Hoppa till innehåll

Etikett: mat

Väldigt enkel mat!

Jag har ju förut berättat hur jag inte kan laga mat till färre än 15 personer. Enligt mig borde man få köpa

  • femliterspaket med krossade tomater
  • tiokilosförpackningar med pasta
  • 25-litersdunkar med fil och mjölk
  • tekannor som rymmer 20 jättepottor till muggar.

Jag har till och med skrivit till Tetra Pak och frågat om det finns något tillverkningstekniskt hinder för det där med stora förpackningar. Jag skrev:

Glasklart, tycker jag. Men svaret jag fick från generalen tydde på förvirring:

Överste Lotten skrev igen och förtydligade att jag inte var kund på annat sätt än att jag köper mjölk och fil i mataffären. Då fick jag detta svar:

Så då gav jag upp.

Jag hackar slarvigt, skär mig på konservburkar och bränner mig på allt som man kan bränna sig på. Varje matlagning är dessutom en ojämn kamp mot plåster och slöa knivar, för knivslipen rymde hemifrån 2018.

Nu har jag förstått att vi ska investera i en sån här, så att vi slipper få klagomål av alla gäster som inte kan få hål på tomaterna.

Men nu till ett fiffigt recept som är så enkelt att man trillar omkull. Pasta puttanesca brukar ju se ut såhär när man steker och hackar och har sig:

Den vackra delen av puttanescan: chili, vitlök och olivolja.
Den kanske lite mindre vackra delen: sardellpasta, oliver och kapris.

Men nu ska ni få höra vad man kan göra istället för detta – trots att det inte alls är särskilt jobbigt eftersom man nästan inte ens behöver ha slipade knivar till oliverna.

  1. Man tager sig en burk med krossade tomater.
  2. Man tager sig en burk med tapenade.
  3. Man blandar. Och häller rubbet i nykokt pasta.

Visserligen krävs kanske lite extra salt och en hög med persilja och parmesan – men det är ju petitesser.

Nu när jag tittar på vad jag har skrivit, inser jag att minst fyra varumärken borde sponsra mig. Okej, kanske inte Tetra Pak. Nä, hörni, nu måste jag leta efter fler plåster!

Har ni några såna här riktigt jädra effektiva recept på maträtter som blir så goda att man inte anar hur enkla de är?

 

Share
38 kommentarer

Att packa mat åt riskgrupperna

Plötsligt upptäckte jag att jag coronamässigt slappnade av lite. I söndags träffade jag 20 basketcoacher både utom- och inomhus. Förvisso på lämpligt avstånd, men det där med att vara lite social på riktigt kändes trevligt och inte alls farligt.

Sedan gick jag hem och duschade och bytte kläder som en hysterika.

Det gör jag även när jag har packat varor åt pensionärer, vilket Eskilstuna Basket gör ideellt åt en affär här i krokarna. Men det är inte internethandel som vi är vana vid, utan

  • handknattrade handlingslistor via mejl
  • en gratistjänst
  • ultrasnabb service
  • ganska svårt.

Jag pratade med mina släktingar, som berättade att i Stockholms innerstad måste man betala uppåt 300 kr för hemleverans och dessutom måste varorna beställas tio dagar i förväg. I Skåne är det tydligen nästan likadant – man måste helt enkelt vara ett under av planering och ekonomiskt stadd vid kassa för att klara av matleveranserna. Så himla orättvist, tänker jag, och hyllar landsbygden genom att applådera (utan att någon hör mig eftersom vi ju är på behörigt avstånd från varandra).

Så här går det till när man plockar varor!

Vi går med kärra och lådor och försöker lista ut vad det är pensionärerna vill ha. (Ja, alla är pensionärer; vi ser deras födelseår på lapparna.)

Jag som är en slarver, måste försöka ställa mjölk och fil för sig och inte ovanpå chipsen. Köttfärsen måste aktas för blompinnar och kålroten inte förväxlas med palsternackan. Frysvarorna bör inte placeras under den grillade kycklingen och man kan inte ersätta citronkakorna med apelsinrån!

Och så här irrar vi runt!

Eftersom vi basketspelare inte hittar i butiken och beställningen inte alls följer hyllsystemet, skulle man kunna gps-tracka oss så här.

Och så har vi då beställningarna.

  • Ibland är de glasklara som ”Lingongrova” eller ”en sån där röd juice som är bra för kisseriet”.
  • Ibland är de gåtfulla och kräver googling (3 pkt lasagnetter!).
  • Ibland är de helt obegripliga, så då får vi ringa till kunderna och fråga vad de menade.

Jag antecknade från senaste insatsen:

När vi kommer med påsarna är vissa pensionärer supernoga med att hålla avstånd och lämnar fram betalkortet i en liten plastpåse, medan andra har svårt att hålla sig från att kasta sig om halsen på oss.

Det är riktigt kul!

Och hur har ni det? Själv blev jag storligen förvånad när jag igår såg att  vår närmaste butik hade öppnat salladsbaren igen. Gör din egen sallad ur samma bunkar som 300 andra kunder idag, trallala!

Det borde väl vara ett big no-no?

