Hoppa till innehåll

Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Jag studerar vidare: teckenspråk!

Mera plugg!

Ja, nu börjar ni kanske tycka att det räcker med studerandet. Någon frågade mig varför jag slösar på skattemedel på detta vis eftersom jag tar poäng på universitet och högskolor runtenom i hela Sverige.

(Varen icke oroliga. Jag är egenföretagare, så jag betalar så mycket skatt att jag skulle kunna läsa 15 kurser per år utan att … vabaha? Det är inte en och samma skattkista säger ni? Ah well.)

Jag tror att jag lade grunden för detta redan som liten palt, när jag försökte slippa lära mig att spela piano genom att anmäla mig till massa andra aktiviteter.

  • I trean gick jag på teaterkurs, men slutade grymt besviken efter ett helt år av ”lära känna varandra-övningar” och diskussioner om det positiva i att man kunde vända även en Shakespearepjäs till att handla om NJA eller Stålverk 80.
  • I fyran gick jag en kort kurs i (tadaaa!) teckenspråk, inspirerad av ”Upp med händerna” som var både ett tv-program och en kortlek. När min farfar blev blind, lärde jag honom helt logiskt de dövas språk ända tills han dog.
  • I femman gick jag på keramikkurs och hade julklapparna färdiga för flera år framåt: knöggliga skålar och förfärliga tavlor placerades i garderober, på vindar och i stängda källare i hela släkten.
  • I sexan lärde jag mig att dreja. Tyvärr målades alla muggar och skålar i en för hälsan livsfarlig koboltblå färg, så det var ju tur att även dessa tingestar var så fula att de inte användes av släkten, utan placerades i garderober, på vindar och i stängda källare.
  • I sjuan slutade jag spela piano och började lira basket.

Dags för en skrytrunda kanske? Vilka småkurser har jag läst på distans sedan corona slog till i mars 2020?

  1. konsthistoria (Uppsala Universitet)
  2. dialektologi (Uppsala Universitet)
  3. filmhistoria (Högskolan Väst)
  4. språkvård och hjälpmedel (Karlstads Universitet)
  5. person- och ortnamnshistoria (Uppsala Universitet))
  6. designhistoria (Linnéuniversitetet, bedrövlig kurs som jag hoppade av)
  7. arkitekturhistoria (Linnéuniversitetet)
  8. nordiska språk (Mälardalens Universitet)
  9. teckenspråk (Stockholms Universitet)

Det är jättekul att gå kurser – ända tills det är dags att plugga inför tentorna. Då slår jag i dörrar, köper ohemult mycket godis, renoverar möbler och skurar ugnen. (Hm. Asså. Hur i hela friden tentar man teckenspråk?)

Ahhhhaaaa. ”Mjölk” tecknas som att man mjölkar en ko!

Idag har jag lärt mig att på teckenspråk hittar man på personnamnstecken – något som symboliserar namnägarens personlighet. Det påminner om indiannamn som ”Gula lövet”, ”Han som red bort” och ”Fallande regn”. Mitt namn tecknas väl med en hand som dribblar en basketboll?

Bild från en föreläsning i Umeå 2015. Med mig på scenen hade jag två teckentolkare – en som visade svenskt teckenspråk och en som visade TSS (tecken som stöd för avläsning).

Lektionen idag var en tvåtimmarsövning på Zoom, där vi – nästan 200 studenter – satt och övade på siffror och bokstäver tills vi var yra, rödkindade, trötta i händerna och fullkomligt förvirrade eftersom lärarna var döva och chatten inledningsvis inte funkade för dem, men för oss.

Ur chatten:

Jag fattar ingenting.

Kan alla ni andra redan teckenspråk?

Det där ser ut som om han tecknar ”två djävulskaniner möter en elefant”.

Han tecknar siffror! Jag fattar allt fram till ”nio”!

Plötsligt kom läraren på varför chatten inte funkade. Han skrev sedan jäktat med versaler utan Å, Ä, Ö samt skiljetecken och då såg det ut så här:

TUNNLEBNA

Och så gjorde han ett faktiskt jättecoolt tecken för tunnelbana. Han skrev:

KLOKCN

Och så gjorde han massa siffror och tecken för klockan. Vi försökte hänga med. Han skrev:

TAG

Och så gjorde han tecknet för tåg, men alla trodde att det handlade om ett verb i imperativ.

Plötsligt hördes en oerhört ilsken tjejröst högt i den annars knäpptysta datorn:

– Men hallå, vaffan, jag fattar ingenting, kan nån hjälpa mig, hallå läraren förihelvete, jag fattar inte och jag måste ha hjälp, hallå varför svarar ingen jävel. SVARA DÅ!

Som tur är, kunde ju läraren ju inte höra henne.

