Hoppa till innehåll

Etikett: död

Trafikutredningsenheten – och ett skelett

Nu har jag åkt tåg igen. Till Stockholm. För första gången sedan andra veckan i mars.

Och jag var nästan helt ensam i tågvagnen! Yes! Inte ens för syns skull tog jag på mig munskyddet! Däremot var det faktiskt precis som vanligt på tunnelbanan, vilket kändes förvirrande. Alla var nära varandra, alla stod och skrek och blott en enda utböling från landet stod och stirrade in i ett hörn och höll andan när dörrarna öppnades.

Orsaken till denna resa var att min pappa skulle kontrollera om han månne hade blivit för gammal för att ha körkort, vilket görs på Karolinska i Huddinge fast i Flemingsberg och inte alls det andra Karolinska, vilket är förvirrande. Om man bor uppåt landet har man ju inga sjukhus ens inom 20 mils radie, medan man i Stockholm har olika sjukhus som heter likadant och är så stora att det faktiskt är obegripligt.

Därför var det nästintill omöjligt att hitta rätt. ”Trafikutredningsenheten” på Trafikmedicinskt centrum skulle ligga på Vårdarvägen 1 i en entré som hette S31. På kallelsen läste jag och syster Orangeluvan:

Men se här på Google Maps! Inramat här nedan är Vårdarvägen 1, och vid krysset fanns Trafikutredningsenheten …

Hihi, kolla där i vänsterkanten ligger ”Hörselgången”!

Det gröna på bilden är naturligtvis två systrars virriga, svettiga, stressade jakt på rätt väg.

Ni fattar: så här såg det ut överallt.

Eftersom vi vet att vi inte har ärvt pappas lokalsinne (han var förstås på rätt plats på utsatt klockslag medan vi i nästan 50 minuter sprang vilse) var vi ute i god tid och var väl förberedda, men gick vilse ändå. I huvudentrén lät det plättlätt:

– Hej, vi undrar hur vi kommer till Trafikmedicinskt centrum.
– Gå ut långt till vänster, nerför trappan, sväng vänster och följ skyltarna!

Vad vi då inte visste, var att även entrékvinnan var dysdirektiker eller ambidexterförvirrad, för hon skulle ha sagt ”… till vänster, nerför trappan, sväng höger och …”

Vi svängde vänster–vänster, irrade runt, hittade definitivt inga skyltar, men såg en annan stor entré och gick in.

– Hej, vi undrar hur vi kommer till Trafikutredningsenheten!
– Va? Vad hette det? Kan jag få se kallelsen?
– Det står Vårdarvägen 1 … Trafikmedicinskt centrum …
– Det har jag aldrig hört talas om.
– Det står också S31.
– Strunta nu i det. Ni ska gå till huvudentrén och …
– Fast vi kom precis därifrån.
– Ja. Dom brukar skicka hit folk. Många går hit när dom inte hittar.
– Jaha.
– Ja, många avdelningar vill flytta hit.
– Jaha.
– För att det är lättare att hitta hit.
– Jaha. Men hur ska vi gå för att hitta dit?
– Vet inte. Får jag se på kallelsen igen? Gå till huvudentrén!
– Men vi ska till Trafikmedicinskt centrum … Vårdarvägen 1 … S31.
– Näääe. Vart skulle ni sa ni?
– Det är det vi inte vet. Trafikutredningsenheten. Trafikmedicinskt centrum.
– Nej, då vet inte jag heller.

Jag begrundar mitt öde framför ett avstängt område med Vårdarvägen 1 i fjärran. Ack.

I en annan reception satt tre fnittriga tjejer och sa ”vi kan googla åt er” och ”eeehm, där har jag jobbat, men jag minns inte var det var”, och ”äsch, åk upp till plan 5 och fråga i huvudentrén”. En läkare lyckades jag också haffa. Han lyste upp och sa:

– Ja, gå dit åt höger, och sväng höger igen.
– Men nu pekar du åt vänster …?
– Ja, jag är lite trött. Gå vänster, sedan höger. Där är huvudentrén.

