Etikett: konst

Dürer & da Vinci & noshörningarna

Publicerat av Lotten Bergman den 7 januari 2022 16:53

Förnicklade Dürer till att ha ett krångligt tyskt y i namnet. Den här texten höll inte på att bli till bara för att ü:et kräver så himla mycket koncentration och förvånansvärt ofta blir ett û.

Men idag, den 7 januari, är det lite av en Albrecht-dag (see what I did there) eftersom det var på just detta datum år 1514 som han, Albrecht, blev färdig med gravyren ”Melencolia I”.

”Bilden uttrycker den kreativa människans konflikt mellan skapande och vanmakt.” (NE.se)

Det är särskilt den magiska fürkanten i övre högra hörnet som har imponerat på mänskligheten. På nästan samma sätt som att meningen med livet är 42, är summan av alla rader kors och tvärs i denna kvadrat 34.

Men det finns mer, kolla t.ex. på hur 1, 4, 13 och 16 i hörnen blir 34. Och si på fan; även det då aktuella årtalet är med …

Om man tittar på NE:s artikel om Dürer (nu kom jag på att jag ju kan kopiera och klistra in hela namnet!) och översätter den till mitt eget liv, ser det ut så här:

Lotten gick i språklära på hos sina rättstavande föräldrar och präglades till stor del av resorna till Frankrike, Västtyskland, England, Danmark, Östtyskland, Belgien och Luxemburg under sommarloven. Åren 1982–83 företog Lotten sin gesällvandring till USA, då särskilt i Texas och Iowa samt Arkansas. Lottens intensiva julkalenderstudier av bl.a. författare saknar motstycke i den samtida bloggkonsten, se >Dürer.

Nja, okej, det står förstås lite mer om Albrecht Dürer (1471–1528) i NE, men det är fasligt stort fokus på hans resor. Samtida med honom var Leonardo da Vinci (1452–1519), som mest åkte mellan Florens och Milano (noggrant angivet i NE). Och hejsansvejsan vad otroligt fabulöst fantastisk deras konst var dåförtiden – och är än idag.

Båda två jobbade de i olika material med olika metoder och båda inspirerades av vetenskapliga rön och jag tänker, nej jag skriker:

– FLY MIG EN NUTIDA FABULÖS KONSTNÄR SOM INSPIRERAS AV VETENSKAPERNA!

Helt opåkallat visar jag upp en liten del av konstverket ”Till Raoul Wallenberg” av Kirsten Ortwed. Kanske är det en noshörning, symboliserande Raoul Wallenbergs mjuka stabilitet och inre fred?

Det finns en mängd analyserande jämförelseutredningar om Dürer och Leonardo dü Vinci, men en sak missar alla forskare: att fastslå att den förre hade gigantiska händer och en förtjusande frisyr under nattmössan.

Man undrar ju om Dürer var vindögd för att han sneglade så här i spegeln när han målade av sig själv som 26-åring 1497.

Detta kan vara ett relativt nyupptäckt självporträtt av Leonardo da Vinci från ungefär 1478, när han var 26 år. (Här finns argumenten för detta.)

Äsch, nutiden är ju inte renässansen, kom jag på nu, och bestämmer mig för att inte vara konstsur. Genierna idag är ju upptagna med att få livspusslet att gå ihop, distraheras i kontorslandskap och leta efter extrapriser.

Hm. Apropå noshörningar.

Dürers noshörning, som han tecknade helt utan att ha sett en livs levande. Den var så omtyckt att läroböcker använde den långt in på 1800-talet.

Förresten.

Ni vet hur alla foton måste ha fotografen nämnd och man måste betala dyra tusenlappar om man publicerar en svartvit bild på Ingemar Stenmarks mössa 1977 (näää ja ä int’ bitter), men att textstölder räknas som okej sampling? Apropå noshörning (igen), får inte Jan-Öjvind Swahn nån cred alls för den här finfina bildtexten som jag inte har nämnt på säkert ett helt decennium.

Ur Bra Böckers gröna lexikon under uppslagsordet ”parning”.

29 kommentarer

Vem var månne Adriaen Brouwer?

Publicerat av Lotten Bergman den 23 november 2021 00:42

En annan har förvisso läst konsthistoria, men någe vidare blev jag ändå inte som konstkännare. Jag gillar Zorns nakna tanter och älskar Carl Larssons interiörer och allt som Viola Gråsten skapade i tygmönsterväg.

