Igår fick jag en sån oerhört fjantig, larvig, fjompig och töntig reklambild i mejlen. (Ack, mejlen, den som förr var så rolig och intressant men numera bara en soptunna fylld med reklam. Eventuella beundrarbrev eller jobberbjudanden kommer i helt andra kanaler.)
Jag baxnade, sparade bilden, bestämde mig för att kliva upp på barrikaderna, köpvägra, hötta med nävarna och sura samt vid närmare eftertanke faktiskt kanske bara blogga om det.
Men först lite bakgrundstankar.
Det var en gång en förtjusande film som hette Grease. Den kom till Luleå i september 1978 och jag tror att jag såg den tre gånger på bio redan samma år. Idag (när jag inte längre är 14 år) är den så full av fåniga dumheter att man nästan inte kan njuta ens av dansnumren. I en scen sover alla tjejerna över hos nån (”slumber party”) samtidigt som de fnittrar ihjäl sig och inte ser ut att vara en dag över 30.
Alltså så här.
Stockard Channing i lila skjortan var 33 år …
Hm. När vi sov över hos varandra i 15-årsåldern busade vi genom att
smita ut mitt i natten
klättra upp på Ormberget
kasta snö på klasskompisars fönster
åka spark ut på Lulälven.
Och så till dagens knäppa reklamutskick, som måste vara skapat av en nostalgisk Grease-nörd som jobbar på ett svenskt modeföretag. En ”hemma-outfit” är alltså något som man av bekvämlighetsskäl har på sig hemma.
Det enda positiva i sammanhanget är väl bindestrecket i “hemma-outfits”.
En outfit är alltså ”trendig klädsel” – vilket vi ju i dessa coronadagar väl alltid tänker på, där vi halvklädda tofflar omkring hemma och lägger oss i breda sängar med våra lika halvklädda kompisar?
Titta på bilden. Begrunda det ni ser. Finns det NÅGON vettig tanke bakom? När i hela friden lägger vi oss i små underkläder och fnissar med våra polare numera? Hallå i målgruppen!
Nä, vet ni vad. Berätta för mig och alla andra hur ni är klädda när ni har på er en hemma-outfit!
Grå trikå. Urläckert! (Kompis i Nacka.)”Jag är oerhört snyggt klädd i svart klänning, rosa angorakofta från 1986 med bortopererads axelvaddar.” (Orangeluvan i Högdalen.)Jag (fnittrande i sängen förstås) med löpartajts, basketshorts, knäskydd och varma strumpor. Upptill är jag propert svart och vit emedan jag har Zoomundervisat.
Hemma-outfit. Pah!
Pssst. Om ni vill bli vara med på bild här, så mejla lotten@bergman.com!
“Utvecklingssamtal i Meet. Gråmelerad trikå kan aldrig bli fel och jag piffar upp med klatschigt knallrosa yllesockar. Upptill bär jag t-shirt med en djurmönstrad velourponcho värdig en M*ntaz*mi utanpå.” (Skellefteå.)
Ibland tänker jag lite brutalt att om corona hade vanställt oss – påverkat utseendet såsom smittkoppor gjorde – kanske den moderna människan hade tagit lite mer hänsyn till restriktioner och råd samt smittspridning. Kanske hade det bara räckt med att ögonfransarna föll av eller att näsan ruttnade lite?
Igår såg jag 20 fullvuxna män drälla in i en liten gympasal för att lira innebandy. Måhända är de immuna, måhända är de vaccinerade som varande i riskgrupp … vad vet jag.
Och detta leder oss naturligtvis in på ämnet smittkoppsvaccin!
Lady Mary Wortley Montagu (1689–1762) var en synnerligen vacker och välformulerad engelsk författare av fin familj. Enligt Ugglan var hon ”mycket firad för sin fägring och omfattande klassiska bildning”, vilket jag finner trösterikt inför framtiden när inte längre fägringen är slående, utan istället min förhoppningsvis införskaffade klassiska bildning.
Den unga Mary. (Av Jonathan Richardson d.y.)
Hon drömde om stordåd och utbildning, men när hennes uppmuntrande mamma dog när Mary bara var sex år, fick den inte lika glada farmodern ta hand om henne. Två år senare dog även hon, och vips fick den då inte alls glade pappan ta sitt ansvar – han som inte alls trodde på tramset att kvinnor skulle kunna utbildas.
Mary gjorde lite som hon ville, var frispråkig och envis och rymde med en man efter flera års brevskrivande dem emellan, och gifte sig. Sedan fick hon en son samt smittkoppor.
