Hoppa till innehåll

Etikett: mode

Hur ska vi knäppa skjortan?

Jag vet inte riktigt hur jag vill ha det. I ena sekunden är det jätteskönt att hålla möten online, i nästa sekund vill jag bli ståuppkomiker i N.Y. och få 300 fulla kroggäster att skratta. En sen kväll handlar jag i en komplett folktom mataffär och njuter av stillheten. Sedan åker jag till jobbet på nybyggda MDH där vi på campus är ungefär 15 lärare och 20 studenter som delar på 20 000 m² golvyta … och känner mig lite ensam. Och så går jag in på apoteket där det råder hostkalas och rödnästa sjuklingar står (på lämpligt avstånd) i kö i 45 minuter.

Så då fokuserar jag naturligtvis på hur män och kvinnor har olika skjortknäppning. Vi vet inte hur vi vill ha det där heller, men av tradition knäpper männen ”åt höger” och kvinnorna ”åt vänster”. (Vän av ordning tycker att det är ett dumt uttryck. Det betyder nämligen att männens knappar sitter på höger sida om skjortöppningen.)

1. 1200-talet. 2. 1800-talets första hälft. 3. 1700–1850. 4. 1800-talets första hälft. 5. 1860–80 (stärkskjorta med hårdstärkt bröst). 6. “Sportskjorta”, ca 1900. 7. 1930-talet, med knäppningsbar front. (Källa: ne.se. Bild: Elisabet Thelander)

En snabb koll i min egen ytterst ostrukna garderob ger vid handen att jag blott äger herrskjortor. Men de är i alla fall oerhört prydliga när kragsnibbarna inte pekar bortitok.

Det finns enligt historiska källor olika teorier om orsaken till knapparnas placering:

  1. Kvinnoplagg knäpptes åt vänster för att det skulle vara lättare för adelns påkläderskor (som alla var högerhänta).
  2. Männen ansågs kunna klä sig på egen hand, och de var alla förstås högerhänta.
  3. Högerknäppning förenklade för män som snabbt behövde nå sitt vapen under rocken. (De stackars vänsterhänta soldaterna gick alltså åt snabbare eftersom de inte nådde sitt vapen lika snabbt.)
  4. Höger anses inom den kristna läran vara finare; Jesus sitter ju på vår Faders högra sida. Vänster var mörkrets och kvinnornas sida, exempelvis i kyrkobänkarna – och där kunde de amma ifred och ”skyla sina behag från männens blickar”.

Punkt nummer 4 tror jag faktiskt inte på, så det så. (Rätta mig gärna om jag har fel.)

Mansknäppning!
Kvinnoknäppning!

Och vad har jag nu för politisk höger- och vänsterallegori att ta till? Tänker jag på polariseringen i världen och det amerikanska valet? Eller motsträviga Storbritannien som har vänstertrafik? Alla stackars vänsterhäntingar som förr skulle avvänjas?

Näe. Jag har bara börjat borsta tänderna med vänster hand för att kolla om hjärnan gillar utmaningen. Men den vet inte hur den vill ha det – kanske straffas jag med hål i tänderna för att vänstran funkar lite sämre?

 

 

Share
65 kommentarer

Jeansmodet förvånar

Jag var i ”hufvudstaden” igår, och skriver Stockholm på detta konstiga sätt för att betona att det inte riktigt är på samma sätt där, som det är här hemma i Sörmland.

För kom och hjälp mig, vad folk hade konstiga brallor på sig!

Som öronmuffar utanpå mössan.

Jag var förvisso lika förvånad när jag för första gången såg en tjej iklädd jeans med stora hål på knäna i minusgrader våren 2017. Säkert var jag lika storögd när de utsvängda jeansen plötsligt gjorde come back nån gång runt 1999.

Jag vill säga … 1981?

Är det tunnelbanorna och trängselns fel? Stockholmarna kanske inte ser hur de ser ut nedanför magen? Hur kan det ha gått så inihelskotta fort att implementera dessa horrörer? (Jaja, jag är inte ung längre. Jaja, jag kanske håller på att förvandlas till en ilsken hattgubbe som hytter med näven åt långhåriga slynglar.)

Fast här har vi ju en bra idé till alla som hela tiden råkar köpa för långa byxor: KLIPP, BARA KLIPP!

Och själv då, hur ser jag ut? Äsch, jag hoppas att jag smälter in i mängden. Brallor hit, brallor dit, strunt samma. Fickor är bra, stretch är bra, ohålat är bäst.

De här gillar jag – fast varför har hon en handväska fastän hon har tusen fickor?

