Det ska inte handla om tåg idag. Jag håller med om att jag fastnar i tåg-vinkelvolten när det åks och jag tänker att denna gamla uppfinning som tåget är, ju funkade så mycket bättre i en ickedigital värld. Eller … inbillar jag mig bara?
(Fast kanske måste jag nämna tåg ändå. Tjugoåringen åkte Lund–Eskilstuna igår och kom inte hem vid 17-tiden utan 01.30 inatt, och dessutom blott levererad till Katrineholm. Det snälla Snälltåget som vi berömde så efter den långa resan med en bebis, visade sig från sin sämsta sida i ett tio vagnar långt tåg utan fungerande toaletter eller ens högtalarutrop. Såja, nu har jag lagt det tunga oket [alltså ”jag måste få berätta om vårt lidande-oket”] från mig.)
Nej, idag ska jag be er om hjälp med att minnas produkter som fanns förr, men som aldrig slog. Nej, inte sådana som har blivit omoderna utan sånt som helt enkelt var dåliga idéer. Eller … utmärkta uppfinningar som bara inte hade nån marknad. Som vi kanske kan återuppfinna?
Jag kan söka sponsorer som man gjorde 1885!Och skriva reklamtext som man gjorde 1896!
Apropå 1896, så var det året för den läkande kudden – det första av mina tre uppfinningsexempel från USA.
”Den är lika säker som någonsin solens strålar.”
Den lidande personen inandades en blandning av ”tjära och andra medikamenter”, som kudden var laddad med. Stackarn fick sedan mot en viss ersättning berätta för omvärlden hur astman försvann som genom ett trollslag … Alla pälsdjursallergiker låg vanligtvis och pep och rosslade nätterna igenom, men när de fick andas tjära, då tog de minsann sin säng och gick ut på stadens gator och torg, där hästarna sprätte allergener omkring sig. Så då fick de lidande och i brist på tjära gå in och andas i den helande kudden igen.
Det andra exemplet visar reklammakarnas redan då tydligt utvecklade förmåga att kränga konserverad gröt. Kalla fötter är tydligen roten till mången ond sjukdom som reumatism, nervsmärta och allmän svullnad samt lungsot (tuberkulos). År 1900 sneglade någon på de inte alls så populära elbilarna och såg att batterierna ju skulle kunna användas på en annan marknad. Bort med yllesockar och fodrade skinnskor! Nu ska snyt och snor utrotas med batterier!
Med dessa sulor blir man inte kall om fötterna och därför aldrig någonsin heller förkyld!
Och så till det tredje och sista exemplet – sträckbänken från 1914. Då var basketen 13 år gammal, och kanske kände man då att världen behövde fler tvåmetersmänniskor? I annonsen fastslås med emfas att denna uppfinning kommer att vara den viktigaste under resten av århundradet. Jomenvisst, ryggraden blir normal, irriterade nerver frigörs, kontrakturer och förkortade ligament trollas bort – och dessutom hjälper utsträckningen kroppens dränage genom att ”oönskad vätska från såreller kroppshåla” leds bort. Men vart?
Men framför allt blir man garanterat längre.
Dessa tre fantastiska uppfinningar har jag hittat på Internet Archive; en lite svårnavigerad sajt med rysligt roligt innehåll.
Kommen så här långt tänkte jag att en AI kanske skulle kunna hjälpa mig att lista några liksom ”onödiga uppfinningar”. Jag var noggrann och förklarade vad jag menade med min fråga, och prompt fastslog AI:n att dessa uppfinningar är helt onödiga:
surströmming
alkomätaren
dubbelsängen som är två enkelsängar bredvid varandra.
Ur Blekinge museums arkiv ser vi här kommendörkapten Ekeroths säng från 1934.
Jag fick alldeles nyss ett sms med rubriken ”Lån i kristider”, där jag lovades hur stora och många lån som helst på ingen tid alls. Ett par hundra tusen redan i morgon!
– Haha! fräste jag, och raderade sms:et så brutalt att avsändaren måste ha känt av det.
(Innan jag gjorde det, fladdrade det dock till i magen av pengalycka som om jag hade fått slantarna gratis och nu kunde köpa golv, soffor, cyklar och en veranda.)
När jag en liten stund senare ramlade in i en tidningsartikel som handlade om hur man kunde spara pengar genom att helt enkelt inte köpa det som är dyrt, kändes det som om jag borde komma på lika dumma råd för att i alla fall ha lite roligt mitt i dårskapen.
– Vaddå åka buss? Att gå är billigare!
– Vin? Pah – vatten är gratis och finns i kranen!
– TVÅL? Äsch, flytta till Kiruna och rulla dig i snön en gång i veckan från oktober till maj!
Bägaren rann över när DN i en ”unik grafik” presenterade prisökningarna där varje uppgift krävde att jag i ett illustrerat kylskåp klickade på varan som hade blivit dyrare och samtidigt lyssnade på ljudet från en butikskassa som plippade och ploppade.
Så nu reser vi tillbaka till kristider under krigstider. Jag rotade fram några av böckerna som skulle kunna ge mig råd om surrogatkaffe (”kaffesurr”) och torra brödkanters unika konsistens.
Jag ber att få meddela att det finns minst lika många till i andra bokhyllor i huset.
De utkom dessa år:
överst från vänster: 1932, 1975, 1950, 1930.
mellanraden från vänster: 1970, 1923, 1925, 1927.
nederst från vänster: 1925, 1951, 1952.
Sju sorters kakor inleds med en brasklapp:
”I tider då råvaror som t.ex. vetemjöl och socker förändras [i kvalitet] från tid till annan kanske bakningsresultaten ej utfaller lika.”
