Jag bjöds av min kusin i England på en resa till hennes pittoreska by Ditchling, så jag släppte allt jag hade för händer och åkte. Det jag då hade för händer och som nu blir styvmoderligt behandlat är
en trasig ljuddämpare
ett släp med körförbud och förmodat elfel
sju trasiga lysrör i källaren
Olles telefonväxelskontrakt med djävulen
min alzheimerpappas ickefungerande konton på Handelsbanken
en nyinköpt men försvunnen rullgardin
tre trasiga handfatsblandare
en läcka under diskbänken
fyra stackars halvvakna dahlior.
Ni som inte är bekanta med dahlior ska veta att de ska pysslas om, matas och väckas som vore de pojkar i 16-årsåldern.
Den digra listan ovan och annat bekymrade mig på resan hit. Jag satt med rynkad panna och tittade på min 135-kronorslunch på ett helt ommöblerat Arlanda …
… och funderade på om en sån här resa verkligen var ett lämpligt stolleprov. Och om det där kaklet bidrog till trivsamheten egentligen. Borde jag inte stanna hemma och vrida mina händer istället?
På Arlanda var det tomt som på Berlin Brandenburg mellan 2012 och 2020, och de höga stolarna i 50 nyanser av grått knarrade som obetalda skor.
Jag satte mig och kollade på hur flygplanen utan problem både lyfte och landade trots att jag häromdagen tittade på Snöns brödraskap och fick för mig att min flygresa skulle gå åt pipsvängen på ungefär samma sätt. Dessa tankar måste ha tagit på krafterna, för jag sov under 98 % av flygresan. Piloterna behövde underligt nog inte min hjälp en enda gång.
Här i England kan jag konstatera att panta rei, allting flyter och korven den har två. För här finns ju mången trasig ljuddämpare och massa trasiga vägar, staket, hus, lysrör, fönster, broar och tänder. Det är fantastiskt att få bäddas in i det engelska språket med sorry, pardon,excuse me och please samt love.
Jag har även konstaterat att man här fortfarande ska ha antingen tröjor med stora hål i eller brallor med ännu större hål i. Eller djurmönstrade tyger över hela kroppen.
Tre glada, leopardklädda kvinnor stod och väntade utanför en lågstadieskola.
Vi har som vanligt hunnit handla på Tesco, där jag trots otaliga besök fortfarande går omkring som en Pippi Långstrump på kafferep. Jag vill se allt, klämma på allt, köpa allt – och lite därtill – samt packa in rubbet och ta med hem till Sverige.
Särskilt den här kleggiga röran.
Vi besökte Ditchling Museum of Art & Craft och en utställning om Raymond Briggs, som har bott i Ditchling. Vi fick se otalet originalteckningar och dito målningar, en fåtölj med en utspilld burk vita bönor samt garderobsdörrar, på vilka han hade målat sina föräldrar.
En text som Briggs själv skrev 1991 – om hur man absolut inte ska låna ut sina originalteckningar och dito målningar till utställningar.Se, vilket härligt stökigt skrivbord han hade! (I botten på den översta lådan till vänster hade Raymond Briggs skrivit vilka datum han hade städat just denna låda.)
Så: i England har vi det bra, även om Brexit har ställt till det på massa olika sätt. Och hur har ni det?
”Det är som bekant svårt att sia – särskilt om framtiden” sa en av de gamla redaktörerna på Nationalencyklopedin då och då. (Särskilt när vi andra ungdomar yrade om ”men hur kommer man att tänka på 1990-talet då?”.) (Kuriosa: fyra korrekta skiljetecken i rad.)
Jag tar raskt ett kliv tillbaka till nyårsafton 1922 istället. På den tiden hade SvD ju annonser på förstasidan, så de braskande rubrikerna återfanns längre fram i tidningen. Jag läser ändå andaktsfullt med lupp på förstasidan att
Iskafors galoscher äro de bästa
man kan bli tvungen att byta firmanamn för att andra klampar in på ens revir
bilen Jewett var 6-cylindrig och kallades ”vagn”.
