För en vecka sedan gick jag på fullkomligt plant underlag och funderade på tre föreläsningsdagar, en resa till Dalarna och ett tungt skåp som jag ska flytta. Jag kom också på att jag måste skr…huff.
– AJ!
Jag gjorde verkligen inte några hastiga rörelser. Jag väjde inte för en älg och gjorde inte hoppsasteg nerför en skogsslänt. Högerknät körde omkull och gick in i en osynlig vägg. Menisken rymde till Mallorca och benbitar flög in i benmärgen i min sargade knäskål.
Tror jag.
Några timmar tidigare satt jag med barnbarnet M strax bredvid platsen för den annalkande, mystiska olyckan. Här kan man se hur oskadad jag är: båda benen har fungerande gångjärn som tillåter böjning.
Helgen gick, men det gjorde inte jag. På kryckor lyckades jag ta mig till olika ställen i huset, men det var med ett himla huffande och puffande. På söndagskvällen planerade jag mina två heldagsföreläsningar i Stockholm, och kontaktade dessutom ”vården”. Via chatt ska det nämligen gå jättebra vilken tid på dygnet som helst. Men vården ville bara avsluta chatten! Här kommer två exempel:
Här kan man ana att jag har klickat på ett färdigskrivet svar: slutpunkten saknas ju.
Kommunikationen flög hej vilt på vårdvågorna, där jag skrev att jag hade ont, och vården bad mig återkomma om det fortfarande gör ont. Hela tiden fick jag vänliga tillsägelser via både mejl och sms om att vården hade svarat på mina meddelanden.
Har du fortfarande ont? Ja, jag har fortfarande ont.
När jag kom till stationen i Eskilstuna på måndagsmorgonen stod min radiokollega Jonas där och intervjuade människor om ”hur svårt det ju är att kommunicera med vården”. Han såg kryckorna, kastade fram micken, och så fick jag säga vad jag tyckte i etern.
”Det är ett så kallat UX-problem där användarna inte förstår vad kreatörerna vill att vi ska göra med de digitala lösningarna”, sa jag.
De två föreläsningsdagarna om AI for fram i raketfart och jag fick hjälp med att bära kaffe, macka, fika och jag vet inte allt. Så fort jag gjorde minsta lilla oförsiktiga rörelse, högg någon in en kniv i knät.
Eftersom även mitt högra knä är trassligt, förstår ni att den här posen inte är alldeles enkel.
Jag fortsatte att kommunicera med ”vården”, som påstod att den var en riktig människa, men som bara ville avsluta hela tiden. Naturligtvis klämde jag sedan in ännu ett Dramaten-besök (Gertrude Stein med Johan Rabeus) – där biljettkontrollanterna tog hand om mig bättre än någonsin.
– Eh, förlåt, jag visste inte att jag skulle gå på kryckor när jag köpte biljetten …
– Men inte ska du sitta där upp med dina kryckor! Kom här nu och sätt dig på parkett. ALLRA längst fram!
– Är det sant? Vilken lycka! Johan Rabeus kommer att kunna spotta på mig!
– Ja, visst är det underbart?
Jag satt en meter från sufflösen, som inte längre sitter i en lucka längst fram på scenen, och som heller inte ropar replikerna. Så har det säkert varit i många år, men först nu såg jag hur det funkar.
Där i det mörka hörnet till vänster kröp sufflösen in. Hon tog på sig headset, och när en replik missades, sade hon den med låg röst så att den hamnade i en snäcka i Johan Rabeus’ öra. (Dramatenväggen ser lite sliten ut.)
Igår morse vaknade jag så i min säng, och kastade mig på mobilen örli in de mårning så att jag skulle komma långt fram i vårdcentralens telefonkö. När jag till slut fick tala med en vårdperson, hade denna ingen aning om all min kommunikation med chatten.
– Men här har jag en tid till en läkare kl 11.30! Välkommen!
Några minuter senare kom ännu ett plingeliplong i mobilen och mejlen om att jag hade fått ett svar i chatten: en läkartid kl 13!
Så här såg denna (anonymiserade) kommunikation ut:
Nu skulle ju slutklämmen på denna rekapitulation av det senaste knätrasslet kunna vara ”operation pronto” eller ”röntgen på måndag” eller varför inte ”här, bada i kortison så blir det bra”.
Men det hade väl varit trist och fantasilöst. Istället sa läkaren:
– Med tanke på smärtan borde dina knän vara dåligare. Du har finfina korsband och bra muskler och inte någon inflammation. Fortsätt med smärtlindring på maxdos och hör av dig nästa vecka om det blir sämre.
Jahaja. Då trampar jag väl vidare i ullstrumporna.
Igår kväll var jag utelåst i mörkret utanför baskethallen. Jag skickade den här bilden till jourvaktmästaren, så att han skulle förstå hur synd det var om mig. (Det löste sig.)
Nu vankas på kryckor på
långhelgen med svampplockning i Dalarna
en föreläsningstur till pensionärer i Gnesta
tio dagars vinresa till Alsace.
(Fotnot: Enligt språkvården accepteras dåligare i vardagligt språk, särskilt när det handlar om hälsotillstånd.)
Det är mycket nu. Snor i näsan, alltså.De senaste två veckorna ställdes två stora begivenheter in – en resa till Torekov med gamla gymnasiekompisar (en häst blev sjuk), en fest (ett rör sprang läck), en museidag i Stockholm (jag oooorkade inte) och två webbinarier (föreläsarna var sjuka). Men å andra sidan fick jag måla ett sovrum hos en kompis, så det jämnar nästan ut sig.
För fyra dagar sedan satte så snoret klorna även i mig. Jag förstod direkt vartåt det barkade eftersom alla i min omedelbara närhet knaprade alvedon och snöt sig så det fladdrade i gardinerna. Så jag lade mig ner och kände efter. Nej, bara snor – ingen sjuka. Men i föreläsarbranschen är det väldigt viktigt att man faktiskt kommer när det är sagt att man ska komma. Så jag fortsatte att kurera den väldigt milda förkylningen via sängläge för säkerhets skull.
På dag ett hände ingenting.
På dag två hände ingenting.
På dag tre hände verkligen ingenting.
På dag fyra klev jag upp ur sängen, pratade i radio, satte mig på tåget mot Lund och installerade mig i ett arkitektritat hus som vi kan kalla Hotell Hansson.
Hotell Hansson hade ont i huvudet och behövde renoveras.
Efter en förträfflig natt, var det dags att föreläsa om AI inne i Helsingborg. Trots att jag verkligen försökte spara på rösten, blev den mot lunchtid lika skrovlig som en rasp. Nu måste jag knipa igen, för imorrn vankas heldagsföreläsning om AI i Stockholm. Jag kan
dricka varmt honungsvatten
prata teckenspråk
skriva meddelanden på små lappar
gurgla saltvatten (kanske).
