Hoppa till innehåll

Etikett: musik

Chuck Berry och den galna Yoko

– NUUU dog Chuck Berry, sa Tjugofemåringen på tillfälligt besök vid matbordet här hemma.

Detta utdragna ”nuuuu” kom eftersom Chucken ju sedan länge har varit gammal man – som inte valde att go out with a bang utan lite tvärtom with a whimper. Så sent som 2014 stapplade han omkring på scen och trevade med de sluddriga fingrarna över gitarrbanden. Men så har det ju inte alltid varit:

”If you tried to give rock and roll another name, you might call it ’Chuck Berry’.”
— John Lennon

Chuck Berrys Johnny B. Goode framfördes innan den skrevs (i Tillbaka till framtiden) och kommer kanske en dag att vara det sista spåret av mänsklig kultur eftersom låten finns sparad på Voyager-sonderna och beräknas vara spelbar i mer än en miljard år.

Chuck Berrys största hit – rent kommersiellt – är däremot My Ding-a-Ling, som handlar om precis det man skulle kunna tänka sig. Han hade som många andra artister inget band när han var som störst, utan reste runt ensam medan hans manager som en spårhund letade upp lokala band där Chuck Berry skulle spela. Managern bad musikerna att skriva på ett kontrakt och infinna sig på rätt tid och rätt plats – där Berry klev upp på scenen utan att ha haft någon tidigare kommunikation med bandet. (Precis exakt det som skedde med Marty i Tillbaka till framtiden.)

Men han verkar inte ha varit så himla hygglig egentligen. Han rånade folk i sin ungdom och han blev stämd för att ha installerat hemliga kameror på damtoan på en av sina restauranger. Men nu till rubrikförklaringen och apropå John Lennon-citatet!

Vi tar Chuck Berry och John Lennon och ställer dem på en och samma tv-scen 1974. Lennon dyrkar Chucken (se citatet ovan) och de sjunger Memphis som en illustration till världens finaste musikaliska bromance. Meeen ungefär som att Paul McCartney satte Linda på synt i Wings, placerade John här Yoko på en trumma som jag inte kan namnet på (förlåt, alla slagverkare).

Då blir det helt galet. För Yoko tar mitt i refrängen micken och börjar göra fågelläten.

Vid 1,20 kan ni se vad Chuck Berry tycker om det, eftersom han spärrar upp ögonen som hade han sett (hört) ett spöke. Eller en fågel. Men ingen annan reagerar. Det är som att Yoko Ono varken finns eller hörs – eller som om hon faktiskt smälter in. Ingen ger henne ovationer eller tummen upp. Ingen ger henne ilskna blickar, vilket man faktiskt gör när någon plötsligt lirar fel låt eller tar ett idiotskott ur kass vinkel.

Och då gör hon det igen.

Detta sker 2,08 minuter in i klippet, men det enda vi ser – vi som har Youtubeklippet att titta på – är att Chuck Berry skrämt spärrar upp ögonen igen … för teknikern har stängt av Yoko Onos mick … (Se från 2,16 hur Yoko gör fågelläten utan att det hörs. Men så plötsligt vid 2,36 hörs det igen.)

Och var lär vi oss av detta? Jo, att i de underligaste av situationer behövs fortfarande det där barnet som påpekar att kejsaren faktiskt är naken. Frågan är bara vilka av oss som vill ta barnets roll.

(Se här hur jag plötsligt och till synes seriöst tar på mig rollen som uppmostrare och besserwitt fastän jag inte ens vet vem kejsarn är.)

Kolla vilken utstrålning han hade!


Pssst. Jag har en gång tidigare antytt att Yoko Ono inte var så poppis.

Share
56 kommentarer

Galenskap i hus och danssteg i film

Jag kom på en bra idé, som jag sedan förkastade när timmarna försvann i ett slukhål bestående av spackel, bits, Lidl, Ica, kycklingfiléer och en obegriplig läxa samt en lampskärm. (Jag hade tänkt fotografera och blogga om galenskapen i vårt hus och som den sista delen i ”sju 80-talslåtar på sju dagar” då associera till Our House med (tadaa) Madness.)

