Kategori: Facit, julkal.

God jul, alla ni som är i lucka 24, år 2024!

Stackars alla båsister som igår fick massa tid över att hetsa inför morgondagen (ergo idag) eftersom HB var lättfunnen och luckan lättlöst. Tänkte jag och åkte iväg för att rimma i radio. Eftersom rim uppmuntrades och hurrades just denna dag, öööööööste ni in rim i luckan!

TACK! Jag kan inte nog berömma er. Länken till båset med rimmen har ni här – för tänk en dag i trista februari när inget annat sker. DÅ! Då återvänder ni till rimstugan och känner att livsgnistan återvänder. Där finns långa rim från Ninja-Malins, Karins, embryos och Hyttis tangentbord och oerhört mycket att njuta av. Några krumsprång kommer här:

Helena
Färden går genom regn och dimma
Båsmor beordrat oss att rimma
Många verkar detta fatta
men jag måste bilen ratta!
Vägen i luckan tycks vara svår
Hoppas vi målet lättare når

Aku
Mycket stök och flängande åt båd öst och väst denna dag, dock knappast så långa resor som av HB:s slag.

Frukttomten
Citronen, en mystisk figur,
ringde P4 om HB med sin lur.
Kerstin o Lotten nappade på kroken,
det blev ett rim på bästa boken!
(fast det bara var C******* som var token)

[Förklaring: Citronen är Frukttomten som är den man som ringde in till radiostudion för att önska ett rim för ett paket med ”Ängeln på sjunde trappsteget”.

hakke
En fiffig ung man ifrån Kent
sa ”Nyss var det fjärde advent.
Jag fick sista ordet,
med staken på bordet
jag ropade – här var’e tänt!”

Niklas
I båset hos rimgurun Lotten
Med dussinet tishor i potten
Det gissas på franska
Och kanske på danska
När skånskan ju ligger i botten

Maplestream (gjorde Jossilurens glad)
Med sitt leverne kan hen inte kallas from
Efter slag och skallar är måhända hörseln lom
Vissa påstår att att det är en pirat
Jag vet, tillsammans med en båskamrat
Att HB är Orlando Bloom

HURRA!

Årets sista HB var Frans G. Bengtsson [franskɛbɛŋtsɔn] (1894–1954), en njursjuk schackspelare som egentligen inte alls skulle skriva en lång roman i två delar.

Nu tar vi allt i kronologisk ordning med lite kuriosa insprängt här och där!

Frans G. Bengtsson föddes 1894 och bodde på det medeltida godset Rössjöholm i nordvästra Skåne. Hur denna barndom präglade honom beskrev han sedan i Den lustgård som jag minns, vilket är en bok som jag inte minns. (Men jag läste på nu och vet att han blev kompis med tjurkalv som hette Pelle, som han tog med på promenader som om vore den en ovanligt stor pudel.)

Efter studentexamen åkte Frans till Lund för att plugga: historia, litteratur och filosofi. Han var dock en bedrövlig student som bara kom till föreläsningarna lite då och då. Så här uttrycker sig en skribent i SvD 1956:

När Frans var ungefär 22 år, drabbades han av en mystisk njursjukdom som tvingade honom att skjuta upp studierna och åka hem till  Rössjöholm. Där var han i fem år (vad äääär detta för konstig sjukdom?), vilket han tydligen trivdes med; han tog bara hand om gårdens djur och läste poesi. När andan föll på, läste han egenhändigt skrivna sonetter för djuren – särskilt de kalvande korna.

När han blev frisk (jag måste verkligen läsa på om njursjukdomar), återvände han till Lund och tog en fil.kand. genom att bara tenta av allt som han lärde sig under de fem åren på gården.  Sedan blev han omhuldad, omtyckt och omhändertagen av massa lärare och vänner samt andra spirande författarbegåvningar i Lund – såpass att han med strålande recensioner debuterade som poet med Tärningkast (inte Tärningskast) när han var 29 år. Han hyllades då för ”sin klassiska och otidsenliga poesi”, gav ut några essäsamlingar och blev känd för att vara rolig, bildad och för att ha en sällan skådad formuleringsförmåga.

Sedan hankade han sig fram med mindre och större skrivjobb – hela tiden omgiven av påhejare som kritiker och litteraturvetare och Lundaprofessorer. Det finns historier om hur han tog på sig stora översättningsjobb och sedan handlingsförlamades och vips, försvann hela förskottet … och det gör ju ingen glad.

Under 1930-talet kom han äntligen på grön kvist eftersom han översatte först Männen från Ness och sedan många andra verk av Eric Linklater (dock inte Det blåser på månen), men det var inte förrän 1941 som han blev superduperkändis när äventyrsromanen Röde Orm publicerades i två delar: Sjöfarare i västerled (1941) och Hemma och i österled (1945). Den blev en enormt stor succé och har översatts till drygt 20 språk, bearbetats på massa olika sätt – och till och med blivit seriealbum.

Ni som är intresserade av hur luckan tillverkades (sånt som jag faktiskt inte brukar berätta om), kan lägga pannan i djupa veck och läsa massa bokstäver på först två text-bilder och sedan en sida i serieboken.

Frans G. Bengtsson arbetade mycket långsamt och omständligt och var så noggrann att 30 meningar var ungefär det han fick ihop under en dag. (Om han hade tillverkat denna Julkalender hade han nu hunnit fram till lucka 19 … år 2005, ungefär.)

Som ni ser i texten ovan är Frasse (nu lade jag verkligen bort titlarna) inte alls vän av den språkliga reform som ägde rum ungefär när han gav ut sina böcker. Om ni vill fastna rejält och inte få ett enda någe gjort på hela julafton, kan ni låta SVT:s uppläsning av hela Röde Orm gå i bakgrunden när ni manglar, trillar köttbullar och putsar skor. Den arkaiska svenskan, som vi idag inte alls är vana vid, vänjer man sig vid på nolltid.

Och hur gick det med stackars Frans Gunnar Bengtsson då? Jo, han bröt benet på ett osedvanligt olämpligt sätt och dog, blott 60 år gammal, av komplikationerna. Men i SvD från nästan prick 70 år sedan (1954-12-20) står det att han avled av ”sjukdomen” och inte mer än så. Kuriosadetaljer från då levande kulturpersonligheter är superintressanta att läsa:

Nämen nuuuuu, hörni! Nu ska jag dra den sista lappen ur hatten – men kanske kommer det fler ”vinnare” när jag har skrapat fram allt som ska skickas till er. Jag viker och tejpar och skriver adresser – men behöver mejl från alla som ska ha nåt!

Igår nämnde Helena att hon har gissat i båset sedan 2011 och ALDRIG blidkat plommonstopet. Det är ju helt förfärligt. (Är ni fler? Säg till!!!) Nu bestämmer jag att Helena får en bonustischa! Och lappen … lappen … lappen … rafsrafs … här står det … Eva-L!

DRT – den röda tråden – kan ni fundera på till nån gång den 25 december! Då kommer sist-facit! Uppdatering 26/12: DRT-facit!

Än en gång: stort tack för alla roliga och finurliga rim!

Gonatt kära bloggbåsvänner! Klockan är mittinatten och alla borde vi egentligen sova som gamla riddare i ett rimmat drama på ungefär en miljard rader. Men hur i hela friden tolkade ni luckan, som ju var som en karbonkopia av ett 700 år gammalt epos om … allt?

Karin
Såhär då: någon eller några som ger sig ut i världen för att hitta svar på något?

Thermo citerar listigt Karin Boye!

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd
– men det är vägen, som är mödan värd.

Helena
Om jag nu har hittat rätt så är verket verkligen ett pussel, som dessutom har lagts om många gånger med olika bitar. Och det påminner på ett intrikat vis om kalendern själv, även om det var tänkt att bli mycket längre. DRT: den där pilgrimsresan, vars mål har blivit ett världsarv.

