Posts

En liten promenad (varning: läbbig bild)

Idag var min andra dag som vikarie på högstadiet. Det var friluftsdag och jag fick den stora äran att ta en tvåtimmarspromenad med fyra elever. Blott tio meter utanför skolan, hittade vi ett blodigt fågellik.

Vi stannade till alla fem och beundrade bestörta brutaliteten i döden.

– Är det hjärtat?
– Är det där lungorna?
– Är hjärnan utsmetad ända där borta?
– Vad har hänt?

Kan det ha varit en katt? En rovfågel? Ett monster? Men varför låg den kvar? Vi resonerade fram och tillbaka och jag böjde mig ner och tog en bild, samtidigt som jag sa:

– It’s expired and gone to meet its maker. This is a late … birdie.

An ex-bird.

Referenserna till Monty Python gick förlorade. Hade katten-rovfågeln-monstret avbrutits i sitt fågeldödande? Vad var det för liten fågel?

– Var är huvudet?
– Under vingen. Liksom. Kanske.
– Titta! Där är en till död fågel!

Sannerligen. Vid en cykel en meter längre bort låg en till förolyckad liten stackare.

Bereft of life, it rests in peace.

– Den där lilla har ju inga ben.
– Och den där borta har inget huvud.
– Jättekonstigt.

Eftersom ben-pippin låg mitt ute på en gångväg, flyttade jag på den till en gräsplätt intill. Lill-pippin vid cykeln flyttade jag också på – så fick de ligga tillsammans på lit de parade.

– Men fröken. Nu har du ju pusslat ihop dom. Det är ju bara en fågel.

Så var det. En relativt stor fågel sliten i två bitar. Ett mysterium! Så gick vi vidare, medan vi diskuterade liv, död, ålder, Darwin, elakingar, släktingar, kalas, resor och Skogaholms bageri (i den ordningen).

Det blir nog bra, det här vikarierandet. Imorrn har jag fyra entimmeslektioner med sjuor, åttor och nior – och förmodligen kommer jag att sättas på prov på ett eller annat sätt …

Share
/22 Comments/by

Idag: Doris Day

Det var ju på tiden, höll jag på att skriva. Jamen hon var ju så gammal!

Doris Day (1922–2019) var en av min nostalgiska filmstjärnedyrkans sötnosar. Jag hade Katharine Hepburn och James Stewart som favoriter, så nu tror ni att jag är född 1922, jag också.

Katharine Hepburn & James Stewart i ”The Philadelphia Story”.

Nä, jag var bara oerhört fascinerad av det gamla Hollywood. Gary Cooper var en träbock (som på äldre dar dock påminde om min farfar). Cary Grant var bäst när han var rolig med Katharine Hepburn. Men med Humphrey Bogart fanns det bara en bra sak: Lauren Bacall.

James Dean? Pfffft.

Det roligaste med Doris Day skedde bara häromåret, när det visade sig att hon var två år äldre än hon själv trodde. Man undrar ju när hon fick nytt födelseår: när hon fyllde tre och halkade ner till ett? Eller när hon kom till Hollywood och som 26-åring befanns för gammal och därför fick bli 24?

Här har ni min Doris Day-samling!

Eller min och min – det var nog mamma som samlade dem när hon var liten.

Mina egna filmisar minns jag inte alls. Hade man filmisar på 1970-talet? Eller samlade vi bara på Piggelinbilder? Samlade jag egentligen på nåt annat än Kar de Mumma-böcker?

Men haaar ni sett vilket kass kvalitet det är på bilderna!

Doris Day och Gordon MacRae verkar ha funkat bra ihop eftersom de spelade in fem filmer på tre år: Tea for Two (1950), Vårflamman (1950), Mitt svärmeri (1951), Stjärnkarusellen (1951) och I silvermånens sken (1953).

Två år senare blev han alkoholist när han hoppade in i en film som hette Carousel.

