Hoppa till innehåll

Etikett: jobb

Snart är jag inte adjunkt längre

I augusti klev jag in på Mälardalens högskola för att vikariera som adjunkt i ett halvår. När jag om nio arbetsdagar kliver ut efter att oerhört noggrant ha lämnat tillbaka dator och passerkort, är det genom Mälardalens universitets dörrar.

Det har varit SÅ kul – se här vad jag får lära ut utan att någon protesterar.

Förvandlingen från högskola till universitet kom plötsligt och osynligt. Besparingskraven är desamma, studenterna likadana och lärarna identiska. Inte ens mejladresserna har ändrats än. Förmodligen händer nåt fint i framtiden, kanske

  • sätter nån upp sfinxer på taket
  • delas manchesterkavajer med armbågslappar ut till alla fast anställda
  • blir professorerna i sandaler fler
  • kommer det att krylla av forskare i vita labbrockar.

Hur som helst har jag börjat vänja mig lite vid det gamla vanliga egenföretagarlivet redan nu – det som försvann i ett slag i mars 2020. Vi håller lite hårdare i slantarna, skannar av föreläsarförmedlare, plutar med underläppen när vi inser att det kommer att bli tufft – och så gläds jag ofantligt åt att slippa gå upp i ottan och kunna jobba till efter midnatt. Men plötsligt är jag inte hemmablind som en bortapåjobbet-heltidsarbetare utan ser skavanker och förfall på hemmakontoret.

– Min djefla man! Duschrummet måste renoveras!
– Redan?
– Det installerades ju 1978! Vi måste ta banklån!
– Men funkar finf…
– Och vad ääääär det här för en disktrasa?
– Eh. Det är väl din mormors?

Ja, se på fan. Det är det. Mormor levde 1902–91 och virkade kanter på alla sina disktrasor och nu håller de inte ihop längre.

Hejdå, Trazan. 

Men vad händer mer? Jo, äldsta sonen har färgat sitt långa, blonda hår blått så att han ser ut som världens sötaste mupp och så har jag fått tillbaka hälseneknastret av basketspelandet. Och söstra mi, Orangeluvan, hon har förvandlats till mordutredaren Agent Orange. Denna fascinerande persona dyker oförhappandes upp så fort vi befinner oss utomhus. För ”utomhus” är ju fullt av oupptäckta mordplatser!

(Vi har jättekul.)

Och hur har ni det?

Kuriosa:
Om disktrasor skrev jag ett kåseri för (gulp) 18 år sedan.

Share
26 kommentarer

Nyordslistan 2021

Tänk, en gång i tiden skrev jag hela kåserier och noveller med ett enda mål: att klämma in alla nyordslisteord i ordmassan. Likadant gjorde jag med orden från högskoleprovet.

Det gick finfint. Men om jag idag – på den heliga nyordsdagen – hade försökt mig på detta, hade det blivit en oerhört krystad text om corona, matsvinn, digitala jävla möten, vaccinationer och miljömål.

Nyss pratade jag i radio om nyordslistan och upprepade då med emfas och en dåres envishet att nyordslistan inte är Svenska Akademiens ordlista och att den borde byta namn till något krångligare.

Men eftersom ni ju längtar efter en mikroutredning (väl), ska ni få några finurliga (och två bedrövliga) ord.

Såna ord som egentligen är jättegamla

  • gaslighta
 – [gäslajta] manipulera en person genom att förneka fakta eller att sprida felaktig information i syftet att få personen att tvivla på sitt förstånd
  • anosmi – 
frånvaro av luktsinne

Såna ord som är roliga

  • ljushare – 
ljusprick som hjälper löpare att hålla en viss hastighet under ett lopp
  • maskne – 
finnar och andra hudbesvär som orsakas av att bära munskydd eller visir
  • spökkök – 
matställe där menyn från en känd restaurang erbjuds enbart för avhämtning eller utkörning
  • jukeboxbio
 – biografvisning där publiken väljer både film och starttid
  • jobbonär
 – person som fortsätter att arbeta efter att ha nått åldern för pension
  • domedagsskrollande – 
överdriven konsumtion av medierapportering med negativ innebörd