En liten stund senare frågade vi en städerska, som sa att det inte fanns något som hette S31. Ytterligare en stund senare frågade vi en arbetsterapeut med tre tjocka pärmar i famnen, och hon sa att hon inte visste något – utom vad huvudentrén låg.

Här stannade vi och stakade oss genom ett nytt ord: coronaraniografi. Rangiografi för coronapatienter? Nej, helt enkelt ”kranskärlsröntgen”.

Tillbaka i huvudentrén blev vi frästa åt för att vi – svettiga och högröda – än en gång yrade om ”Trafikmedicinskt centrum på Vårdarvägen 1 i entré S31”.

– Strunta nu i det, följ den kartan och gör som jag säger!

Åhå. Det finns kartor. Kartan var utmärkt, och plötsligt var vi framme. Alldeles utanför dörren till Trafikutredningsenheten låg en …

… före detta hare, liksom fångad i flykten.
Precis som Bugs Bunny.

Förmodligen hade han letat efter Trafikutredningsenheten han också.

Share
18 kommentarer

Vem var Éva Székely?

Hon föddes 1927 och dog bara häromdagen – Éva Székely. Det är ett obegripligt långt liv där hon föddes strax före depressionen 1927 och dog nu, med hela världen i en liten (eller stor, förstås) mobiltelefon.

[paus för en simmig, funderande blick ut genom fönstret med tankar på tidens gång]

Simmaren Éva Székely [eeva seekej] slog ungerskt rekord på 400 meter när hon var 14 år fastän hon nästan inte fick tävla alls, judinna som hon var. När fascisterna 1944 klampade in i familjens hus för att deportera alla till närmaste avrättningsplats, ljög hennes pappa för att rädda hennes liv. Han tryckte ner henne i en säng och sa till de instormande soldaterna att hon var sjuk.

– Se! Hon kan inte ens gå!
– Hon behöver inte gå långt … svarade en officer.

De skulle ju skjutas alldeles i närheten.

– Snälla, lämna henne kvar här. Hon kommer att bli Ungerns nästa storstjärna inom simning! Du kommer inte att ångra dig! Snälla!

Officeren tvekade. Pappan envisades.

– Éva! Titta honom i ögonen och säg ditt namn tydligt så att han minns dig!
– Éva Székely. Éva Székely. Éva Székely, sa Éva Székely och tittade officeren djupt i ögonen och lade märke till att ena ögat var grått, medan det andra var brunt.
– Éva Székely, sa officeren och lät henne ligga kvar medan han puttade ut resten av familjen ur huset, förde dem till Donaus flodbank intill, och sköt dem.

Vackert minnesmärke i Budapest, just där det skedde.

Hur den sjuka flickan som inte kunde gå ändå skulle kunna simma, funderade inte officeren med ett grått och ett brunt öga på. Men det gjorde hon – hon slog sex världsrekord, vann nästan alla tävlingar i Ungern under många, många år, och tog ett OS-guld i Helsingfors 1952 och ett OS-silver i Melbourne 1956.

Vilka skarpa drag och bister blick hon hade 1956!

Innan den där dagen när familjen försvann, bodde Éva Székely med 42 andra judar i två rum på ett våningsplan. Eftersom judar inte fick simträna längre, sprang hon 100 gånger varje dag upp och ner i husets trappor – fem våningar. Efter befrielsen fanns blott tio personer kvar i livet på just detta våningsplan. Éva började träna simning igen, och beslutade sig för att drivkraften var minnet av de 32 som inte överlevde. Snabbt blev hon Ungerns främsta simmerska, som i folkmun kallades ”Fröken Fjäril” eftersom fjärilsim var hennes främsta gren.

Hon gifte sig sedermera och fick en dotter med med Ungerns då bäste vattenpolo-spelare Dezső Gyarmati. De simmade och tävlade (och vann allt) och engagerade sig i sina respektive sporter tills de ungerska myndigheterna 1960 deklarerade att bara en av dem skulle få resa till OS  i Rom. Då lade Éva av, och satsade på att coacha ungdomar istället – bland annat dottern Andrea Gyarmati, som även hon knep OS-guld och vann nästan allt som hon ställde upp i.

