Hoppa till innehåll

Etikett: barn

Pausmusik med semlor

Ninja-Malins semlehyllning:

Semla, semla ,semla
det är semmeldag idag!
Semla, semla, semla,
mandelmassa, grädde, ja!
Kardemumma ska det vara
uti bulldegen den rara.
Så vi säger semla, semla, semla
det är semmeldag idag.

Båsdiktaren Ninja-Malin är en semmelkonnässör av rang, och får därför en hedrande plats i bloggen denna fettisdag. Semmeldikter är det helt enkelt lite för ont om!

Mamma säger fastlagsbulle och äter den med varm mjölk, medan hennes syster alltid sa fettisdagsbulle och åt den som en dubbelmacka med grädden sprättande åt alla håll. Jag säger semla och pillar av det trista locket och sväljer det i en tugga. Sedan ansar jag grädden med tungan – nästan ekivokt – tills det är så lite kvar att mandelmassan blottas. Då inleds den stora njutningen.

År 2008 införde jag denna tradition i huset. Mums.

Den nuvarande Nittonåringen gillade inte semlor när hon som femåring fick en att äta upp alldeles på egen hand.

– Jag vill inte äta smällan för den ser ut som en hamburgare.
– Men du kan ju äta upp locket på semlan? sa jag och pillade loss den lilla trekanten med florsocker.
– Ja, så kan du äta lådan.

Om ni nu undrade vad semlans underdel skulle kunna heta.

Share
14 kommentarer

Att träna små barn i basket

Första gången jag coachade ett lag var jag blott 14 år och kunde faktiskt ingenting. Grabbarna som jag coachade var 10 år och hur nöjda som helst fastän jag inte visste vad jag gjorde.

Sedan dess har jag coachat en miljard ungar. Eller coachat och coachat – jag har varit deras tränare. När det kommer till matchsituationer är jag helt bedrövlig; jag vill att alla ska vinna och kan inte förmå mig att få barnen att ta kampen på allvar.

– Braaaa! Ta returen!
– Men Lotten, nu hejar du på fel lag.
– Ja, fast det var ju bra att … han tog … returen … liksom.

Under hela förra hösten tränade jag i ett specialprojekt femteklassare på en skola här i stan. Det var i anslutning till skoldagen, så barnen var redan på plats. Mycket praktiskt. Ännu bättre var att de hade idrott alldeles före basketen, så de var i hallen redan när jag kom. Men …

Huuuuuu så svårt det var!

Näten har jag visat upp förut.
Hallen
Första gången kom ingen på skolan hade talat om för barnen att det var basketträning. Bollarna var inte pumpade och korgnäten i småbitar.
Det var oerhört skitigt i hallen – när vi andra gången satt ner och dribblade blev vi alldeles dammiga. (Man står upp och dribblar bollen och sedan – förhoppningsvis utan att tappa kontrollen över bollen – sätter man sig ner.)
Sittande dribbling.
Närvaron
Barnen kom och gick som de ville – ibland kom några efter 20 minuter, ibland försvann några när det var 20 minuter kvar. Ibland blev ett barn hämtat av en förälder mitt i träningen, ibland var det en klasskamrat som kom och bestämde att polarna inte alls skulle spela basket, utan pingis. Till en början försökte jag hålla en hård linje och förklara att det inte var så här det skulle vara, sedan lät jag hallen läcka som ett såll.
Kläder och skor
Barnen var inte ombytta och hade inte gympaskor. Jag tog under de sista träningarna med mig skor hemifrån för att de skulle känna vilken skillnad det var att springa med fäste. 
Några av skorna som jag annars pyntar mitt hus med.
Konditionen
Barnen orkade inte springa. Alls. En rusch på helplan, och de föll ihop i en flämtande hög. Jag kunde köra övningar med bollbehandling, pass, layups och hoppteknik, men inte något mer ansträngande.
Koncentrationen 
Barnen kunde inte hålla fokus. Alls. Alla ville ha koll på sina telefoner, och många gånger var det föräldrar som ringde och ville prata mitt i träningen.
Räkna, prata om färger och dribbla samtidigt!
Träningsplanering
Det var komplett hopplöst att försöka följa träningsplaneringen eftersom barnen inte kunde ha tråkigt mer än i 30 sekunder. Repetitiva övningar var omöjliga – jag fick satsa på små tävlingar och sådant som fick dem att antingen tänka till eller fnittra. 
– Dribbla bollen, blunda och säg en äcklig maträtt!
– Snurra bollen runt huvudet och rabbla tvåans multiplikationstabell!

