Hoppa till innehåll

Etikett: corona

Så … hur är det att jobba på högskolan?

De föreläsningar som jag hade bokat i april–juni i år motsvarade en för mig normal årslön. Jag hade aldrig varit med om maken till sug efter föreläsningar om det svenska språket och gnuggade händerna samtidigt som jag började fantisera om att köpa en bil som rullar när den ska. Men.

Coronaridån föll, och min inkomst med den. Katjonk.

Fast då kom då MDH och sa ”hoppa in här hörru” – så det gjorde jag. Nu sitter jag vid ett skrivbord och springer i trappor och har gubevars kaffepaus, vilket jag senast hade på Nationalencyklopedin på 1900-talet.

Kaffepaus med regeringens coronapresskonferens i direktsändning.

Jag hittar på uppgifter och rättar inlämnade uppgifter och uppfinner övningar och somnar ovaggad redan kl 23. Och så Zoomar jag, förstås. En tretimmarsföreläsning är helt omöjlig att genomföra eftersom det är så energikrävande för alla inblandade. En timme är okej – men bara om man är aktiv med chatten och inte kräver att alla ska prata.

Men det är så tomt i lokalerna. Högskolan har 20 000 nybyggda kvadratmeter med ett knarrande tvättstugegolv i 70-talsorange, coola möbler, öppna ytor, glasväggar, mysko pelare och plötsligt uppdykande rör. Det är så få på plats att man kan höra en blyertspenna falla på våning 1 när man gör armhävningar på våning 6. (Jfr ”slumpskryt”.)

Högskolan är byggd i ett gammalt badhus, och bassängen låg här. Jag står alltså på den ursprungliga läktaren!
Allt är så modernt, så modernt. Men det tog ett tag innan jag fattade att dörrlåset till dörren som jag har lyckats öppna sitter vid hissarna. (Det vänstra dörrlåset hör alltså till en annan dörr till vänster, utanför bild. Hissknappen sitter mellan dörrlåsen.)
Aha! Ingång 1!
Jaha, ingång 2.
Huh? Ingång 15?

Nej, skyltarna betyder förstås Hamngatan 15, Drottninggatan 2 och Bruksgatan 1 …

När jag såg de här två pelarnas placering höll jag på att trilla omkull av pur arkitektförbryllelse. Den övre verkar ha en fotboja dessutom?

Lunchen äter jag med mina kolleger i en av, vad det verkar som, tusentals olika ätplatser. Jag har nästan alltid medhavda rester – men igår blev jag tvungen att äta enligt principen man tager vad man haver (sa Cajsa Warg inte):

Två kokta ägg, en burk (dyr) tonfisk och knäckebröd samt kranvatten. Men TÄNK om jag hade haft tomater, lök och några gröna blad – då hade det ansetts vara en helt normal köpesallad för 89 kr.

Orsaken till matbristen var att jag hade lagat spagetti och köttfärssås till ett helt kompani och därmed tänkte kunna utfodra mig och familjen i flera dagar: lasagne, pastagratäng och chili con carne. Men. Någon ställde ut allt på verandan (”utekylen”) och glömde att försegla grytan. De två små krukorna som lades som tyngd på locket stod inte emot klåfingrigheten hos …

… en grävling? Ett vildsvin? Vilket väsen klarar av att lyfta på detta lock? Och sedan sprida ut spagettin ända ner till gräsmattan och dessutom skopa upp såsen? E.T.?

Svar på frågan i rubriken: Det är (trots corona) jättekul att jobba på högskolan. Särskilt den 25:e.

Share
40 kommentarer

Corona: Stäng! Öppna! Tyst! Säg nåt!

Det absolut jobbigaste jag har gjort var att springa ett millopp i bedrövliga skor. Vilket kan jämföras med att föda barn, men då slapp jag i alla fall skavsår.

Lite jobbigt var det när vi hade så ont om pengar att de fem barnen fick nässelsoppa från trädgården och stulna rabarber från grannarna. (Det finns dock ett och annat att säga om det minnet. Vårnässlor skördas sällan samtidigt som rabarber, och varför skulle jag palla rabarber när jag har egenodlad? Well.)

