Hoppa till innehåll

Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Facit till lucka 1 heter lucka 2 (Lilla Julkalendern 2020)

TUT! Här kommer 2020 års första facit! Om en favorit! Och för säkerhets skull upprepar jag att jag – när jag här publicerar några kommentatorer – är både orättvis och ologisk samt inte alls alltid drar upp det första rätta svaret ens! Se bara:

Dina:
”Heter han Dan i förnamn?”

Ökenråttan:
“På Söder finns ett hak som heter Pom & Flora.”

Björn:
“Nämen … jag kan ju aldrig någon av de här frågorna. Snablar också!”

Zkop:
“Jag betar av ledtrådarna en efter en.”

Flora:
”Och vad har bilden på mig med saken att göra?”

Eva-L:
”Une histoire tror jag minsann!”

Smultronblomman:
”Jag tror jag har fattat vad det handlar om. Conan Rabarbern så klart!”

Agneta uti Lund:
Et maintenant je sais!

Vi har två specialkommentatörer idag – Ökenråttan och Niklas – men vi återkommer till dem lite senare.

”Father Brown” i första luckan är lite luddig i konturerna eftersom han kan vara både far och son. Eller rentav huvudkaraktären. Men strunt samma – ni kom ju fram till lösningen trots att dialogen hade klivit i kostymen från ”Det sjunde inseglet”. Kanske via elefanträddar-Cher, kanske via den döda mamman eller den svampförgiftade kungen?

Hemlisbloggaren var idag Jean de Brunhoff (1899–1937). De böcker som han hann skriva under sin korta levnad var:

  • Histoire de Babar, le petit éléphant [Sagan om Babar, den lilla elefanten] (1931)
  • Le voyage de Babar [Babars resa] (1932)
  • Le Roi Babar [Kung Babar] (1933)
  • L’ABC de Babar (1934)
  • Les vacances de Zéphir [Zéphir på sommarlov] (1936)
  • Babar en famille [Babar och hans familj] (1938)
  • Babar et le père Noël [Babar och jultomten] (1941)

Nu kommer en krånglig mening. När Jean (och så vansinnigt många andra) plötsligt dog i tuberkulos (som förresten är en zoonos, alltså en sjukdom som smittar mellan djur och människor), låg ”Babar och jultomten” i pipeline tills den unge sonen Laurent (f. 1925 and still going strong) lyckades färdigställa den.

SvD 24 april 1938.

Nu kommer en krånglig mening till. Historien om hur Babar uppfanns påminner lite om Pippi och Astrid Lindgrens eftersom det var Laurents mamma – pianisten Cécile de Brunhoff –som en kväll berättade för sina då två söner (en tredje son, Thierry, kom senare) en historia om en elefant som hamnade i Paris och stal pengar för att kunna handla kläder. När maken Jean hörde historien, ritade han snabbt ner den. (Och tog bort stölden.)

Cécile de Brunhoff (1903–2003) sägs ha insisterat på att hennes namn inte skulle vara med i boken, trots att hon ju hittade på storyn. Det låter knasigt blygsamt, men enligt alla källor var hon bestämd på den punkten och ville inte på några villkor ta fokus från musicerandet.

Annons i SvD 8 december 1946.

Så, Laurent [lårå] de Brunhoff tog på 1940-talet över producerandet genom att helt enkelt härma sin fars stil, och därför kan vi numera läsa i mer än 50 böcker bl.a. om hur Babar

  • yogar
  • turistar i det moderna Paris
  • spelar datorspel
  • besöker N.Y.
  • går på museum
  • undersöker hur det står till i Hollywood.

På biblioteken står de gamla Babar-böckerna numera nere i magasinen. De anses nämligen inte riktigt rumsrena av vuxenvärlden. (Barnen har inte något att säga till om.) På lilla mig gjorde ”Sagan om Babar” ett däremot ett mycket positivt intryck.

Den stoooooora boken med snirklig handskrift var underbar med elefanterna som håller med snabeln i svansen på den som går före, mamman som blir skjuten av en jävla jägare, Babar som gråhåååter, kungen som äter svamp och dör, de gamla elefanterna som är alldeles skrynkliga och den svartvita bakifrånbilden efter bröllopet.

