När vi flyttade till Eskilstuna, sa vi ”men gu så bra att bo så nära Stockholm”. Vi hade ju bott i Lund, som ligger så himla nära Köpenhamn och var vana vid att inte utnyttja detta faktum.
Vi åkte aldrig till Köpenhamn. (Så dumt, så dumt.)
Men till Stockholm tar vi oss titt som tätt – och njuter i stora drag. Framför allt njuter vi dock av att slippa bo där eftersom vi inte är stabbor, liksom. Milsvida skogar, djupa raviner, roliga dialekter och billiga hus roar vi oss med här i Sörmland.
Men det är ju rysligt vad granbarkborren far fram överallt.
Senaste besöket i Stockholm hade allt – ALLT – man kan önska sig. Inledningsvis mötte jag en synnerligen förvånad busschaufför:
– Hej! Jag undrar om den här bussen stannar vid Kungsträdgården! sa jag, som anade att den gjorde det, men som numera verkligen har noll koll på busslinjerna.
– Eh … ja? Hurså?
På bussen satt en ung man som med hög röst berättade en oerhört trist historia om hur sanslöst bra han var på jobbet. Kvinnan som lyssnade måste ha varit hans mor, för endast en mor kan lyssna på sådant dravel utan att avbryta eller ens gäspa.
På Nordiska museet höll jag på att få rena rama dåndimpen av klädmodet på utställningen som heter ”Nordens Paris”. Man bör inte gå dit när det är rusning, för klänningarna är så många, så många, och på en alldeles på tok för liten yta. Jag trampade främmande människor på fötterna säkert fyra–fem gånger, och de trampade på mig. Alla var vi mycket förlåtande eftersom vi förstod varandra – men Nordiska museet bör flytta hela schabraket till en fotbollsplan eller nåt så att man kan titta i lugn och ro.
Ett axplock:
Den famösa snubbelklänningen från 1910! (Ett ovanligt kortlivat mode, som ni förstår.)Den lilla svarta – eller de små svärtorna kanske de ska kallas i plural?Greta Garbos Gösta Berlingklänning, lite tufsig i kanterna.Tunnbandskrinolinunderkjol. Observera att rundeln för midjan inte är i mitten eftersom rumpavdelningen ska puta ut så mycket det går.En cool klänning, beställd av Anna-Greta Adolphson (Edvins dotter) 1956. Men ännu coolare var den om man tittade på röntgenbilderna.Säkerhetsnålar! Och fyra tyngder på magen för att ge tyget ett bättre fall! (De runda skuggorna är ballonger, som man fyllde klänningen med när den skulle röntgas.)
Vi tog in på hotell och hamnade i ett himla underligt rum utan vettiga fönster, men med en moraklocka och en gigantisk spegel – utan spegel.
Samt en sänghimmel. Vad man inte anar är att en sänghimmel skapar en mycket underlig akustik – ett dovt eko, liksom.Rummet hade även en bastu. Snacka om att kasta pärlor för svin: jag finner bastur enbart varma och besvärliga.
På Centralen irrade jag runt ett tag i jakt på SL:s biljetteri. De hade flyttat och fått en ny disk, som var rysligt opraktisk – och erbarmligt oskön att se på. När jag skulle skriva min kråka på kvittot fick jag antingen stå dubbelvikt och skriva i knähöjd eller försöka få plats mellan alla apparater och sladdar.
Men personalen var ett under av tjänstvillighet och humor, så vi enades helt enkelt om att det faktiskt var bättre förr.
I Kungsan var det drop-in-vaccinering bland öl- och vindrickande flanörer och musik samt jonglörer. De 15 minuterna som man ska vänta innan man går iväg skapade stor munterhet bland de nystuckna. Inte vet jag varför, men alla fnittrade och garvade såpass att även jag började skratta.
Bakom de bortsuddade människorna (jag vill ju inte råka illa ut och stämd om någon faktiskt vaccinerade sig i hemlighet) ringlade kön säkert hundra meter.
Inne på Livrustkammaren fokuserade jag än en gång på kläder, tyger, rosetter, valbenskorsetter, silkesstrumpor, döda hästar och Karl XII:s minimala segerhuva – numera stor som en tumnagel. Och så fanns det en armprotes!
En robothand från 1600-talet! Är inte detta en anledning till att göra en Robocop-film som äger rum mitt i den svenska historien?Modet med rosetter som skymmer … kronjuvelerna? … har jag helt missat vid tidigare besök på Livrustkammaren. (Just denna kungakostym har ett brännmärke på kragen efter att ha slängts ut genom ett fönster när slottet Tre kronor brann.)
Förutom sänghimlen, alla museikläderna och en liten vanlig hamburgare som kostade 175 kr, upplevde vi ett 85-årskalas, drack tre sorters champagne, snubblade över sparkcyklar och blev påkörda av en hoverboard. Så vi åkte hem glada, storstadsmätta och mycket nöjda.
Men även i Stockholm finns ju naturen allestädes närvarande:
Vi som har begåvats med ett lite outvecklat lokalsinne, har tydligen även för vana att ”gå vilse på internet”. Jag kan ha 30 flikar öppna och inte för mitt liv begripa hur jag hamnade där jag är. Ingen fara – så länge jag inte har bråttom är det ju bara en njutning att
misstänka att jag har Plica synovialis (en knäsjuka)
finna att jag nu i höst på en 7,5-poängskurs vid Linnéuniversitetet förväntas köpa en bok som ser ut så här.
Obegripligt fult. Njutningsfull fulhet.
Kanske är detta i mina ögon det absolut minst tilltalande omslaget någonsin. Att det är kurslitteratur för en ”designhistoria under 1900-talet” gör det än mer absurt eftersom innehållet inte speglar just designhistoria under 1900-talet utan redovisar en enkät gjord på 20 personer som ska ”belysa hur kön och genus syns och märks i svensk design idag”. Författare är förstås den kursansvariga.
Örk.