Och ändå … var det alldeles ljuvligt. De som är intresserade kommer med glittrande ögon och berättar att de har

  • hoppat ända upp till taket hemma
  • gjort tåhävningar för att hoppa högre
  • övat på att snurra bollen på pekfingret – med en tallrik
  • kommit på hur man kan ta tre steg fastän man bara får ta två
  • letat efter mig på Youtube eftersom min basketkarriär ju måste ha lagts ut där.
Basketkarriären så sent som 2017.

Men konditionen, hörni – vad ska vi göra åt barnens flås? Kan vi komma på en snilleblixt och bli som Lubbe Nordström, fast med kondition i fokus istället för renhållning? HJÄLP!

Share
19 kommentarer

Idag för 30 år sedan …

… sa min då blifvande djefla man att han ville gifta sig med mig, och vips var vi förlovade.

Eller. Vips och vips.

lund-af
Akademiska Föreningen i Lundagård i Lund. (Hela byggnaden är impregnerad med öl.)

Så här var det (och förlåt att jag nu upprepar mig) när vi for med osanning i Sydsvenska Dagbladet och påstod att vi förlovade oss i Gökrummet på Akademiska Föreningen den 21/11 1986.

Gökrummet är ett berömt krypin där man skriver odödliga spex tillsammans med Hasse Alfredson medan man dricker gök. Det är väldigt coolt att ha tillgång till Gökrummet.

[Här kommer det att finnas en bild från Gökrummet
när jag har lyckats muta en lundensisk arkivarie.]

Problemet var bara att vi for med osanning i tidningen; annonsen lämnades in i förväg – och vi visste ju inte vad som hända skulle.

FÖRLOVADE
Lotten Stenson
Olof Bergman
I Gökrummet den 21/11 1986

Min djefla man gick på kryckor efter en fasansfull orienteringsvrickning och jag hade basketrelaterad träningsvärk. Men vi hade på oss våra allra finaste, lappade jeans och tog oss in i AF-borgen med guldringarna brännande i fickorna.

lappade_jeans_
Mina lappade jeans och mina allra finaste basketskor (Top Ten).

För att komma in i Gökrummet måste man gå över Stora scenen … och det var just det vi inte fick. För där stod en Anders J. med armarna i kors. Han var boss över Lundaspexdekoren och gillade tydligen makt.

– Förlåt, vi vill bara komma in i Gökrummet, sa jag.
– Vi ska förlova oss där, sa Olle.
– Det ska ni inte alls.
– Men vi … jag är Je-sper-spex-are … artikulerade jag, när jag egentligen ville säga ”men ser du inte vem jag är?” …
– Tänk om alla som ville skulle få klampa omkring här på scenen.
– Vi ska inte klampa, vi ska bara gå här i kanten, sa Olle och pekade med sin ena krycka.
– Nej.
– Kan vi komma tillbaka senare? sa jag och tänkte att om jag hade fått skriva det, hade jag skojat till det och skrivit ”scenare” och då hade kanske Anders J. skrattat och släppt fram oss.
– Nej.
– Men …
– Nej.

Vi tog oss därför hem till vår tvåa på Michael Hansens Kollegium och förlovningen fick ske över te och källarfranskor i en kökssoffa, som sedan den dagen kallas ”Gökrummet”.

eriksompung
Dessa tre unga män står på Stora scenens historiska tiljor på nyss nämnda Akademiska föreningen. Yngligen i mitten är vår förstfödde (tillika den nuvarande kökssoffeägaren) som agerar i och sjunger den svåraste av roller. Han är nämligen en pung.
Share
66 kommentarer

Vad ska man göra på midsommarafton egentligen?

Skärmavbild 2015-06-16 kl. 23.53.35Så länge jag bodde i Luleå, var midsommarfirande något absurt oåtkomligt. Som när de på tv pratade om knarket i Stockholm eller spettekakorna i Skåne: inget för oss. Det var ofta 5–10 grader ”varmt”, ibland snöglopp och aldrig någonsin kom jag i närheten av att dansa runt midsommarstången.