Trallalala.
Pang!
Uhuuuuu!
Örk.
Mummel mummel.
– Snöar det? sa lilla Lotten 1968.

Men Babar är för mig även tv-serien från 60-talet, där alla skådespelare på Mumin-vis (den hemska där skådespelarna tar av sig huvudena som är fulla med hö, vilket kung Ekman är allergisk mot) har stora huvuden och rör sig lite som balettdansörer. Babars runda fötter fascinerade mig storligen. 

(Den här versionen är på engelska, dock.)

Men nu till specialkommentatörerna!

  1. Ökenråttan skickade en bild från när yngsta råttungen Ludvig var knappt tre år. Lille Maken står bakom honom där i köket.
”Tydligen var det nån bättre middag dagen innan, för våra stora kalasglas för bättre viner står där på bänken ser jag, liksom en vinflaska. Ludvig har väl kört upp sin pappa ur sängen för att få höra sagan om Babar; du ser gossens sömnrosiga kinder. Men först ska han förstås ha välling, så ut i köket med pappan.”

2. Niklas beordrade sin syster att rota fram och fotografera ”Kung Babar”, som har en censurerad och borttagen bild med bl.a. ”Olyckan”! Därav Niklasses referens till Ted Åström.

”Lillasyster var så oerhört rädd för den boken och särskilt det uppslaget. Senare har vi och mamma psykoanalytikern förstått att hon i Olyckan med de smala ögonen såg en arg mamma. Vi hade läst boken hos vår moster som hade kvar den sedan hon var liten. På 60-talet hade några vänner till föräldrarna köpt med sig en barnbok till oss barn, förmodligen utan större tanke, och råkat köpa den. Lillasyster brakade ihop av rädsla men då upptäckte vi att boken var censurerad och alla de läskiga bitarna var borta.”
Så här ser hela uppslaget ut på franska. När det inte är censurerat.

Det är bra, hörni! Ut och leta 45 år gamla bilder och engagera släkten när det vankas facit!

Och nuuuu är det dags för morfars plommonstop, som ju ser ut precis som Babars! Det är fortfarande trasigt och dammigt, men jag har skrivit nya lappar med era namn. Frasigt fräscha är de.

Men … säger ni … hur ser vinst-tischan ut? Jo, av hävd och gammal vana är den tyvärr osynlig ett par dagar till.

Och nu drar jag! Hokus pokus, så blir årets första vinnare … prassel prassel …Karin! Tjoho!

Lucka 3 kommer i ottan den 3 december!

Share
23 kommentarer

Lilla Julkalendern 2020: första luckan

Välkomna till Lilla Julkalendern 2020, alla nypåstigna och alla gamla rävar som sitter bakom öron och på läktare eller som springer omkring på planen med corona hängande runt anklarna! Nu ska här has kul!

Det viktigaste: gissa inte rakt ut vem det är som gömmer sig i texten nedan. Lämna ledtrådar! Ett föredöme var Béatrice Karjalainen i första luckan 2019: Hon berättade om Blomsterlandet och linnedukar inleder med det klassiska: ”Det kan väl inte vara så enkelt” (Svaret var Carl von Linné.)

Lucka 1


Father Brown: Vem är du?

Cher: Jag är Cher.

Father Brown: Kommer du för att hämta mig?

Cher: Nej, men en avlägsen släkting.

Father Brown: Det var ju sorgligt.

Cher: Inte särskilt.

Father Brown: Min mamma sköts ihjäl när jag var liten.

Cher: Mhm. Hellre död än ensam.

Father Brown: Näe. Du plockar svamp, inte sant?

Cher: Hur vet du det?

Father Brown: Åh, jag har ju hört det i visorna.

Cher: Ja, jag är ganska skicklig … [sjunger] ”If I Could Turn Back Svaaamp …”

Father Brown: Jag minns … Vår käre kung åt svamp och dog.

