Hoppa till innehåll

Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Mycket dålig mat och lite fopoll

Vi befinner oss i hufvudstaden – den djefla mannen och jag – och rullar hatt på storstadsmänniskors vis. Bioutbudet är gigantiskt (vi vill dock inte se nåt), kaféerna står som spön i backen (vi hinner tyvärr inte kvista in på dagtid) och restaurangerna är fler än granbarkborrarna i skogen. Vi är som vanligt komplett oförmögna att välja.

– Ska vi äta där? säger jag och pekar på Phil’s Burger.
– Jättegott, men den kedjan finns ju hemma i Eskilstuna, svarar DDM och spanar i fjärran.

Han lyfter näsan som en varg som känner vittring. Den asiatiska på hörnet krockar med hamburgerplejset rakt fram och tapastjosan i nästa kvarter. Vi halkar vidare i snömodden på Norrmalm.

”På grund av rådande väderlek …” skrev SL och ställde in alla bussar. Ja, ni ser ju hur hemskt vädret är.

En dryg halvtimme går. Fuktkylan kryper in under jackan och fingrarna är kalla trots tjockvantar. Näsan är röd och magen kurrar.

– Landskampen Sverige mot Algeriet börjar strax! kommer jag på, och pekar mot en pub som har stora tv-skärmar.

Perfekt. Vi går in och finner att klientelet och menyn är spretiga som två gamla tandborstar. Jätteperfekt och trevligt. Ljudnivån är hög och alla verkar trivas. Vi beställer en tacotallrik till förrätt, sedan tar jag fish’n chips (eftersom jag alltid försöker äta fisk ute på lokal), medan DDM tar en kalvschnitzel (eftersom han alltid försöker äta kött ute på lokal).

Otroligt snabbt kommer maten … men allt serveras på en gång. Servitrisen slänger fram tallrikarna på bordet. Klirr, pang bom, swiiisch.

– Eh, vi ville ha förrätten före huvudrä…
– Ja. Men nu kom de samtidigt. Det blir bra det.

Säger servitrisen och försvinner.

I förgrunden anar ni min fisk – en stor, panerad fiskpinne – och bleka, osaltade påmmfritt. Till höger förrätten. I bakgrunden schnitzeln med ”råstekt potatis”.

– Men vad har hänt med din potatis? säger jag till DDM som ju alltid äter som en get: utan problem eller eftertanke.
– Ptja. *svälj* Den går ju att äta.
– Men är det gott?
*harkel* Den går ner. *svälj*

Jag äter min stora fiskpinne och drömmer att fiskpanetten på tallriken istället hade varit en rejäl fisk som hade doppats i frityrsmet och faktiskt friterats. Lite salt och vinäger på de halvljumma pommes fritesen förbättrar smaken lika mycket som socker bidrar till smaken i en sockerbit. Jag tuggar och sväljer – man är ju ingen fjölig fjant som klagar på flugan i soppan, liksom.

Plötsligt gör fopollskillarna mål på tv:n. Jag reser mig upp och sträcker armarna i vädret och ska precis ropa YEEEAAAAH! … när jag märker att ingen annan bryr sig. Skamsen sätter jag mig ner och avslutar måltiden med lite förrätt.

I matchens halvtidsvila reser vi oss upp för att gå, men passerar då toaletterna, vilket vi förstår av lukten.

– Det måste vara en pissoar i närheten, säger DDM med kännarmin.
– Men va … har alla pissoarer en stinkzon på tio meter från origo? säger jag förbluffat.

Ja, jag öppnade försiktigt herrtoan – bara för att få ta en bild. (Det var lika njutbart som att äta den smaklösa maten. Fast liksom tvärt om.)

Får man fara ut så här mot ett till synes trevligt och trivsamt lokus? Vem är väl jag att bedöma att maten var undermålig? Toan kanske bara hade otur just idag? Tänk om jag gör någon ledsen och bedrövad!

Äh.

Ät inte här. Men drick öl och kolla på sport!
Share
23 kommentarer

Vad har (hade?) jag gemensamt med Sven-Bertil Taube?

Jomenvisst. Blind, skrynklig och jättegammal dog min favorit-Taube igår – Sven-Bertil.

Sicket namn, va? Sven-Bertil. Och ändå så självklart eftersom ”Taube” ju kom strax efter.

Anywhoo. Det vi har gemensamt, Rösten (som jag kallade honom) och jag, är öronen: de utstående. Jag har förvisso även utstående tänder, men det är just öronen som förenar oss.

Nu måste vi nog ha en musikpaus. Enjoy!

Och en till? (Kolla öronen på bilden.)

När unge Sven-Bertil hade upptäckt sin undersköna röst, ansökte han om en operation av öronen ity de stod ut som på en vingmutter. Vad han inte anade, var att jag ungefär samtidigt föddes.

Med utstående öron.