Men den sjunde låten på sju dagar blir faktiskt en helt annan eftersom att lyssna på en låt med Madness är som att äta ett chips, en pepparkaka eller bara se ett enda avsnitt av ”Vänner”. Det går inte. Bara en till. Och en till. En halv till?

Slukhålet blev större och större och Madnesslåtarna bara fler och fler. Trallala och humdidum, nynnelinynn. När jag hade sett och lyssnat på ”One Step Beyond” (videon finns lite längre ner här), tappade jag totalt fokus och började som en vansinnig associationsgoogla hur spretigt som helst på

  1. John Hughes
  2. The Brat Pack (Emilio Estevez, Anthony Michael Hall, Rob Lowe, Andrew McCarthy, Demi Moore, Judd Nelson, Molly Ringwald och Ally Sheedy)
  3. The Rat Pack
  4. The Brit Pack
  5. The Young Ones.

För titta vad som dyker upp här!


Det är ju ”the nutty dance”! Som ni alla (väl?) har sett i en av världens allra bästa filmer. I alla fall en av de bästa som hade premiär på 1980-talet. Eller i alla fall 1985.

breakfastclub

Alltså: sista låten blir en av ljuvliga minnen full låt – ”Don’t You Forget About Me” med Simple Minds – här illustrerad med klipp från filmen. Och kolla: med Madness-killarnas danssteg!


(Dansen kommer vid 4:45.)

Den pågående galenskapen i vårt hus får vi helt enkelt ta en annan gång; kanske när jag är färdig med den nya lampskärmen som egentligen är en idrottspokal från 1930-talet. Eller när de målade mattorna är ommålade. Eller kanske när vi hittar den försvunna, mögliga smokingen.

Share
50 kommentarer

Jag hade kunnat ge min vänstra arm för att … ♬

… få resa i tiden. Men utan att stöka till i universums ordning eller påverka framtiden, störa Michael J. Fox eller för den delen rubba Einsteins cirklar. Jag skulle bara gå omkring och registrera och anteckna lite.

1930s-hat-fashion-timeline-1930-to-1940

På riktigt – jag skulle verkligen kuna offra en arm för att få

  • känna hur det luktade i London 1848
  • prata lite med Claudius år 50 e.Kr.
  • köpa en vårhatt 1935
  • ta studenten 1953
  • ockupera Mullvaden 1978
  • se Michael Jordan spela basket live när som helst
  • känna på folkskolans undervisningspedagogik ungefär 1950
  • gå på fest 1922
  • smuggla danskar till Sverige ungefär 1943 (inbillar mig förstås att jag hade varit en hjälte)
  • ockupera Kårhuset 1968
  • klafsa omkring i leran under Woodstock 1969
  • delta i tillblivelsen av Njáls saga i slutet av 1200-talet.

woodstock

Vart min vänsterarm skulle ta vägen om jag fick chansen att ge bort den, vet jag inte riktigt. Den väger tydligen förvånansvärt mycket (fast mindre än min högerarm), så förmodligen skulle jag gå snett och få ont i ryggen och börja gnälla över det också. Kanske skulle jag kunna ge den till Rick Allen?

Vilket för oss till den sjätte av sju utlovade 80-talslåtar: Def Lepards ”Animal”. Videon är en underlig röra av musiker i cirkusmiljö, men framför allt sitter den enarmade trummisen och spelar alldeles ensam i en … djurtransport?

(Han syns tydligt efter 1,13.)

Share
29 kommentarer

Den bästa låten i de värsta jeansen 1981

”I want to travel and take a trip on a journey” skrev jag i min ansökan om stipendium för att få åka till USA och gå på high school i ett år. Sedan satte jag igång att i min ansökan förklara att jag var fascinerad av synonymer, och att travel, trip och journey ju var just det och … bla bla bla bla. Men inte fick jag något stipendium för det, inte.

