Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Ny dator på omvägar

Publicerat av Lotten Bergman den 14 maj 2025 22:44

Genom åren har jag berättat om datorhärken som går sönder och inte är bra, men som är ljuvliga och som jag använder som snuttefilt. Jag sliter ut mina laptoppar som väl ingångna skor tills de varken har sulor eller bekvämlighet kvar. Hälsporrar och knäknaster är förvisso besvärliga att hantera, men datorernas minnesproblem stör mig mer än min pappas alzhemierdiagnos.

Den understa är från 2002, så den översta borde vara den som pajade 2007.

Jag rotade i arkiven och fann att

2006 hade min nya dator så hårda kanter att jag vände mig till Steve Jobs
2007 dog den datorn
2012 dog den då fem år gamla datorn
2014 köpte jag obegripligt nog en ny dator
2019 dog ännu en dator (ser ni ett mönster?)
2020 blev jag tvungen att rota fram en gammeldator för att nydatorn inte funkade.

Förra hösten trillade jag på lottenskt vis omkull med datorn som jag köpte 2020: pang, klatjofs på plant golv mitt på blanka förmiddagen. Datorn blev sned och vind och kunde inte stängas helt. Den centimeterbreda springan har under det senaste halvåret bekymrat mina åhörare, kompisar, släkten och helt främmande män på tåg:

– Din dator har ett svullet batteri!
– Ursäkta, men får jag titta på din dator?
– Vad har hänt, får jag se, jag kan fixa!

Men inte förrän andra mystiska åkommor dök upp och den svullna datorn behövde konstgjord andning, bestämde jag mig för en månad sedan april för att klicka hem en ny dator. Efter att ha rådfrågat kompisar, Pricerunner och AI, bestämde jag mig för en underskön tingest via en officiellt auktoriserad återförsäljare av Apple-produkter på Amazon. (Ja, Amazon!)

När paketet kom, blev jag en smula misstänksam eftersom det var lite buckligt. Apple-lådor äro icke buckliga. De är glänsande vita och säger swooooooooosh när man öppnar dem.

– Skkkrrrrrnnnnfff, sa den här lådan, som visade sig innehålla tre gamla mobiltelefoner och ett skjutmått fasttejpade med den fulaste tejp jag har sett på länge.

Jag pillade loss lite tejp och kände pulsen dunka i tinningarna.

Någon hade alltså stulit datorn. Tydligen vägs och röntgas lådorna när de skeppas ut – därför var min låda full av distraherande elektronik och metall. Besvikelsen var så intensiv att jag inte kunde förstå vad nästa steg var, så jag skrev naturligtvis ett mejl till Amazon.

Hmmmm. Amazon tar ju inte emot mejl. Amazon vill heller inte att man ringer. Amazon vill faktiskt inte ha med kunder att göra över huvud taget. Amazon kan dra åt pepparn. Alla kan dra åt pepparn! Och idag fick jag vatten på min kvarn, för detta står i DN:

Efter en evighets klickande, skrollande, svärande och morrande, hittade jag en sida där jag kunde reklamera min vara, men inte anmäla den stulen. Klicketiklick och klacketiklack, fick jag plötsligt skriva i mitt mobilnummer i en ruta.

– Ringring! sa ett okänt nummer tio sekunder senare..
– Hallå?
– Hellooooo, I am Bazra, sa en man på indiskklingande engelska.
– He…llo …? What? Why?

På något magiskt sätt kunde jag via Bazra reklamera den försvunna datorn, och om jag skickade tillbaka paketet med mobilerna och skjutmåttet, skulle alla pengar återbetalas ”inom en månad”. Eh, okej, sa jag och tänkte på allt som under det senaste året har pajat: bilen, kakelugnen, kylskåpet, frysen, bilen, dammsugaren, avloppsrören, bilen, duschblandaren och en toalettstol. Samt bilen.

När fulpaketet hade skickats tillbaka, tog jag mina besparingar och gick in i en fysisk butik och valde ut en ny dator. När jag hade betalat, satte jag mig på golvet i affären och öppnade lådan för att försäkra mig om att allt var rätt.

– Swooooooooosh, sa lådan.
– Åh, suckade jag lyckligt.

Kolla, den är inte svullen!

Men pengarna som Amazon skulle betala tillbaka då? Ja, de kom ju inte. Jag bara väntade och väntade. Under tiden som jag väntade, gick lådan till air-fryern sönder, en gardinstång lossnade från sitt fäste och föll ner på en tallrik med tomatsoppa och diskmaskinen började låta som Chewbacca. Ja, och så fick bilen förstås körförbud.

DÅ JÄVLAR. Dåååå skrev jag ett ilsket meddelande till Amazon, som ju ville ha feedback på mitt senaste köp. Recensionen publicerades inte pga. ”policy violation”, men så kom alla rara tusenlappar plötsligt tillbaka på kontot. (Fast först fick jag välja om jag heller ville ha ett presentkort. Pffft.) Orsaken till att återbetalningen till slut kom, var: ”account adjustment”.

Far och flyg, alla tjuvar och banditer!

