Hoppa till innehåll

Etikett: jobb

Att vikariera på SFI

För ett år sedan vikarierade jag på Mälardalens universitet och fick

  • rätta tentor
  • undervisa i konsten att skriva akademiskt
  • förklara skillnaden mellan preposition (t.ex. före) och konjunktion (t.ex. innan).

Plötsligt hade jag vikarierat så brutalmycket att jag riskerade att lasas in, vilket för en universitetprofessor med stram budget är rena rama mardrömmen. Tjong, åkte jag ut på gatan.

Nu vikarierar jag på SFI och får

  • rätta stavning (hond, famili, tandlegare –> hund, familj, handläggare)
  • undervisa i konsten att placera verbet på rätt sida om ”jag”
  • ja, förklara skillnaden mellan preposition och konjunktion.
Tänk att vi med svenska som modersmål behärskar denna galenskap.

Ni minns kanske att jag hösten 2019 vikarierade på högstadiet, och höll på att få stora dåndimpen eftersom det var så oerhört slitsamt? Det var 55-minuterslektioner med 5 minuters paus, nästan ingen lunch, tillrättavisningar, mobiltelefoner, nån som hoppade ut genom fönstret, hot, anmälningar och allmänt vansinne.

Well, nu ska ni få höra, alla grundskolelärare: på SFI är det toppen att undervisa!

Man undervisar halva dagen, planerar andra halvan. I alla minimala arbetsrum har förvisso två lärare varsitt skrivbord – men eftersom den ena undervisar på förmiddagen och den andra på eftermiddagen, blir det aldrig trångt. Alla älskar sitt jobb och klagar kanske över löneutvecklingen och andra petitesser, men trivs.

Vaffan. Så borde det ju vara även i grundskolan.

På SFI har jag så fria händer att det bara inte är riktigt klokt. Så här kan det se ut i mejlet när jag blir kallad till tjänstgöring:

– Hejhej, kan du vicka imorrn fm i Nisses B2:a i 202 på drg16? Material ligger i kärran i 212, men du kan köra ditt eget race.

Det tog förstås ett tag innan jag fattade att förkortningarna i infon stod för

  • klassrum
  • arbetsrum
  • språknivå
  • Drottninggatan 16.

Det roligaste är att få eleverna att på knagglig svenska prata om sin bakgrund, sin familj, sitt hemland, sina tankar om Sverige och samtidigt påpeka att y uttalas med rund mun, annars blir det i ett i.

Så här kan det låta!


1.
– Jag bigde fira hos, säger en elev som var arkitekt i Syrien.
Jag byggde fyra hus, rättar jag.
– Du är arkitekt? säger eleven förvånat.

2.
– Min mamma ringer igår.
Min mamma ringde igår.
– Hon säger jag är dom.
Hon säger att jag är dum. Vänta va, varför säger hon att du är dum? säger jag.
– Hon säger: ”Du studerar tre år. Vad blir du? Läkare? Lärare? Professor? Nej, du studerar tre år och bara sedan kan inte brata svenska.”

3.
– Lärare! Lärare!
– Ja?
– Den papper var delåschgid.

Här krävs det intelligens och sammanhang för att förstå. Jag chansar lite:

Artikeln som jag läste var tråkig, rättar jag. Den var inte [ruskar frenetiskt på huvudet och gör frustrerad min med rynkade ögonbryn] rolig.
– Ja! Den var orolig! säger eleven med emfas och språklig lycka.

4.
– Jag inte kan prata enGleska.
– Jag kan inte prata engelska, rättar jag och skriver på tavlan så att rätt ordföljd och rätt uttal blir supertydligt.
– Jag kan inte kan prata enGelska.
– Bra, men verbet behövs bara en gång. Och strunta i G. Titta på min mun nu! Jag kan inte prata [eŋ-elska].
– 
Lärare! Lärare! Man kan säga unGefär!!!
– Nej, tyvärr heter det [unjefär].

5.
– Lärare! Jag frågar dig. Varför det heter på svenska

  • i lördags
  • på lördag
  • i framtiden?

– Eh. Hm.

Jag förstår att särskilt prepositionen ”på” är förvirrande. Vi är på stan, på puben, på tåget, på Ica och på jobbet, men i skolan, i badhuset och i taxin. Vi säger imorrn och igår men på lördag. Gah.

– Bra fråga. Men jag kan även säga att  ”vi ska skjuta detta framtiden”.


