Här kommer en rolig dikt, skapad av min numera stupade Olle Bergman redan 2007.
Om det blir november
Mörkret största hotet, kryp på golvet
Om
det blir november tar det bara ett par minuter innan mörkret fyller
din bostad. Mörkret är det största hotet när det är november. Den
innehåller
ämnen som söver och kväver samtidigt som den gör det svårt att
orientera sig. Mörkret är kallt och brer ut sig. Nere vid golvet
under mörkret kan du se bättre och andas lättare, kryp därför ut
under mörkret.
Utrymningsplan
Gör en utrymningsplan hemma. Hur tar vi oss ut om det blir
november?
Behöver vi stegar eller linor för att komma därifrån? Se till att det
alltid
finns minst två vägar ut och bestäm en samlingsplats till våren.
Med tanke på mitt nya liv som änka, bävar jag för november. Denna bävan är såpass tung att jag ber alla omkring mig om hjälp att hitta på sånt som gör livet lättare att leva när man befinner sig i den mörka säck som den elfte månaden ju är. Alla är överens om att stearinljus, te, soffa, filt, film och bok är kombon som löser de flesta problem – men många påpekar också att mitt inställning till just månaden november är bortitok fel och alldeles för negativ.
Ålrajt.
Faktum är att vintern är kall, mörk och blöt. Då utgår jag från att det blir dystert, tråkigt och deprimerande. Kan jag intala mig att vår långa vinter istället är mysig, magisk och terapeutiskt helande samt att november ju är månaden som är bäst på att vara just det: mysig, magisk och helande?
Hahahahahaaa. Näpp!
”Min novemberångest är en risig skog, där deppiga människor skrika. Stoltare ödemark finner du nog; men det skiter jag i …” (Fritt efter Per Lagerkvist).
Men i förra kommentatorsbåset dök det plötsligt upp roliga tankevurpor, som fick mig på ett strålande humör. Plötsligt såg jag positivismen som en möjlig väg framåt.
Symbolisk bild: Nybroplan i Stockholm lyser grönt!
Så här skrev Karin:
”Lättad över nybesiktigad och godkänd bil. Och jag är särskilt nöjd med att jag inte följde min första impuls när jag såg på kartan att det är promenadavstånd till den aktuella bilprovningen. ’Så bra, då kan jag ju gå dit!’ Tänkte jag, men tänkte igen och tog bilen.”
Båthuspernilla:
”En tankevurpa liknande den att promenera till bilprovningen gjorde jag när jag satt bakom ratten och högt funderade över hur tusan en blind bilförare skulle hitta bland alla knappar på panelen i mittkonsolen när de inte alls var taktila.”
Dina:
”Som när jag letar efter mobilen medans jag pratar med någon på´n.”
Ninja i Klockrike:
”Min favorit är fortfarande bussförarkollegan som efter ett långt arbetspass cyklade hemåt och vid den hårt belastade hållplatsen Tussmötevägen stannade till och glodde surt på trafikanterna som inte gjorde ens en tillstymmelse till ansats att kliva ombord. Sen cyklade han vidare mot hemmet …”
Relaterat är min egen otroligt konstiga plan när jag var i 25-årsåldern:
”När jag får barn, ska leksakerna minsann inte ligga på golvet!”
Låtom oss skratta från och med nu ända till december. Då kommer (förhoppningsvis) krafter och kreativitet att vara på topp så att Julkalendern kan publiceras utan avbrott.
Tischorna från december 2023, som fortfarande ligger kvar i en kartong.
Jag sitter iklädd basketkläder på Stortoget i Lund och svettas.
Rödmosig, kissnödig och lite fundersam eftersom jag har en besvärlig kycklingbit mellan två kindtänder.
I Skåne är inte sommaren meteorologiskt slut förrän runt 12 oktober, så man kan kanske säga att jag åkte söderut för att förlänga sommaren. Men så var det ju inte; jag åkte faktiskt hit för att träna basket i två timmar.
Se här – ett basketfoto från 1990. Det är jag närmast kameran.
Mitt Lugi-lag från runt 1990 samlades nämligen här i Lund för att spela basket utomhus … och dricka lite bubbel samtidigt. Det är förstås en på alla upptänkliga sätt mycket olämplig blandning med tanke på att idrottsrörelsen ska spola kröken, trajadiraaa.
Men ååååh, så kul det var! (INGEN slet av hälsenan!)
Sommaren har inte blott varit en sorgesam period med saknad och askströssel, utan minst lika mycket sågande, skrattande, skuttande, bakande, badande och basketbollande. Sedan i maj har jag åkt till Brighton, Olseröd, Köpenhamn, Lund, Visby, Horndal, Byske, Runmarö, Hästvom, Öland & Öland och nu Lund igen. Om jag hade cyklat överallt utan att åka hem till Eskilstuna en enda gång, hade jag cyklat i ungefär 300 timmar.
Komplett onödig information!
Men vad finns då på alla dessa platser? Jo, mitt skyddsnät. Jag fångas upp av släkt och vänner när jag faller – och så ligger jag där och vaggar i deras famn tills det är dags att hugga ner ett träd, måla ett tak, tapetsera ett rum, dricka en öl, äta en soppa, heja på Sverige i OS, klämma en kräfta på magen och förstås spela basket med bubbel.
Tack, tack och åter tack!
Bildrapport!
