Kategori: Facit, julkal.

Adjö, adjööö Julkalendern 2025 (förutom DRT, som kommer på annandagen)! Sistluckan 23 var tydligen plättlätt för de flesta. Redan i arla morgonstund hoppade några av er ur bingen, glatt tjoande!

Ninja i Klockrike:
– Min Gud, jag tror jag kan det!
Vilket jag naturligtvis inte gör, för varför skulle jag göra det när jag inte begripit en enda lucka hittills i år. Dock! Jag utbrister ändå; Min Gud, jag tror jag kan det!

Örjan snuddade vid XXXX-stämpeln:
– Någon sportmurvel som fått Boccamerone-snuva?

Aku var diskret som få:
– Har inte läst HB så kan inte uttala mig om verket är dekadent eller inte.

hakke:
– Och min gud, jag tror att Ninja-Malin kan det! Tur att jag är lyckligt ogift med en litteraturvetare så att även jag har lite koll.

Nina:
– Ett helt gäng små c verkar det vara idag. Och ett stort D.

Maplestream:
– Känns lite dött.

Lucka 23 innehöll en text som i ursprungsmodell faktiskt är nästan 700 år gammal: Decamerone. Men huuuur skrev man böcker i mitten av 1300-talet? undrar ni nu. Okej, jag kommer till det.

Författaren till verket var Giovanni Boccaccio (1313–75), som var resultatet av en utomäktenskaplig relation där modern idag är komplett okänd, medan fadern tydligen tog hand om sin lilla parvel på ett alldeles utmärkt sätt. (Visst vill man veta mer?)

I de dokument som fortfarande finns att granska, står inget om Giovannis mamma. Hon kan enligt världens samlade forskargärning ha varit en

• tjänstekvinna i Florens
• fransyska i Paris
• adlig italienska som inte fick dra skam och vanära över sig och släkten.

Det man däremot har konstaterat med säkerhet är att Boccaccio har många för sin tid väldigt starka kvinnoporträtt i texterna. (Och sedan drar forskarna massa associerande slutsatser om den försvunna modern ur detta faktum.)

Fadern skickade sonen till Neapel för att han skulle utbildas till köpman och jurist – vilket han misslyckades kapitalt med. (Trösterikt för alla som inte klarar sina studier.) Istället satte han allt fokus på hovkultur, klassisk litteratur, poesi, filosofi och naturvetenskaperna. I samma veva skrev han sina tre första verk (Filocolo, Filostrato och Teseida), och det är nu jag måste berätta om hur det dåförtiden gick till att ”ge ut en bok”.

För det är lite som dagens print on demand.

Allt – allt – skrevs långsamt med fjäderpenna, doppad i bläck, på dyrt pergament (kalv-, får- eller getskinn). Boccaccio skissade inte, skrev inte sidor som någon annan sedan korrade, strök inget och omformulerade sig inte – och när boken väl var färdig, ja då var den färdig. Men om någon sedan ville ha exemplar nummer två av nyss nämnda bok, ja då skrev (oftast) författaren själv av den allra första boken och kunde då passa på att göra förbättringar. Exemplar nummer två var helt enkelt den andra upplagan.

Dessutom skrevs allt för högläsning, vilket kan jämföras med radiomanus eller den process som ljudböcker BORDE genomgå så att replikerna skrivs för en lyssnare, inte för en läsare.

Exempel på tystläsningsrepliker:

De tittade på varandra med viss avsmak.

– Du din lilla råtta! sa Jan till Leif, samtidigt som han sträckte sig efter den halvdruckna flaskan Beaujolais.
– Råttor är enligt alla mått mätt intelligentare än andra gnagare. QED, din jävla Musse Pigg! kontrade Leif.

Exempel på samma repliker, fast inlästa av en skådespelare:

De tittade på varandra med viss avsmak. Jan sträckte sig efter den halvdruckna flaskan Beaujolais och sa:

– Du din lilla råtta!

Leif drog ett väsande, djupt andetag och svarade:
– Råttor är enligt alla mått mätt intelligentare än andra gnagare. QED, din jävla Musse Pigg!

[Brasklapp till alla som blir störda av ovanstående repliker: de är blott mina fantasier.]

När man lyssnar på en bok, behöver man alltså först veta vem som pratar strax, inte höra repliken först och sedan förstå vem som yttrade den. Retoriken bör i högläsningsmanus även vara rytmisk, lite upprepande samt tydligt strukturerad på ett sätt som inte alltid krävs av läs-böcker. (Detta är min åsikt. Om jag lyssnar på ljudböcker? Nja, ytterst sällan.)

Tillbaka till Boccaccio nu, för han skrev chockerande nog på toskanskt folkspråk, inte på latin. Det betydde att folket på gatan kunde förstå historierna, som alltså inte var riktade till kyrkans män utan till lekmän – kanske till och med till kvinnfolk!

Böckerna lånades ut vid hovet, i olika nätverk (jodå, redan då fanns sådana), inom klostervärlden, på universitet och vid privata salonger. Om Boccaccio själv inte var tillgänglig, fick någon annan vid behov kopiera hela rasket för hand. Säkerligen gjordes en hel del ändringar även då.

Men … så stod ju Gutenberg och tryckte i kulisserna med sina revolutionerande typer, så efter 1450 trycktes Decamerone i för den tiden enorma upplagor, och blev dessutom snabbt översatt.

Om man jämför med samma tidsperiod i Sverige, så var det Heliga Birgitta som var först med att få sina religiösa uppenbarelser och profetiska visioner nedtecknade … fast fortfarande på latin. En bok (på latin) fanns kanske i blott ett enda exemplar, som dessutom var låst till ett specifikt kloster. Jomenvisst, vi var ju lite bonnigare än italienarna, som satt där med sitt varma klimat i stora städer och vågade skriva så att folk fattade. Först 1483 trycktes den första boken i Sverige, men den innehöll tyvärr trista, moraliserande fabler – på latin.

Nejmen vänta nu igen, det var ju Boccaccio jag skulle berätta om. Okej, när digerdöden slog till 1347 kollapsade faderns ekonomi alldeles, och när Boccaccio såg hur samhällsordningen upplöstes, började han skriva på storverket ”Decamerone”. Den handlar om tio personer som under tio dagar berättar en historia var – när de har flytt digerdöden i Florens. Boken innehåller

• oanständigheter
• list (särskilt av de mindre bemedlade)
• maktdiskussioner
• religion
• klassfrågor.

Boken tog fem år att färdigställa (det tror jag det, med fjäderpenna på pergament), och som jag har förstått det försörjde sig Boccaccio på att skriva texter åt de icke skrivkunniga och på att hålla föreläsningar om Dante på universitet. Han blev kompis med Petrarca, och dessa två i sitt mini-kotteri räknas enligt Wikipedia ”som övergångsgestalter från medeltid till renässans”. När Petrarca dog, ärvde Boccaccio femtio floriner – som han ombads använda till att köpa en rejäl, varm morgonrock att ha på vintern.

Som expert på Dante Alighieri, skrev Boccaccio en biografi över sin idol, men fascinerande nog skrev han även en biografi över 106 berömda kvinnor: ”De mulieribus claris”.

Luckan med idrottande landslagsmänniskor på höghöjdsläger hade faktiskt förnamn vars inledande bokstav stämde med namnen på de tio i Decamerone.

Pampinea – Pernilla Wiberg
Fiammetta – Frida Karlsson
Filomena – Frida Hansdotter
Emilia – Ebba Andersson
Lauretta – Lotta Schelin
Neifile – Nilla Fischer
Elissa – Evy Palm
Panfilo – Peter Forsberg
Filostrato – Fredrik Ljungberg
Dioneo – Daniel Ståhl

Avslutningsvis får ni nu en fullständigt absurd trailer till Pier Paolo Pasolinis filmatisering av ”Decamerone” från 1971. Sätt på er hörlurarna, för ingen i er närhet kommer att stå ut med musiken.

På Netflix finns en miniserie från 2024. Den heter visserligen ”The Decameron”, men sedan är likheterna slut. (Jag såg två avsnitt, men mest pga. de roliga kläderna.) Recensionen av Jan Söderqvist i SvD var kul:

I pressmaterialet sägs den vara ”löst inspirerad” av Boccaccio, men jag menar att det där med ”löst” är något av en överdrift. Och möjligen det där med ”inspirerad” också. Vad Jordan har gjort är att hon har lånat en titel, några personnamn och vissa ytliga linjer från en ramhandling. Vilket strängt taget innebär att titeln innebär vilseledande marknadsföring.

Det var det! Boccaccios liv finns sammanfattat via information från böckerna, anteckningar i marginalerna och brev. Han blev aldrig förmögen, och var bitter för det – men hade ändå ett glatt humör. Han var självironisk och ångestfylld på en gång – och mycket noggrann med sitt skrivande. Ja, som en normal författare kanske?

---

Nu ska vi dra tre vinnare! (Det är högst oklart hur många tröjor som Plommonstopet väljer att spotta ur sig. Eller varför) Här kommer de!

Hemul
Maplestream
Hannoia

Välkomna till DRT-facit på annandan! (Någon eller några ska vinna tischor även då.)

---

Här kommer embryos av ledtrådar fyllda poem om Nobellsamlingen!

 

embryo

embryo

embryo hallon hör du mej det undrar jag nu yo

embryo: är du vakren

EMBRYO HALLON

tyskc jag skrivrer

vad skrivrer du nu det undrar jag nu yo

en nobell

aha

jag tänkctre flå nobellpriset det säjer jag nu

yo

vad handelar din nobell om det undrar jag nu yo

om en ugn förvirkad tomtelurare som hetrer embryo okcså har råkt till medellöstiden okcså träffrat barna medellös okcså deras farra okcså morra okcså hästkor okcså en krullig kund

vad händrer med dom det undrar jag nu

dom skrivrer

aha: okcså vad skrivrer dom det undrar jag nu

dom skrivrer om sina flöden okcså nävertyr: allan hamnrar i hamnrar i skumma tomtekvartrer där dom blir jagrade av allan mögliga sorters branditer okcså prirater

hu: hur slutrar det det undrar jag nu

yo

grott okcså väl hemma på julafton med prakcet under julgrannen

aha: okcså vad är det i embryos prakcet det undrar jag nu

yo

en nobellsamling skulle jag gissla men har ingen varning eftrersom det är ju en hermelighet det säjer jag nu

yo

46 kommentarer

Nu kommer facit till lucka 21, som är till brädden fyllt av filmsnuttar. Om ni inte har era hörlurar till hands och någon bredvid er sover: ta fram lurarna nu.