Som ni förstår slutar inte diskussionerna abrupt som här ovan. Att förklara rolig –> orolig tar 20 minuter. Att få eleven att gå från uttalet delåschgid till tråkig engagerade hela klassen i säkert fem minuter.

De flesta SFI-lärare skriver bra mycket snyggare än jag.

Jag har även förklarat

  • att man kan säga ”vi hörs” när man menar ”vi syns”
  • interjektionerna äsch!, tyvärr! och nähe!
  • pip i öronen & tekannans pip.

I och med att jag faktiskt får så fria händer, drar jag fram massa böcker om Carl Larsson när temat är ”bostad” och tre månaders dagstidningar som jag har fått tag på via P4-redaktionen när temat är ”ekonomi”.

Dagens roligaste aha-upplevelse var ändå när den forne slaktaren berättade hur han hatade sitt jobb och ändå längtade efter att stycka en ko så att blodet sprutade. I samma ögonblick förstod den f.d. fransk- och tyskläraren att hennes kunskaper faktiskt var eftersökta i Sverige.

Samtidigt som detta sker är jag dock av Arbetsförmedlingen kallad till en obilgatorisk obligatorisk kurs i konsten att köra lastbil.

Share
49 kommentarer

Rapport från mina ”15 minutes of fame”

Var jag (till alldeles nyss) den enda som fortfarande trodde att det var Andy Warhol som sa det där om 15 minutes of fame?

The expression was inspired by a quotation misattributed to Andy Warhol: ”In the future, everyone will be world-famous for 15 minutes.”

Pontus Hultén, som var chef för Moderna museet, såg till att ”citatet” stod tryckt i programmet för Warhols utställning 1968. Protester angående sanningshalten struntade han i:

– Jamen han hade faktiskt kunna säga det.

(Okej, nu vet jag i alla fall lite mer än jag gjorde nyss.)

Nu ska jag rapportera!

Mitt kortkorta prat i tv tisdagen den 27 december gav mig inte något arvode – men väl en hotellövernattning och två taxiresor samt en trevlig stund i sminkstolen. Jag lyckades till och med hålla händerna någorlunda stilla i sändning, och tänkte nu att en bildsafari kanske skulle kunna skingra era kändissuktardimmor?

Rummet var snyggt och sobert grönt, men helt renons på fönster.

– Vill du uppgradera till ett rum med fönster? sa de i hotellreceptionen.
– Mjaaa, sa jag och tittade ut på den svarta natten på Vasagatan.
– Bara 200 kronor! sa receptionisten stolt.
– Nej tack, sa jag tyst, samtidigt som jag log milt mildaste leende och tänkte: ”Vaffan, ta betalt av en stackars blivande kändis, va!”

Mitt hotell är schabraket som pilen pekar på (och som skymmer Klara kyrka). Bilden tog jag pga. det inringade: ett av de anskrämliga 1960-talshusen mittemot Åhléns på Klarabergsgatan håller på att renoveras! Gargoyler och stuckaturer är det nya svarta!

Jag gick ut på stadens gator och torg för att skjuta mig en älg eller hitta nån annan mat på måndagskvällen, och fann storstadspuls, gatumusikanter, reaskyltar och en stackars soptunna.

Heder åt alla som i alla fall försökte hålla Sverige rent.

På morgonen försökte jag äta frukost – om inte annat för att kunna lämna en recension.

Mer än så här orkade jag inte i den arla timman. Och inte minns jag heller om det är en tomat eller en vindruva som ligger där och smälter in på den baconfärgade tallriken.

Taxin kom, och när jag nuddade dörrhandtaget LYSTE det!

– Vad coolt med handtaget som LYSER! sa jag till taxichaffisen och klev in.
– Mhm, va, öh, jaaa, sa han.
– Men va, nu LYSER det ju även på insidans handtag! tjoade jag från baksätet.
– Mhm, va, öh, jaaa, svarade han.

Kolla vad det LYSER!

Vi gled genom ett trafikmässigt relativt lugnt Stockholm – vilket kanske inte är så underligt strax efter 07 på morgonen. Chauffören höll koll på tusen saker samtidigt.

”Oj, vad din kontrollpanel LYSER!” sa jag imponerat. (Inget svar den gången.)

När vi närmade oss Dramaten, såg jag detta …

”Va! Kolla! Älgar! Som LYSER! Vad häftigt!!!” (Utbrast jag, men Taxichauffören Som Inte Svarade hade nog annat att tänka på.)

