Hoppa till innehåll

Etikett: corona

Att träffa främmande människor ute på lokal

Efter 14 månader utan fest och glam eller armkrok och kindpussar, har jag plötsligt varit ute på krogen som förr.

Eller … nästan som förr. Man måste ju fortfarande hålla avstånd, sprita (händerna) och sitta max fyra personer per bord.

Det var jag och två adjunktkolleger från MDH som spatserade ut på Eskilstunas grogg-gata. Det är jättepraktiskt: utskänkningsställena ligger vägg i vägg och man kan lätt slinka in på den som för tillfället ser trevligast tommast ut.

– Här! tjoade jag och pekade på ett tomt bord.
– Där! skrek Björn.
– Kom! skrek Johan.

Vi pekade åt tre diametralt olika håll, varför en stunds förvirring vidtog. Jag klev med bestämda steg iväg till bordet som jag hade spanat in och sa HURRA! högt och tydligt.

– Det där är inte ett bord, sa en man vid ett bord intill.
– Är det inte ett bord?
– Nej. Det här, det är ett bord! sa mannen leende och klappade ömt på sitt bord.
– Men …?

Jag letade med blicken efter Björn och Johan, som stod och viftade med armarna en bit bort.

– Men ditt bord är ju likadant som mitt? sa jag.
– Ja, men det räknas inte som bord.
– Ahaaaa.

Efter en stund lyckades vi få tag på en tjej i personalen för att fråga vilka bord som var bord och vilka som bara var kamouflerade som bord pga. coronarestriktionerna, och fick en väldigt trött suck till svar.

– Där. Sitt där. Tänk på att vi stänger 22:30. Ni måste gå ut härifrån 22:30.
– Men om v… försökte jag skoja till det med nån jättejättetrist tolkning av 22:30.
– Nej. Suck.

Så satt vi där med både behörigt avstånd till varandra (vi som har fått en vaccinationsspruta var) och lagom avstånd till de andra kroggästerna. Ölen slank ner.

Så här.

Klockan 22:30 reste sig alla upp på den givna signalen i form av trött personal som sa UT och UT samt NEJ NU. Därefter vidtog det i sammanhanget regelvidriga gatuminglet som andades sprit, glädje, sommarvärme och kor på grönbete.

Det är Björn, Johan och jag där lite till vänster om mitten.

Och som vi pratade med folk! Ja jädrar! Esko från Finland hade varit tyngdlyftare i sin ungdom och Pertti från Norge (ja, han hade helt fel namn) hade slagit ut alla framtänder utom en när han spelade hockey 1972. Esmeralda från Eskilstuna kände alla och introducerade oss till Arvid, som jobbade som servitör så han visste precis hur man kan få bättre service. (Ledtråd: man ska inte försöka vara rolig, för alla drar samma skämt.) Linnea från Strängnäs kom och höll en föreläsning för oss om hur framtiden kommer att se ut. Vi lyssnade uppmärksamt. Stödord: back to nature, hårstrån, linser, AI, AW, PC, äppelpaj, hårband, liktornar och snygga böcker.

Ungefär så här såg vi ut.

Tiden gick, och vi bara pratade och pratade och livet lekte i trängseln på gatan. Alla krogarna en meter från oss stängdes och uteserveringarna bord och intebord stod tomma.

Vid midnatt cyklade jag hem i sommarnatten, trallande som vore det 1982 eller nåt. Det finns en framtid! (Som innehåller back to nature, hårstrån, linser, AI, AW, PC, äppelpaj, hårband, liktornar och snygga böcker dårå.)

 

Share
31 kommentarer

Att släppas ut på grönbete en dag som denna

Tidsdokument så att vi minns!

  • Idag den 1 juni 2021 får vi i Sverige sitta på krogen till halv elva. Det vill jag verkligen inte göra.
  • Vi får också samlas 500 sittande personer på ett och samma utomhusevenemang som t.ex. en fopollsmatch. Det vill jag heller inte.
  • Jag hade däremot hemskt gärna deltagit i nån lägerverksamhet, cuper och matcher ”i mindre skala”, men än så länge är det oklar vad “mindre skala är – och inte är jag inbjuden att spela på nån basketcup heller. Men jag får delta i ett motionslopp om det är jag och max 149 andra som springer. Det ska jag anordna! (Skoja ba. Aldrig i livet!)
  • Hemmafesterna är fortfarande begränsade till åtta personer åt gången, vilket vi håller hårt på.

Vad tror ni om detta? Är det början på tillbakagången till det som förr kallades det ”normala”? Mitt liv bestod till fredagen den 13 mars 2020 av

  • föreläsningar i hela Sverige för 100–300 personer åt gången
  • basketträningar
  • basketmatcher
  • basketresor
  • basketfester
  • middagar hemma i köket för 7–20 personer åt gången
  • hotellfrukostrapporter med äggrörebetyg.

Avdelning ”sånt jag saknar”

Det här var ett förfärligt hotell, men kul med så kass äggröra.
Ibland var (imperfekt som komme den tiden aldrig tillbaka) äggröran så bra att jag smög ut i köket och tog en bild. (Så får man ju inte göra, vet jag nu, smittspridningskunnig som jag är.)
Förr i tiden var jag till och med utomlands ibland: Breakfast in America.

Men att återgå till det omkringflackande livet som handelsresande i skrivregler är kanske inte så lockande, frukostarna till trots?

