Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Lovely Margaret & John!

Publicerat av Lotten Bergman den 11 november 2025 19:09

(Ha tålamod. Rubriken får sin förklaring en bra bit ner i inlägget.)

Dagarna här i Ditchling far förbi i ett rasande tempo där jag har hunnit handla tröjor och ostdipp samt knallröda skor och italiensk kryddblandning. Jag har dessutom sammanfört barnens kusinbarn på fädernet med barnens sysslingbarn på mödernet, åkt dubbeldäckare till Brighton och gått en geggig promenad i brittisk lera på en fantastiskt solig (!) promenad.

Kusin Ann klafsar på i kletet. Observera den fiffiga hundgrinden till höger: man drar upp mittenpinnen så slipper hunden trippa på trappsteg.

Kyrkogård i Ditchling. Det är nästan så att man skulle vilja bli begravd här, fast kanske inte på några år i alla fall.

Herr George Wheeler (1920–1975) var tydligen inte så poppis att han blir rengjord då och då. Och finputsade stackars Peggy som dog 2007 har inte ens födelseår. Ack.

Någon av de boende i Ditchling har ett garage som är den gamla brandstationen!

I Hove (en del av Brighton) lärde jag mig vad en ”frumpet” är. Man tar en crumpet och gullar med den, häller massa gojs på och bygger en macka på höjden. Just min hade avokado och chili samt massa annat på.

”Nej, jag har inte beställt en dessert” höll jag på att säga när den här balansakten placerades framför mig. (Det är alltså inte grädde, utan ett stekt ägg på toppen.)

Ann och jag åkte även till Lewes för att besöka huset där Anne of Cleves inte bodde. Det är ett intressant museum – och byggnaden har stått där i nästan 500 år eftersom Anne of Cleves fick det i skilsmässan från Henrik VIII. Vi lärde oss massor om sängar, kyla, värme, olika sorters möbler, kökspryttlar och dåliga ljusstumpar, men kommer alltid till samma slutsats:

– Hur stod de ut på vintern?
– Ja, i alla kyliga länder måste lidandet ha varit ohyggligt!
– Fast de dog ju ganska tidigt, så de led inte så länge.

Visserligen kan jag ställa samma fråga till alla britter som fortfarande bor i dragiga hus med enkelfönster och även till små skolbarn som med bara, blåa knän huttrar hemåt vid tretiden på eftermiddagen.

Äsch, mina slitna fönsterbrädor hemma i Sverige kan få vara kvar ett tag till.

Och vad gör väl lite sneda fönster? (Den stora, runda träringen som ser ut som ett gigantiskt förstoringsglas är en barnpassare. Man stoppade ner ungen där och höjde/sänkte sedan mojängen så att barnet kunde nå golvet.)

Drottning Anne of Cleves blev alltså inte som många andra hustrur avrättad, utan levde efter skilsmässan i all önsklig välmåga och blev till och med lite polare med forne maken. Av alla sina ägor besökte hon endast ett fåtal – och alltså inte detta i Lewes. Och inte heller huset i Ditchling (som tyvärr inte är museum).

Coolt va? Längst till höger finns en möbel som är en stol/ett bord/en garderob. ”Nästan som Ikea!” utbrast vi.

Några dagar senare i Brighton: ett Ikea! Va! HÄR? (Och H&M, Søstrerne Grene samt Flying Tiger: Sverige och Danmark alltså överallt.)

Väl inne på Ikea hittade vi massa stol-bord-garderobsliknande möbler, och anar naturligtvis att 1500-talsmöbeln har inspirerat.

Men som vanligt blev det plötsligt dags att åka hem till Sverige igen … med en bra mycket tyngre väska än på hitresan. Ann släppte i förmiddags av mig på stationen Hassocks, där det snabbt visade sig att det är bra att ha ett par timmar extra i reserv.

Ja, jag har ju övat på just detta hemma i Sverige, så jag var lugn som en filbunke när tåget 10.02 var jättesent och 10.08 & 10.38 var inställda och alla andra tåg stod stilla här och där i hela södra England. Intressant att även här heter det ”signalfel” – men alla utrop inleds med en ursäkt!

– We’re sorry but …

Resenärer som skulle ha spritts ut på fyra olika tåg klämde in sig i ett. Alla pratade i mobiler och sms:ade samt diskuterade alternativa vägar norrut. Jag var fortfarande en obekymrad, trallande jänta.

Stationen före flygplatsen Gatwick heter Haywards Heath, och där stod vi stilla i det allt svettigare tåget i ungefär tio långa minuter. Allt fler började fippla med mobilerna. Jag kollade på klockan. Luuuugnt. ”Jag kommer att hinna bra”, tänkte jag. Men plötsligt knastrade det till i högtalarna och tågets dörrar öppnades.

– We’re sorry but … this train is terminated early. We apologise for any inconvenience this may cause to your journey. Please stay on platform 2& 3 for further information.

Så här såg det ut på perrongen när ungefär halva tåget hade tömts. Ser ni de oroliga blickarna?

Jag stod still och funderade. Och funderade. Tittade på klockan och räknade. Efter några minuter blev jag approcherad av en dam med vacker halsduk. Hon pekade på min enorma resväska och undrade om jag månne skulle till Gatwick och hur jag tänkte lösa detta problem. Jag svarade ärligt att jag inte visste, varpå damen snabbt pep iväg med bestämda steg.

Och då ångrade jag mig. Hon ville kanske ha sällskap? Hon kanske såg en resekamrat i mig? Taxi? Ja, säkert taxi. Vi borde åka taxi tillsammans!

– Ma’m, sorry, excurse me, I wonder, sorry. Oooops, I must …

Hon sicksackade med sin pyttelilla väska – snabbt som en oljad blixt – mellan alla människor medan jag huffade och puffade och snubblade och välte omkull en rund papperskorg i metall (sitter inte sådana fast numera?) som rullade iväg en bit med ett farligt skrammel. Till slut kom jag ifatt henne och föreslog att vi skulle dela på en taxi, och hon såg alldeles överlycklig ut.

– Are you sure?
– YES!
– Lovely!

Damen småsprang och jag tog Groucho Marx-steg ner till taxistationen. Därefter vidtog säkert 15 minuters handviftande och tjoande eftersom alla som skulle till Gatwick var lika stressade som vi. Men! Vi klarade det!

Taxichaffisen som var historienörd valde ut just oss till sin bil, och här sitter jag och irländska Margaret och bluddrar om allt och ingenting i 25 fantastiskt trevliga minuter.

Vår chaufför John berättade om allt som vi körde förbi – bland annat denna snart 200 år gamla järnvägsbro som vi skulle ha befunnit oss på för drygt en halvtimme sedan (men där tågen ju inte gick just denna dag).

Margaret trippade iväg till sitt flyg och jag älgade iväg till mitt. Klockan prick 11 denna dag den 11/11 började plötsligt kyrkklockorna brutaldånga inne på flygplatsen. Jag såg mig omkring.

Kyrkklockor?
Inne på en flygplats?
Här finns väl ingen k… åhåhå.