Som jag grät. Jag grät och grät i 48 timmar och trodde att livet var slut – och förmodligen hade jag gråtit än i dag om stipendiemänniskorna inte hade ringt och berättat att de hade ändrat sig.

– Hej, vi ber om ursäkt att vi stör, men vi har bestämt att du trots allt ska få ett stipendium för vi har hittat en familj som tar emot kattallergiker.

Så då började jag gråta ännu mer – av pur skräck och vild glädje om vartannat.

Efter en månad i Dallas (där jag naturligtvis hamnade i en familj med katt) hösten 1981, var jag

  • darrig av allergipiller som nog hade utprovats på genmodifierade tjurar
  • arg som ett bi för att jag inte fick spela basket med det bästa laget på skolan
  • fylld av hemlängtan
  • förvirrad av kyrkaktiviteterna som fyllde större delen av söndagarna.

Jag ville nämligen inte alls gå i kyrkan. Jag ville sova. Men en sak var positiv: en av söndagarna hade ägnats åt kyrklig biltvätt, och då hade det varit tillåtet att lyssna på musik. Jäääääättebra musik!

usa_car_wash_lotten
Där står jag mitt i bilden med en biltvättartrasa i handen.

Och därmed är vi framme vid dagens 80-talslåt (nummer fem av utlovade sju) – men med en liten omväg via ”We are the World” – välgörenhetslåten som USA snabbt kontrade med när britterna hade gjort ”Do They Know it’s Christmas?”. (Det är mycket intressant läsning om tillblivelsen: klicka på länken om ni inte har annat för er.)

Jag har förmodligen sett We are the World-videon 100 gånger sedan 1985. Det som fascinerar mig är … ptja … allt. Men en av alla artister som syns i videon är en för mig obekant sångare. Jag tänkte inte mer på honom när han svischade förbi, utan längtade istället till när Cyndi Lauper tjoar, när Bruce Springsteen kraxar och Michael Jacksons knäppaste syrra oooar.

Men se nu här när filmen sätter igång vid 2:25 – vem är han med det långa, svarta håret och örnnäsan?

Ni känner inte heller igen honom, eller hur? Eller så ser ni omedelbart att det ju är guldstrupen, mannen med den klockrena sångrösten – portugisamerikanen Steve Perry i gruppen Journey som vi lyssnade på under den där biltvättssöndagen utanför kyrkan! Och detta insåg jag igår

På temat ”resa & troende” sjöng han dessutom i min favoritlåt från 1981, så den passar perfekt just nu. Så det så.

(Pssst. Jeansmodet var inte särskilt smickrande just detta år.)

Share
17 kommentarer

Jag var sjukvårdsbiträde jag, trallala

Under sommarlovet mellan tvåan och trean på gymnasiet jobbade jag som sjukvårdsbiträde. Jag gick en tvådagarskurs och kunde sedan utan bekymmer

  • dela ut medicin
  • byta kläder på patienterna
  • hjälpa patienterna på toa
  • sjunga 30-talsörhängen på kommando
  • hjälpa med all hygien som att raka, tvätta och byta blöjor
  • mata
  • gå ut och gå
  • sitta på sängkanten och bara prata
  • sätta på ismössan på cancerpatienterna.

Detta gjorde jag av och till under loven under sex år, och jag fick se både unga och gamla lida, tappa förståndet, gråta och faktiskt dö. Detta är imponerande på alla sätt och vis, men särskilt eftersom jag ju var så här gammal:

yale
Lotten, nästan inte torr bakom öronen.

Jag fick som sjukvärdsbiträde ta hand om förkrossade anhöriga och återuppliva de till synes döda. Jag har kämpat med draglakan, med stora tjockisar till mastodontpatienter och lyft små sparvar till människovrak. Jag har plockat bajs ur säkert 50 olika anus. (Förlåt, men hur skriver man det på ett mildare sätt?)

På den tiden (1980-talet) skulle ingen dö, så vi sondmatade 98-åringar som inte hade pratat på tio år och vi räknade tålmodigt deras andetag tills de var tre per minut (magisk gräns). När det sista andetaget äntligen drogs, drog vi i personalen en lättnadens suck; hellre en oerhört krävande galning till patient än ett litet skelett som inte kan kommunicera.

