Hoppa till innehåll

Etikett: historia

Hur hänger ni upp tiden?

Söstra mi – aka Orangeluvan – satte släkten till att skriva upp hur de hänger upp tiden sedan de föddes. Årtalen alltså. Eller konkret:

– Vad har hänt per år sedan du föddes? Tänker du på det? sa hon
– Vet inte, sa nån.
– Nej, sa flera.
– Årtal är trista, sa en person.
– Inte 1066, det är ett bra årtal. Och 1912! För att inte taaala om 1956! sa jag ivrigt.

Släktens magra bidrag. “Här hände ingenting.”

Själv kan jag inte låta bli att säga ”då dog Churchill” när någon säger 1965. Oerhört störande. Eller ”då åt jag mitt livs första pizza med ansjovis på” när månlandningen nämns. Och så måste jag tjoa ”1973!” när modet med snickarbyxor omtalas.

– Förlåt, det kanske jag har berättat förut? brukar jag sedan säga för säkerhets skull eftersom jag med stor sannorlikhet har det.

(Men just när det gäller snickarbyxor är det lite komplicerat. Redan på våren 1972 var de som hetast, men jag fick dem inte förrän de var snudd på töntiga 1973. Fast då flyttade vi ju från Lund till Luleå i samma veva, där modet led av lite eftersläpning. I andra modesvängen med snickarbyxor var jag 1978 nästan först med det senaste.)

Så … när jag skulle skriva upp min tidslinje som på bilden ovan, gick det helt åt tjottahejti. Redan när jag kom till Lasse Berghagens mellovinst 1975 var papperet fullt. Så jag hämtade datorn.

Här får ni se knappt hälften – inte alldeles korrläst vad gäller versaler och gemener – fyllt med OS, barnflickor och mellovinnare:

… fast nu ringde min mamma och sa att nej, det var inte 1979 utan 1980 som vi åkte till Frankrike …


– Jävlar jävlar jävlar. Jävlar jäävlar!

När det gäller årtalen före min födelse funkar det likadant, varför jag är konfunderad över det där med att ”årtal är trista”. Okej, 412 f.Kr. är kanske lite trist – men tänk er då hur Aristofanes just då slet sitt hår över ”Lysistrate” som färdigställdes 411 f.Kr., och är hur rolig som helst.

Med tanke på denna min fascinerande och lite barnsliga glädje inför årtalsfakta är det faktiskt helt obegripligt att jag är så dålig på kungalängderna. (Förutom då Karl XII, som var 172 cm.)

Share
43 kommentarer

I Dalarna: svampplockning och diverse skiften

Precis som för ett år sedan åkte vi – gymnasiekompisarna – mot Dalarna för att äta oss feta norr om Säter. Svamparna var det inte mycket bevänt med i år; på dubbelt så lång tid fick vi ihop ungefär hälften så mycket. Men då hann vi också förirra oss ut på en stor myr för att leta efter tranbär, som plötsligt blev väldigt viktiga.

– Tranbärssåsen! sa såsmakaren.
– Vilken sås? sa vi andra fyra.
– Till lammet! Samma sås som förra året! sa såsmakaren uppbragt.
– Gjorde du en sås förra året? sa de fyras förvirrade gäng.
– Minns ni inte min sås från förra året? snyftade såsmakaren.
– JO! DEN VAR JÄTTEGOD! sa fyra glömska kamrater i korus utan att minnas ett jota.

– Dom växer i långa revor så hittar ni ett, finns det säkert fler i närheten! ropade den av oss som var van vid tranbärsjakt.

Efter en lång stunds klafs och klet i vätan, kände vi oss färdigplockade. Vi samlade ihop oss för att skåda den samlade skörden.

Ett tranbär! Alla beundrade vi den lilla röda juvelen.

Och så fortsatte vi den ämrans jakten på trattisar som förklär sig till lövhögar och barksräp.

Det här lovade gott, men var tyvärr bara en enda ensam tratt-tuva.
Plötsligt fick jag lite ont i hålfoten.

När man går där och fnular och letar svamp, far samtalsämnena som pingisbollar i en tornado. Vi avhandlade bl.a.:

  • föräldrar som går vilse
  • föräldrar som cyklar omkull
  • barn som inte flyger ut
  • barn som skaffar barn
  • en herrans massa coronaerfarenheter – framför allt det faktum att det är ganska tyst om patienter som har drabbats av bestående hjärnskador pga. syrebrist.

Och så var det ju det här med storskiftet. Och Lillskiftet? Stötskiftet? Lankskiftet?

Vi kunde inte alls enas om vad skiftena hette eller när de ägde rum, och bestämde oss snabbt för att det var våra lärares fel. Men nu har jag försökt få klarhet i detta.

Storskifte – mitten av 1700-talet. Man ville minska jordsplittringen och tvingade bönderna att sätta ihop de små åkerlapparna till stora, mer lättbrukade åkrar.

Enskifte – i Skåne 1803 (andra delar av Sverige, men inte alla, från 1807). Man kan fortfarande se resultatet med ensamma gårdar som har stora åkerarealer runt sig. Detta var inte lika effektivt i övriga Sverige där jordkvaliteten kunde variera stort på ganska små områden.

Laga skifte – en sorts kompromiss från 1827, som mer byggde på frivillighet. (Som inte kunde uppbådas i Dalarna.) Åkrarna slogs ihop och husen flyttades, fast mildare än under Storskiftet.