12 kommentarer

Snor, snörvel och lite knasig reklam

Snor, snörvel och lite knasig reklam

Publicerat av Lotten Bergman den 7 maj 2025 16:39

Det är mycket nu. Snor i näsan, alltså.De senaste två veckorna ställdes två stora begivenheter in – en resa till Torekov med gamla gymnasiekompisar (en häst blev sjuk), en fest (ett rör sprang läck), en museidag i Stockholm (jag oooorkade inte) och två webbinarier (föreläsarna var sjuka). Men å andra sidan fick jag måla ett sovrum hos en kompis, så det jämnar nästan ut sig.

För fyra dagar sedan satte så snoret klorna även i mig. Jag förstod direkt vartåt det barkade eftersom alla i min omedelbara närhet knaprade alvedon och snöt sig så det fladdrade i gardinerna. Så jag lade mig ner och kände efter. Nej, bara snor – ingen sjuka. Men i föreläsarbranschen är det väldigt viktigt att man faktiskt kommer när det är sagt att man ska komma. Så jag fortsatte att kurera den väldigt milda förkylningen via sängläge för säkerhets skull.

På dag ett hände ingenting.
På dag två hände ingenting.
På dag tre hände verkligen ingenting.
På dag fyra klev jag upp ur sängen, pratade i radio, satte mig på tåget mot Lund och installerade mig i ett arkitektritat hus som vi kan kalla Hotell Hansson.

Hotell Hansson hade ont i huvudet och behövde renoveras.

Efter en förträfflig natt, var det dags att föreläsa om AI inne i Helsingborg. Trots att jag verkligen försökte spara på rösten, blev den mot lunchtid lika skrovlig som en rasp. Nu måste jag knipa igen, för imorrn vankas heldagsföreläsning om AI i Stockholm. Jag kan

dricka varmt honungsvatten
prata teckenspråk
skriva meddelanden på små lappar
gurgla saltvatten (kanske).

Men jag vet inte varför jag ska göra detta, för enligt alla upptänkliga källor hjälper INGET mot heshet. Utom att helt enkelt hålla käften. Tur då att tangentbordet funkar, för jag måste få berätta om två reklamskapare som har haft otur.

Den första:
År 1987 lyckades Kikki Danielssons spökskrivare med konststycket att faktiskt mynta ordet glassiker. Sedan dess har diverse glasstillverkare anammat ordet och företeelsen och när jag häromdagen stod och läste på denna reklamskylt tvekade jag; var det månne ett nytt, finurligt ord som jag inte förstår?

En glass som är en klassiker kallades på denna jättereklamskylt inte ”glassiker”, vilket ju hade varit logiskt. Felstavningen GLASSKIKER kan i och med att jag just skrev det från och nu googlas fram.

Jag frågade GB, som först blev konfunderade och sedan generade och faktiskt erkände att det ju hade blivit fel, helt enkelt. Jag undrade vad som händer nu; kommer GB som McDonald’s att riva ner all reklam (”rök fritt”) och sätta upp en korrekt version? (Jag har inte fått svar.)

Den andra:
Idag åker jag tåg, och är pga. ett växelfel blott en timme sen. Jag blev lite åksjuk, så jag satt ett tag och stirrade på en ölgubbe utan underkropp framför mig. Han visade sig ha en väldigt liten ölflaska som han håller i med en kloliknande hand.

Ja, det är AI, som har gjort så gott den kunde – men det är fortfarande avsändaren som är skyldig. Mariestads har förutom den väldigt lilla ölflaskan godkänt bilden med ett förmodat kattspöke nere till vänster och vålnader i bokhyllan samt en 20 cm bred skinnfåtölj.

Okej, nu ska jag fokusera på morgondagens hesa succéföreläsning. Jag lär mig massor om AI varje dag, och det gäller att hänga med i sängarna eftersom det är hårnålskurvor och raksträckor om vartannat. AI är naturligtvis inte på långa vägar lika intressant som svenska skrivregler, men jag är tammetusan den absolut enda som anser det.

20 kommentarer

Låtom oss bli dadaister och nonsensister!

Låtom oss bli dadaister och nonsensister!

Publicerat av Lotten Bergman den 25 april 2025 14:18

Ismerna i historien borde jag kunna rabbla som ett rinnande vatten med årtal och kreatörer. Istället är hjärnan proppfull av Melodifestivalvinnare. Utan problem kan jag hålla en monolog i flera timmar på detta vis:

– Jojo, att Björn Skifs kom femma 1975 är obegripligt eftersom Michelangelo fortfarande är en av de bästa låtarna. Det var ett bra år, men televisionen tappade bort programmet i nån städiver gör att blott en privatpersons videoinspelning finns kvar. När det gäller 1986 …

Och så rabblar jag vidare. Men nu kommer en idé. Och det handlar om AI. (Jajaja, jag försörjer mig på att hålla kurser och föreläsningar i detta ämne. Läs vidare ändå!) Det handlar om AI:s användning av all text från ungefär Gilgamesheposet till dagens tidning, om upphovsrätt, vem som har skapat vad och varför samt glädjen i att skapa något som aldrig har skapats tidigare. Frågan är: kan vi (bör vi? får vi?) använda dadaistiskt nonsensspråk som ett slags sabotage mot AI-träning?

