Hoppa till innehåll

Etikett: lifvet

Översättning och slagsmål

Åker ni skidor i fjällen? Trängs ni på bussen i Nacka? Går ni på fest i Lund? Eller sitter ni jättestilla i Eskilstuna?

Bild ur Aftonbladet. (Det handlade dels om förarbrist, dels om felberäkningar. ”Vi har inte fått några restriktioner från Smittskydd Stockholm, säger Andreas Strömberg, på SL:s presstjänst.”)

Sedan i november har jag översatt ett gigantiskt utbildningsmaterial åt Socialstyrelsen. Det handlar om medicinsk terminologi i en termbank som heter Snomed CT. Den finns här, och ser till alla alla patientjournaler i världen förstår varandra, oavsett språk. Jag tänker att jag är en bokstavsmusketör i dessa tider hjälper sjukvården med det jag kan … (Om man är intresserad finns en pdf-guide här, men den är lite svårgenomtränglig.)

Det gör att jag om dagarna sitter så rysligt stilla i vårt pörte, förlåt château, att lifvet faktiskt är sig väldigt likt, virus eller inte virus. Imorrn eftermiddag ska jag tydligen till tandläkaren, vilket låter oerhört spännande. Kommer de att svara på alla mina frågor? Har de ännu fler handskar och visir än vanligt? Får jag beröm för mina tänder utan en enda lagning eller bara påpekande om att framtänderna står ut?

Igår var jag inne i en matvaruaffär och köpte kasjunötter och frågade då – som alltid – hur det går med allt. En expedit berättade att det nyss hade varit slagsmål om toapapperet:

– En farbror kom och tog de tio sista paketen. Då kom en liten gumma med rollator fram till honom och sa ”kan jag få ett paket, för jag har inget papper kvar hemma” och då sa farbrorn nej. Då kom andra och skulle hjälpa till och så blev det slagsmål en liten stund. Men farbrorn gav sig inte. Jag försökte prata med honom men han ba nääää.
– Vilken skitstövel! sa jag.
– Ja. Fast då bytte jag med den som satt i kassan. När han kom fram och skulle betala sa jag ”tyvärr, man får bara köpa tre paket åt gången”, och då lydde han.
– Blev han arg och ville slåss igen?
– Nej, han bara trodde på mig. Och den lilla tanten råkade stå precis bakom honom i kön, så när hon skulle betala tog jag fram ett paket och gav henne. Karma is a bitch.

Det om detta! Hur har ni det?

Tjugoåringen i Lund berättar att det är vår, men blir avbruten.

Avslutningsvis – för er som inte har trillat över detta redan: Hitler är upprörd.

Share
26 kommentarer

Äventyr, upptäckter och lite blod

Vad händer när man är van vid att ha fem–sex barn i huset hela tiden och plötsligt har blott ett? (Som nästan inte ens är ett barn längre – den där lillen som var ”Treåringen” när jag började blogga på lotten.se är numera ”Sextonåringen”.)

För det första har vi fått beställa en mindre soptunna eftersom det ekade tomt i den vardagsrumsstora.
För det andra ligger saker liksom kvar där man lade dem nyss; min strumplåda är full av strumpor numera.
För det tredje är det ingen som tömmer diskmaskinen – det gjorde alltid nån annan förut.

Men den största skillnaden är att jag kan ta mig för saker lite spontant och utan eftertanke, t.ex. att

  • ta ett senare tåg hem än planerat
  • gå ut mitt i natten och spela basket
  • jobba som volontär på en kulturbiograf
  • granska sådant som jag har varit hemmablind inför i två decennier
  • spela Beatles eller Vivaldi på högsta volym utan att först hålla en föreläsning om nyttan och bildningen med just dessa två musikskapare.

Nu brinner förstås allmänheten av längtan efter en utförlig, lite för lång bildrapport från de senaste dagarna …?

Varifrån kom denna trasa och hur länge har den i nytvättat skick sett ut så här?
Och vem i hela friden har varit så gullig och virkat kanter på den? Min mormor gjorde alltid det, men hon dog 1991 och så gammal kan trasan väl inte vara?
PLÖTSLIGT dog tygblöjorna som vi investerade i 1992. De har sedan 2004 används som skultrasor och handdukar, men sedan oktober 2018 ser de ut så här allihop! Mysko!

Efter att inte ens under pistolhot ha kommit på annat än ”vadsomhelst” till min egen önskelista, dök dessa fyra ting upp som måste-genast-ha-saker.

Jag fotograferade listan och skickade den till alla barnen, som genast kontrade med att de redan hade köpt alla julklappar redan. Jädra ungar till att ha fallit långt från sitt äppelträd.

Äventyr 1

Sent igår kväll var det 20 °C och jag gick därför på en kort promenad i shorts. Min djefla man lider av en bajs-i-lövhögar-fobi, så när jag promenerar med honom får jag inte göra så här:

Lyckan visste inga gränser. Och inga bajskorvar lade jag mig i! Jag gick småtrallande hemåt igen och fann utanför dörren att jag

  1. var utelåst eftersom Sextonåringen och Den djefla mannen vet att man måste låsa när man släcker för natten
  2. måste ha tappat både dörr- och bilnyckeln i lövhögen
  3. hade en synnerligen jättedöd mobiltelefon.

