Hoppa till innehåll

Etikett: jobb

Så … hur är det att jobba på högskolan?

De föreläsningar som jag hade bokat i april–juni i år motsvarade en för mig normal årslön. Jag hade aldrig varit med om maken till sug efter föreläsningar om det svenska språket och gnuggade händerna samtidigt som jag började fantisera om att köpa en bil som rullar när den ska. Men.

Coronaridån föll, och min inkomst med den. Katjonk.

Fast då kom då MDH och sa ”hoppa in här hörru” – så det gjorde jag. Nu sitter jag vid ett skrivbord och springer i trappor och har gubevars kaffepaus, vilket jag senast hade på Nationalencyklopedin på 1900-talet.

Kaffepaus med regeringens coronapresskonferens i direktsändning.

Jag hittar på uppgifter och rättar inlämnade uppgifter och uppfinner övningar och somnar ovaggad redan kl 23. Och så Zoomar jag, förstås. En tretimmarsföreläsning är helt omöjlig att genomföra eftersom det är så energikrävande för alla inblandade. En timme är okej – men bara om man är aktiv med chatten och inte kräver att alla ska prata.

Men det är så tomt i lokalerna. Högskolan har 20 000 nybyggda kvadratmeter med ett knarrande tvättstugegolv i 70-talsorange, coola möbler, öppna ytor, glasväggar, mysko pelare och plötsligt uppdykande rör. Det är så få på plats att man kan höra en blyertspenna falla på våning 1 när man gör armhävningar på våning 6. (Jfr ”slumpskryt”.)

Högskolan är byggd i ett gammalt badhus, och bassängen låg här. Jag står alltså på den ursprungliga läktaren!
Allt är så modernt, så modernt. Men det tog ett tag innan jag fattade att dörrlåset till dörren som jag har lyckats öppna sitter vid hissarna. (Det vänstra dörrlåset hör alltså till en annan dörr till vänster, utanför bild. Hissknappen sitter mellan dörrlåsen.)
Aha! Ingång 1!
Jaha, ingång 2.
Huh? Ingång 15?

Nej, skyltarna betyder förstås Hamngatan 15, Drottninggatan 2 och Bruksgatan 1 …

När jag såg de här två pelarnas placering höll jag på att trilla omkull av pur arkitektförbryllelse. Den övre verkar ha en fotboja dessutom?

Lunchen äter jag med mina kolleger i en av, vad det verkar som, tusentals olika ätplatser. Jag har nästan alltid medhavda rester – men igår blev jag tvungen att äta enligt principen man tager vad man haver (sa Cajsa Warg inte):

Två kokta ägg, en burk (dyr) tonfisk och knäckebröd samt kranvatten. Men TÄNK om jag hade haft tomater, lök och några gröna blad – då hade det ansetts vara en helt normal köpesallad för 89 kr.

Orsaken till matbristen var att jag hade lagat spagetti och köttfärssås till ett helt kompani och därmed tänkte kunna utfodra mig och familjen i flera dagar: lasagne, pastagratäng och chili con carne. Men. Någon ställde ut allt på verandan (”utekylen”) och glömde att försegla grytan. De två små krukorna som lades som tyngd på locket stod inte emot klåfingrigheten hos …

… en grävling? Ett vildsvin? Vilket väsen klarar av att lyfta på detta lock? Och sedan sprida ut spagettin ända ner till gräsmattan och dessutom skopa upp såsen? E.T.?

Svar på frågan i rubriken: Det är (trots corona) jättekul att jobba på högskolan. Särskilt den 25:e.

Share
40 kommentarer

Välkommen, november!

Jag irrade runt på nätet för att hitta uppbyggliga historier, roliga kuriositeter och kärlek till månaden november. Det gick sådär. ”Yesvember” var väl det piffigaste – annars var det mest bara bedrövligheter, slaskfantasier och första frosten som dominerade. Och lite konjunktiv.