Men nu ska ni få höra om en dum, fix idé som jag har vad gäller kläder. Varje gång jag tar på mig underkläder, linne under en skjorta eller t-shirt under en stickad tröja drabbas jag av katastroftänkande. Tanken hade kunnat lyda ”ser jag  representabel ut under?” eller ”är jag prydlig nog för att råka hamna i ett väldigt varmt rum?”. Men nej. Så här säger min hjärna när jag tar på mig en gammal undertröja med stor köttfärssåsfläck på:

– Står jag ut med att gå omkring i det här om jag blir kidnappad av terrorister, inlåst på Västtyska ambassaden eller om en bomb slår ner och jag och alla andra måste hålla oss inne i ett skyddsrum i tre veckor?

Hälsningar från signaturen ”Är jag normal?”

Share
49 kommentarer

Det svenska språket 1892 eller Vem var Rosée Heath?

Jag snubblade över en oerhört liten fin notis från Sundsvalls Tidning när jag for omkring som ett yrväder på hela vida internet, och då särskilt i de obskyra kvarteren och dammiga hörnen.

Se här vad som hände på förvåren 1892.

(Om man börjar läsa här på KB, fastnar man lätt och vips, har ett år gått.)

Nu blir det lite synd om er som läser på mobilen, för det är svårt att bara välja ut en eller två notiser. Hämta förstoringsglas eller en ung människa med ögonen i behåll. Läs gärna högt för omgivningen. Här vankas bärsärkaraseri och amazoner!

Geschwindt var tydligen ett populärt ord just våren 1892 – eller så är det kanske bara samma skribent?

Ordet ”känbar” är felstavat med tanke på årtalet – men före 1889 års upplaga av SAOL stavades det verkligen med ett n. Nu ska vi se hur det gick med den med sitt förnamn förkortade herr Larsson, grundläggare Ekblom och sanslöse Persson.

Mycket mer än så här får vi tyvärr inte veta.
Ska vi kanske krafsa in ett litet kommatecken till?
Tänk att man ända uppe i Sundsvall läste om olyckor i Löddeköpinge.

Ovarsamma män var tydligen framme även på andra ställen – fast här handlar det om att så sin säd.

En sådan oerhört sympatisk inställning!

Plötsligt fastnade jag vid en nyhet om en stackars sångerska, som hade blivit galen, stum, inspärrad och vars öde tydligen bekymrade halva landet. Men vad i hela friden hände med Rosée Heath?

I oktober 1890 skriver Stockholmstidningen att fröken Heath var intagen på hospital, att hon bara gråter och att hon verkar ha blivit obotligt vansinnig. Men varför?

Jag bläddrade bakåt i olika tidningar och hittade förmodligen orsaken i Malmö Allehanda: olycklig kärlek, passionerad flykt med en underlöjtnant en hel månad tidigare. Den 11 september 1890 ska Rosée Heath plötsligt ha avvikit från sin teater. Rubriken är ”En uppseendeväckande enlevering”, men det verkar som om hon följde med frivilligt och att det i så fall var hennes föräldrar som inte godkände tilltaget.

”Miss Heath har under sitt uppträdande varit åtföljd av sina gamla föräldrar, vilka alltid var tillstädes bakom kulisserna och utgjorde hennes ständiga skyddsvakt. Också ansågs miss Heath ej älska någonting högre, än sin konst. Hon gjorde emellertid under sitt uppträdande i Stockholm bekantskap med den unge officer, i vars sällskap hon nu lämnade Malmö, glömmande pliktens bud för kärlekens.”

Föräldrarna anade oråd och höll ett extra nogsamt öga på sin ”skatt” (och inkomstbringare, anar man) och kallade till och med på polisen när de jagade efter dem till järnvägsstationen. De pekade ut den pliktförgätna dotterns älskare på tågperrongen, men …

Jösses. Nu vet vi ju att Rosée återfanns och spärrades in, men här var hon verkligen försvunnen med en hånskrattande älskare.

Men vem var då denne unge man som var så listig och satte sig i en kupé och placerade Rosée i en annan? Jo, en underlöjtnant Linder vid Lifgardet.

En diabolisk blick!

Tydligen tvingades de älskande tu isär, varpå den skönsjungande Rosée bröt ihop och spärrades in på okänd tid. Det ramlar under ett år in smånotiser om Miss Heath i alla Sveriges tidningar, där hon hela tiden beskrivs som obotligt sinnessjuk. Men vad hände sedan? (Ta er nu åt hjärtat precis som jag gjorde när jag hittade detta.)

Rosée Heath hette egentligen Mary-Ann Katherine Evans! Och hon är död! (Göteborgs HoST 17 mars 1891)

Jag hann dubbelkolla och få den plötsliga döden bekräftad i flera tidningar, när plötsligt denna lilla notis dyker upp i Nya Dagligt Allehanda en dryg vecka senare.

