Hoppa till innehåll

Etikett: jobb

Nordic Powwow – AI

Det här är inte ett riktigt blogginlägg, liksom. Det är texter som jag lade ut på Facebook – simultanrapportering från en AI-konferens den 16 maj 2024. (I höst ska jag gubevars hålla kurs i detta komplicerade ämne.


Alla mina rapporter från Nordic Powwow (AI-konferensen med lite humor) finns i kronologisk ordning här nedan – mest som ett tidsdokument.


 

1.
AI-konferensen AI Nordic Powwow i #Lund, första passet:
”Sveriges konkurrenskraft kopplad till AI?”
Hmmmm. Undra sa flundra vad frågetecknet symboliserar i dagens första rubrik. Fler frågor följer i programbladet:
• Vad sker i Sverige?
• Vad sker i omvärlden och i Silicon Valley?
• Halkar vi efter?
• Hur kan och bör vi positionera oss?
Svaret kommer vi att få via moderatorn Johan Wester, som ska vara den bubblande glada spindeln i nätet och se till att utbildningsministern Mats Persson (som jag egentligen skulle vilja ta i örat och ställa i skamvrån) och Jan-Erik Solem samt Heidi Avellan inte flyter över sina bräddar med pratvågor.
——
Mats Perssons föredragning är fylld av retoriska upprepningar:
”Teknik slår alltid politik.”
”Är det vi ser nu – är det de kortsiktiga eller långsiktiga lösningarna?”
”Rent teknologiskt, asså rent tekniskt, finns det inga begränsningar.”
”Sverige är ett ’small and smart country’.”
”Det är jätteviktigt att ha forskning och utbildning.”
”Vi behöver bättre undervisning i matte & teknik, och fler ingenjörer!”
Han hinner även med att nämna att man ”förr” ville förbjuda parabol, att citera Jonas Birgersson samt nämna att ”nån hade iden om att internet var en fluga”. (Vilket inte stämmer, hälsningar från besserwisser-Lotten.)
Utbildningsministern sammanfattar själv det han anser med ” Sverige behöver vara mycket mer på framfötterna”, vilket ger mig associationer både till fyrfotadjur och en längtan att själv få visa framfötterna. Han avslutar:
– Det sker så mycket dynamik i de södra delarna, men stockholmsfixeringen finns tyvärr hela tiden. HEJA LUND! NU KÖR VI!
Johan Wester kliver då in på scenen och frågar om det kommer pengar i det där ”köret”. Mats Persson lovar motvilligt att jodå, det kommer pengar.
——
Jan-Erik Solem är en skicklig entreprenör som numera jobbar för bl.a. Meta, och som med glädje anpassar sig efter tidsskillnaden mellan Lund och Silicon Valley.
– Det som driver utvecklingen idag är grafikprocessorer, data & dollars – men de stora techbolagen måste se upp eftersom även små uppstickare kan slå igenom stort pga. AI.
Eftersom jag alltid försöker översätta engelska termer till svenska när jag skriver, ser resten av mina anteckningar om Solems presentation ut ungefär så här:
benchmarks … sorterat lite random på nån kolumn… ett roligt case med ett team av forskare… vi som ville bygga startups
(Jag gav upp.)
Solem-sammanfattning:
– Ny teknik ger små aktörer möjlighet att slå igenom på marknaden! Skapa fokus på små företag med galna idéer.
——
Så kommer Heidi Avellan från SDS upp på scenen och säger på klingande finlandssvenska:
– AI är en möjlighet, men även ett skitstort hot! Politikerna måste agera; EU har ett enormt ansvar för att tekniken ska ha resurser! Det som behövs snabbt är tillgångar för de små företagen. Och det kan inte styras från en plats (alltså Stockholm).
Johan Wester kliver in i handlingen igen och styr de inte alls oense eller ens spretiga deltagarna på scenen. Ingen tror att vi ligger i framkant, alla anser att AI måste tas på stort allvar och att Sydsverige ska tas på större allvar. Johan utbrister:
– AI-kunskap är en sak, tech-kompetensen är en annan, men vi kanske behöver bildning på en helt annan nivå, som mer filosofi och kunskap om ”vad det innebär att vara människa”. Jag tror att humaniora kommer att få en revival!
Avslutningsvis får publiken tjoa idéer som utbildningsministern ska anteckna och ta med sig till Stockholm:
• Mindre slöjd!
• Mer slöjd!
• Skatteavdrag på AI-tjänster!
• Hjälp småföretagen med AI-kunskaper!
• Inför ”skapande” som ämne i skolan, för skapande = innovation!
Snart börjar nästa pass! Återkommer!
—-
En av kommentarerna:

2.
AI-konferensen AI Nordic Powwow i #Lund, andra passet:
”Legal and moral perspectives on international AI”
Special focus on the new EU AI act. Regulations outside the EU. Possibilities to use and misuse AI from an democracy standpoint.
Lilian Edwards (Newcastle University) har en presentation med många punktlistor, och jag ska lite skamsen erkänna att jag inte riktigt hängde med i svängarna hela tiden eftersom kurrandet i magen (min, dårå) överröstade talaren. Hon sa ungefär:
– Vi måste balansera nyttig information om AI med riskerna med AI. Några risker kan vara spridning av:
• stereotyper
• deepfakes (både bilder & video som är helt påhittade)
• allmänt hat från ”troll”
• fake news – felaktig info som kan påverka bl.a. demokratin
• copyright & dataskydd
• jobb som försvinner, ”Global South data enrichment”
• miljöpåverkan.
– ”The EU AI Act” är begränsad, för den ligger inbäddad bland massa andra regler. Den styr nästan inget av det som vi håller på med nu. Den fokuserar stort på risker!
– Det finns faktiskt en regel som säger att om man chattar med en AI, måste AI:n tydligt tala om att den är en AI. Människan som chattar ska inte tro att det är en människa i andra änden. Men hur många följer denna regel?
Vi läste på skärmen:
”Human oversight shall aim at preventing or minimising the risks to health, safety or fundamental rights that may emerge when a high-risk AI system is used in accordance with its intended purpose or under conditions of reasonably forseeable misuse.”
Kanske kan texten ovan sammanfattas så här: ”Vi människor måste minimera risker som kan uppstå i och med AI.”
– Lagarna räcker inte till just nu; tekniken tar sjumilasteg och ligger så långt före det svaga regelverk som finns. Men EU:s regler är än så länge det bästa vi har. Kina har massa regler, men staten/regeringen kommer inte att använda lagarna på sig själv, utan på tech-bolagen.
Avslutade Lilian Edwards.
Näste man till rakning!
——
David Kaye (University of Californa) är en professor som hamnade i Lund pga. ett Fulbright-stipendium, och han hade lockats våldsamt eftersom ”södra Californien och södra Sverige ju är så himla lika”. (Han åker av förklarliga skäl hem till värmen om en vecka.) Han förklarade:
– Vi behöver upprätta tydliga regler om hur vi ska hantera AI när det gäller mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, åsiktsfrihet och det faktum att företag måste ta hänsyn till mänskliga rättigheter och andra relaterade principer.
Fyra obesvarade frågor är:
• Hur mycket ska mänskliga rättigheter styra utvecklingen av AI?
• Vad förväntar vi oss att företag tar hänsyn till?
• Hur pass transparenta ska AI-företag vara och vad ska befolkningen resp. regeringen veta?
• Hur ska man kunna hantera de tekniska uppfinningarna och samtidigt tänka på mänskliga rättigheter och utöva ett sant kritiskt tänkande?
Heidi Avellan återvänder upp på scenen och säger att det ju är bra att EU i alla fall har gjort något.
– Men visst är det för lite och för sent? Teknikutvecklingen går så snabbt; hur ska juristerna som jobbar inom EU hinna med? Är det ens möjligt? frågar hon.
– Njaa, jag vet inte, svarar David Kaye, fast med väldigt många fler ord.
– Jo, men problemet är ju inte att ta fram regler, utan att få alla instanser att sedan följa reglerna, svarar Lilian Edwards.
Hon fortsätter med en klok jämförelse med bilindustrin; den bygger ju på och blomstrar trots (eller på grund av) alla lagar och förordningar.
En fråga från publiken:
– Visst MÅSTE väl AI påverka de mänskliga rättigheterna på massa olika sätt?
– Ja, svarar Danny Kaye, nej förlåt David Kaye. (Och förklarar vad han menar med det.)
– Ja, svarar Lilian Edwards. (Och fyller på med lite mer info.)
Och därmed var vi 15 trevliga minuter sena till lunchen!
Två av kommentarerna!