Pappa, 86 år, trivs på sitt alzheimerboende och får mig att bli sugen på att spela pingis. Hans skruvar är komplett obegripliga och går inte att mota i grind. Jag har bättre kondis, men förlorar 100 % av matcherna.På basketträningarna blandar vi unga med gamla och pyttesmå spelare med en skäggig 208 cm-karl.Plötsligt lade jag märke till den här FÖRFÄRLIGA och övertejpade kontakten som gick sönder häromåret när jag visst prioriterade nåt annat. Jag köpte en ny och pillade loss gammelkontakten …… och fann att det var 13 (tretton!) år sedan den pajade! (Den nya kontakten passade inte och väggen måste målas om, så nu sitter bara ny silvertejp på plats. Gah.)Jag beslutade mig för att rensa bort Olles kläder och ge bort rubbet. Men plötsligt hade jag rivit ut mina egna kläder, gett bort hälften och lagt Olles i en resväska istället. (Om det är en tyllkjol i förgrunden? Jomenvisst.)
Minnesavdelningen!
Olle och jag träffades 1985, och 1986 flyttade vi ihop i en helknäpp, ickeisolerad tvåa utan fungerande toa på Michael Hansens kollegium i Lund. Dessutom låg sovrummet precis under en stentrappa som ledde till korridorköket på andra våningen, och detta hände sig på den tiden när många fortfarande bar träskor inomhus.
Därför satte vi in en annons i Sydsvenska Dagbladet.
”Oavbrutet träskoklamp från korridorköket ovanpå! Kan du hjälpa oss hitta 2–3:a? Olle o Lotten 046-11 56 59.”
Man betalade för varje tecken i annonsen, så vi filade länge på formuleringarna för att ha råd. (Och det var inte vi som tyckte att ”Du” skulle skrivas med versal.) Några veckor senare fick vi napp och flyttade in i en stor, central vindslägenhet på Skolgatan 4.
Där uppe!
Där råkade jag en gång tappa en hel kastrull med indonesisk gryta på en orange ryamatta strax innan gästerna skulle serveras. Inget fick förfaras, så jag slevade tillbaka maten i kastrullen.
Under hela måltiden pillade vi sedan med glatt humör ut små, tunna, orange garnbitar ur munnen. Det var tider, det!
Igår var det åtta månader sedan Olle stupade och i torsdags – den 8/8 – samlade jag barnen, deras respektive, barnbarnen och kompisar som uttryckt önskemål om att få vara med när vi strödde Olles aska. Hade jag varit numerolog hade jag förmodligen sett en mening med åttorna.
”Åtta-åtta-åtta-åtta!” (Ungdomar: detta är sekreteraren Ulla-Bella från sommarlovsprogrammet Solstollarna. Hon ringde enbart telefonnumret 8888.)
Efter flera månaders krångel med tillståndet för askspridningen, där vi först fick tillstånd att hälla ut Olle på en villatomt, var det alltså dags. Vi lyckades med skohorn och spett i almanackorna samlas alla på en gång just den kväll när det regnade som allra mest i Sörmland. Tretton vuxna och två tvååringar traskade med gott humör, paraplyer och husets alla regnjackor samt stövlar iväg rakt in i ”Olles skog”.
Olle låg i en papplåda i den blåa ryggsäcken här på bilden, och vägde just då blott 5,7 kg – men det är ju utan glasögon och sånt.Just när denna bild togs var det uppehåll i regnandet så Plupp (äldste sonen Erik, numera Trettiotvååringen) bar på paraplyerna.Över stock och sten vandrade den samlade församlingen genom skogen med alla krämpor som tänkas kan: portvinstå, hälsporre, ryggskott, brutna fingrar, trassliga menisker, feber, allmänt knätrassel och nackspärr.
På grund av chocken och byråkratikrångel med allt sedan 12 december, har Olle inte fått någon dödsannons eller runa. Eftersom han nu spreds för vinden i regnet i skogen kommer han heller inte att få en gravsten. Detta är ett litet bekymmer för mig eftersom han faktiskt pratade om att han ville göra ett ”avtryck” i världen.
Men äsch. ”Så länge man pratar om de som är döda, finns de ju kvar.”
Sa nån.
Konkret gick det till så här att sprida askan:
Lådan hämtades på krematoriet. Jag grät floder, men frågade ändå om askan månne silas innan den läggs i lådan. (Man vill ju inte plötsligt stå där med Olles framtänder i handen.) Jodå, efter kremeringen tar man under en komplicerad process bort proteser och plomber samt skruvar. Vissa moment är automatiserade, andra kräver mänsklig hantering.
Inne i skogen gick vi alla upp på en liten kulle och tog fram lådan, som var förseglad med vanlig tejp. En klisterlapp talade om att det verkligen var rätt låda (namn och personnummer samt dödsdag). Moa (den nygifta Tjugofyraåringen) och jag sjöng en stump samtidigt som vi pillade på tejpen.
I lådan låg en papperspåse, även den igentejpad. Jag öppnade och började hälla ut Olle på en sten och klappade lite på askan, och sedan gick påsen runt laget som ”ett skepp kommer lastat”. Några hällde, andra grävde med händerna och fick Olles aska under naglarna. Jag klappade med mina askiga händer ena dottern på kinden, så då hamnade lite aska även där. Vi var larviga, men samtidigt högtidliga. Regnet öste ner på oss och på askan.