Dottern Andrea under OS i München 1972. (Vilken häftig sim-bild!)

År 1950 deltog Éva Székely i en tävling i Budapest, där hon som vanligt vann. När hon stod där, högst upp på prispallen och tog emot  guldmedaljen av det ungerska simningsförbundets ordförande, deklarerade någon i högtalarna plötsligt att hon för sina fantastiska resultat skulle tilldelas ett nyinstiftat pris. Prisutdelaren var en höjdare inom polisen. Med Éva Székelys egna ord:

– Tänk dig, va, där stod jag på prispallen med en stor vas i händerna och den här höjdaren som delar ut priset framför mig. Och så tittar han mig rätt i ögonen – och han har ett grått och ett brunt öga.

MTI Fotó: Nándorfi Máté
Éva Székely 2005.
Share
17 kommentarer

Chevreul och andra 103-åringar

Michel Eugène Chevreul [ʃəvrœʹl] blev hela 103 – år precis som Kirk ”Gropen” Douglas, som dog häromdagen. Olivia de Havilland är 103 år i detta nu – och allt ni tänker är:

– VEM är den där Chevreul?

Han var en jättegammal, fransk kemist som ni inte bryr er om, tadaaa!

Michel Eugène Chevreul (1786-1889) i sin glada ungdom.

Chevreul levde 1786–1889,  vilket ju precis som med Douglas och de Havilland är obegripligt länge – och väl inte ett mål i sig? Han var förutom jättegammal även professor som studerade fetter på 1810-talet. Han kom på att ”fetter är föreningar av syror och en bas, som vid fetters förtvålning förenas med vatten till glycerol”.

Nej! Gå inte! Fortsätt att läsa! Hör nu här!

Chevreul i sin tydligt och klart även glada ålderdom.

Han isolerade nio fettsyror och gav några av dem namnen (och nu fattar ni hur viktig han är) stearin-, olje-, kapron-, kaprin- och smörsyra. But there is more! Eller: Mais il y a plus!

Chevreul blev tillsagd av bekymrade väverskor att analysera växtfärgämnen som ”blödde” och tappade färg, och plötsligt införde han med sin forskning stora förbättringar inom färgeritekniken.

Mais il y a plus!

Det var han som kom på teorin om ”färgers kontrast och harmoni”. Alla neoimpressionister (som inte visste att de var blivande neoimpressionister) blev då tokiga av glädje och jätteinspirerade! De duttade små färgprickar så att alla konstkännare blev mer förtjusta än på länge!

Georges Seurat 1885.

 

Paul Signac 1890.

Seurat & Signac? Kan ju ingen människa hålla ordning på de namnen. (Småprickiga och färgglada var tavlorna, vilket är bra att lägga på minnet.)

Chevreuls insikt – kontrasteffekten!

Den glade Chevreul gav världens konstnärer goda råd om hur det skulle använda färgerna och låta ögats optiska förmåga jobba mer. Än idag har många konstnärer Chevreul som husgud och färgspöke.

En glad Chevreul-bild! 

Chevreul forskade på sina fetter och färger och allt som därtill var relaterat, tills han strax före 103-årsdagen började studera ämnet ”ålder”. Då blev han krasslig och kallade på sin ende son Henri för att ha honom vid sin förmodade dödsbädd. Men så dog Henri där han satt, 13 dagar före sin far. Och stackars Chevreul, han dog förstås han innan han kom på svaret till den stora gåtan: vad leder oss till ett långt och lyckligt liv?

Chevreul på sin dödsbädd. Inte många färger där, inte.

Fotnot

Om man kollar hur stor andel jättegamlingar vi i Sverige har jämfört med andra länder i världen, ligger vi bara på 14:e plats. Nederländerna ligger på 29:e, för de har tydligen infört ett slags sympatisk ättestupa.

Nu vet jag förresten vad det ska stå på min gravsten. Jag ska citera Sigrid.

