet ryck hade kunnat skapa ett par shorts.
– Men himmel och pannkaka vad stora skor han har till sina små fötter.
– Den där kepsen måste vara 50 år gammal.

Fast det hjälpte inte; jag kände mig ändå som … utklädd till Caligula eller Medusa. När jag tog på mig läsglasögonen immade de snabbt igen. Antingen var något felkonstruerat (munskydden eller antiktet?) eller så andas jag för mycket. Jag googlade alternativa munskydd men råkade skriva ”ansiktsmask” istället, och fick då bara träffar på skönhetsprodukter.

Men nu vet jag hur de har känt sig i t.ex. Italien, Spanien och Japan. De har lidit av syrebrist och immiga glasögon, haft svårt att hålla igång en konversation och i största allmänhet drabbats av ovilja att interagera!

Basketbollen hängde på. Och höll med om att det var svårt att fungera normalt – snedstudsarna stod som spön i backen.

Och nu kommer en rekommendation till er som vill fly storstan. Kolla här, en länk till Airbnb!

Här är jag just nu. I grannhuset till Airbnb-stället.
Share
11 kommentarer

Måsen, men inte Tjechovs

De äldre som fortfarande har vett nog att corona-isolera sig, gör det med en noggrannhet som imponerar. Legitimation och sedlar byter händer i plastförpackningar och ska det nödvändigtvis kramas, görs det antingen med regnkläder och OH-papper emellan. Eller på tre meters avstånd.

– Kom i min famn! skriker jag här, efter att ha spritat händerna rejält.

Pappa går på promenader med sin fru i Hägersten och pantar inte ens flaskor inne på Ica. Mamma traskar oftast omkring runt S:t Eriksplan, men hon har nu kommit på en ny grej: buss.

Om hon tar bussen ända längst ut till Blockhusudden i relativt dåligt sommarväder, är det glest med folk både på bussen och på caféet som är hennes mål. Hon ringer och berättar noggrant för mig om bussarna ditten och bussarna datten, för nittisjuan och sextitrean och förtisjuan och femtifyran och jag vet inte allt är numera hennes bästa vänner.

(Snabb faktakoll. Okej, Det är buss 67 som går till Blockhusudden. Vilket alls inte är en självklarhet om man inte bor i Stockholm.)

Häromdagen skulle mamma ge sig iväg på just en sådan utflykt. Kaffe och en speciellt delikat toscakaka hägrade i fjärran. Och regnmolnen. Numera är hon väluppfostrad på Lotten-manér, och tar bilder på det som händer. Men inte på just denna toscakaka (vilket ni strax ska förstå).

Ställföreträdande toscakaka.

Mamma köpte kaffet och kakan, och satte sig vid ett litet kafébord. Det började smådugga, så hon fällde upp paraplyet. Och insåg att hon hade glömt sin tidning borta vid kassan. Hon reste sig upp, gick till tidningen och skulle precis vända sig om när hon hörde ett fasligt tjoande. Hade någon trillat? Gjorde någon cirkuskonster? Mystiskt.

På väg tillbaka till sitt bord möttes hon av en annan kaffekund – en ung man (i 40-årsåldern, vi kan kalla honom Konstantin Treplev) – som pekade än på mammas bord, än upp i luften.

– En mås kom och tog din kaka! Hela kakan!

Arkivbild:

– Svälj. Moahahahaaaa.

Ack. Mamma, som vi kanske kan kalla Irina Arkadina, satte sig vid sitt lilla bord och funderade.

– Ingen toscakaka. Ska jag köpa en ny? Ska jag läsa tidningen och dricka upp kaffet utan kaka? Suck. Faaan.

Eftersom synen av henne måste ha varit precis hur sorglig som helst, bad jag Moa (Tjugoåringen i Lund) att rita av sin mormor i fantasin. Hon avbröt snickrandet i Mattehuset och letade upp en penna och ett gulnat papper i ett tomt arbetsrum:

Uhuuuuuu.

Ida (Tjugosexåringen i Eskilstuna) kände att även måsens brott skulle vara med på bild, så hon tog fram paddan och illustrerade det dramatiska skeendet så här:

Måsjävel!

