Etikett: Julkalendern

Adjö, adjööö Julkalendern 2025 (förutom DRT, som kommer på annandagen)! Sistluckan 23 var tydligen plättlätt för de flesta. Redan i arla morgonstund hoppade några av er ur bingen, glatt tjoande!

Ninja i Klockrike:
– Min Gud, jag tror jag kan det!
Vilket jag naturligtvis inte gör, för varför skulle jag göra det när jag inte begripit en enda lucka hittills i år. Dock! Jag utbrister ändå; Min Gud, jag tror jag kan det!

Örjan snuddade vid XXXX-stämpeln:
– Någon sportmurvel som fått Boccamerone-snuva?

Aku var diskret som få:
– Har inte läst HB så kan inte uttala mig om verket är dekadent eller inte.

hakke:
– Och min gud, jag tror att Ninja-Malin kan det! Tur att jag är lyckligt ogift med en litteraturvetare så att även jag har lite koll.

Nina:
– Ett helt gäng små c verkar det vara idag. Och ett stort D.

Maplestream:
– Känns lite dött.

Lucka 23 innehöll en text som i ursprungsmodell faktiskt är nästan 700 år gammal: Decamerone. Men huuuur skrev man böcker i mitten av 1300-talet? undrar ni nu. Okej, jag kommer till det.

Författaren till verket var Giovanni Boccaccio (1313–75), som var resultatet av en utomäktenskaplig relation där modern idag är komplett okänd, medan fadern tydligen tog hand om sin lilla parvel på ett alldeles utmärkt sätt. (Visst vill man veta mer?)

I de dokument som fortfarande finns att granska, står inget om Giovannis mamma. Hon kan enligt världens samlade forskargärning ha varit en

• tjänstekvinna i Florens
• fransyska i Paris
• adlig italienska som inte fick dra skam och vanära över sig och släkten.

Det man däremot har konstaterat med säkerhet är att Boccaccio har många för sin tid väldigt starka kvinnoporträtt i texterna. (Och sedan drar forskarna massa associerande slutsatser om den försvunna modern ur detta faktum.)

Fadern skickade sonen till Neapel för att han skulle utbildas till köpman och jurist – vilket han misslyckades kapitalt med. (Trösterikt för alla som inte klarar sina studier.) Istället satte han allt fokus på hovkultur, klassisk litteratur, poesi, filosofi och naturvetenskaperna. I samma veva skrev han sina tre första verk (Filocolo, Filostrato och Teseida), och det är nu jag måste berätta om hur det dåförtiden gick till att ”ge ut en bok”.

För det är lite som dagens print on demand.

Allt – allt – skrevs långsamt med fjäderpenna, doppad i bläck, på dyrt pergament (kalv-, får- eller getskinn). Boccaccio skissade inte, skrev inte sidor som någon annan sedan korrade, strök inget och omformulerade sig inte – och när boken väl var färdig, ja då var den färdig. Men om någon sedan ville ha exemplar nummer två av nyss nämnda bok, ja då skrev (oftast) författaren själv av den allra första boken och kunde då passa på att göra förbättringar. Exemplar nummer två var helt enkelt den andra upplagan.

Dessutom skrevs allt för högläsning, vilket kan jämföras med radiomanus eller den process som ljudböcker BORDE genomgå så att replikerna skrivs för en lyssnare, inte för en läsare.

Exempel på tystläsningsrepliker:

De tittade på varandra med viss avsmak.

– Du din lilla råtta! sa Jan till Leif, samtidigt som han sträckte sig efter den halvdruckna flaskan Beaujolais.
– Råttor är enligt alla mått mätt intelligentare än andra gnagare. QED, din jävla Musse Pigg! kontrade Leif.

Exempel på samma repliker, fast inlästa av en skådespelare:

De tittade på varandra med viss avsmak. Jan sträckte sig efter den halvdruckna flaskan Beaujolais och sa:

– Du din lilla råtta!

Leif drog ett väsande, djupt andetag och svarade:
– Råttor är enligt alla mått mätt intelligentare än andra gnagare. QED, din jävla Musse Pigg!

[Brasklapp till alla som blir störda av ovanstående repliker: de är blott mina fantasier.]

När man lyssnar på en bok, behöver man alltså först veta vem som pratar strax, inte höra repliken först och sedan förstå vem som yttrade den. Retoriken bör i högläsningsmanus även vara rytmisk, lite upprepande samt tydligt strukturerad på ett sätt som inte alltid krävs av läs-böcker. (Detta är min åsikt. Om jag lyssnar på ljudböcker? Nja, ytterst sällan.)

Tillbaka till Boccaccio nu, för han skrev chockerande nog på toskanskt folkspråk, inte på latin. Det betydde att folket på gatan kunde förstå historierna, som alltså inte var riktade till kyrkans män utan till lekmän – kanske till och med till kvinnfolk!

Böckerna lånades ut vid hovet, i olika nätverk (jodå, redan då fanns sådana), inom klostervärlden, på universitet och vid privata salonger. Om Boccaccio själv inte var tillgänglig, fick någon annan vid behov kopiera hela rasket för hand. Säkerligen gjordes en hel del ändringar även då.

Men … så stod ju Gutenberg och tryckte i kulisserna med sina revolutionerande typer, så efter 1450 trycktes Decamerone i för den tiden enorma upplagor, och blev dessutom snabbt översatt.

