Hoppa till innehåll

Etikett: musik

”Du kommer nu att få sju knappval …”

Min vän Jonas Söderströms bok ”Jävla skitsystem” har – om den har öron – ryckt till och undrat vad som står på många gånger de senaste veckorna.

– JÄÄÄÄVLA SKIIIIITSYSTEM!!! vrålar jag så att det skallrar i Olles 13 gitarrer, balalajkor och ukuleler.

Sedan min djefla man dog, har jag nämligen kommunicerat dagligen med knapptonvals-instanser. Så här:

– Din plats i kön är 37. Just nu är det många som ringer. Du vet väl att du kan logga in och göra dina ärenden digit…
– NEJ DET KAN JAG INTE FÖR DET HANDLAR OM BOLÅNEN OCH DÅ MÅSTE MAN PRATA MED EN RÅDGIVARE SOM HAR LICENS! JÄVLA SKITSYSTEM!

Eller den här:
– Tryck 1 om du vill att vi ringer upp dig. Tryck 2 om du vill tala med en handläggare. Tryck stjärna om du vill höra alternativen igen. Tryck 3 om du godkänner att vi ringer upp dig för en kvalitetskontroll. Tryck 4 om du vill ha alternativen på engelska. Samtalet kommer att för din egen säkerhet att spelas in.

Här tappade jag fokus eftersom de som vill ha alternativen på engelska kanske inte förstår svenska, så jag blev lite sen med att dutta på ettan. Och då hände inget. Jag fick höra alternativen en gång till, och duttade på ettan igen. Inget hände.

– Du har inte gjort något val.
– JAG HAR VISST GJORT ETT VAL! JÄVLA SKITSYSTEM!
– Du har inte gjort något val. Tryck 1 om du vill att vi ringer upp dig. Tryck 2 …

Ja, ni förstår. Den s.k. ”vilopulsen” gick och gömde sig i december och kommer inte att komma fram ens om jag lockar med sömntabletter. Oh, apropå det!

I min iver att rensa ut gamla kläder, papper och fula mattor, stod jag plötsligt med näsan i medicin- och vitaminburkar från tidigt 2010-tal.

Man får ju inte slänga gamla piller; jag går naturligtvis till apoteket med dem. Först måste de dock tas ur kartonger och burkar samt sprättas loss ur kartor, för sånt vill apoteken inte ha. (Jag försökte resonera med personalen eftersom det känns tokigt att blanda morfinpreparat med fiskoljekapslar. Men nej, den femman gick inte.) Och apropå sånt som jag hittar när jag rensar …

Hårddiskar, där de äldsta är från mitten av 1990-talet …

Mitt i rensningen fick jag ett plingeliplong om att en betalning inte hade gått genom. Tre timmar senare (och 923 olika tonvalsduttningar) visade det sig att kortet hade spärrats tillfälligt ”av ingen anledning”. Japp, så sa banken – och tog bort spärren.

Och nu till dagens fråga. Förutom alla musikinstrument i huset, har jag även teknisk musikutrustning som jag inte vet vad jag ska göra med.

Vad är detta?

Blodtrycket är fortfarande åt helskotta, men jag tar hand om mig eftersom jag

  • blir väl omhändertagen av barnen och grannen
  • äter mycket och gott och serveras vin lite då och då
  • träffar kompisar varje dag
  • pratar om språk i radio
  • spelar basket
  • får den stora äran att vakta barnbarn
  • vågar be om hjälp
  • har vågat tacka ja till att föreläsa på Företagsuniversitetet om tre veckor.

Och så ska jag tydligen bli vacker, för jag får fortfarande skönhetsprodukter i present av folk!

En svensk tiger. (Detta är jag, iklädd en närande ansiktsmask som någon gav mig. Varför man ska se ut som en tiger under jäsningen vet jag inte.)

Och hur har ni det?

Share
34 kommentarer

Vad har (hade?) jag gemensamt med Sven-Bertil Taube?