Jag ser även att fru Anna Ericsson var en hejare på att undervisa i språk.
På nyhetssidan står det att Tyskland borde betala skadestånd, att socialstyrelsen, pensionsstyrelsen samt riksräkenskapsverket måste dra ner på antalet anställda samt att hela besättningen på isbrytaren Malygin är tvättäkta bolsjeviker.
Men hu. Har ni sett?!
En punkt i rubriken!
Artikeln om Harriet Bosses översvämning är så initierad och ingående att den är värd en läsning. Klåparen till vattenledningsentrepenör lät vänta på sig, varför en arbetslös (man?) letade sig fram till huvudkranen medan husets invånare förgäves försökte ösa sig ur dilemmat.
Men hur gick det för Harriet Bosses garderobsinnehåll? Alla klänningar!
Nu måste vi stanna till och tänka på klänningarna. Fru Bosse var sedan länge skild från Strindberg och hade ännu inte blivit ihop med Edvin Adolphson, varför hon var ensamstående mamma till Anne-Marie – som dog så sent som 2007. Jag anar att Harriets garderober upptog stor yta i lägenheten (johodå) och lider alldeles förfärligt av att klänningarna drunknade.
Man kan ju faktiskt tänka sig att den här (i hennes ögon omoderna) trasan från 1909 faktiskt hängde i en av garderoberna?
Rabatten i hatten!
Ni ser: allt är precis som det var för 100 år sedan. Influensarna har problem med kläderna, vissa länder beter sig illa, nya bilmodeller och vattentäta skor is da shit medan arbetslösheten slår till både här och där. Och språkkunniga människor måste förstås annonsera om sina talanger.
Fast okej, bolsjevikerna utmärker sig inte lika mycket idag kanske.
När fan blir gammal, blir hon fullständigt galen i gamla kolorerade filmer med pålagt ljud.
Se!
Nu skulle jag kunna rabbla allt som fascinerar och sticker ut – men jag kan också låta er titta och häpna såsom jag gjorde nyss. Jag ska inte nämna vad ni ska titta på skorna, hattarna, kläderna, packningen, den plötsligt uppdykande bilen utan bara låta er njuta.
Men för att sätta filmen i ett sammanhang ska jag ändå berätta vad som hände 1909. Den elektriska brödrosten uppfinns, Edvard Munch målar Skriet och Selma Lagerlöf blev den första svensk som får Nobelpriset i litteratur.
I Frankrike var det lite mer dramatiskt.
Den f.d. franske presidentens famösa franska frilla Marguerite-Jeanne Steinheil anklagades för att ha strypt både sin make, den ytterst kompetente miniatyrmålaren Adolphe Steinheil, och (i samma veva) sin styvmor. Hon ljög och fabricerade bevis, men var så oskicklig att hon hela tiden avslöjades.
– Det var tre svartklädda män och en rödhårig dam som gjorde det!
– Men varför ströps inte även ni?
– Jag vet inte! De tog mina gobelänger!
– Men alla gobelänger hänger ju kvar …
– Nej! Och förresten hade bovarna nog vita kläder. Och kvinnan var nog blond!
Dock fälldes hon till slut ändå inte för morden – trots en ytterst misstänkt bläckfläck på ena knät – eftersom det inte var ställt utom allt tvivel att hon var skyldig.
Denna (för mig okända) historia spreds till Sverige, där man undrade om det månne var så att kvinnor i största allmänhet for med osanning oftare än män. Svaret blev ”nej, vi är nog alla lika goda kålsupare”.
Men kanske inte ändå, för den 30 maj 1909 visade det sig att kvinnor som kunde misstänkas vara demimonder inte fick röka inne på Berns salonger.
Tänka sig. (SvD 1909-05-30.)
Vilket inte har ett dugg att göra med filmklippet ovan. Seså, njut av det nu!