Om man jämför med samma tidsperiod i Sverige, så var det Heliga Birgitta som var först med att få sina religiösa uppenbarelser och profetiska visioner nedtecknade … fast fortfarande på latin. En bok (på latin) fanns kanske i blott ett enda exemplar, som dessutom var låst till ett specifikt kloster. Jomenvisst, vi var ju lite bonnigare än italienarna, som satt där med sitt varma klimat i stora städer och vågade skriva så att folk fattade. Först 1483 trycktes den första boken i Sverige, men den innehöll tyvärr trista, moraliserande fabler – på latin.

Nejmen vänta nu igen, det var ju Boccaccio jag skulle berätta om. Okej, när digerdöden slog till 1347 kollapsade faderns ekonomi alldeles, och när Boccaccio såg hur samhällsordningen upplöstes, började han skriva på storverket ”Decamerone”. Den handlar om tio personer som under tio dagar berättar en historia var – när de har flytt digerdöden i Florens. Boken innehåller

• oanständigheter
• list (särskilt av de mindre bemedlade)
• maktdiskussioner
• religion
• klassfrågor.

Boken tog fem år att färdigställa (det tror jag det, med fjäderpenna på pergament), och som jag har förstått det försörjde sig Boccaccio på att skriva texter åt de icke skrivkunniga och på att hålla föreläsningar om Dante på universitet. Han blev kompis med Petrarca, och dessa två i sitt mini-kotteri räknas enligt Wikipedia ”som övergångsgestalter från medeltid till renässans”. När Petrarca dog, ärvde Boccaccio femtio floriner – som han ombads använda till att köpa en rejäl, varm morgonrock att ha på vintern.

Som expert på Dante Alighieri, skrev Boccaccio en biografi över sin idol, men fascinerande nog skrev han även en biografi över 106 berömda kvinnor: ”De mulieribus claris”.

Luckan med idrottande landslagsmänniskor på höghöjdsläger hade faktiskt förnamn vars inledande bokstav stämde med namnen på de tio i Decamerone.

Pampinea – Pernilla Wiberg
Fiammetta – Frida Karlsson
Filomena – Frida Hansdotter
Emilia – Ebba Andersson
Lauretta – Lotta Schelin
Neifile – Nilla Fischer
Elissa – Evy Palm
Panfilo – Peter Forsberg
Filostrato – Fredrik Ljungberg
Dioneo – Daniel Ståhl

Avslutningsvis får ni nu en fullständigt absurd trailer till Pier Paolo Pasolinis filmatisering av ”Decamerone” från 1971. Sätt på er hörlurarna, för ingen i er närhet kommer att stå ut med musiken.

På Netflix finns en miniserie från 2024. Den heter visserligen ”The Decameron”, men sedan är likheterna slut. (Jag såg två avsnitt, men mest pga. de roliga kläderna.) Recensionen av Jan Söderqvist i SvD var kul:

I pressmaterialet sägs den vara ”löst inspirerad” av Boccaccio, men jag menar att det där med ”löst” är något av en överdrift. Och möjligen det där med ”inspirerad” också. Vad Jordan har gjort är att hon har lånat en titel, några personnamn och vissa ytliga linjer från en ramhandling. Vilket strängt taget innebär att titeln innebär vilseledande marknadsföring.

Det var det! Boccaccios liv finns sammanfattat via information från böckerna, anteckningar i marginalerna och brev. Han blev aldrig förmögen, och var bitter för det – men hade ändå ett glatt humör. Han var självironisk och ångestfylld på en gång – och mycket noggrann med sitt skrivande. Ja, som en normal författare kanske?

---

Nu ska vi dra tre vinnare! (Det är högst oklart hur många tröjor som Plommonstopet väljer att spotta ur sig. Eller varför) Här kommer de!

Hemul
Maplestream
Hannoia

Välkomna till DRT-facit på annandan! (Någon eller några ska vinna tischor även då.)

---

Här kommer embryos av ledtrådar fyllda poem om Nobellsamlingen!

 

embryo

embryo

embryo hallon hör du mej det undrar jag nu yo

embryo: är du vakren

EMBRYO HALLON

tyskc jag skrivrer

vad skrivrer du nu det undrar jag nu yo

en nobell

aha

jag tänkctre flå nobellpriset det säjer jag nu

yo

vad handelar din nobell om det undrar jag nu yo

om en ugn förvirkad tomtelurare som hetrer embryo okcså har råkt till medellöstiden okcså träffrat barna medellös okcså deras farra okcså morra okcså hästkor okcså en krullig kund

vad händrer med dom det undrar jag nu

dom skrivrer

aha: okcså vad skrivrer dom det undrar jag nu

dom skrivrer om sina flöden okcså nävertyr: allan hamnrar i hamnrar i skumma tomtekvartrer där dom blir jagrade av allan mögliga sorters branditer okcså prirater

hu: hur slutrar det det undrar jag nu

yo

grott okcså väl hemma på julafton med prakcet under julgrannen

aha: okcså vad är det i embryos prakcet det undrar jag nu

yo

en nobellsamling skulle jag gissla men har ingen varning eftrersom det är ju en hermelighet det säjer jag nu

yo

46 kommentarer

Nu kommer facit till lucka 21, som är till brädden fyllt av filmsnuttar. Om ni inte har era hörlurar till hands och någon bredvid er sover: ta fram lurarna nu.

När ni under dagen klurade på lucklösningar (”Gogelidi gogelida”, som Betong-Bess skrev), for jag omkring i bil i fyra timmar och satt sedan på konsert i en kyrka (Juloratoriet), så jag kunde bara hoppas att ni hade det bra. Lite bekymrad var jag allt. Men det löste sig förstås!

