Hoppa till innehåll

Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Intensiv närkontakt med främmande människa – i dessa tider

Fotvård är inte riktigt min grej. (Nej, det kommer inte några läbbiga bilder.)

Väckarklockan ringer. Jag går upp, tar på mig strumpor, sedan skor, knallar runt, går på promenad, blir kanske blöt om fötterna och byter strumpor och vips, är det kväll och då tar jag av mig strumporna … och så är det inte mer med det.

Jag vet att jag fortfarande har fem tår på vardera fot och att nästan alla tår har en nagel, beroende på om blånaglarna har trillat av eller ej. Hur jag än bär mig åt, lyckas jag – även i coronatider – att bli trampad på.

Komplett oläbbig bild på tårna under en basketturnering i Spanien 2016.

Väldigt sällan viker jag mig dubbel och kollar hur tårna mår. Jag klipper förstås naglarna, men si det är ett himla sjå eftersom jag måste ha läsglasögon för att kunna se, och brillorna i denna nagelklipparställning ju faller av hela tiden.

Alla som anlitar fotvårdsspecialister säger att jag borde anlita en sådan ”för det är så skönt”. Alla som yogar säger att jag borde yoga ”för det är så uppiggande”. Alla som mediterar säger att jag borde meditera ”för det är så avslappnande”. ”Mhmmm”, svarar jag.

Med detta sagt, har ni nog förstått att jag har varit hos en fotvårdare. Yogan och meditationen kommer väl också vad det lider. Men åååååh, vad jag inte ville fotvårdas. Det var lite som när andra klagar över stundande tandläkarbesök.

– Jag är så nervös!
– Lugn. Det kommer att vara jättetrevligt.
– Jag vill inte! Jag ångrar mig! Jag lämnar återbud!
– Nej. Tänk på din hälsa.

Okej. Suck. Usch.

Väl inne i lokalen placerades jag i en tandläkarstol. Då tog fotvårdaren av mig strumporna.

– Hihihiihihiii, det där kan jag göra!
– Tssst. Det är mitt jobb.
– Iiiiiih, jag hoppas att du inte dör, mina fötter är alldeles misshandlade av bask…
– Äsch, dina fötter är jättefina. Du får 9,5 av 10.
– Oj. Men … så säger du säkert till alla.
– Nähedu.

Precis som hos tandläkaren!

Sedan fick jag förstås höra om stackars fötter som med sina ägare led av

  • hälsprickor
  • jättesvampar
  • fnas
  • vårtor
  • trång
  • inflammationer
  • klämskador.
Tåsvampinjoner.

Elitidrottsmän kommer tydligen till fotvårdarna i horder i maj när det vankas barfotagång. De pedikyreras, masseras och ansas samt får ljusrosa nagellack tills de kan visa upp sig bland människor.

– Men ändå. Jag ber om ursäkt. Du sitter ju just nu närmare mina fötter än jag har varit sedan tvåårsåldern.
– Jajajajaaaa, det är mitt yrke. Den enda tån som du ska hålla koll på – och som ger dig 0,5 poängs avdrag – är den här. Det är ett hål mitt i nageln, som en krater.
– HAR JAG ETT HÅL I EN NAGEL? Jag har inte ens haft hål i tänderna!
– Ja. Kolla.
– Eh. Ser inte så bra på just det här hållet och jag kommer inte så nära numera.
– Ta en bild då.

Jag tog en bild, och se på fan (fast ni slipper faktiskt se). Nageln hade ett hål. (I hålet fanns det ingenting, vilket gjorde mig lättad.) Jag zoomade in och såg hålet i all sin glans.

– VAD SKA JAG GÖRA MED HÅÅÅÅLET? ynkade jag.
– Ingenting, faktiskt. Men jag tror att du behöver köpa större skor.

Jahapp. Så gärna så.

Behandlingen avslutades med att fotvårdaren tog på mig strumporna igen, där jag satt och funderade på nagelhål och stora skor.

Share
28 kommentarer

Hur mår ni, allihop?

Det var (för mig i alla fall) fredagen den 13 mars 2020 som coronarestriktionerna slog ner som en bomb; från den dagen lades basketträningarna ner. Jag må halta som en skadskjuten tallrik kalops och hoppa smidigt som en elefant i kvicksand, men kul var det att lira.

Ack.