”Toquen är ju icke endast en kulle utan brätte – dvs. En blomkruka eller skopa eller vad den nu liknats vid, puddingform, hink etc. – utan ibland har skopan ett litet brätte, som omramar den till tre fjärdedelar, den blir då en förtjusande cabriolet eller kyss-mig-om-du-vill-hatt; ibland är det diminutiva brättet uppvikt något i ena sidan och det hela blir då något à la Henrik IV barett; ibland åter är brättkanten klockaktigt stupande och klädsamt tillbucklad här och var, så att den mjukt inramar ansiktet. (Sign. Diane i SvD 22/4 1909.)
Vi som har begåvats med ett lite outvecklat lokalsinne, har tydligen även för vana att ”gå vilse på internet”. Jag kan ha 30 flikar öppna och inte för mitt liv begripa hur jag hamnade där jag är. Ingen fara – så länge jag inte har bråttom är det ju bara en njutning att
misstänka att jag har Plica synovialis (en knäsjuka)
finna att jag nu i höst på en 7,5-poängskurs vid Linnéuniversitetet förväntas köpa en bok som ser ut så här.
Obegripligt fult. Njutningsfull fulhet.
Kanske är detta i mina ögon det absolut minst tilltalande omslaget någonsin. Att det är kurslitteratur för en ”designhistoria under 1900-talet” gör det än mer absurt eftersom innehållet inte speglar just designhistoria under 1900-talet utan redovisar en enkät gjord på 20 personer som ska ”belysa hur kön och genus syns och märks i svensk design idag”. Författare är förstås den kursansvariga.
Örk.
Men så halkade jag via outgrundliga vägar in på en filmplansch från 1911 där filmen ”Tunnbandskjol” med felvänt citattecken rekommenderas. (Kommen så här långt måste jag ju hitta just denna flik för att sprätta loss bilden. Blädder blädder, jösses.)
Den går tydligen bra, för 1913 finns filmen fortfarande på repertoaren (om det inte är en uppföjare förstås):
Tunnbandskjolen ersatte alltså de där enorma krinolinerna som stod ut och var plufsiga med hjälp av 15–20 underkjolar. Damerna svimmade av korsetterna, snubblade på kjolarna, brann upp när de råkade komma för nära ljus, fastnade i alla krusidulliga möbler och var på det stora hela i vägen vart de än kom. Men med tunnbandskjolen blev det i alla fall färre kilo de behövde släpa på.
Tunnbandskjolen är den till höger.
I SAOB (publicerad så sent som 2009) finns definitioner för både kjolen och klänningen (som är ett 1900-talsmode, även kallad snubbelklänning).
Men nu till bloomersbrallorna! För nånstans där mellan stora klänningarna som var tunga och de nya stora klänningarna som var lätta, kom det här modet – med inspiration från Turkiet.
Detta är en tidningsbild från 1851.
Till en början var bloomersbrallorna accompanjerade av en sån där vanlig korsett och getingmidja – men efter nåt år började hela outfiten bli sådär härligt sladdrig i konturerna.
Hon ser inte helt nöjd ut, men andas kan hon i alla fall och snubbla på kjolarna slipper hon. (1855)
Namnet ”bloomers” kommer av Amelia Bloomer, som grundade och basade över en tidskrift som hette ”Lily”. I den skrev hon artiklar om kvinnliga orättvisor – och modet som bara var så jävulusiskt obekvämt och besvärligt – och hur man skulle kunna göra underverk genom att bara se till att kvinnor slapp svimma, snubbla, brinna upp, fastna och vara i vägen hela tiden.
Amelia Bloomer i egen hög person. Förmodligen är bilden från sent 1850-tal.
Kvinnorättskämparna Susan Anthony, Libby Smith Miller, Susan B. Anthony och Elizabeth Cady Stanton var de första som började klä sig i den nya stilen, men det var Amelia Bloomer som var envisast med att år efter år bära de bekväma brallorna trots att hon förlöjligades och dagligen fick se sig själv parodierad i skämtteckningar.
Folk förfärades:
”Man kan ju till och med ana om en kvinna har smala eller tjocka ben!”