Ardy:
– HB finns på riktigt.

Hemul hade helt rätt:
– Skulle ekvationen kunna vara H+S = L+F?

Godiva:
– På tal om det fick jag plötsligt begär att se om min favoritfilm, Much ado about nothing. Såg den flera gånger på bio och sen när jag beställde filmen som dvd kom den med norsk undertext och omslag: ”Stor ståhei for ingenting”.

Nina:
– Min gissning verkar stämma, men nu behöver jag ägna återstoden av dagen åt julstök och sömn.

Johan var jättelistig på samma tema som Hemuls ekvation!
– Jag gillar Hemuls ledtråd och korrekturtecknen i marginalen. Ett annat fint tecken är &.

Det är inte ofta jag hittar nu levande personer att göra en lucka av – och dessutom en levande person som näääästan är i min ålder. Och glad! (Ni som var med från början vet att deckarförfattarinnan CL och musikerförfattaren UL blev sura när jag härmade dem.)

Emma Thompson (f. 1959) är sannerligen ingen novis i filmvärlden … Hon har tagit emot bl.a. två Oscars, tre BAFTA, två Golden Globes och fick 2018 titeln Dame av drottning Elizabeth. Skandalöst nog tog hon emot kraschanen iklädd gympaskor istället för nåt högklackat.

– Men de var ju jättesnofsiga Stella McCartney-dojjor! sa Emma och fnös åt krigsstilsrubrikerna.

Emma har två polare som heter Hugh Laurie (som hon är f.d. flickvän till) och Stephen Fry (som hon för att reta brukade strippa inför). Dessa har förstås varit hemlisbloggare i tidernas begynnelse: Hugh 2008 & Stephen 2013. De tre träffades på Cambridge och hittade på alla möjliga olika föreställningar i gruppen Footlights – och har dessutom umgåtts flitigt under åren. (Hennes examen på universitetet var i engelska, så hon kan säkert korrtecken också.)

Eftersom Emma Thompsons båda föräldrar var skådespelare, var steget inte långt till tiljorna. Men det här med att skriva ett Oscarsvinnande manus av Jane Austens ”Sense and Sensibility” är en annan sak; hon höll dessutom på med manuset i hela fem år. Hela tiden våndades hon, och tvivlade samt led alla helvetes kval. Och så en morgon i mitten av 1990-talet var hela filen på den antika datorn (antik med dagens mått mätt) korrumperad. Det enda som var kvar var … skräp. Jag rekommenderar en titt här nedan, där Stephen Fry konstaterar att HAN borde ha fått den där Oscarn:

(Jag har ställt in starten på rätt ställe, så det är bara två minuter ni behöver titta på. Denna incident kunde ni förresten läsa om redan i Jane Austen-luckan förra året.)

Luckan bestod av ett tackmanus till ett pris eftersom Emma

• tar emot rysligt många priser överallt i hela världen och hela tiden
• håller roliga tacktal
• är den enda person som har vunnit Oscar både som skådespelerska och manusförfattare.

Papperet ligger på småbitar av filmaffischer där Emma Thompson är med. Grunden till tacktalet i luckan är trist, platt, intetsägande och blaha blaha. Anteckningarna, utfallen, kommentarerna och redigeringen är Emmas ord (fast ur min penna). När hon håller tal är hon ironisk, ibland elak (mot vissa makthavare) och ytterst välformulerad. Hon är känd i branschen som den som ändrar mest i manus när hon egentligen bara är anlitad som skådespelerska eftersom hon ställer logiska frågor om repliker, stryker och lägger till.

Här är tacktalet från när hon fick en Golden Globe för filmmanuset, där hon låtsas att hon är Jane Austen – som inte har mycket till övers för Emmas arbete:

Slutet är extra flott:

”I attempted to converse with Mr. Sydney Pollack, but his charms and wisdom are so generally pleasing, that it proved impossible to get within ten feet of him. The room was full of interesting activity until 11 p.m. when it emptied rather suddenly. The lateness of the hour is due, therefore, not to the dance, but to the waiting in a long line for a horseless carriage of unconscionable size. The modern world has clearly done nothing for transport.

P.S. Managed to avoid the hoyden Emily Thompkinson, who has purloined my creation and added things of her own. Nefarious Creature!”

Graham Nortons talkshow är en guldgruva när det gäller att få se celebriteter slappna av och vara roliga. (Till och med Robert de Niro har fnissat i den där röda soffan.) Här ser ni Emma Thompsons ironi och hur hon helt tar udden av (den likaledes roliga) Robbie Williams kommentar om barnafödsel.

Under intervjun kastar Emma sig på golvet, hon erbjuder de andra gästerna bananer och när Robbie Williams berättar att det kändes som om han såg ”my favourite pub burning down” när hans förstfödda gjorde entré, säger Emma lite försiktigt (eftersom de har pratat om plastikkirurgihysterin i Los Angeles):

– Did you… have you rebuilt her…?
– Er… no… we haven’t bothered rebuilding her yet.
– No. You’d better live with the ruins for now.

När vi ändå är inne på Graham Norton, ska ni få se hur samspelta Emma Thomson och en annan Hugh är: Hugh Grant.