I två minuter stod nästan alla människor blick stilla med böjd nacke. Jag läste på en elektronisk skylt:

We invite you to observe the 2 minute silence at 11am for the Armistice Day.

Det var förstås digitala kyrkklockor i högtalarna. Två minuters tystnad och stillhet efter stress, jäkt, hysteri och babblig taxiresa kändes som en evighetslång meditationslektion … men jag bet ihop. Jag hann sedan till mitt flyg, jag flög, jag fick se en utryckning mot två främmande, till synes ensamma resväskor på Arlanda, och jag hann med ett tåg hemåt.

Det sista jag hörde innan jag klev på bussen mot slutdestinationen var högtalarna på tågperrongen:

– På grund av ett signalfel står alla tåg norr om Eskilstuna sedan 19.00 stilla.

7 kommentarer

Brinner det i Ditchling?

Brinner det i Ditchling?

Publicerat av Lotten Bergman den 8 november 2025 15:28

Jag vill tågluffa genom hela Europa, upptäcka Japan, besöka Nederländerna, undersöka museer i varenda huvudstad och åka på kryssning vart som helst bara för att jag vill åka båt.

Men egentligen vill jag inte alls resa nånstans, utan bara vara hemma.

– Pffft! fnyser jag åt mig själv och åker till Dalarna, Lund, Öland, Skottland, Frankrike och Tyskland samt nu England … och har förstås jättejättekul.

Nu är jag hos min kusin Ann i Ditchling, dit man reser via

tom buss kl 06.30
proppfullt tåg kl 07 (”ni som står i främsta vagnen, gå bakåt i tåget eftersom vi är framtunga och jag därför inte kan köra på maxhastighet”)
fullt flygplan 10.45 (hey hey we’re monkeys)
tåg 13.00
bil 13.25.

Sedan åker man som seden bjuder till Tesco (liksom Ica Maxi) och häpnar över det enorma utbudet. Jag irrar alltid runt bland hyllorna och utbriser OJ! (mindre lämpligt i engelska sammanhang) och NÄMEN! så att Ann måste leta efter mig som vore jag ett litet barn.

Små hamburgare med nötkött och smält Philadeplhiaost.

Bao-bullar med friterad aubergine i japansk katsu-stil.

När jag och mina stora muskler är på besök, har Ann alltid några roliga uppdrag som inte kräver liljevita frökenhänder utan flyttgubbe-krafter. Denna gång besegrade vi en tempurmadrass som skulle rullas ihop, men trilskades som en treåring som inte vill ha på sig overall.

Treåringen gav upp när jag med mina gamla scoutkunskaper (råbandsknop, 1971) fjättrade madrassen.

Återvinningsstationen i trakten är mer en soptipp än Retuna i Eskilstuna. Ann och jag har varit här förut, och jag försöker alltid dokumentera det som slängs och i största allmänhet ta bilder av den fascinerande miljön. Men blir strängeligen tillsagd att det är förbjudet.

For safety and security reasons, we politely request that you refrain from taking photographs and video recordings at our sites without prior permission.

När vi på kvällen satt och tittade på BBC-deckare på tv, knackade det försiktigt på ytterdörren. Ann öppnade, och såg tre små pojkar i 10–12-årsåldern.

– Excuse us for disturbing you, but we were wondering if we might ask you a question.
– Of course, go ahead!
– We were just wondering whether you might, by any chance, have a fire going — or if it’s your neighbour?
– I beg your pardon? I don’t quite follow. We haven’t got a fireplace.
– Oh, then it must be your neighbour. There’s such a peculiar smell, and the smoke from the chimney is terribly black and thick.
– Goodness, how odd. We’d better go and knock on their door.
– We’ve already tried. We can hear a dog barking inside, but it’s completely dark and no one’s answering. We’re rather worried.

De väluppfostrade pojkarna följde med oss när Ann med bestämda steg gick mot en annan granne, som är släkt med hennes granne. Själv trippade jag med och lyssnade på hur pojkarna bekymrat föreslog än den ena, än den andra lösningen.

– Ojoj vad de små barnen här är bra på engelska, tänker jag alltid väldigt banalt.

Det var här röken bolmade ut, men bilden är tagen lite tidigare i ”dagsljus”. (Gissa om det där ni ser är tunga regnmoln.)

Äventyret slutade i en stor gäspning; förmodligen hade grannen bara eldat med sur-ved. Så var det inte mer med det.

(Min besvikelse höll jag dock för mig själv. Jag ville jag vore Miss Marple eller i alla fall Dr Watson, och att jag med en kopp te i handen skulle få redogöra för poliser vad som hade hänt. Vi skulle ha gått omkring i huset med tjocka, blommiga heltäckningsmattor och jag skulle nog ha hittat en mystisk flaska med arsenik, slarvigt slängd i den öppna spisen.)

Därefter måste man styrka sig på puben The Bull, där det är svettigt, stojigt, roligt, vackert och helt ljuvligt. Jag måste ha varit pubägare i södra England i ett tidigare liv.

Där på vänstra sidan av bygatan, mittemot The Bull, bodde han som skapade basgången i ”Walk on the Wild Side”: Herbie Flowers (1938–2024).

9 kommentarer

De e mycke nu (och inte ens december)

De e mycke nu (och inte ens december)

Publicerat av Lotten Bergman den 4 november 2025 20:52

Minns ni att jag gick på kryckor genom hela Europa? Okej, men det gör jag inte längre, så spik i foten på er alla knävlar; jag kan gå på egna ben!

(Jag haltar dock. Jag har börjat wobbla med benen som Zeb Macahan och ni som inte vet, kan kolla här. Far å flyg alla träslöjdslärare som borde ha blivit kirurger istället, så att såna som jag skulle kunna få nya knän.)

Så vad har hänt sen sist?

1.
HÄR KOMMER DITT NYA KORT! tjoade Swedbank utan förvarning när jag var på väg hem från husbilsresan. Jag försökte minnas om jag hade bett om ett nytt kort, kollade om mitt nuvarande (och fungerande) kort hade gått ut, letade efter ett sätt att kommunicera med banken (tji fick jag), chattade i en halv minut med en AI som konstaterade att jag ville ha ett nytt bankkort (vilket jag inte ville) och upptäckte sedan att kortet hade slutat funka.

2.
Häromdagen dök det plötsligt upp ett meddelande i bloggverktyget om att min blogg ”inte uppfyller GDPR-kraven” och att jag borde ”signa upp för Cookie Compliance”. Det var reklam för en betaltjänst – reklam för ”integritetsskydd”. Jag har ingen reklam på bloggen, inga spårningsverktyg och inga tusentals läsare – så jag oroade mig och vred mina händer i två dagar innan jag beslutade mig för att ge själva fan i skiten. (Fortsättning följer förhoppningsvis inte.)

3.
När jag skulle fixa momsredovisningen för september (sånt man måste göra som egenföretagare), dök fem oerhört förvånande poster upp. Jag – som inte har spelat datorspel sedan en septemberdag 1988 (Tetris) och som dessutom är Apple-tjej som inte tar i Microsoft ens med tång om jag inte får betalt för det – mådde nästan fysiskt illa när jag såg detta:

Mystifikationen – fem köp av XBOX – skedde den 30 augusti, men bokfördes inte förrän 1 september, så jag såg det inte när jag fixade momsredovisningen för augusti.