3.
AI-konferensen AI Nordic Powwow i #Lund, tredje passet:
What’s happening right now in AI?
(Johan Wester skrattade högt åt detta ohemult stora ämne. För att komprimera och bredda på en gång, pratar de fyra talarna om fyra helt olika ämnen inom
AI: programmering, matematik [liksom], hälsovård och juridik)
In kommer Emma Söderberg, som förklarar hur programmeringen har gått från ettor och nollor till bokstavskoder som kräver massa verktyg … som alla programmerare hanterar plättlätt. Numera samarbetar programmerarna hela tiden – ingen sitter ensam framför en skärm.
(Alla ord snurrar i huvudet på mig – Copilot, Stackoverflow, Chat-GPT, Large Language Models, prompting, testing, testing, etta, hörbarhet nolla, vem ska man tro på, tro på …?)
Emma the Programmer ställer två frågor som hon inte kan svara på:
– What happens when a program is just a prompt away?
– If LLMs can program, will we need programmers?
Sedan rusar hon iväg till ett möte på dotterns skola, och jag tänker på mig själv och mitt skrivande:
– Vad händer när ett långt och välskrivet kåseri trollas fram på ett par sekunder genom en enkel prompt?
– Om Ai kan skriva roliga och intressanta texter, behövs väl inte jag?
——
Kalle Åström (Lunds Universitet) lägger upp en gammal artikel från 1960:
”Den orimliga effektiviteten hos matematik i naturvetenskapen”
Han säger att 2024 hade man kunnat skriva en artikel med rubriken ”Den orimliga effektiviteten hos generativ AI”.
Kalle demonstrerade enkel matematik genom att placera 19 bilder av sig själv i ett koordinatsystem och sedan komprimera allt till endast två pixlar. Med hjälp av dessa pixlar kunde han sedan återskapa de ursprungliga 19 bilderna.
– Vad som händer nu är att sådana här modeller där man ber AI göra om text, bild, video, musik, vektor och till och med LIDAR-data till vilket medium som helst – och dessutom kombinera dem.
(LIDAR – Light Detection and Ranging – är en avbildningsteknik som mäter avstånd till ett objekt eller en yta med hjälp av laserpulser. VEKTOR – Vectorization for Embedding Knowledge Tasks with Reduced Overhead – är en teknik som omvandlar data till vektorer av numeriska värden för att underlätta beräkningar och analys inom AI.)
AI integreras numera i program som Word, Outlook, PowerPoint och Photoshop och LLM fungerar både som ordbehandlare och sökmotor samtidigt. AI är redan någorlunda integrerat i
• hälsovårdens forskning och diagnoser samt för analyser och förutsägelser av pandemier
• robotik
• syntetisk data/dataskydd
• förklarbar AI (XAI) (låter ju svårförklarat)
• etiska frågor
• lösningar för klimat och miljö.
Än så länge helt oförklarligt (trots AI) är djur som är osedvanligt skickliga på att navigera:
1. Bogong-mott kan hitta fram och tillbaka över 100 mil trots sin yttepyttelilla hjärna.
2. Humlor kan navigera upp till 1 kilometer (fastän de ju egentligen inte ska kunna flyga, tänker jag).
3. Dyngbaggar kan navigera upp till 10 meter och göra massa andra coola saker.
——
Max Gordon (Danderyds sjukhus & KI samt utnämnd till ”Sveriges AI-personlighet 2023”) diskuterade användningen av AI inom vården.
Max talade om AMIE, som står för ”Advanced Medical Information Exchange”. Ett gott exempel är sensorer som varnar om patienter rör sig på ett sätt som antyder att de när som helt kommer att med buller och bong trilla omkull. Men alla (inklusive Max) anser att AI borde användas bra mycket mer inom vården.
Jag (Lotten alltså) bad Chat GPT berätta vad detta kan bero på, och fick ett kilometerlångt svar som jag kortade till fem punkter:
• Vården är en komplex miljö med många variabler och individuella patientbehov.
• Stränga regelverk och lagar kring personlig integritet och medicinsk etik skapar hinder.
• Många vårdorganisationer använder äldre system som inte är kompatibla med moderna AI-lösningar.
• Det krävs specialiserad utbildning och resurser för att implementera och använda AI-tekniker inom vården.
• Trots potentialen att spara kostnader och förbättra vårdkvaliteten på lång sikt, kan initiala investeringar i AI-teknik vara höga.
——
David Kaye fnittrar när det är hans tur att han inte kommer att använda sig av presentationsbilder, vilket enligt honom är lika absurt som att ställa sig rakt upp och ner och prata naken.
Sedan berättar han att ”The AI Advisory Board for UN” är en rådgivande grupp som skapats för att ge riktlinjer och råd om användningen AI inom Förenta Nationerna. Gruppen ska utforska och främja AI för att ”adressera globala utmaningar och främja hållbar utveckling enligt FN:s mål”.
Fyra globala frågor som diskuteras är:
• Hur kan tillgången på data förbättras för att främja mångfald och inkludering?
• Hur påverkar internationell lagstiftning och immaterialrättsliga frågor tillgången och användningen av data för AI?
• Hur används resurser som energi, inklusive vatten för kylning, för att driva AI-system och hur kan detta hanteras på ett hållbart sätt?
• Hur påverkar användningen av AI globalt de mänskliga rättigheterna och fred på jorden?
Ett exempel som tas upp är vaccinet under pandemin och frågan om global hälsa – det funkade inte alls så bra som alla hade hoppats.
Puh! Dags för fika!
En kommentar:

4.
AI-konferensen AI Nordic Powwow i #Lund, fjärde passet:
”Verktygen (det nära): praktiska tips om vad du kan göra, var du kan börja och hur du kan göra det.”
Det här passet är utformat som en frågestund med publiken i fokus. På scenen finns tre specialister i ämnet, och de svarar konkret utan att sväva ut alls, vilket förvånade mig. (Positivt!) Det är lite svårt att sammanfatta och bena ut allt som sades, men jag tar några axplock och redogör för dem och försöker sammanfatta på slutet.
Joakim Jardenberg sa flera gånger (precis som jag, trallala) att man ska lattja, ha kul, leka och testa sig fram med olika AI-modeller, t.ex. på poe.com! (Rekommenderas varmt.)
Han poängterade att vi inte ska ställa frågor till AI, utan istället instruera och interagera. Vi fick se ett ”user case” som perfekt illustrerar hur polletten trillar ner för en ovan AI-användare. Prompten var: ”Ta den här sändlistan och gör en namnlista utan mejladresser.” (Se bilden.)
Dessutom rådde han alla som inte är nöjda med Chat GPT:s svar att gå in i ”customer instructions” och lämna en instruktion om vad du vill ha för slags svar på dina promptar!
Liselott Lading inledde med att dela in AI i tre olika grupper med inriktning på vem som har ansvar för vad som görs inom respektive AI:
1. generativ AI: respektive AI har ansvaret (t.ex. Chat GPT)
2. plattforms-AI/every day AI: respektive plattform (t.ex. Microsoft)
3. din egen AI: du själv har allt ansvar.
Max Gordon har upptäckt att AI är bra på att kritisera, men sämre på att berömma eller följa instruktioner som ”skriv det här på det här sättet”. Moderatorn Patrik Kruse tipsade då om att man kan be AI faktagranska sig själv när den hallucinerar fram genomskinliga tokerier. Liselott Lading sa att hon ofta ber AI:n om hjälp när hon inte riktigt vet hur hon ska formulera sin prompt.
På temat oetiska företag och lurendrejerier berättade Max Gordon att människan har en tendens att utveckla en resistens mot sådant som lurar oss. Denna resistens fungerar tyvärr även på andra plan, som att vi nu har tröttnat så förbålt på de ideliga enkäterna om kvaliteter på produkter eller upplevelser som vi bombarderas med. Vi användare har helt enkelt slutat bry oss om frågeformulär – vilket är förödande för doktorander som har oerhört svårt att få svar på sina forskningsenkäter. (En svarsfrekvens på blott 10–20 % duger ju inte inom den akademiska världen.)
Avslutningsvis kan jag bara upprepa allas vårt AI-mantra: alla är vi barn i början, och korven den har två.
Tack för en givande dag!