Om jag kunde, skulle jag ge mig själv ledigt från alla måsten för att under kanske en månad titta igenom alla filmer som denna min idol har varit med i. Låt se nu. Om jag hoppar över tv-filmer, tv-serier och dokumentärer …

1. The Tall Guy (1989)
2. Henry V (1989)
3. Dead Again (1991)
4. Howards End (1992)
5. Much Ado About Nothing (1993)
6. The Remains of the Day (1993)
7. In the Name of the Father (1993)
8. Junior (1994)
9. Sense and Sensibility (1995) (även manus)
10. Carrington (1995)
11. Jude (1996)
12. The Winter Guest (1997) (även manus)
13. Primary Colors (1998)
14. Love Actually (2003)
15. Harry Potter and the Prisoner of Azkaban (2004)
16. Harry Potter and the Order of the Phoenix (2007)
17. Harry Potter and the Half-Blood Prince (2009)
18. Nanny McPhee (2005) (även manus)
19. Stranger Than Fiction (2006)
20. I Am Legend (2007) (cameo)
21. Brideshead Revisited (2008)
22. An Education (2009)
23. Nanny McPhee and the Big Bang (2010) (även manus)
24. Men in Black 3 (2012)
25. Beautiful Creatures (2013)
26. Saving Mr. Banks (2013)
27. The Love Punch (2013)
28. Effie Gray (2014)
29. A Walk in the Woods (2015)
30. Alone in Berlin (2016)
31. Beauty and the Beast (2017)
32. The Meyerowitz Stories (2017)
33. Late Night (2019)
34. Dolittle (2020)
35. Cruella (2021)
36. Good Luck to You, Leo Grande (2022)
37. What’s Love Got to Do with It? (2022)
38. Matilda the Musical (2022)
39. Next Goal Wins (2023)

Wow. Fly mig en knäoperation eller två med tre månaders sjukskrivning!

Innan vi avslutar ska ni få lite kuriosa om Emmas skådespelande pappa Eric: han översatte det franska manuset och var berättarröst till barnprogrammet ”The Magic Roundabout”!

Nämen hörni, nu ska jag dra en vinnare i det näst sista facitet. Fast först måste embryo få en hederstischa eftersom han jobbar minst lika hårt som jag under ojämna datum i december! Herr Plommonstop! Giv akt! Nu ska vi dra en lapp! (Kuriosa: här kom först en lapp med embryo upp. Det har hänt flera gånger tidigare, men inte när jag precis har gett bort en hederstischa till samma person.) NU! Ingela!

Välkomna till lucka 23 – sista gåtan – i ottan den 23 december! DRT-förklaringen kommer den 26

---

Att embryo i lucka 21 förärade oss med TVÅ poem var fantastiskt! Ettan finns här, och tvåan kan ni läsa här nere! KONFEKTYRFEL I DIN KROMENTAR!!!

 

VEM ÄR DET SOM SKRIKRER DOM DÄR EMBRYOKROMENTARERNA DET UNDRAR JAG NU YO

det är ju jag

OKCSÅ VEM ÄR DU DET UNDRAR JAG NU

jag är benjamins systra det säjer jag nu ser du skärvan i din blåst

OKCSÅ DET ÄR ETT KONFEKTYRFEL I DIN KROMENTAR DET SÄJER JAG NU YO

du behövrer väl inte skrikra jag hade väl lite deleaotur det säjer jag nu

förplåt om jag böjde rösten men hela lottens lukcra verkcar bestrå av korvekturfel det säjer jag nu

det är kanske en lertår det säjer jag nu till dragens gråta

JAG FATTRAR INGERTING JAG GRÅR HEM OKCSÅ TAR EN MUGG GLUGG

ja det är ju fjärdens använd okcså vinterstolstrået: årets kortaste drag det säjer jag nu

yo

27 kommentarer

Haha, vad svår jag gjorde lucka 19! (Nej, jag menar förstås ursäkta och förlåt.) Det var Milou och Maplestreams släktingar samt kompis med kungen, en paj, en linbanegondol och dessutom italienska sånger – och här stod jag och fnissade i ena sekunden och tog mig ångestfyllt åt hjärtat i nästa.

Förutom att Fredrik I skrev detta …
– Idag tror jag faktiskt att jag vet vem HB är. Hen tillhör inte någon amerikansk urbefolkning, om nu någon trodde det.

… var det Ardy som först hasplade ur sig ett konkret ledtrådspaket:
– Sångare, dansare, musikalartist, poet, medborgarrättskämpe och bordellmamma. Mest känd som författare?

Pysseliten var först ute och reste i Italien, men kunnig som hon är i det tyska språket kom hon på:
– Namnet kan ju också kopplas till fiske – på tyska.

Nina:
– Hon är inte en piraya, men delar namn med en.
[Länk från mig.]

Maplestream på slutet:
– Kände kungen, X:et, presidenter och hade Rötter.

Sorry, alla som famlade efter Linus på linjen och andra hemlisbloggare som ligger nära till hands för att jag ofta väljer mina favoriter. (Hemlis: många av mina bloggkompisar tipsar mig sedan 20 år om författare som skulle kunna passa i en eventuell lucka. ”Intressant”, svarar jag och lägger denna person – den litterära alltså – i karantän i minst elva år.)

Hemlisbloggaren i lucka 19 var Maya Angelou (1928–2014), och precis som Ardy ju skrev en himla massa annat än just författare. Men som vanligt ska jag försöka hålla mig till en någorlunda kronologisk tråd här.

Maya föddes som Marguerite Annie Johnson, och barndomen är enligt alla källor och självbiografier fullkomligt idiotiskt proppfull av flyttar, uppbrott, avsked och övergrepp. Jag ska nu försöka sammanfatta idiotin som den presenteras i officiella källor. Håll i er, för nu blir det åka av.