Hon är uppstånden, ja sannerligen uppstånden den 28 mars 1891.

Jahaja, och i augusti 1891 meddelar man lugnt i Sundsvalls tidning att Rosée fortfarande vägrar att tala.

Men så här kan det ju inte fortsätta.

(Blädder, blädder, sök, sök. Varför kan inte någon betala mig en heltidslön för att göra sånt härnt underbart roligt forskningsarbete? Hyllad sångerska rymmer med officer, spärras in, blir galen, förlorar talförmågan, dör en skendöd men lever igen – och då vill man ju veta mer!)

Heureka! Rosée talar! I mars 1892 är hon på benen igen!

Under över alla under!

Och det blev hon – frisk alltså. Plötsligt sjunger och dansar hon utan sin officer och … så är hon puts väck igen. Hon nämns i Per Wästbergs ”Halva kungariket”, men jag kan inte hitta någon notis om eventuellt frånfälle, fortsatt karriär eller ens konserter.

Så då släpper jag henne väl (stackars, stackars Rosée) och går till en internationell nyhet från 1892 istället.

Lyxiga damer bör bära vattenkanna!

Tänk, sådana problem slipper vi numera.

En ”teklänning” från 1892 stökade förstås till det på trottarerna genom att virvla upp damm med släpet. Hugaligen.

Hej alla som orkade läsa ända hit! Nu ska jag så geschwindt det nånsin går försöka återvända till 2018.

Share
64 kommentarer

Så skriver journalister när de kanske inte är riktigt hemma

SvD har en mysko avdelning som heter Perfect Guide, som ”överraskar, inspirerar och engagerar läsaren” och som hanterar svåra ämnen som resor, mode, mat, dryck, design och hälsa.

Den 10 januari publicerades ”Så klär sig stilikoner när det är svinkallt” – ett ämne som föll mig på läppen eftersom jag trodde att jag skulle få se

  • Jean Paul (utan bindestreck) Gaultier i luddor (laddor)
  • Coco Chanel i rånarluva
  • Twiggy med Nivea på kinderna
  • Karl Lagerfeld i långfillingar.

Men icke det. Döda eller halvdöda gammelkändisar stod i kramsnö eller töväder och sades göra både det ena och det andra på ett synnerligen tramsigt och rent av icke faktakontrollerat sätt. Så här inleds reportaget i SvD:

”Virkade leggings”? Hur i hela fri…?

Jag fnös och läste vidare.

När jag såg att Jean-Claude Killy hade förlorat inte bara ett bindestreck i namnet utan hela sin fantastiska, alpina skidkarriär, slog jag näven i tangentbordet och lade ut en pfft-fnysning på Facebook. Läs nu SvD:s bildtexter nedan. (Många av påpekandena till bilderna nedan är gjorda av ett FB-kollektiv som till stora delar även hänger i kommentatorsbåset.)

  1. Skidåkare träffar fru i film med associativ titel:

Att här inte tillägga att Killy och Gaubert gifte sig och levde lyckliga tills hon dog, är kanske förklarligt eftersom det ska handla om ”svinkyla” – men det är ändå av intresse, tänkte jag. Vips, dök lusläsare upp från nätets alla hörn upp på FB och hade mer att påpeka. ”Snow Job” fnissade några och någon påpekade att svart, gult och rött faktiskt har varit snyggare.

Ishockeyestetik i rött, gult och svart:

Vill ni se på mer svinkyla? Ålrajt!

2. Prostituerad man i en ”börsmäklarskjorta”:

Åh, så han huttrar, hörni. Det är verkligen svinkallt. Ryyyys, hutter, skaaaak. Ninja-Malin ansåg dessutom att det är en ulster, inte en rock. Ingela fortsatte initierat:

När vi ändå är i petartagen, märker ord och klyver hårstrån, kan jag tycka att ulster är ett underordnat begrepp till “rock”, precis som paletå, trenchcoat och bonjour.

3. Underskön skådis i jumper:

Sällan har jag sett någon som dominerar pisten mindre än Robban Redford: karln kan ju inte ens få på sig skidorna på rätt fot. Och så måste vi göra en jumperutredning. En jumper är nämligen enligt de flesta ett oftast enfärgat kvinnoplagg i tunt, stickat material. Har ni förresten sett orange nougat?

Tydligen var det inte bara vi som hetsade upp oss över denna artikel, för plötsligt smögs en rättelse in. Inte alls som i amerikanska tidningar där man är nästan överdrivet noggrann med uppdateringar och korrigeringar. ”I en tidigare version av den här artikeln stod det felaktigt att Mr. Johnson tog på sig bh:n. Det ska förstås vara Mrs. Johnson.”

