Hoppa till innehåll

Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Early adopters

Kommer ni ihåg Blaise Pascal (1623–62) – en av de stora tänkarna? Själv minns jag bara diffust något om måttenheten pascal eftersom en släkting hade en barometer som han knackade på, varefter han drog slutsatser om lufttrycket. Han skakade alltid på huvudet, för inte var det bra och inte skulle det bli bättre heller. (Oklart vad det var som var själva bekymret.)

Pascal var en tusenkonstnär som inte bara kunde tänka, räkna, filosofera och göra uppfinningar. Ett år innan han dog grundade han med några kompisar ett sällskap som ville införa något alldeles fantastiskt: kollektivtrafik i huvudstaden. Mer än en halv miljon människor bodde i Paris redan då, men ingen hade ännu kommit på detta:

”… åttasitsiga vagnar efter fyra hästar, som ständigt företar sig samma resor, från ett kvarter till ett annat med en fastställd tidtabell – hur få som än vill åka med – och passagerarna behöver inte betala för de andra tomma platserna.”

Ungefär så här såg de ut. (Källa.)

De kallades ”carrosses à cinq sols” och kördes på fem linjer blott 1662–77 eftersom gatorna egentligen var för smala för ekipaget och politikerna inte förstod att detta var framtidens melodi och upphandlade tokigt och hittade på nya trafiksskatter. Den hajpade kollektivtrafiken försvann och kom egentligen inte tillbaka på allvar förrän i mitten av 1800-talet.

Och då kommer vi in på en annan gubbe: Everett Rogers (1931–2004), som skapade den här kurvan för att beskriva hur det går till när en innovation dyker upp.

(Den är modifierad flera gånger sedan 1960-talet, och just den här har jag översatt så gott jag kunde från engelska.)

Att vara ”early adopter” och kasta sig på nya mobiltelefoner och elcyklar är kul och coolt om man har råd. Men då riskerar man ju att även vara den som kastar sig på

  • internethandeln innan tekniken är mogen (jag fick en gång hem 5 kg citroner och 42 liter mjölk)
  • den revolutionerande bakmaskinen som förvisso luktar himmelskt men som bakar svampigt bröd
  • vattensängen, som naturligtvis springer läck.

Nu vill jag vara först – early adopter – med ett Rousseau-inspirerat slagord: ”Gån ut och förkovra eder med bollar i naturen!”

Kolla vad snygg han var, Rousseau!

För oj, vad bra jag mår utomhus och vad röda kinder jag får där jag går med min fina basketboll och tramsar! Som alla hundägare plägar göra sedan urminnes tider ger jag mig ut i rusk och plask och njuter av fågelskrän, äppelklet och fårbajs och tror att jag har kommit på nåt nytt.

Early adopter … pffft.

Men jag är i alla fall nästan ensam om att stå på huvudet i buskarna när bollen rymmer.

 

Share
11 kommentarer

Vaccinerad!

Efter att ha gett blod häromveckan, slog det mig att jag ju inte kan hålla på och vara oansvarig och gå omkring med massa fästingar överallt nu när mitt fina blod är så himla uppskattat.

– Vaddå ”massa fästingar”? undrar nu allmänheten med rynkad näsa.

Helt sant – det är ingen överdrift. Jag har plockat loss säkert 13 fästingar på min lekamen sedan i maj. Det börjar klia, jag kollar vad det är, ser en liten svart prick som sprattlar av glädje med näsan nere i skinnet mitt – och då kniper jag helt osentimentalt loss den. Sedan dödar jag den lilla illbattingen nogsamt. Ibland hörs ett litet, litet knak när jag knäcker en eventuell ryggrad. Eller nåt.

Mina fästingar är mindre och helt svarta.

Och hur gör man då när man vaccinerar sig mot TBE?

Efter radiopratet i morse befann jag mig inne i stan, där det är nära till allt. Jag googlade fram en vaccinationsklinik och cyklade till första bästa som hade DROP IN med stora bokstäver.

– Hej, här droppar jag in och undrar om ni har tid för en fästingsspruta.
– Eh. Nej. Eller. Alltså vi har ju inte drop in. Nu.

Tjejen i receptionen pekade på en stor skylt som deklarerade att kliniken i coronatider inte har drop in.

– Å fan. Men, men … sa jag och slog ut med händerna och log mitt vackraste leende.
– Ja. *suck* Jag ska kolla med sköterskan.

Jag satte mig ner i väntrummet som hade väldigt glest utplacerade stolar.

Den där gråa tavlan på väggen till vänster listade massa läskiga sjukdomar och tillstånd som man kan vaccinera sig mot. Dock var den synnerligen svårfotograferad, men ni får se den bara för att liksom få en känsla för hur mycket ni går omkring och INTE är vaccinerade mot.

Nästa gång ska jag kanske ta med mig ”eget vaccin”, för det är så himla mycket billigare.

Under över alla under; sköterskan hade tid med mig! Jag fick bevisa att jag var jag och lära mig att eftersom jag är så rysligt gammal, krävs extra många sprutor. Fyra under det första året och sedan en ny spruta vart femte år.

– Gulp. Det var många sprutor. Synd att vi blir så gamla i min släkt.

”Eftersom vi gör detta i coronatider måste jag be dig att vända bort huvudet och inte prata när jag ger dig sprutan”, sa sköterskan och röjde bland sina snyggt sorterade pryttlar.

Jag var då tyst i flera sekunder, kände ett stick, fick ett litet plåster, och så var det färdigt. Tänk va, så himla enkelt och så har jag skjutit upp det i 20 år!

Asterix & Obelix.

Min pappa gick för några år sedan omkring med en ovanligt svullen vänsterhand. Eftersom det inte var rackethanden, var han inte nämnvärt störd av sin rejäla karda. När jag till slut fick iväg honom till en läkare, visade det sig vara borrelios. Nu kommer jag väl inte att få samma erfarenhet – tyvärr. För han blev en bättre pingisspelare efter fästingbettet.

