Det finns förvånansvärt många saker jag gör en gång per år.
Herrmiddagen i Stockholm.
Trippen till Runmarö.
Humorfestivalen i Lund.
Svampresan till Dalarna.
Nyårsafton.
Ja, ni fattar: det är dags att träffa gymnasiekompisarna i Dalarna igen. Vi gick ut i Tibble (Täby) 1984, och är numera lysande konversatörer, debattörer, akademiker, miljömuppar och mammor samt extrema fjantpellar. Några av oss såg ut så här en gång i tiden:
Men nu ska vi ut och åka tåg!
Tuff tuff.Tut tut.Tåg tåg.Kolla, en busskö!!! (Tänkte jag, men kunde ju inte berätta för någon där jag satt ensam på tåget.)På tåget satt jack-kroken fortfarande helt kajko. Obegriplig design.Mera tågunderligheter. Kolla på dörrbredden. Kolla på tågsätet. Har nån mätt fel?Schrödingerdörren. (I några rysliga sekunder var dörren låst och öppen på en gång.)I Sala, där jag klev av för att bli upplockad av en bil, var det lika vackert som vanligt. (Jag har till och med kommunicerat med beslutsfattare i maktposition om denna vy.)”Galen i Säter” sa vi ungefär här, på väg just dit.Skylten där säger ”Bergmans Brygga”, och därifrån måste jag ju endera dagen dyka. (Det är Dalälven ni ser, nära byn Gimsbärke. Och ”Bergman” är inte Lotten utan Ingmar, som tillbringade många somrar på 1920-talet här.)
Nu händer det inte så mycket här i Dalarna. Vi plockar svamp, berättar gamla minnen och hittar på andra minnen eftersom ingen av oss egentligen minns nånting korrekt längre.
Nästa år kommer vi att påstå att vi plockade 20 korgar svamp 2021.
De andra tjejerna sover i ett kattinfesterat dalahus, medan jag sover i ett härbre med detta osannolikt vackra lås på dörren.
Visst vill man sprätta loss det och ta med hem?
En av de andra hade med sig en hel mapp med små lappar som hon har sparat från lektionerna 1983. Ojojojoj, vad vi skickade fjantiga lappar om hur trista lärarna var och hur vi såg ner på dem och deras undervisning. Och så … hade jag tydligen synpunkter på en av klasskompisarnas frisyr
”Kerstins frisyrer [som om man kan ha flera på en gång] är ett spännande kapitel. Idag är hon ju lika stökig i huvudet som jag!”Ritade av henne gjorde jag tydligen också. (L.S. är alltså jag. Lotten Stenson. Som sannerligen inte har brytt sig om frisyrer i livet. Asså va, kasta sten i glashus und so weiter.)
Avslutningsvis måste jag erkänna att mina fantastiska trattkantareller faktiskt har en nära släkting som jag inte alls är lika förtjust i.
Det här är John Steinbeck, som fick Nobelpriset 1962 för ”för den på en gång realistiska och fantasifulla berättarkonsten, utmärkt av medkännande humor och social skarpsyn”.
Steinbecks originalmanus till Grapes of Wrath har vållat litteraturprofessorer huvudbry i decennier. Han har nämligen på ett ganska normalt sätt krafsat in massa svordomar här och där – men det avslutande ”slampa” har ingen riktigt förstått.
”Var han månne arg på nån?” sa forskarna. (Foto: SP Books.)The Guardian.
Nu har manuset lagts ut till allmänt beskådande och alla svenska akademiker ba:
– Öh.
– Jamen.
– Det står för fan bara att boken är slut.
Steinbeck och hans fru kunde ju lite svenska eftersom de var bundis med Elsa Beskows son Bo.
Uppdatering apropå slut i kombination med Elsa Beskow – hur man sluter en cirkel. Liksom.
Elsa Beskows ”Sagan om den lilla, lilla gumman” i den omarbetade upplagan från 1950. (Källa: Nationalmuseum.)Förstoring för alla skumögda.
– Men jag hade i alla fall kul när jag realtidsrapporterade alla fopollsmatcherna under bloggessensen …
Sveriges coach heter Janne Andersson, och på nåt sätt litar vi alla på honom. Det verkar helt enkelt som om han vet vad han gör nu när Zlatan har fyllt 40 och halva laget (Pontus Jansson, Gustav Svensson, Andreas Granqvist, Marcus Berg, Mikael Lustig och Sebastian Larsson) har sagt tack och hej för att de är så gamla och stela i ljumsktrakterna.
Vår målis Robin Olsen är smal, lång och halvdansk och fortfarande skärrad efter ett rån tidigare i år – men en klippa.
Backarna heter Emil Krafth (man ska alltid ha minst en spelare med soldatnamn), Marcus Danielson (observera stavningen och det faktum att han kommer från Eskilstuna), Joakim Nilsson (hellooo, en nykomling!) och Ludwig Augustinsson.
De som irrar runt liksom på mitten heter Viktor Claesson, Albin Ekdal (som har en lillebrorsa som knackar på dörren till landslaget!), Kristoffer Olsson och dagisligans siste man Emil Forsberg. (Dagisligan var nybörjare på landslagsnivå runt 2013, men är nu ärrade veteraner med kramp och skägg.)
Målspottarna som faktiskt ÄR målspottare – och inte bara ”vi som spelar närmast målet” – heter Dejan Kulusevski [dejankulusevski] och Alexander Isak. Att säga [dejankulusevski] var nyss jättesvårt, men nu känns det lika normalt som att artikulera [abdulrasakgorna].
En som inte är med idag är gamlingen Mikael Lustig, som 2012 glömde att hålla i stolpen.
Sanna mina ord: vi kommer att sakna honom.
Jädrar vilket tryck det var i nationalsången!
1′
Nu har dom börjat sparka. Kosovos coach heter [barnarchanaar] och alla som kommenterar är jättebekymrade över det faktum att Sveriges landslagspelare tydligen inte får speltid i sina klubblag. Själv undrar jag hur [barnarchanaar] stavas.