Mitt i all bedrövelse lyckades jag få AI att göra en deppig bild av alla XBOXar som jag ju inte hade köpt.

Jag vred mina stackars händer igen, fräste åt ”barnen” som ju spelar spel och ingår i familjedelningen, grät en skvätt, men tröstades sedan av samma barn som hade googlat (åh, det kan man ju göra) och funnit att detta inte alls är ett ovanligt lurendrejeri.

Banken godtog min anmälan (som tog tre timmar att genomföra, exklusive polisanmälan) och jodå, tjuvarna som klampar in på småföretagares konton och stjäl genom att låtsas köpa MICROSOFT*XBOX* är välkända.

Ett av tusen dumma felmeddelanden på vägen mot reklamationen.

Men si! Heureka! Pukor och trumpeter!

I klartext betyder detta: ”Hej Lotten! Du kommer att få tillbaka pengarna!”

Som genom ett digitalt under kom pengarna indansande på kontot och det nya kortet började funka. (Att det är ett jädra bängel med att registrera nytt betalkort överallt är en annan historia.)

4.
Vi firade Halloween med buller, bång, mat och godis samt utklädning.

Spanjoren slog alla rekord som vanligt och lade ner hela sin själ i kostymeringen: Braveheart på jobbet.

Själv skrämde jag barnbarn F (skelett) och barnbarn M (Pikachu) med rysliga skräckhistorier och vindögd inlevelse.

5.
Mina hibiskusar har fått löss. (Hibiskusmodern är min mormors, planterad och omhuldad sedan 1920-talet.)

Jag ser på lössen som Björnligans adepter. Illvilliga jävlar!

I övermorgon åker jag till Ditchling och kommer sålunda att bloggrapportera om engelska företeelser. Anyone for tea?

8 kommentarer

Saffran (kåseri publ. i Sydsvenskan 2002-12-19)

Publicerat av Lotten Bergman den 4 november 2025 19:25

Som jag har berättat förut är jag helt jul-ostressad. Man tager nämligen vad man haver – ett durkslag i grantoppen, tidningspapper runt paketen och havregrynsgröt med mandel.

Men alla andra! Ni är ju helt galna! Sluta nu! Detta hände mig igår:

Jag blev plötsligt enögd av ett svullet ögonlock, vilket är synnerligen opraktiskt när man är van vid att vara dubbelseende. Att få tid hos en privatpraktiserande läkare var det enda alternativet före april nästa år, så jag begav mig till en öron-näsa-hals- och ögonspecialist.

– Inkapslad vagel! Svullen! Ajaj. Det här skulle du ha fått behandling för för länge sedan.

Jag tittade på läkaren. Hennes väldigt högklackade mockapumps var luggslitna som en gammal matta och hade för flera år sedan formats efter hennes hopklämda tår så att de såg ut som klenäter. Hennes hår var stort och välordnat som ett storkbo. Hon tog en läckande bläckpenna och skrev ner mina symptom, personnummer, postnummer och avslutade med ordet ”glögg”.

– Titta hit nu! sa hon och började med bläckfläckiga fingrar gräva i mitt friska öga. Du ska ha en kortisonspruta! Japp!

Sedan snurrade hon runt med stolen ett par varv och letade bland stökiga rostfria prylar på mörkgröna dukar. Så vände hon sig tillbaka till mig med en kall smörja som hon kvickt och utan förvarning sprut-spruttade ner i mitt öga.

– Oj, vad var det? sa jag, och torkade bort kletet, som rann ända ner till min haka.
– Bedövning! Kommer strax! ANNA! KORTISON! skrek hon i en snabbtelefon som såg ut att vara 70-talsdesignad.
– Den är slut! skrek någon tillbaka. Och förresten! Leffe ringde, dom hade inga hörlurar på klasolssån och glöggkryddorna var slut och så undrade han vad du skulle ha saffran till. Ska jag boka ny tid?

Men ögonläkaren var djupt försjunken i receptblocket.

– Mhm. Här, Ultracortenol, en kortisonsalva, sa hon till mig. Två gånger dagligen. Läs inte om den i Fass, där står så mycket dumt. Ska du hämta den på Apoteket nu?
– Mjaaa … sa jag och tänkte att jag aldrig i livet skulle stoppa något mer i ögat. Bedövningen i ögat kletade ihop ögonfransarna så att jag förmodligen såg alldeles stjärnögd ut.
– Bra. Utmärkt. Kan du köpa ut lite saffran till mig när du ändå är där? sa läkaren, som fortfarande skrev i sitt receptblock.

Jag funderade: Det är väl klart att man – egentligen – kan köpa saffran till en okänd läkare som inte ens utfört någon behandling utan bara bedövat ena ögat. Varför skulle man inte alltid – egentligen – på detta sätt kunna be sina medmänniskor om hjälp då och då, även om det verkar absurt? Egentligen skulle det väl bli trevligare om alla hjälptes åt med allt …? Om jag köper saffran till läkaren, kanske hon kan sätta upp nya tapeter åt mig? Men jag hann inte svara:

– Nämen vad säger jag? sa läkaren plötsligt och stirrade nyvaket på mig. Det är så mycket nu, jag ber om ursäkt, jag måste … du behöver inte betala, du kan få en ny tid, förlåt, jag måste köpa en bilbana till min systerson.

Jag fick mitt recept. Där stod det inget om någon salva utan bara:

* Arne & Agnita: tidningshylla
* Lennart: solglasögon
* Christer: Solstollarnas samlade verk
* Peter: snapsvisor med Arne Weise
* Saffran!

På bussen blev jag sånär avknuffad av en dam som efter att ha betalat plötsligt skulle av igen utan att bussen åkt en enda meter. ”Dadlar, saffran och fikon, dadlar, saffran och fikon!” mumlade hon. I min mataffär blev jag omkullsprungen av två dagisfröknar som med tolv barn handlade pepparkakor, presentsnören och saffran. I dörren hemma möttes jag av min granne som vrålade att jag var en idiot som inte begrep att jag ju alltid ska ha saffran hemma.

Sluta nu allihop! Lugna ner er! Ta gurkmeja eller fingerfärg istället – eller servera hallonbåtar till kaffet! Sov en extra timme! Åk sedan och köp saffran och ge bort i julklapp till alla du känner!

11 kommentarer

Husbilsresan: HEMÅT IGEN!

Husbilsresan: HEMÅT IGEN!

Publicerat av Lotten Bergman den 24 oktober 2025 18:12

(Länk till dag 1 & dag 2 & dag 3 & dag 4 & dag 5 & dag 6 & dag 7 & dag 8 & dag 9 och så detta inlägg, som heter dag 10.)

