Sedan den 13 mars 2020 har jag envist påtalat för alla att de borde skriva dagbok i dessa underliga tider. Och så har jag bestämt mig för att föregå med gott exempel och köpt en vrålsnygg dagbok (Flame Tree Scetch Book) och en fantastisk penna. Min plan var att alla om fem eller tio år skulle kunna häpna åt allt som de hade glömt, men som stod i dagboken: vad munskydd kostade, hur händerna såg ut som kebabstrimlor av allt tvättande och absurditeter som ”nästa vecka är nog allt normalt igen”.
Pennan tappade jag bort omedelbart och så här ser första uppslaget fortfarande ut. Men jag har gjort ett avtryck: en fläck!
Om jag hade skrivit dagbok som jag ju planerade, hade jag på gårdagens datum skrivit detta:
20 januari 2022
Igår fick jag tredje vaccinsprutan – den som kallas påfyllnads eller booster – och det gick som vanligt finemang. Sjuksköterskan hade ärvt ett byggföretag och sagt upp sig för flera år sedan, men höll på med vaccineringar sedan ett år. ”För det är så kul!”
På kvällen tränade jag basket och sen gick jag hem och kunde inte somna.
Idag kunde jag tvärtom inte vakna.
Sedan hade jag förmodligen inte skrivit mer, för hur kul är det att berätta om en dag där jag bara var vaken runt frukost, lunch och middag? (Därför ser ni att jag är klädd i pyjamas, för dagboksbilden togs i någon av vakenhetsperioderna.) Boosterdosen boostade alltså min sömnfunktion. Men nu är jag pigg och glad klockan 02 på natten eftersom jag ju sov hela dagen!
I min coronavärld är allt jättemegasuperförvirrat. MDU (Mälardalens Universitet där jag vikarierar till 1mars) har gett diffusa order om att undervisningen bör ske på campus – men att de lärare som kan, ska jobba hemifrån. (Nej, det går ju inte riktigt ihop.) Basketmatcher ställs in på löpande band samtidigt som ingen riktigt vet varför vi egentligen får fortsätta träna. Vädret beter sig likadant: snöstorm ena dagen, vårväder nästa dag, följt av en köldknäpp på tio minusgrader och ishalka överallt.
En dag såg det ut så här.Bara nån dag senare hade all snö smält, men då dök ett norrsken plötsligt upp.
Några av släktingarna som jag har intervjuat om läget ska jobba på plats och frottera sig med 700 andra människor, andra ska sitta hemma på kammarn trots separata enmansarbetsrum på arbetsplatsen. Några har komplett frihet att göra som de vill, andra får strikta order där arbetstiden hemma respektive på plats kontrolleras med sekundexakthet. De som studerar får ibland sitta helt normalt och fnittra i en fullsatt aula, ibland med munskyddstvång blott använda var tredje stol. Några är sjuka mest hela tiden, andra sitter i karantän varannan vecka. Men en sak har vi alla gemensamt:
Vi avskyr att sitta i digitala möten.
Inledningsvis kändes det kul att via Zoom
hinka vin framför datorn med gamla kompisar
diskutera dåliga böcker med bokklubbarna
fnittra i möten när Nisse för femtonde gången frågar om han hörs
föreläsa i pyjamasbyxor och kavaj.
Imorrn ska jag pigga upp åhörarna mig själv genom att byta ut min profilbild till den här:
Kapten Zoom gick bara i fem program 1976, men gjorde ett outplånligt intryck på mig.
Men hur har ni det? Eländes elände, foten i kläm och solsken i blick?
När fan blir gammal, blir hon fullständigt galen i gamla kolorerade filmer med pålagt ljud.
Se!
Nu skulle jag kunna rabbla allt som fascinerar och sticker ut – men jag kan också låta er titta och häpna såsom jag gjorde nyss. Jag ska inte nämna vad ni ska titta på skorna, hattarna, kläderna, packningen, den plötsligt uppdykande bilen utan bara låta er njuta.
Men för att sätta filmen i ett sammanhang ska jag ändå berätta vad som hände 1909. Den elektriska brödrosten uppfinns, Edvard Munch målar Skriet och Selma Lagerlöf blev den första svensk som får Nobelpriset i litteratur.
I Frankrike var det lite mer dramatiskt.
Den f.d. franske presidentens famösa franska frilla Marguerite-Jeanne Steinheil anklagades för att ha strypt både sin make, den ytterst kompetente miniatyrmålaren Adolphe Steinheil, och (i samma veva) sin styvmor. Hon ljög och fabricerade bevis, men var så oskicklig att hon hela tiden avslöjades.
– Det var tre svartklädda män och en rödhårig dam som gjorde det!
– Men varför ströps inte även ni?
– Jag vet inte! De tog mina gobelänger!