Så försjönk jag under flera minuter i Scouternas almanacka, där man kan söka på specifika årtal för att se hur november har illustrerats genom decennierna.

Men de såg inte alls ut som jag mindes dem – jag trodde att januari var längst upp till höger!

Mina irrfärder fortsatte och vips, återfann jag tidernas bästa novemberutstyrsel år 2020; ni har kanske sett sminkskyddaren från krigsåren förut?

Jag har inte exakt årtal, men av axelvadden där till höger anar jag … 1939?

Kommen så långt, förstod algoritmerna precis vad jag behövde denna den första dagen i november: konstiga bilder och underliga uppfinningar.

Flytvästar designade som falukorvar. (Men visst ser de där tillräckligt simkunniga ut – de borde väl slippa flytväst?)
Sicken fiffig uppfinning: ett hål! (Näää, november är detta icke.)

Novembergooglingarna gav mig ingen ro. Inget positivt stod att finna. Alla är uppgivna och bedrövade. Alla basketmatcherna som nu skulle ha spelats är corona-uppskjutna, våra basketträningar flyter omkring i limbo där alla försöker tolka ordet ”bör” som det passar dem (”träningar bör ställas in”) och en liten, liten getaway och hotellövernattning i Stockhilm är bara att glömma nu när corona än en gång har lagt sig som ett mögligt kaffefilter över stan.

Det finns då bara en sak att göra. Palt.

Ätteläggen – aka Artonåringen – får nu som myndig sköta allt som är trist (räkningar & palt å sånt) men inte göra det som är roligt (köra bil, gå på krogen) eftersom han har epilepsi.

Så … hur kan vi fylla november med fnitter, skratt, myspys och allmän trivsel på bästa sätt? Dricka ohemula mängder vin och fylla dekolletaget med ostbågar samt steppa på biltaket? Virka en traktor och fläta ståltråd? Läsa Nordisk familjebok och klippa äppelhus i småbitar?

Själv ska jag vikariera på högskolan och hitta på digitala föreläsningar och distanstentor som gör alla studenter jätteallmänbildade.


Kommentatorerna Karin och Skogsgurra i båset är på syskonvis helt överens om att den här illustrationen av Birger Lundquist säger mycket.

Share
73 kommentarer

Om fem år, då …

Jag har bestämt mig för att tänka att corona-tiden kommer att pågå i ungefär fem år. Lite grann som ett världskrig liksom.

Mycket är på undantag, men det mesta fortsätter ändå att rulla på i gamla hjulspår. Barnen slutar vara barn, medan de gamla blir allt äldre. Trots allt som händer eller inte händer, skrattar man och har lite kalas då och då – fast på nya premisser, med massa handsprit, några munskydd och väldigt få fonduer.

När jag hade bestämt mig för att vi kommer att hålla på så här i fem år, kändes det riktigt, riktigt bra. Om någon kommer dragande med ett perfekt vaccin i mitten av december blir jag förstås glatt överraskad, och så är det inte mer med det!

Upplyft av denna min nya insikt – femårskriget mot corona – satte jag tänderna i denna dag: en normal tisdag. Men två snabba möten med stora instanser (det som förut hette Landsting men som numera heter Regioner) om kommande digitalföreläsningar gled iväg och tog flera timmar. Ett klick på en sajt som gjorde reklam för solceller på tak resulterade i fyra telefonsamtal från solcellsexperter som på inga villkor ville mejla offerter utan prata om taklutning, väderstreck och vår skrala ekonomi.

– Jag vill inte låta dryg, men din approach är helt fel, Lotten.

Sa en.

– Tssst, det är bara att låna på huset! ALLA lånar på huset!

Sa en annan.

Timmarna gick. En trevlig språkfråga per mejl gjorde att jag trasslade in mig i en jätteutredning som jag inte alls hade tid med (om ”skägget i brevlådan”), och så kom Artonåringen och bad om ursäkt för att hans epilepsimedicin var tvärslut och han inte skulle hinna hämta ny idag.