Två år tidigare hade hennes bror dött i samma sjukdom, men Mary överlevde – om än ärrad i både ansikte och själ. När hennes make blev ambassadör i Konstantinopel, följde hon med dit och skrev böcker, artiklar och brev om turkiska vanor och det fantastiska faktum att kvinnorna faktiskt inte hade korsett. Innan familjen Montagu vände tillbaka till England (som från 1707 heter Storbritannien), såg hon till att den femårige sonen som förste engelsman i världen ympades med smittkoppor.
Sonen och Mary i Konstantinopel runt 1617.
Dödligheten var 2 % (att jämföra med 15-procentig dödlighet om man blev sjuk), så Mary tog en risk – men hon litade på turkarna och deras erfarenheter. (Sonen [som hette Edward som sin far] överlevde och blev en välutbildad, flerspråkig kriminell man som inte fick ärva sina föräldrar.)
Väl tillbaka i England började Mary Wortley Montagu propagera för denna ympning, men mötte starkt motstånd eftersom engelsmän av tradition då inte litade på medicinska rön från det mystiska Orienten. Den lilla dottern ympades 1721 även hon i samband med att smittkoppor härjade i nästan hela världen. (Denna dotter [som hette Mary som sin mor] överlevde och blev en omtyckt, välutbildad elvabarnsmor som fick ärva sina föräldrar.)
Mary Wortley Montagu fortsatte att tala väl om ympningen, och lyckades till slut övertyga folket i Boston, USA, som drabbades hårt av smittkopporna. Hemma i England föll man till föga och lät sju dödsdömda fångar slippa döden om de testade smittkoppsympningen – alla sju överlevde och släpptes ut ur fängelset. Vilket i förlängningen ledde till att Edward Jenner uppfann smittkoppsvaccinet 1796 eftersom … äh, läs mer här!
(Av William Powell Frith 1852.) Alexander Pope förklarar sin kärlek till Lady Mary, som svarar genom att skratta honom rakt upp i ansiktet.
Men hur gick det för den åldrande Mary? Jo, hon lämnade det engelska regnet, maken och de vuxna barnen 1739 för att lindra en besvärande hudsjukdom i det lite varmare Frankrike – och levde loppan med friare och fester ända till 1761, när hennes make dog och hon vände åter till England. Efter en förfärligt lång och strapatsrik samt väldokumenterad resa hann hon bekanta sig med sin elva barnbarn innan hon själv dog 1762.
Avslutningsvis ett perfekt citat. Mary Wortley Montagu skrev till stackars Alexander Pope:
”Satire should, like a polished razor keen, wound with a touch that’s scarcely felt or seen.”
Apropå pandemier och sånt – när kommer Hollywoodfilmen om henne, tror ni?
En inte så vanlig bild av Selma Lagerlöf från 1887, när hon valde att ha en kort ”pojkfrisyr”.
Selma Lagerlöf (1858–1940) fick Nobelpriset 1909, men det som alltid har fascinerat mig mer är det faktum att hon skrev ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” med nystavning 1906–07. Det är lite som om jag skulle fortsätta att skriva kasjunöt (SAOL 2006–15) och dessutom dra till med
påmmfritt
mysli
nesesär
syckel
axesoar
komite
jått
bäsch
tjid.
Ni känner att det skaver, va? Men Selma fick ett uppdrag att skriva en lärobok i geografi strax efter den stora stavningsreformen 1906 (min favoritreform alla kategorier), och gjorde det med den äran – såpass lyckad blev satsningen att det inte bara blev ”en geografibok” av det hela utan en riktig roman, som översattes till drygt 60 språk. Kan jag ens rabbla 60 språk?
Nils utvecklas från att vara en ohängd odåga till att agera som en ansvarstagande yngling, men dessutom finns ett myller av berättelser och detaljrika skildringar av bonde- och fattigsverige. Den är stundtals ovanligt brutal och karg för att vara en barnbok – men det är ju med våra moderna ögons mått mätt. Verbens plural hänger kvar, men dem vänjer man sig snabbt vid.
Redan i första kapitlet får lille Nils en hurring så att han tuppar av:
”Men i samma stund, som pojken gjorde detta, fick han en så förfärlig örfil, att han trodde huvudet skulle springa i bitar. Han for först mot ena väggen, sedan mot den andra, till sist sjönk han ner på golvet, och där blev han liggande sanslös.”
Så får man skriva. Det är ju faktiskt inte på riktigt …
Men så kom revideringarna. Och ändringarna. Och strykningarna. (Med ett och annat korrigerat stavfel, förstås.) ”Nils Holgerssons underbara resa” krympte och krympte tills den nästan inte ens var en liten tumme hög eller en tågresa lång.
Och nu kommer projektbeskrivningen!
Läs boken! Gamla upplagan!Originalupplagan möter inga som helst motstånd så länge man är okej med att läsa på skärm, för Litteraturbanken står till vår tjänst. Här i kommentatorsbåset eller i en av Ninja upprättad grupp på Facebook kan vi strössla kommentarer och citera samt ställa frågor och rabbla korrfel!
