Etikett: mat

Brinner det i Ditchling?

Publicerat av Lotten Bergman den 8 november 2025 15:28

Jag vill tågluffa genom hela Europa, upptäcka Japan, besöka Nederländerna, undersöka museer i varenda huvudstad och åka på kryssning vart som helst bara för att jag vill åka båt.

Men egentligen vill jag inte alls resa nånstans, utan bara vara hemma.

– Pffft! fnyser jag åt mig själv och åker till Dalarna, Lund, Öland, Skottland, Frankrike och Tyskland samt nu England … och har förstås jättejättekul.

Nu är jag hos min kusin Ann i Ditchling, dit man reser via

tom buss kl 06.30
proppfullt tåg kl 07 (”ni som står i främsta vagnen, gå bakåt i tåget eftersom vi är framtunga och jag därför inte kan köra på maxhastighet”)
fullt flygplan 10.45 (hey hey we’re monkeys)
tåg 13.00
bil 13.25.

Sedan åker man som seden bjuder till Tesco (liksom Ica Maxi) och häpnar över det enorma utbudet. Jag irrar alltid runt bland hyllorna och utbriser OJ! (mindre lämpligt i engelska sammanhang) och NÄMEN! så att Ann måste leta efter mig som vore jag ett litet barn.

Små hamburgare med nötkött och smält Philadeplhiaost.

Bao-bullar med friterad aubergine i japansk katsu-stil.

När jag och mina stora muskler är på besök, har Ann alltid några roliga uppdrag som inte kräver liljevita frökenhänder utan flyttgubbe-krafter. Denna gång besegrade vi en tempurmadrass som skulle rullas ihop, men trilskades som en treåring som inte vill ha på sig overall.

Treåringen gav upp när jag med mina gamla scoutkunskaper (råbandsknop, 1971) fjättrade madrassen.

Återvinningsstationen i trakten är mer en soptipp än Retuna i Eskilstuna. Ann och jag har varit här förut, och jag försöker alltid dokumentera det som slängs och i största allmänhet ta bilder av den fascinerande miljön. Men blir strängeligen tillsagd att det är förbjudet.

For safety and security reasons, we politely request that you refrain from taking photographs and video recordings at our sites without prior permission.

När vi på kvällen satt och tittade på BBC-deckare på tv, knackade det försiktigt på ytterdörren. Ann öppnade, och såg tre små pojkar i 10–12-årsåldern.

– Excuse us for disturbing you, but we were wondering if we might ask you a question.
– Of course, go ahead!
– We were just wondering whether you might, by any chance, have a fire going — or if it’s your neighbour?
– I beg your pardon? I don’t quite follow. We haven’t got a fireplace.
– Oh, then it must be your neighbour. There’s such a peculiar smell, and the smoke from the chimney is terribly black and thick.
– Goodness, how odd. We’d better go and knock on their door.
– We’ve already tried. We can hear a dog barking inside, but it’s completely dark and no one’s answering. We’re rather worried.

De väluppfostrade pojkarna följde med oss när Ann med bestämda steg gick mot en annan granne, som är släkt med hennes granne. Själv trippade jag med och lyssnade på hur pojkarna bekymrat föreslog än den ena, än den andra lösningen.

– Ojoj vad de små barnen här är bra på engelska, tänker jag alltid väldigt banalt.

Det var här röken bolmade ut, men bilden är tagen lite tidigare i ”dagsljus”. (Gissa om det där ni ser är tunga regnmoln.)

Äventyret slutade i en stor gäspning; förmodligen hade grannen bara eldat med sur-ved. Så var det inte mer med det.

(Min besvikelse höll jag dock för mig själv. Jag ville jag vore Miss Marple eller i alla fall Dr Watson, och att jag med en kopp te i handen skulle få redogöra för poliser vad som hade hänt. Vi skulle ha gått omkring i huset med tjocka, blommiga heltäckningsmattor och jag skulle nog ha hittat en mystisk flaska med arsenik, slarvigt slängd i den öppna spisen.)

Därefter måste man styrka sig på puben The Bull, där det är svettigt, stojigt, roligt, vackert och helt ljuvligt. Jag måste ha varit pubägare i södra England i ett tidigare liv.

Där på vänstra sidan av bygatan, mittemot The Bull, bodde han som skapade basgången i ”Walk on the Wild Side”: Herbie Flowers (1938–2024).

9 kommentarer

Husbilsresan: Kallstadt–Hamburg

Husbilsresan: Kallstadt–Hamburg

Publicerat av Lotten Bergman den 18 oktober 2025 13:16

(Länk till dag 1 & dag 2 & dag 3 & dag 4 & dag 5 & dag 6 & dag 7 & dag 8.)

Vi i husbilen vaknade tidigt på gården vid vinhuset Henninger, för vi sov i en bastu.

– Luft, Luft, es gibt kein Luft! tjoade jag precis som två damer i en tågkupé på min tågluff 1986.
– Ut! vrålade svettiga Lisa.
– Va? sa Jesper sömndrucket.

Ute var det blott 5 °C, så vi blev snabbt avkylda och glada. Precis då kom vår vinbonde Rüdiger med allt vin som vi köpte igår: 54 underbara flaskor för sammanlagt 3 000 kr. Han kunde inte sluta prata om Sverige, vinerna, vädret, resor, den romerska ruinen och så halade han fram en liter Glühwein ur innerfickan. På tyska förklarade han att vi behövde värma oss med denna trolldryck och att vi helt enkelt måste komma tillbaka.