Men jag vet inte varför jag ska göra detta, för enligt alla upptänkliga källor hjälper INGET mot heshet. Utom att helt enkelt hålla käften. Tur då att tangentbordet funkar, för jag måste få berätta om två reklamskapare som har haft otur.
Den första:
År 1987 lyckades Kikki Danielssons spökskrivare med konststycket att faktiskt mynta ordet glassiker. Sedan dess har diverse glasstillverkare anammat ordet och företeelsen och när jag häromdagen stod och läste på denna reklamskylt tvekade jag; var det månne ett nytt, finurligt ord som jag inte förstår?
En glass som är en klassiker kallades på denna jättereklamskylt inte ”glassiker”, vilket ju hade varit logiskt. Felstavningen GLASSKIKER kan i och med att jag just skrev det från och nu googlas fram.
Jag frågade GB, som först blev konfunderade och sedan generade och faktiskt erkände att det ju hade blivit fel, helt enkelt. Jag undrade vad som händer nu; kommer GB som McDonald’s att riva ner all reklam (”rök fritt”) och sätta upp en korrekt version? (Jag har inte fått svar.)
Den andra:
Idag åker jag tåg, och är pga. ett växelfel blott en timme sen. Jag blev lite åksjuk, så jag satt ett tag och stirrade på en ölgubbe utan underkropp framför mig. Han visade sig ha en väldigt liten ölflaska som han håller i med en kloliknande hand.
Ja, det är AI, som har gjort så gott den kunde – men det är fortfarande avsändaren som är skyldig. Mariestads har förutom den väldigt lilla ölflaskan godkänt bilden med ett förmodat kattspöke nere till vänster och vålnader i bokhyllan samt en 20 cm bred skinnfåtölj.
Okej, nu ska jag fokusera på morgondagens hesa succéföreläsning. Jag lär mig massor om AI varje dag, och det gäller att hänga med i sängarna eftersom det är hårnålskurvor och raksträckor om vartannat. AI är naturligtvis inte på långa vägar lika intressant som svenska skrivregler, men jag är tammetusan den absolut enda som anser det.
Jag gick upp kl 05, tog bussen mot stationen, såg fel tåg på fel perrong och
… TJONG …
Där och då blev nästan allt fel.
Men om vi tar det från början, har jag en herrans massa ärenden till Lund. Jomenvisst, tre barn och två barnbarn bor där, men jag har även fått ett roligt konsultuppdrag i detta lärdomens säte. Och idag var det dessutom begravning för en av våra kommentatöser: Agneta uti Lund. (Dödsannonsen finns i förra kommentatorsbåset.) Det var även viktigt att komma ihåg att jag framme i Lund skulle hinna installera mig nånstans för att delta på ett webbinarium kl 12 – vilket inte är helt lätt eftersom många caféplejs i Lund har datorförbud efter kl 11. Och i en av mina bästa kompisars jättelåsta hus stod både bäddad säng och lite champagne och väntade.
Allt detta funderade jag på när fel tåg kom in på fel perrong i Eskilstuna. Då blev jag så förvirrad att jag inte ens kom mig för att kolla biljett, avgångstid, destination eller ens om jag hade knutit skorna. Vips, for det felaktiga tåget plötsligt iväg i fjärran. Puh. När rätt tåg några minuter senare annonserades i högtalarna, hade det fått ny avgångstid.
Det var då jag hade behövt tänka till, liksom:
– Nämen. Avgångstid som är tidigare än ordinarie? Så ytterst ovanligt.
Men icke. Jag snöt mig, tittade upp mot träden som har börjat se lite svagt gröna ut, och funderade på om jag skulle ha tagit andra skor. Vad skönt det ska bli med sandaler i sommar. Fast jag har ju inga sandaler. Nämen titta, knuten har gått upp.
Precis när jag satte mig ner för att knyta skosnöret, rullade korrekt tåg in på korrekt perrong. Jag klev på, installerade mig, konstaterade att jag säkerligen skulle kunna somna, och så tog jag fram biljetten. SJ meddelade mig då vänligt i appen att det var fem minuter kvar till avgång. Samtidigt som mitt tåg avgick.
Eller, det var ju som ni förstår inte mitt tåg mot Linköping. Det var ju tåget mot Stockholm.
Tänk er ett Y. Vänstra snedpinnen är Eskilstuna–Norrköping. Högra snedpinnen är Stockholm–Norrköping. Lägg nu ett tak på Y:et (liksom nästan Y̅) så ser ni tåget som jag hade satt mig på – på väg åt helt fel håll. På inga villkor skulle jag kunna hinna till Norrköping för att hoppa på mitt tåg söderut.
(Jag känner att min pedagogik ovan har stora brister, men det var ju en sån dag idag. En gång när Broder Jakob blott var 8 år, åkte han med fel buss och hamnade i Svartöstan istället för Björkskatan. Sedan dess heter alla felresor i familjen ”Svartöstan”.)
Jag gnisslade tänder och vred mina händer och tänkte: ”snälla nån se till att tåget vänder”. Sedan bannade jag mig själv i nån minut, svor så det osade i några sekunder och bläddrade sedan fram bästa lösningen: att åka hela vägen till Stockholm och där kliva på första bästa snabbtåg. Den biljetten kostade 1 500 kronor, så då svor jag lite till.
Tåget avgick i tid, halleluja. I höjd med Flen gick detta mitt fantastiska snabbtåg sönder. Den väldigt spanske tågföraren sa med fladdrande läspljud i högtalarna:
– Information!Vi ska stanna i Flen för vi har stor problem med fordon. Jag starta om fordon så ska vi se om vi kan komma köra. Detta var information.
Då gick jag och köpte mig en tröstemacka som nästan såg ut som på reklambilden.
Tåget haltade sig fram och behövde faktiskt bara startas om ett par gånger till. Jag kan inte riktigt släppa att pedagogiken där ovan var så luddig så jag gjorde nu en tydlig illustration med stadsstjärnor, snabbstreck och prickar för snabbtåg som åker långsamt.
Vitt streck = feltåget från Eskilstuna till Stockholm. Grönt streck: så skulle snabbtåget ha rusat fram (fast PÅ tågspåren dårå) utan att stanna på en enda station. Prickat streck: omstartande snabbtåg som kör långsamt. Men från Norrköping gick allt som smort!Vad tror ni har hänt? Denna klisterlapp (med eller utan hårstrå) finns mellan alla säten i hela tåget. Vad förorsakar en epidemi av avgångna mobilladdare?
Mackan var god, jag hann fram, jag hittade nyckeln till det låsta champagnehuset, jag deltog i webinariet och sammanstrålade med Tjugofemåringen (som bodde hos AuL i drygt en månad 2018). Gudstjänsten följdes av samkväm i Sten Broman-salen på Grand, och alla grät och skrattade i flera timmar.