”Snart börjar de väl röka också, kvinnorna!”
”Jag vill inte umgås utomhus med min mamma för hon har bloomers.”
(Det där sista bevisar förstås ingenting.)
I ”Hertha” från 1923 står om den då nästan 80 år gamla förvåningen över bloomers-modet:
[…] Där var Lucretia Mott, Elizabeth Cady Stanton och deras vänner, i tunnbandskjolar, skärmhattar, halvvantar och Paisleyschalar. Mrs Amalia Bloomer, i sin förhånade, och sanningen att säga föga sköna kostym gjorde också sin entré.[…]
Denna bild över kvinnornas mode visar tydligt hur viktigt det var att inte visa benen.
Nånstans runt 1855 byter man från ”många underkjolar” till ”tunnbandsunderställning”.
Nu zoomar jag in runt 1850 och gör röda kryss när bloomerkostymerna försökte ta plats.
Hopplöst ju.
Men precis som med elbilarna runt år 1900, gick detta förnuftiga mode åt pepparn och glömskan. Kvinnorna orkade inte utstå spott och spe och kände dessutom att kritiken mot kläderna drog uppmärksamheten från debatten om jämställdhet. De tog på sig korsetten, tunnbandskjolen och hatten för dagen och lade bort brallorna. Tills …
… de 1902 kom på att man skulle spela basket i bloomers! (Basket = korg.)
Swooooosch, så går vi till dagens utstyrslar. Människor går i jeans, slipper korsett och behöver inte ens ha stilettklackar – om de inte vill. Men lite obekvämt är det ju fortfarande på sina håll. Under OS 2020 i somras (2021) blev det ett himla rabalder när Norges dam-beachvolleybollag (svenska sammansättningar är underbara) tog på sig normala idrottsbyxor istället för att följa förbundets OS-regler om minitrosor.
Ni som är lite pedanta kanske ser att den nedre kanten på damsidan har ett hål som Linus på linjen hade kunnat falla ner i. Well, jag suddade lite slarvigt bort information om att damernas dräkter måste ha mindre siffror. It goes withous saying med tanke på tygstorleken.
Sensmoral: spela basket.
Uppdatering 19 sep 2021!
Tunnbandsundremojäng som finns på Nordiska museet! (Den har hål framtill och buktar utåt över rumpan. Jättecoolt.)
Jaja, här sitter vi i godan ro i vår bh-lösa överkropp, iklädda resårfladdriga benkläder och knastriga Zoom-bakgrund i coronaevigheten amen. Jag tror att jag satte en kam i håret senast i oktober förra året, ser inte framtiden an med positivism på några punkter alls – och kan inte för mitt liv begripa hur majvädret kan spela oss detta grymma spratt med hagel, ruskvindar och sekundmeter.
Därför är det naturligtvis dags att uppdatera oss om hur damers etikett behandlades år 1840!
Märk väl att modet under 1830-talet var extremare än söndertrasade jeans, platåskor eller säkerhetsnål i mungipan. Man hade puffärmar som var så jädra breda att damerna – även om kjolen inte var krinolinstor – fick gå sidledes genom dörrar. Och så hade man korsetter igen, efter att någon hade eliminerat dem i början av 1800-talet när midjan flyttades upp strax under bysten. Så himla opraktiskt med korsett!
Och så en bahytthatt dessutom – som till stil och storlek påminner om den tratt som t.ex. hundar har efter besök hos veterinären. Under 1840-talet lugnade man ner sig och fokuserade mer på korkskruvslockarna, så då blev trattbahytthatten mindre för att håret skulle synas.
Men nu till den fantastiska guiden: ”Etikett för damer, eller sjuttiofyra reglor för klädsel, seder och lefnadsskick.”
Nämen, se herr Hierta, som trots Aftonbladet hade tid att vara förläggare!
Förordet är något i våra moderna tider helt unikt: en mening på 84 ord!
Och åtta kommatecken!