Det dröjde ett par dagar innan jag kom mig för att tala om att vi alla tre är hemma i säkerhet – mest beroende på att yrkeslifvet tog tag i mig och såg till att jag stupade i säng kl 20 och sedan kom en bov och tog pengar på mitt bankkonto (mer om det i ett senare inlägg) och sedan sprang internet och gömde sig åsså … åsså … åsså …

När jag rapporterade senast var det lördagen den 18 oktober, och vi hade ätit mat i på restaurang Waldklause i lilla byn Garlsdorf, där vi hade fått löfte om att parkera vid restaurangen – men utan tillgång till bekvämligheter som toa och el. Då visste vi inte att det skulle bli minusgrader under natten, så vi vaknade med röd näsa och rykande moln ur munnen.

Jag gick ut och kissade vid skogsbrynet och såg älvorna dansa över nejden. (Husbilens toa var lite för full för min smak.)

Vi kom iväg i en rasande fart eftersom det var så inihelskotta kallt och vi inte hade möjlighet att värma kaffe eller lust att rota fram iskall yoghurt. Istället stannade vi för fnuttonde gången på de ack så trista ”Raststätte-platserna” (Serways) längsmed Autobahn. (Rekommenderas inte, men vafan gör man?)

Eftersom bilen vägde en hel del av allt inköpt vin (mer än 200 flaskor), stannade vi före Puttgarden och hällde ut allt ”gråvatten” – alltså disk- och tandborstvattnet som samlas i en tank.

Jag fick den stora äran att hälla ut allt svartvatten – alltså toainnehållet. Glurb, glurp, klimmpp sa det.

På väg till färjan i Puttgarden klagade vi våldsamt på den skumpiga, gamla håliga asfaltvägen.

– Men!
– Asså tyskar! Jag trodde det var ordning på dem!
– Huff, aj!
– Håll i hatten, nu kommer en bit grusväg!
– HUR kan de låta det se ut så här?
– Men kolla, där verkar det som om de ska bygga en ny väg.
– Ja se på fan.

En stund senare föll fjällen från våra ögon.

– Men herregud! De ska ju bygga en tunnel mellan Rødby och Puttgarden! utropade Lisa.
– Va?
– Tunnel!
– Tunnel?
– Här?
– Nej, längre fram!
– Men det blir ju en evighetslång tunnel eftersom färjan tar 45 minuter plus köande?
– NEJ! TIO MINUTER!

Kolla här var tunneln ska gå: den breda, ljusblåa biten i mitten av kartan.

Jag har i hela mitt liv åkt mellan Danmark och Tyskland här. Den invigdes i maj 1963 (ungefär när jag blev till), och eftersom mina föräldrar hade tio veckors sommarlov och massa pengar (att vara lärare förr i tiden var underbart), så åkte vi på bilsemestrar via just denna färja … ända tills jag blev sur tonåring ungefär 1982. Om någon säger Rødby, säger jag på uppstuds Puttgarden. Om Puttgarden nämns – i vilket sammanhang som helst – ställer jag mig i givakt och vrålar: ”Rødby!”

Den 18 km långa tunneln ska tydligen bli färdig om fyra år (2029), men alla slänger brasklappar omkring sig både vad gäller budget och invigningsår. Det ska bli både tåg- och biltunnel och den ska ligga 40 meter under havsytan för att inte störa havslevande kreatur. Obegripligt och imponerande ingenjörskonst, säger jag – som aldrig har åkt Eurotunneln (50 km) trots att den har funnits i över 30 år.

Uppiggade av denna tunnelnyhet (asså TIIIIO MINUUTER!!!) körde vi på färjan för kanske sista gången.

Lisa installerade som vanligt p-skivan trots att vi ju befann oss på en färja. ”Man kan aldrig veta och det är bra att ha rutinen i ryggmärgen och korven den har två!”

På färjan åt vi traditionsenligt pommes. (Himla makter vad det är gott. Kommer man att kunna köpa påmmfritt i tunneln? Näpp.)

Nånstans där under finns lite protein också. Kolla vad många salladsblad!

Efter några kringelikrokar fylldes både Jespers och Lisas respektive lägenhet av vinlådor, medan mina får ligga till sig hemma hos Lisas mamma.

Här är mina 54 flaskor. Huuuur ska jag forsla dem Lund–Eskilstuna?

Sådärja!

Här kommer några bra råd om ni vill göra en liknande resa!

Kolla husbilen jähättenoga om ni hyr en. Ta gärna en provtur runt kvarteret så att ni hör och känner om det saknas gummilister här och där.
Planera inte supernoga, utan ta er till olika ställen lite hipp som happ med hjälp av en app som listar bra parkeringsställen. (Det finns många.
Prioritera parkeringsställen som har eluttag till husbilar och toaletter till människor.
Prioritera vingårdar med restaurang och övernattningsmöjlighet.
Packa husbilskylen och dito -frysen med reservmat som kan ätas så att ni slipper Serways på Autobahn.
Följ med i Autobahnappen/Google maps så att ni hela tiden hänger med i alla varningar om Stau (stillastående trafik) och leds ut på landet. Ja, vägarna var för smala för oss egentligen, men vi såg så många underbara byar.
Åk i oktober. Undvik Oktoberfestplatser och undvik tyska skolbarnens oktoberlov (oklart när det var) och undvik för jösse namn semestertider.
Ta fram parlören ur nån flyttkartong och plugga in användbara fraser. Även om ni inte förstår svaret som studsar emot er, har ni visar god vilja och fått pluspoäng.
Bit ihop och betala den svindyra överresan på Öresundsbron.
Packa favoritkläderna! (Jesper gick omkring och såg ut som en helt vanligt karl, jag såg ut som om jag var på väg till basketträning och Lisa kunde ha slunkit in på vilken bal som helst i sina fantastiska 50-talsklänningar.)
Ta med papper och penna och anteckna hela tiden. Man glömmer så fort!
Res gärna med polare som har en avslappnad inställning till pengar. ”Det jämnar ut sig” sa vi 317 gånger. Och det gjorde det!

Jag samlade ihop alla broschyrer och vinlistor samt kartor och kvitton.

– Skarunte köpa en husbil? säger mången läsare till mig nu.
– Aldrig i livet. Jag ska hyra!

(Men jag ska kolla listerna först.)

12 kommentarer

Husbilsresan: Kallstadt–Hamburg

Husbilsresan: Kallstadt–Hamburg

Publicerat av Lotten Bergman den 18 oktober 2025 13:16

(Länk till dag 1 & dag 2 & dag 3 & dag 4 & dag 5 & dag 6 & dag 7 & dag 8.)

Vi i husbilen vaknade tidigt på gården vid vinhuset Henninger, för vi sov i en bastu.

– Luft, Luft, es gibt kein Luft! tjoade jag precis som två damer i en tågkupé på min tågluff 1986.
– Ut! vrålade svettiga Lisa.
– Va? sa Jesper sömndrucket.

Ute var det blott 5 °C, så vi blev snabbt avkylda och glada. Precis då kom vår vinbonde Rüdiger med allt vin som vi köpte igår: 54 underbara flaskor för sammanlagt 3 000 kr. Han kunde inte sluta prata om Sverige, vinerna, vädret, resor, den romerska ruinen och så halade han fram en liter Glühwein ur innerfickan. På tyska förklarade han att vi behövde värma oss med denna trolldryck och att vi helt enkelt måste komma tillbaka.

