Hoppa till innehåll

Kategori: Facit, julkal.

Facit till lucka 3 heter lucka 4 (Lilla Julkalendern 2022)

Facitavdelningen slet hela lördagen och lade facit både i blöt och långbänk eftersom det var så rysligt mycket som skulle knådas, jäsa och filas på. HB är nämligen en gigant på alla håll och fronter.

Listig som få var idag Ninja, som obemärkt bytte sitt nick/alias/namn till ”Ninja från Högdahlen” (där för övrigt Skebokvarnsvägen slingrar sig fram). Hon var sprudlande i sina ledtrådar om bl.a. honungens läkande egenskaper, knusende ro, chokladkaka och HB:s (samt Maplestreams) vurmande för vaccinationer.

Samtidigt satt embryo och vred sina händer:

embryo har du löst gråtan det undrar jag nu
yo

nej herregudrun det är omögligt

det är en evighetsmaskin vi kommrer hållra på såhär ända tills kallelendern går till ända: lukca efter lukca efter lukca

ellrer iallafall till lukcia det säjer jag nu

yo

Hannoia visste däremot besked:
– Arm i arm med moster Kompott går moster Komplott och smider planer och äter barn m.m.

Ökenråttan betonade det faktum att en av luckans ledtrådar ju inte ens var skymd eller luddig utan bara stod där rakt upp och ned i sin glans, samtidigt som hon stoppade in en annan ledtråd:
– Och Matilda nämns vid namn, rakt av så där. Vad kallen heter får vi väl gissa då.

Kråkan hängde på med en referens till HB:s mer förvånande karriärsteg:
– Jag hoppar från läktaren och siktar på plommonstopet, man lever ju bara två gånger.

Rosman klev in i båset fem itolv och deklarerade att han visste svaret, samtidigt som han sammanfattade ledtrådarna:
– Inte läst ett jota av denne. Men tror jag förstår. Choklad och Matilda, norsk kompott. 

Men nu till svaret. Hur i hela friden hann karln ens andas? Eller är det vi (vanligt folk) som är slöa?

Två meter lång var han!

Den som med lite svårighet gömde sig i lucka 3 (det var ju så trångt) var norskättlingen Roald Dahl (1916–90). På bilden ovan är han 38 år gammal och redan ganska trött, ser det ut som. Han var nygift och blivande far, men hade mycket erfarenhet från mycket att det är svårt att reda ut allt.

I skolan briljerade han i massa olika bollsporter (sådant gillar ju jag), samtidigt som han inte trivdes särskilt bra. Han var fylld av rättspatos och så ung han var, ändå vansinnigt arg på hur barn (och han själv) behandlades i skolan – särskilt vad gäller aga och kollektiv bestraffning.

Hade han gått i skolan 2022, hade han fått nån slags diagnos, men på 1920- och 30-talen var hette det bara att han var ”ett hopplöst busfrö som skriver som en kratta och hela tiden använder fel ord”.

Betyg från 1930. Men helt fel låter det ju inte! Några exempel är ”A persistent muddler”, “Has possibilities”, ”Very weak, especially in composition”.

Efter skolan tog han värvning och deltog under andra världskriget i så mycket äventyrligt att allt låter precis som Biggles, Jakten på den försvunna diamanten, The Talanted Mr. Ripley, James Bond och Gremlins på en gång. Då är det inte så underligt när man hör att det var Roald Dahl som skrev manuset till Bond-filmen ”Man lever bara två gånger” och att Spielbergs ”Gremlins” bygger på en barnbok som Roald skrev redan 1943.

För er som inte har läst Roald Dahl kan det vara ett spännande äventyr att göra det nu, när diskussionsvågorna går höga om barnbokens eventuella överlevnad.

Ur ”James och jättepersikan”. (Ni känner igen stilen från lucka 3.)

Roald Dahs dotter Tessa Dahl berättar detta om sin faders arbetsdag, och jag tror att ni kan läsa den jämförelsevis enkla engelskan:

”I think he loved the hut most of all. He never thought he’d write anywhere else… There was an equilibrium there. He had a routine. Every single day of his life was the same. He got up at the same time, he took the children to school, he made his thermos of coffee, he answered his letters, he went up to the hut, he worked to a certain time, he listened to The World at One, he had his Bloody Mary, he had his second Bloody Mary, he had his lunch, he had his nap, he watched the horse racing, he put on his bets, he got up, he took his coffee back to the hut. He was up there till about quarter to six. He’d start sniffing the scotch at six, then he’d either drive up to London or he’d have supper at home, then he’d take the dogs out they’d go out and pee and he’d go to bed. Imagine disrupting that.”

Okej. Hans tid avbröts nog aldrig av barnomhändertagande, opackade gympapåsar, matinköp eller bränd ärtsoppa på spisen. Han satt i ett litet stenskjul i trädgården och skrev och skrev och skrev och sov lite middag.

