Hoppa till innehåll

Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Facit till lucka 1 heter lucka 2 (Lilla Julkalendern 2024)

Välkomna ska ni vara till 2024 års första Julkalenderfacit!

Lucka 1 klämdes fram igår morse, och under hela första advent gödslades kommentatorsbåset med gissningar, kliv upp på läktarn och sprint ner till mittcirken samt kanske även med en och annan blåsippa.

Dagens HB är förutom författare även programledare på tv, producent och redaktör samt specialist på rymden. (Jag är inte männscha att bedöma nivån på ”specialiststämpeln”, men alla är vi ju nördar inom något område som Pompeji, dinosaurier, basket och Jakobs tolv söner.) Innan ni skrollar neråt tar vi en svängom i lite av det som skrevs båsets brainstorm!

PK:
Jag ser lunden trots alla träd.

Pysseliten:
Undrar om PK sitter med en blåsippa?! Han är i alla fall för jäkligt bra på barnlitteratur.

Citronen:
Jag tror bestämt att vi ska blicka ut mot rymden …

Kråkan:
Jag får väl ta något i rymdfararnas bar och fundera ett tag till.

Aku:
En sjujävla bra bok det där alltså.

J K
Klurar och klurar men nej. Jag befinner mig dessvärre långt ute i galaxerna.

Anne Marie Tålig
Nu vet jag precis vem det inte är! Därför trumpetar jag ut det! Björn Ranelid!

Lösningen:

Hemlisbloggaren är en karl med tur vad gäller hårgenerna. (Foto: Joel-Nilsson. CC BY-SA 4.0)

Andrev Walden (f. 1976) har haft fler efternamn än någon annan jag känner, och då ska ni veta att den barnflicka som mina föräldrar anställde i Luleå just 1976 heter ungefär Gunilla Norberg Fejfelt Åknart Persson Olsson Nilsson Petréus. (Och att Wald betyder ’skog’ på tyska vet ni alla nu eftersom skogen fanns som ledtråd i kommentatorsbåset.)

Stackars Andrev (nej, det är egentligen inte synd om honom) har hetat t.ex. Delhaye, Karlsson, och Bergström beroende på männen som under sju år var hans styvpappor. Vilket beskrivs alldeles utmärkt i den Augustprisade romanen ”Jävla karlar”, där de sju fadersfigurerna (ju) kallas:

  1. Växtmagikern 
  2. Konstnären 
  3. Tjuven 
  4. Prästen 
  5. Mördaren 
  6. Kanotisten 
  7. Indianen

Så nu förstår ni varför Carl von Linné, Pablo Picasso, Robin Hood, Martin Luther King, Jack the Ripper, Gert Fredriksson och Sitting Bull gick in i en bar. Vissa ordvrängningar i texten är inspirerade av meningar i ”Jävla karlar”, och min sista mening kommer från Waldens senaste krönika i DN, där han på sitt karakteristiska sätt läser läsarnas tankar. Krönikan handlar om den svenska skolans tillstånd – och plötsligt en dörr:

Förmodligen avundas jag dagens HB lite, eftersom han till synes sömlöst har glidit mellan Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet under karriären. Man (= jag) ser att meningarna under åren har blivit allt kortare, för att plötsligt nå mininivå och vända uppåt igen och bli nästan normallånga. Han är lättläst, han är lågmält rolig, han för med lätthet fram sitt budskap – och kan dessutom bli godkänd, oredigerad och jätteläst fastän artiklarna ibland är långa som ett ösregn. 

Nu är det ju så att man (= jag igen) inte ostraffat stoppar in nu levande personer i Julkalendern. Både Ca***la L***b**g och U** Lu****l har 1) via ombud 2) personligen fräst ifrån, så jag försöker hålla mig till döingarna. Men Andrev Walden är för bra för att lämnas utanför Hemlisbloggeriet i Julkalendern. (Måtte karln nu inte googla/AI:a sig själv.)

I en intervju i i ICA-kuriren står tack och lov:

Men problemet är att Andrev Walden tycker att det är fruktansvärt att skriva.
– Att skriva är att blöda, jag står nästan inte ut med att se min text i tidningen när den är tryckt. ”Jag kan bättre!” tänker jag alltid.

Aaaaaah, perfekt. Konsten ska naturligtvis med svårighet klämmas fram som ett barn under en förlossning eller det som avslutar en tid av förstoppning. Häromdagen läste jag om hur en väldigt lyckad och beundrad skådespelerska ”ramlade in i yrket” och aldrig hade behövt kämpa eller ens provspela samt ”förmodligen kommer att göra nåt helt annat om några år”.

Då sänker jag blicken, frustar som en jak på prärien – fylld av hämndbegär eftersom jag själv ju inte fick bli skådespelerska. (Men jag kan förstås skriva en hel roman som bygger på mitt ohyggligt misslyckade inträdesprov till Dramatens scenskola.) 

Och hur var det nu med rymdkunskaperna? Jo, på bloggen ”Rymdslottet” förklarade Andrev Walden med hjälp av seriestrippar och videosnuttar komplexa astrofysikaliska fenomen. Vilket i förlängningen gjorde att han fick samarbeta med Apoteket i kampen mot solen. (Trots att hans pitch egentligen gick helt åt helskotta.)