Äldsta dottern Ida (Trettioåringen) läste en textsnutt ur ”Nature Anthem”, som spelades på begravningen:
I wanna walk up the side of a mountain I wanna walk down the other side of the mountain I wanna swim in the river and lie in the sun I wanna try to be nice to everyone
Sedan gick vi ner på andra sidan kullen, vandrade hem och åt (som vanligt) pizza i Olles anda.
Så … vad händer nu? Jag vet inte. Tiden går så långsamt och samtidigt så vansinnigt fort. Jag finner ro i att snickra, renovera, skramla med borrbits och läsa universitetskursen ”Epidemiernas historia”. Överallt finns släkt och vänner som rycker ut när jag vacklar. Men oron inför framtiden lurar runt varje hörn.
Ni som fortfarande läser här trots mitt sällanbloggande: häng kvar! I’ll be back … men inte som Arnold, utan mer som Stenmark när han föll i backen och reste sig upp.
Här kommer ännu en liten filmsnutt med Olle, här på bloggen känd som DDM (Den Djefla Mannen).
I det moderna samhället är det ju inte ett större problem – eller ens särskilt vanligt – att behöva göra sig av med en hög aska. Kanske var det inte heller ett större bekymmer förr, när man eldade i köket och i varenda kakelugn. ”Förr när alla hade vedeldning, sopades askan upp från spisarna och spreds över skogsplättarna, gräsmattorna, rabatterna och grönsakslanden allt eftersom.” (Citat: odla.nu.)
Den aska jag talar om gör sig sällan bra på bild, så här kommer en annan sorts aska: den flygande.
Men kol släpade de på förr. Oj, vad alla hanterar kol i alla böcker! I Frank McCourts ”Ängeln på sjunde trappsteget” letar de frysande barnen med blåa knän efter små kolbitar i rännstenen (boken heter för jösse namn ”Angela’s Ashes” på engelska!). Sedan dog alla.
I ”En liten prinsessa” (av Frances Hodgson Burnet) släpar stackars Sara på kol än hit, än dit. Jag hittade ”A Little Princess” på nätet och sökte efter ’ashes’, men det var bara ett himla tjat om långa och tjocka ’eyelashes’. Blott en enda gång nämns aska:
That very evening, as Sara was sitting in the midst of a group of listeners in a corner of the schoolroom telling one of her stories, the very same figure timidly entered the room, carrying a coal box much too heavy for her, and knelt down upon the hearth rug to replenish the fire and sweep up the ashes.
Att jag yrar om aska här, beror på att jag i februari ansökte om att få sprida Olles aska i mörkaste skogen, i närheten av platsen där han stupade för fyra månader sedan.
Ansökan fyllde jag – trött av massa byråkratiförvirring – i alldeles fel, och en komplettering av exakt plats med fastighetsbeteckning skulle skickas in före den 18 mars. Barnen hjälpte mig genom att kommunicera med Eskilstuna kommun, som skulle okeja platsen och lämna ett medgivande. Och det kom:
Detta medgivande skapades av kommunen den 1 mars, skrevs under av markavdelningstjifen den 18 mars, och kom fram till mig den 21 mars.
Alltså för sent.
Jag skapade en ny ansökan (jättekrångligt) och skickade in kommunens underskrivna medgivande.
Då visade det sig att vi har fått tillstånd att strö ut Olles aska på en villa på Flugmötesvägen eftersom markavdelningen på kommunstyrelsen helt enkelt skrev fel fastighetsbeteckning.
Vi fantiserade om hur detta skulle kunna gå till:
– Hej, får jag komma in? Jag tänkte hälla ut min avlidne make i er vask.
– Öh, va?
– Eller vänta, kommunen har redan gett mig tillstånd. Jag kommer in.
– Näää …
– Hans vålnad kommer vara jättetrevlig. Oroa er inte!
Okej. På’t igen, bara!
Olle är förvisso aska nu, men här kommer en liten snutt från förra året när han istället skapade aska. Jag intervjuade honom om eldens lämplighet:
Fan, okänt nummer. Okej. Andas in. Andas ut. Pffffffff.
– Lotten Bergman.
– Ja hejsan! Jag ringer från Småföretagarna! Jag söker Olle!
– Jahadu. Han dog oväntat under en löprunda strax före jul.
– Oj, då beklagar jag. Jag … jag får väl stryka honom här i systemet då.
Säljarna har helt klart inte tillgång till listor över folk som inte längre finns. Inte heller finns något slags förbud mot ”hmmmmm, Olles telefonnummer funkar inte längre, äsch, jag ringer till den där som heter Lotten istället”. Jag fick nu tipset att inte förklara, utan bara säga: ”Ta bort mina kontaktuppgifter ur systemet.”
Vi får se … det låter ju så rysligt otrevligt. Men nu till mer positiva ljud!
1. – BRRRUUURR BRRRRRHHHRRRRR BRRRRRUUHHHRRRRR!!!
Jag vet inte hur just detta brummande stavas, men det ska föreställa en epa-traktor. Fast det är min bil, som förmodligen har hål i avgassystemet.
2.
Två ljud i korus: – Splatt splatt splatt, säger det från duschblandaren som är inkontinent och inte kan fokusera sig på duschdelen i konstruktionen. – Ffffffssssssss, säger nyss nämnda duschdel som ju inte har nån vidare sprutt eftersom hälften kommer ut i badkarskranen.
3. – Aj!
