Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Skottland dag 9: palatset, scones i Scone och den stulna stenen

Skottland dag 9: palatset, scones i Scone och den stulna stenen

Publicerat av Lotten Bergman den 8 juli 2025 20:03

När vi sent omsider, proppmätta och ölglada lade oss hemma hos Skottens gamla polare Tam & Leonie, anade vi inte att vi bara några timmar senare glatt skulle glufsa i oss en hemgjord variant av full Scottish breakfast. Jag somnade på två sekunder och var helt övertygad om att jag inte skulle vilja äta något på tre–fyra dagar.

Men kolla! Black pudding igen! (Brödet är skotskt ”butter bread” och det som ser ut som lite bedagad, rå köttfärs är en delikat ”square sausage”. Ägget är bara ett perfekt ägg.)

Vi gav oss på förmiddagen iväg på en lång promenad (med kaffepaus) till Scone Palace, där man inte får fotografera av hänsyn till familjen som bor där. Promenaden var jättespännande för vi mötte så många människor, så många hundar och så många olika träd. Dessutom hann vi gå in i ett kafé och köpa kaffe, läsk, glass, en handväska, en blus samt en blockflöjt.

Folket i Scone använder allmänningar till att hänga upp tvätt på. ”Ja, så gör alla”, sa Tams son Tommy, som var vår guide.

Vi gick längs en bäck, och plötsligt stod en bukett med snittblommor ute på en sten. Ingen visste varför.

Framme vid palatset! Nånstans där inne står en någorlunda adlig familj och tittar på oss.

Eftersom det var fotoförbud, tog jag bara ett par konstiga bilder på sådant som faktiskt skrek av längtan att få bli dokumenterat. (Felåt.)

En äkta vävtapet (med tryckt mönster) från början av 1800-talet – bevarad som den är av antikvariska orsaker och anledningar.

År 1842 tog den dåvarande palatsherren emot drottning Victoria på en övernattning. Han fick besked om detta två år i förväg så att han hann förbereda sig genom att

bygga om en hel avdelning med tre jätterum så att de var ståndsmässiga och hade åtminstone en lönndörr till ett badrum
låta tillverka ett ohyggligt långt ekbord med gott om plats för uppåt 30 sittande gäster
få 30 stolar i ek specialtillverkade till bordet
fixa ett handmålat porslin med olika motiv på varje tallrik
köpa in fyra olika sorters dryckesglas i en mindre storlek än vanligt eftersom alla i Skottland av naturen dricker som törstiga vikingar kanske drack en gång i tiden, och drottningen uppskattade inte berusade människor.

Materialet till ekmöblerna tog han i sin egen park, där ohyggligt stora (ergo gamla) ekar står idag.

På bilden här till vänster står jag och försöker mäta omkretsen. Min vingbredd är 173 cm och jag fick byta grepp fem gånger, vilket ger 865 cm i omkrets 150 cm från marken. Enligt olika källor lägger ekar på sig ungefär 1,6 centimeter i omkrets varje år, så om jag tar 865 och delar med 1,6 får jag en ungefärlig ålder på [räkna räkna räkna] … Aha! Denna ek började växa någon gång i mitten på 1400-talet!

Inne i palatset fastnade jag i rummet som drottningen sov i den där septembernatten 1842, för där fanns

svart- och rödrandiga tapeter
en himmelssäng
massa fåtöljer
ett sminkbord
två speglar
en bokhylla.

Och si!

Drottning Victoria hade en telefon med nummer 9!

Bokhyllan är lönndörren till toan. Om ni tittar på nedre delen, är det fejkböcker där eftersom den delen är själva dörren. Kisa med ögonen eller ta fram en lupp så kan ni även se att dörren är pyttelite öppen.

Vi tog efter rundvandringen i Scone Palace igen oss med en sopplunch och scones med massa olika marmelader.

Därefter begav vi oss mot en mystisk sten som alla skottar pratar om: The Stone of Scone. (Som alltså inte alls rimmar på skotska. Den kallas även ”Stone of Destiny”. Som inte heller rimmar.)

I korthet (fast det inte alls går att förkorta denna komplicerade och absurda historia) hände detta:

Runt 840–900: Enligt en legend fördes stenen från Irland till Skottland av kung Kenneth MacAlpin för att kröna de första kungarna av Skottland. För det var ju naturligtvis samma sten som patriarken Jakob (1 Mosebok) vilade sitt huvud på när han drömde om en stege till himlen! Nu undrar man om Irland även sitter på Jakobs stege.
Ungefär 1050–1296: Stenen förvarades i Scone Abbey, där skotska kungar kröntes, sittande på stenen.
År 1296: Kung Edward I av England invaderade Skottland – och tog helt fräckt stenen utan att fråga någon. Den placerades i Westminster Abbey.
Från 1300-talet till1600-talet: Stenen låg under Edward the Confessor’s coronation chair, och det var viktigt att den låg där vid alla engelska (och senare brittiska) kröningar.
Den 11 juni 1914 försökte brittiska suffragetter (för att uppmärksamma kvinnors rättigheter) att spränga stenen inne i Westminster Abbey. Bara själva stolen skadades, och regeringen tystade ner allt eftersom det var lite pinsamt. (Stenen skadades inte, även om vissa källor påstår det.)
Den 25 december 1950: Fyra skotska studenter stal stenen från Westminster Abbey och åkte hem till Skottland med den. (En sann bedrift. Den väger 150 kg.) Stenen skadades i ett hörn, studenterna gav sig till känna, alla älskade studenttjuvarna och ingen straffade dem på något sätt. Men … så kom engelsmännen och tog tillbaka stenskrället och förde tillbaka den så att den fick ligga under stolen igen.
Men 1996! Då beslutade den brittiska regeringen att stenen skulle återföras till Skottland. Den placerades i Edinburgh Castle, vilket väl var okej – men inte helt korrekt.
År 2023: Stenen åkte på besök till London för att ligga under den viktiga stolen när Charles III kröntes.
Sedan 2024 bor stenen permanent på Perths museum – som ligger på gångavstånd från palatset i Scone!

Så då förstår ni att vi traskade iväg på ännu en promenad. På vägen dit såg jag ett roligt företagsnamn.

Plastic Surgeon – we repair any hard surface.

Vi fick även en glimt av det senaste i modeväg: en brun kroppsstrumpa.

Inne på Perths stadsmuseum möttes vi i entrén av en gigantisk trälåda.