Sedan var det hemgång. Vi poserade i säkert fem minuter innan vi blev någorlunda skarpa i konturerna.
Ni ska veta att allt detta har jag gjort med en gurglande förkylning som har gett mig en svag whiskyröst – och alla M och N blir B och D. Iborrd ska jag i detta skick kodsulta och ha bej tills det är dags att ta RÄTT tåg hebåt.
– Hur fasen blev det 2025 så snabbt? Årtalet ser ju inte klokt ut. Det måste vara en illusion, ett skämt, ett skutt via kvantumfysikaliska trollformler och parallella universum.
Fast jag har ju bloggen, så jag kan ju resa lite i min egen tid. Vad gjorde jag i mitten av februari 2006? Aha, vi åt semlor:
– Men var är marmeladen?
Tiden stannar. Klockorna likaså. Vi sex andra runt bordet stirrar på varandra med gräddmustascher. Marmelad? Att köpa sju semlor kostar på, och att klämma en semla alldeles efter två portioner kvällsmat kan få nästan vem som helst lite trögtänkt.
Joodå. Den besvikna sexåringen hade förväxlat ordet marmelad med ordet mandelmassa.
År 2007 skrev jag att jag hatar tre saker, nämligen
att gå skottkärra
att leka stolleken
februari.
Och 2008 var det ännu en semmelrapport.
Men hur hänger detta ihop med AI i rubriken? Jo, under mina två föreläsningsdagar denna vecka fick jag svara på undringar om framtiden. Några ställde frågor under själva föreläsningarna, andra tassade fram till mig i pauserna och frågade mig som vore jag Arthur C. Clarke, Jules Verne, Ursula K. Le Guin eller H.G. Wells.
Jag tackade för förtroendet och babblade på som funnes det ingen morgondag. (Hehe.)
– Kommer våra jobb att finnas kvar om tio år?
(Jag tog på mig en bekymmersrynka, tittade snett uppåt vänster, gnuggade tumme mot pekfinger.)
– Javisst! [Fast jag har ju ingen aning.] Men vi kanske jobbar mer med att uppfinna saker och mindre med att mata in siffror och nästan aldrig med att analysera data.
Med uppfinningar menar jag egentligen blott sånt som jag kan tänka ut, men de häftigaste uppfinningarna är förstås sådana som vi inte kan tänka ut. Än.
Men hörni. Det är jättetråkigt att borsta tänderna, planera all möjlig batteriladdning, hänga tvätt och måla husets träpanel. Och det är ju ren idioti att stå och spola vatten ur kranen i väntan på att varmvattnet ska dyka upp samt att samla på sig 200 tomma kartonger som är jättebra att ha. (Jag ber om ursäkt i förväg eftersom mina uppfinningar här ovan ju drabbar hela yrkesgrupper.) Så mina ouppfunna uppfinningar är:
munskölj som funkar bättre än tandborstning
en evighetsmaskin som eliminerar behovet av batterier
tyg som stöter bort smuts, svett och all annan skit – som gore-tex fast inte bara mot väta
målarmanick som klättrar på husfasaden och bara sköter sig själv som en vertikal robotdammsugare
mojäng i vattenrören som leder tillbaka kallvattnet om det är varmvatten man vill ha
krympmaskinen som förminskar allt som bara ska läggas undan på en bra plats i väntan på ”en vacker dag”.
Alldeles strax har halva februari försvunnit in i dåtiden. Förvisso kommer februari tillbaka redan 2026, men vi har ju i alla fall semlorna att trösta oss med.
Pssst.
Som bloggare måste jag erkänna att jag har alldeles för många dagar mellan inläggen. Men det ska jag ändra på; drömmen är att alla människor läser och skriver mer samt oftare.
Under många år skrev jag TJOHO och öppnade champagne för Nyordslistan här på bloggen och så berättade jag om vad jag tyckte. Jag såg mig som en ögonöppnare som satt i framkant och spred hajpad kunskap till de eventuellt intresserade.
Sedan visade det sig att alla ju blev alldeles otroligt fascinerade av Nyordslistan, och att tidningarna skrev spaltmeter om den. För två år sedan satt jag i tv och pratade om epadunk och en poet läste upp en dikt som han hade filat på i flera veckor, men som han i direktsändning sades ha kommit på under den lilla stund som vi satt i studion. Pfft.
Här satt jag mest och tänkte ”förbaskat, i den här vinkeln syns ju inte svärmors klänning från 1972”. (Den är av 100 % knastrig polyester och ni som hänger här på bloggen vet att jag brukar ha på mig den på julafton.)
Repristriangeln blinkar nu: här kommer bilder från några av mina tv-framträdanden.
Plötslig intervju på Centralen. Minns inte ens vad det handlade om!Något språkligt i ”Landet runt” … tror jag.En icke-debatt om niande i programmet ”Debatt”. Den föregicks av en ”debattartikel” om du/Ni, som heller inte framkallade nån vidare debatt. Alla håller egentligen med mig om att vi inte vill bli niade.
Så vad lär jag ut idag då? Jo, att alla nyordslistor sedan 1986 finns på Språkrådsavdelningen här, och att det är superduperintressant att läsa listorna från förr. Då skrev ingen tidning om dem – ingen! Kolla här hur det ser ut i tidningsarkiven på DN och SvD.
Ordet ”nyordslista” förekommer några gånger i SvD på 1980- och 1990-talen, men inte mer än lite inom parentes. Från 2012 är det braskande rubriker!DN sparkade däremot inte igång den stora Nyordslisterapporteringen förrän 2012.
Alla 32 nyord från 2024 finns här, men jag drar upp några av dem här nedan.
avokadoskanner – en apparat som visar hur mogen en avokado är, vilket ju måste vara bästa uppfinningen sedan spinning jenny.
demure, [demjooor] – anständig, måttfull … alltså vad tusan, det kommer från influeraren Jools Lebron, som sa att hon sminkade sig ”very demure, very mindful”. (Himmel och pannkaka vilket jädra dumt nyord.)
drakdrönare – allittererande, eldkastande flygfarkost (allitteration igen!) som används i krig.
Den sprutar ur sig brinnande metall! Bra ord, men hemsk företeelse.
grön gumma – tidigare ostraffad kvinna som anlitas av kriminella nätverk. (Gumman är alltså tonåring.)
Magdamoderat – borgerlig väljare som röstar på S (partiledare är just nu Magdalena Andersson).
quishing – bedrägeri med hjälp av qr-koder. Bovarna och banditerna klistrar över en qr-kod med en annan som leder till en sajt som vips, stjäl alla ens pengar. (Phishing säger man om t.ex. mejlbedrägerier och smishing är luriga sms.)
slop – AI-texter av låg kvalitet, som skulle kunna heta AI-slop, AI-skräp eller AI-sörja istället. Jag frågade Ola Karlsson på Språkrådet om det inte i framtiden borde stavas slopp, och han höll med mig: ”Med två p, i synnerhet i böjda former som sloppet/sloppen (vilket genus det nu blir).”
umarell – en gammal gubbe som spanar på byggen som vore det en teaterföreställning! De kan till och med erbjudas inhängnad sittplats för att få titta bekvämt! (I norra Italien pratar man emilianska, och där betyder umarel, ’liten man’.)