Share
29 kommentarer

En liten promenad (varning: läbbig bild)

Idag var min andra dag som vikarie på högstadiet. Det var friluftsdag och jag fick den stora äran att ta en tvåtimmarspromenad med fyra elever. Blott tio meter utanför skolan, hittade vi ett blodigt fågellik.

Vi stannade till alla fem och beundrade bestörta brutaliteten i döden.

– Är det hjärtat?
– Är det där lungorna?
– Är hjärnan utsmetad ända där borta?
– Vad har hänt?

Kan det ha varit en katt? En rovfågel? Ett monster? Men varför låg den kvar? Vi resonerade fram och tillbaka och jag böjde mig ner och tog en bild, samtidigt som jag sa:

– It’s expired and gone to meet its maker. This is a late … birdie.

An ex-bird.

Referenserna till Monty Python gick förlorade. Hade katten-rovfågeln-monstret avbrutits i sitt fågeldödande? Vad var det för liten fågel?

– Var är huvudet?
– Under vingen. Liksom. Kanske.
– Titta! Där är en till död fågel!

Sannerligen. Vid en cykel en meter längre bort låg en till förolyckad liten stackare.

Bereft of life, it rests in peace.

– Den där lilla har ju inga ben.
– Och den där borta har inget huvud.
– Jättekonstigt.

Eftersom ben-pippin låg mitt ute på en gångväg, flyttade jag på den till en gräsplätt intill. Lill-pippin vid cykeln flyttade jag också på – så fick de ligga tillsammans på lit de parade.

– Men fröken. Nu har du ju pusslat ihop dom. Det är ju bara en fågel.

Så var det. En relativt stor fågel sliten i två bitar. Ett mysterium! Så gick vi vidare, medan vi diskuterade liv, död, ålder, Darwin, elakingar, släktingar, kalas, resor och Skogaholms bageri (i den ordningen).

Det blir nog bra, det här vikarierandet. Imorrn har jag fyra entimmeslektioner med sjuor, åttor och nior – och förmodligen kommer jag att sättas på prov på ett eller annat sätt …

Share
22 kommentarer

Idag: Doris Day

Det var ju på tiden, höll jag på att skriva. Jamen hon var ju så gammal!

Doris Day (1922–2019) var en av min nostalgiska filmstjärnedyrkans sötnosar. Jag hade Katharine Hepburn och James Stewart som favoriter, så nu tror ni att jag är född 1922, jag också.

Katharine Hepburn & James Stewart i ”The Philadelphia Story”.

Nä, jag var bara oerhört fascinerad av det gamla Hollywood. Gary Cooper var en träbock (som på äldre dar dock påminde om min farfar). Cary Grant var bäst när han var rolig med Katharine Hepburn. Men med Humphrey Bogart fanns det bara en bra sak: Lauren Bacall.

James Dean? Pfffft.

Det roligaste med Doris Day skedde bara häromåret, när det visade sig att hon var två år äldre än hon själv trodde. Man undrar ju när hon fick nytt födelseår: när hon fyllde tre och halkade ner till ett? Eller när hon kom till Hollywood och som 26-åring befanns för gammal och därför fick bli 24?

Här har ni min Doris Day-samling!

Eller min och min – det var nog mamma som samlade dem när hon var liten.

Mina egna filmisar minns jag inte alls. Hade man filmisar på 1970-talet? Eller samlade vi bara på Piggelinbilder? Samlade jag egentligen på nåt annat än Kar de Mumma-böcker?

Men haaar ni sett vilket kass kvalitet det är på bilderna!

Doris Day och Gordon MacRae verkar ha funkat bra ihop eftersom de spelade in fem filmer på tre år: Tea for Two (1950), Vårflamman (1950), Mitt svärmeri (1951), Stjärnkarusellen (1951) och I silvermånens sken (1953).

Två år senare blev han alkoholist när han hoppade in i en film som hette Carousel.