Men i övrigt är jag rätt väck, faktiskt.

Ibland dyker det upp nåt som kittlar fantasin (vilket jag gillar) eller som provocerar (vilket jag inte alls gillar). Och plötsligt så kommer Adriaen Brouwer infarande från ingenstans! (Bildligt dårå, han levde 1605–38, så det var ett tag sedan han for nånstans.)

Känner ni till honom?

Se, sicket hårsvall och ostyriga mustascher han hade! (Av den samtida Anthony van Dyck.) [CC0 1.0]

Tyvärr vet man bara på ett ungefär när han föddes, och inte riktigt heller hur han utbildade sig – kanske var det hans pappa som lärde honom att måla? Att han 1633 sattes i fängelse, anklagad för att vara spion, står däremot utan allt tvivel. Eller kanske inte. Kanske hade han bara skattefuskat – utan pengar och ständigt satt i skuld som han ju var. Dock var han en glad gamäng och en festprisse, så med goda vänners hjälp och andra etablerade konstnärers bidrag klarade han sig nästan alltid.

Och karln måste ju haft humor. Se så han målade!

Visst är de uppiggande?

Tavlan heter ”Den beska drycken” – jag ser ut såhär när jag får i mig våra svenska ”Bäska droppar”?

När han inte målade, satt han på krogen med sina polare – och det verkar att döma av tavlorna ha varit ett jädra hålligång.

”Lukt” eller ”Oangenäm fadersplikt”. Man undrar vad människan i bakgrunden förfäras över.

Han målade alltså vardagsbestyr, bönder, trasiga kläder, smuts, fest och flödande öl. Bagaren Joos van Craesbeeck var en av hans bästa kompisar, och så inspirerad blev denne av Adriaen Brouwer att han målade ett självporträtt i samma stil.

Alltså inte en målning av Adriaen Brouwer, utan ett självporträtt av Joos van Craesbeeck. [CC]

Konstkännare trodde i flera hundra år att det var Brouwer själv som hade gjort denna målning, men nu vet man bättre.

Stackars Adriaen Brouwer hann dock bara göra tavlor tills han dog i 33-årsåldern. Kanske av sitt hårda leverne med supa, röka, slagsmål och dålig mat – men kanske var det av pesten. Tecken som tyder på det senare är att han begravdes i en anonym pestgrav, men att konstnärspolarna efter en tid hade samlat in så mycket pengar att de kunde få honom uppgrävd och begravd lite mer propert. Och med en rejäl fest efteråt förstås.

”Rökarna” – och mannen i förgrunden är Adriaen Brower själv. [CC]

Rubens och Rembrandt var lika förtjusta i Adriaen Brouwer som jag, men de hade lyckligtvis råd att köpa många av hans tavlor. Det är bland annat dem vi har att tacka för att dessa roliga verk finns att njuta av än idag – Rubens ägde 17 av Brouwers tavlor när han dog.

Men några nakna tanter eller vackra interiörer kan jag inte se att han målade.

19 kommentarer

Chevreul och andra 103-åringar

Publicerat av Lotten Bergman den 10 februari 2020 00:48

Michel Eugène Chevreul [ʃəvrœʹl] blev hela 103 – år precis som Kirk ”Gropen” Douglas, som dog häromdagen. Olivia de Havilland är 103 år i detta nu – och allt ni tänker är:

– VEM är den där Chevreul?

Han var en jättegammal, fransk kemist som ni inte bryr er om, tadaaa!

Michel Eugène Chevreul (1786-1889) i sin glada ungdom.

Chevreul levde 1786–1889, vilket ju precis som med Douglas och de Havilland är obegripligt länge – och väl inte ett mål i sig? Han var förutom jättegammal även professor som studerade fetter på 1810-talet. Han kom på att ”fetter är föreningar av syror och en bas, som vid fetters förtvålning förenas med vatten till glycerol”.

Nej! Gå inte! Fortsätt att läsa! Hör nu här!

Chevreul i sin tydligt och klart även glada ålderdom.

Han isolerade nio fettsyror och gav några av dem namnen (och nu fattar ni hur viktig han är) stearin-, olje-, kapron-, kaprin- och smörsyra. But there is more! Eller: Mais il y a plus!

Chevreul blev tillsagd av bekymrade väverskor att analysera växtfärgämnen som ”blödde” och tappade färg, och plötsligt införde han med sin forskning stora förbättringar inom färgeritekniken.