Åhå. (Nu avviker jag lite från Doris.) Gordon MacRae uppträdde 1955 på nattklubb med sin fru, när han fick order att omedelbart ersätta Frank Sinatra i Carousel. Detta eftersom Frankie hade stormat iväg när han upptäckte att alla scener skulle spelas in två gånger: en för Cinemascope och en för Cinemascope 55. Oh the irony – sedan kom kameramännen på hur man skulle kunna konvertera de inspelade scenerna till andra format, så Gordon behövde alls inte anstränga och spela in allt två gånger. Hm, och då tog han sig fler drinkar, kanske?

Anyway!

På baksidan av de svartvita filmisarna står det ”Belgian Chewing Gum Ud.”.

Nu undrar man ju vem Britt-Marie Strandberg var, och vad det är för spännande uträkning …

Guardian har massa trevliga Doris-bilder som jag gärna hade använt om jag hade vågat …

Share
/33 Comments/by

När datorn tvärdog

Elvis Presleys sista ord lär ha varit “ah, jag går in på toa och läser en stund” medan Marie Antoinettes sista ord visst var “oj, förlåt”, eftersom hon trampade en man på foten på väg upp till giljotinen.

Min lilla blott två år gamla dator dog mitt i en mening om ”kanoners”, som jag ska prata om i radio imorrn. Tyvärr dog den även mitt i en ny presentation om raggningsrepliker, mitt i en översättning av en teknikbok, mitt i tre mejl och mitt i en bunt med bilder till ett basketevent. Den kanske kände sig lite splittrad, stackars datorn?

Så nu arbetar jag på en susande, brusande och stånkande samt hackande dator som var ett måndagsexemplar redan 2012. Den glädje och förväntan som jag vanligtvis känner när jag slår upp datorn är som bortblåst. Jag jobbar i en halvtimme, sedan suckar jag och hittar på något distraherande. Åh, ett kylskåp.

Idag fann jag plötsligt tio ljusslingor som skulle ha pyntat huset under julen. Häpp, så blev de istället januariprydnader och jag slapp datorn i säkert två timmar! (Jag pyntade inte i expressfart, nej.)

Vardagsrummet.

Sovrummet.

Ett av alla utrymmen i huset som faktiskt inte har nåt namn.

Lilla, stackars, döda datorn är nu på reparation i Uppsala. Datornissarna som tog emot den var helt komplett obrydda och ointresserade och förstod inte alls att jag sa ”hejdå datorn” när jag lämnade in den. Förmodligen håller jag på att tappa förståndet, ska ni veta, för …

… jag satte på tv:n och tittade på handboll.

Det är konstigt för att

  • jag aldrig tittar på tv
  • jag aldrig tittar på handboll
  • jag inte vet hur man sätter på tv:n
  • vi tydligen har 53 fungerande fjärrkontroller.

– AJ!!!

(Nu är ni med i realtid.)

– VAD ÄNDA INI GLÖ…

Ni anar inte: jag brände mig på datorns sladd så att jag faktiskt måste gå och hälla på vatten och kladda lite xylocain på. Mig. Inte på sladden.

Fortsättning följer – kanske måste jag sälja ett par, tre barn och köpa en ny dator å det snaraste!

Share
/47 Comments/by

Fiffig design

När jag häromdagen skrev att jag verkligen inte gillar mina läsglasögon och då på vägen hittade uppfinningen ”smink-brillor”, anade jag inte att jag gläntade på dörren till en design-guldgruva. För mitt bland hopplösa bilbarnstolar, wåbblande matvaruvagnshjul och konstiga plastförpackningar, finns det uttänkt design som är så bra att jag häpnar.

Detta (bilden nedan) kallas ”nudging”, och är ett sätt att puffa folk att fatta vissa beslut:

Rökare slänger alltså sina förnicklade fimpar här istället för på marken eftersom det är roligare.

Jag, som en gång jobbade på JC och där lärde mig hur man ska attackera presumtiva kunder så att de köper mer än de egentligen hade tänkt, gillar verkligen dessa varukorgar. För att inte tala om personalen i affären – de måste känna en stor lättnad.