4′
Aha. Bernard Challandes.
6′
Någon har vridit på färgknappen på vår tv, så gräsmattan är absurt grön medan Kosovos målis är klädd i nåt som ser ut att brinna.
10′
Albin Ekdal faller, snubblar, blir kapad jämsmed fotknylarna och slår ut med armarna i frustration. En passning rullar mot sidlinjen och stannar PÅ linjen! Panik! Den är inte ute förrän den är helt ute! Alla springer och vrålar!
Men då dödar domaren spänningen genom att blåsa av spelet och döma bollen till Kosovo. (Jag ställde mig upp och skrek NEJ! Domarn reagerade inte nämnvärt.)
13′
Sverige spelar lysande; vi skjuter som fan och passar som gudar.
16′
I runda slängar 87 % av alla våra lirare har ett gult kort sedan andra matcher. Det betyder att om de får ett gult kort (foular, hade vi sagt på basketspråk) i den här matchen, måste de stå över matchen mot Grekland på tisdag. Denna eventuella oro ser man inget av här och nu: alla tacklas, knuffas och ger tjuvnyp i tröjorna som funnes det ingen tisdag.
20′
Emil Krafth har ovanligt mycket kraft i sina inkast! Yes!
Dock har de andra soldatnamnen som t.ex. Lustig, Glas, Hurtig och Seger inte burit med sig karaktär eller funkat som förutsägelser.
24′
Oj vad spännande! Nu har vi en sån där reprisgranskning (s.k. VAR) där domaren Di Bello stirrar in i en tv-skärm och kliar sig i huvudet och rynkar pannan! Alla dricker vatten, hela publiken går i vågor, domaren stirrar och stirrar! Två hela minuter har gått!
Nåt är trasigt: domaren i mitten längst ner stirrar in i en tom skärm.
28′
VAR är VAR? VAR-granskingen har gått vilse! Nu har fem minuter gått! Den är borta! Nej, nu kom den!
Oj! Det är straff för Sverige! En stackars Kosovospelare tog bollen med armen! Nu har vi ju inte Sebastian Larsson här, så nu måste Lill-Foppa skjuta! MÅL! Vi leder med 1-0!
30′
Emil Forsberg sätter alltså straffen, och den kom till när Viktor Claesson sa ”öh, domarn, han där tog ju bollen med armen”. Av outgrundlig anledning lyssnade domaren – han hade ju precis lika gärna ha kunnat rycka på axlarna och fnysa ”och?”.
’31
Nu jädrar är vi nära ett mål till. Men som kommentatorerna säger:
– Oj, stolparna står i vägen.
Det var annars Ove Kindvalls specialkommentar när han hade gått i fopollspension. ”Den tog i stolpen” konstaterade han långsamt när bollen tog i stolpen. Ibland sa han ”om inte stolpen hade stått där, hade det blivit mål”.
37′
Eskilstuna-Danielson trampar lite lätt på en motståndares fot så att han får gult kort. Och jag måste då i sammanhanget tala om att hans brorsa jobbar på min radiostation.
38′
Alla faller som käglor i närheten av Robin Olsen. Vår tv slår färgrekord.43′
Jag har aldrig haft på mig fotbollsskor. När jag tränade fotboll under några veckor 1978 gjorde jag det på grus i vanliga gympadojor, och att jag var urkass på alla sätt och vis kan jag väl skylla på detta faktum?
Men skulle man inte kunna låta massa fotbollsspelare på skoj spela en match utan dobbar?
(Ni undrar varför jag spelade fotboll? Well, tränaren var snygg.)
45+2
Albin Ekdal får ett gult kort som matchar våra matchdräkter perfekt.
(Man spelar ju i 45 minuter, men nu måste vi lida i 5 extraminuter eftersom domaren tittade in i VAR-tv:n så länge.)
45+3
Kommentatorn sa:
– … en steal, som man säger på basketspråk …
YES! Basket! Wohooo!
45+5
PFUIIIIIITTT!!! Kissa & snusa! Pausa, dansa! Hit med fjärrkontrollen så att jag kan dämpa färgerna!
[pausmusik]
47′
Hej och välkomna tillbaka!
Kosovo chocköppnar så att jag tappar fjärren, spiller te, trillar ur soffan och ropar på hjälp. Skott, skott, skott och skott utan paus!
53′
Kulan var ensam på väg mot mål, men blev avblåst för att han i det här läget hade armen för högt.
Ja ba: ORÄTTVIST! FOUL PÅ DEN ANDRE JU!
57′
KOSOVO GÖR ETT OFFSIDEMÅL!
(Alltså, då blir det underkänt. Men man måste ta till versaler ändå eftersom man blir så chockad och bedrövad.)
58′
Nu är det Hawaii-fopoll. Alla sparkar kors och tvärs, faller på härsan och tvärsan och bolluschlingen lever ett eget liv.
För att inte taaaala om färgerna på vår tv. Hallabaloo.
62′
Emil Forsberg är tyngdlös och Alexander Isa skjuter och skjtuer och alla grässtrån ställer sig i givakt och hindrar oss och nu DAAAMN!!! MÅL!
63′
Alexander Isak gjorde sitt snyggaste mål ever med en tunnel och sträckt vrist i krysset som ju inte är ett kryss utan mer en vinkelhake! Vi leder med 2-0!
Snart kommer den sträckta vristen!
70′
Hm. Nu kommer en svensk in i Kosovos lag. Han heter Selmani och är född i Malmö. Måtte han heja på rätt lag!
74′
Alexander Isak får det sedvanliga fotbollsstraffet när man har gjort mål: man blir utbytt. Robin Quaison kommer in, och tydligen fyller han år idag. Kommentatorerna finner detta märkligt och upprepar tre gånger att han faktiskt fyller år. Well, okej, grattis. GÖR MÅL!
79′ MÅL!
– Han fyller år idag.