– Men alla gobelänger hänger ju kvar …
– Nej! Och förresten hade bovarna nog vita kläder. Och kvinnan var nog blond!
Dock fälldes hon till slut ändå inte för morden – trots en ytterst misstänkt bläckfläck på ena knät – eftersom det inte var ställt utom allt tvivel att hon var skyldig.
Denna (för mig okända) historia spreds till Sverige, där man undrade om det månne var så att kvinnor i största allmänhet for med osanning oftare än män. Svaret blev ”nej, vi är nog alla lika goda kålsupare”.
Men kanske inte ändå, för den 30 maj 1909 visade det sig att kvinnor som kunde misstänkas vara demimonder inte fick röka inne på Berns salonger.
Tänka sig. (SvD 1909-05-30.)
Vilket inte har ett dugg att göra med filmklippet ovan. Seså, njut av det nu!
”Toquen är ju icke endast en kulle utan brätte – dvs. En blomkruka eller skopa eller vad den nu liknats vid, puddingform, hink etc. – utan ibland har skopan ett litet brätte, som omramar den till tre fjärdedelar, den blir då en förtjusande cabriolet eller kyss-mig-om-du-vill-hatt; ibland är det diminutiva brättet uppvikt något i ena sidan och det hela blir då något à la Henrik IV barett; ibland åter är brättkanten klockaktigt stupande och klädsamt tillbucklad här och var, så att den mjukt inramar ansiktet. (Sign. Diane i SvD 22/4 1909.)
Statister: Tjugofyraåringen & Den djefla mannen & Lotten
Det hände sig denna januaridag att min djefla man skulle ta bussen strax utanför huset, och att han då hittade en perplex koltrast. Den satt i busskuren och stirrade tomt framför sig. Bussen närmade sig, så Tjugofyraåringen kallades ut för att rädda fågeln.
– Ta hit en kartong!
– Den här vinflaskelådan?
– Ja!
– Men hur säger man till den att hoppa in i kartongen?
– Äsch, jag lägger henne där bara.
Sa min djefla man och skred till verket. Ploff, låg koltrasten i kartongen. Hon tittade upp på sina två ömmande människor.
– Hejdå! sa den djefla mannen.
– Men … vad ska jag göra? sa Tjugofyraåringen.
– Ta in henne i köket och se till att hon får upp värmen, ba!
– Och sen?
– Du får … KABLONGSCCHHH.
Bussdörrarna stängdes. Tjugofyraåringen bar in lådan med koltrasten i köket, satte henne under en lampa för värmens skull (som dock var en LED-lampa utan värme), satte ner lite vatten i en skål och satte sig att vänta. Han ringde mig för att berätta om äventyret.
– Jösses! sa jag.
– Nu vet jag inte riktigt vad jag sk…
– Du har väl tagit en bild? avbröt jag honom.
Koltrastlådan. Schrödingers fågel. En fågel i lådan är bättre än …
Efter blott en liten stund började koltrasten rumstera om i kartongen. Och swooooooosch flög hon plötsligt omkring i köket. Tjugofyraåringen bävade för allt bajstorkande som han insåg komma skulle.
Koltrasten satte sig i ett hörn. Flög till ett annat hörn. Inspekterade ett tredje hörn. Satte sig på diskbänken och tog därefter ett resolut steg rakt ner i diskhon. Tjugofyraåringen bestämde sig för att ringa till mig och be om råd igen.
– Mamma! Vad ska jag göra?
– TA EN BILD!
Jag skulle kanske ha sagt ”men plocka undan lite köksstök först”.
Där satt koltrasten ett bra tag. Tjugofyraåringen öppnade verandadörrarna och ytterdörren på vid gavel och satte sig tyst och väntade. Han ringde mig igen.
– Den sitter bara där och tittar.
– Ha tålam…
– DEN FLYGER! NEJ! DEN SITTER I LUCKAN OVANFÖR KÖKSKLOCKAN!
– Ta en bild!
Ja, ena lampan har en röd sladd. I den andra lampsladden sitter en gaffel. Men fokusera nu på fågeln i luckan!
Nu började det bli lite kallt i huset med alla dörrar på vid gavel. Tjugofyraåringen gjorde en åkarbrasa och försökte prata förnuft med koltrasten, som inte alls tänkte lyda. Och då … då kom grannens katt Messi på besök.
Messi går som barn i huset trots att jag ju är allergisk, men han och Tjugofyraåringen är ovänner sedan en kycklingfiléincident i höstas.
– Alltså … kattfan är här, sa min son som vanligtvis inte svär.
– Oh, skit!
– Nu flyger fågeln! Oj, den halkade ner på blåa sittbänken! Nu kommer Messi springande!
– Skräm bort honom!
– Jag kan inte titta!
– ÖPPNA ÖGONEN!