 

Nu ska vi dra en vinnare ur morfars stackars plommonstop, som ju har legat dammig och övergiven i snart ett år. Vad ni vinner vet jag inte riktigt än – kanske blir det den däringa 2023-tischan som ligger kvar här i en låda, kanske blir det nåt annat. Men jag är inte bekymrad. Något vinner vinnarna!

Jag drar … jag drar …(ni vet att lapparna ligger och bara ligger när de inte används och att nytillkomna lappar fylls på, va?) … och nu får jag upp … Jossilurens!

Välkomna till lucka 3 – nästa gåta – i ottan den 3 december!


Traditionsenlig bonus till alla som inte hänger i båset: embryo!

gouda gouda

jag kan inte holland mej

det räta svaret är rakt ut: sjövilt okcså de sjukct små vargarna

hej hå hej då hej hå

det sjungrer jag nu det säjer jag nu

yo

Share
35 kommentarer

Lilla Julkalendern 2024: första luckan

Goddag, det är första advent!

Då är det väl inte mer att göra än att faktiskt sätta igång Julkalendern 2024? Gissa vem som spökar i lucka 1 och skriv nåt om det i kommentatorsbåset, så kommer facit strax efter midnatt den 2 december. Kom ihåg att inte skrika ut svaret med versaler utan linda in gissningarna i vackra ord och lustiga formuleringar …

(Ni som är nypåstigna kan ha nytta av att läsa programförklaringen från i förrgår häääär.)


Lucka 1

Ibland syns pubens skylt redan på håll, och då vet man att det inte är långt kvar. De sju männen går med lite snabbare steg mot värmen.

Bartendern Johannes skakar lätt på huvudet när de sju kliver in tillsammans. (Denna bartender heter egentligen något annat, men just det namnet kan man inte heta i Sverige så han säger helt enkelt att han heter Johannes.) Han väser ett tyst ”jävlar” när han inser att det kommer att bli en besvärlig kväll eftersom Snövit inte är på plats för att hjälpa till.

Carl von Linné är snabbast av de sju när han trippar fram till bardisken och beställer kvällens första drink.
– Vilken som helst! Utan paraply! Gärna med flädersmak!

Picasso verkar vara lite otålig, där han börjar möblera om och flytta på de små kvadratiska caféborden. Han förklarar.
– HÄR KAN VI DANSA I FYRKANTER! Nej, här! Det måste vara en estetiskt tilltalande möblering – ni förstår inte att det faktiskt är en konst att både dricka och dansa!

Robin Hood lutar sig självsäkert mot bardisken och säger till bartendern:
– Drinkar till alla! Laget om! Jag betalar rubbet!

Alla beställer i tur och ordning sina drinkar. Jack the Ripper får sin Bloody Mary, Gert Fredriksson ett simpelt glas vatten medan Sitting Bull ber lite omständligt om en drink som innehåller både söt och torr vermouth, gin och en liten apelsinskiva.

Martin Luther King inser som vanligt vad som komma skall. Han höjer både glaset (med den passande drinken Suffering Baptist) och rösten:
– Jag har en dröm… om en värld där drinken är kallare, glädjen är större … och där jag inte behöver betala varje gång som Robin Hood bjuder laget runt.

Nu tror ni att historien om dessa sju män ska leda någonstans, kanske mot en liknelse som motiverar alkoholintag … men inget kan vara mer fel.


Och så en komplett onödig bild som pyntar luckan!

Facit till lucka 1 kommer nån gång efter midnatt!


 

Lucka 1 och dess facit. Lucka 13 och dess facit.
Lucka 3 och dess facit. Lucka 15 och dess facit.
Lucka 5 och dess facit. Lucka 17 och dess facit.
Lucka 7 och dess facit. Lucka 19 och dess facit.
Lucka 9 och dess facit. Lucka 21 och dess facit.
Lucka 11 och dess facit. Lucka 23 och dess facit.

(Den här tabellen fylls under 24 roliga dagar på med massa länkar.)

 

Share
91 kommentarer

Snart är det Julkalenderdags

Ja, som ni vet blev ju Julkalendern 2023 rumphuggen å det våldsammaste. Lucka och facit publicerades 1–12 december, sedan dog DDM, min make och husbonde och livet sattes på paus.

[Liten tankepaus nu så att vi alla kan känna efter lite lagom mycket.]

Men som alla vet är det bra att gå på i ullstrumporna (ett uttryck som kommer sig av att man förr i tiden vid halt väglag satte ullstrumporna utanpå skorna för att inte halka) och ta sig i kragen (att man alltså fysiskt rycker upp sig själv) även om det känns bättre att bara ligga och äta praliner. Jag blir glad av kalendern, och glädje är något jag behöver mer än nånsin.

Kalla gärna hit alla era vänner och bekanta, för nu efter snart ett helt sorgeår med få blogginlägg i dessa obloggartider är min läsekrets och därmed kommentatorsbåsbefolkning mindre än nånsin förr. Låtom oss glädjas i bokstävlarna och infallen samt läktarhänget in absurdum!

Så här funkar det.

På ojämna datum den 1–24 december 2024 kommer kluriga, litterära gissningsluckor här på lotten.se. Kanske är någon lucka inte alls litterär utan helt galen. Eller inte.