Incheckningen i tv-huset krävde legitimation.

– Puh, sa jag, vilken tur att jag tog det med mig!
– Utan leg kommer man inte in här.
– Oj, jag som sällan har med mig leg numera, man betalar ju med mobilen …
– Jaaaaaaahaaaaa.

En oerhört snabbgående tjej ledde mig genom en miljon kulvertar. Jag fick småspringa ibland för att hänga med.

Väl framme pustade jag ut och försökte byta några ord med vem som helst.

– Just den här delen av tv-huset byggdes 1967, och är i skriande behov av renovering, berättade en av studiomännen när jag berömde de enorma kulvertarna.
– Oj, svarade jag synnerligen initierat, medan jag tog plats i sminkstolen.

”Iiiiih, vad roligt”, pep jag när jag såg denne enorma palett.

Sminkösen gjorde vad hon kunde, men framför allt trollade hon bort virveln som jag har på skulten. Hon tuperade helt enkelt bara lite med en kam – krafs, krafs – så var den borta. Orsaken var att kameran kanske skulle råka ”se” den.

Så nu vet ni det: virvlar i håret ska inte synas.

Sminkad och bortvirvlad bjöds jag sedan på SVT-frukost.

Klockan tickade långsamt framåt. Blott några sekunder innan vi skulle vara i sändning, lotsades vi in i Morgonstudions studio.

Väl inne i studion sa jag: ”Vad allting LYSER!”

Studion är jääätte-jättestor. Man känner sig liten som en pyssling och blir andaktsfullt imponerad. Stolen som man ska sitta på (titta till höger om bordet på bilden) är däremot klart ogästvänlig – och väl bara till för att jämna ut gästernas eventuellt olika längd. (Jag och en nyordspoet delade på åtta ynka minuters prat, och på den tiden hinner man inte bli särskilt trött i benen.)

Så var det dags!

”Pratpratprat, kasjunöt, epadunk, varuhuset EPA, epatraktorer 1975, framefotboll, bla bla.” (Jag har inte tittat på mig själv i tv än, och klippet ligger bara ute i två dagar till. Måste ta mod till mig.)

När poeten och jag hade pratat färdigt, lotsades vi tillbaka av den snabbgående tjejen.

”Pling”, sa min telefon kl 09.07, för då hade jag gått 10 000 steg.

Tillbaka på hotellet kom jag på att frukostmatsalen fortfarande var öppen! Hurra!

Efter en liten stund var jag så mätt att jag inte kom mig för att äta mer än mittendelen av den fabulöst goda saffransbullen.

Sådärja, då var min kändisminut över; jag klev ut i världen som en anonym människa igen. Ingen brydde sig om mitt vackert sminkade ansikte och ingen störde sig på min virvel som började titta fram när tuperingen lade sig. I hotellfoajén fick jag kryssa mellan 200 nyanlända schackspelare (precis som i The Queen’s Gambit), som helt klart struntade blankt i årets nyordslista och eventuella tv-framträdanden.

Jag drog därefter en liten repa i Gamla stan, och fann att …

… ett apotek hade fått sätta upp en trist skylt i en prydnadsmortel …
… Storkyrkan håller på att renoveras till en härligt rosa ton …
… ett underskönt markasithalsband från 1920-talet går loss på 4 000 kr!

Bildsafarin är härmed avslutad – god fortsättning på er alla!

Share
23 kommentarer

Lotten krumbuktar sig i tv!

Imorrn den 27 december kl 07.20 eller 07.50 08.50 slår det gnistor i SVT:s Morgonstudion! Nyordslistan knådas och kommenteras av mig under blott tio stressiga minuter. Många frågor blire:

  • Ska jag prata snabbt som fan samtidigt som jag artikulerar?
  • Ska jag ha en glittrig kofta eller randiga tajts?
  • Får jag tillfälle att nämna kasjunötens stavning?
  • Kan jag på något sätt hävda att tejp, mejl och jos hänger ihop?
  • Ska jag klämma finnen som nyss dök upp mitt på näsan eller strunta i den?

När jag förut har dykt upp i rutan har jag hållit det hemligt av rädsla för repressalier, nej jag menar kritik & åsikter. Nu känner jag likadant, men tänker att jag ju jobbar för ordens bevarande, språkets nyordning, allmänbildningens ökande och i största allmänhet: språk.