Skiftesreformerna under 1700- och 1800-talen (och för all del även på 1900-talet) förändrade landsbygden: den samlade Bullerbybebyggelsen spreds ut som när man slänger ut tärningar i Yatzy och ägorna samlades i stora Monopolbrädesliknande fyrkanter runt husen. Som exempel kunde sex tättbebyggda byar förvandlas till åttio solo-gårdar med varsin stor åkermark runtenom. Gymnasiekompisen Marit konstaterade stilla:

– Skiftesreformen är nog orsaken till det svenska vemodet: vi fick ju liksom inte bo kvar i byarna med våra polare efter 1830-nånting.

I Dalarna gällde en specialare som komplicerade jordlotterna – realarv – där inte blott den äldste sonen utan alla barn vid föräldrarnas bortgång fick dela på jorden och arvet (fast sönerna brukade få dubbelt så mycket som döttrarna). Då delades marken i allt mindre bitar och alla var ganska nöjda med det. Eller som Ninja-Malin skrev i en kommentar:

”Problemet är ju att efter alla arvsskiften så finns det ägoremsor i skogarna som är ett par kilometer långa och en halvmeter breda. Väjer man för en storvuxen tall är man genast inne på nästa äga, om inte den bredvid nästa äga.”

Karin mindes i en annan kommentar:

”När syrrans make var bestämkarl i Mora hade han ärende uppåt kommunens norra trakter och knackade på hos en äldre kvinna för att diskutera någon kommunal angelägenhet. Kvinnan gläntade förskrämt på dörren och frågade om det var krig. Nej, det var det ju inte.

– Usch då,  mente kvinnan, då ä dä laga skifte!”

Men nu tillbaka till nutiden och svamparna. För inte nog med att jag hade ont i hålfoten efter pinnen – när pinnen var utdragen hade jag ju ett hål där istället. Hål i hålfoten! Och strax därefter en blöt yllestrumpa. Sedan hände detta, när jag helt obekymrad gick och trallade på en svampsång:

Hela högerbenet försvann ner i underjorden!

När jag med kamraternas hjälp hade kommit upp ur den mystiska hålet, ramlade vi alla fem istället ner i en liten myr som var proppfull med … tranbär.

Nästan två liter!

Skyddsombuden i församlingen godkände inte tranbärsplockarpositionerna, så med krum rygg vacklade vi alla hemåt i kvällningen.

Men först trillade jag förstås omkull och spillde ut en hel korg med svampar.

Dagen efter – på väg söderut – stannade vi till på en stor loppis, där man på toaletten kunde njuta av denna poesi:

Heja Dalarna!


Pssst! I SVT:s Öppet arkiv finns tv-serien Macklean (1993), som handlar om skiftet och om Rutger Macklean.

Share
35 kommentarer

– Nu blev det lite jobbigt, sa Marie Marvingt aldrig

Okej, ni vet när det känns lite motigt? Du har skoskav, barnen har löss, en pandemi härjar, grannen lär sig spela trumpet och pengarna tar slut samtidigt som du inte vet vad du ska bli när du blir stor?

För att inte tala om de där dagarna när du fastnar med ärmen i dörrhandtaget och slår huvudet i en skåplucka och trampar på ännu en legobit. Jobbigt.

Och då har jag ännu inte nämnt sånt som att bilen pajar, alla nyköpta avokador blir övermogna på en timme och du råkar köra tv:s fjärrkontroll i 90 °C med de nya lakanen. Jättejobbigt.

Inga av dessa moderna snubbeltrådar eller normala bagateller kan ha bekymrat fransyskan Marie Marvingt [mari marvää] (1875–1963) det minsta lilla. Det är helt obegripligt hur en människa kan hinna med så mycket som just Marie Marvingt – och hur konstigt är det inte att hon är så okänd för oss?

Jag skulle vilja brodera ut texten här och och nu med att hon talade fem språk, inklusive esperanto. Men det verkar inte vara det som andra fokuserar på, eftersom det bara nämns i förbifarten. Så vi kör igång nu med ”det andra”.

– Inget har gjort det som jag har gjort, konstaterade Marie Marvingt på ålderns höst, utan att på något sätt skryta eller överdriva.

Marie Marvingt föddes som fjärde barnet i en familj som då sörjde tre söner som dog i späd ålder. Mamman var sjuklig och brevbärarpappan sägs ha tackat sin lyckliga stjärna när Marie visade sig brås på honom och inte den klena modern – som dog 1889.

Pappan måste ha haft en kappsäck full med pengar, för han pensionerade sig och ägnade all sin tid åt att låta Marie testa vad som än föll henne in. Hon ville utbilda sig till sjuksköterska samtidigt som hon ville uppträda på cirkus, varför hon pluggade allt hon kunde om Florence Nightingales förehavanden samtidigt som hon tog privatlektioner av en cirkusartist och då lärde sig trapets-trick och det där användbara som Danny Kaye också kunde: att kasta sig upp på en häst i full galopp.

Hon blev med samma iver första kvinnan att bestiga otalet bergstoppar, hon vann många internationella kanottävlingar och slog alla upptänkliga rekord i långlopp i simning. Under ett av loppen följdes hon av ett fartyg med en italiensk orkester ombord – som spelade militär marschmusik för henne under de fyra timmar som loppet tog.

Så bytte hon gren igen (dålig fokus-ork?) och ägnade sig åt cykling.