– Och kör nu riktigt försiktigt på Autobahn, för det är en hemsk väg. Ja, verkligen hemsk. Hals- und Beinbruch.

Vi packade, fixade och donade, pratade länge med det tyska paret i husbilen bredvid oss, glömde en den mycket viktiga toanyckeln inne på just toan, gick in till till det idag väldigt mycket mindre stressade paret Henninger och bad om en extranyckel, lämnade tillbaka alla nycklar innan vi kom oss för att gå på nyss nämnda toa, försökte backa och trixa oss in till ett avlopp för att tömma ”gråvattnet” (disk- och duschvatten), men misslyckades – och kom sedan äntligen iväg mot Hamburg.

Efter blott någon kilometer tvärstannade vi på en bensinmack som hade snorbillig diesel. Samt en trasig betalningsmojäng, världens läbbigaste toa och tidernas absolut otrevligaste bensinstationsdam.

– Bitte Karte entnehmen! röt betalmojängen.
– Jag har redan tagit mitt kort.
– Bitte Karte entnehmen!
– Jag har knappat in koden och tagit kortet!
– Bitte Karte entnehmen!
– Quatsch! sa jag och gick istället in till otrevliga damen.

Dialogen med henne behöver inte återges här, för den ser precis likadan ut som mitt utbyte med betalmojängen.

Här står jag och undrar hur jag ska betala och vart mitt betalkort tog vägen, om vi nu kommer att hållas gisslan och hur i helskotta jag kunde bortprioritera toabesöket i morse pga. nyckeltrasslet.

Den svinkalla toan på bensinmacken var som en bunker med en decimetertjock dörr med glapp, pyttelite toapapper, plastmatta i träimitation, kallt vatten och tom tvålbehållare.

Men jag hade sällskap av en synnerligen snygg spindel, som trivdes bättre än jag i fukten.

När vi stod där på den billiga men otrevliga macken BRÖÖLTUTADE någon på oss från vägen. Vi hoppade högt och tittade förskrämt på varandra – men det var bara det tyska paret från parkeringen som vinkade adjö med glada miner.

Därefter inleddes maratonresan på 6–8 timmar: Autobahn, Autobahn, Autobahn … och massa Stau. (Alltså när trafiken står helt stilla eller går långsamt.) Men det mest minnesvärda är ändå de sanslöst vackra höstfärgerna som naturen erbjöd – som svårligen fotograferas när husbilen far fram i 130.

Så då tog jag bild av en liknande färgprakt: toaletterna.

Vi stannade flera gånger på rastplatser som var kopior av varandra; det verkar som om mat- och toaplejset Serways har något slags monopol. Det funkar nog bra, men ooooooooh så trist det är med samma currywurst om och om igen. (Lisa och Jesper är currywurstfantaster, så de led inte alls.)

När vi efter ett sådant stopp skulle in i husbilen, fick jag inte ner dragkedjan till fickan med bilnyckeln.

– Déjà vu! sa jag. Jag kan inte öppna fickan!
– Nämen? Igen? sa Lisa, som har hört mig berätta om när samma sak hände för ett par år sedan och 112 blev inblandat.
– Ja, kolla!

Vi slet och drog i fickan ett tag. Eftersom det var kallt ute, tryckte jag på knapparna genom tyget så att vi i alla fall kunde sitta i värmen i husbilen. Vi fortsatte att slita och dra. Ingen hade sax eller tillräckligt hårda nypor för att slita sönder fleecetröjan som Hulken.

Såhär. Slita och dra, böja och bända. Och skrtjschhh – så öppnades fickan plötsligt av ingen anledning alls.

Jag körde och körde och Lisa läste kartan med hjälp av Google maps. En gång blev jag tutad på av en bil med antik husvagn; de blängde och pep sedan iväg och körde slalom mellan bilarna genom att byta fil varannan sekund. Några Teslor körde förbi i 300 knyck och massa helt vanliga fjesbilar körde om mig även när jag körde så fort att knogarna vitnade.

I realtid har Lisa fått rapporter och vägarbeten och trafikstockningar och blixtsnabba förslag på alternativ vägrutt. När vi var i närheten av Hannover, blev vi plötsligt omdirigerade till en absurt liten och vansinnigt kuperad väg med hårnålskurvor.

Inledningsvis såg vägen på kartan ut som ett Z.

Husbilen är verkligen inte en smärt liten folkabubbla, utan ett vägmonster. Men oh, så fantastiskt det var att få uppleva alla små tyska byar med gulliga hus och vackra höstlöv.

När jag fick möte, var halva bilen ute i spenaten.

I utkanten av Hamburg kom Lisa på att vi skulle övernatta på en närliggande restaurangparkering i en av byarna. Hon delegerade till mig att boka bord och parkeringsplats, och dokumenterade mig när jag talade tyska med tyskar som svarade på okänd rotvälska.

Trots min förtvivlade uppsyn här, lyckades jag göra mig förstådd.

Jag beställde något som jag tolkade som pyttipanna: Putenpfanne. Det var varm melon, varmt päron, varm kiwi, pastaskruvar, ~~kyckling~~, kalkon, grönsaker och friterade bananbitar.