Share
30 kommentarer

Påskmatsmassaker och en gåta

En gång när vi bodde i Skåne kom en av våra grannar hem till oss med en före detta trehjuling. Han var skitförbannad för att:

– DEN STOD PRECIS DÄR JAG SKULLE BACKA! KOLLA! DEN ÄR JU MOSAD!

Jag blängde amningstrött på honom och tänkte nåt i stil med ”undrar hur han hade uttryckt sig om ett av våra barn hade suttit på trehjulingen”. Så sa jag bara tack, och slängde trehjulingen i komposten.

En gång backade jag rakt in i en oskyldig stolpe. Jag körde säkert 0,1 km/h, och  stolpen vek sig som en italiensk fotbollsspelare och lade sig sedan ner och rullade ner i ett dike. Och en gång lyckades jag klanta mig jättemycket, men framlänges.

Framlängesolyckan gick till så här: jag körde upp på en mur.

Nu har jag  fått en rapport om hur min svåger har backat över en påse med mat. Orangeluvan skickade naturligtvis bilder på förödelsen.

Men höll äggen? Japp!

– Är det en purjolök?
– Japp, den var indränkt i ägg, och det kan ju funka. Fem ägg av tolv klarade sig! Baconet hade smitit ur förpackningen och hade tvärvetenskapligt möte med sillbitar.
– Grisfisk, liksom.
– Det konstiga var att sillar låg och simmade med bacon, trots att alla sillburkar var hela och stängda. Houdinitrick!
– Berätta mer!
– Jag kan servera zucchinimos och sill med honung!

Abba! Hallå! Produktavdelningen! Honungssill!

– Men det konstigaste var osten.
– Vaddå?
– Ja, alltså … Äsch, kolla på bilden.

Dagens gåta: ostens grymma öde. (Vi har facit.)

Ni ser – vilken bedrift! Jag lyckades skriva ända hit utan att nämna hur trist det är med coronapåsk när det dessutom är halv storm, molnigt och 5 °C samt lite hagelsnö i luften.

Och hur har ni  det?

Share
40 kommentarer

MoMA, vapen, män och ett gnissel (dag 9 i N.Y.)

MoMA måste man ju besöka om inte annat så för att det är så enkelt att säga, komma ihåg, åka tunnelbana till samt hitta bland alla skyskraporna. Men först råkade jag gå förbi det synnerligen välövervakade Trump Tower och krocka med dessa män (se nedan). Jag överdriver inte … jag gick rakt in i två av dem och har alltså nuddat vid pangtjofräsen som de går och släpar på.

Jag måste ha reagerat som vore det Trumpen själv jag sprang in i, för de läskiga männen bedyrade mig sin kärlek (honey, sweetie, darling) medan jag själv försökte fnissa mig baklänges därifrån samtidigt som jag klämde av denna bild.

Gulp, liksom.

Trumpsoldaterna var oerhört trevliga mot alla människor som ville posera med, framför och bakom dem. De svarade hur vänligt som helst på tilltal, men jag vågade banne mig inte gå tillbaka och fråga om de trivdes på jobbet.

Man kan gå mot MoMA i en kringelikrok in i en förhållandevis billig klädaffär, där det (liksom på alla andra ställen i hela New York) finns ett Starbucks – som jag berättade redan i början av min vistelse här, är Starbucks mitt plejs numera. Jag tar en kaffe och så sätter jag mig att vila fötterna eller skicka ut ett blogginlägg. Det är faktiskt inte alls mysigt; stolarna är hårda, borden rangliga och kletiga och ätutbudet är magert och väldigt fokuserat på antingen socker eller proteiner. Men de har internet och väldigt gott kaffe. (Jag tar sojamjölk i, så blir det lite lagom sött också.) Fast hur såg det ut just denna dag?

Huärrrrk, liksom.

När jag såg detta i de framlagda exempelprodukterna, hojtade jag till eftersom jag sedan 1981 kan det engelska ordet för mögel. (En helt annan historia som inbegriper mitt år i Dallas och en s.k. jock strap.)

– Yeah, it’s only on display. It says so, d’ya see? D-I-S-P-L-A-Y.

Sa Starbuckspersonalen. När jag senare påpekade att det varken fanns kanel eller kakao till en stackars liten kines som ville ha det i sitt kaffe, svarade de:

– No, not today.

[plats för förvånade flämtande suckar och famlande efter mejladressen till informationschefen på Starbucks]

Och nu ska ni få höra: MoMa var toppen! Verkligen! En rolig, intressant och lättsam upplevelse. Det enorma Met går förstås inte av för hackor, men stämningen på MoMA var liksom … fnissig. Jag stötte nästan omedelbart på van Goghs underbara stjärnor, som skymdes av en halvmåne med människor som tog selfisar, filmer och normala foton av tavlan.

– Hello, sa jag till vakten som stod och kollade så att ingen kom för nära eller tog bild med blixt. Is it always such crowd right at this spot?

Vakten Mike berättade då att det var den absolut dyraste tavlan på hela museet, och att ja, här står folk hela tiden. Och att alla vakter har ett rullande schema så att de får omväxling – men att alla helst vill stå just på denna plats. ”So I won the lottery today!”