Orange märkning: jag vill ha hjälp av nån i personalen. Svart märkning: fuck off, jag klarar mig själv.

På alla ställen där en uteliggare eller en trött fylltratt kan tänka sig att lägga upp fötterna för en stunds vila en bit ovanför marken, försöker designuppfinnare hindra dem. Bänkarna får piggar, små barriärer, de lutar så att man trillar av – eller är bara i största allmänhet användarovänliga. Och fula.

Men kolla här! Staketet är utformat så att man faktiskt kan sätta sig i det. Det är kanske inte bekvämt och inte heller uteliggarvänligt, men … Så coolt!

En stol som kanske glädjer både bovar och banditer samt kvinnor utan fick-kläder är den här.

Så enkelt, så praktiskt … och så himla lättstulet.

När jag var ute och reste i somras, lade jag märke till att särskilt barnvagnsmänniskor hade det lite tufft. Nästan alla bar de nämligen på sina telningar samtidigt som de bar och släpade på rullväskor – och puttade den tomma vagnen framför sig. När man har famnen så full, kan en sådan här hiss vara en lisa:

Knappar som man kan sparka på utan att för den skull vara en thaiboxare!

Om alla hotell hade haft hissknappen placerad i korridoren – och inte blott framme vid hissdörrarna – hade man kunnat eliminera …

… Hollywoodfilmernas hotellkorridorsjakter och hjältens nervösa tryckande på hissknappen medan mördaren närmar sig på den fula mattan.

Poängen med hotellens vita, fräscha handdukar är förvisso att man ska kunna se att de är rena, men det måste vara frustrerande för tvätterierna med alla handdukar som pga. mascara ser ut som tvättbjörnar.

Make up, make off.

Men det är inte blott ny design som ska lyftas fram. Här ligger jag i sängskåpet i Lilla Hyttnäs (i Sundborn), vilket är det bästa ställe jag någonsin har sovit på. Inte alls fett ös – men nästan medvetslös.

Kanske var det Selma Lagerlöfs ande som vaggade mig till sömns, men kanske var det bara myspyskänslan.

Denna dag, när alla är missnöjda med gårdagens valresultat och jag är bedrövad för att Frank Andersson gick och dog så tidigt i livet och hösten står och stampar i tamburen, är mitt tips till er alla: njut av fiffig design, bygg ett sängskåp och sov lite mer!

Share
/33 Comments/by

”Är vi så tråkiga?” sa Dick Cavett till den döde gästen

Dick Cavett (f. 1936) var en av världens alla intervjuare som hamnade i tv, men som gjorde succé genom att vara lite roligare och lite mindre respektfull än andra – och som lyckades få även motsträviga superstjärnor att öppna sig. (Brasklapp: jag har inte koll på alla andra tv-nissar från denna tid, så egentligen baserar jag denna min positiva uppfattning om honom blott och enbart på hans sätt att uttrycka sig i skrift nuförtiden.)

Nuförtiden.

Dick Cavett hade under en farlig massa år kvällsprat på amerikansk tv, där han i 90 minuter (att jämföra med dagens kanske 7–10 minuter per kändis) försökte få tröga musiker, sura politiker och motvilliga författare att säga nåt kul. Han åkte till Sverige och intervjuade hela ABBA i en sjusärdeles trög tillställning, där det i alla fall blev lite uppsluppet när Björn lät påtala att Dick hade på sig lånade boots som inte passade, varpå de visades upp samtidigt som han – Dick – låtsades vara indignerad.

– …boots stuffed with toilet paper, sa Dick.

(Klicka här och titta när alla fyra abborna en stund senare sitter med stenciler framför ansiktet och försöker sjunga på kommando.)

Cavett sa alltid att det bästa är att som intervjuare faktiskt lyssna på vad intervjuoffret säger. Vilket vi ska försöka göra extra mycket nu när tiderna går mot riksdagsval i Sverige. (Återkommer till detta senare i vår.)

Dåförtiden.