Jag rekommenderar en titt på ”Upp med händerna” – om inte annat så se i alla fall inledningen. (Det är verkligen gjort på stenåldern.)

Share
19 kommentarer

Tågresa till det årliga arbetslägret i Horndal

Det hände sig i fredags att jag klev på ett tåg som skulle lite snett inåt landet mot nordväst – till Horndal (1 000 inv.), närmare bestämt. Det är en förtjusande resa eftersom man kommer så nära målet; stationen ligger på gångavstånd från husen som behöver omvårdnad. (Vi har varit där på arbetsläger flera gånger tidigare.)

Men hur gick det nu med tågresan? Kom jag månne hela vägen från Eskilstuna till det fantastiska Horndal som planerat? Och tog de 13 milen ungefär två rimliga timmar?

Ack. O nej. För … hur kul hade det varit? Efter blott 40 minuters resa sa det knisterknaster i högtalaren och tågvärden deklarerade nästan andfått att tåget skulle tas ur trafik. ”Kontakta Mälartågs kundservice meddetsamma. Tågets slutstation är alltså Västerås. Om en minut.”

Som ni alla vet är det lättare att kommunicera med Jarl Kulle, USA:s president eller John McEnroe än att få tag i tågens kundservice. Jag släppte den halvätna leverpastejmackan, sparkade igång både dator och mobil för att på något sätt lösa den prekära situationen, samtidigt som jag packade ner allt som jag nyss packade upp för att kunna mysa ordentligt. Då kom nyss nämnda tågvärd och gav mig ett piffigt direktnummer: 0771-22 44 40.

(Ja, det ska ni alla anteckna.)

– Ursäkta, sa jag, men hur kommer det sig att tåget tas ur trafik?
– Personalbrist. Jag tar helg nu! Hejdå!

Sedan följde en krångelresa som varade i nästan fyra timmar med tåg & tåg & buss & buss. Så absurt att det blev riktigt kul.

1 = Mälartåg som ställer in ungefär varannan avgång och som inte går att lita på – men som vi är beroende av. 2 = Tåg i Bergslagen som går som en klocka, men som vi inte alls är beroende av.
Bergslagstågen är mysiga, gamla och har bra fjädring – men inga bord.

I en halvtimme var jag strandsatt i Avesta, där ingen kunde tala om när nästa buss skulle gå.

Inga människor, ingen personal, ingen biljettkassa och faktiskt inga bussar.

– LADDA NER VÅR APP! skrek däremot några f.d. tidtabeller.

Så gjorde jag det. När jag hade markerat att det var buss [bus] jag ville åka, tog det stopp.

– Hallå? sa jag till den förstenade appen, som var lika hjälpsam som t.ex. Jarl Kulle.

Bussen kom till slut och tog mig nästan hela vägen fram till målet, skumpeliskump fick jag uppleva hela 29 stopp på vägen! Finemang! I Fors fanns en turkos, till hälften nedgrävd gammal amerikanare som jag inte hann ta bild på.

Så då undersökte jag Google maps – och hittade den på Bruksvägen 20! Vilken grej!

Och hur gick det på arbetslägret? Jodå! Bloggpolarna Karin, Pysseliten, PK och jag for fram som ena tossingar och lyckades till och med dricka kaffe ungefär varannan timme.

Men hörni, hur ska det gå med tågen i Sverige egentligen? Och cyklandet? Jag vill åka tåg och cykla överallt, men det är så infernaliskt svårt att få till utan att bli försenad och ruinerad eller riskera liv och lem.

Se här så symboliskt deppigt det ser ut på sina ställen i Horndal.
Share
31 kommentarer

En liten barnrapport

Under sommaren utökades familjen med två småttingar, aka barnbarn: en halvskånska som föddes i juni och en halvspanjorska som föddes i augusti. Under en vecka i september var alla på plats hemma i Gula huset, och vi upplevde det för oss så bekanta blöjbytesflödet, kräkfläckar på axlarna, högar med ren och smutsig tvätt samt en farlig massa prylar som bara plötsligt står i vägen.

Modern bildbarnstol som bara knäpps fast, en barnvagninsats köpt på loppis samt en gammal tvättkorg som nu är barnsäng.
Våra barn (de vuxna på bilden) och deras respektive döttrar, även om den lilla (nr 2) här bärs omkring av sin morbror, som har sin egen bebis (nr 1) i sele på magen.

Vid ett tillfälle gick de unga mödrarna och lade sig att vila. Under tiden lagade vi mat, men med panikutryckningar pga.

  • kaskadkräk
  • bajskatastrof med läckage
  • grannens katt med hela ansiktet inne i den dyra asken med Bregott
  • paketleverans vid dörren
  • en kraschad porslinskanna med efterföljande dammsugning
  • speakersamtal på högsta volym med gammelfarmor
  • två kraschade vinglas med efterföljande dammsugning.