Men nu blir det jobbigare än jobbigt. Idag klockan halv tre tog nämligen regeringen sig samman och ställde sig med kollektivt rynkade pannor och sa att vi skulle sluta gå på biblioteket.

Källa: DN.

De föreslagna restriktionerna var förstås fler än så, och beror på att corona galopperar värre än nånsin genom befolkningen. Framför allt bör vi inte samlas fler än åtta personer i ”allmänna sammankomster”. Detta är bara förslag från regeringen (men som förmodligen kommer att klubbas igenom på torsdag).

Men … bibliotek? Jag kliar mig på hakan, tänker på biblo och funderar på hur farlig den miljön egentligen är när det gäller virusspridning. Jag går in, letar upp min bok, lånar den i automaten och går ut. Men okej. Jag ska göra mitt bästa.

Så. Vilka får problem nu?

Ajajaj, alldeles för många.
Helt och komplett olämpligt.
En ska bort.

Restaurangnäringen lider och vill att restriktionerna ska vara slappare. Skolungdomar vill ha mycket hårdare restriktioner. Några vill ha tydligare anvisningar och striktare krav på att reglerna följs medan åter andra tycker att laissez-faire-mentalitet är rätta vägen att gå.

Ingen är helt enkelt överens. Jag är fullständigt oöverens med mig själv eftersom jag

  • väl borde få träna basket i jättestora hallar där vi kan hålla tio meter mellan spelarna
  • aldrig i livet skulle gå fest eller ens glöggvisit
  • är komplett obekymrad när jag handlar mat med folk som inte vet vad avstånd är
  • inte åker bil med folk utanför familjen
  • gång på gång biter i handskarna när jag ska ta av dem
  • hellre går i en timme än sätter mig i en buss full med skolbarn.

Men okej.

Basketträningen får vänta.

Nu stundar nya tider. Om vi blir coronasjuka ska vi med gott samvete kunna säga ”jag gjorde ändå mitt bästa”. Som i våras:

Så här firade vi påsk med söstra mi (Orangeluvan) i april 2020.

Julklappsutdelning ute på en av stans alla konstgräsplaner kanske hade varit nåt?


Uppdatering! Emanuel Karlsten har översatt den här fimsnutten som den tyska regeringen har gjort. Den visar på allvaret vad gäller smittspridningen – och gör det mycket väl.

Share
34 kommentarer

Baklänges- och uppåner-noter?

I förra kommentatorsbåset ställdes en fråga som inte lämnade någon oberörd.

– Hur gör man med musiknoter och text när man skriver på arabiska?

Ska man läsa

  • noterna på västerländskt vis från vänster till höger
  • texten på arabiska från höger till vänster
  • rubbet från höger till vänster och vänster till höger samtidigt?
Ben Turpin försökte, och då blev det så här.

Eller är det så få som sjunger och spelar samtidigt att det inte är något problem egentligen? Vår obildning visste inga gränser! Och i Wikipedias huvudartikel stod inget!

Efterforskningar i ämnet visade att det är vanligt att man som hebreisk och arabisk musiker får lära sig ”vårt” sätt att läsa musik och bita i det sura äpplet när de vänder bakåfram och uppåner på sitt inlärda läsesätt. Men … lo and behold!

Det finns höger–vänster-noter även för araber!

Musiker från Asien måste även de bli flerspråkiga framför notstället, för de använder olika sorters notskrift där man läser uppifrån och ner.

Den här kallas Guqin, och just detta blad är från 1400-talet – men det används fortfarande.

Eftersom jag spelade piano för olika elaka pianofröknar i hela grundskolan, kan jag läsa noter. Men inte spela piano, om jag ska vara helt ärlig. Det sägs förresten att dessa tio grabbar inte kunde läsa noter:

  • hela Beatles
  • Clapton
  • Elvis
  • Eddie van Halen
  • Robert Johnson
  • Michael Jackson
  • Jimi Hendrix.

Må så vara, men de lider nog inte av det idag. (Okej, bara tre av dem lever, men hos dem kan man i alla fall inte ana så stort notokunskapslidande.)