Men tillbaka till Dick Cavett och hans absolut värsta intervju. Nu är han ju en gammal man, men fortfarande träffar han okända människor som utbrister:

– I’ll never forget the look on your face when that guy died on your show!

Det var 1971 och som gäster i shåvven denna kväll var först en hälso- och fitnessexpert i 70-årsåldern som berättade att han skulle bli minst 100 år. Han hette Jerome I. Rodale och var fantastiskt rolig och helt perfekt som gäst och fick Dick Cavett att smaka på sparris som var kokt i urin. (För den kombinationen ju måste vara det nyttigaste som finns?)

– Jag är vid så god vigör att när jag igår föll nerför en trappa, skrattade jag hela vägen ner! sa Rodale och alla i publiken skrattade med honom.

Nästa gäst som kom in i studion var en tidningskrönikör vid namn Pete Hamill. Han hälsade artigt på Rodale och satte sig bredvid honom. Och började berätta en rolig berättelse om när han sk…

– XXZZZKKKRRSSCHHHH! hördes Rodale snarka i stolen bredvid honom.
– Oooh dear, skrattade Cavett, eftersom man ju som lite dryg men kanske rolig person snarkar till när någon berättar något som är på gränsen till tråkigt, och så fortsatte Cavett med att säga: Are we boring you, Mr Rodale?
– This is bad! utbrast Pete Hamill och försökte ruska av sig Rodale som underligt nog hade lagt sitt huvud på Hamills ena axel.

För hälsoförespråkaren och mannen som skulle bli 100 år, Jerome I. Rodale, hade tvärdött.

Programmet spelades in två timmar före sändning, men sändes förstås aldrig; istället visades utan förklaring en repris av ett tidigare program. Men fortfarande kommer folk fram till Dick Cavett och säger:

– I’ll never forget the look on your face when that guy died on your show!

Därför säger Dick Cavett med en dåres envishet att

  1. man inte ska tro på sanningvittnen
  2. man ska lyssna på vad folk säger, och säger de inget, är de förmodligen döda.

Om ni vill titta på ett annat, inte heller sänt program med Cavett, så titta på det här från 1969 med Groucho Marx.

Om ni är otåliga, kan ni klicka på den här länken som börjar när Groucho har sjungit färdigt efter drygt fyra minuter.

Tillägg till alla mina nya alldeles jätteunga läsare: den gamle gubben i det sista klippet var en av Marx-bröderna och hans mustasch var i filmerna faktiskt bara påmålad! Och här finns en filmscen med honom (och bröderna) som svarar på frågan “hur många människor får plats i en båthytt?”

Share
/32 Comments/by

Att skiljas är adjö en smula

Å Youtubes vägnar ber jag om ursäkt för felstavningen här i filmsnutten. (Han stavade ju Alfredson med ett s.)

– Vilka tror du att dagens ungdomar kommer att sakna när de dör om 30 år?
– De kan väl inte sakna nån om de är döda?
– Pffft, du fattar vad jag menar.

Om 30 år dör 80-åringarna. Finns det några ungdomar som idag beundrar 50-åringar? Nä, väl … va? Jag ställer om frågan till mig själv och för en inre dialog:

– Finns det någon som vi – eller någon – kommer att sakna lika mycket som Povel Ramel, Gösta Ekman, Hasse & Tage samt Magnus & Brasse?
– Ptja, alla kvinnor som också gick och dog kanske? Monica Zetterlund och Margaretha Krook?
– Okej.
– Nej, förlåt, jag saknar också Povel Ramel, Gösta Ekman, Hasse & Tage samt Magnus & Brasse.
– Men Birgitta Andersson lever!
– PUKOR OCH TRUMPETER!

För en vecka sedan var jag i Lund och hörde när Hasse Alfredsons dotter på en scen fick frågan om hur Hasse mådde. Hon svarade:

– Asså … han mår ju som en 86-åring mår.

Suck.