Jag tog med mig en räfsa och gick sur som ett åskmoln i Ruhrområdet 1977 tillbaka till lövhögen och letade.

En väldigt användbar liten cykellampa hade jag med mig att lysa med. (Mobilen var ju död; bilden tog jag med en liten, gammal digitalkamera som jag ofta har med mig som vore jag en spion.)

Inga nycklar hittade. Jag gick hem och hämtade cykeln och cyklade hela den väg som jag hade promenerat. Inga nycklar. Hem igen och kasta stenar på Sextonåringens fönster.

– Men mamma hur blev du utelåst?
– Jag tappade nycklarna i en lövhög.
– Vad gjorde du i lövhögen?
– Lekte.
– Men mamma! De är ju fulla med hundbajs!

I morse gick jag upp i ottan och tog räfsa och cykel och åkte iväg till lövhögen igen.

Och si!!! Där låg de och gömde sig! Utan hundbajs!

Äventyr 2

Jag var ute och körde bil, när jag långt bort i fjärran såg en väldigt berusad man (som vi förr kallade a-lagare) i röd jacka som hade förvirrat sig ut på körbanan på en 70-väg, och som inte kunde resa sig upp utan vinglade än hit, än dit. Hans polare stod på trottoaren och bara tittade på honom.

– Pruttkorvar! Nu ska jag hjälpa till! sa jag högt och tvärvände bilen.

Men oj, så fel jag hade. Och så vansinnigt tokigt jag drog slutsatserna just denna eftermiddag.

A-lagaren var inte alls en a-lagare utan en prydlig, nykter dam i röd kappa. Polarna var inga polare utan helt ovidkommande människor som gick med ryggen mot damen – så långt från henne att de inte hade haft en chans att upptäcka något mankemang.

Damen hade stupat på näsan och slagit sönder både den och en glasbehållare med mjölk så att alla hennes nyköpta veckotidningar var dränkta. En kålrot hade hon i handen också – en kålrot som dröp av både blod och mjölk.

– Jag har inget papper (nån klant hade städat bilen!), men ta den här strumpan och håll mot näsan så kör jag hem dig.

Sa jag och tänkte ”den där strumpan måste ha legat i bilen i ett par år”.

Damen, kappan, veckotidningarna, kålroten och den blodiga strumpan.

Nej, nu har jag inte tid att sitta här – jag måste gubevars tömma diskmaskinen!

Share
41 kommentarer

God fredag!

Här ligger jag med skorna på – under täcket i den äktenskapliga sängen.

Sicken en Pippi Långstrump, liksom.

Det brukar jag förvisso inte göra, men si jag for som en skottspole hit och dit hela dagen så att läsglasögonen immade igen och så fick jag så ont i knäna att jag knappt orkade stappla uppför trappan och så föll jag ner i sängen och somnade – och på något sätt lyckades jag dra täcket över mig som vore det natt och alls inte sen eftermiddag.

Detta meddelar jag på detta sätt eftersom det är det enda jag hinner skriva innan jag måste iväg och jobba som volontär på en ideellt driven biograf här i stan. Hela den första veckan som blott enbarnsfamilj for iväg som en ödla i en flottpanna och idag har äldste sonen (han den där Tjugosexårige Erik som bor i Lund) klassåterträff här i huset, så nu är det fullt med folk i pottan igen.

Och hur har alla andra det?

  • Har ni röstat?
  • Har ni lagat fredagsmys?
  • Har ni städat och piskat mattor?

(Såna här frågor ställer man sig när man inte längre måste snyta ongarna, laga/jaga overaller, laga mat till Orsa kompani eller ens byta däck på bilen.)


Nu kom jag på en sak! Hilfe!

Jag undrar när den här upphittade läskflaskan producerades. Det står inget datum på den – länge sedan är det som den var i ropet.

Funnen i en gammal stuga. Alla oooo:ade och ahaaa:ade och imponerades storligen.

Jag mejlade raskt Carlsbergs Bryggerier (dit Apotekarnes hör), men kan in tänka er vilket icke tillfredsställande svar jag fick …

Hej Lotten
Vad spännande! Vi har undersökt i våra arkiv nu och vi kan tyvärr inte hitta denna typ av information.
Mvh Anna Anderberg

Share
28 kommentarer

Undergången är inte nära!

På tre dagar fick jag vara med om tre positiva saker som trots vintermörker och mänskliga krångelpottor fick mig att utbrista:

– Det finns hopp om livet! Se framtiden an!

Det är förvisso på sina håll fortfarande helt galet i världen och Trumpen är fortfarande president och den vackra, kalla snön ska visst bara få ligga kvar i ett par, tre dagar till. Men:

1.