Mais il y a plus!

Det var han som kom på teorin om ”färgers kontrast och harmoni”. Alla neoimpressionister (som inte visste att de var blivande neoimpressionister) blev då tokiga av glädje och jätteinspirerade! De duttade små färgprickar så att alla konstkännare blev mer förtjusta än på länge!

Seurat & Signac? Kan ju ingen människa hålla ordning på de namnen. (Småprickiga och färgglada var tavlorna, vilket är bra att lägga på minnet.)

Den glade Chevreul gav världens konstnärer goda råd om hur det skulle använda färgerna och låta ögats optiska förmåga jobba mer. Än idag har många konstnärer Chevreul som husgud och färgspöke.

Chevreul forskade på sina fetter och färger och allt som därtill var relaterat, tills han strax före 103-årsdagen började studera ämnet ”ålder”. Då blev han krasslig och kallade på sin ende son Henri för att ha honom vid sin förmodade dödsbädd. Men så dog Henri där han satt, 13 dagar före sin far. Och stackars Chevreul, han dog förstås han innan han kom på svaret till den stora gåtan: vad leder oss till ett långt och lyckligt liv?

Chevreul på sin dödsbädd. Inte många färger där, inte.

Fotnot

Om man kollar hur stor andel jättegamlingar vi i Sverige har jämfört med andra länder i världen, ligger vi bara på 14:e plats. Nederländerna ligger på 29:e, för de har tydligen infört ett slags sympatisk ättestupa.

Nu vet jag förresten vad det ska stå på min gravsten. Jag ska citera Sigrid.

29 kommentarer

Modernism, schmoderschism

Publicerat av Lotten Bergman den 29 januari 2020 18:55

Nu ska jag försöka förstå vad modernism är, och dessutom ge en känga åt alla som kom på det ordet eftersom det som är modernt idag är omodernt imorrn (bildligt talat) och då har ju epoken redan från början fått fel benämning. Perioden borde ha hetat förändringsismen.

(Jag pluggar min konsthistoria och sliter mitt hår, sparkar på stolsben och spiller te i det lilla dekolletaget Kanske är jag inte gjord för att på ålderns höst plugga som en tonåring? Strunt samma, nu ska ni få utbilda er ni också!)

Premodernism gäller konsten under den korta perioden 1880–1900. Men då måste perioden ju ha fått sitt namn efter att modernismen klampade in? Asså va. Okej, några exempel! Aha – jag ser ett mönster!

Modernismen ”framställer motivet, men återger det inte” och pågick ungefär 1900–60, vilket är en så lång period att man blir galen av att rabbla ismer. Se bara: expressionism, fauvism, kubism och postkubism, konstruktivism, konkret konst, dadaism, surrealism, optisk konst, informell konst, abstrakt expressionism och popkonst. Tur då att jag på min lilla kurs inte ska gå längre än till 1930-nånting (fram till och med surrealismen förmodligen).

NE.se nämner Kandinsky, Picasso, Mondrian och Matisse som stora modernister, så nu ska jag lära mig dem. Hur förändrades deras målningar med tanke på motiv och stil? (OBS: Detta är inte vetenskap. Jag bara googlar och ser vad jag hittar.)

Mondrians blå-röd-gul-vit-svarta ko-mposition 1921.

Se där vad jag pluggar fint! Nu ska jag läsa på innan jag senare ikväll tittar på föreläsning nummer 2. Blädder, blädder:

”Cubism inspired several Swedish artists, for example, Siri Derkert (1888–1973) and Gösta Adrian-Nilsson, called GAN (1887–1965), but the Expressionism and Fauvism (from the French word ‘fauve,’ meaning ‘wild,’ with reference to the expressive use of colour) of Henri Matisse (1869-1954) was more influential in Swedish avant-garde painting of the 1910s. Next to the influence of Matisse, the dominant expressions of the Swedish avant-garde in painting included a manner of Naïve Art, which has been identified as ‘the belief in primitivity’ and described as having a childish, direct view of reality combined with a liberated, playful way of visual representation (Blomberg 1962: 50). Overlapping the emergence of Swedish Naïve Art, a new approach to realism appeared in the 1920s, described as New Objectivity.”