Man bör ju undvika främmande ord, om man har en relevant, inhemsk vokabulär att tillgå!
Sammanfattningsvis skulle jag vilja påstå att alla ABC-bokförfattare kommer att hoppa av lycka, klappa händerna och glädjas över att äntligen slippa fastna på quinna, quagga, quorn och quiz.
Tjuvar fokuserar på quishing och sabbar snabbt din swish, tjing!
Fotnot och korr-brasklapp: Mina händer skriver nyårslistan varje gång jag menar nyordslistan.
(Hej november! Jag tänker ignorera dig. Eller kalla dig marraskuu, vilket är ditt namn på finska. Håll i skjortan nu, för nu blir det åka av!)
Först och främst: det går bra att föreläsa om AI för nybörjare. Förra veckan (jaja, det var ju oktober) hade 44 AI-ovana personer från 44 olika myndigheter samlats i en lokal här!
Byggnaden stod färdig 1970, och arkitekturen är brutal … men på sina ställen ändå cool.
Men nu tillbaka till marraskuu. Kolla här vad som hände idag. Jag bara gick rakt in i gästrummet med sina 35 år gamla tapeter, vände sängarna på ända och började riva ner tapeterna.
– Aaaaj, gnällde det gistna gästrummet som ju inte har stretchat eller ens använt rengöringskräm på evigheter.
– Sluta att gnälla, sa jag och fortsatte att riva.
– Jag tycker att du ska lugna ner dig och ta en fikapaus nu, sa gästrummet klokt.
Jag lydde förstås.
Det var hisstrumma innan det blev ett vanligt rum. Som synes: vad jag än gör med rummet, kommer det att bli bättre.
Efter fikapausen klev jag in i badrummet. Jag ställde mig ilsket med händerna i sidorna och sa till badrummet att det ju ser alldeles naket ut där det inte är kakel.
– Men … sa badrummet. Jag fick inget kakel vid senaste renoveringen. ”Man gör så i Italien”, sa renovatören.
– Quatsch! sa jag på tyska eftersom jag inte kom på vad ”struntprat” heter på italienska. Nu ska det bli tapeter på de där nakna ytorna! Blommor? Fåglar? Fyrkantsmönster? I blått på vit botten?
– Spelar ingen roll, sa badrummet, bara det inte sticks eller kliar.
Halva badrummet har kaklade väggar. Andra halvan har ingenting!
Eftersom jag inte hade någon mjukistapet hemma för tillfället, travade jag istället in i köket och blängde på kylfrysen, som har börjat kvittra. Den är drygt 20 år gammal, vilket motsvarar 90 år i vitvaruår. Kvittret på baksidan lär vara ett fläktfel som är lika irreparabelt som ett lårbensbrott på en tävlingshäst.
Jag klappade lite på kylfrysen och lovade att jag i alla fall skulle städa bort all skit som tynger från ovansidan.
– Hjälp … suckade kylfrysen. Jag tror att jag är på väg att ge upp. Kvitter, kvitter.
– Jaja, sa jag kyligt. Den dagen, den sorgen.
Här kunde jag förstås ha tröstat kylfrysen bättre, men min blick föll på de ljusblåa luckorna som jag målade med helt fel färg för tolv år sedan.
Bebis-blått! Huärk! Usch! Hugaligen! Slitet såpass att den gamla gula färgen dyker upp …
– Håll ut! ropade jag till köksluckorna. Räddningen är på väg! Jag lovar att ni kommer att bli ommålade till jul!
– Fnyyys, fnös luckorna emedan de hade hört mig säga så minst tio gånger tidigare.
– Men titta här, här kommer jag med en skruvdragare och några bits! sa jag.
Jag tänkte bara skruva bort några handtag här och där, men kan ni tänka er: det var ju riktigt kul!Och vips, var alla luckor bortplockade och redo för ommålning!
Svettig, nöjd, redo för färgbeslut tog jag en titt i postlådan – som för en gångs skull inte var tom. Under över alla under! Ett brev!
– Men vad är det här? sa jag till kuvertet, som inte öppnade upp. Telenor? Jag är ju inte kund hos Telenor. Mycket underligt.
Brevet innehöll till min stora skräck en faktura på nästan 7 000 kronor. Brevet påstod att jag var kund hos Telenor – vilket jag inte är. Eftersom jag inte är kund, kan jag inte logga in och kolla med kundtjänst, så jag ringde. Och hamnade i en kö. Klick, så hamnade jag i en annan kö. Klick, så hamnade jag i en tredje kö.
Tiden gick.
Här kan man se att jag har varit upptagen med samtalet till Telenor i nästan två timmar.
Mitt ärende, som kanske ligger i en mapp som heter ”påstår att hon inte är kund hos oss”, har nu hamnat hos reklamationsavdelningen, som kan ta upp till tio dagar på sig innan de kontaktar mig. Jag svor högt så att det skallrade i tänderna:
– Marraskuu!!!
– NUUU! sa någon från kylfrysens håll.
– Va? sa jag.
– Krask! sa äggen.
Förmodligen kastade sig äggen helt självmant från kylen. Ett krossat och oanvändbart ägg motsvarar enligt sägnen fem års olycka, så nu har jag det att se fram mot också.
Det här är inte ett riktigt blogginlägg, liksom. Det är texter som jag lade ut på Facebook – simultanrapportering från en AI-konferens den 16 maj 2024. (I höst ska jag gubevars hålla kurs i detta komplicerade ämne.
Alla mina rapporter från Nordic Powwow (AI-konferensen med lite humor) finns i kronologisk ordning här nedan – mest som ett tidsdokument.
1.
AI-konferensen AI Nordic Powwow i #Lund, första passet:
”Sveriges konkurrenskraft kopplad till AI?”
Hmmmm. Undra sa flundra vad frågetecknet symboliserar i dagens första rubrik. Fler frågor följer i programbladet:
• Vad sker i Sverige?
• Vad sker i omvärlden och i Silicon Valley?
• Halkar vi efter?
• Hur kan och bör vi positionera oss?
Svaret kommer vi att få via moderatorn Johan Wester, som ska vara den bubblande glada spindeln i nätet och se till att utbildningsministern Mats Persson (som jag egentligen skulle vilja ta i örat och ställa i skamvrån) och Jan-Erik Solem samt Heidi Avellan inte flyter över sina bräddar med pratvågor.