När ni under dagen klurade på lucklösningar (”Gogelidi gogelida”, som Betong-Bess skrev), for jag omkring i bil i fyra timmar och satt sedan på konsert i en kyrka (Juloratoriet), så jag kunde bara hoppas att ni hade det bra. Lite bekymrad var jag allt. Men det löste sig förstås!

Ardy:
– HB finns på riktigt.

Hemul hade helt rätt:
– Skulle ekvationen kunna vara H+S = L+F?

Godiva:
– På tal om det fick jag plötsligt begär att se om min favoritfilm, Much ado about nothing. Såg den flera gånger på bio och sen när jag beställde filmen som dvd kom den med norsk undertext och omslag: ”Stor ståhei for ingenting”.

Nina:
– Min gissning verkar stämma, men nu behöver jag ägna återstoden av dagen åt julstök och sömn.

Johan var jättelistig på samma tema som Hemuls ekvation!
– Jag gillar Hemuls ledtråd och korrekturtecknen i marginalen. Ett annat fint tecken är &.

Det är inte ofta jag hittar nu levande personer att göra en lucka av – och dessutom en levande person som näääästan är i min ålder. Och glad! (Ni som var med från början vet att deckarförfattarinnan CL och musikerförfattaren UL blev sura när jag härmade dem.)

Emma Thompson (f. 1959) är sannerligen ingen novis i filmvärlden … Hon har tagit emot bl.a. två Oscars, tre BAFTA, två Golden Globes och fick 2018 titeln Dame av drottning Elizabeth. Skandalöst nog tog hon emot kraschanen iklädd gympaskor istället för nåt högklackat.

– Men de var ju jättesnofsiga Stella McCartney-dojjor! sa Emma och fnös åt krigsstilsrubrikerna.

Emma har två polare som heter Hugh Laurie (som hon är f.d. flickvän till) och Stephen Fry (som hon för att reta brukade strippa inför). Dessa har förstås varit hemlisbloggare i tidernas begynnelse: Hugh 2008 & Stephen 2013. De tre träffades på Cambridge och hittade på alla möjliga olika föreställningar i gruppen Footlights – och har dessutom umgåtts flitigt under åren. (Hennes examen på universitetet var i engelska, så hon kan säkert korrtecken också.)

Eftersom Emma Thompsons båda föräldrar var skådespelare, var steget inte långt till tiljorna. Men det här med att skriva ett Oscarsvinnande manus av Jane Austens ”Sense and Sensibility” är en annan sak; hon höll dessutom på med manuset i hela fem år. Hela tiden våndades hon, och tvivlade samt led alla helvetes kval. Och så en morgon i mitten av 1990-talet var hela filen på den antika datorn (antik med dagens mått mätt) korrumperad. Det enda som var kvar var … skräp. Jag rekommenderar en titt här nedan, där Stephen Fry konstaterar att HAN borde ha fått den där Oscarn:

(Jag har ställt in starten på rätt ställe, så det är bara två minuter ni behöver titta på. Denna incident kunde ni förresten läsa om redan i Jane Austen-luckan förra året.)

Luckan bestod av ett tackmanus till ett pris eftersom Emma

• tar emot rysligt många priser överallt i hela världen och hela tiden
• håller roliga tacktal
• är den enda person som har vunnit Oscar både som skådespelerska och manusförfattare.

Papperet ligger på småbitar av filmaffischer där Emma Thompson är med. Grunden till tacktalet i luckan är trist, platt, intetsägande och blaha blaha. Anteckningarna, utfallen, kommentarerna och redigeringen är Emmas ord (fast ur min penna). När hon håller tal är hon ironisk, ibland elak (mot vissa makthavare) och ytterst välformulerad. Hon är känd i branschen som den som ändrar mest i manus när hon egentligen bara är anlitad som skådespelerska eftersom hon ställer logiska frågor om repliker, stryker och lägger till.

Här är tacktalet från när hon fick en Golden Globe för filmmanuset, där hon låtsas att hon är Jane Austen – som inte har mycket till övers för Emmas arbete:

Slutet är extra flott:

”I attempted to converse with Mr. Sydney Pollack, but his charms and wisdom are so generally pleasing, that it proved impossible to get within ten feet of him. The room was full of interesting activity until 11 p.m. when it emptied rather suddenly. The lateness of the hour is due, therefore, not to the dance, but to the waiting in a long line for a horseless carriage of unconscionable size. The modern world has clearly done nothing for transport.

P.S. Managed to avoid the hoyden Emily Thompkinson, who has purloined my creation and added things of her own. Nefarious Creature!”

Graham Nortons talkshow är en guldgruva när det gäller att få se celebriteter slappna av och vara roliga. (Till och med Robert de Niro har fnissat i den där röda soffan.) Här ser ni Emma Thompsons ironi och hur hon helt tar udden av (den likaledes roliga) Robbie Williams kommentar om barnafödsel.

Under intervjun kastar Emma sig på golvet, hon erbjuder de andra gästerna bananer och när Robbie Williams berättar att det kändes som om han såg ”my favourite pub burning down” när hans förstfödda gjorde entré, säger Emma lite försiktigt (eftersom de har pratat om plastikkirurgihysterin i Los Angeles):

– Did you… have you rebuilt her…?
– Er… no… we haven’t bothered rebuilding her yet.
– No. You’d better live with the ruins for now.

När vi ändå är inne på Graham Norton, ska ni få se hur samspelta Emma Thomson och en annan Hugh är: Hugh Grant.

Om jag kunde, skulle jag ge mig själv ledigt från alla måsten för att under kanske en månad titta igenom alla filmer som denna min idol har varit med i. Låt se nu. Om jag hoppar över tv-filmer, tv-serier och dokumentärer …

1. The Tall Guy (1989)
2. Henry V (1989)
3. Dead Again (1991)
4. Howards End (1992)
5. Much Ado About Nothing (1993)
6. The Remains of the Day (1993)
7. In the Name of the Father (1993)
8. Junior (1994)
9. Sense and Sensibility (1995) (även manus)
10. Carrington (1995)
11. Jude (1996)
12. The Winter Guest (1997) (även manus)
13. Primary Colors (1998)
14. Love Actually (2003)
15. Harry Potter and the Prisoner of Azkaban (2004)
16. Harry Potter and the Order of the Phoenix (2007)
17. Harry Potter and the Half-Blood Prince (2009)
18. Nanny McPhee (2005) (även manus)
19. Stranger Than Fiction (2006)
20. I Am Legend (2007) (cameo)
21. Brideshead Revisited (2008)
22. An Education (2009)
23. Nanny McPhee and the Big Bang (2010) (även manus)
24. Men in Black 3 (2012)
25. Beautiful Creatures (2013)
26. Saving Mr. Banks (2013)
27. The Love Punch (2013)
28. Effie Gray (2014)
29. A Walk in the Woods (2015)
30. Alone in Berlin (2016)
31. Beauty and the Beast (2017)
32. The Meyerowitz Stories (2017)
33. Late Night (2019)
34. Dolittle (2020)
35. Cruella (2021)
36. Good Luck to You, Leo Grande (2022)
37. What’s Love Got to Do with It? (2022)
38. Matilda the Musical (2022)
39. Next Goal Wins (2023)

Wow. Fly mig en knäoperation eller två med tre månaders sjukskrivning!

Innan vi avslutar ska ni få lite kuriosa om Emmas skådespelande pappa Eric: han översatte det franska manuset och var berättarröst till barnprogrammet ”The Magic Roundabout”!

Nämen hörni, nu ska jag dra en vinnare i det näst sista facitet. Fast först måste embryo få en hederstischa eftersom han jobbar minst lika hårt som jag under ojämna datum i december! Herr Plommonstop! Giv akt! Nu ska vi dra en lapp! (Kuriosa: här kom först en lapp med embryo upp. Det har hänt flera gånger tidigare, men inte när jag precis har gett bort en hederstischa till samma person.) NU! Ingela!

Välkomna till lucka 23 – sista gåtan – i ottan den 23 december! DRT-förklaringen kommer den 26

---

Att embryo i lucka 21 förärade oss med TVÅ poem var fantastiskt! Ettan finns här, och tvåan kan ni läsa här nere! KONFEKTYRFEL I DIN KROMENTAR!!!

 

VEM ÄR DET SOM SKRIKRER DOM DÄR EMBRYOKROMENTARERNA DET UNDRAR JAG NU YO

det är ju jag

OKCSÅ VEM ÄR DU DET UNDRAR JAG NU

jag är benjamins systra det säjer jag nu ser du skärvan i din blåst

OKCSÅ DET ÄR ETT KONFEKTYRFEL I DIN KROMENTAR DET SÄJER JAG NU YO

du behövrer väl inte skrikra jag hade väl lite deleaotur det säjer jag nu

förplåt om jag böjde rösten men hela lottens lukcra verkcar bestrå av korvekturfel det säjer jag nu

det är kanske en lertår det säjer jag nu till dragens gråta

JAG FATTRAR INGERTING JAG GRÅR HEM OKCSÅ TAR EN MUGG GLUGG

ja det är ju fjärdens använd okcså vinterstolstrået: årets kortaste drag det säjer jag nu

yo

27 kommentarer

Haha, vad svår jag gjorde lucka 19! (Nej, jag menar förstås ursäkta och förlåt.) Det var Milou och Maplestreams släktingar samt kompis med kungen, en paj, en linbanegondol och dessutom italienska sånger – och här stod jag och fnissade i ena sekunden och tog mig ångestfyllt åt hjärtat i nästa.