Cher: Ja, det var sorgligt. Men varför ville du ta över hans roll?

Father Brown: Det är min sak.

Cher: Det har du rätt i. Döden är dock allestädes närvarande.

Father Brown: Jag får väl leva så länge jag tutar i egen lur?


Oj, nej. Nu kommer en såndärn onödig bild som man ska strunta i.

 

Facitsajten!

(Den här tabellen här nedan kommer att fyllas på med länkar under de kommande 24 dagarna.)

Lucka 1 och dess facit. Lucka 13 och dess facit.
Lucka 3 och dess facit. Lucka 15 och dess facit.
Lucka 5 och dess facit. Lucka 17 och dess facit.
Lucka 7 och dess facit. Lucka 19 och dess facit.
Lucka 9 och dess facit. Lucka 21 och dess facit.
Lucka 11 och dess facit. Lucka 23 och dess facit.

Programförklaringen!

Share
85 kommentarer

Imorrn börjar Lilla Julkalendern 2020!

Ja, den är här nu igen – decembermånaden. Och med den Hemlisbloggarjulkalendern. Alla som har varit med förr om åren kommer att känna igen sig, även om formatet pga. tidsbrist är lite nedbantat: tolv luckor (litterära gåtor) och tolv facit blire.

Nu ska ni få se hur Julkalenderns programförklaring såg ut 2005, eftersom allt är nästan likadant år 2020. Förutom att jag tydligen på den tiden skrev ”mail” istället för mejl.

Hm. Vad menade jag med det där i slutet? Vem har förtjing på vaaad? Mysko. Hur som helst är jag allra mest nöjd med den här röda tråden:

Alltså ”Historien om någon”. Tihi, fniss, fniss

Första året listade ni ut dessa 24, nej 23 … hemlisbloggare:

Mike Hammer
U*f L*ndel* (vi skriver av hävd inte ut hans namn, för han blev arg på mig)
Enid Blyton
Anne Frank
Stig Cederholm
Tage Danielsson
Wilhelm Grimm
Agatha Christie
Groucho Marx
Ayla
Selma Lagerlöf
Bert (Anders & Sören)
Arthur Miller
Liza Marklund
Rundström (Agnes von Krusenstjerna)
Den 16/12 2005 gick internet sönder – enda gången som Julkalendern har uteblivit.
Ingmar Bergman
Elsa Beskow
Tintin
Helene Hanff
Vladimir Majakovskij & Sara Lidman
Falstaff, fakir
Inger Frimansson
Povel Ramel

I år kommer ingen av dessa att återkomma. Eller så kommer de visst tillbaka, och här står jag och bara försöker lura er. Varannan dag den 1–24 december lägger jag alltså ut en text. Eller en handlingslapp, en text i bild, en felanmälan, lite Scrabble eller bara ett telegram. In i kommentatorsbåset rusar ni alla för att gissa vad som ligger bakom orden. Det är oftast en författare, ett bokverk, en film eller en blåsippa – men även Clas Ohlson har julkalendrats.

Det allra, allra viktigaste nu: kom ihåg att INTE skriva ut det rätta svaret om ni är säkra på det! Alla som med bestämdhet vet vem som gömmer sig i luckan bör ge ledtrådar precis som jag … (Vilket kan resultera i fantastiska gissningar när den som är bombsäker faktiskt har fel.)

Fackuttryck – såna vi svänger oss med i båset

Att göra en blåsippa: att vara bombsäker på sin sak, men ha fel.

HB: förkortning för ”hemlisbloggaren” – alltså den som alla letar efter.

Orlando Bloom och Skebokvarnsvägen har (oftast) inget med saken att göra, men är roliga att dra till med när som helst.

Dan Brown gissar du företrädesvis på när du inte kommer på något annat.

Hjalmar Söderberg är en ovanligt vanlig gissning, bara.

Att göra en Schubert: att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna … när det i själva verket är det rätta svaret.

Att sitta på läktaren är att misstänka att man har så fel och är så väck att man bara är med och njuter av att de andra [nere på planen] verkar ha koll på vad som händer och sker.