Ålrajt. Men var är all kuriosa? Jag vet att Matisse och Picasso var kompisar och sedan blev bittra rivaler, att Mondrian var introvert, men dansade som en tok och att Matisse även älskade att måla av damer i hatt! (Damen hade hatt, inte Matisse.) Kandinsky fick problem med censurerande fascister, som snodde 57 av hans tavlor, men å andra sidan samlade Guggenheim ihop 150 av hans verk.

Postmodernismen kommer inte på tentan, vilket förmodligen bara betyder att jag kommer att kunna allt om den. Ojojojoj, nu ramlade jag in på modernistisk arkitektur, vilket jag alls inte ska kunna något om.

Ett tyskt, modernistiskt kök från 1926. Jättespännande!

15 kommentarer

På Nedre Manilla

Publicerat av Lotten Bergman den 9 juni 2019 21:37

Nedre Manilla? Nu tror ni att jag har varit i Filippinerna. Eller i Australien, Mexiko och USA. Och så rycker ni på axlarna och fnyser för äsch, där har väl alla varit.

Men nej, jag har varit på födelsedagskalas i ett fantastiskt hus på Djurgårn (stavar jag det plötsligt lite föraktfullt). Jag testade att ta mig dit på en sån där förnicklad sparkcykel som ligger i varenda buske i hela Stockholm. Uppförsbackar gick bra, nedförsbackarna var oerhört läskiga och på grusvägarna var det obehagligt stötigt – och inte alls kul.

Villan är som ett museum. Allt är så vackert. Väggarna är klädda med fasta bokhyllor och jag såg till att klappa på alla uppslagsverk så att de inte skulle känna sig övergivna. Möblerna är som konstverk.

Men det äääär inte ett museum: man får sitta på alla sittmöbler och klämma på alla pryttlar och … hm, vad kan det vara som ligger på skrivbordet där i höger bildkant?

Se där. En almanacka från 1930. Synd att det inte stod ”tdl 14:30” och ”kontakta kungen” eller kanske ”xxx: 435-7”.

Det var som att rumla runt i ett museum och äta god mat tillsammans med Karin Boye, Per-Anders Fogelström, Jaques Werup, Tove Jansson och alla andra författare som ni någonsin kan komma på – för de satt på väggarna och tittade ner på oss.

(Ni kan ta bort ljudet: det är bara ett himla kackel.)

Ser ni vem som har hamnat under trappan i skamvrån?

När jag vandrade omkring högst upp i Eva Bonniers avdelning, klev jag plötsligt in i ett stort, tjockt spindelnät. Jag var lika cool som någonsin Indiana Jones, men såg till att frustande och fräsande för alla som var i närheten berätta hur kul detta var.

Och så såg jag ut såhär inför allt som dök upp i de olika rummen.

Man skulle kunna tro att jag for omkring som en galning och tjoade och pratade med allt och alla och var som kusinen från landet som inte riktigt kan föra sig i fina kretsar. Jomen. Eller så kan man bara se på mig som en oerhört lättroad en.

– NÄMEN alltså vilket vackert kakelgolv!

– KOLLA KOLLA KOLLA! Det är stökigt bakom soffan!

Det sista som hände var att vi stod i en rörig kö och försökte säga adjö till värden – vår gamle kollega från tiden på Nationalencyklopedin. Ett vaket öga berömde min kompis’ fantastiska skor från anno dazumal, men påpekade att det ju var opraktiskt att ha matsäcken där nere.

Förmodligen hade hon gått omkring med detta stackars genomborrade geléhallon i en timme eller så.

Sedan var det dags att testa nästa färdmedel: EU-cykeln. Jag har ju i två år hyrt cyklar i Stockholm och njutit av att fara fram på ett effektivt och smidigt sätt. Tyvärr var det något problem med upphandlingen av cykeluthyrningen, så de försvann.

Istället erbjuds man dessa gröna EU-cyklar.

Och nu ska ni få höra hur dåliga de är: JÄTTE.

Dåligt:

appen
sadeln som inte går att höja
skrangligheten
ingen bakåtbroms
ingen pakethållare
ingen växel.

Bra:

två hjul.

26 kommentarer

Argt folk på Thielska en het dag

Publicerat av Lotten Bergman den 15 juli 2018 15:34

Igår var spretiga delar av släkten och svettades på Thielska galleriet på Blockhusudden i Stockholm.

Spretiga som i ”gå inte nära mig, det är för varmt” gick vi långsamt längs vattnet för att hitta den där perfekta skuggan som vi skyr som pesten i t.ex. april.