4. I ingressen stod det att Bardot hade virkade leggings. Men plötsligt är de stickade benvärmare:

Det ser ju vem som helst att det inte är benvärmare utan faktiskt helt normala raggsockor. (Oj, vad vi fnyser på löpande band.)

5. Lennon iförd stickad tröja och son:Foto: Globe Photos

Mina handarbetarspecialistpolare tog sig åt pannan och vrålade att John Lennon faktiskt inte alls har en ”kabelstickad fiskejumper” utan en ”flätstickad fiskartröja”. Själv stirrade jag på lille Julian Lennon eftersom det ju är han som är modeikonen på bilden. (Tillägg: Årtalet är fel. Det ska vara 1969. I kommentatorsbåset finns en skäggutredning.)

6. Agent 007 ser vitt:

Tut-tut?

[tankepaus]

Tut-tut? Öh? Va?

Nej, det där förstår jag lika lite som att man kallar ett par banlongabardinbrallor för ”pressvecksbyxor” – och Roger Moore är ännu en karl iklädd

  1. kamelfärg
  2. jumper.

7. Guess Who’s Coming to Paris:

Foto: United ArtistsNeeeej, Poitier går inte igenom några anteckningar. Han agerar i ”Paris Blues”.

8. Stencool aktör poserar med snö:

Foto: Reporters Associati & Archivi

– Är det så här man gör?
– Vaddå?
– En snöboll.
– Nej, alltså, neeej. Du måste klämma ihop snön till en boll.
– Det går ju inte!
– Nej, för enligt den här artikeln är det faktiskt svinkallt och när det är svinkallt kan man näppeligen göra snöbollar.
– För kallt? Men när gör man snöbollar?
– När det är kramsnö. Runt 0 °C.
– Åh fan.

Men nu till det underligaste med den här artikeln i SvD: för en vecka sedan lades en bättre variant upp med ordentlig fotocred, hela Lennons huvud – och mer text – på Mr Porter. Där står att Lennon har ”cable-knit patterns”, att Killy tog 18 världscupsegrar 1967–68 samt att Hudson faktiskt is ”demonstrating his ability to carry a small pile of snow without flinching”.

Här är två bilder till från artikeln. Något att kommentera?

Foto: Harry Benson

 

Foto: Joshua Bucklan


Jag måste avvika från ämnet och tipsa om en artikel om Jackie-fotografen Harry Benson – mannen som tog den här bilden på Beatles 1964:

Share
68 kommentarer

Varför har Elizabeth II alltid handväska?

– För att hon ju inte har några fickor!

Elizabeth II har här sin lilla silvriga handväska, medan Michelle Obama bara har en … mobiltelefon?

Jag var ute och kollade på kläder igår med Sjuttonåringen som snart blir 18, och båda rusade vi fram till en knallröd kjol som var full av fickor.

 

– DEN HAR FICKOR!
– DEN HAR FICKOR!

En liten, liten stund senare konstaterade vi:

– Den har inga fickor.
– Fusk. Fuskfickor.
– Fickor som inte är fickor.
– Det finns inga fickor för flickor.
– Men fusk-flick-fickor finns det.
– Ett förnicklat fuskbygge är vad det är.

 

När jag sydde min bröllopsklänning gjorde jag en liten nätt ficka på insidan, som jag dock inte nådde utan att först lyfta upp hela kjolschabraket, så den fick vara tom under hela tillställningen. (Helt okej: min syster Orangeluvan hade ansvar för min ryggsäck med allt som tänkas kan, inklusive 22 sidenklädda knappar som jag inte hann sy på längs dragkedjan i ryggen.)

De få gånger som jag har varit på bal, har jag haft en liten nätt och glittrig kuvertliknande sak som hänger i en rem över ena axeln, men som inte på något sätt bidrar till något annat än att jag har snabb tillgång till astmamedicinen.

Lite som Elizabeth I, som hade en väska med Bricanyl hängande från midjan.

På den tiden som vi bara hade stationära dialogtelefoner, var det nämligen bara just astmamedicinen som jag var tvungen att alltid ha med mig. Visst, några sedlar hade jag också, men dem stoppade jag alltid ner i bh:n. (Om jag ändå hade kunnat vara finklädd med en Kånken på ryggen …)

Liten fickhistoria:

  • På 1600-talet hade man små lösa fickor som liknade påsar som hängde från midjan. Men de fanns under alla lager med kjolar och nåddes genom glipor i tyget.
  • På 1790-talet blev det modernt att ha en snygg, rentav prålig väska utanför kläderna.
  • Under 1840-talet började fasta fickor att sys in i sömmarna på de flesta manskläder.
Fickor sydda i England runt 1710.
Här ett mellanting: en påsväska som döljs, men är synlig.