Innan jag ens talar om vad det handlar om, betonar jag det allra, allra viktigaste i den här litterära leken:

Det allra, allra viktigaste är att INTE skriva det rätta svaret!

Alla som med bestämdhet vet vem som gömmer sig i luckan bör lämna ledtrådar efter sig precis som jag … (Vilket kan resultera i fantastiska gissningar när den som är bombsäker faktiskt har fel.) Om man inte har den blekaste susning om svaret, kan man alltid gissa på Orlando Bloom eller Hjalmar Söderberg eller till och med nån som har bott på Skebokvarnsvägen i Stockholm.

Som vanligt kommer alla luckor naturligtvis att ha superenkla lösningar. Eller inte. Kanske är det tvärtom så att alla luckor är jättesvåra och rent av hopplösa. Ja. Eller nej. Fast jo.

Memorera:

  1. Varannan dag (ojämna datum) fram till julafton lägger jag ut en litterär lucka. Eller en handlingslapp, en text i bild, en felanmälan, lite Scrabble eller bara ett telegram. Texten har en komplett ovidkommande bild som prydnad. Eller så är bilden kanske jätteviktig? Hur som helst talar vi aldrig om bilden, så det så.
  2. In i kommentatorsbåset rusar ni alla för att gissa vad som ligger bakom orden. Det är oftast en författare, ett bokverk, en film eller en blåsippa – men även Clas Ohlson har julkalendrats.
  3. Ibland kliver även jag in i kommentatorsbåset för att få ordning på era spretiga tankar. Ibland håller jag mig undan eftersom jag faktiskt inte behövs!
  4. Nån gång efter midnatt varje jämnt datum publicerar jag facit och några av era gissningar. Alla – ALLA – som har gissat har då chans att vinna … något … som förmodligen kommer att vara värd lika mycket som en en oöppnad Kalle Anka-tidning från 1973 om ett par hundra år. Sorgligt nog sitter jag ju här med en hel låda med tröjor som det står 2023 på, så kanske är det en sådan ni får? (Jag vet inte.)
  5. Alla tolv luckorna och kanske även de tolv faciten har något gemensamt: en röd tråd. Ingen begriper nånsin vad detta egentligen har med saken att göra. Men vem är väl jag att bryta en tradition?

Fackuttryck – såna vi svänger oss med i båset

Att göra en blåsippa: att vara bombsäker på sin sak, men ha fel.

HB: förkortning för ”Hemlisbloggaren” – alltså den som alla letar efter.

Orlando Bloom och Skebokvarnsvägen är bra att dra till med när som helst.

Hjalmar Söderberg & Dan Brown gissar du företrädesvis på när du inte kommer på något annat.

Att göra en Schubert: att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna … när det i själva verket är det rätta svaret.

Att sitta på läktaren är att misstänka att man har så fel och är så väck att man bara är med och njuter av att de andra [nere på planen] verkar ha koll på vad som händer och sker. Glögg intages med fördel.

Att hoppa i hatten: man har inte tid/lust/ork att gissa/klura/fundera, men vill faktiskt ändå vara med på ett hörn och ha en chans att vinna tischa.

Ålrajt?

Typisk julkalenderfeeling: man fattar inte ett enda någe men försöker se ut som om man ser ljuset i fjärran.
Share
23 kommentarer

På vift igen – mest i England

Min kamp mot november fortsätter med  lustifikationer som ett besök i Stockholm (Språk-forum) och en fullständigt galen person som ståuppade i Eskilstuna utan att vara ståuppare eller ens behärska konsten att dra skämt. Mycket uppiggande!

Bäst på Språkforum var Sara Lövestam, som hade handritade bilder på sin PPT och uttryckte sig så väl att det var som att äta språk med dessertsked.

Jag har även fixat och donat i köket, som såg ut som skrutt med sina bebis-blåa, slitna köksluckor. Eftersom det var jag själv som byggde köket för 24 år sedan, kunde jag inte klaga på underliga snickarlösningar utan bara klappa mig själv på axeln och säga ”du visste inte bättre”.

Men hejsan Lotten, som då bara var 36 år.

Allt gick mig emot: jag tappade hammare på foten, skrapade kinden mot en vass spånskivekant, klev i en tapetklisterburk, rengjorde bakom golvlisten med rasp, slog knogarna blodiga och stoppade upp en pensel i näsan. Av frustration upphävde jag ett primalskrik när jag inte fick loss skräpet som hade fastnat under diskmaskinen:

– VARFÖR SKA ALLT TA SÅN JÄVLA TID?!?!

fick jag loss det som satt fast.

Det som satt fast var en bit dubbelhäftande tejp med en kylskåpsmagnet med ordet TID. Någon med mig skämtar aprillo.
Men nu är köket nästan färdigt. Tyvärr ser man direkt hur oerhört sliten den påmålade mattan är, så det måste fixas. (En annan dag.)

Eftersom England har ett lika förtjusande novemberväder som Sverige [plats för ironiska fnysningar], satte jag mig plötsligt på planet mot kusinen i Ditchling. Numera väljer jag – vilket verkligen kan rekommenderas – platserna vid nödutgångarna i mitten.

Dels kan man sträcka på benen under hela resan, dels turbulensfladdrar planet lite mindre just där.