– Oj, nu hoppade koltrasten ner på golvet! Nu jagar Messi efter den! Fågeln skuttar mot dörren! Den hoppar jättefort! Den är ute! Men Messi är nästan ikapp!
– NEJ!
– Oj. Oj …
Tjugofyraåringen var tyst en stund.
– Vad hände?
– Koltrasten bara flög iväg. Messi sitter och tittar upp i luften efter den.
– Tog du nån bild?
– Nä, men jag filmade lite innan det blev dramatiskt.
Förnicklade Dürer till att ha ett krångligt tyskt y i namnet. Den här texten höll inte på att bli till bara för att ü:et kräver så himla mycket koncentration och förvånansvärt ofta blir ett û.
Men idag, den 7 januari, är det lite av en Albrecht-dag (see what I did there) eftersom det var på just detta datum år 1514 som han, Albrecht, blev färdig med gravyren ”Melencolia I”.
”Bilden uttrycker den kreativa människans konflikt mellan skapande och vanmakt.” (NE.se)
Det är särskilt den magiska fürkanten i övre högra hörnet som har imponerat på mänskligheten. På nästan samma sätt som att meningen med livet är 42, är summan av alla rader kors och tvärs i denna kvadrat 34.
Men det finns mer, kolla t.ex. på hur 1, 4, 13 och 16 i hörnen blir 34. Och si på fan; även det då aktuella årtalet är med …
1514
Om man tittar på NE:s artikel om Dürer (nu kom jag på att jag ju kan kopiera och klistra in hela namnet!) och översätter den till mitt eget liv, ser det ut så här:
Lotten gick i språklära på hos sina rättstavande föräldrar och präglades till stor del av resorna till Frankrike, Västtyskland, England, Danmark, Östtyskland, Belgien och Luxemburg under sommarloven. Åren 1982–83 företog Lotten sin gesällvandring till USA, då särskilt i Texas och Iowa samt Arkansas. Lottensintensiva julkalenderstudier av bl.a. författare saknar motstycke i den samtida bloggkonsten, se >Dürer.
Nja, okej, det står förstås lite mer om Albrecht Dürer (1471–1528) i NE, men det är fasligt stort fokus på hans resor. Samtida med honom var Leonardo da Vinci (1452–1519), som mest åkte mellan Florens och Milano (noggrant angivet i NE). Och hejsansvejsan vad otroligt fabulöst fantastisk deras konst var dåförtiden – och är än idag.
Båda två jobbade de i olika material med olika metoder och båda inspirerades av vetenskapliga rön och jag tänker, nej jag skriker:
– FLY MIG EN NUTIDA FABULÖS KONSTNÄR SOM INSPIRERAS AV VETENSKAPERNA!
Helt opåkallat visar jag upp en liten del av konstverket ”Till Raoul Wallenberg” av Kirsten Ortwed. Kanske är det en noshörning, symboliserande Raoul Wallenbergs mjuka stabilitet och inre fred?
Det finns en mängd analyserande jämförelseutredningar om Dürer och Leonardo dü Vinci, men en sak missar alla forskare: att fastslå att den förre hade gigantiska händer och en förtjusande frisyr under nattmössan.
Man undrar ju om Dürer var vindögd för att han sneglade så här i spegeln när han målade av sig själv som 26-åring 1497.Detta kan vara ett relativt nyupptäckt självporträtt av Leonardo da Vinci från ungefär 1478, när han var 26 år. (Här finns argumenten för detta.)
Äsch, nutiden är ju inte renässansen, kom jag på nu, och bestämmer mig för att inte vara konstsur. Genierna idag är ju upptagna med att få livspusslet att gå ihop, distraheras i kontorslandskap och leta efter extrapriser.
Hm. Apropå noshörningar.
Dürers noshörning, som han tecknade helt utan att ha sett en livs levande. Den var så omtyckt att läroböcker använde den långt in på 1800-talet.
Förresten.
Ni vet hur alla foton måste ha fotografen nämnd och man måste betala dyra tusenlappar om man publicerar en svartvit bild på Ingemar Stenmarks mössa 1977 (näää ja ä int’ bitter), men att textstölder räknas som okej sampling? Apropå noshörning (igen), får inte Jan-Öjvind Swahn nån cred alls för den här finfina bildtexten som jag inte har nämnt på säkert ett helt decennium.
Ur Bra Böckers gröna lexikon under uppslagsordet ”parning”.
För prick ett år sedan skrev jag en rapport om hur det var att insjukna i covid-19. Detta var alltså före vaccinationer och släppta restriktioner samt mitt i pudelns kontaminationer.
Men nu stundar nya tider! Vi får tredje och kanske även fjärde sprutan och rekommendationer om än det ena, än det andra. Det enda rätta är väl då att se på 2022 som (tadaaaa) 1922?
(Eventuell logik i detta mitt resonemang saknas förmodligen.)