På 1980-talet när vi gick omkring i kläder som såg ut som ballonger och bubbelgum, hade det varit hur lätt som helst att starta en fickrevolution.

Christian Lacroix och Lilla My Jane Seymour 1983.

Istället har fickorna blivit allt färre och handväskorna allt större – och eftersom de är så stora, måste man om man vill hänga med memorera långa listor på vad man bör packa ner i dem. Varje dag ska man hela tiden ha tillgång till mobil, nycklar, smink, handsprit, mediciner och hygienartiklar inklusive snytpapper, tändstickor (utifallatt), papper, penna, tuggummi, solglasögon, blodsockerhöjare och hårborste.

Därmed är man väl den absolut perfekta MacGyverkompanjonen eftersom han ju aldrig har med sig ett enda dugg när han råkar ut för massa förfärligheter.

För att nu vara lite allvarlig, är det nog så att de flesta egentligen bara behöver ha med sig en sak: mobilen. Och är det omöjligt att då skapa en liten ficka på allt från de allra enklaste plaggen till en svepande aftonklänning?

– Inte alls! sa Edith Head.

Ni som har sett All about Eve kanske minns att nån gick omkring med händerna i fickorna – men inte var det väl i snickarbyxor …?

Bette Davis har en aftonklänning med fickor!

Edith Head (1897–1981) arbetade i Hollywood med att designa filmkläder och blev vad man kallar en institution. Såpass att den här figuren i Incredibles är inspirerad av henne.

Alla hennes fick-kläder hade kanske inte var mobiltelefonvänliga, men en liten Bricanyl skulle jag väl i alla fall kunna klämma ner här?
Edith Head med sina åtta Oscars för ”bästa kostym”.

Så nu bestämmer vi väl oss? Vi kan

  • sy in fickor i alla kläder
  • starta en lösficksindustri
  • våga vägra argumentet ”äsch, det behövs väl inga fickor, man kan ju ha en väska istället”.

För vem vill inte ha händerna fria – eller i alla fall nånstans att stoppa dem?

Sandra Bullock på Oscarsgalan 2006.
Share
55 kommentarer

Hål i brallan

Detta har hänt

  1. Sedan barnsben har jag sytt lappar på jeans för att göra dem coolare, tuffare, ballare och snyggare.
  2. När jag 1985 träffade min djefla blifvande man, föll jag som en fura för honom för att han hade de absolut vackrast lappade jeans jag någonsin sett.
Mina egna finaste jeans från 1990.

Slutledning
Jag är alltså varken främmande för hål i brallan eller lappar på hål som inte finns.

Iakttagelse
Kalsongvisarmodet lever kvar i vissa kretsar, men är nog inte lika coolt längre. Nu gäller det istället att ha ENORMA hål på knäna.

Som på den här bilden från 1980, där en punkare i Tranås har håljeans – med 2017 års snitt.
Eller som på den här bilden, som jag tog i förrgår.

Konsekvens
Tjugotvååringen (som vi nu kan börja kalla Ida för att hon ju heter det) har fallit för detta mode. Själv tycker jag att det ser ut som tecknade serier när dinosaurier äter upp stora träd eller när Dennis’ hund biter herr Nilsson i byxröven. Ritsch, ratsch, liksom. Men hon köpte ett par på nätet för att de såg coola, tuffa, balla och snygga ut. På bilden, that is.

På Ida (som måste ha osedvanligt långa lårben) däremot, såg brallan ut så här …

Tråktanke
Är detta månne påskbyxor? Kanske är hålen – som ju kan ha tillkommit av att byxbäraren har krupit omkring på kvistiga trägolv – en symbol för det protestantiska späkandet på långfredagen?

Share
25 kommentarer

Underligheter då och nu: the Edwardian era

Jag har frossat i kläder från ”the Edwardian era” i Storbritannien; alltså ungefär 1890–1910. Bland annat listades sådant som att kvinnor hade oerhört många lager kläder, nämligen

  • linne och stora underbyxor
  • korsett
  • små kuddar som gjorde att det buktade in och ut på rätt ställen eftersom silikon inte fanns än
  • underskjorta
  • långa knickersliknande underbyxor
  • silkesstrumpor
  • underkjol.

Och så själva klänningen eller kjolen och blusen ovanpå.

1890
De ser förvisso ganska tillknäppta ut, kvinnorna från 1890.
edwardiandress
Fast så himla jobbigt ser det ju inte ut att vara? (London 1906.)

