Igår fick vi veta lite om HB:s barn, verk, bensprattel och stordåd samt gratulera Ökenråttan och Peter A. Sjögren, som blev dragna ur plommonstopet! Dagens lucka är plättlätt om man bara läser mellan raderna och inte fokuserar på petitesser. Tror jag.
Lucka 11!
Hrrm. Harrkl.
Vi har samlats här idag för att hylla vår allra mest framgångsrika kollega och ”skitspelare”. Ja, förlåt uttrycket, men G. är en av alla som jobbar i det tysta, som inte syns, som utan att tveka bildligt talat utför en glidtackling i den stora vattensamlingen i straffområdet – utan att få applåder.
[APPLÅDER]
Någon uttryckte det som att G.:s bästa vänner är sidlinjerna, målstolparna och gräset, som rentav sägs skratta till av förtjusning av blotta beröringen. Att skryta stort om våra bravader är inte något som ligger nära till hands för någon av oss i denna bransch, men i detta fall vore det på sin plats. Blott i det öppna språket som präglar G.:s skattkammare till talang, finner vi perfektion.
G. inledde sin karriär i ett lite knepigare format på en annan plan än vi är vana vid idag: som uppskattad barn- och ungdomstränare på teaterns tiljor. Jösses, jösses vilken superstarG. var när Edward Lear misstogs för King Lear o…
[SKRATT]
… hm … och G. då snabbt förklarade att sådant faktiskt är lätt hänt i dessa aktuella sammanhang med falska vänner som Lear & Lear, och eftersom alla idag har brått att … ptja, leva som de lär.
Jag skulle vilja påstå att G. för oss är något av en idol, en förebild och en ledstjärna på poesins och psalmernas himlavalv. Härmed utnämner vi dig till hedersdoktor och sagoprofessor vid vårt universitet!
[JUBEL]
Nämen vad är det här? Strunta blankt i bilden, för den är ju helt obegriplig.
Facit kommer strax efter midnatt, och ni hittar det enklast genom att klicka på 12 dec i almanackan i vänstermarginalen!
PUH! Vilken dag! Yrväder och isvägar samt en basketmatch (förlust) i Gävle roade jag mig med, medan ni dansade på borden och hängde i lamporna! Nu ska vi se vad ni kom fram till!
Zkop var superdupertidig med korrekt lettråd:
– Barnen heter nåt på N m m
hakke funderar som jag:
– Varför heter det nötknäppare? Jag knäcker en nöt, det skulle aldrig falla mig in att säga att jag knäpper nöten.
Crrly:
– ÄLSKAR detta. Njuter av vartenda ord, skrattar på flera ställen. Underbart. Vill veta sååå mycket mera, nu vill jag ju läsa minst en roman om dessa spännande personer! 🙂 Mera, mera, mera!
Hyttfogden:
– Just nu Ekar det lite tomt i skallen men blir nog bättre framåt kvällen.
Nina:
– Pappa träd fick hela sju barn, men inte alla med HB. Två tvillingpar minsann.
Lilla e:
– Tänk så trevligt att efter ett par års bortavaro titta in i båset och finna att allt är som vanligt! Som att återse gamla vänner man aldrig har träffat.
Choklid:
– Man blir snurrig av att tänka på alla skutt och uttryck i den här släkten.
Det går kanske att säga att de har en flexibel attityd.
Peter A. Sjögren:
– Mina svaga kunskaper om denna HB skulle renderat mig betyget BC i den gamla skolan.
Niklas (el primero)
– Men! Den här HB:n har jag ju jobbat med! Jag har några få namn som jag är väldigt glad att jag sett så att säga in action och det här är ett av dem. HB och Katinkas make var som ett gammalt gift par som smågnällde på varandra hela tiden men ändå inte kunde vara ifrån varandra. I arbetssituationen alltså.
Psst! Berätta mer, Niklas!
HB såg ut som Morticia 1943! (Nordiska museet: NMA.0031494. DigitaltMuseum.)
I luckan gömde sig alltså koreografen Birgit Cullberg (1908–99), som enligt alla vänner, kolleger och släktingar hade humor. Den lyser igenom i hennes koreografi, som stundtals ju ser helt galen ut med rätvinklade fotleder och spretiga ben.
Jag är lite förbryllad över de magra artiklarna om Birgit Cullberg; varken NE eller Wikipedia lägger ut texten någe vidare. (Nu slår jag ut med händerna så det stänker om det: jag ansvarade för ämnet dans i Nationalencyklopedin, men inte förrän på bokstaven D.) Den gigant som hon de facto var, borde vi fortfarande tala om med intensiv styrka. Ska se om jag kan dra i några trådar här och där …
Det ni hittade i lucka 9 var en helskottas massa balettuppsättningar, maskerade som några underliga barbesökare som samtidigt var Birgits barn.
Det underligaste med Birgit Cullberg var egentligen att hon inte var dansare från början, för hon studerade inledningsvis mest konst. När hon som drygt 20-åring började dansa balett, gick det snabbt och den första danskompositionen – ”Exotiskt motiv” – sattes upp på Musikaliska akademien 1932. Dock kan det handla om en helt normal redovisning inom ramen för studierna, eftersom det var just det man gjorde varje termin – alla elever var tvungna att varje termin komponera en dans, och sedan dansa upp den.
Här kommer resultat från en trasslig danstävling, som slogs upp stort i både SvD och DN.
SvD 1939-06-11. (Bilden på de tre kärringarna som nämns i bildtexten har jag klippt bort. Sorry.)DN 1939-05-19.
Åren 1939–41 uppträdde Birgit på Folkan under ledning av av Karl Gerhard, som tänkte modernt och var ett stort stöd för henne. Hennes Hitlerparodi Kulturpropaganda irriterade en tysk legation såpass att de krävde att den skulle censureras på grund av ett danssolo med en trippande soldat bakom hakkorsformade armar. Kanske var det den som hon dansade i tävlingen som nämns ovan, ”en alldeles utsökt sak, en parodi”?