Året är … 1922!
januari BBC börjar sända radio, och kan då berätta att Storbritannien regerar i hela 25 % av världens landyta. (Idag är landet på 78:e plats i en lista över länder med stora arealer.)
Första insulininjektionen görs på en människa. (Antiinsulindemonstranter lyser med sin frånvaro.)
februari Anders Pers på Vestmanlands Läns Tidning föreslår ett skidlopp till minne av Gustav Vasa. (Alla ropar hurra och börjar koka blåbärssoppa och steka pannkakor.)
mars Skogsarbetaren Ernst Alm vinner det första Vasaloppet. (Ingen häpnar över hur oerhört snabbt och lätt det var att anordna tävlingen trots att hela 119 män deltog.)
april Josef Stalin blir generalsekreterare i det sovjetiska kommunistpartiet. (Volgogradborna anar inte att deras postadress kommer att ändras.)
Den svenska riksdagen inför bilskatt, lufttrafikförordningen och luftfartsmyndigheten. (En sådan effektivitet idag hade inneburit Twitterförordning [2016], sparkcykelfartsmyndighet [2018] och hostskatt [mars 2020].)
juni Man föreslår strikta regler för hur shimmy och andra moderna danser ska dansas moraliskt och konstnärligt. (Idag skulle jag vilja föreslå moraliska och konstnärliga regler för nybyggda, offentliga byggnader.)
juli Greta Gustafsson säger upp sig från PUB för att försöka bli skådespelerska.
Greta till höger i ”Luffar-Petter”.
augusti Första ordinarie Damolympiaden hålls i Paris trots att männen samtidigt är bekymrade över
hyperinflationen i Tyskland
Marockos revolt mot spanjorerna
turkar som attackerar greker
att Japan drar trupper från Sibirien
greker som attackerar turkar
den svenska folkomröstningen om spritförbud.
(”Damidrott, sprit och krigiska män” låter väl som en kioskvältare?)
september USA, som tidigare under året skickade soldater till Kina för att skydda amerikaner där, skickar nu soldater till Osmanska riket för att skydda amerikansk egendom där. (What else is new, liksom.)
oktober
Stockholms polismästare förbjuder dans på kaféer och restauranger om man inte har ett särskilt tillstånd. För dansen ”har ju urartat” vid flera tillfällen. (Den som ändå fick uppleva en urartande dans idag.)
november
Mussolini får diktatoriska maktbefogenheter.
Georges Clemenceau varnar i ett tal i New York för en tysk uppstickare vid namn Hitler.
N.Y. Times 21 nov 1922: Hitler till vänster och Mussolini till höger. I mitten en stackare som fick en planka kastad på sig när visslan ljöd för ”arbetsdagens slut”.
(November är för övrigt en jäva skitmånad 1922. Grekland avrättar massa f.d. premiärministrar och allt verkar gå fullständigt åt pepparn överallt i hela världen. December är inte mycket bättre.)
december Sovjetunionen bildas – världens första regelrätta kommuniststat.
Nääää. Det var ju ett bedrövligt år. Jag ändrar mig … 2022 ska inte alls bli som 1922. Jag testar 1822 istället! I kronologisk ordning finner jag detta:
Storbrand i Simrishamn.
En tredjedel av Norrköping brinner upp.
Brand på Blasieholmen.
Enorm brand i Kungsör.
Borås brinner ner till grunden.
Det svenska kaffeförbudet upphävs.
Jamen det var ju bra med kaffet i alla fall? Nej, nu vet jag. Vi tar klädmodet från 1922 och struntar i resten!
Tänk, en gång i tiden skrev jag hela kåserier och noveller med ett enda mål: att klämma in alla nyordslisteord i ordmassan. Likadant gjorde jag med orden från högskoleprovet.
Det gick finfint. Men om jag idag – på den heliga nyordsdagen – hade försökt mig på detta, hade det blivit en oerhört krystad text om corona, matsvinn, digitala jävla möten, vaccinationer och miljömål.
Nyss pratade jag i radio om nyordslistan och upprepade då med emfas och en dåres envishet att nyordslistan inte är Svenska Akademiens ordlista och att den borde byta namn till något krångligare.
Men eftersom ni ju längtar efter en mikroutredning (väl), ska ni få några finurliga (och två bedrövliga) ord.