Avdelning ”sånt jag inte saknar”

För hur mycket njuter jag egentligen av

  • stressen på Katrineholms svinkalla järnvägsperrong
  • de mobilpratande, tydligen lomhörda, företagscheferna i förstaklass
  • kursutvärderingar – hur bra de än är
  • basketmatcher på Gotland i januari
  • den kilometerlånga mikrofonsladden som ska in under kläderna
  • automatkaffet i Sveriges alla konferensanläggningar?

Nej, jag tror på en mystisk förändring av levernet för oss alla – även vi som är relativt extroverta har kommit att njuta av en relativt tom almanacka. Jag vill fortsätta att vandra omkring i naturen med basketbollen!

Bollbehandling! Strax drar han den bakom ryggen och kollrar bort försvaret.
– Sitt nu ner så ska jag berätta om svarta får och recessiva gener.
Den väger bara 520 gram, så den kan gå på svag is.

Frågan är bara hur jag ska försörja mig. Kan man tjäna pengar på att tillverka såna här småfilmer?


(Gjord som distansundervisningsföreläsning med min ärade kollega på MDH: Björn Fundberg.)

Share
36 kommentarer

Helrenovering pågår …

Helrenovering … av mig själv, dårå. Tänk om jag bara kunde sprutlackera nudelfrisyren eller sätta på nya lister under ögonen och piffa upp med nya krukväxter runt halsen eller nåt sånt. Men nej, här tas det i med hårdhandskarna. Jag

  • deltar i nåt som heter “Joint Academy” som ska träna upp och fixa det trasiga vänsterknät (fan tro’t)
  • har en app som heter ”Curable” som ska få mig att koppla bort smärtan i det trasiga vänsterknät (fan tro’t)
  • får laserbehandling på den högra hälsenan som är svullen som en falukorv för att jag kompenserar för det trasiga vänsterknät (faan)
  • fick idag första vaccinsprutan så att jag … hm, den har underligt nog inget att göra med det trasiga vänsterknät.

Kommer så här långt tänkte jag berätta kort om hur oerhört krångligt det var att få sprutan. Vad kan man jämföra med?

  1. Att fixa pass och köpa en tågbiljett samt resecheckar 1978 var svårt, för det inbegrep passfoto inne på Domus, biljett på stationen och jättelång kö på banken.
  2. Att köpa vin 1984 var också lite krångligt, för då stod man i kö och rabblade namnet på en flaska som nån annan hade rekommenderat [laaaan-gue-dock, laaaan-gue-dock].
  3. Att beställa taxi var också krångligt eftersom telefonkön alltid var löjligt lång.
  4. Att framkalla foton var ganska krångligt ända till 1999.

Men som att beställa tid för vaccin 2021 var det inte. Den 11 maj fick vi här i Sörmland beställa tid från kl 08:00 hos ett privat företag som hette Vaccina på Kungsgatan. Jag var ute i god tid och letade mig tokig efter en lämplig länk till en lämplig sida nånstans via 1177, vilket var helt fel. Med 25 öppna flikar på datorn lyckades jag till slut boka genom att googla “vaccin kungsgatan” – redan klockan 07:45, fastän bokningen inte öppnade förrän kl 08. Well.

Sedan kraschade tidsbokningen så brutalhårt att region Sörmland avbröt allt samarbete med stackars Vaccina redan efter två timmar.

Vaccineringen skulle alltså ske av regionens läkare, inte av Vaccina på Kungsgatan. Det hindrade dock inte Vaccina från att igår påminna mig om att jag skulle göra något på Kungsgatan, oklart vad.

Eller handlade det om en särskriven avbokning?

Fyra timmar senare (vilket tydligen är tidsmåttet för ”precis”) kom dementin. Med en fin ursäkt.

Okej. Men två timmar senare gick jag ut till den alltid så tomma postlådan. NÄMEN! Där låg två brev! Ett till mig, ett till min djefla man! För nu blev vi erbjudna vaccin även per frankerat brev!

Nämen, si på tusingen, Vaccina på Kungsgatan!

Nu gör det här inte mig så mycket – jag är ju van vid teknikstrul OCH van vid analogstrul. Men tänk på alla stackare som inte förstår, som kanske inte är så bra på att läsa svenska, som kanske är oroliga själar som inte mår bra av motstridiga besked och förvirring.

Huga. Nu tänker vi en stund på dem.

Men hur var det då på Parken Zoo, där jag skulle vaccineras? Jo, först spelades det välkomnande musik.

Sedan möttes jag av en snäll vakt som hällde sprit i mina händer och serverade ett munskydd som vore det små snittar på ett mingelparty.

– SÅ FÖRTJUSANDE TREVLIGT! ropade jag ut över nejden innan munskyddet åkte på.

In i lokalen, hej och välkommen, gå dit, hejsan hejsan, varsågod, rakt fram till nummer tio, där, ja just det, Pfizer dos nummer ett, lycka till.

Det var så effektivt att jag inte riktigt fattade hur det gick till när jag hamnade på stolen och pratade med en dalmas till läkare som var så oerhört nöjd med livet.

– Välkommen! Vänster arm, varsågod och sitt!
– Men vill du ha vänstran även om jag är vänsterhänt?
– Näe … är du vänsterhänt?
– Nä. Eh. Det är jag ju inte.
– Hihi.
– Går ni ofta hi… Äh. Är det okej att jobba med det här?
– JA! Jag har så roligt! Det känns så bra! Det är så fantastiskt positivt att få möta alla människor som vill göra det här för allas bästa.