Min mor sydde åtsittande mössor till mig. Hon såg till att hennes förstfödda – Lilla Lotten – inte råkade vika öronen åt fel håll när hon ammades och mamma vakade över mig när jag sov så att inte öronens utåtstående accentuerades.

Men vad hjälpte det. Öronen stod i givakt och vägrade lägga sig – medan Sven-Bertil lade sig under kniven och fick sina fixade.

– Se här! sa mamma till sin väninnna Mona flera år senare, och lyfte upp min ena fläta för att visa upp mitt ena utstående öra.
– Ooooooh, sa Mona hänfört.

Åren gick, Sven-Bertil gjorde strålande karriär och jag fortsatte mitt liv som Dumbo. Och nu har både han och hans öron tyvärr gått till de sälla jaktmarkerna. (Jag vingmuttrar nog vidare i några år till.)

Nä, nu lyssnar vi lite till, väl?

Hejdå, du ytterst begåvade Sven-Bertil!

Sven-Bertil, öronen och mamma Astri. (Bild: ”Privat”.)
Share
19 kommentarer

Arbetsläger #23: panelupptäckten!

I slutet av september kroppsarbetade jag och söstra mi – Orangeluvan – i ett förtjusande hus. Vi målade 60-talstapeter vita, vi sprättade bort murket trä och vi hittade muslortar lite här och där.

Den gångna helgen åkte vi dit igen för att ytterligare spä på känslan av ”vitt och fräscht” samt sudda bort unkna lukter. Vi köpte

  • ett billigt restparti med ekgolv
  • spackel
  • färg
  • maskeringstejp en masse
  • penslar och rollrar (de andra tog slut förra gången för vi målar brutalt och tvättar dåligt)
  • ”underlagsfoam” (sånt man lägger under nya golv).

Det skulle helt enkelt vara fokus på att städa upp så att huset kan stå redo för en eventuell julinvasion.

Så blev det inte.

[Spänningen stiger, alla läsare tar sig för hjärtat, håller andan och famlar efter blodtrycksmätaren.]

Men det började precis som planerat. Jag lade fram allt som kan behövas och lite till, och hittade till min stora glädje en rostig, gammal arbetslampa i min egen källare. Perfekt!

Har jag köpt denna vackra tingest? Ärvt den? Fanns den i huset när vi flyttade in? Har jag någonsin använt den?
Världens bästa grej: de självborrande skruvarna! (Den undre är en vanlig skruv.)

Vi hyrde en bil (och fick av outgrundlig anledning en pytteliten farkost, snäppet över moppebil) som inte larmade stup i kvarten som förra gången. Eftersom vi skulle forsla en motionscykel, massa verktyg, mat och skruv, blev det en prövande upplevelse och ett sant test på vår spatiala begåvning.

Dessutom plinkade bilen till med obegripliga meddelanden då och då. ”Inlärn däcktryck startar vid stop.”
I Oskarshamn var stadens gator och torg piggt pyntade med halm och kål.

Väl framme i huset satte vi omedelbart igång att måla en vägg vit. Det var så kul att vi målade en till vägg vit. Sedan råkade Orangeluvan sticka ner kofoten i en mystisk spricka vid en trappa. Det knakade till.

Det vita är alltså det vi målade förra gången …

Ritsch, ratsch fillibombombom, rev vi loss den vitmålade masoniten – och fram på scenen klev en vacker, grön pärlspontpanel.

Kofoten var vår bästa vän och vips, hade vi rivit bort allt det ljusa, fräscha!

– Vad knasigt att vi jobbade och slet i tre dagar i september och nu kommer hit i november och drar ner rubbet!
– Ja, och vad dumt att vi är så bra på att riva!
– Du … taket ser lite mysko ut.
– Oj … är det inte masonit det där också?
– Masonit … jo, man undrar ju vad som finns under …
– Jag bara testar lite kanske?

Jahadå. Där var det också pärlspont!

Vi blev helt rivningstokiga. Masonithatarföreningen har härmed fått två nya medlemmar och huset kläddes under många timmar av inpå bara mässingen. Pärlspont, pärlspont, överallt var det pärlspont!

– Dörren där … ser den inte ut som om …
– MASONITFAN!
– Ska vi?
– Jå.
– Den där också?
– Ja!
– Och den?
– Vad är klockan?
– Oj. Halv två på natten.

Min bekymrade min här har inte nåt med dörren eller kofoten att göra. Jag tänker bara på hur infernaliskt hungrig jag är och hur det egentligen är att laga mat mittinatten.
Här har jag piggnat till – nattamaten fil och flingor gjorde susen!

Kampen mot masoniten var en sak. En helt annan sak var den fajt som utspelades mot de jävla gamla skruvarna som var så krokiga. De samarbetade inte det minsta lilla eftersom de varken hade kryss eller stjärnor i huvudet, utan bara ett dumt streck.