– Ja, målgöraren firar födelsedagen genom att göra mål
– Robin Quaison gör mål på sin 28-åriga födelsedag!
Vi leder med 3-0!
80′
Robin Quaison (som fyller år idag) gjorde ett oerhört snyggt förarbete med en vändning som helt kollrade bort försvararen. Skitsnyggt, helt enkelt. Han fyller förresten år idag.
85′
Nu byts slitvargarna Emil Foppa Forsberg och Albin Ekdal ut mot Jens Cajuste & Mattias Svanberg. Ingen av dem fyller år.
90′
Nu byter vi igen! Kulan och nån annan går ut och in kommer Viktor Gyökeres [gjökeresch] och den vänsterfotade Magnus Eriksson kommer in. Tydligen är Viktor Gyökeres jättejättejättespännande och panikinkallad för att vår klippa Nilsson Lindelöf just nu ligger och föder barn.
90+4
Så här ser spelet ut just nu:
Tjoff, tjong.
Trill.
Snubbel.
Aj, pang bom, klatjofs.
Men vaffan.
Poff.
Öh.
90+5
Det nästan sista som händer i matchen är att Eskilstuna-Danielson med ett s springer en kilometer för att stoppa Kosovo från att skjuta.
PFUIIIITT! Slut! Vinst! Massa mål! Hurra!
Såja. Nu kan ni ta valda delar och kommentarer härifrån för att på jobbet på måndag låta som om ni vet precis vad ni talar om!
– Vilken ljuvligt varm höst! utbrast jag i måndags kväll när jag satte mig i bilen för att köra hem efter basketträningen. Det var mörkt och lite fuktigt, men ljummet.
Brum, brum, brummade bilen. ”Smells Like Teen Spirit” vrålade på radion. På en 80-väg där jag var helt solo och nästan hemma tornade sig ETT MONSTER upp på min vägbana.
Jag ställde mig på bromsen. Fem meter från monstret stannade jag och stirrade rakt in i rumpan på en älg. ”Den är större än en friggebod!” hann jag tänka. Sedan begick jag ett stort misstag.
Istället för att ta en bild, tryckte jag på tutan för att skrämma iväg älgen. Så dumt.
Såhär hade min bild sett ut, fast mörkare och med mer älgrumpa. (Foto: Zac Durant.)
TUUUUT! Älgen skuttade till lite, vände sig mot mig och sa med blicken:
– Men duuu, asså va. Luuuugna neeer dej.
Och inte ens då kom jag mig för att slita fram mobilen för att ta en bild! Långsamt och värdigt klev älgen sedan ner i närmaste dike och in i en av alla dessa skogar med massa granbarkborredöda trän.
Darrig – men vid liv – körde jag hem.
Alldeles nyss cyklade jag hemåt i natten vid ungefär samma tid som i måndags. Samma ljumma, sköna känsla. Jag var trött efter att ha föreläst om den ädla konsten att skriva basketprotokoll, och hungrig eftersom kvällsmaten inte hade kommit i min väg. Humdidum, tänkte jag, och planerade hur jag i morgon skulle … WHAT? VA, vänta, vad faan kommer här rakt emot mig på den smala cykelvägen?
Ungefär så här. Men inte på en bilväg.
Jag bromsade lite. De två lamporna kom närmare. Jag bromsade lite mer. Lamporna kom närmare – och då hörde jag att det fnittrades våldsamt framför mig.
Jag plingade eftersom jag har en liten lagstadgad cykelplinga. Inget hände. Jag plingade mer och harklade mig inför årets vråligaste skrikinsats.
Då såg jag vad det var.
Det var två sådana här! (Foto: John Nzoka.)
På de två sparkcyklarna som kom emot mig färdades fyra (!) tjejer som tittade överallt utom rakt fram. När tjejerna var två meter från mig VRÅLADE jag:
– HALLÅ! HALLÅ! SE UPP! AKTA ER!
Att se upp var förvisso en dum uppmaning, men de hörde mig i alla fall – och väjde i sista stund. Jag passerade mellan dem. Då, bakom mig, hörde jag hur de härmade kärringen som hade vrålat åt dem:
– ”Hallå se upp akta er”, men duuu, chilla lite va.
Och det var då jag kom på att älgar och unga tjejer faktiskt kan vara lite lika.
Uppdatering
En liten stund senare, visade det sig att Nobelpriset i litteratur 2021 gick till Abdulrazak Gurnah, som ingen av experterna i tv-studion kände till. Men här i kommentatorsbåset slog vi oss lite för bröstet eftersom vår vän Översättarhelena ju är den som har översatt Abdulrazak Gurnah till svenska.
Till yttermera visso var motiveringstexten så ypperligt skriven att tidningarna som kopierar och klistrar in, inte kan göra fel: Han får priset för att ”kompromisslöst och med stor medkänsla ha genomlyst kolonialismens verkningar och flyktingens öde i klyftan mellan kulturer och kontinenter”. WOHO!
Som jag har berättat förut, är pappa pingisspelare uti rackethänderna. Träning två–tre gånger i veckan sedan 1951 har gjort att hans bollsinne är fenomenalt.
Pappa 1952.
Men så fick han en Alzheimerdiagnos.
Och flyttade till en ny stad
Sedan kom coronarestriktionerna.
Därpå flyttade han till ännu en ny stad.
På 18 månader gick han från att problemfritt köra bil till träningen, till att faktiskt gå vilse i sin egen ficka och inte ha den blekaste aning om var träningsshortsen låg. Söstra mi Orangeluvan och jag fjärrstyrde honom upp på en motionscykel ett par gånger i veckan, fast det ska bollgudarna veta: man har sällan särskilt kul på en motionscykel.
Men nu jävlar.
Sista veckan i januari 2022 går veteran-SM i Halmstad. Detta år fyller pappa 85, och är alltså yngst i sin klass. Jodå, förvisso finns det fortfarande 89-åringar (Uno Hedin) som kan spela omkull honom – men om vi nu ser till att han tränar som aldrig förr, kan han kanske komma iväg och ta en liten medalj.