– Och kör nu riktigt försiktigt på Autobahn, för det är en hemsk väg. Ja, verkligen hemsk. Hals- und Beinbruch.

Vi packade, fixade och donade, pratade länge med det tyska paret i husbilen bredvid oss, glömde en den mycket viktiga toanyckeln inne på just toan, gick in till till det idag väldigt mycket mindre stressade paret Henninger och bad om en extranyckel, lämnade tillbaka alla nycklar innan vi kom oss för att gå på nyss nämnda toa, försökte backa och trixa oss in till ett avlopp för att tömma ”gråvattnet” (disk- och duschvatten), men misslyckades – och kom sedan äntligen iväg mot Hamburg.

Efter blott någon kilometer tvärstannade vi på en bensinmack som hade snorbillig diesel. Samt en trasig betalningsmojäng, världens läbbigaste toa och tidernas absolut otrevligaste bensinstationsdam.

– Bitte Karte entnehmen! röt betalmojängen.
– Jag har redan tagit mitt kort.
– Bitte Karte entnehmen!
– Jag har knappat in koden och tagit kortet!
– Bitte Karte entnehmen!
– Quatsch! sa jag och gick istället in till otrevliga damen.

Dialogen med henne behöver inte återges här, för den ser precis likadan ut som mitt utbyte med betalmojängen.

Här står jag och undrar hur jag ska betala och vart mitt betalkort tog vägen, om vi nu kommer att hållas gisslan och hur i helskotta jag kunde bortprioritera toabesöket i morse pga. nyckeltrasslet.

Den svinkalla toan på bensinmacken var som en bunker med en decimetertjock dörr med glapp, pyttelite toapapper, plastmatta i träimitation, kallt vatten och tom tvålbehållare.

Men jag hade sällskap av en synnerligen snygg spindel, som trivdes bättre än jag i fukten.

När vi stod där på den billiga men otrevliga macken BRÖÖLTUTADE någon på oss från vägen. Vi hoppade högt och tittade förskrämt på varandra – men det var bara det tyska paret från parkeringen som vinkade adjö med glada miner.

Därefter inleddes maratonresan på 6–8 timmar: Autobahn, Autobahn, Autobahn … och massa Stau. (Alltså när trafiken står helt stilla eller går långsamt.) Men det mest minnesvärda är ändå de sanslöst vackra höstfärgerna som naturen erbjöd – som svårligen fotograferas när husbilen far fram i 130.

Så då tog jag bild av en liknande färgprakt: toaletterna.

Vi stannade flera gånger på rastplatser som var kopior av varandra; det verkar som om mat- och toaplejset Serways har något slags monopol. Det funkar nog bra, men ooooooooh så trist det är med samma currywurst om och om igen. (Lisa och Jesper är currywurstfantaster, så de led inte alls.)

När vi efter ett sådant stopp skulle in i husbilen, fick jag inte ner dragkedjan till fickan med bilnyckeln.

– Déjà vu! sa jag. Jag kan inte öppna fickan!
– Nämen? Igen? sa Lisa, som har hört mig berätta om när samma sak hände för ett par år sedan och 112 blev inblandat.
– Ja, kolla!

Vi slet och drog i fickan ett tag. Eftersom det var kallt ute, tryckte jag på knapparna genom tyget så att vi i alla fall kunde sitta i värmen i husbilen. Vi fortsatte att slita och dra. Ingen hade sax eller tillräckligt hårda nypor för att slita sönder fleecetröjan som Hulken.

Såhär. Slita och dra, böja och bända. Och skrtjschhh – så öppnades fickan plötsligt av ingen anledning alls.

Jag körde och körde och Lisa läste kartan med hjälp av Google maps. En gång blev jag tutad på av en bil med antik husvagn; de blängde och pep sedan iväg och körde slalom mellan bilarna genom att byta fil varannan sekund. Några Teslor körde förbi i 300 knyck och massa helt vanliga fjesbilar körde om mig även när jag körde så fort att knogarna vitnade.

I realtid har Lisa fått rapporter och vägarbeten och trafikstockningar och blixtsnabba förslag på alternativ vägrutt. När vi var i närheten av Hannover, blev vi plötsligt omdirigerade till en absurt liten och vansinnigt kuperad väg med hårnålskurvor.

Inledningsvis såg vägen på kartan ut som ett Z.

Husbilen är verkligen inte en smärt liten folkabubbla, utan ett vägmonster. Men oh, så fantastiskt det var att få uppleva alla små tyska byar med gulliga hus och vackra höstlöv.

När jag fick möte, var halva bilen ute i spenaten.

I utkanten av Hamburg kom Lisa på att vi skulle övernatta på en närliggande restaurangparkering i en av byarna. Hon delegerade till mig att boka bord och parkeringsplats, och dokumenterade mig när jag talade tyska med tyskar som svarade på okänd rotvälska.

Trots min förtvivlade uppsyn här, lyckades jag göra mig förstådd.

Jag beställde något som jag tolkade som pyttipanna: Putenpfanne. Det var varm melon, varmt päron, varm kiwi, pastaskruvar, ~~kyckling~~, kalkon, grönsaker och friterade bananbitar.

Detta var näst sista dagen på vår resa. Imorrn kommer avslutningen och några rekommendationer om någon läsare skulle vilja genomföra ett liknande stolleprov!

Uppdatering: vi är inte kvar i Tyskland, vi har inte fastnat nånstans – jag har bara inte fått tummarna loss och placerat dem på tangentbordet. Återkommer så fort jag har föreläst färdigt om AI i Stockholm – hela den 21 okt!

9 kommentarer

Husbilsresan: vad är Kallstadt?

Husbilsresan: vad är Kallstadt?

Publicerat av Lotten Bergman den 17 oktober 2025 07:42

(Länk till dag 1 & dag 2 & dag 3 & dag 4 & dag 5 & dag 6.)

Vi vaknade i ett strålande solsken och kalla fötter – det var underligt kallt ute. Eller inne? Nåja, det visade sig att husbilens elpåfyllning inte alls hade funkat. Precis som med batterinivån på mobilen och datorn, skapas en smula elhunger när procenten går under 30. Men vi hade ju annat för oss: Lisa ville ha en viss vinkartong med hus på, jag ville ha kaffe och Jesper ville hämta vinet som vi bokade igår.

Schwopp, sa det så var allt fixat eftersom mina ungdomar här är driftiga, snabba i tanken och relativt obekymrade. Utom när det gäller kaffet dårå, för utan el bryggs inget alienkaffe. Det roligaste var när Lisa med sina nya fransk-kunskaper lite på skoj bad om notan när vi skulle betala våra beställda viner.

– L’addition s’il vous plaît! sa Lisa stolt med hög röst.

Alla ryckte till. Vinhusägaren tittade oroligt på henne.

– L’addition s’il vous plaît! sa Lisa lika glatt än en gång.
– Was sagt sie? sa vinhusägaren till en annan kund på tyska, så fransk han var.
– Vielleicht möchte sie, dass wir zuhören? svarade den schweiziske kunden.