Vi fördes in i ett litet rum där vi presenterades för stenen. Spänningen var olidlig. Historien drogs än en gång. En dum fläkt blåste kyla på benen och en spotlight lyste skarpt i ögonen och jag tänkte ”men ro hit med stenskrället nån gång!” och njöt sisådär lagom. Sedan öppnades en dörr och så fick vi gå in i ett annat rum – och där i en gigantisk glasmonter låg STENEN. Vi såg hur det avslagna hörnet hade lagats och vi förstod hur man 1950 kanske kunde bära den med hjälp av två järnringar (”handtag”) och kanske lägga den på en skottkärra eller nåt.

Men eftersom jag inte fick ta bilder, får ni se här hur stenen ligger under kröningsstolen nån gång på 1800-talet. Allt ser så imponerande sjavigt och smutsigt ut … men det kanske är fotokvaliteten?

När vi var på väg ut, passade vi på att titta på de övriga utställningarna som var fulla av spännande, tusenåriga skelett.

Tydligen måste man numera varna för skelettförekomster eftersom det kan trigga obehagliga känslor.

Denna dag bjöd även på andra förträffliga upplevelser.

Ett helt vanligt och bebott hus som det växte massa grönt ur!

Två förtjusande gatulyktor som jag vill ta med mig hem på flyget. Men eftersom min fickkniv inte gick genom kontrollen får de här säkert inte heller passera gränsen.

Jättepromenaden – till palatset i rött och till museet i grönt!

Morgondagen är förhoppningsvis lugn med purrning kl 07.20 och avfärd mot Edinburgh kl 08 – hyrbilen ska tillbaka och vi ska än en gång installera oss hemma hos läkaren och universitetsprofessorn, som har dragit till Sverige på semester!

(Bilden högst upp i inlägget är en halvmeterlång, helt fantastisk ”fish platter” på puben Brown & Blacks i Scone.)

2 kommentarer

Skottland dag 8: smokie, chippy och inte bowling

Skottland dag 8: smokie, chippy och inte bowling

Publicerat av Lotten Bergman den 7 juli 2025 09:23

Efter gårdagens galna skogspromenad och sena kvällsmat vaknade vi till regn och slask samt slut på toapapper. Så Kicki och jag travade iväg till närbelägna Asda, som är en sån där rolig affär som t.ex. Ica Ma*i skulle kunna vara. Där ska allt från balklänningar till inlagda citronskivor finnas!

Men först åt vi lite frukost och drack snabbkaffe i duggregnet medan Chizz och Skotten fortfarande sov.

På staketet sitter en skylt från Chizz’ hemstad. Förvånade konstaterade vi där vi satt att det var ju dit vi skulle senare under dagen.

Vår plan var att åka till just detta Arbroath för att hälsa på ”Mad Dogs dotter”. På vår resa åker vi nämligen inte bara mellan slott och hotell eller museer, utan vi söker upp Skottens alla gamla polare som är utspridda i hela Skottland. Det som förenar dem är att de har åkt land och rike runt för att kolla på Skottlands fotbollslandslag – som förlorar nästan alla matcher och nästan aldrig tar sig till VM eller EM.

Några av dem ses här på en bild som jag tog redan 2004. Man kan liksom ana att de har kul.

Mad Dog själv dog för några år sedan – men då ser detta galna killgäng förstås till att hålla lite koll på dottern Megs. (Ingen minns idag varför Mad Dog egentligen kallades just det.) Vi sammanstrålade med denna dotter på en pub i Arbroath, inrymd i en lokal som 1980 respektive 1981 såg ut så här:

Och just idag så här:

Här inne åt vi en ”smokie”, som är en fantastiskt god fiskrätt, och en speciell ”cullen skink” som jag skulle kalla en fiskgryta.

En smokie, några tattisar och 70-talsgrönsaker samt Irn-Bru som färgmatchar morötterna.

Hela Arbroath är fylld av olika sorters fiskar-mojänger som dessa tinor och den fuktiga luften luktar fisk, fisk och åter fisk.

Under hela vår resa har Skotten kört bilen, även om jag har ”co-driver’s licence”, som hyrbilsfirman uttryckte det. Jag sitter bara i baksätet och smular kex, dricker te, kommenterar saker som vi inte ser och roliga ortnamn som jag uttalar fel; jag är på det hela taget som ett oansvarigt barn.

För inte är jag väl mogen att köra omkring på dessa vägar?

Sista målet var idag det lilla samhället Scone [sgyn], där vi omedelbart kastades in i ett kompisgäng som ses på söndagar i bowlingklubbens lokaler. Eftersom ingen av dem spelar bowling men alla är högljudda och envisas med att komma varje söndag, har det tydligen blivit så att bowlarna själva håller sig undan just på söndagar …

– Vabaha? sa vi när vi såg var bowlingen spelas.

Bowling, förresten? Jo, det som alla i gruppen skrattade mest åt var när vi undrade hur i hela friden käglorna kunde stå på gräset. Men det var ju inte bowling, utan bowls – som spelas med asymmetriska klot som inte kan rulla rakt! Det låter helt sanslöst, så i morgon kanske vi kan hitta några av de där bowlarna som håller sig undan på söndagar.

Dagen avslutades på en chippy-shop, där vi beställde sånt där som de äter i brittiska filmer: friterade saker som är mjuka, superkladdiga och insvepta i papper.

Min portion bestod av tre gigantiska vårrullar och minst ett kilo sladdriga pommes frites. Mums!

Så här såg resan ut: Aberdeen (där vi mest gick omkring i skogar och inte ens sneglade på centrum) –> Arbroath –> Scone.

Nästa projekt: att titta på en mystisk sten!

4 kommentarer

Skottland dag 7: skog, sluss och slott

Skottland dag 7: skog, sluss och slott

Publicerat av Lotten Bergman den 6 juli 2025 15:53

Liten varning: detta inlägg är långt som ett ösregn!

Gårdagen bjöd på ännu en full Scottish breakfast – nästan likadan, men fortfarande var the black pudding godast på tallriken.

Tattis-sconesen (den som även denna morgon ser ut som ett brunt kuvert) var däremot helt annorlunda: krispig och ihålig och jättegod!

Hotellet som vi hittade vid foten av Ben Nevis efter en minuts letande utan att ens snegla på Booking eller eventuella recensioner var alldeles utmärkt, så här kommer en rekommendation: The Imperial Hotel i Fort William. När det inte spöregnar kan man från vissa rum se hela Ben Nevis, men där hade vi otur.

Så jag fotograferade heltäckningsmattan inomhus istället.

Resan var lång och omständlig och kanske även lite dumt planerad (se gårdagens inlägg), men äsch, sa vi. Här kommer en liten bildoddyssé!