Pappa 1977.
Färdtjänst är en cool grej (när den funkar). Om man beviljas en sådan, beställer man en taxi som på bestämda tider (fast bara halv, tio i och tio över varje timme) plockar upp folk som behöver plockas upp och köras nånstans. Men … om man har Alzheimers och inte hittar från vändplatsen till hallen som ligger 100 meter bort, ja … ja då måste ens döttrar åka dit och hjälpa till. Och sitta med på träningen. Och hjälpa pappa till vändplatsen igen.
Nu ska ni få se hur underligt väl pappa funkar i pingissammanhang. Hur i hela friden kan en människa med noll närminne sköta poängräkningen fullständigt felfritt? Och sedan analysera sitt spel?
Kuriosa 1: Pappa är en av Sveriges första materialspelare – gummina på hans racket är olika. Den röda sidan har nabbar, den svarta är platt. Under spelet snurrar han hej vilt på sin racket så att motspelarna inte vet vilken sorts skruv de kommer att få emot sig.
Kuriosa 2: Från Eskilstuna åker man till pappas träning i drygt två timmar: tåg, tunnelbana och Roslagsbanan till en station som har en järnvägsövergång utan bommar.
Det är väldigt välmarkerat och nästan omöjligt att missa att man ska vara försiktig här. När man är lugn och det är ljust ute.
Märk väl att jag skrev ”nästan” i bildtexten. För efter träningen var färdtjänstbilen sen – såpass sen att jag efter att ha vinkat hejdå till pappa fick älga iväg som ett jehu med tung ryggsäck och fladdrande kappa och lite för stora skor. Dessutom spöregnade det och var komplett becksvart ute. Framme vid den här avspärrningen på bilden plingade det intensivt (liksom som om ett tåg var på väg) och … och …och … jag stannade inte. Jag märkte inte tåget förrän det var kanske tio meter bort och tågföraren tutade så att det lät ända upp till månen! Då greppade jag tag i avspärrningen och stod blick stilla och flåsade.
Stressen – jag ville verkligen, verkligen inte missa tåget – gjorde alltså att jag förlorade sans och vett samt konsekvenstänkande. Måtte jag minnas detta och aldrig göra något liknande.
Kuriosa 3: När jag 1985 var på K-sektionens 20-årsjubileum med bal i Stora salen på Akademiska föreningen, hade jag en okänd man i manchesterkavaj till bordet. Det visade sig snabbt att han var kemist, pingisspelare och redlöst berusad. Jag frågade honom om han visste vem pappa (kemist och pingisspelare) var, varpå den berusade mannen föll av stolen, halkade ner under bordet och applåderade som en säl, samtidigt som han vrålade:
– Pelle med gummina! Pelle med gummina! Klart jag vet vem Pelle med gummina är!!! HALLÅ!
Mannen reste sig mödosamt upp.
– HALLÅ!
Mannen plingade i sitt vinglas. Och ropade så högt han förmådde:
– HALLÅ ALLIHOP! Hennes pappa är Pelle med gummina! Hennes pappa är Pelle med gummina! Hennes pappa är Pelle med gummina!
Resten av kvällen fick jag kontakt med idel okänt folk som undrade hur jag egentligen hade blivit till om min pappa nu var en man med ”gummi”.
När vi flyttade till Eskilstuna, sa vi ”men gu så bra att bo så nära Stockholm”. Vi hade ju bott i Lund, som ligger så himla nära Köpenhamn och var vana vid att inte utnyttja detta faktum.
Vi åkte aldrig till Köpenhamn. (Så dumt, så dumt.)
Men till Stockholm tar vi oss titt som tätt – och njuter i stora drag. Framför allt njuter vi dock av att slippa bo där eftersom vi inte är stabbor, liksom. Milsvida skogar, djupa raviner, roliga dialekter och billiga hus roar vi oss med här i Sörmland.
Men det är ju rysligt vad granbarkborren far fram överallt.
Senaste besöket i Stockholm hade allt – ALLT – man kan önska sig. Inledningsvis mötte jag en synnerligen förvånad busschaufför:
– Hej! Jag undrar om den här bussen stannar vid Kungsträdgården! sa jag, som anade att den gjorde det, men som numera verkligen har noll koll på busslinjerna.
– Eh … ja? Hurså?
På bussen satt en ung man som med hög röst berättade en oerhört trist historia om hur sanslöst bra han var på jobbet. Kvinnan som lyssnade måste ha varit hans mor, för endast en mor kan lyssna på sådant dravel utan att avbryta eller ens gäspa.
På Nordiska museet höll jag på att få rena rama dåndimpen av klädmodet på utställningen som heter ”Nordens Paris”. Man bör inte gå dit när det är rusning, för klänningarna är så många, så många, och på en alldeles på tok för liten yta. Jag trampade främmande människor på fötterna säkert fyra–fem gånger, och de trampade på mig. Alla var vi mycket förlåtande eftersom vi förstod varandra – men Nordiska museet bör flytta hela schabraket till en fotbollsplan eller nåt så att man kan titta i lugn och ro.
Ett axplock:
Den famösa snubbelklänningen från 1910! (Ett ovanligt kortlivat mode, som ni förstår.)Den lilla svarta – eller de små svärtorna kanske de ska kallas i plural?Greta Garbos Gösta Berlingklänning, lite tufsig i kanterna.Tunnbandskrinolinunderkjol. Observera att rundeln för midjan inte är i mitten eftersom rumpavdelningen ska puta ut så mycket det går.En cool klänning, beställd av Anna-Greta Adolphson (Edvins dotter) 1956. Men ännu coolare var den om man tittade på röntgenbilderna.Säkerhetsnålar! Och fyra tyngder på magen för att ge tyget ett bättre fall! (De runda skuggorna är ballonger, som man fyllde klänningen med när den skulle röntgas.)