Det visade sig då att Lisa inte alls med hög röst hade bett om notan, utan istället bett alla om uppmärksamheten:

– Attention s’il vous plaît!

En stund senare klappade vi husbilen medhårs, silvertejpade den läckande dörren och satte iväg.

Vi begav oss norrut (utan att nudda Strasbourg) på minst sagt bedrövliga vägar. Jag tittade i sidospeglarna relativt ofta för att konstatera att jodå, jag höll mig inom linjerna med åtminstone 2 cm marginal.

Och vips, befann vi oss i en för mig helt okända staden Kallstadt.

– Kallstadt? Menar du Karlsruhe? sa jag till den fortfarande ytterst kompetenta kartläsaren Lisa.
– Nej, Kallstadt.
– Karlstadt?
– Kallstadt.
– Hmmmm.

Det visade sig att Kallstadt (varifrån Trumpens släkt kommer) var ännu en i våra ögon öde stad. Färgglada hus, många namn och skyltar, elstolpar med tillhörande ledningar och … inte mycket mer. Jo, det förstås var kallt också: 9 °C.

Rosa, grönt, orange-gult och brunt! Yeah!

– Weingut! Här kan vi ju prova vin! Kom! Vaffan är det som säljs? Quitten? Googla!

Det visade sig att vinfamiljen Koch förstås sålde kvitten. Men att åldermannen Rüdiger Koch ju främst sålde de godaste viner vi nånsin har smakat på. (Men det visste vi ju inte än.)

Vi stövlade in på gården utan någon som helst känsla för lugn och ro eller hänsyn.
– Hallåååååå!
– Tjoho!
– Tittuuut!
– Hallo!

Som ni såg i gårdagens inlägg finns det fläskiga ställen som säljer vin. Men så finns det ställen som Rüdigers hem. Ofläskiga, oputsade, stökiga och allmänt underbara.

Vinmannen Rüdiger släppte in oss med armbågen och tyckte nog faktiskt att vi var ena tramspellar som kom här och kom ganska sent en torsdageftermiddag.

Här satt vi i Rüdigers sparsmakade köksavdelning och smakade på viner.

Men plötsligt blev vår bäste vinvän väldigt vän till sinnet. Vi älskade nämligen hans viner mer än alla andra viner på vår resa.

Vingården Koch var för fyra generationer sedan blott på 500 hektar, numera är den tre gånger större och allt går så bra, för den femte generationen – Rüdigers dotter – står i kulisserna och är beredd att ta över. Och om man vill köpa online, så skickar Rüdiger så himla gärna ända till Sverige. (Han hade aldrig tidigare träffat en svensk.) Vinerna var så goda att jag till och med smakade på ett rosévin – och det gör jag ALDRIG i vanliga fall.

Men herregud, karln tar bara emot betalning i kontanter så vi blev tvungna att ta ut svindyra pengar på en jädra bankomat!

Sedan gick vi till vår parkerings-vingård och testade viner även där. Men huuuuu, så stressigt det var. Ägarna hade två skällande hundar och ett högt, jättestängt staket samt ringklocka. Vi sa förlåt och ursäkta, och parerade mellan de skällande hundarna och viskade försiktigt: ”Går det bra att smaka?”

Det gick bra. Men mannen svarade i telefon, flackade med blicken, svettades, gick ut och pratade med sin fru, svarade i telefon igen, ropade på sin fru, hällde upp ett vin, sneglade på sina många priser som var uppsatta på väggen och vinkade in sin fru.

Så kom hustrun och var lika stressad hon. Inte ägnade hon oss en blick, men hon svarade i telefon, flackade med blicken, svettades, svarade i telefon igen och rusade sedan ut till de skällande hundarna och den plingande porten.

Lättade begav vi oss en stund senare mot husbilen för att vila innan vi skulle gå ut och leta efter kvällsmat. Efter tre minuters vila ropade Lisa:

– Herreguuuud! En romersk ruin ligger bara 300 meter härifrån!
– Romersk vaddå?
– Ruin! Vi måste dit! Nuuuu!

Det visade sig – helt galet – att den romerska ruinen (Römisches weingut Weilberg) just denna kväll var proppfull med mat, människor, vin, kockar och skrål samt fröjd och gamman. Allt var fullkomligt underbart och alla kontanter som vi nyss tog ut för att betala vin med, for all världens väg in i den romerska ruinens rödvin och maträtter.

Jag åt spenatbollar medan Lisa och Jesper moffade i sig varsin Schweinshaxe.

För nästan 2000 år sedan låg obegripligt nog ett stort romerskt lantgods här. Den gigantiska byggnaden hade flera våningar, salar och gårdar och var(redan då) ett centrum för vinodling.

Skylten ovan är naturligtvis skriven på blott två språk: tyska och latin. En fiktiv romare som heter Septimius Romulus Victor talar till oss från dåtiden, liksom. Fast egentligen talar han ju till oss från nutiden eftersom det blir en logisk kullerbytta när han … ja, ni fattar.

”Föreställ er taket som sträcker sig mot skogen, pelare som bär upp gården och salar som är fyllda av liv. När ni vandrar bland ruinerna kan ni i tanken höja ett glas vin från Weilberg och njuta av samma utsikt över landskapet som vi gjorde.”

Ibland tar min mobilkamera riktigt bra bilder!

Mätta och glada rultade vi hem till husbilen. Jag duschade varmt för första gången på en vecka och en stor Toblerone trollades fram som efterrätt, som intogs i pyjamas. Men vad saknades månne?

Ett besök i en vinautomat.

Imorrn ska vi se om vi kanske orkar köra vår baktunga husbil på detta vis hela vägen Kallstadt–Hamburg.

Just det!
Vad är Kallstadt? Jo, Trumpenfamiljens tyska ursprungsstad. (Det talar man inte om här.)

8 kommentarer

Husbilsresan: Voegtlinshoffen–Eguisheim

Husbilsresan: Voegtlinshoffen–Eguisheim

Publicerat av Lotten Bergman den 16 oktober 2025 14:57

(Länk till dag 1 & dag 2 & dag 3 & dag 4 & dag 5.)

Nu har vi vant oss vid att husbilen kräver omvårdnad på olika sätt och vis – det är lite grann som att åka omkring med ett spädbarn. Vi behöver verkligen laddare för elen och tillgång till vatten, avlopp samt papperskorgar. Husbilsbebisen behöver dessutom lite pillerill med knappar och reglage på samma sätt som man far fram med en liten bomullspinne i spädbarnens veck och hålor.

Vi lämnade den förunderligt vackra utsikten i Voegtlinshoffen, som jag faktiskt inte fotograferade. Men Jesper var väluppfostrad nog att ta en bild på en av basketkorgarna som han mötte på sin löprunda.

Plankan ertappades liksom med byxorna neddragna. (Foto: Jesper Holmgren, som även har tagit bilden högst upp.)