Det kändes inte!

– Och … det här krånglet med Vaccina på Kungsgatan, hur upplevde ni det?
– Vi är jätteglada över att vi fick ta över. Vi har ju skaffat oss rutiner, allt går så smidigt och vi har så kul här.
– Är det besvärligt med munskyddet?
– Inte ett dugg! Jag har varit kirurg i 23 år, så det här stör mig inte det minsta. Kolla, jag har satt en tejpbit på näsan så att inte glasögonen ska imma igen.

Sedan var det dags för den kritiska kvarten när man ska sitta och känna efter hur man mår, eller förstås spela cello. Jag drack te.

Vilket förstås inte var så genomtänkt pga. munskyddsobligatoriet.

Den dam som övervakade oss nyvaccinerade, berättade att allt hade gått bra. Ja, förutom ett fåtal som svimmade för att de hade fastat.

FASTNAT? sa jag sådär brutalt och högt som det ibland blir när förvåningen slår till.
– Nej. Fastat.
– FASTAT? sa jag, faktiskt lika förvånad över detta ord.
– Ja, man ska ju inte komma hit på fastande mage, liksom, sa damen.
– MEN VEM TUSAN FASTAR STRAX FÖRE VACCINATIONEN? sa jag lite för högt igen.
– Hm … eh … jo, r.a.m.a.d.a.n… viskade damen, som minsann visste hur man är diskret.

Och härmed sluts cirkeln vad gäller denna helrenovering, för nu ska jag redigera en text som handlar om skönhetsoperationer.

Share
37 kommentarer

Basketpromenad längs Gyllenhielmska leden

Sedan drygt ett coronaår går jag på basketpromenader nästan varje dag. Att promenera är enligt mig inte så intressant, men med en boll blir det riktigt kul. Det går förstås inte att dribbla bollen ute i skogen, så jag slänger den än hit, än dit, men mest mellan mina egna händer.

Detta eviga gående har gjort mig till något av en promenadkändis här i trakten. Vissa ber om en passning, särskilt barn frågar vaarföööööör jag bär på bollen, medan hundägarna suckar ”min hund älskar bollar” samtidigt som de drar hårt i kopplet.

När pappa var här och hälsade på för två veckor sedan, invigde jag även honom i basketpromenadernas ljuva värld. Han dribblade så han dribblade och fnittrade och var helt frälst. Tills …

… han plötsligt stod på näsan.

Med all denna nya promenadkondition var det en baggis att häromdagen gå ”Gyllenhielmska leden” med två kompisar i sex timmar. Bollen, regnkläder och en rejäl matsäck var förstås med. Sammanlagt hade vi

  • två hälsenetrassel
  • tre dåliga knän
  • en hälsporre
  • en Mortons neurom
  • en opererad hallux valgus.
Ibland var det en bred grusväg.
Ibland var det en slingrig stig mitt i skogen.
Ibland stötte vi på konstverk.
Ibland analyserade vi bajs.
Ibland beundrade vi all björkpollen.

Vi satt på ett förtjusande kalhygge och åt massa mat och svarade på telefonsamtal och sms som pockade på uppmärksamhet; vi är inte alls renläriga vandringsmuppar som stänger av yttervärlden. Där satt vi med mat i munnen och skötte både det ena och det andra i mobilerna:

– Nja, nej, gör kopior av kapitel 3 och 4 istället.
– Ja, både kungens farfar och farfarsfar blev 92 år.
– Javisst, personalmöte klockan 10 på måndag.
– Ett lager med häftgrund, sedan lackfärg.
– Nej, synonymordlistorna står i röda hyllan.
– Barista? Nej, du menar arborist.

Mot slutet av vandringen började det regna rejält. Plaskplask, kluck-plippade skorna. Plötsligt  i en nerförsbacke kände jag igen mig. Jag ropade glatt:

– Nämen! Där har jag ju varit! Min kompis äger det huset! Va! Va! Haha! Kolla på det bruu…

– KLATJOFS! –

Så föll jag som vore jag min fars dotter. Jag tappade bollen, vred mig i luften och landade på ett knä, en armbåge, en axel och skrapade upp båda handflatorna. Bollen rullade iväg jättelångt och allt jag kunde få ur mig var:

– Huff. Bah. Gah. Jag är ju precis som pappa.

Såret var mycket mer imponerande en liten stund senare, när blodet rann ända ner i strumpan.

Efter två mils stilla vandring kom vi fram till Sundbyholms slott, som stängde restaurangen precis framför våra tre blöta näsor. Vi måste ha sett ut som tre besvikna kattungar, uppfiskade ur en bäck runt 1902, för vips trollade köket fram tre underbart värmande …

… öl.

Carl Carlsson Gyllenhielm (1574–1650), som gav namn till denna vandringsled, var oäkta son till Karl IX och Karin Nilsdotter. Han arbetade i rikets tjänst på alla positioner som tänkas kan, och satt dessutom tolv år i fängelse i Polen med Jakob De la Gardie. När Gustav II Adolf dog i Lützen 1632 var det Gyllenhielm som lugnt och försiktigt förde liket till Sverige. Han hann med så mycket under sin levnad att man bir trött av att bara läsa om honom.