Nu har det snart gått ett år med ökad frihet ibland, och minskade möjligheter ibland. Vi har i vår firma ett löjligt stort inkomstbortfall, men ganska sköna helger med massa ledighet. Och så blev vi ju sjuka i covid-19 här i julas – några av oss är fortfarande ”hjärntrötta” och glömska samt har svårt att ta initiativ. Det här kändes väldigt bekant:

I förrgår pajade min djefla mans dator – den bara somnade och gav inte ens upp en suck. Ett par timmar senare sympatiserade min dator med den döda, och visade plötsligt bara upp piffiga streck på hela skärmen. Vi tittade först på våra sorgliga datorer och sedan på varandra och ryckte på axlarna och sa ”jahaja” och ”det här blir ju dyrt” samt ”på tisdag ska vi äta semlor”.

Den gångna natten var det dock full fart på mig. Jag vaknade, kände mig törstig som Dupontarna i öknen, hoppade vigt ur sängen och trippade iväg till närmaste vattenhål. Och klev på en sticka. (Ja, trägolv. Ett mycket vackert, gammalt trägolv. Som släpper från sig stickor som sjuåringar tappar mjölktänder.)

Som vore jag två personer pratade jag då med mig själv på detta vis:

– Aj!
– Sscchh!
– Men gah.
– Pincett.
– Fast först vatten.
– Jag borde inte ha klippt naglarna igår, nu måste jag ha en pincett.

Först en timme senare var stickan ute, för så lång tid tog det att hitta sommarlådan med insektsmedel och pincetter. (Nej, här plockar vi inte ögonbryn, inte. Och ingen av oss har nån vidare skäggväxt att ansa heller.) Sedan låg jag i sängen och oroade mig för vad jag inte passar på att göra nu. Jag sa idag till en kompis:

– Tänk om vi om ett år, när allt kanske är relativt normalt igen, sitter och vrider våra händer av ågren eftersom vi inte passade på att göra massa saker som man kan göra när det är undantagstillstånd!

Min kompis stirrade oförstående på mig. Och svarade:

– Vaddå inte passar på? Jag läser en intensivkurs i franska, stickar vantar till hela släkten, yogar, skriver på mitt filmmanus och tar jägarexamen när jag inte läser Anton Tjechovs samlade verk. Vad gör du?
– Ja, inatt drog jag ut en sticka. Med en synnerligen svårfunnen pincett.

Anton Tjechov knyter härmed ihop säcken eftersom hans pincené som ord har samma ursprung som pincett: att klämma eller nypa.

Och hur mår ni? Passar ni på att göra ”allt det där”? Har ni koll på era pincetter och var semlorna goda? Går ni promenader med dobbar på skorna? Är inte Tjechovs lilla skägg väldigt spretigt? Var köper man bäst en ny motionscykel? Gillar ni potatismos?

(Tssst. Jag vill inte läsa franska och heller inte yoga. Jag vill bara spela basket!)

 

Share
84 kommentarer

Marsvin är bara marsvin, men möss är monster

Mobilen ringde. Jag såg att det var Tjugosexåringen, som nästan aldrig ringer. (Sms:en står däremot som spön i backen.) Jag svarade, och hörde en fullständigt förtvivlad dotter.

– MAAAAMMAAA! Det har inte hänt nåt allvarligt men det är jättehemskt!!!

Detta tarvar en förklaring. Eftersom hon ringer så sällan, trodde jag under en period alltid att hennes oväntade samtal berodde på att en katastrof hade inträffat. Då började hon inleda samtalen med ”det har inte hänt nåt”, vilket oftast följdes av ”men jag måste snabbt ha svar på om …”.

– Okej, vad har hänt? sa jag kolugnt med fullt fokus på att det ju inte hade hänt nåt allvarligt.
– Vi har en mus, en råtta, en sork eller nåt i huset! Jag satt här och allt var bra och så k… k… kohoooom nåt svahaaaart spring…ande. Därifrån till dit! Jag måhåste stå på soffan! Iiiih!

Stackarn är alltså – utan något i barndomen upplevt trauma – paniskt rädd för möss. Särskilt svansen. Marsvin är bara dumma marsvin, medan möss och råttor pga. svansen är livsfarliga monster.

– VAD SKA JAG GÖÖHÖÖÖÖRA? Den lever! Var kom den ifrån? Vi kan inte bo här! Jag hörde klorna klicka mot golvet när den sprang!