Både den djefla mannen (DDM) och jag skakade på huvudet och suckade lyckligt att ”det är ju så här det ska vara”. Och så påmindes jag om hur det var en gång 2001.

Vi hade då blott fyra barn och en mobiltelefon. DDM satt på ett annalkande tåg med känd ankomsttid, medan jag bytte om för 90 minuters basketträning. Jag sa till barnen, som då var 1,4, 7 och 9 år gamla:

– Nu åker jag till basketen. Pappa kommer om ungefär 15 minuter, så ni är bara ensamma en liten stund. Ettåringen sover redan, och ni andra kan titta på Lejonkungen tills pappa kommer.
– Okej, sa de förnuftiga äldsta två.
– Jag ska bajsa, sa den fåordige Fyraåringen.
– Ring om det är nåt! Mobiltelefonens nummer står på kylskåpet bredvid vanliga telefonen på väggen.
– Okej! sa de förnuftiga äldsta två.
– Jag ska bajsa nu, sa Fyraåringen – som heter Oskar och har okejat att han heter så här och nu.

En sån här samsades vi om.

Jag tränade i mina 90 minuter och tänkte inte för en sekund på de fyra barnen som ju var trygga med sin fader. Men när jag svettig och glad tog fram mobiltelefonen, hade jag 26 missade samtal från hemnumret …

– HALLÅ! VAD HAR HÄNT? tjoade jag i mobilen när Nioåringen hade svarat med hela sitt namn.
– Oskars ben är förlamade. Vi har försökt ringa.
– Men pappa kan vä…
– Pappa har inte kommit hem.

Vad vi inte visste, och vad DDM heller inte kunde förmedla eftersom han inte hade någon mobil, var att tåget hade fastnat i Katrineholm. Naturligtvis kunde han ju ha bett att få låna någons mobiltelefon och ringt, men han tänkte väl på andra saker.

– MEN VARFÖR … HUR … VAD HAR HÄNT?
– Oskar bajsade, men sedan fick vi inte torka honom i rumpan.
– Ojojoj.
– Så då satt han kvar på toan tills fötterna somnade.
– Stackars Oskar.
– Så då ville han stå upp, men då trillade han omkull för att hela benen hade somnat.
– Trillade han … med bajs i rumpan?
– Ja, för vi fick inte torka ju.
– Men varför kan han inte stå upp nu?
– För att benen sover.
– Fortfarande?
– Ja, han trillade nyss.
– Satt han på toa ända till nu?
– Ja. Det är nog rekord i sittapåtoa. Guinness Book of World Records kanske …
– [duns!] HALLLÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!

Och då kom DDM hem.

Slutet gott, allting gott – men jag åkte aldrig iväg på samma sätt så länge de minsta barnen inte kunde torka rumpan själva. (Oskar återfick benfunktionen när han väl hade blivit torkad av sin ömme fader.)

Share
10 kommentarer

Dagens raggningsrepliker

Igår var en spännande dag med

  • föreläsning om nyttan av svenska skrivregler för ett gäng universitetsstudenter (allt gick bra)
  • tågresa till Stockholm (allt gick bra)
  • fika med några vänner (allt gick bra)
  • rulla hatt-lattjolajban med en kompis (allt gick bra).
Men restauranghissen hade en synnerligen opedagogisk knapprad med siffror som var vågrätt placerade.

När allt går bra helt utan missöden har jag ju inget att berätta om, så jag var mycket besviken när jag satte mig på Centralen för att vänta på sista tåget hemåt till Sörmland. Jag hann på ungefär 15 sekunder fundera på om jag för er här och nu skulle berätta att

  • det av någon obegriplig anledning är helt accepterat att på högskole- och universitetsnivå resa sig upp och gå fem minuter innan föreläsningen är slut utan att förklara eller förvarna
  • tågresor som går bra är så ovanliga nuförtiden att flera av oss passagerare sökte upp ”konduktören” och tackade henne
  • mandel- och lemoncurdkakor faktiskt kan vara det ultimata bakverket
  • bartendrar fnissar uppfostrat när man säger ”en pava cava vill vi hava”.

Men efter dessa 15 korta sekunder blev jag approcherat av en man i 33-årsåldern.

– Väldigt fina byxor.
– Åh, tack. Second hand i Köpenhamn, 80 kronor!

Brallorna är jättevida och fladdriga, mörkblåa med stora, vita prickar – och de brukar väcka berättigad uppmärksamhet.

– Du är väldigt fin hela du.
– Vanu. Ehhhh …
– Jag menar det.
– Nu måste jag …
– Du kan stanna med mig i Stockholm.
– Nej det kan jag inte.
– Jo. Jag bjuder på allt.
– Nej. Nu får du ta och leta upp nån i din egen ålder.
– Har du Instagram?