Sedan följer otalet recept på mjuka kakor, sorterade efter hur många ägg bakverket behöver – man har ju ibland bara ett enda ägg kvar. Kommen så här långt vågar jag påstå att jag inte har fått känna på någon kris än. Jag har alltid en jävla massa ägg kvar.
Hemvård och klädvård berättar om det listiga knepet att laga ylleplagg (inte strumpor) med hårstrån om ylletråden är slut, samt beskriver hur man bär sig åt för att maska upp ett gammalt plagg som har krympt. Mina nudelsoppehårstrån hade inte gjort någon ylletröja glad, det lovar jag.
Escoffiers stora kokbok beklagar att så många av recepten innehåller dyra råvaror, men rekommenderar att satsa på vin i maten eftersom ett lämpligt vin ju kan fås för bara 1,50 kr ”numera”. (Det motsvarar 50 kronor 2023.) Men hu, så knasigt, fortsätter Husmoderns redaktion, att man inte i Sverige kan köpa harhjärna och tuppkam utan måste köpa hela haren respektive tuppen!
”Det där var INTE kul”, anser denna tupp. (Foto: Arib Neko, Unsplash.)
Boken Konsumentkunskap är en trist och förnuftig historia som bara ger mig pekpinnar som får mig att gäspa. Jag bör göra handlingslistor och föra bok över utgifterna, se till att få storköpsrabatt men inte köpa biomagnetiska hälsoarmband, för de funkar inte. Men se vilken cool bild!
Detta äter en vuxen person på ett år, bl.a. ”150 l mjölk, 20 kg kött , 25 kg charkuterivaror, 16 kg fisk, 70 kg potatis, 37 kg matbröd, 10 kg vetebröd, 4 kg bakelser, 90 liter öl och läsk”.
Jag tycker att det låter lite, det där … [google, google] Jahaja, enligt Jordbruksverket äter vi numera 87 kg kött och chark (inte så mycket fårhjärnor och tuppkammar), 23 kg fisk och 49 kg bröd per år. Raaaap. (Hemska tanke: Vi kanske bara skulle kunna äta lite mindre och spara pengar på det sättet?)
Avslutningsvis ska den lilla toka som jag är, nu redovisa vad Husmoderns gyllene bok anser om äkta makars roll:
Jaja, det var andra tider 1925, när världen var full av små tokor.
Nej, jag har inte blivit så mycket klokare eftersom böckerna här inte gav mig tips om hur jag ska tillreda den där fårhjärnan, om kaja går att grilla eller huruvida igelkottar har mört kött. Däremot lärde jag mig att ägg under andra världskriget inte ransonerades förrän 1941, och att produkterna SMP-vita och SMP-gula var äggsurrogat!
Någon på Svenska Mjölkprodukter AB (SMP) måste ha fått en snilleblixt och forskat fram detta undermedel. (Som vad jag kan se trots allt inte gjorde succé.)
Om jag har några råd i dessa tider? Mjäh. Håll humöret. Akta er för skavsår och banditer. Jo förresten! Tillaga vitkål, vetja!
SvD den 8 december 1943. (Jag skulle slänga i massa chiliflingor och garnera med parmes…, nej. Dyrt. Men persilja!)
Ja, nu börjar ni kanske tycka att det räcker med studerandet. Någon frågade mig varför jag slösar på skattemedel på detta vis eftersom jag tar poäng på universitet och högskolor runtenom i hela Sverige.
(Varen icke oroliga. Jag är egenföretagare, så jag betalar så mycket skatt att jag skulle kunna läsa 15 kurser per år utan att … vabaha? Det är inte en och samma skattkista säger ni? Ah well.)
Jag tror att jag lade grunden för detta redan som liten palt, när jag försökte slippa lära mig att spela piano genom att anmäla mig till massa andra aktiviteter.
I trean gick jag på teaterkurs, men slutade grymt besviken efter ett helt år av ”lära känna varandra-övningar” och diskussioner om det positiva i att man kunde vända även en Shakespearepjäs till att handla om NJA eller Stålverk 80.
I fyran gick jag en kort kurs i (tadaaa!) teckenspråk, inspirerad av ”Upp med händerna” som var både ett tv-program och en kortlek. När min farfar blev blind, lärde jag honom helt logiskt de dövas språk ända tills han dog.
I femman gick jag på keramikkurs och hade julklapparna färdiga för flera år framåt: knöggliga skålar och förfärliga tavlor placerades i garderober, på vindar och i stängda källare i hela släkten.
I sexan lärde jag mig att dreja. Tyvärr målades alla muggar och skålar i en för hälsan livsfarlig koboltblå färg, så det var ju tur att även dessa tingestar var så fula att de inte användes av släkten, utan placerades i garderober, på vindar och i stängda källare.
I sjuan slutade jag spela piano och började lira basket.
Dags för en skrytrunda kanske? Vilka småkurser har jag läst på distans sedan corona slog till i mars 2020?
konsthistoria (Uppsala Universitet)
dialektologi (Uppsala Universitet)
filmhistoria (Högskolan Väst)
språkvård och hjälpmedel (Karlstads Universitet)
person- och ortnamnshistoria (Uppsala Universitet))
designhistoria (Linnéuniversitetet, bedrövlig kurs som jag hoppade av)
arkitekturhistoria (Linnéuniversitetet)
nordiska språk (Mälardalens Universitet)
teckenspråk (Stockholms Universitet)
Det är jättekul att gå kurser – ända tills det är dags att plugga inför tentorna. Då slår jag i dörrar, köper ohemult mycket godis, renoverar möbler och skurar ugnen. (Hm. Asså. Hur i hela friden tentar man teckenspråk?)
Ahhhhaaaa. ”Mjölk” tecknas som att man mjölkar en ko!