Ardy
Det finns många badande kvinnor i historien.

Hemul
Nu har jag också hittat skomakaren. Fast kanske tillverkade han snarare gamla benvärmare?

Jååå.

HB var alltså den gamle stöten Geoffrey Chaucer (1343–1400), som är mest känd som författare till de obegripligt ambitiösa The Canterbury Tales. (Ni som inte har läst dem, pluggat vissa rim och skrivit ett gymnasiearbete om dem, hummar nu. Ni kliar er lite i skägget och säger ”mycket intressant”.) Familjenamnet Chaucer kommer från franskans chaucier, vilket tidigare antogs betyda ’skomakare’. Nyinkommen forskning visar att det snarare är en tillverkare av strumpor eller benkläder. Milsvid skillnad.

Chaucer var inte bara författare och poet, utan hade tid att valsa runt som en vindflöjel i några andra yrken, nämligen:

• page och hovman hos Elizabeth de Burgh (säkert släkt med Chris de Burgh)
• soldat under Hundraårskriget, där han blev tillfångatagen, men frigiven mot lösen
• diplomat med uppdrag som tog honom till en mängd olika länder
• tulltjänsteman i London, där han övervakade handeln och såg till att folk betalade tull
• förman för kungliga byggprojekt som t.ex. di däringa småhyttorna Westminster Palace och St. George’s Chapel
• skogvaktare i den kungliga skogen i North Petherton
• parlamentsledamot, som representerade grevskapet Kent i det engelska parlamentet.

Och här går jag och knorrar över att jag ibland känner mig splittrad i min yrkesroll.

Chaucer skrev förresten på medelengelska (se nedan), vilket var ”folkets språk”, istället för latin eller franska. Som när Darin plötsligt sjunger på svenska och inte engelska, väl? Nu ska jag ge mig på ett nästintill omöjligt projekt: att berätta vad Canterbury Tales handlar om. Håll i er.

I prologen introducerar Chaucer en grupp om ungefär 30 pilgrimer som förbereder sig för en pilgrimsfärd. Berättaren är nog Chaucer själv, och han beskriver varje pilgrim i detalj och lyfter fram deras yrken, utseenden och personligheter. För att underhålla sig under resan föreslår någon en berättartävling: varje pilgrim ska berätta fyra historier. Pilgrimen som berättar den bästa historien ska sedan belönas med en gratis måltid.

Verket behandlar könsrelationer, religion och sexuell omoral inom det engelska samhället. Han kritiserar medlemmar av adeln, prästerskapet och bondeståndet, som ofta var i konflikt med varandra, och vågade göra det på ett frispråkigt sätt som man kanske inte kan föreställa sig idag … när tiderna är annorlunda …

[mutter, mutter]

Se där, så svårt var det ju inte. Hela klabbet finns på The Project Gutenberg och är så imponerande och svårförståeligt på en gång. Exempel vill ni kanske ha?

Här kommer de (tydligen) berömda inledningsraderna (som jag inte alls kunde):

Whan that Aprille with his shoures sote
The droghte of Marche hath perced to the rote,
And bathed every veyne in swich licour,
Of which vertu engendred is the flour;

Det blir på modern engelska ungefär:

When April with its sweet showers has ended
The drought of March and pierced the root, well tended,
And bathed each vein with life in such a way,
It brings forth flowers on a bright spring day;

When Zephyr too with his sweet breath inspires
Fresh buds in woods and fields, and daylight tires
As the young sun in Aries makes its way,
Completing half its course in early May;
[…]

På svenska låter det enligt översättaren Harald Jernström så här:

När blid april med sina ljumma regn
har tagit marstorr jord uti sitt hägn”
och badat varje rottråd i den fukt
som skänker liv och skapar korn och frukt

och när Zephirus med sin andedräkt
i alla hult, på varje hed har väckt
de späda skott när solen, dagens drot,
vädurens hus till hälften genomgått
[…]

Hmmmm. Hm. Jahaja. Harrrkl.

Texten i lucka 21 var en förvrängd version av en liten bit ur The Canterbury Tales – den som heter ”The Wife of Bath”. (Nej, Bath har varken med badkar eller badhus att göra.) Den handlar om att kvinnan har rätt att vara självständig!

Se här videon som handlar om stycket.

Storyn är (om ni inte orkar kolla på filmen) att en riddare begår ett övergrepp mot en ung kvinna, och sedan benådas om han kan komma på något som alla kvinnor önskar sig. (Spoiler: han kommer på att de vill få vara självständiga.) På Chaucer-engelska beskrivs handlingen så här:

”He saugh a mayde walkynge hym biforn,
Of which mayde anon, maugree hir heed,
By verray force, he rafte hire maydenhed.”

Översatt till modern engelska kan det se ut så här:

”He saw a maiden walking ahead of him,
And despite all she said,
By very force, he took her maidenhead.”

På modern svenska kan detta tolkas som:

”Han såg en ung kvinna gå framför honom,
Och trots hennes motstånd,
Tog han hennes oskuld med våld.”

Men sedan förvrängdes allt till en julkalenderlucka som istället handlade om barn och hur föräldrar ska hantera dem. Så tokigt!

Nä, hörni, nu avslutar vi med luckdragning och några embryorader! Plommonstopet, komsi komsi … vem har vi väl här … hejsan Ökenråttan – som för statistik över lyckade gissningar!

Sista luckan kommer på måndag morgon!

Här kommer embryos brädgårdstomte!

farran stormrar in med brädgårdstomten i högsta hugg

herr räka jag har funnit den

okcså morran kommrer ut ur kröket med en brudkavel i högsta hugg okcså mjöl i hela frityren

julen är gräddad det julblar jag nu

yo

men var var den det undrar jag nu

han hade grått okcså glömt sej under skrottkärran det säjer jag nu

yo

men nu ska han tvagras okcså lagras tills julgrannen är på plast okcså då ska han strå på sin herdeplast

som vaneligt det säjer jag nu yo

okcså jag ska kroka grisgrynsgröt okcså strälla fram en liten kål åt honom

då blir det en rikctigt grod jul igår igen det säjer jag nu

yo

Ja jösses kalaskatastrof vilken röra det blev i kommentatorsbåset! Jag fattade verkligen inte ett enda någe! Båsmedlemmarna sövdes för operationer och vaknade upp ur narkos och läste luckan mellan sjukhusvarven och … vad betydde alla ledtrådar? Jag kände mig så här:

(pigga?) kristina
Förstår att ni strösslar med lettrådar – tack! Tyvärr rinner de av mig som vatten av en gås.

Jag är inte helt säker på att lettrådarna så tidigt på dagen verkligen var lettrådar. Eller så förstod jag … men … sedan försvann jag ut på dåligheter med kolleger på MDU, och när jag kom tillbaka hade vissa farit omkring som en jojo:

Maplestream 20.02
Då gissar jag också på den där jag som skrev att det var hen (jag). Masar mig upp på läktaren igen, där är det ett jädra drag!

Maplestream 21.04
Går omedelbums ner på spelplanen igen.

(Det är jätteroligt för mig att läsa!) Andra visste besked, men var bortitok fel:

Örjan
Vi har ju en poetisk gigant, som ofta blivit tonsatt och sjungen.

Hemul
Mina gogglingar kom till en gammal träpelare, men han pluggade väl åtminstone en förti år tidigare än HB?

hakke
En av mina gogglingar ledde till två sidor – ett seniorkollo och ett sprintmästerskap i kanot. HB måste därmed vara Gert Fredriksson.

Niklas
Jag tar tillbaks allt jag tidigare skrivit och påstår något helt annat som inte har ett dugg med Ivar Lo att göra. Maken till dum gissning har man väl aldrig läst. HB har ingen namne i Eskilstuna men väl i LYstad och Linköping.

Jossilurens
Är det en slump att om jag googlar Andreas + Biggan, så blir resultatet basket?