Det kan ju förstås haft att göra med det politiska klimatet också. Traditioner och knätofs var lika förbjudet som någonsin den svenska flaggan. Vi diskuterade i familjen att skaffa en flaggstång, men mamma eller pappa sa ”men vad ska grannarna tro?” och så satte vi oss att titta på Familjen Macahan istället. (På en tv som i flera år visade sämre och sämre bild. Alla färger närmare sig rött, och mot slutet av dess livstid hette den ”kommunist-tv:n”.)

mike_olle_lotten_14
Midsommarafton 2014: basketspel i trädgården.
lotten_2008_radio
Midsommarafton 2008: radioprat i blomsterkrans.
bellan_moa
Regnig midsommarafton med ministång 2007.
godzilla_midsommar_05
Det mest traditionella vi har: Godzilla i midsommarstången. Alla år sedan 2001!
midsommar_hippie_06
Hippie-midsommarn 2006. (”Vi låtsas att mamma har somnat och att pappa dricker öl!!!”)

Nu på fredag kommer vi att frångå våra traditioner att inte ha några traditioner. Ibland cyklar vi till en stång och hoppar runt lite, ibland sitter vi hemma och äter sill, ibland åker vi och köper dyrpizza och ett och annat år har det varit komplett torrlagt eftersom jag har lite svårt att komma ihåg att Systemet ju har stängt på midsommarafton. Men i år ska vi ta de tre yngsta barnen till ett plejs i Strängnäs med dans och sill och massa folk och gräslök och … regn. Under tiden kommer de myndiga ungdomarna hemma att ha FF-party. När jag berättade om våra planer spärrade alla barnen kollektivt upp ögonen och sa med en mun:

– Vad betyder FF?

Och hur de än gissade, lyckades de inte komma på’t. Dagens ungdom asså.

Så. Nu är frågan: vad i hela friden har man för reservplan när det ska bli ett sånt bedrövligt väder att man inte står ut med att vara utomhus kl. 13–21, vilket var meningen?

Share
40 kommentarer

Det vänstra ögonbrynet och baletten

Jag skulle så rasande gärna vilja berätta om när jag spräckte mitt vänstra ögonbryn, men kan inte begripa att jag inte redan har gjort det. Det har visserligen nämnts här och där, men själva storyn verkar jag inte ha utvecklat som jag borde.

Det var 1968 och en mystisk dag hemma i fyrarumslägenheten på Magistratsvägen 7A eftersom pappa (kemist på LTH) och mamma (språklärare i Staffanstorp) var hemma och vi skulle äta lunch och barnflickan (som kanske hette Ewa) kämpade med Broder Jakobs haklapp. ”Mystisk dag” var det eftersom jag inte begriper varför alla var hemma.

Vi åt, Broder Jakob trilskades och jag var arg för att jag skulle ”gå på balett”. Balettlektioner tog nämligen ALLA hos Birgit Wettergrens balettskola i Lund.

intelottenbalett
Inte jag … men precis sådär söt var jag. Nog.

Detta innebar konstig stress (vilket jag aldrig någonsin upplevde annars) eftersom pappa hade ansvaret för balettlektionsavlämningen och han av någon konstig anledning alltid var sen och dessutom bedrövlig på att knäppa upp sin fyraåriga dotters blus utan att alla knapparna lossnade.

– EN KNAPP TILL! Varför lossnar knapparna?
– För att de inte sitter fast ju.

(Jag kan förstås inte alls veta om replikerna föll så, men jag minns med fantastisk skärpa pappas förvåning när knapparna inte höll för stressen.)

Men tillbaka till köket; det var alltså dags att komma iväg. Barnflickan hjälpte mig till badrummet eftersom man måste borsta tänderna innan man dansar balett.

Och det var där och då som jag förstod att jag inte ville dansa balett. I alla fall inte just denna dag. Jag tog ett stadigt bett om tandborsten och stirrade barnflickan i ögonen. Hon försökte borsta vidare men eftersom jag bet så hårt jag någonsin kunde, blev resultatet bara att mitt huvud ruskades fram och tillbaka. Jag bet ännu lite hårdare.

ewa_barnflicka_68_69
Broder Jakob, barnflickan och lilla Lotten på balkongen 1968.