Idag har jag lärt mig att på teckenspråk hittar man på personnamnstecken – något som symboliserar namnägarens personlighet. Det påminner om indiannamn som ”Gula lövet”, ”Han som red bort” och ”Fallande regn”. Mitt namn tecknas väl med en hand som dribblar en basketboll?
Bild från en föreläsning i Umeå 2015. Med mig på scenen hade jag två teckentolkare – en som visade svenskt teckenspråk och en som visade TSS (tecken som stöd för avläsning).
Lektionen idag var en tvåtimmarsövning på Zoom, där vi – nästan 200 studenter – satt och övade på siffror och bokstäver tills vi var yra, rödkindade, trötta i händerna och fullkomligt förvirrade eftersom lärarna var döva och chatten inledningsvis inte funkade för dem, men för oss.
Ur chatten:
Jag fattar ingenting.
Kan alla ni andra redan teckenspråk?
Det där ser ut som om han tecknar ”två djävulskaniner möter en elefant”.
Han tecknar siffror! Jag fattar allt fram till ”nio”!
Plötsligt kom läraren på varför chatten inte funkade. Han skrev sedan jäktat med versaler utan Å, Ä, Ö samt skiljetecken och då såg det ut så här:
TUNNLEBNA
Och så gjorde han ett faktiskt jättecoolt tecken för tunnelbana. Han skrev:
KLOKCN
Och så gjorde han massa siffror och tecken för klockan. Vi försökte hänga med. Han skrev:
TAG
Och så gjorde han tecknet för tåg, men alla trodde att det handlade om ett verb i imperativ.
Plötsligt hördes en oerhört ilsken tjejröst högt i den annars knäpptysta datorn:
– Men hallå, vaffan, jag fattar ingenting, kan nån hjälpa mig, hallå läraren förihelvete, jag fattar inte och jag måste ha hjälp, hallå varför svarar ingen jävel. SVARA DÅ!
Som tur är, kunde ju läraren ju inte höra henne.
Jag rekommenderar en titt på ”Upp med händerna” – om inte annat så se i alla fall inledningen. (Det är verkligen gjort på stenåldern.)
I dessa tider med dagliga krigsrapporter från Ukraina funderar jag på varför jag inte ”preppar” och investerar i spritkök, vevgrammofon samt trådbunden väggtelefon. Köttkonserverna lyser med sin frånvaro samtidigt som jag med min skosamling skulle kunna fotbekläda ett större kompani – om de inte hade haft något emot att marschera i basketdojor.
Men kanske är jag något på spåret nu: kan jag preppa mig med lite klädsamt kamouflage?
[Språklig hakparentes. Borde det inte numera stavas ”kamoflage”? SAOB – vår utmärka, etymologiska ordbok – tyckte i alla fall nästan det 1935, medan SAOL och SO håller fast vid ’ou’. Just sayin’.]
Kamouflagemålning och -övertäckning var inte riktigt i ropet under de historiska fältslagen, vilket vi har sett på t.ex. Nationalmuseum och OÄ-lektionerna. (Ja, barn, så hette det.)
En ickekamouflerad Gustav II Adolf som fältherre vid Breitenfeld. (Av Johann Walter 1632.)
Någon gång under 1917 började det dyka upp tidningsartiklar om hur både fransmän och britter gömde sina arméer under tygsjok och bakom målarfärg i konstiga mönster. I Frankrike ansåg man att kamouflaget skulle ske av konstnärer i basker, medan man i Storbritannien diskuterade om det inte snarare var vetenskapsmän i vita labbrockar som var lämpligast. I USA fick man snabbt två falanger med vetenskapsmän i en, och konstnärer i den andra. Snabbt konstaterade jänkarna att vetenskapsmännen lydde order samt höll tider och ordning, medan konstnärerna grälade, glömde avtal – och kom på särdeles kreativa lösningar. Det neutrala Sverige fascinerades stort, men lite på avstånd.
SvD den 9 augusti 1917.
I Storbritannien började man särskilja mellan att med kamouflage
osynliggöra: disruptive coloration
förvirra: dazzle, misdirection.
Att förvirra (dazzle) gällde särskilt fartygen – man kunde ju inte styra hur omgivningen såg ut på havet, varför krigsmålade fartyg egentligen bara funkade när de låg i hamn. Men nu sattes kvinnorna i arbete med att måla de stora båtarna randiga, rutiga och helt tokroliga. På nolltid blev ”dazzle” en trend, ett mode och en konstinriktning samt vetenskap.
Kontraproduktivt kamouflage på stranden 1919.
I Sverige relaterade man naturligtvis krigsmålningen till roliga fester – inte till nyttan som kamouflaget gjorde för att förvirra fienden.
När tyskarna såg den randiga båten på håll, kunde de inte uppskatta fart och riktning som förr. Alltså missade deras bomber och granater målet. (DN 16 mars 1919.)
Under våren 1918 skrev N.Y. Tribune om kvinnliga konstnärer som hade slagit sig på en ny volontärbana som kamouflöser inom Women’s Reserve Camouflage Corps.
Artikeln i N.Y. Tribune inleds med en påhittad historia om ett kärlekspar som skräms halvt från vettet av stenar som rör sig och trädgrenar som pratar med dem. Kamouflöserna själva får uttala sig och betonar att de som konstnärer ser mycket allvarligt på sitt uppdrag att skapa välfungerande kamouflage, och att detta inte ska viftas bort som ett skämt. Varpå journalisten gör just detta.
De svenska tidningarnas fascination inför kamouflaget ute i Europa mildrades något efter krigsslutet, även om det som nyord användes flitigt. Se här SvD den 11 maj 1919:
Den nya capen var enligt modekrönikören ju inte ny, utan bara en upphottad version av slängkappan – som ju under 1890-talet användes för att ”kamouflera damernas många paket” under shoppingrundan. (Kolla på skorna: de ser ju ut att vara från 1950-talet!)