Förutom att Fredrik I skrev detta …
– Idag tror jag faktiskt att jag vet vem HB är. Hen tillhör inte någon amerikansk urbefolkning, om nu någon trodde det.

… var det Ardy som först hasplade ur sig ett konkret ledtrådspaket:
– Sångare, dansare, musikalartist, poet, medborgarrättskämpe och bordellmamma. Mest känd som författare?

Pysseliten var först ute och reste i Italien, men kunnig som hon är i det tyska språket kom hon på:
– Namnet kan ju också kopplas till fiske – på tyska.

Nina:
– Hon är inte en piraya, men delar namn med en.
[Länk från mig.]

Maplestream på slutet:
– Kände kungen, X:et, presidenter och hade Rötter.

Sorry, alla som famlade efter Linus på linjen och andra hemlisbloggare som ligger nära till hands för att jag ofta väljer mina favoriter. (Hemlis: många av mina bloggkompisar tipsar mig sedan 20 år om författare som skulle kunna passa i en eventuell lucka. ”Intressant”, svarar jag och lägger denna person – den litterära alltså – i karantän i minst elva år.)

Hemlisbloggaren i lucka 19 var Maya Angelou (1928–2014), och precis som Ardy ju skrev en himla massa annat än just författare. Men som vanligt ska jag försöka hålla mig till en någorlunda kronologisk tråd här.

Maya föddes som Marguerite Annie Johnson, och barndomen är enligt alla källor och självbiografier fullkomligt idiotiskt proppfull av flyttar, uppbrott, avsked och övergrepp. Jag ska nu försöka sammanfatta idiotin som den presenteras i officiella källor. Håll i er, för nu blir det åka av.

Mamma och pappa Johnson hette Vivien (sjuksköterska och spelkortsutdelare på kasinon) respektive Bailey (dörrvakt och ”navy dietitian” [legitimerad marindietist, vad i helskotta det kan vara]) och de var alls inte kompatibla, men fick – som brukligt är – ändå barn. TVÅ barn.

Under Mayas tre första år bodde den lilla familjen hemma hos morföräldrarna (som var okej, tror jag) i Missouri. Men sedan blev föräldrarna ovänner, varefter pappan skickade Maya och den ett år äldre brodern per tåg (ensamma, utan vuxna) till farföräldrarna i Arkansas.
Även om det finns bra mycket mer att berätta om Maya Angelou i detta facit, kan jag inte släppa detta med tågresan. Den beskrivs i självbiografin ”I Know Why the Caged Bird Sings” – och tack och lov fick hon och hennes bror förmodligen hjälp av någon i tågpersonalen. Dessutom hade de ju jättefina adresslappar fastsatta på kläderna, så det var ju klart att de kom fram …

Men alltså. Baaarnen!

Det här var förstås inte helt ovanligt under den stora depressionen under decenniet efter 1929, när familjer splittrades pga. ekonomiska svårigheter: barnen skickades helt enkelt iväg – på tåg, buss eller med kärror och lastbilar – till släktingar eller vänner som skulle kunna ta hand om dem bättre än föräldrarna.

(Och här går vi omkring nästan 100 år senare och är bekymrade över vilken negativ påverkan ett eventuellt luciatåg kan ha på ett förskolebarn.)

Maya Angelou nämner tyvärr inte hur lång tid resan kan ha tagit. Själv blev jag skickad med Norrlandståget från Luleå till min moster Kickan i Stockholm redan 1975, när jag var 11 år. Jag åkte liggvagn med främmande tanter och farbröder och resan tog drygt 17 timmar – men jag hade ingen som helst aning om att jag var ute på farligheter enligt dagens mått mätt. Om jag nu letar på internätet precis som att ni i kommentatorsbåset googlar er blå, finner jag att mellan St. Louis (Missouri) och Stamps (Arkansas) är det ca 900 km med dagens bilvägar. AHA! Det är ungefär som sträckan mellan Luleå och Stockholm! Jag är Maya Angelou!

I 1930-talets USA gick tågen långsammare än moderna snabbtåg (i den mån USA idag har tåglinjer, harrrkl), och en sån resa tog förmodligen en hel dag eller mer – kanske ett dygn beroende på antalet stopp och byten. Och där sitter två barn, 3 respektive 4 år och är på väg till farföräldrarna som de inte ens känner.

(Här tog jag en paus och gick ner i källaren för att slå på en boxningssäck ett tag.)

Väl hos farföräldrarna gick det bra i fyra år, kanske eftersom farmodern hade gott om pengar; hon drev en butik med exakt sådana produkter som alla människor var beroende av trots depressionen. Men så kom den förnicklade pappan helt utan förvarning och flyttade tillbaka barnen till modern, som då hade en pojkvän vid namn Freeman. Han våldtog den då åttaåriga Maya, som hade mod nog att berätta vad som hade hänt. Freeman fängslades i en hel dag, släpptes fri och blev sedan under inte särskilt mystiska omständigheter mördad.

Då slutade Maya helt att prata. I hennes värld berodde mordet på att hon hade skvallrat. Det enda sättet att förhindra att det skulle ske igen, var att hon helt enkelt bara var tyst.

”I thought, my voice killed him; I killed that man, because I told his name. And then I thought I would never speak again, because my voice would kill anyone.”

Då placerades de två barnen hos mormodern igen och Maya levde sitt liv i tysthet under fem år, när hon bara läste, läste, läste och läste. En lärare övertygade henne om att hon för att förstå poesi faktiskt måste läsa texterna högt, och vips, pratade den då tonåriga Maya Angelou igen. När hon var 15 år flyttades hon och brodern hem till modern än en gång – och som 16-åring började hon extrajobba som spårvagnskonduktör i Los Angeles. (”De hade så fina uniformer och jag gillade väskan där man stoppar in pengarna.”) Tre veckor efter att hon gick ut high school, födde hon Clive, sitt enda barn.

Efter alla dessa rader i dagens facit skulle man ju kunna tänka sig att jag har tröttnat på att skriva – men det är ju nu Maya Angelous liv börjar ordna upp sig. När hon var 23 gifte hon sig med en grekisk sjöman-elektriker-musiker, och tillsammans försörjde de sig nästan som dansare. Men både äktenskapet och dansuppdragen kraschade, varefter Marguerite Annie Johnson bytte namn till Maya Angelou – och började intressera sig för teater och medborgarrättsrörelsen. (Sonen, som bytte namn till Guy, råkade samtidigt ut för en allvarlig bilolycka och höll på att stryka med, men repade sig och blev poet, författare, samhällsaktivist, fick barn och barnbarn samt dog 2022.)

Efter åren som dansös, skådespelerska, journalist och medborgarrättskämpe med Malcolm X och Martin Luther King (ledtråd: ”kungen”), började hon skriva på allvar och gjorde 1969 megasuccé med den självbiografiska debutboken ”I Know Why the Caged Bird Sings”.

(Stycket ovan är en extremt förkortad version av allt som hände under 1960-talet när ju både Malcolm X och Martin Luther King mördades och Maya gick från klarhet till klarhet vad gäller konstnärlig talang och intelligens. Och inte nog med detta: nu ska jag förkorta hennes historia ännu mer, för ett facit kan inte bli hur långt som helst.)

Maya Angelou gav ut sju självbiografiska böcker, som vissa kritiker surmagat påstår inte är helt sanningsenliga (precis som när Jan Guillous mamma blev arg för att romanen ”Ondskan” innehöll hittepå), och här har ni dem … så att ni kanske kan känna igen några av ledtrådarna i den påhittade läkarjournalen i lucka 19:

• I Know Why the Caged Bird Sings (1969): till 1944
• Gather Together in My Name (1974): 1944–48
• Singin’ and Swingin’ and Gettin’ Merry Like Christmas (1976): 1949–55
• The Heart of a Woman (1981): 1957–62
• All God’s Children Need Traveling Shoes (1986): 1962–65
• A Song Flung Up to Heaven (2002): 1965–68
• Mom & Me & Mom (2013)

Maya Angelou blev hedersdoktor på 30–50 (källorna är inte överens) universitet runt om i världen, och åkte ända tills hon dog omkring och höll föreläsningar överallt. Om jag föreläser mer än tio dagar på en månad, är jag halvdöd … så jag förstår inte hur hon bar sig åt. (Men nu slog det mig att hon kanske inte körde heldagsföreläsningar. Ah, så måste det ju vara.)

På baksidan av USAs quarter (en kvarts dollar) kan man sedan 2022 se detta!

Så hur är det att läsa Maya Angelou? Poesin har jag inte lyckats få tag på, som e-bok i Biblio finns ingenting och i Eskilstuna finns ett fåtal översättningar som det är kö på … så jag vet inte! Om någon av er andra har läst henne – berätta!

---

Tischadags! Plommonstopet drar en vinnare i … Eva-L! Och en till! Magganini!

Välkomna till lucka 21 – näst sista gåtan – i ottan den 21 december …

---

Oj, här kommer minsann embryo och talar om en tischa!

 

vilkcen snygg tetröja farran det säjer jag nu yo

takc jag vann den på lottenri

nä nu hittrar du på igen farran

nej jag var på julmarkcnad okcså köpte hela luciatråget fullt av lottrer: en hel julklappsskräkc full det säjer jag nu

yo

okcså nu har jag skraprat en melon tristlottrer

yo

okcså högsta vintern var en sådan här tetröja det säjer jag nu: blinkrande renar okcså tomtrar som nissrar bullerklang bullerklang

yo

den klär dej farran: blir perfekct på julbrasmorgonen

takc takc men jag tänkcte klä julgrannen i den

det blir en rikctigt gran jultröja det det säjer jag nu

kommer stå grön okcså gran i struvan

yo

---

Så … för att avsluta detta facit som är längre och bredare än en 1970-talsslips, kommer här en bild på det som alla tischavinnare får hemskickat om de mejlar mig adress och storlek!

 

25 kommentarer

Vad bra det gick i lucka 17! Det glädjer mig att Jossilurens-kommentatösen är tillbaka med sina mycket välkomponerade kommentarer som alltid avslutas med en välgrundad gissning. Tyvärr var det ju alldeles för enkelt, för ni såg glasklart genom mina formuleringar om fem böcker som letar efter en filmregissör.