——
Mats Perssons föredragning är fylld av retoriska upprepningar:
”Teknik slår alltid politik.”
”Är det vi ser nu – är det de kortsiktiga eller långsiktiga lösningarna?”
”Rent teknologiskt, asså rent tekniskt, finns det inga begränsningar.”
”Sverige är ett ’small and smart country’.”
”Det är jätteviktigt att ha forskning och utbildning.”
”Vi behöver bättre undervisning i matte & teknik, och fler ingenjörer!”
Han hinner även med att nämna att man ”förr” ville förbjuda parabol, att citera Jonas Birgersson samt nämna att ”nån hade iden om att internet var en fluga”. (Vilket inte stämmer, hälsningar från besserwisser-Lotten.)
Utbildningsministern sammanfattar själv det han anser med ” Sverige behöver vara mycket mer på framfötterna”, vilket ger mig associationer både till fyrfotadjur och en längtan att själv få visa framfötterna. Han avslutar:
– Det sker så mycket dynamik i de södra delarna, men stockholmsfixeringen finns tyvärr hela tiden. HEJA LUND! NU KÖR VI!
Johan Wester kliver då in på scenen och frågar om det kommer pengar i det där ”köret”. Mats Persson lovar motvilligt att jodå, det kommer pengar.
——
Jan-Erik Solem är en skicklig entreprenör som numera jobbar för bl.a. Meta, och som med glädje anpassar sig efter tidsskillnaden mellan Lund och Silicon Valley.
– Det som driver utvecklingen idag är grafikprocessorer, data & dollars – men de stora techbolagen måste se upp eftersom även små uppstickare kan slå igenom stort pga. AI.
Eftersom jag alltid försöker översätta engelska termer till svenska när jag skriver, ser resten av mina anteckningar om Solems presentation ut ungefär så här:
benchmarks … sorterat lite random på nån kolumn… ett roligt case med ett team av forskare… vi som ville bygga startups
(Jag gav upp.)
Solem-sammanfattning:
– Ny teknik ger små aktörer möjlighet att slå igenom på marknaden! Skapa fokus på små företag med galna idéer.
——
Så kommer Heidi Avellan från SDS upp på scenen och säger på klingande finlandssvenska:
– AI är en möjlighet, men även ett skitstort hot! Politikerna måste agera; EU har ett enormt ansvar för att tekniken ska ha resurser! Det som behövs snabbt är tillgångar för de små företagen. Och det kan inte styras från en plats (alltså Stockholm).
Johan Wester kliver in i handlingen igen och styr de inte alls oense eller ens spretiga deltagarna på scenen. Ingen tror att vi ligger i framkant, alla anser att AI måste tas på stort allvar och att Sydsverige ska tas på större allvar. Johan utbrister:
– AI-kunskap är en sak, tech-kompetensen är en annan, men vi kanske behöver bildning på en helt annan nivå, som mer filosofi och kunskap om ”vad det innebär att vara människa”. Jag tror att humaniora kommer att få en revival!
Avslutningsvis får publiken tjoa idéer som utbildningsministern ska anteckna och ta med sig till Stockholm:
• Mindre slöjd!
• Mer slöjd!
• Skatteavdrag på AI-tjänster!
• Hjälp småföretagen med AI-kunskaper!
• Inför ”skapande” som ämne i skolan, för skapande = innovation!
Snart börjar nästa pass! Återkommer!
—-
En av kommentarerna:
2.
AI-konferensen AI Nordic Powwow i #Lund, andra passet:
”Legal and moral perspectives on international AI”
Special focus on the new EU AI act. Regulations outside the EU. Possibilities to use and misuse AI from an democracy standpoint.
Lilian Edwards (Newcastle University) har en presentation med många punktlistor, och jag ska lite skamsen erkänna att jag inte riktigt hängde med i svängarna hela tiden eftersom kurrandet i magen (min, dårå) överröstade talaren. Hon sa ungefär:
– Vi måste balansera nyttig information om AI med riskerna med AI. Några risker kan vara spridning av:
• stereotyper
• deepfakes (både bilder & video som är helt påhittade)
• allmänt hat från ”troll”
• fake news – felaktig info som kan påverka bl.a. demokratin
• copyright & dataskydd
• jobb som försvinner, ”Global South data enrichment”
• miljöpåverkan.
– ”The EU AI Act” är begränsad, för den ligger inbäddad bland massa andra regler. Den styr nästan inget av det som vi håller på med nu. Den fokuserar stort på risker!
– Det finns faktiskt en regel som säger att om man chattar med en AI, måste AI:n tydligt tala om att den är en AI. Människan som chattar ska inte tro att det är en människa i andra änden. Men hur många följer denna regel?
Vi läste på skärmen:
”Human oversight shall aim at preventing or minimising the risks to health, safety or fundamental rights that may emerge when a high-risk AI system is used in accordance with its intended purpose or under conditions of reasonably forseeable misuse.”
Kanske kan texten ovan sammanfattas så här: ”Vi människor måste minimera risker som kan uppstå i och med AI.”
– Lagarna räcker inte till just nu; tekniken tar sjumilasteg och ligger så långt före det svaga regelverk som finns. Men EU:s regler är än så länge det bästa vi har. Kina har massa regler, men staten/regeringen kommer inte att använda lagarna på sig själv, utan på tech-bolagen.
Avslutade Lilian Edwards.
Näste man till rakning!
——
David Kaye (University of Californa) är en professor som hamnade i Lund pga. ett Fulbright-stipendium, och han hade lockats våldsamt eftersom ”södra Californien och södra Sverige ju är så himla lika”. (Han åker av förklarliga skäl hem till värmen om en vecka.) Han förklarade:
– Vi behöver upprätta tydliga regler om hur vi ska hantera AI när det gäller mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, åsiktsfrihet och det faktum att företag måste ta hänsyn till mänskliga rättigheter och andra relaterade principer.
Fyra obesvarade frågor är:
• Hur mycket ska mänskliga rättigheter styra utvecklingen av AI?
• Vad förväntar vi oss att företag tar hänsyn till?
• Hur pass transparenta ska AI-företag vara och vad ska befolkningen resp. regeringen veta?
• Hur ska man kunna hantera de tekniska uppfinningarna och samtidigt tänka på mänskliga rättigheter och utöva ett sant kritiskt tänkande?
Heidi Avellan återvänder upp på scenen och säger att det ju är bra att EU i alla fall har gjort något.
– Men visst är det för lite och för sent? Teknikutvecklingen går så snabbt; hur ska juristerna som jobbar inom EU hinna med? Är det ens möjligt? frågar hon.
– Njaa, jag vet inte, svarar David Kaye, fast med väldigt många fler ord.
– Jo, men problemet är ju inte att ta fram regler, utan att få alla instanser att sedan följa reglerna, svarar Lilian Edwards.
