Ojojoj vad många roliga historier jag har hört (eh, läst) de två senaste dagarna! Tack! I facit fick vi se Niklas i Gbg vinna en tyvärr fortfarande frånvarande tischa, men snart …
De som inte gillade att lucka 5 var svår, blir nog nöjda idag – för lucka 9 är förstås ännu svårare. Och så blir det bra mycket knepigare att hitta på roliga historier på detta tema.
Lucka 9
Checklista!
Kullagerskärpet ✔Extramuttrar till kavajen ✔Lilla hemliga burken ✔Kartorna ✔
Att läsas vid mitt (eventuellt) alltför tidiga frånfälle
Kära ni!
Hurra för mitt sista äventyr; jag har verkligen varit mycket lycklig. Tyvärr möts vi inte igen, men det var det värt. Hursomhelst önskar jag er alla lycka till!
Hälsningar från er lilla prickiga säck med potatis!
PS. Bara så ni vet: Bill har länge tittat alltför djupt i flaskan. Just sayin’.
PPS Prinsessan Anne LWF & Mildred D. hälsar!
PPPS Jag har ordnat med autogirot.
Nämen. Hur hamnade denna donna här?
(Den här tabellen här nedan kommer att fyllas på med länkar under de kommande 24 dagarna.)
Det vacklade betänkligt vad gäller självförtroendet i båset under dagen … Och så undrar jag hur många som pga. Christina (nytt nick, men gammal i båset) förgäves googlade fram Universitair Veterinair Diagnostisch Laboratorium (UVDL). Men så har vi stackars Agneta uti Lund som trodde att HB var en bro! (Vi hoppas på förklaring i facit-kommentatorsbåset.)
Men Zkop visste besked!
Det kunde varit komiskt om det varit en göteborgshistoria som börjat med Kal eller Ada.
I dagens lucka super man.
Efter ett tag trillade polletten ner här och där:
Maplestream
– Är luckan kryptisk eller inte?
Hannoia:
– Superkryptiskt! Jorå!
PK
– Visst har Jocke Bergs band lagt av?
Pysseliten:
– Jag landar i en gissning på Doktor Mugg, eller möjligen Kapten Filling.
Och så en trevlig kommentar från Lottenpotten, som var så sann – men inte innehöll nån ledtråd:
– Ohh, vilken kväll! Jag har skrattat åt båskommentarerna så jag kan inte längre kan tänka klart.
Dina skrattade så hon satte kaffet i halsen åt en av alla de roliga historierna som kryddade båset, nämligen Pigga Kristinas:
– The past, present and future walk into a bar. It was tense.
Så … vem är då HB idag när man ska välja mellan själva rollfiguren (Stålmannen) och upphovsmännen Jerome Siegel (1914–96) & Joseph Shuster (1914–92)? Ptja, Siegel och Shuster är det tyvärr inte så mycket att säga om … HB får nog trots allt vara den superstarka och supersnälla Stålmannen.
Men vilka var då barndomskompisarna Siegel & Shuster?
Joe Shuster 1939.
Shuster var tecknaren, som växte upp i en rysligt fattig familj. Han hade inte ens möjlighet att köpa papper att rita på – men en dag fann han några bortslängda tapetrullar som han klottrade på under flera år. Ungefär så här:
Den första versionen – som inte alls slog. (Pseudonymen Herbert S. Fine användes alltså av Siegel.)
Själva Stålmannen baserade han på Douglas Fairbanks, medan Harold Lloyd fick vara modell för Clark Kent med brillorna.
Chaplin hade inget med Stålmannen att göra, men 1932 poserade han så här fint med Harold Lloyd (vänster) och Douglas Fairbanks (höger).
Siegels liv var inte lätt det heller – han hade fem syskon och allt var förfärligt fattigt och bedrövligt även för honom förstås. Hans båda föräldrar dog av en hjärtattack (1932 och 1941) och i nästan hela livet kämpade Siegel (liksom Shuster) för att hitta jobb och tjäna pengar. Förutom under den korta tiden när de gjorde succé med sin Superman.
Jerry Siegel 1943.