Terrängen i Skottland är knölig som en obäddad säng i jätteformat eftersom de pusselbitar som är land idag en gång i tiden krockade med varandra och skrynklades till. Sedan gled inlandsisen fram och tillbaka och stökade till landskapet ännu lite mer. (Tänk er att jag förklarar Skottland för en mig närstående treåring.)

Och så kom människor och behövde elektricitet, och de lyckades helt otroligt faktiskt fylla dessa bergsmassiv med elstolpar – backe upp och backe ner!

Men så åkte vi iväg mot Loch Ness och andra vatten. I Fort Augustus fastnade vi länge vid slussarna, där tre segelbåtar kämpade sig fram i Caledonian Canal, som kan liknas vid Göta kanal eftersom de båda byggdes i början av 1800-talet. Men Göta kanal är väldigt mycket längre. (Vi svenskar är dessutom noga med att betona att vi grävde vår kanal för hand, så det så.)

Här är det en tysk båt som kämpar. De två båtägarna kommunicerade snillrikt med varandra med headset. Jag stod och lyssnade som en spion och hörde dem säga i helt vanlig samtalston ”släpper du efter lite nu”, ”ja, men kolla på den andra så att den inte ger efter” och ”det här kommer att gå bra”.

Vi körde längsmed hela Loch Ness utan att se ett enda monster, men det är väl inte säsong kantänka. Slottsruinen Urquhart Castle var imponerande både vad gäller läge och storlek samt oerhört välplanerad som varande turistattraktion.

Jag kan verkligen se charmen med ruiner, men saknar förstås dunbolster och tunga gardiner.

I Inverness promenerade vi omkring, hittade en sopplunch (soppor är perfekt mat på resa) och köpte lite roligt skräp på Tesco. Sedan fick vi för oss att vi måste köpa varsin skotskrutig handväska, så vi fastnade i en rutig butik hur länge som helst innan vi kom på bättre tankar och drog oss vidare mot nästa slott.

Så pampigt, men så slitet bibliotek i Inverness. Kolla hur det växer grönska uppe vid taket!

Det första som mötte oss i ett stort shoppingcenter var överfulla, stinkande soptunnor som inte på några villkor hade accepterats inne i t.ex. Gallerian i Stockholm.

Cawdor Castle var en spännande upplevelse på många olika sätt med en spännande bakgrund, kidnappning av en nyfödd Muriel, nyupptäckta lönnrum och träd som är så gamla att de riskerar välta en stenmur.

Snart välter muren in i trädgården bakom!

I trädgården fanns så många vackra blommor att Kicki blev alldeles yr av lycka eftersom hon har gröna fingrar. Själv fingrade jag bara på mobilen och tog massa foton som syns i allra översta bilden i detta inlägg.

Slottet bebos halvårsvis av en konstintresserad slottsfru, så mitt bland alla antika möbler står helt vanliga, pösiga soffor och tv-apparater – fast de är gömda inne i gamla möbler. Det jag saknar i slottsruiner fanns det hur mycket som helst av här.

Alla tavlor föreställer förstås slottsfruns anfäder.

Guiden berättade att allt i detta rum är snett och vint och fel samt att färgerna är alldeles tokiga – men att alla gillar det. (I hörnet står en tv-möbel.)

En manlig och en kvinnlig gästsäng – i olika storlekar.

I ”det gamla köket i källaren” fanns så mycket att se. Det användes i 300 år (ända till 1980-talet), och forskarna är mycket förbryllade eftersom slottet verkar ha stått helt utan kök i flera hundra år.

När vi kom ut i den överraskade solen, hade Skotten satt sig att vila på en gräsmatta. Men han var inte den ende.

Skotte nummer 1 är en helt främmande skotte som bara låg utspilld där. (Han skrattar för att jag frågade om jag fick ta en bild på honom eftersom jag är så förtjust i vågräta män i kilt.) Skotte nummer 2 är Skotten.

Men den största, omvälvande händelsen skedde redan i entrén till detta slottsmuseum: vi fick pensionärsrabatt! Alla som har fyllt 60 år räknas som gamlingar och vi blev så glada över detta absurda faktum att vi inte kunde sluta skratta.

– Do you need proof? sa jag och grävde lite efter legitimationen.
– Oh noooooooooooo! sa spärrvakten med emfas och bad sedan om ursäkt när han insåg att det nog var en förolämpning.

I kvällningen kom vi fram till Aberdeen och Skottens gamle vän Chizz, som bodde i ett litet trerumshus med gröna väggar, gröna golv, gröna möbler och gröna gardiner.

– Kom så går vi en promenad till närmaste pub och äter mat! sa han.
– Ja! ropade vi i korus eftersom vi var hungriga, törstiga och trötta.

Sedan vidtog den underligaste jakten på mat sedan grottmänniskorna inte kunde hitta en älg att göra biffar av. Chizz ledde oss över gator, in i en skog, på smala stigar, upp och ner, in på en pub utan folk och utan mat, men med några hundar och väldigt mönstrade golv.

– Här tar vi en öl! sa Chizz.

Efter den drogs vi ut på ännu en skogspromenad på okända stigar mot okända mål. Mitt i skogen stod en skylt som pekade mot nästa vattenhål: ännu en pub.

Chizz tyckte inte alls att det var underligt att man sätter ut pubskyltar ute i en skog.

När vi kom fram, fanns det massa folk och möbler, hundar och rutig heltäckningsmatta. Men ingen mat.

– Här tar vi en öl! sa Chizz.

Efter den konstaterade vi att även om öl mättar bra, var det nog så att vi ville vandra till den närliggande matbutiken ESDA för att köpa mackor. När Kicki och jag kom ut med en liten påse nödproviant, stod Skotten med en stor kartong med skotsk kina-mat i famnen.

– Nu går vi hem och äter! sa han.

Vi åt tills vi somnade och mackorna fick vänta till frukost!

Den långa, omständliga rutten som gav oss en miljard upplevelser.

Imorrn åker vi mot okända mål i Scone! (Som uttalas ”sgynn”.)

2 kommentarer

Skottland dag 6: piskande regn, pantalonger och en prins

Skottland dag 6: piskande regn, pantalonger och en prins

Publicerat av Lotten Bergman den 5 juli 2025 06:26

Jädrar i vår lilla låda vad det kan regna i Skottland. Skotten har ju i generna att man faktiskt måste se till att klä sig som en tvååring ibland, så han går i vattentäta kängor och fullt regnställ. Kicki och jag gick i gympadojor, fjollstrumpor som bara når till fotknylarna, tajts och kjol samt regnjacka.

Vi är här i Arsaig Beatch för att Skotten ville visa oss en skotsk sandstrand. Det var som på Louvren.