Såna ord som egentligen är jättegamla
gaslighta – [gäslajta] manipulera en person genom att förneka fakta eller att sprida felaktig information i syftet att få personen att tvivla på sitt förstånd
anosmi – frånvaro av luktsinne
Såna ord som är roliga
ljushare – ljusprick som hjälper löpare att hålla en viss hastighet under ett lopp
maskne – finnar och andra hudbesvär som orsakas av att bära munskydd eller visir
spökkök – matställe där menyn från en känd restaurang erbjuds enbart för avhämtning eller utkörning
jukeboxbio – biografvisning där publiken väljer både film och starttid
jobbonär – person som fortsätter att arbeta efter att ha nått åldern för pension
domedagsskrollande – överdriven konsumtion av medierapportering med negativ innebörd
Såna ord som är av corona- och covidrelaterade skäl uppfunna, men faktiskt ointressanta: så ointressanta att de inte ens föräras en egen punktlista
Två ord som jag tycker illa om av alla skäl – som skapelse, som företeelse och som ljudbild
vaccinnationalism – prioritering av vaccinering av egna medborgare trots att behovet kan vara större i andra länder
gangfluencer – person som ingår i kriminellt nätverk och använder sociala medier för att visa upp sin livsstil
Gäng från förr – lika fåniga i sin sabotageiver då som nu. ”The Bowery Boys” (N.Y.) var aktiva bekämpare av katolicism och allt irländskt 1820–60, och förutom ligister även frivilliga brandmän som bar brandmanskläderna även när de inte jobbade.
Ett ord som jag kommer att inkorporera i det dagliga språket omedelbart är ”svinna” – alltså verbet av ”matsvinn”. Perfekt att uttala, stava och förklara och propagera för. Så här:
– Sluta svinna; lukta på möglet innan du slänger gamm-brödet!
Här skulle jag lägga upp en bild på mögligt bröd, men det blev så vansinnigt äckligt att jag valde min brända foccacia istället.
Fotnot
Här finns hela listan som nätsida och som pdf.
(För icke-julkalenderläsare: endera dan kommer jag att skriva om nåt annat!)
Den sedan 2005 ack så styvmoderligt behandlade röda tråden (DRT) föräras varje år en egen facitlucka, där jag tar all heder och ära av min egen idé och förminskar genomförandet och nästan slänger hela trådrullen till vargarna. Eller som det numera heter: ”slänger den under bussen”. (Ett relativt nytt uttryck i engelskan.)
Nu tar vi en liten titt på julkalendertröjan – den s.k. ”tischan”. Lo and behold! (Vilket är ett uttryck som är runt 200 år gammalt, som betyder ”look and see” och illustrerar förvåning.) Där flygs det ju lite!
Över floden in bland träden av Ernest Hemingway
På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust
På väg av Jack Kerouac
Mot fyren av Virginia Woolf
Nu av Lars Andersson
Rädd att flyga av Erica Jong
Eller som läsbar poesi:
över floden in bland träden på spaning efter den tid som flytt på väg mot fyren –
nu rädd att flyga
Så det var alldeles rätt: far och flyg och krascha!
Eller, hm … Virginia Woolf var en av medlemmarna i Bloomsburygruppen, och hon skrev en bok som hette Orlando. I Orlando, USA, föddes Jack Kerouac, som spelades av Johnny Depp i filmen The Source. Johnny Depp var dessutom stjärna i Pirates of the Carribbean-filmerna – tillsammans med Orlando Bloom. DRT skulle alltså (om man bortser från en farlig massa parametrar) kunna vara Orlando Bloom, som har ett kraschat äktenskap bakom sig.
Men om DRT är både FLYGNING och ORLANDO BLOOM samt KRASCH – vad har dessa tre då gemensamt? Andra storstjärnor som Tom Hanks, Tom Cruise, Nicholas Cage, Leonardo DiCaprio och Harrison Ford har spelat olika sorters flygande aviatörer, vilket ju inte Orlando Bloom har.
Men si, han har räddat en fluga. Som hade kraschlandat!
Christer, the Long Distance Personal Trainer: Det hade jag då inte väntat mig!
Ökenråttan: Fia är lite med på ett hörn, ett sorgligt hörn, men ändå. [Fia är Niklasses papegoja.]
Aku: Men var hen/de verkligen från Liverpool och inte från t ex Yorkshire?
(pigga?) kristina: Vad har romarna nånsin gjort för oss?
Hemul: Nu lär det snart bli ett herrans liv, fullt med släkt och ont om datortid.
Ninja:
Pepparkaksdeg!!?!
Vi brukade få dela på en liten pepparkaka, hela familjen, 27 personer, men vilken lyx vi tyckte det var. Skulle dagens ungdom aldrig kunna förstå.
Hannoia:
En hel pepparkaka??!!!?! Vi fick en smula att dela på, alla hundratjusex. Å inge å sitta på ens, vi fick trängas allihopa på en hög med gammalt bös.
Magganini:
En hög!!?! Vi hade bara ett enda bös som vi fick skicka runt mellan oss.
ERB:
Ni hade i alla fall bös.
Maplestream
Dela en hög med gammalt bös. Tänk den som ändå kunde fått dela en hög med gammalt bös. Vi fick, alla 64 barn, fantisera om att grannens familj kunde få fantisera om att dela en hög med gammalt bös. Efter det drömde vi om att sova, somna det fick vi aldrig.