I torsdags när vi sände Vi i femman i radio var jag som vanligt domare. De två lagen som tävlade var så oerhört gulliga mot varandra att jag höll på att adoptera dem på studs och sedan började jag nästan gråta när ena laget till slut vann med en ynka poäng. Men inte föll barnen i korinter, inte:

– Men alltså guuud vad ni är duktiga!
– Men ni då! Ni kan ju svara på nästan allt!
– Det här var jättekul!
– På den och den frågan, så kunde jag svaret men du tröck snabbare.
– Oj … förlåt.
– Nej, jag menar: vad snabb du var! Jag hann inte! Jag vart jätteimponerad!
– Tänk om man kunde få vara med i Vi i femman varje år.
– Och tänk om vi kunde tävla mot varandra då!
– Vill nån av er ha det sista i min Festis?

2.

Jag var och käkade raw food tillverkad av ”Fika by Anna” här i Eskilstuna. Och såg den här informationen i lokalen:

– Hallå Anna! Det där kan ju inte på några villkor funka! Hur går det ihop med tanke på allt svinn?
– Inga problem. Sedan jag öppnade förra sommaren, har det bara hänt en enda gång att någon har smitit från betalningen.
– Va?
– Japp. Det var en familj. De hade inte ätit upp heller, så de kanske tänkte “äh, om man inte tycker om det man har tagit, måste man nog inte betala”.
– Det var som tusan. Eller som faaan, förresten.

3.

Schweizerosten som är vårt gatunät bjuder på ständiga överraskningar och trafikstockningar som är kusiner med Stockholms innerstad vid femsnåret på eftermiddagen. Man rör sig per bil så långsamt framåt att det inte ens är olagligt attt sms:a vid ratten.

(Don’t try that at home, kids. Jag tolkar lagen lite som jag vill.)

Men vet ni vad som hände idag? Blixtlåskörningen funkade! Två köer från två håll körde med perfekt tajming varannan in när alla skulle samsas om en liten flaskhals till vägstump!Med andra ord:

Tintin är inte förskräckt. Bara väldigt förvånad.
Share
67 kommentarer

Den sämsta filmen någonsin och annat dåligt

Som filmnörd har jag kommit att se en och annan kass film. Men fan vet om inte kvällens tittande (via Netflix, keep away everybody) tar priset. Den var nämligen så dålig att jag inte ens kunde skratta åt hur kass den var.

Härmed delas betyget ”döskalle” ut till Stepbrothers, vilket ju är ett lika moget betyg som hela manuset. Sicket skräp. Om en amerikansk film är riktigt jädra bedrövlig får man se minst

  1. en pung
  2. en prutt
  3. en spya.

Ergo Step Brothers.

Under filmen kämpade jag emot flyktinstinken. Jag hämtade mer te. Jag tog fram glass till alla. Jag gick ut med sopsäcken. Jag tog in dynorna från altanen. Jag tömde allas vinglas. (I slasken, mind you.) Jag gick på toa och spelade Wordfeud. Såg att jag kunde lägga bästa lägget ever – bara inte motståndaren tog min plats.
Självklart tog motståndaren min plats och lade SKUTTA utan att ens använda trippeln. Jag hämnades genom att en stund senare lägga favvo-ordet på ett helt annat ställe för inte alls lika många poäng. Men i alla fall. Eh.

Bittert och bistert placerade jag mig själv i högläge med min krossade menisk på detta sätt och begrundade lifvet och vädret.  (Bilden togs tidigare i veckan när vädret var bättre. Men så här sitter jag ganska ofta, jag och mitt knä.)

TENS-apparaten har jag fått låna av kommentatösen Ninja-Malin, och den liksom suddar ut smärtan som trolleri.

Sedan skulle vi äta melon.

Ni vet hur en vattenmelon är det nästan godaste i hela världen? Särskilt de genetiskt förädlade som inte har massa stökiga fortplantningskärnor som stör? Och hur en kall melon en (någorlunda) varm sommardag kan vara det bästa i hela vida världen?

Okej, tänk er istället hur man med en vass kniv skär den här femkilosmelonen mitt itu, och hur en stank värre än från det sura köttet i Utvandrarna sprider sig i köket?

Så här såg den ut vid öppning: hålig. Och rutten.

Så nu förstår ni: det är bara att ge upp och bete sig som en femåring.

(Varning för känsliga tittare: jag regisserades av barnen.)

Share
47 kommentarer

Tvättstugan

Jag och min djefla man har klantat till det ett antal gånger i lifvet och det bästa är faktiskt att bara rycka på axlarna och gå vidare. Vi har

  • glömt att adressändra
  • saltat saffransdeg
  • anlitat en billig flyttfirma
  • krockat med bilen, fast bara lite
  • klippt barnens frisyrer själva (vilket gör det nästintill outhärdligt att titta på vissa annars utmärkta barnbilder)
  • föreläst under enorma förkylningsbesvär och nyst på samhällsbärare som kunde påverka BNP.

Nu har en av mina väldigt unga kompisar blivit lite vuxen, tagit banklån och köpt och flyttat in i en lägenhet med stuckatur, högt i tak och trägolv samt festlokal som man kan hyra. Men vi var med under hela processen med mäklare och visningar i blåa tossor och allt.

– Oj, vad vi ska ha party här! sa jag på första visningen och anade inte förrän en stund senare att jag kanske inte är den direkta målgruppen för party just här, bland ungdomar liksom.