Ninja i Klockrike är lite chockad:
– Asså, kan det ens vara så att jag får en liten, liten vibrafån idag. Det har aldrig hänt förut.

Och hakke var förvånad:
– Oj, jag tog det på första genomläsningen, utan att ha grubblat mig sömnlös eller läst båsets hjälpsamma lettrådar. Det har aldrig någonsin hänt förut, på heder och samvete. Ska jag nu behöva ägna dagen åt mitt vanliga jobb?

Hemul var också lite sömnlös:
– Sådär ja, en ny aktuell lucka. Bra att ha något att fundera på när man har svårt att sova.

PK likaså:
– Jag tror att jag anar något i fjärran. Men jag är för trött för att orka tänka idag. Sov dåligt. Men jag anar att något som inte är på riktigt, en berömd bluff?

(pigga?) kristina:
– HB är till Kungen som Jackson är till JRR.

Men den som fick mig att skratta högt var Christer, the Long Distance Personal Trainer:
– n

Lucka 17 innehöll text med ledtrådar som skulle leda er till en filmgigant: Rob Reiner (1947–2025), och tyvärr väldigt aktuell just denna vecka. Hans pappa var den superkända komikern Carl Reiner och mamman var hyllade skådespelerskan Estelle Lebost. Jag funderar på om lille Robert och syskonen Annie och Lucas liksom andra kändisbarn blev helt rubbade i Hollywoodmiljön – men för Rob Reiner eller t.ex. Ben Stiller verkar det ha gått alldeles utmärkt. (Robert Downey Junior hade det som bekant tufft.) Nepotism eller ej – skådespelarbarn blir ofta skådespelare.

Och nu kommer jag och min förbaskade avundsjuka in i bilden. När jag som litet barn umgicks med pappas kemistkolleger ”Vita Klister” (Christer i vit labbrock) och ”Klasse Plåtvante” (som hette Stålhandske egentligen) fanns ingen som helst längtan till en kemistkarriär; jag ville bara bli världsberömd skådespelerska. Min vilja räckte inte, för jag kom inte in på Dramatens scenskola och så var det inte mer med det eftersom ingen sa ”häng med på den här filminspelningen vetja”. Nää, ja ä inte bitter.

Under hela 1970-talet spelade Rob Reiner rollkaraktären ”Meathead” Stivic i tv-serien ”All in the Family”, som jag verkligen aldrig har sett en enda minut av. Men jag har hittat ett klipp som vi alla kan se för vår bildnings skull. (Publiken skrattar hysteriskt åt egentligen ingenting.) Tydligen var Rob Reiner utmärkt som skådespelare och tilldelades två Emmysar för rollen.

Så kom då karriärsteget som han blev mer känd för; under hela 1980-talet regisserade han utmärkta filmer som har satt ribban för vad jag upplever vara en bra film. Först kom ”This is Spinal Tap” (1984), som är en mockumentär och faktiskt oerhört rolig. (Och som har fått en uppföljare i år.) Sedan regisserade han de fem filmerna som figurerade i Julkalenderns sjuttonde lucka.

1986: Stand by Me, baserad på Stephen Kings novell ”The Body”.

1987: The Princess Bride, en fantasifilm med manus av William Goldman (som jag till min stora förvåning inte har sett).

1989: When Harry met Sally… klassiker med manus av Nora Ephron (där det är Robs mamma Estelle som har den famösa repliken ”I’ll have what she’s having”).

1990: Misery, skräckis baserad på Stephen Kings roman med manus av William Goldman (och Stephen Kings skrivmaskin hade verkligen ett ickefungerande N).

1992: A Few Good Men med manus av en annan favorit: Aaron Sorkin.

Förutom att Rob Reiner regisserade flera andra välkända filmer, tog han sig an många småroller (i Sleepless in Seattle t.ex.), producerade tv-serier (Seinfeld), deltog i politiska debatter, gjorde dokumentärer om samhällsfrågor och donerade miljarders miljoner till välgörande ändamål. Om man bryter benet eller drar sig undan offentligheten pga. en misslyckad frisyr eller kanske drabbas av böldpest – eller bara har massa tid över – kan man hänga på Youtube och se otalet klipp med Rob Reiner, som enligt alla inom filmindustrin var en hedersknyffel med gigantiskt socialt umgänge. Och så är han väldigt kritisk till Trumpen som president.

I söndags hittades Rob Reiner och hans fru Michele knivmördade i sitt hus i Los Angeles. Misstänkt för mordet är tragiskt nog deras son, som under åren har haft grava missbruksproblem. Nyheten om mordet fick Trumpen att på sociala medier fara ut med det värsta påhoppet på länge, skrivet i tredje person:

Ja, som ni ser: 42 000 personer gillade detta. Rysligt. När Trumpen på en presskonferens fick frågan hur han hade mage att skriva ovanstående svarade han:

– Nämen asså Rob Reiner blev på slutet helt galen, drabbad av ”Trump Derangement Syndrome”. Så nä, jag var inte på något sätt ett fan. Jag tyckte att han var väldigt dålig för vårt land.

Gulp.

Nu anar jag att ni vill se (om) några Reiner-filmer, så jag har tillverkat en tabell med hjälpande information om hur ni kan gå tillväga.

På Cineasterna (där allt som krävs är ett bibliotekslånekort) finns två filmer: ”LBJ” och ”The Truth Matters”. Utan någon tillgänglig streamingtjänst kan ni alla till den 4 januari 2026 i alla fall kasta er till SVTplay och kolla på ”När Harry mötte Sally …”. (Den där ellipsligaturen på slutet av titeln irriterar mig. Vad fyller de tre punkterna för funktion annat än att krångla till? Med detta sagt gillar jag ju ellipsligaturer väldeliga – men inte där.)

---

Film	Gratis om man  abonnerar	Kan hyras för ca 40 kr
This is Spinal Tap	Näe.	Apple TV, Viaplay, SF Anytime, Amazon Video, Youtube
Stand by Me	Näpp.	Blockbuster, Amazon Video, Rakuten TV, Viaplay, SF Anytime
Bleka dödens minut (The Princess Bride)	Amazon Channels	Blockbuster, Apple TV, Rakuten TV, Amazon Video, SF Anytime, Youtube
När Harry träffade Sally … (When Harry Met Sally…)	Tele2 Play, MGM Amazon Channel, SVTplay	Blockbuster, Apple TV, Amazon Video, SF Anytime
Lida (Misery)	MGM Amazon Channel	Apple TV, Amazon Video, SF Anytime, Youtube
På heder och samvete (A Few Good Men)	Viaplay, Tele2 Play	Amazon Video, Apple TV, Rakuten TV, Blockbuster, Viaplay, SF Anytime, Youtube

---

Nu ska vi dra en vinnare, och idag blir det minsann tre … bestämde jag mig plötsligt för. Prassel, razzel, trassel,

Dammråttan, AiP och Kråkan!

Välkomna till lucka 19 – nästa gåta – i ottan den 19 december!

---

Dagens embryo (tack tack tack) har alldeles väldigt speciella pepparkaksgubbar!

 

26 kommentarer

Hur ska man kunna se en deckarförfattare mitt i en förvanskad bibeltext, tänkte jag. Och såg lettrådarna ramla in och snöras ihop samt bilda ett snillrikt HB-nät.

Pysseliten får inleda facit med sin kommentar om geografi eftersom jag ju var en erkänt duktig geografiredaktör på NE och ju har skrivit helt bortitok:
– Men hörrni, till och med en dysdirektiker som jag reagerar på resan NER till Nederländerna från London. Landet ligger ju slightly norrut.

Jag skulle kunna hitta på att jag med NER menar meter över havet eftersom Nederländerna ligger på en absurt låg nivå. Men nej. Min dammiga geografihjärna hade placerat Storbritannien på en annan breddgrad!

AiP var rolig:
– Periodiska systemet förstår jag mig inte på så jag vill hellre ha ett annat.

Kaffeflickan hade liksom HB en favoritlärare:
– Jag hade en gång en favoritlärare som inspirerade mig till att söka en ingenjörsutbildning. Inte hjälpte väl det när jag nu försöker traggla mig igenom periodiska systemet. Bortsett från det där med ädelt, förstås.

Leda ledtrådade bra i den sena kvällen:
– Så här dags kan det avslöjas: detta dystra drama får en ståtlig final, när vår strävsamma HB i sista akten valsar ut hand i hand med Jane Austen! I tre delar!

Kråkan har nog ingen ledtråd här, men det lät så trevligt!
– Bekvämt bakåtlutad på läktaren i en sky av saffran somnar jag i kväll. Det är bättre än diket. Jag hör svaga snusningar och lite snark från flera håll.

Här har vi Hemlisbloggaren i lucka 15! Eller i sitt arbetsrum kanske.

Phyllis Dorothy [P.D.] James (1920–2014), eller Baroness James of Holland Park, blev allmänt känd när hennes deckare om poeten Adam Dalgliesh (namngiven efter en favoritlärare) slog igenom någon gång på 1960-talet; som tv-deckare sändes just dessa en masse på 1980-talet. Då varken läste jag Dalgliesh eller kollade på honom på tv eftersom jag var ute och rullade hatt och körde på tentor mest hela tiden.

P.D.:s barndom med två yngre syskon var erbarmlig och präglades av att modern hade dåliga nerver (som det hette), och togs in på mentalsjukhus ungefär 1935. För att familjen inte skulle duka under eller splittras, hoppade P.D. av skolan när hon var 16 år och jobbade liksom sin far på det brittiska skatteverket och därmed bidra till familjens försörjning. Pappan, den buffeln, ansåg för övrigt att kvinnor inte hade på högre lärosäten att göra.

Hon jobbade, jobbade och jobbade och utbildade sig samtidigt till sjuksköterska så att hon kunde göra en insats under andra världskriget. I samband med detta, träffade hon sin blivande man – läkaren Connor White – som efter kriget fick svåra psykiska problem och dog 1964. Phyllis Dorothy lämnades då ensam med två döttrar – men hon visste ju sedan 16-årsåldern hur man försörjer sig bäst.