Åhå. (Nu avviker jag lite från Doris.) Gordon MacRae uppträdde 1955 på nattklubb med sin fru, när han fick order att omedelbart ersätta Frank Sinatra i Carousel. Detta eftersom Frankie hade stormat iväg när han upptäckte att alla scener skulle spelas in två gånger: en för Cinemascope och en för Cinemascope 55. Oh the irony – sedan kom kameramännen på hur man skulle kunna konvertera de inspelade scenerna till andra format, så Gordon behövde alls inte anstränga och spela in allt två gånger. Hm, och då tog han sig fler drinkar, kanske?

Anyway!

På baksidan av de svartvita filmisarna står det ”Belgian Chewing Gum Ud.”.
Nu undrar man ju vem Britt-Marie Strandberg var, och vad det är för spännande uträkning …

Guardian har massa trevliga Doris-bilder som jag gärna hade använt om jag hade vågat …

Share
33 kommentarer

När datorn tvärdog

Elvis Presleys sista ord lär ha varit “ah, jag går in på toa och läser en stund” medan Marie Antoinettes sista ord visst var “oj, förlåt”, eftersom hon trampade en man på foten på väg upp till giljotinen.

Min lilla blott två år gamla dator dog mitt i en mening om ”kanoners”, som jag ska prata om i radio imorrn. Tyvärr dog den även mitt i en ny presentation om raggningsrepliker, mitt i en översättning av en teknikbok, mitt i tre mejl och mitt i en bunt med bilder till ett basketevent. Den kanske kände sig lite splittrad, stackars datorn?

Så nu arbetar jag på en susande, brusande och stånkande samt hackande dator som var ett måndagsexemplar redan 2012. Den glädje och förväntan som jag vanligtvis känner när jag slår upp datorn är som bortblåst. Jag jobbar i en halvtimme, sedan suckar jag och hittar på något distraherande. Åh, ett kylskåp.

Idag fann jag plötsligt tio ljusslingor som skulle ha pyntat huset under julen. Häpp, så blev de istället januariprydnader och jag slapp datorn i säkert två timmar! (Jag pyntade inte i expressfart, nej.)

Vardagsrummet.
Sovrummet.
Ett av alla utrymmen i huset som faktiskt inte har nåt namn.

Lilla, stackars, döda datorn är nu på reparation i Uppsala. Datornissarna som tog emot den var helt komplett obrydda och ointresserade och förstod inte alls att jag sa ”hejdå datorn” när jag lämnade in den. Förmodligen håller jag på att tappa förståndet, ska ni veta, för …

… jag satte på tv:n och tittade på handboll.

Det är konstigt för att

  • jag aldrig tittar på tv
  • jag aldrig tittar på handboll
  • jag inte vet hur man sätter på tv:n
  • vi tydligen har 53 fungerande fjärrkontroller.

– AJ!!!

(Nu är ni med i realtid.)

– VAD ÄNDA INI GLÖ…

Ni anar inte: jag brände mig på datorns sladd så att jag faktiskt måste gå och hälla på vatten och kladda lite xylocain på. Mig. Inte på sladden.

Fortsättning följer – kanske måste jag sälja ett par, tre barn och köpa en ny dator å det snaraste!

Share
47 kommentarer

Fiffig design

När jag häromdagen skrev att jag verkligen inte gillar mina läsglasögon och då på vägen hittade uppfinningen ”smink-brillor”, anade jag inte att jag gläntade på dörren till en design-guldgruva. För mitt bland hopplösa bilbarnstolar, wåbblande matvaruvagnshjul och konstiga plastförpackningar, finns det uttänkt design som är så bra att jag häpnar.

Detta (bilden nedan) kallas ”nudging”, och är ett sätt att puffa folk att fatta vissa beslut:

Rökare slänger alltså sina förnicklade fimpar här istället för på marken eftersom det är roligare.

Jag, som en gång jobbade på JC och där lärde mig hur man ska attackera presumtiva kunder så att de köper mer än de egentligen hade tänkt, gillar verkligen dessa varukorgar. För att inte tala om personalen i affären – de måste känna en stor lättnad.