Jomenvisst. Blind, skrynklig och jättegammal dog min favorit-Taube igår – Sven-Bertil.

Sicket namn, va? Sven-Bertil. Och ändå så självklart eftersom ”Taube” ju kom strax efter.

Anywhoo. Det vi har gemensamt, Rösten (som jag kallade honom) och jag, är öronen: de utstående. Jag har förvisso även utstående tänder, men det är just öronen som förenar oss.

Nu måste vi nog ha en musikpaus. Enjoy!

Och en till? (Kolla öronen på bilden.)

När unge Sven-Bertil hade upptäckt sin undersköna röst, ansökte han om en operation av öronen ity de stod ut som på en vingmutter. Vad han inte anade, var att jag ungefär samtidigt föddes.

Med utstående öron.

Min mor sydde åtsittande mössor till mig. Hon såg till att hennes förstfödda – Lilla Lotten – inte råkade vika öronen åt fel håll när hon ammades och mamma vakade över mig när jag sov så att inte öronens utåtstående accentuerades.

Men vad hjälpte det. Öronen stod i givakt och vägrade lägga sig – medan Sven-Bertil lade sig under kniven och fick sina fixade.

– Se här! sa mamma till sin väninnna Mona flera år senare, och lyfte upp min ena fläta för att visa upp mitt ena utstående öra.
– Ooooooh, sa Mona hänfört.

Åren gick, Sven-Bertil gjorde strålande karriär och jag fortsatte mitt liv som Dumbo. Och nu har både han och hans öron tyvärr gått till de sälla jaktmarkerna. (Jag vingmuttrar nog vidare i några år till.)

Nä, nu lyssnar vi lite till, väl?

Hejdå, du ytterst begåvade Sven-Bertil!

Sven-Bertil, öronen och mamma Astri. (Bild: ”Privat”.)
Share
19 kommentarer

Baklänges- och uppåner-noter?

I förra kommentatorsbåset ställdes en fråga som inte lämnade någon oberörd.

– Hur gör man med musiknoter och text när man skriver på arabiska?

Ska man läsa

  • noterna på västerländskt vis från vänster till höger
  • texten på arabiska från höger till vänster
  • rubbet från höger till vänster och vänster till höger samtidigt?
Ben Turpin försökte, och då blev det så här.

Eller är det så få som sjunger och spelar samtidigt att det inte är något problem egentligen? Vår obildning visste inga gränser! Och i Wikipedias huvudartikel stod inget!

Efterforskningar i ämnet visade att det är vanligt att man som hebreisk och arabisk musiker får lära sig ”vårt” sätt att läsa musik och bita i det sura äpplet när de vänder bakåfram och uppåner på sitt inlärda läsesätt. Men … lo and behold!

Det finns höger–vänster-noter även för araber!

Musiker från Asien måste även de bli flerspråkiga framför notstället, för de använder olika sorters notskrift där man läser uppifrån och ner.

Den här kallas Guqin, och just detta blad är från 1400-talet – men det används fortfarande.

Eftersom jag spelade piano för olika elaka pianofröknar i hela grundskolan, kan jag läsa noter. Men inte spela piano, om jag ska vara helt ärlig. Det sägs förresten att dessa tio grabbar inte kunde läsa noter:

  • hela Beatles
  • Clapton
  • Elvis
  • Eddie van Halen
  • Robert Johnson
  • Michael Jackson
  • Jimi Hendrix.

Må så vara, men de lider nog inte av det idag. (Okej, bara tre av dem lever, men hos dem kan man i alla fall inte ana så stort notokunskapslidande.)

Vad skönt att vi fick detta utrett! Nu ska vi bara se till att skapa ett coronavaccin och få till världsfred.