Men först lite frukostrapport! ”Full Scottish Breakfast” är förmodligen precis lagom när man inte har ätit massa fish’n chips sent på kvällen före, men va fan. Klart man måste testa!

Nu går vi i en medsols spiral på bilden här nedan med början på HP-såsen:

HP-sås, även kallas brown sauce, som Skotten gärna häller på vilken mat som helst
vita bönor i en skål
tattie scones = potatis-scones, alltså potatismos med mjöl, format och stekt till något som ser ut som ett brunt kuvert
lös-stekt ägg
stekt svamp
en diskret, tjock baconskiva
lite mer vita bönor, fast utan skål
grillad black pudding – inte alls som svensk blodpudding utan som torrt, välkryddat och grovt bröd
en normal korv, liksom
grillad tomat.

Att det ligger kallt, rostat bröd där bortom den skotska tallriken är absurt eftersom det faktiskt inte finns någon som helst anledning att äta det.

The black pudding var så god att jag kallade in kocken för att tala om det. (Jag har sett att man gör så på tv.) Han blev så glad att han drog fram en stol och satte sig för att berätta om hela sitt liv medan vi lyssnade med häpnad. Han föddes i Rhodesia, flyttade till London, jobbade med IT här och där, hoppade in som bartender i Yorkshire på Storbritanniens högst belägna pub, flyttade till Saudiarabien och många, många andra ställen och fick ta över som kock helt utan erfarenhet på vårt hotell i Acharacle bara härom månaden fastän han inte ville och inte kunde och nu har han jobbat 18 dagar i sträck från morgon till kväll och förresten ska man tina fryst fisk genom att spola kalt vatten på den.

Smygtagen bild på kocken, vars namn vi tyvärr glömde att fråga om. Men om ni åker till Acharacle vill han gärna ha applåder om maten är bra.

Efter frukosten åkte vi genom spöregn på de smalaste vägar vår hyrbil har sett. Vi misslyckades med i tur och ordning att besöka

Mingarry Church – vi körde fel och ville inte vända
Mallaig – vi tröttnade på kuststräckan pga. vädret
Glenfinnan Monument – det fanns inte en enda parkeringsplats och det var fullständigt vansinnigt mycket folk överallt (trots det ihållande regnet).

Men jag tog i alla fall en bild på monumentet i Glenfinnan!

Och plötsligt regnade det lite mindre, så då tog vi en paus vid den smala vägrenen. Där hällde detta vattenfall vatten omkring sig som funnes det ingen morgondag.

När vi äntligen kom fram till samhället Fort William (efter Vilhelm III av Oranien), regnade det vågrätt och blåste halv kuling – så vi smet snabbt in på West Highland museum. Det var ett ypperligt litet gratismuseum med vapen, kläder, dokument och massa pryttlar.

Man undrar ju om hon ville vara anonym, den forna klättrerskan, eller om de glömde att fråga vad hon hette.

Rese-kanoner av läder – en ny uppfinning i början av 1600-talet. Man var så himla trött på att släpa på de vanliga järnkanonerna, men de här nya dödade mycket färre människor och skrotades därför.

Vilka pantalonger! Dessa tartanbyxor *kanske* tillhörde prins Charles Edward Stuart, men museiforskare vet inte om de är från 1740-talet eller om de är tillverkade som ett skämt på 1800-talet. (En färganalys pågår i detta nu!)

Den där prinsen – Charles Edward Stuart – kallas i folkmun ”Bonnie Prince Charlie” för att han alltid har uppfattats som ung, vacker och karismatisk. Dessutom anses han vara något av en romantisk symbol för skotsk nationalism.

Jodå. Prinsen ser lite ut som Björn Andrésen i Döden i Venedig, va?

Men nu till något helt orelaterat: kolla vilken rolig produkt som jag inte köpte idag!

I morgon ska vi nog åka till Aberdeen – men nu när jag tittar på kartan ser det ju jäääättelångt ut.

Avslutningsvis en kommentar från en toadörr som jag träffade idag.

7 kommentarer

Skottland dag 5: lutande slott, lutande rum och några skrev

Skottland dag 5: lutande slott, lutande rum och några skrev

Publicerat av Lotten Bergman den 4 juli 2025 06:56

Vi vaknade – helt olikt gårdagen – på Fyne Glamping till ett hällande regn, kalla tår och frusna örsnibbar samt en frukost bestående av marsmallowfluffigt bröd, ostskiva och en brun gegga som smakade förvånansvärt mycket som bostongurka.

Där ute i regnet på den lilla verandan ligger våra baddräkter – blötare än när vi klev upp ur sjön.

Första stoppet för dagen var slottet i Inveraray, där Skottens syster jobbar och har makt över fribiljetters utdelande. Slottets ytbeläggning, som på nära håll är obegripligt ful och skrovlig (som kass frigolit), heter harling och är grovt kalkbruk med småsten i. Jättefult – men det funkar perfekt i det skotska klimatet.

Så tokigt. Det ser för det första ut som ett Legoslott, för det andra som om det lutar.

I slottsentrén fanns fler gevär och huggvapen av olika slag än jag någonsin har sett på ett ställe samtidigt. Och detta är bara en av fyra behängda väggar! (Zooma gärna.)

Slottet påminde lite om Hallwylska palatset i Stockholm, men tavlorna var bra mycket mer fixerade på 1) manliga skrev 2) gevär utgående från skrev.

Min favoritdetalj var en lönndörr placerad i ett hörn. Sånt vill jag bygga hemma!

Sedan åkte vi fel och i regn och halkade ut på vägrenen och tog omvägar och irrade lite hit och dit (som vanligt med andra ord), tills vi befann oss i Glencoe Visitor Centre. Där byggde National Trust sommaren 2021 en rekonstruktion av ett hus – turf‑and‑creel – från 1600-talet. De reste bostaden med gamla verktyg, gamla material och uråldriga byggtekniker tillsammans med forskare och skolungdomar från trakten, och är helt fantastiskt!

Det spöregnade och var kallt, så vi fick nästan känna på hur det var att bo i norra Skottland för drygt 400 år sedan.

Vid samma tid byggdes slottet i Versailles. Ah well. [CC BY-SA 3.0]

Vi var ju på väg till Acharacle, vilket är lite som att åka från Jönköping till sydspetsen på Öland, fast på vägar som påminner om Norges värsta serpentinsträckor. Efter att ha fått åka ännu fler omvägar pga. en stor bilolycka, var vi framme vid en bilfärja som påminner om sådana som trafikerar Stockholms skärgård.

Och då drog ett ännu värre regnoväder in!