Orange märkning: jag vill ha hjälp av nån i personalen. Svart märkning: fuck off, jag klarar mig själv.

På alla ställen där en uteliggare eller en trött fylltratt kan tänka sig att lägga upp fötterna för en stunds vila en bit ovanför marken, försöker designuppfinnare hindra dem. Bänkarna får piggar, små barriärer, de lutar så att man trillar av – eller är bara i största allmänhet användarovänliga. Och fula.

Men kolla här! Staketet är utformat så att man faktiskt kan sätta sig i det. Det är kanske inte bekvämt och inte heller uteliggarvänligt, men … Så coolt!

En stol som kanske glädjer både bovar och banditer samt kvinnor utan fick-kläder är den här.

Så enkelt, så praktiskt … och så himla lättstulet.

När jag var ute och reste i somras, lade jag märke till att särskilt barnvagnsmänniskor hade det lite tufft. Nästan alla bar de nämligen på sina telningar samtidigt som de bar och släpade på rullväskor – och puttade den tomma vagnen framför sig. När man har famnen så full, kan en sådan här hiss vara en lisa:

Knappar som man kan sparka på utan att för den skull vara en thaiboxare!

Om alla hotell hade haft hissknappen placerad i korridoren – och inte blott framme vid hissdörrarna – hade man kunnat eliminera …

… Hollywoodfilmernas hotellkorridorsjakter och hjältens nervösa tryckande på hissknappen medan mördaren närmar sig på den fula mattan.

Poängen med hotellens vita, fräscha handdukar är förvisso att man ska kunna se att de är rena, men det måste vara frustrerande för tvätterierna med alla handdukar som pga. mascara ser ut som tvättbjörnar.

Make up, make off.

Men det är inte blott ny design som ska lyftas fram. Här ligger jag i sängskåpet i Lilla Hyttnäs (i Sundborn), vilket är det bästa ställe jag någonsin har sovit på. Inte alls fett ös – men nästan medvetslös.

Kanske var det Selma Lagerlöfs ande som vaggade mig till sömns, men kanske var det bara myspyskänslan.

Denna dag, när alla är missnöjda med gårdagens valresultat och jag är bedrövad för att Frank Andersson gick och dog så tidigt i livet och hösten står och stampar i tamburen, är mitt tips till er alla: njut av fiffig design, bygg ett sängskåp och sov lite mer!

Share
33 kommentarer

”Är vi så tråkiga?” sa Dick Cavett till den döde gästen

Dick Cavett (f. 1936) var en av världens alla intervjuare som hamnade i tv, men som gjorde succé genom att vara lite roligare och lite mindre respektfull än andra – och som lyckades få även motsträviga superstjärnor att öppna sig. (Brasklapp: jag har inte koll på alla andra tv-nissar från denna tid, så egentligen baserar jag denna min positiva uppfattning om honom blott och enbart på hans sätt att uttrycka sig i skrift nuförtiden.)

Nuförtiden.

Dick Cavett hade under en farlig massa år kvällsprat på amerikansk tv, där han i 90 minuter (att jämföra med dagens kanske 7–10 minuter per kändis) försökte få tröga musiker, sura politiker och motvilliga författare att säga nåt kul. Han åkte till Sverige och intervjuade hela ABBA i en sjusärdeles trög tillställning, där det i alla fall blev lite uppsluppet när Björn lät påtala att Dick hade på sig lånade boots som inte passade, varpå de visades upp samtidigt som han – Dick – låtsades vara indignerad.

– …boots stuffed with toilet paper, sa Dick.

(Klicka här och titta när alla fyra abborna en stund senare sitter med stenciler framför ansiktet och försöker sjunga på kommando.)

Cavett sa alltid att det bästa är att som intervjuare faktiskt lyssna på vad intervjuoffret säger. Vilket vi ska försöka göra extra mycket nu när tiderna går mot riksdagsval i Sverige. (Återkommer till detta senare i vår.)

Dåförtiden.

Men tillbaka till Dick Cavett och hans absolut värsta intervju. Nu är han ju en gammal man, men fortfarande träffar han okända människor som utbrister:

– I’ll never forget the look on your face when that guy died on your show!