Nu är vi där igen: det var svååårt att skriva facit. Inte för att jag har glömt vem HB är, utan för att det finns en oerhört stor humorskatt att ösa ur. Så istället för att leta bakgrund och kuriosa, satt jag och gapskrattade åt ”maraton för inkontinenta”.
Sista luckan 2021 var alltså en Monty Pythonfylld lucka med George Harrison i fokus. (Mer om honom strax.)
Så här såg de ut i början av 1970-talet. Från vänster Terry Jones, Graham Chapman, John Cleese, Eric Idle, Terry Gilliam, Michael Palin.Och här vi dem 2014: Eric Idle, John Cleese, Terry Gilliam, Michael Palin och Terry Jones. (Foto: Justin Tallis.)
När gubbarna ovan var grabbar mellan 26 och 30 år, sammanstrålade de och fann att de alla var vansinnigt förtjusta i
trams
larv
idioti
elaka skämt.
John Cleese har sagt att Python var som allra bäst när skämten faktiskt inte betydde ett enda någe – och så ger han exemplet ”The Fishslapping Dance”.
I detta klipp ser ni även Terry Gilliams fabulösa illustrationer.
Graham Chapman, Michael Palin och Peter Sellers (sedermera Britt Eklands man) gjorde i mitten av 1960-talet barnprogram ihop, medan de andra skrev manus till än det ena, än det andra. När de tillsammans (inte Sellers) 1969 gick upp på BBC för att lämna synopsis till en tv-serie hade de inte förberett någonting. Inte en enda rad, inte en tanke, inte ett skämt, inte en roll. Ingenting.
Ungefär så här lät det:
– Har ni tänkt er humor? sa chefen Michael Mills.
– Eh, ja, sa grabbarna med massa axelryckningar.
– Skämt?
– Ja, sa grabbarna och sneglade på varann.
– Musik?
– Kanske … sa Eric Idle.
– Gästartister?
– Nja … sa grabbarna som inte ritkigt förstod frågan.
– Okej, gör 13 avsnitt så ser vi hur det går!
En sån därn chef skulle man ju önska sig – en som prioriterar konstnärlig frihet och kreativitet. Och som alltså var den som sparkade igång Monty Pythons flygande cirkus (1969–74) genom att ösa pengar över dem.
Jag frågade nyss äldste sonen (han som engagerade sig i luckan som innehöll danska ord) vad han kunde om Monty Python.
– Tja, jag har ju sett alla fem filmerna. Men nä, så bra var de inte.
Och så rabblade han dem alla utan minsta tvekan:
1971 – And Now For Something Completely Different
1975 – Monty Python and the Holy Grail
1979 – Life of Brian
1982 – Monty Python Live at the Hollywood Bowl
1983 – The Meaning of Life
Och det är nu vi återkommer till George Harrison.
När första avsnittet av tv-serien hade sänts 1969, skrev han nämligen till BBC och sa att det hade varit SÅ roligt och att han ville se mer av den varan. Tyvärr fick inte Python-medlemmarna se brevet, men tio år senare klev han in i handlingen igen och räddade hela inspelningen av Life of Brian. Alla finansiärer hoppade nämligen av projektet av ren och skär rädsla för repressalier eftersom filmen ju tar ”all heder och ära av Jesus”.
”Filmen sin är så rolig att den totalförbjudits i Norge.”
Men det var ju inte alls så – filmen handlade om fanatism på alla fronter och uppmanade alla att vara kritiska, tänka efter och ta reda på fakta. George Harrison belånade utan tvekan allt han hade och blev producent och såg till att filmen blev vad den blev.
Särskilt Michael Palin och John Cleese fick stå till svars för manuset i flera omgångar – här kommer en intressant liten snutt om just detta. (I ett radioprogram från 2013 diskuterar de än en gång det som hände under Brian-perioden och man får se klipp ur ett diskussionsprogram från början av 1980-talet.)
Det var det: Monty Python anses av många vara för humorn vad Beatles var för popmusiken. Well, där knöt jag allt ihop säcken till slut.
Jag kan förresten rekommendera Michael Palins ”Diaries 1969–79: The Python Years”!
Men nuuuuuuuu tar vi några vinnare ur plommonstopet: Hannoia & Kråkan! Och så en bonuströja till Pysseliten som drog igång en Zoom-båsträffstradition! Mejla adress och storlek!
God julafton, alla!
DRT – the trådutredning kommer nån gång under juldagen!