Har inte männen sedan (nästan) Hedenhös  gått omkring i liksom samma brallor, kavajer och nåt pynt runt halsen?

60-tal
Kolla: brallor och skjorta samt tröja. Gäsp.
jagger_faithful
Jagger och Faithful: brallor och kavaj, skjorta och rock. Dubbelgäsp, även om mönstret på Mick Jaggers kostym är … annorlunda.
60-tal2
Just 1960-talet får ju sägas vara lite nyskapande, ändå. Men det är ändå brallor och (stor) överdel: mönstret går igen.
peruktok
Åh, ljuva 1700-tal! Då klädde sig männen som galningar! (Med mitt nutida sätt att se på klädsel alltså.)

Men vad hade männen på sig runt förra sekelskiftet? Nu ska vi utreda männens klädsel när kvinnorna kämpade med allt det där i punktlistan ovan. Vad hittar jag vid en ytlig googling?

”At the start of the Edwardian era in the early 1900s, jacket and suit styles were updated with the incorporation of elements still seen in modern menswear, including straighter cuts, especially for jackets and coats. Men’s clothing was also designed to fit closer to the body.”

Det var ju inte mycket. Tajtare brallor får vi ju uppleva då och då.  Kom igen nu då, the Edwardian man! Om kläderna ska vara tajtare kanske även underkläderna måste förändras för att få plats?

mens-union-suit
The union suit – en overall med glipa fram (syns inte på bilden) och lucka bak. Det här hade alla karlar på sig under kläderna till ungefär 1911!

Noooo.

1910
Gatumode 1910 – här anar man inte alls mannens underklädespyjamas. Det sägs att den där stärkta kragen på mannen var rysligt obekväm – men männen slapp ju i alla fall att ha en hel jädra blombukett på bröstet.

Hatt, kravatt, skjorta väst, rock, brallor och skor. Same old, same old. När kom man senast på ett nytt klädmode? Är det rentav så att alla kläder redan har uppfunnits och att vi måste reprisera allt i en evig cirkel tills tiden tar slut, solen slocknar, regnet evighetsregnar och Antarktis glider iväg mot Arktis?

saggingjeans
Fast det här var ju ett nytt påhitt för kanske tio år sedan. Men det är inte inne längre, va?
Share
69 kommentarer

Stenkastning i glashus via en postorderkatalog från 1984

Våren 1984 gick jag sista månaderna i gymnasiet och på tusen och en studentfester, spelade basket och funderade inte nämnvärt på lifvet och dess eventuella sköte.

Jag hade på mig stora jeans och stora tröjor, stora gympadojor samt stora örhängen och så var det inte mer med det. Håret var stort och såg ut som nu, och pfffh… öh … såg håret verkligen ut som nu? Hjälp! I så fall är jag ju ”stuck i a time warp”, som Oprah Winfrey brukade säga.

Och detta – att man inte hänger med – är tydligen ett öde värre än döden. För såsom modet är just nuuuu, oavsett när ”just nuuuu” äger rum, är den enda vettiga tiden med det enda vettiga modet. När just nuuuuuu ägde rum våren 1984, såg man enligt den gamla H&M-katalogen som jag har framför mig ut så här:

hmkata 3
Men vänta …Det här är ju jättesnyggt. Och bekvämt. HJÄLP! I’m really stuck in a time warp!

Nu ska jag verkligen jätteintensivt försöka hitta skillnader mellan nu och då och bevis på att åren har gått samt att modet 1984 är fult och framför allt omodernt. Och att tiderna har förändrats.

hmkata
Näe … det här ser fortfarande snyggt ut i mina ögon. Men vänta, ojojoj vad de äter sensuellt! Och glupskt! Äter man så här förföriskt i H&M-katalogen från 2016?

Vi tar ett hopp in i nutiden och konstaterar lugnt att sensuellt ätande inte är grejen 2016.

kakor
H&M 2016. Ja, låt henne äta kakor!

Men tillbaka till 1984. För bilderna ser inte alls ut som dagens.

hmkata 2
Iklädd en ”hällös” nylonstrumpbyxa solar man sällan numera, det får man ju hålla med om.
hantlarman
Hantelhanteringen var annorlunda 1984. Intressant.
hantlarman2
Fast poserna är likadana som nu: man tittar gärna på sina muskler. Måste vara en rysligt tung hantel det där.
hantlarpojke
Eller kanske inte?
brillman
Ooooh, var är de kisande männen med solblänkande glasögon (?) i pannan när man behöver dem? Hoho?
repblickarman
För att inte tala om de randiga männen iklädda lite för små brallor samt rep och pinnar (?) i händerna?
hmkata 1
Och så är det ju, att har man inte rep eller pinnar i sina händer, bör man ha ett eller två kvinnoben att hålla i när åskan går.
stenmannen
Men framför allt, hörni, ska man ha pannband. Om pannbandet är svårt att applicera kan man ha det runt handleden och hålla det mot pannan som vore det samma sak. Och så håller man i en sten: det kanske dyker upp nåt som man måste kasta något på?