Ni kanske anar kampen?
Tur att vår vän kofoten är så skärpt – dessa gamla idiotspikar stod inte mot i det långa loppet. (Men hur gamla kan de här  egentligen vara?)

Kampen mot småspikarna antog tidvis löjliga proportioner. En masonitskiva på baksidan av en liten skafferidörr var fastsatt med 121 stycken! Hur en masonitskiva skulle vara såpass flyktig att den kräver 121 spikar för att inte rymma är ett mysterium.

Före: Skafferidörren med vitmålad masonit och 121 spikar. Efter: en gammal brunmålad spegeldörr strax bredvid en stor hög med 121 spikar.

Vi som skulle göra fint inne i huset, stökade alltså till å det våldsammaste på alla tillgängliga ytor. Typiska repliker:

– Spik i foten!
– Bra, stå still så kommer jag med tången.
– Färgflaga i ögat!
– Här kommer jag med vatten.
– Var är kofoten?
– Jag sitter nog på den.

Och utomhus växte högen med masonit. Som vi ju hade målat så vit och fräsch …

När tak- och väggpanelen samt alla spegeldörrar var blottade, stod vi stilla en stund och funderade på vad nästa steg var.

– Ska vi städa?
– Mmm. Men duuu. Golvet.
– Ja, den här plastmattan är jätteläbbig.
– Och ful.
– Förmodligen från 1960-talet.
– Örk.
– Vad kan finnas under den?
– Ska vi krafsa lite där borta i hörnet?

Pillerilll i ett hörn. Aha. En lika läbbig spånskiva. Men vad finns under spånskivan?

Den gamla plastmattan hade en oerhört dammig bast-trådsundersida som var helt obekant för oss – och var dessutom fastsatt med femkomponentslim som nästan tog knäcken på både oss och kofoten. Men till slut var spånskivan blottad; i all sin fulhet låg den där och log hånfullt mot oss.

– Spånskivan ska väck.
– NU! Attack!

Och vad trooor ni fanns under spånskivan?

Ett enkelt trägolv! Som man kan slipa!

Nu – hemma igen – sitter vi vid varsitt tangentbord som de yrkeskvinnor vi ju egentligen är. Fötterna och händerna är svullna. Jag har en bula efter kofoten i pannan, medan Orangeluvan har ett skrapsår på benet efter ett kliv rakt genom ett golvhål. Huset är inte längre ljust och fräscht utan istället … helt jävla underbart.

Och vi är så lyckliga!

Jag och den gamla lampan tackar för denna riv- och slithelg.
Share
24 kommentarer

Sällanbloggaren Bergman

En gång i tiden var jag en pyttipannabloggare som skrev varje dag om vad som helst. Barnen klättrade i träd, fastnade i träd, ramlade ner från träd. Ibland kom posten i brevlådan, ibland glömde jag posten på bussen. En gång föll hela jag i en trappa med armbågarna först. Ibland skrev jag om en larvig mössa. Om en dum skruv. En oerhört ful klack. Ett annat trill i en trappa.

Så kul!

Men så kom en jävla advokatfirma i Danmark och krävde att jag skulle betala tusentals kronor för TT-bilderna som jag hade illustrerat mina larviga texter med. Jag bad om ursäkt. Jag hade ingen aning.

Jag betalade. Jag grävde djupt i fickorna. Jag raderade sedan alla blogginlägg och släppte bara loss de texter som inte hade några bilder. Hälften av inläggen ligger fortfarande i malpåse, för utan de roliga (dyyyyra) bilderna är inläggen trista. Och advokatfirman fortsätter att jaga mig och skickar mig till inkasso and whatnot.

Plötsligt hade jag liksom inte råd att skriva gratis längre. För jag snyltade tydligen på TT-fotografernas jobb – även om det handlade om en suddig, svartvit bild på Ingemar Stenmarks mössa på ett bord 1976. (Just den bilden kostade mig 4 000 kronor.)

Så sorgligt. Så jävla deppigt. Så himla idiotiskt. Så … [fyll i egna ord].

Själv satt jag här och blev bestulen på mina kunskap och mina bokstäver av Christer Wiklander 2007 – men inget kunde jag göra åt det. DÅÅÅ skulle jag ha skickat en jävla fet faktura. (Nej, jag är inte bitter, neeej.)

Därför måste jag dela med mig av material som ingen anna kan hävda ägande rätt till! EN FILM!

Eftersom jag är lite, lite, lite arbetslös och får ett par tusenlappar i månaden från A-kassan (som jag ju har gett pengar sedan 1988), får jag dock inte läsa mer än ungefär 25 % av teckenspråkskursen, för sådana är reglerna. Så nu är det slut på teckensråkskunskaperna. (Men det var jättejättekul så länge det varade!)

Nu är det er tur att vara bittra och arga över vadsomhelst i kommentarerna!