Vi tog in på hotell och hamnade i ett himla underligt rum utan vettiga fönster, men med en moraklocka och en gigantisk spegel – utan spegel.
Samt en sänghimmel. Vad man inte anar är att en sänghimmel skapar en mycket underlig akustik – ett dovt eko, liksom.Rummet hade även en bastu. Snacka om att kasta pärlor för svin: jag finner bastur enbart varma och besvärliga.
På Centralen irrade jag runt ett tag i jakt på SL:s biljetteri. De hade flyttat och fått en ny disk, som var rysligt opraktisk – och erbarmligt oskön att se på. När jag skulle skriva min kråka på kvittot fick jag antingen stå dubbelvikt och skriva i knähöjd eller försöka få plats mellan alla apparater och sladdar.
Men personalen var ett under av tjänstvillighet och humor, så vi enades helt enkelt om att det faktiskt var bättre förr.
I Kungsan var det drop-in-vaccinering bland öl- och vindrickande flanörer och musik samt jonglörer. De 15 minuterna som man ska vänta innan man går iväg skapade stor munterhet bland de nystuckna. Inte vet jag varför, men alla fnittrade och garvade såpass att även jag började skratta.
Bakom de bortsuddade människorna (jag vill ju inte råka illa ut och stämd om någon faktiskt vaccinerade sig i hemlighet) ringlade kön säkert hundra meter.
Inne på Livrustkammaren fokuserade jag än en gång på kläder, tyger, rosetter, valbenskorsetter, silkesstrumpor, döda hästar och Karl XII:s minimala segerhuva – numera stor som en tumnagel. Och så fanns det en armprotes!
En robothand från 1600-talet! Är inte detta en anledning till att göra en Robocop-film som äger rum mitt i den svenska historien?Modet med rosetter som skymmer … kronjuvelerna? … har jag helt missat vid tidigare besök på Livrustkammaren. (Just denna kungakostym har ett brännmärke på kragen efter att ha slängts ut genom ett fönster när slottet Tre kronor brann.)
Förutom sänghimlen, alla museikläderna och en liten vanlig hamburgare som kostade 175 kr, upplevde vi ett 85-årskalas, drack tre sorters champagne, snubblade över sparkcyklar och blev påkörda av en hoverboard. Så vi åkte hem glada, storstadsmätta och mycket nöjda.
Men även i Stockholm finns ju naturen allestädes närvarande:
Vi som har begåvats med ett lite outvecklat lokalsinne, har tydligen även för vana att ”gå vilse på internet”. Jag kan ha 30 flikar öppna och inte för mitt liv begripa hur jag hamnade där jag är. Ingen fara – så länge jag inte har bråttom är det ju bara en njutning att
misstänka att jag har Plica synovialis (en knäsjuka)
finna att jag nu i höst på en 7,5-poängskurs vid Linnéuniversitetet förväntas köpa en bok som ser ut så här.
Obegripligt fult. Njutningsfull fulhet.
Kanske är detta i mina ögon det absolut minst tilltalande omslaget någonsin. Att det är kurslitteratur för en ”designhistoria under 1900-talet” gör det än mer absurt eftersom innehållet inte speglar just designhistoria under 1900-talet utan redovisar en enkät gjord på 20 personer som ska ”belysa hur kön och genus syns och märks i svensk design idag”. Författare är förstås den kursansvariga.
Örk.
Men så halkade jag via outgrundliga vägar in på en filmplansch från 1911 där filmen ”Tunnbandskjol” med felvänt citattecken rekommenderas. (Kommen så här långt måste jag ju hitta just denna flik för att sprätta loss bilden. Blädder blädder, jösses.)
Den går tydligen bra, för 1913 finns filmen fortfarande på repertoaren (om det inte är en uppföjare förstås):
Tunnbandskjolen ersatte alltså de där enorma krinolinerna som stod ut och var plufsiga med hjälp av 15–20 underkjolar. Damerna svimmade av korsetterna, snubblade på kjolarna, brann upp när de råkade komma för nära ljus, fastnade i alla krusidulliga möbler och var på det stora hela i vägen vart de än kom. Men med tunnbandskjolen blev det i alla fall färre kilo de behövde släpa på.
Tunnbandskjolen är den till höger.
I SAOB (publicerad så sent som 2009) finns definitioner för både kjolen och klänningen (som är ett 1900-talsmode, även kallad snubbelklänning).
Men nu till bloomersbrallorna! För nånstans där mellan stora klänningarna som var tunga och de nya stora klänningarna som var lätta, kom det här modet – med inspiration från Turkiet.
Detta är en tidningsbild från 1851.
Till en början var bloomersbrallorna accompanjerade av en sån där vanlig korsett och getingmidja – men efter nåt år började hela outfiten bli sådär härligt sladdrig i konturerna.
Hon ser inte helt nöjd ut, men andas kan hon i alla fall och snubbla på kjolarna slipper hon. (1855)
Namnet ”bloomers” kommer av Amelia Bloomer, som grundade och basade över en tidskrift som hette ”Lily”. I den skrev hon artiklar om kvinnliga orättvisor – och modet som bara var så jävulusiskt obekvämt och besvärligt – och hur man skulle kunna göra underverk genom att bara se till att kvinnor slapp svimma, snubbla, brinna upp, fastna och vara i vägen hela tiden.
Amelia Bloomer i egen hög person. Förmodligen är bilden från sent 1850-tal.
Kvinnorättskämparna Susan Anthony, Libby Smith Miller, Susan B. Anthony och Elizabeth Cady Stanton var de första som började klä sig i den nya stilen, men det var Amelia Bloomer som var envisast med att år efter år bära de bekväma brallorna trots att hon förlöjligades och dagligen fick se sig själv parodierad i skämtteckningar.
Folk förfärades:
”Man kan ju till och med ana om en kvinna har smala eller tjocka ben!”
”Snart börjar de väl röka också, kvinnorna!”
”Jag vill inte umgås utomhus med min mamma för hon har bloomers.”