Jag lärde mig allt om döden, liggsår, Parkinson, reumatism och kissiga tofflor. Vissa av patienterna minns jag fortfarande glasklart, som

  • advokaten Linnéa
  • ledsna Rut utan ögonmuskler
  • den berömda läkaren Nanna Svartz
  • skådespelaren Sigge Fürst
  • skådespelerskan Gunn Wållgren
  • sportjournalisten R:et Eklöw
  • knasiga Klara på sängkanten
  • filmregissören Ragnar Frisk
  • Sundbybergsmannen med afasi
  • den berömda nyhetsuppläsarens mamma utan ben.
gunn_1984
Gunn Wållgren i ”Fanny & Alexander” (1984).

Ibland berättar jag långa skrönor om dem trots tystnadsplikten, som jag inbillar mig har en preskriptionstid. Och så önskar jag mig verkligen ett slags lumpen, där man som ”dagens ungdom” inte blott får lära sig att hantera ett skjutvapen, lyda order och kravla i lera.

Alltså en värnplikt där man även får lyssna till en människas sista andetag och se hur anletsdragen suddas ut och smälter samman. Alla borde få chansen att jobba som sjukvårdsbiträde. Jag önskar mig lumpen, fast utan armén, liksom.

Och DÄRMED är vi framme vid dagens 80-talslåt. (Nummer fyra av sju, vilket min syster Orangeluvan har beordrat mig att fokusera på.)

Share
19 kommentarer

Modersmålsundervisning och trallala

Jag lyssnade på Språket i P1 (för si ja e så intellektäll) och fick höra en gymnasieelevs oro för att skriftspråket kanske håller på att försvinna.

– Nejnejnej, säger expertisen, det gör det inte.

Men så sa gymnasieeleven något som  jag ju själv mässar, vart jag mig i världen vänder. Hon sa:

– Jag har inte lärt mig att skriva svenska i skolan. Det har jag lärt mig hemma.

Vilket stämmer med mina empiriska undersökningar och är ohyggligt orättvist.

Experten Henrik Rosenkvist sa också – som en rekommendation:

”Köp Svenska skrivregler och följ den så blir det rätt.”

Sedan hörde jag inte riktigt vad som hände i radioprogrammet eftersom jag dansade en heurekadans på köksbordet och joddlade av glädje. För detta betyder att jag ju behövs. Alla som nu undrar hur de ska få tag i en föreläsare, värdens främsta skrivregelsexpert eller den snabbaste och korrektaste korrläsare i universum, behöver ju bara vända sig till fru språkpolis. Alltså till mig.

Bara för att jag är så oerhört glad av insikten att jag är behövd, ska ni nu få se vilka ord som är de näst svåraste att stava.

svarstavat

Det allra, allra svåraste ordet är nämligen dubblett.

Och hur knyter man nu ihop denna säck? Jo, med den tredje av sju planerade 80-talslåtar – en som ju handlar om

  1. ord
  2. skolan.



Supertramp: The Logical Song

(Om man ska vara alldeles korrekt kom den ut sent på hösten 1979, men jag avrundar lite uppåt.)

Share
44 kommentarer

Hejdå macken …?

Det kom igår ett sms från lillasyster Orangeluvan:

sms

Vips, blev jag ju tvungen att ändra alla mina fredagsplaner. Visserligen är jag inte längre en Melodifestivalennörd, men det här är som

  • fotbollsmatch med Zlatan
  • modevisning
  • husvisning
  • happening
  • vinprovning
  • underklädesparty.

Ergo: man måste gå.