Detta var näst sista dagen på vår resa. Imorrn kommer avslutningen och några rekommendationer om någon läsare skulle vilja genomföra ett liknande stolleprov!

Uppdatering: vi är inte kvar i Tyskland, vi har inte fastnat nånstans – jag har bara inte fått tummarna loss och placerat dem på tangentbordet. Återkommer så fort jag har föreläst färdigt om AI i Stockholm – hela den 21 okt!

9 kommentarer

Husbilsresan: Lübeck–Frankfurt

Husbilsresan: Lübeck–Frankfurt

Publicerat av Lotten Bergman den 12 oktober 2025 09:25

(Dag 2)

Igår morse vaknade ungdomarna (som är i 30-årsåldern, kanske ska tilläggas) två timmar efter mig. När de inte var vakna hann jag sabotera hela min mejldatabas, kissa fel i husbilstoan, slå stortån i en och samma jävla kantiga kant tre gånger, sopa golvet i husbilen och gå ut och andas tysk luft.

Därefter fortsatte morgonen med att vi alla tre försökte få igång den alienliknande, synnerligen futuristiska kaffemojängen som krävde miljöovänliga kapslar. Den sprutade vatten som en trädgårdsslang, den mullrade och pyste och den gav efter varje försök – när vi hade tagit bort muggen – upp en suck med efterföljande vattenprutt som vi inte alls var beredda på.

Jädra snygg. Men oanvändbar. (Och en plasthyacint.)

– Men det är ju väldigt små kapslar.
– Små? Hur ser stora kapslar ut?
– Inte vet jag.
– De ska nog inte skramla omkring där inne.
– Hm. Och hur ska kaffet egentligen komma ut?

– Äsch, jag hackar hål i kapseln, sa jag. (Det hjälpte inte ett dugg.)

Till slut gav vi upp och tog allt varmvattensspill och gjorde påste istället. Ungdomarna är för övrigt inge vidare frukostätare; Lisa åt Toblerone och Jesper ölkorv. Jag klämde i mig två snabba bananer och började vid elvasnåret att hallucinera om äggröra och bacon. Så då stannade vi och köpte kaffe till mig.

Husbilens vinande, tjutande, swoschande och allmänt låtande avhjälptes faktiskt lite grann genom – tadaaaa – silvertejpen som jag hade i min packning.

Lisa tejpade helt sonika igen stora husbilsdörren.

Resan på Autobahn tog sin modiga tid med Stau här och där. Det var riktigt trevligt eftersom vi satt högt och vädret var vackert och inget hetsade oss. Vi öppnade fönstren och lyssnade på en kass ljudbok där uppläsaren visslade på alla S och svalde sista ordet i alla meningar. När vi bytte till ompa-ompa-Oktoberfest-musik blev det lite mer livat.

Blott 18 km/h på Autobahn. Vid de flesta ställena var det sanslöst vackert med lövträd i regnbågens färger, så vi bara njöt.

När vi körde förbi en vindkraftverk-koloni som for runt som flygplanspropellrar, utbrast jag:

– OJOJ vad det snurrar!

Lisa blev alldeles förskräckt och räckte sig efter närmaste godispåse samtidigt som hon sa:

– Nä! Va? Är det blodsockerfall? Ska jag ta ratten?

I kvällningen kom vi fram till Osthofen i Rhendalen, där vi parkerade vid en vingård. Vi kom alldeles för sent för visningar och provsmakningar, men husfrun Anette släppte allt hon hade för händer och välkomnade oss in ändå.

En timme senare hade vi fått smaka på sex olika viner och ätit tre olika Flammkuchen (lax, grönsaker, rökt tofu) – för Anette var ju naturligtvis även kock.

Här förklarar Anette med hjälp av en leksak hur man skördar vin – druvorna skakas loss under tröskan på exakt rätt dag i processen och plockas sedan upp av samma maskin. ”Inte ett enda blad följer med i hanteringen!” (Mannen som kör maskinen har jour, och står beredd i ungefär en vecka medan vingården går och känner och klämmer på druvorna.)

Här är en helt ljuvligt välsmakande grönsaks-flammkuche – en vit pizza med krämfräs istället för tomatsås.

Jag har vänner som kämpar med att få dahlior att trivas i Sverige. Därför tog jag en bild i pannlampans sken sent igår; dahlior växer som ogräs i dalen!

Nu ringer alla kyrkklockor uppfordrande i byn. Men vi ska sitta i husbilen och äta prinsesstårta till frukost – och sedan halta iväg och undersöka omgivningarna i gnistrande solsken!

9 kommentarer

Skottland dag 8: smokie, chippy och inte bowling

Skottland dag 8: smokie, chippy och inte bowling

Publicerat av Lotten Bergman den 7 juli 2025 09:23

Efter gårdagens galna skogspromenad och sena kvällsmat vaknade vi till regn och slask samt slut på toapapper. Så Kicki och jag travade iväg till närbelägna Asda, som är en sån där rolig affär som t.ex. Ica Ma*i skulle kunna vara. Där ska allt från balklänningar till inlagda citronskivor finnas!

Men först åt vi lite frukost och drack snabbkaffe i duggregnet medan Chizz och Skotten fortfarande sov.