Jaaa, Jossilurens! Eftersom jag vet att vi är några basketspelare i båset (hej Citronen och Maplesteam), så hade jag ju gärna sett en basketspelare i en litterär lucka. Men ack, de är få, de skrivande basketspelarna. (Kuriosa: den idrott med högst utbildningsnivå statistiskt sett är basket. Okej, hörni alla mina polare: upp till bevis.)

Här har vi svaret!

Hemlisbloggaren i lucka 19 är Gun-Britt Sundström (f. 1945), vars namn av någon QWERTY-anledning är jättesvårt att få till. Kolla nu när jag kör på i vanlig fart på tangentbordet:

• Gn_britt <Sundström
• Gnu-Birtt Snuström
• Grn.Irt Surström

Hopplöst.

(Fortsättningsvis kommer jag att använda copy-paste i facitet. Gun-Britt SundströmGun-Britt SundströmGun-Britt SundströmGun-Britt SundströmGun-Britt SundströmGun-Britt SundströmGun-Britt SundströmGun-Britt SundströmGun-Britt Sundström.) 

Gun-Britt Sundström är inte bara ett namn som är svårt att knattra fram – jag måste säga att det även är svårt att komma ihåg. Å andra sidan är ju snarlika dubbelnamn som Per-Olov Enquist och Lena-Katarina Swanberg inte alls svåra att minnas, så jag vet inte alls varför jag har problem med Gun-Britt.

Här har vi alltså en ung tjej som debuterar 1966 med Student -64, som utbildade sig till journalist, och sedan rekryterades till Dagens Nyheters kultursida i början av 1970-talet, fortsatte till Stockholms-Tidningen 1981–83 och var styrelseledamot i Svenska språknämnden 1987–2002. Hon har gett ut både romaner och barnböcker, och orsaken att diverse personer samlades i lucktexten var hennes kanske mest berömda roman För Lydia (1973) – som bygger på Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. (Okej, Maken från 1976 är också känd.)

Gänget i dagbokstexten bestod av författare som har använt sig av Hjalmar Söderbergs alster när de har skrivit egna romaner. Wikipedias lista består av nio personer, där Bengan förekommer två gånger.

• För Lydia (1973) av Gun-Britt Sundström
• The Strange Case of Dr Simmonds & Dr Glas (2002) av Dannie Abse
• Gregorius (2004) av Bengt Ohlsson
• Helgas offer (2007) av Bjarne Moelv
• Jag, Helga Gregorius (2008) av Birgitta Lindén
• Mordets praktik (2009) av Kerstin Ekman
• Dosan, Helga Gregorius berättelse (2013) av Helena Sigander
• Doktor Glas räknar (2014) av Thomas Andersson och Per Bergström
• Helga (2024) av Bengt Ohlsson
• Fru Gregorius (2024) av Åsa Nilsonne

(Förklaring: Andreas var i min text Bengt Ohlsson, medan Ekis = Kerstin Ekman och Nisse = Åsa Nilsonne.)

Gun-Britt Sundström var dessutom ”stilistisk expert” (det är ju MITT yrke!) i Bibelkommissionen 1980–2000, och sedan 1990-talet har hon översatt av både barnböcker och skönlitteratur, bl.a. Cora Sandels Alberteböcker, Jane Austens Stolthet och fördom och Charlotte Brontës Jane Eyre. I flera intervjuer läser jag att det är översättningarna som ger henne störst glädje och tillfredsställelse.

– Om jag fick leva om mitt liv hade jag satsat på att bli översättare från början. Det är väldigt roligt. Att man sedan kan få betalt för det gör saken ännu bättre.

Well. Hm. Det är oerhört svårt att försörja sig som översättare – även om man är riktigt bra på’t. (Hej Översättarhelena!) Få lovord levereras och inga av beröm fyllda tidningsrecensioner får man heller. (NÄ, JA E INT’ BITTER.)

Gun-Britt har däremot fått mängder av priser, stipendier och utmärkelser för sina romaner, som t.ex. Helgapriset (2019) för ”språklig lyhördhet, självironi, galghumor och skärpa”. Hon var också en av ”Nobelkommitténs externa ledamöter” 2018–19, vilket slutade i ett surt avsked där hon listade olika anledningar till sitt avhopp. De två sista punkterna löd:

• De externa ledamöternas roll har förskjutits från att delta i sekretessbelagda litteratursamtal till att vara en länk mellan Akademien och allmänheten. Så såg inte den uppgift ut som jag åtog mig för ett år sedan.

• Tävlingar och priser får för stor uppmärksamhet i medierna på bekostnad av allting annat i kulturvärlden som skulle förtjäna utrymme. Det har jag alltid ansett men tycks tillfälligt ha glömt bort det, trots att utvecklingen har skenat i den riktningen under de decennier jag har varit i branschen.

Jag citerar henne för att visa att hon dels tar bladet från munnen och är frispråkig när andra är rädda för att förlora sin försörjning/status/författarframtid, dels för att hon skriver så enkelt och rakt på.

Det intressantaste med Gnubb-it Snund… förbaskat … Diskussionen om Gun-Britt Sundströms böcker är intressant, för den domineras av vad som är sant och inte. Hon utgår ofta från sina dagböcker när hon skriver, men stryker och ändrar och hittar på så att det blir läsvärt och intressant – så varför ska man då diskutera sanningshalten? Det är ett himla tjafs (ja, jag är lite arg) om romaner som ”tar sig friheter” att vara fantasifulla. Böckerna har ju stämpeln roman! När Jan Guillou gav ut romanen Ondskan (som byggde på hans egna erfarenheter) blev lille Jans mamma ilsken och sade upp bekantskapen samt gjorde honom arvlös (det drabbade i alla fall ingen fattig) för att sonen hade haft mage att både överdriva och underdriva.

– Det var ju en ROMAN! sa jag uppbragt till Jans försvar.

(Men han hörde mig inte. Och det var 2003, så jag hade ingen blogg att berätta för.)

Jahaja! Då har vi klarat oss ända till näst-näst sista luckan 2024. Och jag har börjat packa paket till er som är dragna ur hatten! (Det var verkligen på tiden.) Idag drar jag en låååång lapp: Hyttfogden!

Lucka 21 kommer i ottan på lördag, när jag hoppas att ni alla tar det lugnt och hänger i bloggbåset – inte behöver ni hasta iväg på julklappsjakt! Ge bort handskrivna lappar med ”en brakmiddag” eller ”tio isydda knappar” eller kanske ”en full tank bensin”.

Ibland brukar jag ju helt lugnt bara konstatera att gissningarna i luckan spretade väldigt under dagen. Men nu måste jag tjoa:

– JÄDRAR VILKET SPRETIGT BÅS!!! SÅ ROLIGT! JAG MÅSTE SKRIVA ETT LÅNGT FACIT!

Kanske berodde det på att de flesta var överens om vad luckan innehöll, men att det ändå var helt oklart vad svaret var.

Hemul
Men vem är HB då då? Den som gillade Lilla O eller den som inte ville ges ut mer?

Magganini
Men, just det, nu igen. Vilken av skaparna gäller det nu då?

Ökenråttan
Det var väl han Per Olof som började det hela.

Nina
Jag tror luckan har anknytning till Dalsland. Eller Värmland.

Ardy
Filmen känns ju igen, men det är många låtar med i dansen. Finns det månne en version som är dansbandsmusikal?

Citronen tyckte att det var för enkelt:
Jag tror fortfarande på en glitch, luckan är skev.

Jossilurens [läs resten här]
Ok, låt mig presentera en alternativ lösning. Det här är ju en solklar omskrivning av filmen Sista natten med gänget, från 1973.

Dina
Om (stort om) det är så, så passar dagens datum bra.