Tjugosexåringen och spanjoren samlade i höstas ihop alla sina pengar, tog lån, köpte ett blått hus och skaffade allehanda försäkringar som vuxna plägar göra. Sedan dess har tvättmaskinen pajat, väggar tapetserats och innertak målats. Men mössen har lyst med sin frånvaro.

– DEN VAR JÄTTESTOR!
– Okej. Hann du alltså se den?
– NEJ! MEN DEN VAR JÄHÄÄÄTTESTOR!

En timme senare hade alla våra musfällor flyttats från Gula huset till Blåa huset och placerats i lämpliga hörn. Och ytterligare en timme senare låg en stendöd mus i Gröna rummet i Blåa huset.

Spanjoren vandrade frustrerad över inkräktaren omkring i huset, när han hörde smällan slå igen. Han frös till is. Som en stenstod stod han orörlig i ”minst fyra minuter” eftersom även han är livrädd för möss. Särskilt när de lever.

Så tog han mod till sig och smög som en indian med höga knäuppdragningar mot hörnet där fällan var. Han blundade. Han öppnade ena ögat lite, lite grann. Och såg i ögonvrån att fällan hade gjort sitt jobb med den äran eftersom musen was no more, had ceased to be, and förstås expired and gone to meet his maker.

Som denna papegoja.

Och där, på golvet i Gröna rummet fick musen ligga eftersom de musrädda inte på några som helst villkor ens under pistolhot hade kunnat förmå sig att agera. ”Hejdå musen” sa de unga tu och gick hem till oss.

Ytterligare fem timmar senare när vi allihop hade firat den djefla mannens födelsedag i Gula huset, och ätit oss runda som paltar, vandrade vi bort till Blåa huset och tog hand om musen.

Tjugosexåringen och spanjoren KBT-tränade och petade på den döda med en pinne, och så levde vi alla lyckliga i alla våra dagar.

Utom musen dårå. Den ligger på ett bra ställe i vår trädgård och kommer som genom ett under att försvinna i det kretslopp som naturen kallar liv & död.

Share
32 kommentarer

Kyss Karlsson!

En av mina favoritinterjektioner (det har man ju några stycken) är ”Kyss Karlsson!”. Jag har för länge sedan begripit att detta gör mig till en stofil, för så säger man sällan numera i de yngre kretsarna när man blir glatt förvånad.

Så … vi tar väl härmed och väcker liv i uttrycket genom att berätta historien bakom?

År 1913 stod apotekare Johan Erik Hallbergsson, (gift med Sveriges första kvinnliga farmaceut Märta Hallbertsson och far till fem barn) i sitt apotek i Hammarby, Upplands Väsby.

Märta Hallbergsson (1877–1953). Läs mer om henne hääär.
Apotekare med majestätisk mustasch: Johan Erik Hallbertsson.

Han blandade till medikamenter och hällde huvudvärkspulver i kuvert, när han plötsligt blev överfallen av en pistolbeväpnad man som tydligen låg gömd i rummet. Apotekaren och den mystiske mannen rumlade runt på golvet, pistolen åkte all världens väg och en kniv stöttes under tumultet i apotekarens bröst.

Blödande tog sig apotekare Hallbergsson upp på apotekets ovanvåning, där jungfrun Ebba Larsson raskt av hustrun Märta fick order att gå nedför trappan – till mördaren – och springa och hämta hjälp. Stackars Ebba lydde, råkade på den mystiske mannen, fick tio knivhugg, föll till marken och antogs förmodligen vara död.

Men det är segt virke i Ebba. Hon tog sig upp och ut till grannhuset 200 meter bort, där man genast telefonerade efter hjälp. (Det fanns faktiskt ungefär 350 000 telefonabonnenter i Sverige redan 1913. Vi var ena hejare på telefonteknik!)

Larmet gick till den inte helt kompetente landsfiskalen (eller kronolänsmannen) Hasselhuhn, som satt och spelade bridge och drack öl med sina polare. Pliktskyldigast avbröt han spelet och åkte till apoteket, där Hallbergsson nu låg död bredvid en uppriven Märta. Hasselhuhn kliade sig i huvudet, såg sig om i det inte alltför stökiga apoteket, kände ett kurr i magen och återvände därefter till polarna och maten vid bridgebordet.

Intet spår av den mystiske mannen – mördaren – stod att finna trots att hela grannskapet strax örlade runt i apoteket i jakten på ledtrådar.