Här är ett fynd från 1957! Den är trogen originalet!
Biblioteken som pga. pandemilagarna har måst stänga, har ändå beställningstjänsterna kvar, så gå in på ert biblioteks sajt, beställ boken och hämta vid entrén! Men se till att ni lånar rätt, oavkortad upplaga!
Boken blev snabbt även ett sällskapsspel, som ibland dyker upp i slitna och tummade upplagor på auktioner.
Varför ska vi läsa Selma tillsammans? Ptja, om inte annat för att finna att Nils åkte på vildgåsen Akka blott i kapitel 4, 30 och 54. Resten av flygresan sitter han på tamgåsen Mårten – utom när han flyger med örnen Gorgo, kråkan Garm, korpen Bataki och storken Herr Ermenrich. (Källa.)
Off you go! Läs Selma och berätta hur det går! Pagineringen är lite olika i boken från 1957 och den digitala på Litteraturbanken, så vi får använda kapitelindelningen som hänvisning istället.
Tillbaka till Selmas hår nu.
Jag är nämligen väldigt förtjust i hennes knut, och föreställer mig själv så här om 20 –30 år.
Ja, med den rubriken förstår ni att det kommer ännu en rapport om det historiska som vi just nu genomlever.
Coronatajm!
Rekapitulation: under december var alla sex i vår lilla bubbla (tre hushåll) sjuka i covid-19. Vi smittades i en obegriplig röra med en inkubationstid på två eller tio dagar. (Vi har analyserat!) Att två som dagligen pussas inte smittar varandra direkt är jättekonstigt. Att vi drabbades på helt olika sätt är jättekonstigt. Att man kan ha så obegripligt ont i musklerna är jättekonstigt.
Och att man kan vara så trött att man sover middag fem gånger på en dag fastän man inte har några andra symtom och faktiskt är friskförklarad är ju jättekonstigt.
Jag var noggrann med att för eftervärlden dokumentera, och vet att vi insjuknade i tur och ordning 5, 9, 11, 17, 22 och 23 december. Av våra tio gjorda coronatest var tre negativa, fastän vi var sjuka, och alla utom en fick sedan positivt testresultat.
Här ska spanjoren testas. Jag är den friska kuriren som hämtar testpaketen på apoteket och sedan lämnar in dem igen.Den här skärmen tryckte jag glatt på utan handskar eller eftertanke.Här är det min djefla man som ska stoppa topsar i svalg och näsa och spotta i en kopp och se till att få ner lite DNA i provröret.
TÄÄÄÄNK om man samtidigt med coronatestet kunde ha fått lämna in provet till nån släktforskningssajt. Jag längtar så himla mycket efter en förmögen, helt okänd gammelmoster utan arvingar.
Visst ser det lite provisoriskt ut?
Den där lådan fylldes av testpåsar på bara ett par timmar, berättade apotekspersonalen.
– Vi lämnar ut ungefär ungefär 180 test per timme just nu, sa de.
Jag svarade genom att bara gapa av förvåning. Fast det såg de ju inte, där jag stod i mitt fina munskydd.
Så här umgicks vi under de dagar när ungdomarna var sjuka och vi andra inte: matleverans via pinne. (Det är kantareller och vitlök i påsen.)Lite tvärtom var det några dagar senare när vi var sjuka och ungdomarna hade tillfrisknat: jag orkade gå till balkongdörren men inte nerför trapporna och stod som en Rapunsel där uppe och tog emot livsnödvändig rödbetssallad.På julafton samlades vi fyra i vardagsrummet och orkade ingenting. Någon sa ”vi borde väl sätta på Kallijanka” – men juligare än så blev det inte.
Något av det jättekonstigaste var att Tjugosexåringen inte lyckades få positivt testresultat. Hon var precis lika sjuk som vi andra, hon hånglade med sin spanjor och hade alla symtom som vi andra – men fick tillbaka två negativa svar. Så igår gjorde hon ett antikroppstest.
Vi åkte ut i ottan och kände oss som de sista överlevande på jorden.Ett helt rör tömdes ur Tjusexåringens arm medan jag tjattrade på som en skjutjärnsjournalist.
– När ska ni börja vaccinera?
– Plus 90 kommer nästa vecka och två veckor senare kommer plus 75. Sedan kommer riskgrupperna. Och så ska ju alla komma in igen och få spruta nummer två.
– Har ni beordrat dem att komma hit?
– Ja, vi har skickat brev.
– När tror ni att vi vanliga (felåt) dödliga kan ringa och säga ”hallå, vaccinera mig pronto”?
– Ptjaaaaa. Kanske under senvåren?
– Kul!