Nej, tiderna har inte förändrats ett enda dugg. Nu ska jag leta upp en sten.

Share
59 kommentarer

Vem var Jeanne Margaine-Lacroix?

Jeanne Margaine-Lacroix (1868–1930) var en fransk kläddesigner, och sådana kommer det ju tretton på dussinet. Jättetrist, verkligen.

Men det här är en som vi faktiskt borde kunna namnet på – ungefär som vi kan rabbla de andra design-tjommarna. (Och nu googlar jag de andra som jag borde kunna rabbla. Och fastnar på en fransk ingenjör som uppf… nej, det var inte honom vi skulle prata om nu.)

Genom tiderna har vi människor spökat ut oss i buktande blygdkapslar, silkiga strumpor, pudrade peruker, krångliga korsetter och prasslande pipkragar.

Nicolaes_Maes_pipkrage
Den pipkrage som kallades kvarnhjul.

I modern tid har vi på 100 år gått från att till vardags inte visa ett enda dugg av kvinnokroppen till att gå på galafest i kortkort med magen bar. Eller så här avklätt, fast med tyg:

jenniferlopez
Jennifer Lopez 2000.
beyonce2015
Béyonce 2015.

En av framtidstänkarna runt förra sekelskiftet var nyss nämnda Jeanne Margaine-Lacroix, som hade tröttnat på (eller kanske bara hade fått en rolig idé?) de tunga, stora, långa, pyntade schabraken till klänningar som särskilt de övre klasserna klädde sig i. Så här såg man ut på gatan 1906 i …

britt_1906
… Storbritannien …
frankr_1906
… och Frankrike.

Men designern Jeanne Margaine-Lacroix hade börjat experimentera med tunnare och mer elastiska tyger och korsetter som inte var så bängliga. Den 15 maj 1908 anlitade hon tre mannekänger, som fick uppdraget att gå på promenad i de nydesignade underverken.

1908
– Men dom är ju halvnakna! Och visar nästan brösten! Monstruöst är vad det är! sa tydligen människorna runt de tre kvinnorna. (Skrev i alla fall tidningarna, som naturligtvis rapporterade om skandalen.)

Klänningarna ovan, som var blåa, vita och bruna, skapade kaos på Longchamps kapplöpningsbana där kvinnorna promenerade fram och tillbaka under flera timmar.

Men … hade jag sett bilden utan att veta vad det handlade om, hade jag faktiskt inte sett något annorlunda med mitt relativt otränade modeöga. Vad det förvånade folket i Paris såg denna vårdag, var att det ju inte fanns plats till underkläder! I alla fall inte underkläder som de var vana vid: bastant korsett, underkjol och särk (nästan som ett nattlinne). I ett huj satte alla kläddesignerna i Paris igång att skapa det ena moderna plagget efter det andra. Kvinnorna blev överlyckliga och sades ha längtat efter ett nytt mode i flera årtionden.

1908designerunknown
Senare under 1908, men på samma kapplöpningsbana: brallor! På kvinnor! (Man vet dock inte vem som har designat dem.)
1910
Margaine-Lacroix-modeller i Parc de Vincennes (mars 1910), iklädda ”jupe-culotte” – alltså nästan långbyxor.

En brittisk klädhistoriker vid namn Susie Ralph har gett sig sjutton på att Jeanne Margaine-Lacroix ska få beröm och ära för det hon lyckades med – att få bort det viktorianska tramset och komma fram till det finfina flappermodet på 1920-talet.

1924
Jeanne Margaine-Lacroix i Sydfrankrike med sina två barnbarn 1924.

Nu har jag läst på lite eftersom jag ju tycker att det ser ut att sitta en timglasformande korsett under de där revolutionerande klänningarna från 1908 – och jodå, något slags hopdragande funktion hade de. Men de var mycket, mycket mindre åtsittande än de tidigare korsetterna, som förutom revben, tarmar och lungor även klämde in massa underkläder. Poängen med de ”nya” klänningarna var att de skulle

  • vara bekvämare
  • inte markera midjan lika mycket
  • låta höfter och rumpa puta mindre
  • vara hypersexiga.

Ni som är intresserade av fler bilder, kan googla på Susie Ralph och Jeanne Margaine-Lacroix. Äh, jag gör det åt er: klicka!