Såna ord som är av corona- och covidrelaterade skäl uppfunna, men faktiskt ointressanta: så ointressanta att de inte ens föräras en egen punktlista

vaccinpass, postcovid, coronabubbla, coronahund, generation corona, genombrottsinfektion, hybridarbete, hybridmöte

Två ord som jag tycker illa om av alla skäl – som skapelse, som företeelse och som ljudbild

  • vaccinnationalism – 
prioritering av vaccinering av egna medborgare trots att behovet kan vara större i andra länder
  • gangfluencer – 
person som ingår i kriminellt nätverk och använder sociala medier för att visa upp sin livsstil
Gäng från förr – lika fåniga i sin sabotageiver då som nu. ”The Bowery Boys” (N.Y.) var aktiva bekämpare av katolicism och allt irländskt 1820–60, och förutom ligister även frivilliga brandmän som bar brandmanskläderna även när de inte jobbade.

Ett ord som jag kommer att inkorporera i det dagliga språket omedelbart är ”svinna” – alltså verbet av ”matsvinn”. Perfekt att uttala, stava och förklara och propagera för. Så här:

– Sluta svinna; lukta på möglet innan du slänger gamm-brödet!

Här skulle jag lägga upp en bild på mögligt bröd, men det blev så vansinnigt äckligt att jag valde min brända foccacia istället.

Fotnot
Här finns hela listan som nätsida och som pdf.

Share
18 kommentarer

Redan december?

December, huh? Va? säger ni.

Nä, inte riktigt än. Men nästan.

På onsdag smäller det, för då går vi in i mörkret. Ni vet ju hur det är när

  • glöggen flödar
  • täckjackornas statiska elektricitet slår blixtar i håret
  • halkan halkar
  • glöggen flödar
  • corona muterar igen och igen
  • broddarna gör hål i parketten
  • glöggen flödar.

I november var det däremot lattjo med …

Ur Språktidningen.
Upplyftande: många, många företag har insett nyttan av bindestreck!
Svampar under hela hösten!
Hemgjorda Gustav Adolf-bakelser.
Under en Köpenhamnsresa visade det sig att 80- och 90-talens mode är poppis igen.
Basketbollen visade sig ha samma formspråk som ett vildsvin
Ett jättejättejättetåg kom lastat med timmer!
I Lund var parkeringsappsdjungelns informationsteknik precis lika förbryllande som på andra ställen.
I en gammal källare i Skåne fann jag dessa imponerande installationer.
Plötsligt dök en för mig helt okänd Carl Larsson-tavla upp!
Vi spelade match för första gången på jag vet inte hur länge. Skorna gnisslade, bollen studsade, inga skadade sig – och så vann vi!

Men allt var inte en novemberdans på rosor. Vissa saker kommer jag aldrig att vänja mig vid. Det handlar inte om leverpaté eller obekväma skor samt snöblandat regn. Nej. Det var något helt annat – och yrkesrelaterat.

Jag höll tretimmarsföreläsningar via Teams under två eftermiddagar. Döden, döden, döden. DÖDEN.

Så vad händer i december förutom allt som är mörkt, trist och glöggfryntligt kladdhysteriskt? Jo, det blir ju Julkalender.

[publikens jubel]

Jag återkommer med mer info om eventuella förändringar i programmet, men ni som undrar kan kolla på förra årets programförklaring. Tischorna kommer som vanligt inte att levereras förrän det har gått ett bra tag, gissningarna kommer att vara galet spretiga och alla kommer vi att glömma eventuella Teamsmöten och andra oförrätter!

 

Share
27 kommentarer

Nya tider, nya regler …?

När jag håller mina roliga föreläsningar om informationsteknik och skrift kontra tal och allt annat som har med kommunikation att göra, brukar jag betona nyttan av regler.

”Självklart”, tänker åhörarna, ”kom med fler plattityder va” och så ser de lite aviga ut. Karln längst fram till vänster lägger armarna i kors, beredd att ta till orda. (Nej, det är inte fördomar. Det är precis så här det är.)

