(Hej november! Jag tänker ignorera dig. Eller kalla dig marraskuu, vilket är ditt namn på finska. Håll i skjortan nu, för nu blir det åka av!)
Först och främst: det går bra att föreläsa om AI för nybörjare. Förra veckan (jaja, det var ju oktober) hade 44 AI-ovana personer från 44 olika myndigheter samlats i en lokal här!
Men nu tillbaka till marraskuu. Kolla här vad som hände idag. Jag bara gick rakt in i gästrummet med sina 35 år gamla tapeter, vände sängarna på ända och började riva ner tapeterna.
– Aaaaj, gnällde det gistna gästrummet som ju inte har stretchat eller ens använt rengöringskräm på evigheter.
– Sluta att gnälla, sa jag och fortsatte att riva.
– Jag tycker att du ska lugna ner dig och ta en fikapaus nu, sa gästrummet klokt.
Jag lydde förstås.
Efter fikapausen klev jag in i badrummet. Jag ställde mig ilsket med händerna i sidorna och sa till badrummet att det ju ser alldeles naket ut där det inte är kakel.
– Men … sa badrummet. Jag fick inget kakel vid senaste renoveringen. ”Man gör så i Italien”, sa renovatören.
– Quatsch! sa jag på tyska eftersom jag inte kom på vad ”struntprat” heter på italienska. Nu ska det bli tapeter på de där nakna ytorna! Blommor? Fåglar? Fyrkantsmönster? I blått på vit botten?
– Spelar ingen roll, sa badrummet, bara det inte sticks eller kliar.
Eftersom jag inte hade någon mjukistapet hemma för tillfället, travade jag istället in i köket och blängde på kylfrysen, som har börjat kvittra. Den är drygt 20 år gammal, vilket motsvarar 90 år i vitvaruår. Kvittret på baksidan lär vara ett fläktfel som är lika irreparabelt som ett lårbensbrott på en tävlingshäst.
– Hjälp … suckade kylfrysen. Jag tror att jag är på väg att ge upp. Kvitter, kvitter.
– Jaja, sa jag kyligt. Den dagen, den sorgen.
Här kunde jag förstås ha tröstat kylfrysen bättre, men min blick föll på de ljusblåa luckorna som jag målade med helt fel färg för tolv år sedan.
– Håll ut! ropade jag till köksluckorna. Räddningen är på väg! Jag lovar att ni kommer att bli ommålade till jul!
– Fnyyys, fnös luckorna emedan de hade hört mig säga så minst tio gånger tidigare.
– Men titta här, här kommer jag med en skruvdragare och några bits! sa jag.
Svettig, nöjd, redo för färgbeslut tog jag en titt i postlådan – som för en gångs skull inte var tom. Under över alla under! Ett brev!
– Men vad är det här? sa jag till kuvertet, som inte öppnade upp. Telenor? Jag är ju inte kund hos Telenor. Mycket underligt.
Brevet innehöll till min stora skräck en faktura på nästan 7 000 kronor. Brevet påstod att jag var kund hos Telenor – vilket jag inte är. Eftersom jag inte är kund, kan jag inte logga in och kolla med kundtjänst, så jag ringde. Och hamnade i en kö. Klick, så hamnade jag i en annan kö. Klick, så hamnade jag i en tredje kö.
Tiden gick.
Mitt ärende, som kanske ligger i en mapp som heter ”påstår att hon inte är kund hos oss”, har nu hamnat hos reklamationsavdelningen, som kan ta upp till tio dagar på sig innan de kontaktar mig. Jag svor högt så att det skallrade i tänderna:
– Marraskuu!!!
– NUUU! sa någon från kylfrysens håll.
– Va? sa jag.
– Krask! sa äggen.
Och hur har ni det, denna novemberdag?
17 kommentarer