Sedan den 13 mars 2020 har jag envist påtalat för alla att de borde skriva dagbok i dessa underliga tider. Och så har jag bestämt mig för att föregå med gott exempel och köpt en vrålsnygg dagbok (Flame Tree Scetch Book) och en fantastisk penna. Min plan var att alla om fem eller tio år skulle kunna häpna åt allt som de hade glömt, men som stod i dagboken: vad munskydd kostade, hur händerna såg ut som kebabstrimlor av allt tvättande och absurditeter som ”nästa vecka är nog allt normalt igen”.
Pennan tappade jag bort omedelbart och så här ser första uppslaget fortfarande ut. Men jag har gjort ett avtryck: en fläck!
Om jag hade skrivit dagbok som jag ju planerade, hade jag på gårdagens datum skrivit detta:
20 januari 2022
Igår fick jag tredje vaccinsprutan – den som kallas påfyllnads eller booster – och det gick som vanligt finemang. Sjuksköterskan hade ärvt ett byggföretag och sagt upp sig för flera år sedan, men höll på med vaccineringar sedan ett år. ”För det är så kul!”
På kvällen tränade jag basket och sen gick jag hem och kunde inte somna.
Idag kunde jag tvärtom inte vakna.
Sedan hade jag förmodligen inte skrivit mer, för hur kul är det att berätta om en dag där jag bara var vaken runt frukost, lunch och middag? (Därför ser ni att jag är klädd i pyjamas, för dagboksbilden togs i någon av vakenhetsperioderna.) Boosterdosen boostade alltså min sömnfunktion. Men nu är jag pigg och glad klockan 02 på natten eftersom jag ju sov hela dagen!
I min coronavärld är allt jättemegasuperförvirrat. MDU (Mälardalens Universitet där jag vikarierar till 1mars) har gett diffusa order om att undervisningen bör ske på campus – men att de lärare som kan, ska jobba hemifrån. (Nej, det går ju inte riktigt ihop.) Basketmatcher ställs in på löpande band samtidigt som ingen riktigt vet varför vi egentligen får fortsätta träna. Vädret beter sig likadant: snöstorm ena dagen, vårväder nästa dag, följt av en köldknäpp på tio minusgrader och ishalka överallt.
En dag såg det ut så här.Bara nån dag senare hade all snö smält, men då dök ett norrsken plötsligt upp.
Några av släktingarna som jag har intervjuat om läget ska jobba på plats och frottera sig med 700 andra människor, andra ska sitta hemma på kammarn trots separata enmansarbetsrum på arbetsplatsen. Några har komplett frihet att göra som de vill, andra får strikta order där arbetstiden hemma respektive på plats kontrolleras med sekundexakthet. De som studerar får ibland sitta helt normalt och fnittra i en fullsatt aula, ibland med munskyddstvång blott använda var tredje stol. Några är sjuka mest hela tiden, andra sitter i karantän varannan vecka. Men en sak har vi alla gemensamt:
Vi avskyr att sitta i digitala möten.
Inledningsvis kändes det kul att via Zoom
hinka vin framför datorn med gamla kompisar
diskutera dåliga böcker med bokklubbarna
fnittra i möten när Nisse för femtonde gången frågar om han hörs
föreläsa i pyjamasbyxor och kavaj.
Imorrn ska jag pigga upp åhörarna mig själv genom att byta ut min profilbild till den här:
Kapten Zoom gick bara i fem program 1976, men gjorde ett outplånligt intryck på mig.
Men hur har ni det? Eländes elände, foten i kläm och solsken i blick?
Det här kan man kalla ett uppsamlingsheat vad gäller coronaerfarenheter nu när vi närmar oss sexmånadersdagen med pandemin hängande över oss. Som jag berättade, blev jag häromdagen för första gången sedan i mars tvungen att ta mig till Stockholm och vandra vilse på ett sjukhus.
Sedan pausade jag hemma ett par dagar och levde det ”normala livet” med handtvätt, basketpromenader, Zoommöten, mathandling (men vad ÄR det för läbbig vätska Lidl har i sina handspritbehållare?) och besök på MDH (Mälardalens högskola) inför en föreläsning nu på tisdag.
Basketbollpromenad. Basketbollens sprängkraft tydligt illustrerad.Ett av matställena på MDH:s campus väntar sedan 30 mars på bättre tider.Handspriten är tydligen hårdvaluta på högskolan.Men hur man minskar smittspridning genom att gå in i ett mindre rum vet jag inte. (Inte heller mina polare på högskolan förstod.)Dessutom hann jag ta mig en sväng till Mälarsjukhuset för att försöka bli godkänd som blodgivare; jag har så rysligt dåligt blodvärde att jag har blivit nekad tidigare.