Det hela var en mycket trevlig upplevelse och vi kände att vi skulle kunna göra antikroppstest varje dag bara för att få prata med den trevliga personalen.
Och så blev ju resultatet så himla positivt.
Nu är Tjugotreåringen tillbaka på Gotland med sprillans nya antikroppar medan vi andra fem i solidaritet med andra fortsätter att hålla avstånd och sköta oss på alla upptänkliga sätt. Vi tränar genom att springa eller gå i skogen och göra massa gymnastiska övningar i källaren, och ser till att äta jättegod mat, dricka jättegott vin och se på jättedåliga filmer.
Medan alla i förra kommentatorsbåset diskuterade kål och ärtskockor, fortsatte jag att fascinerat kolla på århundradenas dammode och samtidigt följa de dödliga stolligheterna som Trumpen och hans anhängare ägnade sig åt i Washington. Jag rättade dessutom uppgifter och pluggade inför min egen tenta i filmhistoria som ska lämnas in den 15 januari – och så gick jag på promenader.
Inte så färgglatt, men frisk luft och ljuvligt snöfall samt –2 °C!
Och därför kommer nu en kort redogörelse för hur det känns att vara konvalesche… konvalesk… att få tillbaka krafterna och tillfriskna från covid-19. Någon borde faktiskt återinrätta 1800-talets konvalescenthem (där satt stavningen!) för alla oss tröttingar som bara vill sova, titta i taket, vila, äta, kolla på en film och sova lite mer. Ur NE:
”Konvalescenthem var vanliga till och med 1970-talet; de placerades gärna i naturskön trakt och med en verksamhet som byggde på god och närande mat, hög och ren luft samt skogspromenader, på sina håll också badbehandling och sjukgymnastik.”
Fast detta tycker jag nog bara för att det finns så många vackra, svartvita foton från ståtliga, men nu nedlagda och rivna châteauer.
Måsnaryds konvalecenthem utanför Södertälje.Stockholms konvalescenthem Stortorp.Yxe konvalescenthem utanför Örebro.
I sammanhanget måste jag nu tala om att man faktiskt enligt alla tillgängliga källor kan uttala konvalescent som [kånvale ∫ent], där ∫ är ett ljust sje-ljud. Jag har provat nu ett par gånger, och känner mig precis som Sean [∫aan] Connery. Kånvallescheent.
Pandemirestriktionerna står som spön i backen och överallt undrar man hur skolorna nu ska kunna vädra hela tiden (i januari) när fönstren inte ens är öppningsbara, varför man rekommenderar halvklass men inte talar om vem som ska ha hand om andra halvan, säger till lärarna att sprida ut bänkarna i klassrummen (!) och framför allt se till att nästan ingen äter samtidigt som nån annan. (Ja, jag har många lärarkompisar som är smått konfunderade.)
Vilken soppa! Allt i hela världen är ju helt galet! Corona galopperar och muterar och vårdpersonalen vädjar förgäves!
Svenska makthavare och politiker åker på semester utomlands och påstår att de inte alls måste föregå med gott exempel medan stackars skolever i England går i skolan i en dag efter jullovet, varefter nya order kommer och alla skolorna stänger pronto. När den brittiska vårdpersonalen inte hinner vaccinera folk kan inte pensionerade läkare och tandläkare hoppa in och hjälpa till eftersom de då bl.a. måste ha gått en speciell kurs i konflikthantering.
I USA ringer Trumpen till folk och ber dem valfuska åt honom och en apotekare förstörde 500 vaccindoser eftersom han var fullt och fast övertygad om att vaccinet skulle sabotera allas DNA. I Tyskland stängdes nästan allt redan den 15 december 2020 – utan märkbar effekt trots att ju tyskar vanligtvis har ordning på allt.
I Italien tar kreativa elever Zoom-aversionen till en ny nivå, när de protesterar genom att i den italienska ”vintern” placera skolbänkar utanför skolorna och där sitta och stirra in i datorerna.
Lite svårt att göra samma sak i Sveriges nollgradiga gråvinter.
Så då kan man väl i början av januari år 2021, fokusera på … modekläder? Ja! Nåt i sammanhanget banalt och roligt! Helt pandemi-ickerelaterat!
Det cirkulerar på internet en jättefin sammanställning över kvinnomodet 1794–1970, vilket är hur irriterande som helst. Varför sätter sig inte några och tecknar 1970–2020 och fyller på med det manliga modet när de ändå håller på?
Men okej. Kolla nu på fluffet, tygåtgången, korsetterna, absurditeten, snörningen, idiotin och fan och hans moster och se vad som inte syns förrän ungefär 1910. Klicka på bilderna en eller två gånger så flärpas de upp.
(Se vilket skönt mode det var 1795–1818, med midjan placerad strax under bysten. Nattlinne hela dan, liksom.)