(Det där sista bevisar förstås ingenting.)
I ”Hertha” från 1923 står om den då nästan 80 år gamla förvåningen över bloomers-modet:
[…] Där var Lucretia Mott, Elizabeth Cady Stanton och deras vänner, i tunnbandskjolar, skärmhattar, halvvantar och Paisleyschalar. Mrs Amalia Bloomer, i sin förhånade, och sanningen att säga föga sköna kostym gjorde också sin entré.[…]
Denna bild över kvinnornas mode visar tydligt hur viktigt det var att inte visa benen.
Nånstans runt 1855 byter man från ”många underkjolar” till ”tunnbandsunderställning”.
Nu zoomar jag in runt 1850 och gör röda kryss när bloomerkostymerna försökte ta plats.
Hopplöst ju.
Men precis som med elbilarna runt år 1900, gick detta förnuftiga mode åt pepparn och glömskan. Kvinnorna orkade inte utstå spott och spe och kände dessutom att kritiken mot kläderna drog uppmärksamheten från debatten om jämställdhet. De tog på sig korsetten, tunnbandskjolen och hatten för dagen och lade bort brallorna. Tills …
… de 1902 kom på att man skulle spela basket i bloomers! (Basket = korg.)
Swooooosch, så går vi till dagens utstyrslar. Människor går i jeans, slipper korsett och behöver inte ens ha stilettklackar – om de inte vill. Men lite obekvämt är det ju fortfarande på sina håll. Under OS 2020 i somras (2021) blev det ett himla rabalder när Norges dam-beachvolleybollag (svenska sammansättningar är underbara) tog på sig normala idrottsbyxor istället för att följa förbundets OS-regler om minitrosor.
Ni som är lite pedanta kanske ser att den nedre kanten på damsidan har ett hål som Linus på linjen hade kunnat falla ner i. Well, jag suddade lite slarvigt bort information om att damernas dräkter måste ha mindre siffror. It goes withous saying med tanke på tygstorleken.
Sensmoral: spela basket.
Uppdatering 19 sep 2021!
Tunnbandsundremojäng som finns på Nordiska museet! (Den har hål framtill och buktar utåt över rumpan. Jättecoolt.)
– Gomorron Lotten Bergman, hur känns det?
– Jodå, fötterna upp och huvudet ner – som vanligt asså.
– Är det månne en liten mörk skugga jag anar där strax under de nedre ögonfransarna?
– Ja, i så fall beror det nog på att mina ögonfransar är så vackra, långa och tjocka.
– Hm. Så du är inte trött?
– TRÖTT? Ha! Vem fan hinner vara trött these days?
(Komna så här långt så förstår ni att jag ju bara hittar på. Det är ju ingen som intervjuar mig. Och jag är förstås så trött att jag inte ens vet om det är torsdag eller måndag. Oj, det är visst fredag.)
– Så … det här med att jobbar som adjunkt på 60 % känns lite slitigt?
– Pftt, nä, ja, jo. Alltså. Jag har ingen överblick. All planering finns i små digitala moduler som påminner om hårsnoddar i ett minfält. Jag ser inte skogen för alla knän, säger dunkla tankar och tänker dunka på träningen samtidigt som de lärde hoppar twist.
– Och korven den har två?
– Nej korven heter professor Kalkyl.
Ja, ni ser ju: det är ingen ordning på allting och jag gör fel hela tiden. I morse låste jag fast cykeln som stod bredvid min i det feldesignade cykelstället som jag nämnde häromdagen.
Röd pil pekar mot min cykel. Gul pil pekar mot nån annans cykel – med mitt lås.
Men spik i foten! Suffragetterna och gruvarbetarna i England hade det värre för drygt hundra år sedan! Och år 536 hade nästan alla i hela världen det värre än jag pga. konstigt väder. För att inte tala om fotbolls-VM 1990, när vi åkte ut efter tre raka förluster i gruppspelet.
Nä, nu får jag rycka upp hakan och sluta storma i ett vattenpass. Det är de små detaljerna i livet som man måste se som uppiggande energikickar!
Då kan man glädjas åt det absurda faktum att vi igår i skafferiet hittade en sesamolja som gick ut 1999.Och si, så spännande de designar bilarna i Eskilstuna numera.Och apropå trött: kolla vad granbarkborren har fått jobba för att ta kål på alla Sveriges gamla granar.
Imorrn lördag är jag ledig, och då ska jag bara flänga runt på matcher, auktioner, i skogar, i min egen källare och slutligen röra ihop världens bästa köttfärssås. På måndag är det jobbdags igen – i den här miljön som om två veckor kommer att vara knökfull med studenter och lärare som har suttit hemma sedan mars 2020.
Allt är designat, arrangerat och välordnat samt tyyyst. (För ingen är där.) Nyss kom en av mina kolleger längst ner vid pilen och rättade till det vita bordet som inte stod riktigt rätt i förhållande till sofforna intill.
Såja. Nu har jag tjatat så himla mycket om tröttman att till och med jag är less på mig själv. Låtom oss alla höja en skål med sallad och hylla med hattar och se hösten an med tillförsikt!
Hösthattarna enligt SvD 1905. ”Modets skapare vaka med svartsjuk omsorg …” Källa.
Nämen hörni nu ska alla som skiter i fotboll få lite realtidsrapporter, va?
Det är alltså match för grabbarna som spelade så strålande mot Spanien (vinst med 2-1) för en knapp vecka sedan. Halva EM-laget från i somras har med ”ålderns rätt” avgått och vi som är bra mycket äldre har all rätt i världen att fnysa så att snoret far och flyger. Dunderuppställningen ser ut så här:
Målvakt: Robin Olsen Jättemånga backar: Mattias Johansson, Victor Nilsson Lindelöf, Filip Helander, Ludwig Augustinsson Mittfältet som kommer i kläm: Viktor Claesson, Mattias Svanberg, Kristoffer Olsson, Emil Forsberg Målspottare: Alexander Isak, Dejan Kulusevski
Nu säger de som vet att matchen mot Grekland blir svårare pga. ditten, datten, fnutten och … HERREGUUUD! VAD HÄNDER?!