Jag spelar basket, trillar över en plötsligt uppdykande sten, slår huvudet i öppna skåp, klämmer foten i en dörr och skär mig i fingret på t.ex. ett trasigt glas.
Alla de tre ovanstående ”problemen” är så skönt konkreta. Bilen ska lagas den 22 april, duschblandare tror jag att jag kan fixa själv (ska bara läsa på lite) och alla smärtor är ju bara vad de är – och går oftast faktiskt att skratta bort.
– Hahahahaha!
Men så finns det saker som får mig att ta mig åt hjärtat och inte alls skratta. Vi har nu kommit till Moment 22-avdelningen i detta inlägg.
– MEN FÖRIHELVETE!
Jag kan inte strunta i språkfelet och jag kan inte låta bli att åka tåg och jag kan inte klaga hos nån instans och jag kan inte låta bli att betala trots att produkten som jag betalar för inte ger mig det jag vill ha.
– MEN GAAAH!
Min alzheimerpappa har flyttat till Eskilstuna och jag ska bli god man för honom. Fast problem har uppstått eftersom
min ansökan kom till Eskilstuna när han var skriven i Täby
min andra ansökan kom till Täby och jag skrev att han bodde i Eskilstuna trots att han fortfarande var skriven i Täby
min tredje ansökan kan inte skrivas under förrän just det datum när pappa verkligen är skriven i Eskilstuna och Skatteverket har tyvärr ”ovanligt långa handläggningstider” just nu.
– MEN SATANS FAAN!
Mitt lilla företag sitter fast i leasingavtal för en digital telefonväxel som aldrig har använts och aldrig kommer att användas. Jag kan inte komma ur detta på annat sätt än att gå i konkurs, vilket jag inte vill.
Detta skrev Olle under i januari 2023: lilla Bergmans Bokstäver lägger ut flera tusen i månaden för en oanvändbar telefonväxel som ska avbetalas till 2028. Det är helt obegripligt med tanke på hur ont om pengar vi alltid har haft. Den som jag trodde var säljaren skriver: ”Jag kan inte heller svara på varför Olle ursprungligen har köpt denna växel eller utformningen av den, endast att vi har levererat den och hårdvaror till honom. Det är inte jag som haft dialogen hos oss med Olle utan det är en av våra säljare som genomfört detta med honom.”
Men spik i foten för tusan hakar!
Kolla vilken jättehög med orienteringskartor som jag ska slänga den här veckan! Hurra!
Jag försökte prångla på Orienteringsförbundet hela högen, men de har tyvärr inga planer på ett orienteringsmuseum.
Pappa får träna pingis med andra gamla gubbar som närmar sig pensionen! Hurra!
Pappa fyller 87 i år, så de som är 20 år yngre är lämpliga motståndare.
Som jag berättade för en halv evighet sedan (känns det som), skulle jag plötsligt (kändes det som) föreläsa under två heldagar i Stockholm.
Jag var orolig, osäker, vimsig, ledsen, förvirrad och fylld av aversion inför normallivet som tydligen ska inträffa tre månader efter den största chocken någonsin. Men plötsligt hade jag gjort allt – pratat och tjoat, fnissat och varit allmänt normal som vore det före den 12/12 2023.
Så jag tänkte att det skulle jag förstås fira med ett yllestrumpsinköp.
Najs! Fyra till priset av tre!
I kassan fick jag veta att detta på skylten ovan betydde ”köp fem till priset av fyra”. Jag köpte som hämnd då bara två till priset av två. (Hur tolkar ni skylten?)
Men nu gick jag handlingarna i förväg.
Föreläsningarna höll jag i f.d. Centralposthuset på Vasagatan i Stockholm. (Vilket inte är ”Kungliga Posthuset” i Gamla stan, även om man skulle tro det med tanke på bilden nedan.)
Bara entrén gör en ju vimmelkantig av stuckatur-lycka!
Gamla posthuset bredvid Centralen är en så fin och fantastisk byggnad att man nästan får dåndimpen och önskar att man vore postkassörska 1903.
Så här såg det ut i den nuvarande entrén 1903. Den stora, vita ytan på bortre väggen målades sedan …… vilket ni kanske kan se här. (Vinkeln är bara näääästan korrekt på denna min bild.)
Om ni är det minsta lilla arkitekturintresserade suckar ni över fönster- och golvrenoveringar och det faktum att ni måste hämta postpaket i köttfärsavdelningen idag. Men det är trots historiens sorgliga vingslag underbart att befinna sig i dessa anrika lokaler i jugend och nybarock, men som övergavs av Posten strax efter en sista (konstig) renovering runt 2010.
Apropå konstigt …
Denna blåa låda står i en för övrigt stilig innergård. Det är en kvarleva från när Securitas från denna post (pun intended) skyddade Regeringskansliet, som jobbade här under en tid. Nu är den blåa lådan K-märkt och får icke rubbas eller förvanskas. Eller för den delen ens användas.
Hur som haver, nu kommer ännu mer som skaver.
Här får man inte göra nåt. Men vad har det varit? Hallå, berätta för oss; säg inte bara att man inte får röra.Man anar att en oerhört trött lappskrivare har fått nog.Vad är detta månne för spännande markeringar i marmortrappan?Aha. Allt – även en antihalksträng – kan fixas med svart silvertejp.Moderna mattors förtjänst och förbannelse: kaffefläcken måste hamna på rätt ställe!
