Sedan jag lärde mig skriva nån gång på 1970-talet har jag berättat om missöden på tåg. Förseningar, värme, kyla, galna människor, borttappade väskor, bortglömda väskor och även stulna väskor. En gång kräktes vi alla – fem barn och två vuxna – så brutalt (av matförgiftning) att tågvagnen säkert fick skrotas.
Ja, nu anar ni att ännu ett tåg-äventyr är på ingång.
Jag och Tjugoåttaåringen samt hennes dotter Lilla M (snart 10 månader gammal) inledde i morse en resa till Lund för att fira Trettioettåringens dotter Lilla F (ett år idag). Eftersom Snälltåget är billigare och ballare än SJ, valde vi att med god tidsmarginal ta Mälartåget till Stockholm.
Vi gick en promenad till Kungsträdgården, stoppade fötterna i fontänen och sedan knallade vi mot Centralen i ugn och ro för att där kliva på just Snälltåget kl 12.30. Vi strosade på bakgator för att undvika trängseln på Hamngatan, vi filosoferade över kyrkogårdar och vad man egentligen får göra på dem (picknick?), pekade på Bellmans monument (inte grav), vinkade till Ferlins staty och tittade på härket till hotell som skymmer Klara kyrka. Solen sken och Stockholm visade upp sig från sin allra bästa sida.
Snälltåget skulle som sagt avgå från Centralen kl 12.30, men när vi klev in i den stora vänthallen fick vi en smärre chock. Replikerna gick så här, där vi stirrade på den obegripliga, gröna tavlan med avgående tåg:
– Men 12.30-tåget är ju SJ? sa jag förbryllad.
– Kolla, Snälltåget går ju 12.15, sa Tjugoåttaåringen.
– Men klockan är ju 12.15?!
– Ja …
– Vi springer! Spår 12!
– Men mamm…
Utan att ens fundera över vad jag gjorde, puttade jag vagn, dotter, barnbarn och mig själv till rulltrapporna, åkte ner, sprang med löjligt komplicerad packning uppför trapporna till spår 12.
Under tiden strosade den unga modern i lagom takt åt samma håll. ”Vi har ju missat tåget, men okej, mamma kan ju få springa om hon vill”, tänkte hon.
Uppe på perrongen såg jag
- Snälltåget
- att alla dörrar var stängda
- konduktören, som stod på perrongen och spanade längsmed tåget.
– Hinner vi kliva på?
– Va?
– Får vi kliva på?
– Ja, ta den närmaste dörren, sa han lugnt och pekade.
– JAG HAR EN BARNVAGN OCKSÅ! DEN KOMMER SNART! ropade jag samtidigt som jag öppnade dörren och hivade in massa väskor som landade på två skåningar som stod i kön till toan.
– Ah due!
– FÖRLÅT!
Nu var i alla fall väskorna på tåget. Jag kastade mig mot trapporna.
Den unga, strosande modern med barnvagnen hörde mig ropa från perrongen, och satte därför iväg i full fart och började släpa vagnen uppför trapporna som leder till spår 12. Där kom jag plötsligt flygande samtidigt som en främmande kvinna också uppfattade situationen och tillsammans lyfte vi vagnen. Vips var vi framme vid tågdörren.
– Halleå, sa skåningarna leende, vi har flöttat dina sakår till hörnet dänna.
– Ta isär vagnen, den går inte in annars, sa konduktören.
– Ta isär vagnen, den går inte in annars, sa jag som om Tjugoåttaåringen inte hade hört.
– Ta Lilla M, så tar jag isär vagnen, sa hon.
Klockan 12.17 rullade Snälltåget iväg med oss på insidan.
Vi stod förstås i fel vagn, men efter att ha pratat med skåningarna och konduktören och konstaterat att jag helt enkelt hade hittat på avgångstiden 12.30, satte jag igång att släpa och baxa väskor och vagnsdelar.
Jag klämde även ur mig spanska svordomar över de ickefungerande automatiska dörröppnarna mellan vagnarna, det ska erkännas. Vagnsunderreden äro av hävd icke smidiga.
Det fiffiga i kråksången är att på Snälltåget kan man för en inte alltför blodig kostnad boka en hel kupé! Helt perfekt! Där inne kunde vi utan att störa någon annan spela musik, sjunga vaggsånger, äta kladdig mat och lukta svett.
Heja fina Snälltåget och snälla Snälltågskonduktören! (Humor hade karln också, för han skrattade åt allt jag sa resten av resan.) Och tack, ni två skåningar som godmodigt accepterade att jag slängde saker på er!
Nu ska de små kusinerna Lilla M och Lilla F få frottera sig med varandra på ett sällan skådat sätt – och vi ska äta rabarberpaj i långa banor.
Pssst!
Aha. Nu ser jag att tåget hemåt på torsdag går kl 12.30. Hm. Jag tror jag förstår.