Det var 1971 och som gäster i shåvven denna kväll var först en hälso- och fitnessexpert i 70-årsåldern som berättade att han skulle bli minst 100 år. Han hette Jerome I. Rodale och var fantastiskt rolig och helt perfekt som gäst och fick Dick Cavett att smaka på sparris som var kokt i urin. (För den kombinationen ju måste vara det nyttigaste som finns?)

– Jag är vid så god vigör att när jag igår föll nerför en trappa, skrattade jag hela vägen ner! sa Rodale och alla i publiken skrattade med honom.

Nästa gäst som kom in i studion var en tidningskrönikör vid namn Pete Hamill. Han hälsade artigt på Rodale och satte sig bredvid honom. Och började berätta en rolig berättelse om när han sk…

– XXZZZKKKRRSSCHHHH! hördes Rodale snarka i stolen bredvid honom.
– Oooh dear, skrattade Cavett, eftersom man ju som lite dryg men kanske rolig person snarkar till när någon berättar något som är på gränsen till tråkigt, och så fortsatte Cavett med att säga: Are we boring you, Mr Rodale?
– This is bad! utbrast Pete Hamill och försökte ruska av sig Rodale som underligt nog hade lagt sitt huvud på Hamills ena axel.

För hälsoförespråkaren och mannen som skulle bli 100 år, Jerome I. Rodale, hade tvärdött.

Programmet spelades in två timmar före sändning, men sändes förstås aldrig; istället visades utan förklaring en repris av ett tidigare program. Men fortfarande kommer folk fram till Dick Cavett och säger:

– I’ll never forget the look on your face when that guy died on your show!

Därför säger Dick Cavett med en dåres envishet att

  1. man inte ska tro på sanningvittnen
  2. man ska lyssna på vad folk säger, och säger de inget, är de förmodligen döda.

Om ni vill titta på ett annat, inte heller sänt program med Cavett, så titta på det här från 1969 med Groucho Marx.

Om ni är otåliga, kan ni klicka på den här länken som börjar när Groucho har sjungit färdigt efter drygt fyra minuter.


Tillägg till alla mina nya alldeles jätteunga läsare: den gamle gubben i det sista klippet var en av Marx-bröderna och hans mustasch var i filmerna faktiskt bara påmålad! Och här finns en filmscen med honom (och bröderna) som svarar på frågan “hur många människor får plats i en båthytt?”

Share
32 kommentarer

Att skiljas är adjö en smula

Å Youtubes vägnar ber jag om ursäkt för felstavningen här i filmsnutten. (Han stavade ju Alfredson med ett s.)

– Vilka tror du att dagens ungdomar kommer att sakna när de dör om 30 år?
– De kan väl inte sakna nån om de är döda?
– Pffft, du fattar vad jag menar.

Om 30 år dör 80-åringarna. Finns det några ungdomar som idag beundrar 50-åringar? Nä, väl … va? Jag ställer om frågan till mig själv och för en inre dialog:

– Finns det någon som vi – eller någon – kommer att sakna lika mycket som Povel Ramel, Gösta Ekman, Hasse & Tage samt Magnus & Brasse?
– Ptja, alla kvinnor som också gick och dog kanske? Monica Zetterlund och Margaretha Krook?
– Okej.
– Nej, förlåt, jag saknar också Povel Ramel, Gösta Ekman, Hasse & Tage samt Magnus & Brasse.
– Men Birgitta Andersson lever!
– PUKOR OCH TRUMPETER!

För en vecka sedan var jag i Lund och hörde när Hasse Alfredsons dotter på en scen fick frågan om hur Hasse mådde. Hon svarade:

– Asså … han mår ju som en 86-åring mår.

Suck.