Så gav vi oss iväg till en ny by – blott 4 km bort på slingrande vägar med obefintliga vägrenar, massa lastbilar och hårnålskurvor. Vi hamnade i en förunderligt vacker, pittoresk, gullig, brokig, färgrik, idyllisk, charmig och romantisk by: Eguisheim. (De många synonymerna beror på att vi tröttnade på att upprepa oss och kämpade hårt för att inte upprepa oss i våra berömmande utrop på den långa ringpromenaden.)

Den gulmarkerade sägen gick vi – jag med mina kryckor – under det att vi valde mellan massa restauranger. ”Lunchstängt nu, men öppnar igen kl 18” konstaterade vi säkert 15 gånger.

Eguisheim är alltså en rund by med två ellipsformade murar – som en dubbel befästning. När livet i byn på 1500-talet inte längre präglades av krig och annat tjafs, sänktes den yttre vallen så att de hus som står på plats än idag kunde byggas.

Övre teckningen: 1200–1300-talet. Nedre teckningen: 1500-talet. (Kanske 1400-talet var så fullt av byggnadsställningar att det inte behövde illustreras.)

Min förkärlek för trasiga, missköta och förfallna hus anas i min kamerarulle. De välskötta, pastellfärgade och välkomnande husen kan ni se på Wikipedia, tänker jag.

Detta är inte representativt för byn. Men så intressant! Vad hände? Tjivas släktingarna om arvet?

Huvudmålet med denna resa är (i alla fall enligt ungdomarna) att göra husbilen baktung med vinflaskor. Därför provas det ideligen vin. Vi sniffar, suger, silar mellan tänderna och gurglar – och skrattar så vi kiknar emedan seriositeten är på mycket låg nivå. Lisa charmar alla vinbönder så att de smälter och ger henne extraflaskor på köpet.

Här smakade vi på ett orangefärgat vin tillsammans med en islänning, en dansk och två från Nederländerna.

Vi varvar tyska, franska och engelska som vanligt på ett mycket charmigt sätt. Alla blev storligen imponerade när Lisa råkade säga att vi hade köpt drygt 800 flaskor vin på vår resa.

– Wir haben 140 Kisten gekauft!
– Mein gott!
– Sehr gut!
– Aber 140 kisten …? Wirklich? (Här tog vinmadamen fram miniräknaren.) Das ist 840 …
– Nein! Ich … aah, 140 Flaschen!

På Wolfberger får man smaka på max tre sorter. Det kändes som att 1929 gå in i en banklokal med mössan i hand för att be om ett litet lån.

Men här på vinhuset Les Decadres kände vi oss som hemma och fick utan prut smaka på dussinet sorter. (Foto: Lisa Bergman.)

Vinhuset Gruss var även det av den flottare sorten med massa regler för hur mycket man fick smaka beroende på hur mycket man sedan köper. Paret som servade oss och 15 andra gäster var i 100-årsåldern och mycket bestämda när vi råkade be om att få smaka ett vin i fel ordning. När vi så hade köpt hela tolv flaskor i två lådor (zwei kisten) var de så förtjusta att de skickade ner oss i vinkällaren för egna äventyr medan vinet paketerades och stämplades.

Vi häpnade och tog fram synonymerna igen: magnifikt, ståtligt, imponerande, sanslöst, otroligt och helt jävla fantastiskt.

Ja, här står jag och skakar galler. (Foto: Lisa Bergman.)

Min enda stora investering hittills (förutom vinet) var en ost (houblon), ett par barnvantar och hemstickade yllesockar – men plötsligt blev jag tvärförälskad. Gulp. Kär i en emaljerad lökbehållare från anno dazumal. Jag fick lära mig att det höga priset (€35) berodde på att den hade renoverats på alla upptänkliga sätt. Jag fick tunnelseende och kände mig yr och tog resolut alla mina medresenärers kontanter när jag hade prutat ner den €5.

Här ska jag lägga alla mina sjysta lökar.

Då var det dags att sätta sig på en av alla de restauranger som vi tidigare under dagen hade spanat in. Lisa har till och med pluggat in användbara repliker ur sin lilla parlör:

– Je veux commander …
– L’addition s’il vous plaît.

Men ack o ve.
Skit och pannkaka.
Bedrövligheters bedrövlighet.

Det var ju onsdag! Klart som korvspad att inga restauranger är öppna på onsdagar. Hur skulle det se ut om alla matställen i hela jädra Eguisheim var öppna på just onsdagar?

– Hamburgare i husbilen?
– Japp, det får bli hamburgare i husbilen.
– Med vin?
– Nä, nu är jag mätt på vin.
– VAAAAAAAAAAA?
– Är du HELT galen?

Så fick det bli. Klockan 20 låg vi nedstoppade i respektive husbilssängar och så sov vi sött i nästan tolv timmar och vaknade redo för nästa stopp: Kallstadt.

I både Frankrike och Tyskland välkomnar man klängväxtlighet på fula elskåp, bunkrar och betongfundament. Imponerande och vackert!

8 kommentarer

Husbilsresan: kampen mot Strasbourg

Husbilsresan: kampen mot Strasbourg

Publicerat av Lotten Bergman den 15 oktober 2025 15:26

(Länk till dag 1 & dag 2 & dag 3 & dag 4.)

Den här rutten hade som film hetat ”Den vilda kampen för att slippa Strasbourg”, för ditt ville inte vi – men alla vägbeskrivningar ledde till just Strasbourg. Att vi inte ville in i Strasbourg berodde mest på att vi faktiskt som dieselbilskörare skulle vara tvungna att manglas genom ett betalsystem och tvingas till gatlopp och under folkets spott och spe.

Ungefär.

Därför körde vi en galen snirkelisnurrväg som tog evigheter – men som var underbart vacker.

Vi körde ingen av dessa vägar, men framför allt körde vi verkligen inte genom Strasbourg.

Vi körde genom byar som inte var dimensionerade för husbilar, vi vinglade omkring på minimala broar och vi såg människor som gick omkring! (I byarna har vi dittills bara sett hundägare på promenad och en och annan … nej, det var nog allt.) Dessutom korsade vi fransk-tyska gränsen fem gånger, vilket var intressant eftersom vi fann att de franska byarna hade

bättre vägar
tydligare skyltar
fler människor utomhus
vackrare hus.

Men kartan fortsatte envist att be oss vända om för att åka till Strasbourg.

Men vad betyder detta? (Facit finns allra längst ner.)

Plötsligt blev vi tvungna att äta mat. Vi var alla tre beredda att skjuta en älg och flå den om så skulle krävas. Så vi stannade vid en vägkrog.

När grillmadamen lade upp schnitzeln och pommes friten, såg Lisa plötsligt hur damen högg tag i ett stort salladsblad. Lisa tänkte förvånat ”vaaaa, ska jag få sallad, så underbart, tyskar brukar ju inte …” – men nej. Resolut rev damen det stora salladsbladet i mindre bitar och gav Lisa en liten snutt.

Lisas tallrik syns i övre högra hörnet. Men min mat hade falafel och rädisor! Vitaminer galore!

Ju närmre vårt mål vi kom, desto fler Jesusmonument iklädda gigantiska, rosa rosetter dök upp bland ännu fler Jungfru Maria-statyer. Och! Kan ni tänka er! Vi hamnade i en liten basketby vid namn Voegtlinshoffen!