Skorna! Skorna är liksom inte viktiga. Och ändå lägger vi ju så stor vikt vid just skorna.
Så nu är min fråga till er, alla människor – män som kvinnor – kommer vi att sakna att vingla omkring på de absurt högklackade skorna som förmodligen alla kommer att låta stå kvar och damma igen i garderober, källare och skolådor under 2021?
Bonus: en bild från 2001, när jag i vår hall valde att visa upp sparade skor från 1870 till 1972.
Med bonusattiraljer som en gammal snabbtelefon, mammas barnskor från 1930-talet, en mobiltelefon från 1989, en ensam barnsko från 1960-talet, en livsfarlig clic-clac samt en hjälm från andra världskriget. Självklart.
Ytterligare bonus!
Tidningsklipp från N.Y. Tribune den 2 januari 1920. Källa.
En timme senare: Galenskaperna i USA eskalerar. Men alla har bekväma skor på sig.
Idag är dag 13 sedan jag blev sjuk i covid-19, och det är naturligtvis dags att rapportera.
Vår sjukbubbla består av sex personer i åldrarna 18, 23, 26, 26, 56 och 56. Två förlorade lukt och smak, och passade på att då käka leverpastej med lakritsfiskar. Två hade kvar smak och lukt, men ingen matlust. En var hur snorig som helst och en sover fortfarande tolv timmar per dygn trots att febern är borta sedan länge.
Vi hade symtom som huvudvärk, feber, trötthet, ryggvärk, benvärk, öronsus, klåda på magen och led av en allmän olust att tindra. Så gick juldagarna och krafterna återkom – men så återkom även febern plötsligt. Jaha, då lägger vi oss väl ner igen, sa vi och låg.
Dagen före nyårsafton samlades vi och firade den julafton som ju hade brunnit inne en knapp vecka tidigare.
– Vet ni, sa jag. Idag för elva nio år sedan var jag ute med morfar i skogen och p…
– … plockade fem kilo kantareller, fyllde Tjugosexåringen i.
Jag stirrade på henne. Var hon månne taggad i inlägget och hade läst samma sak som jag på Facebook? Jag fortsatte:
– Och allt spred jag ut på ett st…
– … STORT påslakan! sa Tjugosexåringen.
Jag tittade på alla andra i rummet. De såg helt normala ut.
– Mamma. Du har redan berättat det här idag, sa Tjugosexåringen och log förstående mot sin ömma moder.
Trattisarna 2011.
Till saken hör att vi ju i min del av släkten drabbas av en förvisso förtjusande humoristisk senildemens – men i 75-årsåldern, tacksåmycket. Nu satt jag här och ville berätta om svamparna på påslakanet och så påstod alla runtomkring mig att jag redan hade berättat det!
Men inte bara jag är trög. Så här stod vår julgran redo att pyntas i två hela dagar.
När jag igår gick förbi granen och konstaterade att den hade behövt vattnas för ett par dagar sedan, såg jag det där vita nätet som en nedhasad strumpa vid julgransfoten.
Min djefla man fick häromdagen en blombukett levererad vid dörren. Han satte noggrant ner den i vatten – inklusive plasten runt oasisen – i en vas för hyacinter.
Jag tog en bild och gick och lade mig att sova middag.
Men fastän alla pratar om hur viktigt det är att få vara konvalecent konvalescent och att man faktiskt ÄR påverkad kognitivt av den här bedrövliga sjukan, tänker jag på vad jag borde göra.
Bredvid mig ligger en hög med 19 orättade tentor.
På nyårsafton hade jag deadline för en artikel om modern språkutveckling.
På golvet ligger 23 låneböcker och jäser.
På golvet ligger förresten även en lista med saker som jag borde göra, t.ex. lämna tillbaka 23 låneböcker, rätta tentor och skriva en artikel om modern språkutveckling. Men jag kanske ska skriva en lista på vad jag borde göra?
Det var en gång en uppfinning. Den kom sig av att uppfinnaren som så många uppfinnare råkade göra fel. Vips, fanns ett tyg som inte släpper genom vatten, men däremot vattenånga: Gore-tex.
Jag köpte när det började bli blött och kallt i början av december ett par förträffliga, norska goretexskor i en sån där riktig skobutik här i stan. (”Gynna de lokala handlarna!”) Skorna var alldeles fantastiska; ju blötare skogen var, desto varmare blev jag om fötterna.
Åh, så torr jag var om fötterna här!
Men efter två veckor gick högerskon sönder i hälkappan. Ack. Strax före jul gick jag tillbaka till affären och sa uhu och ojojoj samt hjälp.
Titta, ett litet, litet hål där bak.
Tjejen i kassan tittade in i skon och sa:
– Näää. Det här är ju i sömmen, så det får du fixa hos skomakaren. Fast vi betalar. Vi tar inte skon i retur förrän du har fått den lagad tre gånger.