På blodcentralen tog de bara fyra små rör av mig – de måste ju testa mig så att jag inte har syfilis å sånt. Blodtrycket var tydligen förtjusande: 125 över 65, vilket inte säger mig något annat än just ”125 över 65”.
Men sedan var det dags att fara omkring igen: Tjugotreåringen skulle med stor packning levereras på Gotland. De kommer inte att ha en enda fysisk lektion under höstterminen, men till vår stora glädje gillar grabben att leva vuxenliv på ön utan sina päron.
På båten var vartannat bord avstängt. Nere i båtens innandöme var varannan sittplats också avstängd. Väldigt konsekvent utfört – och med handsprit överallt.Basketbollbåtspromenad.
Efter besöket på Gotland bar det iväg till möte med Svenska Basketbollförbundet på ett hotell i Stockholm, och då hann jag ta del av ännu fler coronarelaterad information på enorma skyltar på pendeltågen – där den sista punkten verkligen, verkligen verkligen inte följs.
Det hålls inte avstånd. Oj, vad det inte hålls avstånd.
På tunnelbanan var det proppfullt på alla säten. På Systembolaget var det sannerligen inte 50 kunder, snarare 250. I affärerna var det trångt och stojigt. Jag kände mig ännu en gång som kusinen från landet, där jag vek undan med blicken och höll andan och inte ens sa f’låt när jag klämde mig genom folkmassorna.
Här har jag satt mig på en bänk med avspärrade platser som främjar avståndshållandet. Damen som ställde sig bredvid mig höll någorlunda avstånd, vilket jag tog bild på. Tio sekunder senare satte hon sig helt obekymrat på den gul-svarta tejpen …
På hotellet fanns nästan inga gäster, men väldigt mycket handsprit och svart-gulrandig tejp.
Självklar mattlösning.
Och så till ännu ett test på hur de har haft det i Sydeuropa med total lockdown och munskyddstvång: munskydd på!
Som ni ser har mitt sällskap såååå mycket flottare munskydd än jag.
Det är varmt, det är anonymiserande, det blir imma på glasögonen, det är frustrerande att inte få pilla och klämma och känna och rätta till munskyddet ett endaste dugg. Och det är jättesvårt att formulera sig roligt! Bänglet gör att man ransonerar sina ord på ett ytterst oformulerat och trist sätt. Det är som att vara trafikpolis med tvångströja, som att gå i för trånga jeans och som att läsa tidningen med schampo i ögonen.
I 22 minuter satt vi där i den proppfulla tunnelbanevagnen och kippade efter syre. Väl ute i friska luften slet jag av mig munskyddet (men rörde bara gummibanden!) och kunde sedan inte sluta prata på minst 22 minuter.
Dagen avslutades med att jag tittade kräftan djupt i ögonen och tackade för maten.
Plupp, flopp, sa det nånstans i en avgrävd kabel – och så stod vi utan internet i långa två dagar. Jovisst, mobilen funkade som modem – men det går lite halvknackigt när man är van vid wifi [wajfaj, wajfi] i klass med en nybyggd Autobahn.
Men den här sortens wifi är faktiskt inte helt fel.
Jag har tydligen hittat en ny sysselsättning – att reklamera både det ena och det andra, som t.ex.
den vingliga stekpannan som många avrådde mig från att köpa (”du måste ha hettat upp den för snabbt” säger Kitch’n, där jag köpte den)
en blombukett till mamma, där hälften av blommorna skötte sig, medan den andra halvan fick läggas på isoleringsavdelning och i kuvös samt förses med kryckor (Euroflorist är medgörliga)
bildningsresan till Cypern som naturligtvis ställdes in, men researrangören TSS går inte att få ett vettigt ord ur.
Om jag har räknat rätt, inleder vi nu den sjätte veckan med fysisk distansering och inställda föreläsningar. Och nu ska vi börja slåss.
Här kan man se att jag har satt öljetter i ett gammalt noppigt täcke, hängt upp det på en stor ek, samt hur spanjoren klipper ner en repstege som har hängt där sedan 2003.
Varför ska eken ha täcke? Jo, för vi ska hänga en boxningssäck på repstegens plats. Avreagerande träning!
Vad mer? Jag har lånat Decamerone på biblo, jag har tentat och blivit godkänd på konsthistoriekursen (7,5 poäng för en distanskurs vid Uppsala universitet), jag har anmält mig till en sommarkurs (svenska dialekter) och en höstkurs (filmvetenskap), lagat verandan, byggt en liten pergola, styrketränat, druckit massa gott vin, sytt ännu ett jättestort schabrak till fond som vi har bakom oss på Zoom-möten – och pratat i radio om hur vi inte ska distansera oss socialt, utan fysiskt.