Dadaism 2.0 kanske?

Invigning av den första dada-utställningen i Berlin 1920. Det som hänger från taket är en docka – en tysk officer med grishuvud. Liksom *”polis, polis, potatisgris”?* [CC]

Häromdagen fick en Ken Cheng på Instagram luft under vingarna, när han påtalade att AI (som nu har slut på träningsdata och behöver träna på sina egna texter för att ha nåt att göra hela dagarna) kanske behöver stöta på patrull.

Jag blir alldeles yr av tanken på att sabotera något, vad det än vara månde. Men i konstens namn kanske det trots allt är etiskt? Kan vi livs levande människor ha kul genom att skriva texter som ser ut som naturligt språk men egentligen är nonsens – alltså meningslösa men samtidigt grammatiskt korrekta meningar. Våra texter skulle i förlängningen (kanske) kunna

förstöra AI:ns förståelse av språk – den ju tränas på att känna igen mönster
bli en form av digital graffiti eller ”förorening” i det datahav som AI tränas på
få AI att skapa dadaistiska svar som är obegripliga.

Hmmm, hmmm. Men hur var det då med den där nästan 110 år gamla ismen, gjorde den någon skillnad? Njaaa.

Dadaismen dök upp runt 1916 som en protest mot det stora krigets ”absurditet och samhällets konventioner”; nonsenstexter (och annan konst) skapades alltså för att utmana etablerade normer. (Precis som idag, väl?) Det kunde se ut så här – Hugo Ball var rätt ball.

I Sverige var dadismen svag som en morgondimma, men vi har dock finlandssvenske Gunnar Björlings verk att njuta av:

Ur “Krosset och formen” (1958):

Jag är – är jag
i en gång
ett skred
i ett namn.

Ur “Dikter utan ordning” (1947):

Det var en sked, som gick in
i dagens öga.”

Om vi kallar denna nya rörelse (eh, protestaktion, sabotage, konstform?) nonsensism och vårt mål inte är att förstöra, är vi ju bara finurliga ordkonstnärer, eller hur?

Jag börjar lite försiktigt och så ballar (pun intended) ni ur helt och totalt i kommentatorsbåset och tids nog hamnar ett av alla alster nog på Julkalendertischan 2025.

Grönt väder dansar fram på fotens hatt när
solskenet klipper grammatiska mustascher på blå skär.

//nonsensisten Lotten Bergman

39 kommentarer

Liten renoveringsrapport från Öland

Liten renoveringsrapport från Öland

Publicerat av Lotten Bergman den 19 april 2025 23:31

– Aj! Aj! Åååh!
– Nej! Va?
– Borren!
– Vaaa?

Äsch, det var bara jag som fick en borrmaskin på foten. Söstra mi och allmänheten kanske trodde att jag fick en liten borr på mig, men det var alltså hela jädra borrapparaten.

Borr, borr och en Transformer bafatt, liksom.

Strax efter att borr[maskin]en landade på min redan ömtåliga fot med blånaglar och skrapsår, fick jag en gigantisk klutt med tapetklister på skulten. Nu går jag omkring med en frisyr som starkt påminner om en förstelnad höstack. Allt är förstås söstra mis – Orangeluvans – fel eftersom hon 2022 köpte ett hus på Öland. Detta hus har sedan dess måstat tas omhand men eftersom det var jag som var orsaken till just borrtrilleriet, kunde jag inte annat än lägga mig ner och lida med foten i högläge.

Här finns en miljard saker att undersöka. Exempelvis kan ni zooma in på en rosa tvättmaskin (till salu), en antik brandspruta, en lampfot från 60-talet och det faktum att jag tydligen kroppsarbetar iklädd Birken-tofflor. Att jag under västen och fleecetröjan (det är kallt här) har på mig två linnen plus en blombroderad golfpiké i rayon kan ni inte ens ana.

Men det finns en vedspis! Vi eldar så det knakar i kajboet som förmodligen lurar i skorstenen – trots sotarinsatser. (Stilla er upprördhet; boet är obebott.)

När det blev dags för vår planerade påskaftonsmiddag med sill, nubbe, lamm och potatisgratäng samt finvin och lite annat, föll Orangeluvan ihop i en liten ämlig huvudvärkshög. Jag försökte lindra:

– Blunda! Ät godis! Öronproppar! Vill du ha te?
– Näääää.
– Gå och lägg dig! Jag hojtar till om tio minuter!
– Nääääää.
– Vi struntar i matlagningen, föreslog jag.
– Mmmmmm, sa Orangeluvan.

Här ligger lillasyster och har huvudvärk medan storasyster sitter på golvet bredvid sängen och tar en bloggbild. Asså va.

Orangeluvan fick ta igen sig medan jag drack upp alla bubbelslattar, åt knörvlar (små ostbågar/krokar som är chilistarka), lassade upp massa ostar & finncrisp och hittade en potatissallad som var gammal och god.