När jag läser i de gamla tidningarna slås jag hela tiden av hur komplett inkorrekt jag föreställer mig världen runt förra sekelskiftet. Jag trodde att man skröt med att man hade handlat mycket, inte att man gömde påsar och paket. Jag trodde också att man som förmögen kvinna hade tjänstefolk som bar eller att allt kördes hem – inte att man själv kamouflerade och släpade på varorna. Mycket nyttigt.
Ni förstår nu att jag kommer att öva på huskamouflage (måla huset så att de gröna algerna inte döljer den gula färgen) och ansiktsmålning (underlagskräm och concealer eller vad det kallas). Och när någon läser mina blogginlägg om 150 år kommer de att tro att allt egentligen bara handlade om basket.
Kanske är det även dags att investera i ett par kamouflagetajts?
Kolla! Jätteintressant historiker berättar om kamouflage:
– Hur kommer corona att förändra bostadsbyggandet framöver? sa jag med rynkad panna. Och finns det verkligen ett samband mellan D-vitaminbrist och covid-19?
Tyvärr var jag helt ensam i rummet, så jag fick inga svar. Dessutom satt jag och tentade en arkitekturhistoriekurs digitalt under tidspress, och skulle inte alls fundera i sådana banor. Jag skulle istället komma ihåg 1800-talets byggnadslagar och stadgar och hur nytillkomna lagar vissa år påverkade ditten datten.
(Jag mindes varken någon lag eller årtal och fick 0 poäng på den frågan.)
TBC-arkitekturen kunde jag däremot mer om! För si, lungsoten, spanska sjukan och andra farsoter spreds till stor del pga. den bedrövliga bostadsstandarden som vi hade i Sverige vid förra sekelskiftet. Ett exempel: en sexbarnsfamilj i en tvårummare ansågs ha så gott om plats att de faktiskt kunde ha tre hyresgäster.
Vilken kakofoni av snarkningar det måste ha varit här! (Sådana där täcken hade mina farföräldrar. Tunga och röda var de.)
Obeskrivligt trångt var det alltså inomhus med våra moderna mått mätt – och dessutom trångt utomhus. Se här på de bebyggda innergårdarna; det är liksom kvarter inne i kvarter.
Så här trångt är det fortfarande i kvarteret Eldaren i Vasastan (Stockholm). Fem till sex våningar höga är husen, och mörkt och fuktigt var det. Tänk att springa ner och gå på utedasset där nere … (Kvarteret på bilden är förstås uppsnofsat och moderniserat idag.)
Inte bara fattigdom utan även trångboddheten och bostadsbristen bidrog till utvandringen till Amerikat. Men nu var det det här med TBC, som ju faktiskt kunde vädras ut och självläka. Via brainstormingar och arkitekttävlingar och massa utställningar kom man i början av 1930-talet på något som heter smalhusen – såpass smala är de att en liten tvårumslägenhet har fönster i två diametralt motsatta väderstreck. Perfekt för tvärdrag så att alla baciller och all fukt far all världens väg!
Smalhus i Göteborg! Kök, badrum och gemensam tvättstuga var nyfunnen lyx. (Jag gillar idén, men det ser blåsigt och omysigt ut och jösses, baaarnen, där är ju baaaarnen! Vem vaktar baaarnen?)
Som synes på bilden ovan, var smalhusområdena inte helt optimala för di små. Man vill väl som förälder ha dem inom synhåll i säkerhet på en någorlunda omgärdad gård? Javisst, sa arkitekterna och tog fram trolldegen och lekte fram stjärnhusen. (Kanske gick det inte till exakt så.)
Smalhus, fast som stjärnor och med innergårdar. Där längst ut kan man banne mig ha utsikt i tre väderstreck!
Den här kursen som jag går är absolut jobbigast av alla jag har gått sedan våren 2020. Det är så mycket litteratur och så många termer och så många gubbar, vars namn jag måste banka in med våld: Tony Garnier, Clarence Perry, Lawrence Mumford, Patrick Abercrombie, Sven Markelius, Backström & Reinius, Ebenezer Howard, Albert Lindhagen (Lindhagensplan!) P-O Hallman (som är Sveriges Camillo Sitte, jahadå), Hausmann, Walter Gropius, Le Corbusier, Mies van der Rohe, Carl Bergsten, William Morris, Ferdinand Boberg och Robert Dickson.
(Om ni är som jag, känner ni möjligtvis till Le Corbusier och William Morris i namnsörjan ovan.)
Men jösses, så intressant det är och vad mycket jag lär mig. Jag hade ingen aning om att miljonprogrammet (alltså att en miljon bostäder skulle byggas på tio år) ägde rum exakt 1965–74 och att det inte alls bara är jättekolosser till fula höghus. Fördelningen är
60 % trevåningshus
30 % radhus och villor
10 % jättekolosser till fula höghus.
Va? Man baxnar! Och häpnar! Sedan lugnar man ner sig och läser vidare.
Och så avslutar vi med en köksinteriör från 1930-talet. Vad tror ni att det står på de små lådorna bakom kvinnan?
Men, förresten, hur är det nu? Kommer corona att på något sätt förändra bostadsbyggandet framöver? ”Coronarummet” kanske är jobbahemifrånanpassningen i nybyggda huskomplex?
I min norrländska släkt har på ena sidan vi rejäla människor som rallare och veterinärer. På andra sidan finns en miljard rejäla prostar och namn som Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius.
Min mormors farfar – prosten Jakob Albert (1823–1914) i kalott – håller här litterär soaré för domprosten Wester (stående), pastor Lundblad (sittande bakom kakfatet), deras hustrur och två av von Essen-kusinerna, varav en hette Siri.