Det konstiga i mina ögon är att P.D. James debuterade redan 1962, när hon borde ha varit fullt upptagen med att klippa navelsträngar: de två döttrarna var då 20 respektive 18 år, och dessutom måste hon på något sätt ha tagit hand om sin sjuke make, som var inlagd på institution – varifrån han flertalet gånger rymde. Men så hittade jag anledningen till att hon på något sätt lyckades skapa enorma textmassor, debutera, bli berömd och ta emot priser mitt i bedrövelserna: det var ju makens föräldrar som tog hand om döttrarna!

När hon började skriva (kl. 05 varje morgon) i mitten av 1950-talet använde hon sig av de miljöer som hon kände så väl för att hon hade jobbat med

• tramsig byråkrati i största allmänhet
• problem vid NHS
• intriger på skatteverket
• brottsbekämpning vid Storbritanniens inrikesministerium.

Inte förrän hon var 59 år pensionerade hon sig från kontorsjobben för att bara skriva hela dagarna och dessutom njuta av att Dalgliesh blev en sådan megahit.

Romanen ”The Children of Men” (1992) som äger rum i en dystopisk värld år 2021, filmatiserades 2006 (utspelas 2027) och är ytterst sevärd. (Children of Men på imdb.) Huvudrollen spelas av Clive Owen, som faktiskt är lång, mörk och snygg.

Förutom deckar-Dalgliesh har P.D. skrivit ett par mysterieböcker med huvudpersonen Cordelia Grey och en pastisch på Jane Austen: ”Death Comes to Pemberley”. (Låter ju lite Julkalendrigt.) Den sistnämnda blev en tv-serie som jag gärna skulle se, men inte har lyckats nosa fram trots att det finns en miljard streamingtjänster.

Här finns en trevlig dödsruna som innehåller mer information om hur otroligt aktiv P.D. James var ända tills hon dog. Själv orkar jag varken debattera, engagera mig inom politik eller verka för fred och rättvisa i världen eftersom jag är strängt upptagen med att spela basket och göra Julkalendrar.

---

Nu ska vi dra en vinnare! Och eftersom tischorna verkligen finns i verkligheten, kommer ni att få dem hemskickade före jul, så det så. (Bild på underverket kommer endera dan.)

Två lappar ur Plommonstopet får det bli denna kväll!
Ettan kommer …. Kaj!  Tvåan kommer … Pysseliten! Häpp!

Välkomna till lucka 17 – nästa gåta – i ottan den 17 december!

---

Idag hade jag TVÅ embryoalster att låta er njuta av här under strecket, men eftersom jag plötsligt hörde Roger Moore prata i slutet, måste det bli den här!

grodnatt farran

vi var visst ute okcså gykclade igen embryo

ja helt omöglig lukcra det säjer jag nu

yo

lika bra att sovra på saken

yo

mitt namn är blund john blund det säjer jag nu

yo

39 kommentarer

Oj vad mycket ansjovis det var i kommentatorsbåset till lucka 13! Jag var så många gånger på väg att be om exakta recept på än det ena, än det andra.

Bröd!

Jansson!

Julkaka!

Många hängde på HB:s namn och kallade gåtan marig, andra antydde att badkar hade en stor del i livet. Ingen nämnde Jean-Paul Belmondo, Jean-Paul Gaultier, Jean Paul Getty eller ens Jean-Paul Sartre, som jag hade sparat för att kunna ledtråda med bortåt midnatt.

Hemul var i alla först med en ledtråd:
– Ska det behöva vara så här svårt på själva Luciadagen? En sån mardröm!

Niklas:
– Den här dagen har varit ett Maraton. Jag sätter mig lite i skymundan och knaprar på en ansjovis.

Kerstin:
– Jag önskar att jag hade ett badkar. Inte för att jag behöver direkt, men tänk att bli genomvarm i juletid! I julitid badar jag hellre i sjön däremot, det känns säkrare.

Ökenråttan:
– Medan jag blötlade sysslade Lille maken med dagens middag: Gratin Parmentier. Baronen Parmentier levde när det som refereras till i luckan hände. Vilket sammanträffande va?

Helena:
– En av de bästa sakerna med december är att man lär sig nya, oväntade saker från Lottens mariga luckor. I dag har jag lärt mig att man kan bada i havregrynsgröt. Men enligt framgooglade diagnosspekulationer hade nog dagens HB haft bättre effekt av en strikt glutenfri diet, och i så fall kanske sluppit bli mördad.

Kråkan var fyndig:
– På den tiden dog de till höger och vänster.
– På vilket sätt?
– Det var hugget som stucket.

Den arge döde i lucka 13 var Jean-Paul Marat (1743–93), som många blott känner som ”den där som dog i badkaret” – men att han var illa omtyckt och att knivmördaren var en minst lika arg kvinna, är mindre känt.

J-P – som jag egentligen skulle vilja kalla honom eftersom mitt tangentbord inte är byggt för att ”Jean-Paul Marat” ska kunna knattras fram med lätthet – studerade medicin, naturvetenskap och filosofi, vilket vi väl alla borde göra egentligen. Han pluggade, reste runt i Europa, publicerade artiklar om allt mellan elektricitet och filosofi, jobbade som läkare i London och vid hovet i Paris, blev kompis med den blivande Karl X och skaffade sig under denna tid förmodligen massa kontakter och inside information som drev honom mot radikalism och politiska pamfletter – och en sjujävla ilska mot privilegiesamhället, adeln och rättssystemet.

Gott så. Jag är förespråkare både av ilska och kritik samt pamfletter och i synnerhet retorik. Men under franska revolutionen 1789 blev Jean-Paul Marat bara argare och argare och fick fritt spelrum i sin egen publikation – den extremt radikala tidningen L’Ami du peuple (’Folkets vän’).

Till skillnad från lucktexten, där han ju mest var arg för att han var död, skrev Marat i tidningen med en ilska som tyvärr känns obehagligt modern. (Jag har dock bara läst översättningar pga. fransk fnuttfobi.) Han misstrodde kompromisser, föraktade försiktighet och var fullkomligt övertygad om att fem–sexhundra halshuggna fiender inom aristokratin skulle rädda revolutionen och förhindra ett mycket större blodbad. Naturligtvis blev han hatad och hotad till livet och till och med efterlyst, och tvingades därmed att dra sig undan offentligheten och gömma sig här och där.

Så var gömde han sig då? Ja, han gjorde helt enkelt som Bruce Willis hade gjort i sin glans dagar; han hoppade ner i kloakerna och vadade bokstavligt talat under lång tid genom skit.

Förmodligen var det därför han blev så sjuk och fick eksem över hela kroppen. För att lindra smärtan och klådan av de stora, läbbiga blåsorna, arbetade han precis som Winston Churchill i badkaret. I äldre medicinsk litteratur har man föreslagit att det var skabb, syfilis eller atopisk dermatit som han led av. Men det tror man inte numera för – och håll i er nu! – forskare har gjort en analys av en bloddroppe på papperet som Jean-Paul Marat höll i när han blev mördad i badkaret!

Analysen av den lilla bloddroppen gav vid handen att det skulle kunna vara en kombination av

1. seborroisk dermatit – kronisk hudinflammation med fjällning, klåda och allmän irritation.
2. sekundär bakterieinfektion – stafylokocker.

Dagens forskare är inte helt övertygade om att det var kloakvattnet som var orsaken, men jag tycker faktiskt att det passar bra i historien om Marat. (Och jag hade uppskattat blåsor, blemmor och sånt på målningen.)

Och vad vet vi då om mördaren? Jo, Charlotte Corday (1768–93) hade i klostermiljö läst böcker om antikens hjältar, om och av Rosseau – och senare revolutionära texter som fick henne att inse att Marat var ansvarig för allt våld i Frankrike. Därför (sa hon), offrade hon sig och röjde undan Marat för att rädda hundra tusen människor från en säker död eftersom han inte verkade kunna ”stoppas på juridiska grunder”. (Känns lite nutidsbekant.) Hon erkände snabbt och upprepade under rättegången: ”J’ai tué un homme pour en sauver cent mille.” (Måtte alla fnuttar sitta rätt nu.)

Blott fyra dagar efter mordet avrättades Charlotte Corday i giljotinen. Som exempel i etiska frågor brukar hennes namn dyka upp när det handlar om ”legitimt politiskt våld”. (Suck.)

Men vad står det egentligen på papperen i målningen? Ah, så intressant! Här har målaren (eller kanske hans uppdragsgivare) passat på att föra fram sitt eget politiska budskap.

Jag är verkligen inte först med att vara nyfiken; det finns många, många tolkningar. Konsthistorikerna är helt överens om att lappen i Marats hand kommer från Charlotte Corday – där drog hon i verkligheten till med en lögn för att få audiens hos Marat. Det transkriberas:

”Il suffit que je sois bien malheureuse pour avoir droit à votre bienveillance.”
– Charlotte Corday

Ungefär: ’Det räcker att jag är mycket olycklig för att ha rätt till er välvilja.’ Det ska tolkas som att hon framställde sig själv som oskyldig, bedjande om hjälp, medan Marat var hygglig som släppte in henne.

Den andra, mindre lappen ska se ut som att den är skriven av Jean-Paul Marat själv. Den antyder att han är en välgörare som helt oskyldig har bragts om livet. En martyr, helt enkelt.

Marat ger alltså enligt målningen pengar till en fattig änka:

Donnez cet assignat à cette mère de cinq enfants dont le mari est mort pour la patrie.

Ungefär: ’Ge denna sedel till denna mor med fem barn, vars make har dött för fosterlandet.’

Och hur såg karln ut när han levde?

---

Nu har ni lärt er tillräckligt om denne fransos, så då ska vi dra vidare – mot en vinnare!

Eftersom tischorna är på ingång kan jag nästan lova att de postas på måndag och kommer fram … när Postnord finner det lämpligt. Jag drar två! Oj, de ser nästan nystrukna ut:
Frida & Marianne! 

Välkomna till lucka 15 – nästa gåta – i ottan den 15 december!