Poliser från Stockholm kallades in, och de släppte snabbt ut en förvirrad spårhund som ju mest kände lukten av hela grannskapet som fortfarande klampade omkring i apoteket, men som ändå nosade sig fram till en liten stuga i närheten. ”Jaha”, sa poliserna, ryckte på axlarna och åkte hem till Stockholm igen utan att undersöka huset eller dess ägare herr Arnberg – för han var av alla i bygden känd som en tok som for omkring och skrämde folk och dessutom trodde att alla ville förgifta honom.

Trots att Ebba (som överlevde) gav ett signalement om ”en man i 30-årsåldern, 165 cm lång och med stirrande blick” anhölls några dagar senare två italienska vagabonder – Biagio Valente och Giuseppe Jaconelli – eftersom de såg mystiska ut.

Giuseppe Jaconelli med en något mindre markerad mustasch.
Biago Valentes prydliga profil.

Valente var vad vi idag kallar funktionshindrad – mentalt sett inte äldre än tio år. Han erkände utan problem alla anklagelser och fyllde gärna på med påhittade detaljer. (Som tack och lov inte var trovärdiga.)

Efter många om och men ställdes de två stackars italienarna inför rätta, med hela den italienska släkten på plats. Försvarsadvokaten och f.d. häradshövdingen Axel Carlsson bevisade att Biagio och Giuseppe hade alibi eftersom de när mordet begicks faktiskt hade sovit i en viss fjärdingsmans uthus. Båda italienarna frikändes, och Biagio Valentes mamma rusade fram till domaren för att överösa honom med tacksamma, italienska kyssar. Och det var då det hände! Domaren sa:

– Kyss inte mig, kyss Carlsson!

Snipp, snapp, snut, så var sagan slut och de båda italienarna vandrade ut. Med varsitt dragspel, tydligen.
Share
60 kommentarer

Vad kan barnen hjälpa till med?

I en ICA-kalender från 1945 står det råd om vad små barn kan hjälpa till med. Jag läste, tog mig åt hjärtat och insåg att jag ju har misslyckats totalt med mitt värv som förälder.

De är fem ätteläggarna är nu 18–28 år, men jag svär att ingen av dem någonsin har putsat silver. Kan de ens koka kaffe? Kan JAG koka kaffe?

Bäddar någon av oss sängen? Nej, för ”då stänger man in alla kvalster” sa nån nån gång, ”det är bättre att lakanen luftas”.

Sköter vi våra kläder? Åjovars, de ligger här och där och luftas de med. Besvärliga knäppningar har jag inte upplevt sedan jag senast krånglade på mig en brudklänning.

Besvärliga knäppningar 1946. Källa.

Allt var inte bättre förr, men jag borde kanske ha lärt barnen att koka kaffe i alla fall? Fast det känns faktiskt som om jag var upptagen med annat hela tiden – som att stoppa in dem i overaller och spänna fast dem i bilbarnstolar.

En bilbarnstol 1949. (Källa.)

När jag var liten tonåring i slutet av 1970-talet fick jag sköta tvättstugan hemma. Hårda papper var det; om jag inte hade hängt tvätten fick jag inte gå ut till mina kompisar ens om de stod och tjoade på mig på gatan. Städa mitt rum och tömma diskmaskinen var andra hemska sysslor. Jag tyckte förstås att detta var ett slitgöra som inte liknade något som mina vänner fick utstå i sina hem, så som hämnd stal jag 25-öringar ur pappas kavajfickor. Och köpte Delicato-kondisbitar på fritidsgården …

Med andra ord kunde jag i alla fall använda dammsugaren.
Share
37 kommentarer

Snöeufori

Jag är galet lycklig av snön och kylan! Nu är det förvisso så att jag är precis lika förtjust i 42-gradig värme (utomhus, inte feber), men vädervärdet har här i Mälardalen de senaste dagarna varit rent relischöööst.

Redan som tvååring insåg jag att snö var speciellt.
Och som femtioplussare kan man ta sig sådana här friheter.

Jag irrar runt i snön och tjoar mot snöhögar och vinkar åt plogbilar och köper goretexskor och broddar och kan helt inte låta bli att promenera med basketbollen varenda, varenda dag. Och så måste jag ta bilder som en turist i Venedig eller nåt. Snögranar, snögrenar och snöhögar samt snöhimlar! Allt måste dokumenteras!