Ett dygn senare satte jag mig i bilen, eftersom tågen är galna och jag måste passa viktiga tider. Efter en kilometer sprang motorvärmemätaren (heter det ju inte) direkt upp till halva, vilket jag ansåg var farligt nära ”det röda”. (Heter det förmodligen inte.) Så jag körde in på närmaste mack, vilket råkade vara den där jädra löjliga macken som har bytt namn och som anser att det är genialiskt, medan jag inte kan se minsta lilla logik eller förnuft eller för den delen poäng med namnbytet. Jag lyckades (tjoho) hitta spaken till motorhuvens uppfällande, och drog i den. Jag kontrollerade oljan och det som jag anade var kylarvätskan: allt såg bra ut.

Inne i mack-butiken stod sex människor i kö till en kassa. En person i kassan stod och gjorde iordning en korv, så jag smög lite skamset fram och ställde min fråga.

– Hej, ursäkta, får jag bara fråga en sak.
– Va?

Jag var helt klart alldeles för diskret. Jag höjde rösten.

– Jag undrar om du vet något om motorer för jag har ett litet problem!
– Det gör jag inte, men ställ frågan!
– Temometermätaren (heter det ju inte) blev varm (så kan man ju inte säga) bara efter en kilometer, och jag undrar vad som skulle kunna vara fel.
– Hahahhaaaaa, det har jag ingen aaaaning om! Sorry!

Jag såg nu framför mig hur Orangeluvan fick gå ensam till Globen. Så förfärligt. Jag vände mig om och fann mig stirrande på de sex män som stod i kön, och som liksom liknade varandra. Medelålders och vääääldigt intresserade av min motor. (Förvisso min tolkning.) Alla hade förväntan i blicken:

– Hon behöver mig. Jag kan motorer. Jag jobbar inte här, jag står bara i kön, men ojojojoj vad hon behöver min hjälp.

Jag harklade mig och sa:
– Kan någon av er hjälpa mig? Det verkar som om min motor är lite för varm.
– Vad har du för bil?
– Volvo. 1999. Grå … Jo, 470!
– 1989 alltså.
– Nej 1999, det är jag säker på.
– Nej, det stämmer inte. Men jag följer med och kollar.

En liten stund senare:

– Jaha! Du har en V70.
– Ja just det.
– Inte en 470. Men nästan.
– Eh, ja …

13140879_10153446442346644_793625687_n
Jag smygtog en bild.

Den snällaste mannen i världen (just då) kastade sig in i motorn och sa att allt såg bra ut. Om tupplocket eller flänsremmen krånglar, kommer det vit rök när man startar, sa han. (Ungefär.)

Och nu har jag kört till Stockholm och Orangeluvan och alldeles strax ska vi i glitterkläder anträda Globen. Under tiden kan ni andra läsa den här roliga texten om mackens jävligt dumma byte Statoil till Sörkelkej:

Män är från mars, kvinnor är på macken och tankar

Share
57 kommentarer

George Martin (1926–2016) och munspelet

Stackars Pete Best som inte var bäst, som blev kickad ur Beatles, och som inte ens fick bli kallad ”den femte Beatlen” eftersom George Martin ju av förklarliga skäl fick den titeln. Mackan (kallar jag plötsligt Paul som vore vi polare) och Ringo har inte ens förklarat för honom vad det var som egentligen bidde fel. Men sanna mina ord – hans tid kommer.

BEATLES-1961
Paul, John, Pete och George 1961. När Pete Best är den ende kvar i livet och vi har skrivit runor över de numera kvarvarande två, kommer Pete att bli ett hett villebråd för alla journalister.

Men nu till George Martin som dog igår. Och som (hörni ungdomar) inte är författaren till Game of Thrones, även om just den George Martin ju ”är gammal och tjock och kan dö när som helst”, som ett av mina barn sa nyss.

Love Me Do was the best song they were able to offer”, säger George Martin i klippet ovan och förklarar att han inte alls var nöjd med den eftersom han ville ha en riktig hitlåt …

Det finns många böcker som analyserar Beatles’ musik och som oerhört noggrant redogör för vem som sa vad under inspelningarna – den bok som jag har läst heter ”Revolution in the Head”. Och nu blire musik!

The-Beatles-1963
Beatles våren 1963 – Johns glasögon sitter inte där de borde eftersom de inte ingick i hans image. (Och apropå glasögon: här är Pauls.)