På staketet sitter en skylt från Chizz’ hemstad. Förvånade konstaterade vi där vi satt att det var ju dit vi skulle senare under dagen.

Vår plan var att åka till just detta Arbroath för att hälsa på ”Mad Dogs dotter”. På vår resa åker vi nämligen inte bara mellan slott och hotell eller museer, utan vi söker upp Skottens alla gamla polare som är utspridda i hela Skottland. Det som förenar dem är att de har åkt land och rike runt för att kolla på Skottlands fotbollslandslag – som förlorar nästan alla matcher och nästan aldrig tar sig till VM eller EM.

Några av dem ses här på en bild som jag tog redan 2004. Man kan liksom ana att de har kul.

Mad Dog själv dog för några år sedan – men då ser detta galna killgäng förstås till att hålla lite koll på dottern Megs. (Ingen minns idag varför Mad Dog egentligen kallades just det.) Vi sammanstrålade med denna dotter på en pub i Arbroath, inrymd i en lokal som 1980 respektive 1981 såg ut så här:

Och just idag så här:

Här inne åt vi en ”smokie”, som är en fantastiskt god fiskrätt, och en speciell ”cullen skink” som jag skulle kalla en fiskgryta.

En smokie, några tattisar och 70-talsgrönsaker samt Irn-Bru som färgmatchar morötterna.

Hela Arbroath är fylld av olika sorters fiskar-mojänger som dessa tinor och den fuktiga luften luktar fisk, fisk och åter fisk.

Under hela vår resa har Skotten kört bilen, även om jag har ”co-driver’s licence”, som hyrbilsfirman uttryckte det. Jag sitter bara i baksätet och smular kex, dricker te, kommenterar saker som vi inte ser och roliga ortnamn som jag uttalar fel; jag är på det hela taget som ett oansvarigt barn.

För inte är jag väl mogen att köra omkring på dessa vägar?

Sista målet var idag det lilla samhället Scone [sgyn], där vi omedelbart kastades in i ett kompisgäng som ses på söndagar i bowlingklubbens lokaler. Eftersom ingen av dem spelar bowling men alla är högljudda och envisas med att komma varje söndag, har det tydligen blivit så att bowlarna själva håller sig undan just på söndagar …

– Vabaha? sa vi när vi såg var bowlingen spelas.

Bowling, förresten? Jo, det som alla i gruppen skrattade mest åt var när vi undrade hur i hela friden käglorna kunde stå på gräset. Men det var ju inte bowling, utan bowls – som spelas med asymmetriska klot som inte kan rulla rakt! Det låter helt sanslöst, så i morgon kanske vi kan hitta några av de där bowlarna som håller sig undan på söndagar.

Dagen avslutades på en chippy-shop, där vi beställde sånt där som de äter i brittiska filmer: friterade saker som är mjuka, superkladdiga och insvepta i papper.

Min portion bestod av tre gigantiska vårrullar och minst ett kilo sladdriga pommes frites. Mums!

Så här såg resan ut: Aberdeen (där vi mest gick omkring i skogar och inte ens sneglade på centrum) –> Arbroath –> Scone.

Nästa projekt: att titta på en mystisk sten!

4 kommentarer

Skottland dag 7: skog, sluss och slott

Skottland dag 7: skog, sluss och slott

Publicerat av Lotten Bergman den 6 juli 2025 15:53

Liten varning: detta inlägg är långt som ett ösregn!

Gårdagen bjöd på ännu en full Scottish breakfast – nästan likadan, men fortfarande var the black pudding godast på tallriken.

Tattis-sconesen (den som även denna morgon ser ut som ett brunt kuvert) var däremot helt annorlunda: krispig och ihålig och jättegod!

Hotellet som vi hittade vid foten av Ben Nevis efter en minuts letande utan att ens snegla på Booking eller eventuella recensioner var alldeles utmärkt, så här kommer en rekommendation: The Imperial Hotel i Fort William. När det inte spöregnar kan man från vissa rum se hela Ben Nevis, men där hade vi otur.

Så jag fotograferade heltäckningsmattan inomhus istället.

Resan var lång och omständlig och kanske även lite dumt planerad (se gårdagens inlägg), men äsch, sa vi. Här kommer en liten bildoddyssé!

Terrängen i Skottland är knölig som en obäddad säng i jätteformat eftersom de pusselbitar som är land idag en gång i tiden krockade med varandra och skrynklades till. Sedan gled inlandsisen fram och tillbaka och stökade till landskapet ännu lite mer. (Tänk er att jag förklarar Skottland för en mig närstående treåring.)

Och så kom människor och behövde elektricitet, och de lyckades helt otroligt faktiskt fylla dessa bergsmassiv med elstolpar – backe upp och backe ner!

Men så åkte vi iväg mot Loch Ness och andra vatten. I Fort Augustus fastnade vi länge vid slussarna, där tre segelbåtar kämpade sig fram i Caledonian Canal, som kan liknas vid Göta kanal eftersom de båda byggdes i början av 1800-talet. Men Göta kanal är väldigt mycket längre. (Vi svenskar är dessutom noga med att betona att vi grävde vår kanal för hand, så det så.)