This just in: vår superdupermålis Robin Olsen skadade sig på uppvärmningen!
Återkommer när jag har tagit en betablockerare eller två.
Okej, tyst minut för Mikis Theodorakis nu. Oj, vilken inte tyst minut det blev. Zorba spelas på högsta volym. (I 30 sekunder eftersom idrottsliga, tysta minuter av tradition är blott 30 sekunder. Fokusorken, ni vet.)
Men här står ju Robin Olsen och ser helt okej ut!
… friiia, du fjääääällhöööga …
’1
Spelet är i gång och vi är tydligen bekymrade över
det grekiska huvudspelet
Emil Krafths frus förlossning, som han missade fastän han bara sitter på bänken
Zorba
den grekiske coachen, som nog kommer att få sparken
de två Mattiasarna som har kommit in i starttruppen, för de är ju inte rutinerade
Emil Forsbergs hårband som verkar sitta lika löst som den grekiske coachen.
’6
En spelare i den grekiska truppen far omkull av ett mystiskt vinddrag. Frispark. Hm, alla grekspelarna har sina namn på tröjan med läsbara bokstäver. (Inte grekiska.)
’8
ROBIN LIDER!
Han har jätteont! Domaren är arg på en grek! Greken är obrydd!
’11
Okej. Mattiasarna sköter sig och ser jättecoola ut medan Robin Olsen vajar som ett vetefält i sommarvinden.
’12
Straff eller offside! Straff eller offside! Straff eller offside! Grekland har straff! Eller så är det offside!
Alltså det här påminner väldigt mycket om när vi hade barnkalas här hemma. Liksom 22 sexåringar som far omkring och är allergiska eller trötta eller har kissat på sig eller bara trillat omkull samt kommit för sent.
Det var offside. (En grek var för nära målet medan svenskarna inte var det. Ungefär.) Puh.
’16
Stackars Claesson fick en grekisk axel i hakan. Han ligger ner. Han ligger ner. Oj, vad han ligger ner. Han går ut till sidlinjen. Alla håller andan. Utom kanske Claesson. Nu spelar vi tio mot elva. Oh, nu är Claesson inne igen. Det är som när sexåringarna på kalaset samlas till fiskdamm: alla vill vara med.
’18
Min djefla man kliver in i handlingen trots att han inte bryr sig om fotboll över huvud taget.
– Oj. Har dom anpassat matchdräkterna efter alla som har svartvit tv?
Nej.
– Haha, svenske coachen ser ju ut som Matt Damon!
NEJ.
Janne Andersson. Inte Matt Damon. (CC BY-SA 4.0)
’25
Det som ju var lite coolt under förra veckans seger mot Spanien var att … eh. Det gjordes mål. Nu är vi mest bekymrade över hur den nyblivne fadern Krafth mår på bänken, hur Robins arm mår, hur Island mår när de just nu ligger under mot Tyskland och hur gräsmattan mår.
Oh. Janne Andersson ser faktiskt plötsligt ut som Matt Damon.
’28
Jisses amalia, Grekland stänker in bollar mot vårt mål ideligen och hela tiden – när de inte ropar på straff eller ligger och rullar runt av ohyggliga smärtor.
En grek skruvar bollen alldeles utanför den svenska stolpen och nästan dör av skam.
Men på reprisbilderna ser vi hur det inte var hans fel: vår Robin Olsen petade bort bollen med sin allra ondaste arm.
’37
Nu, hörni är det hörna till Sverige. Då håller vi alla andan som vore det en straffspark trots att vi aldrig gör mål efter hörna. Djupt andetag, hörni!
Pfffffffffhhhhhhh. Inget mål.
Men en grek gjorde alldeles nyss en baklängeskullerbytta mitt på plan trots att han var minst tio meter från alla andra fotbollsspelare. Cirkusclown i ett annat liv kanske?
’45
Hihi. Greklands matchdräkt andas ju Fröken Sverige med den där snedgående linjen på bröstet.
Pfiutt! PAUS! Snusa och kissa!
Vän av ordning vill ju såhär i halvtid veta vad grekerna heter. Ålrajt:
Odisseas Vlachodimos, Thanasis Androutsos, Kyriakos Papadopoulos, Georgios Tzavellas, Kostas Tsimikas, Tasos Bakasetas, Andreas Bouchalakis, Carlos Zeca, Anastasios Douvikas, Vangelis Pavlidis, Dimitris Giannoulis.
Inte ett enda grekiskt namn utan bokstaven s. Me thinks alla i svenska landslaget borde ha ett å, ä eller ö i namnet. Åke Öman, liksom. Eller ”Räksmörgåsen”.
’46
Matchen är igång igen och gräsmattan är grön . Den grekiska värmen är tryckande, Emil har spring i benen och grekerna har fått nya – osvettiga – tröjor. Sanna mina ord, nu kommer snart första målet.
’50
Jag misstänker att om våra två superdupermålspottare hade fått barn ihop, hade detta barn sett ut som en strimlus.
Strimlusen som inte har gjort mål än.
’53
Nu är det irriterat. Alla blänger på varandra, alla knuffas och ger efterslängar. Alla hötter mot domaren och viftar som väderkvarnarna i Holland. Ja just det, den grekiske coachen är inte grek, utan faktiskt en holländsk väderkvarn. Och vår coach är tydligen Matt Damon.
’57
Ni minns hur glada vi blir när vi får hörnor fastän de inte ger ett jota? Well, nu är det hörna igen. Spänningen är olidlig! Alla som inte blänger, knuffas eller viftar håller andan av spänningen.
Men inget händer.
’59
Janne Andersson (Matt Damon) har tappat rösten! Var är Loa Falkman när man behöver honom?
(Det händer inget på planen.)