På tåget från Gatwick beundrade jag tågkompaniets fantastiska informationsskyltar där man kan få reda på allt som en tågresenär kan tänkas behöva veta. Eventuella förseningar, korta perronger, trafikstockningar, trasiga rulltrappor, vilken vagn man åker i om perrongen skulle råka vara för kort och ”glöm inte paraplyet”.

Männen närmast mig satt och drack öl och pratade om den kommande matchen som de var på väg till, och som de med all säkerhet skulle förlora med minst fyra mål. Mannen i mittgången längre bort stod och serverade champagne till sina medresenärer. Stämningen var oerhört lättsam, glad och trevlig och alla stämde upp i en för mig helt okänd sång som champagnemannen tog initiativ till.

Mitt kusinbarn John Hinton har som yrke att skriva roliga sånger och uppträda än här, än där. Vi var på hans senaste föreställning där han inledde en vetenskapsrelaterad show-dag, som avslutades med någon som hette Lintott!

När jag gjorde lite efterforskningar visade det sig att Lintott varken var lintott eller av svenskt ursprung. Släkten kom nämligen bara från orten Lintot i Frankrike.

Här kommer kusinbarnet och sjunger om sina minnen från den egna födseln.

Som vanligt när jag är här, är allt så brittiskt pittoreskt att jag måste ta bilder på alla hus, människor, brunnslock, pubskyltar och telefonkiosker – trots att jag redan har 597 liknande bilder i min proppfulla mobiltelefon.

Men se! Åh!

Mina släktingar här säger ”hm, englasfönster, dragigt, fuktigt och svindyrt”, men si det struntar jag i.

Heja heja, måla alla hus!

Förutom umgänge, musikföreställning, shopping och fotograferande, ägnar jag mig åt AI-studier. Håll tummarna – det verkar faktiskt som om jag ska kunna försörja mig på mina kunskaper …

Cheers!

Share
16 kommentarer

Knävlarna har fyllt tolv år! Hipp hipp hurra!

Efter drygt tolv år med knävlar (knän som värker), fick jag idag träffa ännu en slaktare eller träslöjdslärare som på något sätt istället blev ortoped. Så här var det.

I Eskilstuna finns ett sjukhus som har så välförtjänt dåligt rykte att vi mer än gärna åker till andra städer i Sörmland, t.ex. Katrineholm. Det tar 45 minuter att åka tåg dit, men tågen går ju

  • sönder
  • för sent
  • inte.

Så jag satte mig i bilen och hoppade fram på otalet tvättbrädesvägar, sju 30-sträckor och körde bröderna Mahre-slalom mellan grävmaskiner – eftersom vägen egentligen borde ha renoverats runt 1978.

Framme vid Kullbergska sjukhuset körde jag in på en parkering och laddade ner min 23:e parkeringsapp, knappade in alla bankuppgifter samt inväntade ett bekräftelsemejl … samtidigt som parkeringsappen konstaterade att jag inte hade tillstånd att parkera just där. Nä just det – på en skylt stod ”personal”, men den hade jag tydligen ignorerat.

Tio minuter senare hade jag både parkerat korrekt & loggat in korrekt på parkeringsappen, och begav mig då mot entré 1, där jag enligt utskickade instruktioner skulle sikta på ”hiss E till höger” som skulle ta mig till femte våningen. Uppe på femte våningen möttes jag av denna skylt:

Huh? Var skulle jag ha checkat in mig? Och om jag inte har checkat in mig, vad ska jag då göra? Och var är alla skiljetecken?

Jag tog några trippande steg till höger och sedan några trippande steg till vänster, och tänkte att jag nog såg ut som om jag dansade menuett.

– HALLÅ DAMEN! ropade någon.

Jag tittade upp och såg detta.

Mottagningen för hud- och könssjukdomar …?

Jag måste ha kommit fel. Eller? Ortopedi kanske sorteras in under könssjukdomar?

En man med en mustasch stor som en suv på en villagata kom runt hörnet. Han anade min förvirring.

– DAMEN! Logga in! Våning tre!
– Våning tre?
– Entré!
– Våning entré?
– JA!

Jag gick konfunderad tillbaka till hissen och åkte ner till våning tre, som mycket riktigt var entrén. Horribelt och mystiskt samt förvirrande, för där var jag ju nyss.

Ni ser det röda bakom pelaren där till vänster? Som inte alls hamnade i mitt blickfång eftersom jag skulle svänga till höger? Well: där checkar man förstås in.

Efter incheckning och väntan på korrekt plats för både knävlar och könssjukdomar, blev jag inkallad till en ortoped som hade den goda smaken att skratta åt allt jag sa. Och (som alla andra ortopeder) berömma mig för mina starka led- och korsband. Han var varken slaktare eller träslöjdslärare utan en riktig ortoped, som beskrev mellanrummet mellan ”ont i knäna, fysioterapi” och ”ont i knäna, knäprotes” som ett vakuum. Och det av mig med spritpenna inringade smärtområdet trodde han sympatiskt nog var en misslyckad tatuering.

– Ta smärtstillande, ta sömntabletter, träna upp musklerna och cykla mycket och spela kanske liiiiiiite mindre basket …? sa han med ett leende.

