Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Liten bildrapport från storstan

Som jag berättade för en halv evighet sedan (känns det som), skulle jag plötsligt (kändes det som) föreläsa under två heldagar i Stockholm.

Jag var orolig, osäker, vimsig, ledsen, förvirrad och fylld av aversion inför normallivet som tydligen ska inträffa tre månader efter den största chocken någonsin. Men plötsligt hade jag gjort allt – pratat och tjoat, fnissat och varit allmänt normal som vore det före den 12/12 2023.

Så jag tänkte att det skulle jag förstås fira med ett yllestrumpsinköp.

Najs! Fyra till priset av tre!

I kassan fick jag veta att detta på skylten ovan betydde ”köp fem till priset av fyra”. Jag köpte som hämnd då bara två till priset av två. (Hur tolkar ni skylten?)

Men nu gick jag handlingarna i förväg.

Föreläsningarna höll jag i f.d. Centralposthuset på Vasagatan i Stockholm. (Vilket inte är ”Kungliga Posthuset” i Gamla stan, även om man skulle tro det med tanke på bilden nedan.)

Bara entrén gör en ju vimmelkantig av stuckatur-lycka!

Gamla posthuset bredvid Centralen är en så fin och fantastisk byggnad att man nästan får dåndimpen och önskar att man vore postkassörska 1903.

Så här såg det ut i den nuvarande entrén 1903. Den stora, vita ytan på bortre väggen målades sedan …
… vilket ni kanske kan se här. (Vinkeln är bara näääästan korrekt på denna min bild.)

Om ni är det minsta lilla arkitekturintresserade suckar ni över fönster- och golvrenoveringar och det faktum att ni måste hämta postpaket i köttfärsavdelningen idag. Men det är trots historiens sorgliga vingslag underbart att befinna sig i dessa anrika lokaler i jugend och nybarock, men som övergavs av Posten strax efter en sista (konstig) renovering runt 2010.

Apropå konstigt …

Denna blåa låda står i en för övrigt stilig innergård. Det är en kvarleva från när Securitas från denna post (pun intended) skyddade Regeringskansliet, som jobbade här under en tid. Nu är den blåa lådan K-märkt och får icke rubbas eller förvanskas. Eller för den delen ens användas.

Hur som haver, nu kommer ännu mer som skaver.

Här får man inte göra nåt. Men vad har det varit? Hallå, berätta för oss; säg inte bara att man inte får röra.
Man anar att en oerhört trött lappskrivare har fått nog.
Vad är detta månne för spännande markeringar i marmortrappan?
Aha. Allt – även en antihalksträng – kan fixas med svart silvertejp.
Moderna mattors förtjänst och förbannelse: kaffefläcken måste hamna på rätt ställe!

Under min föreläsningssejour bodde jag på ett gnistrande modernt hotell med tysta hissar, mjuka mattor, led-lampor i alla skåp och lådor samt en minibar med chips dyrare än saffran och rödtjut i champagne-prisklass.

Men jag fick en spegel ovanför sängen, så det får man ju vara tacksam för.
Rummets två par badtofflor var i stl XXL, vilket med tanke på min fot här väl inte kan vara mer än kanske stl 45? (Jag är ju van vid basketspelarfötter i stl 53.)
Åh. Landlina. Jag lyfte luren, lyssnade till tutet och tänkte att jag ju borde ringa till nån. Men jag kan ju bara mitt eget nummer, och nån måtta får det vara på hur jag talar med mig själv i dessa dagar.
Två frukostar åt jag på hotellet, och de var helt olika. Ena dagen fadd och rörig samt allmänt otrevlig, andra dagen alldeles förtjusande med kryddad varm-mat och en brie som en gammal ko hade älskat som sitt eget barn. (Underbar lagårdsdoft.)

Efter dessa två utmanande dagar bjöd Författarfonden på en minneshögtid för Olle. Vi grät så det skvalade i fyra timmar medan vi lyssnade till tal, poesi, gitarrplonk, minnen och en långsam vals i moll, spelad på dragspel.

Ungefär 15 minuter innan jag tog den här bilden, stod jag upp inför 30 personer och förklarade hulkande att vi måste inse att Olle de facto är död fastän han är så levande.

Puh, nu känns det som om jag behöver sova i en vecka. När jag nästa gång föreläser å yrkets vägnar, kommer jag att våga ta ut svängarna lite mer. Och sedan lite mer. Och så rätt som det är, kommer jag att känna mig flygfärdig!

Men precis som bröderna Wilbur och Orville Wright kraschade med Kitty Hawk år 1900, kanske även jag ligger så här hopknölad nån gång då och då. Det är helt okej.
Share
10 kommentarer

Mötesteknik i denna digitala värld

Eftersom jag kan stava, har jag sedan jag gick på en teckenspråkskurs 1974 varit den som skriver protokoll på möten.

(Vad teckenspråk har med mötesprotokoll att göra? Jag återkommer till det.)

Jag var tio år, och skrev så gärna så. Jag antecknade vad alla sa, gjorde anföringstecken och lekte med skiljetecken och drömde om att få bli stenograf vid Riksdagen. Sedan kom jag till mina sinnens fulla bruk och ville bli världsberömd skådespelerska i Hollywood istället.

Redan som liten palt förstod jag dock att man inte hinner delta på samma villkor som de andra när fokuset går till att sammanfatta de andras pladder. Därför har jag inte

  • röstat ner galna förslag om finska basketcoacher
  • argumenterat mot fönsterbyte i en gammal kåk (rysligt, men preskriberat)
  • reagerat på procentfördelningen av ämnet hundar i NE:s första åtta band.

Den som skriver protokoll under ett möte är helt enkelt inte riktigt närvarande: protokollskrivarhjärnan har tagit över resonemangshjärnan. Exempel:

En mötesdeltagare säger:
– Vi borde få full ansvarsfrihet i styrelsen och avlönas rikligt samt belönas med diamanthalsband efter varje årsmöte och dessutom vill jag ha mat på torsdagsmötena och glöm för all del inte att jag vill ha citron till alla måltider inklusive eftermiddagsfikat.
Protokollföraren tänker:
– Hmmm, måste ju bli en punktlista av den där uppräkningen, citroner, hmmm.

Men hur gör vi med de digitala mötenas anteckningar? Hur gör ni? Jag har några frågor!