Två av de berömmande kommentarerna, vilket jag tackar för!


Pssst.
Ungefär samma texter lades ut på Linkedin, men där får man inte skriva så långt som man vill så den rapporteringen känns lite rumphuggen.

Share
1 kommentar

Liten bildrapport från storstan

Som jag berättade för en halv evighet sedan (känns det som), skulle jag plötsligt (kändes det som) föreläsa under två heldagar i Stockholm.

Jag var orolig, osäker, vimsig, ledsen, förvirrad och fylld av aversion inför normallivet som tydligen ska inträffa tre månader efter den största chocken någonsin. Men plötsligt hade jag gjort allt – pratat och tjoat, fnissat och varit allmänt normal som vore det före den 12/12 2023.

Så jag tänkte att det skulle jag förstås fira med ett yllestrumpsinköp.

Najs! Fyra till priset av tre!

I kassan fick jag veta att detta på skylten ovan betydde ”köp fem till priset av fyra”. Jag köpte som hämnd då bara två till priset av två. (Hur tolkar ni skylten?)

Men nu gick jag handlingarna i förväg.

Föreläsningarna höll jag i f.d. Centralposthuset på Vasagatan i Stockholm. (Vilket inte är ”Kungliga Posthuset” i Gamla stan, även om man skulle tro det med tanke på bilden nedan.)

Bara entrén gör en ju vimmelkantig av stuckatur-lycka!

Gamla posthuset bredvid Centralen är en så fin och fantastisk byggnad att man nästan får dåndimpen och önskar att man vore postkassörska 1903.

Så här såg det ut i den nuvarande entrén 1903. Den stora, vita ytan på bortre väggen målades sedan …
… vilket ni kanske kan se här. (Vinkeln är bara näääästan korrekt på denna min bild.)

Om ni är det minsta lilla arkitekturintresserade suckar ni över fönster- och golvrenoveringar och det faktum att ni måste hämta postpaket i köttfärsavdelningen idag. Men det är trots historiens sorgliga vingslag underbart att befinna sig i dessa anrika lokaler i jugend och nybarock, men som övergavs av Posten strax efter en sista (konstig) renovering runt 2010.

Apropå konstigt …

Denna blåa låda står i en för övrigt stilig innergård. Det är en kvarleva från när Securitas från denna post (pun intended) skyddade Regeringskansliet, som jobbade här under en tid. Nu är den blåa lådan K-märkt och får icke rubbas eller förvanskas. Eller för den delen ens användas.

Hur som haver, nu kommer ännu mer som skaver.

Här får man inte göra nåt. Men vad har det varit? Hallå, berätta för oss; säg inte bara att man inte får röra.
Man anar att en oerhört trött lappskrivare har fått nog.
Vad är detta månne för spännande markeringar i marmortrappan?
Aha. Allt – även en antihalksträng – kan fixas med svart silvertejp.
Moderna mattors förtjänst och förbannelse: kaffefläcken måste hamna på rätt ställe!

Under min föreläsningssejour bodde jag på ett gnistrande modernt hotell med tysta hissar, mjuka mattor, led-lampor i alla skåp och lådor samt en minibar med chips dyrare än saffran och rödtjut i champagne-prisklass.

Men jag fick en spegel ovanför sängen, så det får man ju vara tacksam för.
Rummets två par badtofflor var i stl XXL, vilket med tanke på min fot här väl inte kan vara mer än kanske stl 45? (Jag är ju van vid basketspelarfötter i stl 53.)
Åh. Landlina. Jag lyfte luren, lyssnade till tutet och tänkte att jag ju borde ringa till nån. Men jag kan ju bara mitt eget nummer, och nån måtta får det vara på hur jag talar med mig själv i dessa dagar.
Två frukostar åt jag på hotellet, och de var helt olika. Ena dagen fadd och rörig samt allmänt otrevlig, andra dagen alldeles förtjusande med kryddad varm-mat och en brie som en gammal ko hade älskat som sitt eget barn. (Underbar lagårdsdoft.)

Efter dessa två utmanande dagar bjöd Författarfonden på en minneshögtid för Olle. Vi grät så det skvalade i fyra timmar medan vi lyssnade till tal, poesi, gitarrplonk, minnen och en långsam vals i moll, spelad på dragspel.

Ungefär 15 minuter innan jag tog den här bilden, stod jag upp inför 30 personer och förklarade hulkande att vi måste inse att Olle de facto är död fastän han är så levande.

Puh, nu känns det som om jag behöver sova i en vecka. När jag nästa gång föreläser å yrkets vägnar, kommer jag att våga ta ut svängarna lite mer. Och sedan lite mer. Och så rätt som det är, kommer jag att känna mig flygfärdig!

Men precis som bröderna Wilbur och Orville Wright kraschade med Kitty Hawk år 1900, kanske även jag ligger så här hopknölad nån gång då och då. Det är helt okej.
Share
27 kommentarer

Mötesteknik i denna digitala värld

Eftersom jag kan stava, har jag sedan jag gick på en teckenspråkskurs 1974 varit den som skriver protokoll på möten.

(Vad teckenspråk har med mötesprotokoll att göra? Jag återkommer till det.)

Jag var tio år, och skrev så gärna så. Jag antecknade vad alla sa, gjorde anföringstecken och lekte med skiljetecken och drömde om att få bli stenograf vid Riksdagen. Sedan kom jag till mina sinnens fulla bruk och ville bli världsberömd skådespelerska i Hollywood istället.

Redan som liten palt förstod jag dock att man inte hinner delta på samma villkor som de andra när fokuset går till att sammanfatta de andras pladder. Därför har jag inte

  • röstat ner galna förslag om finska basketcoacher
  • argumenterat mot fönsterbyte i en gammal kåk (rysligt, men preskriberat)
  • reagerat på procentfördelningen av ämnet hundar i NE:s första åtta band.

Den som skriver protokoll under ett möte är helt enkelt inte riktigt närvarande: protokollskrivarhjärnan har tagit över resonemangshjärnan. Exempel:

En mötesdeltagare säger:
– Vi borde få full ansvarsfrihet i styrelsen och avlönas rikligt samt belönas med diamanthalsband efter varje årsmöte och dessutom vill jag ha mat på torsdagsmötena och glöm för all del inte att jag vill ha citron till alla måltider inklusive eftermiddagsfikat.
Protokollföraren tänker:
– Hmmm, måste ju bli en punktlista av den där uppräkningen, citroner, hmmm.