Det här var ytterst förbryllande. Jag tänkte och tänkte.
Om skon efter blott 14 dagar går sönder i en söm på insidan kan man väl misstänka produktfel?
Jag blev hänvisad till en skomakare i stan. Som har begränsade öppettider. Som är en pytteliten lokal. Och jag som inte skulle till stan.
Tre gånger? Så om lagningen inte funkar första gången så ska jag lämna in skon igen? Och ännu en gång om den lagningen inte funkar?
Helloooo, corona- och jultider på en gång.
Tusan hakar. Jag skulle ha köpt på nätet, där det är oerhört lätt att reklamera skor.
Jag gick hem och skrev ett mejl till Vikings kundservice i Norge. Med bildbevis och kvitto. Oerhört snabbt fick jag svar:
”Tack för ditt mail. Jag är ledsen för det som har hänt med dina skor. Jag tycker detta är en reklamation eftersom skomakarn inte kan fixa detta. Har du gå tillbaks till butiken och sagt detta?”
Sagt och gjort. Jag åkte till butiken igen, och fick då prata med butikschefen. Som var precis hur otrevlig som helst.
– Ja … sa hon och tittade på den trasiga bakkappan. Det här är ju inte ovanligt.
– Jaså?
– Ja, det är ju slitage i hälen när foten åker upp och ner.
– Du menar att jag har köpt för stora skor?
– Ja, inte knutit ordentligt. Och det är ju konstigt att det bara har gått sönder på ena skon.
– Hrm. Det är väl klart att jag knyter skorna. Vad menar du med att båda skorna borde ha gått sönder?
– Det är bara väldigt konstigt.
– Hur som helst, sa jag långsamt, jag har kommunicerat med Vikings kundsupport, och de säger att skon bör reklameras.
Butikschefen ryckte till och spärrade upp ögonen. Hon höjde rösten:
– Va? Jag HATAR när dom gör så där. Får jag namnet på personen! Och telefonnumret!
– Va?
– HUR kan dom veta att skon bör reklameras?
– Jag skickade ju en bild på sk…
– Typiskt. Vi har inte din storlek på lager. Men jag kan beställa. Det kommer att ta ett bra tag innan jag får in den.
Jag tittade på butikschefen och hon tittade på mig. Jag köpte ju en dyr sko just för att slippa krångel och faktiskt mycket för att slippa ångra köpet, vilket man ofta gör när man köper billig skit.
– Kan … jag … häva … köpet? sa jag med socker i rösten.
– Javisst. Men det brukar vi aldrig göra i sådana här fall. Sätt i ditt betalkort här. Skriv på kvittot här med namn och telefonnummer. Här. HÄR!
Under butikschefens sista lilla replik, höll jag koll på pennan som hon ville att jag skulle skriva under med. Hon höll i övre delen. Och så höll hon i nedre delen. Och så höll hon i hela pennan med hela handen. Och så nöp hon sig själv i näsan och tog i pennan igen med just den handen som var näsnyparen. Jag drog efter andan och tänkte på corona. Skulle jag våga säga nåt? Nä. Jo. Ja!
– Förlåt, sa jag. Jag är lite … petig. I coronatider. Och sånt. Men har du möjligtvis en annan penna som jag kan skriva under med, som j…
– Javisst, här har jag flera stycken, avbröt butikschefen mig, och tog fram en burk med pennor.
Hon höll fram burken mot mig och jag skulle precis ta första bästa penna när hon sa:
– MEN JAG HAR RÖRT VID ALLIHOP!!!
Det där hade ju varit en riktigt rolig replik i ett annat sammanhang, ett annat år, i en annan värld. Men just då kände jag bara en våg av komplett förbryllelse. Jag tog slutligen mod till mig och skrev under med en farlig penna, varefter pengarna for genom sajbern och in på kontot och så var det inte mer med det.
Och här ligger jag nu, skolös och sjuk i covid-19.
Sensmoral:
Man kan bli sjuk fastän man har torrt på fötterna.
Sedan tidernas begynnelse har Julkalendern förutom massa gåtor och facit haft en röd tråd. Den har varit slingrande, den har varit hopplös, den har varit komplett omöjlig att lista ut, och den har inte varit särskilt bra. Det är en tradition som jag detta år tänkte bryta.