Vi börjar med håret. Nu var ju inte onduleringen uppfunnen än – men ändock krävdes skälmskt lagda lockar!
Jag undrar sååå vad jag har för anletsdrag. Och hur man lade lockarna 1840.
Så tar vi en liten paus från ”reglorna” och reser nästan 100 år framåt i tiden.
Permanentfunderingar i SvD 1927. Observera ”permanentonduleringsmaskinen” som varande ett ord på 28 bokstäver.
Det nya med lockarna på 1900-talet var att onduleringsmaskinerna lyckades få hela locken lockig. På 1800-talet var hårtopparna nämligen alldeles raka – korkskruvarna slutade alltså i en rak spets. Så förfärligt ostyrligt!
”Eugene” – en permanentmaskin från 1923. Den hänger från en takkrona är för att värmeklumparna i håret var så tunga. Om männen – som han på bilden – ondulerade håret har jag dock inte hittat belägg för.[CC BY-SA 4.0]Hårpermanenten 1934 var lite nättare. Och en föregångare till punkfrillorna på 1970-talet?
Såja. Tillbaka till reglorna! För nu ska vi lära oss hur man blir en dam och inte av misstag skär upp munnen ända till öronen som en Joker. Läs noggrant hela vägen ner till silvergafflarna via bönorna.
Jag tror minsann att L.J. Hierta redan 1840 drog in på korrläsningen.
När det gäller den noggrannhet man eventuellt utstrålade i sällskap med andra, var det bäst att försöka dölja den. Annars kan ju polarna tro att du inte har mer klädesplagg än de puffärmspaltor som du går och står i!
Detta tilltalar mig – jag som spiller och dräller och har mig.
Och hur är det nu? Ska man, eller ska man inte, ha en kökslåda full med braåha?
På just detta uppslag om ORDNING, har någon spillt nåt! (Läs den spännande fortsättningen på Litteraturbanken.)
Den lilla skriften kostade 12 skilling banco år 1840, vilket kunde köpa lika mycket varor och tjänster som 29 kr år 2021, mätt med konsumentprisindex. Vilket [tadaaa, konsten att knyta ihop en säck] är lika mycket som Aftonbladets lösnummerpris idag.
Fotnot:
”Bara jag slipper ondulera håret ska det nog kunna bli dam av mig också” är ett citat ur förra kommentatorsbåset.
Igår fick jag en sån oerhört fjantig, larvig, fjompig och töntig reklambild i mejlen. (Ack, mejlen, den som förr var så rolig och intressant men numera bara en soptunna fylld med reklam. Eventuella beundrarbrev eller jobberbjudanden kommer i helt andra kanaler.)
Jag baxnade, sparade bilden, bestämde mig för att kliva upp på barrikaderna, köpvägra, hötta med nävarna och sura samt vid närmare eftertanke faktiskt kanske bara blogga om det.
Men först lite bakgrundstankar.
Det var en gång en förtjusande film som hette Grease. Den kom till Luleå i september 1978 och jag tror att jag såg den tre gånger på bio redan samma år. Idag (när jag inte längre är 14 år) är den så full av fåniga dumheter att man nästan inte kan njuta ens av dansnumren. I en scen sover alla tjejerna över hos nån (”slumber party”) samtidigt som de fnittrar ihjäl sig och inte ser ut att vara en dag över 30.
Alltså så här.
Stockard Channing i lila skjortan var 33 år …
Hm. När vi sov över hos varandra i 15-årsåldern busade vi genom att
smita ut mitt i natten
klättra upp på Ormberget
kasta snö på klasskompisars fönster
åka spark ut på Lulälven.
Och så till dagens knäppa reklamutskick, som måste vara skapat av en nostalgisk Grease-nörd som jobbar på ett svenskt modeföretag. En ”hemma-outfit” är alltså något som man av bekvämlighetsskäl har på sig hemma.
Det enda positiva i sammanhanget är väl bindestrecket i ”hemma-outfits”.