Det är inte snö utanför fönstret, utan ett väldigt blommande äppelträd. (Som förmodligen fryser som vore det verkligen snö.)

Sedan lyckades jag diska allt utom morgonens grötkastrull, som hade råkat hamna på vedspisen och därför grillats till oigenkännlighet. (Porslinet är våra farföräldrars, som de fick när de gifte sig 1918.)

De nyblivna porslinsägarna på nyss nämnda bröllop.

Efter vila, glada tillrop, värmande te och ostar i långa banor mådde Orangeluvan som en nyfödd prinsessa och vips, satte vi igång att kl 22.03 måla väggarna i husets underligaste rum. (Mer om det en annan gång.)

Man kan här ana att jag känner att klockan är mycket, men att jobbet ju måste göras.

Och hur har ni det?

22 kommentarer

En sån därn torsdag, ba

En sån därn torsdag, ba

Publicerat av Lotten Bergman den 10 april 2025 21:31

Jag gick upp kl 05, tog bussen mot stationen, såg fel tåg på fel perrong och

… TJONG …

Där och då blev nästan allt fel.

Men om vi tar det från början, har jag en herrans massa ärenden till Lund. Jomenvisst, tre barn och två barnbarn bor där, men jag har även fått ett roligt konsultuppdrag i detta lärdomens säte. Och idag var det dessutom begravning för en av våra kommentatöser: Agneta uti Lund. (Dödsannonsen finns i förra kommentatorsbåset.) Det var även viktigt att komma ihåg att jag framme i Lund skulle hinna installera mig nånstans för att delta på ett webbinarium kl 12 – vilket inte är helt lätt eftersom många caféplejs i Lund har datorförbud efter kl 11. Och i en av mina bästa kompisars jättelåsta hus stod både bäddad säng och lite champagne och väntade.

Allt detta funderade jag på när fel tåg kom in på fel perrong i Eskilstuna. Då blev jag så förvirrad att jag inte ens kom mig för att kolla biljett, avgångstid, destination eller ens om jag hade knutit skorna. Vips, for det felaktiga tåget plötsligt iväg i fjärran. Puh. När rätt tåg några minuter senare annonserades i högtalarna, hade det fått ny avgångstid.

Det var då jag hade behövt tänka till, liksom:

– Nämen. Avgångstid som är tidigare än ordinarie? Så ytterst ovanligt.

Men icke. Jag snöt mig, tittade upp mot träden som har börjat se lite svagt gröna ut, och funderade på om jag skulle ha tagit andra skor. Vad skönt det ska bli med sandaler i sommar. Fast jag har ju inga sandaler. Nämen titta, knuten har gått upp.

Precis när jag satte mig ner för att knyta skosnöret, rullade korrekt tåg in på korrekt perrong. Jag klev på, installerade mig, konstaterade att jag säkerligen skulle kunna somna, och så tog jag fram biljetten. SJ meddelade mig då vänligt i appen att det var fem minuter kvar till avgång. Samtidigt som mitt tåg avgick.

Eller, det var ju som ni förstår inte mitt tåg mot Linköping. Det var ju tåget mot Stockholm.

Tänk er ett Y. Vänstra snedpinnen är Eskilstuna–Norrköping. Högra snedpinnen är Stockholm–Norrköping. Lägg nu ett tak på Y:et (liksom nästan Y̅) så ser ni tåget som jag hade satt mig på – på väg åt helt fel håll. På inga villkor skulle jag kunna hinna till Norrköping för att hoppa på mitt tåg söderut.

(Jag känner att min pedagogik ovan har stora brister, men det var ju en sån dag idag. En gång när Broder Jakob blott var 8 år, åkte han med fel buss och hamnade i Svartöstan istället för Björkskatan. Sedan dess heter alla felresor i familjen ”Svartöstan”.)

Jag gnisslade tänder och vred mina händer och tänkte: ”snälla nån se till att tåget vänder”. Sedan bannade jag mig själv i nån minut, svor så det osade i några sekunder och bläddrade sedan fram bästa lösningen: att åka hela vägen till Stockholm och där kliva på första bästa snabbtåg. Den biljetten kostade 1 500 kronor, så då svor jag lite till.

Tåget avgick i tid, halleluja. I höjd med Flen gick detta mitt fantastiska snabbtåg sönder. Den väldigt spanske tågföraren sa med fladdrande läspljud i högtalarna:

– Information! Vi ska stanna i Flen för vi har stor problem med fordon. Jag starta om fordon så ska vi se om vi kan komma köra. Detta var information.

Då gick jag och köpte mig en tröstemacka som nästan såg ut som på reklambilden.

Tåget haltade sig fram och behövde faktiskt bara startas om ett par gånger till. Jag kan inte riktigt släppa att pedagogiken där ovan var så luddig så jag gjorde nu en tydlig illustration med stadsstjärnor, snabbstreck och prickar för snabbtåg som åker långsamt.

Vitt streck = feltåget från Eskilstuna till Stockholm. Grönt streck: så skulle snabbtåget ha rusat fram (fast PÅ tågspåren dårå) utan att stanna på en enda station. Prickat streck: omstartande snabbtåg som kör långsamt. Men från Norrköping gick allt som smort!