Hon uppfann ett slags kvinnobrallor som gjorde att cyklingen funkade, men fick ändå inte på några villkor delta i Tour de France. Så hon cyklade hela loppet utom tävlan strax bakom männen, men såg till att hålla sig undan för allt som de råkade ut för, t.ex. björnattacker och småkillar som petade in pinnar mellan ekrarna. Av de 114 startande männen gick blott 36 i mål. Och 100 % av kvinnorna. (Alltså Marie, dårå.)

På vintern ägnade hon sig med liv och lust i alla grenar som hon hann, och tog medaljer i alla tävlingar. År 1910 delade den franska sportakademien ut en guldmedalj till henne i ”alla sportgrenar”. Ingen annan har någonsin fått emotta en sådan medalj, kanske för att det numera ju är så piffigt ordnat med ”tidig elitsatsning”.

Så bytte Marie sysselsättning igen och gav sig iväg i en luftballong med en kompis som hette Emile Garnier. Det höll på att gå helt åt pepparn eftersom de hamnade i en snöstorm vid Engelska kanalen. Ballongen for än hit, än dit i fem timmar och 52 gånger var den så långt ner att den nuddade vattenytan – men så mojnade vinden och de kunde ta sig i land.

– Vi var så trötta att vi nästan inte orkade klättra ur korgen! berättade Marie dagen därpå när hon och Emile kom med tåg till London och kunde ta emot folkets jubel.

Därefter lärde hon sig att flyga.

Hon beskrev detta passionerat och krasst:

”Den här nya sporten är jämförbar med ingen annan. Det är, enligt min mening, en av de mest berusande idrottsformerna, och jag är säker på att det blir en av de populäraste. Många av oss kommer att förstås att förolyckas innan dess, men de framtidsutsikterna kommer inte att hindra de modigaste. De sanna flygarsjälarna kommer att kompenseras för de risker de utsätts för. Det är så läckert att flyga som en fågel!”

Flygplan blev en livslång kärlek och hon hann även med att uppfinna (men inte tillverka) ambulansflyg strax innan första världskriget började. Under kriget arbetade hon som fältsköterska, och en av hennes svårt skadade patienter berättade att han var bekymrad eftersom han nu inte skulle kunna genomföra sitt uppdrag: att bomba den tyska militärbasen vid Metz.

– Nämen det fixar jag! sa Marie och övertalade sina överbefälhavare att låta henne ta över uppdraget.

Som hon lyckades med. Och naturligtvis fick hon fler uppdrag i samma stil. Men så tröttnade hon på detta och beslutade sig för att istället vara med som fotsoldat vid fronten – vilket ju var komplett otänkbart, kvinna som hon var.

– Pfffft, sa Marie. Då får jag väl klä ut mig till man, måla på lite skäggstubb och tala med lite mörkare röst.

Vilket gick så bra att hon inte avslöjades förrän en månad senare. Någon förbarmade sig då naturligtvis över henne, och lät henne ingå i ett prickskyttekompani som for fram på skidor i de italienska Alperna.

I 35–40-årsåldern var hon så berömd att hon faktiskt kunde försörja sig på att bara vara sig själv, samtidigt som hon arbetade som journalist. Varhelst hon kom, bjöds hon på mat och husrum – precis som dagens influencers tydligen jobbar. Hon föreläste om vad som helst – bl.a. ambulansflygplanen och sina idrottsliga äventyr, och hyllades över hela världen.

Hon cyklade sitt sista lopp 1961, och dog 1963 på ett ålderdomshem i Frankrike. Nu får ni alla lägga pannan i djupa veck och försöka analysera denna bild.

Dromedar på äng, Marie med skidor.

Här i filmsnutten kan man se henne prata – spola förbi resten för det är inte av väldigt hög kvalitet.

Eller kolla på hennes kroppsspråk i det här lilla klippet!

Själv tror jag att jag ska ta mig en tupplur.

Share
34 kommentarer

Vem var Éva Székely?

Hon föddes 1927 och dog bara häromdagen – Éva Székely. Det är ett obegripligt långt liv där hon föddes strax före depressionen 1927 och dog nu, med hela världen i en liten (eller stor, förstås) mobiltelefon.

[paus för en simmig, funderande blick ut genom fönstret med tankar på tidens gång]

Simmaren Éva Székely [eeva seekej] slog ungerskt rekord på 400 meter när hon var 14 år fastän hon nästan inte fick tävla alls, judinna som hon var. När fascisterna 1944 klampade in i familjens hus för att deportera alla till närmaste avrättningsplats, ljög hennes pappa för att rädda hennes liv. Han tryckte ner henne i en säng och sa till de instormande soldaterna att hon var sjuk.

– Se! Hon kan inte ens gå!
– Hon behöver inte gå långt … svarade en officer.

De skulle ju skjutas alldeles i närheten.

– Snälla, lämna henne kvar här. Hon kommer att bli Ungerns nästa storstjärna inom simning! Du kommer inte att ångra dig! Snälla!

Officeren tvekade. Pappan envisades.

– Éva! Titta honom i ögonen och säg ditt namn tydligt så att han minns dig!
– Éva Székely. Éva Székely. Éva Székely, sa Éva Székely och tittade officeren djupt i ögonen och lade märke till att ena ögat var grått, medan det andra var brunt.
– Éva Székely, sa officeren och lät henne ligga kvar medan han puttade ut resten av familjen ur huset, förde dem till Donaus flodbank intill, och sköt dem.

Vackert minnesmärke i Budapest, just där det skedde.

Hur den sjuka flickan som inte kunde gå ändå skulle kunna simma, funderade inte officeren med ett grått och ett brunt öga på. Men det gjorde hon – hon slog sex världsrekord, vann nästan alla tävlingar i Ungern under många, många år, och tog ett OS-guld i Helsingfors 1952 och ett OS-silver i Melbourne 1956.