Birgit och skådespelaren Anders Ek gifte sig 1942. Den sedermera fantastiskt muskulöse sonen Niklas Ek föddes 1943 och tvillingarna Malin och Mats Ek 1945. När barnen fortfarande var små, försvann Anders med en annan kvinna som han gifte sig med 1949. Då flyttade Birgit in i ett kollektiv som ”räddade mitt liv” – dit även Anders så småningom flyttade.
Birgit och Anders. ”Han hade så snygg kropp, det var den jag föll för”, sa Birgit.Man anar tröttheten.
”Här är ditt liv” brukar innehålla massa intressant kuriosa, så det letade jag upp. Men …
Så här ser en Cullbergsk balettplanering för en tv-produktion ut.
Birgit Cullbergs ”Här är ditt liv” finns på Öppet arkiv, och är bland det långsammaste och absurt tristaste jag har sett. Programmet direktsändes 1985, och Birgit är sannerligen inte bekväm med situationen; de pinsamma tystnaderna grävde ett djupt hål i mitt tålamod. Det bränner till lite när hennes två balettpolare från studietiden i England dyker upp. Barbro Thiel-Cramér är förtjusande vältalig och minns allt som Birgit inte minns, medan Agneta Prytz babblar på som vore det hon som var huvudperson.
Birgit Cullberg och Agneta Prytz.
Den ena gästen efter den andra säger ”minns du när …?” och Birgit bara skakar på huvudet och säger nääää. Lasse Holmqvist säger plötsligt när hästar kommer på tal:
– Är det bra för dansare att rida, blir man inte hjulbent av det?
Alla hehehar. Och någon producent måste på något möte ha sagt:
– Ska vi inte ta in ett gäng moderna dansare i studion så att Birgit kan känna sig som hemma?
– Jaaaa! sa alla på mötet, och därför visas detta upp. (Mannen i träningsoverall längst bak hör till ensemblen)
Lita på mig nu när jag säger att ni inte behöver se just detta program – om ni inte har blivit kidnappade och den enda förströelsen som kidnapparen ger er är just detta avsnitt. Den här verkar bättre: ”Cullberg, en koreografs arbete”. (Dock har jag inte sett mer än inledningen. Språket är också intressant: man hör att det är en annan svenska än idag.
Här har ni en kortkort Niklas Ek-trailer där ni ser dels Birgit Cullberg som gammal, dels unga dansare som sprattlar med benen i en Cullbergsk koreografi. (Mycket mystiskt verkar det, liksom projektet ABBAlett.)
Plommonstopet, giv akt! Idag ska det dras två lappar eftersom kommentatorsbåset var så bra på att sköta sig själv när jag var borta! En … Peter A. Sjögren! Två … Ökenråttan!
Lucka 11 kommer i ottan på måndag!
Och nu en tupprätt embryo!
EMBRYO NU FÅR DU KROMMA FRAM
men jag fattrar inte ett barr det säjer jag nu
yo
du kan inte liggra under julgrannen hela användskallelelendern du kommer inte kunna grå tupprätt
vad kakcelerar du om din galning
du får väl göran som dom andra; gissla på ordlando blooom
dom stravar honom fel
gör dom det undrar jag nu
yo
ja han hetrer leropold blooom den gamle dublingångaren
fast dom kanske har blandrat ihop dom eftrersom dom är ganskca ordlika det säjer jag nu
Igår fick vi veta lite om HB:s envishet vad gäller trafikljus och gratulera Flinn som ny t-shirtägarinna! Dagens lucka är absurd som en rolig historia helt utan poäng – varför vet jag inte. Ni kommer att få hänga lite för er själva i båset eftersom jag är ute och kör 80 40 mil i snöglopp för att spela basketmatch i Gävle. Om jag överlever, kommer facit strax efter midnatt! Fotnot 12 timmar senare: jag överlevde!
Lucka 9!
Adam, Eva, Medea, Romeo, Julia och Eurydike kom in i en bar. I barens säregna, gröna glas hälldes rött vin upp, och en skål utbringades. Alla tittade på barägarinnan HB, som hon kort och gott kallades, och inväntade talet:
– Skål! Jag kommer strax att lämna rapporten om 1976 års bokade föreställningar, men först skulle jag vilja komma med ett förslag!
– Mäh, inte nu, mamma, sa Adam.
– Ssschhh, mamma får faktiskt göra precis vad hon vill, väste tvillingarna Eva och Romeo med en röst.
– Mitt förslag är att Adam under hela nästa år får förstatjing på lördagsbokningarna! deklarerade HB med hög röst.
Medea, Julia och Eurydike sänkte långsamt sina glas mot det rustika ekbordets slitna yta.
– Är det nu vi gör revolt? viskade Eurydike.
– Hon har lovat mig en egen opera! fräste Medea.
Julia sa ingenting, för hon anade att hennes karriär skulle ta en ny vändning i och med den självbiografiska succéföreställningen ”Fröken Julie” – om en nyutexaminerad lärare som byter namn.
Nä … nu måste jag snart sluta med ofoget att lägga ut onödiga bilder!
Facit hittar ni enklast genom att klicka på 10 dec i almanackan i vänstermarginalen!
Här sitter jag i sängen och skriver facit. Och varföre gör jag på detta viset? Jo, för att så gjorde HB.
Men vi börjar med några av era snillrika lettrådar i lucka 7!
Brid hade SÅ rätt:
– Om jag är rätt ute har systern och systerdottern samma namn, den ena i litteraturen, den andra i verkligheten.
Hyttfogden:
– Min morfar hade en favoritväxt, Viola cornuta på latin, som jag brukade plantera i en av hans rabatter.
Dina:
– En kopp z-kaffe och funderingar på kryddor gjorde susen.
Magganini:
– Jag fick för mej att det var lille Carl, men det var det nog inte.