Att hoppa i hatten: man har inte tid/lust/ork att gissa/klura/fundera, men vill faktiskt ändå vara med på ett hörn och ha en chans att vinna tischa.

Och hur ser månne 2020 års t-shirt ut? Jag vet inte, för den är än så länge osynlig. Men inte så här i alla fall, för i så fall hade jag ju bara repriserat 2017 års tröja och det hade faktiskt varit jättekonstigt:

Ses i båset i ottan den 1 december!

Share
36 kommentarer

Kristallkula på ingång!

Jag pratade med några kompisar om bh-användandet, och vi var alla helt överens om att detta plagg är överreklamerat i dessa coronatider.

Även vi som traskar iväg till jobb på högskola, sjukhus, restaurang och affär har slappnat av i bröstregionerna – och plötsligt finns inget behov av dekolletageupplägg, tunikor med snyggt fall eller ens smycken. Fan vet om någon av oss ens tvättar håret när det är dags.

– Tandblekning? Pfft.
– Högklackade skor? Hahaha!
– Linning och skärp göre sig icke besvär!

Men vad betyder detta egentligen? Kommer vi att drabbas av en backlash och köpa strassörhängen och balconette-bhar samt börja tupera håret när vi i en eventuell framtid kliver ut ur coronabubblan?

Eller … är vi månne på väg in i en bekväm tid med 1920-talsmode med hattar som tar fokus från frisyr och de fantastiska kläderna som bara hänger utan att sitta åt?

Bakre raden: Alice Day, June Collyer, Dorothy Gulliver, Gwen Lee, Molly O’Day, and Sally Eilers. Främre raden: Sue Carol, Lina Basquette, värdinnan Mary Pickford, Lupe Velez, Flora Bramley, and Ann Christy. Foto: John Springer (1928).
Männen kan ha äppelknyckarbyxor med plats för mobilen där mere vid vaderna!

Hur som helst undrar jag om vi inte alla till mans har slappnat av när det gäller det ytliga. Idag gick jag helt utan eftertanke ut på en promenad iförd

  • röda skor
  • rosa yllesockar
  • svarta joggingbrallor
  • senapsgul regnrock
  • cerise halsduk
  • orangefärgade vantar
  • grön-lila-prickig mössa
  • basketboll.

Bildbevis? Nope, nån måtta får det faktiskt vara; jag måste ju tänka på mitt rykte.


Fast en liten uppdatering får ni ändå.

Idag (en dag senare) gick jag på promenad iklädd lika hemska färger – om inte värre. Inne i skogen tappade jag bollen nerför en brant klippa, och på vägen ner fanns det trattkantareller.

Men inget hade jag att plocka dem i.

Joooo! Kapuschongen!
Share
47 kommentarer

Så … hur är det att jobba på högskolan?

De föreläsningar som jag hade bokat i april–juni i år motsvarade en för mig normal årslön. Jag hade aldrig varit med om maken till sug efter föreläsningar om det svenska språket och gnuggade händerna samtidigt som jag började fantisera om att köpa en bil som rullar när den ska. Men.

Coronaridån föll, och min inkomst med den. Katjonk.

Fast då kom då MDH och sa ”hoppa in här hörru” – så det gjorde jag. Nu sitter jag vid ett skrivbord och springer i trappor och har gubevars kaffepaus, vilket jag senast hade på Nationalencyklopedin på 1900-talet.

Kaffepaus med regeringens coronapresskonferens i direktsändning.

Jag hittar på uppgifter och rättar inlämnade uppgifter och uppfinner övningar och somnar ovaggad redan kl 23. Och så Zoomar jag, förstås. En tretimmarsföreläsning är helt omöjlig att genomföra eftersom det är så energikrävande för alla inblandade. En timme är okej – men bara om man är aktiv med chatten och inte kräver att alla ska prata.

Men det är så tomt i lokalerna. Högskolan har 20 000 nybyggda kvadratmeter med ett knarrande tvättstugegolv i 70-talsorange, coola möbler, öppna ytor, glasväggar, mysko pelare och plötsligt uppdykande rör. Det är så få på plats att man kan höra en blyertspenna falla på våning 1 när man gör armhävningar på våning 6. (Jfr ”slumpskryt”.)