Fredsmärket här ovan skapades av en Gerald Holtom den 21 februari 1958 strax före en demonstration mot kärnvapen. Han förklarade senare:

”Jag var djupt förtvivlad. Jag ritade bara en bild av mig själv, som en representant för all världens förtvivlade människor – händerna utsträckta på samma sätt som Goyas bonde.”

Fast det lär visst också ha haft att göra med semaforering. Oh dear, nu måste vi börja utreda fakta och kuriosa igen.


Hur mår ni för övrigt? Vi får inte spela basket inomhus även om vi håller avstånd och bara är fyra i hallen, grannarna ligger sjuka i covid-19, julen verkar brinna inne och knäna knastrar. Men annars är det bra!

Share
44 kommentarer

Chuck Berry och den galna Yoko

– NUUU dog Chuck Berry, sa Tjugofemåringen på tillfälligt besök vid matbordet här hemma.

Detta utdragna ”nuuuu” kom eftersom Chucken ju sedan länge har varit gammal man – som inte valde att go out with a bang utan lite tvärtom with a whimper. Så sent som 2014 stapplade han omkring på scen och trevade med de sluddriga fingrarna över gitarrbanden. Men så har det ju inte alltid varit:

”If you tried to give rock and roll another name, you might call it ’Chuck Berry’.”
— John Lennon

Chuck Berrys Johnny B. Goode framfördes innan den skrevs (i Tillbaka till framtiden) och kommer kanske en dag att vara det sista spåret av mänsklig kultur eftersom låten finns sparad på Voyager-sonderna och beräknas vara spelbar i mer än en miljard år.

Chuck Berrys största hit – rent kommersiellt – är däremot My Ding-a-Ling, som handlar om precis det man skulle kunna tänka sig. Han hade som många andra artister inget band när han var som störst, utan reste runt ensam medan hans manager som en spårhund letade upp lokala band där Chuck Berry skulle spela. Managern bad musikerna att skriva på ett kontrakt och infinna sig på rätt tid och rätt plats – där Berry klev upp på scenen utan att ha haft någon tidigare kommunikation med bandet. (Precis exakt det som skedde med Marty i Tillbaka till framtiden.)

Men han verkar inte ha varit så himla hygglig egentligen. Han rånade folk i sin ungdom och han blev stämd för att ha installerat hemliga kameror på damtoan på en av sina restauranger. Men nu till rubrikförklaringen och apropå John Lennon-citatet!

Vi tar Chuck Berry och John Lennon och ställer dem på en och samma tv-scen 1974. Lennon dyrkar Chucken (se citatet ovan) och de sjunger Memphis som en illustration till världens finaste musikaliska bromance. Meeen ungefär som att Paul McCartney satte Linda på synt i Wings, placerade John här Yoko på en trumma som jag inte kan namnet på (förlåt, alla slagverkare).

Då blir det helt galet. För Yoko tar mitt i refrängen micken och börjar göra fågelläten.

Vid 1,20 kan ni se vad Chuck Berry tycker om det, eftersom han spärrar upp ögonen som hade han sett (hört) ett spöke. Eller en fågel. Men ingen annan reagerar. Det är som att Yoko Ono varken finns eller hörs – eller som om hon faktiskt smälter in. Ingen ger henne ovationer eller tummen upp. Ingen ger henne ilskna blickar, vilket man faktiskt gör när någon plötsligt lirar fel låt eller tar ett idiotskott ur kass vinkel.

Och då gör hon det igen.

Detta sker 2,08 minuter in i klippet, men det enda vi ser – vi som har Youtubeklippet att titta på – är att Chuck Berry skrämt spärrar upp ögonen igen … för teknikern har stängt av Yoko Onos mick … (Se från 2,16 hur Yoko gör fågelläten utan att det hörs. Men så plötsligt vid 2,36 hörs det igen.)

Och var lär vi oss av detta? Jo, att i de underligaste av situationer behövs fortfarande det där barnet som påpekar att kejsaren faktiskt är naken. Frågan är bara vilka av oss som vill ta barnets roll.