Så härligt uppfriskande det var med en ortoped som inte tar fram kniven och karvar loss direkt. Jag tackade, bockade, välte omkull en stol och tog ortopeden i handen. Sedan överlevde jag hemresan trots nattmörker och vägarbeten – och får helt enkelt finna mig i att bara öka träningsdosen.

Men kära nån, vad sjukhus-skyltmakarna behöver ta sig i kragen.

Eller så placerar man förstås en incheckningmojäng till vänster och en till höger.
Share
33 kommentarer

Så blev det november …

(Hej november! Jag tänker ignorera dig. Eller kalla dig marraskuu, vilket är ditt namn på finska. Håll i skjortan nu, för nu blir det åka av!)

Först och främst: det går bra att föreläsa om AI för nybörjare. Förra veckan (jaja, det var ju oktober) hade 44 AI-ovana personer från 44 olika myndigheter samlats i en lokal här!

Byggnaden stod färdig 1970, och arkitekturen är brutal … men på sina ställen ändå cool.

Men nu tillbaka till marraskuu. Kolla här vad som hände idag. Jag bara gick rakt in i gästrummet med sina 35 år gamla tapeter, vände sängarna på ända och började riva ner tapeterna.

– Aaaaj, gnällde det gistna gästrummet som ju inte har stretchat eller ens använt rengöringskräm på evigheter.
– Sluta att gnälla, sa jag och fortsatte att riva.
– Jag tycker att du ska lugna ner dig och ta en fikapaus nu, sa gästrummet klokt.

Jag lydde förstås.

Det var hisstrumma innan det blev ett vanligt rum. Som synes: vad jag än gör med rummet, kommer det att bli bättre.

Efter fikapausen klev jag in i badrummet. Jag ställde mig ilsket med händerna i sidorna och sa till badrummet att det ju ser alldeles naket ut där det inte är kakel.

– Men … sa badrummet. Jag fick inget kakel vid senaste renoveringen. ”Man gör så i Italien”, sa renovatören.
– Quatsch! sa jag på tyska eftersom jag inte kom på vad ”struntprat” heter på italienska. Nu ska det bli tapeter på de där nakna ytorna! Blommor? Fåglar? Fyrkantsmönster? I blått på vit botten?
– Spelar ingen roll, sa badrummet, bara det inte sticks eller kliar.

Halva badrummet har kaklade väggar. Andra halvan har ingenting!

Eftersom jag inte hade någon mjukistapet hemma för tillfället, travade jag istället in i köket och blängde på kylfrysen, som har börjat kvittra. Den är drygt 20 år gammal, vilket motsvarar 90 år i vitvaruår. Kvittret på baksidan lär vara ett fläktfel som är lika irreparabelt som ett lårbensbrott på en tävlingshäst.

Jag klappade lite på kylfrysen och lovade att jag i alla fall skulle städa bort all skit som tynger från ovansidan.

– Hjälp … suckade kylfrysen. Jag tror att jag är på väg att ge upp. Kvitter, kvitter.
– Jaja, sa jag kyligt. Den dagen, den sorgen.

Här kunde jag förstås ha tröstat kylfrysen bättre, men min blick föll på de ljusblåa luckorna som jag målade med helt fel färg för tolv år sedan.

Bebis-blått! Huärk! Usch! Hugaligen! Slitet såpass att den gamla gula färgen dyker upp …

– Håll ut! ropade jag till köksluckorna. Räddningen är på väg! Jag lovar att ni kommer att bli ommålade till jul!
– Fnyyys, fnös luckorna emedan de hade hört mig säga så minst tio gånger tidigare.
– Men titta här, här kommer jag med en skruvdragare och några bits! sa jag.

Jag tänkte bara skruva bort några handtag här och där, men kan ni tänka er: det var ju riktigt kul!
Och vips, var alla luckor bortplockade och redo för ommålning!

Svettig, nöjd, redo för färgbeslut tog jag en titt i postlådan – som för en gångs skull inte var tom. Under över alla under! Ett brev!

– Men vad är det här? sa jag till kuvertet, som inte öppnade upp. Telenor? Jag är ju inte kund hos Telenor. Mycket underligt.

Brevet innehöll till min stora skräck en faktura på nästan 7 000 kronor. Brevet påstod att jag var kund hos Telenor – vilket jag inte är. Eftersom jag inte är kund, kan jag inte logga in och kolla med kundtjänst, så jag ringde. Och hamnade i en kö. Klick, så hamnade jag i en annan kö. Klick, så hamnade jag i en tredje kö.

Tiden gick.

Här kan man se att jag har varit upptagen med samtalet till Telenor i nästan två timmar.

Mitt ärende, som kanske ligger i en mapp som heter ”påstår att hon inte är kund hos oss”, har nu hamnat hos reklamationsavdelningen, som kan ta upp till tio dagar på sig innan de kontaktar mig. Jag svor högt så att det skallrade i tänderna:

– Marraskuu!!!
– NUUU! sa någon från kylfrysens håll.
– Va? sa jag.
– Krask! sa äggen.

Förmodligen kastade sig äggen helt självmant från kylen. Ett krossat och oanvändbart ägg motsvarar enligt sägnen fem års olycka, så nu har jag det att se fram mot också.

Och hur har ni det, denna novemberdag?