– Hejsan Sankte Per Lindeman, jag har hört att du har släppt in Hasse Alfredson nu. Hur var det?
– Helt okej. Han nynnade ”Alla massa tjing fillibom, Finspång! Nalla kassa jing villeving, Long John! Muli-suli-duli-buli! Biff! Boff! Boll! Ugglan, Ugglan, åtta-noll!”
– Åh. Men vad sa han?
– Inget annat än ”var är Tage?” och så rusade han in – med en springstil som påminde lite om Groucho Marx.
– Nämen, hur kom nu det sig?
– Han hade visst knäppt ihop västen med gylfen.

Nu blir det lattjo i himlen.

Share
/25 Comments/by

Chuck Berry och den galna Yoko

– NUUU dog Chuck Berry, sa Tjugofemåringen på tillfälligt besök vid matbordet här hemma.

Detta utdragna ”nuuuu” kom eftersom Chucken ju sedan länge har varit gammal man – som inte valde att go out with a bang utan lite tvärtom with a whimper. Så sent som 2014 stapplade han omkring på scen och trevade med de sluddriga fingrarna över gitarrbanden. Men så har det ju inte alltid varit:

”If you tried to give rock and roll another name, you might call it ’Chuck Berry’.”
— John Lennon

Chuck Berrys Johnny B. Goode framfördes innan den skrevs (i Tillbaka till framtiden) och kommer kanske en dag att vara det sista spåret av mänsklig kultur eftersom låten finns sparad på Voyager-sonderna och beräknas vara spelbar i mer än en miljard år.

Chuck Berrys största hit – rent kommersiellt – är däremot My Ding-a-Ling, som handlar om precis det man skulle kunna tänka sig. Han hade som många andra artister inget band när han var som störst, utan reste runt ensam medan hans manager som en spårhund letade upp lokala band där Chuck Berry skulle spela. Managern bad musikerna att skriva på ett kontrakt och infinna sig på rätt tid och rätt plats – där Berry klev upp på scenen utan att ha haft någon tidigare kommunikation med bandet. (Precis exakt det som skedde med Marty i Tillbaka till framtiden.)

Men han verkar inte ha varit så himla hygglig egentligen. Han rånade folk i sin ungdom och han blev stämd för att ha installerat hemliga kameror på damtoan på en av sina restauranger. Men nu till rubrikförklaringen och apropå John Lennon-citatet!

Vi tar Chuck Berry och John Lennon och ställer dem på en och samma tv-scen 1974. Lennon dyrkar Chucken (se citatet ovan) och de sjunger Memphis som en illustration till världens finaste musikaliska bromance. Meeen ungefär som att Paul McCartney satte Linda på synt i Wings, placerade John här Yoko på en trumma som jag inte kan namnet på (förlåt, alla slagverkare).

Då blir det helt galet. För Yoko tar mitt i refrängen micken och börjar göra fågelläten.

Vid 1,20 kan ni se vad Chuck Berry tycker om det, eftersom han spärrar upp ögonen som hade han sett (hört) ett spöke. Eller en fågel. Men ingen annan reagerar. Det är som att Yoko Ono varken finns eller hörs – eller som om hon faktiskt smälter in. Ingen ger henne ovationer eller tummen upp. Ingen ger henne ilskna blickar, vilket man faktiskt gör när någon plötsligt lirar fel låt eller tar ett idiotskott ur kass vinkel.

Och då gör hon det igen.

Detta sker 2,08 minuter in i klippet, men det enda vi ser – vi som har Youtubeklippet att titta på – är att Chuck Berry skrämt spärrar upp ögonen igen … för teknikern har stängt av Yoko Onos mick … (Se från 2,16 hur Yoko gör fågelläten utan att det hörs. Men så plötsligt vid 2,36 hörs det igen.)

Och var lär vi oss av detta? Jo, att i de underligaste av situationer behövs fortfarande det där barnet som påpekar att kejsaren faktiskt är naken. Frågan är bara vilka av oss som vill ta barnets roll.

(Se här hur jag plötsligt och till synes seriöst tar på mig rollen som uppmostrare och besserwitt fastän jag inte ens vet vem kejsarn är.)

Kolla vilken utstrålning han hade!