Gissningarna på den röda tråden har varit många, men särskilt gissades det på rosor. Och på Ponderosa. Samt Édith Piaf, Fredrik och Uppsala. En som alltid ligger vaken natten mellan julafton och juldagen är hakke, för han ger sig sjutton på att lösa DRT. Här kommer hans utredning 2020:
Flora och fauna
Lucka 1: svamp och flera askar Flora Lucka 3: krokodiltårar (även Piff o Puff) Lucka 5: chimpanser Lucka 7: kyrkråtta Lucka 9: hela Schersminsläktet Lucka 11: drottningens blommiga hatt Lucka 13 … -s facit i lucka 14: här såddes frö på frö, till sist en hel frösäck! Lucka 15: hela luckan stod i Bloom (medan facit nämner hönan och ägget) Lucka 17: get- och ormögon, utklädning till råtta med morrhår Lucka 19: fjorton tistlar Lucka 21: myror sill och krokodill Lucka 23: ja, nu blir det kanske lite krystat … men på NÅGOT sätt ska jag nog få David Attenborough att stämma med flora och fauna
Men det kan förstås också vara Östen Warnerbring.
Utmärkt, alldeles utmärkt. Ni som undrar hur Östen ramlade in i det hela (och ni som minns men ändå vill påminnas), får nu kliva in i ett 12 år gammalt facit:
(Det var alltså en ren tillfällighet. Och varje år lovar jag att nästa år genomföra denna idé.)
I år var min fullständigt briljanta idé att vara dagsaktuell och se till att varje lucka var inspirerad av något som stod i tidningen dagen innan luckan publicerades. När Tom Cruise hade skällt ut alla anställda vid en filminspelning som han både producerar och är stjärna i, fick han vara med som flygar-ledtråd.
När Cher räddade en elefant, fick Babar vara med i luckan. När Hans Roslings son och sonhustru var med i ett stort reportage sitt livsverk och fattigdom, blev själve Hans HB. Louise Glücks facit kom på Nobeldagen och John le Carré blev HB dagen efter sin död. Ja, ni fattar.
Men.
Så blev jag alldeles febersjuk. Luckorna tillverkades i en alvedonyra mellan frossbrytningar och hostattacker och då glömde jag helt bort DRT!
Med andra ord har jag än en gång misslyckats med att göra världens mest finurliga röda tråd och istället skapat ett skosnöre av kokt spagetti, en hopplös tandtråd som är tre cm lång eller en repstege utan rep.
Därför får ni här och nu en idolbild på min fiffigaste röda tråd: den röda tråden 2011, som var en röd tråd.
Nu ska Plommonstopet få extraknäcka lite och dra två extravinnare! Jag har stoppat i alla lappar! Ett … Aku! Två … Ardy!
Kom ihåg att ni måste mejla storlek och adress till lotten@bergman.com!
Hoppas att ni alla mår bra, förresten!
Här har vi firat jul i en alldeles egen fyramannabubbla med 100 % corona. Mitt positiva testsvar kom på självaste julafton och innehöll ett korrfel som gjorde mig riktigt upprymd.
Tack för i år, hörni! Nu återstår blott morgondagens DRT-utläggning, men si den kommer att bli lite annorlunda. Skriv gärna i kommentarerna vad ni misstänker att den röda tråden är, så lottar jag ut några tischor till!
Den förtjuuuusande luckan 23 (ibland är till och med jag nöjd) resulterade i en farlig massa matprat i båset. Det skvalpades te, glögg, mumma och vin och knaprades på (jul)knäckemackor, det tillagades wasabisill, pomeranslimpa, fudge och mjuk pepparkaka samt julskinka. Alla fick i uppdrag att julklappsrimma, och Ninja gjorde det med den äran:
Indikera mig och indikera mig dit
Man är väl ingen careta.
Du önskade en grejmojäng med flit
min gud så jag fick leta.
Aku: ”Åhå, det viskas i mitt öra. Griljerat julskinkan idag. Blev den extraordinär? Yes sir!”
Rosman: ”Lätt att höra rösten och se vad som händer. Igggzajting!!!”
Looooooooo: “Får vibbar från det gamla imperiet. Och då menar jag inte det som har kopplingar till Skebokvarnsvägen.”
Hyttfogden: ”Mitt spår är annars en omtyckt och populär Sir dock inte WC.”
Flygbengan:
”Först var det inte Maradona trots handboll, filmningar och allt. Och nu är det inte King Kong. Skandal.”
Hemul: ”Idag följde jag med äldste sonen ut och tränade lite basket, faktiskt.”
(Den där sista var då en konstig ledtråd, tänker ni nu. Jamen om man 1) tränar basket 2) talar om det i kommentatorsbåset, då måste just dessa ord publiceras här.)
Den här bilden togs innan han ens var 90 år fyllda. (CC BY 4.0)
David Attenborough (f. 1926) skulle kunna tala om precis vad som helst – det blir per automatik intressant. När Sir David sätter igång, lutar jag mig tillbaka och känner ett stilla lugn infinna sig. Att det sedan på skärmen framför mig plötsligt utspelas ond, bråd död och survival of the fittest är precis som det ska vara. (Astrid Lindgrens röst fungerar likadant på mig.)