Hyttfogden sammanfattade:
HB skrev boken och gick i landsflykt till DDR tror jag. Han ä dö!
HB (ev) som gjorde filmen ä också dö.
HuvudBrollsinnehavarn han ä också dö
HuvudBrollsinnehavarinnan ho ä dö ho mä
Jag tror att di alla andra sôm va mä å gjord´et också ä döa
Körkherrn likaså och storboen.
Så nu vet ni dä.
Och ôm ja nu trott rätt på dagens HB å di sôm va mä så lever di i alla fall kvar på näte.

PK var SÅÅÅÅ rolig:
Om jag gissar rätt så är Isabella en bra ledtråd.

(pigga?) kristina
Tänk att vinna en traktor!

Kråkan
Jag blir alldeles Matt. Arne och Arnes son fick Göra filmen. Carl-Gustaf och Arne från revyscenen och Åsa-Nisse var med. Och härifrån Vänerns västra strand kom idén. Idag passar allt så in i vassen bra.

Här kommer vassen!

Dagens HB var … ja … inte vet jag! Men här kommer några alternativa lösningar!

Hela filmen Hon dansade en sommar. Den hade premiär den 17 december (just det) 1951, och fick Guldbjörnen (Berlins filmfestival) – och enligt de flesta källor var den startskottet till den världsberömda ”svenska synden”. Andra källor (t.ex. filmvetare) protesterar och säger nåja, den där riktiga synden började Sverige inte exportera förrän på 1960-talet.

Regissören Arne Mattsson (1919–1995), som regisserade mer än en film per år under hela karriären utan att egentligen lämna ett jättestort avtryck – förutom när det gäller just denna film. Men är han kanske bortglömd alldeles orättvist? Hasse Ekman, Ingmar Bergman och Arne var jämgamla och gjorde karriär parallellt, men … nej, Arne må ha gjort en total succéfilm 1951, men så mycket här man inte av honom numera. (Ingmar Bergman fick manuset först, men tackade nej.)

Författaren (och lantbrukaren) Per Olof Ekström (1926–1981) Förutom skönlitteratur skrev han debattboken ”Mordet på modernäringen” (1969), där han kritiserade den svenska jordbrukspolitiken. När alla andra inblandade i filmatiseringen mottog priser världen över, såg produktionsbolaget till att Per Olof fick en ny traktor. När hans testamente lästes upp fick en förvånad skara höra att han förbjöd all återutgivning av böckerna.

Huvudrollsinnehavarna
Ulla Jacobsson (1929–82) hann vara med i många, många svenska filmer innan hon blott efter några år flydde landet och blev teaterskådespelerska. Stockholms-Tidningens recensent Robin Hood skrev om Ulla (Paula i lucktexten) efter premiären den 17 dec: ”Hon är underbar, helt förtrollande. Hon gör en sådan där prestation, som en ung skådespelerska brukar kunna göra bara en gång i sitt liv – när ungdomsfriskheten och spontaniteten ännu finns kvar ofördärvad.”
Folke Sundquist (1925–2009) måste ha varit Arne Mattssons favvo, för av de 14 filmer som listas på Folkes sida är 11 regisserade av Arne. En av de lite underligare är Bamse, vars synopsis lyder:

”Christer Berg omkommer i en bilolycka och hittas med en nallebjörn som heter Bamse. Hans son, som också heter Christer, upptäcker att Bamse tillhörde faderns älskarinna, Barbro Persson. De blir ett par.”

Om jag nu snabbt rabblar några av de mer kända Arne Mattsson-filmernas synopsis, kommer ni att se ett mönster.

Nattmara (länken går till SVTplay)
En kvinna kör nästan på en man som ligger på vägen. Hon stiger ur bilen för att se om han lever. Plötsligt attackerar han henne.

Maria på Kvarngården (sänds på SVTplay från 27/12)
Maria är anklagad för att ha mördat sin make Birger. I tillbakablickar berättar hon historien om hur hon mötte Birger och hamnade i hans familjs hem på Kvarngården.

Mördaren – en helt vanlig person
Några passagerare på ett tåg blir mördade. Vem är mördaren? Alla ombord är misstänkta. En av dem är en homosexuell narkoman.

När mörkret faller
Den unga Elisabeth besöker en äldre släkting, som är präst, och hans unga dotter. Hon ska fira en lugn och fridfull jul där, men på julaftonskvällen blir en affärsidkare brutalt mördad med en yxa.

Vita frun
Ett spöke som kallas Vita Frun anklagas för flertalet mord.

Farlig vår
Den unga prostituerade Gullan Svan mördas en natt. Polisen misstänker att mördaren är en student, eftersom hon hade många studenter som kunder.

Jag – som fortfarande trängtar efter att bli världsberömd skådespelerska – brukar ogint titta på filmer där skådespelarna inte kan agera utan säger sina repliker som vore de stelopererade i känsloregistret. I Hon dansade en sommar är det mesta imponerande bra. John Elfström (aka Åsa-Nisse) sköter sig och Stålfarfar (som ingen människa har tänkt på sedan 1987) dyker upp som sjukhuspatient och Gunilla Pontén är underskönt vacker under de första minuterna av filmen. Såpass vacker att jag måste klämma in en bild på henne här och nu.

Här hade jag gärna lagt in hela filmen, för den finns på Youtube. Dock får jag inte göra det. Filmen är nämligen ”åldersbegränsad” eftersom den är så rysligt syndig. Vi som är hippiegenerationens barn (även kallade boomers) häpnar över denna prydhet. Men då får jag servera en länk istället!

Direktlänk till taffligt agerande.

Förresten. (Jag har nämnt detta förut, men upprepar mig så himla gärna.) Åsa-Nisse-filmerna regisserades oftast av Ragnar Frisk. År 1983 träffade jag honom när jag jobbade som sjukvårdsbiträde, och eftersom jag då hade kunnat ge min högra hand för att få vara med i en Åsa-Nisse-film, pratade jag i flera timmar med honom om hans regissörsgärning.

– Vem är Sveriges skickligaste skådespelare? sa jag.
– Utan tvekan John Elfström, sa Ragnar Frisk och förklarade sedan [tills jag höll med honom] varför Åsa-Nisses uttolkare med sitt register var bäst.

Apropå Ragnar Frisk, hittade jag en notis där han och Arne Mattsson möts!

Det sägs att Åsa-Nisse flyger i luften (1956) har fått Sveriges kortaste filmrecension, av Alf Montán i Expressen den 2 oktober 1956. Den löd helt enkelt ”Far i frid”.

Apropå recensenter, regisserade Arne Mattsson även filmen Ann och Eve – de erotiska, som var en hämnd för all usel kritik han hade behövt stå ut med. I öppningsscenen mejar Ann (som är kritiker) ner en regissör med ett automatgevär.

”Nu har ju författaren kommit lite i skymundan”, tänkte jag. Och dök ner i tidningsarkiven.

Under rubriken ”Med 2 009 böcker från 59 förlag ger Bokens Vecka färgrik exposé” hittade jag Arne Mattsson den 19 november 1949. Där nämns att Maria Lang har avslöjat vad hon heter egentligen medan två andra lovande, sympatiska unga författare ”framträdde”.

Precis som när ni googlar vilse, gick jag i min iver här helt åt pepparn eller skogen. Och inte gick det bra för de två grabbarna heller. Eländes elände.

Birger Vikström skrev och illustrerade noveller, dikter och romaner, fick tbc och begick självmord när han var 37 år.
Arne Sand hann ge ut några volymer innan han som 36-åring dog av en hjärntumör.

Men de hade ju inte nåt att göra med Julkalendern! PLOMMONSTOPET däremot! Jag drar ur hatten … Marianne!

Lucka 19 kommer i ottan på torsdag!

Psssst! Har ni läst embryos Bellmanshistoria?

bollman embryo okcså tyskland gikc in på en korg

Vilken söndag! Alla gissningarna spretade, ledtrådarna gömde sig i Ikeamöbler, Godiva öppnade sorgekranen (TACK!), och det visade sig att Billy och Ivar har fått sällskap av bland annat ett veckband som heter Flinn. (Ungefär.)