Nu ska jag också se till att vaccinera mig för bältros, så är jag redo för ålderdomen! Men något jag undrar över är hur det kommer sig att vi inte blev vaccinerade för mässling, röda hund och påssjuka när vi var små? Dessa sjukor hade jag ju hösten 1971, vintern 1973 respektive sommaren 1975.  Uppdatering: Man hade ju inte börjat vaccinera barn då! Jag är uppvuxen på stenåldern!

Nåväl. Berätta nu om era vaccinationsbestyr och skryt om hur ni genast beställer tid eller går på drop in som inte finns!

Share
42 kommentarer

Plötsligt betedde jag mig som funnes det ingen morgondag

Coronarädslan har i mitt fall plötsligt bytts ut till coronaförsiktighet med en gnutta oförnuft. Som mycket väl skulle kunna bytas ut mot coronaefterklokhet.

De senaste fem dagarna har innehållit:

1. Fika med två tjejer i Stockholm. Utomhus, inga kramar, försiktigt umgänge.
2. Intensiv, lång pratstund med en kindpussande kusin inne i en normalstor lägenhet på Söder.
3. Bilresa med en 196 cm lång karl som jag inte har träffat på ett år. Utanför Systembolaget i Värmdö fanns denna askkopp.
4. Båtresa i liten motorbåt med två män – det mest coronasäkra tillfället på hela helgen, känns det som.
5. Lunchbestyr – BLT – i ett litet lantligt kök ute i skärgården. Inga vidare avstånd att tala om.
6. Grillfest med fyra män som jag inte har träffat sedan i december. Inte ens en halvmeter mellan tallrikarna.
7. Kräftskiva inomhus på Runmarö med åtta män som jag inte har träffat på evigheter. Vild röra!
8. Waxholmsbåtsresa med minst 30 främlingar.
9. Bilresa med en annan (lite kortare) karl som jag inte har träffat på ett år. Vi lyckades tråckla oss genom Slussen och få en skymt av guldbron, som helt klart är senapsgul och inget annat.
10. Familjefest med diverse släktingar inomhus i ett normalstort radhus i Bandhagen.
11. Övernattning med kusinbarn i en lägenhet strax höger om Gröna Lund.
12. Bilresa till Västerås med en mig närstående dotter. Besök på ett mycket glest befolkat Ikea, där jag insåg hur det borde se ut i vårt skafferi.

Om man plussar på alla tågresor, ytterligare båtresor, minst fyra spårvagnsresor och en liten snutt på buss, har jag ju betett mig som en stolle.

Men tänk om det ändå är helt okej? Och tänk om den vackra naturstunden på promenad med åtta förtjusande karlar egentligen var det allra farligaste på hela långhelgen?

12 a. Söndagspromenad till Strindbergs Silverträsk. Vi gick över stock och sten och genom trånga snår samt ner i sankmark.
12 b. Vi tog av oss barfota och tassade långt in i ett kärr för att få titta på den här köttätande blomman.

Den där köttätande blomman skötte sig dock inte som den skulle, för idag upptäckte jag att jag hade fått med mig ett farligt husdjur.

Selfie med en fästing mitt på halsen.

Jag drog loss den lilla krabaten och lät den döden dö. Jag lyckades alltså hålla någorlunda avstånd från alla människor under de fem dagarna – men fästingen lät jag minsann komma inpå bara skinnet.

Share
22 kommentarer

Äntligen fick jag ge blod

Redan 1983 trampade jag och några kompisar in på en vårdcentral för att ge blod. Det var i första hiv-vågen, när vi inte var ett dugg bekymrade för det där som egentligen inte rörde oss det minsta lilla, sa vi. Men ändå ville vi veta om det kanske skulle kunna vara så att vi på basketplanen hade blivit smittade. Eller nåt. För vi visste ju inte.

Vi var så vansinnigt dåligt pålästa och hade ju bara svenska tidningsartiklar att luta vår obildning mot. Så vi tänkte ”de testar ju blodet när man ger blod, så då får vi veta”.

 

Men. Alla utom jag fick lämna blod.

– Ditt blodvärde är helt bedrövligt. Du får absolut inte ge blod. Köp järntabletter, drick Blutsaft.
– Men vänta, va? Jag mår … bra.
– Nej, förmodligen mår du sämre än du tror. Normalvärdet är 120–150 g/l. Du har 103. Du är förmodligen tröttare än alla andra. Har du öronsus?
– Nej! Jag är pigg! Ta mitt blod!
– Du känner dig förmodligen kraftlös och har yrsel. Svårt med koncentrationen?
– Nej!
– Hjärtklappning? Du bli lätt andfådd va?
– Nej!

Där satt jag och dinglade med benen på britsen och var pigg och glad, hade en basketrelaterad järnkondis och alls inget sus i öronen. Vilken besvikelse.

Med jämna mellanrum har jag under alla år försökt ge blod. Öronsuset och kraftlösheten har hela tiden lyst med sin frånvaro, men det har inte hjälpt inte; blodvärdet låg hela tiden och skvalpade runt 100-strecket.

Men nu! I’m in! Jag är godkänd! Jag är så gammal nu att jag bara får ge blod i fyra år, men här kommer jag och ska bidra till mänsklighetens fortlevnad eftersom mitt blod dessutom är extra fint – det kan användas av alla som blöder: Rh– (0).

Bild från mottagningen.