Och det var då min dagsplanering for helt käpprätt åt helsefyr.

När jag kom till Apoteket, var det åtta nummer före mig. Efter 45 minuter var det fem. Bilden tog jag för att dokumentera hur synd det var om mig.

Och så fortsatte det i den stilen – jag

  • fastnade i bilköer
  • glömde handlingslappen
  • tappade bort min lilla handspritsflaska som jag är så duktig på att använda
  • glömde att jag behövde köpa bröd och det var minst en kilometer från kassan till bröddisken
  • åkte till biblioteket med fel böcker
  • skulle prompt in i en affär som bara släpper in åtta personer åt gången.

Och vips, var ”arbetsdagen” slut. Jag ryckte på axlarna och tänkte ”äsch, jag har ju fem år på mig att hinna ifatt!”, slappnade av och gick ut på dagens basketbollpromenad i spöregn.

Och hittade då något upplyftande mystiskt och väldigt annorlunda. Det är en liten näbbmus (?) och en större mus, som hade mött döden samtidigt, så här nära varandra. Vad tror ni har hänt?

“Two little mice fell in a bucket of cream. The first mouse quickly gave up and drowned. The second mouse, wouldn’t quit. He struggled so hard that eventually he churned that cream into butter and crawled out.”

Sensmoral: ge inte upp. Det är bara ungefär fem år kvar!

Share
46 kommentarer

Till salu: kompetens

Jag kavlar upp ärmarna och lägger pannan i djupa veck i dessa dagar, för jag försöker hitta på en ny karriär. För den gamla har tatt slut. Jag harklar mig och säger med myndig stämma till hela världen:

– Hej på er alla, ni som blir bekymrade över att ”folk” inte längre kan skriva begripliga meningar eller ens läsa enkla instruktioner på sitt eget modersmål!

DN 26/8 2020.

Hm. Nä. Nu har jag ju vänt mig till fel målgrupp. De som är bekymrade är ju bara … bekymrade. Jag kanske ska vända mig till ”di unga”, alltså människorna som verkligen lider av att inte kunna skriva och läsa i flygande fläng. Nu ska vi se vad just dessa personer säger om svårigheter med bokstavsrelaterade aktiviteter!

– Va, nä, vaddå? Det är helt chill, säger en.
– Man kan googla, säger en annan.
– Och förresten är vi bättre på engelska, säger en tredje.
– Well, näe, en duktig svensk 20-åring som pratar engelska relativt obehindrat ligger enligt synnerligen vetenskapliga undersökningar bara på en brittisk tioårings nivå, säger jag.
– WTF, säger alla tre med fnys, ansiktsuttryck och axelryckningar.
– Men ställ frågor till mig!

Jag slår ut med armarna och ler med stort självförtroende, för jag kan svara på alla frågor om semikolon, stavningen av öppenhjärtig och hur man bäst lägger upp en informativ text. De säger:

– Vad betyder ärmar?
– Tar man loss och lägger sin panna i ett veck? Hur går det ens till?
– Vaddå ”tatt slut”?
– Vad är ett ”myndig stämma”?

SVT 22/1 2013.

Nu tänker ni ”äh, larva dig inte Lotten”, men jag överdriver inte alls. Frågorna ovan har jag den senaste veckan fått av ungdomar i övre tonåren – om än inte alla på en gång.

Men … ska jag alltså bli privatlärare till ”di unga” som inte ens vet att de lider? Hm.

SVT 11/9 2019.

Ska jag sälja digitala femminutersföreläsningar om semikolon, stavning av abonnemang och abborre … nej. Ska jag bli vårdbiträde som jag var 1982? Eller ska jag skriva en rättstavad kioskvältare om ond, bråd felstavningsdöd?

Häromdagen gick jag in på ett av Sveriges stadsbibliotek och fann i hyllan om svenska språket några gamla böcker.