---

Harrrkl. Jag kan inte låta bli. Jag bara måste dra upp embryo. Igen! Om inte annat så för svampyrerna!

 

har du varit nere i skällaren embryo okcså hämtrat julmusten det undrar jag nu yo

nej jag törst inte: det bror svampyrer där nere i mörkcret okcså frukcten det säjer jag nu

yo

har du varit uppe på vinden embryo okcså hämtrat luciatråget det undrar jag nu

yo

nej jag vägrar jag vågrar inte det bror sladdermöss okcså skriftspindlar däruppe det säjer jag nu

yo

har du varit ute i vitshusboden embryo okcså hämtrat julkrubbet det undrar jag nu

yo

ja men allt jag hittrade var skämt det säjer jag nu

yo

då får du grå över till julgrannen okcså lånra en luciakrona eller två så vi kan köpra lite glugg eftrersom dom tre grise männen okcså pepparkakegrubblarna okcså lussekrattorna kommrer okcså spritter i vår vinterfnatt det säjer jag nu

yo

 

35 kommentarer

Idag är det den 12/12, och vi har kommit halvvägs i Julkalendern.

I kommentatorsbåset råkade jag nämna att jag är barnsligt förtjust i anekdoter om hur vi vanliga människor ibland stöter på kända personer, så nu vet vi att Lasse Lönndahls bror, Bj*rn Sk*fs, T*mmy K*örberg, Carl-Gustaf L*ndstedt, prinsessan Christina, hela det underbara 1974-fotbollslandslaget med Ralf Edstöm och Bosse Larsson, Mästarnas mästare-deltagare, Lorry-skådespelare, en Skarsgård, Elisabet Höglund (journalist-cyklist), Per Ge*sl*, Sune Mangs, Ivar Lo-Johansson, Per Oscarsson, Mikael Wiehe, Göran Persson, kungen, Lennart Hyland och kanske en president samt Dalai Lama kan vara stolta över att de har träffat folk som hänger här i Julkalendern.

Och allt detta bara för att Karin skrev:

– I never met Lassie, but I did meet Haile Selassie.

Men vi hade väl några ledtrådar att ta tag i också?

PK-klassikern:
– Jag gissar på samma som Översättarhelena.

Hemul:
– Idag har jag irrat runt rejält, men nu tror jag att hästarna, sjuttiotalspåsken, nobelpriset och diverse annat äntligen har fallit på plats. Änglabröd, låter inte det gott?

Nina:
– Nobelfesten igår var spektakulär. Jag undrar om Elisabeth Svantessons makalösa klänning var en hommage à Sara Danius? Samma färger som hennes mest berömda klänning. Personligen tycker jag att den från 2016 var vackrare.

Leda (med av mig instoppad länk):
– […] Och en packlista som HB ritat som lämplig för hotellvistelse: 2 par jeans, 7 t-shirts, lika många strumpor, en vit och två rutiga skjortor, allt lagom att tvätta upp i tvättstället och hänga på tork i fönsterkarmen.

---

Hemlisbloggaren i lucka 11 är varken en litterär gigant eller en hyllad Nobelpristagare …. men ändå lite grann av både det ena och andra.

Patti Smith (f. 1946) är en punkpoetikon, som jag hela tiden blandar ihop med folk- och protestmusikerna

• Joan Baez (f. 1941)
• Joni Mitchell (f. 1943).

Trots att de tre varken liknar varandra till personlighet, utseende eller röst, måste jag tänka efter rejält för att hamna rätt.

Bara för att jag skrev föregående meningar och korta punk(t)lista, irrade jag på Julkalendermanér totalt bort mig i videosnuttar, svartvita foton, tidslinjer, LP-plattor och väldigt, väldigt många paralleller till politiska protester nu och då. Joan Baez har uppträtt med de andra två, men inte samtidigt. Och därför får ni dessa sex klargörande bilder!

Glasklart!

Här är förresten en skärmbild från när Patti Smith och Joan Baez uppträdde tillsammans i Stockholm 2016.

Flera gånger tidigare har jag avundsjukt konstaterat att man i kreativa kretsar söker sig till varandra, umgås intensivt och sporras av varandras framgångar. Utan att ens tänka på att bjuda in mig till sina kotterier. Fnysande kan jag blänga på gäng som

• Brat Pack (Emilio Estevez, Rob Lowe, Demi Moore, Molly Ringwald, Ally Sheedy)
• Bloomsbury-gruppen (Virginia Woolf, E.M. Forster, John Maynard Keynes, Vanessa Bell, Lytton Strachey)
• de som gick på café i Paris samtidigt (Ernest Hemingway, F. Scott Fitzgerald, Gertrude Stein, Ezra Pound)
• massa mingel i Lund (Hjalmar Gullberg, Vilhelm Ekelund, Anders Österling)
• hela Ingmar Bergmans stall
• alla som träffades på tv-kanalen ZTV och liksom hette Haag eller Luuk.

I Patti Smiths entourage fanns inledningsvis absolut ingen alls. (Det blev bättre med tiden.) Hon var blyg och sjuklig under hela den erbarmliga barndomen, men kom när hon var tolv år på att hon ville bli poet. Och musiker. Och skådespelare – men hon hade kanske inte tillräckligt fina tänder. (Att hon i kalenderluckan pratade om att ämliga, hemmaliggande barn får tid att läsa, dagdrömma och fantisera är något hon återkommer till i flera intervjuer. Precis som att dagens ungdomar bör ha god munhygien.)

Patti blev i tonåren liksom sin far (som nyligen visade sig inte vara hennes biologiska pappa) fabriksarbetare, men poesin drog henne mot musiken och Paris, och vidare till N.Y och till pojkvännen Sam Shepard samt teaterscenen – och så träffade hon den stora kärleken i form av fotografen Robert Mapplethorpe (1946–89). Att Jimi Hendrix, Janis Joplin och Jim Morrison dog under tio månader 1970–71 tog dem (och alla andra) hårt, och kristerapin tog sig musikaliska och poetiska former. Smith och Mapplethorpe fortsatte att umgås intensivt även sedan de hade gjort slut, och det är han som har gjort det väldigt kända omslaget till hennes debutplatta ”Horses”. (Som jag inte kan visa upp här pga. strikta bildrättighetsregler. Vilket irriterar mig mer än skoskav.)

Kanske är den här låten av Bruce Springsteen bekant?

Under fem år levererade Patti Smith med olika musikkonstellationer fyra plattor, hon turnerade, hon engagerade sig politiskt och var egentligen överallt hela tiden. Och så 1980, PLOFF, gifte hon sig med en ny stor kärlek (musikern Fred Smith, jättepraktiskt så slapp hon fundera på att byta efternamn), fick två barn och försvann helt från offentligheten. På Wikipedia finns en tidslinje, som även om man inte är ett dugg intresserad av innehållet måste upplevas så innerligt vacker i sin tydlighet.

Varför hon gav ut en platta just 1988 beror på att maken övertalade henne. Hon skrev i memoarerna:

Fred really pushed me. He wanted me to sing again. He said: ”People need to hear your voice again.”

Men hon tänkte ”hellre är jag en fantastisk mamma än en medioker artist” (hennes ord), och gick i ide igen. (Men att vara mamma är sannerligen inte att gå i ide.) Att hon kom tillbaka med besked 1996 berodde på att både hennes man och bror 1994 dog hastigt – helt oväntat – och kreativiteten ju behövde pysa ut någonstans.

I DN skrev Henriette Zorn 1999 så här om Patti Smiths 1970-tal:

”När kvinnliga rocksångare skulle vara blonda, glamorösa och sexiga på ett traditionellt sätt var Patti Smith androgyn, tufft frispråkig och beläst. En osannolikt tunn 30-åring som spottade ut rå poesi till tunga elgitarriff och som snabbt utvecklades till ett slags kvinnlig rockschaman som integrerade hymnens sakrala uttryck med rock’n’rollens. De gammaldags engelska formerna thy och thee var lika ofta förekommande i hennes texter som fuck och shit. Med välorkestrerad gränslöshet och utlevelse ömsom deklamerade, ömsom sjöng, viskade, väste och skrek hon ut sina poetiska visioner fyllda av provokationer, litterära och religiösa referenser, biblisk talmystik och inte minst ett erotiskt laddat bildspråk.”

Under hösten 2025 intervjuades Patti av allt och alla överallt, t.ex. av Stephen Colbert (där man ser ”mustachen”), och nästa år fyller hon 80. Inte så illa pinkat av en mager punktjej.

Av hennes 37 utgivna böcker har memoarerna fått mest uppmärksamhet. ”Just Kids” som kom 2010 handlar om livet tillsammans med Mapplethorpe – och är enligt alla recensenter ”förvånansvärt läsvärd”. Hade de kanske väldigt lågt ställda förväntningar? De andra tre memoarerna, som även de anses mycket intressanta, heter ”M Train” (2015), ”Year of the Monkey” (2019) och ”Bread of Angels” (2025).

Den sistnämnda recenserades i DN för knappt tre veckor sedan. Kolla på slutmeningen här nedan. Jag undrar så om det betyder att boken är utdragen och långtråkig och om en redaktör med skinn på näsan hade kunnat göra något åt det. Eller om det faktiskt är bra att ha transportsträckor.

När Patti Smith som 18-åring fick en Dylan-platta av sin mamma, anade hon inte (nä hur fasen skulle hon kunna ana det, ovanligt dumt skrivet, Lotten) att hon 2016 skulle stå på Nobelscenen och sjunga eftersom hon då tog emot polarn Bob Dylans Nobelpris i litteratur.

(Hon är supernervös och kommer av sig, men på nåt sätt är det bara precis som det ska vara.)

---

Nu ska vi dra en vinnare! Det går rykten om att tischorna är på ingång; jag ska få besked imorrn! Rafs, raaafs, här ska dras en liten lappelilapp!

Niklas i Göteborg! 

Välkomna till lucka 13 – nästa gåta – i ottan den 13 december!

---

Herregudrun – idag kommer embryo med ett avslöjande! Som vi har undrat!

 

24 kommentarer

SCHUBERT IS IN DA HOUSE!