Vad tror ni har hänt? Denna klisterlapp (med eller utan hårstrå) finns mellan alla säten i hela tåget. Vad förorsakar en epidemi av avgångna mobilladdare?

Mackan var god, jag hann fram, jag hittade nyckeln till det låsta champagnehuset, jag deltog i webinariet och sammanstrålade med Tjugofemåringen (som bodde hos AuL i drygt en månad 2018). Gudstjänsten följdes av samkväm i Sten Broman-salen på Grand, och alla grät och skrattade i flera timmar.

Sedan var det hemgång. Vi poserade i säkert fem minuter innan vi blev någorlunda skarpa i konturerna.

Ni ska veta att allt detta har jag gjort med en gurglande förkylning som har gett mig en svag whiskyröst – och alla M och N blir B och D. Iborrd ska jag i detta skick kodsulta och ha bej tills det är dags att ta RÄTT tåg hebåt.

30 kommentarer

Ett år i USA lärde mig att … stå ut

Ett år i USA lärde mig att … stå ut

Publicerat av Lotten Bergman den 6 april 2025 16:28

I augusti 1981 flög jag fullständigt obekymrad helt ensam till USA för att gå på high school i Dallas, Texas, i ett helt år. Jag hade brevväxlat med min värdfamilj i ungefär en månad, och tyckte att det skulle bli spännande med deras tre små barn. Min blivande high school var stencool eftersom den satsade stenhårt på tjejbasket och inte amerikansk fotboll.

Redan innan jag åkte såg jag ut som på bilden till vänster.

När jag spanade efter värdfamiljen på flygplatsen DFW, kom en helt främmande kvinna fram till mig och sa att planerna hade ändrats, och att jag skulle bo hos henne i två veckor istället, och sedan flytta till en ny, helt främmande familj … som just nu var bortrest på semester.

Obekymrad som jag fortfarande var, ryckte jag bara på axlarna och sa ålrajt, och åkte hem till den okända kvinnans familj och lade mig att sova nästan konstant i tre dygn.

Det visade sig att min värdfamilj hade råkat avslöja att de hade ett arbetsschema till mig, som innebar att jag skulle ta hand om de tre barnen all vaken tid som jag inte var i skolan. Men att det sedermera diskvalificerade föräldraparet faktiskt ansåg att ”The Swede” ibland nog kunde låta bli att gå till skolan om något barn skulle råka vara sjuk eller liknande.

Efter två veckors mellanlandning flyttade jag till den nya värdfamiljen, som visade sig ha katt. Superduperallergikern – som var jag – sa inte ett knyst om detta utan försökte bara att stå ut och stänga dörren till mitt rum samt nysa så tyst som möjligt. Jag fick astmamedicin utskriven via mammans väninnas läkare, och den funkade alldeles förträffligt bra – även om det handlade om gula, stora hästpiller som gav mig hjärtklappning.

Nu började jag bli bekymrad – men av basketrelaterade orsaker.

Min nya high school satsade inte det minsta lilla på tjejbasket, utan hade istället ett av Texas bästa American football-lag. Jag fick vara med i basketlaget, men just denna skola hade en regel om att utlänningar inte fick spela matcher utan en godkänd dispensansökan; min dispensansökan godkändes när mer än halva säsongen hade gått.

Så … där var jag i det mest fantastiska av länder, USA med häftiga kläder, filmer, sportframgångar, bilar, musikartister och … själv längtade jag bara hem till Luleå och alla basketmatcher. Pappa skickade ett kassettband med sitt Sommarprat, mamma skrev brev, jag skrev säkert fem brev om dagen till alla jag kände, och jag fick fler kassettband hemifrån med ljud som snöknarr, brevlådesmäll och dörrknirk.

Tiden gick. Det mesta var förfärligt. Men jag överlevde. Dramatiklektionerna, till exempel, var toppen. Vädret var skönt. På en fest blev jag rentav kysst på ett förtjusande sätt av en fjunmustasch..

Det här var coolt: vi tjejer hade till årsboksfotograferingen inte identiska sammetsklänningar. Det här var bara två tygbitar som spändes på oss. (Jag var den enda som inte hade bh under vardagskläderna, vilket chockade fotografen såpass att hon gav upp ett skrik.)

På ”the prom” (skolans avslutningsbal) var min dejt skolans maskot (en panter) och han råkade på väg till efterfesten (där det ryktades att man skulle få dricka ur champagnefontän) köra vilse så att vi plötsligt befann oss på ”Månskenskullen”, där han försökte kyssa mig. Jag ryckte av panterns kysschock till så kraftigt att jag fick en reva i min syrénlila, lånade, för trånga syntetklänning och dessutom gav honom en fläskläpp. Plötsligt kom han på att vi alls inte var vilse och körde snabbt till festen, där min kompis Margie väntade i sin gula syntetklänning bredvid en hög omkullvälta champagneglas.