Men hur gör vi med de digitala mötenas anteckningar? Hur gör ni? Jag har några frågor!

  1. Datorn (eller mobilen) är ju upptagen med själva mötet, och där är det definitivt någon som vill dela sin skärm. Ska man då ha en annan dator/mobil att föra anteckningar på – eller köra med penna och papper? Eller en padda kanske?
  2. Använder ni AI och spelar in rubbet för att sedan be AI sammanfatta? (OBS: Mycket få organisationer tillåter inspelningar, så för mig är denna variant bara hypotetisk.)
  3. Är de färdiga protokollmallarna tillfyllest eller känns de omoderna/formella/onödiga?
  4. Har ni någonsin stött på en perfekt ordförande som faktiskt sammanfattar det som t.ex. en babbeldeltagare bubblar om?
Detta är anledningen till att jag frågar om protokollupplevelser. Jag ska obegripligt nog hålla kurs i ämnet den 13–14 mars.

Och hur var det nu med mötet där den tioåriga lilla Lotten skulle skriva protokoll bara för att hon hade gått på teckenspråkskurs?

Ja, läraren var verkligen döv, och när jag hade roat kursdeltagarna genom att bokstavera G-R-I-S (you had to be there), skrev hon på en lapp nåt i stil med:

Efter lektionen ska jag på ett möte. Följ med, anteckna vad alla säger och när jag ”pratar” låtsas du att du översätter åt mig. Jag kommer att skriva vad du ska säga.

Mötet handlade om rosplanteringar; mer minns jag inte. Dock var jag pga. mammas rosfäbless helt bekant med rosors namn och hade inga problem med att förstå vad de pratade om: New Dawn, Queen Elizabeth, Dronning Ingrid …

Share
47 kommentarer

Privatlektion med förhinder

(Känsliga läsare varnas.)

Jag jobbar just nu med att ge privatlektioner i svenska språket. Vi sitter ner, konverserar, letar upp svenska historiska händelser, diskuterar nutiden och dåtiden, kollar på Pippi Långstrump, Fem myror och Fanny & Alexander samt pratar om hur knäppt olika språk funkar. Jag rättar uttal och ordföljd och fokuserar stenhårt på svenskans 17 olika vokalljud trots att vi ”bara” har 9 vokaler.

Idag hade vi lektion kl 09–12. Klockan 08.55 kändes det som om jag hade klivit in i ett spindelnät eller hade ett mystiskt hårstrå som var på rymmen. Eller som om någon kliade mig i nacken med en fjäder. Och krafsade i pannan. Samt mitt på huvudet. Kl. 09.10 och ungefär var femte minut en timme framåt lät jag så här:

– Läs på om Carl & Karin Larsson efters… VAFAN är det som kliar?

– Vad kul att du känner till Nils Holgersson! Den skrevs på en ovanligt modern svenska fö att Selma Lagerl… har jag nåt i ögonbrynet?

– Den svenska grundskolan är inde… men herregud, har jag en fluga i örat?

Med jämna mellanrum ställde jag mig upp och hoppade omkring, skakade på kalufsen, stånkade och klagade. Jag hann inte börja fundera över hormonrubbningar, hjärntumörer eller leversjukdomar eftersom förloppet var så snabbt. Plötsligt slog det mig att jag hade samma känsla i igår kväll, strax innan jag somnade.

– Jag undrar om jag håller på att bli galen! sa jag högt till min elev.

I samma sekund fångade jag någonting på halsen. Mellan tumme och pekfinger höll jag i ett litet djur som jag inte kände igen. Jag klämde till lite för att skadeskjuta monstret, och lade den på bordet mellan mig och min elev.

– HUH! sa han.
– Bläää, sa jag som vanligtvis inte alls äcklas av småkryp.

Hjortlus, älglus, älgfluga och till och med hjortlusfluga har den kallats. (CC BY-SA 3.0)

Då började den släpa sig framåt mot mig. Förmodligen hade den rynkad panna och ilsken blick. Den kanske kastade ur sig okvädinsord. Jag klämde då till den ordentligt så att det sa SPLATT och massa rött blod sprätte ut på bordet.

Jag tog fram mobilen.

Resten av lektionen gick utmärkt.

Hjortlusflugan bor alltså på levande hjortar och galopperande älgar, men ibland flyger den fel och landar på människor. Den kravlar omkring, tar ett bett, suger i sig blod och vänder sig sedan om och sliter av sig vingarna och byter i samma stund namn till Herr Hjortlus. Därefter kryper den omkring och irriterar så mycket den nånsin kan, och är oerhört svår att nappa tag i. Dessutom gör den det på mig alldeles i onödan eftersom mitt blod – och alla andra människors blod – inte går att livnära sig på.

Måndagen fortgick som den plägar göra med jobb, skogspromenad, kvällsmat och basket. På denna basketträning hittade jag – mitt i ett anfall – ytterligare två jädra hjortlöss på halsen! Den ena sprang till skogs (eller satte sig på avbytarbänken) och kom aldrig mer igen.

Den andra lyckades jag massakrera mot baskethallens sekretariatsbord.

Den djefla mannen, som ju är orienterare, är van vid dessa omkringklättrande blodsugare till felgångare. ”Japp, efter en lång bana kan jag ha tio–tjugo stycken på mig” säger han leende.

Yngve Brodin, expert på flugor och mygg vid Naturhistoriska museet, har några råd till mig:

– Se inte ut som en älg, lukta inte som en älg och flåsa inte så förskräckligt!

Share
24 kommentarer

En synnerligen frustrerande dag

Jodå, ni har också haft en sådan dag. En dag när allt gnisslar och gnager.

Allt går fel och man fastnar med ärmen i ett dörrhandtag. Skosnöret går inte av, men trasslar in sig i jackans kardborrknäppning. Man missar inte bussen, men den är full. Och alla skriker! (Jag hade nog otur. Men på min buss skrek en treåring, en fjortis och en synnerligen ilsken man i 48-årsåldern, vars bil gick sönder IGÅÅÅÅR, ja ni förstår. Oj, det rimmar. I feel a poem approaching. Ssschh, hjärnan, rimma inte nu.)

Om vi börjar i en annan ände, så har jag fått frågor om hur det egentligen funkade med Snälltåget på hemresan från Lund förra veckan. Jodå, alldeles utmärkt; vi blev bara tre timmar försenade.

Matsäcken Lundafalafel, sovande bebis, egen kupé, öppet fönster och neddragen rullgardin.

Personalen på Snälltåget var som jordnötssmör på en banan eller cumberlandsås på en gåsleverpaté: förtjusande. Tiomånadersbebisen pallade inte alls tandsprickningen i kombination med den bastuvarma tågkupén, men i och med att Snälltåget är så himla snällt, var vi ändå inte galna av ilska när vi äntligen kom hem. SJ har air condition, men en hel del att lära.

Oj, nu blev jag frustrerad igen. Grr.

Hur som helst ska detta handla om en frustrerad dag som inte alls innehåller tågresor. Det är bara en helt vanlig dag. Jag tror att jag tar det lite i punktform.

1.
En basketkompis gav bort tomatplantor en masse. ”Skiter väl jag i”, sa jag och tackade plötsligt ändå ja till fyra stycken plus en gurkplanta. Det är lika absurt som att jag skulle tacka ja till en gin & tonic, som ju smakar äckepäck. Jag gav mig iväg i vår trasiga, hostande bil i ottan och fastnade i en sju kilometer lång bilkö eftersom man just denna dag inledde asfaltering medelst sprängning. Grrr.