När tandborsten gick tvärt av, sprang jag ut ur badrummet med barnflickan efter. Hon fick jag tag på mig, men jag slet mig loss och sprang in i köket – fortfarande med tandborsthuvudet i munnen. Där snubblade jag på köksmattan och for med brutal fart och kraft med vänster ögonbryn rakt in i ett köksskåp och vidare in under bordet.

Det blev ingen balett den dagen. Vi åkte till lasarettet och jag blev under en grön operationsduk sydd utan bedövning och mina tårar rann under tiden sakta ner i öronen. Nere i stan dansade Birgit Wettergren gravid i sina trikåer med massa små barn på det väldigt knarrande parkettgolvet, och just denna dag föll inga knappar ur min lilla blus.

Sensmoral: Det här med att dansa balett är inte bra för hälsan om man har dålig kvalitet på sina tandborstar.

Share
63 kommentarer

En förlossning

Här står jag i nionde månaden 2002.
Här står jag i nionde månaden 2002.

Jag läser om barnmorskornas kamp för lön, arbetssituation och allt annat och jag håller så innerligt med. Anna Toss skriver initierat och upprört medan jag också vill … jag vill … äh, jag vill bara berätta om alla mina förlossningar.

När det femte barnet var nyfött, samlades alla runt honom … ja, utom den dåvarande tvååringen som kände att det fanns annat att fokusera på.
När det femte barnet var nyfött, samlades alla runt honom … ja, utom den dåvarande tvååringen som kände att det fanns annat att fokusera på.

Jag föder barn som en hel karl men fullkomligt avskyr och hatar tredjedagen när nästan alla nyblivna mammor drabbas av ”the baby blues” när allt är fel, människor i ens närhet är dumma i huvudet och livet är meningslöst. Dessutom har man till ingen glädje alls bröst som slår världens alla bystdrottningar med bröstlängder. Sexigt? Nej, oooh nej.

Nu ska jag snabbt och utan blod berätta om förlossning nummer tre. Ni behöver inte vara rädda.

Mitt i natten, sexton dagar senare än beräknat, kom vi glada och förväntansfulla till BB – på intet sätt medtagna eller nervösa. Jag pustade, flåsade, pillade på TNS-apparaten (en grej som med fasklistrade elektroder på ryggen gör känningarna i ryggen lite mindre skarpa), och berättade historier och skrattade med vårdpersonalen. Inte kunde jag då ana att den nuvarande Femtonåringen skulle vara ute femtio minuter senare.

Inne i undersökningsrummet sattes två stora ishockeypuckar fast på magen med breda gummiband. Den ena mäter barnets hjärtljud, den andra mammans sammandragningar (=värkar). Puckarna är båda två vansinnigt irriterande. Värkarna kom tätt (med två minuters mellanrum), men var fortfarande helt uthärdliga. Humdidum och trallala liksom.

Fem minuter senare fastnade jag dock inne på toaletten i en enda lång jättevärk. Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Oj, en gång till. Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Hoppsan. Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Vad är detta? Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Vad ska jag göra nu då? Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Fy fan. Flås-flås-pust-pust-puuuuh. 

– Ska jag kalla på någon? sa min djefla man, som stod utanför toadörren och pratade med konstig röst, som i någon annan verklighet.
Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Nej. Det är okej. Flås-flås-pust-pust-puuuuh.
– Nu kallar jag på någon.

Tre vitklädda människor rusade plötsligt in på toaletten.

–  Flås-flås … Men jag är ju inte färd… jag har inte tork… Flås-flås … Varför ska ni…? Aj.
– Res dig upp! beordrade någon.
– Kan inte! Jag har inga muskler! pep jag.
– Visst har du det! Res dig upp, vi vill inte att barnet kommer här inne!
– JAG HAR INGA MUSKLER! röt någon, och jag insåg senare att det kan ha varit jag.
– Nu reser du dig upp. Sätt dig i rullstolen här!

Och ser man på, visst hade jag musklerna kvar. Rullstolen var förvånansvärt liten och söt, hann jag tänka. Jag kördes av en springande barnmorska snabbt neråt korridoren (fartvinden blåste i mitt hår), in på rummet allra längst bort, och parkerades bredvid en stor och hög säng.

– Sätt dig i sängen!
– Aj. Kan inte. Har inga muskler. Flås-flås …
– Visst har du det!