Här är Roald Dahls arbetsplats. Han sägs ha skrivit allt för hand med blyertspenna (HB).

Här kommer ett kladdboksblad som tillhör Roald Dahl från tiden när han jobbade med ”The BFG” (The Big Friendly Giant, Stora Vänliga Jätten [SVJ]). Kolla hur han arbetar sig fram till nypåhittade ord!

Det är misstänkt likt bläckpenneskrift, detta. Hm.

Ja, det är lite svårt att läsa. Så här kommer en renskriven version!

Nästa gång jag har druckit två Bloody Mary och ett par whisky ska jag göra en liknande lista med fräscha, svenska hittepåord.

Idag säger surmagade recensenter att Dahl var rasist och olämplig på massa olika sätt och vis eftersom han ju skrev sina böcker i en helt annan tid. Alla som kände honom betonar tvärtom att han var en hyvens människa – även om han inte var en så närvarande pappa.

Roald Dahl fick 1990 en fin vikinga-begravning med alla (de ännu levande) barnen närvarande. Med sig i kistan fick han biljardköer, väldigt fint rödvin, choklad och blyertspennor (HB) samt en cirkelsåg …

MEN NU SMÄLLER DET! Vi har ju massa, massa namnlappar i plommonstopet! (Fast ännu ingen tisha. Jag verkar inte kunna hitta inspirationen till den förrän Julkalendern verkligen sätter igång.)

Jag rör om, jag rör om, jag pillar loss en liten sliten lapp från det spruckan fodret och läser: Ingela! Tadaaa!

Lucka 5 kommer i ottan på måndag morgon! Nu önskar jag er en vilsam söndag med massa solsken i blick. (Själv ska jag köra 60 mil i bil. Örk)

Share
13 kommentarer

Facit till lucka 1 heter lucka 2 (Lilla Julkalendern 2022)

Välkomna ska ni vara allihop!

Här på Facitavdelningen har vi jobbat hela dagen för att få till nåt vettigt … men vi börjar väl som vanligt med blandade småhopp från kommentatorsbåset?

(Nej, jag publicerar inte alltid den som har gissat rätt först. Dels för att det är hopplöst svårt eftersom ni är så bra på att lämna obegripliga ledtrådar, dels för att det blir trist och enahanda att göra så. Basta.)

Klockan fem i tolv lade jag ut ledtrådarna ”Jakob, Lea och Rakel”. Då accentuerade jag förstås bara det som Kerstin B. redan hade basunerat ut:
– När jag var liten tyckte jag för övrigt att Rakel och Lea var de fulaste namn jag kunde tänka mig. Rakel låter tråkrakt och Lea låter elakt.

Jag hoppas att M liksom jag tänkte på melodin till ”Broder Jakob” när hen skrev:
– Nynnar en melodi och allt känns lattjo lajban.

hakke kanske inte visste svaret, men han hade ju rätt:
– Om det inte är Rakel utan tvärtom så kan det ju vara snedel, eller orakel.

Halva båset kan rabbla Jakobs söner, vilket vi har avhandlat flera gånger tidigare här i bloggen. Det är väldigt användbart! Kolla vad Niklas kan:
– Ruben, Simon, Levi, Juda, Dan, Naftali, Gad, Asher, Isaskar, Sebulon, Josef och Benjamin.

Jag rekommenderar alla läsare att lära sig just detta. Kanske träffar ni t.ex. Cecilia N., Ökenråttan, Niklas eller Orangeluvan och kan tjoa namnen i korus!

Jossilurens hade tack och lov fel som vanligt:
– Svett rimmar ju på lätt och mint rimmar ju på fint, så därför är jag helt övertygad om att Lotten försöker finta oss och att dagens HB är Orlando Bloom!

Men nu till svaret. Är det Cher?

Hemlisbloggarens eget bidrag från Instagram. Man anar att en stylist ligger bakom.

Margaret (inte Margret som liksom Ingmar Bergman istället för Ingemar Stenmark) Atwood är i Julkalendersammanhang något så ovanligt som en nu levande författare, född 1939. De flesta vet att hennes titel är ”författare som inte har fått Nobelpris än”, men hon är har i alla fall tilldelats CC, OOnt, CH, FRSC och FRSL – akronymer som för mig är lika begripiga som nånsin börsnoteringar. (Men dessa titlar betyder att Atwood har fått välförtjänta priser för sitt skapande, och de nämns överallt.)

Lilla Margaret bodde med entomologpappan och dietistmamman samt två syskon i Canada, och gick inte i skolan förrän i 12-årsåldern eftersom pappan var tvungen att resa så mycket pga. sitt yrke.

Entomologen och Margaret runt 1943.