Jag vandrade vidare. Det var egentligen alldeles för många människor som var där, men alla var ganska tysta och fokuserade. De flesta hade guider i öronen.

På MoMA har man sin guide i en app i telefonen och egna lurar. Mycket behändigt – men andra lösningar finns förstås också.

Framför många av tavlorna satt studenter med sina lärare och ritade av eller läste eller lyssnade på små föreläsningar. Och så fanns det ju intressanta konstföremål.

Sedan 1985 har Adrian Piper samlat avklippt hår, sina ömsade skinnflagor samt nagelklipp i dessa burkar. När hon dör ska hennes aska fyllas på i en burk och doneras till MoMA. Läckert.
Den här bilden tog jag för att det var ett intressant koncept: kvinnan på bilden är ju oerhört vacker på ett Louise Brooks-sätt, men all text runtom henne handlade om hennes liv.

Mannen på bilden vände sig om och sa förlåt förlåt förlåt. Han heter Giovanni Basilia, är 72 år och född i Italien. Hans föräldrar flyttade till New York när han var elva år. 

”Jag kunde ju inte göra annat än att följa med. Du ska veta att jag vill tillbaka till Italien, det är där jag hör hemma. Men min son bor ju här. Han är ingenjör precis som jag, förresten. Fast nu är jag ju pensionär. Jag pluggar fotografering på universitet nu och ska åka på ett forskningsprojekt till Italien i sommar!”

Så långt kommen tittade Giovanni på den vackra kvinnan på bilden igen.

– Hon ser ut precis som min mamma. Stackars mamma. Min pappa var så brutal mot henne. När hon dog bara 40 år gammal frågade läkaren mig varför hon hade blåmärken på hela kroppen. Jag har lärt min son att man ska vara snäll mot kvinnorna. Men vi har inte så mycket kontakt, sonen och jag – han har ju så mycket att göra med sitt jobb.

Jag fick Giovannis mejladress när vi konstaterade att 90 minuter hade gått sedan jag tog bilden på kvinnan, och så skildes vi åt.

Konstnären Marcel Duchamp (1887–1968) hängde upp en snöskyffel redan 1915. Jag kallar denna konstgren ”Precis som hemma”.
Framtiden på museer är ting från vardagen, sanna mina ord. Den lilla anteckningsbok som jag har i ett snöre om halsen, kommer att hamna på MoMA precis som den här fotografens (Stephen Shore). Och alla mina dagböcker, fotoalbum och basketstrumpor likaså. Japp, det kommer att finnas en hel avdelning med Lottenprylar på … nåt museum nånstans.

Vissa rum hade snoppförstoringar av alla de slag (vet inte riktigt vari intresset för detta fenomen ligger – det är ju inte ens kontroversiellt numera) och gamla instamic-foton med nakna karlar eller sukt-poserande kvinnor med små näsdukskjolar och tungan ute som en varm tax.

Plötsligt dök den här varningen upp på en vägg.

Vad kan det vara, vad kan det vara?

För så funkar det väl för det flesta: om man varnas för ett visst innehåll blir det lite intressantare? Jag vågade mig in i det hemliga/syndiga/läskiga/hemska.

Ajajaj, så skrämmande: massa bilder från böcker som handlar om barnafödsel och amning.
Museibesökarna verkade ta det hela med fattning.

På MoMA var det förresten inga problem med att lämna in ryggsäcken: det var gratis och superduperenkelt utan några som helst restriktioner. Man lämnar sitt mobilnummer till den glada bagageinlämningspersonalen och det är med detta nummer man senare hämtar sin väska.

Och varför började jag plötsligt nynna på ”Här kommer Pippi Långstrump”?

Denna synnerligen allvarlige indier var inte på prathumör. Men han gillade van Gogh mer än det här uppdraget, sa han.

Efter besöket på MoMA gick jag lite mer vilse, t.ex. till FN-skrapan där jag tänkte ta bild på alla flaggorna – men inte en enda liten vimpel var hissad. En stund senare stod jag på gatan utanför The Amish Market, som är ett av mina favoritställen: absurt snyggt placerade råvaror och färdigmat och plocksallad och soppor och jag vet inte allt. 

Jag tog den här bilden och suckade som om jag tog adjö av en kär gammal vän.

Då knackade Andrew, 70 år på min axel. Han ville veta om jag behövde hjälp eftersom jag såg så förvirrad ut.

Andrews släkt hette Steelman och kom till USA redan i slutet av 1700-talet (Stålman, rättade jag honom) och var tydligen förmögen. En driftig släkting slog sig senare in i järnvägsbranschen och utökade förmögenheten. Så försvann allt runt 1928. Men Andrew är glad – han är administrativ chef på MTA (Metropolitan Transportation Authority).

”Jag jobbar tills de kickar ut mig! Min hustru är skådespelerska som till och med får repliker ibland. Vi är inbitna New York-bor som inte ens har lust att åka till Europa. Kanske vill jag resa om de tvingar mig att pensioneras, men annars … näe.”