Under min föreläsningssejour bodde jag på ett gnistrande modernt hotell med tysta hissar, mjuka mattor, led-lampor i alla skåp och lådor samt en minibar med chips dyrare än saffran och rödtjut i champagne-prisklass.
Men jag fick en spegel ovanför sängen, så det får man ju vara tacksam för.Rummets två par badtofflor var i stl XXL, vilket med tanke på min fot här väl inte kan vara mer än kanske stl 45? (Jag är ju van vid basketspelarfötter i stl 53.)Åh. Landlina. Jag lyfte luren, lyssnade till tutet och tänkte att jag ju borde ringa till nån. Men jag kan ju bara mitt eget nummer, och nån måtta får det vara på hur jag talar med mig själv i dessa dagar.Två frukostar åt jag på hotellet, och de var helt olika. Ena dagen fadd och rörig samt allmänt otrevlig, andra dagen alldeles förtjusande med kryddad varm-mat och en brie som en gammal ko hade älskat som sitt eget barn. (Underbar lagårdsdoft.)
Efter dessa två utmanande dagar bjöd Författarfonden på en minneshögtid för Olle. Vi grät så det skvalade i fyra timmar medan vi lyssnade till tal, poesi, gitarrplonk, minnen och en långsam vals i moll, spelad på dragspel.
Ungefär 15 minuter innan jag tog den här bilden, stod jag upp inför 30 personer och förklarade hulkande att vi måste inse att Olle de facto är död fastän han är så levande.
Puh, nu känns det som om jag behöver sova i en vecka. När jag nästa gång föreläser å yrkets vägnar, kommer jag att våga ta ut svängarna lite mer. Och sedan lite mer. Och så rätt som det är, kommer jag att känna mig flygfärdig!
Men precis som bröderna Wilbur och Orville Wright kraschade med Kitty Hawk år 1900, kanske även jag ligger så här hopknölad nån gång då och då. Det är helt okej.
Min vän Jonas Söderströms bok ”Jävla skitsystem” har – om den har öron – ryckt till och undrat vad som står på många gånger de senaste veckorna.
– JÄÄÄÄVLA SKIIIIITSYSTEM!!! vrålar jag så att det skallrar i Olles 13 gitarrer, balalajkor och ukuleler.
Sedan min djefla man dog, har jag nämligen kommunicerat dagligen med knapptonvals-instanser. Så här:
– Din plats i kön är 37. Just nu är det många som ringer. Du vet väl att du kan logga in och göra dina ärenden digit… – NEJ DET KAN JAG INTE FÖR DET HANDLAR OM BOLÅNEN OCH DÅ MÅSTE MAN PRATA MED EN RÅDGIVARE SOM HAR LICENS! JÄVLA SKITSYSTEM!
Eller den här: – Tryck 1 om du vill att vi ringer upp dig. Tryck 2 om du vill tala med en handläggare. Tryck stjärna om du vill höra alternativen igen. Tryck 3 om du godkänner att vi ringer upp dig för en kvalitetskontroll. Tryck 4 om du vill ha alternativen på engelska. Samtalet kommer att för din egen säkerhet att spelas in.
Här tappade jag fokus eftersom de som vill ha alternativen på engelska kanske inte förstår svenska, så jag blev lite sen med att dutta på ettan. Och då hände inget. Jag fick höra alternativen en gång till, och duttade på ettan igen. Inget hände.
– Du har inte gjort något val. – JAG HAR VISST GJORT ETT VAL! JÄVLA SKITSYSTEM! – Du har inte gjort något val. Tryck 1 om du vill att vi ringer upp dig. Tryck 2 …
Ja, ni förstår. Den s.k. ”vilopulsen” gick och gömde sig i december och kommer inte att komma fram ens om jag lockar med sömntabletter. Oh, apropå det!
I min iver att rensa ut gamla kläder, papper och fula mattor, stod jag plötsligt med näsan i medicin- och vitaminburkar från tidigt 2010-tal.
Man får ju inte slänga gamla piller; jag går naturligtvis till apoteket med dem. Först måste de dock tas ur kartonger och burkar samt sprättas loss ur kartor, för sånt vill apoteken inte ha. (Jag försökte resonera med personalen eftersom det känns tokigt att blanda morfinpreparat med fiskoljekapslar. Men nej, den femman gick inte.) Och apropå sånt som jag hittar när jag rensar …
Hårddiskar, där de äldsta är från mitten av 1990-talet …
Mitt i rensningen fick jag ett plingeliplong om att en betalning inte hade gått genom. Tre timmar senare (och 923 olika tonvalsduttningar) visade det sig att kortet hade spärrats tillfälligt ”av ingen anledning”. Japp, så sa banken – och tog bort spärren.
Och nu till dagens fråga. Förutom alla musikinstrument i huset, har jag även teknisk musikutrustning som jag inte vet vad jag ska göra med.
Vad är detta?
Blodtrycket är fortfarande åt helskotta, men jag tar hand om mig eftersom jag
blir väl omhändertagen av barnen och grannen
äter mycket och gott och serveras vin lite då och då
träffar kompisar varje dag
pratar om språk i radio
spelar basket
får den stora äran att vakta barnbarn
vågar be om hjälp
har vågat tacka ja till att föreläsa på Företagsuniversitetet om tre veckor.
Och så ska jag tydligen bli vacker, för jag får fortfarande skönhetsprodukter i present av folk!
En svensk tiger. (Detta är jag, iklädd en närande ansiktsmask som någon gav mig. Varför man ska se ut som en tiger under jäsningen vet jag inte.)