Det händer så lite spännande att jag även filmade den jättelånga planka bräda som jag köpte igår.
Till och med en skruv som har böjts och massakrerats och som fick vridas ur med tång (enligt kommentatorsbåset en ”böjd låsringstång”), fick förevigas i brist på releasepartyn och basketmatcher.
Under dessa sex veckor har jag varit helt bedrövligt kass på att skriva dagbok och dokumentera hur vi har det – inte ens det faktum att Trumpen har föreslagit att vi ska injicera rengöringsmedel har jag antecknat. Men jag ska bli bättre; igår fotograferade jag allt corona-relaterat som syns om man tar en snabb göra-små-ärenden-promenad på stan.
Informationstätheten är kompakt på just denna kvadratmeter.Formuleringen ”i denna oroliga tid” kommer vi att tröttna rejält på.Lekytan (underligt ord, förresten) är nog avstängd för att barnens föräldrar inte ska bli oroliga. (Barnen leker ju med varandra relativt normalt hela dagarna.)
Slutsatsen jag nu drar är: när ska jag hinna läsa Decamerone och kolla på alla suveräna filmer som kan ses gratis hemma via stadsbiblioteken?
Med andra ord: vi har det bra. Och hur har ni det?
Livsnödvändig uppdatering. En kvinna i en mataffär i Cincinnatti har kommit på det ultimata sättet att shoppa – utan stingpinne och munskydd.
Jag har ont i höger axel. I en jävla muskel som är så snygg och vacker och stark – men som inte vill att jag sitter vid ett skrivbord och skriver.
Nåja. På engelska skriver jag inte. Och inte på skrivmaskin. Och inte med texten centrerad. Och inte dagbok.
Som en ätande romare och Kar de Mumma måste jag därför halvligga i sängen och jobba. Muskeln skriker på hjälp och vill förmodligen ha våtvarma omslag, tigerbalsam eller massage. Så fort jag sätter igång att knattra på tangentbordet, kommer muskeln och bara:
– Skriiiitschhh. Aaaaaj. Oooooont.
Igår smörjde jag med smärtstillande krämer tills jag luktade sill med nubbe, men inte hjälpte det. Då tog jag fram en linjerad anteckningsbok och en blyertspenna och började skriva som jag inte har gjort på säkert 25 år. Högerhanden bara:
– Vad händer? Skriiiitschhh. Aaaaaj. Oooooont. Sluta!
Men nu till det intressanta i kråkgången. Huvudet, tankarna, inspirationen och underliga sammansättningar bubblade fram ur pennan på ett mycket ovant sätt. Jag hade förvisso svårt att läsa vad jag hade skrivit, och gemena a och gemena n såg nästan identiska ut, men det flöt på!
Vilken synnerligen fånig bild jag hittade. Så här sitter man ju inte och skriver.Mer så här såg det ut, men en emaljmugg håller ju värmen alldeles för dåligt.
Efter att ha häpnat åt min egen formuleringskonst, tröttnade jag och slog upp datorn igen för att googla detta fenomen. Och se på tusan. En studie från 2017 visade att människor mår bättre om de minst en halvtimme per dag
antecknar för hand
för dagbok för hand
skriver brev för hand.
Najs. Jag skulle förstås inte palla att vänta på att Postnord skulle få ändan ur och förflytta mina handskrivna alster till Korpilombolo, så jag skulle säkert renskriva dem och mejla istället. Men i alla fall!
Några av mina mottagna brev. (Men vaaaarför sparar jag dem?)
Slutledning: jag ska skriva en journal för hand minst en halvtimme per dag i en månad och se vad som händer. Kanske jag kan till och med börja forma a och n olika?
Det händer så mycket! Jag trillar omkull i en trappa, håller en föreläsning, knäcker ett ägg och häller det i äggkartongen, köper nya glasögon, får kortison i knäna, skriver en jättetrist artikel, tar salt istället för socker och hittar ett nytt favoritvin.
Men mitt i alltihopa kommer oroväckande besked från mobilen. Jag måste tydligen byta Bank-ID. Jag fick detta besked ett par dagar in i januari och sket fullständigt i det. Men mobilen och banken envisades.
”Du måste förnya ditt bank-ID om 69 dagar.”
– Va? Sextinie dagar är ju om en evighet.
”Du måste förnya ditt bank-ID om 58 dagar.”
– Va? Femtiåtta dagar är ju om en evighet.
”Du måste förnya ditt bank-ID om 44 dagar.”
– Pfft, förtifyra dagar är ju om en evighet.
”Du måste förnya ditt bank-ID om 31 dagar.”
– Va? Trettien dagar är ju om en månad, vilket alla ju vet är ju en evighet.