Vad skönt att vi fick detta utrett! Nu ska vi bara se till att skapa ett coronavaccin och få till världsfred.

Fredsmärket här ovan skapades av en Gerald Holtom den 21 februari 1958 strax före en demonstration mot kärnvapen. Han förklarade senare:

”Jag var djupt förtvivlad. Jag ritade bara en bild av mig själv, som en representant för all världens förtvivlade människor – händerna utsträckta på samma sätt som Goyas bonde.”

Fast det lär visst också ha haft att göra med semaforering. Oh dear, nu måste vi börja utreda fakta och kuriosa igen.


Hur mår ni för övrigt? Vi får inte spela basket inomhus även om vi håller avstånd och bara är fyra i hallen, grannarna ligger sjuka i covid-19, julen verkar brinna inne och knäna knastrar. Men annars är det bra!

Share
44 kommentarer

Hur ska vi knäppa skjortan?

Jag vet inte riktigt hur jag vill ha det. I ena sekunden är det jätteskönt att hålla möten online, i nästa sekund vill jag bli ståuppkomiker i N.Y. och få 300 fulla kroggäster att skratta. En sen kväll handlar jag i en komplett folktom mataffär och njuter av stillheten. Sedan åker jag till jobbet på nybyggda MDH där vi på campus är ungefär 15 lärare och 20 studenter som delar på 20 000 m² golvyta … och känner mig lite ensam. Och så går jag in på apoteket där det råder hostkalas och rödnästa sjuklingar står (på lämpligt avstånd) i kö i 45 minuter.

Så då fokuserar jag naturligtvis på hur män och kvinnor har olika skjortknäppning. Vi vet inte hur vi vill ha det där heller, men av tradition knäpper männen ”åt höger” och kvinnorna ”åt vänster”. (Vän av ordning tycker att det är ett dumt uttryck. Det betyder nämligen att männens knappar sitter på höger sida om skjortöppningen.)

1. 1200-talet. 2. 1800-talets första hälft. 3. 1700–1850. 4. 1800-talets första hälft. 5. 1860–80 (stärkskjorta med hårdstärkt bröst). 6. “Sportskjorta”, ca 1900. 7. 1930-talet, med knäppningsbar front. (Källa: ne.se. Bild: Elisabet Thelander)

En snabb koll i min egen ytterst ostrukna garderob ger vid handen att jag blott äger herrskjortor. Men de är i alla fall oerhört prydliga när kragsnibbarna inte pekar bortitok.

Det finns enligt historiska källor olika teorier om orsaken till knapparnas placering:

  1. Kvinnoplagg knäpptes åt vänster för att det skulle vara lättare för adelns påkläderskor (som alla var högerhänta).
  2. Männen ansågs kunna klä sig på egen hand, och de var alla förstås högerhänta.
  3. Högerknäppning förenklade för män som snabbt behövde nå sitt vapen under rocken. (De stackars vänsterhänta soldaterna gick alltså åt snabbare eftersom de inte nådde sitt vapen lika snabbt.)
  4. Höger anses inom den kristna läran vara finare; Jesus sitter ju på vår Faders högra sida. Vänster var mörkrets och kvinnornas sida, exempelvis i kyrkobänkarna – och där kunde de amma ifred och ”skyla sina behag från männens blickar”.

Punkt nummer 4 tror jag faktiskt inte på, så det så. (Rätta mig gärna om jag har fel.)

Mansknäppning!
Kvinnoknäppning!

Och vad har jag nu för politisk höger- och vänsterallegori att ta till? Tänker jag på polariseringen i världen och det amerikanska valet? Eller motsträviga Storbritannien som har vänstertrafik? Alla stackars vänsterhäntingar som förr skulle avvänjas?

Näe. Jag har bara börjat borsta tänderna med vänster hand för att kolla om hjärnan gillar utmaningen. Men den vet inte hur den vill ha det – kanske straffas jag med hål i tänderna för att vänstran funkar lite sämre?

 

 

Share
65 kommentarer

En gång till! En gång till! OMTAG!