En outfit är alltså ”trendig klädsel” – vilket vi ju i dessa coronadagar väl alltid tänker på, där vi halvklädda tofflar omkring hemma och lägger oss i breda sängar med våra lika halvklädda kompisar?
Titta på bilden. Begrunda det ni ser. Finns det NÅGON vettig tanke bakom? När i hela friden lägger vi oss i små underkläder och fnissar med våra polare numera? Hallå i målgruppen!
Nä, vet ni vad. Berätta för mig och alla andra hur ni är klädda när ni har på er en hemma-outfit!
Grå trikå. Urläckert! (Kompis i Nacka.)”Jag är oerhört snyggt klädd i svart klänning, rosa angorakofta från 1986 med bortopererads axelvaddar.” (Orangeluvan i Högdalen.)Jag (fnittrande i sängen förstås) med löpartajts, basketshorts, knäskydd och varma strumpor. Upptill är jag propert svart och vit emedan jag har Zoomundervisat.
Hemma-outfit. Pah!
Pssst. Om ni vill bli vara med på bild här, så mejla lotten@bergman.com!
”Utvecklingssamtal i Meet. Gråmelerad trikå kan aldrig bli fel och jag piffar upp med klatschigt knallrosa yllesockar. Upptill bär jag t-shirt med en djurmönstrad velourponcho värdig en M*ntaz*mi utanpå.” (Skellefteå.)”Termobyxor, tröja från Fantomen på operan i Stockholm i början på 90- talet. Katten Lucifer tryckte av kameran själv. Vet inte hur han bar sig åt.” (Göteborg.)Från tå till topp: Svarta stödstrumpor. Bruna strumpbyxor i banlon från förra milleniet. Utanför bild: Svart v-ringad, långärmad rea-tröja. Lagom ofräscht hår för att matcha outfiten. (Luleå.)
Vilken soppa! Allt i hela världen är ju helt galet! Corona galopperar och muterar och vårdpersonalen vädjar förgäves!
Svenska makthavare och politiker åker på semester utomlands och påstår att de inte alls måste föregå med gott exempel medan stackars skolever i England går i skolan i en dag efter jullovet, varefter nya order kommer och alla skolorna stänger pronto. När den brittiska vårdpersonalen inte hinner vaccinera folk kan inte pensionerade läkare och tandläkare hoppa in och hjälpa till eftersom de då bl.a. måste ha gått en speciell kurs i konflikthantering.
I USA ringer Trumpen till folk och ber dem valfuska åt honom och en apotekare förstörde 500 vaccindoser eftersom han var fullt och fast övertygad om att vaccinet skulle sabotera allas DNA. I Tyskland stängdes nästan allt redan den 15 december 2020 – utan märkbar effekt trots att ju tyskar vanligtvis har ordning på allt.
I Italien tar kreativa elever Zoom-aversionen till en ny nivå, när de protesterar genom att i den italienska ”vintern” placera skolbänkar utanför skolorna och där sitta och stirra in i datorerna.
Lite svårt att göra samma sak i Sveriges nollgradiga gråvinter.
Så då kan man väl i början av januari år 2021, fokusera på … modekläder? Ja! Nåt i sammanhanget banalt och roligt! Helt pandemi-ickerelaterat!
Det cirkulerar på internet en jättefin sammanställning över kvinnomodet 1794–1970, vilket är hur irriterande som helst. Varför sätter sig inte några och tecknar 1970–2020 och fyller på med det manliga modet när de ändå håller på?
Men okej. Kolla nu på fluffet, tygåtgången, korsetterna, absurditeten, snörningen, idiotin och fan och hans moster och se vad som inte syns förrän ungefär 1910. Klicka på bilderna en eller två gånger så flärpas de upp.
(Se vilket skönt mode det var 1795–1818, med midjan placerad strax under bysten. Nattlinne hela dan, liksom.)
Skorna! Skorna är liksom inte viktiga. Och ändå lägger vi ju så stor vikt vid just skorna.