Här är det en tysk båt som kämpar. De två båtägarna kommunicerade snillrikt med varandra med headset. Jag stod och lyssnade som en spion och hörde dem säga i helt vanlig samtalston ”släpper du efter lite nu”, ”ja, men kolla på den andra så att den inte ger efter” och ”det här kommer att gå bra”.

Vi körde längsmed hela Loch Ness utan att se ett enda monster, men det är väl inte säsong kantänka. Slottsruinen Urquhart Castle var imponerande både vad gäller läge och storlek samt oerhört välplanerad som varande turistattraktion.

Jag kan verkligen se charmen med ruiner, men saknar förstås dunbolster och tunga gardiner.

I Inverness promenerade vi omkring, hittade en sopplunch (soppor är perfekt mat på resa) och köpte lite roligt skräp på Tesco. Sedan fick vi för oss att vi måste köpa varsin skotskrutig handväska, så vi fastnade i en rutig butik hur länge som helst innan vi kom på bättre tankar och drog oss vidare mot nästa slott.

Så pampigt, men så slitet bibliotek i Inverness. Kolla hur det växer grönska uppe vid taket!

Det första som mötte oss i ett stort shoppingcenter var överfulla, stinkande soptunnor som inte på några villkor hade accepterats inne i t.ex. Gallerian i Stockholm.

Cawdor Castle var en spännande upplevelse på många olika sätt med en spännande bakgrund, kidnappning av en nyfödd Muriel, nyupptäckta lönnrum och träd som är så gamla att de riskerar välta en stenmur.

Snart välter muren in i trädgården bakom!

I trädgården fanns så många vackra blommor att Kicki blev alldeles yr av lycka eftersom hon har gröna fingrar. Själv fingrade jag bara på mobilen och tog massa foton som syns i allra översta bilden i detta inlägg.

Slottet bebos halvårsvis av en konstintresserad slottsfru, så mitt bland alla antika möbler står helt vanliga, pösiga soffor och tv-apparater – fast de är gömda inne i gamla möbler. Det jag saknar i slottsruiner fanns det hur mycket som helst av här.

Alla tavlor föreställer förstås slottsfruns anfäder.

Guiden berättade att allt i detta rum är snett och vint och fel samt att färgerna är alldeles tokiga – men att alla gillar det. (I hörnet står en tv-möbel.)

En manlig och en kvinnlig gästsäng – i olika storlekar.

I ”det gamla köket i källaren” fanns så mycket att se. Det användes i 300 år (ända till 1980-talet), och forskarna är mycket förbryllade eftersom slottet verkar ha stått helt utan kök i flera hundra år.

När vi kom ut i den överraskade solen, hade Skotten satt sig att vila på en gräsmatta. Men han var inte den ende.

Skotte nummer 1 är en helt främmande skotte som bara låg utspilld där. (Han skrattar för att jag frågade om jag fick ta en bild på honom eftersom jag är så förtjust i vågräta män i kilt.) Skotte nummer 2 är Skotten.

Men den största, omvälvande händelsen skedde redan i entrén till detta slottsmuseum: vi fick pensionärsrabatt! Alla som har fyllt 60 år räknas som gamlingar och vi blev så glada över detta absurda faktum att vi inte kunde sluta skratta.

– Do you need proof? sa jag och grävde lite efter legitimationen.
– Oh noooooooooooo! sa spärrvakten med emfas och bad sedan om ursäkt när han insåg att det nog var en förolämpning.

I kvällningen kom vi fram till Aberdeen och Skottens gamle vän Chizz, som bodde i ett litet trerumshus med gröna väggar, gröna golv, gröna möbler och gröna gardiner.

– Kom så går vi en promenad till närmaste pub och äter mat! sa han.
– Ja! ropade vi i korus eftersom vi var hungriga, törstiga och trötta.

Sedan vidtog den underligaste jakten på mat sedan grottmänniskorna inte kunde hitta en älg att göra biffar av. Chizz ledde oss över gator, in i en skog, på smala stigar, upp och ner, in på en pub utan folk och utan mat, men med några hundar och väldigt mönstrade golv.

– Här tar vi en öl! sa Chizz.

Efter den drogs vi ut på ännu en skogspromenad på okända stigar mot okända mål. Mitt i skogen stod en skylt som pekade mot nästa vattenhål: ännu en pub.

Chizz tyckte inte alls att det var underligt att man sätter ut pubskyltar ute i en skog.

När vi kom fram, fanns det massa folk och möbler, hundar och rutig heltäckningsmatta. Men ingen mat.

– Här tar vi en öl! sa Chizz.

Efter den konstaterade vi att även om öl mättar bra, var det nog så att vi ville vandra till den närliggande matbutiken ESDA för att köpa mackor. När Kicki och jag kom ut med en liten påse nödproviant, stod Skotten med en stor kartong med skotsk kina-mat i famnen.

– Nu går vi hem och äter! sa han.

Vi åt tills vi somnade och mackorna fick vänta till frukost!

Den långa, omständliga rutten som gav oss en miljard upplevelser.

Imorrn åker vi mot okända mål i Scone! (Som uttalas ”sgynn”.)

2 kommentarer

Att äta upp

Att äta upp

Publicerat av Lotten Bergman den 6 april 2023 18:21

Att jag är en bedrövlig sovare som knaprar allergitabletter och räknar baskettröjor för att kunna somna är känt sedan länge. Jag kan inte sova trots att jag följer alla råd utom de som handlar om spikmattor och meditation, och får därmed skylla mig själv.