Dessa sju kilometer försenade mig så att jag började gnissla tänder – jag skulle ju prata i radio kl 11 och fick köra en omväg hem för att hinna. Men jag kom till slut hem med plantorna, tryckte i mig en blodsockerhöjande banan och …

2.
Ja, se på fan: pyspunka på cykeln.  En pyspunka har förvisso det förlåtande draget att den pyyyyser, så man kan cykla en liten bit i alla fall, och komma i tid. Men. Grrr.

Under radiopratet utredde jag bl.a.

  • om oxfilé är detsamma som nötfilé
  • fisförnäms relation till prutt- och fjärtförnäm
  • gräsänkans och gräsänklingens olika civilstånd
  • kompareringen av få
  • byracka
  • sybarit
  • varför och vart man drar åt pepparn.

3.
Men då var det ju så oerhört frustrerande att allt intressant språkprat avbröts av nyheten om skitstöveln Berlusconis död. Han var en en sjuk gammal ljugande maktfullkomlig karlslok, så vad fan ska vi stoppa pressarna (pressarna = mig och mitt intressanta språkprat) för honom?

Sa jag inte i radio. Grr.

Bilden togs när jag inte hade förstått att Berlusconi skulle inkräkta på min etertid.

4.
Väl hemma konstaterade jag att jag hade blivit sparkad från ett presumtivt lukrativt jobb eftersom de presumtiva uppdragsgivarna plötsligt hade bestämt sig för att inte använda en redaktör (mig) utan en inom det specifika ämnet ämneskunnig person. Som inte kan uttrycka sig i skrift.

Grr.

Då bestämde jag mig för att mangla lakan. Och si, då kändes det bättre.

Se på fan, jag manglar till och med på avigan!

Alla inmanglade skrynklor störde mig inte det minsta, jag bara vek in dem så de inte syntes. Därefter rev jag bort en hel rosbuske och sågade sönder en häck, krattade bort skit och skräp samt mördade en björnbärstok som sprider sig och lämnar taggar överallt (PYSPUNKEAMARODÖR!).

Skit och skräp.

5.
Men då kom grannkatten. Den hänger mig i kjolarna och ber om än det ena, än det andra. (Och får det, absurt nog.) Idag satte den sig framför kratthögen och vägrade flytta på sig trots att jag föste både rosbuskeklipp och brännässlor mot den.

– Sluta kratta, räfsa, hugga, klippa och sopa. Ge mig räkor i hollandaise eller nåt.

6.
Katten tog som hämnd för min snålhet en kaja och åt upp den i ett nafs.

Här lärde jag mig att katter morrar när de har huggit ett byte. Precis som lejon!

Det är kattens natur, så det enda som var frustrerande i detta ögonblick var faktiskt min skräck­blandade fascination inför det som hände: krasket och knaket när han rev av fågelns huvud och utan åthävor slukade hela rasket.

7.
På basketbollpromenaden blev jag ytterst frustrerad när jag såg alla döda granar som kommer att falla som ett plockepinn över mig endera dagen.

Allt det gråa kommer att attackera mig och lämna mig platt som en pannkaka.

8.
Nu, i kvällningen, tänkte jag börja kolla på en skotsk tv-serie som heter Guilt. Och då finns bara säsong 2 & 3 på SVTplay – inte första säsongen. Grrr, the i-landsproblem i kubik. Fly mig en bra bok att läsa, hörni!

Nä. Nu drar jag nåt gammalt över mig och ser fram emot morgondagen. Vinet och sirapen kommer att flyta min väg och havregrynsgröten lägga sig som ett våtvarmt omslag runt min sargade själ.

Share
40 kommentarer

Tåg, ett förmodat korrfel & lite AI

I måndags gav jag mig iväg på ett Lundaäventyr där jag under 15 timmar for runt som en guttaperka mellan föreläsningar och paneldebatter, storbildsföredrag och en helsickes massa vanligt babbel.

Fullt var det på ”AI Nordic Powwow”, som för mig inte är ett solklart namn på hela grejen. Fast å andra sidan är AI inte helt solklart det heller.

Men jag måste börja med tåget. För att åka tåg är idag inte lätt. Om tåget kommer och jag dessutom har lyckats köpa en svindyr biljett, händer det att tåget efter blott en station tas ur trafik pga. personalbrist. Eller så kommer inte tåget för att det har dykt upp ett plötsligt spårarbete som ingen fick veta något om i förväg.

– Men det ska du ha fått sms om.
– Men det har jag inte.
– Men det ska ha skickats.
– Men jag har inte fått veta nåt.
– Men tåget kommer inte.
– Nä, jag har förstått det.

Därför gäller det att ha framförhållning in absurdum och gärna åka 24 timmar innan man ska vara på plats. Om tåget då går som de forna tågen och faktiskt kommer fram när det ska, får man en himla massa tid över – och i Lund är det inga problem. Fina, fina, roliga Lund.

Men hur är det då att åka med Snälltåget jämfört med SJ? Det som förvånade mig mest var inte den vackra restaurangvagnen eller kupéerna, utan att resenärerna var så himla tillfreds. Väskor gled omkring som på hal is (inget är anpassat till dagens rullväskor) eller föll ner som äpplen från hatthyllorna och alla ba ”hoppsan, tjosan” eller ”där ser man, så tokigt”. Det verkar som om all världens godmodiga människor åker med Snälltåget.

Minst godmodig var nog jag. För den person som satt bredvid mig och den person som satt framför mig satt båda två och tittade på roliga filmsnuttar på sin a mobiler – men med ljudet på högsta volym. Jag frågade om de kanske kunde sänka ljudet eller ta på hörlurar, men det kunde de inte. Så då gick jag på en promenad och hamnade längst bak i tåget, där jag kunde se rälsen komma fram under tåget. Jag kände mig som Buster Keaton, tills jag kom på att han ju satt längst fram i tåget.

Snälltåget har gamla kupéer, som jag ville sätta mig i.
Men toan var trasig. Detta såg jag inte – skylten var liksom osynlig i mitt nödiga tillstånd, så jag gick in och tänkte ”men den här är ju trasig”, och gick ut igen. Lika nödig.
Snälltågets papperskorgar är piffigare än SJ:s, så det så.

På min resa blev jag tvungen att mellanlanda i två timmar i Stockholm, så då gick jag på en promenad till Dramaten för att klappa Strindberg på huvudet och Krook på magen.

Ovanför Sergels torg hade nån hängt ett fiskenät med speglar. (Jag hoppas så att det är vackert egentligen.)
På Norrmalmstorg kunde jag läsa mig till att det ska finnas ett konstverk som heter Frihetens källa. Men skylten stod framför ingenting. vilket påminde om statyn Intighet i Lund.
Här ser ni mig fotografera en skylt utanför Hallwylska. Tala nu om för mig: är det ett korrfel där eller säger man kanske ”planerad” om en planterad innergård? Stoppa pressarna! Båthuspernilla i kommentatorsbåset har en teori! ”Planerad betyder väl något i stil med tillplattad på markanläggarspråk. Med en planeringsskopa på grävmaskinens aggregat gör man mark plan. Min gissning är alltså att lite oväntat fackspråk från anläggningsbranschen smugit sig in, men att det inte är fel.”

När jag hade klappat på Strindberg (och glömt att ta en bild på sparkcykeln som stod lutad mot honom) och klappat på Krook (och glömt att ta en bild på sparkcykeln som stod lutad mot henne), blev jag påkörd av en sparkcykel och tappade min fina kamera (som jag hade glömt att jag bar på) i marken. Jag bad om ursäkt för att jag stod i vägen, och hastade tillbaka till tåget.

I Lund skrev jag spaltmeter om AI, och kan sammanfatta allt i tjugo punkter, men jag orkar inte skriva fler än fem just nu:

1.
AI är jätteintressant, och går att förhindra lika lätt som någonsin Spinning Jenny eller explosionsmotorn. (Å andra sidan försvann ju elbilarna som var så populära i slutet av 1800-talet.)