Detta high school-år tänker jag numera på lite oftare. Dels för att det händer så mycket konstigt i USA, dels för att mitt liv på drygt ett år har vänts helt uppåner. Det är fan bara att bita ihop och laga köttfärssås, knyta skorna, klippa sig, gå upp ur sängen, föreläsa om det absurda i AI, lämna bilen till verkstan och hänga en Wunderbaum i kakelugnen som är lika död som kajan som ligger nånstans och ruttnar i skorstenskanalerna.

Och så kan man en dag som denna njuta av att tillsammans med spanjoren och barnbarn 2 skura en skitig basketplanka.

15 kommentarer

Huset fullt anno 2025

Huset fullt anno 2025

Publicerat av Lotten Bergman den 25 mars 2025 13:33

När jag började lägga ut texter på internet runt 1997 hade vi tre barn och huset fullt. Några år senare hade vi fem barn och huset proppfullt. Ännu några år senare började barnen flytta till Lund, och då fyllde jag huset med två meter långa basketspelare som tog såpass stor plats att det kändes som om huset var fullt igen.

Fyra spanska basketspelare och den då tioårige sonen, som förstås gör armhävningar.

Nu är huset under några intensiva dagar sådär fullt att det faktiskt känns som förr. Alla fem barnen och tre respektive samt tre små barnbarn snorar, ålar, klättrar, kasar och kräks i husets alla vrår. Häromnatten strax efter midnatt:

– Nykräk! hördes ett tjut över nejden.
– Lakan?
– Alla!
– Lägg i en hög här så sätter jag igång en maskin!
– Var är barnet?
– Där, på golvet bredvid sängen.
– Sovande?
– Sovande.

En morgon:
– Hur var natten?
– Den tog slut kl 05.
– Och ni andra?
– Pluggade till 02.
– Hade online-karaoke med USA.
– Måste ha gått i sömnen, för jag vaknade i våningssängen.
– Men var det inte där du somnade?
– Var det? Jamen dåså.

Nyss under lunchen:
– Kom och ät! Det blir rester!
– Mmmmmm. Lax med chicken nuggets och HP-sås.
– Ris, tomatsoppa och en klick tacofärs. Yes!
– Köttbullar med varmkorv!
– Lystring! Eftersom grönsakerna är slut måste alla äta ett äpple!

I söndags lagade jag under tjo och tjim en paprika-, morots-, lök- och tomatsoppa där det sista steget var att ta fram stavmixern och BBBRRRZZZZZZ:a loss.

– KLONK! sa det i grytan.
– Oj, sa jag och lyfte upp stavmixern fastän den fortfarande var igång.
– Men mamma, sa något barn och pekade på blodröda stänk över hela spisen.
– Det sa klonk. Måste ha varit hårda morötter, konstaterade jag och försökte igen.
– KLÅÅÅÅOOONCKK! sa det i grytan.
– Men vad tusan … det låter ju metalliskt, sa jag och såg framför mig när Pippi Långstrump äter spiksoppa.

– Men ligger det nåt i grytan? sa ett barn.
– Kan det ha med induktionsspisen att göra? sa ett annat barn.
– Vi måste nog kolla vad det kan v…
– EN SKED!!! avbröt jag triumfatoriskt.

Nu visade det sig att den lilla skeden, som på ett outgrundligt sätt hade lagt sig i grytan, hade fått misstänkt stora och djupa skåror. Tänk om det låg en eller annan metallflisa i soppan! Och här var vi tolv runt bordet där ingen av oss ansåg att vi hade tid för tarmvred eller -perforation! Efter ett snabbt krigsråd tog vi fram den allra största magneten.

Den röda magneten och den röda skålen matchade varandra perfekt. (Skeden är bara ditsatt för att bevisa magnetismen.)

Noggrant skrapade hela soppan ren från eventuella metallspån. Sedan åt vi med glatt humör och njöt av lifvet.

Alla överlevde!

17 kommentarer

Lättlurade Lotten

Lättlurade Lotten

Publicerat av Lotten Bergman den 17 mars 2025 19:06

Jag har genom åren handlat på nätet och lyckats köpa vackra tyger, finfina gympaskor, underbara böcker och raggsockor till ett smärre kompani. Alla företag som jag har handlat av, har legat i Europa.

Men på senare tid har jag gått på pumpen ett par gånger.

Två inte alls billiga klänningar tog fyra månader på sig att anlända, och var då erbarmligt fula på alla sätt och vis. Det var fel tyg, obefintlig passform och mönstret påminde om ett intorkat tuggummi på en jeansrumpa 1977.
Två rejäla resväskor tappade låsfunktionen som en sjuåring tappar tänder – men företaget visade sig inte ”finnas”, och inget kunde reklameras.
Ett gäng breda remmar – som flyttgubbar har när de lyfter ett piano – anlände aldrig.
En jättefin regnjacka med randigt foder visade sig inte ha något randigt foder utan var bara en sådan där hopvikbar prasseljacka.

Den var väl fin? (Bild på hur den såg ut i verkligheten finns i kommentarerna.)

Det här var väl lovande? (But noooo. Inga returer godkänns.)