Men så drar jag jämförelsen med trafikregler. Hur alla borde följa dem för allas bästa, men att alla ju inte gör det. Barn verkar inte veta att man cyklar på höger sida och går på vänster om vägen saknar trottoar – eller ens vad en trottoar är till för.

”Trafiklekskola med polisman Leif Ekström, i uniform. Barnen får lära sig om trafikregler, trafikskyltar, övergångsställen och trafikljus.” (Källa.)

Jag fortsätter med exempel på andra regler. Karln längst fram till vänster skakar på huvudet när jag betonar att det ju faktiskt är jättefiffigt att använda blinkern i rondeller. Fast just då hakar alla upp sig eftersom jag säger körriktnings­visare ibland, och till och med drar till med blinkrar i plural.

Och vips, är vi inne på skrivregler och den normerande SAOL!

– Regler oljar maskineriet, säger jag, men för att det ska funka måste alla

  1. känna till dem
  2. följa dem
  3. förstå konsekvenserna när regler bryts.

Men häromdagen fick jag lära mig nåt nytt: skolgårdens fotbollstjafs har nått sådan höjder att lärarna och rektorerna har bytt ut reglerna.

Skolgårdsfotboll 1941. (Urpsrungligen NK-reklam för kläder.)

Jag googlade detta för mig okända problem och fann att det till och med finns examensarbeten som handlar om detta fenomen. Alla skolor har noggrant formulerade fotbolls-ordningsregler; exempelvis får barnen på inga villkor själva dela lag. I en skola har man bestämt att de nya fotbollsreglerna inbegriper att

  • man får ta bollen med händerna
  • inkasten är eliminerade: inga linjer gäller.

Bollen är alltså aldrig ute och man får både sparka bollen och ta upp den med händerna.

”Utom händer” är ju själva grejen! Denna nya inställning till regler är för mig så obegripligt frustrerande med tanke på att jag ju gillar regler, men även för att barnen ju behöver dem. Vi behöver dem.

Okej. Kanske jag istället för att vara så himla negativ ska fokusera på vad barnen faktiskt skulle kunna få hålla på med på skolgården? Förutom att få lira denna handfotboll som beskrivs ovan, kanske de ska skonas från eventuella erfarenheter genom att på skolgården

  • bara gå myrsteg
  • endast uttala ord med blott konsonanter
  • på inga villkor ha kläder med fickor.

Ja, där har vi något: faran med fickor! Förbjud dem! [؟]

(Karln längst fram till vänster skrockar förmodligen nu. Han har trots allt humor.)

Share
32 kommentarer

Höstsvammel!

– Gomorron Lotten Bergman, hur känns det?
– Jodå, fötterna upp och huvudet ner – som vanligt asså.
– Är det månne en liten mörk skugga jag anar där strax under de nedre ögonfransarna?
– Ja, i så fall beror det nog på att mina ögonfransar är så vackra, långa och tjocka.
– Hm. Så du är inte trött?
– TRÖTT? Ha! Vem fan hinner vara trött these days?

(Komna så här långt så förstår ni att jag ju bara hittar på. Det är ju ingen som intervjuar mig. Och jag är förstås så trött att jag inte ens vet om det är torsdag eller måndag. Oj, det är visst fredag.)

– Så … det här med att jobbar som adjunkt på 60 % känns lite slitigt?
– Pftt, nä, ja, jo. Alltså. Jag har ingen överblick. All planering finns i små digitala moduler som påminner om hårsnoddar i ett minfält. Jag ser inte skogen för alla knän, säger dunkla tankar och tänker dunka på träningen samtidigt som de lärde hoppar twist.
– Och korven den har två?
– Nej korven heter professor Kalkyl.

Ja, ni ser ju: det är ingen ordning på allting och jag gör fel hela tiden. I morse låste jag fast cykeln som stod bredvid min i det feldesignade cykelstället som jag nämnde häromdagen.