  1. Datorn (eller mobilen) är ju upptagen med själva mötet, och där är det definitivt någon som vill dela sin skärm. Ska man då ha en annan dator/mobil att föra anteckningar på – eller köra med penna och papper? Eller en padda kanske?
  2. Använder ni AI och spelar in rubbet för att sedan be AI sammanfatta? (OBS: Mycket få organisationer tillåter inspelningar, så för mig är denna variant bara hypotetisk.)
  3. Är de färdiga protokollmallarna tillfyllest eller känns de omoderna/formella/onödiga?
  4. Har ni någonsin stött på en perfekt ordförande som faktiskt sammanfattar det som t.ex. en babbeldeltagare bubblar om?
Detta är anledningen till att jag frågar om protokollupplevelser. Jag ska obegripligt nog hålla kurs i ämnet den 13–14 mars.

Och hur var det nu med mötet där den tioåriga lilla Lotten skulle skriva protokoll bara för att hon hade gått på teckenspråkskurs?

Ja, läraren var verkligen döv, och när jag hade roat kursdeltagarna genom att bokstavera G-R-I-S (you had to be there), skrev hon på en lapp nåt i stil med:

Efter lektionen ska jag på ett möte. Följ med, anteckna vad alla säger och när jag ”pratar” låtsas du att du översätter åt mig. Jag kommer att skriva vad du ska säga.

Mötet handlade om rosplanteringar; mer minns jag inte. Dock var jag pga. mammas rosfäbless helt bekant med rosors namn och hade inga problem med att förstå vad de pratade om: New Dawn, Queen Elizabeth, Dronning Ingrid …

Share
47 kommentarer

”Du kommer nu att få sju knappval …”

Min vän Jonas Söderströms bok ”Jävla skitsystem” har – om den har öron – ryckt till och undrat vad som står på många gånger de senaste veckorna.

– JÄÄÄÄVLA SKIIIIITSYSTEM!!! vrålar jag så att det skallrar i Olles 13 gitarrer, balalajkor och ukuleler.

Sedan min djefla man dog, har jag nämligen kommunicerat dagligen med knapptonvals-instanser. Så här:

– Din plats i kön är 37. Just nu är det många som ringer. Du vet väl att du kan logga in och göra dina ärenden digit…
– NEJ DET KAN JAG INTE FÖR DET HANDLAR OM BOLÅNEN OCH DÅ MÅSTE MAN PRATA MED EN RÅDGIVARE SOM HAR LICENS! JÄVLA SKITSYSTEM!

Eller den här:
– Tryck 1 om du vill att vi ringer upp dig. Tryck 2 om du vill tala med en handläggare. Tryck stjärna om du vill höra alternativen igen. Tryck 3 om du godkänner att vi ringer upp dig för en kvalitetskontroll. Tryck 4 om du vill ha alternativen på engelska. Samtalet kommer att för din egen säkerhet att spelas in.

Här tappade jag fokus eftersom de som vill ha alternativen på engelska kanske inte förstår svenska, så jag blev lite sen med att dutta på ettan. Och då hände inget. Jag fick höra alternativen en gång till, och duttade på ettan igen. Inget hände.

– Du har inte gjort något val.
– JAG HAR VISST GJORT ETT VAL! JÄVLA SKITSYSTEM!
– Du har inte gjort något val. Tryck 1 om du vill att vi ringer upp dig. Tryck 2 …

Ja, ni förstår. Den s.k. ”vilopulsen” gick och gömde sig i december och kommer inte att komma fram ens om jag lockar med sömntabletter. Oh, apropå det!

I min iver att rensa ut gamla kläder, papper och fula mattor, stod jag plötsligt med näsan i medicin- och vitaminburkar från tidigt 2010-tal.

Man får ju inte slänga gamla piller; jag går naturligtvis till apoteket med dem. Först måste de dock tas ur kartonger och burkar samt sprättas loss ur kartor, för sånt vill apoteken inte ha. (Jag försökte resonera med personalen eftersom det känns tokigt att blanda morfinpreparat med fiskoljekapslar. Men nej, den femman gick inte.) Och apropå sånt som jag hittar när jag rensar …

Hårddiskar, där de äldsta är från mitten av 1990-talet …

Mitt i rensningen fick jag ett plingeliplong om att en betalning inte hade gått genom. Tre timmar senare (och 923 olika tonvalsduttningar) visade det sig att kortet hade spärrats tillfälligt ”av ingen anledning”. Japp, så sa banken – och tog bort spärren.

Och nu till dagens fråga. Förutom alla musikinstrument i huset, har jag även teknisk musikutrustning som jag inte vet vad jag ska göra med.

Vad är detta?

Blodtrycket är fortfarande åt helskotta, men jag tar hand om mig eftersom jag

  • blir väl omhändertagen av barnen och grannen
  • äter mycket och gott och serveras vin lite då och då
  • träffar kompisar varje dag
  • pratar om språk i radio
  • spelar basket
  • får den stora äran att vakta barnbarn
  • vågar be om hjälp
  • har vågat tacka ja till att föreläsa på Företagsuniversitetet om tre veckor.

Och så ska jag tydligen bli vacker, för jag får fortfarande skönhetsprodukter i present av folk!

En svensk tiger. (Detta är jag, iklädd en närande ansiktsmask som någon gav mig. Varför man ska se ut som en tiger under jäsningen vet jag inte.)

Och hur har ni det?

Share
34 kommentarer

Resultat från 60-årskontrollen

I vissa svenska kommuner kallas alla invånare till inte bara treårskontroll med vaccinationer, utan även till 40-, 50- och 60-årskontroller. Och Eskilstuna genomförde just en sådan på mig i torsdags.

– Varför inte 70-årskontroller? sa jag till sköterskan som undersökte mina värden.

Förmodligen tänkte hon ”men orka” eller ”k bry” eller kanske ”de där gamlingarna hänger ju ändå här hela tiden”. Men hon svarade diplomatiskt enligt regelboken:

– Det har jag inte fått någon information om.

Så ska jag fortsättningsvis säga när jag inte vet. Men nu tar jag det från början! Inför mötet

  • fyllde jag i ett digitalt frågeformulär
  • lämnade jag blodprov på fastande mage
  • lämnade jag blodprov efter frukost
  • stålsatte jag mig eftersom jag fortfarande måste svara att jag äter för lite fisk, vilket ju  gjorde att jag blev underkänd vid 50-årskontrollen.