Med risk för att få äta upp det jag nu påstår, måste jag säga att fördelen med att gå och lägga sig kl 02 (sensomnaren Lotten) när man måste gå upp klockan 06 (sengångaren Lotten) är att man i alla fall är någorlunda sömnig ungefär ett dygn senare.

Men nu under vikariatet på SFI har jag fått uppleva en helt annan sorts sömnighet – och det handlar inte om min egen. Själv släpar jag mig upp vid halv åtta, äter havregrynsgröt med bananer och jordnötssmör som vore jag Elvis Presley, medan de muslimska eleverna som deltar i fastan under ramadan ungefär då börjar bli sugna på lunch. Just nu måste de fasta mellan ungefär 06 och 20, vilket innebär att när klockan närmar sig slutet på skoldagen runt 16.30, ser de i kors.

– Nej lärare, jag inte trött! säger eleven som inte kan komma på vad ett verb är.
– Gå hem? säger tre elever i korus när jag talar om att det är rast.
– Vad äter lärare? säger eleven som vanligtvis med lätthet skulle ha förstått min förklaring av uttrycket ”risk för att äta upp något man har sagt”.

Alla bedyrar de att de inte är påverkade av fastan eller att de inte får dricka ens vatten på 14 timmar. Men som lärare ser jag på dem att de inte kan hålla fokus. Skrivuppgifter som i vanliga fall tar 15 minuter, kan ta uppåt en timme och ord som chaufför, betalning, avi och konstnär är helt omöjliga att komma på fastän vi har rabblat dem i en vecka.

Samtidigt funkar ju de ickefastande eleverna precis som vanligt … Ja, ni förstår vilket gissel det är.

Slumpvis utvald matbild som kommer från Unsplash! (Foto: Casey Lee.)

Apropå att äta eller inte äta: nu ska ni få ta del av påskplanerna som inte på några villkor hade gått att genomföra om jag hade varit ramadansk.

Fredag: 17 runt bordet – puttanesca, ”ett fantastiskt bröd” (Annas kokbok), sallad, glasspinnar och godis
Lördag: 13 runt bordet – ugnskalkon, ugnsrostade grönsaker, sallad, kladdkaka
Söndag: 11 runt bordet – ett nyskjutet lamm, ugnsrostade grönsaker, glace au four

Om jag överlever detta, lovar jag att äta upp alla rester nästa vecka.

17 kommentarer

Mycket dålig mat och lite fopoll

Mycket dålig mat och lite fopoll

Publicerat av Lotten Bergman den 19 november 2022 23:09

Vi befinner oss i hufvudstaden – den djefla mannen och jag – och rullar hatt på storstadsmänniskors vis. Bioutbudet är gigantiskt (vi vill dock inte se nåt), kaféerna står som spön i backen (vi hinner tyvärr inte kvista in på dagtid) och restaurangerna är fler än granbarkborrarna i skogen. Vi är som vanligt komplett oförmögna att välja.

– Ska vi äta där? säger jag och pekar på Phil’s Burger.
– Jättegott, men den kedjan finns ju hemma i Eskilstuna, svarar DDM och spanar i fjärran.

Han lyfter näsan som en varg som känner vittring. Den asiatiska på hörnet krockar med hamburgerplejset rakt fram och tapastjosan i nästa kvarter. Vi halkar vidare i snömodden på Norrmalm.

”På grund av rådande väderlek …” skrev SL och ställde in alla bussar. Ja, ni ser ju hur hemskt vädret är.

En dryg halvtimme går. Fuktkylan kryper in under jackan och fingrarna är kalla trots tjockvantar. Näsan är röd och magen kurrar.

– Landskampen Sverige mot Algeriet börjar strax! kommer jag på, och pekar mot en pub som har stora tv-skärmar.

Perfekt. Vi går in och finner att klientelet och menyn är spretiga som två gamla tandborstar. Jätteperfekt och trevligt. Ljudnivån är hög och alla verkar trivas. Vi beställer en tacotallrik till förrätt, sedan tar jag fish’n chips (eftersom jag alltid försöker äta fisk ute på lokal), medan DDM tar en kalvschnitzel (eftersom han alltid försöker äta kött ute på lokal).

Otroligt snabbt kommer maten … men allt serveras på en gång. Servitrisen slänger fram tallrikarna på bordet. Klirr, pang bom, swiiisch.

– Eh, vi ville ha förrätten före huvudrä…
– Ja. Men nu kom de samtidigt. Det blir bra det.

Säger servitrisen och försvinner.

I förgrunden anar ni min fisk – en stor, panerad fiskpinne – och bleka, osaltade påmmfritt. Till höger förrätten. I bakgrunden schnitzeln med ”råstekt potatis”.

– Men vad har hänt med din potatis? säger jag till DDM som ju alltid äter som en get: utan problem eller eftertanke.
– Ptja. *svälj* Den går ju att äta.
– Men är det gott?
– *harkel* Den går ner. *svälj*

Jag äter min stora fiskpinne och drömmer att fiskpanetten på tallriken istället hade varit en rejäl fisk som hade doppats i frityrsmet och faktiskt friterats. Lite salt och vinäger på de halvljumma pommes fritesen förbättrar smaken lika mycket som socker bidrar till smaken i en sockerbit. Jag tuggar och sväljer – man är ju ingen fjölig fjant som klagar på flugan i soppan, liksom.