Siegel och Shusters första idé tillsammans var en serie om ”Doctor Occult”, som var ritad på dessa nyss nämnda tapetrullar och några bitar brunt omslagspapper. Förlaget som betalade dem för serien bad Shuster att vara så vänlig och fortsättningvis lämna in originalen på vitt papper. Familjen fick låna ihop lite pengar till Shuster, som då för första gången i sitt liv fick rita på riktigt tecknarpapper.
Men nu ska ni få höra på nåt alldeles galet: i den första versionen från våren 1933 (se bilden ovan) var Stålmannen ond. Storyn sålde bedrövligt, så de båda kreatörerna gjorde 1938 om Stålmannen till den söting vi känner igen från idag. Den blev en superdundemegasuccé som gjorde att Shuster och Siegel äntligen kom på grön kvist.
Shuster sitter och ritar när Siegel kommer och granskar resultatet. Eller så poserar de bara för en fotograf. Kanske Jimmy Olsen?
Men sedan gick inget deras väg. Igen. De sålde rättigheterna till Stålmannen för en tusenlapp, blev berövade på all cred (deras namn ströks i alla alster av förlaget!), stämde allt och alla i flera omgångar och blev till slut någorlunda kompenserade genom en årlig ersättning på 20 000 dollar. Det hjälpte föga; pengarna rann ur händerna på dem trots att de ritade och skrev för allt vad tygen höll. Shuster blev blind och dog urfattig, Siegel dog traditionsenligt urfattig i en hjärtatttack.
Siegels meritlista är förresten kul att granska – här är några av de rollfigurer som han hittade på: Superboy, The Spectre, Star-Spangled Kid and Stripesy, Bouncing Boy, Brainiac 5, Cosmic King, Triplicate Girl, Invisible Kid, Matter-Eater Lad, Lightning Lord, Phantom Girl, Chameleon Boy och Saturn Queen. Men rik på dem blev han som sagt icke.
Stålmannen då, Supermannen som vi alla känner så väl? Jodå, hemma på Krypton var han som vem som helst, men när han hamnade här nere på jorden blev han superstark av vår gula sol. Av D-vitamin kanske? I en knasig film från 1978 lyckades Stålmannen vrida tillbaka tiden genom att snurra jorden åt fel håll, vilket fick en 14-årig Lotten att sucka av tidsreselycka.
Superskurken heter som bekant Lex Luthor – på min tid spelad av en rar Gene Hackman med lockigt hår, men numera ser han förfärligt elak ut.
Men mest påminner han nog om Jeff Besos.
Kryptoniten får vi inte glömma – den som är grön som t.ex. absint. En forskare fann för snart 15 år sedan att det faktiskt i en serbisk gruva finns en kemisk förening (jadarit), som innehåller exakt det som kryptonit sägs innehålla: natrium, litium, bor, silikat och hydroxid.
Artikeln om kryptonit i NE. Den rosa kryptoniten (som tyvärr inte nämns här) gör tydligen Stålmannen gay. Tänk ändå.
Ooooooh, förresten, vi måste nog titta lite på när Lois Lane inte dör.
Hopp i hatten, alla små lappar! Jag har stökat till någe alldeles förfärligt i sovrummet med alla böcker, anteckningar, notisar och namnlappar samt datorer – men plommonstopet har jag stenkoll på. Jag draaaaar … Niklas i Göteborg! Som liksom Ninja och några till är glad att Stalin är tyst!
Lucka 9 kommer på torsdag morgon!
Lite embryobonus mår man ju inte dåligt av!
embryo kommrer in på en brar
hallon hallon vad kostrar en sån där det undrar jag nu
åh en grin okcså tronic: fyrahundra kronor på öret
då blir man på örat det undrar jag nu yo
åjovars efter ett par stykcna blir man sjön
då tar jag ett glas kranbärsjos eftrersom jag vill inte bli sjön det säjer jag nu
det gnäller att ha sitt på det torra efter en blöt kväll det säjer jag nu
I facit till lucka fem visade det sig att Hyttfogden fick en ännu osynlig t-shirt och att embryo var i storform medan andra snöade in på glögg. Som ska med in i nästa till synes inte särskilt litterära lucka, kanske?