Dagen fortsatte med att jag på måfå tog bussar som gick på både längden och tvären och fick uppleva hur det är att inte trängas i tunnelbanan. Bussen var nästan alldeles tom hela tiden, och busschauffören tutade om inte konstant, så i alla fall var tionde sekund.

I Soho läckte en plantbutik ut på trottoaren å det våldsammaste. För kommentatorsbåsets växtvänners skull gick jag in …
… men kom inte längre än till denna vägg som inte gick att se bortom. Gångarna mellan krukorna var på sin höjd 20 cm breda och gångtrafiken påminde mycket om slingriga vägar utan mötesplatser i Småland.

Avslutningsvis nu ett museiinspirerat konstverk som jag skapade på MoMA:

Share
18 kommentarer

På gatorna, i en båt och framför Stephen Colbert (dag 5 i N.Y.)

Som ni ser är det en övning i prepositioner i rubriken. Detta för att jag träffade en kvinna från Texas, som sa att hon hade haft en Swedish exchange student boende hos sig i ett år på 1980-talet, och jag då frågade om det var jag, varpå hon inte alls skrattade utan började förhöra mig angående våra knasiga prepositioner. Hon (och alla andra kvinnor här) ville på inga villkor vara med på bild, men hon hette Karen.

Först åt jag en amerikansk brunch eftersom jag var hungrig som en varg.

Vargen fick rostat bröd med sylt, men inget smör. Förmodligen för att resten av portionen bestod av friterade potatisbitar, stekta ägg och bacon. Samt äppelbitar för att vargen inte skulle känna sig så onyttig.

Sedan vandrade jag västerut i jakt på en båt, som jag strikt talat trots rubriken faktiskt inte satt i, utan på.

Min polare Frihetsgudinnan. Vi har nu lagt bort titlarna, det var ju tredje gången vi sågs.

Guiden på båten var uuuuuurtrist och rabblade meningar som innehöll siffror, siffror och siffror. Allt var si och så högt, si och så brett, si och så tungt och alltid störst i världen/USA/N.Y. eller bara bäst i största allmänhet. Inte en enda gång sa han något som var utanför manus. När Trump kommer hem till N.Y. landar han med helikopter (som är störst bäst och vackrast) på en viss byggnad (som är si och så högt och brett och väger en massa), för det tar bara ett par minuter från JFK-flygplatsen och så kliver han in i en presidentbil som eskorterad av fnutton polisbilar med larmet tutande för honom till TRUMP TOWER. (Ska tydligen skrivas med versaler, sa kvinnan från Texas till mig tidigare.)

Brooklyn Bridge väger nåt och är visst xx meter lång, men vad jag ju ser är att flaggfixaren inte har orkat klättra upp på vajrarna än trots att alla andra har hissat sina flaggor som vanligt nu när presidentfrun har varit död i mer än tre dagar. (Se rapporten från förrgår.)
På båten fanns det toaletter med de här trycket, som har en inbyggd, finurlig låsknapp som jag har gillat sedan 1982 (när jag ju var utbytesstudent i Texas). Jag vill ha ett sånt!

Så fortsatte dagen med att jag under tre timmar bara gick och gick och blott tog mig ett par kvarter österut mot Ed Sullivan Theater eftersom jag pratade och pratade och pratade. Här kommer nu a new segment of the bloggen!

On the Streets with Lotten

Det här är Alvin. Han jobbade som taxichaufför hela livet, men är nu en halt och lytt (med krycka) 70-åring som har ont om pengar när månaden närmar sig slutet. Så här sitter han och hojtar på dollar. Han spelade American football som ung, när han var ”stark och vacker” och har så många barn att han inte riktigt kan räkna dem.
Överallt ligger det soppåsar. Hela dagarna. Även i de fina kvarteren ligger soppåsar. Jag undrar så när de hämtar dem, för jag ser aldrig sopfria gator.
Det här är polisen John, som haltade lite som jag. Det visade sig att han har en utsliten höft efter att ha varit väldigt aktiv hela livet och dessutom spelat American football i high school. ”But it comes with old age”, sa han. Som tyckte att födelseåret 1969 gav honom rätt att kalla sig ”gammal”.
När frukostmastigheten hade sjunkit ner, köpte jag mig en trolleribanan som hade två bottenändar!
Och så hittade jag mer sopor. Det här är faktiskt en återvinningsstation: de svarta lådorna var dock fulla när någon lade ut dagens insamlade skräp.
Trädgård i New York!
Det här är civilingenjören Alvin (som nog inte hette så från början) från Albanien, som sa att han var en ”anomaly” för att han var så annorlunda och en sällan skådad raritet på alla sätt och vis. Han hade en kusin i Sverige, men vill inte alls åka dit eftersom vi är ett socialistland med dåligt väder. Men han gillar våra “twin cities” som han inte visste namnet på. (Här fick jag tänka lääänge. Haparanda och Torneå? Malmö och Köpenhamn? Helsingborg och Helsingör?)
Utanför alla restauranger sitter hälsoskyddsinspektionens betyg. Då kan man riskfritt gå in och äta sina friterade potatisbitar.
“Grade pending” betyder däremot att nån odlar kackerlackor i köket och kastar tomater på kunderna.