Högskolan är byggd i ett gammalt badhus, och bassängen låg här. Jag står alltså på den ursprungliga läktaren!
Allt är så modernt, så modernt. Men det tog ett tag innan jag fattade att dörrlåset till dörren som jag har lyckats öppna sitter vid hissarna. (Det vänstra dörrlåset hör alltså till en annan dörr till vänster, utanför bild. Hissknappen sitter mellan dörrlåsen.)
Aha! Ingång 1!
Jaha, ingång 2.
Huh? Ingång 15?

Nej, skyltarna betyder förstås Hamngatan 15, Drottninggatan 2 och Bruksgatan 1 …

När jag såg de här två pelarnas placering höll jag på att trilla omkull av pur arkitektförbryllelse. Den övre verkar ha en fotboja dessutom?

Lunchen äter jag med mina kolleger i en av, vad det verkar som, tusentals olika ätplatser. Jag har nästan alltid medhavda rester – men igår blev jag tvungen att äta enligt principen man tager vad man haver (sa Cajsa Warg inte):

Två kokta ägg, en burk (dyr) tonfisk och knäckebröd samt kranvatten. Men TÄNK om jag hade haft tomater, lök och några gröna blad – då hade det ansetts vara en helt normal köpesallad för 89 kr.

Orsaken till matbristen var att jag hade lagat spagetti och köttfärssås till ett helt kompani och därmed tänkte kunna utfodra mig och familjen i flera dagar: lasagne, pastagratäng och chili con carne. Men. Någon ställde ut allt på verandan (”utekylen”) och glömde att försegla grytan. De två små krukorna som lades som tyngd på locket stod inte emot klåfingrigheten hos …

… en grävling? Ett vildsvin? Vilket väsen klarar av att lyfta på detta lock? Och sedan sprida ut spagettin ända ner till gräsmattan och dessutom skopa upp såsen? E.T.?

Svar på frågan i rubriken: Det är (trots corona) jättekul att jobba på högskolan. Särskilt den 25:e.

Share
40 kommentarer

Corona: Stäng! Öppna! Tyst! Säg nåt!

Det absolut jobbigaste jag har gjort var att springa ett millopp i bedrövliga skor. Vilket kan jämföras med att föda barn, men då slapp jag i alla fall skavsår.

Lite jobbigt var det när vi hade så ont om pengar att de fem barnen fick nässelsoppa från trädgården och stulna rabarber från grannarna. (Det finns dock ett och annat att säga om det minnet. Vårnässlor skördas sällan samtidigt som rabarber, och varför skulle jag palla rabarber när jag har egenodlad? Well.)

Men nu blir det jobbigare än jobbigt. Idag klockan halv tre tog nämligen regeringen sig samman och ställde sig med kollektivt rynkade pannor och sa att vi skulle sluta gå på biblioteket.

Källa: DN.

De föreslagna restriktionerna var förstås fler än så, och beror på att corona galopperar värre än nånsin genom befolkningen. Framför allt bör vi inte samlas fler än åtta personer i ”allmänna sammankomster”. Detta är bara förslag från regeringen (men som förmodligen kommer att klubbas igenom på torsdag).

Men … bibliotek? Jag kliar mig på hakan, tänker på biblo och funderar på hur farlig den miljön egentligen är när det gäller virusspridning. Jag går in, letar upp min bok, lånar den i automaten och går ut. Men okej. Jag ska göra mitt bästa.

Så. Vilka får problem nu?

Ajajaj, alldeles för många.
Helt och komplett olämpligt.
En ska bort.

Restaurangnäringen lider och vill att restriktionerna ska vara slappare. Skolungdomar vill ha mycket hårdare restriktioner. Några vill ha tydligare anvisningar och striktare krav på att reglerna följs medan åter andra tycker att laissez-faire-mentalitet är rätta vägen att gå.