Share
24 kommentarer

Oljekrisen 1973 och dagens småkrisande

När världen är galen och tokig och alla bekanta har massa frågor om direktverkande el, ja då gäller det att se till det lilla. Alltså ska jag fokusera på skosnören, små bolltomater, den lilla hammaren med det fina handtaget och krukan med vissen mynta.

Min vardag är full av sådana roliga och intressanta småsaker, så jag har inte haft tid att bekymra mig över direktverkande el (vilket vi inte har) och tycker att oljekrisen från oktober 1973 till mars 1974 (när vi hade direktverkande el) var en synnerligen intressant och lärorik period.

Mina föräldrar måste ha varit obekymrade (eller hemlighetsfulla) under denna oljekris, för jag minns blott och enbart att

  • vi stoppade stickig glasull i alla upptänkliga springor i huset
  • kön till bensinmacken var sanslöst lång kvällen före en prishöjning
  • det var ett evigt tjat om att lampor skulle släckas.
SvD 8 dec 1973 – politikerna börjar på bekant sätt skylla på varandra.
Sedär, precis som nu kommer idrotten att vara tvungen att dra ner på verksamheten. (Osedvanligt illa korrläst text.)

Ni ser – det är ju hur deppigt som helst att tala om, läsa om, diskutera och vältra sig i storkriserna. Att då fokusera på småkriserna är förstås en utmärkt lösning. Jag presenterar tre stycken här och nu!

Blodkrisen

Jag skulle lämna blod, vilket är en trevlig upplevelse med fnittriga sköterskor, glada blodgivare och jättegoda renklämmor till efterrätt.

– Jag är svår. Dom rullar.

De rullar. Dessa två små ord får alla sköterskor att rycka till av antingen fasa (de nyutexaminerade) eller av pur tävlingsinstinkt (de erfarna). Att jag är svårstucken beror alltså på att mina blodkärl rullar iväg – de glider omkring och gömmer sig när sköterskan kommer med nålen. Just denna gång var det en ung en som antog utmaningen.

Här kramar jag en liten blå boll i handen för att blodet ska rinna till bättre.

Krisen uppstod snabbt: kärlet sprang och gömde sig. Alla kom och tittade och ojade. De andra blodgivarna satt nöjda och blev tömda medan jag försökte heja på mitt blod för att alla påsar skulle fyllas. Sedan sa sköterskan att kärlet sprack, så jag ropte ack.

Kattresan av Ivar Arosenius, där katten alltså har antagit rollen som mitt blodkärl.

Och nu ska ni få höra vad just denna kris bar med sig. Eftersom blott 80 % av den lagstadgade mängden blod hade kramats ur mig, blev personalen tvungen att SLÄNGA allt mitt finfina blod. Jag ropte ack igen, blev tröstad och befriad från alla krav – och fick ändå äta en jättegod renklämma, blodfattig som jag ju trots allt var.

Svampkrisen

Jomenvisst, här gås ut i skogarna för att insupa vädret, färgerna och ljuden samt dessutom hitta de förnicklade svampuschlingarna som gömmer sig.

Häromdagen var detta den digra skörden efter 30 minuters letande i Sörmland.
Bättre gick det i Dalarna för två veckor sedan, där vi plockade ohemult mycket och fick sitta och rensa så länge att vinet tog slut.

Svampkrisen här hemma berodde på att jag minsann har vidgat mina vyer och tittat upp från trattkantarellträsket och istället tittat ner i de stolta fjällskivlingarnas värld. ”Det är en delikatess” påstår alla, så jag tog mod till mig.

Här steks den ena (trasiga) i massa smör, medan den andra inväntar sitt stekpanneöde. (För övrigt är det en jättedålig stekpanna som jag ska slänga.)

Och vad hände? Det VAR en delikatess! Mofselimofs så åkte den första ner i magen. Jag stekte den andra direkt för att bjuda resten av familjen på en liten smakbit.

Men då ringde telefonen och jag blev tvungen att prata pppbbbrrrr- och fffrrsch-språket med fyramånadersbarnbarnet i Lund. Det begriper ju varje människa och svamp att en sådan distraktion ställer till det.

[konstpaus]

Jag stekte alltså ihjäl den andra fjällskivlingen, som tyvärr såg ut precis som en blodpudding när den for ut genom köksdörren.

Trädfallningskrisen

Jag cyklar ofta genom en trevlig skog på väg till stan. I den, liksom andra skogar, har granbarkborren farit fram som ett jehu, så när det blåser är det förenat med livsfara att … eh, fara fram som ett jehu. Man kan plättlätt via en app kontakta kommunen och tala om att träd håller på att falla över elledningar och spår, men det är förstås inte alltid de har tid att dra fram motorsågarna eftersom alla är upptagna med sina lövblåsar. Sååå …

… så istället sattes varningsskyltar upp.
Ska jag … eller ska jag inte …?
Fallande träd är jag ju sedan just oljekrisåret 1973 lite skraj för, eftersom Judy i ”Sju syskon” av Ethel Turner dog av ett sådant.
Den hemska sidan 188, som jag gömde genom att sätta ihop hela uppslaget med gem.