Share
47 kommentarer

Om det blir november

Här kommer en rolig dikt, skapad av min numera stupade Olle Bergman redan 2007.

Om det blir november

Mörkret största hotet, kryp på golvet
Om
det blir november tar det bara ett par minuter innan mörkret fyller
din bostad. Mörkret är det största hotet när det är november. Den
innehåller
ämnen som söver och kväver samtidigt som den gör det svårt att
orientera sig. Mörkret är kallt och brer ut sig. Nere vid golvet
under mörkret kan du se bättre och andas lättare, kryp därför ut
under mörkret.

Utrymningsplan
Gör en utrymningsplan hemma. Hur tar vi oss ut om det blir
november?
Behöver vi stegar eller linor för att komma därifrån? Se till att det
alltid
finns minst två vägar ut och bestäm en samlingsplats till våren.

Med tanke på mitt nya liv som änka, bävar jag för november. Denna bävan är såpass tung att jag ber alla omkring mig om hjälp att hitta på sånt som gör livet lättare att leva när man befinner sig i den mörka säck som den elfte månaden ju är. Alla är överens om att stearinljus, te, soffa, filt, film och bok är kombon som löser de flesta problem – men många påpekar också att mitt inställning till just månaden november är bortitok fel och alldeles för negativ.

Ålrajt.

Faktum är att vintern är kall, mörk och blöt. Då utgår jag från att det blir dystert, tråkigt och deprimerande. Kan jag intala mig att vår långa vinter istället är mysig, magisk och terapeutiskt helande samt att november ju är månaden som är bäst på att vara just det: mysig, magisk och helande?

Hahahahahaaa. Näpp!

”Min novemberångest är en risig skog, där deppiga människor skrika. Stoltare ödemark finner du nog; men det skiter jag i …” (Fritt efter Per Lagerkvist).

Men i förra kommentatorsbåset dök det plötsligt upp roliga tankevurpor, som fick mig på ett strålande humör. Plötsligt såg jag positivismen som en möjlig väg framåt.

Symbolisk bild: Nybroplan i Stockholm lyser grönt!

Så här skrev Karin:
”Lättad över nybesiktigad och godkänd bil. Och jag är särskilt nöjd med att jag inte följde min första impuls när jag såg på kartan att det är promenadavstånd till den aktuella bilprovningen. ’Så bra, då kan jag ju gå dit!’ Tänkte jag, men tänkte igen och tog bilen.”

Båthuspernilla:
”En tankevurpa liknande den att promenera till bilprovningen gjorde jag när jag satt bakom ratten och högt funderade över hur tusan en blind bilförare skulle hitta bland alla knappar på panelen i mittkonsolen när de inte alls var taktila.”

Dina:
”Som när jag letar efter mobilen medans jag pratar med någon på´n.”

Ninja i Klockrike:
”Min favorit är fortfarande bussförarkollegan som efter ett långt arbetspass cyklade hemåt och vid den hårt belastade hållplatsen Tussmötevägen stannade till och glodde surt på trafikanterna som inte gjorde ens en tillstymmelse till ansats att kliva ombord. Sen cyklade han vidare mot hemmet …”

Relaterat är min egen otroligt konstiga plan när jag var i 25-årsåldern:
”När jag får barn, ska leksakerna minsann inte ligga på golvet!”

Låtom oss skratta från och med nu ända till december. Då kommer (förhoppningsvis) krafter och kreativitet att vara på topp så att Julkalendern kan publiceras utan avbrott.

Tischorna från december 2023, som fortfarande ligger kvar i en kartong.
Share
26 kommentarer

Nobelpristradition! Motiveringsdags! Kliv in i kommentatorsbåset!

För en miljard år sedan (eller 2019) när världen såg helt annorlunda ut, kom kommentatösen Ninja-Malin på en tävling som var så rysligt rolig: hitta på litteraturpristagar-motiveringen i förskott!

Exempel:

Snuttski Praduttski tilldelas Nobelpriset i litteratur för sin förbryllande förmåga att placera subjektet i en kontext som transformeras avlägset bortom vedertagna grifter.

Halte Rabarber und Stolt tilldelas priset för sin detaljerade raljans över de utanförståendes irrelevanta orientering genom de subjektiva kval som verbalisering utgör.

Skumpa von Dinkeldunk tilldelas Nobelpriset i litteratur för det oförblommerade artisteriet och den vulkaniserande skaparkraften i universums pulsåder.

Sully Prudhomme får priset såsom ett erkännande av hans utmärkta, jämväl under senare år ådagalagda förtjänster som författare och särskilt av hans om hög idealitet, konstnärlig fulländning samt sällspord förening av hjärtats och snillets egenskaper vittnande diktning.

Kan man vinna nåt då? Ja, det kan man säkert, men jag måste komma på om det är en gammal t-shirt eller en middag på tu man hand eller kanske tio böcker ur mina bokhyllor. Eller nåt helt annat?

– Kan herr Nobel vara så vänlig och sätta två fingrar strax framför vänster öra? Smutsiga naglar säger han? Jamen borra ner dem i polisongen vetja! (Bild: Gösta Florman, The Royal Library.)

Motiveringstexterna som Akademien skriver är numera så perfekt formulerade att tidningarna som kopierar och klistrar in, inte kan göra fel. Detta beror på att jag gång på gång skrev till de aderton (som var både fjoderton och sjuttsiken i flera år) att vi måste hålla ordning på alla sin/hans/hennes.