Så här går det till på blodcentralen:

  • På en dator fyller man i massa frågor om utlandsresor och främmande sexpartners, tatueringar och mediciner samt om man har injicerat knark de senaste två veckorna.
  • En rar sköterska kommer och berömmer blodådrorna (fastän de ligger djupt och rullar så fort nålen kommer i närheten).
  • Kanylen är JÄTTESTOR, säkert  2 mm, och den sticks in med lätt hand och ett tralalaaa.
  • Sköterskan berättar sitt livs historia och vips, har man gått ner 0,5 kg som ligger i en röd påse på bänken bredvid.
Lite som en frisörsalong ser det ju ut!
Efteråt får man välja en present som är värd 30 kr, men det är tyvärr sånt som jag verkligen inte behöver eftersom källaren är full.

Jag valde ingenting ur presenthyllan. Men då visade det sig att man kan få en trisslott (som man förstås inte vinner nåt på), vilket känns finfint! Och varje gång testas man för hiv och massa andra sjukdomar samt får sitt blodvärde bedömt.

Väldigt snyggt blod. Till och med provrören är snygga.

– Mår du bra? sa sköterskan efteråt.
– Ja! Jag mår toppen! Fast jag vet inte riktigt hur man mår när man mår dåligt …?
– I nacken finns en liten nerv, som när du förlorar blod sänder ut en signal genom att göra dig yrslig eller kallsvettig. Nerven vet ju inte att du har kommit hit frivilligt och att du VILL tömmas på blod. Alltså kan man bli yr eller känna svettdropparna sippra fram i pannan.
– Wow. Nerver alltså. Coolt.

Sa jag och hoppade ner från stolen och cyklade hemåt utan några som helst problem.

Share
39 kommentarer

Att köpa hus!

Det finns ett instagramkonto som heter “Hemnetknarkarna”, som drar det göttaste ur mitt husorgan som heter Hemnet.

Blues. (Cred: Hemnetknarkarna.)
Gonatt. (Cred: Hemnetknarkarna.)
Jag känner mig iakttagen. (Cred: Hemnetknarkarna.)
Piffig inredningsdetalj. (Cred: Hemnetknarkarna.)

När jag inte är på jakt efter bostad (som under de senaste 22 åren), brukar jag leta efter ytterligheter, t.ex.

  • hus i Stockholm för max tre miljoner kr, men som är större än 100 m2
  • hus i Norrbotten som kostar minst en miljon, men är mindre än 100 m2
  • hus med minst 15 rum
  • annonser med ord som “för den händige” eller “pampig”.

När vi köpte vårt första hus i Väggarp 1994, såg vi en annons i tidningen, åkte och kollade när det var visning, sa ”vi tar det” och så var det vårt. Inga andra budgivare syntes till.

När vi köpte vårt andra hus 1998, ramlade vi över det av en slump och fick veta att det hade varit till salu i ett år. Topp! sa vi, tog i hand och så flyttade vi från Skåne till Sörmland utan att över huvud taget fundera på varför vi var de enda spekulanterna eller om det var ett vettigt beslut. (Det var det.)

Så här såg vårt hus ut 1956.

Jag har under den senaste veckan varit med om ett husköp i den närmaste familjen – och då gick det till så här:

  1. Titta, ett trevligt hus visas om fem dagar!
  2. Hej mäklaren, jag kan inte komma om fem dagar. Jaså, redan imorrn? Toppen.
  3. Hallå mäklaren, det var ju ett toppenhus, får vi komma och titta igen dagen före den offentliga visningen?
  4. Förlåt mäklaren, men hur mycket kan ägaren tänka sig att släppa huset för?
  5. Jaså, okej, jamen då bjuder vi precis så mycket och så ställer du in alla visningar? Oj, minsann, 30 personer är anmälda, hoppsan hejsan.
  6. Klappat och klart, tack för affären!
  7. Nämen mäklaren, är alla 30 jättebesvikna? Hugaligen.

Kommentatorn Niklas berättade i kommentatorsbåset hur det gick till när han köpte sitt hus – ”Fattigstugan” – på Gotland:

”Vi råkade få syn på huset på Bovision och ringde mäklaren som visst kunde visa huset nästa dag. Vi flög till Gotland och sa i princip ja tack men vi måste prata med banken förstås. Och så förväntar man sig att det ska komma igång en budgivning. Det gjorde det inte. Mäklaren drog på orden och skulle ha nya visningar och nya visningar och nya visningar.  Vi förstod att de som sålde huset ville få upp priset och hade det inte varit för att vi skulle resa till New York om några dagar hade vi suttit lugnt i båten men utsikten att köra en budgivning på så lång distans och i fel tidszon kändes inte lockande. Vi skulle resa på lördagen och på onsdag morgon ringde jag mäklaren och höjde vårt bud med 50 000 med begränsningen att det bara gällde den dagen; på torsdagen var vi tillbaka på utgångsbudet. Säljaren accepterade budet och på fredagen åkte vi till Gotland och skrev alla papper. På lördagen åkte vi till New York och satt mest och funderade på en fattigstuga på Gotland.”

Fattigstugan!

Kommentatösen Karin skrev:

”Budgivning är nervöst värre. Många bostadsköp och bostadsförsäljningar har lärt mig att det inte finns någon metod som är bättre än någon annan eftersom man vid varje tillfälle har tre-fyra stycken motbjudande typer (alltså dom som bjuder emot) och dom är alldeles olika från gång till gång. Men jag har också läst mig att det inte är kört även om det verkar så. Någon som bjuder över får till sist problem med banken. Eller bara ångrar sig.”

Karins hus, som heter ”Tvåbo”.

Nu tänkte jag att även ni andra har massa roliga erfarenheter. Galna köp. Köp som inte gick igenom. Eller … försäljningar som gick åt skogen? Knäppa spekulanter som knackar i väggarna och svär under visningen eller som trakasserar säljarna för att huset verkligen ska tillfalla dem och ingen annan?