Med andra ord är jag av finfint genvirke. (Egen tolkning, finns inga vetenskapliga bevis för detta mitt påstående.) Jag är en norrländsk huldra med breda axlar, stora tänder och bedrövliga knäskrällen.
Men hur har vi det med legenderna då?
Min farfar sov 1918 ihjäl en mus, när han insjuknade i spanska sjukan på en resa mot Norge med 10 000 kronor i innerfickan.
En gammal släkting sades ha dött av ett kobett, när han i själva verket sedan flera decennier led av syfilis.
En annan släkting pantsatte sin moders silverbestick och rymde till Tyskland.
Min mormors syster uppträdde på cirkus genom att köra motorcykel på väggar.
Knäskrällena har jag ärvt av min farmor, som är gifter sig med farfar 1918 – strax efter musdöden och tillfrisknandet.
Åtskilliga är historierna om ond, bråd död, bedragare, skilsmässor när man inte hade skilsmässor, stöld och lögner samt det allra bästa receptet på palt. Men vi saknar (än så länge) de riktigt smaskiga släktberättelserna. Vi må vara rejäla, men inte särskilt våghalsiga. Förutom mormors syster, förstås.
Men i kommentatorsbåset är det bättre! Jag bad om några spännande släktingar och fick två förtjusande bidrag:
Ninja i Klockrike: Då anmäler jag studsmedelbums min farfar, ’Krigarn’ kallad enär han var en stor, stark jävel som aldrig drog sig för att klå upp folk. En gång spöade han upp en dragon från Skånes dragonregemente, så farfar själv trodde att han tagit dragonen av daga. Då drog farfar sin färde och begav sig ut på fotvandring till Stockholm, i akt och mening att undkomma lagens långa arm. Det lyckades, mest för att dragonen kom sig och inte alls var avdagatagen. På vägen försörjde sig farfar genom att göra cigarrer, ty detta var hans yrke, och av detta hampade det sig att blev han en av förebilderna till Bolle i ’Vägen till Klockrike’.
I Stockholm blev han far till ett par tvillingpojkar, Nils och Per. Nils blev bara dryga två år och strax efter honom dog också pojkarnas mor. Farfar, sålunda lämnad ensam med Per, träffade min farmor Ebon, som också hade en överlevande tvilling, dottern Elsa.
Sen fick farmor och farfar en skrälldus ungar till, varav två tvillingpar till. Det sista paret var Sven och Gunnar, och Sven, se det var Fassan, det.
Karin: Till de mer originella släktingarna hör en sappör som sattes på fästning och fråntogs medborgerligt förtroende i åtta år, samt en elak baronessa, eller som sondottern uttryckte saken ”en ovanligt le kärring”. Sappören gick från att vara dräng till att nästa vecka bli sappör vid Helsinge regemente, vilket får mig att undra lite över utbildningen till till yrket. Han var en våldsam typ som slog min mormorsmor halvt fördärvad. Sedan gick han alltså direkt till fängelse, utan att passera gå.
På farfarssidan kan jag bidra med en vacker vallon från Stjärnsund (”Ingen var så grann som Pierrou”), en krutbrännare samt diverse släktingar med tillnamn som Halvöre, Rus och Drucken.
Tack!
Som ni förstår måste vi nu omedelbums samla fler släktberättelser och skriva en kioskvältare som ger oss försörjning livet ut. Fyll kommentatorsbåset!
Det här är Ernst-Lothar von Knorr, som gifte sig med min pappas kusin Britt-Gun, även kallad Grutt-Bin. Hans kompositioner grävdes ner i en trädgård under andra världskriget – och klarade sig och kunde grävas upp igen!
Jag snubblade över en man vid namn Carl Gustaf Vilhelm von Düben (1822–92), som verkade ha varit nåt i hästväg vad gäller läshjärna.
Han började läsa vid Lunds universitet som 15-åring och blev fil.dr. när han var blott 22 år. Sedan reste han jorden runt, blev läkare och ledamot av precis allt för att sedan disputera en gång till. Och avslutningsvis som antropolog i oländig terräng på hårt underlag dokumentera samernas liv och leverne tillsammans med hustrun Lotten.
Han ansåg att obekväma skor var ren idioti: ”Dumheten att vilja frambringa större skönhet än naturen.” På samma sätt for han ut mot den opraktiska och ohygieniska krinolinen, medan dans och för den tiden förnuftig spädbarnsvård omhuldades.
Ett klick bort förlorade jag mig helt i en avlägsen släkting till honom: Carl Gustaf Vilhelm von Düben (1816–97) eftersom Selma Lagerlöf under en tid var inackorderad i hans hem för 45 kronor i månaden. Men ack o ve – hon vantrivdes pga. bullriga och kalla rum samt dålig mat – de åt blott smörgåsar ”typiskt för Stockholmarna”, skrev Selma.
Nu har jag ju aldrig varit inackorderad hos någon, men varit gäst har man ju. Och ibland är det värt besväret att fundera över madrasser man mött. Nu bortser jag från otalet basketlägerövernattningar i gympasalar och klassrum, och listar några andra:
Radhuskällarsängen hos en bekant till familjen 1978. Jag var 14 år, och plötsligt satt en helt främmande, jätteberusad kille på min sängkant. Han var son i huset och visste inte att huset var utlånat – men var på det hela taget väluppfostrad och ursäktande.
Katthuset i USA 1981. I ett år snörvlade och väste jag hos en trist familj som hade katt. Men jag fick sova i en himmelsäng!