Plötsligt gör fopollskillarna mål på tv:n. Jag reser mig upp och sträcker armarna i vädret och ska precis ropa YEEEAAAAH! … när jag märker att ingen annan bryr sig. Skamsen sätter jag mig ner och avslutar måltiden med lite förrätt.

I matchens halvtidsvila reser vi oss upp för att gå, men passerar då toaletterna, vilket vi förstår av lukten.

– Det måste vara en pissoar i närheten, säger DDM med kännarmin.
– Men va … har alla pissoarer en stinkzon på tio meter från origo? säger jag förbluffat.

Ja, jag öppnade försiktigt herrtoan – bara för att få ta en bild. (Det var lika njutbart som att äta den smaklösa maten. Fast liksom tvärt om.)

Får man fara ut så här mot ett till synes trevligt och trivsamt lokus? Vem är väl jag att bedöma att maten var undermålig? Toan kanske bara hade otur just idag? Tänk om jag gör någon ledsen och bedrövad!

Äh.

Ät inte här. Men drick öl och kolla på sport!

29 kommentarer

Tvära semesterkast: från Sörmlandsregn till Västkustsol

Tvära semesterkast: från Sörmlandsregn till Västkustsol

Publicerat av Lotten Bergman den 11 juli 2022 17:29

I förra veckan var det cykling (ett ord som i mina öron alltid låter som ”kyckling”) på schemat. Söderut trampade vi mot slott och herresäten, vilse i pannkakan men med underbart sjöbad, fnitter, skoj och inga missöden. Fyratimmarscyklingen (ah, fyratimmarskyckling skulle kunna vara nåt tjälknölsliknande recept) hemåt mot norr i hällande spöregn var en helt annan upplevelse.

Vi var så fullständigt plaskplöta inifrån och ut, att det kippade i bh:n.

Men ändå var det för somliga oerhört viktigt att sadeln var torr.

Komna till Gnesta, klev vi in på Frösjö Värdshus, plaskade oss fram till ett bord och installerade oss som vore vi hemma runt köksbordet.

Våra vattenlik till fötter samsades under bordet med två vilsna chilinötter.

”Förlåt” sa vi till personalen när vi drog av oss jackor och tröjor, som fick vridas ur ute vid entrén. ”Pffft”, sa personalen leende, som tydligen hade varit med om att ta emot trötta cyklister förut.

– Jag ber om ursäkt för pölen här, det ser nästan ut som om jag har kissat på mig, sa jag.
– Vill ni att vi tänder en brasa åt er? sa personalen lugnt.

Tio minuter senare stekte vi skor och en ljuv doft av gummi spreds i restaurangen.

Men vi kom obegripligt nog – trots förbiskvättande lastbilar på 80-vägar – helskinnade hem.

Och så gick ett par dagar. Vips, hamnade jag med den djefla mannen i en bil som for tvärs genom Sverige till en båt som tog oss till en krabbfylld fiskebod på Hästvom (Hästvam, Höstvomb, Höstvamb) på Västkusten.

Båtbild! (Vi har inte åkt särskilt mycket båt någon av oss, så det här är en ovanligt syn.)

Solen skiner, krabborna står som spön i backen och de vita skrattrynkorna avtecknar sig numera som modern konst i hela ansiktet.

Den djefla mannen tittade maten djupt i ögonen. (Det konstaterades snabbt att den här var på tok för liten. Han fick gå till säters och äta sig fet.)

Men de här godingarna … Krask, knak, slurp och smask. Sa inte krabban.

Uppe på den öde ön Trinisla (förr kanske tre öar, numera tre ötoppar) hade ett mystiskt stenrep klämt sig ner i en skreva.

På Hästvom kom Försvarsmakten en dag för många år sedan och sprängde bort ett värn, som hade funnits på platsen sedan åtminstone andra världskriget. Pang bom tjoff, så var det bara massa sten kvar av bunkern.

Men till platsen kom Herr Gabriel efter en tid och började lägga stenarna snyggt runt betongen. (Han är dock inte helt färdig än.)

Det är Tjugotvååringens pojkvän – Starke Arvid – och hans familj som hyser oss i detta skärgårdens himmelrike. Men är allt verkligen bara idyll, skönhet, god mat, båtfärder och spännande klippformationer i dessa trakter runt det mordfyllda Fjällbacka?

Nej, nyss hittade jag en jättedöd fågel.

25 kommentarer

Nix avokado

Nix avokado

Publicerat av Lotten Bergman den 4 november 2021 01:26

Precis lagom till att jag har vant mig vid att stava avokado med k (vilket ju borde ha varit en självklarhet för länge sedan), visar det sig nu att avokadons poppisdagar är räknade.

The avokado-end is tydligen near. Och här kommer för att fira detta några av mina bottennapp för ungefär 18 kr styck.

Avokadoaversionen i världen beror dock inte på besvikelserna ovan. Förutom att avokadorna kostar skjortan och sällan är bra, behöver de ohemult stora mängder vatten och så forslas de dyrt och inte alls med miljövänliga segelbåtar – och inte är det avokadoodlarna som får kosingen. (Låter bekant, va?)