När vi sålde det första huset 1998, valde vi det par som hade bjudit högst. (Futtiga 700 000 kr, jösses.)

Men så låg det ju ute på landet också – 20 minuter från Domkyrkan i Lund.

När vi kom till banken och skulle skriva på papperen var våra då blott tre små barn ovanligt besvärliga. Sexåringen tände och släckte alla lampor på kontoret, Fyraåringen lade sig platt på golvet som en hälleflundra och vägrade sitta på en stol medan Ettåringen var ledsen för att napparna hade kommit på avvägar. Och då satte köparna igång att deala! De ville ha sänkt pris för att golvet var snett i ett hörn, de ville ha rabatt för att vägen bakom huset var en väg, de tjatade om än det ena, än det andra.

Så vi bara reste oss upp som på en given signal.

– Nej, sa jag.
– Nej, sa min djefla man.

Och så gick vi. En vecka senare fick paret som hade bjudit näst mest skriva på alla papper – men den gången satt barnen tysta som små tända ljus och tindrade med ögonen och allt var frid och fröjd.

Fyll kommentatorsbåset – gärna med skräckhistorier, vattenkammade mäklare, mögliga källare och försvunna kontrakt!

Share
18 kommentarer

Coronalandskamp: Sverige–Portugal

Så är det dags igen. Jag måste simultanrapportera matchen för det finns så många som egentligen inte bryr sig. Men som vill vara med.

Ronaldo The Big och väldigt välkammade Star är tyvärr med, för hans getingstungna fot har repat sig.

Här försöker Ronaldo blinka med högerögat till kameran, men det ser mest ut som om han sover. (Alla bilder i inlägget är mobilfotografier av tv:n eller skärmdumpar från webbsändningen.)
Nr 15 är extra viktig, för han är en blivande Zlatan … sägs det.

1’
Matchen startar med att Berg missar målet (han har gjort det en och annan gång förut, så vi är vana) och Helander och Jansson knockar ihop och blir liggande.

Som två bowlingkäglor.

2’
De ligger fortfarande.

3’
De har rest sig upp.

4’
De går sakta och gnuggar bulorna.

5’
De spelar igen! Springer och sparkar! Allt är bra!

6’
Förmodligen gjorde det sådär helvetiskt ont som när man slår huvudet i hörnet på en kökslucka.

11’
Det är ett satans springande och hojtande. Just nu hör man bänken (coachen och avbytarna) väldigt tydligt eftersom läktarna är tomma.

– NÄÄÄÄÄÄÄ!
– JOOOOOOOO!
– NEEEEJ!
– ISAK! ISAK! ISAK!

(Alexander Isak är också den nya Zlatan.)

13’
Gustav Svensson, eller som vi kallar honom, Shaggy, får ett gult kort för att han sparkar ner en portugis Det är alldeles för tidigt i matchen, så det skulle inte förvåna mig om han blir utbytt i halvlek. (Man vill inte riskera ännu ett gult kort på honom, för det skulle betyda utvisning.)

20’
Augustinsson spelar försvar genom att ta emot portugisernas skott med huvudet. Tjong! Han skakar på huvudet. TJONG igen! Han skakar på huvudet igen. Coolt.

22’
Bernardo Silva fick en lårkaka och kan inte fortsätta! Doktor Fotboll x 2 i svarta masker kommer och hämtar honom med rynkad panna.

”Nej, jag lovar. Vi är faktiskt läkare.”
En ersättare vid namn Guedes kommer inspringande i världshistoriens tajtaste matchtröja.

26’
Ronaldo har blivit avblåst för offside när han inte var det och nu sköt han alldeles fantastiskt snyggt, men vår flaggstång till målvakt – Robin Olsen – räddade ännu snyggare. Me thinks Ronaldo kommer att sura till snart.

28’
Vår nr 15 (Kulusevski) är tydligen väldigt bra på att trilla så att vi får frisparkar. Eller så är han väldigt uppvaktad av försvaret. Eller extremt rund under fötterna förstås.

32’
Marcus Berg, som jag var lite dryg mot här ovan i första minuten, får väldigt mycket beröm just nu. Både av kommentatorerna och av andra som faktiskt spelar med honom. Så jag ber härmed om ursäkt och äter upp mina ord.

Sorry, hörru!

35’
Vad är en offside? fick jag nu en fråga om. Om en anfallare är närmare målet än alla försvarare (utom målvakten) när passningen till honom slås, blir det offside. Det är för att hindra anfallare att bara parkera sig nära målet och vänta på bollen där.

43’
Näääääääääääääääää. Nu hände det som jag såg i min kristallkula: Shaggy får sitt andra gula kort och därmed blir han utvisad. Nu får vi spela med en man mindre i mer än en halvlek. Och nu ska Ronaldo nog göra mål på en frispark, för det brukar han faktiskt göra.

Här sparkar Shaggy omkull en stackars motspelare som får överjävligt ont av luftdraget.
Jag tröttnar aldrig på att se när domaren målar ett streck av skum på gräset för att markera var vår mur av försvarare ska stå.

Ronaldo ställer sig bredbent med händerna stelt vid sidorna. Han stirrar på bollen och på Robin Olsen och på bollen igen och …

Japp. Dumma Portugal leder med ett mål. Och det var Ronaldos hundrade landslagsmål. Huvaligen.

Pfuiiiiitt! Halvtidsvila! Kissa, snusa och pausa! Jag ska koka te och göra mig en knäckemacka med ost, för det är jobbigt att spela skriva om fopoll.

50’
Vi har redan varit igång med andra halvlek i fem minuter, men si jag har torkat te. Från golvet, fötterna, soffan och dekolletaget. Nu ska vi se här. Jahaja, det står fortfarande 0–1.

51’
Kommentatorn:

– Ronaldo är jobbig att ha koll på när man spelar mot honom.