Några bloggbåskommentarer dras härmed upp ur dyn!

Smultronblomman, som hade glömt bort att det var december:
Dagens lucka med tysk grammatik och möbler från IKEA får ligga och puttra under dagen.

Christer, the Long Distance Personal Trainer
Vad betyder ett SKÅp?

hakke-Håkan:
Jag fick för mig att kolla upp mitt namn som Ikea-möbel för en massa år sedan. Ikea har förstås aldrig använt sig av hakke, med det visade sig att Håkan var en träbock. Ridå.

PK:
Jag är en snurrkontorstol!

hakke:
Nu får Båsmor grunna på vilken storlek som passar en träbock och en snurrkontorsstol, tihi.

Magganini:
Jag är utrangerad från IKEA. (Jag tycks ha varit en stor julgransbild att sätta på väggen för dem som har liten golvyta.)

Niklas:
Som ett nu utgånget hyllsystem designat av Rutte Andersson är jag förflyttad till femte klass skanderandes tyska verbformer under ledning av Frau Beer.

Dina:
Än slinker tankarna till möbler, än till grammatik, och åter till de där ”du”-dialogerna som var populära en gång.

Jossilurens:
Jag är verkligen helt lost. Nivån på mitt resonerande är ungefär så här:
Ok, Ikea gör platta paket. Är HB Sylvia Plath? *googlar Sylvia Plath+korv* 

flygbengan och zkop
Nu vet vi nog var skå-pet skall stå.

Poeten Sandro Key-Åberg (1922–91) bodde intensivt och noggrant in sig i lucka 15, som var en ”prata”. Pratorna är korta, ibland absurda, ibland roliga och fyndiga dialoger, skrivna i fri form som ett samtal mellan två eller flera personer. Det är poesi, men hela tiden roligt, underfundigt, allvarligt och massa annat på en gång.

Ni hör att jag är förtjust?

Fotona ovan är tagna ur samlingsvolymen Scenprator (1972), som är en ur Lidköpings grundskolors utrangerad liten volym. Jag stötte på pratan ”Ankskit” (som egentligen bara heter ”Tionde pratan”) i gymnasiet, och fick spela upp den på en dramatiklektion. Och minns inget mer än att det var kul.

Vem läste jag mot? Ingen aning.
Blev det bra? Ingen vet.
Läste andra elever upp andra prator? Inte en susning!

(Min stackars dramatiklärares man var sjuk i cancer under just denna tid och pga. detta var hon väldigt frånvarande även när hon var närvarande. Tydligen var inte heller jag särskilt närvarande.)

Sandro Key-Åberg (som inte är släkt med Ellen) var under ett par årtionden tid superkändis i det litterära Sverige och fick enormt mycket beröm för sin ”nyskapande och lekfulla språkanvändning”. Han experimenterade med språket så till den milda grad att och med surkarten Olof Lagercrantz kom farande med beröm!

Lille Sandro Gualteri föddes i det sedermera så sönderbombade Dresden av sin ogifta, svenska mamma Elsa Key-Åberg – som var på vift i Tyskland pga. graviditeten. Det är oklart när Sandro fick sitt italienskklingande namn, men kanske var det när han inackorderades hos spårvagnskonduktören Gualtieri i Florens. Några år senare forslades han till Sverige och blev sin mors fosterson på något mysko sätt. Sedan skickades den lille parveln än hit, än dit – en vinter hos fröken Olsson i Stockholm, ett år hos konservatorsfamiljen Holmsten i Ängelholm, ett par år på Skörby gård i Uppland hos Hjalmar och Helga Brolinson. Under hela denna röriga uppväxt skrev han och spelade teater, gick på teaterskola och försökte skriva ännu lite mer. Och banne mig hade han inte Karin Boye som lärare på en av skolorna!

Pappan? Nja, Elsa var lite slarvig med sanningen (eller ”notoriskt lögnaktig” som jag läste någonstans), men förmodligen var en Gustaf Rosengren den bortsprungne fadern – som modern bara ljög och ljög om.

Nu ska jag med kursiva bokstäver berätta om Elsa, för det är ju inte hon som är huvudperson här. Men såväl som Sandro som massa kompisar, kolleger och forskare är överens om att Elsa:

… ”led av fettsot” och ofta togs in på sjukhus för avmagringskurer. Hon gifte sig med en ungersk målare, men tidigt började tänka på skilsmässa och att skilsmässoadvokaten förmodligen var den biologiska fadern till de två barn som hon sedan fick, och att målaren begick självmord. Elsa var enligt Sandro en lögnaktig, hänsynslös och ohederlig parasit, som ideligen sviker och bedrar sina medmänniskor. Hon var antisemit och var extremt ansvarlös vad gäller sina barn. Dessutom visade det sig att hon när hon fick barn med skilsmässoadvokaten, när målaren var försvunnen i fält, dessutom var förlovad med en tysk tandläkare …

Med denna bakgrund kanske man läser denna Sandro-dikt med andra ögon? ”Sjön en kastrull av blåaste järn” ur Bittergök, 1954. (Känsliga läsare varnas, men jag är osäker på om Julkalenderns båsister är en finkänslig skara.)

Ni som inte vet vem Sandro är eller minns hans krumsprång i tv och intervjuer – förtvivla icke! Läs några prator och fnittra loss och läs kanske upp någon på nyårsafton som ett partytrick och så går vi vidare i livet. Det är så mycket man inte vet – och bland allt som man inte vet, är ju Sandro Key-Åberg bara en liten fis i Nilen.

När Sandro Key-Åberg dog, fylldes tidningssidorna och dumburkarna av berömmande och och finurliga anekdoter som vanligt – som den här:

Lättkränkta bör inte lyssna på Youtubeklippet här nedan – men ni andra: klicka igång denna uppläsning och ha kul! (Dasshumor med diverse pruttar och andra olämpligheter.)

Som sagt, under fyra årtionden dök Sandro Key-Åberg upp i massa olika sammanhang, men få kan hittas vid en googling idag. Just nu finns dock Dubbelsvindlarna på SVTplay, och jag skulle faktiskt vilja att alla i hela Sverige tittade på i alla fall första avsnittet eftersom det är så allmänbildande. Gråa dialogtelefoner skräller, postkontoret funkar, anteckningshäften är coola och på de blå-lila hundralapparna sitter ju Gustav II Adolf. Dessutom är Björn Gustafsson d.ä. (Emils Alfred) jätterolig.

Här kan man frossa i Ikeanamn, som egentligen inte har nåt med HB att göra. Nu undrar ni naturligtvis om det utrangerade skrivbordet Matteus verkligen har 16 delar.

Nu tar jag fram plommonstopet och rafsar och stökar och gräver och har mig. Ända ner i botten ska jag!

Och upp kommer … Thermo! (Och så får Godiva en bonustischa från förra året.)

Lucka 17 kommer i ottan på tisdag!

Att jag ville ha tag på embryo i kommentatorsbåset berodde förstås på att han liksom HB är poet. Här är länken!

SAFFRAN VAR EN SKVALLERDRÄNG

Eftersom n-tangenten har hakat upp sig och vägrar vara med och leka, har detta facit tillverkats med stooora besvär. Men eftersom hela första delen med era uppdragna kommentarer blott är copy-paste, kom jag trots allt igång med knattrandet.

Aku:
Jag undrar hur unga dessa bröder är?

Hemul:
Jo, jag tror jag känner igen meg här.

Betong-Bess:
Verkar vara en produktiv typ det här, trots sin motsträvighet.

Magganini:
Tänk vad man får en massa nyttig lärdom när man hålls här. T ex att de där guldiga knopparna i adventsljusstaksmanschetterna är alkottar! Har jag aldrig fattat förut.

Niklas:
Magganini, jag lärde mig just att alkottar inte är kottar. Enbär däremot är kottar.