– Hejsan Sankte Per Lindeman, jag har hört att du har släppt in Hasse Alfredson nu. Hur var det?
– Helt okej. Han nynnade ”Alla massa tjing fillibom, Finspång! Nalla kassa jing villeving, Long John! Muli-suli-duli-buli! Biff! Boff! Boll! Ugglan, Ugglan, åtta-noll!”
– Åh. Men vad sa han?
– Inget annat än ”var är Tage?” och så rusade han in – med en springstil som påminde lite om Groucho Marx.
– Nämen, hur kom nu det sig?
– Han hade visst knäppt ihop västen med gylfen.

Nu blir det lattjo i himlen.
Share
25 kommentarer

Chuck Berry och den galna Yoko

– NUUU dog Chuck Berry, sa Tjugofemåringen på tillfälligt besök vid matbordet här hemma.

Detta utdragna ”nuuuu” kom eftersom Chucken ju sedan länge har varit gammal man – som inte valde att go out with a bang utan lite tvärtom with a whimper. Så sent som 2014 stapplade han omkring på scen och trevade med de sluddriga fingrarna över gitarrbanden. Men så har det ju inte alltid varit:

”If you tried to give rock and roll another name, you might call it ’Chuck Berry’.”
— John Lennon

Chuck Berrys Johnny B. Goode framfördes innan den skrevs (i Tillbaka till framtiden) och kommer kanske en dag att vara det sista spåret av mänsklig kultur eftersom låten finns sparad på Voyager-sonderna och beräknas vara spelbar i mer än en miljard år.

Chuck Berrys största hit – rent kommersiellt – är däremot My Ding-a-Ling, som handlar om precis det man skulle kunna tänka sig. Han hade som många andra artister inget band när han var som störst, utan reste runt ensam medan hans manager som en spårhund letade upp lokala band där Chuck Berry skulle spela. Managern bad musikerna att skriva på ett kontrakt och infinna sig på rätt tid och rätt plats – där Berry klev upp på scenen utan att ha haft någon tidigare kommunikation med bandet. (Precis exakt det som skedde med Marty i Tillbaka till framtiden.)

Men han verkar inte ha varit så himla hygglig egentligen. Han rånade folk i sin ungdom och han blev stämd för att ha installerat hemliga kameror på damtoan på en av sina restauranger. Men nu till rubrikförklaringen och apropå John Lennon-citatet!

Vi tar Chuck Berry och John Lennon och ställer dem på en och samma tv-scen 1974. Lennon dyrkar Chucken (se citatet ovan) och de sjunger Memphis som en illustration till världens finaste musikaliska bromance. Meeen ungefär som att Paul McCartney satte Linda på synt i Wings, placerade John här Yoko på en trumma som jag inte kan namnet på (förlåt, alla slagverkare).

Då blir det helt galet. För Yoko tar mitt i refrängen micken och börjar göra fågelläten.

Vid 1,20 kan ni se vad Chuck Berry tycker om det, eftersom han spärrar upp ögonen som hade han sett (hört) ett spöke. Eller en fågel. Men ingen annan reagerar. Det är som att Yoko Ono varken finns eller hörs – eller som om hon faktiskt smälter in. Ingen ger henne ovationer eller tummen upp. Ingen ger henne ilskna blickar, vilket man faktiskt gör när någon plötsligt lirar fel låt eller tar ett idiotskott ur kass vinkel.

Och då gör hon det igen.

Detta sker 2,08 minuter in i klippet, men det enda vi ser – vi som har Youtubeklippet att titta på – är att Chuck Berry skrämt spärrar upp ögonen igen … för teknikern har stängt av Yoko Onos mick … (Se från 2,16 hur Yoko gör fågelläten utan att det hörs. Men så plötsligt vid 2,36 hörs det igen.)

Och var lär vi oss av detta? Jo, att i de underligaste av situationer behövs fortfarande det där barnet som påpekar att kejsaren faktiskt är naken. Frågan är bara vilka av oss som vill ta barnets roll.

(Se här hur jag plötsligt och till synes seriöst tar på mig rollen som uppmostrare och besserwitt fastän jag inte ens vet vem kejsarn är.)

Kolla vilken utstrålning han hade!


Pssst. Jag har en gång tidigare antytt att Yoko Ono inte var så poppis.

Share
56 kommentarer