Jaså, jahaja. Underdrifternas underdrift.

54’
I basket spelar man antingen en-mot-en-försvar där alla har varsin motspelare att ha koll på,  eller så spelar man zonförsvar, där man liksom ansvarar för ett område på planen där man försvarar vilken motspelare som än dyker upp. Om man är bra på zonförsvar i fotboll, antar jag att man klarar detta med att vara en man mindre på planen bättre.

Fly mig en fotbollsspelare som kan berätta hur det är!

57’
Pontus Jansson är fly förbannad på något som har med en frispark att göra. Han mördar domaren med blicken och spottar och fräser och gestikulerar så att det ser ut som om han ska lappa till spöken och humlor som surrar omkring honom.

Vad det än var som var fel, så lyckades han; domaren visslade och gav order om en ny frispark för Sverige.

62’
Undrens tid är inte förbi. En portugis gjorde en felpassning.

64’
Aj.

Visst gör det ont när kroppar brista.

69’
Robin Quaison kommer in och Alexander Isak får gå och vila sig, dricka vatten och gnugga bulor.

Coachen Janne Andersson berättar ingående för Quaison hur man spelar fopoll.

72’
Gäsp. Ronaldo gör mål igen. Gäsp. Jättesnyggt är det dessutom. 0-2. Gäsp.

Stackars oss.

79’
Emil Forsberg som har sprungit som ett jehu och dribblat sig genom alla portugisiska stängsel får gå och sätta sig. In på planen kommer nu en ung man som heter Svanberg, och han är roligt oberäknelig, för ibland gör han mål. Nu ska han på drygt tio minuter göra sisådär tre–fyra mål, rädda matchen, bli nationalhjälte och kallas ”den nye Zlatan”.

82’
Vaddå, hur ska vi kunna vinna den här matchen? undrar ni. Mitt svar:
– NU BLEV RONALDO UTBYTT! HEUREKA!

84’
Jag har ju helt glömt bort att berätta att vår nr 15, Kulusevski, ska spela i Juventus nästa säsong. En annan som ska spela i det laget är Ronaldo.

85’
– Ööööööööhhhh.
– Aj!
– Passa på nu gubbar!
– Håll i nu sista minuterna grabbar!
– Aaaaah!
– HAN ÄR VÄNSTERFOTAD!
– TA DEN!
– NEJ!
– Ööööööööh!

All det där hör man jättemegasupertydligt i tv:n. Jag kommer säkert att sakna replikskiftena och stönandena när coronarestriktionerna hävs och publiken släpps in på matcherna.

90’
Nu fick vår coach Janne Andersson också gult kort. Han tacklade nämligen domaren verbalt.

91’
Albiiiiiiiiiin Ekdahl byts in. Hans namn stavas så här i rapporteringen för att alla skriker på honom hela tiden. När vi inte längre hör spelarna för allt publiktjoande stavas hans namn Albin igen.

SLUUUUUT piper domaren med en ovanligt pipig pipa som inte verkar ha kommit i målbrottet än.

Robin Olsen får symbolisera mina känslor.

Ja, så här brukar det ju gå mot Portugal, så det är inte mycket att säga om det. Nä, nu ska jag gå ner i källaren och se om jag har ett gammalt videoband med Scooby Doo som jag kan banka sönder.

(Ni som inte gillar dessa simultanrapporteringar: misströsta inte. Snart ska jag skriva om nåt annat!)

Share
26 kommentarer

Coronalandskamp: Sverige-Frankrike

Spelarna dräller in till (den väldigt tomma) Friends arena. De är iförda munskydd eftersom det är internationella fotbollsförbundets regler som gäller, inte de svenska.

Här har grabbarna preciiiiiis fått tillåtelse att värma upp utan munskydd.

Att spela mot Frankrike är som att lira mot Tyskland – hopplöst. Det enda man kan hoppas på är att megastjärnorna har fått ont i magen, drabbats av getingstick eller har kammat mittbenan fel. Att det är viktigt att vinna beror på att det helt enkelt är viktigt att vinna. Och att kvalet till VM 2022 påverkas av resultatet här.

Det roliga med att se sådana här matcher på tomma arenor är att man hör spelarna och coacherna tjoa till varandra. Under basketmatcher hör vi varandra väldigt väl utan att skrika: Boll! Screen! Kommer vänster! Du är ensam! Min! 

Fopollsspelarna måste däremot vråla som attan för att höra varandra. Vanligtvis. Nu kommer vi att höra minsta lilla fjärt eftersom det ekar tomt i arenan.

Snart börjar det!!

Alla bilder är antingen skärmdumpar från C Mores streaming eller mobilbilder från tv4:s sändning. (Här ser man förresten att Alexander Isak saknas, för han är skadad.)

1’
En fransman kastade sig som en baguette och fällde Albin Ekdahl: gult kort redan i första minuten. KOMMER HÖÖÖÖGER ropar nån med djup basröst.

7’
Thump. Thump. Thump. Thump. Bollen låter som när nån klant har lagt på dåliga ljudeffekter i en film. Thump. Som en baskagge. ”Äru dum i huvet!” skriker nån.

10’
Så här ser det ut. Snacka om kinaschack!

11’
– BOLL! BOLL! BOLL!
– PUTAIN!
– ALBIN FÖR I HELVETE!
– ALLEZ ALLEZ ALLEZ!
– UÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!
– ZUT!
– ALBIN! ALBIN!
– MERDE!

”Det hörs ju väldigt tydligt vad alla säger på arenan” säger kommentatorn. Mhm.

14’
De spelare som jag kallade ”dagisligan” när de var nya i landslaget har numera skägg och ser ut som gamla sjöbusar.

Emil Forsberg är inte lägre 19 år!

17’
Marcus Berg ger en fransos en luftfärd så att en fransk svanskota landar brutalt i gräset.