– Jag ser här att du tar sömntabletter … inledde sköterskan när jag kom in till henne.
– Ja, min man dog, sa jag och började gråta, min numera vana trogen.

Sköterskan var sannerligen inte medkännande – det var ju inte hennes jobb. Hon skulle bara rabbla värdena, vilket hon gjorde med millimolprecision. Jag torkade tårar, hon rabblade decimaler. Jag är lagom lång för min vikt, men det pörskans BMI-värdet är ändå lite högt. Sa hon och bekymrade sig vådligt mycket för att jag aldrig nånsin köper nyckelhålsmärkta mejeriprodukter och jättegrovt rågbröd.

Blodfetterna var finfina även om kolesterolet låg yttepytte över det lämpliga gränsvärdet, men hur jag skulle åtgärda det vet jag inte. För just då togs mitt blodtryck och jag skulle ”försöka slappna av”.

– Oj, det var lite högt, sa sköterskan.
Näääääeee, sa jag, det var det väl inte? För i min släkt har vi inte högt blodtryck, och förresten häromdagen när jag faktiskt drabbades av nåt slags kollaps [här ville jag säga ”kalops”, men jag tror inte att hon hade uppskattat det] hade jag ändå optimala värden, alltså 110/72.
– Men … näe. Du har 158/86.

Blodtrycks-nivåer Övertryck (Systoliskt) Undertryck (Diastoliskt)
Optimalt blodtryck mindre än 120 och mindre än 80
Normalt blodtryck 120 – 129 och/eller 80 – 84
Högt normalt blodtryck 130 – 139 och/eller 85 – 89
Hypertoni grad 1 140 – 159 och/eller 90 – 99
Hypertoni grad 2 160 – 179 och/eller 100 – 109
Hypertoni grad 3 180 eller över och/eller 110 eller över

Då torkade jag tårarna, sträckte på mig, ledde in samtalet på frukt och grönsaker och såg till att inte vara det minsta lilla upprörd fastän de senaste rönen ger vid handen att man ska äta minst 700 gram frukt och grönt per dag.

Så det här räcker väl i ett par, tre dagar?

Jag försökte resonera mig fram till vad som var mest ekonomiskt att äta i kombination med dess vikt och det utrymme som det så nyttiga tar i magen.

– Bananer! Massa bananer!
– Nej, du ska nog äta en varierad kost.
– Och avokador, dom är tunga!
– Nej, du ska äta en varierad kost.
– Tomater går fetbort, de är för dyra. Sallad väger för lite. Gurka!
– Nej, du ska ju äta en varierad kost.
– MORÖTTER! HEUREKA!
– Nej, du måste äta en varierad kost.
– Fast när jag var gravid 1997 åt jag så mycket morötter mot illamående att jag fick läggas in för anafylaktisk chock, och inte nog med det …
– Men …
– Då fick jag dropp som de satte fel så att allt rann ut i vävnaderna och min arm svällde upp som på ett vattenlik och …

Där stoppade jag, för sköterskan sträckte sig efter blodtrycksmanschetten igen. Därför fick hon inte höra när jag år 2000 var gravid och fick värkstimulerande dropp som också rann ut i vävnaderna så att jag såg ut som ett svullet vattenlik igen.

Tyvärr var blodtrycket för högt även denna gång, så nu måste jag gå på efterkontroller under de närmaste två veckorna. Då ska jag tydligen även passa på att äta gravad lax, makrill i tomatsås och tonfisk. (Med åtta stora morötter.) Innan jag gick, ställde jag en fråga som gnagde i mig:

– När ni får patienter som är för korta för sin vikt, struntar i fisk och grönsaker, super och svär samt dricker för många glas fetmjölk och de får bedrövliga värden och ni talar om det, då blir dom ju jätteledsna. Hur hanterar ni det? Alltså finns det något slags skyddsnät för en som blir ledsen av resultaten här?
– Det är inte vår mening att göra någon ledsen.
– Men om dom blir det?
– Jag tror nog att dom redan vet.

Jaha, jaså, nämen dåså. Tänkte jag och blev lite arg på henne, för ledsna människor gör faktiskt ingen glad.

Bild ur Wall•E.

Hälsorelaterad efterlysning:
Jag behöver en bloggtomte som kan hjälpa mig med hickan som min java script har fått eftersom den sedan den 12 december (jomenvisst) säger att bloggen har ”site health issues”.

Share
36 kommentarer

Vad är det för dag idag?

Kärlek, yada yada yada …

Jag är väldigt besviken på att Olle inte vet att han är död. Som änka sedan prick två månader har jag fortfarande inte alls förstått hur sånt här går till. Livet. Jag tänker på alla gravstenar där man läsa att ”den andra” i ett äktenskap blott levde i ett halvår till. Kärleken har ingenstans att ta vägen, liksom. Hjärtat brister kanske? Eller var det den som lagade maten som dog, så att den andra helt enkelt svalt ihjäl?

Hur som helst: jag hade bestämt mig för att sluta älta Olle, hans stupande och hjärtat som bara slutade funka mitt i steget. Ältandet, tankarna och drömmarna är ovälkomna; jag vill inte leva i dem. Jag kan inte förmå mig att se bilder och filmer eller höra Olles röst, utan måste gå omkring med mentala skygglappar och en väldigt illa fungerande mental ögonbindel. Förmodligen kämpar jag förgäves, va?

Citat ur den utmärkta Bondfilmen ”Spectre” (2015):

James Bond: Where is he?
Mr. White: He is everywhere. He’s everywhere!

Kanske vill ni läsa lite om bokföring och momsredovisning istället? Eller lära er om det digitala verktyget F**tn*x som man måste behärska? Här ser ni hur skärmen ser ut när man får en månadsfaktura av just detta företag. ”Det är bara att klicka för att betala.”

1. Nej, jag vill inte betala som privatperson eftersom det är företaget som ska betala. 2. Jag vill inte bestrida, jag ska ju betala. 3. Nej, jag har inte betalat. 4. Va, vem är min leverantör? 5. Vänta, det är ju F**tn*x som är mottagare, inte Bergmans Bokstäver! Primalskrik!

Dock har revisors-delen löst sig: två av mina basketkompisar satt igår i tre timmar och klickade och skrev och mumlade och var komplett obegripliga.