Hon fortsätter med en klok jämförelse med bilindustrin; den bygger ju på och blomstrar trots (eller på grund av) alla lagar och förordningar.
En fråga från publiken:
– Visst MÅSTE väl AI påverka de mänskliga rättigheterna på massa olika sätt?
– Ja, svarar Danny Kaye, nej förlåt David Kaye. (Och förklarar vad han menar med det.)
– Ja, svarar Lilian Edwards. (Och fyller på med lite mer info.)
Och därmed var vi 15 trevliga minuter sena till lunchen!
Två av kommentarerna!
3.
AI-konferensen AI Nordic Powwow i #Lund, tredje passet:
What’s happening right now in AI?
(Johan Wester skrattade högt åt detta ohemult stora ämne. För att komprimera och bredda på en gång, pratar de fyra talarna om fyra helt olika ämnen inom
AI: programmering, matematik [liksom], hälsovård och juridik)
In kommer Emma Söderberg, som förklarar hur programmeringen har gått från ettor och nollor till bokstavskoder som kräver massa verktyg … som alla programmerare hanterar plättlätt. Numera samarbetar programmerarna hela tiden – ingen sitter ensam framför en skärm.
(Alla ord snurrar i huvudet på mig – Copilot, Stackoverflow, Chat-GPT, Large Language Models, prompting, testing, testing, etta, hörbarhet nolla, vem ska man tro på, tro på …?)
Emma the Programmer ställer två frågor som hon inte kan svara på:
– What happens when a program is just a prompt away?
– If LLMs can program, will we need programmers?
Sedan rusar hon iväg till ett möte på dotterns skola, och jag tänker på mig själv och mitt skrivande:
– Vad händer när ett långt och välskrivet kåseri trollas fram på ett par sekunder genom en enkel prompt?
– Om Ai kan skriva roliga och intressanta texter, behövs väl inte jag?
——
Kalle Åström (Lunds Universitet) lägger upp en gammal artikel från 1960:
”Den orimliga effektiviteten hos matematik i naturvetenskapen”
Han säger att 2024 hade man kunnat skriva en artikel med rubriken ”Den orimliga effektiviteten hos generativ AI”.
Kalle demonstrerade enkel matematik genom att placera 19 bilder av sig själv i ett koordinatsystem och sedan komprimera allt till endast två pixlar. Med hjälp av dessa pixlar kunde han sedan återskapa de ursprungliga 19 bilderna.
– Vad som händer nu är att sådana här modeller där man ber AI göra om text, bild, video, musik, vektor och till och med LIDAR-data till vilket medium som helst – och dessutom kombinera dem.
(LIDAR – Light Detection and Ranging – är en avbildningsteknik som mäter avstånd till ett objekt eller en yta med hjälp av laserpulser. VEKTOR – Vectorization for Embedding Knowledge Tasks with Reduced Overhead – är en teknik som omvandlar data till vektorer av numeriska värden för att underlätta beräkningar och analys inom AI.)
AI integreras numera i program som Word, Outlook, PowerPoint och Photoshop och LLM fungerar både som ordbehandlare och sökmotor samtidigt. AI är redan någorlunda integrerat i
• hälsovårdens forskning och diagnoser samt för analyser och förutsägelser av pandemier
• robotik
• syntetisk data/dataskydd
• förklarbar AI (XAI) (låter ju svårförklarat)
• etiska frågor
• lösningar för klimat och miljö.
Än så länge helt oförklarligt (trots AI) är djur som är osedvanligt skickliga på att navigera:
1. Bogong-mott kan hitta fram och tillbaka över 100 mil trots sin yttepyttelilla hjärna.
2. Humlor kan navigera upp till 1 kilometer (fastän de ju egentligen inte ska kunna flyga, tänker jag).
3. Dyngbaggar kan navigera upp till 10 meter och göra massa andra coola saker.
——
Max Gordon (Danderyds sjukhus & KI samt utnämnd till ”Sveriges AI-personlighet 2023”) diskuterade användningen av AI inom vården.
Max talade om AMIE, som står för ”Advanced Medical Information Exchange”. Ett gott exempel är sensorer som varnar om patienter rör sig på ett sätt som antyder att de när som helt kommer att med buller och bong trilla omkull. Men alla (inklusive Max) anser att AI borde användas bra mycket mer inom vården.
Jag (Lotten alltså) bad Chat GPT berätta vad detta kan bero på, och fick ett kilometerlångt svar som jag kortade till fem punkter:
• Vården är en komplex miljö med många variabler och individuella patientbehov.
• Stränga regelverk och lagar kring personlig integritet och medicinsk etik skapar hinder.
• Många vårdorganisationer använder äldre system som inte är kompatibla med moderna AI-lösningar.
• Det krävs specialiserad utbildning och resurser för att implementera och använda AI-tekniker inom vården.
• Trots potentialen att spara kostnader och förbättra vårdkvaliteten på lång sikt, kan initiala investeringar i AI-teknik vara höga.
——
David Kaye fnittrar när det är hans tur att han inte kommer att använda sig av presentationsbilder, vilket enligt honom är lika absurt som att ställa sig rakt upp och ner och prata naken.
Sedan berättar han att ”The AI Advisory Board for UN” är en rådgivande grupp som skapats för att ge riktlinjer och råd om användningen AI inom Förenta Nationerna. Gruppen ska utforska och främja AI för att ”adressera globala utmaningar och främja hållbar utveckling enligt FN:s mål”.
Fyra globala frågor som diskuteras är:
• Hur kan tillgången på data förbättras för att främja mångfald och inkludering?
• Hur påverkar internationell lagstiftning och immaterialrättsliga frågor tillgången och användningen av data för AI?
• Hur används resurser som energi, inklusive vatten för kylning, för att driva AI-system och hur kan detta hanteras på ett hållbart sätt?
• Hur påverkar användningen av AI globalt de mänskliga rättigheterna och fred på jorden?
Ett exempel som tas upp är vaccinet under pandemin och frågan om global hälsa – det funkade inte alls så bra som alla hade hoppats.
Puh! Dags för fika!
En kommentar:
4.
AI-konferensen AI Nordic Powwow i #Lund, fjärde passet:
”Verktygen (det nära): praktiska tips om vad du kan göra, var du kan börja och hur du kan göra det.”
Det här passet är utformat som en frågestund med publiken i fokus. På scenen finns tre specialister i ämnet, och de svarar konkret utan att sväva ut alls, vilket förvånade mig. (Positivt!) Det är lite svårt att sammanfatta och bena ut allt som sades, men jag tar några axplock och redogör för dem och försöker sammanfatta på slutet.
Joakim Jardenberg sa flera gånger (precis som jag, trallala) att man ska lattja, ha kul, leka och testa sig fram med olika AI-modeller, t.ex. på poe.com! (Rekommenderas varmt.)