Mamma och pappa Johnson hette Vivien (sjuksköterska och spelkortsutdelare på kasinon) respektive Bailey (dörrvakt och ”navy dietitian” [legitimerad marindietist, vad i helskotta det kan vara]) och de var alls inte kompatibla, men fick – som brukligt är – ändå barn. TVÅ barn.

Under Mayas tre första år bodde den lilla familjen hemma hos morföräldrarna (som var okej, tror jag) i Missouri. Men sedan blev föräldrarna ovänner, varefter pappan skickade Maya och den ett år äldre brodern per tåg (ensamma, utan vuxna) till farföräldrarna i Arkansas.
Även om det finns bra mycket mer att berätta om Maya Angelou i detta facit, kan jag inte släppa detta med tågresan. Den beskrivs i självbiografin ”I Know Why the Caged Bird Sings” – och tack och lov fick hon och hennes bror förmodligen hjälp av någon i tågpersonalen. Dessutom hade de ju jättefina adresslappar fastsatta på kläderna, så det var ju klart att de kom fram …

Men alltså. Baaarnen!

Det här var förstås inte helt ovanligt under den stora depressionen under decenniet efter 1929, när familjer splittrades pga. ekonomiska svårigheter: barnen skickades helt enkelt iväg – på tåg, buss eller med kärror och lastbilar – till släktingar eller vänner som skulle kunna ta hand om dem bättre än föräldrarna.

(Och här går vi omkring nästan 100 år senare och är bekymrade över vilken negativ påverkan ett eventuellt luciatåg kan ha på ett förskolebarn.)

Maya Angelou nämner tyvärr inte hur lång tid resan kan ha tagit. Själv blev jag skickad med Norrlandståget från Luleå till min moster Kickan i Stockholm redan 1975, när jag var 11 år. Jag åkte liggvagn med främmande tanter och farbröder och resan tog drygt 17 timmar – men jag hade ingen som helst aning om att jag var ute på farligheter enligt dagens mått mätt. Om jag nu letar på internätet precis som att ni i kommentatorsbåset googlar er blå, finner jag att mellan St. Louis (Missouri) och Stamps (Arkansas) är det ca 900 km med dagens bilvägar. AHA! Det är ungefär som sträckan mellan Luleå och Stockholm! Jag är Maya Angelou!

I 1930-talets USA gick tågen långsammare än moderna snabbtåg (i den mån USA idag har tåglinjer, harrrkl), och en sån resa tog förmodligen en hel dag eller mer – kanske ett dygn beroende på antalet stopp och byten. Och där sitter två barn, 3 respektive 4 år och är på väg till farföräldrarna som de inte ens känner.

(Här tog jag en paus och gick ner i källaren för att slå på en boxningssäck ett tag.)

Väl hos farföräldrarna gick det bra i fyra år, kanske eftersom farmodern hade gott om pengar; hon drev en butik med exakt sådana produkter som alla människor var beroende av trots depressionen. Men så kom den förnicklade pappan helt utan förvarning och flyttade tillbaka barnen till modern, som då hade en pojkvän vid namn Freeman. Han våldtog den då åttaåriga Maya, som hade mod nog att berätta vad som hade hänt. Freeman fängslades i en hel dag, släpptes fri och blev sedan under inte särskilt mystiska omständigheter mördad.

Då slutade Maya helt att prata. I hennes värld berodde mordet på att hon hade skvallrat. Det enda sättet att förhindra att det skulle ske igen, var att hon helt enkelt bara var tyst.

”I thought, my voice killed him; I killed that man, because I told his name. And then I thought I would never speak again, because my voice would kill anyone.”

Då placerades de två barnen hos mormodern igen och Maya levde sitt liv i tysthet under fem år, när hon bara läste, läste, läste och läste. En lärare övertygade henne om att hon för att förstå poesi faktiskt måste läsa texterna högt, och vips, pratade den då tonåriga Maya Angelou igen. När hon var 15 år flyttades hon och brodern hem till modern än en gång – och som 16-åring började hon extrajobba som spårvagnskonduktör i Los Angeles. (”De hade så fina uniformer och jag gillade väskan där man stoppar in pengarna.”) Tre veckor efter att hon gick ut high school, födde hon Clive, sitt enda barn.

Efter alla dessa rader i dagens facit skulle man ju kunna tänka sig att jag har tröttnat på att skriva – men det är ju nu Maya Angelous liv börjar ordna upp sig. När hon var 23 gifte hon sig med en grekisk sjöman-elektriker-musiker, och tillsammans försörjde de sig nästan som dansare. Men både äktenskapet och dansuppdragen kraschade, varefter Marguerite Annie Johnson bytte namn till Maya Angelou – och började intressera sig för teater och medborgarrättsrörelsen. (Sonen, som bytte namn till Guy, råkade samtidigt ut för en allvarlig bilolycka och höll på att stryka med, men repade sig och blev poet, författare, samhällsaktivist, fick barn och barnbarn samt dog 2022.)

Efter åren som dansös, skådespelerska, journalist och medborgarrättskämpe med Malcolm X och Martin Luther King (ledtråd: ”kungen”), började hon skriva på allvar och gjorde 1969 megasuccé med den självbiografiska debutboken ”I Know Why the Caged Bird Sings”.