Nu blir ni kanske besvikna. Av rubriken att döma skulle jag nu kunna berätta om mina spexerfarenheter (observera p:et) när jag iklädd endast korsett trippade över scenen och fick applåder för ingenting. Ropen skallade …

– En gång till! En gång till! skrek lundensarna.
– OMTAG! skrek stockholmarna.
– Kläu peå daj! skrek lustigkurrarna.

Och dääär trippade jag över scenen. Igen, igen och igen.

Men nu är det så att vi har tagit klivet in i mars igen. Eller om det är april. Repris, liksom. Kanske är det rentav blott oktober? Detta har hänt idag – vilket helt klart är ett omtag:

• För blott ett par minuter sedan fick Artonåringen veta att hans gymnasieskola tvärt avbryter all undervisning på plats och från och med måndag kör med distansundervisning som i våras. Tre personer (personal & elever) har blivit smittade på kort tid, och därför tar skolan det säkra före det oräkra.
• Spanjorens basketmatch imorrn är flyttad för att ”hela Nässjö” är satt i karantän (förmodligen är det inte en riktigt korrekt formulering från Svenska Basketbollförbundet).
• Tjugosexåringens basketmatch imorrn ska spelas precis som vanligt med all möjlig kroppskontakt.
• Alla trattkantareller har dragit nåt gammalt över sig eller flyttat hemifrån.

Men se här, uppfinningarnas moder, yada yada. Basketmatcher som kan spelas, ska spelas. Med max 50 personer per hall – så med alla spelare, coacher, sekretariat och domare finns det plats för kanske en fotograf och två chaufförer. Hej vad det går, spela spela spela, ingen som helst kroppskontakt före och efter matchen och med sprit ingniden boll och handsprit som flödar över tiljorna samt mellan fingrarna – vi ska studsa boll!

Och just idag uppvisade vår spanjors broder sjukdomssymtom. Spanjoren fick tillsammans med hustrun – Tjugosexåringen – hoppa in och coacha ett gäng 13-åringar genom att

  1. ha spanjor-brorsan sufflerande i örat
  2. ha mig fejstajmande matchen på mobilen.
Den snörvlande och i karantän placerade coachspanjoren bor i mobilen i min hand där. Vår spanjor har honom i öronen via röda sladdar.

Vår spanjor tog sig åt öronsnäckan och tystnade, blundade och lyssnade. Och så översatte han det som nyss sades på spanska till perfekt svenska samtidigt som han censurerade svordomar och emotioner.

Pfuuuh. Matchen slutade i en hedersam förlust där grabbarna fick beröm och hurrarop – precis som det ska vara.

Sedan var det dags att ta en av 172 basketbollpromenader i skogen. En gång till! Omtag! Men inga trattiga kantareller hittade vi.

Men … excuse my manners. Hur mår ni? Är allt som förr? Vad händer?

Share
22 kommentarer

Galenskaper i USA

Nu, så här drygt fyra år efter att jag skrev ungefär ”så tokigt det är i USA, där den där Donald Trump tror att han kan bli president”, är det som bekant galnare än nånsin.

Inte nog med att diskussionen om munskyddets vara eller inte vara verkar vara den viktigaste vattendelaren. Inte nog med att man för att få rösta måste registrera sig, fylla i ett papper, få tillbaka ett annat papper, sedan ansöka om att få poströrsta om det är det man vill och se till att det är minst en månad i förväg för att vara säker på att rösten kommer fram i tid eftersom Donald Trump har beordrat stater att ta bort brevlådorna. Inte nog med att presidenten twittrar som en galning om petitesser.

Nu är han (förmodligen) sjuk i corona, och då vet ingen vad som egentligen händer eftersom man av tradition döljer alla presidenters åkommor. Här är några sjukor som ingen kände till vid tiden:

Woodrow Wilson drabbades av en svår influensa, och fick ett par månader senare en stroke.

Roosevelt satt pga. polio i rullstol eller stapplade på kryckor – något som sällan visades på bild, men som de flesta kände till.

Roosevelt till höger, inte jättepigg.

Dock var han i så dålig form inför ett av valen att hans läkare skrev att presidenten ”kommer inte att överleva fyra år till, han kommer att dö på sin post. Han fick rätt; FDR dog på sin post drygt tre månader efter valet.