Lucka 7
Jeppe på Berget och Josef Stalin går in på en pub och beställer varsitt glas absint. Bredvid dem sitter Andrzej Wajda och halsar vodka. Det är Sankt Patriks dag.
– Berätta en rolig historia, Jeppe! säger Andrzej Wajda. – Okej. En romare går in på en pub och håller upp två fingrar samtidigt som han säger ”fem öl”, svarar Jeppe.
Josef Stalin säger som vanligt ingenting som är värt att nämna.
Ack. En sån därn bild igen. Asså va.
(Den här tabellen här nedan kommer att fyllas på med länkar under de kommande 24 dagarna.)
Gonatt på er alla! SOM jag skrattade åt Ledas ledtråd!
Leda: – Ska det här vara litteratur? Ett romanexperiment? En experimentroman? Eller tjugo? Manifest och doktriner och uppviglingsidéer med megalomant vetenskapliga anspråk, och sånt ska man behöva ägna adventsfriden åt. Dra åt ståplatsläktaren! Pah!
De andra ledtrådisarna i båset var lite mer dämpade:
Christer, the Long Distance Personal Trainer: – Anklaga mig hit och anklaga mig dit! Jag har en kusin som bor i den lägenhet där den bordell där Geijeraffären utspelade sig en gång låg.
zkop: – Solklart. Tralala.
Maplestream: – Denna gråtyngda förmiddag finns inget att sola sig i. Jag ska läsa tidningen för att ta reda på vem som är att skylla.
flygbengan: – Handlar det om en ostaffär är det i så fall en fransk sådan.
Leda återkom med ännu en höjdare: – Typisk serieförfattare. Inget nobelpris här inte.
hakke: – För övrigt hade ju Nixon mer gemensamt med den här affären än Geijer, medan Peter Brott låg närmare till att få sitta i snickerboa efter sina hyss.
Vi tackar dagens hemlisbloggare för att det fanns så himla mycket ledtrådar att ösa ur: ostar, sex, saluhallar, intima detaljer, kända polare och mystisk död.
Det handlar alltså om Émile Zola (1840–1902), som 1898 publicerade ett offentligt brev, långt som ett ösregn, om sitt ursinne angående Dreyfusaffären: J’accuse. Han anklagade där officerare och myndigheter för att ha brutit mot lagen och på det hela taget betett sig som skurkar. Allt detta är återgett helknasigt i Lucka 5, för där handlar det om Geijeraffären och Geijers oskuld. (Diverse boktitlar är inbakade: ”Brottslig kärlek” 1884, ”Arbete” 1901, ”Rättvisan” (ofullständig eftersom Zola plötsligt dog), ”Fällan” 1879 – och avslutningsvis namnet på själva tidningen som publicerade brevet: Gryningen [L’Aurore].)
Zola ser på bilderna väldigt snäll ut – eller så tycker jag bara det eftersom han är lik en av mina kusiner.
När Zolas pappa dog 1847, kom den lille pojken och hans mamma på obestånd. Och detta obestånd kryddades med skoltrubbel, halm i skorna och allmän leda. Inte lyckades han heller ta sin grundskoleexamen, varför Émile Zola fick börja jobba på många olika ställen. Ibland gick det bra, ibland slutade han efter blott någon månad. Men så började han utföra skrivuppdrag på jobbet, och hemma plitade han på genombrottsromanen som blev en superdundermegasuccé: Thérèse Raquin. (En titel som jag på grund av accentångest ofta undviker att skriva.)
Kommen så långt i detta facit kom Tjugosjuåringen och läste över axeln på mig.
– Är det Zola? Va? Jag kan citera Thérèse Raquin! ”Akten blev tyst och brutal.”
– Va?
– Ja, vi läste den i ettan på gymnasiet. Vänta ska jag hämta den.
Max femton sekunder senare låg boken uppslagen framför mig. (Det röda är min markering. Blyertsmarkeringarna känns vi inte vid.)