Bilder från några av mina tv-framträdanden!

Plötslig intervju på Centralen. Minns inte ens vad det handlade om!
Något språkligt i ”Landet runt” … tror jag.
En icke-debatt om niande i programmet ”Debatt”.

Den sistnämnda föregicks av en ”debattartikel” som heller inte framkallade nån vidare debatt. Alla håller egentligen med mig om att vi inte vill bli niade …

Och jag vill fortfarande INTE bli niad.

Åh, vad roligt det ska bli att få bli vackert proffs-sminkad i ottan imorrn!

PS.
Ja, bilden högst upp i inlägget är från förra året.
DS.

Share
31 kommentarer

Ett jobb, en tågresa och ännu ett arbetsläger

Tågresan ner till Skåne i fredags gick obegripligt nog enligt planerna. (Nej, ”som tåget” säger vi inte numera.) Biljettköperiet gick däremot åt helskotta eftersom halva sträckan trafikeras av Mälartåg och andra halvan av SJ, och när man betalar extra för att få ombokningsbara biljetter visar det sig förstås när resan faktiskt måste ombokas, att blott SJ tillåter sådant bök. Fast SJ tillåter förstås inte sådant bök om halva resan är Mälartågs, för då säger alla logaritmer och ettor samt nollor och tågtelefonister ba näääää.

Jag är som vanligt kapten Haddock.

Under själva tågresan satt jag förundrad i ”lugn avdelning” och hörde telefonsamtal, höga skratt, fnitter och plippande datorspel. Datorspelsplipparen var ungefär tjuåttaåthalvt och tuggade dessutom tuggummi så det slafsade ända bort till mina hammare och städ.

Apropå hammare och städ – jag for ju ner till Lund för att snickra och tapetsera och fixa samt dona. Allt kom inte med på bild, men tänk er

  • en på ben stående tv-skärm som plötsligt svävar en decimeter från väggen
  • bokhylla som när som helst kunde välta över alla små barn och gamla hundar, men som numera sitter fast i en betongvägg
  • tre rum som tapetserades så att alla bara ooooade och aahaaade.
När jag ända höll på, fick köksstolarna nya tassar. Detta är det lutande tasstornet i Lund.
Jag undrar hur det kommer sig att jag vet hur man fixar sånt här. Inget av mina barn har tyvärr lärt sig det eftersom jag finner det så tillfredsställande att pyssla med att jag helt enkelt inte har visat dem hur man gör …
Japp, litermått och ballongvisp. Tapetklisterblandning eller gräddvispning – samma sak ju.
Den inringade skönheten är en borrhammare, som jag kallar hammarborr. Den skär genom betongväggar som vore de klickar med skirat smör.
Ajabaja Lotten, inte laga vägguttag med silvertejp! (Johodå, det gick så bra så.) Om man kisar med ögonen kan man se att jag har sågat mig i vänster pekfinger och kastat en dammsugare på min högerhand.

Efter arbetslägret fick jag hela fyra timmars sömn innan jag klev på 05.18-tåget hemåt. Detta tåg påstods enligt informationsskylten vara på yttre sidan om något. Oklart vad.

Om två tåg stannar på samma perrong, är det ena yttre, det andra inre. Magnus, Brasse och Eva hade kanske kunnat få SJ att förstå att ”främre” och ”bakre” är lämpligare ord.

Under mina åtta väntande och funderande samt googlande minuter om detta yttre tågs kvalitéer, blev jag approcherad av både unga och gamla som frågade om jag visste vad ”yttre tåg” var för något. En tonårstjej sa:

– Nänu ringer jag mamma. Hon vet nog.
– Men klockan är ju tio över fem!
– Jaaa, men hon svarar säkert, hon tror alltid att nåt har hänt.

Hur nu detta kunde vara något positivt vet jag som varande en öm moder inte alls, men ringde gjorde tjejen. Tåget kom, tåget stannade vi perrongen, vi klev på tåget och sedan hände inget konstigt alls. Tåget bara åkte norrut.

Men … X2000 har verkligen börjat få skavanker. Stolen som jag satt på hade tre intorkade tuggummin och läslampan var trasig.

Den röda, lilla avbrutna mojängen är tevattenkranen i bistron.
Dessa dörröppnarknappar funkar inte – och man kan inte heller få dörren att öppnas genom att fladdra med handen uppe vid en förmodad fotocell. Spaning: vi kommer att få uppleva nya dörröppnarknappar innan vi dör om 20 år eller så.