Kennedy hade massa problem med ryggen och dessutom Addisons sjukdom, vilket alla ihärdigt förnekade.

Reagan höll på att dö när han blev skjuten – han förlorade halva blodmängden – men rapporterna från sjukhuset talade om ”rosiga kinder” och ”friskt humör”. När han på slutet av sina åtta år blev dement (och senare fick diagnosen Alzheimers), doldes detta så gott det gick.

Och nu denne mystiske man: Trumpen. Han har ”milda corona-symptom”, men får starka mediciner som kopplas till extremt dålig syresättning. Vita huset publicerar bilder som helt klart är iscensatta.

Bekant syn, om än slipsen saknas. Bildens ”timestamp” är 3 oktober kl 17:25 och det runda bordet står framför ett gäng … garderbober? (Källa.)
Här har han jobbat sig svettig vid ett helt annat tillfälle i ett helt annat rum. Eller inte: den här bildens ”timestamp” är 3 oktober kl 17:35 …
Naturligtvis har internets detektiver zoomat in på de viktiga dokumenten som skrivs på. Det är ett tomt papper och Trumpen ritar med en sån där famös tuschpenna som han ju gillar.

Igår slog något slags dumhetsrekord när presidenten åkte i en hermetiskt tillsluten limousin för att i tunt tygmunskydd vinka till sina supportrar som tydligen på eget bevåg står och ropar på honom utanför militärsjukhuset. I bilen kan man visserligen ha satt in någon sorts plexiglasbarriär och satt på friskluftsintaget på max, men … det är tydligen inte helt klart att det ens är möjligt eftersom bilen ska skydda mot giftattacker. (Livvakterna i bilen hade bättre munskydd.) En läkare som jobbar på just det sjukhus där Trumpen är inlagd, blev galen och riskerade sin karriär genom att twittra detta:

Och hur mår ni alla? Jag har bara ont i knäna och en blånagel, annars är det lugnt!

 

 

Share
14 kommentarer

Att flänga omkring i coronatider

Det här kan man kalla ett uppsamlingsheat vad gäller coronaerfarenheter nu när vi närmar oss sexmånadersdagen med pandemin hängande över oss. Som jag berättade, blev jag häromdagen för första gången sedan i mars tvungen att ta mig till Stockholm och vandra vilse på ett sjukhus.

Sedan pausade jag hemma ett par dagar och levde det ”normala livet” med handtvätt, basketpromenader, Zoommöten, mathandling (men vad ÄR det för läbbig vätska Lidl har i sina handspritbehållare?) och besök på MDH (Mälardalens högskola) inför en föreläsning nu på tisdag.

Basketbollpromenad. Basketbollens sprängkraft tydligt illustrerad.
Ett av matställena på MDH:s campus väntar sedan 30 mars på bättre tider.
Handspriten är tydligen hårdvaluta på högskolan.
Men hur man minskar smittspridning genom att gå in i ett mindre rum vet jag inte. (Inte heller mina polare på högskolan förstod.)
Dessutom hann jag ta mig en sväng till Mälarsjukhuset för att försöka bli godkänd som blodgivare; jag har så rysligt dåligt blodvärde att jag har blivit nekad tidigare.

På blodcentralen tog de bara fyra små rör av mig – de måste ju testa mig så att jag inte har syfilis å sånt. Blodtrycket var tydligen förtjusande: 125 över 65, vilket inte säger mig något annat än just ”125 över 65”.

Men sedan var det dags att fara omkring igen: Tjugotreåringen skulle med stor packning levereras på Gotland. De kommer inte att ha en enda fysisk lektion under höstterminen, men till vår stora glädje gillar grabben att leva vuxenliv på ön utan sina päron.

På båten var vartannat bord avstängt. Nere i båtens innandöme var varannan sittplats också avstängd. Väldigt konsekvent utfört – och med handsprit överallt.
Basketbollbåtspromenad.

Efter besöket på Gotland bar det iväg till möte med Svenska Basketbollförbundet på ett hotell i Stockholm, och då hann jag ta del av ännu fler coronarelaterad information på enorma skyltar på pendeltågen – där den sista punkten verkligen, verkligen verkligen inte följs.