Bollen ylar mot månen.
Om det hade sett ut såhär i en Hollywoodfilm, hade jag sagt nåt i stil med “äh, sådär ser inte snö ut, det där är fejk”.
Himlars makter! Himlen ser ut som ett påslakan!

Och hur det nu var idag med svinkyla och skymning, så gick jag ut jättevarmklädd med min djefla man. Och vi hamnade då mitt i himmelriket.

Vi vandrade vidare, och kom till en bäck. En isbäck!

Iskristallerna var gigantiska, men jag hade ingen tändsticksask med mig för jämförelse.

Jag tog några bilder och provade om bäcken skulle hålla mig. Knak, sa det lite kul och vi mindes när den nuvarande 18-åringen för jättemånga år sedan plurrade just precis på detta ställe. Traditionsenligt …

– KRAAAASK. PLASK!
– Ojojoj!
– Iiiih! sa jag när jag plurrade ända upp till knäna och sedan föll omkull.
– Oj, nu måste vi gå hem! sa min djefla man.
– Ja, men ta en bild först!

Kallt som fan, kan jag tala om att det var.

Så hastade vi hemåt – jag med plask i skorna (inte goretex idag) och solsken i blick. Det tog en kvart ungefär, och på den tiden hann allt blött frysa till is; det var gubevars –15 °C.

Som ett litet barn satte jag mig på bänken i hallen och ynkade litegrann medan den djefla mannen knöt upp isskorna med sina orienterarfingrar.

HURRA FÖR VINTERN! (I alla fall just nu. Man kan ju ändra sig.)

Share
57 kommentarer

Vad har ni på er hemma?

Igår fick jag en sån oerhört fjantig, larvig, fjompig och töntig reklambild i mejlen. (Ack, mejlen, den som förr var så rolig och intressant men numera bara en soptunna fylld med reklam. Eventuella beundrarbrev eller jobberbjudanden kommer i helt andra kanaler.)

Jag baxnade, sparade bilden, bestämde mig för att kliva upp på barrikaderna, köpvägra, hötta med nävarna och sura samt vid närmare eftertanke faktiskt kanske bara blogga om det.

Men först lite bakgrundstankar.

Det var en gång en förtjusande film som hette Grease. Den kom till Luleå i september 1978 och jag tror att jag såg den tre gånger på bio redan samma år. Idag (när jag inte längre är 14 år) är den så full av fåniga dumheter att man nästan inte kan njuta ens av dansnumren. I en scen sover alla tjejerna över hos nån (”slumber party”) samtidigt som de fnittrar ihjäl sig och inte ser ut att vara en dag över 30.

Alltså så här.

Stockard Channing i lila skjortan var 33 år …

Hm. När vi sov över hos varandra i 15-årsåldern busade vi genom att

  • smita ut mitt i natten
  • klättra upp på Ormberget
  • kasta snö på klasskompisars fönster
  • åka spark ut på Lulälven.

Och så till dagens knäppa reklamutskick, som måste vara skapat av en nostalgisk Grease-nörd som jobbar på ett svenskt modeföretag. En ”hemma-outfit” är alltså något som man av bekvämlighetsskäl har på sig hemma.

Det enda positiva i sammanhanget är väl bindestrecket i “hemma-outfits”.

En outfit är alltså ”trendig klädsel” – vilket vi ju i dessa coronadagar väl alltid tänker på, där vi halvklädda tofflar omkring hemma och lägger oss i breda sängar med våra lika halvklädda kompisar?

Titta på bilden. Begrunda det ni ser. Finns det NÅGON vettig tanke bakom? När i hela friden lägger vi oss i små underkläder och fnissar med våra polare numera? Hallå i målgruppen!

Nä, vet ni vad. Berätta för mig och alla andra hur ni är klädda när ni har på er en hemma-outfit!

Grå trikå. Urläckert! (Kompis i Nacka.)
”Jag är oerhört snyggt klädd i svart klänning, rosa angorakofta från 1986 med bortopererads axelvaddar.” (Orangeluvan i Högdalen.)
Jag (fnittrande i sängen förstås) med löpartajts, basketshorts, knäskydd och varma strumpor. Upptill är jag propert svart och vit emedan jag har Zoomundervisat.

Hemma-outfit. Pah!

Pssst. Om ni vill bli vara med på bild här, så mejla lotten@bergman.com!