Vi tog till slut in på hotellet Loch Shiel i Acharacle, där tiden har stannat på ungefär 1975. Det är urmysigt om man jämför med alla opersonliga hotell som inte ger mig några som helst intryck annat än att kortnycklarna faktiskt inte är nycklar och jag ju vill ha en trekilosnyckel som man inte kan tappa bort. Heltäckningsmattorna här fyller nog 50 år, vilket kanske är mindre mysigt.

Spökar gör det visst också här. (Jag skulle verkligen bli glad om spöken fanns. Oj, vad jag skulle fråga dem om hur man stod ut med alla sorger och umbäranden förr.)

Här åt vi fish’n chips och fick så många bestick att det hade räckt till en femrättersmiddag.

När jag gick in i mitt hotellrum höll jag på att tappa balansen, och när jag ställde ner min rullväska flydde den raskt in i ett hörn. Jag tog fram mitt vattenpass och mätte upp 7°, vilket innebär att det skiljer ~~nästan~~ drygt en halvmeter i nivå om rummet är ca 5 meter långt. Jättekul!

Det sista vi gjorde denna långa dag var att traska upp till slottsruinen som en gång var Macdonaldklanens (Clanranald) hemvist: Castle Tioram. Skotten anade sina anfäders närvaro, Kicki fotograferade blommor och jag pratade med stenväggarna som har stått sedan slutet av 1200-talet.

Under Jakobitupproren 1715 brände Allan Macdonald of Clanranald ner slottet själv så att det inte skulle falla i händerna på fienden – alltså den brittiska kronan. Sedan dess står det så här! (Ja, det ser ju ut som om det fortfarande ryker.)

Men naturligtvis har vi även varit på puben och druckit öl (Tennant, för min favorit bland alla Doctor Who-skådespelare är David Tennant).

Jag såg fyra olika män med rejäla, brandgula gummistövlar i puben – här är två av dem. (Förmodligen var de fiskare, sa någon med kännarmin.)

Här kommer kartan som stämmer med dagens resa – förutom att vi även hann åka lite fel.

Vi åkte inte till Kinlochleven med flit, utan för att vi blev omdirigerade.

Imorron ska vi KANSKE ta oss an denna rutt:

Acharacle → Glenfinnan → Arisaig → Mallaig (färja) → Armadale (Skye)

5 kommentarer

Skottland dag 4: manet, mat och moln

Skottland dag 4: manet, mat och moln

Publicerat av Lotten Bergman den 3 juli 2025 13:58

Vi vaknade på Fyne Glamping till ett strålande solsken, feeling för morgondopp i Loch Fyne och en frukost bestående av hembakta scones i glaskupa, smör i glaskupa och sylt i små pytteburkar. Kaffet var utsökt, teet smakade damm såsom britter tycker att te ska smaka (de fnyser åt Earl Grey) och vi hade inget mer att önska.

Den lilla promenaden till stranden går via en smal bilväg där både galningar och lastbilar kör i 100 knyck. Vi kände oss som tioåringar där vi stod och försökte hitta ett lämpligt tillfälle att trippa över. Medan vi tittade åt vänster och höger och vänster och höger igen, rabblade vi:

– Ingen buss, ingen bil, ingen krokodil! SPRING!

Jag ska nog börja träna på ”20 meter sprint utan uppvärmning”.

Naturen äter upp trappan ner till stranden.

Eftersom det var ebb, låg maneterna som tyska turister utsmetade på betongbryggan.

Kicki hittade ett yxhuvud från anno dazumal, dvs. runt 2015.

Det är nåt med molnen här i trakterna; man kan liksom inte låta bli att fotografera dem.

Vi körde till Inveraray för att insupa atmosfären och fish ’n chips-ångor, och hittade där ett litet fängelsemuseum med skotskrutiga fängelsedräkter och bebiskläder med texten ”I just spent 9 months inside”.

Skotten i sällskapet är av Clan MacDonald (MacDonald of Clanranald), som av historiska skäl hyser djupt agg mot Clan Campbell. Det beror på att MacDonald länge var en av de mäktigaste högländska klanerna, men så kom Campbell (som hade fler och intensivare kontakter med hovet) och stökade till eftersom de knaprade in på MacDonalds områden. Bråk och tjafs dagarna i ända, men det kan man ju stå ut med.

Sedan hände det som är komplett oförlåtligt – massakern i Glencoe 1692.

Englands och Skottlands gemensamme kung William krävde på kungars vis att alla klaner skulle svära lojalitet till honom personligen före den 1 januari 1692. MacDonalds i Glencoe hamnade i trubbel eftersom byråkratiskt krångel försenade deras svärande.

Regeringen (som var synnerligen Cambell-vänlig och faktiskt orsakade byråkratiförseningen med flit) skickade då iväg regeringstrupper som inhystes hos Clan MacDonald of Glencoe. Enligt traditionen bjöds soldaterna på mat, sängplats, dryck och gästfrihet under nästan två veckor. Plötsligt kom ordern ”Put all to the sword under seventy”, vilket betydde att alla (stridsdugliga) män under 70 år skulle dödas. Sagt och gjort. Alla kvinnor och barn som stod i vägen mejades förstås också ner, och de som överlevde flydde ut i snöyran och frös ihjäl. Ett fåtal överlevde för att de hade gömt sig tillräckligt väl.

Därför kan man ana Skottens aversion när vi valde att intaga en liten lunch hääär …

Kvällen avslutades i det skotskaste av sammanhang: med hemgjord haggis och whisky därtill.

Haggisen var färdigköpt, men tillagad i ugn med en ”helvetes massa smör”. Vi svenskar insisterade på att potatismoset och rotmoset skulle förgyllas med rödbetor (grönsaker), vilket skottarna fann helt groteskt. Det var jättegott!

Nu ska vi ut på vägarna igen!

Kanske kör vi så här, kanske kör vi lite vilse och en helt annan väg – mitt mål är bara att komma helskinnad fram!

4 kommentarer

Skottland dag 3: i bil och badtunna

Skottland dag 3: i bil och badtunna

Publicerat av Lotten Bergman den 2 juli 2025 10:34

Om ni har läst om dag 1, så vet ni att vi är i Skottland, och att vi under dag 2 gick omkring och drack öl i Edinburgh.

Under denna den tredje dagen åt vi frukost hos det fortfarande så förtjusande läkar- och universitetsprofessorsparet och tog sedan taxi för att hämta hyrbilen inne i centrala Edinburgh. Att jag nämner denna till synes oviktiga detalj är för att det var en sån där stor, svart taxi som man bara ser i filmer.

Våra väskor är som synes alldeles för stora för en tolvdagarssemester, men vår tanke är att vi köper skotska skor, rutiga regnjackor och högar med haggis.