– Aaaaaaahoooooooohhhhh … stönar fransmannen.
– Sorry, man, säger Berg.

22’
Jansson och Giroud skallar ihop så att det hörs ända in i vårt kök. Fransmännen svär som en Haddock medan Pontus Jansson ruskar på sig som en våt hund. Även domaren torkar nu av sig Janssonsk svett.

Aj! Hands på Giroud!

27’
Nu kan man ju fråga sig om det även händer nåt fotbollsrelaterat som skott, frisparkar och dribblingar. Jodå. Men mest är det faktiskt thump-thump, luuuugn, Aaaaaaalbin, höööger, hiiiiit och à gauche samt ett farligt stönande.

Kimpembe tog nyss ett snyggt brottargrepp på Berg. Huuuff. Stånk.

35’
Fransmännen är väldigt högervridna. Det är à droite, à droite, à droite, à droite mellan alla svordomar.

38’
Emil Forsberg och Marcus Berg skjuter inga harar. Men de gjorde faktiskt nästan mål två gånger.

NÄÄÄÄÄÄSTAN! (Bollen är uppe vid Emil Forsbergs lilla fot.)

40’
Och då bestämmer sig Mbappé för att göra mål på Sverige istället. Uhuuuuu.

Här går bollen i mål bakom vår rosa Robin Olsen. 0-1 …

Halvtidsvila! Kissa, snusa och hämta te!

På tisdag ska Sverige spela mot Portugal, som har en megastjärna som heter Ronaldo. Han har snygg frisyr, vita tänder och ett jädra bollsinne. Samt ett getingstick på stortån! Så han är sjukskriven!

46’
Nu brukar jag kunna berätta att lagen har gjort några byten för att nån har känningar i ljumskarna och nån annan är rädd att få sitt andra gula kort. Men inte idag; alla är kvar på planen. Ljumskarna håller!

48’
Herr Andersson (vår coach) verkar vara polare med en av domarna. De pratar med varandra. Pekar. Gestikulerar uppåt läktarn. Skakar på huvudet. Ler. Nu gör vi nog snart mål.

53’
Målspottaren Mbappé missar en passning helt så att bollen far ut över sidlinjen. Han tittar förvånat på sin egen fot. Petar på en dobb. Drar i skosnöret. Går fram till linjen och tittar i gräsmattan. Städar iordning en liten sned tuva. Tittar på foten igen. Skakar på huvudet.

Det är SÅÅÅÅ likt Magnus Härenstams fotbollshjälte i Fimpen, som agerar likadant när han plötsligt tappar bollkänslan. (Dock syns inte det i trailern här. Men man får se Ronnie Hellström knyta en sko.)

61’
Nu går det sååååå långsamt. Eftersom Frankrike leder vill de inte spela fotboll längre utan bara drälla med bollen. Om de har inkast går de lååååååångamt mot sidlinjen. En hörna tar säkert en minut att förbereda med alla tröjor och shorts som ska rättas till. När de trillar hamnar de i kvicksand och kan nästan inte ta sig upp igen.

67’
Det här tog ett tag att dechiffrera eftersom min franska inte har uppdaterats sedan 1983. Men en sammanbiten fransman sa ungefär så här till en lagkamrat:

– Maintenant, je suis très en colère et bouleversé. Passer le ballon!

69’
Nu ska Janne Andersson släppa in unge Dejan Kulusevski [kolochefskij], som är Sveriges mest omtalade spelare – och han inte är ens på planen. Sebastian går ut, och nu tycker jag att även Guidetti ska in! Bara för att han är så rolig!

Dejan har varit proffs i 5 år och är bara 20 år gammal …

73’
En fransman faller. En svensk faller. En fransman drar en svensk i armen. En svensk fäller en fransman. En fransman klättrar upp på ett par svenska axlar. Alla vrålar av frustration, men domaren har börjat fundera på vad han ska laga för kvällsmat och ser ingenting.

75’
John Guidetti värmer upp!

77’
Hurra! Quaison byts ut och John Alberto Fernando Andres Luigi Olof Guidetti kommer in! YES! Bara för att han är så rolig!

80’
Janne Andersson spottade i direktsändning. Skvätt, bara!

Splatt!

88’
Pierre Bengtsson blir utbytt, nån som heter Ken Sema kommer in. Är han kanske med i dagisligan 2.0? Nej, jösses, han är ju född 1993!

90’
Det är två minuters tilläggstid eftersom man in fotboll bara spelar i ungefääääär 90 minuter. Om domaren tycker att det har varit för mycket snackande och fallande och annat trams, så kan han bara säga ”nä, vi spelar ett par minuter till”.

92’
Nilsson-Lindelöf orsakade nu en straff genom att sabba för en fransman som höll på att göra mål.

Inte tillräckligt för att döma straff. Larvigt. Det är bara en kärleksfull liten klapp på armen. Ja, jag är helt opartisk.

Men hahaaa, Griezmann (som trots sitt namn inte är tysk) skjuter bollen så himla sympatiskt rätt upp på tredje raden!

Inte mål!

Okej! Vi förlorade bara med ett litet ynka mål! Heja Sverige!

Share
19 kommentarer

Till salu: kompetens

Jag kavlar upp ärmarna och lägger pannan i djupa veck i dessa dagar, för jag försöker hitta på en ny karriär. För den gamla har tatt slut. Jag harklar mig och säger med myndig stämma till hela världen:

– Hej på er alla, ni som blir bekymrade över att ”folk” inte längre kan skriva begripliga meningar eller ens läsa enkla instruktioner på sitt eget modersmål!

DN 26/8 2020.