Jag tog därefter mitt förnuft till fånga, gjorde efterforskningar, fann att man måste ha en bankdosa (vilket jag inte har och aldrig har haft) och gick till banken – den bank som tack och lov fortfarande har ett kontor. Som var fullt av folk! Schas, människor, schaaas! Jag har ett viktigt ärende!
– Hejsan, tjillevipp och hallå. Jag ska tydligen begära ett nytt bank-ID.
– Utan dosa?
– Dosa?
– Du måste ha en dosa. Det är minst 40 minuters kö. Kom en förmiddag istället eftersom alla pensionärer kommer sedan.
– Åhå.
Jag åkte till banken igen en helt annan förmiddag (som jag planerade noga i mitt oerhört fullspäckade och intressanta schema), stod i kö i 15 minuter, väntade i 20 minuter (pensionärerna var tydligen redan där) och kom till slut fram till en handläggare. Som var basketspelare!
– Hejsan, tjillevipp och hallå. Dunk påre. Vi basketspe…
– Hej Lotten! Jag förstår att du måste ha ett nytt Bank-ID? Har du din dosa?
– Dosa? Bankdosa? Jag har aldrig i hela mitt liv någonsin i evigheten ägt en dosa.
– Då fixar vi en. Du får en dosa nu, och så går du hem och loggar in med den och fixar nytt ID. Kan jag få personnummer? Såja. Logga in på Bank-ID. Såja. Såja. Såååååja. Det är kul med basket. Såååja.
– Så … vad jag nu har fått är en dosa som jag måste ha för att ta mig in på banksajten, vilket jag vanligtvis gör med lösenord, så att jag kan begära nytt Bank-ID?
–Japp! Dosan är bara för säkerheten, vet du. Ses i hallarna!
Säkerheten, schmäkerheten. Ge mig en bankrånare som dessa enay day.
Jag gick ut från banken, köpte ett par skosnören, träffade en annan basketspelare, cyklade hem, gjorde en stor potta te – och tappade nånstans på vägen bort dosan. Helt obegripligt. Bermudatriangeln bor i min ryggsäck.
Då testade jag att logga in via datorn, klickade på ”nytt BANK-ID”, fyllde i allehanda siffror och klickade ja och amen här och där och … och … och … häpp. Klicketiklick, klart.
På tre röda sekunder hade jag helt utan bankdosa fått ett nytt bank-ID. Det är kanske ett lite sämre ID? Det kanske har fransig fåll, lappade knän och sneda funktioner, men ett nytt och välfungerande ID är det faktiskt.
Så du som nu sitter med min bankdosa och tänker råna mitt konto:
jag har inga pengar
dosan går inte att använda utan mig
enjoy life!
Uppdatering!
Hej, lilla bankdosa.
Naturligtvis dök den komplett onödiga dosan upp i en jackficka så fort jag hade skrivit drapan ovan, så nu kan jag ta bild på den.
Jag har egentligen ingenting att berätta, så då berättar jag allt.
Kära dagbok!
Jag har en ny cykel! Den kostade flera tusen kronor och har dubbdäck!
Dubbar på alla håll och kanter!
Men 15-minuterscykelturen hemifrån till stationen tar prick dubbelt så lång tid nu när det är isknöggel på cykelvägarna.
Och det är en stooor konst att klä på sig eftersom anledningar och orsaker krånglar till det.
1.
Jag skulle åka till Sophiahemmet i Stockholm för att en läkare ska kolla knävlarna. Då har man lämpligtvis på sig kjol för att slippa bli undersökt i bara trosorna, och då måste man ju ha överdragsbrallor eftersom kalasbyxorna värmer som fingervantar vid –10 °C. Man stjäl då Tjugoettåringens kvarlämnade prasselbyxor, som är stora som hus och isolerar som en termos.
2.
Hjälm måste man ha, och då passar inte mössorna med tofs ett endaste dugg. Alla bergmanska mössor har tofs. En mössa som ser ut som en morot har till och med blast. Då snodde jag min djefla mans favoritorienteringsmössa som luktar svettskog.
3.
I min ålder svämmar ögonen över av tårar när det blåser minusgrader på dem. Då måste man införskaffa cykelglasögon, men si de kostar ohemula 400–500 kronor. Jag provade ett par dyra slalomglasögon som någon i huset fick av någon, men som aldrig är använda.De var lika smidiga som sina kusiner slalompjäxorna, så jag tog istället ett par skyddsglasögon. (Ett hem fullt av kemister har naturligtvis skyddsglasögon inköpta på Jula för 19:90.)
Labbskyddsglasögon!
4.
Tyvärr saknar jag ett jack-plagg mellan ”lätt och fint som passar en kylig novemberkväll” och ”fetaste dunjackan ever”. Jag tar naturligtvis dunjackan och svettas floder när jag kliver på tåget, hela vägen till Stockholm – och börjar få kallfrossa ungefär i Flemingsberg.