Säga vad man vill om gamla dammiga böcker med sedan länge döda författare, men ibland gör de bevisligen ett outplånligt intryck. Eller som NE skriver:
”Zola har ofta förkastats av idealister och avantgardister men var redan från början, och är fortfarande, en ”läst” författare.”
Att hitta information om Zolas verk är inte svårt. De beskrivs outhärdligt noggrant med en ur Nordisk familjebok kopierad uppräkning som till sin stil påminner om just Zolas sätt att noggrant räkna upp saker och ting som ostar, grönsaker, klädesplagg, köttbitar och knivar.
Att finna kuriositeter om honom är svårare. Men jag gör ett försök i tre kapitel:
Kompisen
Zola var sedan barnsben kompis med Cezanne. De umgicks i konstnärskretsar och delade med sig av tavlor, böcker och råd.
Cezannes målning – Paul Alexis läser för Zola.
I alla år har alla konst- och litteraturforskare hävdat att Cezanne sade upp kontakten med Zola, eftersom denne hade skrivit ett nidporträtt av en konstnär i ”Konstnärslif” (1886). Nu har familjen Zola delat med sig av ett brev som bevisar att så inte alls är fallet. Alla forskare sliter sitt hår i förtvivlan och alla filmmakare gråter blod.
(Läs mer i SvD om ni vill.)
Hustrun, älskarinnan och barnen
Äktenskapet med Alexandrine Zola blev barnlöst, så Émile Zola fick med hustruns goda minne (sägs det, men här finns det än så länge inte nya brev att upptäcka) två barn med en anställd hushållerska.
Herr och fru Zola.Älskarinnan Jeanne Rozerot och de två barnen Jaques och Denise.
Den mystiska döden
En tidig höstmorgon bröt sig tjänstefolket in i paret Zolas sovrum eftersom det var så mystiskt tyst och mörkt i rummet. Fru Zola låg livlös på golvet medan maken låg ytterst obekvämt med benen uppe på sängen och överkroppen på golvet.
De var kolmonoxidförgiftade eftersom eldstaden på något sätt var igensatt. Mirakulöst nog fick läkare liv i Alexandrine, som omedelbart kontaktade Jeanne Rozerot och de två barnen.
Zolas liv gick däremot inte att rädda. På grund av att han sedan Dreyfusaffären hade utsatts för otaliga dödshot, misstänkte man mord – men inga bevis hittades någonsin. Polisen lät till och med marsvin övernatta i rummet med eldstaden igång, men alla överlevde.
Zola samma år som han dog. Ja, som en väldigt snäll och inte alls arg kusin. Å andra sidan ser han ut som en Tjeckov med basket basker också.
Nu hittade jag en text som Birgitta Stenberg skrev om Zola 1980 (i ”Författarnas litteraturhistoria”). Den inleds så här: ”På försommaren 1950 lyckades Émile Zola tråka ut mig så jag aldrig har kunnat glömma det.” (Hon kommer senare på andra tankar.)
Men det var det! Nu ska vi dra en vinnare som får längta och trängta efter tischan jag vet inte huuur länge! Rassel, rassel! Jag drar … Hyttfogden! Tjo!
I gårdagens facit visade det sig att svaret inte alls kanske var svaret utan faktiskt Dr Alban. Mycket förvånande – men en bra idé! Hemulen drogs ur plommonstopet och kommer att få en tischa när de väl dyker upp i verkligheten.
Lucka 5
Far och flyg – jag är fly förbannad!
Mina damer och herrar, tillåt mig att, ändock i djup tacksamhet för all visad vänlighet genom åren, berätta att ni hotas av dem skamligaste av all skam.
Det handlar förstås om den förfärliga skamfläcken, den fläckigaste av all skam, som kommer att gå till historien för den smutsiga byk som heter Geijeraffären. Brottslig kärlek är ändock alltid kärlek.
Jag måste berätta sanningen. Min plikt och mitt arbete är att tala sanning; jag kommer att med all kraft leda er rätt – för Svea rikes väl och ve och för rättvisan. I mörkret lurar stulna papper, anonyma brev och möten på öde platser, men framför allt mystiska kvinnor som bevisligen säljs på natten. Det är inget annat än en rättsskandal, och jag anklagar er alla som försöker dölja sanningen. Sanningen som jag är beredd att servera på fat medan ni ignorerar läckor, de försvunna papperen och det faktum att Geijer är oskyldig.