“Utvecklingssamtal i Meet. Gråmelerad trikå kan aldrig bli fel och jag piffar upp med klatschigt knallrosa yllesockar. Upptill bär jag t-shirt med en djurmönstrad velourponcho värdig en M*ntaz*mi utanpå.” (Skellefteå.)
“Termobyxor, tröja från Fantomen på operan i Stockholm i början på 90- talet. Katten Lucifer tryckte av kameran själv. Vet inte hur han bar sig åt.” (Göteborg.)
Från tå till topp: Svarta stödstrumpor. Bruna strumpbyxor i banlon från förra milleniet. Utanför bild: Svart v-ringad, långärmad rea-tröja. Lagom ofräscht hår för att matcha outfiten. (Luleå.)
Share
66 kommentarer

Vem var Lady Mary Wortley Montagu?

Ibland tänker jag lite brutalt att om corona hade vanställt oss – påverkat utseendet såsom smittkoppor gjorde – kanske den moderna människan hade tagit lite mer hänsyn till restriktioner och råd samt smittspridning. Kanske hade det bara räckt med att ögonfransarna föll av eller att näsan ruttnade lite?

Igår såg jag 20 fullvuxna män drälla in i en liten gympasal för att lira innebandy. Måhända är de immuna, måhända är de vaccinerade som varande i riskgrupp … vad vet jag.

Och detta leder oss naturligtvis in på ämnet smittkoppsvaccin!

Lady Mary Wortley Montagu (1689–1762) var en synnerligen vacker och välformulerad engelsk författare av fin familj. Enligt Ugglan var hon ”mycket firad för sin fägring och omfattande klassiska bildning”, vilket jag finner trösterikt inför framtiden när inte längre fägringen är slående, utan istället min förhoppningsvis införskaffade klassiska bildning.

Den unga Mary. (Av Jonathan Richardson d.y.)

Hon drömde om stordåd och utbildning, men när hennes uppmuntrande mamma dog när Mary bara var sex år, fick den inte lika glada farmodern ta hand om henne. Två år senare dog även hon, och vips fick den då inte alls glade pappan ta sitt ansvar – han som inte alls trodde på tramset att kvinnor skulle kunna utbildas.

Mary gjorde lite som hon ville, var frispråkig och envis och rymde med en man efter flera års brevskrivande dem emellan, och gifte sig. Sedan fick hon en son samt smittkoppor.

Två år tidigare hade hennes bror dött i samma sjukdom, men Mary överlevde – om än ärrad i både ansikte och själ. När hennes make blev ambassadör i Konstantinopel, följde hon med dit och skrev böcker, artiklar och brev om turkiska vanor och det fantastiska faktum att kvinnorna faktiskt inte hade korsett. Innan familjen Montagu vände tillbaka till England (som från 1707 heter Storbritannien), såg hon till att den femårige sonen som förste engelsman i världen ympades med smittkoppor.

Sonen och Mary i Konstantinopel runt 1617.

Dödligheten var 2 % (att jämföra med 15-procentig dödlighet om man blev sjuk), så Mary tog en risk – men hon litade på turkarna och deras erfarenheter. (Sonen [som hette Edward som sin far] överlevde och blev en välutbildad, flerspråkig kriminell man som inte fick ärva sina föräldrar.)

Väl tillbaka i England började Mary Wortley Montagu propagera för denna ympning, men mötte starkt motstånd eftersom engelsmän av tradition då inte litade på medicinska rön från det mystiska Orienten. Den lilla dottern ympades 1721 även hon i samband med att smittkoppor härjade i nästan hela världen. (Denna dotter [som hette Mary som sin mor] överlevde och blev en omtyckt, välutbildad elvabarnsmor som fick ärva sina föräldrar.)

Mary Wortley Montagu fortsatte att tala väl om ympningen, och lyckades till slut övertyga folket i Boston, USA, som drabbades hårt av smittkopporna. Hemma i England föll man till föga och lät sju dödsdömda fångar slippa döden om de testade smittkoppsympningen – alla sju överlevde och släpptes ut ur fängelset. Vilket i förlängningen ledde till att Edward Jenner uppfann smittkoppsvaccinet 1796 eftersom … äh, läs mer här!

(Av William Powell Frith 1852.) Alexander Pope förklarar sin kärlek till Lady Mary, som svarar genom att skratta honom rakt upp i ansiktet.