Om man skrollar och läser det kilometerlånga finstilta kan man plötsligt upptäcka att det fina företaget har konstiga telefonnummer och dåligt språk samt har en adress i Hongkong. Detta trots att sajten ser urproffsig ut – vid en snabb första anblick.

Fast även när jag har varit Sherlockskt noggrann med just detta, har jag ändå trampat i klaveret, hoppat i galen tunna samt sedan tagit mig åt hjärtat och slagit mig för pannan.

– MEN … vad jag är dum! suckar jag.

En mig närstående syster vid namn Orangeluvan har också blivit lurad, och jag misstänker att ni andra har rysliga – men uppbyggliga – historier att dela med er av? Låtom oss definiera dessa dumheters ursprung som ”elaka blufföretags cyniska påhitt” och helt utelämna eventuella skamkänslor eller att (som jag i rubriken) självstämpla ”lättlurad” på oss, ålrajt?

Ny lärdom från kommentatorsbåset!

Detta kallas ”dropshipping” – företag som köper Temu- och Sheinprodukter och skickar dem till godtrogna kunder som får något helt annat än de har beställt. Man kan för att stå emot köpbegäret slögoogla företaget, kolla betyg på Trustpilot, leta på allabolag.se och bildgoogla företagens till synes proffsiga bilder för att se om man ska vara misstänksam.

Eller så slutar vi helt enkelt att sukta efter nya persedlar och pryttlar samt mojänger?

45 kommentarer

”USA har 52 stater”, sa majjen

”USA har 52 stater”, sa majjen

Publicerat av Lotten Bergman den 9 mars 2025 22:14

Jag kan svära på att jag i skolan lärde mig att USA har 52 stater. När nu Canada enligt Trumpen ska bli den 51:a staten tar jag mig åt hjärtat dels för att det ju är horribelt, dels för att jag i så många år trodde att USA hade 52 stater.

Den magister som jag främst tänker på hade nederländska som modersmål och sa bland annat:

– Graviditetskrafterna runt jorden drar oss mot mitten.
– Flugdramat i Sovjet orsakade många människors död.
– Man ska inte lita på allt man hör, viss fakta måste ni ta med en nypa sallad.

Honom kanske vi skulle ha tagit med en nypa sallad. Men han var banne mig inte ensam om att yra om 52 delstater, för många av mina jämnåriga kompisar håller med mig. Just 52 är liksom ett bra tal dessutom, för

det är 52 veckor på ett år
en kortlek har 52 spelkort
1977 blev Djibouti självständigt från Frankrike och blev Afrikas 52:a självständiga nation
The B-52s var ett ballt band redan när jag var en tonårspalt.

I min jakt på felfakta just idag, snubblade jag över sådant som har korrigerats – som planeten Pluto och livsfarligt smör – men även över myter som att vi bara använder 10 % av hjärnan och att Napoleon var pyttekort. Ack. Detta om de 52 delstaterna var säkert ett korrfel i en lärobok i sexan eller nåt. Tänk om jag ändå hade sparat fler skolböcker från anno dazumal!

(Förklarande parentes: ”fler skolböcker” är en korrekt formulering. Jag har förmodligen sparat fler skolböcker än någon annan nu levande människa. Fast i ingen av just mina bokhögar nämns USA:s 52 delstater.)

Men. Nu ska ni få se på fan. HEUREKA! En artikel i Svenska Dagbladet avslöjar att jag och mina pga. skolan felutbildade polare inte är ensamma.

”I USA returneras 54 % av alla burkar trots att bara 10 av 52 stater har pant.” (Svenska Dagbladet den 8 april 1983. Och det är ju ouppfostrat att inte korra burkiga slarvfel, så det gjorde jag.)

Puh. Att skriva detta var som ljuv terapi. Nu ska jag väl äntligen sluta haspla ur mig ”52!” så fort frågan uppstår.

Uppdatering!

Kolla på Karins blogg! Hon skrev om ”52 delstater” redan 2014!!

25 kommentarer

– Trams! sa Lidbom

– Trams! sa Lidbom

Publicerat av Lotten Bergman den 1 mars 2025 10:47

Efter gårdagens fullständigt horribla scen i Ovala rummet, är det svårt att berätta om snubbel i Köpenhamn och trill i Lund, vilket så förtjusande roligt har präglat min vecka.

Om ni inte har orkat se på nyheterna eller läsa tidningarna, är jag full av förståelse. Men se framför er detta meningsutbyte från ett visst KU-förhör 1989:

Anders Björck (M)
– Herr Lidbom, ni har varit en av arkitekterna bakom denna hantering. Är det verkligen så att ni menar att regeringens agerande varit helt oklanderligt i detta fall?

Carl Lidbom (S)
(suckar och lutar sig tillbaka)
– Men snälla nån, detta är ju bara …

Björck
– Bara vadå?

Lidbom
(höjer rösten och gestikulerar)
– Trams!

Björck
(irriterat)
– Nej, det är det verkligen inte! Det är en mycket viktig fråga vi diskuterar här, herr Lidbom.