Mamma, alltså Irina Arkadina, hade precis bestämt sig för att nej, det får bli en ny toscakaka en annan dag. Men något alldeles fantastiskt hände då. Framför henne tornade Konstantin Treplev upp sig. Hans lilla initiativ har satt djupa spår:

– Här. Ny toscakaka! Istället för den som måsen tog.

Nästan uppäten, men den korrekta kakan är det!

Nu hördes inget skott i fjärran som i Måsen av Anton Tjechov. Inte heller kan någon död mås symbolisera något över huvud taget. Men jag kan citera Anton och framstå som både djuping och existensialist:

”Skribentens uppgift är inte att lösa problem, utan att beskriva dem på rätt sätt.”

Share
34 kommentarer

En sommardag i coronatider

Några ur mitt basketlag åkte igår till en släktstuga utanför Näshulta här i Sörmland. Det är en gammal gård som har gått i arv till en allt spretigare släkt som slår upp en friggebod när det behövs till en ny, ung familj. Nu står det mer än 100 år gamla boningshuset och blickar ut över tio sådana friggebodar och idyllen står som spön i backen när vi kommer dit med solsken i blick och mumsar på skogens blåbär och landsvägens hallon.

Om jag åt upp alla eventuella hallonmaskar? undrar ni nu. Jadå, kittlar dödsskönt i kistan.

Allt görs på coronasäkert avstånd och överallt står handsprit. Maten serveras utomhus och alla släktingar har bestämda platser där bara familjer som annars bor ihop får sitta nära varandra. Om det regnar så att det inte går att sitta ute, får man ett matpaket till sitt lilla tjäll. Den som lagar mat, lagar mat till alla, och aldrig fuskar nån och aldrig klagar nån och aldrig är någon det minsta lilla vegan eller allergisk.

Det är alltså helt overkligt. Dessutom finns på promenadavstånd en gård där man säljer ägg.

Äggen här på bilden var alldeles nyvärpta, så dem måste man vänta med att koka ett par, kanske fem dagar – annars lossnar inte skalet.

Bara för att jag var så nyfiken att topplocket i hjärnvindlingarna höll på att gå i taket, fick jag gå på studiebesök och se hur det går till när äggen kontrolleras.

Här kollas skalet med en lampa – genomlysningen avslöjar spräckta ägg och ägg som innehåller aliens.
AHA! En spricka! Massa sprickor!
Äggen som godkänns får en kvalitetsstämpel, och det är viktigt att minst 80 % av stämplarna syns jättetydligt.

Men vi i basketlaget är ju inte bara bärätare och äggjägare, vi är ju trots allt främst idrottskvinnor. För att bevisa vår styrka och vårt mod samt uthållighet, lade vi oss på tvärsen på en surfbräda (kanske heter den inte så) och sparkade oss över sjön till en liten ö där det skulle finnas kantareller.

Men sooooom vi kämpade. Det var så innerligt trögt. Vi trasslade in oss i näckrosor och fiskstim och halkade sedan mödosamt upp på ön där tallbarren attackerade oss i hålfoten.

Varför var det så himla svårt? Vi med våra basketmuskler borde ju ha klarat detta galant!

Den slingriga pilen är vår vägbeskrivning. Och … den raka pilen är orsaken till trögheten: centerbordet var nere och funkade som en mycket effektiv farthållare.

Här kan man se hur vi på vägen tillbaka far fram som racerförare – när vi hade insett hur otroligt dumma vi var och därför har dragit upp centerbordet.

Se på den lilla gula högen på brädan: sju dyrbara kantareller!

Men kan ni begripa hur en hel släkt vecka in och vecka ut hela sommaren kan umgås på detta vis utan minsta lilla skärmytsling eller ens glutenkänning?

Share
19 kommentarer

Ett coronatest på min djefla man!

Minnesgoda läsare kanske minns att jag låg däckad i januari? Under tio dagar pallade jag ingenting. Så här beskrev jag det när jag var på bättringsvägen:

Hmmmmm… man börjar ju undra … Nåväl!

I tisdags började Olle eller DDM, also known as min djefla man, att på bekant manér ta sig åt halsen och lägga handloven på sin egen panna och stånka och stöna.

– Jag har ont häääääär, sa han och tog strupgrepp på sig själv.
– Mmmm. Corona.

Sa jag och fortsatte att skrapa färg från ett 100 år gammalt fönster.