Men så halkade jag via outgrundliga vägar in på en filmplansch från 1911 där filmen ”Tunnbandskjol” med felvänt citattecken rekommenderas. (Kommen så här långt måste jag ju hitta just denna flik för att sprätta loss bilden. Blädder blädder, jösses.)
Den går tydligen bra, för 1913 finns filmen fortfarande på repertoaren (om det inte är en uppföjare förstås):
Tunnbandskjolen ersatte alltså de där enorma krinolinerna som stod ut och var plufsiga med hjälp av 15–20 underkjolar. Damerna svimmade av korsetterna, snubblade på kjolarna, brann upp när de råkade komma för nära ljus, fastnade i alla krusidulliga möbler och var på det stora hela i vägen vart de än kom. Men med tunnbandskjolen blev det i alla fall färre kilo de behövde släpa på.
Tunnbandskjolen är den till höger.
I SAOB (publicerad så sent som 2009) finns definitioner för både kjolen och klänningen (som är ett 1900-talsmode, även kallad snubbelklänning).
Men nu till bloomersbrallorna! För nånstans där mellan stora klänningarna som var tunga och de nya stora klänningarna som var lätta, kom det här modet – med inspiration från Turkiet.
Detta är en tidningsbild från 1851.
Till en början var bloomersbrallorna accompanjerade av en sån där vanlig korsett och getingmidja – men efter nåt år började hela outfiten bli sådär härligt sladdrig i konturerna.
Hon ser inte helt nöjd ut, men andas kan hon i alla fall och snubbla på kjolarna slipper hon. (1855)
Namnet ”bloomers” kommer av Amelia Bloomer, som grundade och basade över en tidskrift som hette ”Lily”. I den skrev hon artiklar om kvinnliga orättvisor – och modet som bara var så jävulusiskt obekvämt och besvärligt – och hur man skulle kunna göra underverk genom att bara se till att kvinnor slapp svimma, snubbla, brinna upp, fastna och vara i vägen hela tiden.
Amelia Bloomer i egen hög person. Förmodligen är bilden från sent 1850-tal.
Kvinnorättskämparna Susan Anthony, Libby Smith Miller, Susan B. Anthony och Elizabeth Cady Stanton var de första som började klä sig i den nya stilen, men det var Amelia Bloomer som var envisast med att år efter år bära de bekväma brallorna trots att hon förlöjligades och dagligen fick se sig själv parodierad i skämtteckningar.
Folk förfärades:
”Man kan ju till och med ana om en kvinna har smala eller tjocka ben!”
”Snart börjar de väl röka också, kvinnorna!”
”Jag vill inte umgås utomhus med min mamma för hon har bloomers.”
(Det där sista bevisar förstås ingenting.)
I ”Hertha” från 1923 står om den då nästan 80 år gamla förvåningen över bloomers-modet:
[…] Där var Lucretia Mott, Elizabeth Cady Stanton och deras vänner, i tunnbandskjolar, skärmhattar, halvvantar och Paisleyschalar. Mrs Amalia Bloomer, i sin förhånade, och sanningen att säga föga sköna kostym gjorde också sin entré.[…]
Denna bild över kvinnornas mode visar tydligt hur viktigt det var att inte visa benen.
Nånstans runt 1855 byter man från ”många underkjolar” till ”tunnbandsunderställning”.
Nu zoomar jag in runt 1850 och gör röda kryss när bloomerkostymerna försökte ta plats.
Hopplöst ju.
Men precis som med elbilarna runt år 1900, gick detta förnuftiga mode åt pepparn och glömskan. Kvinnorna orkade inte utstå spott och spe och kände dessutom att kritiken mot kläderna drog uppmärksamheten från debatten om jämställdhet. De tog på sig korsetten, tunnbandskjolen och hatten för dagen och lade bort brallorna. Tills …
… de 1902 kom på att man skulle spela basket i bloomers! (Basket = korg.)
Swooooosch, så går vi till dagens utstyrslar. Människor går i jeans, slipper korsett och behöver inte ens ha stilettklackar – om de inte vill. Men lite obekvämt är det ju fortfarande på sina håll. Under OS 2020 i somras (2021) blev det ett himla rabalder när Norges dam-beachvolleybollag (svenska sammansättningar är underbara) tog på sig normala idrottsbyxor istället för att följa förbundets OS-regler om minitrosor.
Ni som är lite pedanta kanske ser att den nedre kanten på damsidan har ett hål som Linus på linjen hade kunnat falla ner i. Well, jag suddade lite slarvigt bort information om att damernas dräkter måste ha mindre siffror. It goes withous saying med tanke på tygstorleken.
Sensmoral: spela basket.
Uppdatering 19 sep 2021!
Tunnbandsundremojäng som finns på Nordiska museet! (Den har hål framtill och buktar utåt över rumpan. Jättecoolt.)
– Gomorron Lotten Bergman, hur känns det?
– Jodå, fötterna upp och huvudet ner – som vanligt asså.
– Är det månne en liten mörk skugga jag anar där strax under de nedre ögonfransarna?
– Ja, i så fall beror det nog på att mina ögonfransar är så vackra, långa och tjocka.
– Hm. Så du är inte trött?
– TRÖTT? Ha! Vem fan hinner vara trött these days?
(Komna så här långt så förstår ni att jag ju bara hittar på. Det är ju ingen som intervjuar mig. Och jag är förstås så trött att jag inte ens vet om det är torsdag eller måndag. Oj, det är visst fredag.)
– Så … det här med att jobbar som adjunkt på 60 % känns lite slitigt?
– Pftt, nä, ja, jo. Alltså. Jag har ingen överblick. All planering finns i små digitala moduler som påminner om hårsnoddar i ett minfält. Jag ser inte skogen för alla knän, säger dunkla tankar och tänker dunka på träningen samtidigt som de lärde hoppar twist.
– Och korven den har två?
– Nej korven heter professor Kalkyl.