Ingen är helt enkelt överens. Jag är fullständigt oöverens med mig själv eftersom jag

  • väl borde få träna basket i jättestora hallar där vi kan hålla tio meter mellan spelarna
  • aldrig i livet skulle gå fest eller ens glöggvisit
  • är komplett obekymrad när jag handlar mat med folk som inte vet vad avstånd är
  • inte åker bil med folk utanför familjen
  • gång på gång biter i handskarna när jag ska ta av dem
  • hellre går i en timme än sätter mig i en buss full med skolbarn.

Men okej.

Basketträningen får vänta.

Nu stundar nya tider. Om vi blir coronasjuka ska vi med gott samvete kunna säga ”jag gjorde ändå mitt bästa”. Som i våras:

Så här firade vi påsk med söstra mi (Orangeluvan) i april 2020.

Julklappsutdelning ute på en av stans alla konstgräsplaner kanske hade varit nåt?


Uppdatering! Emanuel Karlsten har översatt den här fimsnutten som den tyska regeringen har gjort. Den visar på allvaret vad gäller smittspridningen – och gör det mycket väl.

Share
34 kommentarer

Baklänges- och uppåner-noter?

I förra kommentatorsbåset ställdes en fråga som inte lämnade någon oberörd.

– Hur gör man med musiknoter och text när man skriver på arabiska?

Ska man läsa

  • noterna på västerländskt vis från vänster till höger
  • texten på arabiska från höger till vänster
  • rubbet från höger till vänster och vänster till höger samtidigt?
Ben Turpin försökte, och då blev det så här.

Eller är det så få som sjunger och spelar samtidigt att det inte är något problem egentligen? Vår obildning visste inga gränser! Och i Wikipedias huvudartikel stod inget!

Efterforskningar i ämnet visade att det är vanligt att man som hebreisk och arabisk musiker får lära sig ”vårt” sätt att läsa musik och bita i det sura äpplet när de vänder bakåfram och uppåner på sitt inlärda läsesätt. Men … lo and behold!

Det finns höger–vänster-noter även för araber!

Musiker från Asien måste även de bli flerspråkiga framför notstället, för de använder olika sorters notskrift där man läser uppifrån och ner.

Den här kallas Guqin, och just detta blad är från 1400-talet – men det används fortfarande.

Eftersom jag spelade piano för olika elaka pianofröknar i hela grundskolan, kan jag läsa noter. Men inte spela piano, om jag ska vara helt ärlig. Det sägs förresten att dessa tio grabbar inte kunde läsa noter:

  • hela Beatles
  • Clapton
  • Elvis
  • Eddie van Halen
  • Robert Johnson
  • Michael Jackson
  • Jimi Hendrix.

Må så vara, men de lider nog inte av det idag. (Okej, bara tre av dem lever, men hos dem kan man i alla fall inte ana så stort notokunskapslidande.)

Vad skönt att vi fick detta utrett! Nu ska vi bara se till att skapa ett coronavaccin och få till världsfred.

Fredsmärket här ovan skapades av en Gerald Holtom den 21 februari 1958 strax före en demonstration mot kärnvapen. Han förklarade senare:

”Jag var djupt förtvivlad. Jag ritade bara en bild av mig själv, som en representant för all världens förtvivlade människor – händerna utsträckta på samma sätt som Goyas bonde.”

Fast det lär visst också ha haft att göra med semaforering. Oh dear, nu måste vi börja utreda fakta och kuriosa igen.


Hur mår ni för övrigt? Vi får inte spela basket inomhus även om vi håller avstånd och bara är fyra i hallen, grannarna ligger sjuka i covid-19, julen verkar brinna inne och knäna knastrar. Men annars är det bra!

Share
44 kommentarer

Hur ska vi knäppa skjortan?

Jag vet inte riktigt hur jag vill ha det. I ena sekunden är det jätteskönt att hålla möten online, i nästa sekund vill jag bli ståuppkomiker i N.Y. och få 300 fulla kroggäster att skratta. En sen kväll handlar jag i en komplett folktom mataffär och njuter av stillheten. Sedan åker jag till jobbet på nybyggda MDH där vi på campus är ungefär 15 lärare och 20 studenter som delar på 20 000 m² golvyta … och känner mig lite ensam. Och så går jag in på apoteket där det råder hostkalas och rödnästa sjuklingar står (på lämpligt avstånd) i kö i 45 minuter.