Som jag frustrerat ryckte ut och ur hyllan fotograferade.

– Hej! sa jag en minut senare till bibliotekariestackarn som stod till min tjänst i informationen. Öh, de här böckerna (duns!) ska nog stå i magasinet. Källaren. Arkivet. Eller … I alla fall inte i hyllan där. För de är liksom utgångna.
– Höh?
– Som sur mjölk, liksom. Inaktuella. Folk bör inte låna dessa, utan den senaste upplagan.
– Nya? Det tror jag inte att huvudbibliotekarien har köö… Förlåt. Jag ska naturligtvis kolla.

Kan man kanske söka jobb som bibliotekskontrollerararkivschef?

Share
20 kommentarer

Översättning och slagsmål

Åker ni skidor i fjällen? Trängs ni på bussen i Nacka? Går ni på fest i Lund? Eller sitter ni jättestilla i Eskilstuna?

Bild ur Aftonbladet. (Det handlade dels om förarbrist, dels om felberäkningar. ”Vi har inte fått några restriktioner från Smittskydd Stockholm, säger Andreas Strömberg, på SL:s presstjänst.”)

Sedan i november har jag översatt ett gigantiskt utbildningsmaterial åt Socialstyrelsen. Det handlar om medicinsk terminologi i en termbank som heter Snomed CT. Den finns här, och ser till alla alla patientjournaler i världen förstår varandra, oavsett språk. Jag tänker att jag är en bokstavsmusketör i dessa tider hjälper sjukvården med det jag kan … (Om man är intresserad finns en pdf-guide här, men den är lite svårgenomtränglig.)

Det gör att jag om dagarna sitter så rysligt stilla i vårt pörte, förlåt château, att lifvet faktiskt är sig väldigt likt, virus eller inte virus. Imorrn eftermiddag ska jag tydligen till tandläkaren, vilket låter oerhört spännande. Kommer de att svara på alla mina frågor? Har de ännu fler handskar och visir än vanligt? Får jag beröm för mina tänder utan en enda lagning eller bara påpekande om att framtänderna står ut?

Igår var jag inne i en matvaruaffär och köpte kasjunötter och frågade då – som alltid – hur det går med allt. En expedit berättade att det nyss hade varit slagsmål om toapapperet:

– En farbror kom och tog de tio sista paketen. Då kom en liten gumma med rollator fram till honom och sa ”kan jag få ett paket, för jag har inget papper kvar hemma” och då sa farbrorn nej. Då kom andra och skulle hjälpa till och så blev det slagsmål en liten stund. Men farbrorn gav sig inte. Jag försökte prata med honom men han ba nääää.
– Vilken skitstövel! sa jag.
– Ja. Fast då bytte jag med den som satt i kassan. När han kom fram och skulle betala sa jag ”tyvärr, man får bara köpa tre paket åt gången”, och då lydde han.
– Blev han arg och ville slåss igen?
– Nej, han bara trodde på mig. Och den lilla tanten råkade stå precis bakom honom i kön, så när hon skulle betala tog jag fram ett paket och gav henne. Karma is a bitch.

Det om detta! Hur har ni det?

Tjugoåringen i Lund berättar att det är vår, men blir avbruten.

Avslutningsvis – för er som inte har trillat över detta redan: Hitler är upprörd.

Share
26 kommentarer

I Coronatider – hur har ni det?

Hur går det? Hur har ni det? Har ni övergått till att torka er med smörknivar för att toapapperet är slut?

Från vår horisont är allt nästan som förr. Vi skriver, översätter och redigerar – men alla föreläsningar är inställda. (Måtte det finnas en föreläsningsmarknad digitalt vad det lider …)

Jag kollar hur barnen har det. Hur föräldrarna har det. Sjuttonåringen får inte längre åka till skolan.