Back to Normal

En av höjdpunkterna här i N.Y. är att jag har beställt gratisbiljetter till två talkshower, och igår var det dags för The Late Show med Stephen Colbert.

Här, i kön klockan halv fyra, visste jag inte att jag inte skulle hitta en toa förrän sex timmar senare …

Jag ställde mig i kö, fick ett armband och funderade på toatillgången inne på teatern, tills jag blev beordrad att springa iväg till lyxhotellet i nästa kvarter för att där checka in min ryggsäck. Man får på sin höjd ha med sig en tygpåse eller aftonväska in till showen, nämligen.

Hotellincheckning och dricks och allt som har med människotjänster att göra, betalar man med sina dollares på det här viset.

Vi blev tillsagda att stänga av mobilerna och stoppa undan kamerorna, för om vi skulle börja fumla med dem under eller till och med före inspelningen, ”you will be escorted out of the building”.

Till min fasa såg jag att det var sant: en man och tre äldre damer fick verkligen gå ut!

Här kan man inte höra hur jag skrattar:

Men jag skrattade verkligen. Det finns inget pålagt skrattljud – det är verkligen publiken som skrattar – men vi blev beordrade via skyltar att applådera ibland, trots att just applådställena kom helt naturligt. Under det som sedan blir reklampauser (programmet sänds fyra timmar senare), fick vi njuta av fantastisk live-musik av bandet på scenen. Ett jävla tryck var det!

Blott en enda gång kom Colbert av sig och sluddrade på ett ord. Allt annat flöt på hur smidigt som helst med en miljard kameramän och hjälpredor. Det här gör jag gärna om!

När jag kom ut i den mörka natten, gick jag ända ner till Empire State Building. Jag var ju där häromdagen, men biljetten var tudelad: ”du som är här nu, kom tillbaka ikväll”. Jag tänkte ”äh, hur kan de veta vilken dag jag var där, jag går dit igen”. Inga köer, väskkontroll som på flygplatserna, rolig hiss, fantastiskt utställning – allt lockade i kombination med att jag gillade hur byggnaden känns. Den är så stadig och vacker!

Men BLIONNNNGG! UI-HUI-UIIIII! sa det om min biljett när streckkoden ju hade stenkoll på att jag var där på fel dag.

Hjärtat åkte upp i halsgropen och ner i mjälten och jag tittade med en förmodat skräckslagen blick på biljettkontrollanten. Jag skulle precis komma med en vag lögn, när hon bara med en slö handviftning lät mig passera trots mina synder.

Jag tog med visst besvär en massa bilder från utsikten – det blåste som satan och var riktigt kallt.

Precis som på Louvren I.
Precis som på Louvren II.

När jag kom ut och skulle bege mig hem, slog dysdirektionsgenen till och jag blev tvungen att fråga en av vakterna om hjälp.

– Scuse me, can you tell me where the nearest subway is, please.
– Yo, giiiirl, you hungry? sa den jähättestora vakten.
– Sorry … subway, underground, metro or as we in Sweden say tunnelbana
– Naaaah, I’m just kiddin’ with ya.

Vakten John älskar sitt jobb för att han får snacka skit hela dagarna och dra dåliga skämt som att man ju ÄTER på Subway. Han hade naturligtvis spelat basket, om än inte som proffs. Numera spelar han bara med sina söner, men han har kvar sitt utmärkta skytte, sa han. Och så pratade vi i en kvart om olika skottekniker eftersom min är så gammal och fånig.

Varför ser jag så konstig ut? Jo, Johns kollega tog bilden precis när jag sa ”feet” till henne – att både fötter och huvud ska vara med på bilden.

Share
15 kommentarer

Blä för Brooklyn (dag 3 i N.Y.)

Jag är inte en s.k. sensation seeker eller särskilt förtjust i bergochdalbanor och sånt där nervkittlande. Men å andra sidan är jag inte rädd för höga höjder, små rum eller stora ytor. Är jag med andra ord lite letargisk? Mjäh. Eller? Kanske. Men det är läskigt med svajande höghus, det är det.

Därför inledde jag dagen med att åka upp till 86:e våningen i Empire State Building, som alla känner som det där huset som King Kong, den stackarn, klättrade omkring på med Jessica Lange Fay Wray i handen. Främst var jag intresserad av art deco-arkitekturen och inte alls av utsikten eller Sleepless in Seattle-vibbar.

Så här meta-illustreras byggnaden i entrén.
Alla varnar på Gröna Lund-vis för turistmagneterna, men idag såg det ut så här.
Utsikten var precis likadan som på alla bilder, men det här krokiga huset har jag inte sett förut. Någon som vet dess historia?
Det finns oerhört intressanta fakta och massa bilder om hur man lyckades bygga schabraket på så kort tid – bara den är värd besöket!
På den ironiska skylten där, varnar man för att skyddsräcket är väldigt lågt.
Och se på tusan, plötsligt var jag Meg Ryan i Sleepless in Seattle, där jag stod bredvid de oerhört förvånade och Dr Who-robot-kikarna.
Kikarens kusin från England.