Så då fokuserar jag naturligtvis på hur män och kvinnor har olika skjortknäppning. Vi vet inte hur vi vill ha det där heller, men av tradition knäpper männen ”åt höger” och kvinnorna ”åt vänster”. (Vän av ordning tycker att det är ett dumt uttryck. Det betyder nämligen att männens knappar sitter på höger sida om skjortöppningen.)

1. 1200-talet. 2. 1800-talets första hälft. 3. 1700–1850. 4. 1800-talets första hälft. 5. 1860–80 (stärkskjorta med hårdstärkt bröst). 6. “Sportskjorta”, ca 1900. 7. 1930-talet, med knäppningsbar front. (Källa: ne.se. Bild: Elisabet Thelander)

En snabb koll i min egen ytterst ostrukna garderob ger vid handen att jag blott äger herrskjortor. Men de är i alla fall oerhört prydliga när kragsnibbarna inte pekar bortitok.

Det finns enligt historiska källor olika teorier om orsaken till knapparnas placering:

  1. Kvinnoplagg knäpptes åt vänster för att det skulle vara lättare för adelns påkläderskor (som alla var högerhänta).
  2. Männen ansågs kunna klä sig på egen hand, och de var alla förstås högerhänta.
  3. Högerknäppning förenklade för män som snabbt behövde nå sitt vapen under rocken. (De stackars vänsterhänta soldaterna gick alltså åt snabbare eftersom de inte nådde sitt vapen lika snabbt.)
  4. Höger anses inom den kristna läran vara finare; Jesus sitter ju på vår Faders högra sida. Vänster var mörkrets och kvinnornas sida, exempelvis i kyrkobänkarna – och där kunde de amma ifred och ”skyla sina behag från männens blickar”.

Punkt nummer 4 tror jag faktiskt inte på, så det så. (Rätta mig gärna om jag har fel.)

Mansknäppning!
Kvinnoknäppning!

Och vad har jag nu för politisk höger- och vänsterallegori att ta till? Tänker jag på polariseringen i världen och det amerikanska valet? Eller motsträviga Storbritannien som har vänstertrafik? Alla stackars vänsterhäntingar som förr skulle avvänjas?

Näe. Jag har bara börjat borsta tänderna med vänster hand för att kolla om hjärnan gillar utmaningen. Men den vet inte hur den vill ha det – kanske straffas jag med hål i tänderna för att vänstran funkar lite sämre?

 

 

Share
65 kommentarer

Presidentvalet i skuggan av kossors framtänder

Minns ni fokusork? Just nu är min fokusork på topp! Jag kan springa, jag kan stå på händer, göra stolliga grimaser och dricka kaffe samtidigt – men varför skulle jag det? Istället jobbar jag som en normal människa (adjunkt, that is) på högskolan, kollar N.Y. Times-rapporterna om Trumpen & Biden, gör stolliga grimaser och pratar ihjäl mina kolleger.

Jag är med andra ord onödigt fascinerad av presidentvalet och den amerikanska kartan, som just nu (torsdag eftermiddag) ser ut så här.Som papegojor upprepar vi – liksom alla andra – mantrat om att folk är galna, att röstningssystemet är barockt och att vädret är rätt skönt trots allt.

– Men har ni hört att 18 miljoner danska minkar ska avlivas för att de har drabbats av ett muterat coronavirus som har smittat människor?
– Mmmm.
– Galet.
– Blir många snygga pälsar av dem.
– Hade inte Plupp en mink?
– Nej, en hermelin.
– Och en lämmel.
– Båda två vareju.
– Just det.
– Vad gör man med minkar nuförtiden? Ingen vill väl ha päls?