Först åt vi picknick med motorbåtsutsikt – satan i havet vad det var motorbåtar ute och körde kors och tvärs som radiobilar på Gröna Lund. Brrrum, brrrruuuummm, BRUUUUUM – det var som att sitta vid en rastplats utmed E4:an. Jag glömde tyvärr att ta en bild.

Under fnitter, trill, skratt och tjosan plockade vi fram det som hade grävts ur kylskåpen hemma – fortfarande fryst bröd, ostar av både illaluktande och mesigt slag, tomater, salami, plastköttbullar, en öppnad vinflaska (fy på oss), sallad, senap, salt och peppar och juice samt vatten. Plötsligt började alla klättra upp i det skuggande trädet samtidigt som vi citerade Astrid Lindgren.

”Det står väl inte i Mose lag att det är förbjudet för gamla kärringar att klättra i träd!”

Orsaken till klättreriet var att salladen på outgrundliga vägar hade hamnat där.

På bilder från mina föräldrars picknickar på 1970-talet poserar alla så fint i solskenet, men aldrig ser man vad som fanns på picknickfiltarna. Det är väl synd? Hade de raketost? Salta kex? Godis? Piggelin?

Därför poserar valda delar här så att maten är i fokus.

Mätta och lite lagom lulliga efter varsin deciliter rödtjut, vandrade vi med soppåsar i händerna mot Thielska. Vid en soptunna stod det ”parkavfall” och en annan ”färgat glas”. Här blev vi farligt uppfyllda och skojfriska och tjoiga och ropade instruktioner och dåliga skämt till varandra i säkert en halv minut. Sedan vandrade vi vidare. Då kom den första irriterade damen denna dag.

– SER NI INTE ATT NI SPÄRRAR VÄGEN FÖR BUSSEN? sa hon högt och så ilsket hon nånsin kunde, för säkerligen hade hon byggt upp irritationen i flera sekunder.
– Va? sa jag.
– BUSSCHAUFFÖREN HAR EN TIDTABELL ATT HÅLLA!!!
– Ojoj, var vi i vägen? sa jag och ursäktade mig.
– JA!

Då fortsatte jag att lite väl överdrivet ursäkta oss och vårt beteende, samtidigt som söstra mi, Orangeluvan, stod och skakade på huvudet åt mig. Hon är mycket mer förstående än jag, nämligen.

Inne på Thielska skakade tre ilskna damer på huvudet och tssssst:ade högt åt Min djefla man som gick rakt framför dem när de höll på att granska en tavla. Jag bad om ursäkt å hans vägnar och hänvisade till den ”förvirrade professorsmentaliteten”. Men damerna lät sig inte blidkas utan skickade dödande blickar i hans rygg.

Så kom vi till mitt favoritställe inne i huset: gamla inramade brev mellan kulturpersonligheter under första halvan av 1900-talet. Men jag hade supit bort mina läsglasögon, så jag fick låna Artonåringens brillor som har ett glasöga mot närsynthet och ett mot långsynthet.

Så stod jag och läste högt för ungdomarna som hade lite svårt att tolka de yviga handstilarna med knorrar och krusiduller.

Plötsligt hördes en inte alls vän eller ljuv stämma bakom mig.

– URSÄKTA! Får andra kanske också titta lite?

Jag vände mig om och såg ännu en ilsken dam. Med en Orangeluvas tålamod log jag och bad om ursäkt och trippade ut ur rummet. Och tänkte: WTF.

Inne i husets forna kök, fanns mystiska konstverk i ett metall-liknande material som jag inte brydde mig om ett enda dugg. Artonåringen – som är mycket mer konstintresserad än jag – knäppte en snabb bild.

– Men kolla! Man kan ju kika in här bakom! Är detta månne det ursprungliga köket? Hallå?

På väg hemåt igen roade vi oss med den stockholmska infrastrukturen där kassa rulltrappor stänger hela stationer – stationer som vi utomsocknes är beroende av nu när vi måste ta pendeltåg. Men allt krångel och alla ilskna damer glömdes bort i den euforiska lycka som vi erfor när vi alla hann in i tunnelbanan precis när det var 0 minuter kvar av de 75 minuter som man har på sig för att åka på ”en blippning”.

Sedan fastnade vi i en kokhet tunnelbanevagn eftersom nåt hade gått sönder på ~~Gillbergaplan~~ Gullmarsplan – men vad gjorde väl det?