”Nej, men jag har en blogg och på den kommer du att kunna läsa om dig själv imorrn” kunde jag ha sagt då.

– Nej, nu måste jag …
– Stanna! Snälla! Dina fina byxor …

Då gick jag resolut in på Pressbyrån och började fippla med de extremt dyra tepåsarna som erbjuds tesörplare. Mannen försvann, för att bara en liten stund senare komma tillbaka. Han tittade mig djupt i ögonen (alldeles för nära) och sa:

– Jag tänkte bara fråga. Är du intresserad av politik? Jag bjuder på en kaffe så kan vi prata om valet … hallå? Öh! Tjejen! Vänta! Ska du rösta?

Med raska steg rörde jag mig bort från den byx- och politikintresserade mannen. Och snubblade över fiffig reklam!

Tack, Pressbyrån – det här var ju kul!

Nu funderar jag på om någon raggningsreplik i hela världen hade funkat på mig.

Share
45 kommentarer

Som ett paket på posten

Ibland blir det faktiskt helknasigt. Ibland handlar det om tåg, för små skor, salt istället för socker eller bara ett dumt klockslag. Och ganska ofta handlar det om Postnord.

När postkontoren utlokaliserades till mataffärerna 2003 raljerade jag glatt om absurditeten att en köttfärskladdig person skulle avbryta malandet för att hjälpa mig med ett paket. Idag körde jag … nej, vi tar det från början.

Vår verandadörr har haft slitna koppelhakar i fem år eller så. Endast med fjäderlätta specialgrepp kunde dörren öppnas och stängas. Via Skandinaviens största marknadsplats för överskottsvaror fann jag dessa skönheter.

”Koppelhake med skruvar”, fast skruvarna är inte med på bilden.

Skruvarna som inte var med på bilden, var slarvigt nog heller inte med i paketet när det levererades vid ytterdörren – kvickt, synnerligen diskret och plättlätt.

Å andra sidan kan de ju ha ramlat ut. Vad kan ha hänt? Varför är det så trasigt?

Budet plingade på dörren och sprang sedan till skogs trots att jag hade fått massa meddelanden om att det var viktigt att legitimera sig och signera för att få paketet. Ah well, jag är ju en hejare på att reklamera, kommunicera och faktiskt få sådant som jag har betalat och beställt, så jag skickade några mejl och bilder på det trasiga paketet – och blev utlovad skruvarna som saknades.

Veckorna gick och gick. Jag hittade några skruvar i källaren och satte fast koppelhakarna och muttrade lite, men gladdes åt att man nu kan öppna dörren brutalt som en hel Ricky Bruch. (Ordvrängningen ”muttrade om skruvar” fick jag inte alls till här, fastän det ju är en självklarhet.)

Men idag kom en påminnelse om ett paket! Som måste hämtas … IDAG! Gulp! Och alls inte på det närbelägna köttfärsica som nämndes ovan, utan på det fina huvudutlämningsstället dit man sällan cyklar eftersom omvägen runt ån är så lååång och trist. Jag läste på lappen och funderade tyst för mig själv:

– Öppettider: 08–18, bra. Hm, paketet väger blott 0,3 kg. Varför hamnade det på andra sidan stan och inte här? Och vem snodde den första avin? Okej, hopp i bilen!

Väl framme såg det ut så här. STÄNGT.

Jag tittade på lappen igen: Öppettider: 08–18.

Men ack! Det måste vara spanjorer som jobbar i postutlämningen, för lite längre ner stod det på engelska:

Lunch Hours 11–14

– Morr-morr-morr. Jädra siestatokar, tänkte jag. Nu sitter spanjorerna där inne och smörjer kråset, för vem i hela Sverige har en sån rejäl paus mitt på dagen? Det är ju inte ens varmt ute!

Då kom en man in och tvärnitade framför dörren precis som jag. Och en man till. Och så en till. De muttrade medan jag skruvade på mig och sa ”schäkta en yngling, men de har nog siesta”. Männen tittade förskrämt på mig och svor.

Jag körde hem. Tre timmar senare gav jag mig iväg mot posten igen. Jag fick ut paketet och pratade med personalen, som var lika förbryllad som jag.

Har det varit på väg från Beijer sedan 15 juli? Och varför är det inte ”MyPack Home”?

– Varför kommer paketet hit och inte till ”mitt” utlämningsställe? sa jag snällt.
– Det kanske är väldigt skrymmande?
– Nej …
– Oj, det väger bara 200 gram!
– Ja, det är bara några skruvar i, förklarade jag.
– Jättekonstigt.
– Sedan undrar jag varför ni har lunchstängt så länge …
– Ja, det är då vi delar ut post, alltså vi är brevbärare.
– Oj!
– Alla tror att vi har tre timmars lunch och det har vi verkligen inte. Verkligen inte.