Men vad är det nu för jobb jag har nämnt allra först i rubriken ovan? Jo, jag ska vikariera på SFI hela december. Istället för att tjoa om mina älskade skrivregler inför 300–400 personer (vart tog den marknaden vägen?) kommer jag att stå inför 18 personer och visa hur man skriver och säger aaaaaaaaa. Det blir säkert otroligt lärorikt, fast … hur ska det nu gå med Lilla Julkalendern? Det är ju 1 december på torsdag! När ska luckorna skapas och tishorna skickas? (Hej Kråkan, du har ännu inte fått förra årets!) Hjääälp?!?!

Äsch, det finns ju massa timmar på nätterna. Det kommer att gå finfint!

Share
11 kommentarer

Dagens raggningsrepliker

Igår var en spännande dag med

  • föreläsning om nyttan av svenska skrivregler för ett gäng universitetsstudenter (allt gick bra)
  • tågresa till Stockholm (allt gick bra)
  • fika med några vänner (allt gick bra)
  • rulla hatt-lattjolajban med en kompis (allt gick bra).
Men restauranghissen hade en synnerligen opedagogisk knapprad med siffror som var vågrätt placerade.

När allt går bra helt utan missöden har jag ju inget att berätta om, så jag var mycket besviken när jag satte mig på Centralen för att vänta på sista tåget hemåt till Sörmland. Jag hann på ungefär 15 sekunder fundera på om jag för er här och nu skulle berätta att

  • det av någon obegriplig anledning är helt accepterat att på högskole- och universitetsnivå resa sig upp och gå fem minuter innan föreläsningen är slut utan att förklara eller förvarna
  • tågresor som går bra är så ovanliga nuförtiden att flera av oss passagerare sökte upp ”konduktören” och tackade henne
  • mandel- och lemoncurdkakor faktiskt kan vara det ultimata bakverket
  • bartendrar fnissar uppfostrat när man säger ”en pava cava vill vi hava”.

Men efter dessa 15 korta sekunder blev jag approcherat av en man i 33-årsåldern.

– Väldigt fina byxor.
– Åh, tack. Second hand i Köpenhamn, 80 kronor!

Brallorna är jättevida och fladdriga, mörkblåa med stora, vita prickar – och de brukar väcka berättigad uppmärksamhet.

– Du är väldigt fin hela du.
– Vanu. Ehhhh …
– Jag menar det.
– Nu måste jag …
– Du kan stanna med mig i Stockholm.
– Nej det kan jag inte.
– Jo. Jag bjuder på allt.
– Nej. Nu får du ta och leta upp nån i din egen ålder.
– Har du Instagram?

”Nej, men jag har en blogg och på den kommer du att kunna läsa om dig själv imorrn” kunde jag ha sagt då.

– Nej, nu måste jag …
– Stanna! Snälla! Dina fina byxor …

Då gick jag resolut in på Pressbyrån och började fippla med de extremt dyra tepåsarna som erbjuds tesörplare. Mannen försvann, för att bara en liten stund senare komma tillbaka. Han tittade mig djupt i ögonen (alldeles för nära) och sa:

– Jag tänkte bara fråga. Är du intresserad av politik? Jag bjuder på en kaffe så kan vi prata om valet … hallå? Öh! Tjejen! Vänta! Ska du rösta?

Med raska steg rörde jag mig bort från den byx- och politikintresserade mannen. Och snubblade över fiffig reklam!

Tack, Pressbyrån – det här var ju kul!

Nu funderar jag på om någon raggningsreplik i hela världen hade funkat på mig.

Share
45 kommentarer

Snart är jag inte adjunkt längre

I augusti klev jag in på Mälardalens högskola för att vikariera som adjunkt i ett halvår. När jag om nio arbetsdagar kliver ut efter att oerhört noggrant ha lämnat tillbaka dator och passerkort, är det genom Mälardalens universitets dörrar.

Det har varit SÅ kul – se här vad jag får lära ut utan att någon protesterar.

Förvandlingen från högskola till universitet kom plötsligt och osynligt. Besparingskraven är desamma, studenterna likadana och lärarna identiska. Inte ens mejladresserna har ändrats än. Förmodligen händer nåt fint i framtiden, kanske

  • sätter nån upp sfinxer på taket
  • delas manchesterkavajer med armbågslappar ut till alla fast anställda
  • blir professorerna i sandaler fler
  • kommer det att krylla av forskare i vita labbrockar.