Jag ger er skulden för att ni, av ren sinnessvaghet, har gått i fällan och deltagit i en av århundradets största skandaler.
Jag ger polischefen skulden för att han genomförde en oseriös razzia av själva bordellen.
Jag ger även alla generaler i Frankrike skulden för den avskyvärda kampanjen som vilseledde den allmänna opinionen och dolde alla fel.
Slutligen ger jag alla politiker i världen skulden för allt, även om jag i och med det kan bli anklagad för förtal.
Geijer är oskyldig.
Denna min eldiga protest är bara min själs rop. Jag väntar på svar. Med djup respekt, den 26 april, i gryningen.
Peter Brott
Strunta i kuttersmycksbilden!
(Den här tabellen här nedan kommer att fyllas på med länkar under de kommande 24 dagarna.)
Zzzzzzzzz, försökte jag hinta lite försiktigt. Exempel på klurigare ledtrådar ur båset:
Ardy:
”Idag ler jag stort 😁”
Maplestream:
”Får dra på mig den vita rocken idag.”
Bjorn Fundberg:
”Oj, jäklars. Här måste man nog kalla in hjälp. Kanske en smed?”
(pigga?) kristina:
”En doktor och en syrra är ju bra att i dessa tider.”
Zkop:
”Namnet är inte Svensson i alla fall.”
Och så har vi den framtida rapparen embryo:
”ja du har sovit en melon år din gammela neandertralare”
Nej, det var ju ingen ledtråd … Fast kul!
Dagens hemlisbloggare är relativt ung i sammanhanget – här i Julkalendern brukar det ju funka bäst med gamla döingar. Zadie Smith (f. 1975) är en steppande, brittisk, superbegåvad författare med tusen strängar på sin lyra. Och en bror.
Hon romandebuterade som 25-åring år 2000 med ”Vita tänder”, och ni som granskade ledtrådsbilden noggrant tog säkert lösningen med hjälp av just den titeln – om än skriven med hv av SvD runt sekelskiftet 1900. Av princip brukar jag ju inte avslöja alla lettrådar, men idag är jag på tvärtomhumör!
Alla Zadies hittills utkomna svenska titlar. Och brorsan – dock är det fel man på bilden. (Kuriosa: ”Autografjägaren” är översatt av en viss Molle som förr hängde i kommentatorsbåset.)
Zadies brorsa är alltså berömd rappare, medan mamman är jamaicansk barnpsykolog. Pappan tycks blott och enbart ha tre särdrag, nämligen att han är
engelsman
Monty Python-fantast
30 år äldre än mamman.
Nu har Zadie förvisso tre andra hel- eller halvsyskon som inte är kända, men deras öden är lika diffusa som faderns. Själv sa hon när hon skulle ”beskriva sin grupptillhörighet” (hur i hela friden svarar man på det?) följande:
”Jag är en svart person, även en kvinna, även fru och mor, en brittiska, en europé – för tillfället – en Londonbo och en New York-bo, en författare, en feminist, en andragenerationens jamaican, en medlem av den afrikanska diasporan, en ”Game of thrones-are”, en akademiker, en komedi-nörd, en teori-tönt, en hip hop-skalle och så vidare.”
Zadie Smith verkar trevligt nog göra lite som hon vill, vilket väcker uppmärksamhet i brist på skandaler. Förvånat konstaterar journalisterna att hon har två barn med en och samma man (”så trist!”) och att hon plötsligt for till USA för att läsa in en mastersutbildning och att familjen därefter utan anledning bosatte sig i Italien (”sicket omkringflackande!”). Men alla är rörande överens om att hon är rolig.
Det tyckte dock varken hon eller hennes två komedikompisar under universitetstiden i Cambridge – David Mitchell och Robert Webb. Där försökte de tillsammans göra succé i Footlights, vilket gick åt skogen för Zadie eftersom hon var bättre på att skriva än att framträda. (Footlights är en fantastisk plantskola för allsköns komiker, t.ex. Fry & Laurie, Emma Thompson samt Monty Pythonarna.)