Jag åkte hem med mitt paket. Och nu vill ni väl veta allt om innehållet?

Gigantisk låda som väger blott 200 gram.
I den stora, stora lådan låg en liten, liten brun påse med skruv. (Inte en tändsticksask, nej.)
Skruvarna vägde hela 18 gram, kan ni tänka er.

För dessa skruvar (som jag inte längre behöver), körde jag idag 2,4 mil … Verkligen helknasigt.

Share
38 kommentarer

En salstenta anno 2022

Jag försitter aldrig en chans att få berätta att jag tar universitets- och högskolepoäng varje höst, vår och sommar. Det är blott 7,5 poäng (vilket motsvarar 5 poäng förr i tiden) per termin, men jag är så sprittande lycklig över mina studier – samtidigt som jag HATAR Zoom-föreläsningar och digitala tentor hemmavid.

Därför har jag läst kursen ”Språk i Norden”, som inte alls var på distans utan på campus (vilket motsvarar ”på skolan” förr i tiden) och dessutom alldeles nyss avslutat en femtimmarstenta.

Fem timmar i en stor sal. Utan paus. Med massa andra människor. Helt utan hjälpmedel; endast min egen hjärna fick användas. Så hur var det? undrar ni nu.

(Nu utgår jag helt fräckt från att ni som läser här någon gång har tentat. Annars: tänk STORT och mycket ALLVARLIGT prov i grundskolan.) En salstenta innebär att man

  • måste komma i tid
  • har lärt sig saker innantill utantill
  • har med sig pennor och sudd
  • packar en stor matsäck med te, kaffe, vatten och mjuka mackor som inte luktar eller låter.
Så här ser det ut i omgivningarna. Man ser universitetsschabraket där bakom lövverket.

Nu ska vi resa till det där ”förr i tiden” och kika lite på ett kåseri som jag 1987 skrev för Pålsjö Ängsblad under signaturen Thalia. ”Manic Monday” handlar om hur man tentar i fem timmar i en stor sal. Precis som idag!

”Aldrig är klockan åtta på morgonen så tidigt som när det är en tenta som börjar klockan åtta. Ännu tidigare blir det om det är en måndag. Min alldeles egen plats finns längst ner i ett hörn i tentasalen: nära till toan, en trevlig vägg att luta örat mot, och på behörigt avstånd från de stickande, prasslande, tuggande, stirrande, oerhört enerverande tentavakterna. Men denna måndag satt en flicka med trecentimetersnaglar (röda, usch) och staplade mat på bänken – på min bänk! Jag morrade, men satte mig lugnt på platsen framför henne. Efter en halvtimmes skrivande (alltså tuggande på det lilla locket som skyddar locket på stiftpennan) började någon äta apelsin. Jodå, det var trecentimetrarna som grävde sig in i skalet så att det sprätte och skvätte. Lite vid sidan om mig satt en pojke och åt kexchoklad, och allt som har med kexchoklad att göra låter. Papperet är fastklistrat, folien prassel-knastrar, avbitandet riktig smäller – och sedan låter det crunchcrunch när man tuggar. Detta sköljde pojken ner med en Coca-Cola, ur en burk som säger skkpjosssh när den öppnas.”

(Jaså, jag skrev inte kille och tjej när jag var 23 år? Mysko. Och gillade redan då inte röda naglar på ens andra människor? Hm.)

Idag kom jag fram till Mälardalens universitet en halvtimme före utsatt tid eftersom det digitala schemat hade kraschat och ingen visste i vilken lokal de skulle vara. Tentavakterna stod utanför lokalerna och småfnissade, var på jättebra humör och svarade på alla våra frågor, medan vi studenter tuggade fradga och rabblade årtal. (Mina var 800, 1225, 1375, 1526, 1541, 1732, 1879 och 1945.) Jag ställde mig i en kö utanför rätt sal, där alla fick säga kurskoden för att bli hänvisad till sin korrekta plats. (Ingen fick välja själv.) Det lät så här i kön före mig (jag hittar på de andra studenternas kursnamn):

– Kurskod?
– Eh, estetisk filosofi med skruv.
– Nej kod.
– Eh va?
KOD. Inte namn. Kursnamnet står inte i min lista.
– JAG vet inte. Vaddå kod?

Nästa:

– Kurskod?
– Grammatik ur ett tvärvetenskapligt perspektiv på uppstuds.
– Nej kod.
– Jag har inte fått nån kod!
– Jo.
– Nä.