“Konferens, hm. Mattekonferens. Hm. Jag väntar på en konferens …” säger han, för hans gymnasieskola har på ett dygn sett till att alla lektioner förs via nätet.
Tjugofemåringen får inte längre åka till kontoret.
Tjugoåringen tentade i Lund i måndags, men tentan på fredag är inställd. Nu chillar hon i pyjamas som en proper frilansarbetare.

Till och med min distanskurs i konsthistoria via Uppsala universitet är pausad. Tjugoåttaåringen kör bil till jobbet istället för att ta buss, och jobbar dessutom hemifrån varannan dag.

Hans hustru håller på att lära sig allt om metoder att undervisa på webben.

Men spanjoren som är lärare undervisar för fullt i en högstadieskola med hälften av eleverna frånvarande. Detta beror på att föräldrarna håller dem hemma – inte på att de är sjuka. Fast det innebär ett himla trassel för lärarna eftersom skolplikten gör att personalen måste se till att de hemmavarande eleverna får samma chans till undervisning som alla som går i skolan.

På en toa.

Tjugotvååringen på Gotland meddelade glatt igår:

– Jag köpte gymkort idag! Det var bara jag och två till där!

Min djefla man har drabbats av en byggabovurm. Han kan inte sluta plantera blommor, prata om krukväxter och rota fram krukorna som hamnade i källaren för 20 år sedan. Sent igår kväll:

– Jag går över till grannen och frågar om de har planteringsjord!

– Ooooh, är det en knarkplanta? sa jag, men fick ett enkelt “tyvärr nej” till svar.

Nu sitter han och fixar naglarna med en gitarrnagelprodukt som införskaffades när han såg en karriär som professionell gitarrist framför sig.

Snacka om att vi har livsnödvändiga ting i huset: jordbortskrapare.

En bieffekt som jag inte tänkte på förrän nu, är att allt tar så himla lång tid att göra. Jag ska översätta fem sidor, och då måste jag ju hela tiden avbryta mig med att läsa nyheter, kolla hur nån mår, svara på ett inte översättningsrelaterat mejl … Så ruskar jag på mig och fortsätter jobba.

 

Share
50 kommentarer

Roliga skribenter?

På grund av olika anledningar och orsaker samt ett skrivjobb har jag fått uppdraget att hitta och ställa några frågor till en känd, svensk person som skriver roligt.

Om det hade varit en britt som skulle intervjuas, hade jag plingat på hemma hos Caitlin Moran.

Men. Det är ju som att leta upp en bra basketspelare i Storbritannien eller en lins i en höstack. Be mig istället ta fram en rödhårig snigel eller en tv-apparat som bara har en av- och påknapp, tack. Jag kan förstås rabbla roliga människor som jag gärna skrattar åt på tv – Johan Wester, Anders Jönsson, Johan Glans … Här kommer två fopollsrelaterade fniss:

Men skriver de roligt? Läser någon deras texter och kluckar glatt som jag gjorde åt kåserierna som Bang, Kar de Mumma och Gits samt Ehrenmark skrev?

Bang!

Kanske kan Johan Rheborg skriva, han är ju i alla fall nästan jurist? Kan Babben uttrycka sig roligt i skrift? Nour El Refai kanske har fått roliga krönikor publicerade? Hjälp!

Dagsverser kan ju vara roliga! Här kommer Alf Henrikson och är trött på vintern:

Januari
Olust står målad i dragen.
Man håller sig lätt för skratt.
Piggnar man till frampå dagen
så är det redan natt.

Har ni några tips om en känd svensk om är rolig vad gäller placerandet av bokstäver?

Share
40 kommentarer

Jävla vikarie till att ställa till det

Jag, som ju inte skulle vara vikarie mer, var nyss högstadievikarie igen – men bara i två dagar. Kanske var det så att jag blev övertalad, kanske var det så att det var panik, kanske är det så att det saknas lärare i hela jävla Sverige – och kanske var det faktiskt så att jag saknade eleverna lite.