(Se här hur jag plötsligt och till synes seriöst tar på mig rollen som uppmostrare och besserwitt fastän jag inte ens vet vem kejsarn är.)

Kolla vilken utstrålning han hade!


Pssst. Jag har en gång tidigare antytt att Yoko Ono inte var så poppis.

Share
56 kommentarer

Galenskap i hus och danssteg i film

Jag kom på en bra idé, som jag sedan förkastade när timmarna försvann i ett slukhål bestående av spackel, bits, Lidl, Ica, kycklingfiléer och en obegriplig läxa samt en lampskärm. (Jag hade tänkt fotografera och blogga om galenskapen i vårt hus och som den sista delen i ”sju 80-talslåtar på sju dagar” då associera till Our House med (tadaa) Madness.)

Men den sjunde låten på sju dagar blir faktiskt en helt annan eftersom att lyssna på en låt med Madness är som att äta ett chips, en pepparkaka eller bara se ett enda avsnitt av ”Vänner”. Det går inte. Bara en till. Och en till. En halv till?

Slukhålet blev större och större och Madnesslåtarna bara fler och fler. Trallala och humdidum, nynnelinynn. När jag hade sett och lyssnat på ”One Step Beyond” (videon finns lite längre ner här), tappade jag totalt fokus och började som en vansinnig associationsgoogla hur spretigt som helst på

  1. John Hughes
  2. The Brat Pack (Emilio Estevez, Anthony Michael Hall, Rob Lowe, Andrew McCarthy, Demi Moore, Judd Nelson, Molly Ringwald och Ally Sheedy)
  3. The Rat Pack
  4. The Brit Pack
  5. The Young Ones.

För titta vad som dyker upp här!


Det är ju ”the nutty dance”! Som ni alla (väl?) har sett i en av världens allra bästa filmer. I alla fall en av de bästa som hade premiär på 1980-talet. Eller i alla fall 1985.

breakfastclub

Alltså: sista låten blir en av ljuvliga minnen full låt – ”Don’t You Forget About Me” med Simple Minds – här illustrerad med klipp från filmen. Och kolla: med Madness-killarnas danssteg!


(Dansen kommer vid 4:45.)

Den pågående galenskapen i vårt hus får vi helt enkelt ta en annan gång; kanske när jag är färdig med den nya lampskärmen som egentligen är en idrottspokal från 1930-talet. Eller när de målade mattorna är ommålade. Eller kanske när vi hittar den försvunna, mögliga smokingen.

Share
50 kommentarer

Jag hade kunnat ge min vänstra arm för att … ♬

… få resa i tiden. Men utan att stöka till i universums ordning eller påverka framtiden, störa Michael J. Fox eller för den delen rubba Einsteins cirklar. Jag skulle bara gå omkring och registrera och anteckna lite.

1930s-hat-fashion-timeline-1930-to-1940

På riktigt – jag skulle verkligen kuna offra en arm för att få

  • känna hur det luktade i London 1848
  • prata lite med Claudius år 50 e.Kr.
  • köpa en vårhatt 1935
  • ta studenten 1953
  • ockupera Mullvaden 1978
  • se Michael Jordan spela basket live när som helst
  • känna på folkskolans undervisningspedagogik ungefär 1950
  • gå på fest 1922
  • smuggla danskar till Sverige ungefär 1943 (inbillar mig förstås att jag hade varit en hjälte)
  • ockupera Kårhuset 1968
  • klafsa omkring i leran under Woodstock 1969
  • delta i tillblivelsen av Njáls saga i slutet av 1200-talet.

woodstock

Vart min vänsterarm skulle ta vägen om jag fick chansen att ge bort den, vet jag inte riktigt. Den väger tydligen förvånansvärt mycket (fast mindre än min högerarm), så förmodligen skulle jag gå snett och få ont i ryggen och börja gnälla över det också. Kanske skulle jag kunna ge den till Rick Allen?