Nästa:

– Kurskod?
– Mummelmummel.
– Förlåt?
– Mummelmummel.
– Jag hör inte, vad …
– CIVILINGENJÖR FÖR MÅNVETENSKAP!
– Nej, koden. Kurskoden.
– Vänta. Jag får ringa till min mamma.

Till slut kom vi alla in och satte oss på korrekt plats, och så låstes dörrarna. Någon knackade på utan att bli insläppta, för sådana är de väldigt utförliga tentareglerna.

Reglerna ser ut så här, men går helt enkelt ut på att man inte får ha NÅGOT utom legitimation samt penna och sudd på eller vid bänken.

Under tiden som tentavakterna mycket allvarligt läste det långa regeldokumentet och varnade för fusk, tittade jag ut genom fönstret – för det är en trevlig utsikt över ån. Jag tog en bild samtidigt som jag hörde: ”Att bli påkommen med en mobiltelefon som är påslagen eller som ej förvarats på anvisad plats leder till en avvikelserapport om försök till fusk.” Gulp. Snabbt som blixten lydde jag.

Ja, det är ett konstigt bygge med sneda balkar på insidan. Eller om det är piffiga ventilationsprylar?

På given signal satte vi alla igång och skrev och skrev och skrev utan att ens hämta andan eller släppa pennan på 2,5 timmar. Men det hände lite saker under tiden:

  • En kille blev tillsagd att flytta väskan.
  • Jag blev tillsagd att ta fram legitimationen ur fodralet.
  • Tre studenter lämnade in tom tenta efter 45 minuter.
  • Efterinsläppet (som sker efter 46 minuter, när tomtentarna har vandrat ut) gav oss två studenter som dundrade in med bängliga sparkcyklar. ”Hallå. Var ska dom här stå?”
  • Sjuhundrafemtontusen energidrycksburkar öppnades: skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh!

Plötsligt stirrade jag på en fråga som var hur enkel som helst, men jag kunde inte komma på svaret. Det handlade om ”false friends i danska eller norska”, men jag bara stirrade framför mig och lyssnade på några skkpjosssh. Helt tomt i huvudet var det. Så jag bestämde mig för att gå på toa – vilket var en total humörhöjare! En ledsagartentavakt följde med mig och småpratade lite. Toavakten tog min legitimation, antecknade klockslag, sa numret på toan som jag fick använda och pekade dessutom barskt och militäriskt på den.

När jag kom ut från toan, sa toavakten:
– Är det du som är Lotten Bergman?
– Jaaa … eh, har jag … gjort nåt fel?
– JAG TÄNKTE VÄL DET! VI LYSSNAR ALLTID PÅ DIG PÅ RADIO! UNDERBART! sa toavakten.
– Ja, det är sååå roligt, sa min ledsagartentavakt.
– Tack! Tack! sa jag och tog mig åt hjärtat av pur glädje och tog små hoppsasteg in i tentasalen igen, där massa false friends kvickt poppade upp i hjärnan.

Att skriva för hand konstant i över fyra timmar har jag nog inte gjort sedan nån gång på 1900-talet. Förmodligen drabbas jag imorrn av träningsvärk och något överansträngningssyndrom. När jag med darrande högerhand lämnade in mina tio handskrivna blad , viskade en tentavakt:

– Tack! Det här var kul. Du är ju en lokal celebritet, trevligt att träffas.
– Nämen åh, visksuckade jag, tackade för mig och cyklade hög av berömmet hem genom det vackra Sörmland.

Och nu vet jag vad känslan av att ha tentat kan jämföras med! Vinterbad! Man behöver inte alls hoppa i en isvak och lida – man bara går på en salstenta! Hurra!

Share
10 kommentarer

Blandade småhopp: sånt man gör

Den förnicklade coronan som drabbade oss i slutet av juli har varit envis; först idag känner jag mig riktigt okej fastän vi har promenerat, målat hus, manglat lakan, kittat några fönster och bakat massa bröd. (Hembakat bröd är jättejättegott även om man inte känner smaken.) Det brusar som i ett dragspelssolo i öronen och John Blund låter mig inte sova – men det är helt okej om man jämför med hur andra har det.

För jag har ju läst nyheter som attan, och vet allt om t.ex.

  • vilsna valar
  • vilsna väljare
  • Trumpens toalett-tokerier.

Allt i tidningarna är så deppigt att husmålningen kändes som en distraherande lättnad.

Vi kidnappade några arbetsvilliga tonåringar och klädde dem i blåa smurfrockar.
Den djefla mannen var höjdrädd.

Idag blev jag beordrad till en orienteringstävling – en sprintstafett i stadsmiljö. Kontrollerna (skärmarna) måste nämligen vaktas eftersom bovar och banditer och sabotörer annars stjäl dem, och detta ju skulle kunna vara en lämplig uppgift för en idrottsintresserad dam med gul färg på halva kroppen. ”Okejrå” sa jag och tog på mig basketkläder och satte bollen under armen så att alla snabbt skulle fatta att jag ju inte kunde svara på frågor.