Zadie Smiths banner på Facebook ser så här trevlig ut.
Men visst vill ni läsa lite av henne? Här har ni första sidan i ”Vita tänder”.
Och så mitt favoritcitat:
”The past is always tense, the future perfect.”
Har detta översatts till svenska? Dåtiden är alltid imperfekt preteritum, framtiden futuristisk … Pfft.
Men nu äre hattifnattdags! Plommonsylt och mösspåtagning! Lappilapp rakt ner i hatten! Jag draaaaar … Hemul, som sitter på läktarn och hinkar Baileys! (Men tischorna är fortfarande inte färdiga. Sorry.)
Efter den här är det bara tio luckor kvar! Och ojojoj vad vi ska lära oss massa onödigt i alla facit. Som att Niklasses lillasyster har bott granne med Lasse Lönndahls bror Pelle Lönndahl. Kanske i närheten av Skebokvarnsvägen. Och visste ni att Ökenråttans pojkvän en gång i tiden hade mycket lätt för att få folk att ta av sej kläderna?
Ur plommonstopet hoppade igår Josslurens, men nån tischa får hon inte sig tillskickad på ett tag eftersom beställningen gjordes så rysligt sent av mig. Stå ut!
Kanske bäst att upprepa:
Luckor på ojämna datum, facit på jämna! Och så det viktigaste: svara inte på gåtan rakt ut, utan linda in gissningarna! För som Ninja-Malin skrev igår: ”Och försöka komma med lagomt kluriga ledtrådar är nästan det roligaste.”
Lucka 3 … Va, nu ser ju allt bakvänt ut!
Åh, nej. Nu kommer en onödig text. Gäsp.
Abou, rimma inte zebror
på en högt flygande lillebror,
jag som inte kan zappa
men faktiskt rappa
och låtsas vara läkare
som en wack vräkare.
(Den här tabellen här nedan kommer att fyllas på med länkar under de kommande 24 dagarna.)
Luckor på ojämna datum, facit på jämna! Och så det viktigaste: svara inte på gåtan rakt ut, utan linda in dina gissningar!
Lucka 1
Hick!
’Schäkta en yngling, kan man få tralla en liten stump om en lite till åldern kommen klumpedump – en rödfnasig jågel utan stake plötsligt ersatt av en bättre make, som visst diggade bönans naken-gump.
Hick!
Åh, nej. Nu kommer en onödig bild. Gäsp.
(Den här tabellen här nedan kommer att fyllas på med länkar under de kommande 24 dagarna.)
Tjena på er alla båsister! Här är facit från båsmor!
Det konstiga är att just denna Hemlisbloggare i lucka 1 verkar ha varit så om sig och kring sig att båset kunde fyllas med allehanda anekdoter i Jag mötte Lassie-stil.
Åsa HL:
– Såå otroligt konstigt! Jag var just på stan och fikade med en kompis. Och en av de tre på bilden, tror den till vänster….kom upp i vårt samtal. Hon brukade nämligen nyårsfesta med min kompis under många år.
Ökenråttan:
– I min vilda ungdom hade jag en pojkvän som kom att umgås med HB under rätt så intima förhållanden. Nej, jag var inte med just vid det tillfället.
Magganini var en av alla som tänkte på stockholmskan, alltså dialekten:
– Jaaa! Kalender! Jag kom ihåg det så fort jag slog upp jacken!
ERB:
– Jisses vilka hål i pjucken jag har sen jag svassade runt i sanden!
Niklas (i Sthlm):
– En vän i ungdomen talade alltid om HB med ett visst förakt och framhöll istället en kollega till hen. Efter avslutad journalistutbildning och anställning på rundradion föll det sig så att han intervjuade båda och fann till sin förvåning att hans gamla idol var en arrogant och HB var jättetrevlig.