När Beatlarna kom till Abbey Road-studion den 5 mars 1963, hade Paul och John med sig ett skrynkligt papper med en idé till en kort låt som de kallade From Me to You. George Martin lyssnade tålmodigt när de spelade låten fyra gånger, och sa sedan att den ju var både kort och väldigt enformig, men att han skulle kunna trixa och fixa lite.

Han sa åt dem att inleda med da-da-da, da-da, dun dun da och munspelstut, oooo:a lite, sjunga lite i falsett och stoppade på ett ställe (efter en minut) in en lång paus mellan orden ”from me” och ”to you” och lät John spela munspel där och vips, hade låtfragmentet blivit hela två (2!) minuter långt och en färdig produkt. (I mono. Man ska lyssna på Beatles i mono. Munspelet är bara med i monoversionerna. Mono. Och därmed basta.)

En annan version från Anthology.
En live-version utan munspel.
En liten snutt som jämför introt i mono med det i stereo.

För övrigt satt lilla Lotten redan i fyraårsåldern och övade på engelska – förmodligen pga. en japansk men engelskspråkig barnflicka.

takako_watanabe
Här står jag med Takako Watanabe från Yokohama.

Jag räknade då till elva på det här sättet:

  1. one
  2. two
  3. three
  4. four
  5. five
  6. six
  7. tin
  8. ton
  9. aj
  10. dont
  11. no

De här raderna i From Me to You översatte jag också:

I’ve got arms that long to hold you = ”Jag har armar som är så långa att dom kan hålla i dig”

Det funkade jättebra. Tills jag kom till

I’ve got lips that long to kiss you …

Då fick jag gå och fråga någon hur långa läppar funkade.

georgejobbartepaus http://www.thebeatles.com/photo-album/working-george-martin
Tepaus i kostym och slips den 5 mars 1963. John, Ringo, George H., Paul och George M.

George Martin var en musik-redaktör. Om texter finge bearbetas som musik med månadslånga manglingar och snillrikt samarbete, hade en annan sorts texter skapats än de texter vi oftast läser idag.

Bonus
Rolig läsning om ett möte med George Martin.

Share
70 kommentarer

David Bowie och hans Life on Mars

bowie
David Bowie, 1947–2016.

Trettonåringen här hemma har snöat in helt på ”R.I.P”, som han säger så fort något tar slut, går sönder eller i största allmänhet inte funkar. Idag fick han användning av de tre bokstäverna på fullt allvar, när alla i familjen fick en bekymrad rynka i pannan och försiktigt sneglade mot sin far, aka DDM, som obekymrat trallade omkring och pratade om deadlines och musfällor.

– Han vet inte, va?
– Han kan inte ha läst än.
– Men det står ju överallt.
– Mhm. Vi väntar en stund.

Vid halv tio hörde jag ett högt näääääää och en duns, så kom den djefla mannen, alltså DDM, ut i köket med ena handen på hjärtat och och ett ovanligt blänk i ögonen.

– Det här var … 69 är ju … han hade ju … det här tog mig hårt … jag … Bowie var m…

Till saken hör att DDM inte talar med ellipsligaturer i vanliga fall utan som en aldrig sinande svada; vi kallar honom P1 ibland. Han hämtade andan och stegade upp en tidslinje på golvet i köket.

– Bowies karrär är så här: först tramsade han omkring i London och var en glad spelevink med spralliga låtar, sedan fick han en jättehit i och med månlandningen och då blev han en ytterst seriös artist med tre av världens absolut bästa plattor [djup suck] och sedan nästan dog han i Los Angeles och sen åkte han till Berlin med Iggy Pop och sen gjorde han sitt bästa album, Scary Monsters, och sedan hade han en ökenperiod som är så här lång [två meter] och sedan … och sedan … blev hans album bra igen och sen släppte han den här skivan i fredags och så dör han idag.

– Out with a bang, not with a whimper, sa jag.
– Mhm. Jag måste … hm.

late-nights-hero
Ibland såg Bowie ut lite som Linda McCartney.