Han poängterade att vi inte ska ställa frågor till AI, utan istället instruera och interagera. Vi fick se ett ”user case” som perfekt illustrerar hur polletten trillar ner för en ovan AI-användare. Prompten var: ”Ta den här sändlistan och gör en namnlista utan mejladresser.” (Se bilden.)
Dessutom rådde han alla som inte är nöjda med Chat GPT:s svar att gå in i ”customer instructions” och lämna en instruktion om vad du vill ha för slags svar på dina promptar!
Liselott Lading inledde med att dela in AI i tre olika grupper med inriktning på vem som har ansvar för vad som görs inom respektive AI:
1. generativ AI: respektive AI har ansvaret (t.ex. Chat GPT)
2. plattforms-AI/every day AI: respektive plattform (t.ex. Microsoft)
3. din egen AI: du själv har allt ansvar.
Max Gordon har upptäckt att AI är bra på att kritisera, men sämre på att berömma eller följa instruktioner som ”skriv det här på det här sättet”. Moderatorn Patrik Kruse tipsade då om att man kan be AI faktagranska sig själv när den hallucinerar fram genomskinliga tokerier. Liselott Lading sa att hon ofta ber AI:n om hjälp när hon inte riktigt vet hur hon ska formulera sin prompt.
På temat oetiska företag och lurendrejerier berättade Max Gordon att människan har en tendens att utveckla en resistens mot sådant som lurar oss. Denna resistens fungerar tyvärr även på andra plan, som att vi nu har tröttnat så förbålt på de ideliga enkäterna om kvaliteter på produkter eller upplevelser som vi bombarderas med. Vi användare har helt enkelt slutat bry oss om frågeformulär – vilket är förödande för doktorander som har oerhört svårt att få svar på sina forskningsenkäter. (En svarsfrekvens på blott 10–20 % duger ju inte inom den akademiska världen.)
Avslutningsvis kan jag bara upprepa allas vårt AI-mantra: alla är vi barn i början, och korven den har två.
Tack för en givande dag!
Två av de berömmande kommentarerna, vilket jag tackar för!
Pssst.
Ungefär samma texter lades ut på Linkedin, men där får man inte skriva så långt som man vill så den rapporteringen känns lite rumphuggen.
Som jag berättade för en halv evighet sedan (känns det som), skulle jag plötsligt (kändes det som) föreläsa under två heldagar i Stockholm.
Jag var orolig, osäker, vimsig, ledsen, förvirrad och fylld av aversion inför normallivet som tydligen ska inträffa tre månader efter den största chocken någonsin. Men plötsligt hade jag gjort allt – pratat och tjoat, fnissat och varit allmänt normal som vore det före den 12/12 2023.
Så jag tänkte att det skulle jag förstås fira med ett yllestrumpsinköp.
Najs! Fyra till priset av tre!
I kassan fick jag veta att detta på skylten ovan betydde ”köp fem till priset av fyra”. Jag köpte som hämnd då bara två till priset av två. (Hur tolkar ni skylten?)
Men nu gick jag handlingarna i förväg.
Föreläsningarna höll jag i f.d. Centralposthuset på Vasagatan i Stockholm. (Vilket inte är ”Kungliga Posthuset” i Gamla stan, även om man skulle tro det med tanke på bilden nedan.)
Bara entrén gör en ju vimmelkantig av stuckatur-lycka!
Gamla posthuset bredvid Centralen är en så fin och fantastisk byggnad att man nästan får dåndimpen och önskar att man vore postkassörska 1903.
Så här såg det ut i den nuvarande entrén 1903. Den stora, vita ytan på bortre väggen målades sedan …… vilket ni kanske kan se här. (Vinkeln är bara näääästan korrekt på denna min bild.)
Om ni är det minsta lilla arkitekturintresserade suckar ni över fönster- och golvrenoveringar och det faktum att ni måste hämta postpaket i köttfärsavdelningen idag. Men det är trots historiens sorgliga vingslag underbart att befinna sig i dessa anrika lokaler i jugend och nybarock, men som övergavs av Posten strax efter en sista (konstig) renovering runt 2010.
Apropå konstigt …
Denna blåa låda står i en för övrigt stilig innergård. Det är en kvarleva från när Securitas från denna post (pun intended) skyddade Regeringskansliet, som jobbade här under en tid. Nu är den blåa lådan K-märkt och får icke rubbas eller förvanskas. Eller för den delen ens användas.
Hur som haver, nu kommer ännu mer som skaver.
Här får man inte göra nåt. Men vad har det varit? Hallå, berätta för oss; säg inte bara att man inte får röra.Man anar att en oerhört trött lappskrivare har fått nog.Vad är detta månne för spännande markeringar i marmortrappan?Aha. Allt – även en antihalksträng – kan fixas med svart silvertejp.Moderna mattors förtjänst och förbannelse: kaffefläcken måste hamna på rätt ställe!
Under min föreläsningssejour bodde jag på ett gnistrande modernt hotell med tysta hissar, mjuka mattor, led-lampor i alla skåp och lådor samt en minibar med chips dyrare än saffran och rödtjut i champagne-prisklass.
Men jag fick en spegel ovanför sängen, så det får man ju vara tacksam för.Rummets två par badtofflor var i stl XXL, vilket med tanke på min fot här väl inte kan vara mer än kanske stl 45? (Jag är ju van vid basketspelarfötter i stl 53.)Åh. Landlina. Jag lyfte luren, lyssnade till tutet och tänkte att jag ju borde ringa till nån. Men jag kan ju bara mitt eget nummer, och nån måtta får det vara på hur jag talar med mig själv i dessa dagar.Två frukostar åt jag på hotellet, och de var helt olika. Ena dagen fadd och rörig samt allmänt otrevlig, andra dagen alldeles förtjusande med kryddad varm-mat och en brie som en gammal ko hade älskat som sitt eget barn. (Underbar lagårdsdoft.)
Efter dessa två utmanande dagar bjöd Författarfonden på en minneshögtid för Olle. Vi grät så det skvalade i fyra timmar medan vi lyssnade till tal, poesi, gitarrplonk, minnen och en långsam vals i moll, spelad på dragspel.
Ungefär 15 minuter innan jag tog den här bilden, stod jag upp inför 30 personer och förklarade hulkande att vi måste inse att Olle de facto är död fastän han är så levande.
Puh, nu känns det som om jag behöver sova i en vecka. När jag nästa gång föreläser å yrkets vägnar, kommer jag att våga ta ut svängarna lite mer. Och sedan lite mer. Och så rätt som det är, kommer jag att känna mig flygfärdig!
Men precis som bröderna Wilbur och Orville Wright kraschade med Kitty Hawk år 1900, kanske även jag ligger så här hopknölad nån gång då och då. Det är helt okej.
Eftersom jag kan stava, har jag sedan jag gick på en teckenspråkskurs 1974 varit den som skriver protokoll på möten.