[suck]

Hur som helst, stod jag där i klassrummen igen. Jag berättade lite om MSB och britternas lögn om morötternas mörkerseendebefrämjande och övergick sedan till den stora frågan:

Vad händer om vi – idag – står utan el i en vecka?

Eleverna ba: ”Va?”

Vi resonerade. Jag bestämde plötsligt att eleverna i just denna klass var de enda människorna i hela världen som visste att Sverige från och med NU skulle vara elektricitetsberövat i en hel vecka. Vad skulle de då göra?

Killarna:
– Köpa alla powerbanks och sälja dyrt! Höhö!
– Stjäla alla lastbilars bilbatterier! Höhö!
– Köpa konservburkar innan alla andra vet! Höhö!
– Jag skulle nog berätta för mina föräldrar. (Bekymrad min.)

Tjejerna:
– Nämen asså vi måste ju berätta för alla. (Bekymrad min.)
– Lägga ut på sociala medier! (Heurekamoment.)
– Går ju inte. Vi måste ringa. (Bekymrad min.)
– Men vi måste spara på mobilbatteriet (Bekymrad min.)
– Asså vi unga skulle ju dö! Höhö!

Alla var plötsligt överens om att de vuxna behövdes för att vika kartor, använda spritkök och ringa med gamla telefoner.

Jodå. Jag har dem kvar.

Uppgiften blev sedan att för hand på en A4 eller A3 göra en snabb skiss där de berättade för den oroliga allmänheten att det var lite kaos och panik men att ingen skulle vara orolig för att elen skulle försvinna.

– Hur stavas eletrisitet?
– Får man fantisera?
– Heter det kärnatombomsverk?
– Men fröken, asså jag fattar inte hur man kan tänka om inte Google finns.

När den 55 minuter långa lektionen tog slut hade jag svårt att samla in foldrarna för att eleverna ju precis hade kommit igång. ”Bara en liten stund till.”

Jag betonade att det ju bara var skisser till en folder de gjorde och att de inte behövde rita kärnkraftverken perfekt utan bara skriva t.ex. ”bild på en grill” i en stor ruta.

Alla släntrade till sist ut ut klassrummet – deras nästa lektion började ju om tio knappa minuter i en annan ände av den stora skolan. En elev satt kvar och fyllde i en stor blixt med en gul penna.

– Kom nu, lektionen är slut! sa jag bryskt eftersom även jag ju måste hasta iväg till en annan lektion i ett annat klassrum.
– Men fröken. Det här är viktigt.
– Fast du måste till nästa lektion. Och jag måste till nästa lektion.

(Här svor jag inombords. Skola på löpande band. Tänk inte efter, spring till nästa punkt. Gah.)

– Men fröken.
– Nej. Sorry.

(Minuterna gick. Jag måste iväg. En annan klass och en annan lärare stod och stampade i korridoren för de ska ju in i just detta klassrum – som jag dessutom måste hinna städa innan jag går. Jädra golv till att vara fullt av pappersbitar och annat.)

– Men fröken. Det är ju vi som är framtiden. Vi behöver arbetsro.

Säger eleven och lämnar in foldern med den gula blixten blott till hälften färglagd.

––––––––––––––

Fotnot
Det var så här det var. Jag har varken under- eller överdrivit.

Share
24 kommentarer

Allmänbildning, utantillkunskap och internet

Eftersom jag numera inte längre jobbar som lärarvikarie på högstadiet, kan jag som en normal, frilansande människa sitta mitt på dagen och inte tjäna en enda spänn utan istället blogga här.

Min allmänbildariver har dock inte stillats. I skolan häpnade eleverna när jag berättade hur man förr i tiden (inte på medeltiden utan faktiskt på 1900-talet) inte var så brydd när det gäller nakenhet. De frågade även vad ord som hägring och petimäter betyder och bad mig berätta hur man förr i tiden stod ut med att inte få svar på allt omedelbart. Detta replikskifte är mellan mig och elever som inte räcker upp handen utan som bara höjer rösten (vilket verkligen inte är att rekommendera).