– 1407.
– 1598.
– Hon måste ha en kåtinja till deklarationen också.
– Mhm. Men vi tar det här först. 1222.
– Men på tvåan.
– Den var ganska hög.
– Ja. Bra. På SKM.
– Den 4 december?
– Mmmm. Nej, jag måste …
– Ja, det är bra. Där. Och där.
– Nu fördelar vi alltså momsbeloppet som ni får tillbaka och resten blir en kostnad.

”Kåtinja” var alltså en deklarationsblankett som heter K10. Som jag måste fylla i, bara.

När jag inte sorterar och röjer samt slänger det som har samlat damm i källaren, promenerar jag med grannen. Igår gick vi en helt lugn och vanlig runda, men när vi bara var 100 meter hemifrån började det flimra framför ögonen och jag blev rysligt yr. Jag följde med grannen hem, satte mig i köket och fick saft och jordnötter. Och andades lugnt. Då såg jag på min fina träningsklocka att pulsen var uppe i 138. Grannen tog fram sin blodtrycksmätare, varpå pulsen gick ner. Värdet var 110/72, vilket tydligen är helt normalt. Efter ungefär 15 minuter mådde jag bra igen och gick hem och sov middag i en dryg timme.

I källaren hittade jag en text som Olle skrev om syskonkärlek i någon tidskrift 2004. (Om ni läser den, ska ni veta att sista meningen slår hårt. Och jag som inte skulle älta.)

Men allt är inte bedrövligt.

Idag hade Olle fyllt 60 år – och det hade han faktiskt inte alls tyckt om eftersom han vid varje jämn födelsedag drabbades av ruelse, ånger och samvetskval över tiden som flytt. Han slipper den siffran, hurra hurra!

(Nej, jag har inte blivit tokig. Jag går förvisso omkring och pratar med Olle, drömmer om honom, och hör vad han nog hade kunnat säga i olika situationer. Men jag vet att han intensivt hade ogillat att få stämpeln ”60 år”. Hurra!)

Share
25 kommentarer

Så … vad händer nu?

Den 2/2 fyllde jag 60 år och 12/2 skulle lammköttet Olle ha fyllt 60 år. (Ja, jag upprepar mig.) Istället för att fira detta, kommer jag just den dagen att

  1. gå till en kurator för att gråta och snörvla
  2. försöka spela lite basket för första gången sedan Olle stupade
  3. lämna in arbetsgivardeklaration eller, vahettere, momsredovisning
  4. fylla några flyttlådor med papper från 1900-talet
  5. göra ett jädra bajsprov.

Allt här ovan kommer att få sin förklaring strax. Men först en karta.

Jag är av snälla kompisar inbjuden till alla dessa platser, vilket är fullständigt underbart. (Om kartan ser konstig ut: den är mer korrekt än den där vi är så vana vid.)

1.
Redan tre dagar efter Olles stupande, satt jag hos en kurator och huhuhulkade. Hon fick knappt en syl i vädret, men det hon faktiskt sa var idel beröm. Jag tror att det är en perfekt karriärväg för alla i den branschen; ge den bekymrade klienten beröm. Punkt slut.

Jag identifierar mig dock fortfarande inte med den person jag numera är: en ledsen en. Jag går med nedsänkta axlar och avger vibbar som Keanu Reeves.

Keanus egen förklaring till bilden: ”I was just hungry.”

Så fort någon är snäll, bryter jag sedan ungefär två veckor ihop. Jag fick ett långt, handskrivet brev och bröt ihop. Ett litet kort med en vacker hälsning …krasch. En fantastiskt vacker anteckningsbok och bara ett helt vanligt mejl med födelsedagsgrattis: kaboom. Och när en läkare häromdagen var snäll och frågade hur jag känner mig, hände precis detta. Resolut skrev han ut ångestdämpande & lugnande medicin som heter Oxascand. ”Jaha”, sa jag, lydde order och tog en tablett morgon och kväll.

Men huga, vad berusad jag blev – och vilken hemsk huvudvärk jag fick. Inte fick jag heller köra bil eller hantera tunga maskiner med medicinen i kroppen; den måste alltså vara avsedd för stockholmare som kan åka tunnelbana överallt.

2.
Va, basketträning efter endast två månader som änka? Hur studsar en boll? Är korgen verkligen på rätt höjd? Var är mina iläggssulor och konditionen?

Vi får se.

Såg ut så här kunde jag i höstas i alla fall.

3.
Att momsdeklarera och hantera ett faktureringsprogram som heter Fortnox stressar mig och barnen såpass att vi får svindel. Idag satt jag i telefon med Skatteverket i över en timme, som var mycket förstående och guidade mig rätt … men som inte förstod varför jag inte förstod. Fyra av varandra oberoende personer i barnens vänkrets har erbjudit sig att gratis hjälpa oss med bokföringen tills vi förstår vad vi håller på med.

4.
Olle samlade på papper, har det visat sig. Det visste jag faktiskt inte …

Tågbiljetter från 2006.

All bokföring, alla kvitton, alla transaktioner och räkningar samt inköp sedan 1986 var magasinerat i 14 lådor hos en flyttfirma.

Allt detta har jag lyckats komprimera till en mager mapp.

Nu är det blott innehållet i ungefär 100 hängmappar och 30 pärmar kvar att slänga. (Och nu undrar ni om jag av bara farten kanske slänger mina egna möghögar med t.ex. jeans från 1985? Nähedå, inte alls.)

5.
Jag är rädd för brev. Jätterädd. Allt som kommer i postlådan gör att pulsen rusar och det mesta får ligga till sig på köksbordet i några timmar. Ibland är det förstås något trevligt och handskrivet, en tröstande bok eller ett smycke – men 90 % av det som kommer är krav, glömda åtaganden, 0 kr från Försäkringskassan och försäkringar som inte ger nåt.

Men det här var lite kul!

”Du tillhör den åldersgrupp i Sverige som erbjuds att lämna ett prov för att undersöka om det finns osynligt blod i din avföring (ditt bajs).” Så gärna så!

Den 15 februari är jag dessutom kallad till 60-årskontroll med blodprov, längd, vikt samt ”äter du fisk två gånger i veckan?” och sånt.