Och så låg jag plötsligt där, med muskler intakta och TNS-apparaten i krampaktigt grepp.

lottani– Jag tror vi tar bort TNS:en nu.
– Gör vad ni vill, men ta inte bort TNS:en! Flås-flås-pust-pust-puuuuh.
– Det kommer att kännas lite nu när vi tar bort klisterlapparna på ryggen.
– Skiter väl jag i! Flås-flås… Dumma människor, jag ska föda barn, hela jag håller på att slitas i stycken och så tror ni att jag bryr mig om lite klisterlappar på ryggen!
– Lägg dig på andra sidan!
– Vad ända in i glödheta! Vad är det för fel på den här sidan? Var är lustgasen? VAR ÄR LUSTGASEN?

Och så låg jag plötsligt på andra sidan. Långt, långt borta hörde jag min djefla man förklara för sjukvårdspersonalen att jag hade fött de första två barnen stående på knä, och skulle inte det kunna …

– Luffftgaaaassss!
– Luffftgaaaassss!

– OK, Lotta, nu kan du krysta! hördes en späd röst säga.
– Va? Krysta? Nu? Lotta? Lotta? LOTTA? Jag heter Lotten, inte Lotta!
– Ta i nu, Lotta!
– LOTTEN! Mitt namn är Lotten! Och så tog jag i för allt jag var värd – och lappade till barnmorskan som trodde att jag hette Lotta och att denna Lotta faktiskt bara skulle föda barn och inte komma med en uppercut.
– Bra, där kom huvudet ut! sa någon.
– Va? Va? Har jag klämt ut ett huvud? Varför sa ingen något? Hur kunde jag gå direkt från flås och pust till att klämma ut ett huvud?
– Nu tar du och lägger bort lustgasmasken, den behöver du inte längre, nu ska du vara klar i huvudet.
– Ska jag lägga bort tryggheten i mitt liv? Det enda som håller mig uppe? Vem säger att jag behöver vara klar i huvudet just nu? Å nä, lustgasen släpper jag inte.
– Bra, Lotten, lägg lustgasen bara på golvet, och så tar du i en sista gång. Se där, nu kom barnet ut!

Alldeles för fort hade jag plötsligt fött barn. Han lades snabbt på min mage, en helt okänd liten människa, som såg ut som en … ödla. En ovanligt ful ödla. Barnets fader grät en skvätt och klippte av navelsträngen, satt och gosade, gullade och pratade samt klädde den lille, vilade med honom i famnen och hade det mysigt.

Själv blev jag under tiden sydd.

Det påstås att det görs under bedövning och med fina instrument, men jag är övertygad om att det görs på medeltida sätt med yxor, hackor och av byns frisör. Maken till olidlig tortyr finns inte.

Barnmorskan som jag hade slagit till, hade inte alls brytt sig om min ilska och sa senare att hon hade varit med om bra mycket värre saker.

– Och dessutom var du ju färdig ganska snabbt, Lotta.

Sa barnmorskan och gick med hoppsasteg till nästa förlossning.

Här står jag, ganska nöjd, med en tvådagarsbebis 1997.
Här står jag, ganska nöjd, med en tvådagarsbebis 1997.
Share
70 kommentarer

Realtidsrapportering under en halvtimme med Citodon

Nuuu klockan 18:01 tar jag två Citodon. Det är smärtstillande brustabletter och jag löser upp dem i alldeles för mycket vatten så att jag måste dricka på tok för mycket äckelpäckelsmakande, vilket påminner mig om när jag 1978 drack maskrosvin som smakade marsvin. Jag håller för näsan när jag dricker och får naturligtvis lock för öronen när jag sväljer.

Jag tänkte simultanrapportera hur det känns att ta sådan här stark medicin som jag inte är van vid. Egentligen skulle jag ha fått andra trallalapiller, men receptet har inte ringts in och läkaren går inte att nå och min knäkliniks telefontider stämmer inte alls överens med mina vakentider.

(För nytillkomna tittare: jag opererade menisk och brosk och flyttade knäskålen lite igår eftermiddag och har ett ännu ofotograferat bandage på knät och väldigt ont när jag känner efter.) 

Hoppsan, nu skulle jag leta efter en kamera och tappade tråden. Klockan är 18:09 och jag är snurrig som efter två klunkar vin på fastande mage. Den kanske behagligaste känslan när det kommer till vinintag? (Min djefla man – nykterist sedan barnsben – håller inte alls med. Han drack två klunkar champagne 1997 och tyckte att det där lilla behaglighetssnurret kändes som att falla utför ett stup mot döden. Han drack inte en droppe till och var bakfull och oanvändbar dagen efter.)