Maplestream:
– En lustighet som svenska basketligan (herr) haft sedan starten är att alla matcher har uppkast på det egendomliga klockslaget 19.04.
Cecilia N.:
– När jag bakar bullar har jag inte bara i smör och socker och river äpple och kanel.
Ökenråttan:
– Lite kryddigt är det i luckan.
Ingela:
– Stilen känns mer skriftställande än författande. Och lite omodern, precis som jag själv alltid har haft en tendens att vara. Tror inte på Norrland utan tankarna far mer åt Stockholm, kanske rentav nån fin stadsdel.
Rosman:
– Har just köpt snabbköpskatter för 5 kr st som nog innehåller väldigt små spår av saffran. Hade kanske varit bättre med en bulle? Möjligen med variation på kaneltemat. Hur som helst med detta, det svåra i gåtan är ju kombinationen av moderniteter som Victoria Beckham med det något ålderdomliga härmspråket men det är nog bara ett utslag av Lottens anakronism.
Avslutningsvis Karins listiga bild-lettråd!
– Så här ser det förresten ut nuförti’n i korsningen Valhallavägen/Sturegatan.
HB var som besatt: de där trafikljusen skulle helt enkelt dit till just den korsningen. Och det skrev han om (”För övrigt anser jag …”) otalet gånger mellan 1952 och 1972, när han till slut fick sin åsikt igenom.
Ja, och så var det det här med att jobba i sängen.
Ingen har påverkat mitt yrkesliv såsom HB. Jag jobbar nämligen – liksom HB och glädjeflickorna (belagt sedan 1795; jfr tyska Freudenmädchen; efter franska fille de joie med samma betydelse) – bäst i sängen.
Stilla er, stilla er. Jag kränker ingen och har ingen dyster agenda som innehåller ord som torskar, slampor och gigolor. (Farligt nära igloor, det ordet.) Jag bara sitter och sitter och skriver och skriver med kuddar uppallade i ryggen och en filt uppdragen till hakan.
När jag borde ha klistrat upp idolplanscher med David Cassidy, ABBA Stenmark & Borg, Glenn Berry och Kjell Isaksson på väggarna i mitt lilla rum med rosa tapeter, suktade jag istället efter en drygt 70-årig skriftställare med vass penna. Japp, denna stofil var min allra största idol från det att jag var ungefär 11 år gammal:
Kar de Mumma och Anita Lindblom i baksätet. (Foto: Gösta Glase.) [CC]
Nu var jag ju inte ett barn som på något sätt öppnade sig för de vuxna och berättade för t.ex. de mig antagligen närstående föräldrarna om min förtjusning angående Kar de Mumma och hans kåserier och böcker, revyer samt stollerier. Nej, jag skötte mig själv som den storasyster jag var, och köpte noggrant hans samlade utgivning för alla månadspengar och intjänade barnvaktslöner. Det inte var alldeles lätt: i Luleå fanns inte ens ett antikvariat, så inköpen gjordes på besöken i Stockholm och Lund.
(Jag var – inom jätteparenteser för det hör verkligen inte hit – barnflicka/barnvakt/barnpassare såpass mycket att när jag sedan födde fem barn begrep jag inte alls vad det var folk babblade om när de påstod att det verkade ”jobbigt”.)
Men nu tar vi det från Erik Zetterströms synvinkel – han har ju aldrig mött mig.
Pappan Hasse Z. (1877–1946) var vid sekelskiftet 1900 lika känd som [här fick jag ta en lång tankepaus] ABBA, Zlatan, och Volvo idag. Man läste honom i tidningarna, i böckerna och i Söndags-Nisse, för han var så inihelvete rolig. (Med den tidens mått mätt. Idag är kåserierna sällan skrattroliga – men fortfarande välskrivna.)
Så kom sonen och odågan Erik, som inte skötte sig i skolan (vilket de skötsamma syskonen Sven och Märta gjorde). Meeeeeen Erik hade av sin far ärvt både konsten att stava och se humorn i det lilla. Här skulle jag kunna lista unge Eriks bedrifter, född med silverslev i mun som han var, men för mig är kåserierna det bestående: i 75 år skrev han dem! Och när han inte skrev, körde han en gammal finbil, drack vin, promenerade och låg och drog sig i sängen.
Ta nu en paus och kolla på några av Kar de Mumma-böckerna som jag har hemma.
Broder Sven blev journalist och manusförfattare medan syster Märta fick många barn, bl.a. Anna-Clara (aha!) Tidholm (som förresten är mor till P.O. Po Tidholm).
Hasse Z skrev om Anna-Clara, men hade inte något barn med det namnet.
Lille Erik Z gick ungefär två år i varje klass, var ute på galej och baluns mest hela tiden, lärde känna alla som var nåt i nöjessvängen i Stockholm – och så fick han förstås börja skriva kåserier i SvD och ge ut böcker på Wahlström & Widstrand. Naturligtvis bjöds han in som skådespelare på både film, scen och radio, men det var verkligen inte alls hans gebit. Det finns filmer och radioinspelningar samt hyllningsprogram sparade (med bl.a. Lill Lindfors, Hasse & Tage samt Magnus & Brasse), och när Kar de Mumma ska säga sina repliker är det som om hela världen stannar och artikulationen får alla polisonger att fladdra i medvinden. Själv gav han följande omdöme om estradören Gustav Wally:
– Han är en dålig skådespelare, men sjunga kan han inte.
Men skriva (för hand) i sängen, det kunde K de M. För det var så det gick till, och det är därför även jag sitter i sängen; jag vande mig vid det och trodde att skaparglädjen skulle smitta av sig. Numera får jag rysligt ont i axeln om jag tvingas sitta vid ett skrivbord. Kar de Mumma skrev och skrev i sänghalmen, och så ringde han på ett Stadsbud som hämtade de handskrivna kåserierna och levererade dem till SvD:s redaktion för renskrivning och redigering, korrläsning, sättning samt tryck.