Vi tog bara fram resterna av picknickmaten och fantiserade om hur länge vi skulle överleva.

35 kommentarer

Vem var Gutzon Borglum?

Publicerat av Lotten Bergman den 10 mars 2018 16:57

Hm. Borglum låter ju som ett grundämne – en lantanoid. Supersällsynt och lite bortglömd precis som Gutzon ju är idag fastän han borde vara superkänd (om inte annat för sitt namn).

”To my dear Dr. Orlof M. Orlow, Sept. 22nd. Sincerely Yours, Gutzon Borglum 1919” – apropå konstiga namn … Orlof Orlow?

Här är hans mest kända verk:

Fast äsch, nu luras jag lite. Han är inte Eva Marie Saint (eller hennes i North by Northwest allestädes närvarande handväska) och inte heller Hitchcock, och han är inte Cary Grant. Han är den som designade de fyra presidenterna på det som sedermera kom att kallas Mount Rushmore.

Och som inte på långa vägar är ett färdigt monument. Kolla på grushögen nedanför huvudena; det är icke bortstädat skräp från tillblivelsen.

Gutzon Borglum var envis som en åsna, ilsken som ett bi och bedrövlig på att hantera pengar. Men han var bra på att hugga i sten och dessutom kompis med expresidenten Theodore Roosevelt, som var med och beviljade summorna som krävdes för jätteprojektet. Men så här var det tänkt att det skulle se ut: mer kropp och andra vinklar.

Skalenlig modell från 1925, inklusive hålrum för viktiga papper som skulle arkiveras i Lincolns huvud.

Att det bara blev fyra huvuden utan torsor, beror på att pengarna tog slut gång på gång, att depressionen på 1930-talet krävde fokus på överlevnad snarare än stenmonument och det faktum att Borglum 1941 dog utan förvarning. Grusskräpet på övre bilden har legat där sedan arbetarna drog, och idag går alla tillskjutna medel till att en gång per år skicka upp moderna stenhuggare som lagar alla presidenternas rynkor.

Om slitaget av väder och vind inte lagas årligen, kan vatten rinna in i fårorna och orsaka sprängskador som påminner om sådana som syns på levande åldringar.

Några gånger blev dynamitsprängningarna för kraftiga och kapade presidenternas pannor och näsor – men Borglum löste det genom att hugga djupare in i berget och ändra vinklarna lite här och där. Som mest jobbade 400 stenhuggare på berget samtidigt, men ingen föll ner och dog. Med tanke på hur arbetet gick till och de jämförelsevis omoderna säkerhetsanordningar och verktyg som de hade, är detta nästintill obegripligt.

– Ratata-tataaaa, ratatata-tataaa, skakade arbetarna i sina selar med de tunga verktygen i famnen.

Så hur valdes de fyra presidenterna ut?

Washington (1789–97) var den första presidenten.
Jefferson (1801–09) skrev den amerikanska självständighetsförklaringen.
Lincoln (1861–65) avskaffade slaveriet.
Roosevelt (1901–09) var kompis med Borglum.

Tillbaka till början nu: när Eva Marie Saint äntligen har tappat både skor och handväska uppe på presidenterna, gick allt bättre. Eller …?

Hitchcock fick skriva på ett kontakt där han dyrt och heligt lovade att inte filma ”lustiga scener” där Cary Grant t.ex. hänger i Lincolns näsa eller gömmer sig i Jeffersons öra. Och sedan fick filmteamet trots alla storslagna planer på att filma allt på plats till slut bygga monumentet i en studio för att inte riskera olyckor.

Nu återstår bara en fråga: vem var Dr. Orlof M. Orlow?

56 kommentarer

Bruegels ordspråk och det tredje benet

Publicerat av Lotten Bergman den 5 november 2017 23:41

Tre personer hastar mot ett okänt mål:

– Det är ingen ko på isen, vi hinner säkert.
– Helt riktigt, ingen fara på taket än.
– Struntprat, ni två har ju tomater på ögonen! Vi skulle ha varit där för tre timmar sedan!

Tomater på ögonen? Ska man inte ha gurkskivor eller tepåsar? Eller ögonskugga? Jo, fast det här är ett tyskt talesätt: ”Tomaten auf den Augen haben.” Det betyder att de två svenskarna ovan inte kan se vad klockan är.