Nu ska ni allihop kontakta era vårdcentraler och be om hälsokontroll, kosta vad det kosta vill. Jag har tjatat om detta i snart två månader, och det har gett resultat. En kompis upptäckte en dold, autoimmun sjukdom, två kompisar fick blodförtunnande och tre stycken knaprar numera blodtryckssänkande medicin.

Off you go, allihop!

Share
16 kommentarer

Jävla födelsedag, va?

Den lite ledsna avdelningen

Med pukor och trumpeter, serpentiner och tomtebloss skulle jag i glada gamängers lag fira denna dag.

Nu blir det istället i kretsen av de närmaste, kanske hemgjorda hamburgare, tända ljus, jättegoda påmmfritt och en kladdkaka med hallon på. Det enda jag egentligen vill ha i present är teckningar från barnen och en lakansträckare från födelsetagstomten.

Alltså en Olle-ersättare. Men förmodligen inte lika pratsam.

Den väldigt tacksamma avdelningen

Jag har sedan Olle stupade fått så många trevliga hälsningar på FB, så många fantastiska brev med rim och reson, böcker och biljetter samt finurliga idéfinesser. Jag häpnar och är nu inne i en utdragen period när jag storgråter som Lille Skutt så fort någon är snäll. Det är helt enkelt ett jävla bölande.

Alla som ännu inte har fått svar; kanske kommer det ett vykort med motivet ”Domus invigning 1963” eller ”Borås djurpark i skymning” till er. Kanske om ett halvår. Eller inte. Men jag är djupt tacksam.

Gnöl- och gnisselavdelningen

Revisorn, Försäkringskassan, Telenor, en miljard försäljare som säger ”jag söker Olle”, sotarn med påminnelseavgift, larmföretaget, Bilbesiktningen, biblioteket, en privatperson som hade sålt en skrivpulpet till Olle men inte fått betalt, webbhotellet, försäkringsbolagen, tidningsprenumerationerna, streamingtjänsterna, årsredovisningen, Skatteverket, Fortnox och Länsstyrelsen är några av alla som krånglar till livet.

Men inte kunde jag ana att jag skulle tvingas leta reda på 14 magasinerade kartonger med sparade årsredovisningar 1996–2015 – och köra rubbet till tippen.

Den lite söta avdelningen

Lilla Lotten 1964.

Framtidsavdelningen

Den 12/2 är det två månader sedan Olle dog, och det är även hans 60-årsdag. Det ska vi inte fira alls. Jag ska gå på glödande kol, stegla mig över öppen eld och klippa av mig allt hår samt skaffa 17 piercingar.

(I fantasin, dårå. I verkligheten hoppas jag att jag vågar bege mig till basketträningen och att jag kommer ihåg hur man dribblar. Sedan börjar kanske resten av livet.)

Ge mig gärna tips och framtidstankar samt dito planer, hörni. Jag är villrådig.

Moas snyggaste tårtdesign fick spanjoren på 24-årsdagen 2018.
Share
36 kommentarer

Sorg (3/3): begravningen

Länk till första delen, som handlar om det som hände.

Länk till andra delen, som handlar om den akuta sorgen.


Jag har precis tömt en ryggsäck som har stått orörd sedan 11 december – dagen innan Olle stupade. I den låg bl.a. tolv låneböcker som behövdes till Julkalender-gåtorna, ett naturläkemedel som skulle hjälpa mig att sova bättre och en handlingslista med ”Olle-korvar” högst upp.

Böckerna ska jag lämna tillbaka idag, naturläkemedel behövs inte eftersom jag har fått regelrätta sömntabletter av vården och Olles korvar åts nog upp av barnen under julen.

Nyss föll blicken på en av Olles filskålar, som han ställde ifrån sig när han drabbades av ett av alla eviga infall.

Det har varit oerhört svårt att skriva denna text – dels för att det är min mans begravning det handlar om, dels för att jag faktiskt inte minns. Barnen har fyllt i, men mycket av det som hände den 5 januari 2024 är försvunnet ur mitt minne. ”Det är chocken”, säger de som vet.


Att planera en begravning låter sig inte göras utan hjälp av

  1. begravningsbyrån
  2. så många andra människor som det någonsin är möjligt.

Checklistor finns i parti och minut överallt, men där står inte ”be någon anteckna vad änkan gör eftersom hon kommer att glömma allt”. Jag vet att jag hade på mig min svärmors klänning från 1972, att jag grät så att jag tappade andan och begravde ansiktet i det mjuka som var spanjorens mammas bröst, att barnens lågstadielärarinna och massa orienteringsungdomar defilerade förbi kistan samt att insikten att Olle faktiskt låg i kistan grävde ett djupt, svidande skrapsår i mig.

Men jag har ingen aning om huruvida pizzorna uppskattades, om tedrickarna fick riktigt varmt vatten eller om de som inte fick sittplats i kyrkan hade bekväma skor så att de inte led.

Så här var själva stunden i kyrkan upplagd:

Vi hade tänkt skriva ut 200 ex på skrivaren hemma, men skrivaren dog precis som bilen, kakelugnen och Olle.
Barnen lyckades dock övertala ett tryckeri att ställa upp på kort varsel .

Vi hittade några få anteckningar i Vita arkivet, som Olle och jag (tydligen) fyllde i för nästan 20 år sedan. Olle ville inte ha massa ”känslopjunk”, men var mån om att begravningen skulle vara trevlig och gärna rolig, samt innehålla musik och tal.

Olles glasögon var fasttejpade på kistan tillsammans med massa kartor, böcker och brev som åkte med honom till krematoriet.
På kistlocket fanns en ”barrskog” och i förgrunden ett skogsverk som kommentatösen Pysse hade tillverkat som en sista hälsning från kommentatorsbåset. (Foto: Gustav Bergman.)
Kistan var av obehandlad furu, så att alla som ville kunde skriva eller rita på den.

De flesta som defilerade förbi kistan försökte nog fånga min blick, vilket jag inte alls klarade av. Några såg jag, några nickade jag till, men de flesta fick bara se min skult och hulkande axelparti, i någons tröstande famn.

Här syns lite av den röra vi gråtande skapade i vår kyrkbänk tillsammans med de två väldigt glada barnbarnen: snor- och snytpapper samt en blöja.