Föreningen är välskött, ekonomin ser toppen ut, säljaren visade stolt upp festvåningen och alla klappade vi händer av förtjusning när vi gick på den knarrande parketten.

Men inte en enda gång tänkte vi:

– Undrar hur det ser ut i källaren där tvättstugan finns!
– Ja vad intressant förresten – tvättstugan måste vi ju kolla på!
– Ooh, ja, tvättstugor är det bästa som finns!

Den trevliga säljaren sa:

– Alla i de andra sex lägenheterna [som är större] har egna tvättmaskiner, så jag har fått ha tvättstugan heeelt för mig själv!

Och vi tänkte bara:

– Yay!

Och så berömde vi parkettgolvet en gång till. Klantigt är bara förnamnet. Men i fredags när flyttlasset äntligen gick, snubblade vi ner till källaren för att leta efter ett förråd och den där tvättstugan. Det första vi stötte på var en ganska påträngande källardoft. Well, well, i tvättstugan är det ju säkert varmt och torrt, tänkte vi. Och så hittade vi den.

tvattstugan
Aha … Hm. Hoppsan. Tvättmaskinen står på fyra bitar tillklippt hallmatta.

– Vad kallt det är! sa jag.
– Men vad det blåser! sa jag sedan.
– Varfö… men … koll… det här var ju … mumlade jag slutligen.

bladkallt
De två fönstren var öppna och löven blåste rakt in i tvättstugan som om någon stod med en lövblås utanför.

Jag lyckades med stor möda stänga det vänstra fönstret, men det högra hade slagit sig så att det var stört omöjligt att få igen. Men det gjorde inte så stor skillnad.

fonterintebra
Jahaja, englasfönster, där ser man. Precis som på Louvren.
avlopp
Tvättmaskinens stora rör pekade lite snett, men torktumlarens lilla slang gick i alla fall rätt. (Jag rättade till röret varsamt som vore det ett litet barn.)
betong
“Den murade väggens krackelering bidrar till den rustika känslan.”
tvattmaskin
Det här är en Miele Professional WS 5445 (MC13), som av utseendet att döma har några år på nacken.
mielebeskr
Japp, så här ser bruksanvisningen ut. Men Miele har ju gott rykte och håller länge?
byk
Oh så trevligt: ett blått betongbadkar – eller kanske ett bykkar?
mieletumlare
Tumlaren är nog bara kanske tio år gammal eller så, men gissa om luddfiltret var rent. Nej! Någon ska dö!

Det sista vi gjorde denna inflyttningsdag var att inspektera de tre små torklinorna som hängde i taket, för på dem fanns det lite pynt.

haironastring
Jättefint!

Tvätten kommer kanske inte att torka i rödaste rappet, men den kommer i alla fall att lukta fräscht eftersom fönstret ju inte går att stänga.

tvattstuga
Det var ju ungefär så här jag hade tänkt mig att tvättstugan skulle se ut.

Min kompis tycker däremot inte alls att hon var klantig som glömde att inspektera tvättstugan. Igår ryckte hon bara på axlarna och sa:

– Äsch, det går nog bra det här! Fast det där luddfiltret måste jag prata med någon om.


Det här blogginlägget publicerades redan i höstas, men var lite för ickeanonymt, så jag tog bort det så att min kompis inte skulle råka illa ut. Nu har hon vant sig vid tvättstugan och blivit bundis med alla i bostadsföreningen. Och tvättmaskinen går bra.

Share
51 kommentarer

Men … vad det händer mycket just nu …

1.
Ursäkta. Men. Vad faan är ett ”mineralpuder” som alla tydligen bör använda för att slippa kritiska artiklar i Aftonbladet? En googling säger att det är av 100 % naturligt ursprung, ”formligen smälter in i huden och är … ”lugnande”!

mineralpuder
Ojojoj vad jag har försökt sudda ut varumärket, osponsrad som jag är.

Är min hy upprörd? Vad mer känner jag inte till om den verkliga världen? Jag som trodde att jag tillfredsställde alla lagom mycket med min mascara. (Den där borsten med svart kladd, ni vet.)

Det måste ju vara hemskt mycket viktigare med artiklar om mirakelkurer för trassliga knän, kass hoppspänst samt hälpaj och lårmuskelförtvining?

2.
Artonåringen åkte iväg på klassresa till skogen. Han visste att man skulle ha med sig egen mat, att de skulle sova utomhus, att det förmodligen skulle regna samt att inga vuxna skulle vara på plats.

oskarskogenHan kom hem efter 36 timmar och konstaterade med lugn röst att det förmodligen var ”det värsta han hade varit med om”. Det hade regnat, han hade glömt dricksvatten, han hade sovit blott tre timmar och blivit utskälld av en tjej i klassen som tyckte att han inte skulle ha glömt sitt dricksvatten. Alla andra hade lekt sanningslekar och druckit öl och han hade trivts som en fisk i en med sågspån strödd cirkusmanege.