Pssst. Jag har en gång tidigare antytt att Yoko Ono inte var så poppis.

Share
/56 Comments/by

Jag ville jag vore Hans Rosling …

… om det inte vore för det idag så oväntade beskedet att han dog. Den cancer som han tillfrisknade från på 1970-talet kom tillbaka.

Jag har hittat en tio år gammal, väldigt intressant artikel från Tidningen Vi, där han i blott några ord beskriver denna period:

”1975 blir Moçambique självständigt och jag blir färdig läkare. Tre år senare ska löftet till Mondlane infrias, men i duschen kvällen innan jag ska hämta flygbiljetterna känner jag en knöl i ena testikeln… operation… jo, det är cancer… misstänkt spridning… strålning är slutbeskedet. I ett slag brister allt. Hur förbereder man sig för att dö när barnen är tre och fyra år? När man själv just fyllt 30? Den sommaren är förtvivlad men Agneta, min hustru, är stark. Hon ger liv åt varje dag, och sakta men säkert vinner behandlingen över sjukdomen.”

Jag återkommer till den här artikeln om en stund.

Hans Rosling och Leif GW Persson är två av de få människor som är som de är, och ”får” vara det. Jag vet inte riktigt vem som avgör det där ”får”, men det är inte många i offentligheten som kommer undan med att t.ex. tala en sådan oerhört svengelsk engelska (Rosling) eller vara i så dålig fysisk form att varje stånk tar på krafterna (GW). Jag vill också vara mig själv i alla sammanhang, men si då kommer folk och påpekar att jag

  • måste lugna mig
  • bör försöka smälta in
  • borde tänka innan jag öppnar munnen
  • på inga villkor får vissla på bartendern
  • inte ska kasta champagneglas omkring mig.

Men nu fokuserar vi på Hans Rosling (1948–2017), som först var som många andra som utbildade sig läkare och sedan fortsatte med att forska, men som sedan 2003 (är inte helt säker på årtalet) for land och rike samt världen runt för att hålla oerhört proffsiga föreläsningar. Proffsiga bl.a. för att hans son och sonhustru utvecklade ett snillrikt presentationsverktyg som får en att önska PowerPoint åt häcklefjäll.

Men ibland kombinerade han tekniken med Ikea-lådor, som i tiominuterspratet här:

(Om ni hellre vill läsa texten, klicka här.)

Och hur sätter vi månne Roslings gärning i relation till vad som händer idag i världen? Jo, vi tänker på hur fantastiskt faktabaserad han var. Och jämför med … ptja … USA:s president kanske? Han, Trumpen, som idag påstod att terrordåden ”is happening all over Europe” men att de inte har rapporterats om i medierna. (Jag kan inte rekommendera en titt på Trumpklippet för de nervsvaga. Det är så skrämmande.)

Hans Rosling var ett föredöme när det gäller forskningspresentationer och kunskap, även om han i en dansk intervju blev så rosenrasande att budskapet nästan försvann bakom ilskan.

Men tänk ändå … om han hade fått hålla på ett par år till eller i alla fall bara bli en sisådär bortåt 100 år? Kan vi få en upptränad Leif GW Persson att hålla presentationer om världssvälten? Var finns arvtagarna?

Tillbaka till artikeln i Tidningen Vi från 2007. På slutet får Hans Rosling några snabbfrågor.

Två dagar senare:
Magnus Rosling (sonen) har skrivit några tips, som Anna länkade till i kommentatorsbåset. Jag lyfter upp dem hit till ytan!

Många undrar idag hur Hans arv ska leva vidare. Enkelt! Gör såhär!

1. Hjälp barn så att de har det bra. Det finns alltid tid till överdåd och om fler barn får en bättre barndom så kommer fler vuxna ha haft en lyckligare uppväxt om 18 år, jag lovar.