När hans (andra) fru Marianne (ergo Viola) visade sig vara rolig, fick även hon skriva kåserier. Och naturligtvis var även sonen Carl Z (som gifte sig var ihop med den gudomliga Birgitta Andersson) begåvad kåsör. Idag är kåsöryrket dött och begravet, även om tidningarna publicerar ”kåserier” där slutpoängen avslöjas både i rubriken och den helt onödiga ingressen.
Luckan var särskilt svårskapad idag eftersom jag under hela mitt skrivande liv har försökt att undvika eventuella likheter med Kar de Mummas stil. Plötsligt skulle jag verkligen jättehärma honom, gå i hans tangentbord och placera kommatecknen och replikerna på hans sätt för att ni skulle känna att det var han. Tack och lov fick jag även gödsla med ledtrådar här och där!
Nämen hörni, nu tar vi ju fram plommonstopet och drar en vinnare! Jag krafsar runt och draaaar … Flinn! (Som har fått en ny papperslapp eftersom den gamla försvann på en motorväg mellan Lund och Eskilstuna i december förra året.)
Lucka 9 kommer i ottan på lördag, när jag är på väg för att spela basketmatch i Gävle. Hoppas att ni håller ställningarna utan mina besök i båset!
Igår fick vi veta lite om HB:s ickerelation till Cliff Richard, och gratulera både Ingela och PK som får en tischa i postlådan på fredag! Här kommer nu en typisk härmislucka, en sådan som ska andas HB utan att för den skull vara det. Eller hur det nu funkar.
Lucka 7!
Forna Spice Girls-stjärnan Victoria Beckham är i stan, och hon mötte mig på väg till matbutiken i korsningen Sturegatan–Valhallavägen. Jag, inte hon. Påpassligt pekade jag på henne, tog fram gårdagens handlingslista och räckte till min sexårige son. Jag sa därpå:
– Spring efter den där tanten – ja hon där på väg in i mattbutiken som verkar ha rea – och be om hennes autograf!
– Vad är hon känd för? sa sexåringen, van vid autografer som han var.
Jag förklarade snabbt att tanten som var på väg in genom svängdörrarna var en berömd fotbollsspelare, skynda på nu. Den lille sexåringen kilade snabbt iväg.
Nu skulle man ju kunna protestera mot denna min omilda samt lögnaktiga behandling av den lille parveln, men si jag är av den tron att man minsann ska låta sina barn arbeta, precis som mina föräldrar gjorde. Arbetade alltså. Och barn blir sällan nekade när de ber om autografer eller vägen till Skansen.
Efter en stund kom sonen glädjestrålande ut ur butiken, med handlingslistan i ett fast grepp. På baksidan stod det med prydliga bokstäver:
”Marianne Söderblom, Utö”
Nämen! Här kommer en onödig bild!
Facit kommer vid midnatt, och ni hittar det enklast genom att klicka på 8 dec i almanackan i vänstermarginalen!
Hur som helst stod lettrådarna som spön i backen eftersom vi som fick njuta av ekvilibristen i luckan när han levde, faktiskt minns rader & rim i massor.
Jossilurens lyckades nog klura ut vem som hade signerat luckan:
– M v. S var väl med när HB drog till Amerikat? eller om det var tvärtom? Eller om det… Vänta, NU fattar jag ko-bilden! HB är Korlando Obloomlo.
Kaffeflickan:
– Jag. Fattar. Noll. Nada. Zero.
Ingela:
– Har haft en melodi av HB som ringsignal i mobilen allt sedan det gick att välja egna sådana.
Katt:
– Nu när det är så kallt får man sätta på sig en kofta.
Det gör jag ofta.
Kråkan:
– Oj sicket galleri med let-trådar, och alla leder både hit och dit till många namn och till många låtar att nynna. Jag lägger mej still i en vik och gungar med … med ett stort glas glögg i min famn hamn.
Sara Sundquist:
– Ah. Det var då en målande beskrivning av denna rocker!
Peter A. Sjögren
– Äsch, jag vet ju vem HB är, men det är svårt att formulera en spirituell ledtråd. Zero idéer helt enkelt.
En tjusig tjej i Klockrike (aka Två brum och rök i Klockrike):
– Idag skulle jag kunna ge hur många lettrådar som helst, men jag måste hejda mig.
Kommentatösen Ingela har lyckats hitta den här bilden på HB, när han arbetade med utsmyckningen i ishallen i Skellefteå! Den finns kvar men inte är uppsatt som ursprungligen, utan i bitar på lite olika ställen. (Foto: Peter Eklund, Skellefteå.)
Det var alltså Robban Broberg (1940–2015) i lucka 4, som enligt alla dog alldeles för ung trots att han faktiskt var nyss fyllda 75 när han gjorde det. Det är tur att det finns en Wikipediaartikel att hålla i när åskan går, för mina kära tidningsarkiv är svåra att navigera i eftersom Robban bytte namn då och då, som vore han Prince eller nåt:
1957–1968 Robban Broberg
1968–1974 Robert Karl-Oskar Broberg
1974–1982 Zero (den deppiga perioden)
1982–2015 Robert Broberg.
Inte nog med detta – den 29 mars 1958 vet SvD att berätta om Sveriges första skiffle-band, som under ledning av ”Roban” Broberg gjorde succé. Grabbarna i Robans skiffle group var 14–17 år och lirade på lokal fem kvällar i veckan. Resten av tiden ägnades åt radio, tv, skivkontraktsskrivande, musikskapande och lite skola.
– Ja, det blir lite marigt ibland, säger 17-årigen. Vi går fortfarande i skolan och skall upp i realexamen i vår.