Ja, ni ser ju: det är ingen ordning på allting och jag gör fel hela tiden. I morse låste jag fast cykeln som stod bredvid min i det feldesignade cykelstället som jag nämnde häromdagen.
Röd pil pekar mot min cykel. Gul pil pekar mot nån annans cykel – med mitt lås.
Men spik i foten! Suffragetterna och gruvarbetarna i England hade det värre för drygt hundra år sedan! Och år 536 hade nästan alla i hela världen det värre än jag pga. konstigt väder. För att inte tala om fotbolls-VM 1990, när vi åkte ut efter tre raka förluster i gruppspelet.
Nä, nu får jag rycka upp hakan och sluta storma i ett vattenpass. Det är de små detaljerna i livet som man måste se som uppiggande energikickar!
Då kan man glädjas åt det absurda faktum att vi igår i skafferiet hittade en sesamolja som gick ut 1999.Och si, så spännande de designar bilarna i Eskilstuna numera.Och apropå trött: kolla vad granbarkborren har fått jobba för att ta kål på alla Sveriges gamla granar.
Imorrn lördag är jag ledig, och då ska jag bara flänga runt på matcher, auktioner, i skogar, i min egen källare och slutligen röra ihop världens bästa köttfärssås. På måndag är det jobbdags igen – i den här miljön som om två veckor kommer att vara knökfull med studenter och lärare som har suttit hemma sedan mars 2020.
Allt är designat, arrangerat och välordnat samt tyyyst. (För ingen är där.) Nyss kom en av mina kolleger längst ner vid pilen och rättade till det vita bordet som inte stod riktigt rätt i förhållande till sofforna intill.
Såja. Nu har jag tjatat så himla mycket om tröttman att till och med jag är less på mig själv. Låtom oss alla höja en skål med sallad och hylla med hattar och se hösten an med tillförsikt!
Hösthattarna enligt SvD 1905. ”Modets skapare vaka med svartsjuk omsorg …” Källa.
Nämen hörni nu ska alla som skiter i fotboll få lite realtidsrapporter, va?
Det är alltså match för grabbarna som spelade så strålande mot Spanien (vinst med 2-1) för en knapp vecka sedan. Halva EM-laget från i somras har med ”ålderns rätt” avgått och vi som är bra mycket äldre har all rätt i världen att fnysa så att snoret far och flyger. Dunderuppställningen ser ut så här:
Målvakt: Robin Olsen Jättemånga backar: Mattias Johansson, Victor Nilsson Lindelöf, Filip Helander, Ludwig Augustinsson Mittfältet som kommer i kläm: Viktor Claesson, Mattias Svanberg, Kristoffer Olsson, Emil Forsberg Målspottare: Alexander Isak, Dejan Kulusevski
Nu säger de som vet att matchen mot Grekland blir svårare pga. ditten, datten, fnutten och … HERREGUUUD! VAD HÄNDER?!
This just in: vår superdupermålis Robin Olsen skadade sig på uppvärmningen!
Återkommer när jag har tagit en betablockerare eller två.
Okej, tyst minut för Mikis Theodorakis nu. Oj, vilken inte tyst minut det blev. Zorba spelas på högsta volym. (I 30 sekunder eftersom idrottsliga, tysta minuter av tradition är blott 30 sekunder. Fokusorken, ni vet.)
Men här står ju Robin Olsen och ser helt okej ut!
… friiia, du fjääääällhöööga …
’1
Spelet är i gång och vi är tydligen bekymrade över
det grekiska huvudspelet
Emil Krafths frus förlossning, som han missade fastän han bara sitter på bänken
Zorba
den grekiske coachen, som nog kommer att få sparken
de två Mattiasarna som har kommit in i starttruppen, för de är ju inte rutinerade
Emil Forsbergs hårband som verkar sitta lika löst som den grekiske coachen.
’6
En spelare i den grekiska truppen far omkull av ett mystiskt vinddrag. Frispark. Hm, alla grekspelarna har sina namn på tröjan med läsbara bokstäver. (Inte grekiska.)
’8
ROBIN LIDER!
Han har jätteont! Domaren är arg på en grek! Greken är obrydd!
’11
Okej. Mattiasarna sköter sig och ser jättecoola ut medan Robin Olsen vajar som ett vetefält i sommarvinden.
’12
Straff eller offside! Straff eller offside! Straff eller offside! Grekland har straff! Eller så är det offside!
Alltså det här påminner väldigt mycket om när vi hade barnkalas här hemma. Liksom 22 sexåringar som far omkring och är allergiska eller trötta eller har kissat på sig eller bara trillat omkull samt kommit för sent.
Det var offside. (En grek var för nära målet medan svenskarna inte var det. Ungefär.) Puh.
’16
Stackars Claesson fick en grekisk axel i hakan. Han ligger ner. Han ligger ner. Oj, vad han ligger ner. Han går ut till sidlinjen. Alla håller andan. Utom kanske Claesson. Nu spelar vi tio mot elva. Oh, nu är Claesson inne igen. Det är som när sexåringarna på kalaset samlas till fiskdamm: alla vill vara med.
’18
Min djefla man kliver in i handlingen trots att han inte bryr sig om fotboll över huvud taget.
– Oj. Har dom anpassat matchdräkterna efter alla som har svartvit tv?
Nej.
– Haha, svenske coachen ser ju ut som Matt Damon!
NEJ.
Janne Andersson. Inte Matt Damon. (CC BY-SA 4.0)
’25
Det som ju var lite coolt under förra veckans seger mot Spanien var att … eh. Det gjordes mål. Nu är vi mest bekymrade över hur den nyblivne fadern Krafth mår på bänken, hur Robins arm mår, hur Island mår när de just nu ligger under mot Tyskland och hur gräsmattan mår.
Oh. Janne Andersson ser faktiskt plötsligt ut som Matt Damon.
’28
Jisses amalia, Grekland stänker in bollar mot vårt mål ideligen och hela tiden – när de inte ropar på straff eller ligger och rullar runt av ohyggliga smärtor.