Vissa av korgarna behövde lite handpåläggning.

Vi tog en liten kryckpromenad i byn, tittade på en stängd kyrka, ett stängt bageri, en stängd post, minnesmärken över byns stupade män och pojkar och några stängda vingårdar och inte en levande själ. (Ja, klockan var gubevars halv tre.)

Enligt min ringa mening borde alla lyktstolpar se ut så här.

Plötsligt dök Googlebilen upp! Vi stod stilla och log. Sedan passerade den oss två gånger till, så om några geografiska uppdateringar kan man se mig och de vackra kryckorna på huvudgatan i Voegtlinshoffen i Alsace.

Sedan provade vi viner på en jättetrevlig vingård (Denis Meyer et filles) som sa ”smaka en till, en till, en till”, och sedan provade vi några andra viner på en oerhört flådig vingård som jag kände mig helt bortkommen i.

Här var jag helt bortkommen, nästan lite illa till mods.

På Denis Meyer et filles. I bakgrunden hördes ”en till, en till, en till” och skall från en galen hund, stor som en liten häst. Underbart.

Lisa lyckades under våra provningar charma vinbönderna såpass att de gav henne både extraflaskor och champagnestoppar – användbara om man av någon konstig anledning skulle råka ha kvar bubbel i flaskan när kvällen är slut.

I kvällningen lullade vi in i husbilen och åt nudelsoppa och potatismos!

Jag reser ju ingenstans utan chiliflingor, så mina nudlar smakade toppen.

Kalebasser och meloner! Överallt! (Men sådan söt dinosaurie som denna var det inte gott om.)

Den underliga skylten betyder ”obemannad fartkontroll om 1 100 meter”. Såklart …?

3 kommentarer

Husbilsresan: Osthofen–Dierbach

Husbilsresan: Osthofen–Dierbach

Publicerat av Lotten Bergman den 14 oktober 2025 10:45

(Länk till dag 1 & dag 2 & dag 3.)

Vi vaknade på måndagsmorgonen med insikten att vi nog bara skulle köpa 5 mil söderut på ett ungefär.

– Najs. [lugn ton]
– Majs? [något förhoppningsfull ton]
– Var det nån som sa bajs? [orolig ton: vi har ju en toa i bilen]

Medan ungdomarna gick på vinprovning i arla morgonstund (till och med vinbonden blev synnerligen överraskad när de dök upp), sopade jag golvet och försökte röja lite – men plötsligt hördes ett brutalt motorbuller över nejden. Rådjuren intill husbilen ryckte till och hoppade bort, pensionärerna i husbilen bredvid oss kom ut med stora ögon och tandborste i munnen.

– Was? sa mannen.
– Wo? sa kvinnan.
– Mais, sa jag kunnigt och pekade mot majsskördemaskinen på fältet intill.

På samma plats tog jag en selfie dagen innan.

– Je suis Cary Grant i North by Northwest, säger jag kunnigt när jag står i majsen.

Naturligtvis filmade jag en snutt eftersom det är stencoolt: majskolvarna åker åt ett håll och ”blasten” åt ett annat håll. Inne i maskinen skalas majskornen av, och bakom slängs den tomma majskolven ut som ett lik i Strömmen.

Under tiden blev ungdomarna förmiddagslulliga och fick se vintillverkningsmojänger och bubblande rör samt u-båtsliknande utrymmen.

Jag var så upptagen med majsen och det faktum att duschen hade slut på varmvatten och jag skallrade tänder när jag drack en kopp te, att jag bara slängde i mig ett knäckebröd i två tuggor innan vi begav oss mot koncentrationslägret inne i byn. Detta skulle visa sig vara ett misstag.

Lägret var bara igång 1933–34 och de internerade var politiska fångar, homosexuella och förstås judar. Hitler gav order om dessa tidiga läger bara några veckor efter att han kom till makten 1933:

”Rauchen verboten” … man undrar ju hur det kommer sig att denna väldigt permanenta skylt behövdes.

Efter koncentrationslägret började det kurra i magen och en liten irriterade huvudvärk molade nånstans bakom ögonen. ”Men snart är det ju lunch”, sa jag till mig själv.

Jag körde och Lisa var den oerhört proffsiga kartläsaren. Vi bestämde oss för att åka till Hornbach och fråga efter list (som nämns här) till den luftläckande dörren som gör att inombilsmiljön är både bullrig och dragig. Det heter ”Gummidicht” på tyska, vilket var nödvändig kunskap efter de ungefär nio personer som vi frågade på denna utflykt inte alls kunde engelska.

Denna idiotiska omväg till Hornbach och husbilstillverkaren var ett misslyckande av monstruösa proportioner eftersom varken Hornbach eller husbilstillverkaren Riki hade den blekaste aning om varför listen saknades, hur vi stod ut med ljudet eller vad vi skulle göra för att hitta just denna list.

Men oooh, vilken fin gammal klenod husbilsfabriken hade.

Och oj, vad vi höll humöret uppe!

Vägen var vacker, byarna var vackra, höstlöven gjorde oss tårögda i all sin färgprakt och alla tyskar var så snälla, så snälla.

– Allez, allez! ropar vi fyndigt femton gånger per mil eftersom vi är språkgenier.

Samtidigt mullrade det i min mage. Det dunkade i huvudet. När Lisa sa vänster hörde jag ”hästkött” och när hon sa höger tyckte jag att det började lukta rökt skinka.

– Rakt genom rondellen! sa Lisa.
– Sa du kanelbulle? sa jag.

Vi stannade vid en mataffär för att köpa förnödenheter och jag tryckte i mig nåt rosa fluff med hallonsmak, men kaffet bedömde jag att jag skulle vänta med tills vi var framme vid målet: ännu en vingård. (Just denna vingård har allt man vill ha som husbilsåkare: vatten, el, toa, dusch och toalettömningsfaciliteter.)

Naturligtvis borde jag istället ha ätit åtminstone två av de bananer som vi köpte, stannat vid en bensinmack för kaffe och stått ut med att det var dyrt eller krångligt eller vad det nu var jag tänkte. Men som ni förstår: jag var SÅ pantad.

Klockan blev 16. Då hallucinerade jag om kycklinglår och jordnötssmör. Någon kopplade in elen till husbilen, någon halade fram knäckebröd och en nyköpt kaffekapsel …

Här prioriteras inte hygien! Ge Lotten krubb!

När jag hade jag fått kaffe återvände lifvet, plötsligt provade vi viner, plötsligt åt vi kvällsmat bestående av ost och plötsligt såg jag världen i ett rosa skimmer. Eller fluff.

Vinbonden Dieter kunde ingen engelska, så Lisa och jag slängde oss med tyska som vore vi flytande.

– Men fatta vad det här är sanslöst underbart! säger jag här till Jesper.

Plötsligt tittade baguetten med kryddig camembert på mig med ilskna ögon.

Då satte vi på en dålig film och sov sedan sött. Idag (tisdag) kör vi in i Frankrike! Jag ska dricka kaffe och äta mat varannan timme!

7 kommentarer