2. Fortbilda dig, se till att du faktiskt vet vem som har det svårt. Ta för vana att lära dig om världen till exempel kan man alltid heja på landet med lägst BNP/capita i fotbolls VM, det brukade Hans göra. (PS. Det är nästan aldrig Sverige, bara 16 länder är rikare)

3. Var kritisk, stå på dig men var ödmjuk. Tro inte på sånt du tänker om du inte minns varifrån faktan kommer. Är faktan gammal kan den vara felaktig redan idag. Stå alltid på dig och kräv samma förhållningssätt av andra. Erkänn för dem som visat att du tagit fel att du är tacksam och tar till dig.

4. Fortbilda alltid andra. Kan du förklara något du just har lärt dig för någon så att de förstår så blir ni tillsammans kunnigare.

5. Släpp pretentionerna. Hans älskade att säga att man alltid skulle göra allting rätt. Detta kanske skrämmer folk och verkar ouppnåligt men i själva verket är det mest en mycket god vana att se sig själv som kompetent till just detta. Om folk dömer dig för att du gör och har fel ibland så missar de att se helheten. Låt inte folk stirra sig blinda på en liten brist utan tvinga dem då att se alltsammans samtidigt.

6. Jobba hårt, inget löser sig själv och om man jobbar på så blir mycket mer möjligt att göra!

//Magnus Rosling

 

Det där med fotbollen känns ju jobbigt, men jag lovar att ha de andra råden i bakhuvudet i allt jag gör.

Share
/32 Comments/by

Min moster Kickan

Jag borde egentligen skriva om det underliga i att Björn Borg som nyss var 17 år idag fyller 60 eller att nationaldagen i gulblåa kläder avlöpte utan problem samt att jag fortfarande gläder mig åt gårdagens vinst i träningsmatchen mot Wales (herrfopoll). Men istället tänker jag berätta att min moster Kickan är död, vilket är helt naturligt eftersom hon var gammal och skruttig på slutet – men hon gjorde ett stort intryck på mig. Hon var så raaaasande rolig, nämligen.

Nu ska ni få se på Kickan! (Som egentligen hette Dagmar, men det struntade jag blankt i.)

kickan1956

Kickan spisar musik och röker pipa i jungfrukammaren i mormors lägenhet 1956.

Kickan var en jäkel på att ge födelsedagspresenter. Så här står det allra först i min allra första dagbok:

”Denna dagbok fick jag av Kickan fredagen den andra februari 1973 då mitt kalas blev förstört av Martin Davidson som är den sötaste killen i min klass och min lillebror Jakob. Dom slängde Jakobs jättestora nalle som han fick av moster Kickan upp i luften och till varandra tills den tappade huvudet. Det var halm inuti.”

Ni ser – två av hennes presenter till oss nämns direkt.

Jag åkte ofta till Kickan i Stockholm – både när vi bodde i Lund och när vi bodde i Luleå. Mamma och pappa satte mig helt sonika på tåget, and off I went. Ingen oro där, inte!

kickancigg

Kickan med cigg.

Kickan serverade aldrig hemgjord mat utan blott färdigköpt, fryst och uppvärmd – en som hette persiljehjärpar var min favorit. Och så rökte hon. Jösses vad hon rökte – när jag nu tänker på henne ser jag henne framför mig i ett rökmoln. Grönsaker var det aldrig tal om att ställa fram, och allt hemma hos Kickan var så annorlunda jämfört med hemma hos mina föräldrar att jag häpnade. Och skrattade. Och skrattade. Och skrattade lite till.

Så mycket skrattade jag åt allt hon sa, att jag när hon skulle gifta sig 1971 krävde att få vara med. Neeej, sa mina föräldrar och lämnade mig kvar hemma i Lund. Detta accepterade jag inte (förmodligen tjatade jag hål i huvudet på någon), så vips hade jag övertalat den som bestämde så att jag fick ta tåget åka upp till Stockholm och vara med på bröllopet.

lottensmormor

Lilla Lotten och mormor Birgit på Kickans bröllop 1971. Klänningen var av ett märke som hette “Hans & Greta” och jag hade flera stycken i samma design.