Men ojojojoj vad glad jag är över att kunna cykla! Parkeringsbiljetter, bensinkostnader, bilruteskrap, parkeringsplatsletande – jag slipper det!
Doktorn på Sophiahemmet sa hu och hej och klämde och kände och konstaterade att det inte var dags för kortison, men att jag skulle (JACKPOTT!) få en remiss till både vanlig röntgen (som ser artros) och magnetkamera (som ser menisker).
Så klev jag på tåget hemåt igen, och fastnade fem minuter hemifrån eftersom ett lok hade gåttisöndår och loket som skulle bogsera det trasiga loket var långt borti tjottahejti. Alla passagerare höll humöret uppe, men jag hörde dessa telefonsamtal:
– Nej, jag hinner inte hem innan affärerna i stan stänger, så vi får köpa skridskorna en annan dag.
– Jag hade tid hos er kl 17:30, men jag sitter fast på ett tåg och kommer inte att hinna.
– Kan du hämta barnen? Jag hinner inte fram i tid för att ett lok har gått sönder.
– Jag är hemskt ledsen, men vi måste flytta på mötet. Ja, igen. Japp, tåget. Igen.
Efter 90 minuter satt vi och huttrade med ytterkläderna på. De andra passagerarna sa ”nån fes” och ”det luktar pappersbruk”, men jag var tyst eftersom jag visste att det bara var jag som hade tagit fram och skalat samt ätit upp ett ägg.
Och hur har ni haft det idag?
Uppdatering
Jag måste ju dela med mig av familjens spanjors förehavanden. Hans lag hade ledigt eftersom de lirade två matcher (div 1) under helgen. Pffft, sa Julian och åkte till Bollhuset ändå. Så här hittade jag honom när jag kom dit.
Där placerar vi sådant som inte får plats i de normala kylskåpen. (Ja, hrrrm, vi har två kylskåp inomhus.) Särskilt läsken mår utmärkt där ute på vintern och får oss allihop att kolsyrebubbla av lycka.
Men så är det ju det här med nollgradigt som övergår i minusgrader. Och den där läsken som igår var så lagom kyld, är plötsligt fryst.
Och det är här jag kommer in i bilden. För här skall intet förfaras!
– Ta in läsken!
– Men mamma, den är ju alldeles fryst …
– Damn. Okej. Lägg dem där bara, innanför dörren.
– Allihop?
– Javisst.
Tre flaskor placerades innanför dörren, medan en flaska under Tjugofyraåringens övervakande lades i vatten i diskhon. Vi diskuterade en liten stund hur ett eventuellt misslyckande skulle kunna gå till och om knivarna på magnetskenorna kanske skulle kunna flyga omkring och enades om att det nog skulle gå bra, det här.
Då …
PFFOOOMMMM!!!
Det var inte ett pang, inte ett poff och verkligen inte en krasch. Ett dovt !pang! på högsta volym var det. Fjortonåringen satte sig paff på en bänk och Tjugofyraåringen flög upp på en annan bänk som vore smällen kanske en mus. Själv vände jag mig långsamt om med en vag känsla av att det nog var bäst att inte göra något överilat.
Han hade känt att livet var slut, att alla i köket låg lemlästade och döda och att husvagnen (som vi inte har nån) hade en gasolläcka och att alla hans b… nämen.
– Alla mår bra? Oj, läsken. Är det sockerfritt?
Det var det. I tio minuter låg vi alla på golvet och sopade och skyfflade isläsk. Sedan började vi torka upp smält läsk. Och slutligen torkade vi läsk på väggarna och i taket.
Under hela tiden låg den där andra läsken i vasken och gosade och mådde jättebra.
Hämta Femtonåringen på skolan kl. 12:00, köpa skor, köpa bh, sy och fixa balklänningen så att allt sitter på plats.
Åka till Stockholm för mingelvingel på Språktidningen.
Åka hem och hjälpa till med ditten datten.
Redan här kan man se att det finns en himla massa fallgropar på vägen: man kan ju göra illa sig på gymmet, råka somna under redigeringen, köpa fel skor och sticka sig i fingret under syendet och så kan man missa alla upptänkliga tåg och gå till fel mingel.
Styrketräningen försvann redan på planeringsstadiet – jag satt i telefonmöte istället. Vilket inte på långa vägar är lika ansträngande som att lyfta 90 kilo i bänkpress.
Hela läsekretsen drar efter andan. Lyfter männschan 90 kilo i bänkpress? Är det ens möjligt för en halvtrasig, gammal basketspelare? Neeeej. Men jag ville ha er uppmärksamhet. Såja, moving on.