Hur som helst har jag börjat vänja mig lite vid det gamla vanliga egenföretagarlivet redan nu – det som försvann i ett slag i mars 2020. Vi håller lite hårdare i slantarna, skannar av föreläsarförmedlare, plutar med underläppen när vi inser att det kommer att bli tufft – och så gläds jag ofantligt åt att slippa gå upp i ottan och kunna jobba till efter midnatt. Men plötsligt är jag inte hemmablind som en bortapåjobbet-heltidsarbetare utan ser skavanker och förfall på hemmakontoret.

– Min djefla man! Duschrummet måste renoveras!
– Redan?
– Det installerades ju 1978! Vi måste ta banklån!
– Men funkar finf…
– Och vad ääääär det här för en disktrasa?
– Eh. Det är väl din mormors?

Ja, se på fan. Det är det. Mormor levde 1902–91 och virkade kanter på alla sina disktrasor och nu håller de inte ihop längre.

Hejdå, Trazan. 

Men vad händer mer? Jo, äldsta sonen har färgat sitt långa, blonda hår blått så att han ser ut som världens sötaste mupp och så har jag fått tillbaka hälseneknastret av basketspelandet. Och söstra mi, Orangeluvan, hon har förvandlats till mordutredaren Agent Orange. Denna fascinerande persona dyker oförhappandes upp så fort vi befinner oss utomhus. För ”utomhus” är ju fullt av oupptäckta mordplatser!

(Vi har jättekul.)

Och hur har ni det?

Kuriosa:
Om disktrasor skrev jag ett kåseri för (gulp) 18 år sedan.

Share
26 kommentarer

Nyordslistan 2021

Tänk, en gång i tiden skrev jag hela kåserier och noveller med ett enda mål: att klämma in alla nyordslisteord i ordmassan. Likadant gjorde jag med orden från högskoleprovet.

Det gick finfint. Men om jag idag – på den heliga nyordsdagen – hade försökt mig på detta, hade det blivit en oerhört krystad text om corona, matsvinn, digitala jävla möten, vaccinationer och miljömål.

Nyss pratade jag i radio om nyordslistan och upprepade då med emfas och en dåres envishet att nyordslistan inte är Svenska Akademiens ordlista och att den borde byta namn till något krångligare.

Men eftersom ni ju längtar efter en mikroutredning (väl), ska ni få några finurliga (och två bedrövliga) ord.

Såna ord som egentligen är jättegamla

  • gaslighta
 – [gäslajta] manipulera en person genom att förneka fakta eller att sprida felaktig information i syftet att få personen att tvivla på sitt förstånd
  • anosmi – 
frånvaro av luktsinne

Såna ord som är roliga

  • ljushare – 
ljusprick som hjälper löpare att hålla en viss hastighet under ett lopp
  • maskne – 
finnar och andra hudbesvär som orsakas av att bära munskydd eller visir
  • spökkök – 
matställe där menyn från en känd restaurang erbjuds enbart för avhämtning eller utkörning
  • jukeboxbio
 – biografvisning där publiken väljer både film och starttid
  • jobbonär
 – person som fortsätter att arbeta efter att ha nått åldern för pension
  • domedagsskrollande – 
överdriven konsumtion av medierapportering med negativ innebörd

Såna ord som är av corona- och covidrelaterade skäl uppfunna, men faktiskt ointressanta: så ointressanta att de inte ens föräras en egen punktlista

vaccinpass, postcovid, coronabubbla, coronahund, generation corona, genombrottsinfektion, hybridarbete, hybridmöte

Två ord som jag tycker illa om av alla skäl – som skapelse, som företeelse och som ljudbild

  • vaccinnationalism – 
prioritering av vaccinering av egna medborgare trots att behovet kan vara större i andra länder
  • gangfluencer – 
person som ingår i kriminellt nätverk och använder sociala medier för att visa upp sin livsstil
Gäng från förr – lika fåniga i sin sabotageiver då som nu. ”The Bowery Boys” (N.Y.) var aktiva bekämpare av katolicism och allt irländskt 1820–60, och förutom ligister även frivilliga brandmän som bar brandmanskläderna även när de inte jobbade.