2.
När man ger en AI en order eller en fråga måste man uttrycka sig väl – detta kallas ”bra prompt” på svengelska. Det är lite som att man fattar hur man googlar. Vissa människor googlar

reservdel handtag dammsugare ”Electrolux UltraSilencer dammsugare EUSC62-EB”

medan andra försöker googla

handtag trasig dammsugare svart

3.
Utbildningsväsendet måste ändra sättet som hemuppgifter och examinationer görs på. Ett exempel är den nya sortens uppgift: ”Be en AI skriva en tresidig uppsats om franska revolutionen. Din uppgift är sedan att analysera AI:ns uppsats.”

4.
Jag kanske inte måste ha ont i knät så himla många år till. Om all världens medicinska journaler sprättas loss och samlas i en AI-doktor, så kan alla som har samma symtom som jag snart gå med i en exklusiv klubb som får både en diagnos och ett knälagarchip inskjutet. Och vips, är smärtan och svullnaden puts väck!

5.
Vissa AI-föreläsare har fastnat på overheadnivån och presenterar akademiska AI-utredningar med statistik och minimala bokstäver samt oläsliga kurvor och stapeldiagram utan rim eller reson.

Nu skulle jag kunna tillägga i en sjätte punkt att AI-människor är ett partajande folk, för oj så kul det var hela tiden. Här står jag i trappan på AF (Akademiska föreningen i Lund) och fotograferar kön upp till baren med de bubbliga dryckerna. Och då ser jag hur Jonas Birgersson står och talar med Bengt Lindoff.

Jonas vet ni ju allt om, men Bengt Lindoff? Jo, han är två meter lång, har näst flest patent i Sverige (eller flest?) och har blivit så fantastiskt duktig bara för att hans allra första basketcoach heter Lotten.

Nån som vill ha en AI-föreläsning av mig där jag lär er massa samtidigt som ni skrattar ihjäl er? Föreläsningen kan heta ”Det är många grejer på en plog”, för det sa min farfar alltid om komplicerade ting.

Share
25 kommentarer

Det här med digitaliseringen …

Som ni vet är jag mycket digital. Ni kan kalla mig Digital-Lotten, för jag är ofantligt förtjust i datorer och mobiler och Google – och nästa vecka ska jag minsann till en AI-konferens i Lund.

När den digitala världen inte riktigt var uppfunnen och jag jobbade som redaktör på Nationalencyklopedin, var det jag som pillade med printern och fixade faxen, för jag gillar att grejja med grejer. Vi hade förvisso IBM-datorer med gröna bokstäver på svart bakgrund och en blinkande, grön fyrkant till curser – men särskilt lattjo var det inte att jobba med detta verktyg.

Så kom då den välsignade mejlen och datorer med mus, följda av sökmotorer – och resten av den historien känner vi ju alla till. En dag år 2000 berättade jag för 23 personer på en föreläsning om svenska skrivregler att det fanns en ny sökmotor som hette Google. Några av deltagarna beskrev detta senare som ”ett minne för livet”. (Själv minns jag tydligare första gången jag såg något förutom muspekaren som rörde sig på skärmen.)

Nu har alla de fem barnen gått ut skolan och läxorna är ett minne blott – men fyttisjuttsingen vad vi har kämpat med dessa helvetiskt idiotiska skolarbeten som grundar sig på obegripligheter och sooooom jag klagade och svor ve och förbannelse över dessa läxor. Idag håller många med mig. Jag minns vansinnesuppgifter som denna, som yngste sonen fick i sexan:

”Vad vet du om Leonardo da Vinci? Sök reda på information på internet.”

Efter en timmes gråt och tandagnisslan (han visste inget om da Vinci och kunde inte sålla bland all info) slog jag upp detta universalgeni i den tryckta NE och lät grabben läsa där istället. Mycket besviken kunde jag dock konstatera att den spegelvända handskriften inte nämndes där.

Digitaliseringen får lätt skulden för sånt här, men det kunde lika gärna vara nåt annat det var fel på, kanske

  • lärare
  • samhället
  • lärarutbildningen
  • politikerna
  • rektorerna?

Jag läste att ”Regeringen river upp Skolverkets plan för digitalisering i skolan”, vilket innebär att Skolverkets plan för att öka digitaliseringen inte blott kritiseras av skolministern, hjärnforskare och barnläkare samt föräldrar, utan även av 58 av varandra oberoende forskningsinstanser. Wow, liksom. Forskarna konstaterar utan undantag att ”barn förstår mer om de läser riktiga böcker och att de lär sig mer om de skriver för hand”.

Därför vänder jag mig nu till några av de ungdomar som jag umgås mest med: tre universitetsstuderande, två doktorander, en kurator, en internetguru och en civilingenjör. Läs nedanstående även om det ser maffigt och tjockt ut. Jag har lagt in lustifikationer här och där så att ni ska hålla humöret uppe: kreativa, amerikanska skolelever som löser prov och hemläxor på ett annorlunda sätt.

Men nu till min uppmaning och fråga till ungdomarna!

– Berätta nåt digitaliserings-relaterat från er skolgång! Är vi överdigitaliserade anno 2023?

”När jag gick i högstadiet (2009–12) gav man ut iPads till eleverna som behövde gå i sommarskola. Tanken var att det skulle underlätta i undervisningen, antar jag. Tvärtom: det blev bara en distraktion eftersom de endast användes för att spela Temple Run på. Om jag inte minns fel fick man också köpa loss paddorna för en mindre summa. Vi andra som inte gick i sommarskola fick dela på en datorsal som bara hade minidatorer som körde Windows Server 2003. Men jag var glad, för minidatorerna (egentligen serverdiskar) var också kul. De var proppfulla av virus och annat malware som folk hade laddat ner – bland annat ”Fun planet”. Vi brukade köra Super Smash Bros (första spelet) på rasterna, i ungefär en frame per second. Vi kallade det för ”smash-schack” eftersom varje slag tog ungefär en minut.”

– Åhå. Undrar hur man smidigast uttalar ”smash-schack”.

”Jag tror jag gick i skolan före överdigitaliserings-eran. Vi hade i gymnasiet 2007 en nymodighet vid namn SkolSoft där man kunde se sitt schema, sjukanmäla sig och se vilka läxor man hade, om nu läraren hade tagit sig tiden att lägga upp det vilket inte var en självklarhet. Väldigt kompakt och funktionellt gränssnitt med pyttelitet typsnitt.”

– Det heter SchoolSoft, och finns fortfarande. Det ser nästan likadant ut också.

”Jag är också före överdigitaliseringen! Ett exempel på det är formatet på exams, alltså de slutprov som skrivs på IB-programmet de sista veckorna på det sista året. (Allt man har lärt sig under gymnasiet komprimeras till tentor. Alla IB-elever i hela världen skriver dessa examensprov samtidigt, och alla får samma frågor. Proven rättas av okända examinatorer som kan sitta var som helst i världen. Alla elever får ett unikt ID som man skriver på alla prov och papper – det är förbjudet att skriva sitt namn på pappren, då kan man bli underkänd. (Betyget baseras på hur det har gått för alla som har skrivit provet enligt en standardiserad kurva.)

Man hade ju kunnat tänka sig att lärarna år 2012 kunde skanna in elevernas prov och skicka dem till examinatorerna. Men nej – ALLA prov skickades per snigelpost. På våren, före exams, gjorde vi ”Mock Exams” som ett slags säkerhet om en postbil exempelvis skulle fatta eld eller posten skulle komma bort på nåt sätt. I så fall skulle resultaten på dessa ”låtsasprov” gälla för det slutgiltiga betyget.