Eller nåt liknande. Vi tar definitionen från programförklaringen:

”Att göra en Schubert: att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna … när det i själva verket är det rätta svaret.”

Så … vad hände i lucka 9?

Först var allt helt normalt. I kommentatorsbåset klättrades det upp på läktaren och yrades om skumtomtar precis som det brukar. Inget konstigt.

Christer, the Long Distance Personal Trainer kom med ett favoritförslag (Sandro Key-Åberg):
— Ankskit. Fast honom har vi ju redan haft.

Kaffeflickan antydde att hon hade löst gåtan:
– Eventuellt gör jag en bakåtvolt ner till spelplanen, om än för att defensivt ställa mig på backposition.

Fredrik I var jätterolig:
– Vad blir det fermat?
– Tonfisk.
– Oboe, fagott!

Klockan 09:15 publicerade hakke detta, som ni får se som en bild:

Sedan fortsatte klurandet som om inget hänt. Magganini skrev om ränderna som inte går ur, Karin nämnde vagnproblemet (The Trolley Problem), Hannoia åt tonfiskröra och Ökenråttan manade till engelsk översättning av vissa personer medan Örjan fyndigt antydde att han ju tiger om svaret.

PK var filosofisk på HB-vis:
– Efter att ha läst 2/3 av texten så känner jag mej helt säker på vem det är idag. Och jag kommer att stå fast vid min gissning även om Lotten imorgon påstår att jag har fel. För då har hon fel.

Luleå-Anna visste att det ett tag sen sist:
– Förra julen fick jag ett njurstensanfall på tåget ungefär vid Bastuträsk. Det var inte roligt. Det är däremot HB. Senast han hördes av i alla fall.

Runt 20-tiden på kvällen denna tisdag kom ett sms från hakke, som annars bara skriver till mig om extremt långa ord eller Wordfeudproblem:

Herregudrun – har jag gått och gjort en Schubert?!

---

Japp. Vi säger så i båset: herregudrun – hommage à embryo.

[Korrekturläsarkommentar: Här finns en massa problem eftersom både hakke och embryo stavas med inledande gemener enligt lex ”harald forss & e.e. cummings” och franska ord som à alltid har fnuttar åt ena eller andra hållet, varför vi egentligen borde välja ”hommage till” istället. Utom just här ovan eftersom jag vet att det heter hommage à. Det ska fan vara språkpolis i dessa kvarter. Uppdatering med röda kinder: i hela denna kommentar hade jag skrivit á istället för à. Kommentatösen Karin ska ha tack!)

För hakke hade ju helt rätt: det var verkligen Kalle och Hobbe i luckan, om än maskerade till sina förlagor John Calvin & Thomas Hobbes.

(Här kommer en gigantisk brasklapp som kanske i alla fall inte är en brasklapp trots allt: jag publicerar nedan en himla massa bilder som kanske är copyrajtade, men som kanske inte är det ändå. Om jag blir påkommen måste jag betala 3 000–6 000 kr per bild, men det är så dumt att jag i detta nu väljer att ta chansen. Jag gör för fan reklam!)

”Kalle och Hobbe” skapades av Bill Watterson (f. 1958), som har gjort en Garbo och dragit sig undan offentligheten efter att i blott tio år hållit deadline till punkt och pricka. Yupp. Serien tillverkades bara 1985–95, sedan sa Watterson att det fick vara nog – annars skulle budskapet urvattnas.

– Vilket budskap, vaddå, var det inte bara en enkel serie i tusentals dagstidningar?

Nej. budskapet är filosofiskt, fantasifullt och fantastiskt. När serien dök upp i svenska dagstidningar var jag bara drygt 20 år. Sedan tog jag examen, kammade mig och fick ett jobb på NE och övergick till att gifta mig och föda barn. Alltså kan man säga att jag inte riktigt hängde med 1985–95 … men visst tusan läste jag Kalle & Hobbe!

Serien handlar om Kalle, som är sex år och både barnslig och brådmogen, full med tankar om lifvet och ägare till massa praktiska (om än barnsliga) lösningar på all världens problem. Hobbe å sin sida, har nästan alltid en punch line på lut – kanske lite elakt listig ibland.

Frågan är om Hobbe är ett gosedjur eller en riktig (eh, pratande) tiger. Och här kommer skaparen Wattersons förklaring: tigern är precis vad man ser den som. Det handlar inte alls om någon magisk förvandling. Att de vuxna [föräldrarna] ser tigern som ett gosedjur precis som de vuxna i ”Toy Story” ser Woody som en docka, beror på dem. Alltså de vuxna. Att Kalle ser tigern som en jämlik figur som leker, pratar, åker kärra & kälke samt funderar över allt som sker … ja det beror på att tigern för honom ju är levande. Inte en fantasi!

Fantasierna i seriestripparna är därem… stripp? … oh dear. Vi måste ta en SAOL-paus.Oh. Nu känns det bättre. En stripp är inte en stripp, inte ens i ett sprucket krus.

Jo, fantasierna i serie-stripparna som förgyllde mången frukosterande människa under morgontidningarnas gyllene era, var verkligen fantasier. Kalle visste att dinosaurierna, Kalleboll och de förtrollade kartongerna som man kunde resa i tiden med inte var verkliga. Men för honom var de ju det i stunden.

Men tillbaka till den riktiga HB här: Bill Watterson, som ju inte har gjort något som helst väsen av sig sedan 1995. Varför försvann han? Vill han inte tjäna pengar? Vill han inte bli berömd? Vill han inte sälja gosedjur som Garfield & Snobben, Mumin & Pippi, Nalle Puh & Bamse?

NEJ.

Och här sitter jag i ett hus som sedan urminnes tider (1998) är proppfullt med alla ovan nämnda figurer. Min bilnyckelknippa har en Pippi, Bamse är allestädes närvarande på väggar, hyllor och golv samt källare och Mumin finns både som sparbössa och fluffdjur. De finns överallt och är … rentav älskade av barnen, deras kusiner och alla deras respektive barn.

Men Kalle och Hobbe finns bara som böcker.

Watterson insåg som liten palt att han kunde rita, så han ritade i alla skoltidningar som han stötte på, målade sedan som Michelangelo i sitt rum på college, och fick därefter anställning på Cincinnati Post. Som avskedade honom prompt under provanställningen när han inte ens kunde få till politiska karikatyrer som de ville. Han tog alla jobb han kunde hitta under fem år … tills han fick sitt break och (inledningsvis på nåder) fick rita Kalle och Hobbe i tio år.

Dock var det inte en dans på rosor; under lejonparten av de mest kreativa åren var han tyngd av (enligt honom) löjliga krav på hur serierutorna skulle dimensioneras, i vilken ordning de skulle placeras och hur poängen skulle presenteras. Men till slut fick han gehör för sina idéer och under de fyra sista åren av Kalle & Hobbe-skapandet fick han nästan alltid sin vilja genom.

Sedan 1995 har Bill Watterson kämpat med näbbar och klor med alla som vill göra ”merch” av Kalle & Hobbe-konceptet. Han säger nej, nej, nej och åter nej. Han går väldigt sällan med på att göra intervjuer, men om han gör det är budskapet solklart. Bestämt förklarar han att om någon någonsin ser en mjukis-kalle eller en gose-hobbe, ska de veta att det är en bov, en bandit och en bedragare som har skapat produkten – för han kommer ALDRIG att sälja sina figurer.

Han har förstås, som den kreativa person han ju är, dykt upp i olika sammanhang sedan 1995, och varje gång blir hans fans helt galna av glädje och ser en revival, en come back & en pånyttfödelse i antågande. Men nej. Det blir bara småinhopp här och där, inte mer. Någon gång skrev han [i min översättning]:

– Man kan faktiskt bli gammal utan att bli vuxen. Jag skulle inte för mitt liv vilja ha Kalle i mitt hem, men i min fantasi reder han ut problem och kommer med lösningar på trubbel som jag inte ens vet att jag har. Dessutom är det jättekul att jag oftast inte alls håller med om det som Kalle säger.

Avslutningsvis ska jag tala om att ”kissande Kalle” inte är Bill Wattersons kreation. (Jag hade faktiskt ingen aning om detta.)

Någon gång runt 1989 dök denna bastard upp i basebollsammanhang, där någon listig person hade kommit på en bra idé där det ena basebollaget pissade på ett annat basebollag. Moooget. Watterson blev skitförbannad och klagade högljutt samt betonade att de som använde sig av denna påhittade bild var brottslingar.

Watterson har förstås inte lyckats städa bort kissande Kalle från internet, men … jaja. Säger han och fortsätter att gömma sig i ett stort hus i Chagrin Falls i Ohio. Alla fans skriver till honom som all världens barn skrev till Astrid Lindgren, några hittar på fortsättningar av Kalle och Hobbes liv (se kommentatorsbåset) och stundom går Watterson med på samlingsutgåvor av allehanda slag.

Men kissande Kalle irriterar honom fortfarande.

Nämen hörni, nu har vi grottat ner oss i serier tillräckligt länge – det är drags att dra en vinnare! Jag rafsar runt i plommonstopet och hittar en relativt nystruken lapp!

Låt se: Fredrik I! 

Men dagen hade inte varit fullbordad, färdig och finito om inte dagens Schubertuos hade klampat in och drällt det korrekta svaret omkring sig: hakke får förstås en hederstischa för sitt tilltag. Och som bonus ger jag er tillåtelse att reta honom för detta ända till på torsdag.

(För jag känner hakke sedan år 1, alltså 2005. Jag vet att han aldrig sover gott om nätterna – inte ens om han inte blir retad. Hihi.)

Transmograf på er alla!

Lucka 11 kommer i ottan den 11 december!

---

Förvånad uppdatering strax efter midnatt. Kolla vem som satt på golvet i det som heter ”Stora barnrummet” i mitt hus.

---

I Skåne säger man, glatt rapande efter en storslagen måltid: ”Näääämen en anka [ɔŋka] på det här!” Det betyder att ”jag är så inihelvete mätt att jag inte får i mig en smula till, så jag antyder att jag minsann orkar äta upp en hel anka nu, utan att spricka”, och så skrattar alla.