När man på svenska pratar i nattmössan, säger letterna att de blåser små ankor. När man far med osanning, påstår man på kroatiska att någon kastar grädde i ögonen på någon annan. När man blir så förolämpad att man inte kommer sig för att svara dräpande, säger fransmännen att de har svalt en snok.

Och in på scenen kommer nu en sedan länge död flamländsk målare: Peter Bruegel d.ä. (ca 1527–69).

Om källorna stämmer, såg han så här yvig ut i 40-årsåldern.

Ett av just denne Bruegels (det finns många) verk satt uppsatt på väggen hemma hos oss i familjen Stenson i Luleå. Vi tre barn stirrade på festen (”Bondbröllop”) och pekade på fötterna eftersom det helt klart var så att någon hade räknat fel – eller om kanske den främre mannen som bär tallrikar med förmodade bruna bönor respektive filmjölk ju är trebent. Och bruden där vid det gröna skynket ser alls inte glad ut, för hon verkar ha tappat bort sin bonde.

Bruegel rimmar förresten på flygel, mygel och prygel.

Men nu till denne Pieter Bruegels fantastiska och härligt stökiga målning ”Ordspråk”. Kolla!

Först ser man bara ett samhälle där folk håller på med det ena och det andra.

Men vid en närmare granskning, verkar det gå lite väl hett till på sina håll.

Tavlan finns zoomningsbar här. (Man kan dels klicka några gånger på bilden, dels zooma med hjälp av fingrarna på styrplattan. Rekommenderas.)

Så här ser tavlan ut med siffror instoppade av tidningen Världens historia.

Nu klipper jag ut några av ordspråken så att ni slipper att kisa och bläddra, scrolla och förstora. Men! Wow! Titta, tallrikarna på bondbröllopet här ovan är inte tallrikar med bruna bönor – det är tårtor!

1. Tårtor som takplattor. (Så förmögen att man kan slösa. Men vad är det för konstiga tårtor?)

2. Rännskita på världen. (Totalt likgiltig eller full av hatiska tankar.)

3. Lämna kvar minst ett jättestort ägg i redet, som ser ut att vara en korg. (Förutseende och omsorgsfull.)

4. Raka narren utan tvål. (Den listige bedrar en intet ont anande person. I en väldigt obekväm ställning.)

5. Den ene klipper får, den andre svin. (Två som konkurrerar på olika villkor, där grismannen ser ut att vara djupt avundsjuk.)

6. Kasta rosor för svin. (Slösa besvär eller pengar på någon som inte förtjänar det. Fast jag undrar faktiskt varför rosorna inte har stjälkar.)

7. Bikta sig för djävulen. (Berätta hemligheter för opålitliga personer – men dessutom i en, får man väl säga, något ovanlig position.)

8. Gå omkring med börda på axlarna. (Inbilla sig att situationen är värre än den i är egentligen. ”Put it there if it weighs a ton.”)

9. Kasta kåpan över stängslet. (Göra sig av med något som kan behövas senare. Man slipper detta om man bor i hus med stor källare.)

10. Svårt att nå från ett bröd till ett annat. (Svårt att få pengarna att räcka till. Och den där datordongeln ligger dessutom i vägen.)

Vi kastar pärlor för svin och lägger inte alla ägg i samma korg, vi. Men trebenta är vi ännu inte.

Tavelforskare har hittat över 100 ordspråk och talesätt i Bruegels tavla, vilket jag tycker är alldeles förtjusande, finurligt och allmänbildande.

23 kommentarer

Korrläsning i Stockholm

Publicerat av Lotten Bergman den 10 juli 2017 00:23

Jag har haft anledning att traska runt i Stockholm. Först gick jag och gick. Sedan haltade jag och haltade. Och slutligen har jag nu hoppat på kryckor.

(Fortsättning följer en annan dag: det är förstås knävlarna som spökar.)

Men när jag gick och haltade och hoppade, hann jag se så fasligt mycket mer än jag brukar när jag hastar, halvspringer och åker tunnelbana eller ersättningsbuss. Jag har sett skolor med bokstäver överallt, sjukhus som är gymnasier och högskolor som är kontorshotell och massa konstverk.