Maplestream:
Är igelkottar kottar?

Karin:
Apropå Jossilurens finurliga ledtrådar tror jag att hon är grannbarnet på spåret. Jag blev lite nostalgisk när jag kollade upp grannpojken för jag kom att tänka på Joxe, Trädtanten och Grannbarnet. (Ledtråden till grannpojken finns alltså hos Jossilurens.)

Ja, här hade vi alltså ännu en mossig gammal tant som skrev om banaliteter, eller hur?

Mjaaa. Louisa May Alcott (1832–1888) levde ju en helt annan värld än t.ex. Jane Austen, även om vissa detaljer i respektive karriär och liv ser ut att överlappa. De fick en intellektuellt präglad barndom, gifte sig inte, fick inte barn, försörjde hela familjen genom sin skrivartalang och hade en pappa som inte riktigt hade tur med karriären.

Lucka 13 tillverkades som en dialog mellan en gåpåig förläggare och en motvillig författare eftersom det var så det gick till när Louisa May Alcott fick order att skriva flickböcker. Hon skrev först mysterieböcker  för att bidra ekonomiskt till familjen – under pseudonymen A.M. Barnard eftersom hon var kvinna (vilket jädra oskick, va?) – där stilen ofta var dyster och mörk samt hade fokus på gotiska berättelser, passion och brott.

Louisas familj var som sagt intellektuell, där den filosoferade fadern Amos Bronson Alcott var transcendentalist, filosof och pedagog med ”radikala idéer om utbildning”. Dessa idéer låter helt moderna, nämligen

• barnen i fokus
• undervisning som bygger på dialoger
• jämställd utbildning för pojkar och flickor
• ingen aga.

Modern Abigail May Alcott var stark förespråkare för kvinnors rättigheter, vilket påverkade de fyra döttrarna starkt. Louisa framförde enkelt sina åsikter genom böckernas persongalleri.

Den där transcendentalismen handlar om att (jag blev tvungen att googla) fokusera på ”individualitet, natur och själens betydelse” – vilket ju låter som uttalande från några av de influencers som jag har läst om. (Jag vidhåller som en gammal get att influenceryrket är en mycket underlig bransch.) Men pappa Alcotts polare som ofta kom på besök – Ralph Waldo Emerson och Henry David Thoreau – inspirerade lilla Louisa tydligen såpass att hon vågade tro på sig själv som författare. I alla fall under pseudonym …

Under amerikanska inbördeskriget jobbade Louisa May Alcott som sjuksköterska, och erfarenheterna från sjukhuset publicerade hon i Hospital Sketches (1863). Där får man bl.a. veta att sjuksköterskorna faktiskt inte utbildades, utan slängdes in i hetluften och fick lära sig av de eventuellt närvarande gamla utbildade sjuksköterskorna.

Men så blev hon (precis som alla andra i Julkalendern) sjuk. Under kriget drabbades hon av tyfoidfeber, och de starka mediciner som hon fick var förstås fulla med kvicksilver och förgiftade henne. (Tyfoidfeber är inte att leka med: huvudvärk, hosta och muskelvärk följs av röda utslag på överkroppen och sedan kommer förstoppning som sedan ironiskt nog övergår i diarré.)

Efter kriget och efter många om och men samt massa övertalning (som i lucktexten) skrev hon ytterst motvilligt Unga kvinnor – och succén var omedelbar. Louisa själv sa bara ”äsch, jag bara skrev om min egen uppväxt med mina fyra systrar, så jag gjorde faktiskt inget märkvärdigt”.

Unga kvinnor handlar om systrarna Meg, Jo, Beth och Amy March och deras liv, utmaningar och ambitioner. Jo March var som Louisa – en ambitiös, självständig kvinna med författardrömmar. Att boken blev en succé antar man idag beror på att Alcott så oerhört detaljerat berättade om unga kvinnors vardag, vilket just dessa unga kvinnor njöt av att läsa om. Själv läste jag slött några sidor i originalutgåvan tills jag hittade ett korrfel och inte orkade mer.

I DN:s och SvD:s arkiv finns massa reklam för Alcott, men inga personporträtt eller mer information än den som står att finna på Wikipedia. Men måååånga annonser kostade Bonniers på henne.

Efter tyfoidfebern fortsatte Louisa att vara allmänt krasslig och när hon dog av en förmodad stroke 1888, var ingen förvånad. Nutida forskare tror att hon led av lupus, och därmed har vi slutit ännu en cirkel och kan tänka lite mer på Hugh Lauries Dr House.

Om ni nu blev nyfikna på Alcotts verk inklusive ”Unga kvinnor” (som ju alla redan har läst, harrkll), finns alla dessa på Litteraturbanken:

• En gammaldags flicka (1870)
• Rosa eller De åtta kusinerna (1876) och Åtta kusiner (1926)
• Rosen i blomning (1877) och Rosor i blom (1927)
• Unga qvinnor, eller Margret, Hanna, Betty och Amy (1871)
• Våra vänner från i fjor (1872)

Unga kvinnor (”Little Women”) har filmatiserats 1933, 1994 och 2019 (den sistnämnda i regi av Greta Gerwig). Och på bilden här är Louisa själv en ung kvinna på blott 20 år.

Oj vad jag har knattrat på med alla n som fastnar i knäckebrödssmulan nånstans i tangentbordets innandöme. (Puh, ett ord med tre n.)

Nu tar vi fram plommonstopet! Och ur hatten drar jag … Xxkr? Hm. Det är en handskriven lapp, så den är gammal. KaggA? Nej nu ser jag! Det är hakke!

Lucka 15 kommer på söndagsmorgonen!

Välkomna till facit denna torsdag i mitten av december! Bra jobb i båset, alla!

Stackars Ökenråttan löste lucka 11 på ingen tid alls:
– Ja, är det så att jag redan har hittat rätt, då är ju hela dan förstörd. Attans.

Kaffeflickan:
– Hmmmmmm, jag får ingen känsla för vad det här kan vara alls, faktiskt.

Christer tLDPT:
– Jag får däremot en helt klar känsla.

Pysseliten:
Jahapp, idag var det skrivkramp. Den diagnosen ställde inte Doktor House, alla hade lupus.

Niklas:
– Envist ringer en gammal historia om en författare mm som i persondatorernas barndom råkade sortera replikerna i en hel teaterpjäs i bokstavsordning och sedan inte lyckades reda ut röran. Men inget annat verkar stämma så det är nog inte hen.

Kerstin:
– Vilken dialog! Så mycket regn! Så många missförstånd. Sån snål svägerska! Fantastiskt!

Elfte luckan dolde alltså Jane Austen (1775–1817), som föddes som det sjunde av åtta barn i en brittisk adelsfamilj, vilket gjorde att hon redan som liten palt omgavs av böcker och intellektuella samtal. Samtidigt i Sverige härjade Bellman och Anna Maria Lenngren (som förresten dog samma år som Jane) – men de lär inte ha känt till varandra. Jag nämner detta bara för att det är fascinerande att sätta sig in i en viss tidsperiod. I Frankrike var det samtidigt otroligt rörigt: Voltaire dog, Franska revolutionen pågick, Ludvig XVI och Marie Antoinette avrättades och Napoleon blev kejsare.

Precis som van Gogh arbetade Austen i hemlighet och var helt okänd hela livet eftersom böckerna publicerades utan författarnamn – ”By a Lady” stod det på omslaget till Förnuft och känsla (1811). När Stolthet och fördom kom ut 1813 fanns tillägget:

”Av författaren till Förnuft och känsla”

Jane Austen beskrev den engelska landsbygdens överklass – den miljö som som hon befann sig i, men hon skilde sig från andra kvinnliga författare (även de utan namn) genom att vara både rolig och ironisk mitt i all romantik. Dessutom vågade hon i skydd av anonymiteten vara samhällskritisk. (Som Bellman och Lenngren.)