En grek skruvar bollen alldeles utanför den svenska stolpen och nästan dör av skam.
Men på reprisbilderna ser vi hur det inte var hans fel: vår Robin Olsen petade bort bollen med sin allra ondaste arm.
’37
Nu, hörni är det hörna till Sverige. Då håller vi alla andan som vore det en straffspark trots att vi aldrig gör mål efter hörna. Djupt andetag, hörni!
Pfffffffffhhhhhhh. Inget mål.
Men en grek gjorde alldeles nyss en baklängeskullerbytta mitt på plan trots att han var minst tio meter från alla andra fotbollsspelare. Cirkusclown i ett annat liv kanske?
’45
Hihi. Greklands matchdräkt andas ju Fröken Sverige med den där snedgående linjen på bröstet.
Pfiutt! PAUS! Snusa och kissa!
Vän av ordning vill ju såhär i halvtid veta vad grekerna heter. Ålrajt:
Odisseas Vlachodimos, Thanasis Androutsos, Kyriakos Papadopoulos, Georgios Tzavellas, Kostas Tsimikas, Tasos Bakasetas, Andreas Bouchalakis, Carlos Zeca, Anastasios Douvikas, Vangelis Pavlidis, Dimitris Giannoulis.
Inte ett enda grekiskt namn utan bokstaven s. Me thinks alla i svenska landslaget borde ha ett å, ä eller ö i namnet. Åke Öman, liksom. Eller ”Räksmörgåsen”.
’46
Matchen är igång igen och gräsmattan är grön . Den grekiska värmen är tryckande, Emil har spring i benen och grekerna har fått nya – osvettiga – tröjor. Sanna mina ord, nu kommer snart första målet.
’50
Jag misstänker att om våra två superdupermålspottare hade fått barn ihop, hade detta barn sett ut som en strimlus.
Strimlusen som inte har gjort mål än.
’53
Nu är det irriterat. Alla blänger på varandra, alla knuffas och ger efterslängar. Alla hötter mot domaren och viftar som väderkvarnarna i Holland. Ja just det, den grekiske coachen är inte grek, utan faktiskt en holländsk väderkvarn. Och vår coach är tydligen Matt Damon.
’57
Ni minns hur glada vi blir när vi får hörnor fastän de inte ger ett jota? Well, nu är det hörna igen. Spänningen är olidlig! Alla som inte blänger, knuffas eller viftar håller andan av spänningen.
Men inget händer.
’59
Janne Andersson (Matt Damon) har tappat rösten! Var är Loa Falkman när man behöver honom?
(Det händer inget på planen.)
’62
Jag sa ju det. Att det skulle bli mål snart. För nu blev det det.
Grekland leder med 1–0!!!
(Jag är helt och komplett i dessa lägen fullständigt övertygad om att det är ett medvetet drag av Sverige. Vi vill vara underdogs, för då slår vi underdoggande liksom.)
’65
Nu kommer Sveriges stumme coach Matt Damon att begära några byten utan röst.
– XXHHGGSSSFFF!
– Menar du Quaison?
– Shhhcbbgrt!
– Okej, ena Mattias ska ut?
– Hhhhh!
’71
Det är lite nervöst nu. Grekland byter in en stridsvagn från 1943 och den lille pingisspelaren som ska ut och sätta sig slääääpar sig mot sidlinjen. Leder man matchen vill man liksom inte skynda sig. Men det här är nog den långsammaste spelaren nånsin.
’74
Nu är han utbytt, den där sengångaren.
’75
Ni vet den där regeln som heter offside? Well, utan den hade vi legat under med två mål i detta nu.
Grekiskt mål som inte var mål. Till och med målspottaren vet att det är underkänt. Domaren och VAR-kameran är på vår sida.
OH NOOOOO! Domaren ändrade sig! Vi ligger under med 2-0!!!
’79
Kommer ni ihåg VM i Västtyskland 1974? Alla hade korta shorts, solen lyste och Ralf Edström var längre än alla andra. Honom kunde man lita på.
’80 MÅL! Emil the dagisligaledare skjuter, målvakten kastar sig som en grekisk brottare och lämnar retur till Quaison, som gör mål! Bara 2-1 till Grekland!
Och så här sprudlande glad blev Quaison.
’86
Sverige har jättejättebråttom och Grekland har sirap i skorna, vatten i knäna samt dobbarna på svenska fötter. Komsi, komsi alla svenska hejarramsor!
’88
Nu byter vi in en huvudspelare: Danielson från Eskilstuna. Och Kiese Thelin, som är fotspelare. Danielson lämnar lappar till diverse spelare på planen. Det är tydligen ”handlingslistor”.
’89
En grekisk utespelare går fram till sin egen målvakt och berättar att han har ont i munnen. Målvakten could not care less. Utespelaren gestikulerar och pekar på en förmodad stomatit, men målisen skakar på huvudet och sparkar bara ut bollen, till utespelarens stora förtret.
’90
En av de grekiska sniglarna ligger och vrider sig. Läkarteamet rusar in. Ah, det är han som har ont i munnen. Läkarteamet reser honom upp och så får han ställa sig utanför planen en stund. Ack, nu blir han utbytt – och skitförbannad. Han ville ju inte bli utbytt! Han har ju bara så jävla ont i munnen att han måste ligga ner!
’94
Domaren har visat på sin klocka att han inte gillar de grekiska tidssabotörerna. De sex extraminuterna kommer förmodligen att bli fler. Sverige tjongar bollen än hit, än dit. Men inte i mål.
’98
Grekerna går i ultrarapid mot hörnflaggan, där bollen ligger. De sparkar lite lätt på den. Studs, studs. Vår målvakt Robin Olsen kämpar som ett blådjur och tar alla bollar som kommer emot honom. Tjoff, pff, smack, dong, sprätt och putt.
Men. Domaren blåser och … vi har förlorat. Ack. Förbaskat, satan, förnicklade grekgubbar och pffft.