Därför parafraserar jag på detta vis:

Nämen en embryo på det här!

dialogpolkagrisen mötrer språkpolkagrisen

halloj det säjer jag nu yo

hur är lägeln det undrar jag nu full med glugg

jag tänkctre vi kunde ha ett svamtal om lägret i världen

herregudrun att du bara orkcan det är ju så väderlöst det säjer jag nu

yo

kan vi inte pratra om något mer julvligt exsempelgris vad vi ska hängra i julgrannen i går det undrar jag nu

yo

jag tänkctre hängra en trumpa det säjer jag nu yo

jag tänkctre hängra en julmusk

i stroppen sättrer vi en fredsdruva det säjer jag nu okcså skrålar vi i ett glas grötvin

yo

fred på ordklotet

32 kommentarer

Hehe, här gick jag och tänkte att det skulle bli lite osedligt och oanständigt eller rentav snuskigt i kommentatorsbåset. Lite hett och brännande. Istället handlade det länge om nya barnbarn och Bach i Botkyrka!

Mapplestream körde först associationsleken, och fortsatte sedan på med en hel limerick:
– Sågbock, träbock, julbock, kåtbock, bockbock …

Det var ett kvinnfolk fra ett annat lann,
som drömde om att hon också kan.
Hon skrev, Nån sen gav kritik,
det här var ju mest skit.
Men tji fick han för visst var det hon som vann.

hakke:
– Bockar som vill ligga, snacka om att ligga i tiden.

Hyttis klämde in tre ledtrådar på varandra (min kursivering):
– Sicket erlende somliga skaffat sig och som slutar med svarta döden. Nä, jag tänker inte fundera mera på detta idag för jag anser mig fääärdig med detta som tjejen sa.
Men man vet ju aldrig …. ändå … en medalj blev det ju.

Ökenråttan förklarade ganska tidigt:
– ”Hur konkret är det erotiska i den här luckan egentligen?” undrar Ingela. Jätteerotiskt skulle jag vilja säja och rodnar. Jag är ju en fin flicka, som ni vet.

Brid vågade sig fram:
– En närstående yngre person tyckte att ”liggvagn” på tåg var ett ofrivilligt ironiskt ord, för det gör man ju i varje fall inte där, bland de okända medpassagerarna.
Jag hittar ut själv.

Då gnuggade jag händerna av pur förväntan. Men snusket uteblev till min stora besvikelse.

---

Innehållet i sjunde luckan var en kontaminasammanblandning av norska folksagan ”Bockarna Bruse” och norska eposet ”Kristin Lavransdotter”. Och författaren samt hemlisbloggaren var alltså Sigrid Undset (1882–1949). (Och ja, ett epos kan vara ”längre, berättande prosaframställning av skönlitterär art” och måste alltså inte vara dikt.)

Helt absurt inleder jag dagens facit med att citera Bang (min husgud Barbro Alving), som kämpade länge för att få till en intervju med Sigrid Undset:

”På onsdagen blåstes norska veckan in på allvar — i arla gryningen steg Sigrid Undset ur Oslotåget. Sigrid Undset går inte att intervjua, har det sagts, och det stämmer till hälften, det blir lätt något av trettiåriga kriget över proceduren. Men när hon tre gånger i timmen öppnar sin mäktiga mun, så kommer där märkliga ting, och rätt som det är, så vet man följande: att hon hoppas få skriva en detektivroman innan hon dör, att hon avskyr bridge och Shirley Temple, men tycker om god mat, blommor, småfåglar och chaufförer, som äro de älskligaste bland människor, att hon inte vill ha Kristin Lavransdatter filmad och att hon inte kan skriva norska i öjeblicket på grund av rättstavningsreformen. Och ett vet man om Sigrid Undset vare sig hon talar eller tiger: att hon är en strålande rolig och riktig människa.”

Om vi tar Undsets liv lite mer kronologiskt, så föddes hon i Danmark och flyttade till Norge med sin danska mor och norske far när hon blott var två år gammal. Den relativt inom arkeologi framstående fadern var rejält skruttig pga, malaria och tyfoidfeber, och dog blott 40 år gammal när Sigrid var elva år. (År 1934 skrev hon den självbiografiska ”Elva år” om denna upplevelse.)  Familjens ekonomi kollapsade då helt, och från 17-årsåldern fick Sigrid jobba på kontor för att hjälpa mamman att försörja familjen. De två yngre systrarna Ragnhild & Signe ”hjälpte henne” senare, när hon var spirande författare.

Detta att systrarna ”hjälpte henne” nämns nästan inte alls i texter om hennes författarskap. Däremot står det att hon (ickekronologiskt)

• tog hand om makens tre barn från ett annat äktenskap
• skrev och rökte på nätterna
• födde tre barn
• fortsatte att jobba på kontor på dagarna och skriva böcker på nätterna
• höll sig vaken med hjälp av ännu mer cigaretter och dessutom kaffe
• skötte dottern Charlotte (vilket även var mammans namn), som hade svårbehandlad epilepsi och var gravt funktionsnedsatt
• begärde skilsmässa (på den tiden!)
• konverterade till katolicism
• fick oerhört mycket negativ kritik eftersom böckerna ansågs vara fyllda av ”osedligt snusk”
• förlorade dottern, som dog 23 år gammal
• förlorade modern bara någon månad senare
• förlorade en 27-årig son i andra världskriget (1940)
• publicerades under pseudonym i censur-Tyskland eftersom hon var anti-nazist
• flydde Norge 1940 och flyttade sedan runt över hela världen samtidigt som hon kämpade för sitt hemland på allehanda sätt
• tilldelades Nobelpriset i litteratur när hon var 48 år!

Detta gjorde mig synnerligen bekymrad eftersom ju ingen människa klarar av att leva under sådan press. När jag äntligen hittade meningen om att systrarna ”hjälpte henne”, blev jag lättad. Dessutom tjänade hon ju sedermera rejält med pengar.

”Framgångarna gjorde livet lättare. Hon kunde anställa husjungfru och barnflicka, köpte ett hus, anlade trädgård och inrättade sig på att klara sig själv – Svarstad [maken] var inte att räkna med.” (källa)

Men så dog hon ju plötsligt som 67-åring när hjärtat gav upp. Tror jag det – hu, vilket slitigt liv.

Tillbaka till det osedliga nu. Var det oerhört upprörande, det hon faktiskt fick publicera? Hon hade ju redaktörer och förlag i ryggen, tänker jag – och kommer i nästa stund på att även idag är det ju ett himla hallå angående t.ex. stora förlag som släpper självbiografier med (kanske) påhittat material som säljer bra. (Och visst är vi pryda på olika sätt även idag? Kvinnor råds att skyla sig ordentligt när de ammar, barn duschar inte längre efter gympan och vissa ämnen är nästintill onämnbara. Se här hur jag ju inte nämner dem!)

Jag citerar en mycket utförlig artikel om Undset:

”Kristin är sinnlig och ger sig fullständigt hän i erotiken, men problemen mellan henne och Erlend börjar på allvar när hon har fött sin första son. Därefter präglas deras äktenskap av hennes slitning mellan att vara mor och att vara älskarinna. När Erlend är frånvarande kan Kristin leva ut sin kärlek till sönerna. Och de många förlossnings- och amningsscenerna i kvinnornas rum är sensuellt och erotiskt skildrade.” (källa)

I Litteraturbanken har jag under flera timmar snokat fram några passager som kanske kan tolkas som mindre lämpliga för 100 år sedan. (Det var oerhört fascinerande att gå in i verken söka på ord som bröst, amning, blod, förlossning, åtrå, kyssar, säng, bädd, lakan … även om det jag de facto hittade inte var särskilt upprörande.)

Avslutningsvis en underbar bild från Sigrid Undsets arbetsrum, där en gigantisk taklampa tillåts skymma nästan en fjärdedel av vyn och hennes skrivbordsröra är den finaste röra jag någonsin har sett på ett skrivbord. (Själv jobbar jag ju som bekant bara i säng, soffa och fåtölj – skrivbord ger mig ont i axlarna.)

Det var det! Imorron är en annan dag!

Nu ska vi dra en vinnare! Karin får först en bonustischa pang bom direkt, bara för att hon skrev så upplysande om ett enkelt ord:
– Apropå Norge stötte jag på ett klurigt uttryck för ett tag sedan.  Det handlade om någons ”uplettede sedelige vandel”. Och vad kan upplättad vandel handla om, om inte lösaktighet? Lite det som vår eventuella HB:s verk fick kritik för när det begav sig. Men nej och åter nej! Upletted betyder tvärtom utan ”pletter”, dvs fläckfri, dvs oklanderlig! Där ser man var falska vänner kan ställa till med, broder- (och syster-)folken emellan!

Men jag drar en vinnare ur plommonstopet också, så att den inte känner sig övergiven. Åheeeej: Loooooooooooo!

Välkomna till lucka 9 – nästa gåta – i ottan den 9 december!

---

Dagens embryo (ja, jag särbehandlar poetbåsisten på detta vis) är full av finurligheter!

vem är det som bankcrar på min bror det undrar jag nu yo

DET ÄR DEN STORA BOKCEN TOMTEBRUS DET SÄJER JAG NU

men slutra med det genast jag liggrer här okcså läsrer en julbokc

DET ÄR MITT JOBB ATT BANKCRA PÅ DIN BROR VAD SKA JAG ANNARS GÖRAN

dra nån gamman över dej och hare så kul

KOM FRAM DITT GAMMELA TROLL OM DU TÖRST

tyskc jag drikcer skjulmust okcså  läsrer om tomtegrubblare okcså rudolf med gröta mulen

MEN DET ÄR JU EN ANNAN SAGA ÄR DU ORDTROGEN DET UNDRAR JAG NU

yo

nu får du vara tyskc annars kommrer du snart liggra här som en knubbad själ det säjer jag nu

yo

då grår jag hem till särbokvarnsvägen okcså tröstrar mej med en flaskca rågångsglugg det säjer jag nu

yo

SKRÅL PÅ DEJ DÅ

28 kommentarer