När hon bara var 14 år skrev hon ”Love and Freindship” [sic], som med flit är felstavad lite här och där för att den enligt många olika källor var en ”parodi på kärleksromaner”. Jag förstår inte riktigt … var alltså kärleksromaner i största allmänhet fulla av stavfel? Jag letar vidare efter ett svar, men hittar ingen vettig tolkning. ”Felstavningen förstärker parodin på de romantiska konventionerna” … ah well, jag kanske inte begriper mig på parodier?

År 1818 publicerade en av bröderna två Jane-romaner postumt – Northanger Abbey och Övertalning – men nu med systerns namn utskrivet med tydliga bokstäver.

Nu till lilla Janes barndom, för även om böckerna andas överklass och hon var privilegierad på många sätt, skickades hon på det i mina ögon gaaalna brittiska sättet iväg för att studera.

Som åttaåring flyttade hon och hennes ett år äldre syster Cassandra tillsammans med kusinen Jane Cooper till privatläraren Mrs. Cawley i Oxford. Privatlärarens hem låg bara några mil från föräldrahemmet i Steventon, men resan tog då förstås flera timmar. (Som jämförelse: idag tar det drygt fyra timmar att cykla den sträckan.)

Efter några månader flyttade Mrs. Cawley med de tre eleverna till Southampton, där de insjuknade i ”putrid fever”, vilket enligt dagens kännare nog var tyfus. Familjen Austen fick inte på drygt en månad veta att flickorna var sjuka, men den lika sjuka kusinen Jane Cooper kallade på sin mamma – som skötte om de tre sjuka flickorna så gott hon kunde.

När Jane Austens mamma Mrs. Austen (som även hon hette Cassandra) till slut fick besked, åkte hon resolut till Southampton och tog hem sina döttrar. Jane, Jane & Cassandra d.y. återhämtade sig, men kusinens mamma – som följaktligen hette Mrs. Cooper – smittades och dog.

Systrarna var konvalescenta till 1785, när de skickades till internatskolan Abbey Girls School i Reading. Där pluggade de franska, stavning, handarbete, dans, musik och drama och trivdes – men kallades hem efter bara ett år 1786 eftersom det var för dyrt. Och då måste vi väl dra slutsatsen att den här adelsfamiljen faktiskt inte var så förmögen? Japp, precis – de hade status och privilegier, men tillhörde inte högadeln.

Nu kom jag på att Austens beskrivning av samhället kanske kan jämföras med Sveriges samhällsanalytiker (och mest tragiska HB): Emilie Flygare-Carlén. (Men om ni ska läsa det facitet igen får ni vara beredda på förfärligheter.)

När pappan Mr Austen dog 1805 kom familjen på obestånd, och de av de åtta barnen som inte hade egna familjer fick flytta in till en av bröderna i Southampton (ja, kolla nu vad bra med kartan här ovan). Under några år fick Jane Austen skrivro och gav från 1811 ut sina böcker, där hon satt på en liten stol med ett litet rangligt bord framför sig.

När Jane närmade sig 40-årsåldern, fick hon plötsligt konstiga symtom; hon var ständigt trött, svag och yrslig, tappade aptiten och hade ont i magen samt mådde illa. Modern vetenskap tror att det var Addisons sjukdom, och den ledde till att Jane Austen så sorgerligen dog.

Eländes elände.

När jag förberedde den elfte luckan, fastnade jag i filmatiseringen av Sense and sensibility från 1995. (Jag lyckades sparka igång dvd-spelaren, men efter tio minuter hakade skivan upp sig så då fick jag hyra den på en streamingtjänst istället. Jag äger säkert 500 dvd-skivor …) Det var för detta filmmanus som Emma Thompson (vars identitet jag antog i lucka 11) fick en Oscar, och hon höll verkligen på att skriva på det i fyra år och datorn kraschade verkligen på riktigt och kunde faktiskt bara räddas av hennes kompis Stephen Fry, som just då hade besök av sin polare Hugh Laurie.

Här i QI berättar hon den historien! (Jag har ställt in så att det startar på rätt ställe efter 2:52.)

Jane Austen hann faktiskt bara ge ut sex romaner:
Förnuft och känsla (1811)
Stolthet och fördom (1813)
Mansfield Park (1814)
Emma (1816)
Northanger Abbey (1818)
Övertalning (1818)

Ni ser. Om vi alla bara lägger manken till skulle vi de närmaste sju åren kunna skapa litterära storverk!

Hon är än idag en superkändis eftersom hennes böcker filmas i hur många nya versioner som helst. Om ni inte har sett skräckkomedin Pride and Prejudice and Zombies (2016), kan det vara nästa steg i allmänbildningstrappan! (Finns på SF Anytime och AppleTV.)  Kanske hade Dammråttan sett den, eftersom hennes kommentar löd:

– Oj, vilken ångest att ”tappa bort” ett manus sådär , men jag vet inte om det hade blivit någon hit även om det hade blivit sparat. För lite övernaturliga inslag och zombier helt enkelt.

Nä nuuu har ni väntat länge nog! Plommonstopet, giv akt! Jag drar en liten, liten, liten lapp, åhej!

PK!

Jag önskar er en trevlig torsdag så hörs vi igen i ottan på fredag! (Då ska luckan vara lagom svår, Ökenråttan!)

Pssstssstss! Om ni vill läsa om hur embryo sittrer vid brakbordet okcså brakar lussekrattor, klicka här!

Vi är nästan halvvägs komna i Julkalenderäventyret 2024! Lucka 9 skapade spretiga associationer och roliga ledtrådar samt väldigt många elefantfunderingar och omnämnanden om Calvados och somrar samt franska hälsningsfraser. Här kommer några! (Formateringen/radfallet har kajkat ihop i html-maskinen. Hmmm.)

Hemlisbloggaren i lucka 9 var Françoise Quoirez – som alla ju känner som Françoise Sagan (1935–2004). Namnbytet beror på att den ”lilla flickan” som med sin debutroman tog världen med storm hade en far, som helt enkelt inte stod ut med den förskräckliga boken. Han bad henne helt sonika att byta efternamn. (Men de var inte ovänner; relationen med föräldrarna var enligt alla som kände dem utmärkt.)

”Den lilla flickan” var såpass brådmogen att hon som 17-åring satte sig ner för att för hand i en anteckningsbok skriva en roman eftersom hon ville bevisa att hon inte var dum i huvudet trots att hon inte hade kommit in på den utbildning som hon hade sökt. Titeln tog hon från en dikt av Paul Èluard, och när alla hennes klasskompisar hade hjälpt henne att renskriva manuset på maskin, skickade hon det till två förlag. En klok lektör på förlaget Julliard gav detta omdöme:

”Fullkomlig sanning – dikt lika väl som roman. Inte en falsk ton. Psykologin är djärv men ofelbar, för de fem romangestalterna är så tydliga att de är omöjliga att glömma.”

Recensenterna blev upprörda, arga, förtjusta och kränkta, men öste för det mesta beröm över över ”Bonjour tristesse”. (Luckans surmagade recensent Bartolomeus F. Surfeldt finns dock inte.) Murvlarna kallade Sagan nedlåtande för ”den lilla flickan” i flera år, tills hon faktiskt fick lite respekt.

Romanen är bara lite längre än en novell, vilket passade läsarna alldeles utmärkt. Den är varken särskilt avancerad eller särskilt snuskig – men den gick hem i de franska chaleterna och översattes snabbt till otalet språk. På svenska fick boken heta ”Ett moln på min himmel”, vilket måste vara en av de tristaste titlar som någonsin skapats.

Den lilla flickan var cool, för hon tog framgången med ett lass salt och svarade journalisterna med en axelryckning att debuten faktiskt inte var nån ”riktig” bok. Hon förklarade:

”En riktig bok är fantasi, intelligens och styrka i perfekt samklang.”