Men han gick faktiskt aldrig och bollade med en basketboll sex timmar i sträck.

Share
24 kommentarer

När söstra mi fick sin covidvaccinspruta

Lillasyster Orangeluvan fick igår sin första covidvaccinspruta, vilket för en sju år äldre storasyster som jag – i ett annat landsting (region) – känns bra.

– Ja, du är ju så himla gammal, så det är klart att du ska vaccineras.

Säger jag och försöker intensivt få tid till en spruta jag också. Meeeen: i brist på mina upplevelser, ska ni få ta del av hennes!

Orangeluvan tog på sig vaccinlämpliga kläder, keps, munskydd och ett glatt humör och cyklade iväg till den flyghangar eller militärbarack som stockholmarna har fyllt med sprutor. (I Eskilstuna, där det inte funkar alls ett enda dugg, skulle en enda liten mottagning sköta det. Det gick självklart åt pepparn.)

”Kön ringlar. Det är som ur en sci fi-film!”

Först stod alla i kö. Sedan satt de i kö – man ska sitta på en stol före vaccinationen för att få ner pulsen. Får man sitta i jägavila-ställning?

– Vilken puls? sa Orangeluvan i sina igenimmade glasögon.

– Hur gick det, hur var det, hur mår du, har du tagit bilder på SPRUTAN? tjoade jag.
– Jag har ingen simultankapacitet och var tvungen att koncentrera mig på att vaccineras och kunde inte fota själva akten, sa Orangeluvan lugnt.

Och vi ska vara släkt? Pffft. Men så fick jag en utförlig redogörelse ändå – en hel dialog via sms!

Vaccinatören var enligt Orangeluvan ”en mycket stockholmstypisk man med grånande skägg och mikrobryggt öl samt sju surdegsodlingar i kylen”.

– Hej! Jag immar igen. Är det här jag ska sitta? sa Orangeluvan till honom.
– Jajamän. Testa att tejpa munskyddet under glasögonen som jag gör, sa vaccinatören.
– Aha! Fiffigt! Men det beror nog på att jag har ett sånt snyggt men odugligt munskydd: det blir extra varmt.
– Jag ser det. Det är mycket snyggt.
– Jag vet. Ditt är jättefult.
– Jo, jag vet.

Orangeluvan tänkte att hon hade gått lite för långt, och försökte låtsas vara normal.

– Nej, jag klagar inte. Jag är tacksam över att få vara här, sa hon.
– Har du legitimation? svarade vaccinatören, nu helt normal han också.
– Javisst!
– Är du vänster- eller högerhänt, allvarligt allergisk, har spetälska eller sex tår på ena foten? sa vaccinatören.
– Höger och nej på resten, sa Orangeluvan, mycket nöjd över att vaccinatörens normala persona for all världens väg.
– Bra. Då tar vi vaccinet i vänster arm. Du får Pfizer och bla bla bla ömhet bla bla, fortsätt hålla avstånd.

Orangeluvan berättar:

”Jag funderade på att fråga om orsaken till att den tas på armen som man inte är -hänt på, är att den vaccinerade armen ibland lossnar och trillar av, men var inte säker på om vi hade den relationen efter två minuters bekantskap.”

Sprutan gavs utan att Orangeluvan kände någonting alls.

– Hur har du haft det idag? frågade hon honom.
– Ja, när jag tackade ja kändes det bra, då var det snö ute. Nu känns det ganska jobbigt, svarade vaccinatören.
– Aa. I sommarvärme, med plastförkläde och så, sa Orangeluvan och tittade på vaccinatörens munskydd, visir och stora skägg.
– Precis.
– Jag tycker du var väldigt bra på min vaccination.
– Tack, du med! Trevlig helg!

Därefter förpassades Orangeluvan till science fictionavdelningen igen, där hon i 15 minuter skulle sitta och spela cello eller nåt.


För det gjorde faktiskt Yo-Yo Ma när han hade fått sin första spruta. (Lyssning rekommenderas varmt.)

När det hela var avklarat cyklade Orangeluvan välbehållen hem igen med ett ovanligt stort plåster. Brukar man inte få ett sånt där litet beigefärgat som trillar av efter tio minuter?

”Jag känner just nu en metallisk smak i munnen och det ilar i en tand.”

Några timmar senare var Orangeluvan och plåstret på helt andra äventyr. Jag frågade hur det kändes.

– Vänsterarmen har inte lossnat, men min enorma axelmuskel ömmar lite. Ingen metallsmak eller något annat i övrigt!

Nu ska vi bara se om mikrochippet som Bill Gates ju har lagt i alla sprutor påverkar Orangeluvan framledes. Eller var det kanske Joe Biden som la i nervgift?

 

Share
25 kommentarer

Mackor och smörgåsar mitt i lifvet

Som konfetti på en melloscen (scen på Melodifestivalen that is) far nu björkpollen runt och söker sig in i alla mina andningsvägar, näsborrar och ögonrödor.

Trösten är stor när jag ser att jag inte är ensam.

Källa: https://pollenkoll.se/pollenprognos

Igår åt jag en äggmacka med kaviar, men lade även på lite blingbling – några basilikablad. Jag stod i köket när en Hulken-nysning kom från ingenstans (eller kanske näsans nervceller) och överraskade mig så att jag nästan tappade balansen. Mackan klarade sig dock; ägg är som bekant stabil mat med låg tyngdpunkt och kaviarn är ett bra klister.