Hjärtat slår lite snabbare plötsligt – klockan är 18:15. Jag ligger på rygg i en säng och borde inte ha så här snabb puls ens när jag går på en lay up på basketträningen. Det känns lite som när någon (ni vet vem) i den där filmen (ni vet vilken) plötsligt tar sig åt hjärtat och man anar att en hjärtattack är på ingående och i normala fall hade jag absolut definitivt kommit på vad den där filmen och den där skådesp…  var det Jack Nicholson? (Procentuellt sett är ju den gissningen inte helt fel eftersom han statistiskt sett borde ha spelat åtminstonde … så stavar man inte … åtminstone en hjärtsjuk man i sitt ögonbrynsliv. Jag kan googla.)

Tänk på detta som en stream of consciousness som är en inre monolog som jag inte behåller inom mig utan lägger ut här. Klockan är nu 18:21 och jag har lite ont i huvudet och ont i knät. Vad gör Citodonskvalpet nu i kroppen om det inte har tagit bort smärtan utan tillsatt en ny och dessutom gjort mig lite dåsigt förvirrad? Det här går långsamt. Klockan är redan 18:22.

Nu kom den febersjuke Tioåringen och lade sig på mina fötter och somnade på två sekunder. Det känns som om jag borde flytta på antingen honom eller mina fötter, men jag vet inte riktigt i vilken ordning. Den ena foten är kall, den andra varm och hans panna är varmast av dem alla. Klockan är plötsligt 18:30!

Nu ska jag leta fram en passande bild. Men den är ju så suddig.

Uppdatering kl 01:20
Jaha, där försvann den kvällen! Oj, vad jag sov. Måtte jag nu hinna bli tillvand innan jag ska sluta med tabletterna, så att jag får vara lite vaken under ruset.

Share
37 kommentarer

Mat och sånt på väg till och i England

Jag sitter i ett hus i Ditchling strax utanför Brighton och dricker vin med min kusin, vilket ju låter som något av Lennart Hellsing. Då hör jag Tioåringen ropa:

– Mamma! Mamma! Din mobil ringer! Det är Skogsgurra!
– Kan du svara?
– Ok!

Så konfererar kommentatorn Skogsgurra med Tioåringen en stund, varefter jag får telefonen för att tala om att jodå, vi lever och allt är väl. Innan jag han uttrycka min stora tacksamhet över denna kontrolluppgift, försvann linjen, ljudvågorna eller kontakten och jag fick stirra på luren sådär som man gör i filmer.

Men ja, vi lever och har hälsan och tycker mycket om vårt Englands-projekt.

På Arlanda köpte vi och delade på världens dyraste yoghurt: 37 kronor! (Men jag måste faktiskt säga att den var värd varenda krona: fantastiskt gott var det!)
På Arlanda köpte vi och delade på världens dyraste yoghurt: 37 kronor! (Men jag måste faktiskt säga att den var värd varenda krona; fantastiskt gott var det.)

Vi kom iväg i förmiddags efter en liten försening som berodde på att fyra av resenärerna hade ”gått vilse på Arlanda”, varför deras bagage ju måste letas upp ur flygplanskroppens inre för att inte åka med över till England … fulla med sprängmedel som de förmodligen var. Tioåringen och jag såg de fyras jätttestora väskor brutalslängas upp på en kärra för att forslas bort.

– Men varför gör de sådär? Tänk om det finns nåt ömtåligt i väskorna, sa Tioåringen med en ytterst bekymrad blick.

Jorå, till exempel bomber och granater, tänkte jag.

Vi överlevde alltså både packning och flygresa och har anlänt till England. Detta är Tioåringens allra första resa utomlands (förutom svängar bortåt Danmark och Norge), och han var skräckslagen under flygningens första halvtimme. Precis när han hade lugnat sig och rapat en jätterap orsakad av måttlöst läskintag (det var inte mitt fel utan medpassagerare med fäbless för pratsamma tioåringar med blont, lockigt hår och bruna ögon), blev det dags att besöka toaletten som på flygplan ju är stora som likkistor. Där inne råkade han trycka på larm- och inte spolknappen, varför kabinpersonalen med lite oroliga ögon kom och frågade hur det egentligen stod till.