Sammanfattningsvis – jag gillade verkligen Empire State Building; den känns robust och säker och vajar inte det minsta lilla. Stärkt av denna upplevelse begav jag mig sedan till Brooklyn.

Brooklynbron är ett på alla sätt och vis imponerande byggnadsverk. Cirkusdirektör P.T. Barnum hållfasthetstestade ju den 1884 med 21 elefanter som stillsamt med pukor och trumpeter (reklamjoppo) leddes över. Den höll.

Alla flaggor i hela N.Y. har flaggats på halv stång sedan Barbara Bush dog i förra veckan. (Man utlyser tydligen landssorg i dagarna tre när en presidentfru dör …) Men titta nu på flaggan på bron och min så hjälpsamma, röda pil. För att fixa med flaggan där uppe måste en person klättra upp via vajrarna som en cirkusartist eller elitgymnast.

Det första som hände när jag kom in i Brooklyn var att jag såg 15–20 polisbilar på en och samma gata och hörde en megafonbarsk röst som skrek åt någon att komma ut med händerna över huvudet. Tyvärr var det inte en filminspelning utan the real deal.

Husen i Brooklyn är inte alls som på Manhattan; de ser nästan normala ut. Tydligen försöker man skapa en småstadsfeeling, fast i en storstad.
Småstadsfeeling var det dock inte i det här grannhuset: det är ett stort, nästan fönsterlöst fängelse med maximum security, för just här är bovarna som hemskast.
Jag köpte denna lyxlunch för 70 kronor.
Och jag betalade genom att knappa in min kod på denna faktiskt jätteklibbiga apparat.

När jag väldigt vänligt påtalade att betalningsmojängen var lite, lite kladdig, sa tjejen i kassan drygt:

– And so? What are you goin’ to do ’bout that?

Hamburgaren var inte bara liten och dyr, den var dessutom fadd. Grrr. Och när jag lite halvmätt gick in i en stor sportbutik, späddes min irritation på.

Ser ni att det finns en miljard basketskor? Men inte en enda för kvinnor.

Jag frågade om basketkonfektion för damer och fick bara en axelryckning och ett absurt fnys till svar. ”Jädra jänkare”, tänkte jag, ”ni ska ju vara bra på det här”.

Sedan kom ännu en polisutryckning med röd-blå-ljus – denna gång även med skottsäkra västar och hjälmar med visir. På ett annat ställe låg en man i rännstenen. En till synes prydlig karl stod i en affär och skrek läbbiga obsceniteter i sin mobil. Och han skrek så högt att det var läskigt. Ingen reagerade. Det rådde en obehaglig stämning, oro i luften och inga skratt.

Då vände jag på klacken och åkte hem till skyskraporna; Brooklyn verkar inte vara my cup of tea, helt enkelt. Småstadsfeeling my ass, som de säger här.

Men huuuur ska jag äta, hörni? Alla ni som har varit i New York – var hittar man bra mat som inte kostar skjortan?

Mat för 170 kr på ett snabbmatshak.

Jag kan ju äta vad som helst, men … ska det kosta så här mycket? (Avocadon på bilden var förresten delikat.)

För övrigt är det inte alls konstigt att man ibland står på öronen här i New York. Vilda Västern, High Chaparall och Lustiga Huset på en gång!
Share
28 kommentarer

Såskladd och spilltrill

Jag pratade telefon med systra mi, aka Orangeluvan. Hon for än hit, än dit och slamrade med karotter eller cymbaler och berättade om en sås som hade upptagit hennes hela eftermiddag i samtal med maken (som hon – trots att jag kallar honom maken – inte är gift med), som heter Patrik. Han hade nämligen ringt och yrat om en bortglömd sås som hade bott under en kyckling – och liksom legat till sig. ”Rivna grönsaker i en flottig, rödbetsfärgad vinsky” sa Orangeluvan och beskrev Patriks förtjusning genom att återge deras respektive repliker:

– Den var jättegod! Du anar inte! Mustig, syrlig, helt perfekt sa han.
– Men den är ju så ful! svarade Orangeluvan. Jag smakade inte ens på den när den var klar.
– Den är suverän. Om vi inte äter upp den idag så måste vi frysa in den; den får inte förfaras.
– Jamen, vi tar väl den till de andra resterna när jag kommer hem då?

Så fick det bli. Orangeluvan beskrev för mig: ”Och så på tredje dagen så åt vi av den. Och vi såg att den var god.”

Jag tänkte under detta samtal att det måste ha varit en sås som kommen från skyarna. Skyn från skyn. Väldigt viktig vinsky. Då hände något i telefonen:

PANG – KRASCH – BOM!!!

”Vad hände?” sa jag och höll andan.
”Ska jag skicka en bild?” sa Orangeluvan lite ynkligt i telefonen.

”Jag råkade snubbla ut de sista såsresterna över köksskåp och tröskel. Rödbetssky med delikata klumpar. In mellan skåpen, under skåpen, in i parkettgolvets springor, kärleksfullt omfamnande tröskeln.”