Vilka skarpa drag och bister blick hon hade 1956!

Innan den där dagen när familjen försvann, bodde Éva Székely med 42 andra judar i två rum på ett våningsplan. Eftersom judar inte fick simträna längre, sprang hon 100 gånger varje dag upp och ner i husets trappor – fem våningar. Efter befrielsen fanns blott tio personer kvar i livet på just detta våningsplan. Éva började träna simning igen, och beslutade sig för att drivkraften var minnet av de 32 som inte överlevde. Snabbt blev hon Ungerns främsta simmerska, som i folkmun kallades ”Fröken Fjäril” eftersom fjärilsim var hennes främsta gren.

Hon gifte sig sedermera och fick en dotter med med Ungerns då bäste vattenpolo-spelare Dezső Gyarmati. De simmade och tävlade (och vann allt) och engagerade sig i sina respektive sporter tills de ungerska myndigheterna 1960 deklarerade att bara en av dem skulle få resa till OS  i Rom. Då lade Éva av, och satsade på att coacha ungdomar istället – bland annat dottern Andrea Gyarmati, som även hon knep OS-guld och vann nästan allt som hon ställde upp i.

Dottern Andrea under OS i München 1972. (Vilken häftig sim-bild!)

År 1950 deltog Éva Székely i en tävling i Budapest, där hon som vanligt vann. När hon stod där, högst upp på prispallen och tog emot  guldmedaljen av det ungerska simningsförbundets ordförande, deklarerade någon i högtalarna plötsligt att hon för sina fantastiska resultat skulle tilldelas ett nyinstiftat pris. Prisutdelaren var en höjdare inom polisen. Med Éva Székelys egna ord:

– Tänk dig, va, där stod jag på prispallen med en stor vas i händerna och den här höjdaren som delar ut priset framför mig. Och så tittar han mig rätt i ögonen – och han har ett grått och ett brunt öga.

MTI Fotó: Nándorfi Máté
Éva Székely 2005.
Share
17 kommentarer

Vem var Martha Mitchell – och vem är USA:s ambassadör i Tjeckien?

Rimligtvis är Martha Mitchell inte en person som ni känner till. Förmodligen kan ni alla obekymrat döden dö imorrn utan att veta vem hon är. Men eftersom jag härmed dubbar mig till kuriosadrottning över den nu så magra bloggessensen, ska ni få hennes historia här och nu.

This media is available in the holdings of the National Archives and Records Administration, cataloged under the National Archives Identifier (NAID)
Martha Mitchell (1918–76) i en typisk 1969-frisyr.

Vi börjar i den äktenskapliga änden, för hennes titel är till en början i denna saga blott och enbart ”inrikesministerns fru”. (Enligt de svenska tidningarna på den tiden, var det den titeln maken hade.)

U.S. News & World Report collection at the Library of Congress.
Maken John Mitchell (1913–88), USA:s “attorney general” 1969–72. (Den nuvarande heter Bill Barr, och man kan jämföra hans yrke med den svenska justitieministerns, fast det är ju inte exakt samma sak.)

Martha (nu lade vi raskt bort titlarna) var en liten lantlolla (hennes egen definition) från Arkansas, som ville bli läkare men inte klarade av det för att ”min sydstatsdialekt gjorde att jag faktiskt inte kunde lära mig grekiska och latin”.

Hon gifte sig, fick ett barn, skilde sig, gifte sig igen, fick ett barn till, flyttade till Washington och hade cocktailpartyn och stora örhängen. Men plötsligt fick hela USA upp ögonen för henne, när hon frankt för en tv-journalist berättade att en viss fredsdemonstration enligt hennes make – The Attorney General! – påminde om den ryska revolutionen.

– YES! sa journalisten, och hans intervju gjorde stor succé.

Martha tog efter denna – i hennes ögon lyckliga – händelse varje kväll en drink, valde mellan olika journalister som hon hade i sin telefonbok, och så ringde hon och berättade om statshemligheter som hon hade råkat läsa i sin mans papper. Eller som hon av en slump hade hört honom säga. ”Oh, så förtjusande” sa alla och njöt i stora drag.

Den 30 november 1970 skriver SvD så här.

Alla slet och drog i henne och hon intervjuades överallt, till och med av Dick Cavett. Hon kallades ”Martha the Mouth” och ”The Mouth of the South” och var på var mans tunga och i USA:s alla dagstidningar.

N.Y. Times 22 sep 1971.

Under den här tiden antydde Nixon och herr Mitchell att Martha var full och galen mest hela tiden. Även allmänheten började fundera – men Martha gillade uppmärksamheten och tidningarna gillade att sälja lösnummer.

I SvD den 22 april 1972 for hon ut mot Nixon på ett kanske dubbelbottnat sätt.

De skojade friskt med henne i Rowan & Martin’s Laugh-In – som ni säkert känner igen om ni någonsin har sett den svenska versionen ”Partaj”. (Inte var de alltid snälla mot henne, nej.)

USA:

Samtidigt i Sverige:

Martha fortsatte att snacka och berätta – särskilt för sin favoritjournalist Helen Thomas. Och under ett av dessa (förmodligen roliga) samtal, bröts telefonledningen plötsligt. Det som då hade hänt var att

  • maken hade beordrat sin hejduk till livvakt att kapa Marthas tillgång till telefoner
  • Martha försökte rymma via hotellbalkongen
  • Martha tuppade av efter ett handgemäng och slagsmål med livvakten samt en narkosspruta
  • maken beslutade att Martha skulle hållas nedsövd i en vecka eller så
  • livvakten – hejduken som hette Steve King – visade sig även vara inblandad i försöken att begrava allt om det där inbrottet där Nixons inspelade samtal stals.