Ni ser – ni har bombis inte tänkt på krig, elpriser eller konkurser och stängda idrottshallar på flera minuter! Småkriser är, om inte annat, i alla fall distraherande.

Share
20 kommentarer

Undrens tid är inte förbi

För 24 år sedan när vi var nyinflyttade i vårt gula hus (den gamla affären), plingade det en eftermiddag på dörren. Vi öppnade, och där stod två främmande män.

– Brandkårn! sa en av dem.
– Brandkårn? sa jag med ett litet barn på ena höften och en blöja i handen.
– Japp, tyfonen i källaren, sa den andre.
– Tyfon? I källaren? sa jag.
– T-y-f-o-n! sa den förste tydligt.

Då bestämde jag mig för att ringa polisen och varna för falska brandmän.

– Ni har en stor, gul kompressor till larmanordningen i källaren: den som leder till en tuta på taket.
– På taket? sa jag, som fortfarande funderade på polisen.
– Ja, och den delen som är i källaren måste kollas med jämna mellanrum.
– Vaaa? Jasså! Hesa Fredrik!

Den sedan länge tysta tutan.

Utomhuslarmet som tutar vid fara för krig (tuuuuut tuuuuut) eller flyglarm (tut tut tut tut) hade bara hunnit tuta en gång sedan vi flyttade in, men naturligtvis visste jag att vi hade en stor jädra megagrej i källaren.

The yellow submarine med en gammal skrivmaskin.

Brandmännen gick in i vår röra. Jag sparkade undan en blöja med ena foten, plockade upp några smutsiga strumpor och bad om ursäkt för stöket i köket. De inspekterade kompressorn i källaren och for sedan till skogs och kom aldrig mer tillbaka.

Runt 2006 kom någon och stängde av tutet, och sedan dess är det tyst på vårt tak. Och sedan dess har jag stilla sörjt vår tysta tuta. Jag har ringt de ansvariga och påpekat att även vi behöver veta om ryssen kommer och jag har bloggat om det hur många gånger som helst. Jag har helt enkelt varit väldigt tjatig.

Hejdå kompressorn! (En sommarkväll 2018 släpade vi ut den ur källaren och fick allihop träningsvärk på mystiska ställen.)

I eftermiddags plingade det på dörren. Vi öppnade, och där stod två främmande människor.

– Brandkårn! sa en av dem.
– Brandkårn? sa jag, där jag stod med ett litet barnbarn i famnen och en blöja i handen.
– Förlåt att vi stör, vi ska kolla tyfonen. Var du precis på väg ut?
– Nejdå, jag är bara mormor, skröt jag helt obegripligt. Tyfonen?
– T-y-f-o-n-en. Alltså …
– HESA FREDRIK! sa jag högt.
– Javisst, vi skulle vilja ko…
– Men herrejösses, vi har gett bort kompressorn!
– Vad bra. Annars hade vi flyttat den. Nu blir det digitalt.
– Blir? Ni menar ”blir” som i att tutet kommer tillbaka?
– Javisst.
– Prisa gudarna! skrek jag och var beredd att kasta mig i famnen på de två blåklädda änglarna.

Först klev de upp på taket och kollade på utsikten och tutan.
Sedan trippade de försiktigt ner i källaren och inspekterade platsen där kompressorn stod förut.

Detta med tyfonåterställandet beror blott och enbart på att Putin är tokig och att världssituationen är som den är. Processen sattes igång för blott 14 dagar sedan, och nu skyndar man på för att förekomma ryssen.

– Så till tutet i början av december kanske Hesa Fredrik är tillbaka? sa jag till brandmännen.
– Ja … kanske … sa de och yrade något om prioriteringar.

Pah. Klart de prioriterar vår tuta! Historien upprepar sig, undrens tid är inte förbi och korven den har två!!!

Share
42 kommentarer

Naturmuppen Bergman rapporterar

– Nej, jag vill inte gå på promenad.
– Nej, jag vill inte plocka svamp.
– Nej, jag tycker inte att hösten är vacker.

Sa jag i mer än halva mitt förmodade liv. Baskethallarna lockade mer, för där blir man inte blöt om fötterna och kall om näsan. ”Dessutom är alla svampar giftiga, så det så”, sa jag också.

Men oj, vad folk inte lämnade mig ifred. Det skulle promeneras, tjatade de, på med stövlarna, nu går vi runt hagen, titta en orienteringstävling, kom så tittar vi på solnedgången och plockar svamp och gudvet allt.

År 2012 drog pappa ut mig på svampjakt. Jag tog då denna bild på honom utan att reagera nämnvärt på förgrunden.