Och så fortsatte hon:

”Jag tyckte faktist inte det var något speciellt med den.”

Själv har jag en gång tillagat en indonesisk gryta som skulle ätas av ett gäng gäster i vardagsrummet 1988 när vi bodde på Skolgatan i Lund. Jag kom gående med grytan, men snubblade till och lade hela grytan uppåner på en orange ryamatta under matbordet. Mattan blev sig aldrig lik och gästerna satt under hela middagen och drog ut små ryatrådar mellan tänderna.

Matta utan indonesisk gryta.
Share
45 kommentarer

Hemvändarhelg i Lund

– Lunch with a pro?

Det kom ett mejl med ovanstående fråga, och jag tänkte först ”spam!” och sekunden därefter ”jatack gärna!” och fem minuter senare:

– Vem, va huh? Vem skulle kunna kalla mig a pro? Och ge mig lunch?

Men oooooooh, sicken trevlig idé det visade sig vara; helt frivilligt anmälde jag mig som en f.d. lundastudent till alumniarrangörerna. Vips, satt jag igår på Helsingkronas nation och åt lunch med en ung vitryss, som studerade hållbarhet och talade vitryska, ryska, spanska, svenska och engelska. I was (tillsammans med massa andra farbröder och tanter) the pro, medan han var en av massa andra underbart frågvisa studenter.

Hela helgen arrangerar Lund en hemvändarhelg med oerhört många olika aktiviteter. Det är så trevligt och roligt och jag tänker hela tiden:

– Men hur kunde vi flytta från Lund 1998? Var vi helt från vettet?

Igår skulle vi på teknismingel, men hamnade fel trots noggrann läsning ur programbladet och irrade därför runt på LTH i spöregn.

Till slut kom vi rätt (in bakom en låst dörr på Kemikum), men då var minglet slut och smörgåstårtan såg ut så här:

Jag värmde mig genom att svepa ett litet plastglas med vin och ruska mig som en hund, när telefonen ringde. Vår very famous skotske arkitektvän David Sim tjoade:

– Cykla ner till Grand! Vi måste vara där om tio minuter, annars får vi inte platserna! Fyrarättersmiddag med molekyltema! Go-go-go!

Uti regnet igen, plask, plask på hotellcyklar. Och inga hjälmar hade vi heller. Plask, så klev vi in på Grand där alla andra satt rakryggade i snörräta rader och med sina jackor inhängda i garderoben. Vi plasksnubblade på varandra, kom fram till David, gömde plaskjackorna under bordet och kollade på menyn.

Say whaaaaat?

Medan vi väntade på den spännande och hemliga molekylmenyn, lekte jag med saltkaret.

Jag vet ju att det finns några matnördar och sybariter bland läsarna, så nu blir det lite smaklöksporr utan inmundigande:

Jordärtskocka i alla de former: skummad, kokt, stekt, friterad, crispad, krämerad och lufttorkad.
Löjrom från Kalix och potatuspuré med citrongelé och … nåt annat. (Jag fullkomligen dyrkar smaken av denna rom, så jag hade svårt att fokusera på det andra.)
Höstlamm,  med massa annat och en sås. (Mina under middagen noggrant förda anteckningar är nu upphittade: en dansk ost som inte heter Västerbotten utan Vesterhavs och viltväxande selleri, allt tillagat i en cirkulator i blott 56 °C i 56 minuter och så endiver som är picklade i vinäger. Allt på lappen var inte väldigt lättläst …)
Havtornssorbet, fruktsorbet och chokladsorbet, gjort med hjälp av flytande kväve. (Kokboksförfattaren sa ”etthundranittisex grader!”, men menade ”minus etthundranittisex grader”.)

I en oerhört skrällig högtalare berättade värdarna – författaren P-O Hegg och Grand Hotels kökschef Martin Hansen – om vad vi åt. Jag fokuserade på dem så att ögonen höll på att poppa ur öronen på mig, fast det enda jag riktigt lyckades höra var att man visst kan göra potatismos på nypotatis, men att det behövs MYCKET smör och att man inte ska mosröra så länge – samt definitivt inte använda elvisp.

Förutom att vi tre runt vårt bord pratade om maten, var vi även rörande eniga om Davids tankar om arkitektur. (Ska försöka intervjua honom senare så att ni får oooa och ahaaa.) Bland annat principen att trappor i största allmänhet ju borde göras trevliga och välkomnande samt lättfunna så att man hellre tar trapporna (om man kan) än åker hiss. (Vardagsmotion och så vidare.)

Vi var även på studiebesök i humanisternas och teologernas nya byggnad, som

  • är ett museum från 1917
  • är en institution från 1960
  • byggdes ihop och ut 2014.

Välj nu av dessa två den mest välkomnande trappan som finns i det nyihopbyggda – men samtidigt sekelgamla – LUX:

1. Denna gamla trappa i det f.d. Zoologiska museet vill man välan gå i?
2. Men oh dear. Jag är inte riktigt säker på att den här tre år gamla trappan i LUX-biblioteket håller för mig.