Eller … så läste de inte alls mina mejl utan kom på det helt på egen hand. Jajaaa.

Själva tillkännagivandet kommer att sändas både här och där, t.ex. på Nobelprissajten, som dock envisas med att skriva allt på engelska. Huvudsaken är att vi

  • hinner komma på många galna motiveringar före kl 13
  • gissar lite på vem som får priset
  • använder finurlig kreativitet för att få andra att fnissa.

Fotnot
Såg ni luringen här ovan bland exemplen? Sully Prudhomme är den första pristagaren 1901, och hans motivering är alldeles korrekt avskriven.

Ständiga sekreterarens plats med fjäderpenna i ett tomt bläckhorn. Pfffft, liksom. (Foto: Lotten Bergman.)
Share
63 kommentarer

Biltrassel … igen

Jag försökte i förra veckan starta bilen (Volvo V70 från 2009), men den surade.

– Zinn zzzinnng brrrschzzz.
– Kom igen nu, du har ju fått olja, bensin, nytt batteri, nya sommardäck, ny vindruta, ny ljuddämpare och släpet är besiktigat och godkänt!
– Scccchiiinggg sssbrhostbrrr bzzzzingg.

Jag filmade bilen och skickade runt till bilkunniga personer som sa att det nog var batteriet som spökade och att det ju är plättlätt att starta med kablar. (Om man känner nån som inte har hybrid- eller elbil.) Men ack nej, inte ens med grannarnas varsamma handpåläggning och hejarop, ville den hosta igång.

Då gick jag ner till bilmecken som vi har här i kvarteret. Man går på en slingrande cykelväg, genom en stor, relativt svårgenomtränglig dunge med sly och barkborreträd, hoppar över en bäck som slutade porla för tio år sedan, kliver över rishögar som någon verkar spara på till Valborg – och så är man framme vid bilmecken. Han röker som man gjorde på 60-talet och är arg på moderna bilar som ska lagas med hjälp av datorer.

– Jag har en Volvo [insert siffror och bokstäver samt årtal] som går som en klocka.
– Så … vilken bil tycker du att jag ska köpa eftersom den här (viftade lite lamt mot dungen)  verkar vara ett måndagsexemplar?
– INTE EN GASBIL! Inte en ny bil. Inte nån jävla fransk bil. Volvo om den är byggd i Sverige.
– Men då måste jag väl gå tillbaka till 1960-talet …?
– Så länge inte Ford är inblandat! Jävla Fordmotorer.

Förmodligen är det en sån här bilmecken har, tänker jag.

Så jag gick svärande hem igen över stock, sten och sly.

En gång per dag försökte jag starta bilen (sszzsbrhostbrrr) och en gång om dagen blev jag besviken. Men så på åttonde dagen! DÅÅÅÅ!

– Bhhrrmmmmmmbrrrrrrrr!
– Men va fan, startar du NU??? sa jag besviket och tittade ner på min bleka lekamen.

Bilen brummade. Jag gasade. Och suckade. Detta eftersom jag insåg att jag på inga villkor kunde låta detta ögonblick gå förlorat trots att jag just då var klädd i enbart

  • Birkenstocksandaler
  • kortkorta shorts
  • stor, trasig, urtvättad t-shirt.
Ungefär så här, vilket ju ser rätt läckert ut på denna av AI skapade bild.

Det var blott 9 °C och ingen mobil, plånbok eller bh hade jag på mig. Men vad gör man inte?

– HEJ! skrek jag högt när jag kom in i den av cigarrettrök fyllda verkstan.
– Fick du igång han? sa bilmecken förvånat.
– Mhm. Där står den! Här är nyckeln! Ta så lång tid på dig som du vill! Måste rusa!

Och så begav jag mig hemåt. I mina sladdriga sandaler klev jag över rishögar, hoppade över den geggiga f.d. bäcken, trängde mig genom sly och över döda trän samt gick raskt med gräs och kvistar mellan tår och i hela frisyren på den slingriga cykelvägen.

Några dagar senare hämtade jag – fullt påklädd – bilen igen.

Stackars bilen. Ventilkåpspackningen hade verkligen ställt till det!

Själv har jag liknande problem: knävlarna knakar, knaskar och knorrar och dubbla hälsporrar får mig att halta som Zeb Macahan. Kan någon komma och suga ut min olja ur motorn?

Nu låter det så här när jag reser mig upp ur soffan:

– Scccchiiinggg sssbrhostbrrr bzzzzingg.

Share
35 kommentarer

Tre tramsiga tjatgnäll

Jag gnäller!

(Men bara i skrift. I tal och prat samt gester är jag rena rama solskenet.)

Kanske har jag blivit lite sur och arg på livet, bara?

Kanske har jag mer tid över i dessa dagar? Kanske är jag faktiskt bara less på saker som inte funkar som de ska?

1.

Igår uppsökte jag en begagnatbutik som hade sålt mig en ickefungerande laddningssladd för 49 kr. Så fort jag upptäckte ickefunktionen, tejpade jag fast kvittot på sladden och lade den på ett bra ställe för att ”imorrn” med rynkade ögonbryn slå kvittot i huvudet på försäljaren.