Jag är väldigt besviken på att Olle inte vet att han är död. Som änka sedan prick två månader har jag fortfarande inte alls förstått hur sånt här går till. Livet. Jag tänker på alla gravstenar där man läsa att ”den andra” i ett äktenskap blott levde i ett halvår till. Kärleken har ingenstans att ta vägen, liksom. Hjärtat brister kanske? Eller var det den som lagade maten som dog, så att den andra helt enkelt svalt ihjäl?
Hur som helst: jag hade bestämt mig för att sluta älta Olle, hans stupande och hjärtat som bara slutade funka mitt i steget. Ältandet, tankarna och drömmarna är ovälkomna; jag vill inte leva i dem. Jag kan inte förmå mig att se bilder och filmer eller höra Olles röst, utan måste gå omkring med mentala skygglappar och en väldigt illa fungerande mental ögonbindel. Förmodligen kämpar jag förgäves, va?
Citat ur den utmärkta Bondfilmen ”Spectre” (2015):
James Bond: Where is he? Mr. White: He is everywhere. He’s everywhere!
Kanske vill ni läsa lite om bokföring och momsredovisning istället? Eller lära er om det digitala verktyget F**tn*x som man måste behärska? Här ser ni hur skärmen ser ut när man får en månadsfaktura av just detta företag. ”Det är bara att klicka för att betala.”
1. Nej, jag vill inte betala som privatperson eftersom det är företaget som ska betala. 2. Jag vill inte bestrida, jag ska ju betala. 3. Nej, jag har inte betalat. 4. Va, vem är min leverantör? 5. Vänta, det är ju F**tn*x som är mottagare, inte Bergmans Bokstäver! Primalskrik!
Dock har revisors-delen löst sig: två av mina basketkompisar satt igår i tre timmar och klickade och skrev och mumlade och var komplett obegripliga.
– 1407.
– 1598.
– Hon måste ha en kåtinja till deklarationen också.
– Mhm. Men vi tar det här först. 1222.
– Men på tvåan.
– Den var ganska hög.
– Ja. Bra. På SKM.
– Den 4 december?
– Mmmm. Nej, jag måste …
– Ja, det är bra. Där. Och där.
– Nu fördelar vi alltså momsbeloppet som ni får tillbaka och resten blir en kostnad.
”Kåtinja” var alltså en deklarationsblankett som heter K10. Som jag måste fylla i, bara.
När jag inte sorterar och röjer samt slänger det som har samlat damm i källaren, promenerar jag med grannen. Igår gick vi en helt lugn och vanlig runda, men när vi bara var 100 meter hemifrån började det flimra framför ögonen och jag blev rysligt yr. Jag följde med grannen hem, satte mig i köket och fick saft och jordnötter. Och andades lugnt. Då såg jag på min fina träningsklocka att pulsen var uppe i 138. Grannen tog fram sin blodtrycksmätare, varpå pulsen gick ner. Värdet var 110/72, vilket tydligen är helt normalt. Efter ungefär 15 minuter mådde jag bra igen och gick hem och sov middag i en dryg timme.
I källaren hittade jag en text som Olle skrev om syskonkärlek i någon tidskrift 2004. (Om ni läser den, ska ni veta att sista meningen slår hårt. Och jag som inte skulle älta.)
Men allt är inte bedrövligt.
Idag hade Olle fyllt 60 år – och det hade han faktiskt inte alls tyckt om eftersom han vid varje jämn födelsedag drabbades av ruelse, ånger och samvetskval över tiden som flytt. Han slipper den siffran, hurra hurra!
(Nej, jag har inte blivit tokig. Jag går förvisso omkring och pratar med Olle, drömmer om honom, och hör vad han nog hade kunnat säga i olika situationer. Men jag vet att han intensivt hade ogillat att få stämpeln ”60 år”. Hurra!)
Den 2/2 fyllde jag 60 år och 12/2 skulle lammköttet Olle ha fyllt 60 år. (Ja, jag upprepar mig.) Istället för att fira detta, kommer jag just den dagen att
gå till en kurator för att gråta och snörvla
försöka spela lite basket för första gången sedan Olle stupade
lämna in arbetsgivardeklaration eller, vahettere, momsredovisning
fylla några flyttlådor med papper från 1900-talet
göra ett jädra bajsprov.
Allt här ovan kommer att få sin förklaring strax. Men först en karta.
Jag är av snälla kompisar inbjuden till alla dessa platser, vilket är fullständigt underbart. (Om kartan ser konstig ut: den är mer korrekt än den där vi är så vana vid.)
1.
Redan tre dagar efter Olles stupande, satt jag hos en kurator och huhuhulkade. Hon fick knappt en syl i vädret, men det hon faktiskt sa var idel beröm. Jag tror att det är en perfekt karriärväg för alla i den branschen; ge den bekymrade klienten beröm. Punkt slut.
Jag identifierar mig dock fortfarande inte med den person jag numera är: en ledsen en. Jag går med nedsänkta axlar och avger vibbar som Keanu Reeves.
Keanus egen förklaring till bilden: ”I was just hungry.”