Hm. Nä. Nu har jag ju vänt mig till fel målgrupp. De som är bekymrade är ju bara … bekymrade. Jag kanske ska vända mig till ”di unga”, alltså människorna som verkligen lider av att inte kunna skriva och läsa i flygande fläng. Nu ska vi se vad just dessa personer säger om svårigheter med bokstavsrelaterade aktiviteter!

– Va, nä, vaddå? Det är helt chill, säger en.
– Man kan googla, säger en annan.
– Och förresten är vi bättre på engelska, säger en tredje.
– Well, näe, en duktig svensk 20-åring som pratar engelska relativt obehindrat ligger enligt synnerligen vetenskapliga undersökningar bara på en brittisk tioårings nivå, säger jag.
– WTF, säger alla tre med fnys, ansiktsuttryck och axelryckningar.
– Men ställ frågor till mig!

Jag slår ut med armarna och ler med stort självförtroende, för jag kan svara på alla frågor om semikolon, stavningen av öppenhjärtig och hur man bäst lägger upp en informativ text. De säger:

– Vad betyder ärmar?
– Tar man loss och lägger sin panna i ett veck? Hur går det ens till?
– Vaddå ”tatt slut”?
– Vad är ett ”myndig stämma”?

SVT 22/1 2013.

Nu tänker ni ”äh, larva dig inte Lotten”, men jag överdriver inte alls. Frågorna ovan har jag den senaste veckan fått av ungdomar i övre tonåren – om än inte alla på en gång.

Men … ska jag alltså bli privatlärare till ”di unga” som inte ens vet att de lider? Hm.

SVT 11/9 2019.

Ska jag sälja digitala femminutersföreläsningar om semikolon, stavning av abonnemang och abborre … nej. Ska jag bli vårdbiträde som jag var 1982? Eller ska jag skriva en rättstavad kioskvältare om ond, bråd felstavningsdöd?

Häromdagen gick jag in på ett av Sveriges stadsbibliotek och fann i hyllan om svenska språket några gamla böcker.

Som jag frustrerat ryckte ut och ur hyllan fotograferade.

– Hej! sa jag en minut senare till bibliotekariestackarn som stod till min tjänst i informationen. Öh, de här böckerna (duns!) ska nog stå i magasinet. Källaren. Arkivet. Eller … I alla fall inte i hyllan där. För de är liksom utgångna.
– Höh?
– Som sur mjölk, liksom. Inaktuella. Folk bör inte låna dessa, utan den senaste upplagan.
– Nya? Det tror jag inte att huvudbibliotekarien har köö… Förlåt. Jag ska naturligtvis kolla.

Kan man kanske söka jobb som bibliotekskontrollerararkivschef?

Share
20 kommentarer

Att flänga omkring i coronatider

Det här kan man kalla ett uppsamlingsheat vad gäller coronaerfarenheter nu när vi närmar oss sexmånadersdagen med pandemin hängande över oss. Som jag berättade, blev jag häromdagen för första gången sedan i mars tvungen att ta mig till Stockholm och vandra vilse på ett sjukhus.

Sedan pausade jag hemma ett par dagar och levde det ”normala livet” med handtvätt, basketpromenader, Zoommöten, mathandling (men vad ÄR det för läbbig vätska Lidl har i sina handspritbehållare?) och besök på MDH (Mälardalens högskola) inför en föreläsning nu på tisdag.

Basketbollpromenad. Basketbollens sprängkraft tydligt illustrerad.
Ett av matställena på MDH:s campus väntar sedan 30 mars på bättre tider.
Handspriten är tydligen hårdvaluta på högskolan.
Men hur man minskar smittspridning genom att gå in i ett mindre rum vet jag inte. (Inte heller mina polare på högskolan förstod.)
Dessutom hann jag ta mig en sväng till Mälarsjukhuset för att försöka bli godkänd som blodgivare; jag har så rysligt dåligt blodvärde att jag har blivit nekad tidigare.

På blodcentralen tog de bara fyra små rör av mig – de måste ju testa mig så att jag inte har syfilis å sånt. Blodtrycket var tydligen förtjusande: 125 över 65, vilket inte säger mig något annat än just ”125 över 65”.

Men sedan var det dags att fara omkring igen: Tjugotreåringen skulle med stor packning levereras på Gotland. De kommer inte att ha en enda fysisk lektion under höstterminen, men till vår stora glädje gillar grabben att leva vuxenliv på ön utan sina päron.

På båten var vartannat bord avstängt. Nere i båtens innandöme var varannan sittplats också avstängd. Väldigt konsekvent utfört – och med handsprit överallt.
Basketbollbåtspromenad.

Efter besöket på Gotland bar det iväg till möte med Svenska Basketbollförbundet på ett hotell i Stockholm, och då hann jag ta del av ännu fler coronarelaterad information på enorma skyltar på pendeltågen – där den sista punkten verkligen, verkligen verkligen inte följs.

Det hålls inte avstånd. Oj, vad det inte hålls avstånd.

På tunnelbanan var det proppfullt på alla säten. På Systembolaget var det sannerligen inte 50 kunder, snarare 250. I affärerna var det trångt och stojigt. Jag kände mig ännu en gång som kusinen från landet, där jag vek undan med blicken och höll andan och inte ens sa f’låt när jag klämde mig genom folkmassorna.

Här har jag satt mig på en bänk med avspärrade platser som främjar avståndshållandet. Damen som ställde sig bredvid mig höll någorlunda avstånd, vilket jag tog bild på. Tio sekunder senare satte hon sig helt obekymrat på den gul-svarta tejpen …

På hotellet fanns nästan inga gäster, men väldigt mycket handsprit och svart-gulrandig tejp.

Självklar mattlösning.

Och så till ännu ett test på hur de har haft det i Sydeuropa med total lockdown och munskyddstvång: munskydd på!

Som ni ser har mitt sällskap såååå mycket flottare munskydd än jag.