Det hålls inte avstånd. Oj, vad det inte hålls avstånd.

På tunnelbanan var det proppfullt på alla säten. På Systembolaget var det sannerligen inte 50 kunder, snarare 250. I affärerna var det trångt och stojigt. Jag kände mig ännu en gång som kusinen från landet, där jag vek undan med blicken och höll andan och inte ens sa f’låt när jag klämde mig genom folkmassorna.

Här har jag satt mig på en bänk med avspärrade platser som främjar avståndshållandet. Damen som ställde sig bredvid mig höll någorlunda avstånd, vilket jag tog bild på. Tio sekunder senare satte hon sig helt obekymrat på den gul-svarta tejpen …

På hotellet fanns nästan inga gäster, men väldigt mycket handsprit och svart-gulrandig tejp.

Självklar mattlösning.

Och så till ännu ett test på hur de har haft det i Sydeuropa med total lockdown och munskyddstvång: munskydd på!

Som ni ser har mitt sällskap såååå mycket flottare munskydd än jag.

Det är varmt, det är anonymiserande, det blir imma på glasögonen, det är frustrerande att inte få pilla och klämma och känna och rätta till munskyddet ett endaste dugg. Och det är jättesvårt att formulera sig roligt! Bänglet gör att man ransonerar sina ord på ett ytterst oformulerat och trist sätt. Det är som att vara trafikpolis med tvångströja, som att gå i för trånga jeans och som att läsa tidningen med schampo i ögonen.

I 22 minuter satt vi där i den proppfulla tunnelbanevagnen och kippade efter syre. Väl ute i friska luften slet jag av mig munskyddet (men rörde bara gummibanden!) och kunde sedan inte sluta prata på minst 22 minuter.

Dagen avslutades med att jag tittade kräftan djupt i ögonen och tackade för maten.
Share
13 kommentarer

– Åk bara tåg om du måste!

Sa nån. Om det var Folkhälsotjossan eller Myndigheten för nåt och nånting kanske.

(Ber om ursäkt för den lättsamma tonen i sammanhanget.)

Men. Jag var helt enkelt tvungen att åka tåg. Dessutom längre än två timmar bort, så jag blandade och gav och kom fram till att munskydd, lagom stort avstånd, förstaklassbiljett och allmän folkilska skulle vara den rätta vägen att gå.

Jag har lånat munskydd som är sydda pre-corona! Liksom antika – tillverkade redan 2019!

Så jag åkte iväg, blängde på mina medpassagerare, och försökte att andas genom den hemsydda munskydden. Om man är tyst och tittar på naturen som svischar förbi, går det bra att andas genom de många tyglagren. När jag pratar, måste jag då och då ta ett rejält, djupt andetag för att få tillräckligt med syre. Kryddat med tygfibrer som åker raka vägen ner i lungorna som asbestfibrer känns det som.

Så här åkte jag:

  1. Busstur till stan: 12 minuter med proppfullt och trångt samt varmt och obehagligt.
  2. Tågresa till Linköping: 2 timmar med värme, men inte trängsel.
  3. Tågresa till Hässleholm: 2 sköna timmar med glest placerade passagerare, varav 50 % hade blåa munskydd.
  4. Bilresa där alla hade tygmunskydd i 45 minuter.

Så kom jag fram till himmelriket där människorna är glada och vänliga bönder och där hundarna heter Åke, Bosse, Olle, Ivar & Hubbe, där flugorna lever rövare på nätterna, där vinet flödar och havet är iskallt.

Alla basketspelare tar sig för pannan, för en läderboll mår icke bra av väta.

Men det ligger inte i fokus nu, för det som gnager i mig är hur oerhört frustrerande det kändes att ha munskydd. I Sydeuropa har man haft munskydd i snart ett halvår, i USA slåss folk med näbbar och klor för att få ha munskydd/slippa munskydd – medan man i Asien har munskydd för minsta snorstänk.

Munskyddsselfie à la 2020.