1909

 

Share
29 kommentarer

Vad är en hipster 2015?

Precis som att man sällan kan definiera ett mode när man befinner sig mitt i det, kan jag inte definiera en hipster. Jag har förvisso även svårt att definiera professorstyp, feminist, sko och husmanskost, men nu ska här försökas!

(Mycket enklare hade förstås varit att bara googla hipster och läsa artiklarna som tycker upp i flödet [1, 2, 3, 4] och istället blogga om dagens basketmatch. Pfft.)

För det första är hipster ett ord från 1940-talet, och precis (eller ungefär eller i alla fall kanske lite grann) som 2015, handlade det om att vara “hipp”. Ball. Cool. (Mina ord andas stenålder.)

hipster1940t
Hipstern på 1940-talet.
cool-mag-4-hipsters
Hipstertidning från 1958. Med en ung Danny Saucedo!

Hipstern hängde med, var modern på sitt eget sätt, men bara så länge inte alltför många var moderna på samma sätt. Känns det igen? De svartklädda poeterna på 80-talet vill inte smälta in och klädde sig därför i svart precis som alla andra svartklädda poeter – men smälte in gjorde de icke.

Hipstern på 1960-talet var … hippien! Ordet hippie kommer alltså från ordet hipster!

hair3

Tanken svindlar. Hipstern på 40-talet födde hippiesar, som fick barn som sedan blev hipsters. Varannan generation är hipster, varannan är hippie. En ny hippie-era närmar sig nu: de små barnen som idag heter Tage, Astrid, Ingegerd och Sven kommer att … hm. Ha skägg och färgglada kläder som en hipster …? Eller skägg och färgglada kläder som en hippie?

hipsterusa
Tydligen typisk hipster i USA.

En synnerligen oventeskaplig undersökning gav vid handen:

Jag har egentligen ingen aning om vad en hipster är egentligen. Folk brukar ju tro att jag är det bara för att jag har skägg … (Man, ca 35 år, Stockholm.)

Hipster är något man skyller andra för att vara, säger skämtsamt om sig själv men inte till någon man gillar och/eller är starkare. Typ: Jag är “hipster”, du är cool, hon/han hipstrar. (Kvinna, 50-årsåldern, Stockholmsområdet.)

Kille som är urban, medveten, vill vara unik men eftersom alla är samma blir det inte så. Fristående vill han vara men eftersom det är en trend går det inte. (Man, 50-årsåldern, Stockholmsområdet.)

Surdegsdagis, ekologiskt, dagiskollektiv, skägg. (Kvinna, ca 45 år, Stockholmsområdet.)

En hipster är en person som tar illa upp av att bli kallad hipster. (Man, 23 år, Lund.)

Någon som gör något innan det blir inne. Lyssnar på musik som ingen har hört, har på sig konstiga kläder som man själv har på sig ett halvår senare. (Kvinna, 28 år, Gävle.)

Det är både en förolämpning och en komplimang att bli kallad hipster och en hipster förnekar alltid att den är en hipster. (Kvinna, 25 år, Eskilstuna)

Okej, det som verkar vara någorlunda gemensamt för alla som försöker definiera hipstern, är att

  • det mycket oftare handlar om män
  • ansiktshår är en fördel
  • det är ett storstadsfenomen (men att universitetsstäderna räknas som storstäder hur små de än när)
  • glasögon inte är något man skäms för, tvärtom
  • man gärna talar vitt och brett om hur höga krav man ställer på det man äter
  • man inte vill tillhöra massan, för massan gör fel.
Stalin_1902
En hipster från 1902. Som råkar heta Stalin. Ja, den Stalin.

Det som nog mest skiljer schablonbilderna av hipstern och hippien från varandra är att hipstern inte har något emot konsumtionssamhället medan hippien inte har något emot fri kärlek.

Okej, här kommer mitt försök till definition:

Hipstrarna tillhör en grupp människor som ingen säger sig tillhöra, men som som full av människor som tydligen vet ”hur allt ska vara” och som inte vill vara en i mängden.

Uppdatering!
I kommentatorsbåset har man enats om följande hipsterrelaterade formulering: Ansträngt trendkänslig.”

Den enda person som jag känner som verkligen inte smälter in och som njuter av det, är faktiskt Femtonåringen här hemma:

NOTHIPSTER
Olika färger på skorna, morotsmössa (en nästan likadan i grönt) och en ständig förljeslagare i surikaten som heter Will (Shakespeare). Men en hipster är hon tydligen inte.

En vecka senare:
Det är för att förstå sådana här kloka texter av Margit Richert som man faktiskt behöver veta vad en hipster är.

 

Share
53 kommentarer