När Martha Mitchell till slut efter en vecka fick vakna till liv, sökte hon upp Helen Thomas igen och berättade allt som hade hänt och allt om Nixon och bovar & banditer i GOP (Grand Old Party = republikanerna) samt Watergate. Storyn begravdes i tidningens kvinnosektion bland recept och stickbeskrivningar … och så tog det ytterligare två år innan Woodward & Bernstein samt Deep Throat lyckades få Nixon att avgå.

Att ingen lyssnade på vad Martha Mitchell hade att berätta och att ingen då trodde på denna sanslöst knäppa historia berodde dels på makens och Nixons skitsnack, dels på alla läkare som ljög och hittade på att hon faktiskt var halvt från vettet. Detta kallas idag för The Martha Mitchell Effect.

Om man ställer detta i relation till vad som nu händer och sker i Trumpens USA idag, 50 år senare, finner man att ptja, not much has changed. Särskilt eftersom nyss nämnde hejduk-livvakt Steve King av Donald Trump har utnämnts till USA:s ambassadör i Tjeckien …

__________________________________

Uppdatering! Upphittat!

Om ni inte vet vad ”Drunk History” är, kan jag rekommendera detta fenomen. En relativt känd person dricker sig (frivilligt) berusad och berättar ett historiskt skeende, som även ageras av skådespelare som … äsch, titta:

Share
33 kommentarer

Tigern, morötterna, mörkersynen och en soppa

Bertil Almqvist – han med Barna Hedenhös – skrev och ritade ju också sagan om Vasa och andra fantastiskt fina barnböcker. Men det var även han som skapade ”En svensk tiger”, som numera kanske är mest känd eftersom den syns i ”Karl-Bertil Jonssons julafton”.

(Jättestor brasklapp när det gäller kändisskapet. De som fortfarande tittar på ”Karl-Bertil Jonssons julafton” är ju nästan lika gamla som de som faktiskt upplevde den där svenska tigern som håller truten.)

Nåväl. Jag gick via min beundran för den svenska tigern vilse på internet och hittade de brittiska och amerikanska motsvarigheterna till detta budskap.

Den brittiska damen har oerhört små fötter, stackarn!

 

Den amerikanska påminner om en plansch jag klippte och klistrade till en bibelcitatstävling på lågstadiet.

Och så vandrade jag vidare på min vilsna färd via foldern ”Om kriget kommer” och förvirrande flygblad som var menade att lura den lede fi till att göra konstigheter. Och hamnade i morotsavdelningen.

Ät morötter så får du bättre mörkerseende!

Jag vet att detta inte stämmer, men jag vet att om man äter tio stora morötter på raken för att på läkares order mildra graviditetsillamåendet, kan man hamna på sjukhus med anafylaktisk chock.

Ungefär såhär såg min allergiska reaktion ut.

Morötter kan förvisso (enligt vetenskapliga rön) faktiskt hjälpa folk som ser illa pga. dålig kost. Men inte alls förbättra redan god syn. Att många tror det ändå, beror på detta:

Under andra världskriget lyckades britterna utveckla ett radarlasersikte med bomber och granater så att de plötsligt sköt ner tysken med mycket bättre precision. Ryktet började gå om radaruppfinningen, så britterna spred raskt ut lögnen om de morotsknaprande soldaterna.

Och nu kommer ett recept.

Cornelias morotssoppa!

Hacka massa morötter och hälften så mycket lök samt lagom mycket vitlök.
Stek i olja.
Häll i kokosmjölk och kokande vatten. (Det kan få vara ganska vattnigt om du har tid att låta den puttra.)
Stavmixa tills du är nöjd.
Sätt i buljong eller fond.
Släng i saft och rivet skal från en lime.
Sätt i lite ingefära. Inte för mycket. Eller lite.
Krydda med chiliflingor.
Låt puttra.
Smaka.

Om det inte känns bra, plutta i en rejäl klick krämfräs eller vispgrädde. Lite salt kanske? Om det inte är tillräckligt mycket sting, släng i en vitlöksklyfta till. Stek bacon att drössla på vid matbordet.

Släck lamporna och kolla om mörkerseendet har förbättrats.

Share
39 kommentarer

Lukt, stank och doft

Jag vet nu varför det luktade lite unket hemma hos farmor och farfar runt 1974. De var gubevars över 80, ”och kunde kanske inte komma åt på alla ställen”, tänkte den tioåriga Lotten och menade med ställen inte nödvändigtvis lägenhetshörnen, utan mer kroppsliga kaviteter. När det inte luktade unket, luktade det inkokta päron – som farmor tillagade varenda dag.

Hemma hos mormor luktade det inte alls likadant, för hon tog insulinsprutor D-vitaminsprutor och de luktade minsann kemi, sjukhus och trolldeg.

Stank säljer damkläder.

Den här gammel-lukten beror enligt vetenskapliga rön på att hyn åldras och avger nonenal, som luktar ”härsket fett”. (Det är inte mina ord, det är vetenskapen som påstår detta.) Jag tycker att lukten mer påminner om gamla kartonger. Det fullständiga nonenalnamnet är trans-2-nonenal, som är en aldehyd som produceras av bakterier i svettkörtlarna, och som vi får mer av ju äldre vi blir. Det känns som om jag börjar ruttna inifrån bara jag skriver detta.