– Vänta, va? sa jag så långt kommen. Va? upprepade jag, och ställde tre frågor.

  1. Måste entomologer resa omkring jättemycket?
  2. Var mamman verkligen dietist – på 1930-talet?
  3. Huuuuur kan man inte gå i skolan förrän man är 12?

Svaren var hur enkla som helst:

  1. Ja, insekter måste ju undersökas överallt och familjen måste följa med till dem.
  2. Ja, yrket ”dietist” har funnits sedan grabbarna Homeros, Platon och Hippokrates skrev om näringslära för mer än 2000 år sedan.
  3. Jamen man kan förstås bli hemskolad av sin mamma, som kan berätta om mer än blott vitaminer.

Sedan 1961 har Atwood publicerat (och nu rabblar jag precis som alla andra fakta-plejs)

  • 17 poesisamlingar
  • 16 romaner
  • 10 faktaböcker
  • 8 novellsamlingar
  • 8 barnböcker
  • ”one graphic novel”.

Jaha, ”graphic novel”, vad är det då? Va? (Jag är väldigt frågvis idag.)

”The Handmaid’s Tale” som tecknad bok.

Aha. Tillsammans med serieskaparen Renée Nault gjorde Margaret Atwood en tecknad serie där vi får se hur huvudpersonen Offred försöker överleva i den totalitära monoteokratin Gilead i ”The Handmaid’s Tale”. Och det heter alltså ”graphic novel”. I had no idea och känner mig nu lite bakom flötet.

Mer ur samma ”graphic novel”. Såja, nu tror jag att jag har lärt mig detta begrepp.

Lilla Margaret var ett ämligt nördbarn som led av ett medfött hjärtfel, som bara gillade naturen samt att läsa och skriva. Hon var helt enkelt en naturmupp som gick omkring och var trött (pga. hjärtat), men som ändå lyckades hitta rätt i karriären och skapa sig ett namn. Här finns ett klipp när hon ger råd om hur man undviker att bli attackerad av björnar när man sover i tält.

Redan som 30-åring fick hon en roman publicerad. (”Redan?” säger ni, det är väl inte så himla redan? Well, jo, det är det eftersom jag ju är 58 och faktiskt inte ens har skrivit nän jädra roman än.) Romanen hette Den ätbara kvinnan, och är ”en tragikomisk uppgörelse med konsumtionssamhället” – men den kunde hon skriva eftersom hon redan tidigare hade fått prispengar för diktsamlingar. (Tihi. Mina stipendier och prispengar går bara till fil och flingor!)

Atwood till vänster, jag till höger. Ni ser; two minds think alike. (Jag vet inte riktigt vad det är Margaret har på huvudet, men själv har jag rabarberskräp.)

Dock dröjde det till 1980-talet innan Margaret Atwood faktiskt kunde försörja sig på skrivandet – och detta tack vare ovan nämnda ”The Handmaid’s Tale” (som på svenska heter ”Tjänarinnans berättelse”, men den titeln är relativt okänd om jag har förstått saken rätt). Dessutom har den i modern streaming-tid blivit en enorm Netflix-succé.

Margaret Atwood är fortsatt en sann kvinnokämpe som citeras överallt eftersom hon är så rysligt välformulerad. De som däremot får uttala sig om henne, pratar mest rappakalja.

– Det här är hennes chans att säga vad hon tycker, och hon får verkligen säga vad hon tycker.
– Hon kommer at bli ihågkommen som en av de stora författarna idag och hon kommer alltid att läsas.
– Hon har verkligen fått den gudomliga skrivargåvan.
– Hennes verk är verkligen viktiga och man kan inte tala om kanadensisk litteratur utan att nämna hennes namn.
– Det viktigaste om Margaret Atwood är inte hennes privatliv utan hennes verk.

Pffft. Kom igen, recensenter, bättre kan ni!

Margaret Atwood har både ett Twitterkonto (där hon mest delar andras inlägg) och ett Instagramkonto, där hon ibland delar med sig av privata skeenden. Som här, där hon har köpt en ny grillvante.

”Tired of burning self (again ) on toaster oven, finally bought silicone oven gloves..,” (Och för detta fick hon 9 000 likes.)

Margaret Atwood är mycket läsvärd, och väldigt levande. Kontakta henne vetja – kanske får ni svar av en gigant!

Men nu till viktigare ting! Plommonstopet, alla namnlappar och dragningen av en vinnare till en än så länge osynlig tisha!

Stackars plommonstopet, ja. Min morfar (född 1878) vänder sig i sin grav, där han ju ligger sedan 1962. Tänk att hans hatt sedan 18 år enbart har använts som tombolatrumma. Jag plockar upp en lapp … som … som det står Magganini på!

Lucka 3 (som alltså är lucka 2 egentligen, men som heter lucka 3 eftersom den publiceras den 3 december) kommer i lördagsottan!