Vilket för oss till den sjätte av sju utlovade 80-talslåtar: Def Lepards ”Animal”. Videon är en underlig röra av musiker i cirkusmiljö, men framför allt sitter den enarmade trummisen och spelar alldeles ensam i en … djurtransport?

(Han syns tydligt efter 1,13.)

Share
29 kommentarer

Den bästa låten i de värsta jeansen 1981

”I want to travel and take a trip on a journey” skrev jag i min ansökan om stipendium för att få åka till USA och gå på high school i ett år. Sedan satte jag igång att i min ansökan förklara att jag var fascinerad av synonymer, och att travel, trip och journey ju var just det och … bla bla bla bla. Men inte fick jag något stipendium för det, inte.

Som jag grät. Jag grät och grät i 48 timmar och trodde att livet var slut – och förmodligen hade jag gråtit än i dag om stipendiemänniskorna inte hade ringt och berättat att de hade ändrat sig.

– Hej, vi ber om ursäkt att vi stör, men vi har bestämt att du trots allt ska få ett stipendium för vi har hittat en familj som tar emot kattallergiker.

Så då började jag gråta ännu mer – av pur skräck och vild glädje om vartannat.

Efter en månad i Dallas (där jag naturligtvis hamnade i en familj med katt) hösten 1981, var jag

  • darrig av allergipiller som nog hade utprovats på genmodifierade tjurar
  • arg som ett bi för att jag inte fick spela basket med det bästa laget på skolan
  • fylld av hemlängtan
  • förvirrad av kyrkaktiviteterna som fyllde större delen av söndagarna.

Jag ville nämligen inte alls gå i kyrkan. Jag ville sova. Men en sak var positiv: en av söndagarna hade ägnats åt kyrklig biltvätt, och då hade det varit tillåtet att lyssna på musik. Jäääääättebra musik!

usa_car_wash_lotten
Där står jag mitt i bilden med en biltvättartrasa i handen.

Och därmed är vi framme vid dagens 80-talslåt (nummer fem av utlovade sju) – men med en liten omväg via ”We are the World” – välgörenhetslåten som USA snabbt kontrade med när britterna hade gjort ”Do They Know it’s Christmas?”. (Det är mycket intressant läsning om tillblivelsen: klicka på länken om ni inte har annat för er.)

Jag har förmodligen sett We are the World-videon 100 gånger sedan 1985. Det som fascinerar mig är … ptja … allt. Men en av alla artister som syns i videon är en för mig obekant sångare. Jag tänkte inte mer på honom när han svischade förbi, utan längtade istället till när Cyndi Lauper tjoar, när Bruce Springsteen kraxar och Michael Jacksons knäppaste syrra oooar.

Men se nu här när filmen sätter igång vid 2:25 – vem är han med det långa, svarta håret och örnnäsan?

Ni känner inte heller igen honom, eller hur? Eller så ser ni omedelbart att det ju är guldstrupen, mannen med den klockrena sångrösten – portugisamerikanen Steve Perry i gruppen Journey som vi lyssnade på under den där biltvättssöndagen utanför kyrkan! Och detta insåg jag igår

På temat ”resa & troende” sjöng han dessutom i min favoritlåt från 1981, så den passar perfekt just nu. Så det så.

(Pssst. Jeansmodet var inte särskilt smickrande just detta år.)

Share
17 kommentarer

Jag var sjukvårdsbiträde jag, trallala

Under sommarlovet mellan tvåan och trean på gymnasiet jobbade jag som sjukvårdsbiträde. Jag gick en tvådagarskurs och kunde sedan utan bekymmer

  • dela ut medicin
  • byta kläder på patienterna
  • hjälpa patienterna på toa
  • sjunga 30-talsörhängen på kommando
  • hjälpa med all hygien som att raka, tvätta och byta blöjor
  • mata
  • gå ut och gå
  • sitta på sängkanten och bara prata
  • sätta på ismössan på cancerpatienterna.