Doft säljer tandborstar.
En som tydligen luktade illa var Anna av Kleve.
Och en som luktade etter värre, var tydligen Claire-Clémence de Maillé-Brézé.
Pudrettkärringarna släpade latrintunnor och luktade illa och var dessutom, för att stå ut med jobbet, hela tiden på pickalurven.
När pudrettkärringarnas yrke övertogs av illaluktande, mer muskulösa män, kallades dessa budare … men även de var lika fulla som kärlen de bar på.

Men inget luktade lika illa som sjön Fatburen i Stockholm, som låg här och helt enkelt var en stinkande soptipp. (CC BY-SA 3.0)

Då är det kanske en tröst i den ruttnande verklighet som vi närmar oss, att om vi är lyckliga, kan det också kännas på lukten. Och hejsan, alla ni som vill starta eget: företagsnamnet Lukt är ledigt och alla domäner obokade!

Fotnot

Lukt ≈ förnimmelse i näsborrarna
Stank = förnimmelse i näsborrarna, inte behaglig
Doft = förnimmelse i näsborrarna, oftast behaglig

Share
38 kommentarer

Teatersvenskan i radio och tv

Om jag till äventyrs skulle få en ledig dag utan några uppdrag, några träningar eller distraherande barn, skulle jag ändå kunna sysselsätta mig genom att svara på frågor som ramlar in via olika kanaler. Häromdagen kom ett sms:

Varför etertalarna inte har basröster utan ”piper” beror förmodligen på forna tiders inspelnings- och sändteknik, men även den ansträngda tal-teknik som alla fick lära sig. Exemplen är många – och roliga eftersom de är så … absurt teatrala. Lyssna! (Och titta, granska med lupp och anteckna eftersom det finns så mycket annat att lägga märke till än just speakerrösten i detta lilla klipp från 1945.)

Det handlar alltså om att Sven Jerring, Bertil Uggla, Lennart Hyland och 100 % av alla andra [män] som talade i radio och tv till mitten av 1960-talet hade fått lära sig ”teatersvenska”. Som (och nu måste jag faktiskt fetmarkera, för det är så fascinerande) är den enda form av svenskt talspråk som  systematiskt och kontinuerligt bedrevs som undervisning i nästan 200 år.

Ni häpnar! (Johodå, det gör ni visst.)

På Kungliga Dramatiska teaterns elevskola fick de blifvande aktörerna mellan 1787 och 1964 stå ut med att säga aaaaaa och ooooooo samt uuuuuu samtidigt som någon tryckte med full kraft på deras mage. Rrrrrrrrrrrr:en rullade så att gardinerna och gomseglen fladdrade och alla T, D och G artikulerades så att spottet yrde.

Lyssna här på Lennart Hyland 1954!

Och si (som han ju sa) här hur han sluddrar nästan som en normal människa 1962, när man hade börjat inse det onaturliga i tydligheten.

Det handlade alltså inte så mycket om att den då bristfälliga tekniken krävde ett extra uttalat G på ”jag” för att lyssnarna skulle begripa. Tanken under de första barnaåren med radio och tv var att de alla skulle använda ett neutralt språkbruk, ”rikstalsvenska”, som skulle förstås av alla från Treriksröset till Smygehuk och från Strömstad till Haparanda. Bort med alla avarter!

Dialekterna användes blott för att poängtera någons bonniga ursprung eller klena intellekt. Allan Edwall berättade på 1980-talet:

”Jo, jag kommer ju från Jämtland. Numera tycker jag att det känns lite onaturligt att prata jämtska. Men på den tiden, när jag var tvungen att övergå till rikssvenska kändes det som ett ingrepp i ens identitet. Språket och intellektet är ju intimt förknippade med ens uppväxt och karaktär. Jag gick på Dramatens elevskola och där fick inte förekomma några dialekter. Man skulle tala ett slags normalsvenska, Nyköpingsmål sa man. Det tycker jag är ett vackert språk så det talar jag gärna.”

Skådespelerskan, sångerskan och balettdansösen Carolina Bock var en föregångare när det gäller ramsor som skulle träna artikulationen. ”Vården om vårt klangrika, härliga språk” är det allra viktigaste, sa hon och beordrade alla att rabbla:

  • Flyg, fula fluga, flyg och den fula flugan flög!
  • Packa pappas kappsäck.
  • Sex laxar i en laxask
  • Kvistfritt kvastskaft.
  • Typiskt västkustskt.

Sedermera halkade dessa tungvrickare till artikulationsövningar ut till allmänheten, medan stackars Carolina Bock avskedades efter 20 år som elevskolans rektor eftersom hon helt enkelt var förfärlig. Örfilar med välartikulerade utskällningar, skrik och domderande var tydligen vardagsmat under hennes ledning.

Carolina Bock, som hade en elev som hette Jenny Lind.

Kommen så här långt, har jag lyckats rota fram min pappas Sommarprat från 1981. Här kommer inledningen med ett piffigt bakgrundsburr, som ni får försöka ignorera. Lyss till hur han artikulerar och sluddrar på ett mycket varierat sätt!

Var pappa månne skolad i konsten att tala teatersvenska? Sannerligen inte. Men så sent som 1981 satt den alltså i, den där känslan av att skulle man tala i radio, gällde det att vara TY-DLI-G med långt YYY och ett markerat G.