Efter att ha irrat runt i ett parkeringshus med enorma varningsskyltar om att man faktiskt inte fick irra runt i parkeringshuset precis som vi gjorde, installerade vi oss i en trevlig hyrbil och satte iväg.

Vi lyckades hålla oss till exakt denna rutt trots att bilens lyxiga gps ideligen försökte få oss att vända och köra österut istället.

Vi stannade till vid turistfällan Loch Lomond för att njuta av naturen och äta något litet. Det blev ”The ultimate scottish cheeseburger” för 7 pund, som verkligen var ”något litet”.

Men va faan, sånt här åt vi ju 1977 och det gick så bra så. (Vi lyckades inte få en definition på vad som var det ultimata med burgaren.)

Precis när vi skulle beundra Loch Lomonds skönhet och läsa på alla skyltar om historien, förirrade sig ett litet knott in i mitt vänstra öga. Väl där gick den på husesyn, väjde för mina ivrigt krafsande fingrar och slog sig till ro under ögonlocket som en husockupant.

Nu till ett kapitel som handlar om bilkörning på serpentinvägar. Jag har suttit i mången bil där hela min kropp skriker NEEEEEJ och TA DET LUUUUUUGNT samt BROMSA, men min mun bara piper ett litet ”oj”. För som passagerare styr man inte, som passagerare har man ingen ratt att hålla sig i och som passagerare känns det som om man nästan redan ligger i diket och lider med sprucken skalle och brutna ben. Så här lät det igår:

– Kör lite försiktigare …
– I’m an excellent driver.
– Oj, här kommer en hårnålskurva!
– Jag vet.
– Ta det lugnt!
– Jag tar det lugnt.
– Nu plånkar bilen för att du bryter mot hastighetsregl… begräns… iiiiih!
– Äsch, bara lite grann.

(Känner ni igen det?)

Vi stannade till för att pusta ut alldeles vid Kilchurn Castle [kilkhurn kasl], som är en slottsruin som är så vacker att man aldrig mer vill gå tillbaka till bilen och aldrig mer sitta i baksätet som är stort som ett vardagsrum, men som man åker omkring i som en liten vante så fort bilen knycker till eller ett stort ”pot hole” dyker upp.

Kilchurn Castle vid nordöstra änden av Loch Awe, i närheten av byn Lochawe. Det byggdes runt 1450 av Sir Colin Campbell, men har förfallit sedan 1700-talet. Vill man inte bara köpa det och ta hand om det till döddagar?

Underligt nog överlevde vi bilresan ändra till Fyne Glamping, där vi bor i en liggande trätunna, stor som en friggebod. (Den kallas ”pod”, så man kan säga att vi poddar.) Skotten (som är den som kör som en biltjuv) bor i det intilliggande huset som ägs av hans syster – men huset är kontaminerat av katt och därför olämpligt för mig.

Mobilens självutlösare var inställd på 10 sekunder, men jag hann inte ens sätta mig ner innan bilden togs.

Efter kvällsmaten satt skottarna och Kicki och kollade i fotoalbum medan jag hittade ett praktverk om första världskriget – på franska.

Skottens syster hade löst sättainfoto-prokrastineringen (alltså att insättandet aldrig blir av) genom att ta ALLA bilder och sätta in dem i vilken ordning som helst i tio olika album. Bara som ett tips till er andra: det funkar utmärkt!

Panoramabild med systerns hus och Loch Fyne, som frekventeras av militärbåtar och delfiner samt sälar.

Fotnot
Knottet grävdes ut en timme senare ur ett blodsprängt öga som inte förstod vad som egentligen hände. Ögat är okej, men knottet är stendött och har begravts under högtidliga former i en temugg.

6 kommentarer

Dag två i Skottland: Edinburgh till fots och tre pints

Dag två i Skottland: Edinburgh till fots och tre pints

Publicerat av Lotten Bergman den 1 juli 2025 08:38

Solen lyste på mina ögonlock och en slaghammare slog sönder något väldigt hårt alldeles i närheten. Det var med andra ord dags att vakna till vår första riktiga dag i Skottland.

Frukosten hos läkaren och universitetsprofessorn var storslagen; den innehöll allt som önskas kan, men eftersom man inte ska prata med mat i munnen hann jag knappt äta nåt.

Sedan följde en av de jobbigaste dagarna i mitt liv – och detta för att jag försökte smälta in och bete mig som en skotte. Jag inleder med en barbild från kl 14 en vanlig måndag så att ni kommer i stämning.

För det första kan vi konstatera att jag var på en pub kl 14, för det andra att det var dagens tredje pub och för det fjärde att det var sån jädra ruljans på drinkar och öl att personalen inte hade en chans att hinna diska ikapp. På blanka eftermiddagen!

Runt denna snygga öl haglade skämten om ”head”, vilket skumpokalen heter.(Pub nummer två.)

Mellan alla pubbesök lyckades jag hålla mobilen så rak och fokuserad att jag kunde dokumentera något av all historia som Edinburgh serverar. Det finns t.ex. slott, gamla hus, en stor park, roliga människor, säckpipespelande unga pojkar i varenda gathörn samt skotskrutiga turistfällor.

Vid Paisley Close kollapsade 1861 ett hus på High Street. Räddningsarbetare började snabbt gräva i spillrorna, och till allas förvåning hördes en ung pojkröst från rasmassorna:

– Fortsätt gräva, grabbar, jag är inte död än!

Det var Joseph McIver som grävdes fram (35 personer inklusive hans fästmö dog) – och hans ansikte och citat är därför avbildat i stenen ovanför porten till huset som sedan byggdes på samma plats.

Nu kommer en dörrsafari som jag hoppas får er att springa ut och köpa färg pronto! (Det sägs att dörrprakten beror på att majoriteten av byggnaderna i Edinburgh är så gråa och trista. Invånarna har helt enkelt tagit själva tagit på sig färgpyntsprojektet.)

Blåa dörren: St Andrew’s and St George’s West Church.

Puben Albanach har på skylten till höger om den gröna dörren regler för uteserveringen. Längst ner står ordet ”Slàinte!” [slansjuh], som om jag har fattat rätt, betyder ”hälsa”. (Alltså ”skål!”. Vilket verkligen passade med dagens aktiviteter.)

Saint John’s Episcopal Church har den gulaste dörren jag någonsin har sett!

The Hubs röda dörr finns längst upp på Royal Mile (affärsgatan som leder upp till slottet). Bakom dörren finns lokaler som används av Edinburgh International Festival.

”Craig’s Close ser faktiskt ut att vara minst lika smal som Mårten Trotzigs gränd i Gamla stan i Stockholm”, sa jag med kännarmin.