Så fort någon är snäll, bryter jag sedan ungefär två veckor ihop. Jag fick ett långt, handskrivet brev och bröt ihop. Ett litet kort med en vacker hälsning …krasch. En fantastiskt vacker anteckningsbok och bara ett helt vanligt mejl med födelsedagsgrattis: kaboom. Och när en läkare häromdagen var snäll och frågade hur jag känner mig, hände precis detta. Resolut skrev han ut ångestdämpande & lugnande medicin som heter Oxascand. ”Jaha”, sa jag, lydde order och tog en tablett morgon och kväll.
Men huga, vad berusad jag blev – och vilken hemsk huvudvärk jag fick. Inte fick jag heller köra bil eller hantera tunga maskiner med medicinen i kroppen; den måste alltså vara avsedd för stockholmare som kan åka tunnelbana överallt.
2.
Va, basketträning efter endast två månader som änka? Hur studsar en boll? Är korgen verkligen på rätt höjd? Var är mina iläggssulor och konditionen?
Vi får se.
Såg ut så här kunde jag i höstas i alla fall.
3.
Att momsdeklarera och hantera ett faktureringsprogram som heter Fortnox stressar mig och barnen såpass att vi får svindel. Idag satt jag i telefon med Skatteverket i över en timme, som var mycket förstående och guidade mig rätt … men som inte förstod varför jag inte förstod. Fyra av varandra oberoende personer i barnens vänkrets har erbjudit sig att gratis hjälpa oss med bokföringen tills vi förstår vad vi håller på med.
4.
Olle samlade på papper, har det visat sig. Det visste jag faktiskt inte …
Tågbiljetter från 2006.
All bokföring, alla kvitton, alla transaktioner och räkningar samt inköp sedan 1986 var magasinerat i 14 lådor hos en flyttfirma.
Allt detta har jag lyckats komprimera till en mager mapp.
Nu är det blott innehållet i ungefär 100 hängmappar och 30 pärmar kvar att slänga. (Och nu undrar ni om jag av bara farten kanske slänger mina egna möghögar med t.ex. jeans från 1985? Nähedå, inte alls.)
5.
Jag är rädd för brev. Jätterädd. Allt som kommer i postlådan gör att pulsen rusar och det mesta får ligga till sig på köksbordet i några timmar. Ibland är det förstås något trevligt och handskrivet, en tröstande bok eller ett smycke – men 90 % av det som kommer är krav, glömda åtaganden, 0 kr från Försäkringskassan och försäkringar som inte ger nåt.
Men det här var lite kul!
”Du tillhör den åldersgrupp i Sverige som erbjuds att lämna ett prov för att undersöka om det finns osynligt blod i din avföring (ditt bajs).” Så gärna så!
Den 15 februari är jag dessutom kallad till 60-årskontroll med blodprov, längd, vikt samt ”äter du fisk två gånger i veckan?” och sånt.
Nu ska ni allihop kontakta era vårdcentraler och be om hälsokontroll, kosta vad det kosta vill. Jag har tjatat om detta i snart två månader, och det har gett resultat. En kompis upptäckte en dold, autoimmun sjukdom, två kompisar fick blodförtunnande och tre stycken knaprar numera blodtryckssänkande medicin.
Jag har precis tömt en ryggsäck som har stått orörd sedan 11 december – dagen innan Olle stupade. I den låg bl.a. tolv låneböcker som behövdes till Julkalender-gåtorna, ett naturläkemedel som skulle hjälpa mig att sova bättre och en handlingslista med ”Olle-korvar” högst upp.
Böckerna ska jag lämna tillbaka idag, naturläkemedel behövs inte eftersom jag har fått regelrätta sömntabletter av vården och Olles korvar åts nog upp av barnen under julen.
Nyss föll blicken på en av Olles filskålar, som han ställde ifrån sig när han drabbades av ett av alla eviga infall.
Det har varit oerhört svårt att skriva denna text – dels för att det är min mans begravning det handlar om, dels för att jag faktiskt inte minns. Barnen har fyllt i, men mycket av det som hände den 5 januari 2024 är försvunnet ur mitt minne. ”Det är chocken”, säger de som vet.
Att planera en begravning låter sig inte göras utan hjälp av
begravningsbyrån
så många andra människor som det någonsin är möjligt.
Checklistor finns i parti och minut överallt, men där står inte ”be någon anteckna vad änkan gör eftersom hon kommer att glömma allt”. Jag vet att jag hade på mig min svärmors klänning från 1972, att jag grät så att jag tappade andan och begravde ansiktet i det mjuka som var spanjorens mammas bröst, att barnens lågstadielärarinna och massa orienteringsungdomar defilerade förbi kistan samt att insikten att Olle faktiskt låg i kistan grävde ett djupt, svidande skrapsår i mig.
Men jag har ingen aning om huruvida pizzorna uppskattades, om tedrickarna fick riktigt varmt vatten eller om de som inte fick sittplats i kyrkan hade bekväma skor så att de inte led.
Så här var själva stunden i kyrkan upplagd:
Vi hade tänkt skriva ut 200 ex på skrivaren hemma, men skrivaren dog precis som bilen, kakelugnen och Olle.Barnen lyckades dock övertala ett tryckeri att ställa upp på kort varsel .
Vi hittade några få anteckningar i Vita arkivet, som Olle och jag (tydligen) fyllde i för nästan 20 år sedan. Olle ville inte ha massa ”känslopjunk”, men var mån om att begravningen skulle vara trevlig och gärna rolig, samt innehålla musik och tal.