Röd pil pekar mot min cykel. Gul pil pekar mot nån annans cykel – med mitt lås.

Men spik i foten! Suffragetterna och gruvarbetarna i England hade det värre för drygt hundra år sedan! Och år 536 hade nästan alla i hela världen det värre än jag pga. konstigt väder. För att inte tala om fotbolls-VM 1990, när vi åkte ut efter tre raka förluster i gruppspelet.

Nä, nu får jag rycka upp hakan och sluta storma i ett vattenpass. Det är de små detaljerna i livet som man måste se som uppiggande energikickar!

Då kan man glädjas åt det absurda faktum att vi igår i skafferiet hittade en sesamolja som gick ut 1999.
Och si, så spännande de designar bilarna i Eskilstuna numera.
Och apropå trött: kolla vad granbarkborren har fått jobba för att ta kål på alla Sveriges gamla granar.

Imorrn lördag är jag ledig, och då ska jag bara flänga runt på matcher, auktioner, i skogar, i min egen källare och slutligen röra ihop världens bästa köttfärssås. På måndag är det jobbdags igen – i den här miljön som om två veckor kommer att vara knökfull med studenter och lärare som har suttit hemma sedan mars 2020.

Allt är designat, arrangerat och välordnat samt tyyyst. (För ingen är där.) Nyss kom en av mina kolleger längst ner vid pilen och rättade till det vita bordet som inte stod riktigt rätt i förhållande till sofforna intill.

Såja. Nu har jag tjatat så himla mycket om tröttman att till och med jag är less på mig själv. Låtom oss alla höja en skål med sallad och hylla med hattar och se hösten an med tillförsikt!

Hösthattarna enligt SvD 1905. ”Modets skapare vaka med svartsjuk omsorg …” Källa.
Share
28 kommentarer

Är ni trötta?

Jag är så trött!

Är det månne coronatröttma? Eller har jag helt enkelt bara vant av mig vad gäller normalt leverne att det blir för mycket med jobb, samvaro, kalas, småresor, basketträningar, artikelredigeringar, undervisning, promenader och matlagning?

Hur mår ni? Vill ni också dra nåt gammalt över er och bara stirra in i ett akvarium? Eller vill ni fara som en tätting mellan punkterna ovan?

Fast jag är i alla fall propert klädd när jag gör allt huller om buller och åker till adjunktjobbet och har mig: kolla på finbrallorna som har blommor på högerbenet!

I all välmening och med ett leende sa min norrbottniska farmor när folk berättade om spik i foten, yxa i vaden och flimmer i hjärttrakten:

– Men känn’ int’ efter.

Så nu går jag på den linjen, och vet därför att berätta att GÄÄÄÄÄÄÄÄSP jag har lyckats plocka en delikatess i skogen vår. Den (inte skogen) heter svart GÄÄÄÄÄÄÄÄSP trumpetnånting och ZZZZZZ.

Härmed meddelas: vi litar på svampexpertisen och kommer att (gulp) äta dessa.

Men nu blev jag plötsligt lite pigg igen! Kolla vad jag fick se in action när mitt passerkort inte funkade och passerkortspersonalen på passerkortsavdelningen inte kunde lösa problemet utan blev tvungna att skriva ut ett nytt passerkort!

En passerkortsprinter! Man bara klickar ”print” på datorn bredvid mitt namn, så tuggar maskinen fram ett kort!

När kortet var färdigt, upptäckte vi att det gamla kortet funkade om en viss ruta i datorn klickades i, så där gick (tydligen) 110 kr till spillo.

– Kostar det 110 kr att skriva ut ETT kort?
– Yup. Så. Nu funkar ditt gamla, så vi klipper ditt nya.
– Vad var det som var fel?
– Du hade fått fel kod iklickad: ditt kort var ett larmkort som bara viktiga personer har.
– Åh … tack …? Vem …?
– Om bovar kommer och vill in i högskolan och under pistolhot tvingar dig att trycka koden, kan de som har ett larmkort trycka en viss kod så att larmet går i hela byggnaden.
– Men jag som inte är viktig?
– Nä, du blir nog skjuten.