En annan sak som inte var digitaliserad: på universitetet satte lärarna upp allas tentaresultat på en anslagstavla i trapphuset. Det räckte att veta nåns födelsedag och initialer så kunde man räkna ut vad denna hade fått på tentan. Både tentapoäng och betyg!

Oj, jag tror inte att jag svarade på frågan.”

– Johodå! Allt är av intresse!

”Jag brukar väldigt ofta ta upp detta ämne med mina kompisar på skolan. Det som är så intressant är att alla håller med om att digitaliseringen och sociala medier har skapat mer problem än vad det har löst. (Exempel: i sjuan skapade någon i min klass ett fejk-konto och skrev till en klasskamrat i mitt namn.) Om jag kunde ändra på något i min barndom, skulle jag se till att jag inte rörde en padda eller en mobil förrän jag var typ 15. Det har såklart varit bra att vi har haft tillgång till all information via nätet, men samtidigt betyder det att vi har tillgång till all skit också.”

– Dina föräldrar skulle ha ryckt paddan ur händerna på dig!
– Ja, varför gjorde ni inte det?
– Eh.

”Jag märkte inte av det så mycket i grundskolan, men när jag började i gymnasiet störde jag mig på att mina nya klasskamrater plockade fram sina mobiler så fort det blev rast. Det gjorde det mycket svårare att lära känna folk på den nya skolan när de satt och skrev till sina gamla kompisar.

Om jag tittar utanför skolan och mer på livet i övrigt, så tycker jag att det är synd hur hjälplösa vi blir utan mobiler. Av den anledningen brukar jag se till att inte använda mobilen som verktyg till allt. Till exempel undviker jag att köpa tågbiljetter i mobilen om det går, för att om den tar slut på batteri är jag körd.

Men samtidigt är det ju helt fantastiskt. Folk kan jobba hemifrån för att tillbringa mer tid med sina barn, människor som känner sig ensamma kan hitta vänner på internet, fler kan dela med sig av kreativa verk på till exempel Youtube – och om man är osäker på om något är sant eller inte kan man lätt kolla upp det.

Jag såg en kortfilm idag och insåg att förr kunde man (nästan) bara nå ut till folk via film om man var anställd på ett företag och arbetade med deras filmprojekt. Låt säga att jag vill skapa en en timme lång video om palissader på medeltiden. Ingen filmstudio hade ju gått med på att publicera den på 1970-talet, men numera kan jag bara lägga upp rubbet på internet och nå ut till nördar med samma intresse.”

– Tänk om Youtube bara försvann en dag. Ploff ba. Och inget ersatte.

”En annan sak! Många yngre har jättedålig handstil numera, det är svårt att rätta tentor emellanåt för att det faktiskt inte går att läsa vad personen försökt skriva.”

– Åh! Ja! När jag vikarierade på Mälardalens universitet fanns det en elev som fick dispens för att skriva tentan på datorn till skillnad från alla andra just på grund av detta!

”Jag håller med om handstilsproblemet – min erfarenhet är dessutom att detta är starkt kopplat till kön, av någon anledning. Nästan alla mina kvinnliga elever skriver prydligt, men med snubbar kan det se ut precis hur som helst.”

Nu har jag inte någon slutkläm här som löser alla världsproblem och ser till att skolan funkar bättre än den gör idag. Även jag gick ju i en galen skola med konstiga idéer (som att vi inte hade något fastställt schema utan fick ha vilket ämne vi ville när vi ville) där nästan allt vreds åt det politiska hållet. Mer än en gång blev vi tillsagda att delta i demonstrationståg mot än det ena, än det andra. Min stackars handstil är förfärligt ful eftersom jag fick lära mig ”den nya” (skolöverstyrelsestilen) på våren i fyran, och jag är inte alls bra på geografi eftersom mina lärare inte prioriterade detta OÄ-ämne.

Nu får ni gärna berätta i kommentatorsbåset om er skolgång och hur ni upplever digitaliseringen! Kan ni betala räkningar, sätta på tv:n, köpa tågbiljetter, beställa receptförnyelse på 1177 och dessutom förstå hur skolplattformerna funkar?

Här går jag i ettan på Svenshögskolan i Lund 1971. (Nedre raden, tvåa från höger. Dörrnyckeln i ett bomullsband om halsen och enorma sidenrosetter i håret.)
Share
32 kommentarer

Att slå en sjua med Anders & Måns

Ni vet mitt levebröd – Bergmans Bokstäver som vi har drivit sedan mitten av 90-talet – som ibland kräver reklamliknande primalskrik som ”hjääälp, alla föreläsningar brann inne under corona” och ”lyssna här vad intressant jag var i radio” samt ”nä nu ger jag upp och undervisar på SFI istället”.

Ett av alla dessa rop på hjälp är något som jag kallar ”Bergmans Bookface” – ytterst små, putslustiga redogörelser för konstiga ord och uttrycks etymologier. Jag lägger ut dem på Facebook (därav ”Bookface”), och där ligger de och skvalpar till ingen nytta alls. En av dem ser ut så här:

”Det finns tre teorier” betyder förstås att det ju inte är jag som har hittat på etymologierna.

Idag fick jag tips om att lyssna på avsnitt 69 av Anders & Måns oerhört populära podd. Runt sju minuter in i snacket börjar de tala om ”att slå en sjua”, och de citerar minsann ”Bergmans Bokstäver” – alltså min text här ovan. Så här låter det:

– Facebooksidan Bergmans Bokstäver hävdar att uttrycket slå en sjua ”hade sin glansperiod på 50- och 60-talen, men numera är på utdöende”.
– Mmm, det är bara gamla stötar som du och jag som, jag, som gammal lingo…
– Jag säger aldrig slå en sjua Måns, gör du det?
– Nej.
– Hehehehee. Vidare hävdar Bergmans Bokstäver att ”det finns tre teorier om sjuans ursprung, nämligen den profil som själva organet plus stråle bildar”.
– Jamen det var ju det jag var inne på ju.
– Jamen inte bildar de… om man tar snopp och strålen ihop, inte blir det väl en sjua?
– Nä det skulle ju vara då om kisset rinner baklänges, längs med toppen av snoppen.
– Nej, nej.
– Nej, nej.
– Nej.
– ”Det gula mönster som skrivs i snön när männen lättar på trycket utomhus på vintern.”
– Eh. Det kan ju bli vilken figur som helst – varför skulle det bli en sjua?
– Ja absolut. Och så tredje teorin: onomattepoesi [sic!], det vill säga ”sju” låter lite som ett porlande ljud.
– HA!
– Tihi.
– NÄE, DET DÄR VAR SKI… DET DÄR VAR VERKLIGEN DÅLIGT! Nån har skrivit ett blogginlägg om detta?
– Ja, hahaha.
– Det var dåligt. Och nu har vi tagit upp det i vår podd. Det var dåligt.

Det var inte alls dåligt, så det så. Här har utförts forskning i gamla dammiga böcker och grävts fram info medelst nysningar. Som för övrigt nog är ett onomatopoetiskt ord.

Något som däremot är rysligt dåligt är att jag trots idoga försök inte har lyckats utreda varifrån dessa två uttryck kommer:

1.
– Han har skägget i brevlådan.
Någon har hamnat i en besvärlig eller prekär situation, ofta som ett resultat av sina egna handlingar. Försökte skägglurken stoppa in hela huvudet i brevlådan för att suga upp värdefulla försändelser kanske? (Och märk väl att brevlådan är den som vi lägger brev i medan postlådan är den som brevbäraren lägger brev i.)

2.
– Javisst, rakt av slips!
(Något är okomplicerat och enkelt att förstå. Inte alls svårt och komplicerat eller krusigt som en kravatt och en svårknuten fluga. Men vem sa så och när? Gah!)När man som jag jobbar med etymologier och annat språkligt, gäller det att inte ta första bästa förklaring och bara säga ”den tar vi”. Nej, jag måste redogöra för alla möjliga olika teorier – som teorin att skägget i brevlådan helt sonika hittades på av en för stunden kreativ översättare runt 1959.