Men så kom corona och med den massa tid att gå på basketbollpromenader. Och svamparna blev plötsligt intressanta. Fåren i hagen sa BÄÄÄÄ och vädret skiftade så underbart! Blåbär och lingon är ju utströsslade överallt! Till och med snöslask i motljus är fint! För att inte tala om goretex-skor! Wow, liksom!

Därför får ni nu ta del av de senaste dagarnas promenadupplevelser.

Klockan halv åtta i morse sa fåren bäää medan dimman sa schwwwooo. (Ja, jag kan tala med dimmor.)
På hällen syns ett fotavtryck. Enligt legenden klev drottning Kristina ur sin vagn just här.
Stora Sture snok låg och zzzzz:ade med tungan ute på gatan där vi bor. Han blängde på oss. Vi trippade iväg, storligen förvånade över att det faktiskt inte var en gummiorm.
Den här är släkt med Smurfarna, och inte ätlig. (Så himla piffigt med den matchande pälskragen där på foten.)
Och så en gigantisk spilkum-svamp.
Klementinsvamp och en beundrare i bakgrunden.
En katt bland flugsvampshermelinerna.
Och så har vi denna enorma skörd efter två timmars letande.

Och nästa helg ska jag åka till Dalarna och röja i skogarna där uppe med mina gamla gymnasiekompisar. Huuuur ska detta sluta?

Share
23 kommentarer

Billarm och arbetsläger

Stolleproven fortsätter – jag åker på arbetsläger varannan vecka nu! Den gångna helgen handlade om att köra hyrbil 30 mil söderut. Bilen var ett kapitel i sig eftersom den dagen före utfärden behagade larma ungefär var 20:e minut. Vi satt nervöst och åt i köket:

– Ssscchhh! Var det bilen igen?
– Nej, det var min mobil.
– Men nu då?
– JA! Mamma, spring ut!

Jag sprang ut, öppnade och stängde bilen och gick in igen. Vi googlade Volvo, vi googlade kontaktpersoner på Hertz, vi googlade fram bilproblemsforum och vi frågade en kompis kusin, vars farbror är bilmekaniker. Förutom att öppna och stänga bagageluckan på ett snillrikt sätt några gånger, var alla experter överens om att billarm nog i största allmänhet tillverkas av Microsoft och att de funkar bäst när tuppen gal, klockan slår och vinden vänder. Proceduren upprepades efter 18 minuter:

– Nu tutar det! Är det bilen igen?
– Nej, det var väl på andra sidan?
– Vilken andra sida?
– Nej, det är nog bilen igen.

Det var det: den larmade så fort en stor bil eller en buss körde förbi huset, och eftersom vi bor längsmed bussvägen var det lite besvärligt. Men bortåt midnatt slutade ju bussarna att gå … (Jag lade mig att sova i vardagsrummet för att vara nära bilen. Den höll sig lugn tills bussarna började gå igen vid 05-snåret i ottan.)

Orangeluvan (söstra mi) och jag fastnade i en bilolycka (en bil hade voltat) och i en singelolycka (en bil hade kört in i och knäckt en elstolpe så att elen rann ut på hela vägen eller nåt, slöseri måste det ju vara i dessa tider i alla fall) och körde i stora kringelikrokar på grusvägen ute i spenaten för att över huvud taget komma fram.

Mycket lyckat, alltså.

Japp, på sådana här vägar kröp vi fram samtidigt som vi fasade för att billarmet skulle köra igång vid eventuellt möte.

Huset som vi med iver och glädje skulle ta oss an denna helg byggdes 1909, men renoverades bortitok brutalgalet både på 1960-talet och i slutet av 1990-talet. Förre ägaren hade den ytterst goda smaken att lämna kvar allt lösöre i huset, så jag fick den stora glädjen att piptjuta av förtjusning inför dessa fynd:

KNALLPULVER! AMMUNITION TILL EN OLLONREVOLVER!
GLANSPUTS!
BRANDSPRUTA FRÅN STENÅLDERN!

Vissa ting anade inte ens Orangeluvan var betydelsefulla – för si hon är så ung, så ung. Hon var inte ens påtänkt en dag 1968, när vår mormor hade fallit omkull på dammsugaren och brutit lårbenshalsen och hamnat på sjukhus. Mamma skulle baka något till mormor för att göra henne lite gladare, och mitt i baket ställde hon en gul plastbytta på en varm spisplatta. Byttan smälte och förstörde spisen och lårbenshalsen fick inte någon bakad uppmuntran den gången.

Men jag kunde 2022 återskapa just denna situation!

Jag kan inte visa upp före- och efterbilder nu eftersom inget egentligen blev färdigt under våra två hysteriska dygn som gav oss blåmärken, skrapsår, färg i hår och på mohair samt gedigen träningsvärk i ljumskarna. Men några smakprov kanske?

Den här tapeten målades över.
Dessa spikar drogs ur golv och väggar.
Dessa golv och väggar slängdes. (Ni ser att det är 1960-talet som ligger där.)