När alla åt pizza och hembakade kakor (tack kära vänner), hölls det tal. Vår dotter Ida berättade ingående och noggrant om hur det gick till när Olle stupade och vad synd det var att Olle inte visste att han hade blivit obducerad i Solna. (”Han hade tyckt att det var jättespännande.”)

Olles kompisar och bröder berättade minnen och alla grät vi lite mer. En kompis spelade en låt som han hade skrivit till Olle. En kompis gav mig en bunt brev som Olle hade skrivit för 40 år sedan, där det i ett står att han har träffat en tjej: Lotten. En kompis berättade om Olles punkbandsperiod. En kompis stod i köket och skötte disken under hela eftermiddagen. Barnen hade låtit trycka upp ett stort draperi med pratbubblor som bestod av minnen som vänner och släkt hade delat med sig av.

Och så höll jag tal.

Här har jag precis avslutat genom att läsa upp ett brev som Olle skrev till mig i mars 2023: postat och frankerat och sorterat och levererat i vår postlåda – trots att vi ju befann i samma hus hela tiden. (Foto: Gustav Bergman.)

Tyvärr minns jag inte så mycket mer än att jag visade upp de lappade jeansen som vi hade på oss på 1980-talet och att jag halade upp en ännu inte färdigstickad tröja som Olle skulle ha fått runt 1990. Men tydligen pratade jag på utan att tveka.


Som vän av informationsteknik och tydlighet, hade jag i församlingsgården även tejpat upp skyltar som visade vad Olle var klädd i, saker som han hade med sig och hur det såg ut på platsen där han stupade.

Olles kläder i kistan: påse från gymnasiet och löparkläder som han själv hade hängt upp i hallen inför nästa löprunda. (Skorna är dock inte alls korrekta för årstiden.)

Olle drällde många saker omkring sig överallt, och särskilt gällde det plektrum, pennor, tandborstar, tandpetare och noter. Att säga att han hade tio tandborstar igång samtidigt är faktiskt inte alls en överdrift.

Sakerna som han fick med sig inbegriper bettskena, iläggssulor, ännu en påse från gymnasiet, noter till ”Den döde”, en fin bläckpenna, brevpapper och frankerat kuvert, tandborste och tandpetarbygel, plektrum, hans pappas gamla läkarbesökslapp (vi har ett helt block från ca 1983), ett av Olles visitkort med egentagna naturbilder, Vilda västern-boken som han skrev (och som är jättebra, kom och köp) samt en järv och en gnu.
Ida och jag samt en karta till ”pappas plats” – så att man kan gå dit om man vill.

Plastdjuren – gnun och järven – som vi packade ner i kistan har denna bakgrund:

Djärven hade Olle med sig på föreläsningar utomlands när han berättade om dels djuret järv, dels ordet djärv; det var en egenskap som han ansåg att en ung forskare skulle besitta. Förmodligen trasslade han i sin iver även in sig i etymologin för de två orden, vilket på Olles svengelska måste ha varit helsnurrigt. Jag tänker mig att det lät så här:

– This is what we in Swedish call a JÄRV. It comes from the german word derb which means ’grov­kornig’, I mean coarse grained. The word for brave in Swedish is ’modig’, but also DJÄRV, but liksom spelled differently. And that word’s history has really nothing to do with the animal. But I like it. Be brave like a järv.

Gnun fick jag en födelsedag för längesedan med rimmet:

Min vackra fru
är lika fin som en gnu.

På kvällen samma dag som vi hade lämnat in alla dessa saker till begravningsbyrån, ropade Moa till alla som var hemma i Gula huset:

– Har någon sett min tandborste?

Det visade sig då att Olle på sin sista färd hade fått med sig sin dotters tandborste, medan alla hans egna låg kvar på skrivbord, under sängar, i kökslådor och i gitarrfodralen.


Nu är jag färdig med de tre planerade sorgeinläggen. Vad som händer nu vet jag inte riktigt eftersom jag verkligen inte fungerar. Byråkratin suger musten ur oss alla, och att driva ett företag ensam kanske faktiskt låter sig göras. Jag vet bara inte hur. Kan man verkligen stå på scen och skratta och stoja och sälja sig när Olle ju är död?

Men en sak vet jag: vänligheten som jag möter och hjälpen som jag får av släkt och många, många rara vänner är ovärderlig. Nyss landade i postlådan ett litet paket från silversmedsvännen, som tyckte att Olles lilla hårlock (som jag ju fick för mig att jag behövde) inte alls skulle förvaras i en servett.

Nu bor den i en liten silverdosa istället.

Tack även för att ni läser här, förresten.

Jag har oerhört svårt att titta på sådana här bilder just nu. Men det kanske går över, så den får avsluta detta inlägg ändå.
Share
31 kommentarer

Sorg (2/3): akut sorg

Länk till första delen, som handlar om det som hände.

Under en kvällspromenad prick en vecka innan Olle stupade, tog han detta foto. Han skrev: ”Out for an evening walk in the magic winter landscape. (Lotten Bergman, as always, brings her basketball.) Temperature: –15 °C. We’re standing in the middle of a Bronze Age grave field, looking down on where there was a settlement in ancient times. We live in quite a wondrous place.”

– Olle ligger i rummet här intill. Vill ni se honom nu? sa akutsjuksköterskan Irene.

Vi tittade på varandra, där i anhörigrummet: Ida, spanjoren, Irene, de två poliserna och jag. Vill man se sin döde man, pappa och svärfar? Och de andra barnen som är lika chockade som vi, men 60 mil bort, vill de också se? Hur vet man om man vill det?

– Vill vi det? sa jag till Irene, som just då verkade vara den enda i stånd att fatta ett sådant beslut.
– Ja, det rekommenderas.
– Hur ligger han? Hur ser han ut?
– Han ligger på en bår med ett lakan över sig. Han kommer att vara kall.

Ida och jag, Irene och den ena polisen gick in till Olle i ett kalt, men varmt och stort rum. Irene tog bort lakanet från Olles ansikte, och jag fick en chock.

– Men! Han är ju sig lik! Han är så himla lik sig! Han ser ju ut som vanligt! Han är så lik sig!

Olles ögon var inte riktigt stängda, så jag tryckte till ögonlocken lite, lite. Hans mun var helt stängd och liksom i ett leende. Mina tårar flödade, snoret rann, jag hulkade högt och ljudligt. Och så sa min mun utan att passera hjärnan:

– Han är sig så himla lik. Och så är han ett lik!