Det är varmt, det är anonymiserande, det blir imma på glasögonen, det är frustrerande att inte få pilla och klämma och känna och rätta till munskyddet ett endaste dugg. Och det är jättesvårt att formulera sig roligt! Bänglet gör att man ransonerar sina ord på ett ytterst oformulerat och trist sätt. Det är som att vara trafikpolis med tvångströja, som att gå i för trånga jeans och som att läsa tidningen med schampo i ögonen.

I 22 minuter satt vi där i den proppfulla tunnelbanevagnen och kippade efter syre. Väl ute i friska luften slet jag av mig munskyddet (men rörde bara gummibanden!) och kunde sedan inte sluta prata på minst 22 minuter.

Dagen avslutades med att jag tittade kräftan djupt i ögonen och tackade för maten.
Share
13 kommentarer

Trafikutredningsenheten – och ett skelett

Nu har jag åkt tåg igen. Till Stockholm. För första gången sedan andra veckan i mars.

Och jag var nästan helt ensam i tågvagnen! Yes! Inte ens för syns skull tog jag på mig munskyddet! Däremot var det faktiskt precis som vanligt på tunnelbanan, vilket kändes förvirrande. Alla var nära varandra, alla stod och skrek och blott en enda utböling från landet stod och stirrade in i ett hörn och höll andan när dörrarna öppnades.

Orsaken till denna resa var att min pappa skulle kontrollera om han månne hade blivit för gammal för att ha körkort, vilket görs på Karolinska i Huddinge fast i Flemingsberg och inte alls det andra Karolinska, vilket är förvirrande. Om man bor uppåt landet har man ju inga sjukhus ens inom 20 mils radie, medan man i Stockholm har olika sjukhus som heter likadant och är så stora att det faktiskt är obegripligt.

Därför var det nästintill omöjligt att hitta rätt. ”Trafikutredningsenheten” på Trafikmedicinskt centrum skulle ligga på Vårdarvägen 1 i en entré som hette S31. På kallelsen läste jag och syster Orangeluvan:

Men se här på Google Maps! Inramat här nedan är Vårdarvägen 1, och vid krysset fanns Trafikutredningsenheten …

Hihi, kolla där i vänsterkanten ligger ”Hörselgången”!

Det gröna på bilden är naturligtvis två systrars virriga, svettiga, stressade jakt på rätt väg.

Ni fattar: så här såg det ut överallt.

Eftersom vi vet att vi inte har ärvt pappas lokalsinne (han var förstås på rätt plats på utsatt klockslag medan vi i nästan 50 minuter sprang vilse) var vi ute i god tid och var väl förberedda, men gick vilse ändå. I huvudentrén lät det plättlätt:

– Hej, vi undrar hur vi kommer till Trafikmedicinskt centrum.
– Gå ut långt till vänster, nerför trappan, sväng vänster och följ skyltarna!

Vad vi då inte visste, var att även entrékvinnan var dysdirektiker eller ambidexterförvirrad, för hon skulle ha sagt ”… till vänster, nerför trappan, sväng höger och …”

Vi svängde vänster–vänster, irrade runt, hittade definitivt inga skyltar, men såg en annan stor entré och gick in.

– Hej, vi undrar hur vi kommer till Trafikutredningsenheten!
– Va? Vad hette det? Kan jag få se kallelsen?
– Det står Vårdarvägen 1 … Trafikmedicinskt centrum …
– Det har jag aldrig hört talas om.
– Det står också S31.
– Strunta nu i det. Ni ska gå till huvudentrén och …
– Fast vi kom precis därifrån.
– Ja. Dom brukar skicka hit folk. Många går hit när dom inte hittar.
– Jaha.
– Ja, många avdelningar vill flytta hit.
– Jaha.
– För att det är lättare att hitta hit.
– Jaha. Men hur ska vi gå för att hitta dit?
– Vet inte. Får jag se på kallelsen igen? Gå till huvudentrén!
– Men vi ska till Trafikmedicinskt centrum … Vårdarvägen 1 … S31.
– Näääe. Vart skulle ni sa ni?
– Det är det vi inte vet. Trafikutredningsenheten. Trafikmedicinskt centrum.
– Nej, då vet inte jag heller.

Jag begrundar mitt öde framför ett avstängt område med Vårdarvägen 1 i fjärran. Ack.

I en annan reception satt tre fnittriga tjejer och sa ”vi kan googla åt er” och ”eeehm, där har jag jobbat, men jag minns inte var det var”, och ”äsch, åk upp till plan 5 och fråga i huvudentrén”. En läkare lyckades jag också haffa. Han lyste upp och sa:

– Ja, gå dit åt höger, och sväng höger igen.
– Men nu pekar du åt vänster …?
– Ja, jag är lite trött. Gå vänster, sedan höger. Där är huvudentrén.

En liten stund senare frågade vi en städerska, som sa att det inte fanns något som hette S31. Ytterligare en stund senare frågade vi en arbetsterapeut med tre tjocka pärmar i famnen, och hon sa att hon inte visste något – utom vad huvudentrén låg.

Här stannade vi och stakade oss genom ett nytt ord: coronaraniografi. Rangiografi för coronapatienter? Nej, helt enkelt ”kranskärlsröntgen”.

Tillbaka i huvudentrén blev vi frästa åt för att vi – svettiga och högröda – än en gång yrade om ”Trafikmedicinskt centrum på Vårdarvägen 1 i entré S31”.

– Strunta nu i det, följ den kartan och gör som jag säger!

Åhå. Det finns kartor. Kartan var utmärkt, och plötsligt var vi framme. Alldeles utanför dörren till Trafikutredningsenheten låg en …

… före detta hare, liksom fångad i flykten.
Precis som Bugs Bunny.

Förmodligen hade han letat efter Trafikutredningsenheten han också.

Share
18 kommentarer