Lägg er ner nu på golvet och säg massa vokaler högt samtidigt som ni placerar en 30-kilostyngd på magen. (Tre hinkar med vatten funkar lika bra.) ”Den gliiiider in i måååååål” kan ni säga. Eller så kan ni härma Bertil Uggla:

Och hur talar man i radio idag? Jo, många betonar varenda ord, hur oviktigt eller onaturligt det än låter.

(År 2064 kommer jag att blogga om detta underliga fenomen från förr. Betona varje ord? Så tokigt!)


Uppdatering eftersom Magnus A. i kommentatorsbåset serverade oss härligt nördig extrainformation!

”Hylands hockeyreportage och major Ugglas övningar spelas upp på Youtube 4 % för fort. De spelas upp med 25 bilder i sekunden, men är med all sannolikhet filmade på 24 bilder i sekunden. Så vi hör dem litet mer smattrande och litet mer ljusröstade (en kvarts tonsteg motsvarar 4 %, faktiskt) än de faktiskt lät. (Däremot går kontorsgymnastiken på rätt hastighet.)”

Share
42 kommentarer

Hallå! Telefonväxel från 1897!

Jag har en lillasyster som heter Orangeluvan, och hon jobbar på Telias huvudkontor i Stockholm. Det skulle man ju kunna tro är intressant, men si det förbleknar komplett och totalt redan i entrén på hennes våningsplan.

För där står ett underverk!

Det är en telefonväxel från slutet at 1800-talet och allt på den är alldeles fantastiskt. Man kan dra i spakar och öppna små luckor och flytta på sladdar och låtsasprata i en lur.

– HALLÅ!? Är det hos slaktarn? (Vid precis en sån här satt min mormor och jobbade.)
Här är en likadan växel, fotograferad runt 1920 – när min mormor var 18 år och kanske satt exakt så här? (Telefonen i fönstret ser spännande ut. Den heter tydligen ”Taxen”.)
”Telefonsladdarna” hänger som halsband under bordsskivan. (Tyngderna gör att sladden åker ner i bordet när telefonisten drar ur kontakten.)
Detta är anropsklaffar som fick stängas för hand till 1915, när de modernare ”klaffjackväxlarna” kom – med automatisk återställning.

Där stod jag och petade och klämde och öppnade och stängde medan omvärlden pratade om tunnelbanetider, skobroddar, priset på morötter, fiskfjäll och universalmedel för ugnsrengöring. Som om det skulle vara nåt att bry sig om!

– Kolla! Vad är det här? Klick.
[Inget svar.]
– Hörni, här är en till spak som låter så coolt. Schklfff.
[Inget svar.]
– Vad kan det här vara? Lyssna! Pluck.
[Inget svar.]

Jag ville jag vore telefonist runt 1920. Krrrsch! Schklfff. Det var tydligen ett populärt yrke – särskilt för de unga kvinnor som ville flytta hemifrån men inte hade någon utbildning. (Min mormor flyttade från Haparanda och hamnade i Stockholm, där hon jobbade som telefonist tills hon träffade morfar.)

En annons i SvD 1906. (Oh, hon har små pretentioner. Så trevligt.)

Ni har säkert sett den här bilden nedan – det är Telefontornet i Stockholm en vinterdag 1890 när det var frost på alla de drygt 5 000 telefonkablarna. (En kabel per telefon.)

Telefontornet hade alltså drygt 5 000 inkopplade telefonabonnenter runt 1890.

I Stockholm bodde denna vinterdag 245 000 människor. Hm. Hur många i Sverige hade telefon ungefär 15 år senare? Måste kolla …

Vi i Norden hade en himla massa telefonapparater jämfört med andra länder. (Nordisk familjebok, just detta band trycktes 1918.)

Den sista svenska telefonisten som kopplade samtal gjorde det 1972 – sedan var allt automatiserat och ingen fick längre njuta av ljuden vid telefonväxlarna. Ack. Klick.


Tillägg! Nina i kommentatorbåset skriver:

Åhh, snörväxlar! Ringsnöre, svarssnöre, delningsomkopplare!

I Flygvapnet användes manuella växlar in på 90-talet. Det fanns stationära men också små transportabla för upp till 24 abonnenter, finfint på våra flygbaser bland annat.

För att telefonisten skulle veta att samtalet var slut måste abonnenten ge slutsignal genom att veva på veven (japp, ända in på 90-talet fanns sådana telefoner). Då föll slutsignalsklaffen och telefonisten kunde koppla ner.

Slut på tillägg!


Jag undrar hur många som idag har kvar sin ”landlina” eller pratar i en gammal dialogtelefon – jag har förvisso 15 telefoner i källaren, men prata i dem kan man inte längre. Vad händer förresten om kriget kommer; kan man då ringa till Telia och be dem knäppa på vår väggfasta telefon i köket? Och sedan söka jobb som telefonist?

Vad heter dessa och vad har de för funktion?

Nåväl. Jag blev slutligen med våld sliten från de fina telefonväxelsmojängerna på Telias kontor eftersom tunnelbanor och dyra morötter tydligen var viktigare. Men först hann jag filma en snutt som jag verkligen hoppas att ni lyssnar på med ljudet på. Klick! Pluck! Krrrsch! Schklfff.

(Växeln som kommer i bild på slutet är dötrist och hade inte alls lika fina ljud.)

Share
50 kommentarer

De två galna italienarna med sin torped 1918

När man har en sån där besvärlig dag när tröjärmen fastnar i dörrvredet och man sedan tappar tandborsten och strax därefter slår huvudet i handfatet … då kan man tänka på nån annans, lite större problem. Den som har skoskav under ett millopp eller den som kommer för sent till bion och då missar reklamen kanske?