Dagens embryo-poem … måste dras upp ur bloggens kommentarer
embryo slår upp dörrarna okcså ruslar in i bradagsrummet
jag kan jag kan jag kan
vad kan du det undrar jag nu
farran räknrar på fingrerstropparna: du kan cykcla svimmra pratra med mat i munnen, men det är väl det det säjer jag nu
nej nej det här är något mer fantastiskct jag kan gråtan i lottens hemmeliga bloggrarekryzz det säjer jag nu
yo
vem är
det är biggles det säjer jag nu men säj det inte till någon det säjer jag nu
biggles det undrar jag nu yo
ja okcså det var plättlätt eftersom groerogroe – hur stavrar man hans namn det undrar jag nu – harrisburg var med i proppgruppen biggles
men är det inte lite väl enkcelt det undrar jag nu: han nämns ju i gråtran
just det där ser du: en lertråd
nja en lertråd ska väl vara lite klurlig i sej
det här är klurligt
nja: mer enkcelt än klurligt det säjer jag nu yo
det enkcla är det svåra
det har du iokcsåförsej rätt i embryo
då chansrar vi på proppgruppen the biggles det säjer jag nu
yo
men vi kan gradera med abbra
abbra det undrar jag nu yo
ja dom kommrer tvåa på min önskcelista det säjer jag nu
I 2021 års näst sista facit går det att läsa en text från 1902 om svenskans och danskans ”false friends”! Det rekommenderas varmt – och så kan man ju läsa massa annat kul och få veta vilka som kommer att få tischor i brevlådan. (Okej, det var Ninja & Brid.)
För att ni alla ska sitta och hänga vid datorn hela dagen och inte luras ut i julklappshandeln eller börja piska mattor av ren decemberfrustration, är dagens lucka jättesvår. Eller inte.
Lucka 23 – den sista 2021
[vinjettmusik, tutor & fanfarer]
– Vi välkomnar ikväll den famöse, fantastiske och fabulöse George Harrison!
[applåder]
– Tack. Tack. Tack. – George, George, George. Vi ser ju numera på dig nästan som vore du Messias, och … – Nej, nej, jag är fortfarande bara en olydig liten grabb från Liverpool. – Liverpool, ja, jag har ju hört att din mor var något av en hamster och din pappa luktade hylle. – Helylle? Nej, det tro… – Nej. Hylle. Hyllebär. – Vad menar du? Nu vet jag inte riktigt hur jag ska svara.
[publiken tjuter av skratt]
– Då byter vi väl ämne, tvärt. Hur försörjer du dig numera? – Jag är med i talk shows som den här.
[orkestertrummisen tajmar perfekt med en badoom-dish]
– Berätta. – Jo, jag har ju haft en relativt stadig inkomst sedan min lilla musikgrupp splittrades. – … Beatles … – Ja. Och mitt stora intresse numera är ju film. Jag har till mitt senaste projekt belånat hus och hem och … – För att gå på bio? – Ja. – Och se en enda film? – Ja. – Det måste vara världens dyraste biobiljett? – Jo. Så är det nog.
[publiken drar efter andan i korus]
– Och försörjningen som vi pratade om nyss? – Jaaa. Att inte längre vara popstjärna är lite som att oförtjänt förlora försörjningen. Jag menar … det var ju inte en picknick … – En barnlek? – … ja, att vara musiker, men det var i alla fall ett jobb. – Och projektet var? – Hemligt. – Hemligt. Då byter vi väl ämne, tvärt. Vad säger du om den nutida, oönskade mejlreklamen som invaderar allt och alla? – Lite kul är den ibland, liksom ”kom och köp konserverad korv”. Och ägg! Haha! – Då byter vi väl ämne igen. – Tvärt? – Japp.
Komplett onödig bild. ATT JAG INTE LÄR MIG!
(Den här tabellen fylls hela tiden på med länkar under 24 roliga dagar.)
Idag tog det ett tag innan ledtrådarna blev så tydliga att alla förstod. Inklusive jag – jag som länge satt och googlade en mystisk, eldfängd svärfader. (Vet fortfarande inte vem det kan ha varit.) Leda var på hugget redan tidigt, och här kommer en av hennes:
”Morbroderns dräng reste sedermera till främmande land och fann sig där en rar piga att sitta och sitta hos, men då hade hans stackals moder redan gått hädan. Man kan tuta för mindre.”
Maplestream drog egna slutsatser:
”Det är alltså Ledatrådarna man ska dra i.”
Lottens förstfödde (begåvad ung man som har läst universitetskurser på danska och svarade med samma mynt som i själva luckan):
”Hej mor, jag har lärt mig hurudan kommentarsboxen fungerar. Dags för frukost. Det är vanskligt det där med dygnsrytm.”
Pysseliten:
”Morbrora mig hit och morbrora mig dit. Jag har ingen aning om vem som flög omkull. Kråkan?”
Helena:
”Sittandets jubileum står för dören, såvitt jag begriber.”
Ingela:
Om jag hade ett riktigt häftigt andranamn skulle jag inte hitta på en pseudonym. Särskilt inte om det riktiga passade jättebra.
Men vem var det?