Attenboroughs karriär har förstås inte grundats på hans röst allena. Han är välutbildad och råkar helt enkelt bara funka jättebra för BBC-formatet. Han är så hyllad världen över att landssorgen kommer att utakas till universumssorg den dagen han dör.
Davids uppväxt i London präglades förstås av andra världskriget, när han och hans två bröder fick två tyska adoptivsystrar (flyktingar). Släkten är därför stor och spretig, och många av barnen, barnbarnen samt syskon och deras barn och barnbarn har finfina karriärer och långa samt intressanta Wikipediaartiklar.
Electrotettix attenboroughi. (Foto: Heads, et al./Wikimedia/CC BY 4.0)
Jag har faktiskt träffat Sir David en gång. Det var 2007 när jag rapporterade från Kunskapsdagarna och han kom för att ta emot ett hederspris.
När han intervjuades på scen, tog jag några klantiga bilder på honom där han stod och kisade mot OH-kanonen.Synd bara att han mitt i den projicerade bilden ser ut som en ödla.
Han berättade då om ett äventyr många år tidigare. Nu får ni tänka er hur David Attenborough är i Sverige och med sin karakteristiska röst berättar om en tv-inspelning:
Det var en programserie som skulle handla om hur vi människor har utvecklats från apstadiet. Jag var i en västafrikansk djungel, där vi krypande på alla fyra spårade upp ett gäng (i alla fall på ytan) vänligt sinnade gorillor. Jag frågade regissören vad han ville att jag skulle göra med dem. Han svarade:
Jag förklarade att det nog skulle bli svårt, men regissören övertygade mig om att det skulle bli bra tv, så jag lydde. Sakta närmade jag mig gorillorna – medan regissören, ljudkillen och kameramannen väntade på tryggt avstånd. Väl framme stannade jag till vid två små gorillabarn. Och satt tyst. Plötsligt kände jag en enorm gorillahand på mitt huvud, och jag reste mig snabbt upp. Där stod en gigantisk gorillamamma. Precis när jag skulle förklara för henne att jag inte ville dem något illa, men att ”jag har ett trick häääär med min tumme”, böjde sig den stora honan fram och stoppade sitt pekfinger i min mun. Och tittade på mig. De två små gorillabarnen på marken började då att knyta upp mina skor.
Ett förfärligt brak hördes, och fram ur lövverket kom den största gorillahanne jag någonsin sett. Han tittade på mina skor och på min mun, och förmodligen även på sina släktingar. Jag tittade tillbaka och skulle precis säga något i stil med ”det är inte som du tror”, när alla fyra plötsligt bara bestämde sig för att jag var ointressant och tråkig. Vips, var jag ensam igen.
Jag kröp, gick och småsprang fram till regissören och frågade andäktigt om han tyckte om det han hade sett.
– Ptja, alltså, jag tror att vi nog fick med några sekunder på film. – Men va, va, vad, varför inte hela alltihop, jag stod ju där i minst fem minuter! – Jomen … vi väntade ju på att du skulle börja prata om tumgreppet.
När jag ”träffade” David Attenborough gick det till så att jag ju tog alla de där bilderna på honom mitt i OH-kanonens ljus. När prisutdelningen och intervjun var färdig, dröp hela publiken av på två röda sekunder, så jag stod kvar och tjuvlyssnade på småpratet han hade med arrangörerna. Då tittade han på mig, sträckte fram handen, hälsade och frågade om bilderna blev bra.
– Ja, ljög jag.
Vi tar ett djur till: Trigonopterus attenboroughi: a) själva djuret b) djurets penis.
Stort tack för mycket, mycket gott arbete i kommentatorsbåset! Imorrn kommer min konstiga utläggning om DRT, men sedan fortsätter jag (när febern släpper) med vanliga pyttipannablogginlägg. Förmodligen om mina nya, dyra skor som gick sönder.
Hoppla-hoppla, Plommonstopet! Dags att jobba! Jag drar upp … Smultronblomman! Ååååh, vi tar en till! Jag drar … Dina! Tjolahopp!
Ses imorrn!
Jag avslutar med några hakke-rim, där jag i mina feberdimmor är extra förtjust i sista raden.
Luckorna öppnas, vi närmar oss julen December är mild men ändå rätt kulen Vår chans till den årliga släktträffen stulen När Rudolf och andra är röda om mulen
Vi hör på Tegnell och ser grafer från Britton Men bland alla merde, fuck it, jävlar och vittun Så köps ändå klappar och samlas på kvitton Vid 15 äts grisen, och sen ko vid 19
Ni som har orkat ända hit, kan även kolla på när nuvandande 18-åringen var 12 år och spanade på människor som väntade på bussen strax utanför vårt hus.