Ett ord som jag kommer att inkorporera i det dagliga språket omedelbart är ”svinna” – alltså verbet av ”matsvinn”. Perfekt att uttala, stava och förklara och propagera för. Så här:

– Sluta svinna; lukta på möglet innan du slänger gamm-brödet!

Här skulle jag lägga upp en bild på mögligt bröd, men det blev så vansinnigt äckligt att jag valde min brända foccacia istället.

Fotnot
Här finns hela listan som nätsida och som pdf.

Share
18 kommentarer

Redan december?

December, huh? Va? säger ni.

Nä, inte riktigt än. Men nästan.

På onsdag smäller det, för då går vi in i mörkret. Ni vet ju hur det är när

  • glöggen flödar
  • täckjackornas statiska elektricitet slår blixtar i håret
  • halkan halkar
  • glöggen flödar
  • corona muterar igen och igen
  • broddarna gör hål i parketten
  • glöggen flödar.

I november var det däremot lattjo med …

Ur Språktidningen.
Upplyftande: många, många företag har insett nyttan av bindestreck!
Svampar under hela hösten!
Hemgjorda Gustav Adolf-bakelser.
Under en Köpenhamnsresa visade det sig att 80- och 90-talens mode är poppis igen.
Basketbollen visade sig ha samma formspråk som ett vildsvin
Ett jättejättejättetåg kom lastat med timmer!
I Lund var parkeringsappsdjungelns informationsteknik precis lika förbryllande som på andra ställen.
I en gammal källare i Skåne fann jag dessa imponerande installationer.
Plötsligt dök en för mig helt okänd Carl Larsson-tavla upp!
Vi spelade match för första gången på jag vet inte hur länge. Skorna gnisslade, bollen studsade, inga skadade sig – och så vann vi!

Men allt var inte en novemberdans på rosor. Vissa saker kommer jag aldrig att vänja mig vid. Det handlar inte om leverpaté eller obekväma skor samt snöblandat regn. Nej. Det var något helt annat – och yrkesrelaterat.

Jag höll tretimmarsföreläsningar via Teams under två eftermiddagar. Döden, döden, döden. DÖDEN.

Så vad händer i december förutom allt som är mörkt, trist och glöggfryntligt kladdhysteriskt? Jo, det blir ju Julkalender.

[publikens jubel]

Jag återkommer med mer info om eventuella förändringar i programmet, men ni som undrar kan kolla på förra årets programförklaring. Tischorna kommer som vanligt inte att levereras förrän det har gått ett bra tag, gissningarna kommer att vara galet spretiga och alla kommer vi att glömma eventuella Teamsmöten och andra oförrätter!

 

Share
27 kommentarer

Nya tider, nya regler …?

När jag håller mina roliga föreläsningar om informationsteknik och skrift kontra tal och allt annat som har med kommunikation att göra, brukar jag betona nyttan av regler.

”Självklart”, tänker åhörarna, ”kom med fler plattityder va” och så ser de lite aviga ut. Karln längst fram till vänster lägger armarna i kors, beredd att ta till orda. (Nej, det är inte fördomar. Det är precis så här det är.)

Men så drar jag jämförelsen med trafikregler. Hur alla borde följa dem för allas bästa, men att alla ju inte gör det. Barn verkar inte veta att man cyklar på höger sida och går på vänster om vägen saknar trottoar – eller ens vad en trottoar är till för.

”Trafiklekskola med polisman Leif Ekström, i uniform. Barnen får lära sig om trafikregler, trafikskyltar, övergångsställen och trafikljus.” (Källa.)

Jag fortsätter med exempel på andra regler. Karln längst fram till vänster skakar på huvudet när jag betonar att det ju faktiskt är jättefiffigt att använda blinkern i rondeller. Fast just då hakar alla upp sig eftersom jag säger körriktnings­visare ibland, och till och med drar till med blinkrar i plural.

Och vips, är vi inne på skrivregler och den normerande SAOL!

– Regler oljar maskineriet, säger jag, men för att det ska funka måste alla

  1. känna till dem
  2. följa dem
  3. förstå konsekvenserna när regler bryts.

Men häromdagen fick jag lära mig nåt nytt: skolgårdens fotbollstjafs har nått sådan höjder att lärarna och rektorerna har bytt ut reglerna.

Skolgårdsfotboll 1941. (Urpsrungligen NK-reklam för kläder.)