Vi svenskar må vara stolta över den jättesmala Mårten Trotzigs gränd, men den är faktiskt 30 cm bredare än Craig’s Close! (John Craig var en framgångsrik snickare under 1700-talet – och det var han som ägde gränden. Den hade tidigare ägts av massa andra män och har därför hetat bl.a. Denniston’s Close, Burne’s Close och Cant’s Close.)

Så här ska en damtoalett på en normalstor pub se ut! (Pub nummer ett.)

Den här toan på pub nummer tre var däremot dimensionerad för vidjesmala italienskor med stl 34 i både kläder och skor.

Oerhört fascinerande: tre fungerande telefonkiosker bredvid varandra. (Alla var dock lediga.)

Slottet i Edinburgh ligger så obegripligt högt upp att det enligt mig måste ha varit pyramidkännare från Egypten som rekryterades för bygget. (Jag hade fel.) Det borde vara helt omöjligt.

– Men … är det en hel by däruppe?
– Nej, det är ett slott.
– Ålrajt.

Slottet är byggt på ”Castle Rock”, som är resterna av en utdöd vulkan (som var aktiv för bara 350 miljoner år sedan).

Avslutningsvis kommer här en gräslig fontän, som faktiskt ser ut som ett slott. Nåja, inte ska väl jag komma här och påstå att något är gräsligt bara för att färgerna turkos, svart och guld inte riktigt faller mig i smaken. Så nu ändrar jag mig: det är en jätte*host*fin fontän!

Tydligen var man under den victorianska eran upprörd över fontändamernas nakenhet. Jag tycker att de är synnerligen välklädda.

Ross Fountain fick Edinburgh som present 1869 av William Henry Ross (rik vapentillverkare) Den stod och förföll i många år så att man nästan inte kunde se de fyra välklädda kvinnorna som symboliserar vetenskap, konst, poesi och industri – men med nyfunna pengar renoverades den till ursprungsskick och invigdes 2018. (Kolla här om ni vill se hur den såg ut före renoveringen – den hade en smutsgul ton som påminner om ”guldbron” på Slussen.)

Nu kommer en annan ytterlighet: modern arkitektur i form av en bajsemoji. Det handlar om ett hotell (The W Hotel), som är pyntat på ett sätt som lokalbefolkningen fann så hiskeligt fult att de lanserade en kampanj för att hotellet skulle få det officiella namnet ”Golden Turd Hotel”. De roligaste esteterna ville pynta byggnaden med ”googly eyes” dessutom.

Jag var väldigt långt bort, men ni ser bajsemojin precis i mitten av bilden. Här kan ni läsa mer!

Nästa projekt: hyrbil och vänstervriden körning!

6 kommentarer

Mot Skottland!

Mot Skottland!

Publicerat av Lotten Bergman den 30 juni 2025 01:37

Inte vet jag vilka resegudar som var inblandade i dagens buss-, tåg-, flyg- och spårvagnsresa med otalet rulltrappor instoppade här och där. För ALLT funkade.

[plats för hurrarop och fyrkerkerier]

Men om allt funkar, blir ju bloggrapporterna skittrista, så på sluttampen fick jag till ett rejält debacle både inledningsvis och nära målet. Min väska valdes nämligen ut efter röntgenkontrollen.

– Ja hejsan, du har en fällkniv i din ryggsäck, ser jag.
– Va? Har jag? Det kan inte stämma.
– Kolla här på bilden.
– Hm, det ser … det ser … ju ut som en fällkniv, sa jag.

Jag vet inte hur det gick till när jag på Arlanda försökte prångla med en fällkniv i handbagaget, men kontrollanten blev i alla fall väldigt, väldigt nöjd över fyndet. (Och jag bad om ursäkt. Många gånger.)

Insläppta efter alla kontroller skulle vi inta förplägnad.

– En caesarsallad och en öl! beställde jag.
– En sjuttifemma?
– Sjuttifemma? Ren sprit så här på blanka eftermiddagen, nej vet du vad!
– Nämen alltså en öl. En sjuttifemma.
– Jaha, jamen jatack, det låter gott.
– Det blir 399 kr.
– Gulp.

Ja, det visade sig ju att den där ölen alltså var på trekvarts liter och inte alls hette nåt med ”sjuttifem”.

Strax bakom mig satt en jätterödhårig man och två jätterödhåriga söner med varsin Ipad, och jag lyssnade med fladdrande öron eftersom

vi ju väntade på vårt plan till Edinburgh [eddinbra]
sönerna var jätteglada och pratade Texas-amerikanska
pappan var på jättedåligt humör, och talade grov skotska.

Tyvärr hann jag inte alls analysera situationen eller utröna varför pappan var så arg, för bakom mig satt även ett svenskt par och diskuterade varför planet som nyss var på väg att checka ut, hade återvänt till gaten och nu tömdes på väskor.

– Terrorhot va?
– Kanske nån som inte har kommit till gaten fastän väskorna är incheckade.
– Förmodligen en bomb i en väska, hehe.
– Sssssschhhhhhhh! Säg inte bomb!
– Ska du säga!
– Å nej, nu kommer väskor som ska in i planet!
– Jaha. Men då är det ju inte terrorhot.
– DINGDONG! sa högtalaren. Gomorron, f’låt, gokväll. Personligt meddelande till [namn som jag inte kunde urskilja] på väg till Antalya. Kontakta gate F62.
– Det måste vara den som inte har kommit!
– Terroristen!
– Sssschhhh! Säg inte terrorist!
– Ska du säga!
– Ska vi verkligen sitta kvar här?
– Ja, vi är ju inte terrorister.
– Höhö, nääää. Sssccchhhh.

När jag lyssnade på terrorteorierna, såg jag att på taket till Arlanda finns det simbassängsstegar som leder upp/ner till andra taknivåer. Jag tänkte att det hade Tom Cruise inte gillat – alldeles för enkla att passera i jakten på bovar, banditer och terrorister.

Flygresan var som vanligt för trång och för varm och för lång, men förutom att en man snett framför oss nös och snorade samt skrällhostade sig genom 2,5 timmar, var det lugnt. Utom när jag gick för att kissa. Det knastrade till i högtalaren:

– Ja hallå. Viktigt meddelande till alla passagerare. Vi upplever stark turbulens, så får vi be alla sätta sig ner och spänna fast säkerhetsbältena.

Förmodligen såg jag skräckslagen ut när jag då mötte en flygvärdinnas blick.

– Ojoj. Tror du att du kan hålla dig? sa hon, men var liksom ändå beredd att släppa fram mig, in på toa.
– Ja herregud! sa jag och småsprang bort till min plats, för jag var verkligen skräckslagen.