(Stycket ovan är en extremt förkortad version av allt som hände under 1960-talet när ju både Malcolm X och Martin Luther King mördades och Maya gick från klarhet till klarhet vad gäller konstnärlig talang och intelligens. Och inte nog med detta: nu ska jag förkorta hennes historia ännu mer, för ett facit kan inte bli hur långt som helst.)

Maya Angelou gav ut sju självbiografiska böcker, som vissa kritiker surmagat påstår inte är helt sanningsenliga (precis som när Jan Guillous mamma blev arg för att romanen ”Ondskan” innehöll hittepå), och här har ni dem … så att ni kanske kan känna igen några av ledtrådarna i den påhittade läkarjournalen i lucka 19:

• I Know Why the Caged Bird Sings (1969): till 1944
• Gather Together in My Name (1974): 1944–48
• Singin’ and Swingin’ and Gettin’ Merry Like Christmas (1976): 1949–55
• The Heart of a Woman (1981): 1957–62
• All God’s Children Need Traveling Shoes (1986): 1962–65
• A Song Flung Up to Heaven (2002): 1965–68
• Mom & Me & Mom (2013)

Maya Angelou blev hedersdoktor på 30–50 (källorna är inte överens) universitet runt om i världen, och åkte ända tills hon dog omkring och höll föreläsningar överallt. Om jag föreläser mer än tio dagar på en månad, är jag halvdöd … så jag förstår inte hur hon bar sig åt. (Men nu slog det mig att hon kanske inte körde heldagsföreläsningar. Ah, så måste det ju vara.)

På baksidan av USAs quarter (en kvarts dollar) kan man sedan 2022 se detta!

Så hur är det att läsa Maya Angelou? Poesin har jag inte lyckats få tag på, som e-bok i Biblio finns ingenting och i Eskilstuna finns ett fåtal översättningar som det är kö på … så jag vet inte! Om någon av er andra har läst henne – berätta!

---

Tischadags! Plommonstopet drar en vinnare i … Eva-L! Och en till! Magganini!

Välkomna till lucka 21 – näst sista gåtan – i ottan den 21 december …

---

Oj, här kommer minsann embryo och talar om en tischa!

 

vilkcen snygg tetröja farran det säjer jag nu yo

takc jag vann den på lottenri

nä nu hittrar du på igen farran

nej jag var på julmarkcnad okcså köpte hela luciatråget fullt av lottrer: en hel julklappsskräkc full det säjer jag nu

yo

okcså nu har jag skraprat en melon tristlottrer

yo

okcså högsta vintern var en sådan här tetröja det säjer jag nu: blinkrande renar okcså tomtrar som nissrar bullerklang bullerklang

yo

den klär dej farran: blir perfekct på julbrasmorgonen

takc takc men jag tänkcte klä julgrannen i den

det blir en rikctigt gran jultröja det det säjer jag nu

kommer stå grön okcså gran i struvan

yo

---

Så … för att avsluta detta facit som är längre och bredare än en 1970-talsslips, kommer här en bild på det som alla tischavinnare får hemskickat om de mejlar mig adress och storlek!

 

25 kommentarer

Vad bra det gick i lucka 17! Det glädjer mig att Jossilurens-kommentatösen är tillbaka med sina mycket välkomponerade kommentarer som alltid avslutas med en välgrundad gissning. Tyvärr var det ju alldeles för enkelt, för ni såg glasklart genom mina formuleringar om fem böcker som letar efter en filmregissör.

Ninja i Klockrike är lite chockad:
– Asså, kan det ens vara så att jag får en liten, liten vibrafån idag. Det har aldrig hänt förut.

Och hakke var förvånad:
– Oj, jag tog det på första genomläsningen, utan att ha grubblat mig sömnlös eller läst båsets hjälpsamma lettrådar. Det har aldrig någonsin hänt förut, på heder och samvete. Ska jag nu behöva ägna dagen åt mitt vanliga jobb?

Hemul var också lite sömnlös:
– Sådär ja, en ny aktuell lucka. Bra att ha något att fundera på när man har svårt att sova.

PK likaså:
– Jag tror att jag anar något i fjärran. Men jag är för trött för att orka tänka idag. Sov dåligt. Men jag anar att något som inte är på riktigt, en berömd bluff?

(pigga?) kristina:
– HB är till Kungen som Jackson är till JRR.

Men den som fick mig att skratta högt var Christer, the Long Distance Personal Trainer:
– n

Lucka 17 innehöll text med ledtrådar som skulle leda er till en filmgigant: Rob Reiner (1947–2025), och tyvärr väldigt aktuell just denna vecka. Hans pappa var den superkända komikern Carl Reiner och mamman var hyllade skådespelerskan Estelle Lebost. Jag funderar på om lille Robert och syskonen Annie och Lucas liksom andra kändisbarn blev helt rubbade i Hollywoodmiljön – men för Rob Reiner eller t.ex. Ben Stiller verkar det ha gått alldeles utmärkt. (Robert Downey Junior hade det som bekant tufft.) Nepotism eller ej – skådespelarbarn blir ofta skådespelare.

Och nu kommer jag och min förbaskade avundsjuka in i bilden. När jag som litet barn umgicks med pappas kemistkolleger ”Vita Klister” (Christer i vit labbrock) och ”Klasse Plåtvante” (som hette Stålhandske egentligen) fanns ingen som helst längtan till en kemistkarriär; jag ville bara bli världsberömd skådespelerska. Min vilja räckte inte, för jag kom inte in på Dramatens scenskola och så var det inte mer med det eftersom ingen sa ”häng med på den här filminspelningen vetja”. Nää, ja ä inte bitter.