Olles glasögon var fasttejpade på kistan tillsammans med massa kartor, böcker och brev som åkte med honom till krematoriet.På kistlocket fanns en ”barrskog” och i förgrunden ett skogsverk som kommentatösen Pysse hade tillverkat som en sista hälsning från kommentatorsbåset. (Foto: Gustav Bergman.)Kistan var av obehandlad furu, så att alla som ville kunde skriva eller rita på den.
De flesta som defilerade förbi kistan försökte nog fånga min blick, vilket jag inte alls klarade av. Några såg jag, några nickade jag till, men de flesta fick bara se min skult och hulkande axelparti, i någons tröstande famn.
Här syns lite av den röra vi gråtande skapade i vår kyrkbänk tillsammans med de två väldigt glada barnbarnen: snor- och snytpapper samt en blöja.
När alla åt pizza och hembakade kakor (tack kära vänner), hölls det tal. Vår dotter Ida berättade ingående och noggrant om hur det gick till när Olle stupade och vad synd det var att Olle inte visste att han hade blivit obducerad i Solna. (”Han hade tyckt att det var jättespännande.”)
Olles kompisar och bröder berättade minnen och alla grät vi lite mer. En kompis spelade en låt som han hade skrivit till Olle. En kompis gav mig en bunt brev som Olle hade skrivit för 40 år sedan, där det i ett står att han har träffat en tjej: Lotten. En kompis berättade om Olles punkbandsperiod. En kompis stod i köket och skötte disken under hela eftermiddagen. Barnen hade låtit trycka upp ett stort draperi med pratbubblor som bestod av minnen som vänner och släkt hade delat med sig av.
Och så höll jag tal.
Här har jag precis avslutat genom att läsa upp ett brev som Olle skrev till mig i mars 2023: postat och frankerat och sorterat och levererat i vår postlåda – trots att vi ju befann i samma hus hela tiden. (Foto: Gustav Bergman.)
Tyvärr minns jag inte så mycket mer än att jag visade upp de lappade jeansen som vi hade på oss på 1980-talet och att jag halade upp en ännu inte färdigstickad tröja som Olle skulle ha fått runt 1990. Men tydligen pratade jag på utan att tveka.
Som vän av informationsteknik och tydlighet, hade jag i församlingsgården även tejpat upp skyltar som visade vad Olle var klädd i, saker som han hade med sig och hur det såg ut på platsen där han stupade.
Olles kläder i kistan: påse från gymnasiet och löparkläder som han själv hade hängt upp i hallen inför nästa löprunda. (Skorna är dock inte alls korrekta för årstiden.)
Olle drällde många saker omkring sig överallt, och särskilt gällde det plektrum, pennor, tandborstar, tandpetare och noter. Att säga att han hade tio tandborstar igång samtidigt är faktiskt inte alls en överdrift.
Sakerna som han fick med sig inbegriper bettskena, iläggssulor, ännu en påse från gymnasiet, noter till ”Den döde”, en fin bläckpenna, brevpapper och frankerat kuvert, tandborste och tandpetarbygel, plektrum, hans pappas gamla läkarbesökslapp (vi har ett helt block från ca 1983), ett av Olles visitkort med egentagna naturbilder, Vilda västern-boken som han skrev (och som är jättebra, kom och köp) samt en järv och en gnu.Ida och jag samt en karta till ”pappas plats” – så att man kan gå dit om man vill.
Plastdjuren – gnun och järven – som vi packade ner i kistan har denna bakgrund:
Djärven hade Olle med sig på föreläsningar utomlands när han berättade om dels djuret järv, dels ordet djärv; det var en egenskap som han ansåg att en ung forskare skulle besitta. Förmodligen trasslade han i sin iver även in sig i etymologin för de två orden, vilket på Olles svengelska måste ha varit helsnurrigt. Jag tänker mig att det lät så här:
– This is what we in Swedish call a JÄRV. It comes from the german word derb which means ’grovkornig’, I mean coarse grained. The word for brave in Swedish is ’modig’, but also DJÄRV, but liksom spelled differently. And that word’s history has really nothing to do with the animal. But I like it. Be brave like a järv.
Gnun fick jag en födelsedag för längesedan med rimmet:
Min vackra fru
är lika fin som en gnu.
På kvällen samma dag som vi hade lämnat in alla dessa saker till begravningsbyrån, ropade Moa till alla som var hemma i Gula huset:
– Har någon sett min tandborste?
Det visade sig då att Olle på sin sista färd hade fått med sig sin dotters tandborste, medan alla hans egna låg kvar på skrivbord, under sängar, i kökslådor och i gitarrfodralen.
Nu är jag färdig med de tre planerade sorgeinläggen. Vad som händer nu vet jag inte riktigt eftersom jag verkligen inte fungerar. Byråkratin suger musten ur oss alla, och att driva ett företag ensam kanske faktiskt låter sig göras. Jag vet bara inte hur. Kan man verkligen stå på scen och skratta och stoja och sälja sig när Olle ju är död?
Men en sak vet jag: vänligheten som jag möter och hjälpen som jag får av släkt och många, många rara vänner är ovärderlig. Nyss landade i postlådan ett litet paket från silversmedsvännen, som tyckte att Olles lilla hårlock (som jag ju fick för mig att jag behövde) inte alls skulle förvaras i en servett.
Nu bor den i en liten silverdosa istället.
Tack även för att ni läser här, förresten.
Jag har oerhört svårt att titta på sådana här bilder just nu. Men det kanske går över, så den får avsluta detta inlägg ändå.