Särskilt spikarna var fascinerande. Masonitskivorna sattes för 60 år sedan fast så inihelvete hårt med tretumsspik var femte centimeter. Varje utdragen spik tjöt av smärta när vi med världens vackraste kofot bände ut dem. Masoniten och plastmattorna på golvet satt fast med mindre spikar – fast på ännu kortare avstånd. Om jag hade kunnat väga all spik, hade det säkert visat sig vara ett ton. (Jag överdriver aldrig.)

Och så fanns det ju ett uthus!

Så här nära en höskulle har jag inte varit sedan jag blev allergisk 1973.

Vår mathållning var inte alls anpassad för de kraftkarlar vi ju är; mackor, ägg, pasta och tonfisk skyfflades in och sköljdes ner med kaffe på konstiga tider.

Ett trick när huset saknar peppar: chilistarka knörvlar (aka ”Flamin’ Hot Cruncherz”) ger både styrka och konsistens.
I köket hittade vi även denna guldgruva: bantningstips där avsändaren är en kaviarfabrikant. ”Sötsaker är helt förbjudna” stod det. Vi firade detta med 15 kakor var.

Huset var ännu inte redo för uppvärmning och sådana moderniteter, så vi hade en litet brunt kylskåp som vi satte utomhus på nätterna.

Funkade perfekt.

Avslutningsvis kan jag meddela att vi nu vet vad tjurarna vägde 1965 och att deras hull hade ökat med 34 kilo.

Ojoj, en stackare var sjuk!
Share
24 kommentarer

Jag studerar vidare: teckenspråk!

Mera plugg!

Ja, nu börjar ni kanske tycka att det räcker med studerandet. Någon frågade mig varför jag slösar på skattemedel på detta vis eftersom jag tar poäng på universitet och högskolor runtenom i hela Sverige.

(Varen icke oroliga. Jag är egenföretagare, så jag betalar så mycket skatt att jag skulle kunna läsa 15 kurser per år utan att … vabaha? Det är inte en och samma skattkista säger ni? Ah well.)

Jag tror att jag lade grunden för detta redan som liten palt, när jag försökte slippa lära mig att spela piano genom att anmäla mig till massa andra aktiviteter.

  • I trean gick jag på teaterkurs, men slutade grymt besviken efter ett helt år av ”lära känna varandra-övningar” och diskussioner om det positiva i att man kunde vända även en Shakespearepjäs till att handla om NJA eller Stålverk 80.
  • I fyran gick jag en kort kurs i (tadaaa!) teckenspråk, inspirerad av ”Upp med händerna” som var både ett tv-program och en kortlek. När min farfar blev blind, lärde jag honom helt logiskt de dövas språk ända tills han dog.
  • I femman gick jag på keramikkurs och hade julklapparna färdiga för flera år framåt: knöggliga skålar och förfärliga tavlor placerades i garderober, på vindar och i stängda källare i hela släkten.
  • I sexan lärde jag mig att dreja. Tyvärr målades alla muggar och skålar i en för hälsan livsfarlig koboltblå färg, så det var ju tur att även dessa tingestar var så fula att de inte användes av släkten, utan placerades i garderober, på vindar och i stängda källare.
  • I sjuan slutade jag spela piano och började lira basket.

Dags för en skrytrunda kanske? Vilka småkurser har jag läst på distans sedan corona slog till i mars 2020?

  1. konsthistoria (Uppsala Universitet)
  2. dialektologi (Uppsala Universitet)
  3. filmhistoria (Högskolan Väst)
  4. språkvård och hjälpmedel (Karlstads Universitet)
  5. person- och ortnamnshistoria (Uppsala Universitet))
  6. designhistoria (Linnéuniversitetet, bedrövlig kurs som jag hoppade av)
  7. arkitekturhistoria (Linnéuniversitetet)
  8. nordiska språk (Mälardalens Universitet)
  9. teckenspråk (Stockholms Universitet)

Det är jättekul att gå kurser – ända tills det är dags att plugga inför tentorna. Då slår jag i dörrar, köper ohemult mycket godis, renoverar möbler och skurar ugnen. (Hm. Asså. Hur i hela friden tentar man teckenspråk?)

Ahhhhaaaa. ”Mjölk” tecknas som att man mjölkar en ko!

Idag har jag lärt mig att på teckenspråk hittar man på personnamnstecken – något som symboliserar namnägarens personlighet. Det påminner om indiannamn som ”Gula lövet”, ”Han som red bort” och ”Fallande regn”. Mitt namn tecknas väl med en hand som dribblar en basketboll?

Bild från en föreläsning i Umeå 2015. Med mig på scenen hade jag två teckentolkare – en som visade svenskt teckenspråk och en som visade TSS (tecken som stöd för avläsning).

Lektionen idag var en tvåtimmarsövning på Zoom, där vi – nästan 200 studenter – satt och övade på siffror och bokstäver tills vi var yra, rödkindade, trötta i händerna och fullkomligt förvirrade eftersom lärarna var döva och chatten inledningsvis inte funkade för dem, men för oss.