Under hela 1970-talet spelade Rob Reiner rollkaraktären ”Meathead” Stivic i tv-serien ”All in the Family”, som jag verkligen aldrig har sett en enda minut av. Men jag har hittat ett klipp som vi alla kan se för vår bildnings skull. (Publiken skrattar hysteriskt åt egentligen ingenting.) Tydligen var Rob Reiner utmärkt som skådespelare och tilldelades två Emmysar för rollen.

Så kom då karriärsteget som han blev mer känd för; under hela 1980-talet regisserade han utmärkta filmer som har satt ribban för vad jag upplever vara en bra film. Först kom ”This is Spinal Tap” (1984), som är en mockumentär och faktiskt oerhört rolig. (Och som har fått en uppföljare i år.) Sedan regisserade han de fem filmerna som figurerade i Julkalenderns sjuttonde lucka.

1986: Stand by Me, baserad på Stephen Kings novell ”The Body”.

1987: The Princess Bride, en fantasifilm med manus av William Goldman (som jag till min stora förvåning inte har sett).

1989: When Harry met Sally… klassiker med manus av Nora Ephron (där det är Robs mamma Estelle som har den famösa repliken ”I’ll have what she’s having”).

1990: Misery, skräckis baserad på Stephen Kings roman med manus av William Goldman (och Stephen Kings skrivmaskin hade verkligen ett ickefungerande N).

1992: A Few Good Men med manus av en annan favorit: Aaron Sorkin.

Förutom att Rob Reiner regisserade flera andra välkända filmer, tog han sig an många småroller (i Sleepless in Seattle t.ex.), producerade tv-serier (Seinfeld), deltog i politiska debatter, gjorde dokumentärer om samhällsfrågor och donerade miljarders miljoner till välgörande ändamål. Om man bryter benet eller drar sig undan offentligheten pga. en misslyckad frisyr eller kanske drabbas av böldpest – eller bara har massa tid över – kan man hänga på Youtube och se otalet klipp med Rob Reiner, som enligt alla inom filmindustrin var en hedersknyffel med gigantiskt socialt umgänge. Och så är han väldigt kritisk till Trumpen som president.

I söndags hittades Rob Reiner och hans fru Michele knivmördade i sitt hus i Los Angeles. Misstänkt för mordet är tragiskt nog deras son, som under åren har haft grava missbruksproblem. Nyheten om mordet fick Trumpen att på sociala medier fara ut med det värsta påhoppet på länge, skrivet i tredje person:

Ja, som ni ser: 42 000 personer gillade detta. Rysligt. När Trumpen på en presskonferens fick frågan hur han hade mage att skriva ovanstående svarade han:

– Nämen asså Rob Reiner blev på slutet helt galen, drabbad av ”Trump Derangement Syndrome”. Så nä, jag var inte på något sätt ett fan. Jag tyckte att han var väldigt dålig för vårt land.

Gulp.

Nu anar jag att ni vill se (om) några Reiner-filmer, så jag har tillverkat en tabell med hjälpande information om hur ni kan gå tillväga.

På Cineasterna (där allt som krävs är ett bibliotekslånekort) finns två filmer: ”LBJ” och ”The Truth Matters”. Utan någon tillgänglig streamingtjänst kan ni alla till den 4 januari 2026 i alla fall kasta er till SVTplay och kolla på ”När Harry mötte Sally …”. (Den där ellipsligaturen på slutet av titeln irriterar mig. Vad fyller de tre punkterna för funktion annat än att krångla till? Med detta sagt gillar jag ju ellipsligaturer väldeliga – men inte där.)

---

Film	Gratis om man  abonnerar	Kan hyras för ca 40 kr
This is Spinal Tap	Näe.	Apple TV, Viaplay, SF Anytime, Amazon Video, Youtube
Stand by Me	Näpp.	Blockbuster, Amazon Video, Rakuten TV, Viaplay, SF Anytime
Bleka dödens minut (The Princess Bride)	Amazon Channels	Blockbuster, Apple TV, Rakuten TV, Amazon Video, SF Anytime, Youtube
När Harry träffade Sally … (When Harry Met Sally…)	Tele2 Play, MGM Amazon Channel, SVTplay	Blockbuster, Apple TV, Amazon Video, SF Anytime
Lida (Misery)	MGM Amazon Channel	Apple TV, Amazon Video, SF Anytime, Youtube
På heder och samvete (A Few Good Men)	Viaplay, Tele2 Play	Amazon Video, Apple TV, Rakuten TV, Blockbuster, Viaplay, SF Anytime, Youtube

---

Nu ska vi dra en vinnare, och idag blir det minsann tre … bestämde jag mig plötsligt för. Prassel, razzel, trassel,

Dammråttan, AiP och Kråkan!

Välkomna till lucka 19 – nästa gåta – i ottan den 19 december!

---

Dagens embryo (tack tack tack) har alldeles väldigt speciella pepparkaksgubbar!

 

26 kommentarer

Hur ska man kunna se en deckarförfattare mitt i en förvanskad bibeltext, tänkte jag. Och såg lettrådarna ramla in och snöras ihop samt bilda ett snillrikt HB-nät.

Pysseliten får inleda facit med sin kommentar om geografi eftersom jag ju var en erkänt duktig geografiredaktör på NE och ju har skrivit helt bortitok:
– Men hörrni, till och med en dysdirektiker som jag reagerar på resan NER till Nederländerna från London. Landet ligger ju slightly norrut.