– Och så har jag nog feber, sa DDM
– Mmmmmm.

Sa jag medan jag fyllde vatten i en uppblåsbar pool som spanjoren har köpt i brist på spanska Atlanten-vågor.

Hey Jude, don’t make it bad. Take a sad HOSTHARKELPIIIP! JAG KAN INTE SJUNGA! utropade min djefla man sedan, för si skrika, det kunde han.
– Nu får vi isolera dig. Ring vårdcentralen, sa jag och pangade fast en duk på utomhusbordet.

Ni vet hur man ringer till vårdcentralen i svinottan för att de ska ringa tillbaka och att om man inte är bland de första så ”tar tiderna slut”? Well, nu gäller tydligen andra regler, för Olle fick en tid två dagar senare. (I torsdags.) Tur var väl det, för han fortsatte med att klämma sig på halsen och klaga på smärta samt att ideligen bevisa att han verkligen inte kunde sjunga.

Kan detta vara covid 19? Har vi slarvat? Om han blir sjuk – han som verkligen isolerar sig och inte ens handlar eller träffar folk annat än ute i skogen – borde vi andra i den nio man starka inre kretsen ju också smittas? Han var ju slarvig i söndags, när han åt jordgubbar utan att först tvätta händerna, men …?

Läkarbesöket var tydligen mycket trevligt. Läkaren hade visir, munskydd och handskar och skojade om allt och petade den klykande Olle i halsen medan han berättade att coronatester får de inte göra på vårdcentralerna. En remiss skickas till ett visst apotek, och där får man ett kit som man måste lämna tillbaka till samma apotek före klockan 15. Fick jag veta när jag kom dit vid halvfyrasnåret.

Informationsteknik: apoteket har öppet till 19, men själva coronainlämningen stänger kl 15.

Så igår, fredag, var alltså den stora provtagningsdagen.

Verktygen lades fram.
Instruktionerna granskades.

Jag filmade när Olle stoppade in en pinne långt ner i halsen – men det triggade oss att omedelbart dra 25 skämt om porrfilmer från 1970-talet, så det går faktiskt inte att visa er. Den pinnen stoppades ner i provröret så att alla viruspartiklar hoppade ner i koksaltlösningen.

Sedan tog han en omgång med en ny pinne uppi näsan. Båda borrarna. Svabbelisvabb!
Även den pinnen doppades i provröret. (Som jag med mina hantverkarhänder höll i. Skitiga naglar hade jag visst också.)

Så blev det dags att spotta i den lilla, lilla fyrkantiga skålen och gegga runt med topspinne nummer 3.

Hoppas att känsliga tittare redan blundar.

Även denna – den tredje pinnen – stoppades i provröret ett tag, innan den lades i säkert förvar tillsammans med sina pinnpolare i påsen med riskavfallet. Som nogsamt slängdes.

Den här påsen körde jag sedan till apoteket (tryggt förvarad i en annan påse).

Apoteket skickade iväg provet, och nu får vi kanske besked på måndag. Eller senare, för det är ett oerhört hårt tryck på de apotek som har denna tjänst.

– Hur många prover får ni in varje dag? sa jag.
– MÅNGA, sa apotekaren med emfas och bläddrade i en jättetjock pärm med personnummer och streckkoder.

Så här såg apotekets coronahörn ut. (Jaaa, jag har VERKLIGEN dolt personen på bilden.)

Själv mår jag utmärkt. Håret ser förvisso ut som ett fågelbo, men sjuk är jag inte.

Kanske beror det på att jag umgås i såna här kretsar?

 

 

Share
44 kommentarer

Gammeldatorn är jättetrist!

Sedan ett par veckor har jag inte en ny, snygg, liten, välfungerande dator utan ett härke som tillverkades 2013 och inköptes i februari 2014. (Jag bloggade om den, men var nog lite mer intresserad av OS, som då pågick för fullt.) var jag oerhört nöjd med den. Idag är jag mindre glad emedan tekniken faktiskt går framåt och sju år gamla underverk är som hundar: 49 år och trötta.

När jag nyss fotograferade skärmen på senaste litteraturzoommötet, såg jag till skillnad från mina gamla NE-polare lite rödfnasig ut emedan de har nyare datorer.