Niklas i Gbg:
– Helt OT. Sen läste jag ledtrådar om fåglar och tänkte på fågelforskarna som testade vad paradisfågelns honor lockades av hos hannar. De limmade på extra fjädrar på hanarnas stjärt och upptäckte då att honorna lockades av den längsta stjärten, trots att hannen inte ens kunde flyga. På så sätt bibehåller evolutionen att hanarna blir starka, men evolutionen rensar ut alltför långa stjärtar. Fritt återberättat efter Staffan Ulfstrands ”Darwins idé”. Detta har inte med någon specifik tupp att göra, men tycks handla om svenska kulturtuppar i allmänhet.
Tupp, tupp, tupp … var ordet. Eller höna. Agda dårå.
Cornelis Vreeswijk (1937–87) blev bara 50 fjuttiga år, och alla blev vi så bedrövade när han dog. Det hade förstås lite grann att göra med att alla svenska gubbar som var nåt att ha trillade av pinn just vid denna tid: Kal P. Dal, Torsten Ehrenmark, Tage Danielsson, Beppe Wolgers och Fred Åkerström. Och apropå den sistnämnde, så var ju han och Cornelis både trubadurpolare och trätobröder. Konkurrenter och inspirationskällor. Suputer och Bellmantolkare.
Trallala under ett VPK-möte 1968: Cornelis Vreeswijk, C.H. Hermansson och Fred Åkerström. (Foto: Örebro-Kuriren.)
Filmen om Cornelis är – som nästan alla svenska filmer numera – lite stolpig med trista replikskiften och tillrättalagda scener, samt inte särskilt upplyftande eftersom allt alltid går åt helvete. Men miljöerna, frisyrerna och kläderna är fantastiska! En av mig saknad scen (som alltså borde ha varit med i filmen) är när Cornelis räddar en mycket ung och ledsen samt nyskild Lasse Berghagen genom att bjuda in honom till sin husbåt och sedan slänga Lasses gitarrfodral med innehåll (gitarr, pengar och rena kalsonger) i vattnet. Men det hade väl blivit lite för kul.
(Sorglig fotnot [som ni även uppmärksammade i kommentatorsbåset] i sammanhanget: Hans-Erik Dyvik Husby som spelade Cornelis i filmen, dog för bara två veckor sedan – blott 49 år gammal.)
Tre damer och en Cornelis. (Källa: cornelis.se)
Cornelis Vreeswijks liv var tydligen en kamp mot allt och alla: karriärval, kvinnor, droger, socialtjänsten, Skatteverket och obetalda räkningar samt överheten och spriten. Idag hade han definitivt fått en ADHD-diagnos eftersom han hattade än hit, än dit samt satt i fängelse för fortkörning utan körkort – och dessutom rymde från fängelset. När Sveriges Radio meddelade att vissa av hans sånger skulle censureras (VA?), förbjöd han radion att spela hans låtar över huvud taget (men ångrade sig när stim-pengarna uteblev). På något obegripligt sätt lyckades han få en och annan skatteskuld avskriven genom att helt sonika be Olof Palme om hjälp.
Men det finns ju roligare saker att berätta om! Till exempel att CajsaStina Åkerström och Jack Vreeswijk åker runt och lirar pappornas låtar till publikens jubel. Samt att Cornelis Vreeswijk och Beppe Wolgers en gång bytte plats med varandra; se här hur absurt lik Beppe Cornelis ju var i Beppes godnattstund!
Men framför allt är det ju de ljuvliga framträdandena som man ska njuta av. Här i klippet nedan har han bara några månader kvar att leva – men som han levererar. Kolla hur han har texten fasttejpad på gitarren, men faktiskt inte kollar ner på den en enda gång förrän i slutet, när han ser ut att förvånat konstatera att han kom ända in i mål.
Hattihatt! Nu ska vi se vem som får den första tischan även om den inte levereras förrän om ett bra tag Plommonstopet är avdammat och alla lappar ligger i en himla röra inuti (det är många!) och jag draaar … Jossilurens! (Aka Orrrleander Bloom!) Tjoho!
Så här ser tischan ut om man bara lämnar ledtrådar: en xx ligger på en annan xx och så upprepas det några gånger och så blir hela alltet en yy.
Innan jag ens talar om vad det handlar om, betonar jag det allra, allra viktigaste i den här litterära gissningsleken
Håll i er, för nu kommer det!