3.
Sextonåringen – som ideligen blir uttagen till än det ena, än det andra – åkte iväg på ett distriktsbasketläger där hon inte kände en enda kotte. Hon kom alldeles för tidigt till sporthallen i Nyköping och fick roa sig på egen hand.

moa_nykopingHon ringde efter första matchen hem … och strålade:

– Jag gjorde alla lagets poäng i första halvlek!
– VA? Du gjorde VAD? Det är ju alldeles fantastiskt!
– Ja! Efter första halvlek låg vi under med 24–1!

4.
Tjugofyraåringen mår bra. Jag har verkligen inget annat att rapportera. Senaste sms-bilden från honom ser ut så här – när han hade träffat en numismatiker:tvakrona

5.
Jag har (som vanligt, bör påpekas) klippt håret på Trettonåringen. Och nu är hans liv slut. Han kommer att döden dö för att håret plötsligt är fult och inte alls som förut. (Han har förstås fel; ungen är naturligtvis vackrast i skolan.)

6.
Tjugoettåringen har en fullständigt hopplös uppgift i skolan: hon ska skapa ett datorspel i ett visst programspråk som ingen behärskar och allt blir bara fel och nu har hon suttit med uppgiften i fyra dygn i sträck. Tacka vet jag grammatik, där fattar man ju i alla fall reglerna.

7.
Vi har köpt ny spis.

gammalspis
Gammelspisen, som egentligen aldrig har fungerat sedan vi köpte den runt 2005. (Bilden tog efter att jag hade bänt bort golvlisten och släppt lös all skit bakom.)
spissladdar
Alla som hängde i förra kommentatorsbåset vet att det här var den kritiska punkten. Skulle det funka? Är nolledaren ens inkopplad? (Skogsgurra sa jaaa.)
nyspisen
JA! Den nya spisen är inkopplad – och den till och med funkar!

Den nya heter QSI7134W och är ett muskedunder med spoilers och extralysen, automatisk rengöring, varmluft och inbyggd termometer och en något bucklig baksida. Kanske har nån i ilska sparkat på den, kanske har den bara trillat omkull i fyllan och villan. Hur som helst har bucklorna sänkt priset från hutlösa 14 000 till det nästan normala 5 000 kronor, så vi är så glada så.

8.
Spanjoren mår bra och tar snart körkort och har nästan fått fast jobb och nästan blivit uttagen till svenska landslaget i en helt annan sport än basket.

juliandrive
Detta är min femte körkortselev. Julian ska försöka hålla koncentrationen trots att hans svärfar sitter i baksätet och … har sig.
Share
67 kommentarer

En lärorik livsresa: Tjugoettåringen har ordet!

För nästan prick ett år sedan skrev jag inlägget ”Utbildning i kringelikrokar och karriärskiften?” för att jag ville att kommentatorsbåset skulle fyllas av bevis för att det faktiskt går att plugga lite här och där alternativt inte plugga alls och fara omkring som ett rö för vinden och ändå överleva och vara glad.

Det hela handlade om den dåvarande Tjugoåringen (vilket jag inte talade om), som var vilsen och olycklig och inte visste vart hon skulle ta vägen eftersom hon faktiskt hade hamnat helt fel trots att hon bodde med brorsan, den dåvarande Tjugotvååringen, i en perfekt lägenhet i Lund och dessutom gick på en utomordentlig utbildning som skulle ge henne en rejäl civilingenjörsexamen.

Men det var ju inte alls perfekt, rejält och utomordentligt. Det enda hon gladde sig åt egentligen var basketaktiviteterna i Eos och fästmannen (ergo ”spanjoren”) i Helsingborg. Men vad tusan – hon får förstås berätta själv vad som hände sedan! I give you: Tjugoettåringen – Ida Bergman – the survivor! (Med mina irriterande avbrott här och där. Men det ska vara precis så; mammor avbryter och är irriterande.)


 

”För ett år sedan gav jag mig ut på mitt livs resa. Jag menar inte bildligt eller själsligt, utan en faktisk resa med flygbiljett, tungt handbagage och portionspack med tvättmedel. Så här var det …

ida_barcelona
Jag är den blonda på första raden, strax ovanför N:et.

I augusti 2014 åkte jag och tio andra basketfrälsta svenskar till Spanien för att tillsammans med 100 andra internationella basketungdomar volontärarbeta under det största som finns: basket-VM. Min packning bestod inte bara av solkräm, tunna t-shirtar och ett spansk-svenskt lexikon, utan också av övningsböcker i linjär algebra, svarta jeans och blossande ångest. Direkt efter VM-finalen, skulle jag nämligen åka tillbaka till ingenjörsstudierna på LTH i Lund och katakomberna i E-husets källare.

Jag njöt av volontärsresan, trots att kosten till stor del bestod av vitt bröd, mat indränkt i tomatsås och tunga pommes frites. (Eftersom min fästman är spanjor, kan jag bestämt hävda att maten vi bjöds på var undermålig på alla sätt. Spansk, vällagad mat på bra råvaror är det bästa som finns i matväg.) Vi fick se världens bästa basketspelare in action och skröt hejvilt om upplevelserna genom sociala medier. Tyvärr kan jag inte visa upp några bilder från matcherna; jag tog nämligen inte en enda bild på spelarna, trots att jag flera gången både fick chans och tillåtelse att göra det. Vissa saker behöver man helt enkelt inte skryta om, det är själva upplevelsen som betyder något.”

ida_boll
Inte en basketspelare så långt ögat når.