(Vad teckenspråk har med mötesprotokoll att göra? Jag återkommer till det.)
Jag var tio år, och skrev så gärna så. Jag antecknade vad alla sa, gjorde anföringstecken och lekte med skiljetecken och drömde om att få bli stenograf vid Riksdagen. Sedan kom jag till mina sinnens fulla bruk och ville bli världsberömd skådespelerska i Hollywood istället.
Redan som liten palt förstod jag dock att man inte hinner delta på samma villkor som de andra när fokuset går till att sammanfatta de andras pladder. Därför har jag inte
röstat ner galna förslag om finska basketcoacher
argumenterat mot fönsterbyte i en gammal kåk (rysligt, men preskriberat)
reagerat på procentfördelningen av ämnet hundar i NE:s första åtta band.
Den som skriver protokoll under ett möte är helt enkelt inte riktigt närvarande: protokollskrivarhjärnan har tagit över resonemangshjärnan. Exempel:
En mötesdeltagare säger:
– Vi borde få full ansvarsfrihet i styrelsen och avlönas rikligt samt belönas med diamanthalsband efter varje årsmöte och dessutom vill jag ha mat på torsdagsmötena och glöm för all del inte att jag vill ha citron till alla måltider inklusive eftermiddagsfikat. Protokollföraren tänker: – Hmmm, måste ju bli en punktlista av den där uppräkningen, citroner, hmmm.
Men hur gör vi med de digitala mötenas anteckningar? Hur gör ni? Jag har några frågor!
Datorn (eller mobilen) är ju upptagen med själva mötet, och där är det definitivt någon som vill dela sin skärm. Ska man då ha en annan dator/mobil att föra anteckningar på – eller köra med penna och papper? Eller en padda kanske?
Använder ni AI och spelar in rubbet för att sedan be AI sammanfatta? (OBS: Mycket få organisationer tillåter inspelningar, så för mig är denna variant bara hypotetisk.)
Är de färdiga protokollmallarna tillfyllest eller känns de omoderna/formella/onödiga?
Har ni någonsin stött på en perfekt ordförande som faktiskt sammanfattar det som t.ex. en babbeldeltagare bubblar om?
Detta är anledningen till att jag frågar om protokollupplevelser. Jag ska obegripligt nog hålla kurs i ämnet den 13–14 mars.
Och hur var det nu med mötet där den tioåriga lilla Lotten skulle skriva protokoll bara för att hon hade gått på teckenspråkskurs?
Ja, läraren var verkligen döv, och när jag hade roat kursdeltagarna genom att bokstavera G-R-I-S (you had to be there), skrev hon på en lapp nåt i stil med:
Efter lektionen ska jag på ett möte. Följ med, anteckna vad alla säger och när jag ”pratar” låtsas du att du översätter åt mig. Jag kommer att skriva vad du ska säga.
Mötet handlade om rosplanteringar; mer minns jag inte. Dock var jag pga. mammas rosfäbless helt bekant med rosors namn och hade inga problem med att förstå vad de pratade om: New Dawn, Queen Elizabeth, Dronning Ingrid …
Jag jobbar just nu med att ge privatlektioner i svenska språket. Vi sitter ner, konverserar, letar upp svenska historiska händelser, diskuterar nutiden och dåtiden, kollar på Pippi Långstrump, Fem myror och Fanny & Alexander samt pratar om hur knäppt olika språk funkar. Jag rättar uttal och ordföljd och fokuserar stenhårt på svenskans 17 olika vokalljud trots att vi ”bara” har 9 vokaler.
Idag hade vi lektion kl 09–12. Klockan 08.55 kändes det som om jag hade klivit in i ett spindelnät eller hade ett mystiskt hårstrå som var på rymmen. Eller som om någon kliade mig i nacken med en fjäder. Och krafsade i pannan. Samt mitt på huvudet. Kl. 09.10 och ungefär var femte minut en timme framåt lät jag så här:
– Läs på om Carl & Karin Larsson efters… VAFAN är det som kliar?
– Vad kul att du känner till Nils Holgersson! Den skrevs på en ovanligt modern svenska fö att Selma Lagerl… har jag nåt i ögonbrynet?
– Den svenska grundskolan är inde… men herregud, har jag en fluga i örat?
Med jämna mellanrum ställde jag mig upp och hoppade omkring, skakade på kalufsen, stånkade och klagade. Jag hann inte börja fundera över hormonrubbningar, hjärntumörer eller leversjukdomar eftersom förloppet var så snabbt. Plötsligt slog det mig att jag hade samma känsla i igår kväll, strax innan jag somnade.
– Jag undrar om jag håller på att bli galen! sa jag högt till min elev.
I samma sekund fångade jag någonting på halsen. Mellan tumme och pekfinger höll jag i ett litet djur som jag inte kände igen. Jag klämde till lite för att skadeskjuta monstret, och lade den på bordet mellan mig och min elev.
– HUH! sa han.
– Bläää, sa jag som vanligtvis inte alls äcklas av småkryp.
Då började den släpa sig framåt mot mig. Förmodligen hade den rynkad panna och ilsken blick. Den kanske kastade ur sig okvädinsord. Jag klämde då till den ordentligt så att det sa SPLATT och massa rött blod sprätte ut på bordet.
Jag tog fram mobilen.
Resten av lektionen gick utmärkt.
Hjortlusflugan bor alltså på levande hjortar och galopperande älgar, men ibland flyger den fel och landar på människor. Den kravlar omkring, tar ett bett, suger i sig blod och vänder sig sedan om och sliter av sig vingarna och byter i samma stund namn till Herr Hjortlus. Därefter kryper den omkring och irriterar så mycket den nånsin kan, och är oerhört svår att nappa tag i. Dessutom gör den det på mig alldeles i onödan eftersom mitt blod – och alla andra människors blod – inte går att livnära sig på.
Måndagen fortgick som den plägar göra med jobb, skogspromenad, kvällsmat och basket. På denna basketträning hittade jag – mitt i ett anfall – ytterligare två jädra hjortlöss på halsen! Den ena sprang till skogs (eller satte sig på avbytarbänken) och kom aldrig mer igen.
Den andra lyckades jag massakrera mot baskethallens sekretariatsbord.
Den djefla mannen, som ju är orienterare, är van vid dessa omkringklättrande blodsugare till felgångare. ”Japp, efter en lång bana kan jag ha tio–tjugo stycken på mig” säger han leende.
Yngve Brodin, expert på flugor och mygg vid Naturhistoriska museet, har några råd till mig:
– Se inte ut som en älg, lukta inte som en älg och flåsa inte så förskräckligt!
Nu skulle ju slutklämmen på denna rekapitulation av det senaste knätrasslet kunna vara ”operation pronto” eller ”röntgen på måndag” eller varför inte ”här, bada i kortison så blir det bra”.