Jag kände mig SÅ uttittad på tåget, där jag satt i mitt munskydd. Jag såg mig om och försökte hitta avvikande beteende eller avvikande utseende som jag annars inte lägger märke till. Jag antecknade i hemlighet:

– Oj, vad han var hjulbent.
– Jeeez, hennes byxor har så stora hål på knäna att hon med ett litet ryck hade kunnat skapa ett par shorts.
– Men himmel och pannkaka vad stora skor han har till sina små fötter.
– Den där kepsen måste vara 50 år gammal.

Fast det hjälpte inte; jag kände mig ändå som … utklädd till Caligula eller Medusa. När jag tog på mig läsglasögonen immade de snabbt igen. Antingen var något felkonstruerat (munskydden eller antiktet?) eller så andas jag för mycket. Jag googlade alternativa munskydd men råkade skriva ”ansiktsmask” istället, och fick då bara träffar på skönhetsprodukter.

Men nu vet jag hur de har känt sig i t.ex. Italien, Spanien och Japan. De har lidit av syrebrist och immiga glasögon, haft svårt att hålla igång en konversation och i största allmänhet drabbats av ovilja att interagera!

Basketbollen hängde på. Och höll med om att det var svårt att fungera normalt – snedstudsarna stod som spön i backen.

Och nu kommer en rekommendation till er som vill fly storstan. Kolla här, en länk till Airbnb!

Här är jag just nu. I grannhuset till Airbnb-stället.
Share
11 kommentarer

Måsen, men inte Tjechovs

De äldre som fortfarande har vett nog att corona-isolera sig, gör det med en noggrannhet som imponerar. Legitimation och sedlar byter händer i plastförpackningar och ska det nödvändigtvis kramas, görs det antingen med regnkläder och OH-papper emellan. Eller på tre meters avstånd.

– Kom i min famn! skriker jag här, efter att ha spritat händerna rejält.

Pappa går på promenader med sin fru i Hägersten och pantar inte ens flaskor inne på Ica. Mamma traskar oftast omkring runt S:t Eriksplan, men hon har nu kommit på en ny grej: buss.

Om hon tar bussen ända längst ut till Blockhusudden i relativt dåligt sommarväder, är det glest med folk både på bussen och på caféet som är hennes mål. Hon ringer och berättar noggrant för mig om bussarna ditten och bussarna datten, för nittisjuan och sextitrean och förtisjuan och femtifyran och jag vet inte allt är numera hennes bästa vänner.

(Snabb faktakoll. Okej, Det är buss 67 som går till Blockhusudden. Vilket alls inte är en självklarhet om man inte bor i Stockholm.)

Häromdagen skulle mamma ge sig iväg på just en sådan utflykt. Kaffe och en speciellt delikat toscakaka hägrade i fjärran. Och regnmolnen. Numera är hon väluppfostrad på Lotten-manér, och tar bilder på det som händer. Men inte på just denna toscakaka (vilket ni strax ska förstå).

Ställföreträdande toscakaka.

Mamma köpte kaffet och kakan, och satte sig vid ett litet kafébord. Det började smådugga, så hon fällde upp paraplyet. Och insåg att hon hade glömt sin tidning borta vid kassan. Hon reste sig upp, gick till tidningen och skulle precis vända sig om när hon hörde ett fasligt tjoande. Hade någon trillat? Gjorde någon cirkuskonster? Mystiskt.

På väg tillbaka till sitt bord möttes hon av en annan kaffekund – en ung man (i 40-årsåldern, vi kan kalla honom Konstantin Treplev) – som pekade än på mammas bord, än upp i luften.

– En mås kom och tog din kaka! Hela kakan!

Arkivbild:

– Svälj. Moahahahaaaa.

Ack. Mamma, som vi kanske kan kalla Irina Arkadina, satte sig vid sitt lilla bord och funderade.

– Ingen toscakaka. Ska jag köpa en ny? Ska jag läsa tidningen och dricka upp kaffet utan kaka? Suck. Faaan.

Eftersom synen av henne måste ha varit precis hur sorglig som helst, bad jag Moa (Tjugoåringen i Lund) att rita av sin mormor i fantasin. Hon avbröt snickrandet i Mattehuset och letade upp en penna och ett gulnat papper i ett tomt arbetsrum:

Uhuuuuuu.