Inte förrän jag hade tagit bilden såg jag det fantastiska – som för tydlighetens skull är inringat. EN BASKETKORG!
Rena rama himmelriket!
Jag fick ansvar även för den lilla inringade skärmen och kunde lira basket i 90 minuter medan ingen tjuv vågade sig fram! Jättekul att vara orienteringsvakt ju!
Lite problematiskt blev det när bollen fastnade i klykan på 3,05 meters höjd och jag ju inte kan hoppa så högt (längre). Men äsch, jag kastade skräp och stenar på den tills den lossnade.

Nu sitter jag hemma och är så härligt trött och mosig – och mot bättre vetande läste jag nyheterna igen. Då dök en förbryllande, intressant nyhet upp i min mobil. I Toscana hotas tydligen turistnäringen av plötsligt uppdykande, oerhört irriterande dvärgar!

Jag klickade mig in i artikeln, viftade bort reklam och cookie-inställningar som var minst lika irriterande som någonsin dvä… aha. Midges är knott. Ridå.

Share
18 kommentarer

Sädesslagen revisited

Jag var på promenad med några kompisar. Vi gick förbi ett sädesfält.

– Vete.
– Mmm. Vete.

Så följde en liten intressant resa på minnets stigar med ”Hemkunskapsboken” och ”min fröken sa alltid” samt ”nej, prata inte om kalopsen”. Vi kom till ett annat sädesfält.

– Havre.
– Mmmmm. Havre.
– Dingelidong liksom.
– Stökfladder.
– Havregrynsgröt med jordnötssmör.
– Jaså? Inte lingonsylt?
– Är ni helt galna? Sirap ska det vara på!

Så följde en komplett ointressant åsiktstävlan om vad som passar bäst på havregrynsgröt, men vi enades ändå om att det är superviktigt att komma ihåg kryddmåttet salt. Vi kom till ett tredje sädesfält.

– Korn.
– Mmm. Korn.
– Nej, råg.
Råg? Nej, korn. Kolla, långa strån.
– Borst, det heter borst. Långa borst, det har råg.
– Nej korn.
– RÅG!
– KORN!!!
– Jag googlar!

Den som googlade visade upp den allra första träffen. Ni ska nu få se bilden, men jag har gjort ett rött kryss på den … för det är ju fel!

Den tokiga bilden är väldigt, väldigt spridd. Jag gjorde en bildsökning – och här har ni några av sajterna som använder den …

Ujujuj, ajajaj.

Här kommer nu en egentagen bild på (något omogna) sädesslag här i omgivningarna; korn är ett lääängre ord än råg, alltså har det lääängre borst.

1. Vetestrå 2. Havrestrå 3. Rågstrå 4. Ett mer omoget rågstrå.
Ett vajande kornfält här i krokarna just nuuu.

Nu är frågan vad vi gör åt detta sädesslagsdebacle? Kan jag försörja mig på att åka land och rike runt och berätta om detta mitt sorgliga fynd? Ska jag ta med mig Hemkunskapsboken?

 

Eller … är det ens viktigt …? Kanske ska vi fokusera på den där sirapen på gröten istället?

 

Share
68 kommentarer

Första, andra, tredje – covid!

Tre vaccinsprutor har jag fått, och nu ligger jag här med tredje omgången konstaterad covid-sjuka. Eftersom minnet är kort, har jag kollat bakåt och funnit att

  1. ettan (före alla vaccinationer) var värst – jag skrev en mycket trött rapport på 13:e sjukdagen
  2. tvåan var mystiskast – den attackerade två dagar efter tredje sprutan och maskerade sig som biverkning tills den avslöjades på sjunde dagen
  3. trean verkar vara mildast – men med löjligt hög feber som jag inte riktigt känner igen.

Alla dessa sjukor, jösses vad de har ställt till med; resor har blivit inställda, vikarier har panikinkallats, deadlines har swoschat förbi. Men inte denna gång – jag har verkligen inget annat för mig än att ligga och snora, tvärsomna, vakna med frossa, sätta på en tv-serie som jag somnar till och tassa ner till köket på konstiga tider för att äta saker med konsistens eftersom smaken inte spelar någon som helst roll. Jag är klädd i shorts, linne och raggsockor, för det är tydligen det min feber gillar.

Precis som de andra covid-omgångarna är jag mer än lovligt trög. Sudoku, Wordle, Ordlig, Wordfeud samt korsordens magi och de små heureka-topparna går mig fullständigt förbi. Under en febertopp trodde jag mig ha löst lantbrukarnas enorma problem med maskrosor (det problemet finns inte) och uppfunnit den elastiska vinkelhaken. Tyvärr blandade jag ihop ordet vinkelhake med vinkeljärn, så det jag i yrseln hade uppfunnit var blott ett gångjärn.