Det verkar på tidningsartiklarna som om Robban var kritikernas älskling under 1960-talet; han får idel (välförtjänt) beröm på alla håll och kanter. Jag kan inte ha varit mer än sex–sju år när Tjejer-skivan kom och vi alla vrålade CARÅÅÅÅLA och trallade till Ingelalalalalalaa. Här kommer ”Carola” i något slags jubileumsprogram från 1987, när tv1 bytte namn till kanal 1:
Robban gjorde inledningsvis massvis av roliga stolleprov som inte alls byggde på musikskapande. Han anlitades som pratkvarn och idéspruta av nästintill alla, till exempel hade han tillsammans med det 65 år äldre rivjärnet Julia Cæsar ett radioprogram med inbjudna gäster. I ett annat radioprogram presenterade han ”dunderhållning” med klanen Ekman (Hasse & Gösta m.fl.). Han gjorde film, han gav ut plattor, han hade krogshow, han uppträdde överallt – och så gjorde han tv. Barnprogrammet The Pling & Plong Show minns jag mycket pga. roboten Robbot (som numera finns på ABBA-museet).
Han ser ju lite sorglig ut numera. (Foto: Lotten Bergman)Här är han lite fräschare. Programmen är oerhört röriga med dagens pedagogiska mått mätt, men fulla av livsglädje.
Om ni vill titta på Pling-plong-programmen, finns de (för tillfället i alla fall) på SVTplay här. Mitt favoritinslag kommer ungefär i mitten av programmen, för då ger sig Robban Broberg ut på Stockholms gator och torg med gitarr och en röd pall, och så sjunger han för förvånade flanörer. (Om ni även vill se shåwwen på Globen 1991, finns den här.)
Mitt eget möte med Robban Broberg skedde 1985, när jag uppvisningsbuggade och han var inbjuden specialgäst som skulle bedöma buggandet. (Jag minns absolut inget utom att det gick bra.)
Om jag bara inte hade haft så jädra stor rosett hade Robban Broberg synts på den här bilden.
Och så ska jag avsluta med ett litet mysterium istället för att gräva ner i mig i Robban Brobergs utbrända år samt deppigheten, sjukdomen och flykten till USA. I min ständiga jakt på scoop, hittade jag en intervju i DN sommaren 1965, när han gjorde revy och sjöng ”Koftan” på Gröna Lund.
”Raindrops” …? Hmmmm …?
– Jomen det vet jag ju – att Cliff Richard har sjungit ”Raindrops Keep Falling on my Head”. Men är det Robban Broberg som har skrivit den?!?!
Sa jag högt och tydligt och googlade med darrande fingrar fram all information jag kunde hitta samtidigt som jag inte svarade på tilltal eller tog ut brödet ur ugnen. Blott ett par minuter senare svarade jag moloket på tilltal och knackade förstrött på det lite för svarta brödet. För den där ”Raindrops” som Robban sålde till Cliff Richard var inte ”Raindrops Keep Falling on my Head”. Robbans ”Raindrops” och de andra tre låtarna finns ingenstans. Ingenstans.
Ack, inget scoop den här gången heller. Nu ska jag lyssna på ”Upp igen” – plattan från 1983 där jag skrålar och vrålar till ”Likbil”, ”Bredaschlade tanter” och ”Här i min skrivmaskin”.
Med denna sång
vill jag skicka dej ett brev men tyvärr
så har jag inget kuvert
Adressboken har kommit bort å
jag har inget porto
Nu ska vi dra en … nej TVÅ vinnare! Tröjorna kommer att skickas imorrn, så redan den här veckan har några vinnare ett kuvert i postlådan. Som vanligt måste ni mejla adress och storlek till mig eftersom jag inte har sparat sånt från förr om åren och ni ju kan ha flyttat och blivit både större och mindre än ni var nyss. Och nu drar jag … Haha! Vad passande: Ingela! Och … PK!
Bra jobb – jättekul läsning – i kommentatorsbåset allihop!
Ny lucka kommer på torsdag morgon!
Dagens embryo!
(Jag tror att Robban Broberg hade gillat detta.)
det är ingen sko på spisen
när räven överraskrar grisen
i rimstruvan sitter embryo
okcså dikctrar till jul ånyo
okcså dikctrar till jul å nyår
endast tomten vet hur det grår
Igår fick vi veta massa om HB:s relation till bröderna Marx, och gratulera Hemulen som kommer att få en tischa skickad till sig. Kanske redan imorrn? Jag ber redan nu om ursäkt om lucka 5 är lite för lätt, men det är ju skönt med omväxling. Eller så är luckan inte alls vad den ser ut att vara. (Nä, mig kan ni inte lita på ett enda dugg.)
Lucka 5! Ack, den är en text i bild!
Texten ovan är viktig, bilden här nedan är däremot bara med som lite pynt.
Facit kommer vid midnatt, och ni hittar det enklast genom att klicka på 6 dec i almanackan i vänstermarginalen!
Hugaligen, vilken tuff söndag ni fick med en supersvår lucka. Ska inte göra så igen! Eller så gör jag det igen. Eller inte. Ökenråttan kanske var först med rätt svar eftersom ”la la” finns med i ursprungsverket och första luckan ju var proppfull med trallande.
Ökenråttan:
– Ja, i dag var det då inget tra-la-la precis.
(pigga?) kristina:
– Jag har hört att Andrew Lloyd Webber tyckte filmatiseringen av Cats var så fruktansvärd att han skaffade hund. Men i det andra var Karin Boye också inblandad. Och lite la la.
Crrly:
– Kul att italienskans fabbro alls inte är en farbror (i sig), men orden bör vara besläktade?
PK:
– Om jag får gissa på något så blir det denna lysande ö i författarvärlden som är Dan Brown. (Min kommentar till PK:s kommentar: det har varit för få gissningar på Dan Brown i år.)
Béatrice Karjalainen:
– (…) Jag och konstnären sa typ i mun på varandra att april är en grym månad.
Peter A. Sjögren:
– Ett hundraårsminne. Och i HB:s fall också ett viktigt 75-årsminne om en vecka.