Jag googlade detta för mig okända problem och fann att det till och med finns examensarbeten som handlar om detta fenomen. Alla skolor har noggrant formulerade fotbolls-ordningsregler; exempelvis får barnen på inga villkor själva dela lag. I en skola har man bestämt att de nya fotbollsreglerna inbegriper att

  • man får ta bollen med händerna
  • inkasten är eliminerade: inga linjer gäller.

Bollen är alltså aldrig ute och man får både sparka bollen och ta upp den med händerna.

”Utom händer” är ju själva grejen! Denna nya inställning till regler är för mig så obegripligt frustrerande med tanke på att jag ju gillar regler, men även för att barnen ju behöver dem. Vi behöver dem.

Okej. Kanske jag istället för att vara så himla negativ ska fokusera på vad barnen faktiskt skulle kunna få hålla på med på skolgården? Förutom att få lira denna handfotboll som beskrivs ovan, kanske de ska skonas från eventuella erfarenheter genom att på skolgården

  • bara gå myrsteg
  • endast uttala ord med blott konsonanter
  • på inga villkor ha kläder med fickor.

Ja, där har vi något: faran med fickor! Förbjud dem! [؟]

(Karln längst fram till vänster skrockar förmodligen nu. Han har trots allt humor.)

Share
32 kommentarer

Höstsvammel!

– Gomorron Lotten Bergman, hur känns det?
– Jodå, fötterna upp och huvudet ner – som vanligt asså.
– Är det månne en liten mörk skugga jag anar där strax under de nedre ögonfransarna?
– Ja, i så fall beror det nog på att mina ögonfransar är så vackra, långa och tjocka.
– Hm. Så du är inte trött?
– TRÖTT? Ha! Vem fan hinner vara trött these days?

(Komna så här långt så förstår ni att jag ju bara hittar på. Det är ju ingen som intervjuar mig. Och jag är förstås så trött att jag inte ens vet om det är torsdag eller måndag. Oj, det är visst fredag.)

– Så … det här med att jobbar som adjunkt på 60 % känns lite slitigt?
– Pftt, nä, ja, jo. Alltså. Jag har ingen överblick. All planering finns i små digitala moduler som påminner om hårsnoddar i ett minfält. Jag ser inte skogen för alla knän, säger dunkla tankar och tänker dunka på träningen samtidigt som de lärde hoppar twist.
– Och korven den har två?
– Nej korven heter professor Kalkyl.

Ja, ni ser ju: det är ingen ordning på allting och jag gör fel hela tiden. I morse låste jag fast cykeln som stod bredvid min i det feldesignade cykelstället som jag nämnde häromdagen.

Röd pil pekar mot min cykel. Gul pil pekar mot nån annans cykel – med mitt lås.

Men spik i foten! Suffragetterna och gruvarbetarna i England hade det värre för drygt hundra år sedan! Och år 536 hade nästan alla i hela världen det värre än jag pga. konstigt väder. För att inte tala om fotbolls-VM 1990, när vi åkte ut efter tre raka förluster i gruppspelet.

Nä, nu får jag rycka upp hakan och sluta storma i ett vattenpass. Det är de små detaljerna i livet som man måste se som uppiggande energikickar!

Då kan man glädjas åt det absurda faktum att vi igår i skafferiet hittade en sesamolja som gick ut 1999.
Och si, så spännande de designar bilarna i Eskilstuna numera.
Och apropå trött: kolla vad granbarkborren har fått jobba för att ta kål på alla Sveriges gamla granar.

Imorrn lördag är jag ledig, och då ska jag bara flänga runt på matcher, auktioner, i skogar, i min egen källare och slutligen röra ihop världens bästa köttfärssås. På måndag är det jobbdags igen – i den här miljön som om två veckor kommer att vara knökfull med studenter och lärare som har suttit hemma sedan mars 2020.

Allt är designat, arrangerat och välordnat samt tyyyst. (För ingen är där.) Nyss kom en av mina kolleger längst ner vid pilen och rättade till det vita bordet som inte stod riktigt rätt i förhållande till sofforna intill.

Såja. Nu har jag tjatat så himla mycket om tröttman att till och med jag är less på mig själv. Låtom oss alla höja en skål med sallad och hylla med hattar och se hösten an med tillförsikt!

Hösthattarna enligt SvD 1905. ”Modets skapare vaka med svartsjuk omsorg …” Källa.
Share
29 kommentarer