Men de nervösa basilikabladen for all världens väg. Tre av dem seglade som balettdansöser i slow motion rakt ner i brödrosten, som var var i full gång med att värma min djefla mans blivande lunch.

– PFFFOFF! sa basilikabladen och ”survival of the fittest” kändes som lämpliga slutord. Basilikablad och brödrostar ska hålla sig från varandra. Men nu när vi ändå är inne på mackor, måste vi ju se vad vi har i rockärmen.

Redan 2008 bloggade jag om ”Kom in på en öl och en smörgås” (1967), som är en reklamskrift för öl, men under cover eftersom den utger sig för att handla om mackor.

Flott? Nääää …
I min hemkunskapsbok från 1978 finns smarriga tips på varma mackor. Den längst till vänster har banan och hamburgerkött.

Några av bloggbåsvännerna har delat med sig till mig av sina mackor. Först ut på scenen är Ökenråttans två bidrag: ”Stökig macka med liten rufsig palm” samt ”Liten goding”.

Den stökiga: en skiva rostat bröd bredd med färskost, små spenatblad på det, två skivor spettrökt skinka, en skiva fänkål och en liten ’palm’ som är toppen på ett av fänkålens skaft.
Liten goding: leverpastej, rödbeta och spenatblad.

Pysseliten meddelar att hon gärna äter en dubbelmacka på hönökaka: smör, ruccola, tonfisk, tomat, svartpeppar och salt. Hennes favorit just nu är nåt bröd med rökt nåt på, pepparrotsvisp, babyspenat (eller annat grönt) lite majonnäs (kanske gurkmajo) och på toppen saltgurka.

(Bra val – jag har förstått att saltgurka är himla mycket billigare än smörgåsgurka.)

Min egen favorit är nog alla kvällsfikamackor med smör och ost på mammas hembakta bröd i köket i Luleå 1973–81. Men istället för att äta såna vid midnatt, excellerar jag numera och imponerar på allmänheten med Lisa Förare Winbladhs gamla goding vid lunchtid: knäckebröd, avokado, hackad rödlök, salt, peppar, tomat och lite citron. Detta om man nån gång råkar köpa en avokado som går att äta.

Ninja-Malin äter inte mackor med rufs och pynt. Hon ber sonen om ”Ikeamackor”: hembakt bröd med t.ex. torkade äppeltärningar och russin samt ingredienser till en macka som hon monterar själv.

Tillbaka till min djefla man nu. Han kan nämligen äta precis vad som helst och tycka att leverpastej med makrill och Kalles kaviar är toppen. När han var sjuk i corona i julas satte han även på några skivor banan. Sybarit-Lotten fördrar sånt här:

Äggmacka med sommarfeeling.
BLT med spik.
Löjrom med Stig Lindberg.
Skam till sägandes har jag aldrig själv köpt löjrom eller bjudit andra på delikatessen över andra delikatesser. Jag har som en parasit bara sett till att alla förstår min fäbless för denna Nordens ankleverpaté, såpass att jag ibland får löjromsbesök av Mitbringselbegåvade vänner.
Och hur har ni det på smörgåsfronten idag? (Om ni vill ha hjälp med att lägga upp bilder i kommentatorsbåset säger ni bara till: info@lotten.se.

– AAAATTTSCHOOO!

Share
32 kommentarer

Bara jag slipper ondulera håret ska det nog kunna bli dam av mig också

Jaja, här sitter vi i godan ro i vår bh-lösa överkropp, iklädda resårfladdriga benkläder och knastriga Zoom-bakgrund i coronaevigheten amen. Jag tror att jag satte en kam i håret senast i oktober förra året, ser inte framtiden an med positivism på några punkter alls – och kan inte för mitt liv begripa hur majvädret kan spela oss detta grymma spratt med hagel, ruskvindar och sekundmeter.

Därför är det naturligtvis dags att uppdatera oss om hur damers etikett behandlades år 1840!

Märk väl att modet under 1830-talet var extremare än söndertrasade jeans, platåskor eller säkerhetsnål i mungipan. Man hade puffärmar som var så jädra breda att damerna – även om kjolen inte var krinolinstor – fick gå sidledes genom dörrar. Och så hade man korsetter igen, efter att någon hade eliminerat dem i början av 1800-talet när midjan flyttades upp strax under bysten. Så himla opraktiskt med korsett!

Och så en bahytthatt dessutom – som till stil och storlek påminner om den tratt som t.ex. hundar har efter besök hos veterinären. Under 1840-talet lugnade man ner sig och fokuserade mer på korkskruvslockarna, så då blev trattbahytthatten mindre för att håret skulle synas.

Men nu till den fantastiska guiden: “Etikett för damer, eller sjuttiofyra reglor för klädsel, seder och lefnadsskick.”

Nämen, se herr Hierta, som trots Aftonbladet hade tid att vara förläggare!

Förordet är något i våra moderna tider helt unikt: en mening på 84 ord!

Och åtta kommatecken!

Vi börjar med håret. Nu var ju inte onduleringen uppfunnen än – men ändock krävdes skälmskt lagda lockar!

Jag undrar sååå vad jag har för anletsdrag. Och hur man lade lockarna 1840.

Så tar vi en liten paus från ”reglorna” och reser nästan 100 år framåt i tiden.

Permanentfunderingar i SvD 1927. Observera ”permanentonduleringsmaskinen” som varande ett ord på 28 bokstäver.