Tältäventyret med gymnasieklassen 1983. Min sovsäck dränktes på ett tidigt stadium av varm choklad, varför jag fick vandra omkring halva natten för att inte huttra ihjäl. Jag försökte bli värmd genom att sova tätt intill några av killarna i klassen, men de fattade ingenting och erbjöd mig inte alls plats i sovsäcken.
Vindshotellrummet i Lugano under tågluffen 1986. Jag sov i en tältsäng som varken hade platsat i tält eller som säng. ”Några glesa säckvävssnören mellan två pinnar gör ingen säng”, sa jag uppbragt och slog huvudet i den nakna glödlampan. Som föll i golvet och tusen bitar.
Gästrummet from hell 1998. Värdfolket grälade i rummet bredvid, det var ömsom för kallt, ömsom för varmt, dörren gick inte att stänga helt och det var stopp i toaletten innan jag ens hann använda den. Vid 05 på morgonen gick brandlarmet och jag blev tvungen att stå ute på gatan iklädd nästan ingenting.
Och hur hänger detta ihop med de två Dürarna? Ptja, den senare var en kass värd, medan den förre var fördragsam och kunde tänka sig att sova hur som helst.
Sa vi. Jag var med min kompis Sara i Stockholm och fann att coronadistanseringen är puts väck. Alla gick så nära varandra, alla stod i vägen, alla sparkcyklar for fram snabbare och tystare än nånsin. Vi kände oss lite som kusinerna från landet, för denna frustande trängsel har vi ju inte upplevt på 18 månader.
Men det försökte vi ignorera när vi gick ”stadsvandring à la Lotten”, vilket innebär att jag berättar allt jag vet om vissa specifika detaljer som jag själv finner intressanta. Men som inte nödvändigtvis hänger ihop temamässigt, tidsmässigt eller ens är historiska.
– Här är Klara kyrka! De jobbar jättemycket med att hjälpa hemlösa, så i kyrkbänkarna sitter nästan alltid folk och sover – och de är välkomna! Men innan vi går in ska vi försöka ta en bild genom ett galler på baksidan!
Det här gör vi alltid sedan 2009, när bloggaren Stationsvakt lyckades smälla av en sanslös bild genom gallret i exakt denna lucka.
Klara kyrkas lite stökiga källare. (Foto: Stationsvakt 2009.)
Även jag lyckades fotografera dessa kistor 2009, men den bilden (eller mina andra) går inte att jämföra kvalitetsmässigt. Och när vi är inne på kvalitet, så såg fotot denna gång ut så här.
Tråååk.
Vandringen gick vidare till Bellmans monument på Klaras kyrkogård– som inte är hans korrekta gravplats eftersom han hamnade på obestånd strax innan han dog, och därför lades i en anonym grop, bara. Sedan kontrollerade vi Ferlins cigarett (som fortfarande är kapad).
Du barfotabarn i livet, var är ditt cigarettmunstycke?
Komna så här långt började det kurra i magen. Utbudet i krokarna runt Sergels torg är så stort att man nästan vill ge upp, men Kulturhusets restaurang på taket är trevlig, och inte överdrivet dyr. Och kapsyl- och locklampan är jättekul!
Gubben som uppfann flaskkapsylen 1892 var amerikanen William Painter, som helt logiskt även tog patent för kapsylöppnaren 1894. Hur man under de två mellanåren öppnade flaskorna vet jag inte.
I Kungsträdgården berättade jag som vanligt om de två kungarna som står staty:
• Karl XII är ett lejon bland krukor.
• Karl XIII är en kruka bland lejon.
Men just denna dag hade Karl XIII fått så himla trevlig konkurrens: en basketplan byggdes upp inför våra ögon!
Där är plankan! Korgen är strax färdig!Och DÄR är ju bollen!!!
Inne i Gamla stan har vi som tradition att fika i Stadsmissionens café i Grillska huset i ena hörnet av Stortorget. Det är inte billigt – men gott, fett, sött (och för en god sak).
Jag hade aldrig förr stött på smörlock! (Gjort på smör, farin, russin och kanske nåt mer.)
Vi hade bokat in en guidad entimmesvandring på temat ”blod och mord”, och till vår stora förtjusning var vi de enda deltagarna. Vår guide var inte helt glasklar i tanken och glömde bort ord och årtal samt kallade Anckarström för Ankarkvist, men oj vad det var trevligt!
Jag hade ingen aning om att Gamla stan var bra mycket mindre på medeltiden – och nu pratar jag inte om landhöjningen. Vattnet runt Stadsholmen gick nästan hela vägen upp till Västerlånggatan och Österlånggatan! Landhöjningen har förstås bidragit, men landutfyllnad som till stor del berodde på att man slängde avskräde, har gjort Gamla stan tre gånger större än på medeltiden! (Kolla på kartan längst upp i inlägget.)
Allt skräp som fanns i vattnet runt hela Gamla stan-ön gjorde att människorna fick bygga bryggor som gick ut till det renare vattnet – bortom skiten – så att de kunde tvätta kläder och mattor och … kanske diska? Doppa fötterna och sånt? Bryggorna blev med tiden ganska sömlöst fortsättningen på gränderna som vi ser idag.
Guiden berättade att det fortfarande i modern tid är farligt att bo i Gamla stan eftersom brandkåren inte kan ta sig fram på de smala gatorna. Flera gånger har det hänt att folk har brunnit inne av den enda anledningen att hjälpen inte har hunnit fram. Om det började brinna på medeltiden, kom brandkåren fram lättare – men de hjälpte blott till om huset hade en brandförsäkring som markerades med ett speciellt märke ovanför dörren. Inget märke – inget vatten.