Vi har väl alla blivit varnade för kusingifte och inavel samt sett skräckexempel i dokumentärer om den amerikanska trail… Ja, ni fattar. Fördomar och genetiska fakta i en enda röra. Men HB är ändå till vår svenske kung
kusin
brylling
tredubbel femmänning
mors femmänning.
Samt vältalig, rolig, språkkunnig och konstnärlig. Och förresten nummer 220 i den brittiska tronföljden eftersom hennes mormors farmor var den fabulösa Queen Victoria i de svarta klänningarna.
Ptja, tänker jag och återvänder till inaveln. Kungligheterna spred väl sin säd lite kors och tvärs och inte blott till just andra kungligheter. Kanske spreds generna ut lite sådär lagomt och i skymundan; ett barn adopterades och kungligheten som man gifte sig med kanske också hade adopterats … Kanske är de bara tredubbla femmänningar på adoptivvis?
Grönlands-Maggan. (Hittade bilden hos David Nessle.)
Hur som helst. Äntligen har vi en av få levande hemlisbloggare, nämligen Margrethe II av Danmark, f. 1940 och fyllda 81 år trots intensiv rykning hela livet. Hur i hela fridens namn platsar hon som litterär person då? Jo för
hon föddes som prinsessa av Island, och fick därför ett isländskt namn, Þórhildur (Thorhildur), vilket ju är precis hur litterärt som helst
hennes farmor var drottning av Island (!), litterärt som attan
under pseudonymen Ingahild Grathmer illustrerade hon danska utgåvan av Sagan om ringen (1977–2002)
under pseudonymen H.M. Vejerbjerg översatte hon Simone de Beauvoirs Ingen är odödlig.
H.M. Vejerbjerg, hihi!
Exempel på illustration i den danska utgåvan av ”Sagan om ringen”.
Kunga- och drottninglängderna är ett sorgligt kapitel i min stökiga hjärna där regentåren helt enkelt är hopplösa att memorera – men så fort det blir kuriosa inblandat har jag bättre koll. Margrethe har två systrar, och när de tre föddes på 1940-talet kunde inte flickor ärva tronen. Men … han som stod först i tronföljden var den klent begåvade farbror Knut och efter honom skulle i så fall dennes son Ingolf komma – som sägs ha varit fullkomligt bakom flötet. Så via lång pappersexercis och många regeringsbeslut ändrade man i Danmarks grundlag 1953: från agnatisk till kognatisk tronföljd.
Margrethe, en vacker klänning och Egyptens Nasser 1962.
Nu har Margrethe II suttit på tronen sedan 1972 – ett år längre än kusinkungen i Sverige. Fast hon är inte bara dronning, illustratör och översättare utan även scenograf, så gammal hon är.
I tjuförsta luckan antyddes det att hon blandade in danska ord i det svenska språket, vilket inte alls är sant. (De insmugna danska orden är ”false friends”, alltså ord som finns på båda språken men som betyder olika saker.) Maggan talar franska, engelska, svenska och tyska (samt förstås danska) helt flytande. Och rykande. Om ni vill lyssna på hennes svenska finns ett program om hennes konstintresse på SVTplay.
Där har hon för övrigt klätt sig i soffkamouflagekläder.
Tyvärr är det svårt att hitta bra drottningbilder som inte kostar tusenlappar i bloggböter, men vill man se en sprallig donna kan man googla foton på den danska drottningen i flera dagar – hon är en festprissa som dansar, klär sig i regnbågens alla färger, röker, dricker och skrattar samt äter varmkorv med frisk aptit.
Maggan på Centralen 1970. Från vänster: Margrethe, Gustaf VI Adolf, maken Henrik, kusinerna Carl Gustaf & Christina. (Bild: Järnvägsmuseet.)
Plommonstopsdax! Men. Först delar jag faktiskt ut en bonustischa för lång och trogen tjänst till Ninja-Malin! Och så tar vi en liten oansenlig liten gammal skruttlapp som verkar ha varit med länge, här står det minsann … Brid!
(XL-tröjorna är underligt nog slut. Båset verkar ha vuxit. Men jag har andra storlekar och kan fixa fler om det kniper!)
Sist-luckan kommer på torsdag morgon – men lite senare än vanligt! Kanske halv nio?
UPPDATERING!
Ninja-Malin tipsade mig om ”Skinnsjuke greven” som publicerades som repris i DN den 6 juni 1989. Det är en artikel från (håll i er) 1902, som handlar om de falska vännerna i dansksvenskan. Den går att klicka upp till läsbart format.
Den skrevs alltså av Beyron Carlsson (signaturen Floridor) som en blinking åt en nyöversättning av Det Hvide Hus och Det Grå Hus, som var full av översättningsfel. Om man vill ha en version där alla orden verkligen är markerade (liksom ett facit), finns det här.