Irene skrattade, tack och lov.

Här låtsas Olle och jag att vi – till grannarnas förtjusning – förflyttar ett lik.

Därefter ringde vi på Facetime upp de fyra barnen som bor på Gotland och i Lund så att de också skulle få se sin far. Några av dem ville titta noggrant och få allt beskrivet, andra ville bara slänga ett snabbt getöga.

Detta var sista gången jag var fysiskt riktigt nära Olle. Efter 39 år tillsammans med skratt, bus, förlossningar, bokstäver och underliga utflykter fick jag för första gången inget svar när jag pratade med honom. (Även mittinatten när Olle sov, svarade han nämligen på tilltal.)

Poserande för en Lundautställning, som handlade om hur vi som par träffades.

Ida och jag bad om tillstånd att klappa Olle, vilket polisen godkände. Vi tog ett djupt andetag, för det kändes obehagligt och förbjudet. Jag lade sedan händerna försiktigt på Olles axlar, häpnade, skrattade högt och utbrast:

– Han är precis så kall som han alltid är när han kommer hem efter en löprunda! Det känns helt normalt! Det är så bekant! Olle kommer och kryper ner i sängen bredvid mig och skrattar när jag piper och tjoar för att han är iskall! Haha! Det är inte alls hemskt att han känns så kall! Får jag klippa av en liten hårtofs? Alltså mitt på huvudet så att han inte ser konstig ut, förstås.

I detta läge var sorgen brutalt konkret med all vår gråt och våra hulkanden. Jag frös och svettades och det började tuta och brusa i öronen. Och vad tusan skulle jag göra med en liten avklippt hårtuss? Sätta i en berlock runt halsen? Jag förstår fortfarande inte varför jag ville ha den, men efter ett samtal till en överordnande godkände polisen detta tilltag.

Den lilla hårtofsen ligger sedan den 12 december fortfarande i en hopvikt servett. Och där får den ligga, tror jag.


Vad hände sedan?

En bråkdel av buketterna som anlände.

Det som hände under de följande fem dagarna var att jag bl.a.

  • dränktes i blombuketter
  • kom på att Olle hade fäst sig vid en viss kyrka i trakten
  • tappade ord
  • glömde allt från PIN-koder till konsten att skicka ett mejl
  • fann att utropstecken inte gick att använda
  • fick hem alla barnen med respektive och barnbarn
  • fick två påsar fulla med skönhetsprodukter av en kompis
  • fick massa hemlagad mat av olika kompisar
  • fick fyra fulla matkassar av mitt basketlag
  • fick två stora matlådor av min syster.
En bild från 2022: Olle och jag på besök i kyrkan, där Olle sedan begravdes.
En gråtig stund med två av barnen i den soffa där Olle oftast jobbade.

Dagen efter Olle stupade, ringde en okänslig polis och förklarade vad som händer när någon dör oförklarligt utan vittnen. ”Det blir en polisutredning och kroppen skickas för obduktion till Solna.” Stackarn gjorde förstås bara sitt jobb, men att kalla Olle för ”kroppen” fick han bara inte göra. Sorgmonstret sitter i bröstet och river och sliter, tjutet i öronen går inte över, tankarna är lika skarpa som rotmos. Att min Olle skulle vara ”kroppen” fick mig att helt tappa fotfästet.

Tre dagar efter att Olle på akuten förklarades död, kom räkningen.

Jaha.

Och den 5 januari begravdes Olle i Husby-Rekarne kyrka. Det ska nästa inlägg handla om.

Men en månad tidigare hade vi så här kul på kvällspromenaden. (Olle skulle bara filma ljusföroreningarna lite.)


Länk till tredje delen, som handlar om begravningen.

Share
24 kommentarer

Sorg (1/3): Vad var det som hände den 12/12 2023?

Igår kväll lagade jag mat i köket. Diverse (vuxna) barn fanns här och där, det var pastagratäng i ugnen och nåt som bubblade på spisen.

– Det luktar bränt! utbrast Moa (24) där hon satt på golvet.
– Ja! Ugnen! Spisen!
– Men … det luktar ju cigarrett! Ytterdörren slogs igen nu!
– Ja. Vad jättkonstigt! I hallen luktar det ju jättemycket …

Vi rotade runt, men hittade inte någonstans något misstänkt bränt. Moa kollade ut mot busshållplatsen, och såg en man som stod på vår bilparkering. Han rökte.

I detta läge hade jag för en månad sedan ropat på min då lefvande djefla man Olle, och bett honom att prata lite med den cigarrettrökande mannen. Men istället fick jag ta mig i kragen och öppna dörren mot gatan och fråga den främmande mannen vad i allsin dar han hade gjort i vår hall alldeles nyss.


Tisdagen den 12 december 2023 var en helt vanlig dag. Olle sa förtjust att vårt hus var som ett slott och att vi ju måste gå in i alla rummen varje dag och prata lite så att de inte kände sig så ensamma. Han ringde till tolv fotvårdare i Helsingborgstrakten för att hitta någon som kunde ta emot hans mamma, skickade massa mejl, skrev några rader på boken om informationsteknik, lade ut en blänkare i vårt bostadsområdes Facebookgrupp, där han bjöd in alla till en liten löprunda med startpunkt vid en bekant mötesplats. Vi konstaterade att bilen var död och dessutom hade punka, och att vi saknade kakelugnen som också var död. (Eldningsförbud sedan två veckor tillbaka.)

– Nu ger jag mig ut! deklarerade Olle strax före 18.
– Mhmmm, i mörkret, muttrade jag, som tycker att det ju är trevligare att vara utomhus när det är ljust.
– Japp! 1-2-3 pussel!
– 1-2-3 pussel!

Det där var vår hejdåfras som satt i sedan 1985.

Jag skrev sedan några meningar på datorn och gjorde därefter kvällsmat. Ungefär samtidigt tog Olle sitt livs sista selfie.

Så lycklig. Löprunda stundar i lagomt vinterväder. Ingen annan kom till mötesplatsen, så Olle vet att han kommer att springa ensam i sin älskade skog och snart komma hem och få äta.