Jag – mamma Lotten – avbryter lite med att stånka över att avkomman trots indoktrinering och upppfostran tror att man kan uppleva saker utan att dokumentera allt noggrant. Förlåt, fortsätt nu Ida:

”Nåväl. Trots att jag njöt av resan, låg det hela tiden en molande sorgsenhet över mig. Snart skulle vi åka hem till Sverige och skolan skulle sätta igång.

Min spanjorfästman hade till hösten 2014 fått både jobb och spelarkontrakt i Eskilstuna, så jag skulle inte bara återvända till programmeringsstugor och hopplösa matematikprofessorer i Lund, utan dessutom till en liten bubbla av ensamhet. Jag skulle återvända till en tillvaro där jag försökte räkna ut hur långt i utbildningen jag skulle komma utan att klara en enda programmeringskurs, och där unga, osäkra män flyttade på sig när jag satte mig bredvid dem.

Jag längtade efter det där som min storebror och min pappa hade berättat om: om att inte kunna slita sig från universitetsområdet trots att dagen är slut, att ta på sig tunga uppdrag trots tidsbrist för att det är så förbannat kul, och att virka vänskapsband som räcker livet ut.

Inget av det där kände jag.

Prick 17:01 efter dagen sista föreläsning placerade jag rumpan på cykelsadeln och cyklade hem så fort jag kunde, jag var på prick två fester under hela året och gick hem strax efter halv elva båda gångerna, och jag tillbringade prick hela helgerna i baskethallen om jag kunde. Jag trivdes i Eoshallen, men inte i datorsalen eller på studentpuben.”

Ursäkta. Lotten här. Nu måste jag avbryta igen. Slabb och stök och sena onsdagskvällar på pub är ju und… Förlåt, ordet är ju inte mitt:

”Hursomhelst, vi tar oss tillbaka till resan. Bland dessa volontärmänniskor trivdes jag — jag engagerade mig i diskussionsgrupper för coacher under kvällarna, spelade mig till semifinal i en 3×3-turnering och ställde mig framför alla hundra volontärer och höll både tal och presentationer. Än idag hyser jag otroligt starka känslor för ett dussin av dessa 100 volontärer, och jag kan ärligt säga att några av dem är lika viktiga för mig som några av mina vänner som jag känt i ett decennium. Så här skulle det kännas att leva! SÅ HÄR känns det att leva!  En dag, någonstans i Barcelona, insåg jag, varken plötsligt eller tvärt, att den här resan var bland det bästa som hänt mig.

Vilken förbryllande känsla.

Den kvällen ringde jag min ömma moder för dyra utomlandssamtalspengar och grät. Jag förklarade att jag hade bestämt mig för att hoppa av plugget i Lund — eller begära studieavbrott som det egentligen heter — och flytta tillbaka till Eskilstuna tillsvidare. Jag skämdes för beslutet. Att lämna fantastiska Lund och underbara basketklubben Eos och åka tillbaka till Eskilstuna och börja om på ruta noll.”

Lotten här igen. Sorry. Jag frågade Ida lite oroligt nu vad jag svarade i telefonen, för att som t.ex. mina föräldrar säga att det är för dyrt att prata i telefon från utlandet kan jag väl inte ha sagt? (Under mitt high school-år i USA ringde jag hem en gång – på julafton.) Men sa jag något vettigt till Ida?

”Du sa något i stil med att det skulle kännas dåligt en tid framöver, men att alla i min närhet tyckte att jag gjorde rätt och att det var rätt beslut och att ingen i Eos skulle bli arg på mig och att det var jobbigare för mig än för omgivningen. Vilket ju var sant!

Men själv svor jag bara åt mig själv, där jag var i Spanien: Själviska himla bortskämda prestationsprinsessa!, tänkte jag om mig, jag är så mesig och vek och dålig och fan och hans moster! Jag låg alltså i en trång och spansk och knakande våningsäng och grät över att jag hade bestämt mig för att börja leva.”

idatummeupp
Ida och volontärlivet.

Förlåt, nu avbryter mamma Lotten igen. Ungefär i den här vevan var jag i Lund och när Ida väl hade beslutat sig för att hoppa av Lundastudierna, släppte jag allt jag hade för händer och glömde i villervallan att ta hem hennes prylar eller fundera på hur storebrorsan skulle klara sig. (Alldeles utmärkt, skulle det visa sig.) Åter till Ida:

”Åter i Sverige och åter i Lund. Jag rafsade ihop skor, plastdjur (jag är en hängiven Schleich-samlare) och hörlurar och sade upp mina coach- och matchstatistikuppdrag i Eos. Sade hejdå till mina vänner i klubben, kramade min älskade lundastorebror hejdå på en regnig tågplattform och åkte tåg i 4 timmar och 26 minuter.