Eller …

3. Europas äldsta hiss (1917) som fortfarande är i bruk och dessutom dimensionerad för att fungera om man behöver använda LUX-huset som krigssjukhus med plats för full-långa bårar.

Ääääsch. Jag åker mycket hellre gammal hiss än går i trappor.

Share
34 kommentarer

Söndagsmiddag

Igår tillagade vi potatisgratäng, brytbönor, svampsås och elefantöron. Det gör vi aldrig annars, så barnen skrattade gott åt lövbiffarnas absurda utseende men tyckte att brunsåsen (med sherry och svamp i) var delikat.

Så kom vi att berätta om forna tiders söndagsmiddagar och allehanda minnen dök upp.

Vi åkte när jag var liten ibland till min farbror i Älvsbyn och fick där äta renstek med gelé och dela på en hel 33-centilitersflaska med Pommac. Vi var bara vana vid att dela på en 33-centilitersflaska med Grappo, så det var ju alldeles fantastiskt.

Alla söndagsmiddagar intogs tydligen på den tiden i ”salongen” som aldrig annars användes. Det var ett himla springande mellan köket och finrummet, minns vi.

Den djefla mannen åt sina söndagsmiddagar hos sin mammas gamla mostrar, som bodde i (håll i er) lägenhet.

– Det var exotiskt. När vi kom in i trapphuset fick vi ta av oss träskorna för att inte störa de andra som bodde i hyreshuset. Bakom varje dörr bodde ett familjeöde som vi inte visste något om, berättar han.
– Ja! Vi tog också av oss träskorna i trapphuset! Och så kunde man känna att det luktade ärtsoppa på första våningen och fisk i äggstanning på andra!
– Äggstanning … säger min djefla man långsamt.
– Mmm. Och kronärtskockor hemma hos oss.
– Åt ni kronärtskockor?
– Japp, och jordärtskockor och fondue samt glace au four.
– På söndagsmiddagarna?
– Japp.

För det där med klassisk söndagsmiddag upplevde jag faktiskt mest när vi var bjudna hem till andra. Det var i Luleå, så älgköttet stod som spön i backen tillsammans med kokt potatis, brunsås, svartvinbärsgelé, ärtor – och ibland Harry Kuvert förstås.

– Stod inte alltid matsalsbordet på en ryamatta?
– Jomenvisst!
– Hade vi inte alltid stickiga kläder!
– Och promenadskor!
– Fick ni efterrätt? Vi fick glass med mandelsås hemma hos min farmor, säger min man med något glansigt i blicken.
– Ja … en skiva GB:s vaniljglass med åkerbärssylt. Rubus arcticus.
– Varför talar du latin?
– Mjölkpaketet. Min barndoms mjölkpaket …Det var förvisso kul med gårdagens besök i dåtiden, men här hemma kommer vi nog att fortsätta äta rester på söndagskvällarna, t.ex. spagetti med en pizzaslice och tacofärs på en ciabattabit och så lite fil & flingor till alla som är trötta på finmat.

Share
21 kommentarer

Sybariternas sammansvärjning

Jag begriper egentligen inte varför jag tjatar på om hur jag inte äter lever.

– Vad vill du ha? säger vem som helst.
– Vad som helst utom lever, svarar jag som vore jag stolt över detta faktum.

Ååå huu.

Det hade ju varit bra mycket intressantare om jag hade hyst djup aversion mot t.ex. havregryn, isbergssallad eller svartpeppar.

– Så … du äter allt utom lever?
– Nej, jag skyr förstås chokladbollar som pesten.

Bildkälla: www.jennysmatblogg.nu
Huäääärk!

Nu är det ju de facto så att jag inte ens har sett lever sedan ungefär 1969 (när jag föråt mig på Magistratsvägen 7A i Lund) eller hållit i en chokladboll sedan den ödesdigra dagen 1972 (när jag föråt mig på Nyckelkroken i Lund). Gäsp.

– Efterrätt! Glass! Kokosflingor! Kolasås! ropar nån.
– Tack, vad gott! svarar jag. Men jag avstår gärna kokosflingorna och kolasåsen.
– Såååå? Är du lite petig, Lotten?
– Japp, de smakar lever.

Nej, det svarar jag ju inte. Men både kokosflingor och kolasås ingår i mina mardrömmar när jag har feber, så de är liksom inte en njutning. (Jag simmar i kolasås, fastnar i tjocka rep och någon strösslar kokosflingor över hela alltet som vore jag en anrättning.)

Gaston äter ju torsk med t.ex. jordgubbar eller ananas, vilket jag finner oerhört intressant. Gifter sig smakerna? Framhäver fruktsötman torskens speciella syra? Blandas kontrasterna i gommen som en löddrig springare med nyklippt gräs i vårsolen?

Vi får aldrig veta.

Men däremot kunde vi nu ikväll konstatera att min djefla man faktiskt inte bara kan peta i sig makrill med smörgåsgurka eller vita bönor med majonnäs. Han fick nämligen för sig att inför mig och Sjuttonåringen dokumentera den fantastiska sybariträtten ”kaviar med mörk choklad”.

Så nu vet vi var hans gastronomiska gräns går.

Share
83 kommentarer