Just nu är vi alltså hemma hos min kusin Ann, som bor i England sedan 1982. Hon är svensklärare och gift med en engelsman som pratar utmärkt svenska och tillsammans har de tre vuxna barn som pratar svenska (parallellt med perfekt engelska). Och här kommer Tioåringen, som bara vill prata engelska. I affären Tesco slår han sig i slang med kassören och förklarar att i Sverige måste man lägga varorna med streckkoden åt rätt håll så att de anställda inte får ont i ryggen och att varuberg (”mountains of things”) är förbjudna. Kassören tittar på varorna som min kusin har lagt såhär på bandet:

Och kassören säger: ”Well I feel fine. To turn the things around is my exercise.”
Och kassören säger: ”Well I feel fine. To turn the things around is my exercise.”

Trevlig karl. Men nu kom jag på en sak. Ni vill se fler matvaror från affären, va?

JORDGUBBAR! Nej, äsch, köttbullar. (Finns såna här ostekta saker i Sverige?)
JORDGUBBAR! Nej, äsch, köttbullar. (Finns såna här ostekta saker i Sverige?)
Delicious and spotted, minsann. Vilket påminner mig om mitt fallosfotograferingsprojekt.
Delicious and spotted, minsann. Vilket påminner mig om mitt fallosfotograferingsprojekt.

Och hur har ni det?

Share
55 kommentarer

Någon har stökat till …

… och det värsta är att jag misstänker att det är jag.

Sovrummet just nu.

Så här var det (uppdatering)

Jag lånade för flera år sedan en viss årsredovning och glömde omedelbart att ett lån är ett lån. För en tid sedan skulle den lämnas tillbaka, varför jag tog fram den och lade den i ett kuvert och … tappade bort den. Så hittade jag kuvertet, skrev på en adress (rätt, kanske ska tilläggas), och … förlade det igen. Jag letade lite slött, men bara lite grann.

Under tiden gick lifvet vidare. Läxor gjordes, barnen blev större, skor slängdes, tänder tappades och … Ja. Nej. Det finns inget att skylla på: jag slarvade helt enkelt. I fredags satte jag en deadline åt mig själv; nu ska den förnicklade årsredovisningen postas. Den hittades (på hatthyllan mellan två par galonbyxor, kan ni begripa?), kuvertet fick ett frimärke och … sedan tappades kuvertet bort igen.

Tyvärr skedde detta när jag slängde sju kilo heminredningstidningar och möblerade om i källaren. Samtidigt som Artonåringen begick A-lagspremiär i basketettan, jag höll tre föreläsningar i tre olika ämnen och en konsert i Stockholm besöktes.

A-lagsdebuten för unga fröken Bergman:

Artonåringen kan dribbla utan att ha blicken på bollen! Foto: Sebastianskog.se

Men ack. Artonåringen fastnade i en ormgropsliknande röra där kroppar lades på fötter och fötter vreds till oigenkännlighet och speakern som råkade vara jag blev tvungen att agera mamma och allt blev extremt rörigt.

Artonåringen säger med sitt kroppsspråk "Nämen mamma du är ju speaker, gå härifrån!).
Artonåringen säger med sitt kroppsspråk “Nämen mamma du är ju speaker, gå härifrån!”

Bara ett par timmar senare befann jag mig på konsert, där förbandet Walk the Moon hade stökat till det på scenen.

Kaffefilter, snorpapper, notblad och handdukar samt ett par trosor.
Kaffefilter, snorpapper, notblad och handdukar samt ett par trosor.

För att inte tala om huvudbandet Fun (som egentligen ska skrivas ”fun.” men det bryter mot mina redaktionella principer och det går ju alls inte för sig), vars gitarrist plötsligt begav sig upp till trumsetet och allt blev hur stökigt som helst med plötsligt uppdykande konfetti som mest av allt överraskade bandet, som inte alls hade haft med sig konfetti från Amerikat.