Life on Mars kom ut på ”Hunky Dory” 1971 och har en intressant historia, som Bowie själv gärna berättade om. Han hade några år tidigare översatt Comme d’habitude (av Claude François och Jacques Revaux), som fick heta Even a Fool Learns to Love, som enligt Bowie själv var bedrövligt fånig. Men då kom Paul Anka (ja, Anna Ankas exman) och köpte rättigheterna till det franska originalet – rakt framför Bowies näsa – och skrev en egen text till låten (med tydlig inspiration av Bowies översättning), som fick heta My Way. Som ni kanske har hört förut?

För att irritera och till och med retas med alla inblandade, skrev då Bowie en parodi – Life on Mars? – som ju liknar My Way (och Comme d’habitude). And the rest is pop music history.

Barbara Streisand gjorde redan 1974 en cover på Bowies ”parodi”, som inte föll Bowie på läppen. Han sa 1976:

– Bloody awful. Sorry, Barb, but it was atrocious.

Life on Mars?

It’s a God-awful small affair
To the girl with the mousy hair
But her mummy is yelling no
And her daddy has told her to go

But her friend is nowhere to be seen
Now she walks through her sunken dream
To the seat with the clearest view
And she’s hooked to the silver screen

But the film is a saddening bore
For she’s lived it ten times or more
She could spit in the eyes of fools
As they ask her to focus on

Sailors fighting in the dance hall
Oh man look at those cavemen go
It’s the freakiest show
Take a look at the lawman
Beating up the wrong guy
Oh man wonder if he’ll ever know
He’s in the best selling show
Is there life on Mars?

It’s on America’s tortured brow
That Mickey Mouse has grown up a cow
Now the workers have struck for fame
‘Cause Lennon’s on sale again
See the mice in their million hordes
From Ibiza to the Norfolk Broads
Rule Britannia is out of bounds
To my mother, my dog, and clowns
But the film is a saddening bore
‘Cause I wrote it ten times or more
It’s about to be writ again
As I ask you to focus on

Sailors fighting in the dance hall
Oh man look at those cavemen go
It’s the freakiest show
Take a look at the lawman
Beating up the wrong guy
Oh man wonder if he’ll ever know
He’s in the best selling show
Is there life on Mars?

”This song was so easy. Being young was easy. A really beautiful day in the park, sitting on the steps of the bandstand. ‘Sailors bap-bap-bap-bap-baaa-bap.’ An anomic (not a ‘gnomic’) heroine. Middle-class ecstasy.

I took a walk to Beckenham High Street to catch a bus to Lewisham to buy shoes and shirts but couldn’t get the riff out of my head. Jumped off two stops into the ride and more or less loped back to the house up on Southend Road.

Workspace was a big empty room with a chaise longue; a bargain-price art nouveau screen (‘William Morris,’ so I told anyone who asked); a huge overflowing freestanding ashtray and a grand piano. Little else.

I started working it out on the piano and had the whole lyric and melody finished by late afternoon. Nice.

Rick Wakeman came over a couple of weeks later and embellished the piano part and guitarist Mick Ronson created one of his first and best string parts for this song which now has become something of a fixture in my live shows.”

(David Bowie 2008.)

Share
67 kommentarer

Först kommunala musikskolan – sedan kommunala idrottsskolan?

Som liten palt i Lund gick jag hos en privat pianolärarinna under två år, men bytte sedan till kommunala musikskolan när vi flyttade till Luleå. Jag var sannerligen inte någon tangenttalang och när väl basketen kom in i mitt liv (relativt sent), blev det allt längre mellan pianospelningarna.

Flera gånger har jag nu sett att Max Martin och alla andra svenska popvidunder som skriver musik till alla stora artister i världen sägs ha sprungit ur kommunala musikskolans sköte. (Hej metafor.)

tuuuut
TUUUUUT!