Därför är jag fortfarande oerhört nöjd med att jag efter tre års letande äntligen hittade anledningen till att man kan säga så här:

– Sådärja! sa kärringen, pissade på syltan.

(Hon slog inte en sjua på syltan, för det gör bara män.) Förklaringen är att syltan är så erbarmligt trist och fadd att lite urin gör den bättre, lite saltare kanske? Man säger alltså så när man förbättrar något lite, lite grann. Och det är minsann inte alls dåligt.


Pssst.
Bilden högst upp visar några av Skäggen. Helt utan brevlådor dock.

Share
24 kommentarer

Att äta upp

Att jag är en bedrövlig sovare som knaprar allergitabletter och räknar baskettröjor för att kunna somna är känt sedan länge. Jag kan inte sova trots att jag följer alla råd utom de som handlar om spikmattor och meditation, och får därmed skylla mig själv.

Med risk för att få äta upp det jag nu påstår, måste jag säga att fördelen med att gå och lägga sig kl 02 (sensomnaren Lotten) när man måste gå upp klockan 06 (sengångaren Lotten) är att man i alla fall är någorlunda sömnig ungefär ett dygn senare.

Men nu under vikariatet på SFI har jag fått uppleva en helt annan sorts sömnighet – och det handlar inte om min egen. Själv släpar jag mig upp vid halv åtta, äter havregrynsgröt med bananer och jordnötssmör som vore jag Elvis Presley, medan de muslimska eleverna som deltar i fastan under ramadan ungefär då börjar bli sugna på lunch. Just nu måste de fasta mellan ungefär 06 och 20, vilket innebär att när klockan närmar sig slutet på skoldagen runt 16.30, ser de i kors.

– Nej lärare, jag inte trött! säger eleven som inte kan komma på vad ett verb är.
– Gå hem? säger tre elever i korus när jag talar om att det är rast.
– Vad äter lärare? säger eleven som vanligtvis med lätthet skulle ha förstått min förklaring av uttrycket ”risk för att äta upp något man har sagt”.

Alla bedyrar de att de inte är påverkade av fastan eller att de inte får dricka ens vatten på 14 timmar. Men som lärare ser jag på dem att de inte kan hålla fokus. Skrivuppgifter som i vanliga fall tar 15 minuter, kan ta uppåt en timme och ord som chaufför, betalning, avi och konstnär är helt omöjliga att komma på fastän vi har rabblat dem i en vecka.

Samtidigt funkar ju de ickefastande eleverna precis som vanligt … Ja, ni förstår vilket gissel det är.

Slumpvis utvald matbild som kommer från Unsplash! (Foto: Casey Lee.)

Apropå att äta eller inte äta: nu ska ni få ta del av påskplanerna som inte på några villkor hade gått att genomföra om jag hade varit ramadansk.

Fredag: 17 runt bordet –  puttanesca, ”ett fantastiskt bröd” (Annas kokbok), sallad, glasspinnar och godis
Lördag: 13 runt bordet – ugnskalkon, ugnsrostade grönsaker, sallad, kladdkaka
Söndag: 11 runt bordet – ett nyskjutet lamm, ugnsrostade grönsaker, glace au four

Om jag överlever detta, lovar jag att äta upp alla rester nästa vecka.

Share
17 kommentarer

Längtan efter analogt?

Igår träffade jag en kompis i baskethallen, och ifrågasatte klocklaget klockslaget för hans närvaro:

– Men, sa jag, vad gör du här så sent på kvällen?
– Gah. Letar efter hörlurarna.

Han höll upp ett tomt plastfodral, och förklarade att antingen är fodralet borta, eller så är hörlurarna det. Han hade efter kvällsmaten kört till baskethallen för att leta, och kände att det var ett himla slöseri med kraft och tid. Jag föreslog en återgång till forna tiders öronmuffar med spiralsladd à la dialogtelefon, vilket ju var drygt och onödigt av mig – för vem vill väl vara bakåtsträvare (bakåtströvare kan vi väl kalla detta?) vad gäller teknisk utveckling?

Såna här gamla, klumpiga som man inte kan tappa bort borde man ju ha. Eller inte.
unsplash Nidheesh Kavalan
Pyttesmå är de numera. Men om man tejpar fast ett snöre och knyter fast dem i örhänget kanske? (Foto: Nidheesh Kavalan, Unsplash.)

Tidigare under dagen var det en kollega på SFI som svor över ännu en parkeringsapp, någon som fick ringa på IT-avdelningen eftersom datorn dog, och jag själv som fick stryka kopieringsmaskinen medhårs och gulla med den eftersom touch-skärmen flimrade som en gammal tv-apparat.

– Vad gör jag nu? sa jag till vaktmästaren.
– Norsk omstart, sa han och slet brutalt ur nätkontakten och räknade till 25 innan han satte in den igen.

Det funkade förstås.

Många av SFI-lärarna har utomsvenskt ursprung, och de berättar hur digitaliseringen inte alls har kommit lika långt hos deras föräldrar i hemlandet. Så här låter det i fikarummet när de talar om kontanter som gamla släktingar utomlands hanterar på ett annat sätt än här i Sverige.

– Pengar i madrassen!
– Nej, huvudkudden!
– Alla stora sedlar i instoppade i bokhyllan!
– Småsedlarna i skorna på dagen!
– Kolla, jag hitta en 200-lapp i fickan!
– Va, får jag se hur den ser ut?!

Strunta i Riksbankens små sifferbubblor och kolla hur baksidan ser ut! Har jag inget minne av! När höll jag senast i en peng?

Så … vad tror ni om den digitala frammarschen, som jag har hyllat sedan min första Mac-upplevelse 1986? AI och appar, digitalt duttelidutt, sociala medier och stegräknare och inloggningarnas inloggningar …

Själv har jag börjat (är det åldern?) att fantisera om att köpa hönor, designa en bil med fönsteröppningsvev och att uppfinna en tv som har stora, klumpiga knappar som säger KADONK när man med sina muskler trycker på dem.Eller så går jag åt andra hållet och önskar mig de digitala uppfinningarna som saknas?

  1. Är maten dålig-appen som fungerar på bakterienivå.
  2. En till 100 % pålitlig mojäng som enbart presenterar hantverkare som kommer när de ska med alla verktyg i bilen.
  3. Hem-röntgen för dagliga statusuppdateringar i knäregionen.
  4. Betala-räkningarna-Siri som är röststyrd: ”Hej Siri, betala den där vägtullsavgiften som jag har förträngt sedan i höstas och vars avi jag inte kan hitta.”

På samma sätt skulle en söka-jobb-Siri lyda om jag sa: ”Hej Siri, sök jobbet på Volvo Construction Equipment Customer Center, men ge mig bara feedback om jag blir kallad till intervju.” Det skulle säkert funka eftersom alla företag med självaktning idag låter en dator läsa av alla ansökningar i jakt på i förväg listade nyckelord. De ansökningar som direkt åker ner i dokumentförstöraren pga. brist på dessa ord, får ett automatgenererat mejl om att tjänsten har tillsatts, medan resten sållas genom ännu en datorgenomläsning. Nu kom jag på en till!

5. Pojken med guldbyxorna-appen som är en digital ficka som man stoppar in i sin egen.

Fotnot:
Jag vill inte jobba på Volvo Construction Equipment Customer Center, men har förstås sökt sådana jobb ändå. Puh! Sicken tur att jag inte visste att jag skulle proppa in nyckelorden i mitt cv!

Share
33 kommentarer