Så nu är min fråga till er, alla människor – män som kvinnor – kommer vi att sakna att vingla omkring på de absurt högklackade skorna som förmodligen alla kommer att låta stå kvar och damma igen i garderober, källare och skolådor under 2021?
Bonus: en bild från 2001, när jag i vår hall valde att visa upp sparade skor från 1870 till 1972.
Med bonusattiraljer som en gammal snabbtelefon, mammas barnskor från 1930-talet, en mobiltelefon från 1989, en ensam barnsko från 1960-talet, en livsfarlig clic-clac samt en hjälm från andra världskriget. Självklart.
Ytterligare bonus!
Tidningsklipp från N.Y. Tribune den 2 januari 1920. Källa.
En timme senare: Galenskaperna i USA eskalerar. Men alla har bekväma skor på sig.
Jag pratade med några kompisar om bh-användandet, och vi var alla helt överens om att detta plagg är överreklamerat i dessa coronatider.
Även vi som traskar iväg till jobb på högskola, sjukhus, restaurang och affär har slappnat av i bröstregionerna – och plötsligt finns inget behov av dekolletageupplägg, tunikor med snyggt fall eller ens smycken. Fan vet om någon av oss ens tvättar håret när det är dags.
– Tandblekning? Pfft.
– Högklackade skor? Hahaha!
– Linning och skärp göre sig icke besvär!
Men vad betyder detta egentligen? Kommer vi att drabbas av en backlash och köpa strassörhängen och balconette-bhar samt börja tupera håret när vi i en eventuell framtid kliver ut ur coronabubblan?
Eller … är vi månne på väg in i en bekväm tid med 1920-talsmode med hattar som tar fokus från frisyr och de fantastiska kläderna som bara hänger utan att sitta åt?
Bakre raden: Alice Day, June Collyer, Dorothy Gulliver, Gwen Lee, Molly O’Day, and Sally Eilers. Främre raden: Sue Carol, Lina Basquette, värdinnan Mary Pickford, Lupe Velez, Flora Bramley, and Ann Christy. Foto: John Springer (1928).Männen kan ha äppelknyckarbyxor med plats för mobilen där mere vid vaderna!
Hur som helst undrar jag om vi inte alla till mans har slappnat av när det gäller det ytliga. Idag gick jag helt utan eftertanke ut på en promenad iförd
röda skor
rosa yllesockar
svarta joggingbrallor
senapsgul regnrock
cerise halsduk
orangefärgade vantar
grön-lila-prickig mössa
basketboll.
Bildbevis? Nope, nån måtta får det faktiskt vara; jag måste ju tänka på mitt rykte.
Fast en liten uppdatering får ni ändå.
Idag (en dag senare) gick jag på promenad iklädd lika hemska färger – om inte värre. Inne i skogen tappade jag bollen nerför en brant klippa, och på vägen ner fanns det trattkantareller.
Jag vet inte riktigt hur jag vill ha det. I ena sekunden är det jätteskönt att hålla möten online, i nästa sekund vill jag bli ståuppkomiker i N.Y. och få 300 fulla kroggäster att skratta. En sen kväll handlar jag i en komplett folktom mataffär och njuter av stillheten. Sedan åker jag till jobbet på nybyggda MDH där vi på campus är ungefär 15 lärare och 20 studenter som delar på 20 000 m² golvyta … och känner mig lite ensam. Och så går jag in på apoteket där det råder hostkalas och rödnästa sjuklingar står (på lämpligt avstånd) i kö i 45 minuter.
Så då fokuserar jag naturligtvis på hur män och kvinnor har olika skjortknäppning. Vi vet inte hur vi vill ha det där heller, men av tradition knäpper männen ”åt höger” och kvinnorna ”åt vänster”. (Vän av ordning tycker att det är ett dumt uttryck. Det betyder nämligen att männens knappar sitter på höger sida om skjortöppningen.)