Och så ett tack till alla som nämnde katter, jamare och kattastrofer och liknande! Extra plus till Maplestream som påpekade att en ko är en ooxe.
Den synopsisskrivande personen i tredje luckan var alltså T.S. Eliot (1888–1965), vars namn (”Tom” enligt alla som kände honom) väl var någorlunda bekant för er allihop? Men det är förstås en helt annan sak att kunna associera påhittade synopsisfloskler (hej Niklas, var pappa var bekant med sådana) till ett komplicerat poem. Faktum är att det ursprungliga utkastet av The Waste Land var så komplicerat att T.S. Eliot själv kämpade med att få ihop raderna. Till slut fick han be polarn Ezra Pound om hjälp, and the rest is litteraturhistoria.
Ezra Pound (1885–1972) & T.S. Eliot. (Eftersom de var någorlunda jämnåriga är bilderna tagna helt olika år.)
Dedikationen i The Waste Land är ett Dante-citat:
For Ezra Pound il miglior fabbro
En liten resumé om vår hemlisbloggare kommer nu, så att ni kan berätta för alla era kompisar och kollegor, barn och föräldrar och lärare samt mostrar om denna språkbegåvade poet.
Lille Tom föddes i USA, men efter en studieresa till Paris i 22-årsåldern hamnade han i England, där han bodde resten av livet. Det var där han skaffade sig ett osannolikt kompisgalleri – lika osannolikt som familjen Wahlgren-Ingrossos fraterniserande med alla. (Ja, jag är förstås bara avundsjuk. Jag vill vara kompis med t.ex. Birgitta Andersson, Björn Skifs och Frank McCourt.)
T.S. Eliot var som liten palt både sjuklig och skör samt kass på bollspel, så läsandet blev hans stora passion. Enligt de många biografierna om honom gick han omkring med böcker under armen hela dagarna, och satt ofta uppflugen med en tjock bok i fönstersmygar – helt oberörd om vad som hände runtomkring. Tänk om det är bristen på fönstersmygar som är orsaken till att barn av idag så sällan har läsande som passion.
Här gräver en nioårig Tom en grop med systrarna Hinkley, medan två barnflickor vakar över dem.
De där biografierna ovan är förresten utgivna trots att T.S. Eliot i sitt testamente skrev att han absolut inte ville ha några som helst böcker skrivna om sig. Han brände noggrant alla brev som han hade fått och bad dessutom släkt och vänner att göra detsamma. (Man lugnt säga att det var få som lydde.)
Eliot lärde sig (vilket man anar i The Waste Land) i grundskolan latin, gammalgrekiska, franska och tyska. Efter besöket i Paris började han plugga i Oxford eftersom första världskriget bröt ut; studierna och det amerikanska medborgarskapet gällde som fripass. Men han trivdes inte alls, och skrev i ett brev:
”Jag avskyr universitetsstäder och universitetsfolk; de är likadana överallt med gravida fruar, spralliga barn, massa böcker och hemska tavlor på väggarna […] Oxford är väldigt vackert, men jag vill inte vara död.”
London gillade han däremot, och det var där han träffade alla dessa poeter och författare, teatermänniskor och kulturpersoner som alltså blev nära vänner. Förutom Ezra Pound, var han även kompis med t.ex. Virginia Woolf, James Joyce, C.S. Lewis, Bertrand Russel, Hermann Hesse och underligt nog även Groucho Marx.
I mitten ser vi T.S. Eliot på cocktailparty med poetkollegorna Louis MacNeice, Ted Hughes, W.H. Auden och Stephen Spender. (1960)
Nu skulle jag kunna rabbla alla hans poesisamlingar, essäer, priser och bekymmer, men sånt kan man läsa om på andra ställen.
Istället kan vi ju kolla på kungligheternas klänningar när T.S. Eliot 1948 tog emot Nobelpriset. (Som Peter kommenterade: för 75 år sedan!)
Eftersom T.S. fullkomligt älskade de gamla Bröderna Marx-filmerna, skrev han 1961 ett beundrarbrev till Groucho Marx, som var en erkänt duktig brevskrivare. (Han var nog erkänt duktig på allt, när jag tänker efter.) Så här kunde det se ut:
Groucho brände inte sina brev-karbonkopior.
De brevväxlade och bytte porträtt. Groucho fixade snabbt ett nytaget foto och blev lovad att bilden skulle placeras mellan två av Toms andra kompisar på väggen i matsalen i London: W.B. Yeats och Paul Valery. Men eftersom Groucho var Groucho, påpekade han en tid senare i ett brev till Tom att bilden ju inte alls var uppsatt som den skulle, för det hade han sett i ett hemma-hos-reportage i en amerikansk tidning.
Fast helt sanningsenlig var han kanske inte:
I N.Y. Times 21 oktober 1963 har författarna på väggen förvandlats till J.M. Synge och James Joyce.
Efter tre års skrivande åt de två brevvännerna middag i det Eliotska huset – en middag som inte alls blev som det var tänkt. Eliot kallade Grouchos fru “Mrs. Groucho” och ville bara prata om Marx-filmerna och rabbla repliker ur dem för att imponera. Groucho hade å sin sida pluggat in strofer ur The Waste Land för att på samma sätt imponera på sin värd. Snabbt insåg han misstaget och övergick till att hålla en föreläsning om Shakespeares King Lear för den förvånade poeten. T.S. Eliot lyckades trots svadan i alla fall få en syl i vädret och be sin idol om ett nytt foto – där Groucho såg ut som han gjorde i filmerna med målad mustasch och stor cigarr, inte som en åldrad, mycket allvarlig man.
T.S. Eliot dog ett halvår senare, och om de två fortsatte att brevväxla efter den famösa middagen vet man inte; inga brev har hittats.
Mot min vana ska jag nu avslöja ett fåtal av ledtrådarna i luckan eftersom jag ställde till det så för er!