– Du menar hur vi klarade oss utan att googla? sa jag.
– Ja.
– Vi frågade först vuxna runtom oss om dom visste.
– Jamen dom kan ju liksom inte veta när nån dog till exempel.
– Jo, det kunde dom.
– VARFÖR ska man veta i huvudet när nån dog?
– Kanske för att kunna svara på en fråga om när … eh … I alla fall. Mina föräldrar kan fortfarande massa saker utantill som de lärde sig i skolan.
– Jag också! Jag kan sjunga alla låtar av …

(Eleven sa namnet på en artist som jag tyvärr inte hade hört talas om – en klar brist i min allmänbildning.)

Plötsligt fick även de blyga och tysta mål i mun och alla berättade vad de kan utantill. Låttexter. Massa låttexter. Det blev ett himla liv i klassrummet när alla på en gång sjöng eller rappade en låt som de mindes. Jag bröt festen och frågade vad de skulle vilja kunna utantill som inte har med musik att göra.

Det blev tyst. Ingen sa något.

Jag föreslog geografisk kunskap som världens huvudstäder och flaggor. Nej, det ville ingen kunna.

Jag föreslog då det allmänna ”årtal som är viktiga för att det hände nåt just då”. Men nej, det spelar ingen roll, sa eleverna, ”för årtal är faktiskt inte viktiga”.

Jag föreslog en mängd andra saker – som eleverna inte alls ville kunna utantill. En kille räckte upp handen och jag hurrade och gav honom ordet. And I kid you not. Detta var vad han sa:

– Jag skulle vilja lära mig alfabetet utantill!

Reaktionerna lät inte vänta på sig; några av de andra eleverna såg alldeles chockade ut, medan andra höll med om att jo, de hade också känt att det där med att kunna alfabetet utantill vore en bra grej.

Här kommer nu en härlig gammal nyhetssnutt från 1993!

Fotnot
Ni som undrar hur  det kommer sig att vi pratade om nakenhet på svensklektionen: gör inte det. Jag babblade om Lubbe Nordström, Tintins brallor och antikens akvedukter också.

Share
34 kommentarer

Jag har då aldrig någonsin varit så trött

Nääää, jag kan inte rekommendera att jobba 100 % som lärarvikarie på högstadiet samtidigt som ett företag ska drivas utan att bolinerna blir lösa.

Som det är nu, cyklar jag till skolan kl 07 och har sedan lektioner till 16-ish, varefter jag cyklar hem och sätter mig att redigera texter eller förbereda föreläsningar på högskolor och företag. Jag är så trött att jag har slutat plocka upp mina egna kläder från golvet, slutat handla och nästan tömt frysen på kuppen.

I söndags blev dock min fina, dyra cykel stulen – trots att den var fastlåst med två typgodkända lås som borde ha gett tjuvarna kalla fötter. Eller i alla fall träningsvärk i sågarmen. Jag var så trött när jag upptäckte detta, att jag bara tog en bild på den tomma platsen där blott min torkasadelntrasa och en P4-reflex låg kvar.

Ack. Sedan ryckte jag på axlarna och gick till bussen.

Idag var det däremot lugnt och tjolahopp i skolan: eleverna och lärarna hade friluftsdag med “Skoljoggen” som bara innebär fyra timmars springande, dansande, tjoande, ätande och städande. Det hela utfördes i ett moln av pulverfärg, vilket var förvånansvärt tokroligt. Inte ett dugg uttröttande var det faktiskt.

Japp, där nånstans är jag. (Detta fenomen heter “Colour Run”.)

Man nu har jag bara två dagar kvar som lärarvikarie. Sedan ska jag bli kung och president samt politiker och envåldshärskare och införa livskvalitet, fruktkorg, soffvila, printerservice, proffsmentorer och sköna jobbskor för all världens lärare.

Share
19 kommentarer