Nobelpristagaren Annie Ernaux har sagt att hon och hennes kompisar läste Bonjour tristesse i smyg – kanske som att jag läste Hans-Eric Hellbergs ”puss” i smyg …? (Eh. Näe.)

Sagan förklarade själv att hennes bok gjorde sån enorm succé för att den (liksom otalet andra succéer) var före sin tid. När den kom ut fanns i Frankrike ingen feminism eller p-piller, gifta kvinnor fick inte yrkesarbeta eller ens öppna egna bankkonton. När alla hennes royaltypengar samlades på hög på förlaget, frågade hon sin pappa vad han tyckte att hon skulle göra med dem.

– Hur gammal är du? sa han (förhoppningsvis med en retorisk blinkning).
– Nitton.
– Gör det en nittonåring ska göra: slösa bort dem!

Så det gjorde hon – på fina bilar, långa nätter på nattklubbar, casino och massa whisky. Tydligen var det osedvanligt upprörande att hon körde bil barfota (det nämns ofta i källorna), så då gjorde hon det hela tiden. Och så krockade hon, och körde i diket och haffades för fortkörning och så ryckte hon på axlarna igen och körde bara ännu fortare. Hon förklarade:

”Hellre whisky och Ferrari än stickning och sparande.”

SVTplay har en bra dokumentär om Sagan!

Att ”den lilla flickan” sedermera blev beroende av både smärtlindrande piller, alkohol och kokain och hon skattefuskade och förlorade alla pengar på äldre dar nämns knappt i dokumentären – men det kanske är en självklarhet numera? Den lyckligt nyktra succéförfattaren kanske inte finns?

Hon skrev sitt eget minnesord, men jag hittar inte någon snygg, svensk översättning så ni får ta min hemsnickrade här:

”Sagan dök upp 1954 med en kort roman, Bonjour tristesse, som i hela världen ansågs vara skandalös. Hennes död – efter ett liv och ett författarskap som var lika behagligt som misslyckat – var skandalös enbart för henne själv.”

Men hennes son skriver gärna snälla böcker om sin mor!

Bonustips:
SVTs Babel har en liten diskussion om Bonjour tristesse efter 38 minuter här.

Nämen hörni! Idag drar vi två lappar ur plommonstopet! Rafs, krafs! På den ena står det … aha, Kråkan! Och på den andra … skrynklig och liten är den, lappen – Cecilia N.!

---

Om ni inte har läst om embryos prappiljotter än, rekommenderar jag denna länk varmt! Ljuvligt!

Och visst håller vi med om detta?

Hemul: Man önskar ju verkligen att SVT kunde ha sin luciasändning från Casa embryo i år!

Ojojojojojojoj, vilket spretigt bås det sjunde var! Jag förstod knappt hälften, men skrattade gott åt många kommentarer!

Pysseliten
Jag smurfar luckan. Klara, färdiga, smurf!

Maplestream
God morgon. Det är ju Tintin, lätt som en plätt, han är ju med på bild och allt. Sådärja då kan jag tuffa vidare mot dagens basketmatcher.

Niklas
Nä, sådana där moderna artister är inget för mig. Jag håller mig på läktaren och väntar på bättre tider.

Aku
Det spretar och har sig men kanske anar jag en liten niña?

Kaffeflickan
71 veckor leder till bruna ögon som i associationer ändå valsar tillbaka till blå, som det sjöngs om, i en film som antogs handla om/inspireras av HB men som inte visade sig göra det i alla fall.

Betong-Bess
Silkesstrumpor och själsstyrka fick mig att tänka på Dårfinkar och dönickar där Simone klipper håret kort och misstas för pojken Simon.

Helena
Vem vet vart tiden tar vägen? Nu fick jag alla pusselbitar att trilla på plats. Snyggt att de är så många och mångfacetterade, för vilken artist hon var! Jag hittade bland annat en gata i en mer än 2000-årig gammal nederländsk stad som är uppkallad efter HB. Nog sagt!

Ja! Nuff Said! (1968)

Hemlisbloggaren Nina Simone (1933–2003) började spela piano i kyrkan redan när hon var 3–4 år och hette Eunice Kathleen Waymon. Hela församlingen häpnade över hennes fantastiska talang, och vips fick hon gratis pianolektioner varje lördag – av en till allas förvåning vit pianofröken. (”Jag trodde att hon var en alien”, sa Nina på äldre dagar.) Varje lördag gick den lilla flickan över tågspåren till den vita världen för att lära sig att spela Bach, Beethoven, Brahms och de andra grabbarna.

Hon blev helt enkelt en fullfjädrad klassisk pianist. Som tonåring tränade hon åtta timmar per dag, och kom plättlätt in på den finfina privatskolan Juilliard. Sedan sökte hon in till Curtis Institute of Music i Philadelphia, och alla var så bombsäkra på att hon skulle komma in att hela familjen flyttade till Philadelphia.

Men hon kom inte in. (Skolan erkände sedermera att detta berodde på ren och skär rasism, och bad om ursäkt genom att 2003 – bara några dagar innan Nina Simone dog – utnämna henne till hedersdoktor.)

Familjen saknade nu vettig bostad och betalda jobb i en stad där de inte hade några kontakter. När Nina för att försörja sig började spela piano på olika inrättningar, insåg hon att väldigt få nattklubbsgäster uppskattade Matteuspassionen. Snabbt lärde hon sig den nya musiken (främst blues & jazz), och när klubbägaren efter första kvällen (natten) påpekade att hon skulle förlora jobbet om hon inte sjöng till låtarna, gjorde hon det. Med bravur! För att inte hennes föräldrar eller de sju syskonen skulle förstå att hon jobbade med att ”spela för djävulen”, bytte hon namn till Nina Simone, där förnamnet kom från det spanska ordet för liten flicka: niña.

Framgångarna kom slag i slag när hon träffade sin blivande man, som – förutom att marknadsföra henne hårt och driva henne som en kassako – slog henne gul och blå.

Hon jobbade sedan non stop under några år, och turnerade över hela världen. Hon var aldrig ledig. Så när vilade hon? Aldrig. Som en miljard andra framgångssagor kom succén inte bara med pengar och beundran, utan även med depression, manodepressivitet och plötsliga utbrott av total ilska. Under 1960-talets många gånger våldsamma medborgarrättsrörelse i USA, deklarerade hon frankt:

– Jag har aldrig varit helt emot våld. Måste vi döda, så måste vi. Och själva bli dödade.

När hennes nära vän och granne Martin Luther King sköts, tog Nina Simone ett stort steg genom att helt enkelt fly; hon skilde sig och flyttade till Liberia, sedan vidare till Schweiz, Paris och Nederländerna.

Jag kan absolut rekommendera den Oscarsbelönade dokumentären, som bl.a. producerades av Ninas dotter Lisa Simone Kelly. Dottern hatar nämligen filmen ”Nina” (2016), som enligt henne inte alls håller sig till någon som helst sanning. Man förstår att Nina Simone klassas som ett musikaliskt geni – även om hon för att över huvud taget fungera gick på tunga mediciner på 1980- och 90-talen.

Hur luckan var gjord: det var bara väldigt mycket tjat om blå färger och liten flicka samt massa låtar och plattor i nästan kronologisk ordning.

Plötsligt! Paaang! Plommonstopsdags!

Måste stoppa in några lappar i hatten. Ni ska bara veta att vissa lappar är så slitna att ma… ni tycker att jag babblar? Okej, nu drar jag … Citronen!

Lucka 9 kommer i ottan på måndag morgon! Den är så simpel att läktarn kommer att eka tomt hela dagen. Ack.

Jag och många med mig skrattade gott åt embryo idag!

timtim okcså embryo – ett äventyr inuti en julkallelender

nej nej timtim öppnra inte

vaddårå

det kan varan en fallukca det säjer jag nu yo

en fallukca nej det tror jag då inte y
o
o
o
o
o
o
o
o
o