Det allra, allra viktigaste är att INTE skriva ut det rätta svaret om ni är säkra på det!
Alla som med bestämdhet vet vem som gömmer sig i luckan bör lämna ledtrådar efter sig precis som jag … (Vilket kan resultera i fantastiska gissningar när den som är bombsäker faktiskt har fel.) Om man inte har den blekaste susning om svaret, kan man alltid gissa på Orlando Bloom eller Hjalmar Söderberg eller till och med nån som har bott på Skebokvarnsvägen.
I år kommer alla luckor att vara nytillkomna författare. Eller så ljuger jag nu igen. Kanske är det tvärtom så att alla gamla luckor och lösningar kommer tillbaka som osaliga andar? Ja. Eller nej. Men i punktform nu!
Varannan dag (ojämna datum) fram till julafton lägger jag ut en text i ottan. Eller en handlingslapp, en text i bild, en felanmälan, lite Scrabble eller bara ett telegram. Texten har en komplett ovidkommande bild som prydnad. Eller så är bilden kanske jätteviktig? Hur som helst talar vi aldrig om bilden, så det så.
In i kommentatorsbåset rusar ni alla för att gissa vad som ligger bakom orden. Det är oftast en författare, ett bokverk, en film eller en blåsippa – men även Clas Ohlson har julkalendrats.
Ibland kliver även jag in i kommentatorsbåset för att få ordning på era spretiga tankar. Ibland håller jag mig undan eftersom jag faktiskt inte behövs!
Nån gång efter midnatt varje jämnt datum publicerar jag facit och några av era gissningar. Alla – ALLA – som har gissat har då chans att vinna en ännu inte tillverkad t-shirt, som förmodligen kommer att vara värd lika mycket som en Picassotavla om ett par hundra år.
Alla tolv luckorna har något gemensamt: en röd tråd. Ingen begriper nånsin vad detta egentligen har med saken att göra. Men vem är väl jag att bryta en tradition, va?
Fackuttryck – såna vi svänger oss med i båset
Att göra en blåsippa: att vara bombsäker på sin sak, men ha fel.
HB: förkortning för ”Hemlisbloggaren” – alltså den som alla letar efter.
Orlando Bloom och Skebokvarnsvägen är bra att dra till med när som helst.
Hjalmar Söderberg & Dan Brown gissar du företrädesvis på när du inte kommer på något annat.
Att göra en Schubert: att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna … när det i själva verket är det rätta svaret.
Attsitta på läktaren är att misstänka att man har så fel och är så väck att man bara är med och njuter av att de andra [nere på planen] verkar ha koll på vad som händer och sker.
Att hoppa i hatten: man har inte tid/lust/ork att gissa/klura/fundera, men vill faktiskt ändå vara med på ett hörn och ha en chans att vinna tischa. Så här såg tröjtrycket ut förra året!Och om ni vill gnugga geniknölarna och öva upp er lite, så kommer här en jättegammal lucka som inte alls vållade er särskilt mycket bekymmer. Eller så gjorde den det kanske? (Länk till facit finns i kommentatorsbåset.)
Tja, tjenare, välkommen såhär rakt över disk. Jag ska bara berätta för er hur hur det ser ut där jag jobbar.
Studion (med måtten: 9x5x2,2 m) har en kraftfull men tyst mixer med gummerade handtag som är välformade och har elegant design. Handtagen är dessutom lätta att rengöra (helst med rengöringsmedel med neutralt pH-värde) eftersom mixerfoten är avtagbar och av värmetålig plast. Användningsområdena med symboler kan man se här på undersidan av förvaringslådan, vilket underlättar arbetet förstås. Ytan är i högglanspolerat, tvättbart utförande med plastade skänklar, och här i hörnet finns en orange indikator lampa som gör att många använder den som prydnad vid t.ex. ålagille.
Det finns också retro-dekaler i smidigt, orange gummimaterial som fästes på både kurviga och raka ytor och dessutom på de flesta underlag, t.ex. metall, glasrutor, plast mm. De har stark häftförmåga, som gör dem mycket svåra att ta bort.