Det nya med lockarna på 1900-talet var att onduleringsmaskinerna lyckades få hela locken lockig. På 1800-talet var hårtopparna nämligen alldeles raka – korkskruvarna slutade alltså i en rak spets. Så förfärligt ostyrligt!

”Eugene” – en permanentmaskin från 1923. Den hänger från en takkrona är för att värmeklumparna i håret var så tunga. Om männen – som han på bilden – ondulerade håret har jag dock inte hittat belägg för.[CC BY-SA 4.0]
Hårpermanenten 1934 var lite nättare. Och en föregångare till punkfrillorna på 1970-talet?

Såja. Tillbaka till reglorna! För nu ska vi lära oss hur man blir en dam och inte av misstag skär upp munnen ända till öronen som en Joker. Läs noggrant hela vägen ner till silvergafflarna via bönorna.

Jag tror minsann att L.J. Hierta redan 1840 drog in på korrläsningen.

När det gäller den noggrannhet man eventuellt utstrålade i sällskap med andra, var det bäst att försöka dölja den. Annars kan ju polarna tro att du inte har mer klädesplagg än de puffärmspaltor som du går och står i!

Detta tilltalar mig – jag som spiller och dräller och har mig.

Och hur är det nu? Ska man, eller ska man inte, ha en kökslåda full med braåha?

På just detta uppslag om ORDNING, har någon spillt nåt! (Läs den spännande fortsättningen på Litteraturbanken.)

Den lilla skriften kostade 12 skilling banco år 1840, vilket kunde köpa lika mycket varor och tjänster som 29 kr år 2021, mätt med konsumentprisindex. Vilket [tadaaa, konsten att knyta ihop en säck] är lika mycket som Aftonbladets lösnummerpris idag.

Fotnot:
”Bara jag slipper ondulera håret ska det nog kunna bli dam av mig också” är ett citat ur förra kommentatorsbåset.

Silvergafflar!

Share
52 kommentarer

Sakletarpromenad mot ramslök och annat

Eftersom jag inte får spela basket i coronatider, går jag som bekant på coronapromenader istället. Det går förstås inte att jämföra promenader med basket på något plan (enligt mig), men eftersom bollen hänger med och jag får röda kinder är det faktiskt okej.

Och så tar jag ju många bilder där bollen är med på ett eller annat hörn.

Efter höstens trattkantarelljakt finns nu under ett par, tre veckor en annan plockvänlig guldgruva: ramslök! Den ser ut som liljekonvaljer och är i vissa delar av Sverige fridlyst – men inte här i Sörmland. Hade någon för ett år sedan sagt att jag skulle tillbringa flera timmar i skogen på jakt efter vitlöksdoftande blad att ha i maten, hade jag sagt nåt i stil med “hellre springer jag en mil i platådojor”.

ALLT det där gröna är alltså ramslök. Det räcker till ett helt kompani, men man ska bara plocka för husbehov.
Här har ramslöken pressat sig upp genom ett gammalt höstlöv.
Och här ligger ramslöken på lit de parade hemma i köket.

Men är det då blott samla, plocka och laga mat av skörden som lockar? Näää, jag ser förstås till att omge mig med kamrater som tar med sig kaffe, sallad, kakor, bullar och roliga historier.

Se, jag har fått gröna fingrar! (Bullen var delikat.)

Apropå gröna fingrar – som jag verkligen bara har i ramslöksplockartagen – uppstår hela tiden frågor om blommors namn, fåglars läten och träds fallande. Om någon för ett år sedan hade sagt att jag plötsligt skulle drabbas av kunskapstörst när jag stötte på ett okänt blomster, skulle jag ha sagt ”du känner inte mig” och fnyst samt knyckt på nacken som de gör i alla romaner.

Den här mörkvita blomman heter persisk blåstjärna, visste kommentatösen Ninja-Malin att berätta.

Under dessa skogspromenader ramlar vi över tranor, svanar, gäss, änder, rådjur och ser spåren av vildsvinen som stökar till värre än treåringar i trotsåldern. Vi hittar även om döden skvallrande fjäderhögar och skelett …

Huuuuur lyckas naturen göra fjädrar som är snyggare än alla mina prickiga klänningar? (Det är stjärtfjäder från sparvhök, visste svågerornitologen Patrik att berätta.)

Och så hittar vi ödehus. Och ölburkar. Rostiga cykelhjul. En halv plog. Zinkbaljor. Samt spritflaskor. Och några ödehus till.

I det här ödehuset hade någon lagat taket och fixat väggarna – men på ett musealt sätt lämnat kvar såpass mycket av tapetlagren att det var omöjligt att gå därifrån utan att titta och titta och titta.
Jag zoomar in åt er. Kolla! (Det syns inte just här, men under det blåa finns även ett lager med tidningspapper.)
Så här prydligt hade någon lagt i ordning allt – som om det var meningen att vi skulle tända en liten eld …
Och så finns det ju ett och annat utedass i skogarna!

Men bävrarna, hörni, bävrarna! Det är ju alldeles bedrövligt dåliga på att planera sitt tuggande och gnagande samt fällande! Som jätteplockepinn ligger hundraåriga träd och spretar!

Klatjofs, föll trädet i diametralt motsatt riktning och alls inte i vattnet som skulle dämmas upp!