I Eskilstuna möttes jag av övriga syskon, en just då skäggig spanjor och mina föräldrar.”

Skärmavbild 2015-08-26 kl. 23.22.05

”Här stod jag, i cementstaden jag vuxit upp i, och var tillbaka på ruta noll. Eventuellt ruta minus ett. Jag hade varken en utbildning att gå till, ett jobb att gå till eller en egen bostad att gå hem till. Jag var återigen arton år och hade just tagit studenten och bodde hemma hos mamma och pappa. Jag hade backat två år och den enda skillnaden var att jag som tjugoåring hade hittat mitt livs kärlek och att jag visste att det är skillnad på Java och java (men vad det är för skillnad kan jag inte för mitt liv förklara).

Så såg livet ut i prick tre veckor: -lös på de flesta sätt. Men, så kom den berömda vändningen. Plötsligt slutade motvinden att trassla mitt hår till tovor, och förvandlade sig till en lätt, medföljande höstbris. Det kändes som i Tranströmers C-dur.

I oktober fick jag ett jobberbjudande.

Och så ett till.

Och ett till.

Och så ett annat jobb — ett skribentjobb som blev ett redaktörsjobb — och plötsligt var det april och jag hade en två TRE deltidsjobb. En månad senare fick jag fast halvtidsanställning som receptionist, jag arbetade för Svenska Basketbollförbundet med en hel rad projekt och jag hade dessutom sökt en spännande treårig distansutbildning och som grädde på moset, tillsammans med min spanjor fått erbjudande om hyreslägenhet ett stenkast från tågstationen.”

Skärmavbild 2015-08-26 kl. 23.22.38

Förlåt, nu måste jag snyta mig. Fortsätt, Ida!

”I augusti förra året var jag olycklig och ångerfull över mitt vägval i livet. Jag var uppriktigt sagt ledsen, sådär ledsen så att man känner sig förkrympt och oviktig.

I september förra året var jag lycklig över att äntligen ha hittat rätt umgängeskrets och jag fattade ett beslut som skapade en stor storm i mitt ganska välfungerande liv, och tittade avundsjukt på alla runt omkring mig som hade hittat precis rätt i livet.

I oktober förra året var jag arbetslös, studielös, egen-bostadslös och till knäna doppad i helvetesjävlaskit. Jag var precis i den situation man inte vill vara när man är tjugo år gammal.

Ett drygt halvår senare satt jag på anställning, bostadskontrakt och förväntan.”

brannboll_bergman
En nytagen familjebrännbollsbild får illustrera idyllen.

”Nästa vecka börjar jag plugga på heltid, samtidigt som jag fortsätter min halvtidstjänst som receptionist. Jag engagerar mig inom basketen, skriver på bloggar och webbmagasin, bor i en vitmålad tvåa tillsammans med min spanjor (som fått en ettårig lärartjänst), har en välfungerande cykel, ett litet sparkonto och vänner över hela världen. Nu ska jag bara hitta självförtroendet, sedan tror jag att jag på riktigt kan säga att allt har löst sig.

På nio månader kan man vända upp och ner på sitt liv — utan att behöva bli med barn. Och det hela började med mitt livs resa, som kanske, trots allt, var en själslig resa förklädd i solkräm, tunn t-shirt och ett lexikon under armen.”

Tack Ida! 

Share
42 kommentarer

Jag tittar på OS

– Men huuuuuur kan du bry dig om all idrott? säger en kompis.
– Varför skiter du inte du i skeet som alla vi andra? säger en annan kompis.
– Jamen det är ju så fint! svarar jag, torkar en tår, slår ut med armarna och sjunger en stump av franska nationalsången. (Med inslag av den amerikanska eftersom jag inte är riktigt tonsäker.)

– Det är ju bara fusk, läggmatcher, doping och skandaler inom idrott! utbrister en ilsken skotte som skiter i till och med fotboll.

Well. Precis som inom den akademiska världen, politiken, den fackliga verksamheten och … överallt, så fuskas det. Man manipulerar, baktalar, agerar i egen sak och ser till att man framstår i god dager. Det är egentligen bara inom basket och bloggning som man uppför sig som man ska, eller hur?

(Vaddå vinklad version? Pfah, låt mig leva i min värld bara.)

Så här försöker jag tillbringa mina dagar, trots att alla i familjen påstår att det inte alls är jag som har förstatjing på allas datorer:

En tv och fyra datorer. (Det kunde ha varit tre tv-apparater och sju datorer om jag hade ansträngt mig lite.)
En tv och fyra datorer. (Det kunde ha varit tre tv-apparater och sju datorer om jag hade ansträngt mig lite.)

Men varför bryr jag mig? Jo, för att jag anser att det liksom matematik, historia, samhällskunskap och främmande språk är intressant.