Nu ska jag gå och slå näven lite lätt i en kudde, äta en leverpastejmacka och spilla te i dekolletaget. Det känns nog bättre då.
Tänk, va. I februari 2020 kunde jag åka till Lund när jag ville. Jag kunde plättlätt föreläsa på Grand Hotell för 300 personer, pussa folk på kinden (om jag ville, vilket jag inte alls ville) och jag var fågelfri som egenföretagare.
Nu är jag i Lund för första gången på två år, fjättrad vid en boja som heter ”adjunkt” och … allt är sig likt! Underbara Lund är fortfarande underbara Lund, om än med fler sparkcyklar än 2019. Här bor numera tre av barnen (nr 1, 4 och 5), nästan alla mina forna NE-kolleger, några barndomskompisar och barnens gudföräldrar och många fler (125 000 för att vara lite mer exakt). I varenda buske dyker en öppen champagneflaska upp, i varenda gathörn står en cykelpump (tack, min lånecykel har pyspunka) och solen strålar ikapp med studentorkestrarna.
Cykelpumpar i Lund. Eller om det var studentorkestrar? (Källa: www.pumpacykeln.se)
För att ni ska förstå hur upptagen jag är, kan jag meddela att jag inte hann se mer än fyra minuter på gårdagens strålande fopollslandskamp när Sverige slog Spanien med 2-1. Det känns som att missa ett tåg, en Nobelfest eller att bara få äta chokladpralinen sist i en sjurättersmiddag.
Om läktarn hade varit så här tom 2019, hade vi häpnat. Idag ba: ”Oj va många männschor!”
Jag sover hos vår gode vän arkitekten David Sim, som vurmar för ”mjukare” städer. Mer människor och färre bilar, fler cyklar, massa parker och vilda blommor i alla upptänkliga jordplättar – mitt i storstan. Nyss åt vi frukost på hans trappa, där han glatt hejar på alla stressade stadsmänniskor.
”Davids trappa” – och så snyggt porslin!
När frukosten är uppäten, låter David spåren av den stå kvar ett bra tag.
Ja, det vackra porslinet står kvar utan hänglås eller larm. ”Det ska synas att jag nyss var här”, förklarar David.
Davids tankar om detta – att vara en ny sorts stadsbo – finns i den här boken, som förhoppningsvis snart kommer i svensk översättning.
På Facebook finns hans Soft City-grupp med massa spännande bilder och länkar.
Nu ska jag vingla iväg på cykeln hej vilt på smala, smala cykelbanor som ofta korsar biltrafikens vägar. Bäva månde lundaborna!
Är det månne coronatröttma? Eller har jag helt enkelt bara vant av mig vad gäller normalt leverne att det blir för mycket med jobb, samvaro, kalas, småresor, basketträningar, artikelredigeringar, undervisning, promenader och matlagning?
Hur mår ni? Vill ni också dra nåt gammalt över er och bara stirra in i ett akvarium? Eller vill ni fara som en tätting mellan punkterna ovan?
Fast jag är i alla fall propert klädd när jag gör allt huller om buller och åker till adjunktjobbet och har mig: kolla på finbrallorna som har blommor på högerbenet!
I all välmening och med ett leende sa min norrbottniska farmor när folk berättade om spik i foten, yxa i vaden och flimmer i hjärttrakten:
– Men känn’ int’ efter.
Så nu går jag på den linjen, och vet därför att berätta att GÄÄÄÄÄÄÄÄSP jag har lyckats plocka en delikatess i skogen vår. Den (inte skogen) heter svart GÄÄÄÄÄÄÄÄSP trumpetnånting och ZZZZZZ.
Härmed meddelas: vi litar på svampexpertisen och kommer att (gulp) äta dessa.
Men nu blev jag plötsligt lite pigg igen! Kolla vad jag fick se in action när mitt passerkort inte funkade och passerkortspersonalen på passerkortsavdelningen inte kunde lösa problemet utan blev tvungna att skriva ut ett nytt passerkort!
En passerkortsprinter! Man bara klickar ”print” på datorn bredvid mitt namn, så tuggar maskinen fram ett kort!
När kortet var färdigt, upptäckte vi att det gamla kortet funkade om en viss ruta i datorn klickades i, så där gick (tydligen) 110 kr till spillo.
– Kostar det 110 kr att skriva ut ETT kort?
– Yup. Så. Nu funkar ditt gamla, så vi klipper ditt nya.
– Vad var det som var fel?
– Du hade fått fel kod iklickad: ditt kort var ett larmkort som bara viktiga personer har.
– Åh … tack …? Vem …?
– Om bovar kommer och vill in i högskolan och under pistolhot tvingar dig att trycka koden, kan de som har ett larmkort trycka en viss kod så att larmet går i hela byggnaden.
– Men jag som inte är viktig?
– Nä, du blir nog skjuten.
Det är förstås bara att acceptera sitt livsöde – men kanske i alla fall sträva lite efter att bli en viktig person. Kanske en som designar bättre cykelställ än dessa?
Dagens i-landsproblem eller bara ett litet irritationsmoment.
Kolla på cykelstället. Man kan inte låsa fast cykeln med bygellåset – bovarna (förmodligen samma bovar som tvingar mig att trycka in koden) kan bara tråckla loss cykeln och hiva upp den på ett lastbilsflak. Vabaha? Det är väl inge bra?
Jahaja. Här sitter jag mitt i natten och är hur pigg som helst. Om man skulle ta och dansa lite hambo eller nåt? Dammsuga källaren? Putsa silver? Rensa den förnicklade svampen? Gäsp. Eller kanske … zzzzzzz …
Corona slog som bekant undan benen för mina älskade skrivregelsföreläsningar i mars 2020, men då fick jag hösten 2020 ett finfint halvårsvikariat på MDH (Mälardalens högskola, som i januari av outgrundlig anledning blir universitet) och hade så kul, så kul.