Men, hörni – ”sjukor vi minns” är väl ett ämne som vi inte har avhandlat på länge? Jag har ju inte haft diarré i Indien eller kräkts i flygplan eller ens blött näsblod på scen. Fast jag blev ju sjuk på julen 1973 när vi skulle ha åkt till farbror Sten i Älvsbyn – och lika sjuk julen 1975, när vi skull ha åkt till mormor i Stockholm. ”Jaha, då blir det ingen resa” ekar fortfarande i mina av dåligt samvete fyllda öron. (Nej, det var inget vidare bildspråk. Men jag har ju feber, drygt 39 °C som rusar genom hjärnvindlingarna ungefär som varmkorv på rymmen.)

Men allra sjukast var jag på vår bröllopsresa 1991. (Cliffhanger. Febern hänger som en våt filt framför ögonen, så jag kan knappt se tangenterna. Återkommer en annan dag.)

Här ligger jag och yrar med ena bröstet bart. Min djefla man sitter bredvid med lika hög feber och undrar när han får låna sängen. (”La Miseria” av Cristóbal Rojas 1886.)
Share
22 kommentarer

Sånt man pratar om

Jag har tillbringat ett par dagar i Skåne – men inte på västra sidan (Lundasidan) som jag brukar, utan i Olseröd i öst. Min kompis Ami installerade mig i ett eget litet hus, där det ser ut så här när jag vaknar.

Så här ser det inte ut hemma. Inte på långa vägar.
Och så serveras jag sån här mat. Påminner inte heller om hur det ser ut hemma.
Men jag ser ut såhär var jag än är.

Vi har praaaaatat och pratat och pratat. Minnen, erfarenheter, barnen, baaaaaarnen, felsteg och bonntur samt ”tänk om”. Och så har vi örsökt örstå (jag har problem med en viss tangent) … försökt förstå oss på politiken eftersom vi ju måste ta vårt ansvar och rösta i september.

– Jag vet inte!
– Jag vet inte heller!
– Jag har aldrig förut varit så här osäker!
– Inte jag heller!
– Vem ska man tro på?
– Och vad ska man fokusera på?

Sa vi, ryckte på axlarna och åkte ner till stranden.

Politik? Näääää, jag är fullt upptagen med att gräva ner mig.

– Men kom igen nu. Hur ska vi tänka?
– Så här: tågförbättringar, cykelförbättringar, sjukvårdsförbättringar och skolförbättringar är prio ett, två, tre, fyra.
– Kan man baka in allt i ett ord? Miljö?
– Mjäh. Då tänker man mer på plastnedskräpningen i haven.
– Usch ja. Det kanske kanske kan sammanfattas i ”det var bättre förr?”
– Hihi.
– Och så måste man nog se på alla tv-debatter.
– Nä, fy fan. Gräl. Där går gränsen.
– Ja, kom så åker vi och badar!
– Matsäck!

Vi ryckte förstås obekymrat på axlarna och satte iväg.

Osvettig ost och knastrig gurka! Kylklampar is da shit!

Stärkta av ostmackorna med gurka och sand, fortsatte vi:

– Tänk om vi kunde på ett sätt att tjäna pengar.
– Ja, bara sådär TJOFF.
– En uppfinning!
– Alla uppfinningar är redan uppfunna.
– En bok.
– Alla böcker är redan skrivna.
– En låt som spelas av alla i femtio år framåt.
– Ja. Det kan ju inte vara så svårt.

Sedan skrattade vi rått åt vår egen dumhet, ryckte på axlarna och satte oss att njuta av solnedgången.

Bild att ta fram i november.

– Men tänk om ett politiskt parti kunde koncentrera sig på just det som just vi bryr oss om.
– Mmmm. Pengar.
– Nej, cykelvägar!
– Förlåt, javisst.
– Och tåg.
– Tänk om de kunde lägga räls på alla gamla tågsträckor som fanns förr i tiden!
– Och tänk om alla snygga skor var foträta och hade inbyggt skoskavsplåster!
– Ja! Hm. Där har vi ju en uppfinning.

Sa vi och ryckte på axlarna för 300:de gången denna vecka. Jag gav mig iväg för att åka hem och sitta på försenade tåg. Tankar på politiken, pengabekymren och plastnedskräpningen for all världens väg och livet lekte samtidigt som solen lyste och alla blommor blommade.

Men så hann verkligheten ikapp.

Jag tappade min stora temugg och såg allt te rinna ut på perrongen.

Ack. Det var bättre förr, när jag inte hade kommit på tanken att resa med en stor temugg i handen.

Share
24 kommentarer