  • Tillhör det allmänbildningen att Anders Gärderud 1976 vann OS på  3 000 meter hinder och att östtysken föll samt att tiden blev 8.08,02? Ja.
  • Tillhör det allmänbildningen att Michael Johnson i OS 1996 bakåtlutad sprang 200 meter på 19,32? Ja.
  • Tillhör det allmänbildningen att Wilma Rudolph var helt outstanding på OS 1960 (100 & 200 meter)? Ja.
  • Tillhör det allmänbildningen att ingen annan än Michael Phelps har tagit 20 OS-medaljer (kan bli fler) även om det är i simning, som ju har trutttifjurton olika grenar och distanser? Ja.
  • Tillhör det allmänbildningen att Olga Korbut är Olga Korbut och Nadia Comăneci är Nadia Comăneci och att de är (var) gymnaster i en egen klass? Ja.

Den här punktlistan var från början 37 punkter lång och innehöll namn som Pierre de Coubertin, Ludmila Engqvist, Therese Alshammar, Patrik Sjöberg, Ulrika Knape, Carl Lewis, Sven Nylander (ack) och Sergej Bubka, Susanne Gunnarsson samt amatörism kontra professionalism. Fast är man redaktör så är man, och då killar man sina darlingar på löpande band. Men det ska ni veta att efter sju dagars OS (om man inte räknar grenarna som sätter igång före invigningen) har

  • fyra dubbelpar i badminton diskvalificerats eftersom de spelade för att förlora på ett sätt som var så genomskinligt att de hade kunnat få en kalkon för det (om de vann matchen skulle de möta ett svårare lag i nästa match)
  • Sverige tagit silver i fälttävlan (Sara Algotsson Ostholt på Wega = häst & ryttare eller kanske tvärtom), som är som en trekamp för hästen, som måste prestera i dressyr, terränghoppning och terrängritt (liksom balett, orientering på kalhygge och häcklöpning i en och samma sport)
  • Sverige tagit silver med Håkan Dahlby i dubbeltrap (lerduveskytte) på ett bragdmässigt sätt (underläge > omöjligt läge> revansch > jubelsång)
  • alla andra svenskar cyklat omkull, fått punktering, tappat nerverna, missat målet, krockat med motståndarna, fått krampkänning, drabbats av nervkläm och ljumskkänningar.

Sveriges satsning på veteranidrott med skadade före detta storstjärnor som Kallur, Klüft och Olsson har förstås gått åt pepparn. Men det är fan en stor del av charmen! Fast ssscchhhhhh, nu måste jag kolla på handboll, volleyboll, simning och all basket. (USA vinner allt i basket.)

Spanien mot USA häromdagen. Nej, i basket rör vi inte varandra, nej.
Spanien mot USA häromdagen. Nej, i basket rör vi inte varandra, nej.
Share
68 kommentarer

Vår lille Nioåring och epilepsin

Bakgrund:
Fyraåringen är lite sjuk
Nioåringen är lite justerad

I måndags kväll fick lille Nioåringen ett större epileptiskt anfall än han har haft förut.

Vi håller på att mixtra med mediciner som vore han en försökslabbsråtta, vilket inte alls har varit lätt. I ena sekunden är han så trött att han somnar med huvudet i spaghettin, i nästa är han uppe och sjunger Linkin Park-låtar klockan 03:22 – vilket på alla sätt är både för sent och för tidigt.

Skolgången är helt saboterad: ibland får han en förfärlig migränliknande huvudvärk och ibland får han frånvaroattacker som gör att han helt glömmer bort vad han höll på med nyss.

I måndags var han ute på lekplatsen och spelade gitarr med den djefla mannen, när han plötsligt bara lade sig ner och “försvann”, som vi säger. Det var som att hantera ett sovande barn och pågick i ungefär 15 minuter, vilket är sekundkort på en basketplan men eoner av tid när ett barn mår dåligt. Den ende på plats var den djefla mannen, som var kolugn och bara ringde sjukvårdsupplysningen. Eftersom han hamnade i telefonkö, fick han samtidigt sms:a till mig för att jag skulle få veta. Det såg ut så här – jag visar upp det för att ni ska se hur otroligt lugn han är:

Nioåringen kunde inte svara på var han var eller vem han pratade med. När vi senare i bilen frågade var han befann sig svarade han:

– I en bok.

Sedan ordnade det upp sig såpass att han till och med kunde knyta skosnörena. Men med en förfärlig, halvsidig huvudvärk. Vi hamnade förstås på akuten, där vi omedelbart slussades in i ett undersökningsrum. Jag petade i grabben en halv alvedon och så väntade vi.

Här gör det ont och lamporna lyser så starkt, så starkt.
Här gör det så ont, så ont och lamporna lyser så starkt, så starkt.

Efter en halvtimme sa det pliååång, så mådde han precis hur bra som helst – och efter fem timmars väntan såg det ut så här:

Pigg son, trött fader.
Pigg son, trött fader.

Nu fortsätter lifvet som vanligt, men med den lilla skillnaden att vi har bestämt oss för att en av oss föräldrar aldrig ska vara längre bort från Nioåringen än ungefär en timme. Ibland har barnen fått klara sig själva och sova ensamma i huset när vi har jobbat utomsocknes samtidigt, men nu är det slut med det. Vi fortsätter att försöka hitta rätt medicinering och håller tummarna för att epilepsin ska växa bort. Och gör den det inte, så blir det nog bra ändå.

Share
29 kommentarer