Ida (Tjugosexåringen i Eskilstuna) kände att även måsens brott skulle vara med på bild, så hon tog fram paddan och illustrerade det dramatiska skeendet så här:

Måsjävel!

Mamma, alltså Irina Arkadina, hade precis bestämt sig för att nej, det får bli en ny toscakaka en annan dag. Men något alldeles fantastiskt hände då. Framför henne tornade Konstantin Treplev upp sig. Hans lilla initiativ har satt djupa spår:

– Här. Ny toscakaka! Istället för den som måsen tog.

Nästan uppäten, men den korrekta kakan är det!

Nu hördes inget skott i fjärran som i Måsen av Anton Tjechov. Inte heller kan någon död mås symbolisera något över huvud taget. Men jag kan citera Anton och framstå som både djuping och existensialist:

”Skribentens uppgift är inte att lösa problem, utan att beskriva dem på rätt sätt.”

Share
34 kommentarer

En sommardag i coronatider

Några ur mitt basketlag åkte igår till en släktstuga utanför Näshulta här i Sörmland. Det är en gammal gård som har gått i arv till en allt spretigare släkt som slår upp en friggebod när det behövs till en ny, ung familj. Nu står det mer än 100 år gamla boningshuset och blickar ut över tio sådana friggebodar och idyllen står som spön i backen när vi kommer dit med solsken i blick och mumsar på skogens blåbär och landsvägens hallon.

Om jag åt upp alla eventuella hallonmaskar? undrar ni nu. Jadå, kittlar dödsskönt i kistan.

Allt görs på coronasäkert avstånd och överallt står handsprit. Maten serveras utomhus och alla släktingar har bestämda platser där bara familjer som annars bor ihop får sitta nära varandra. Om det regnar så att det inte går att sitta ute, får man ett matpaket till sitt lilla tjäll. Den som lagar mat, lagar mat till alla, och aldrig fuskar nån och aldrig klagar nån och aldrig är någon det minsta lilla vegan eller allergisk.

Det är alltså helt overkligt. Dessutom finns på promenadavstånd en gård där man säljer ägg.

Äggen här på bilden var alldeles nyvärpta, så dem måste man vänta med att koka ett par, kanske fem dagar – annars lossnar inte skalet.

Bara för att jag var så nyfiken att topplocket i hjärnvindlingarna höll på att gå i taket, fick jag gå på studiebesök och se hur det går till när äggen kontrolleras.

Här kollas skalet med en lampa – genomlysningen avslöjar spräckta ägg och ägg som innehåller aliens.
AHA! En spricka! Massa sprickor!
Äggen som godkänns får en kvalitetsstämpel, och det är viktigt att minst 80 % av stämplarna syns jättetydligt.

Men vi i basketlaget är ju inte bara bärätare och äggjägare, vi är ju trots allt främst idrottskvinnor. För att bevisa vår styrka och vårt mod samt uthållighet, lade vi oss på tvärsen på en surfbräda (kanske heter den inte så) och sparkade oss över sjön till en liten ö där det skulle finnas kantareller.

Men sooooom vi kämpade. Det var så innerligt trögt. Vi trasslade in oss i näckrosor och fiskstim och halkade sedan mödosamt upp på ön där tallbarren attackerade oss i hålfoten.

Varför var det så himla svårt? Vi med våra basketmuskler borde ju ha klarat detta galant!

Den slingriga pilen är vår vägbeskrivning. Och … den raka pilen är orsaken till trögheten: centerbordet var nere och funkade som en mycket effektiv farthållare.

Här kan man se hur vi på vägen tillbaka far fram som racerförare – när vi hade insett hur otroligt dumma vi var och därför har dragit upp centerbordet.

Se på den lilla gula högen på brädan: sju dyrbara kantareller!

Men kan ni begripa hur en hel släkt vecka in och vecka ut hela sommaren kan umgås på detta vis utan minsta lilla skärmytsling eller ens glutenkänning?

Share
19 kommentarer