Och nu kör vi en repris! I sex månader ska jag planera undervisning, hitta på massa uppgifter, rätta tentor och ha kaffepaus!
Här springer jag omkring i tomma lokaler tills de små studenterna släpps in om en månad.
Men … egentligen vill jag bara ha sommarlov. Det går förstås inte för sig att som vuxen vända på dygnet, dricka vin till alla måltider, gå på långa skogspromenader, sova middag utomhus och plötsligt åka iväg på en roadtrip med bilen som håller på att tappa avgasröret. Men det är faktiskt vad jag vill!
(Säger jag trotsigt med plutande underläpp.)
Skogspromenad.
Nåväl, adjunkt Bergman har börjat i stor stil genom att planera helgaktiviteter så att det stänker om det. Lör- och söndagar i augusti–september är fyllda av
kräftskiva
grannkalas
kusinparty
arbetsläger i Horndal
Lund Comedy Festival
basketprotokollkurs
svampplockningsbonanza i Dalarna
tjolahopp med basketlaget.
Roliga kandelabersvampar.
Men … egentligen vill jag bara ligga hemma i soffan och kolla på film. Det kaaaan man ju bara inte göra nu, nu när vi som är vaccinerade börjar umgås nästan normalt – vi måååste ju ses! Svinga en bägare och svänga våra lurviga! Klämma ihop oss i små bilar och åka på äventyr! Sörpla soppa i en igloo! Men är det det jag vill?
(The Return of the plutande underläppen.)
Gnissel och gnööööl, sa vårtbitaren där han satt på en bräda.
Tssst. Jag bara gnisslar, gnölar och gnäller! Välkommen hösten och alla röda kinder samt frusna händer! Det blir nog bra det här …
I morse gick jag upp i ottan för att (för nöjes skull) hålla Tjugosjuåringen sällskap vid en magnetröntgenundersökning i Västerås. Hon har antingen ärvt mitt dåliga knä eller smittats av mig … eller bara spelat för mycket basket.
– Egentligen heter det inte magnetröntgenundersökning utan undersökning med magnetkamera, förklarade jag i bilen.
– Usch vad det regnar! sa Tjugosjuåringen som inte är förtjust i bilkörning.
– Magnetkamerans funktion har inget med röntgenteknik att göra, fortsatte jag.
– Mmmm. Om man får vattenplaning ska man släppa pedalerna och ratten.
– Ratten?
– Nej, asså, man ska inte svänga. Hålla ratten sti…
SPLOOOOOOOSCH!!!!
Bilen dränktes plötsligt av en sjö – eller vatten från 100 fyllda badkar! Men vindrutetorkarna gick på max och plötsligt såg vi framför oss igen. Det var bara en monsterlastbil som hade kört ner i en gigantisk pöl och tryckt upp allt vatten på oss.
– Jag dog nästan!
– Ja, jag med!
Att vi inte kan röntga (nu säger vi att det heter så) knäna hemma i Eskilstuna beror på att köerna är långa och all drop in-röntgen har ställts in pga. pandemin. (Pandemin som tydligen inte finns i Västerås.) Bilfärden tog en timme, men väl framme möttes vi av gigantiska skyltar som berättade att drop in-avdelningen på detta ställe hade stängts ett år tidigare. Och att vi istället skulle åka västerut i 20 minuter – tillbaka mot Eskilstuna.
– Jag begriper inte varför ni skickas hit, vi säger till gång på gång att vi har stängt! sa en förtvivlad röntgensköterska som intensivt beklagade att remissinstansen vägrade förstå.
Nåväl. Framme på rätt ställe på ett industriområde med nybyggnationer i alla riktningar, laddade Tjugosjuåringen ner den 237:e parkeringsappen i sin mobil (morr, grrr, mutter, blä) och så småtrippade vi i regnet mellan vattenpölar, grävmaskiner och små barn som var på väg till nån skola i denna mystiska röra.
Så här såg det ut överallt. Plockepinn med klätterstångsfeeling och ett jävla slamrande som kom … inifrån huset? Ja.
Inne i röntgenbyggnaden gick vi i en långlånglång korridor där man byggde och hade sig i vartenda litet skrymsle och i varenda jättelokal och i varenda liten vrå. Vi blev så chockade av upplevelsen att jag inte ens kom mig för att spela in ljudet – så ni får tänka er hur det kändes.
BRRRRRRRRRRR var värst – det var som om någon med tio tigersågar sågade sönder Eiffeltornet inuti en jättestor, rostfri kastrull.
Framme vid själva kliniken möttes vi av det sedvanliga information overload som gäller vid många vårdinrättningar numera.
BBBRRRRRRRR PIPIPIP PANGPANG pågick alltså bakom oss där vi stod ute i korridoren.
Lappen längst upp till vänster lade vi inte märke till, så vi gick in båda två: trötta, ljudkänsliga, blöta som två gamla disktrasor och förtvivlat tryckande på den förnicklade parkeringsappen som inte ville ta emot det 12-siffriga bankkontonumret.
– Hej! Välko… oj, är ni i sällskap? Nejnej, du får inte …
Receptionisten pekade på lappen som vi hade missat:
Den var ju faktiskt väldigt tydlig, lappen. Svårt att missförstå budskapet, liksom.
– Jag ska strax gå, men vi behöver hjälp med parkeringsappen, för d…
– Nej, men ta den andra, den rosa appen istället.
– Men på parkeringen stod det att man skulle ladda ner den blåa appen.
– Ja, men den rosa funkar lika bra. Men inte den gröna. Och inte den gråa. Den röda vet jag inte. Finns det inte en gul också?
– It’s a parkeringsappsdjungel out there, sa jag.
– Ja. Galet. Men nu måste du gå ut.
Jag satte mig utanför kliniken – i korridoren med BBBRRRRRRRR PIPIPIP PANGPANG – och tänkte att det ju var lustigt att jag satt där i detta buller, medan Tjugosjuåringen ju låg i en magnetkamera där det dunkar och smäller nästan likadant. Så tog jag fram en tjock bok och satte mig att läsa.