Det är förstås bara att acceptera sitt livsöde – men kanske i alla fall sträva lite efter att bli en viktig person. Kanske en som designar bättre cykelställ än dessa?

Dagens i-landsproblem eller bara ett litet irritationsmoment.

Kolla på cykelstället. Man kan inte låsa fast cykeln med bygellåset – bovarna (förmodligen samma bovar som tvingar mig att trycka in koden) kan bara tråckla loss cykeln och hiva upp den på ett lastbilsflak. Vabaha? Det är väl inge bra?

Jahaja. Här sitter jag mitt i natten och är hur pigg som helst. Om man skulle ta och dansa lite hambo eller nåt? Dammsuga källaren? Putsa silver? Rensa den förnicklade svampen? Gäsp. Eller kanske … zzzzzzz …

Share
20 kommentarer

Adjunkt Bergman is back!

Corona slog som bekant undan benen för mina älskade skrivregelsföreläsningar i mars 2020, men då fick jag hösten 2020 ett finfint halvårsvikariat på MDH (Mälardalens högskola, som i januari av outgrundlig anledning blir universitet) och hade så kul, så kul.

Och nu kör vi en repris! I sex månader ska jag planera undervisning, hitta på massa uppgifter, rätta tentor och ha kaffepaus!

Här springer jag omkring i tomma lokaler tills de små studenterna släpps in om en månad.

Men … egentligen vill jag bara ha sommarlov. Det går förstås inte för sig att som vuxen vända på dygnet, dricka vin till alla måltider, gå på långa skogspromenader, sova middag utomhus och plötsligt åka iväg på en roadtrip med bilen som håller på att tappa avgasröret. Men det är faktiskt vad jag vill!

(Säger jag trotsigt med plutande underläpp.)

Skogspromenad.

Nåväl, adjunkt Bergman har börjat i stor stil genom att planera helgaktiviteter så att det stänker om det. Lör- och söndagar i augusti–september är fyllda av

  • kräftskiva
  • grannkalas
  • kusinparty
  • arbetsläger i Horndal
  • Lund Comedy Festival
  • basketprotokollkurs
  • svampplockningsbonanza i Dalarna
  • tjolahopp med basketlaget.
Roliga kandelabersvampar.

Men … egentligen vill jag bara ligga hemma i soffan och kolla på film. Det kaaaan man ju bara inte göra nu, nu när vi som är vaccinerade börjar umgås nästan normalt – vi måååste ju ses! Svinga en bägare och svänga våra lurviga! Klämma ihop oss i små bilar och åka på äventyr! Sörpla soppa i en igloo! Men är det det jag vill?

(The Return of the plutande underläppen.)

Gnissel och gnööööl, sa vårtbitaren där han satt på en bräda.

Tssst. Jag bara gnisslar, gnölar och gnäller! Välkommen hösten och alla röda kinder samt frusna händer! Det blir nog bra det här …

Share
34 kommentarer

Brinner det?

Nä, det händer inte så mycket här när det inte är EM-fotbollsmatch. Jag redigerar en bok om vitaminer, lagar mat, promenerar med bollen i famnen, klappar får, svär åt myggorna och spanar på blommor och hus.

– Bäääääääää!

Allt som är lite, lite annorlunda är positivt.

  • Idag under promenaden såg vi ett hus som var rött nyss (för tio år sedan), men som nu var gult!
  • I morse fick jag vatten i örat, och det skvalpar därinne fortfarande.
  • Hettan utomhus avbröts av ett plötsligt, kort, otroligt överraskande regnväder som ångade bort på tio minuter.
  • Jag hittade en kall öl i kylen! Kan inte ha hänt sedan det där huset ovan var rött, tror jag.
– Öööööööl!

Därför är det roligt att få era rapporter i kommentatorsbåset om tokiga grannar, nytillverkad konst, fågelbon och vilka kändisar som går med rollator och inte. Men idag blev det livat värre här i krokarna. Plötsligt lät det som jordbävning på gatan utanför vårt hus – gatan som leder ner till Tjugosjuåringens och spanjorens hus. Lo and behold!