Men hur gick det för den åldrande Mary? Jo, hon lämnade det engelska regnet, maken och de vuxna barnen 1739 för att lindra en besvärande hudsjukdom i det lite varmare Frankrike – och levde loppan med friare och fester ända till 1761, när hennes make dog och hon vände åter till England. Efter en förfärligt lång och strapatsrik samt väldokumenterad resa hann hon bekanta sig med sin elva barnbarn innan hon själv dog 1762.

Avslutningsvis ett perfekt citat. Mary Wortley Montagu skrev till stackars Alexander Pope:

”Satire should, like a polished razor keen, wound with a touch that’s scarcely felt or seen.”

Apropå pandemier och sånt – när kommer Hollywoodfilmen om henne, tror ni?

Share
34 kommentarer

Nils Holgersson is in da house!

Nu ska ni få vara med om ett experiment!

En inte så vanlig bild av Selma Lagerlöf från 1887, när hon valde att ha en kort ”pojkfrisyr”.

Selma Lagerlöf (1858–1940) fick Nobelpriset 1909, men det som alltid har fascinerat mig mer är det faktum att hon skrev ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” med nystavning 1906–07. Det är lite som om jag skulle fortsätta att skriva kasjunöt (SAOL 2006–15) och dessutom dra till med

  • påmmfritt
  • mysli
  • nesesär
  • syckel
  • axesoar
  • komite
  • jått
  • bäsch
  • tjid.

Ni känner att det skaver, va? Men Selma fick ett uppdrag att skriva en lärobok i geografi strax efter den stora stavningsreformen 1906 (min favoritreform alla kategorier), och gjorde det med den äran – såpass lyckad blev satsningen att det inte bara blev ”en geografibok” av det hela utan en riktig roman, som översattes till drygt 60 språk. Kan jag ens rabbla 60 språk?

Nils utvecklas från att vara en ohängd odåga till att agera som en ansvarstagande yngling, men dessutom finns ett myller av berättelser och detaljrika skildringar av bonde- och fattigsverige. Den är stundtals ovanligt brutal och karg för att vara en barnbok – men det är ju med våra moderna ögons mått mätt. Verbens plural hänger kvar, men dem vänjer man sig snabbt vid.

Redan i första kapitlet får lille Nils en hurring så att han tuppar av:

”Men i samma stund, som pojken gjorde detta, fick han en så förfärlig örfil, att han trodde huvudet skulle springa i bitar. Han for först mot ena väggen, sedan mot den andra, till sist sjönk han ner på golvet, och där blev han liggande sanslös.”

Så får man skriva. Det är ju faktiskt inte på riktigt …

Men så kom revideringarna. Och ändringarna. Och strykningarna. (Med ett och annat korrigerat stavfel, förstås.) ”Nils Holgerssons underbara resa” krympte och krympte tills den nästan inte ens var en liten tumme hög eller en tågresa lång.

Och nu kommer projektbeskrivningen!

Läs boken! Gamla upplagan!Originalupplagan möter inga som helst motstånd så länge man är okej med att läsa på skärm, för Litteraturbanken står till vår tjänst. Här i kommentatorsbåset eller i en av Ninja upprättad grupp på Facebook kan vi strössla kommentarer och citera samt ställa frågor och rabbla korrfel!

Här är ett fynd från 1957! 
Den är trogen originalet!

Biblioteken som pga. pandemilagarna har måst stänga, har ändå beställningstjänsterna kvar, så gå in på ert biblioteks sajt, beställ boken och hämta vid entrén! Men se till att ni lånar rätt, oavkortad upplaga!

Boken blev snabbt även ett sällskapsspel, som ibland dyker upp i slitna och tummade upplagor på auktioner.

Varför ska vi läsa Selma tillsammans? Ptja, om inte annat för att finna att Nils åkte på vildgåsen Akka blott i kapitel 4, 30 och 54. Resten av flygresan sitter han på tamgåsen Mårten – utom när han flyger med örnen Gorgo, kråkan Garm, korpen Bataki och storken Herr Ermenrich. (Källa.)

Off you go! Läs Selma och berätta hur det går! Pagineringen är lite olika i boken från 1957 och den digitala på Litteraturbanken, så vi får använda kapitelindelningen som hänvisning istället.

Tillbaka till Selmas hår nu.