Efter två ynka minuter kom den nyröntgade dottern plötsligt ut från kliniken. Förvånad, besviken, arg, blöt, fortfarande ljudkänslig – och nu även förvirrad:
– Det var vanlig röntgen! Dom tog en bild när jag stod upp och så var det inte mer med det! Det stod inte magnetkamera på remissen fastän det är det jag ju ska ha! Faaaan!
Vi försökte finna en djupare mening i detta debaclenäste, varefter vi övergick till att försöka se positivt på livet, men det enda vi kom på var att det ju var bra att det fanns värme i bilen. Nästan tre timmar efter avfärden var vi hemma igen – levande trots att vi lastbilsdränktes flera gånger. Parkeringen (med den rosa appen) visade sig kosta 12 kr, vilket var en krona i minuten.
– Vad bra att det bara var vanlig röntgen som är så snabb … sa jag försiktigt.
Precis som när man blir felopererad, går vilse, tappar passet, slår sönder telefonen, går på fel tåg, missar en släktfest för att en väska inte har nån ägare på ett flygplan eller när man vrickar foten på en legobit, blir sådana här äventyr så småningom bara en rolig historia.
Detta har hänt: Jag blev tokig och började våren 2020 att läsa en universitetskurs i konsthistoria. Som följdes av en sommarkurs i dialektologi, som följdes av filmhistoria, som följdes av vårkursen som hette ungefär ”pedagogiska hjälpmedel inom studier i svenska”.
Detta händer just nu: Jag tentar sommarkursen ”person- och ortnamnshistoria”. Det är uppåt 20 megafrågor som ska besvaras med hjälp av kurslitteraturen som består av 37 (trettiosju!) böcker och artiklar. Flera fick jag låna på biblo, men dessa finns online:
Det här säger er inte så mycket, men jag ville bara visa hur ambitiöst det är upplagt.
Sedan fyra dagar sitter jag på heltid och öser ur mig allt jag har i huvudet som inte handlar om knän, basketbollar eller utflugna barn. Det är jätteintressant med alla dessa namn, men jag har så inihelsickes svårt att hålla mig till den akademiska stilen. Istället för att redogöra noggrant för hur personnamn skiljer sig från appellativ och definiera de sex efternamnsskickens olika namntyper (patronymikon, adelsnamn, lärda namn, borgerliga släktnamn, soldatnamn och inflyttade efternamn) vill jag bara sitta och fnissa åt tokiga namn och hitta på egna. Qroqhztrömm, Skruff och Razafindrandriatsaimaniry samt Xenogiannakopoulidis!
Prosit!
För drygt hundra år sedan hade en gren av min pappas släkt soldatnamnet Harnesk, men de bytte till Olsson för att inte stå ut i mängden. (Mammas släkt hette samtidigt Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius och ingen av dem ville byta till Olsson.)
”Harnesk av stål med 4 mässingskronor på framsidan. Kronorna är stansade i mässingsplåt och fästa med öglor genom stålplåten med tvärgående träkilar på harneskets insida. Eventuellt är de fläckar som finns på kronorna rester av bemålning. Skinnfodrad insida med rester av blått yllematerial i sömmarna. Remmar saknas.”
Istället för att tenta vill jag utreda alla namnbyten – folk bytte förr namn som tokar innan vi i slutet av 1800-talet liksom bestämde oss för att ärva ett familjenamn (mannens, för det här handlar till stor del om patriarkat) och sedermera fylla på med namn som vi behagar.
Förresten är det ju inte bara människor som byter namn – Stora Helvete (Förlanda, Halland) heter numera Stora Hällevik och Kräkångerborna mådde så dåligt på 1950-talet att ortens namn byttes till Lövånger Lövsele. (Läs mer här.)
Detta händer i framtiden: Ingenting! Jag fyller på med 7,5-poängskurser tills jag antingen trillar över en kappsäck med gullpenningar eller helt enkelt bara av pinn.
Plötslig insikt efter att ovanstående mening skrevs:
Jaså. Jag tror alltså att jag om jag blir förmögen inte längre kommer att vilja läsa kurser? Men det beror kanske på att jag i så fall kommer att hinka champagne och måla tånaglarna hela dagarna istället. Jaja. Jobbigt förstås.
Sa vi. Jag var med min kompis Sara i Stockholm och fann att coronadistanseringen är puts väck. Alla gick så nära varandra, alla stod i vägen, alla sparkcyklar for fram snabbare och tystare än nånsin. Vi kände oss lite som kusinerna från landet, för denna frustande trängsel har vi ju inte upplevt på 18 månader.
Men det försökte vi ignorera när vi gick ”stadsvandring à la Lotten”, vilket innebär att jag berättar allt jag vet om vissa specifika detaljer som jag själv finner intressanta. Men som inte nödvändigtvis hänger ihop temamässigt, tidsmässigt eller ens är historiska.
– Här är Klara kyrka! De jobbar jättemycket med att hjälpa hemlösa, så i kyrkbänkarna sitter nästan alltid folk och sover – och de är välkomna! Men innan vi går in ska vi försöka ta en bild genom ett galler på baksidan!
Det här gör vi alltid sedan 2009, när bloggaren Stationsvakt lyckades smälla av en sanslös bild genom gallret i exakt denna lucka.
Klara kyrkas lite stökiga källare. (Foto: Stationsvakt 2009.)
Även jag lyckades fotografera dessa kistor 2009, men den bilden (eller mina andra) går inte att jämföra kvalitetsmässigt. Och när vi är inne på kvalitet, så såg fotot denna gång ut så här.
Tråååk.
Vandringen gick vidare till Bellmans monument på Klaras kyrkogård– som inte är hans korrekta gravplats eftersom han hamnade på obestånd strax innan han dog, och därför lades i en anonym grop, bara. Sedan kontrollerade vi Ferlins cigarett (som fortfarande är kapad).