Fortsättning följer. Jag måste leta vidare Klockan är 21:40 och någonstans ligger kuvertet nog …

Uppdatering

Nu är klockan 23:03 och den där bilden på stöket här ovan var ju bara en västanfläkt. Nu har jag öst ut ytterligare 23 kilo inredningstidningar (ungefärlig uppskattning), ett resestrykjärn, en locktång och en ask med mina egna visitkort. Att allt har stoppats undan i väntan på bättre tider är alls inte konstigt eftersom

  • jag inte inreder ett dugg numera – jag stökar bara till med jämna mellanrum
  • jag inte har strukit ett klädesplagg sedan senaste dopklänningen 2002
  • locktång ju är helt ute (vilket vi har avhandlat tidigare)
  • jag så sällan går på visit per se.
Men nu kan jag gå till sängs och vila efter en relativt ansträngande helg. Årsredovisningen är nämligen funnen.
Puh.
Puh.

Den låg i källaren i en av vällingkartong tillverkad tidskriftssamlare (1992) och gömde sig mellan två mappar med räkningar (1994), NE-redaktionsbrev, klasslistor och sju nummer av Pålsjö Ängsblad. Imorrn ska jag sortera det övriga stöket i fem högar:

  1. fjärrkontroller och annan teknisk apparatur
  2. trasiga örhängen
  3. för små jeans
  4. A4 skrivna på skrivmaskin
  5. gamla tidningar.

Sedan ska jag slänga allt utom jeansen.

(Ni som är lika listiga som jag, inser förstås att det finns en hög som heter ”övrigt” också.)

Share
49 kommentarer

Jobbigt på fotbollsstadion

– Kom hela familjen! Vi ska göra något jobbigt!

Ropade min djefla man uppmuntrande i eftermiddags från köket så att det skallrade i de få glas vi har kvar. Alla släntrade ner, lika intresserade som Magnus och Eva var när Brasse ropade på dem.

– Vad vill du nu då?
– Vad vill du nu då?

Han fortsatte:

– Visserligen blåser det halv storm och visserligen spöregnar det, men det är faktiskt nio grader varmt.
– Vad ska vi göra? sa ett barn.
– Betänk att det är trevligt att vara tillsammans.
– Vad är det vi ska göra? sa ett annat barn.
– Och eftersom Tjugoåringen är hemma och kan hjälpa till så kommer det att gå en sjundedel snabbare.
– En sjättedel, sa ett barn med rynkad panna.
– Jamen vi är ju … okej, ungefär 15 % snabbare än det hade gjort om han inte var här, förklarade den djefla mannen.
– Fast alla sjundedelar jobbar inte lika bra. VAD ÄR DET VI SKA GÖRA? sa ett otåligt barn.
– Ta på er varma kläder bara.
– Jag måste räkna färdigt i matematikboken och så har jag ju vrickat foten, sa den listiga Nioåringen.

Det visade sig att vi för orienteringsklubbens räkning skulle städa en fotbollsstadion. Förra gången tog det tvåånhalv timme trots att vädret var bra. Den djefla mannen förberedde oss:

– Det kommer att vara fullt med tallrikar med potatissallad och kebabrester och kaffemuggar och drivor av snuspåsar och cigaretter! Allt kommer att vara blött och kallt och jävligt men tänk på att vi i alla fall är tillsammans och att vi har mat för dagen! Tänk på barnen i …

Och så kom den djefla mannen inte på vad han skulle säga istället för Biafra.

Vi klädde oss i superunderställ och skramlade fram de stövlar vi har, vilket visade sig vara fjorton par i stl 21–38 samt väldigt få i större storlekar. (Det är lite feldimensionerat när sex av oss sju numera har stl 40–43.) Och så gav vi oss iväg till centrum i dubbel bemärkelse.

Vilken stor mittpunkt och vilket litet mål!
Vilken stor mittpunkt och vilket litet mål!

Då slutade det att regna. Och blåsa. Och vara kallt. Och på stadion fanns så lite skräp att plocka upp – ingen hade varit på dagens match pga. det bedrövliga vädret – att vi efter tio minuter började skrapa tuggummi från betongtrapporna för att ha något att göra. Sedan provsprang vi konstgräset, måttade avståndet till straffpunkten, provsatte oss inbytarbåsen och poserade lite.

Barna Bergman 2012.
Barna Bergman 2012.

Så, nu kan fotbolls-EM börja. Jag analyserade nämligen situationen där från mittpunkten och kom på att om vi bara ser till att mittfältet inte kommer i kläm, tar bollen på uppstuds och spelarna slutar känna efter i ljumskarna, kommer det nog att gå bra.

Share
30 kommentarer