Jag åt ensam, för Olle kunde ibland vara ute och springa i två timmar. Hans mat ställde jag på värmning på spisen. När klockan var strax efter åtta, kollade jag på FindMyIphone-funktionen var han var, och såg att han stod stilla strax bredvid två hus som ligger ganska ensligt till i skogsbrynet. Naturligtvis stod han där och snackade med någon. Jag skrev ett larvigt sms om att det var en väldigt lång runda han sprang: ”Har du månne brutit foten?” När han inte skrev något svar, ringde jag. När han inte svarade, plingade jag med Findmyiphone-funktionen – men inte heller då hände något.

Först då blev jag orolig. Jag ringde och ringde, plingade och plingade. Eftersom bilen var död, bad jag Ida (29) och spanjoren om hjälp. De bytte om till löparkläder och var beredda på att leta reda på en eventuellt tappad mobiltelefon eller pulsa i snö om Olle hade ramlat omkull med sin brutna fot i ett dike. Jag satte en lapp på dörren:

”Olle! Jag är ute och letar efter dig!”

Spanjoren kom med bilen och plockade upp mig precis när någon svarade i Olles telefon.

– Hallå … sa denna någon.
– Hallå? Vem är du? sa jag, förvånad över att någon hade hittat Olles telefon.
– Jag är ambulanssjuksköterska.
– Vad har hänt? Var är Olle?
– Är Olle din man?
– Ja.
– Han har hittats ute i skogen. Är du ensam?
– Nej, jag är med min svärson. Varför har han hittats, han har ju inte varit borta?
– Du bör ta dig till akuten meddetsamma.
– Okej.

Spanjoren körde till akuten medan jag var helt fokuserad på att Olle hade ”hittats” fastän han inte hade varit försvunnen. Under tiden ringde Ida först till Erik (31) och bad om råd, därefter till kompisen Emma som kunde vara barnvakt om Ida också skulle åka till akuten.


Det som hade hänt var att Olle sprang i minst 45 minuter. Efter att ha tagit sin selfie ovan råkade han nämligen sätta på videofilmning innan han tryckte ner mobilen i fickan. Den spelade in honom, lufsande i snö, tills den helt enkelt stängde av sig pga. minnesbrist. Kanske sprang han i ytterligare en halvtimme, kanske inte.

Han stupade förmodligen av plötsligt och oförklarligt hjärtstopp och dog på fläcken. Vältränad, frisk och 59 år gammal föll han framlänges utan att ta emot sig. På en av de allra vackraste platserna i våra skogar låg han med ansiktet och orienteringslampan nedåt i snön.

Så här ser ”Pappas plats” ut i dagsljus. (Ja, så kallar vi platsen just nu i alla fall.)

Olle hittades av en kvinna som bor i ett av de två husen som har denna vackra utsikt. Hon ringde 112 och fick order om att påbörja hjärt-lungräddning, men orkade inte vända på Olle, så hon hämtade sin granne. Tillsammans fick de igång HLR, och så anlände efter en stund ambulans, brandkår och polis samt en brandman som kom springande för att han bodde i närheten.

Under tiden hade jag inte ens börjat fundera på om Olle hade varit borta för länge. Kanske spelade jag WordFeud, kanske skrev jag några meningar till Hemlisbloggaren i Julkalendern. Kanske hängde jag en tvätt.


På akuten blev jag och spanjoren infösta i ett stort rum med säkert 15 personer som stod runt Olle. Han var klädd i sina orienteringskläder (uppklippta framtill), skitiga och slitna dobbskor, han hade ett tjockt rör nedstucket i halsen och blåa läppar.

– Är detta din man?
– Ja, men han har ju ett skrapsår i pannan och på näsan. Och hakan.
– Vad heter din man?
– Olle Bergman. Men han hade ju inga sår när han …

Sjuksköterskan Irene höll mig i händerna. När hon var tvungen att gå iväg en stund, höll jag i spanjoren istället, som då sa att jag förmodligen skulle få träningsvärk som jag klämde till om hans händer. Massa människor pratade med mig, ställde konstiga frågor om mediciner, gav mig Festis och förklarade att det nog skulle bli ett polisärende eftersom det inte fanns några vittnen.

– Vittnen till vaddå? sa jag.

Eftersom Olles temperatur var nere i 33 °C, förklarade Irene, fanns en chans att han skulle reagera på behandlingen som han fick. Bara tempen gick upp. Var tionde minut stängde sjukhuspersonalen av alla maskiner och kollade om Olles hjärta hade svarat på något av allt som gjordes med honom. Plötsligt hörde jag någon säga ”vi kör bara tio minuter till”, och jag blev förtvivlad:

– Men inte än! Ida är inte här! Ni måste vänta tills Ida kommer!

Tydligen hade jag alltså redan då förstått att Olle inte skulle vakna mer. Jag blev inte förtvivlad för att Olle var borta för alltid, utan för att Ida inte hade hunnit komma.

– Okej, sa Irene. Vi kör i 20 minuter till.

Ida kom – och hann se hur upplivningsförsöken såg ut. Olle dödförklarades. Alla i rummet tog av sig förkläden och handskar. Irene föste ut oss till ett anhörigrum med leksaker på golvet. Spanjoren ringde till Erik, Moa och Sigge i Lund. Jag ringde till Oskar på Gotland. De fem barnen var plötsligt faderslösa. In i rummet klev samtidigt två poliser. Jag ville så förtvivlat gärna göra dem på bra humör och skoja om Kling & Klang, men orden som jag tänkte ut var så platta och intetsägande.

– Hur överlever jag detta? sa jag istället till Irene.
– Du tar fem minuter i taget. Fem minuter i taget.
– Fem minuter. Okej. Fem minuter.
– Olle ligger i rummet här intill. Vill ni se honom nu?


Den fem barnen, andra släktingar samt massa, massa kompisar har bäddat in mig i bomull och tagit hand om mig.

Idag är det den 12 januari, och jag har varit trasig i en månad. Om prick en månad fyller Olle 60 år, men då har han redan hunnit vara död i två månader.

I nästa blogginlägg kommer jag att berätta mer om vad vi har upplevt, vi som fortfarande lever fastän Olle dog.

Här ligger jag på ”Pappas plats” med Ida. När vi reste oss upp, märkte vi att kläderna hade frusit fast lite i marken. Kanske var det därför Olle var så svår att vända; han var kanske också fastfrusen?

Länk till andra delen, som handlar om den akuta sorgen.

Länk till tredje delen, som handlar om begravingen.

Share
40 kommentarer