Jag listade bävrarnas tänkbara reaktioner efter deras förmodade besvikelse när trädet faller fel – men trots att även vetenskapsmän och naturmuppar har tillfrågats, har svaret inte stått att finna. Vad säger bävrarna när det blir så här tokigt?

1.
– Vojne, vojne, jag är så himla kass på det här; jag ska nog sadla om och bli myrslok.
2.
– Spik i foten, sticka mellan tänderna, hoppsan och tjolahopp! Näääästa!
3.
– Huh? Vart tog trädet vägen? Plask, plask. Det borde ju ligga här i vattnet. Mysko.
Share
52 kommentarer

Universitetsstudierna fortsätter!

Jag är nu inne på min fjärde universitetskurs på ett år – på fyra olika lärosäten. Kurserna har i tur och ordning varit

  • konsthistoria
  • dialektologi
  • filmhistoria
  • språkpolitik.

Den digitala undervisningen är undermålig och kurslitteraturen är sömnpiller på sällan skådad nivå, medan tentorna och inlämningsuppgifterna är roliga. Att jag har mage att klaga på undervisningen i dessa coronatider beror på att det ju är ortsoberoende kurser; de har hållits digitalt i flera år. Lärarna har inte behövt ställa om som grundskole- och gymnasielärare, utan har haft distansundervisning sedan länge.

Kass distansundervisning. Jättekass.

Trots detta kan jag varmt rekommendera att ni alla pluggar som jag – hur vuxna eller upptagna eller bildade ni än är! Man känner sig om inte annat så oerhört upplyft när man blir godkänd!

De digitala föreläsningarna är olika utformade – och här kommer utan inbördes ordning fyra exempel.

Första exemplet.

Läraren filmar sin powerpointpresentation, som helt klart har minst tio år på nacken, och syns själv i en liten miniruta högst upp till höger. Läraren sitter gärna så nära skärmen att jag endast ser ett av följande element:

  • näsborrarna
  • skulten
  • datorskärmens baksida
  • pannan.

Läraren sätter igång:

– HOOOOOOST! HOOOOOOST! VälkomnHOSTa ska ni vara till dagens föreläs… ser ni mig? Hörs jag? Hm. Nävisstja, det är ju en inspelning. Anyhooooooooo. Nu ska vi se här. Har ni läst kapitel 6 & 7 i … blädder … blädder … blädder … boken?

Tystnad.

– Nähe. HOST! Men i alla fall. Inspelning, inspelning. Vi sätter igång! Redan 1823, nej, jag menar öööööööö. Öh. Oj, fel presentation. Vänta. Ska byta. Under tiden kan ni ju ta fram boken av Larsson. Nej, Persson menar jag. På nittonhundratrettitalet kunde vi alla som synes på den här bilden, hoppsan, fel bild. Den HÄR bilden … Som sagt, på artonhundratjugitalet kunde vi alla …

Den här läraren lät jag prata i bakgrunden medan jag snickrade eller motionscyklade.

Andra exemplet

Läraren tornar upp sig och täcker hela skärmen med en trollfrisyr och ett jultomteskägg. Man hur honom nynna. Plötsligt skallrar det till på en ohygglig nivå, såpass att trumhinnorna agerar spinnaker inne i örat.

I will survaaaaajv, oj. Ja, ni förstår man måste sätta på inspelningen INNAN man kan visa sin presentation i det här verktyget, det är därför ni ser mig istället för presentationen just nu. Vissel vissel. Då sätter vi igång! Nu syns jag nästan inte! Ni ska veta att jag pga. pandemin inte är hemma, utan i vårt grannland och därför inte har tillgång till kurslitteraturen. Men jag kan den utantill. Särskilt den hääääär, som är en favorit sedan mitten på 1960-talet. Tryckår … 1941. Ja, det var bättre förr.

Han viftar glatt med kurslitteraturen som han ändå inte har, och fortsätter så under hela kursen. ”Den häääääär” säger han med boken i handen när han för tionde gången har förklarat att han inte har tillgång till kurslitteraturen. Till en av tentafrågorna måste jag citera ett litet häfte som gavs ut på 1930-talet. Detta lilla häfte har jag i min ägo, med en helt okänd människas namn i. Tack … hur nu detta kommer sig.

Tredje exemplet

Läraren sitter vid ett köksbord och filmar sig själv. Vi får höra kastrullskrammel i bakgrunden och se en hund som hoppar upp mot fönstret utanför huset. Läraren harklar sig mellan varje mening och slickar sig noggrant om läpparna ungefär  två gånger per minut. Ändå är filmen så proffsigt redigerad att bilder hela tiden poppar upp ungefär som i Rapport på 90-talet.

Knut Ståhlberg och en bild.

Tack och lov fann jag just under dessa föreläsningar knappen som gör att man kan spela upp filmen på dubbel hastighet. Harklingarna hördes då bara om ett litet ”hr” och läppslicket försvann helt.

Fjärde exemplet

En ohyggligt välmeriterad och disputerad samt jättepublicerad universitetslärare med finfin titel visar upp sin ”alldeles nya” presentation, som innehåller både dingbats och screen-beans.

Screen-bean från anno dazumal.
Dinga-linga dingbats.

Den här föreläsningen börjar verkligen inte bra:

– Eeeeeeh. Va äre här. Klick klick klick. Mysko. Mmm.