Jag redigerade en inte alls trist folder, hämtade Femtonåringen (men kom 40 minuter för tidigt) hängde upp hennes cykel på bilen, körde till skoaffären, köpte skor (tygskor utan klack som inte behöver gås in), införskaffade bh:n som hela klänningen skulle hängas upp på, och åkte hem och sydde för allt vad tygen höll. Men vet ni vad som händer när man syr och har bråttom och sitter lite för mörkt och inte hittar tillräckligt starka syglasögon?
Man syr fel. Och tråden trasslar sig. Och går av. Och man sticker sig i fingret. Och man får ont i axlarna. Och svetten rinner längs ryggraden! OCH SNART GÅR TÅGET!
– Jag är inte riktigt färdig häääär och hääär och häääär syns ett stygn men bh:n syns bara här bak – men om du står mot en vägg hela kvällen kommer det inte att synas, okej?
Mot balen!
Tjugoåringen körde mig till tåget (fortfarande med Femtonåringens cykel baktill) så att jag hann – men väl påstigen märkte jag att jag hade glömt att byta kläder och ta med mig läsglasögon och ladda telefonen. Himla opraktiskt.
Mingelbild: Språktidningens fina kristallkrona.
På minglet låtsades jag som ingenting och tänkte att det fanns nog många andra svettiga skribenter där, varefter jag rusade vidare mot hemvändande tåg – som jag obegripligt nog hann med. Precis när jag hade visat upp min biljett i mobilen, dog den. (Mobilen. Biljetter har som vi alla vet evigt liv.)
Jag åkte därefter buss hem för att hinna hjälpa till med ditten datten – och sedan försvann den döda mobilen plötsligt. Det skedde någonstans i röran mellan
bussavklivning
hejande till diverse barn och gäster
urplockning av mat från bilen
tvätthängning
temakeri
omhändertagande av ett kräkande barn
skoavtagning
bananätning.
Allt detta skedde i den ordningen och under blott 15 minuter. Eftersom mobilen var helt urladdad, kunde vi varken ringa till den eller efterlysa den via hittaminiphone-hjälpen, som ju är så praktisk.
– Min djefla man! Töm bankkontot!
– Så gärna så. Vad ska jag köpa?
– HUR KAN JAG HA TAPPAT DEN?
– Du har inte tappat den. Den ligger här hemma nånstans. Numera är vi så rutinerade mobilägare att våra rutiner funkar. Du har helt enkelt bara lagt den på ett bra ställe.
Riiing … ring ring … ring ring … ringde det i hans öron. (Bluetooth-headset.)
Medan jag sprang upp och ner i trapporna och lyfte på ett och samma klädesplagg fem gånger och tittade bakom tvättmaskinen och i fickor som inte alls satt på kläder som jag hade använt just i dag, svarade Den djefla mannen i sin ringande telefon.
– Lotten, det är till dig!
– I din telefon? Borde det inte ringa i min telefon?
– Men din telefon är ju borta. Och död.
– Å fan. Hallå …?
Det visade sig vara busschauffören – jag hade tappat mobilen på bussen och han hade hittat den och under sin rast googlat mitt namn (som står på bankkorten) och därefter ringt till vårt fasta abonnemang, som numera går till Den djefla mannens mobil. Jag prisade både gudarna och busschauffören och upphittaren och tog en banan till. (Det tar faktiskt på krafterna att bli upprörd.) När bussen nästa gång kom till vår busshållplats, klev jag på, fick mobilen och klev av igen.
Eftersom folk i vänkretsen och kommentatorsbåset är i flytt-tagen tänkte jag dela med mig av min dagbok från 1998. Bilderna är små pga. dåtidens begränsade digitalkamerafunktioner och min egen inkompetens.
Vi bodde i Väggarp, ute på en betåker mellan Lund och Eslöv och hade blott tre små barn (Erik 6, Ida 4 och Oskar 1 år). Huset vi hade köpt låg 60 mil bort i en okänd stad och min djefla man hade sagt upp sig från fast jobb på Gambro medan jag hade sagt upp mig från fast jobb på Nationalencyklopedin. Vi var totalt slut efter en jobbig höst med bland annat dumma mäklare, husförsäljning, missfall, dagissjukor, medarbetarsamtal om det olämpliga i att vara ”för hjälpsam” och konstiga grannar som ville dricka klockantrekaffe och inte heladagente.
– Galenpannor! sa alla.
– ESKILSTUNA? Fullt av ligister!
– Men tänk på barnen! Gnällbältet!
– Ni vet inte vad ni gör!
– Vansinne!
Alla var väldigt engagerade på ett inte helt positivt sätt, medan vi var hur glada som helst.