Jag är nämligen väldigt förtjust i hennes knut, och föreställer mig själv så här om 20 –30 år.

Psst. Fel upplagor:

Share
92 kommentarer

Covidtest, antikroppstest och vaccin

Ja, med den rubriken förstår ni att det kommer ännu en rapport om det historiska som vi just nu genomlever.

Coronatajm!

Rekapitulation: under december var alla sex i vår lilla bubbla (tre hushåll) sjuka i covid-19. Vi smittades i en obegriplig röra med en inkubationstid på två eller tio dagar. (Vi har analyserat!) Att två som dagligen pussas inte smittar varandra direkt är jättekonstigt. Att vi drabbades på helt olika sätt är jättekonstigt. Att man kan ha så obegripligt ont i musklerna är jättekonstigt.

Och att man kan vara så trött att man sover middag fem gånger på en dag fastän man inte har några andra symtom och faktiskt är friskförklarad är ju jättekonstigt.

Jag var noggrann med att för eftervärlden dokumentera, och vet att vi insjuknade i tur och ordning 5, 9, 11, 17, 22 och 23 december. Av våra tio gjorda coronatest var tre negativa, fastän vi var sjuka, och alla utom en fick sedan positivt testresultat.

Här ska spanjoren testas. Jag är den friska kuriren som hämtar testpaketen på apoteket och sedan lämnar in dem igen.
Den här skärmen tryckte jag glatt på utan handskar eller eftertanke.
Här är det min djefla man som ska stoppa topsar i svalg och näsa och spotta i en kopp och se till att få ner lite DNA i provröret.

TÄÄÄÄNK om man samtidigt med coronatestet kunde ha fått lämna in provet till nån släktforskningssajt. Jag längtar så himla mycket efter en förmögen, helt okänd gammelmoster utan arvingar.

Visst ser det lite provisoriskt ut?

Den där lådan fylldes av testpåsar på bara ett par timmar, berättade apotekspersonalen.

– Vi lämnar ut ungefär ungefär 180 test per timme just nu, sa de.

Jag svarade genom att bara gapa av förvåning. Fast det såg de ju inte, där jag stod i mitt fina munskydd.

Så här umgicks vi under de dagar när ungdomarna var sjuka och vi andra inte: matleverans via pinne. (Det är kantareller och vitlök i påsen.)
Lite tvärtom var det några dagar senare när vi var sjuka och ungdomarna hade tillfrisknat: jag orkade gå till balkongdörren men inte nerför trapporna och stod som en Rapunsel där uppe och tog emot livsnödvändig rödbetssallad.
På julafton samlades vi fyra i vardagsrummet och orkade ingenting. Någon sa ”vi borde väl sätta på Kallijanka” – men juligare än så blev det inte.

Något av det jättekonstigaste var att Tjugosexåringen inte lyckades få positivt testresultat. Hon var precis lika sjuk som vi andra, hon hånglade med sin spanjor och hade alla symtom som vi andra – men fick tillbaka två negativa svar. Så igår gjorde hon ett antikroppstest.

Vi åkte ut i ottan och kände oss som de sista överlevande på jorden.
Ett helt rör tömdes ur Tjusexåringens arm medan jag tjattrade på som en skjutjärnsjournalist.

– När ska ni börja vaccinera?
– Plus 90 kommer nästa vecka och två veckor senare kommer plus 75. Sedan kommer riskgrupperna. Och så ska ju alla komma in igen och få spruta nummer två.
– Har ni beordrat dem att komma hit?
– Ja, vi har skickat brev.
– När tror ni att vi vanliga (felåt) dödliga kan ringa och säga ”hallå, vaccinera mig pronto”?
– Ptjaaaaa. Kanske under senvåren?
– Kul!

Det hela var en mycket trevlig upplevelse och vi kände att vi skulle kunna göra antikroppstest varje dag bara för att få prata med den trevliga personalen.

Och så blev ju resultatet så himla positivt.

Nu är Tjugotreåringen tillbaka på Gotland med sprillans nya antikroppar medan vi andra fem i solidaritet med andra fortsätter att hålla avstånd och sköta oss på alla upptänkliga sätt. Vi tränar genom att springa eller gå i skogen och göra massa gymnastiska övningar i källaren, och ser till att äta jättegod mat, dricka jättegott vin och se på jättedåliga filmer.

Inte ett dugg konstigt!

Share
49 kommentarer