Du barfotabarn i livet, var är ditt cigarettmunstycke?
Komna så här långt började det kurra i magen. Utbudet i krokarna runt Sergels torg är så stort att man nästan vill ge upp, men Kulturhusets restaurang på taket är trevlig, och inte överdrivet dyr. Och kapsyl- och locklampan är jättekul!
Gubben som uppfann flaskkapsylen 1892 var amerikanen William Painter, som helt logiskt även tog patent för kapsylöppnaren 1894. Hur man under de två mellanåren öppnade flaskorna vet jag inte.
I Kungsträdgården berättade jag som vanligt om de två kungarna som står staty:
• Karl XII är ett lejon bland krukor.
• Karl XIII är en kruka bland lejon.
Men just denna dag hade Karl XIII fått så himla trevlig konkurrens: en basketplan byggdes upp inför våra ögon!
Där är plankan! Korgen är strax färdig!Och DÄR är ju bollen!!!
Inne i Gamla stan har vi som tradition att fika i Stadsmissionens café i Grillska huset i ena hörnet av Stortorget. Det är inte billigt – men gott, fett, sött (och för en god sak).
Jag hade aldrig förr stött på smörlock! (Gjort på smör, farin, russin och kanske nåt mer.)
Vi hade bokat in en guidad entimmesvandring på temat ”blod och mord”, och till vår stora förtjusning var vi de enda deltagarna. Vår guide var inte helt glasklar i tanken och glömde bort ord och årtal samt kallade Anckarström för Ankarkvist, men oj vad det var trevligt!
Jag hade ingen aning om att Gamla stan var bra mycket mindre på medeltiden – och nu pratar jag inte om landhöjningen. Vattnet runt Stadsholmen gick nästan hela vägen upp till Västerlånggatan och Österlånggatan! Landhöjningen har förstås bidragit, men landutfyllnad som till stor del berodde på att man slängde avskräde, har gjort Gamla stan tre gånger större än på medeltiden! (Kolla på kartan längst upp i inlägget.)
Allt skräp som fanns i vattnet runt hela Gamla stan-ön gjorde att människorna fick bygga bryggor som gick ut till det renare vattnet – bortom skiten – så att de kunde tvätta kläder och mattor och … kanske diska? Doppa fötterna och sånt? Bryggorna blev med tiden ganska sömlöst fortsättningen på gränderna som vi ser idag.
Guiden berättade att det fortfarande i modern tid är farligt att bo i Gamla stan eftersom brandkåren inte kan ta sig fram på de smala gatorna. Flera gånger har det hänt att folk har brunnit inne av den enda anledningen att hjälpen inte har hunnit fram. Om det började brinna på medeltiden, kom brandkåren fram lättare – men de hjälpte blott till om huset hade en brandförsäkring som markerades med ett speciellt märke ovanför dörren. Inget märke – inget vatten.
Här skulle jag bara ta en bild på ”brandmärket” (1) ovanför dörren, men råkade få med så mycket mer intressant. 2: armeringsjärnen som håller upp golven/taken på insidan pryddes med krusiduller eller bokstäver och siffror (kallade ankarslut). 3: rörliga järnkrokar som man sätter fast fönsterluckorna med. 4: kol-inkast. 5: tecken på att huset nog behöver renoveras lite.Bilden råkade jag tyvärr kapa på sidorna, men här ser man hur ankarsluten har förankrats med ”ANNO 1657” på Kindstugatan 8. Ankarslutens utseende är en hel vetenskap, som avslöjar vilket år huset är byggt.
På Kindstugatan hittade vi flera 1600-talshus som hade behövt lite omvårdnad. Bland annat nummer 13:
Plastbandet ”Risk för snöras, istappar” kräver helt klart omvårdnad även vad gäller skiljetecknen.På östra delen av Gamla stan finns sådana här fastsatta långt ner på husen. Vad är det? Är de nya? Är de gamla ”knytafasthästen-pinnar”? Är det nåt man kan låsa fast sin cykel i?En annan sak jag lärde mig var att hääär hade minsann Carl Larsson bott som liten palt innan familjen kom på obestånd. Dock visade det sig (när jag frågade expertisen Ami Bergöö) att det nog faktiskt tyvärr är så att det var ett helt annat hus som han bodde i. Nån borde protestera.
Riddarholmen strax väster om Gamla stan är ett konstigt plejs: där bor inte en levande själ. Svea hovrätt och massa andra instanser som Norstedts förlag har däremot kontor i de helt otroligt, fantastiskt imponerande byggnaderna. Befolkningen på holmen var 1 år 2009. Han som bodde där var en föredetta anställd vid byggnadsstyrelsen som hade fått bo kvar i sin tjänstebostad efter pensionen. Sedan 2010 är befolkningen nere på 0.
Det här var också nytt för mig: bakom luckan finns en lodrät silverstav som markerar normalhöjdpunkten i Sverige år 1900. (Hade inte vågrätt varit lämpligare?)
Niotimmarsvandringen gick i kvällningen mot sitt slut. Vi inspekterade alla fem platserna där ”Dramaten” har legat (den hette inte alltid så, därav citattecknen), varav det nedbrunna ”Bollhuset” i Slottsbacken pga. namnet förstås tilltalade mig mest. Men båda två blev vi synnerligen upprörda över ett försvunnet torg: Riddarhustorget, som numera bara är en väldigt trafikerad korsning.
Fast jag lyckades visst ta en bild precis när det var bilfritt.Kolla vad trevligt det såg ut 1909! Det stora huset strax bakom statyn av Gustav Vasa är det röda huset på bilden ovanför. (Foto: Stockholms stadsmuseum.)
Förtjusande dag, på min ära! Vem behöver väl Paris och Venedig när man på detta sätt kan fläkta sig i historiens vingslag utan att sätta sig i ett flygplan?
Obegripligt fult. Njutningsfull fulhet.