Tills flytten på riktigt satte igång …
Lördagen den 20 dec 1998
Sitter vi och knypplar? Myser framför en öppen spis? Laddar inför julen? Tittar på en trevlig film? Äter god mat? Njae …
Janne, Olle, Antti i vardagsrummet.Efter två timmar var flyttbilen halvfull.
När flyttgubbarna kom med med en förvånansvärt liten lastbil och såg vad vi hade i huset suckade den långe, som hette Antti, och sade något om att man kan ju köra i två omgångar och att det var ju bra att vi hade gjort oss av med en massa bokhyllor. Den kortare – Janne – har packat böcker i fyra timmar nu. Och de vill sova över i vår soffa. Brukar flyttgubbar sova över hos folk? Och brukar de trolla så att flyttbilar är större på in- än utsidan?
Äsch, de får ta våningssängen så får Erik och Ida sova inne hos oss.
Söndagen den 21 dec 1998 Flyttgubbarna vaknade i barnens rum, Olle och jag vaknade på en madrass på golvet, Ida och Erik i vår säng. Oskar vaknade glad som en lärka med kikhosta (eller liknande). En mycket sparsmakad frukost letades fram: fruset bröd och stenhårt, riktigt smör samt te som smakade damm. Antti och Janne packade och packade och suckade och suckade och vi insåg att detta med 50-kubikslastbil och minst sjuttio kubikmeter möbler och böcker och skor och gamla jeans och skolböcker inte skulle funka.
Den karl på flyttfirman som varit och inspekterat vårt hus hade räknat fel, sade han när vi sent omsider nådde honom. Smockan hänger i luften.
Vid halv två på söndag eftermiddag körde den extremt fullproppade flyttbilen iväg med endast delar av vårt bohag. Då fanns detta kvar i huset:
Två 120-sängar, sängkläder, planscher på väggarna, madrasser, extrakyl, extrafrys, tält, basketbollar, tvättkorgar, ren tvätt och smutsig tvätt, gardiner, bokskåp, lådor, lådor och lådor och en vagga.
Men det var inte slut där – en barnsäng, påsar med böcker, fyra bufféer, lampor, hyllor, en jordglob, LP-ölbackar, mattor, ännu fler hyllor och några gamla koffertar stod utspridda. Överallt.
Vidare fanns det här och där resväskor, strykbräda, barnstolar, barnvagnar, julprydnader, tygböjor en masse, en motionscykel, två ribbstolar, lådor, lådor och flera lådor och jättejättemånga ännu inte uppvikta kartonger.
Han som hade beräknat mängden av vårt skräp så tokigt, hade däremot lyckats med antalet kartonger. Alltid nåt!
Vi åkte i kvällningen till julkalas i hos Olles föräldrar i Viken. Eftersom flyttbilen kommer fram till Eskilstuna före oss, kommer Antti och Janne att packa ur den … men utan någon som helst inblandning av övervakande släktingar. Vi kommer att ha sängen i köket och cyklarna i biblioteket.
Måndagen den 21 dec 1998 På morgonen kom flyttbil nr 2. Denna gång en yttepyttepyttebil på endast 10 kubikmeter. En ung kille på 15 vårar och hans inte särskilt stora pappa lastade bilen full, körde till Malmö och lastade ur, körde tillbaka till Väggarp och lastade bilen full igen. Plötsligt var kylen och frysen tömda. Jag sprang efter en misstänkt låda som pappan bar på, och ser man på – där låg filmjölk, mjölk, ketchup, ärter-majs-paprika och frusen fläskfilé om vartannat.
Dessa flyttgubbar hade inga verktyg med sig, och våra åkte ju till Eskilstuna igår, så hyllor och krokar fick sitta kvar på väggarna.
Tisdagen den 22 dec 1998 Jag körde från Viken med svärfars bil klockan sju på morgonen och klockan halv nio kom jag till ett tömt, smutsigt, skräpigt och kallt Väggarpshus för att släppa in flyttstädarna. Men inga städare kom. Med tanke på hur allt annat fungerat, var jag inte särskilt förvånad, utan gick omkring och klappade på alla krokar och hyllor som fortfarande satt fast i väggarna. Ungefär 45 minuter försenade kom – de svischade in, granskade snabbt röran och sade glatt:
– Det här tar hela dan!
Jag åkte till NE:s gamla kontor på Klostergatan i Lund och lastade flyttkartonger även där inför flytten till Malmö. Olle ringde från Viken och berättade att han tappat bort sina husnycklar.