Det ”svenska musikundret” inkluderar multiindustrier som ABBA, Roxette, The Cardigans, producenter Max Martin eller om gitarristexporter som Georg Wadenius och Yngwie Malmsteen. (Alla som vill att jag också rabblar Ace of Base, Europe, Neneh, Robyn, Tove Lo och Avicii samt Sveriges Musik- och Kulturskoleråd får härmed sin vilja igenom, men jag har inte faktakontrollerat deras musikskolenärvaro eller faktiska påverkan på musikvidundret.)

Av Sveriges 290 kommuner har nästan alla någon form av kommunal kulturskola. Arjeplog, Laxå, Sorsele, Surahammar, Torsås och Överkalix har det inte. Jokkmokk sägs ha startat en musikskola 2013, men jag kan inte hitta någon. (Aha, det finns en kulturskola, får jag lära mig i komentatorsbåset!)

karta_musikskolor
I de fyra jättestora musikskolelösa kommunerna norrut bor 13 950 personer. I de tre södra pyttekommunerna bor 17 450. (Back to nature: flytta norrut!)

Till de kommunala kulturskolorna är 5 000 lärare och 200 000 elever (64 % tjejer, 36 % killar) knutna, och dessa elever betalar 600–1 600 kr per termin (det är dyrare i höginkomstkommuner som Danderyd). Varför har jag snöat in så brutalt på siffror och fakta idag? Hm, jag vet inte – allt fanns liksom så tillgängligt och det blir så tydligt.

Nu kan vi nog enas om att de kommunala musikskolorna har en finfin påverkan på barn och blivande musiker. Även uttalanden som antyder tvärtom finns naturligtvis:

– Nejnejnej, ty de små stöps alla i en och samma form!
– Det är blott de priviligierade som spelar!
– Min son har stått i gitarrkö i tre år!

Well. Alla kan inte vara nöjda med allt.

Musikskolan tillkom någon gång på 1940-talet som en utveckling av ”Hagström Musikskola” (intressant läsning här) och nu tror jag banne mig att jag ska börja propagera för … kommunala idrottsskolor!


Här får ni en pausfågel i form av pingiskvitter.

Ordet ”idrott” inkluderar just här – i min värld – all form av rörelser som påverkar andhämtning och svettkörtlar. Det finns så många barn som slutar idrotta för att det inte finns någon som helst pedagogisk tanke bakom coachandet och tränarna faktiskt inte ser att olika barn är … olika. Alternativet är förstås att tvinga alla ungdomstränare som brinner för sin sport att följa mina råd och skippa kollektiv bestraffning, toppning och utskällningar tills barnen är tillräckligt … fokuserade?

olikastora
Bilden symboliserar ”alla har olika förutsättningar”. (Källa.)

Ja, som ni märker har jag inte tänkt längre än så. Men i min kommunala idrottsskola får man hålla på med massa idrotter och vara hur långsam som helst, bara man vill vara där.

idrottskroppar
Idrott för liten och för stor och för kort och lång från lattjo-bolaget …

Man måste underligt nog inte fokusera på att spela basket, utan kan kanske dela in den kommunala idrottsskolan i (se nu hur jag tittar snett uppåt vänster och hittar på)

  • bollsporter
  • styrkesporter
  • konditionssporter
  • tekniksporter
  • gymnasistiska sporter
  • verktygssporter.

Oj, hoppsan, vad de överlappar varandra. Alla som tycker om idrott men inte kan röra på sig, kan välja teoretisk idrottsutbildning som inbegriper hur man t.ex. är

  • funktionär
  • klubbledare (Lotten Bergman gästföreläser om kommunikation)
  • coach
  • specialist på skador & kost.


En annan pausfågel: Lisa Nordén.

Inte nog med att man bygger upp de unga – avdankade elitidrottare kan ju specialdrillas i pedagogik och bli lärare! Kommunala idrottsskolan go-go-go!!!

Förtydligande!
Min kommunala idrottsskola ska inte ersätta de befintliga klubbarna utan vara ett komplement som på sikt gör att fler ungdomar idrottar och att idrottsklubbarna blir lika stora som de fordom var.

Share
50 kommentarer