Så går dagen. Jag hittar på texter som studenterna ska läsa och analysera samt konvertera. Jag bekantar mig med betygssystemet och alla säger vi att distansundervisningen än så länge är lätthanterlig. Så dricker vi kaffe igen. Å ja ba:

– Vet ni att kossor inte har några framtänder?
– Vasaru?
– Va sa hon?
– Vem har tappat framtäderna?
– Vet ni att kossor inte har några framtänder i överkäken? upprepar jag.

Tystnaden är brutal. Alla famlar efter sina mobiler. Någon mumlar ”idissla” för att få tag i ett säkert halmstrå. En annan försöker rabbla kons magar för att visa att kon inte är ett helt obekant djur, men ramlar raskt in på de halländska åarna.

– Vommen, bladmagen, Viskan, Ätran, Nissan och Lagan?
– Nej …
– Våmmen är lätt att komma ihåg. Sedan kan man se framför sig ett nät som är täckt av blad och på detta löptränar Leon Spinks! säger jag.
– Vad har han med kossan att göra?
– Han hade ju inte heller några framtänder i överkäken!

– Åh fan.
– Det var det konstigaste.
– Men nu tar Biden nog hem Georgia.
– Hans tänder är helt klart fejk.
– Joo.
– Men alltså det där med minkarna …

Jag ser att den amerikanska kartan inte har förändrats nämnvärt, att Trumpen tjoar och Biden muttrar och bestämmer mig för att nu ska jag lära mig att stå på händer.


För övrigt anser vi alla att den senapsgula ”Guldbron” på Slussen istället ska heta Mässingeleden.

Share
46 kommentarer

Välkommen, november!

Jag irrade runt på nätet för att hitta uppbyggliga historier, roliga kuriositeter och kärlek till månaden november. Det gick sådär. ”Yesvember” var väl det piffigaste – annars var det mest bara bedrövligheter, slaskfantasier och första frosten som dominerade. Och lite konjunktiv.

Så försjönk jag under flera minuter i Scouternas almanacka, där man kan söka på specifika årtal för att se hur november har illustrerats genom decennierna.

Men de såg inte alls ut som jag mindes dem – jag trodde att januari var längst upp till höger!

Mina irrfärder fortsatte och vips, återfann jag tidernas bästa novemberutstyrsel år 2020; ni har kanske sett sminkskyddaren från krigsåren förut?

Jag har inte exakt årtal, men av axelvadden där till höger anar jag … 1939?

Kommen så långt, förstod algoritmerna precis vad jag behövde denna den första dagen i november: konstiga bilder och underliga uppfinningar.

Flytvästar designade som falukorvar. (Men visst ser de där tillräckligt simkunniga ut – de borde väl slippa flytväst?)
Sicken fiffig uppfinning: ett hål! (Näää, november är detta icke.)

Novembergooglingarna gav mig ingen ro. Inget positivt stod att finna. Alla är uppgivna och bedrövade. Alla basketmatcherna som nu skulle ha spelats är corona-uppskjutna, våra basketträningar flyter omkring i limbo där alla försöker tolka ordet ”bör” som det passar dem (”träningar bör ställas in”) och en liten, liten getaway och hotellövernattning i Stockhilm är bara att glömma nu när corona än en gång har lagt sig som ett mögligt kaffefilter över stan.

Det finns då bara en sak att göra. Palt.

Ätteläggen – aka Artonåringen – får nu som myndig sköta allt som är trist (räkningar & palt å sånt) men inte göra det som är roligt (köra bil, gå på krogen) eftersom han har epilepsi.

Så … hur kan vi fylla november med fnitter, skratt, myspys och allmän trivsel på bästa sätt? Dricka ohemula mängder vin och fylla dekolletaget med ostbågar samt steppa på biltaket? Virka en traktor och fläta ståltråd? Läsa Nordisk familjebok och klippa äppelhus i småbitar?

Själv ska jag vikariera på högskolan och hitta på digitala föreläsningar och distanstentor som gör alla studenter jätteallmänbildade.


Kommentatorerna Karin och Skogsgurra i båset är på syskonvis helt överens om att den här illustrationen av Birger Lundquist säger mycket.

Share
73 kommentarer