Detta gjorde jag av och till under loven under sex år, och jag fick se både unga och gamla lida, tappa förståndet, gråta och faktiskt dö. Detta är imponerande på alla sätt och vis, men särskilt eftersom jag ju var så här gammal:

yale
Lotten, nästan inte torr bakom öronen.

Jag fick som sjukvärdsbiträde ta hand om förkrossade anhöriga och återuppliva de till synes döda. Jag har kämpat med draglakan, med stora tjockisar till mastodontpatienter och lyft små sparvar till människovrak. Jag har plockat bajs ur säkert 50 olika anus. (Förlåt, men hur skriver man det på ett mildare sätt?)

På den tiden (1980-talet) skulle ingen dö, så vi sondmatade 98-åringar som inte hade pratat på tio år och vi räknade tålmodigt deras andetag tills de var tre per minut (magisk gräns). När det sista andetaget äntligen drogs, drog vi i personalen en lättnadens suck; hellre en oerhört krävande galning till patient än ett litet skelett som inte kan kommunicera.

Jag lärde mig allt om döden, liggsår, Parkinson, reumatism och kissiga tofflor. Vissa av patienterna minns jag fortfarande glasklart, som

  • advokaten Linnéa
  • ledsna Rut utan ögonmuskler
  • den berömda läkaren Nanna Svartz
  • skådespelaren Sigge Fürst
  • skådespelerskan Gunn Wållgren
  • sportjournalisten R:et Eklöw
  • knasiga Klara på sängkanten
  • filmregissören Ragnar Frisk
  • Sundbybergsmannen med afasi
  • den berömda nyhetsuppläsarens mamma utan ben.
gunn_1984
Gunn Wållgren i ”Fanny & Alexander” (1984).

Ibland berättar jag långa skrönor om dem trots tystnadsplikten, som jag inbillar mig har en preskriptionstid. Och så önskar jag mig verkligen ett slags lumpen, där man som ”dagens ungdom” inte blott får lära sig att hantera ett skjutvapen, lyda order och kravla i lera.

Alltså en värnplikt där man även får lyssna till en människas sista andetag och se hur anletsdragen suddas ut och smälter samman. Alla borde få chansen att jobba som sjukvårdsbiträde. Jag önskar mig lumpen, fast utan armén, liksom.

Och DÄRMED är vi framme vid dagens 80-talslåt. (Nummer fyra av sju, vilket min syster Orangeluvan har beordrat mig att fokusera på.)

Share
19 kommentarer

Modersmålsundervisning och trallala

Jag lyssnade på Språket i P1 (för si ja e så intellektäll) och fick höra en gymnasieelevs oro för att skriftspråket kanske håller på att försvinna.

– Nejnejnej, säger expertisen, det gör det inte.

Men så sa gymnasieeleven något som  jag ju själv mässar, vart jag mig i världen vänder. Hon sa:

– Jag har inte lärt mig att skriva svenska i skolan. Det har jag lärt mig hemma.

Vilket stämmer med mina empiriska undersökningar och är ohyggligt orättvist.

Experten Henrik Rosenkvist sa också – som en rekommendation:

”Köp Svenska skrivregler och följ den så blir det rätt.”

Sedan hörde jag inte riktigt vad som hände i radioprogrammet eftersom jag dansade en heurekadans på köksbordet och joddlade av glädje. För detta betyder att jag ju behövs. Alla som nu undrar hur de ska få tag i en föreläsare, värdens främsta skrivregelsexpert eller den snabbaste och korrektaste korrläsare i universum, behöver ju bara vända sig till fru språkpolis. Alltså till mig.

Bara för att jag är så oerhört glad av insikten att jag är behövd, ska ni nu få se vilka ord som är de näst svåraste att stava.

svarstavat

Det allra, allra svåraste ordet är nämligen dubblett.