Onsdagen den 23 dec 1998 Ännu en tidig morgon med bilresa från Viken. Klockan tio träffade vi de nya ägarna av vårt hus. Olle var alldeles vindögd av trötthet eftersom han hade varit uppe hela natten med en kräkande Erik. Trots att nyckelknippan med den enda garagedörrsnyckeln var borta, ville de nya ägarna ändå köpa vårt hus, vilket vi är tacksamma för. När vi senare talade med dem och fick veta att städbolaget inte gjort sitt jobb utan lämnat kvar en massa smuts, blev vi inte det minsta förvånade utan började istället genast spekulera i vad som mer kunde bli fel. Vi anade inte vad det var som verkligen gick fel.
På väg från Lund till Viken där julafton ju ska firas, somnade jag bakom ratten och vaknade till på väg mot en stolpe i en mittrefug på en 70-väg. Jag styrde mot höger och stolpen skalade med ett skapell-liknande snitt av vänster backspegel. Mitt omdöme sade mig att jag var trött, men inte så trött att jag inte skulle kunna klara av att köra. Mitt omdöme var helt åt pepparn.
Julafton 1998 Jag har halsfluss och influensa, Erik och Oskar kräks som fontäner medan Ida har hög feber och min dyre make sitter bara och stirrar framför sig.
Men jag har hittat hans dörrnycklar! Köparna hurrar!
Igår skulle jag bara skriva tre artiklar och hinna med ett par ärenden.
Det började med att jag hade fått en läkartid på vårdcentralen eftersom jag ville ha en remiss till en ortoped och sådana inte remissas till utan förkontroll på nyss nämnda vårdcentral.
Jag hamnade hos en kardiolog som hade mustasch.Kardiologen lyssnade storögt på mig och petade samtidigt med pekfingervalsen in alla mina ord i datorn.
Läkaren ojade och hummade, ställde motfrågor, suckade, skakade på huvudet, undrade hur det hela hade blivit som det hade blivit och sa apropå kortisonet att ”det ska inte vara mer där” samtidigt som han tog mig på stort allvar och slutligen sa:
– Vill du ha en akutremiss?
– Sure thing! sa jag.
– Bra. Här. Stackare. Men jag är ju tyvärr inte ortoped. Nu är det så här att jag trooor att du ska åka till akuten direkt.
– Ska jag? NU? Va?
– Ja, jag trooor att det är så de vill ha det.
Så då gjorde jag det.
Men jag gjorde det med ytterst dåligt samvete; jag är ju inte lika akutsjuk som trafikolycksoffer och hjärtattacker. Jag haltade blygt in på akuten … som var nästan tom på folk. Onsdagar vid elvasnåret är kanske tiden när man ska vricka fötter och drabbas av hjärnsvikt, för swoooooosch, så satt jag på en brits och blev undersökt av en äkta akutortoped.
Precis så här. Fast ortopeden var en tjej på max 17 vårar, det var vänster knä som undersöktes och jag har verkligen inte svarta strumpor.
Ortopeden fann mig och min historia synnerligen intressant, men kunde inte begripa varför jag har så ont. Men en remiss till stående röntgen fick jag i alla fall eftersom jag har så himla fina korsband. (Jag drar mina egna slutsatser, jag.)
Sedan skrev jag inte mina tre artiklar, vilket jag borde ha gjort. Däremot korrläste jag dagens Vi i femman-frågor, åt tre ägg, handlade croissanter, drack två liter te, tog emot en femte blombukett, förlorade tre spel i Wordfeud (Dr Feud saboterade med en konsonantattack), motionscyklade i 59 minuter, klev i en vattenpöl med nypåtagna finstrumpor och bloggade om mitt hår. Inte många kronor intjänade där, inte.
Bild tagen en sekund innan jag trots den hjälpande handen i nederkant tappade den ena vasen. (Som höll!)
Sedan skrev jag inte de tre artiklarna igen, utan åkte till en basketmatch med Eskilstuna Baskets herrlag i div I – ett lag som ju spelar rooooolig basket.
Nu ser det här inte så roligt ut, men det är 15 minuter före matchstart. Skott, stretching och funderingar präglar uppladdningen.
Där skulle jag ha skrivit matchprotokoll, men speakern dök inte upp, så jag tog speakerpositionen, tidtagaren blev sekreterare, 24-sekunders-tidtagaren blev tidtagare och en ny 24-sekunderstidtagare hämtades ner från läktaren. (Ni som vet hur det är, anar inte hur smidiga vi var. Vi bara tjoff, ploff, häpp, plupp, flytt, såja.)
Och så åkte jag till min egen basketträning där jag med sekruttknäet sprang (på order av läkarna!) mellan anfall och försvar flera gånger – utan att ta i, stanna häftigt, hoppa, ta fart eller göra poäng.
Gissa om mina lagkamrater slåss om att slippa ha mig i sitt lag …
Ojojoj vad jag inte har skrivit de där tre artiklarna.