Här skulle jag bara ta en bild på ”brandmärket” (1) ovanför dörren, men råkade få med så mycket mer intressant. 2: armeringsjärnen som håller upp golven/taken på insidan pryddes med krusiduller eller bokstäver och siffror (kallade ankarslut). 3: rörliga järnkrokar som man sätter fast fönsterluckorna med. 4: kol-inkast. 5: tecken på att huset nog behöver renoveras lite.Bilden råkade jag tyvärr kapa på sidorna, men här ser man hur ankarsluten har förankrats med ”ANNO 1657” på Kindstugatan 8. Ankarslutens utseende är en hel vetenskap, som avslöjar vilket år huset är byggt.
På Kindstugatan hittade vi flera 1600-talshus som hade behövt lite omvårdnad. Bland annat nummer 13:
Plastbandet ”Risk för snöras, istappar” kräver helt klart omvårdnad även vad gäller skiljetecknen.På östra delen av Gamla stan finns sådana här fastsatta långt ner på husen. Vad är det? Är de nya? Är de gamla ”knytafasthästen-pinnar”? Är det nåt man kan låsa fast sin cykel i?En annan sak jag lärde mig var att hääär hade minsann Carl Larsson bott som liten palt innan familjen kom på obestånd. Dock visade det sig (när jag frågade expertisen Ami Bergöö) att det nog faktiskt tyvärr är så att det var ett helt annat hus som han bodde i. Nån borde protestera.
Riddarholmen strax väster om Gamla stan är ett konstigt plejs: där bor inte en levande själ. Svea hovrätt och massa andra instanser som Norstedts förlag har däremot kontor i de helt otroligt, fantastiskt imponerande byggnaderna. Befolkningen på holmen var 1 år 2009. Han som bodde där var en föredetta anställd vid byggnadsstyrelsen som hade fått bo kvar i sin tjänstebostad efter pensionen. Sedan 2010 är befolkningen nere på 0.
Det här var också nytt för mig: bakom luckan finns en lodrät silverstav som markerar normalhöjdpunkten i Sverige år 1900. (Hade inte vågrätt varit lämpligare?)
Niotimmarsvandringen gick i kvällningen mot sitt slut. Vi inspekterade alla fem platserna där ”Dramaten” har legat (den hette inte alltid så, därav citattecknen), varav det nedbrunna ”Bollhuset” i Slottsbacken pga. namnet förstås tilltalade mig mest. Men båda två blev vi synnerligen upprörda över ett försvunnet torg: Riddarhustorget, som numera bara är en väldigt trafikerad korsning.
Fast jag lyckades visst ta en bild precis när det var bilfritt.Kolla vad trevligt det såg ut 1909! Det stora huset strax bakom statyn av Gustav Vasa är det röda huset på bilden ovanför. (Foto: Stockholms stadsmuseum.)
Förtjusande dag, på min ära! Vem behöver väl Paris och Venedig när man på detta sätt kan fläkta sig i historiens vingslag utan att sätta sig i ett flygplan?
Om man bor i Pajala eller Kristianstad är det förstås inte lätt att kvista över till Nynäs bara för att få vandra i undersköna områden, åka hästskjuts eller nysa på en slottsvind.
Men om man bor i Sörmland! Då!
Spana in det röda krysset!
Med två kompisar åkte jag dit och gick på ”torparvandring” längs stigar och grusvägar. Vår ciceron var tidsenligt klädd (vilket betyder ”som en torpare år 1877”) och berättade allehanda historier som egentligen inte kan återges här.
Fokus på vandringen låg på arbetarna, arrendatorerna, pigorna, drängarna och alla di andra som fick hela alltet att gå runt och fungera. Och om sorgligheter som när godsherren (och Sveriges dåvarande finansminister) Johan August Gripenstedt blev tvungen att avhysa hela familjer från ägorna för att godset inte skulle gå i konkurs när spannmålsproduktionen inte lönade sig. Markerna fylldes med mjölkkor istället.
Eller som på 1950-talet när den snirkliga landsvägen inte dög för bilar och man sprängde en rak asfaltväg genom hela landskapet. Nej, jag begriper ju att man inte kan ta hänsyn till gårdarna när tiderna förändras, men … lite nostalgisk kan jag kosta på mig att vara, där jag idag trampar omkring med internet i fickan och vaccin i hela kroppen.
Här låg gården Fröda – nu går väg 219 rakt genom det forna huset.
På vår långa vandring genom naturreservatet fick vi uppdatera våra gamla kunskaper om luffartecken, höra historier om enskilda arrendatorer och få kantarellställen (”kantarell-bonanza” var ordet) utpekade och se verkningarna av den satans granbarkborren.
– Men faktum är att vi gläds lite åt att vara tvungna att avverka massa granar. Landskapet har öppnats på ett nytt sätt och massa nya arter dyker upp överallt! sa vår guide som hette Moa.
– Kolla här hur vi har sågat ner dem två meter från marken – då får massa nya insekter plats att bo på!Här visar jag bollen hur vackert det är. Han höll med.
På en av de slingrigaste vägarna stötte vi på en brölande tjur. Han hade skällt ut några nykomlingar i en hage intill så att han nästan höll på att tappa rösten.
Det är bara en tjur och hans kossor, så ni som är vana vid detta kanske tycker att det är konstigt att jag är så fascinerad. Men lyssna på brölet och hur jag säger ”jösses” precis på slutet (vid en minut)!
Med på hela vandringen var 20-årige Konrad och hans husbonde Togge.
Efter drygt två timmars vandrande, stannade vi till vid Ivars torp – bonden som inte ville köpa traktor.
Ivar Karlsson (1902–93), siste man på gården ”Långmaren”.
Där fick vi äta en sanslöst ljuvlig lunch: tjälknöl och potatissallad gjord på Nynäs egna kossor och päror. Huset är nästintill intakt – även om Ivars egna möbler är utbytta till andra (som han själv var med och godkände).