Eller på de italienska läkarna Raffaele Rossetti och Raffaele Paolucci, som under första världskriget skvalpade omkring i Adriatiska havet i flera timmar för att de skulle spränga ett österrikisk-ungerskt fartyg, som visade sig vara jugoslaviskt.*

Raffaele Rossetti. (Några källor påstår att detta är den andra Raffaele, men så är det inte alls.)

Särskilt Rossetti var helt inställd på att bygga om en torped så att han som en Münchhausen skulle kunna rida på den i vattnet. Inte alls galet, tänkte han och började simträna. När han presenterade idén för sina överordnade, sa inte heller de att det här var en galen idé – utan uppmuntrade honom och gav honom en budget.

När Rossetti under sommaren 1918 plötsligt på en strand hittade en övergiven, tysk torped, byggde han snabbt om den till en undervattensfarkost med plats för två personer.

Farkosten kallades Mignatta, och hade med hjälp av tryckluft den fenomenala toppfarten på drygt 3 km/h, var drygt 6 m lång och vägde 1,5 ton. I nosen fanns två vattentäta behållare som rymde sammanlagt 400 kilo sprängmedel. Ungefär så här såg den ut:

När Raffaele Paolucci drogs in i projektet, pushade de två läkarna varandra till toppfysik och övade på att simma, hålla andan, arbeta i kyla både med och utan gummidräkter samt att släpa vansinnigt tunga saker genom djupt vatten.

Varför var det just dessa två män som skulle göra’t? Varför var det inte två atletiska sjömän eller två listiga ingenjörer? Ingen vet – kanske ingen med sans och vett ansåg att det lät sig göras?

Strax före midnatt den 30 oktober 1918 – alltså väldigt nära inpå krigsslutet den 11 november – släpptes Raffaeleorna ner i vattnet från ett italiensk fartyg utanför hamnen och örlogsbasen i Pula. Planen var att de på ett par timmar skulle ta sig och torpeden samt allt sprängmedel in till hamnen och där spränga Viribus Unitis i luften med manskap och allt.

Viribus Unitis 1911 – som tre år senare skulle vara den farkost som förde det mördade ärkehertigparet Franz Ferdinand och hans hustru från Sarajevo hem till Trieste.

Och som de båda två läkarna fick kämpa med sin sjöhäst. I motvind, mot snö, regn och hagel samt plötsligt uppdykande hinder som t.ex. spända, grova kättingar och kraftiga stockar– örlogsbasfolket hade ju sett till att det skulle vara precis så svårt att ta sig fram som det ju var. Ibland svepte en ljuskägla över vattnet från stora fartyg i hamnbassängen, och då fick de två se till att befinna sig under vattenytan.

Detta tog väldigt mycket längre tid än planerat, och när de äntligen kom fram till Viribus Unitis, var klockan nästan 05 på morgonen. Så snabbt som det någonsin var möjligt, apterades den ena sprängladdningen av stela fingrar och timern sattes på 06:30. Den andra sprängladdningen gled dem ur händerna och åkte ner på havsbotten.

Kapten Vuković-Podkapelski.

Rossetti och Paolucci en lättnadens suck, äntrade sin torped för att åka ut ur hamnen igen, och skulle precis ta en klunk ur en medhavd plunta, när de hörde skrik och tjoanden från däck. Snabbt gled de av torpeden, som for iväg under vattenytan och försvann. Italienarna togs ombord och började förhöras av kaptenen och talade efter en liten stund om att fartyget skulle sprängas ”om tre minuter”, alltså klockan 06:30.

– Evakuera! beordrade kapten Janko Vuković-Podkapelski.

Tre minuter gick … och inget hände. Snabbt beslutade den jugoslaviska besättningen att kliva ombord igen – och ta med sig de underliga läkarna som tydligen ville spränga ett jugoslaviskt fartyg trots att Jugoslavien var en av Italiens allierade. Synd var väl det, eftersom fartyget sprängdes klockan 06:44.

Österrike-Ungern hade alltså upplösts och Viribus Unitis gick under kroatisk flagg (det skänktes den 31 oktober till Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike [Jugoslavien]). Runt 400 män inklusive kapten Vuković-Podkapelski dog – men de två italienska läkarna Rossetti och Paolucci överlevde konstigt nog och kunde därför berätta denna sanslösa historia. Sprängladdningen som inte apterades på fartyget, sprängdes senare såpass effektivt att ett annat fartyg (”Wien”) sjönk till botten.

För att kunna berätta det här för er, har jag läst en farlig massa olika källor på olika språk, och det här är den vanligaste varianten. Men uppgifterna, klockslagen och vittnesmålen varierar – och jag undrar såååå hur man evakuerar ett fartyg på tre minuter och sedan på bara en kvart hinner föra 400 män tillbaka ombord …

*) Jugoslavien, som ännu hette ännu inte Jugoslavien utan ”Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike”, bildades så sent som den 29 oktober 1918  …

Del av Rossettis egen berättelse, publicerad i SvD i maj 1944.
En förtjusande bild med skeppskatt och mustascher och allt: Viribus Unitis besättning.

Liten uppdatering!

Jag har nämligen hittat en bok som (äntligen!) antyder att klockslagen i historien inte stämmer. Här står det att den försenade sprängningen dröjde en hel timme, och då kan man ju visst ha hunnit föra besättningen, inklusive katter och mustascher ombord igen:

Share
31 kommentarer