I norra änden av Drottninggatan finns en stackare som har fastnat i en tvättunna. Med armarna utsträckta för att inte tippa omkull men samtidigt dra in magen för att kunna komma loss? Eller är det månne ett återhållet rop på hjälp? Konstnären heter Beth Laurin och jag vill med henne och en svets hjälpa stackarn upp ur tvättunnan! Vad heter statyn som andas trängsel och klister …? Oj, jaså minsann. Så fel jag hade.

bethlaurin2017glad — ”Glad” heter konstverket för bövelen! Skratta!

Så vacklar jag vidare. Knät vill inte alls vara med, men precis som i amerikanska krigsfilmer lämnar jag nobody behind.

Vid S:t Eriksplan har en gitarrmakare hittat massa versaler i ett förtjuuusande budskap!

Jag drar mig ännu mer norrut och ser dagens störste kämpe. Här har ni en som inte knäcks av lite stenöken eller skugga!

Men hon har säkerligen inte lika ont i knäna som jag.

Mellan Odenplan och Observatorielunden finns en gata med ett relativt diskret palats. Studentpalatset!

– De där gubbarna ser helt klart ut som antikens filosofer eller dramatiker! tänkte jag. Ooooh, hoppas att en av dem är min favorit Aristofanes! Vad kul, en skylt! Läsa läsa, titta titta, muttra och granska. Hm. Det är nåt som är fel.

Från vänster till höger? Men tomten till höger ser verkligen ut som Sokrates!

Längst till höger. Är inte detta Sokrates med potatisnäsan?

Längst till vänster. Är detta inte Sofokles, som ju är mycket mindre jultomte än Sokrates?

Efter att ha försökt acceptera skylten och gubbarna i den ordning som de påstods vara uppsatta på pelarna, kom jag på hur man ju ska titta på dem. Baklänges!

Nu stämmer det! Nu när jag tittar bakom mitt eget huvud, är Sokrates längst till vänster. Puh.

Knävlarna och jag ska nu vila och äta knarkpiller. Det är nämligen meningen att vi ska åka till Oxford i morgon tisdag …

33 kommentarer

I Karlstad hittade jag en slogan …

Publicerat av Lotten Bergman den 8 mars 2016 23:51

Idag föreläste jag i Karlstad om mina kära skrivregler. Lovely – de 200 åhörarna skrattade och höll med mig på nästan halleluja-nivå ibland. De tyckte dessutom att jag var osedvanligt vacker, eftersom jag i reklamen till tillställningen såg ut så här:

När jag ju faktiskt i verkligheten ser ut så här:

Arrangörerna var givmilda och gav mig en hotellövernattning, vilket jag ju uppskattar nästan lite väl mycket. Nu har Scandic i centrala Karlstad varken vattenkokare att låna ut eller temuggar att dricka ur, men väl …

… strykbräda och strykjärn så att min hoodie kan bli platt …

lampalampa — … fantastiskt många sänglampor så att jag kan läsa alla mina Dostojevskij som jag reser omkring med …

… Nya testamentet där minibaren en gång stod så att jag kan läsa om apostlarna och uppenbarelserna utan att råka bli lullig.

Den där papperskorgssopsorteraren är förresten intressant; det är inte alldeles klarlagt vad som ska ligga i vilken behållare och på andra hotell har jag mer än en gång sett – håll i er nu – hur de töms i en och samma sopsäck. Stoppa pressarna! Ring polisen! Miljöbrott!

Nåväl. Hotellen har i alla fall numera wi-fi, så jag ska inte klaga på pulveräggröra och sådana petitesser.

Jag tog bussen upp till Karlstads universitetsområde och stannade framför huvudingången med tappad haka. Det berodde inte på latinet vid entrén, för sådant har väl varje universitet med självaktning.

Nej, men se vad det står där till vänster! LÄS!

babycorner — ”Nobody puts Baby in a corner” – från den där snuskiga dansfilmen, ni vet, med den läckert höftsvängande Patrick Swayze!

Med citatet vill man i Karlstad säga ”Låt ingen sätta sig på dig! Tro inte på signaler om att du inte duger, att du inte är tillräckligt bra”. Så tolkade jag det inte alls, men jag tycker att det är stencoolt att citatet står där! Så ska konst ju funka för att imponera på mig:

Plötsligt tvärstopp.
Gapande mun.
Ett förvånat ”vaaaa?” i kombination med rotande efter kamera.
Sprint in i byggnaden för faktakontroll.
Tankar på Patrick Swayzes nakna bringa.

Tack, Karlstads universitet!

52 kommentarer