Och hur knyter man nu ihop denna säck? Jo, med den tredje av sju planerade 80-talslåtar – en som ju handlar om

  1. ord
  2. skolan.



Supertramp: The Logical Song

(Om man ska vara alldeles korrekt kom den ut sent på hösten 1979, men jag avrundar lite uppåt.)

Share
44 kommentarer

George Martin (1926–2016) och munspelet

Stackars Pete Best som inte var bäst, som blev kickad ur Beatles, och som inte ens fick bli kallad ”den femte Beatlen” eftersom George Martin ju av förklarliga skäl fick den titeln. Mackan (kallar jag plötsligt Paul som vore vi polare) och Ringo har inte ens förklarat för honom vad det var som egentligen bidde fel. Men sanna mina ord – hans tid kommer.

BEATLES-1961
Paul, John, Pete och George 1961. När Pete Best är den ende kvar i livet och vi har skrivit runor över de numera kvarvarande två, kommer Pete att bli ett hett villebråd för alla journalister.

Men nu till George Martin som dog igår. Och som (hörni ungdomar) inte är författaren till Game of Thrones, även om just den George Martin ju ”är gammal och tjock och kan dö när som helst”, som ett av mina barn sa nyss.

Love Me Do was the best song they were able to offer”, säger George Martin i klippet ovan och förklarar att han inte alls var nöjd med den eftersom han ville ha en riktig hitlåt …

Det finns många böcker som analyserar Beatles’ musik och som oerhört noggrant redogör för vem som sa vad under inspelningarna – den bok som jag har läst heter ”Revolution in the Head”. Och nu blire musik!

The-Beatles-1963
Beatles våren 1963 – Johns glasögon sitter inte där de borde eftersom de inte ingick i hans image. (Och apropå glasögon: här är Pauls.)

När Beatlarna kom till Abbey Road-studion den 5 mars 1963, hade Paul och John med sig ett skrynkligt papper med en idé till en kort låt som de kallade From Me to You. George Martin lyssnade tålmodigt när de spelade låten fyra gånger, och sa sedan att den ju var både kort och väldigt enformig, men att han skulle kunna trixa och fixa lite.

Han sa åt dem att inleda med da-da-da, da-da, dun dun da och munspelstut, oooo:a lite, sjunga lite i falsett och stoppade på ett ställe (efter en minut) in en lång paus mellan orden ”from me” och ”to you” och lät John spela munspel där och vips, hade låtfragmentet blivit hela två (2!) minuter långt och en färdig produkt. (I mono. Man ska lyssna på Beatles i mono. Munspelet är bara med i monoversionerna. Mono. Och därmed basta.)

En annan version från Anthology.
En live-version utan munspel.
En liten snutt som jämför introt i mono med det i stereo.

För övrigt satt lilla Lotten redan i fyraårsåldern och övade på engelska – förmodligen pga. en japansk men engelskspråkig barnflicka.

takako_watanabe
Här står jag med Takako Watanabe från Yokohama.

Jag räknade då till elva på det här sättet:

  1. one
  2. two
  3. three
  4. four
  5. five
  6. six
  7. tin
  8. ton
  9. aj
  10. dont
  11. no

De här raderna i From Me to You översatte jag också:

I’ve got arms that long to hold you = ”Jag har armar som är så långa att dom kan hålla i dig”

Det funkade jättebra. Tills jag kom till

I’ve got lips that long to kiss you …

Då fick jag gå och fråga någon hur långa läppar funkade.

georgejobbartepaus http://www.thebeatles.com/photo-album/working-george-martin
Tepaus i kostym och slips den 5 mars 1963. John, Ringo, George H., Paul och George M.

George Martin var en musik-redaktör. Om texter finge bearbetas som musik med månadslånga manglingar och snillrikt samarbete, hade en annan sorts texter skapats än de texter vi oftast läser idag.

Bonus
Rolig läsning om ett möte med George Martin.

Share
70 kommentarer