Sedan gick några veckor. Texten på kvittot blektes såpass att det enda som syntes var några obegripliga tecken här och där. Men jag stålsatte mig, gick tillbaka till affären och sa som det var. Argumenten låg travade i hjärnvindlinglarna i form av punktlistor och repliken ”49 kr är ändå 49 kr” kvillrade längst fram på tungan.

(Min mun-fysionomi och eventuell kontakt med hjärnan bör inte faktagranskas.)

– Okej, här får du en ny!

Sa försäljaren. Det var det absolut enda som hände. Allt tjat och gnäll repeterades helt i onödan! Laddsladdsägare Bergman gick hemåt med hoppsasteg och glömde helt bort hur man rynkar ögonbrynen.

2.

I augusti hyrde jag en förträfflig bil på OKQ8 för att köra min alzheimerpappa och Orangeluvan till Öland. Efter några dagar på ön, vände vi hemåt igen; allt gick som smort. Men när bilen skulle lämnas tillbaka sa personalen till mig att inte tanka bilen full utan att bara parkera den vid en pump. ”Vänta här vid disken medan jag inspekterar bilen” sa en kille i kassan och gick ut till bilen. Han kom efter en bra stund tillbaka och sa att allt var piffigt och bra och att han hade tankat bilen för 501 kr.

– Eeeeh, det var mycket sa jag, som hade tankat bilen proppfull för 300 kr några timmar tidigare.
– Nej, det är vad det kostar, sa killen.
– Fast … hur vet jag att du tankade för 501 kr eftersom jag inte fick vara med?

Tjafset fortsatte en stund, men jag betalade (förstås) och gick hem med mitt kvitto på 501 kr. Kvittot hänger dock inte på något sätt ihop med tankningen, utan är bara ett kvitto på att jag har betalat 501 kr inne i butiken.

(Irriterande nog finns inget soligt slut på denna historia – jag har mejlat och tjafsat men inte kommit längre än att mitt kvitto på 501 kr även skickades i digital form.)

Bara en association.

3.

”Jag och mina stekpannor” är en löjligt utdragen följetong här i bloggen. En gång var jag på basketmatch med två. En annan gång föll jag på ett skosnöre inne på Ica samtidigt som jag höll i en stekpanna. (Det sa PANG i stengolvet så att butikschefen kom springande, beredd på ett rån.) En tredje gång skröt jag här över min nya stekpanna av märket Fiskars, men fick på tafsen av alla som hävdade att gjutjärn är meningen med lifvet.

Åh, så det puttrade och fräste fint.

Just denna stekpanna på bilden ovan, full av morötter, var ett under av stekvänlighet. Jag rekommenderade den till alla som gick i stekpannetankar och älskade den såpass att jag ibland stekte sånt som egentligen inte behöver stekas.

Men så hände nåt. Det var som som om stekpannan i början av sommaren hade tröttnat på oss och bestämt sig för att hämnas någon oförrätt: ALLT fastnade. Vi drösslade med oljor och smörade allt vad vi kunde. Men inget hjälpte.

Jag skrev då ett frågemejl till Fiskars. De förklarade snabbt:

”Denna modell av stekpanna Hackman by Fiskars har en Thermium mineral behandling som bildar en mycket tunn, guldig non-stick belägning på den rostfria stekpannan. (…) Efter att non-stick egenskaperna har försvunnit används stekpannan som en klassisk rostfri stekpanna. (…) Att mineralbehandlingen försvinner från stekpannan är inget som går under garantin då den efter detta fungerar som en klassisk rostfri stekpanna.”

Då blev jag kinkig. Jag skrev:

Ni säljer en underbar stekpanna som funkar bättre än någon annan stekpanna jag någonsin har ägt, och när den trots finfin skötsel inte längre är underbar, får jag till svar ”nu är den som en klassisk rostfri stekpanna”.

Tänk om jag köpte en fantastisk bil. Den funkar precis som jag vill. Jag säger ”köp den här bilen” till alla mina kompisar.

Men plötsligt funkar inte bilen. Den är en skugga av sig själv. Jag klagar på att den inte startar, att den inte kör, och att den inte är den bil jag ju köpte. Då säger biltillverkaren:

– Nämen så kan det bli. Du får helt enkelt se på den som en Amazon från 1961 från och med nu. Lycka till!

Hokus, pokus blev stekpannemänniskorna fulla av förståelse, så nu kommer jag att få en ny stekpanna! Enligt instruktionerna får jag varken kyla eller värma den för mycket, inte diska den för lite eller för länge eller herreguuuud i maskin – och absolut inte värma den i en för varm ugn. ”När belägningen flaggnar eller Non-Sticken har slutat fungera räknas den som förbrukad.”

Såja. Silkesvantarna på! Besinningsfull och omtänksam stekare med ett sällan skådat tålamod ska hantera den nya stekpannan precis lagom på alla sätt och vis!

Mitt nästa mejl kanske kan vara en erbjudan om rättstavningskurs för kundtjänstavdelningen på Fiskars?

Eller … kanske ska jag bara vara glad att det inte är jag som står så här. Bilden togs så sent som 1937, vilket ju är häpnadsväckande. (Foto: Gunnar Lundh, Digitalt museum.)
Share
31 kommentarer