Ur chatten:

Jag fattar ingenting.

Kan alla ni andra redan teckenspråk?

Det där ser ut som om han tecknar ”två djävulskaniner möter en elefant”.

Han tecknar siffror! Jag fattar allt fram till ”nio”!

Plötsligt kom läraren på varför chatten inte funkade. Han skrev sedan jäktat med versaler utan Å, Ä, Ö samt skiljetecken och då såg det ut så här:

TUNNLEBNA

Och så gjorde han ett faktiskt jättecoolt tecken för tunnelbana. Han skrev:

KLOKCN

Och så gjorde han massa siffror och tecken för klockan. Vi försökte hänga med. Han skrev:

TAG

Och så gjorde han tecknet för tåg, men alla trodde att det handlade om ett verb i imperativ.

Plötsligt hördes en oerhört ilsken tjejröst högt i den annars knäpptysta datorn:

– Men hallå, vaffan, jag fattar ingenting, kan nån hjälpa mig, hallå läraren förihelvete, jag fattar inte och jag måste ha hjälp, hallå varför svarar ingen jävel. SVARA DÅ!

Som tur är, kunde ju läraren ju inte höra henne.

Jag rekommenderar en titt på ”Upp med händerna” – om inte annat så se i alla fall inledningen. (Det är verkligen gjort på stenåldern.)

Share
22 kommentarer

Tågresa till det årliga arbetslägret i Horndal

Det hände sig i fredags att jag klev på ett tåg som skulle lite snett inåt landet mot nordväst – till Horndal (1 000 inv.), närmare bestämt. Det är en förtjusande resa eftersom man kommer så nära målet; stationen ligger på gångavstånd från husen som behöver omvårdnad. (Vi har varit där på arbetsläger flera gånger tidigare.)

Men hur gick det nu med tågresan? Kom jag månne hela vägen från Eskilstuna till det fantastiska Horndal som planerat? Och tog de 13 milen ungefär två rimliga timmar?

Ack. O nej. För … hur kul hade det varit? Efter blott 40 minuters resa sa det knisterknaster i högtalaren och tågvärden deklarerade nästan andfått att tåget skulle tas ur trafik. ”Kontakta Mälartågs kundservice meddetsamma. Tågets slutstation är alltså Västerås. Om en minut.”

Som ni alla vet är det lättare att kommunicera med Jarl Kulle, USA:s president eller John McEnroe än att få tag i tågens kundservice. Jag släppte den halvätna leverpastejmackan, sparkade igång både dator och mobil för att på något sätt lösa den prekära situationen, samtidigt som jag packade ner allt som jag nyss packade upp för att kunna mysa ordentligt. Då kom nyss nämnda tågvärd och gav mig ett piffigt direktnummer: 0771-22 44 40.

(Ja, det ska ni alla anteckna.)

– Ursäkta, sa jag, men hur kommer det sig att tåget tas ur trafik?
– Personalbrist. Jag tar helg nu! Hejdå!

Sedan följde en krångelresa som varade i nästan fyra timmar med tåg & tåg & buss & buss. Så absurt att det blev riktigt kul.

1 = Mälartåg som ställer in ungefär varannan avgång och som inte går att lita på – men som vi är beroende av. 2 = Tåg i Bergslagen som går som en klocka, men som vi inte alls är beroende av.
Bergslagstågen är mysiga, gamla och har bra fjädring – men inga bord.

I en halvtimme var jag strandsatt i Avesta, där ingen kunde tala om när nästa buss skulle gå.

Inga människor, ingen personal, ingen biljettkassa och faktiskt inga bussar.

– LADDA NER VÅR APP! skrek däremot några f.d. tidtabeller.

Så gjorde jag det. När jag hade markerat att det var buss [bus] jag ville åka, tog det stopp.

– Hallå? sa jag till den förstenade appen, som var lika hjälpsam som t.ex. Jarl Kulle.

Bussen kom till slut och tog mig nästan hela vägen fram till målet, skumpeliskump fick jag uppleva hela 29 stopp på vägen! Finemang! I Fors fanns en turkos, till hälften nedgrävd gammal amerikanare som jag inte hann ta bild på.

Så då undersökte jag Google maps – och hittade den på Bruksvägen 20! Vilken grej!

Och hur gick det på arbetslägret? Jodå! Bloggpolarna Karin, Pysseliten, PK och jag for fram som ena tossingar och lyckades till och med dricka kaffe ungefär varannan timme.

Men hörni, hur ska det gå med tågen i Sverige egentligen? Och cyklandet? Jag vill åka tåg och cykla överallt, men det är så infernaliskt svårt att få till utan att bli försenad och ruinerad eller riskera liv och lem.

Se här så symboliskt deppigt det ser ut på sina ställen i Horndal.
Share
31 kommentarer