’62
Jag sa ju det. Att det skulle bli mål snart. För nu blev det det.
Grekland leder med 1–0!!!
(Jag är helt och komplett i dessa lägen fullständigt övertygad om att det är ett medvetet drag av Sverige. Vi vill vara underdogs, för då slår vi underdoggande liksom.)
’65
Nu kommer Sveriges stumme coach Matt Damon att begära några byten utan röst.
– XXHHGGSSSFFF!
– Menar du Quaison?
– Shhhcbbgrt!
– Okej, ena Mattias ska ut?
– Hhhhh!
’71
Det är lite nervöst nu. Grekland byter in en stridsvagn från 1943 och den lille pingisspelaren som ska ut och sätta sig slääääpar sig mot sidlinjen. Leder man matchen vill man liksom inte skynda sig. Men det här är nog den långsammaste spelaren nånsin.
’74
Nu är han utbytt, den där sengångaren.
’75
Ni vet den där regeln som heter offside? Well, utan den hade vi legat under med två mål i detta nu.
Grekiskt mål som inte var mål. Till och med målspottaren vet att det är underkänt. Domaren och VAR-kameran är på vår sida.
OH NOOOOO! Domaren ändrade sig! Vi ligger under med 2-0!!!
’79
Kommer ni ihåg VM i Västtyskland 1974? Alla hade korta shorts, solen lyste och Ralf Edström var längre än alla andra. Honom kunde man lita på.
’80 MÅL! Emil the dagisligaledare skjuter, målvakten kastar sig som en grekisk brottare och lämnar retur till Quaison, som gör mål! Bara 2-1 till Grekland!
Och så här sprudlande glad blev Quaison.
’86
Sverige har jättejättebråttom och Grekland har sirap i skorna, vatten i knäna samt dobbarna på svenska fötter. Komsi, komsi alla svenska hejarramsor!
’88
Nu byter vi in en huvudspelare: Danielson från Eskilstuna. Och Kiese Thelin, som är fotspelare. Danielson lämnar lappar till diverse spelare på planen. Det är tydligen ”handlingslistor”.
’89
En grekisk utespelare går fram till sin egen målvakt och berättar att han har ont i munnen. Målvakten could not care less. Utespelaren gestikulerar och pekar på en förmodad stomatit, men målisen skakar på huvudet och sparkar bara ut bollen, till utespelarens stora förtret.
’90
En av de grekiska sniglarna ligger och vrider sig. Läkarteamet rusar in. Ah, det är han som har ont i munnen. Läkarteamet reser honom upp och så får han ställa sig utanför planen en stund. Ack, nu blir han utbytt – och skitförbannad. Han ville ju inte bli utbytt! Han har ju bara så jävla ont i munnen att han måste ligga ner!
’94
Domaren har visat på sin klocka att han inte gillar de grekiska tidssabotörerna. De sex extraminuterna kommer förmodligen att bli fler. Sverige tjongar bollen än hit, än dit. Men inte i mål.
’98
Grekerna går i ultrarapid mot hörnflaggan, där bollen ligger. De sparkar lite lätt på den. Studs, studs. Vår målvakt Robin Olsen kämpar som ett blådjur och tar alla bollar som kommer emot honom. Tjoff, pff, smack, dong, sprätt och putt.
Men. Domaren blåser och … vi har förlorat. Ack. Förbaskat, satan, förnicklade grekgubbar och pffft.
Nu ska jag gå och slå näven lite lätt i en kudde, äta en leverpastejmacka och spilla te i dekolletaget. Det känns nog bättre då.
Tänk, va. I februari 2020 kunde jag åka till Lund när jag ville. Jag kunde plättlätt föreläsa på Grand Hotell för 300 personer, pussa folk på kinden (om jag ville, vilket jag inte alls ville) och jag var fågelfri som egenföretagare.
Nu är jag i Lund för första gången på två år, fjättrad vid en boja som heter ”adjunkt” och … allt är sig likt! Underbara Lund är fortfarande underbara Lund, om än med fler sparkcyklar än 2019. Här bor numera tre av barnen (nr 1, 4 och 5), nästan alla mina forna NE-kolleger, några barndomskompisar och barnens gudföräldrar och många fler (125 000 för att vara lite mer exakt). I varenda buske dyker en öppen champagneflaska upp, i varenda gathörn står en cykelpump (tack, min lånecykel har pyspunka) och solen strålar ikapp med studentorkestrarna.
Cykelpumpar i Lund. Eller om det var studentorkestrar? (Källa: www.pumpacykeln.se)
För att ni ska förstå hur upptagen jag är, kan jag meddela att jag inte hann se mer än fyra minuter på gårdagens strålande fopollslandskamp när Sverige slog Spanien med 2-1. Det känns som att missa ett tåg, en Nobelfest eller att bara få äta chokladpralinen sist i en sjurättersmiddag.
Om läktarn hade varit så här tom 2019, hade vi häpnat. Idag ba: ”Oj va många männschor!”
Jag sover hos vår gode vän arkitekten David Sim, som vurmar för ”mjukare” städer. Mer människor och färre bilar, fler cyklar, massa parker och vilda blommor i alla upptänkliga jordplättar – mitt i storstan. Nyss åt vi frukost på hans trappa, där han glatt hejar på alla stressade stadsmänniskor.
”Davids trappa” – och så snyggt porslin!
När frukosten är uppäten, låter David spåren av den stå kvar ett bra tag.
Ja, det vackra porslinet står kvar utan hänglås eller larm. ”Det ska synas att jag nyss var här”, förklarar David.
Davids tankar om detta – att vara en ny sorts stadsbo – finns i den här boken, som förhoppningsvis snart kommer i svensk översättning.
På Facebook finns hans Soft City-grupp med massa spännande bilder och länkar.
Nu ska jag vingla iväg på cykeln hej vilt på smala, smala cykelbanor som ofta korsar biltrafikens vägar. Bäva månde lundaborna!
Obegripligt fult. Njutningsfull fulhet.