Shanti Roney – Shantih shantih shantih (de allra sista orden i dikten)
”Måste sluta, de stänger här och personalen hojtar att de kommer att släcka alla lampor om jag inte packar ihop med detsamma.” – ”Hurry up, it’s time” säger bartendern i originalet gång på gång i slutet av akt 2. På svenska: ”Det är stängningsdags, nu släcker vi.”
SÅJA!
Nu sover ni alla sött eftersom det är arbetsdag imorrn. Men jag och plommonstopet umgås intensivt med alla namnlapparna och jag hugger en liten skrynklig sak som det står … Hemulen på!
Lucka 5 kommer i ottan på tisdag!
När embryo skaldade så vackert, påpekade jag att han ju är en kollega till HB, varpå jag fick ett lika vackert svar:
en kollega det undrar jag nu
som dom siamesiska trillingarna brukrade säja: there is only one
men takc för dom fina orden men det var ju inte embryo som hittrade på särbokvarnsvägren den har legrat i högdragen okcså brandhagen i många år vid det här lagret
okcså embryo har faktiskt brott där (fast då var han bara ett embryo), nr 215, 5 tr, ett rum med krokvrå okcså en blåvit litren hundulat som hette tipp-ex
Igår fick vi veta massa om HB:s snälle son Sven, och gratulera Jossilurens som kommer att få en tischa skickad till sig. Jag ber redan nu om ursäkt om lucka 3 är lite svår, men det är ju i alla fall söndag – många av er kan kanske hänga i kommentatorsbåset och utbyta lettrådar hela dan?
Lucka 3! Vad är nu detta för konstigt?
Hej!
Som vi kom överens om, får du mitt synopsis. Jag tänker mig att filmen utforskar mänsklig förtvivlan och sökandet efter mening i en värld på väg mot total förstörelse. Eftersom jag inte är främmande för språklig förbistring, ser jag gärna att vi blandar tyska, engelska, franska, italienska i replikerna.
Titel: Jävla öken Genre: Dystopi Synopsis:
Akt 1: Vi ser ett öde landskap med en ständigt pågående miljökris där teknologisk isolering framkallar en känsla av tomhet. Handlingen består av flera historier som vävs samman genom drömsekvenser och minnesfragment. En mystisk berättarröst (t.ex. Shanti Roney eller Willem Dafoe) vägleder oss genom den fragmenterade verkligheten.
Akt 2: Människorna kämpar med inre demoner, relationer, pandemier, tse-tse-flugor och känsla av alienation. En parallell dras till historisk och kulturell rikedom, vilket kontrasterar det förflutna med nutiden. En blind och en enögd möts i ett symboliskt parti schack. (Jag skulle gärna se Groucho Marx i en av rollerna. Eller Robin Williams.)
Akt 3: Detta är en inte helt färdigställd mellanakt där Themsen vid ebb har något av en huvudroll. (Ezra Pound har lovat att hjälpa mig att få till replikerna.)
Akt 4: En lång man från Libanon drunknar. (Ingen skådespelare behövs: endast hans skelett kommer att synas i bild.)
Akt 5: Blixtar och dunder samt översvämning – karaktärerna konfronterar sina demoner. Filmens slutscen erbjuder en strimma av hopp och möjlighet till förnyelse, både för karaktärerna och samhället som helhet.
Okej? Måste sluta, de stänger här och personalen hojtar att de kommer att släcka alla lampor om jag inte packar ihop med detsamma.
Som vanligt struntar ni i den onödiga bilden.Facit kommer vid midnatt, och ni hittar det enklast genom att klicka på 4 dec i almanackan i vänstermarginalen!
Fruktsallad på er alla! Lika lätt som ni fann att gåtan i första luckan var, lika lätta tror jag faktiskt att alla luckorna är när jag skapar dem. Men äsch, vi hoppar väl rakt in i några av gissningarna – där jag måste påpeka att jag inte försöker vara rättvis med omnämnanden, inte är säker på vem som gav första korrekta lettråden och inte ens förstår alla eftersom HB ju har fler än 500 titlar på sitt samvete.
Aha! får inleda med rim:
Har ingen nyckel till tankeverksamhetens lås
trots alla klurigheter från förnämligt bås
Sätter mig på läktar’n och väntar
tills båsmor på facitluckan gläntar
Christer, the Long Distance Personal Trainer var inte först, fast listig:
– God morgon! Har tagit lite sovmorgon, men nu är jag vaken.
Brid har en liten lettråd:
– Antingen är det här lika enkelt som det först verkar, eller också ligger en liten häst begraven någonstans.
Zkop gör mig fasligt nyfiken:
– En släkting till de där som snackar i luckan blev räddaren i nöden när det var en vecka kvar tills jag och min dotter skulle flytta och börja Författarskolan resp. sista året på gymnasiet och inte hade någonstans att bo. Släktingen hade två små hus på backarna och vi fick hyra det ena. Faktiskt förekommer släktingen i HB:s verk (men inte i detta).
Ingela hade helt rätt:
– Kan vara vilken mellanchef i offentlig verksamhet som helst. Eller nån tant. Tut på er, båset!
Även Karin rimmade!
Här kommer en sång
från läktarn’s övre balkong:
Hejhå, hejhå,
nu står kalendern på,
men varför ska det vara så
svårt att rätt förstå
att detta tjat
om en apparat
gör allting uppenbart!
Och så har vi tre som gnisslar tänder eftersom HB tydligen väckte allmän harm:
Ardy:
– Äckelkäck som alltid.
Niklas (el primo):
– Hemska besvikelser från unga år bubblar i blodet. Man tror att dagen har en höjdpunkt och så visar det sig att det är HB … Gu så hemskt!
Hyttfogden:
– Det var då en förskräcklig männisch te å fråga ut en stackers pôjk.