Jag skulle kunna hitta på att jag med NER menar meter över havet eftersom Nederländerna ligger på en absurt låg nivå. Men nej. Min dammiga geografihjärna hade placerat Storbritannien på en annan breddgrad!

AiP var rolig:
– Periodiska systemet förstår jag mig inte på så jag vill hellre ha ett annat.

Kaffeflickan hade liksom HB en favoritlärare:
– Jag hade en gång en favoritlärare som inspirerade mig till att söka en ingenjörsutbildning. Inte hjälpte väl det när jag nu försöker traggla mig igenom periodiska systemet. Bortsett från det där med ädelt, förstås.

Leda ledtrådade bra i den sena kvällen:
– Så här dags kan det avslöjas: detta dystra drama får en ståtlig final, när vår strävsamma HB i sista akten valsar ut hand i hand med Jane Austen! I tre delar!

Kråkan har nog ingen ledtråd här, men det lät så trevligt!
– Bekvämt bakåtlutad på läktaren i en sky av saffran somnar jag i kväll. Det är bättre än diket. Jag hör svaga snusningar och lite snark från flera håll.

Här har vi Hemlisbloggaren i lucka 15! Eller i sitt arbetsrum kanske.

Phyllis Dorothy [P.D.] James (1920–2014), eller Baroness James of Holland Park, blev allmänt känd när hennes deckare om poeten Adam Dalgliesh (namngiven efter en favoritlärare) slog igenom någon gång på 1960-talet; som tv-deckare sändes just dessa en masse på 1980-talet. Då varken läste jag Dalgliesh eller kollade på honom på tv eftersom jag var ute och rullade hatt och körde på tentor mest hela tiden.

P.D.:s barndom med två yngre syskon var erbarmlig och präglades av att modern hade dåliga nerver (som det hette), och togs in på mentalsjukhus ungefär 1935. För att familjen inte skulle duka under eller splittras, hoppade P.D. av skolan när hon var 16 år och jobbade liksom sin far på det brittiska skatteverket och därmed bidra till familjens försörjning. Pappan, den buffeln, ansåg för övrigt att kvinnor inte hade på högre lärosäten att göra.

Hon jobbade, jobbade och jobbade och utbildade sig samtidigt till sjuksköterska så att hon kunde göra en insats under andra världskriget. I samband med detta, träffade hon sin blivande man – läkaren Connor White – som efter kriget fick svåra psykiska problem och dog 1964. Phyllis Dorothy lämnades då ensam med två döttrar – men hon visste ju sedan 16-årsåldern hur man försörjer sig bäst.

Det konstiga i mina ögon är att P.D. James debuterade redan 1962, när hon borde ha varit fullt upptagen med att klippa navelsträngar: de två döttrarna var då 20 respektive 18 år, och dessutom måste hon på något sätt ha tagit hand om sin sjuke make, som var inlagd på institution – varifrån han flertalet gånger rymde. Men så hittade jag anledningen till att hon på något sätt lyckades skapa enorma textmassor, debutera, bli berömd och ta emot priser mitt i bedrövelserna: det var ju makens föräldrar som tog hand om döttrarna!

När hon började skriva (kl. 05 varje morgon) i mitten av 1950-talet använde hon sig av de miljöer som hon kände så väl för att hon hade jobbat med

• tramsig byråkrati i största allmänhet
• problem vid NHS
• intriger på skatteverket
• brottsbekämpning vid Storbritanniens inrikesministerium.

Inte förrän hon var 59 år pensionerade hon sig från kontorsjobben för att bara skriva hela dagarna och dessutom njuta av att Dalgliesh blev en sådan megahit.

Romanen ”The Children of Men” (1992) som äger rum i en dystopisk värld år 2021, filmatiserades 2006 (utspelas 2027) och är ytterst sevärd. (Children of Men på imdb.) Huvudrollen spelas av Clive Owen, som faktiskt är lång, mörk och snygg.

Förutom deckar-Dalgliesh har P.D. skrivit ett par mysterieböcker med huvudpersonen Cordelia Grey och en pastisch på Jane Austen: ”Death Comes to Pemberley”. (Låter ju lite Julkalendrigt.) Den sistnämnda blev en tv-serie som jag gärna skulle se, men inte har lyckats nosa fram trots att det finns en miljard streamingtjänster.

Här finns en trevlig dödsruna som innehåller mer information om hur otroligt aktiv P.D. James var ända tills hon dog. Själv orkar jag varken debattera, engagera mig inom politik eller verka för fred och rättvisa i världen eftersom jag är strängt upptagen med att spela basket och göra Julkalendrar.

---

Nu ska vi dra en vinnare! Och eftersom tischorna verkligen finns i verkligheten, kommer ni att få dem hemskickade före jul, så det så. (Bild på underverket kommer endera dan.)

Två lappar ur Plommonstopet får det bli denna kväll!
Ettan kommer …. Kaj!  Tvåan kommer … Pysseliten! Häpp!

Välkomna till lucka 17 – nästa gåta – i ottan den 17 december!

---

Idag hade jag TVÅ embryoalster att låta er njuta av här under strecket, men eftersom jag plötsligt hörde Roger Moore prata i slutet, måste det bli den här!

grodnatt farran

vi var visst ute okcså gykclade igen embryo

ja helt omöglig lukcra det säjer jag nu

yo

lika bra att sovra på saken

yo

mitt namn är blund john blund det säjer jag nu

yo

39 kommentarer