Lidbom
(skakar på huvudet, uppgivet)
– Nä, det är det inte …

Det som skedde i Vita huset igår påminde om Kent Anderssons ”Sandlådan”. (Numera barn kanske inte tjafsar i sandlådorna? De kanske inte alls slänger spaden i huvudet på en kompis och trampar sönder varandras sandkakor? Men ni förstår nog.) Ni orkar kanske inte titta på det galna meningsutbytet?

Tack vare The Guardian kan jag ge er den värsta delen, där Trumps slutreplik är den viktigaste.

Zelenskyy: What kind of diplomacy, JD, are you are asking about? What do you mean?

Vance: I’m talking about the kind of diplomacy that’s going to end the destruction of your country.

Zelenskyy: Yes, but if you …

Vance: Mr President, with respect, I think it’s disrespectful for you to come to the Oval Office and try to litigate this in front of the American media. Right now, you guys are going around and forcing conscripts to the frontlines because you have manpower problems. You should be thanking the president.

Zelenskyy: Have you ever been to Ukraine to see the problems we have?

Vance: I’ve actually watched and seen the stories, and I know what happens is you bring people on a propaganda tour, Mr President.

Do you disagree that you’ve had problems with bringing people in your military, and do you think that it’s respectful to come to the Oval Office of the United States of America and attack the administration that is trying to prevent the destruction of your country?

Zelenskyy: First of all, during the war, everybody has problems, even you. You have nice solutions and don’t feel [it] now, but you will feel it in the future.

Trump: You don’t know that. Don’t tell us what we’re going to feel. We’re trying to solve a problem. Don’t tell us what we’re going to feel.

Zelenskyy: I am not telling you, I am answering …

Vance: That’s exactly what you’re doing …

Trump, raising his voice: You’re in no position to dictate what we’re going to feel. We’re going to feel very good and very strong.

Zelenskyy tries to speak.

Trump: You right now are not in a very good position. You’ve allowed yourself to be in a very bad position. You don’t have the cards right now. With us, you start having the cards.

You’re gambling with lives of millions of people, you’re gambling with world war three and what you’re doing is very disrespectful to this country.

Vance: Have you said thank you once?

Zelenskyy: A lot of times.

Vance: No, in this meeting, this entire meeting? Offer some words of appreciation for the United States of America and the president who’s trying to save your country.

Zelenskyy: Yes, you think that if you will speak very loudly about the war …

Trump: He’s not speaking loud. Your country is in big trouble. No, no, you’ve done a lot of talking. Your country is in big trouble.

Zelenskyy: I know, I know.

Trump: You’re not winning this. You have a damn good chance of coming out OK, because of us.

Zelenskyy: We are staying strong from the very beginning of the war, we have been alone, and we are saying, I said, thanks.

Trump, speaking over Zelenskyy: You haven’t been alone … We gave you military equipment. Your men are brave, but they had our military. If you didn’t have our military equipment, this war would have been over in two weeks.

Zelenskyy: I heard it from Putin in three days.

Trump: It’s going to be a very hard thing to do business like this.

Vance: Just say thank you.

Zelenskyy: I said it a lot of times.

Vance: Accept that there are disagreements and let’s go litigate those disagreements rather than trying to fight it in the American media, when you’re wrong. We know that you’re wrong.

Trump: You’re buried there. Your people are dying. You’re running low on soldiers. No, listen … And then you tell us, ‘I don’t want a ceasefire. I don’t want a ceasefire. I want to go and I want this.’

Trump: You’re not acting at all thankful. And that’s not a nice thing. I’ll be honest, that’s not a nice thing.

All right, I think we’ve seen enough. What do you think? Great television. I will say that.

Alltså: ”What do you think? Great television. I will say that.” Jösses amalia och lite ketchup på det.

Men det är inte stort fokus på Trumps fullständiga nipprighet i medierna. Stolleproven behandlas mer som vore det riktig politik och inte galenskap. SVTs studioreporter sa nyss till en expert på nationella relationer:

– Välkommen hit. Är det helt kört för relationen mellan USA och Ukraina nu?

1. Vaffan är det för språk två vuxna människor emellan – ”helt kört”?
2. Det är som bekant svårt att sia, särskilt om framtiden. Hur ska experten kunna svara?Kan ni minnas några exempel på när man inte tror sina öron – stort eller smått, nu eller för länge sedan? Naturligtvis ligger mördade världsledare nära till hands, även när Estonia sjönk och ”9-11” år 2001. Låtom oss fladdra runt i historien och komma på händelser som är minst lika obegripliga som detta:

Trump är president, Vance är hans tokiga följeslagare och tillsammans är de glada över att få ingå i knaspakten Ryssland, Belarus & Nordkorea. De iscensätter ett påhopp på Ukrainas Volodymyr Zelenskyj, som var en komiker/skådespelare som i tre tv-säsonger spelade en roll där han råkade bli vald till Ukrainas president, men som sedan blev vald till Ukrainas president. Som i den rollen blev utskälld i direktsändning.

Här är en sansad intervju med Zelenskyj – trots att det är Fox-kanalen.

36 kommentarer