Men framför allt är det inte det minsta roligt att ta fram datorn och surfa, kolla på film, skriva, kommunicera eller ens läsa mejl. Det är som att klafsa omkring i sirap med kanonkulor hängande vid öronen.

Och jag som preciiiis tänkte skriva min generationsroman som slår världen med häpnad! Nu måste jag göra massa andra saker – armhävningar, till exempel.

Ögonblicksbild från min svågers utegym.

Istället går jag på mina basketbollpromenader, äter äggmackor, målar staket, sätter upp gardiner, hänger upp ogräsmattor som tak på verandan och skriver bidrags- och stipendieansökningar till kompisar.

En bild som en kompis tog när hon var ute och sprang och på avstånd såg två tokar ute på basketbollpromenad bland bräkande får.
Ogräsmattan gör att hettan där i hörnet blir uthärdlig.
Vi har slutat klippa gräsmattan ända ut till häcken, och se på fan: det växer massa smultron där nu!
Många som vi känner fyller 26. En fyllde 62, vilket var synnerligen praktiskt.
Jag spiller och kladdar, men det gör inget!
Och så tittar vi på basket på utomhusteven förstås!

Berätta vad ni gör!

Share
21 kommentarer

Midsommar i coronatider!

Flera gånger under midsommarafton (igår) ställde jag frågan “men var ÄR alla människor?”, och det visade sig att jag inte var ensam om att undra.

Några gånger under åren har vi åkt till Stockholm för att träffa kompisar, och då funnit att vi var helt solo i huvudstaden. Andra gånger har vi varit i Dalarna, där alla andra också var. Men hur var det igår – ungefär 100 dagar efter den stora nedstängningen?

Jotack, bra. Vi har ju turen att bo nästan på landet (well, i ett helt normalt villaområde) och inte i en liten lägenhet utan balkong på Söder. Så vi kallade samman dem vi vanligtvis umgås med – familjen och två spanjorer – och fyllde på med

  1. en basketcoach som sedan två veckor är hitflyttad från Östersund
  2. en utarbetad sjuksköterska
  3. ett basketproffs som skickades hem från Irland i mars.

Kolla hur tomt det var i centrum tidigare på dagen!

(Jag cyklar alltså, och klickandet man hör är plattorna som sitter lite löst och sladdrigt.)

Men gårdagens stora begivenhet var att jag skulle baka en fantastisk foccacia. Jag är en van brödbakare, så det skulle inte vara några problem.

Steg 1: Sätt en deg, jäs, pluppa ut i en långpanna och pynta utav bara helvete med allsköns grönsaker! Skjuts! – in i ugnen!
Steg 2: Gå ut och hjälp till att sätta upp en ny basketkorg på stora eken och glöm helt bort att det finns ett bröd i ugnen.
Steg 3: Spring som ett stelbent get över verktyg samt hoppa över människor och slit upp ugnsluckan och … sucka lite åt de brända kanterna.

Det gick faktiskt att äta, men jag grämde mig våldsamt och försökte intensivt att inte på värdinnors vis beklaga mig – genom att faktiskt fylla munnen med bröd.

Tyvärr mulnade det på mot kvällningen.

Vi hade det bra och spelade kubb (alla höll sams) och kollade på fopollsmatch (Barcelona med Messi) på en ärvd tv-skärm som glider runt i huset och i trädgården som en osalig ande.

De väldigt fjöliga, skira, vita gardinerna fyller ingen annan funktion än att de är vackra att titta på. Som ett akvarium, liksom.

Klockan midnatt satte sig den djefla mannen ute i busskuren och spelade gitarr, varpå ett sällskap på runt tio person slöt upp och dansade i drygt en timme. Idag har vi alla träningsvärk och svullna fötter och funderar på att investera i stödstrumpor.

Jag kan faktiskt inte minnas en mer perfekt midsommarafton. Naturligtvis förstår jag att vi är lyxlirare på vår kant med trädgård och avståndstagande polare – och ska kanske inte fläka ut oss på skrytvis – men berätta gärna hur ni hade det!

Share
42 kommentarer

Mitt omdöme vet inte vilket ben det ska stå på

Okej, coronaviruset sprids som en galopperande eld uppe i Gällivare just nu. Och på det så himla virusfria Nya Zeeland har två brittiska kvinnor nyss insjuknat. De som demonstrerade på Sergels torg för snart två veckor sedan har börjat stöka till den nedåtgående kurvan medan studenterna som sprang ut allra först nu har börjat hosta.