Läraren (som vi inte ser) plockar nog upp en väska eller en påse, låter det som. Vi hör en svordom. Och ett mummel. Prassel. Sedan kommer ett jättekraftigt bett i ett äpple. Vi hör tuggande. Och med lite äpple kvar i munnen säger läraren:

– Nu har jag dragit ner min föreläsning på 100 minuter till 90. Jag ska … för … söka, försöka, ffff… att … snabba … på … lite. Eh.

Därefter räknade jag till 21 musklick. Jag hade behövt en knapp som spelade upp filmen i bra mycket mer än dubbel hastighet. Till slut sa läraren lugnt.

– Den här bilden kan ni strunta i.

Men här finns definitivt en bransch att ge sig huvudstupa in i. Nu ska jag spela in en tvåminutersföreläsning om konsten att göra perfekta punktlistor!

(Faktakoll: senaste ”Svenska skrivregler” utkom 2017, inte 2016 som jag skriver i filmsnutten ovan.)

Share
36 kommentarer

Korridorfest eller totaldepp?

Jag hittade en reaprenumeration på en dagstidning, och sprang sedan ett yvigt ärevarv runt huset eftersom jag är oerhört förtjust i att hämta en papperstidning i postlådan på morgonen. I den läste jag sedan så deppiga nyheter att jag, om jag hade kunnat, hade sprungit glädjeärevarvet baklänges för att ångra denna dumma upprymdhet.

Springa? Mjae. Men jag har i alla fall på mig löparkläder. Som jag lägger fram varje kväll så att jag inte får för mig att gräva fram en knytblus.

Kanske är det de evinnerliga Zoom-mötena som bidrar till domedagskänslorna?

Fem dagars Zoommöten kan se ut så här om man samlar alla 18 bilderna på en gång och sedan anonymiserar deltagarna å det våldsammaste.

Detta ältar jag när tråkspökena dansar runt i min hjärna och jumpar från det ena molokna isflaket till det andra:

  • Vårt (asså Astra Zenecas) vaccin sägs ge folk blodproppar och hjärnblödningar och har i detta nu (kanske) orsakat två människors död. Mamma fick första dosen förra veckan, pappa får sin första dos den här veckan. Mina kompisar som befinner sig i riskgrupperna pga. t.ex. ålder, transplanterade organ och kroniska nervsjukdomar är bekymrade och tyvärr ovaccinerade än så länge.
  • SJ tänker sluta köra regionaltåg i Mälardalen. Alla som bor i t.ex. Eskilstuna, Stockholm, Västerås och Katrineholm kommer att måsta … eh. Ptja, Jobba hemifrån. Hm.
  • Studenterna i Uppsala har blivit galna och haft korridorfester (i brist på IRL-undervisning, kan man tänka), varpå den sydafrikanska virusvarianten satte klorna i dem.
  • Jag har ont i magen. Och knäna förstås. Det piper i öronen. Jag är dödstrött.
  • Mitt vikariat som adjunkt tar slut 31 mars. Eftersom pandemin liksom inte tar slut då, har jag inte nån inkomst förrän alla har vaccinerats eller dött av blodproppar runt julen 2022.
  • Ingen som jag känner är glad ens på ytan.
  • Min dator som dog i februari är utom all räddning, vilket kostade 900 kr att få reda på.
  • Jag har börjat hålla med Ingemar Stenmark:

Men nu är det ju inte så att jag har kommit till världen för att sänka humöret på andra människor genom att påtala dessa bedrövligheter. Jag är satt på jorden för att klampa in som en dinosaurie i ett dockhus och slå lock för öronen på helt oskyldiga kolleger. I Zoommöten är det jag som gestikulerar så att bilden fryser eftersom pixlarna tar slut och minsann är det inte jag som även har de konstigaste frisyrerna, spenat mellan framtänderna och de fulaste skogshuggartröjorna på mig fastän jag borde vara ett gott föredöme.

Här är mina kolleger i full gång med att planera en Zoomundervisning med allsköns tekniska finesser. (Jag syns på vita tavlan.)

Så, vad roar mig i dessa dagar? Jo, att dokumentera allt som är ett tecken i tiden – eller ett tidsdokument. Vad kommer vi att häpnas över om tio år?

När den döda datorn hämtades häromdagen, såg jag att de på Mediamarkt inte riktigt har accepterat pandemin eller fixat de tillfälliga lösningarna med hastigt uppställda plexiglasskivor.
De hade heller inte uppdaterat de numera ganska slitna pappersskyltarna på golvet.
Men på Ica hade de skaffat en tysk apparat! Jag stod där och väntade på att få se den röda tändas. Skulle det stå besetzt eller kanske belegt? (Jag gav upp efter tio minuter.)
Typiska coronafötter utanför en blombutik.

Nåt annat då? Jodå, det känns bra att gå på basketpromenader, att korrläsa, cykla en sväng i vintersol och se på brittiska deckare där det kramsar i gruset och liken ruttnar.

Jag tycker ju också mycket om att äta god mat; en granne bjöd mig på löjrom för flera hundra kronor!
Dessutom tycker jag att det är riktigt kul att betala skulder med Swish.

Min farmor – en ytterst söt och gullig liten norrländsk dam – brukade, när någon kom och berättade om bedrövligheter och eländes elände, lägga huvudet på sned och lugnt säga:

– Men känn int’ efter.

Okej. Men … visst är det faktiskt helt bedrövligt trist just nu, va?

Share
59 kommentarer