Jag brukar ju bryta ut embryo och placera honom i en egen avdelning sist, men idag får han ta plats här:
jag gisslar på julkrisen eftrersom dom har det knivigt dessa dagrar
eftrersom vem vill bli slakctad äggentligen det säjer jag nu yo
få den vassa äggen instukcen mellan rävbenen
men man skal ju inte göran en höna av en fjädrer
ellrer sättra korven på en kris
farran vill ha sina ägg löskokcta okcså morran vill ha sina hårdkokcta
det är vekcans cornflikct varje helgmorgnon det säjer jag nu
det slutrar alltid i en enda äggröra
yo
Men nu till själva HB!
(Inläggen blir numera väldigt magra vad gäller bilder eftersom man måste betala dyrt för allt som inte är ”public domain”.)
Gullan Bornemark hette 1927 som alldeles nyfödd Gunhild Bohlin, och kunde med andra ord använda alla sina med monogram prydda servetter och örngott även som gift. Som alldeles nyss fyllda 96 år är hon idag nybliven pristagare, aktuell som hedersdoktor, ämne för dokumentärer och faktiskt på allas trallande läppar.
Och kanske är det dags för alla Gullans snillrikt skapade sånger att sjungas extra mycket nu. Inte för att barnen inte borstar tänderna och tvättar händerna, vill ha små hästar eller ens felanmäler kaffeapparaten, utan för att barn och ungdomar far fram som vettvillingar i trafiken.
(Paus. Stilla kontemplerar jag mitt öde som vorden gnällkärring.)
Gullan Bornemark, Anita och Televinken samt Trafik-Trolle lärde mig och mina barn i olika perioder hur man cyklar på höger sida, går på vänster, håller ut handen, tittar bilisterna i ögonen och tar hänsyn samt … sscchhh.
(Tyst min mun, stopp min penna, bort med mina tangentfingrar. Di unga gör säkert så gott de kan.)
Hur som helst, tillbaka till Gullans karriär! Musiken kom till henne via en tramporgel som fanns i släkten Bohlins sommarstuga och pianospel både hemma och hos pianofröken. Hon fann att om man spärrade ut ett visst orgelreglage med knäna samtidigt som man trampade, gav orgeln från sig ett mycket starkt ljud – och sedan var hon fast och spelade så mycket hon kunde, så liten hon var.
Nuförti’n går folk hellre på gym och sätter sig i en sån härn istället.
På 1930-talet fick hon gå i någon slags ”förskola” (Gullans ord), vilket jag antar var en barnkrubba eftersom det var före Alva Myrdals utredning i barnafrågan.
Här kunde jag ha lagt ut texten om forna tiders förskolors historia så att ni hade fått läsa i säkert en timme till. Men stopp, stopp. Jag ska inte vara långrandig. (Ur DN 14/12 1930.)
När Gullan var 15 år fick hon vara med om något alldeles speciellt: en vårdag kom Alice Tegnér och höll sin allra sista konsert i skolans aula. Hon var då 78 år och hade blott någon månad kvar att leva, men sjöng så det skallrade i lamporna och fick hela skolan att skråla med i barnvisorna. ”Detta var helt avgörande för mina vägval i livet” säger Gullan idag.
Sedermera gick Gullan Bornemark på musikhögskola och utbildade sig till musikdirektör (ergo musiklärare), men redan efter ett år sa hon upp sig från flickskolan i Malmö för att föda barn och starta eget företag med målgruppen 4–6-åringar: ”Musikleken Blåklockan”. Där lärde hon barn att leka musik medan hennes man Valter höll slöjdlektioner i samma lokaler. (Det var för övrigt Valter som kom på namnet ”Herr Gårman”.)
– Man ska vara noggrann med rimmen – om man ens har några. Och stavelserna! Betonade ord ska hamna på betonade taktdelar och satsmelodin får inte skilja sig så mycket från sångmelodin. Pusselbitarna måste passa ihop! Ibland kunde jag mittinatten sitta och ändra ordföljd och stavelser i sängen – men inte musiken. Sedan vaknade jag på morgonen och kollade på mina anteckningar och tänkte, jahaja, där står nya ord som jag tydligen skrev inatt.
Gullans pedagogiska idé var att tänka på vad barnen gillar, hur de lär sig saker, hur de kommunicerar och att dessutom hitta brytpunkten mellan pedagogik och musik. Hennes fyra egna barn deltog i trallandet när hon via Lennart Hellsings skivbolag Snurrskivan fick börja spela in sångerna och ge ut plattor. (Här har jag korrat ett rysligt skrivfel. Puh. Borta nu.)
Eva, Sven, Gullan, Dan, Jörgen och Valter Bornemark. (Bild: Wikipedia.)
Om ni vill resa i tiden och inte har svaga nerver, men däremot tid att ägna 22 minuter åt något just idag (det är ju ändå lördag), rekommenderar jag ett besök hos Gullan och hennes dotter i Lillskolan 1962. En försmak:
– Vi bor i Sverige. Kan ni nämna några andra länder? frågar Gullan skolbarnen.
– Kina!
– Där är dom gula!
– Indien!
– Danmark!
– Jag har varit i fjällen och Stockholm!
Intressant kuriosa är att Gullan Bornemarks absoluta gehör har hamnat fel sedan 15 år tillbaka – och det fortsätter att förändras. ”Om hundra år är jag på rätt spår igen, för då har gehöret hoppat en hel oktav!” konstaterar hon obekymrat och trallar vidare i livet.
Lucktexten skapades med hjälp av ”E du vaken Lars?”, som man kan lyssna på här (om man står ut med Youtube-reklam). Gullan artikulerar så att det fladdrar i gardinerna och sonen Sven sjunger som funnes det varken mick eller högtalare.
Och nu! Plommonstopet har dammats av och fått lite silvertejp på insidan där kullen har spruckit och fodret lossnat. Jag har tillverkat några nya namnlappar, medan andra faktiskt har hängt med sedan 2005. Jag rör om och draaaar en t-shirtvinnare som heter … Jossilurens! (Ni ska alla vad det lider få se hur tröjan ser ut.)