Och vad gör jag då, tror ni? Jo, jag släpper allt jag har för händer och

  1. hjälper pensionärerna att distanshandla och få varorna hemkörda
  2. går vilse inne på stooooora affären i jakt på en Västerbottenost
  3. åker och tränar basket!
Här har vi plockat varor till 14 pensionärer och går genom kassan för att sedan köra ut allt i en vit skåpbil. (De som står nära varandra är gifta eller släkt.)
Här är kvällens sex lyckligaste basketspelare. Och ni ser vilka fina avstånd!

I affären plockar vi varor i tre–fyra timmar och hinner vara nära massa olika människor. Och ta i saker som vi väl kontaminerar? Jakten på Västerbottenosten pågick så länge att personalen började blänga på mig: ”Varför zickzackar den mystiska kvinnan med konstig frisyr systematiskt genom alla gångar sedan en halvtimme?”

Å andra sidan

  1. har jag intensivt undvikit frisörkontakt och börjar se ut som ett penntroll
  2. lämnat återbud till en underbar resa till Stockholm med förtjusande herrmiddagspicknick
  3. deltagit i säkert 20 olika Zoommöten med t.ex. boktema eller släktfokus för att inte bryta mot de förhållningsorder som i alla fall fortfarande finns.
Breakfast Book Club Stockholm såg ut såhär i tisdags morse.

Med andra ord: ibland är jag strikt, ibland tar jag risker. Fast jag tar ju risker hela tiden egentligen – varje gång jag går och handlar mat, är jag alldeles för nära vilt främmande människor. Men då håller jag i alla fall andan, för det har Agnes Wold sagt att man kan.

Midsommarfirandet? Jodå, det blir av – men bara i den närmaste kretsen med de tio personer som vi brukar träffa. Fastän en av oss är lärare som träffar 800 elever varje dag …

Nä, ni ser: jag försöker göra mitt bästa och hålla fysisk distans. Fast inte alltid, tydligen.

Så här kommer jag att uttrycka mig fortsättningsvis när jag måste säga nej till sånt som jag inte borde delta i:

Och hur har ni det? Är ni mycket striktare än jag?

Share
29 kommentarer

När jag plötsligt gick på fest …

Hur har vi det nu i dessa dagar när vi vinglar än hit, än dit i förvirring över fysisk distansering och folksamlingar och närkontakt?

För första gången sedan fredagen den 13 mars samlades vi, alla i mitt basketlag. Den 5 juni satt vi alltså i ett uterum medan regnet öste utomhus. Vår plan var förstås att sitta med två meters avstånd utomhus, men nu blev det lite annorlunda.

Var vi då oansvarigt galna? Kanske.

Jordgubbarna hade ett synnerligen trevligt hölje som matchade rottingmöblerna.

Vi höll faktiskt lämpligt avstånd – förutom vissa vettvillingar som kastade sig i famnen på varandra. För det gjorde de tydligen ändå dagligdags. Den på basketplanen brutalaste av oss alla siktade in sig på mig – med armarna utåtriktade i en kramattacksgest. Jag kastade mig raklång i närmaste buske och tjoade ”nääää, vi får säkert kramas igen år 2021!”.

Replikerna som flög genom luften är värda att spara eftersom de så väl speglar

  • den rådande situationen
  • epidemin
  • 2020
  • normala människor
  • olikheterna.

– Inget har förändrats egentligen. Barnen går i skolan som vanligt. Jag och min sambo jobbar som vanligt (hantverkare och kurator på gymnasium).

– Allt är annorlunda. Både jag och min man är permitterade (från it-avdelningen på ett megastort transportföretag) ända till oktober. Fast under de här tre månaderna har ettåringen bara varit på förskolan tio dagar eftersom han hade snuva de andra dagarna. Och vår trädgård är jättefin!

– Jag som polis jobbar på som vanligt. Det är världen bästa jobb. Men det var skönt när den organiserade brottsligheten tog paus. Ja, de är tillbaka nu. Tyvärr.