TRE STORA BRANDBILAR DUNDRADE FRAM!

I vanliga fall är det för mig bara fruktansvärt hyenalikt spännande med brandbilar. Jag sitter stilla och uppför mig väl. Fast den här gången blev jag livrädd. Bilarna tutade inte, så de hade inte bråttom. Men ändå, liksom. Ungdomarna var inte hemma, så jag kastade mig på cykeln för att kolla läget – kanske skulle jag behöva bryta mig in i ett brinnande hus för att rädda ett par skor, några sladdar och en t-shirt?

Så här såg det ut! Oh dear, oh dear!

Pil på huset, fyrkant runt en av de stora brandbilarna. Hjälp!

Framme vid huset sa jag förlåt och ursäkta och konverserade fyra brandmän som tydligen hade åkt i tre bilar. (Fast nu kom jag på att det kanske finns fler bakom krönet där borta …)

Det brann inte alls, tack och lov. Brandmännen var bara ute och rekade och kollade brandposter – som det heter fastän de ser ut som brunnar och jag i mitt huvud tror att de ser ut som i Kalle Anka och amerikanska filmer.

Den här snygga fotograferade jag i Belgien. Urläcker ju.
– Vattentrycket var dåligt. Ujuj. Det här ser inte bra ut. Nej, titta här på kartan.

Efter en stund visade det sig att det dåliga trycket inte alls var dåligt för att … nånting … och det var därför dags att posera för mig eftersom man ju måste ta bild på brandmän när man får en chans.

– Ska vi göra nåt speciellt? sa en.
– Ska vi dra in magen? sa annan.
– Jag kan spänna en muskel! sa en tredje.

Perfekt.

Det var det. Nån som vill veta nåt om nån vitamin?

Share
15 kommentarer

Att vara domare i ”Vi i femman” under pandemin

Nu är det drygt åtta år sedan jag som domare räknade fel i ”Vi i femman” – så jag har vid det här laget nästan hämtat mig. Efter den gången när det blev så fel att ett moment i tävlingen fick göras om, hade jag i flera veckor mardrömmar om fälleben, stegling, Per Lagerkvist, mjältoperationer och brustna hälsenor.

Förra året – i början av 2020 – gick tävlingen som vanligt i radiohusets stooora studio med båda klasserna och lärarna på plats. Teknikerna drog kilometervis med sladdar och drog i tusen olika reglar medan jag med programledarna och producenten och massa annan personal försökte göra rätt.

För det är så förbenat mycket att hålla koll på.

Massa tävlande! Halv domare!
Den famösa tryckknappen!

Efter direktsändningen på en timma är jag alltid helt slut i rutan. Det piper i öronen, susar i hjärtat och fladdrar i tinningarna.

Då ser jag ut så här.

Men nu – under coronaförbannelsen – är tävlingen nedskalad till en liten, normal studio. Teknikern, programledaren och domarjaget kommunicerar med barnen via nätet: lärarens mobiltelefon filmar barnen framifrån och en mobil radioväska med mickar, hörlurar och massa sladdar sparkas igång … hittills utan problem. [peppar peppar]

Programledaren Johanna Jennische där borta till vänster och teknikern Micke Strang till höger. I de två fönstren ser ni två andra programledare i två skilda studior som gör något helt annat radiorelaterat samtidigt.

Det otroliga är att barnen inte bara kan massa konstiga saker som vi inte har en susning om – de är dessutom sanslöst goda förlorare. De gratulerar väluppfostrat det vinnande laget och de säger att det är ett minne för livet och att det ju var roligt att bara få vara med. (Ibland uppstår tjafs om frågor och gnöl om orättvisor, men då är det alltid vuxna personer som håller på; de är bra mycket barnsligare än barnen i tävlingssammanhang.)