Men hur länge har vi käkat avokado i Norden? Hm. Oj! Jag visste inte att avokadon fanns i Sverige såpass tidigt som på 1930-talet!

Jag ser framför mig hur kokerskor och hembiträden liksom jag stod där och svor över bruna trådar och övermoget klegg. Eller var avokadon månne tåligare förr? Eller var det kökspersonalen som var tåligare? Hur som helst finns det inte en enda avokadoannons 1939–45. Sedan dyker de upp igen.

Men hur ska Sveriges befolkning klara sig utan guakamole (som det ju borde stavas) på fredagskvällarna? Jo, med bondbönor – vars pris jag inte har den blekaste aning om. Men inte är det 18 kr styck.

Jag har nu hittat 27 bondböneröra-recept som varierar oerhört lite sinsemellan. Här kommer ett mellanting av dem alla!

300 g bondbönor (utan skidor, men det vette attan om de måste kokas eller ej)
1 hackad röd chili
2 hackade mittemellanstora vitlöksklyftor
2 msk finhackad mynta eller koriander
en halv pressad citron
2 msk turkisk yoghurt
salt och svartpeppar

Gån ut och testa! Rapportera gärna!

Uppdatering!
Bondbönorna måste kokas! Annars blir det katastrof!

35 kommentarer

Jag önskar mig …

Publicerat av Lotten Bergman den 6 mars 2021 14:24

… fred på en pandemifri jord, förstås. Solsken och nya knän. En fungerande bil och en badrumsrenovering. Ett par meter av Viola Gråstens lintyg ”Oomph” också, tack.

En helklockad klänning tänkte jag sy till ett eventuellt midsommarkalas.

Men jag har kommit på mig själv med att drömma om en faslig massa andra saker – som är komplett gratis. Nu kommer ni strax att skaka på huvudet och säga ”nu upprepar hon sig minsann” samt ”äh, kom med nåt nytt, va”.

Pfft, jag minns knappt vad jag gjorde i morse, så jag stirrar intensivt på en taklist, visslar ”Old Man River” och låtsas som ingenting.

Jag önskar mig av er, kära kommentatorer (som kanske inte heller minns något och som inte heller ens vet vilken dag det är) –

matrecept (de behöver inte ens vara enkla!)
vintips
brödrecept (inge krångel, jag har inte surdegar och jässtenar eller vad det heter)
coola hushålls- eller toapappersrullelösningar
alla möjliga inredningsidéer förresten
husmorstips (inte flugsmälla i bestickkorg)
sedelärande historier.

Det här med recept har jag bett om förut, så vi kör en liten repris – några som föll oss i smaken!

Min egen (hm, definitionsfråga) pastasås:

Man tager sig en burk med krossade tomater.
Man tager sig en burk med tapenade.
Man blandar.
Man häller rubbet i nykokt pasta.

Men ni ska få mer!

Falstaff, fakir. Hur i hela friden en så allvarlig man med till synes milt sinne kunde vara så halsbrytande rolig, är en gåta.

Här kommer en av Falstaff, fakirs sedelärande historier – av mig iklädd modern språkdräkt:

Nioåriga Pella hade trots sin unga ålder ljugit två gånger, vilket tyngde hennes ärliga mamma. Hon förmanade dottern och bad henne att alltid tala sanning – samt hotade med att stänga av diverse mobilappar om hon inte lydde. Den lilla Pella brydde sig dock inte nämnvärt om detta, vilket vi strax ska få höra mer om.

En vacker sommardag var den lögnaktiga Pella ute och lekte med ett par sanningsälskande kompisar. De fotograferade varandra och lade ut bilder på Instagram och kommenterade dem sedan på ett kanske inte alltför trevligt sätt. Då kom en liten katt tassande mot dem.

– Min katt! utbrast Pella.

Eftersom de små sanningsälskande flickorna trodde på Pella, började de genast att jaga fatt på katten för att ta bilder på den. Katten fräste och jamade, och krängde sig loss när en av flickorna lyckades dra den i svansen. Kattens ägare kom ut ur sitt hus och ropade till tjejerna:

– Vad gör ni? Varför jagar ni min katt?

En av tjejerna svarade snabbt:

– Vaddå din katt? Det är ju Pellas!

– Det är det inte alls, och förresten får ni faktiskt inte jaga katten och dra den i svansen oavsett vem som äger den! Kom hit, tjejer! Nu ska ni få lära er hur man umgås med husdjur!

Det ville tjejerna inte alls, så de sprang iväg, ända hem till Pellas mamma. Där berättade de vad som hade hänt och hur Pella hade påstått att hon ägde en katt.

Detta gjorde Pellas nyss så sansade mamma så vansinnigt ledsen att hon den kvällen grät ihjäl sig.

Moral:

Den som fortsätter att ljuga

kan ta kål på pappans fruga.

Fyll kommentatorsbåset med nästan vad som helst – gärna sånt som piggar upp!

Jag förstår att ni faktiskt vill njuta av språket i originalet också. ”Den lögnaktiga Pella” finns på Litteraturbanken, men jag erbjuder härmed lässervice:

”Den lögnaktiga Pella” (1894) ur ”En hvar sin egen professor eller Allt menskligt vetande i sammandrag. Kortfattad encyklopedi af Falstaff, Fakir. III delar i ett band”.

34 kommentarer