– Mina båda föräldrar, mina syskon, jag och nästan alla jag jobbar med har nog haft covid-19. Minns ni när jag inte kunde andas på träningen och sen var sjuk i tre veckor? Just det. Corona. Tror jag. Antar jag. Fast det hade ju varit bra att veta.

– Jag känner ingen som har varit sjuk och har fått corona konstaterad. Inte ens en avlägsen faster. Det närmaste jag har kommit corona är han som sitter i kassan i närbutiken på lördagar. Han nös när jag stod i kön den 14 mars, sedan försvann han. Nu går han med rullator, säger dom som vet.

– Min bästa kompis låg nedsövd i respirator i 21 dar! Och dagen innan han blev sjuk sprang vi en mil tillsammans! Hon är 37 år gammal! VARFÖR är jag fortfarande frisk? Svara!

Strax före 01 – när vi cyklade hemåt – såg vi ut så här. (Alla hade med sig en matgrej. Därav frysboxen.)
Fast vanligtvis ser vi ut så här.

Och hur har ni det? Ska vi börja frottera oss med varandra nu? Hm.

Share
18 kommentarer

Är jag månne en eremit nu?

Sedan den 13 mars har jag handlat mat i tomma affärer, inte spelat basket, hållit mig undan människor i största allmänhet och di äldre i synnerhet. Inga problem – men det var ju i sammanhanget trist att alla mina inplanerade föreläsningar försvann i ett slag.

Fast basketbollpromenaderna är så trevliga så.

I USA är allt fullständigt galet, i Spanien ska man sörja de döda i två veckor, i Ryssland och Kina händer saker som vi inte riktigt kan lita på och i Danmark propagerar man för att hälla ut bajsvatten som ska skvalpa iväg till Sverige, samtidigt som danskarna åker över till Sverige för att shoppa. Världen är inte som vi minns den.

Och  idag hände något här i Eskilstuna. Något besked från Folkhälsomyndighetens coronaavdelning måste ha fått folk att släppa allt de hade för händer och gå man ur huse – raka vägen in på Ica. Någonting måste ha fått barnen att rycka fram cyklarna och örla runt som aldrig förr. Något måste ha väckt frotteringsbegäret och helt sopat bort skräcken för covid-19.

På väg till Ica cyklade jag förbi en treåring med stödhjul på cykeln. Han var i sällskap med, ptja, tio andra barn i samma ålder och liknande utrustning. Alla bredde de ut sig på bilvägen som vore det 1974 (ack, ljuva cykelminnen) och alla tillhörande föräldrar stod i synnerligen täta klungor runtomkring och jämförde cykelstatus hos telningarna. (Eller … Vad vet jag … De kanske diskuterade börsnoteringar och skoskav.)

När jag gjorde en vid lov runt barnen höjde ett av dem sitt pekfinger mot mig och skrek:

– DU E FETT DUM!

Jag kunde där ha tvärnitat och ställt mig att diskutera det intressanta förstärkningsordet ”fett” som kanske kommer ur ett 60-talsuttryck som hette ”mulligt”, men istället cyklade jag vidare. Med klappande hjärta. Jag tycker inte om när folk säger att jag är fett dum.

Inne på Ica stod folk och kramades. Mina öron stod på vid gavel och hjärnan antecknade det som sades. Spridda repliker från folk – som kanske hade tappat Fingerspitzengefühl vad gäller interaktioner med andra människor – lät så här:

– Äntligen! Sommar och sol!
– Haha ”jag vill haaaa dej” …
– Va. Hur tänkte du nu?

– Coronaparty!
– Asså jag längtar mer efter dansk pilsner.

– Ska vi köpa glass?
– Sover Dolly Parton på rygg? SJÄLVKLART!
– Anders! Så säger man inte!
– Morfar, vaddå, vem ska sova på rygg?

– HELVETE vad rund du har blivit!
– Ja, jag har ju inte som vissa andra legat i respirator.

Jag ber förstås om ursäkt om det finns några känsliga själar som läser här. (Brasklapparna flyger genom luften.) Men … jag vill inte alls återgå till det normala kindpussandet bums redan. Jag vill gå i ide eller dra nåt gammalt över mig. Och gå på basketbollpromenader varje dag!

Stilleben.

Och hur känner ni – har ni märkt nån skillnad?

Share
49 kommentarer