1. 1200-talet. 2. 1800-talets första hälft. 3. 1700–1850. 4. 1800-talets första hälft. 5. 1860–80 (stärkskjorta med hårdstärkt bröst). 6. ”Sportskjorta”, ca 1900. 7. 1930-talet, med knäppningsbar front. (Källa: ne.se. Bild: Elisabet Thelander)
En snabb koll i min egen ytterst ostrukna garderob ger vid handen att jag blott äger herrskjortor. Men de är i alla fall oerhört prydliga när kragsnibbarna inte pekar bortitok.
Det finns enligt historiska källor olika teorier om orsaken till knapparnas placering:
Kvinnoplagg knäpptes åt vänster för att det skulle vara lättare för adelns påkläderskor (som alla var högerhänta).
Männen ansågs kunna klä sig på egen hand, och de var alla förstås högerhänta.
Högerknäppning förenklade för män som snabbt behövde nå sitt vapen under rocken. (De stackars vänsterhänta soldaterna gick alltså åt snabbare eftersom de inte nådde sitt vapen lika snabbt.)
Höger anses inom den kristna läran vara finare; Jesus sitter ju på vår Faders högra sida. Vänster var mörkrets och kvinnornas sida, exempelvis i kyrkobänkarna – och där kunde de amma ifred och ”skyla sina behag från männens blickar”.
Punkt nummer 4 tror jag faktiskt inte på, så det så. (Rätta mig gärna om jag har fel.)
Mansknäppning!Kvinnoknäppning!
Och vad har jag nu för politisk höger- och vänsterallegori att ta till? Tänker jag på polariseringen i världen och det amerikanska valet? Eller motsträviga Storbritannien som har vänstertrafik? Alla stackars vänsterhäntingar som förr skulle avvänjas?
Näe. Jag har bara börjat borsta tänderna med vänster hand för att kolla om hjärnan gillar utmaningen. Men den vet inte hur den vill ha det – kanske straffas jag med hål i tänderna för att vänstran funkar lite sämre?
Jag var i ”hufvudstaden” igår, och skriver Stockholm på detta konstiga sätt för att betona att det inte riktigt är på samma sätt där, som det är här hemma i Sörmland.
För kom och hjälp mig, vad folk hade konstiga brallor på sig!
Som öronmuffar utanpå mössan.
Jag var förvisso lika förvånad när jag för första gången såg en tjej iklädd jeans med stora hål på knäna i minusgrader våren 2017. Säkert var jag lika storögd när de utsvängda jeansen plötsligt gjorde come back nån gång runt 1999.
Jag vill säga … 1981?
Är det tunnelbanorna och trängselns fel? Stockholmarna kanske inte ser hur de ser ut nedanför magen? Hur kan det ha gått så inihelskotta fort att implementera dessa horrörer? (Jaja, jag är inte ung längre. Jaja, jag kanske håller på att förvandlas till en ilsken hattgubbe som hytter med näven åt långhåriga slynglar.)
Fast här har vi ju en bra idé till alla som hela tiden råkar köpa för långa byxor: KLIPP, BARA KLIPP!
Och själv då, hur ser jag ut? Äsch, jag hoppas att jag smälter in i mängden. Brallor hit, brallor dit, strunt samma. Fickor är bra, stretch är bra, ohålat är bäst.
De här gillar jag – fast varför har hon en handväska fastän hon har tusen fickor?
Men nu ska ni få höra om en dum, fix idé som jag har vad gäller kläder. Varje gång jag tar på mig underkläder, linne under en skjorta eller t-shirt under en stickad tröja drabbas jag av katastroftänkande. Tanken hade kunnat lyda ”ser jag representabel ut under?” eller ”är jag prydlig nog för att råka hamna i ett väldigt varmt rum?”. Men nej. Så här säger min hjärna när jag tar på mig en gammal undertröja med stor köttfärssåsfläck på:
– Står jag ut med att gå omkring i det här om jag blir kidnappad av terrorister, inlåst på Västtyska ambassaden eller om en bomb slår ner och jag och alla andra måste hålla oss inne i ett skyddsrum i tre veckor?
Obegripligt fult. Njutningsfull fulhet.