Dagboken igen, när vi bodde i Luleå och jag fick åka liggvagn med fem främmande personer i kupén:

”Fredag 24 oktober 1975. Nu sitter jag på tåget till Stockholm till moster Kickan. Jag ska bo hos dom i nästan en vecka. Mamma har gjort en stor matsäck till mig, fast inte i en säck utan i en påse.”

Jag har kvar alla Kickans fiffiga födelsedagspresenter och en farlig massa vackra, svartvita foton … men jag minns inte vad vi skrattade åt. Inte en enda replik kan jag komma på!

– Rätt åt dig! hade Kickan kunnat säga åt mig just nu, och så hade hon blåst rök i ansiktet på mig och så hade hon skrattat ett rått, hest, mörkt, bullrande skratt och så hade vi skrattat på det sättet åt varandra i säkert en kvart.

Share
/82 Comments/by

Det här med Muhammad Ali …

Jag gillar som bekant the bad boys inom idrott. Frank Andersson som varvade nacksving med nattklubbsdans, Patrik Sjöberg som rökte och drack öl, Zlatan som säger vad han vill (oh vad vi kommer att sakna honom). Men jösses vad de ligger i lä bakom Muhammad Ali (1942–2016).

ap-ali-birthday-boxing-beatles

Han var faktiskt 191 cm lång, Muhammad Ali. Beatlarna var lite mindre.

Muhammad Ali sa bland annat:

– I’m young; I’m handsome; I’m fast. I can’t possibly be beat.

– It’s hard to be humble when you’re as great as I am.

– If you even dream of beating me you’d better wake up and apologize.

– I’m so mean, I make medicine sick.

– How tall are you? So I can know in advance how far to step back when you fall down!

Muhammad Ali har som bekant inte varit sig själv på många år. Kanske hade han drabbats av Parkinson även utan sin boxningskarriär, kanske inte. Hur som helst är han faktiskt den enda boxare som jag kan titta på in action utan att må illa av våldet – han dansade och duckade och dängde sedan endast till motståndarna när han var säker på att träffa. Hårt.

Kolla här (stäng av ljudet, musiken i klippet är helt onödig):

Mina egna erfarenheter av boxning är oerhört begränsade. Rocky och andra filmer har jag förstås sett, men när de ska till att slåss, blundar jag. Det närmaste en boxningsring jag har kommit var när jag var redaktör på Nationalencyklopedin och fick ansvar för ämnet ”idrott” (jag hade geografi, drama, dans, teater och litteratur sedan tidigare). Plötsligt kom ett brev från den jättearge boxningsexperten O. Johansson, som hade hittat en massa fel i en artikel som han hade skrivit och en tidigare reaktör redigerat. Han skrev ord som ”klåpare” och ”skandal” samt ”okunnig” och ”idioter”. Jag skrev ett svar (på korrespondenskort av hård papp med ”Nationalecyklopedin” i relieftryck):

Hej!

Det här måste förstås utredas. När jag hittar den skyldige, är det bara helt sonika en rak höger från mig som gäller.

/Lotten Bergman, nypåstigen redaktör

Det fick ett par dagar (postgången, ni vet). Så kom ett kort svar:

Vasst och juste svar. I like.

/O.J.

I mina Aktuellt-årsböcker står det spaltmeter om Ali, och de är särskilt intressanta eftersom artiklarna är från den tiden. Han var i början av 1960-talet inte alls särskilt populär, bl.a. eftersom han bara babblade om hur fantastisk han var och inte skrädde orden och alltid (på gott och ont) sa precis vad han tyckte. Hans namnbyte (från Cassius Clay 1964) förvirrade journalisterna i flera år.

mohammed clay

Artikel från 1965.

claytyst

Men all heder åt Muhammad Ali, som hårdnackat vägrade åka till Vietnam. Hans straff blev bl.a. avstängning från boxningen och utfrysning från alla medier, vilket hade kunnat vara slutet på karriären … Men kolla här hur han uttrycker sig – han är jättearg:

(Spola till 1:54 om ni är stressade.)

Share
/58 Comments/by