Samma spis idag, fast från en annan vinkel.
Efter lunchen packade vi Konrads kärra full och åkte andaktsfullt genom stillheten. Ibland stannade Konrad till för att bajsa. Ibland stannade han till för att dricka lite ur en vattenpöl vid vägen. Han bestämde farten helt på egen hand. ”Det blir bäst då”, sa kusken Togge.
Här händer inget mer än att jag i en halvminut åker på en kärra efter en häst. Men ljudet! Landskapet! Känslan!
Vår guide Moa berättade förstås även om hårda tider – hur människornas flykt till Amerikat påverkade och hur svårt det var att faktiskt överleva och dessutom hålla liv i sina små barn. Jag skulle bara ta en bild på henne, när jag plötsligt såg att hon hade förvandlats till Eddie Axberg i Utvandrarna! Örat! Det kom blod ur örat! Vilken inlevelse och omsorg om detaljer! Rekvisitan är ju underbar!
Men nej. Ack. Moa hade bara råkat riva sönder ett myggbett.
Det som kallas ”Nynäs slott” är faktiskt inte ett slott utan en herrgård eftersom ingen kunglighet har bott där. Runtom på ägorna fanns både gårdar och torp som arrenderades, och dem är jag nu så bekant med att det känns som om jag faktiskt hängde där i krokarna för 150 år sedan.
Japp. Kände mig som hemma här.
Fortsättning följer: övernattning i ”Bränneriet” och en rundvandring på slottet!
Ibland tänker jag lite brutalt att om corona hade vanställt oss – påverkat utseendet såsom smittkoppor gjorde – kanske den moderna människan hade tagit lite mer hänsyn till restriktioner och råd samt smittspridning. Kanske hade det bara räckt med att ögonfransarna föll av eller att näsan ruttnade lite?
Igår såg jag 20 fullvuxna män drälla in i en liten gympasal för att lira innebandy. Måhända är de immuna, måhända är de vaccinerade som varande i riskgrupp … vad vet jag.
Och detta leder oss naturligtvis in på ämnet smittkoppsvaccin!
Lady Mary Wortley Montagu (1689–1762) var en synnerligen vacker och välformulerad engelsk författare av fin familj. Enligt Ugglan var hon ”mycket firad för sin fägring och omfattande klassiska bildning”, vilket jag finner trösterikt inför framtiden när inte längre fägringen är slående, utan istället min förhoppningsvis införskaffade klassiska bildning.
Den unga Mary. (Av Jonathan Richardson d.y.)
Hon drömde om stordåd och utbildning, men när hennes uppmuntrande mamma dog när Mary bara var sex år, fick den inte lika glada farmodern ta hand om henne. Två år senare dog även hon, och vips fick den då inte alls glade pappan ta sitt ansvar – han som inte alls trodde på tramset att kvinnor skulle kunna utbildas.
Mary gjorde lite som hon ville, var frispråkig och envis och rymde med en man efter flera års brevskrivande dem emellan, och gifte sig. Sedan fick hon en son samt smittkoppor.
Två år tidigare hade hennes bror dött i samma sjukdom, men Mary överlevde – om än ärrad i både ansikte och själ. När hennes make blev ambassadör i Konstantinopel, följde hon med dit och skrev böcker, artiklar och brev om turkiska vanor och det fantastiska faktum att kvinnorna faktiskt inte hade korsett. Innan familjen Montagu vände tillbaka till England (som från 1707 heter Storbritannien), såg hon till att den femårige sonen som förste engelsman i världen ympades med smittkoppor.
Sonen och Mary i Konstantinopel runt 1617.
Dödligheten var 2 % (att jämföra med 15-procentig dödlighet om man blev sjuk), så Mary tog en risk – men hon litade på turkarna och deras erfarenheter. (Sonen [som hette Edward som sin far] överlevde och blev en välutbildad, flerspråkig kriminell man som inte fick ärva sina föräldrar.)
Väl tillbaka i England började Mary Wortley Montagu propagera för denna ympning, men mötte starkt motstånd eftersom engelsmän av tradition då inte litade på medicinska rön från det mystiska Orienten. Den lilla dottern ympades 1721 även hon i samband med att smittkoppor härjade i nästan hela världen. (Denna dotter [som hette Mary som sin mor] överlevde och blev en omtyckt, välutbildad elvabarnsmor som fick ärva sina föräldrar.)
Mary Wortley Montagu fortsatte att tala väl om ympningen, och lyckades till slut övertyga folket i Boston, USA, som drabbades hårt av smittkopporna. Hemma i England föll man till föga och lät sju dödsdömda fångar slippa döden om de testade smittkoppsympningen – alla sju överlevde och släpptes ut ur fängelset. Vilket i förlängningen ledde till att Edward Jenner uppfann smittkoppsvaccinet 1796 eftersom … äh, läs mer här!
(Av William Powell Frith 1852.) Alexander Pope förklarar sin kärlek till Lady Mary, som svarar genom att skratta honom rakt upp i ansiktet.
Men hur gick det för den åldrande Mary? Jo, hon lämnade det engelska regnet, maken och de vuxna barnen 1739 för att lindra en besvärande hudsjukdom i det lite varmare Frankrike – och levde loppan med friare och fester ända till 1761, när hennes make dog och hon vände åter till England. Efter en förfärligt lång och strapatsrik samt väldokumenterad resa hann hon bekanta sig med sin elva barnbarn innan hon själv dog 1762.
Avslutningsvis ett perfekt citat. Mary Wortley Montagu skrev till stackars Alexander Pope:
”Satire should, like a polished razor keen, wound with a touch that’s scarcely felt or seen.”
Apropå pandemier och sånt – när kommer Hollywoodfilmen om henne, tror ni?