Efter turbulensen och en enligt kaptenen ”ovanligt guppig landningsbana”, tog vi spårvagn in till Edinburghs centrum. Det var enkelt att blippa biljett, men svårt med våra lite för stora väskor. Personalen och enorma skyltar upplyste gång på gång:

– DET ÄR VIKTIGT ATT NI BLIPPAR AV ER NÄR NI KOMMER FRAM!

Och det var då jag upptäckte att jag inte längre hade mitt betalkort. Mitt resesällskap Kicki & Skotten hjälpte mig att tömma alla fickor och väskfack och påpekade att jag ju hade hål i alla mina persedlar och väskor. Jag började om sökningen tre gånger, men fick till slut inse att det var dags att börja leta efter numret där man spärrar kort. Och samtidigt inse att det då var ett jävla sätt att inleda en tolvdagarsresa i Skottland.

– €!#/!¢‰\‰¢€°°°!!!!! svor jag.
– Du har faktiskt hål i väskorna och du går faktiskt omkring med facken öppna ibland, sa Kicki.
– Excuse me, is this yours? sa en ung skotte och pekade på mitt betalkort som helt klart hade varit på rymmen och nu krupit fram från under ett säte.
– DAAAARLING! vrålade jag som i Absolutely Fabulous. I love you! What’s your name?
– Murray …
– I love you Murrey!

Här syns unge Murrey längst till höger på en i smyg tagen bild.

Nu ska vi sova några timmar i en lägenhet där en svensk läkare och en amerikansk universitetsprofessor bor! Gonatt!

4 kommentarer

Dyra dahlior och anemiska anemoner

Dyra dahlior och anemiska anemoner

Publicerat av Lotten Bergman den 25 juni 2025 23:04

Jag är på mördarstråt.

Förr i tiden (till så sent som för två år sedan) brydde jag mig inte nämnvärt om växter – så länge det inte handlade om min mormors hibiskus (f. 1922) och min farmors porslinsblomma (f. 1918). Inte heller brydde jag mig om trädgårdspynt så länge det inte handlade om gullregn eller stickiga rosor. För gullregn och stickiga rosor är inte barnvänliga. Allt annat fick leva i fröjd och gamman så länge jag eller barnen inte for illa på något sätt.

Hibiskusen. (Njut, för resten av bilderna i detta blogginlägg är inte riktigt lika vackra.)

Men så kom ju nya tider, och sommaren 2024 begåvades jag av välmenande människor fem stycken (tydligen) dyra dahlior. Dem ska man (tydligen) ta hand om mer än jag någonsin har tagit hand om mina fem barn, vilket slutade med att jag planterade ut de jävla plantorna i skugga och högt gräs så att de på blott tre dagar dog en kvalfylld död i mördarsniglarnas mun.

Snäll snigel som får leva. Om jag inte får för mig att äta upp den.

Verandan just nu: de för tillfället snigelsäkrade plantorna.

Och nu är vi framme vid sommaren 2025, när jag helt utan protester har tagit hand om tre dignande dahlior, fem anemiska anemoner, två bastanta basilikor, en monsterstor rabarber, ett helt potatisland, fem jordgubbsplantor, en jävla massa liljor och till och med en stickig ros.

Samt (tydligen) hela Sörmlands bestånd av mördarsniglar. Som ska döden dö.

Mina två snigelvapen. Den röda spaden kräver precision, den buckliga snöskyffeln skulle behöva slipas.

Det påstås att en sax är bästa mördarsnigelmördarvapnet, men si då drabbas jag av ruelse och ånger eftersom jag känner snigelkroppens fibrer i själva mordögonblicket.

Leopardsnigeln skonar jag, för den äter upp döingarna. (Lundsnigeln fick korrekt namn efter proffskommentarer i kommentatorsbåset.)

Ibland stänker det av klippet även upp snigelsubstans med sådan kraft att alla mina instinkter rycker till som vore kletet något frätande. Mina två hederliga spadar på bilden där ovan har tjänat mig väl, men det bör läggas till handlingarna att efter

styrketräningspass med armfokus sneglar jag mot saxen emedan spadarna äro för tunga
blott ett glas vin är träffprecisionen betänkligt sämre
två glas vin har jag inget alls emot att gå ut med salig svärfars trätofflor i stl 46 och bara trampa ihjäl de satans jävlarna.

Dessa liljor ska med alla upptänkliga medel skyddas från mördarsniglarna. Jag har lagt kottar vid stammarna och hällt på kanel och grillkrydda samt planterat lavendel runt dem. (Om ni anar ett handskrivet bindestreck på grillkryddan ser ni alldeles rätt.)

Mördarsnigeln ålade sig obekymrat medelst hasning över kottar, kanel och grillkrydda och klättrade som en soldat under Vinterkriget upp i telefonstolpen som ju var en lilja. Och ÅT UPP KNOPPEN!

Men precis som under Caligulas tid, finns det ju vapen av mer finessartad sort. Förgiftning medelst drunkning kallar jag denna variant.

Ser ni en magnumflaska Crémant de Bourgogne Brut där borta? Jahadå. Tallriken med giftet har jag placerat i ofokus för det ser bra läbbigt ut.

Att jag slösar bort en Crémant de Bourgogne Brut beror på att korken var helkass och att drycken hade jäst till odrickbar nivå. Fällan funkar till och med bättre än en tallrik med folköl, för de satans sniglarna är tydligen finsmakare också.

Så. Är detta mitt mördarprojekt ett fåfängt försök att få ordning i min lilla värld, såsom de galna politikerna och nationsledarna på jordklotet beslutar att anfalla barn i matkö, civilister på tåg och intet ont anande konsertbesökare?

(See what I did there? Mördarsniglarnas kollektiva frånfälle pga. min hand/spade/träsko liknas plötsligt vid hur presidenter och premiärministrar samt diktatorer ger sig på oskyldiga människor som därför faller offer för ”ett nödvändigt ont”? Ja, kanske en helt olämplig allegori. Men mot världsliga dumheter har jag ingen moteld.)

Men det finns hopp. Denna lilla bebissnigel kryper sakta upp mot den obrukbara men fortfarande stolt vajande tv-antennen. Helt i onödan – men den ger fan inte upp.

Jag fortsätter mitt mördarvärv. Kanske gör alla mina spadhack mot mördarmarodörerna i gräsmattan att denna luckras upp och mår lite bättre?

Pssst! Från och med måndagen den 30 juni kan ni räkna med en herrans massa blogginlägg här, för i tio dagar gör jag då Skottland osäkert. Detta måste naturligtvis dokumenteras. Ordentligt och ingående. Samt ofta.

24 kommentarer