Så här såg det ut häromdagen när vi försökte få kontakt med en skola någonstans ute i Sörmland:

Nu är det bara en semifinal och en final kvar, men jag lovar att jag kan göra fel ändå – en gång när jag summerade råkade jag helt sonika hoppa över ”fjorton” … Frågorna kan jag bara påverka om de är helt bortitok – de är manglade fram- och baklänges av tusen och en personer som är högst ansvariga på nåt kontor nånstans. Här har ni några av frågorna i år:

  • Vad är skillnaden på parasoll och paraply?
  • Vad har regeringshuset i Stockholm för namn?
  • Är Mjölner namnet på asaguden Tors bandsåg?
  • Kan schimpansen vifta på svansen?
  • Vad kallades pesten som drog fram i framför allt Europa på 1300-talet?
  • Vad heter hockeylegendaren ”Foppa” egentligen?
  • Har Kalle Anka byxor på sig?
  • Vilken typ av klädesplagg har ”ett brätte”?
  • Vilken gud bestämmer i Valhall?

Men förutom att räkna och bedöma svaren, ska jag vara trevlig och minst lika väluppfostrad som barnen. Programledaren brukar ställa improviserade frågor till mig som jag får svara hur som helst på. Så här blev det i tisdags:

– Och domare Lotten Bergman, sa programledaren Johanna Jennische, hur stor är egentligen en ledning på två poäng?
– Ptja, svarade jag, ungefär som en millimeter på en lite för kort klänning.

Vad jag menade med det och hur den associationen godkändes av min då faktiskt inte särskilt ansträngda hjärna, har jag ingen aning om.

Men även väldigt korta klänningar har ganska många millimeter, kan man se här.
Share
40 kommentarer

Adjunkt Bergman stämplar ut

Siste mars var min sista dag att vikariera på högskolan här i stan. Det var ju synd, eftersom adjunkteriet var oerhört tillfredsställande, roligt, allmänbildande och givande.

Corona ställde ju till det så att vi tyvärr inte fick hålla stora salsföreläsningar utan sitta i små lådor i Zoom – men vi försökte utnyttja de enorma, nybyggda lokalerna ändå. En gigantisk tentasal med alla tekniska finesser världen har skådat fick t.ex. agera inspelningsstudio.

Min kollega Björn och jag spelade in massa olika filmsnuttar som ersatte föreläsningarna. Apparaten längst till höger är en overheadgrej som funkar med vanliga papper.
Så här ser MDH ut på insidan, förresten – ni ser bottenvåningen och de fem planen ovanpå! (Utsidan har fått ohyggligt stark kritik av arkitektintresserade. Insidan är ett mysterium: kommer hundratals människor på plats månne att skapa ett surr och skrammel som motsvarar ljudet från ett jetflyg här?)

Nu vidtar den gamla vanliga jakten på föreläsaruppdrag – fast inte på det gamla vanliga sättet eftersom corona sätter käppar i alla upptänkliga hjul. Sedan 1999 har jag arbetat med föreläsningsjobb och faktiskt haft precis lagom många. Att träffa massa människor var kul. Att få krångliga språkfrågor var fantastiskt! Att åka tåg till Malmö, Göteborg, Sollefteå, Stockholm och Kiruna samt allt däremellan var ju jätteroligt eftersom tågen alltid krånglade och allt var så äventyrligt! (Ni ser: jag har förlorat förståndet. Och tappat minnet.)

Men den stackars lilla bloggen som har farit lite illa och blivit styvmoderligt behandlad under dessa sex månader ska förstås få lite extra omvårdnad nu när studenterna inte längre behöver mina korrtecken, och jag inte måste sitta och fnittra med mina kolleger. Jag kommer att rapportera bra mycket mer om …

… klänningar som jag tänker köpa på nätet (och sedan ge bort eftersom de inte passar) …
… radiosändningar med Martin Sköld och Svante Ekberg …
… projektet ”plankan-varje-dag”, som på ett magiskt sätt ska göra att knävärken försvinner, hokus pokus.

Och så ska jag råna en bank och bygga om vårt duschrum som har en handikapptoa och brun plastmatta från 1978! Adjunkt Bergman sadlar om!

Örk!

 

 

Share
31 kommentarer