Share
36 kommentarer

DRT – den röda tråden 2021

(För icke-julkalenderläsare: endera dan kommer jag att skriva om nåt annat!)

Den sedan 2005 ack så styvmoderligt behandlade röda tråden (DRT) föräras varje år en egen facitlucka, där jag tar all heder och ära av min egen idé och förminskar genomförandet och nästan slänger hela trådrullen till vargarna. Eller som det numera heter: ”slänger den under bussen”. (Ett relativt nytt uttryck i engelskan.)

SÅÅ onödigt!

Men vi testar! Nåt med flyg var det väl? 

Hönan Agda kan inte flyga

Zadie har en högt flygande lillebror

Far och flyg!

Stålmannen kan flyga

Amelia Earhart flög

Vittflygande planer

Tankar från hönsboden, jåglarna fortfarande inte kan flyga

Tordyveln flyger i skymningen

Vettvillingarna flög, liksom Jolo

Lille prinsen träffade en flygare

Morbrodern dog i en flygolycka

Monty Pythons Flying Circus

Nu tar vi en liten titt på julkalendertröjan – den s.k. ”tischan”. Lo and behold! (Vilket är ett uttryck som är runt 200 år gammalt, som betyder ”look and see” och illustrerar förvåning.) Där flygs det ju lite!

  • Över floden in bland träden av Ernest Hemingway
  • På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust
  • På väg av Jack Kerouac
  • Mot fyren av Virginia Woolf
  • Nu av Lars Andersson
  • Rädd att flyga av Erica Jong

Eller som läsbar poesi:

över floden in bland träden
på spaning efter den tid som flytt
på väg
mot fyren –

nu
rädd att flyga

Så det var alldeles rätt: far och flyg och krascha!

Eller, hm …  Virginia Woolf var en av medlemmarna i Bloomsburygruppen, och hon skrev en bok som hette Orlando. I Orlando, USA, föddes Jack Kerouac, som spelades av Johnny Depp i filmen The Source. Johnny Depp var dessutom stjärna i Pirates of the Carribbean-filmerna – tillsammans med Orlando Bloom. DRT skulle alltså (om man bortser från en farlig massa parametrar) kunna vara Orlando Bloom, som har ett kraschat äktenskap bakom sig.

Men om DRT är både FLYGNING och ORLANDO BLOOM samt KRASCH – vad har dessa tre då gemensamt? Andra storstjärnor som Tom Hanks, Tom Cruise, Nicholas Cage, Leonardo DiCaprio och Harrison Ford har spelat olika sorters flygande aviatörer, vilket ju inte Orlando Bloom har. 

Men si, han har räddat en fluga. Som hade kraschlandat!

QED!

Share
15 kommentarer

Facit till lucka 23 heter lucka 24 (Lilla Julkalendern 2021)

Christer, the Long Distance Personal Trainer:
Det hade jag då inte väntat mig!

Ökenråttan:
Fia är lite med på ett hörn, ett sorgligt hörn, men ändå.
[Fia är Niklasses papegoja.]

Aku:
Men var hen/de verkligen från Liverpool och inte från t ex Yorkshire?

(pigga?) kristina:
Vad har romarna nånsin gjort för oss?

Hemul:
Nu lär det snart bli ett herrans liv, fullt med släkt och ont om datortid.

Ninja:
Pepparkaksdeg!!?!
Vi brukade få dela på en liten pepparkaka, hela familjen, 27 personer, men vilken lyx vi tyckte det var. Skulle dagens ungdom aldrig kunna förstå.

Hannoia:
En hel pepparkaka??!!!?! Vi fick en smula att dela på, alla hundratjusex. Å inge å sitta på ens, vi fick trängas allihopa på en hög med gammalt bös.
Magganini:
En hög!!?! Vi hade bara ett enda bös som vi fick skicka runt mellan oss.
ERB:
Ni hade i alla fall bös.
Maplestream
Dela en hög med gammalt bös. Tänk den som ändå kunde fått dela en hög med gammalt bös. Vi fick, alla 64 barn, fantisera om att grannens familj kunde få fantisera om att dela en hög med gammalt bös. Efter det drömde vi om att sova, somna det fick vi aldrig.
(Det finns fler i kommentatorsbåset till lucka 23.)

Nu är vi där igen: det var svååårt att skriva facit. Inte för att jag har glömt vem HB är, utan för att det finns en oerhört stor humorskatt att ösa ur. Så istället för att leta bakgrund och kuriosa, satt jag och gapskrattade åt ”maraton för inkontinenta”.

(Och ja, lite inom parentes har vi våra svenska Galenskaparaftershejvare som tävlade i 400 meter stav, kast med liten höjdhoppsställning, tyngdlyftning, hoppa bort samt gymnasterna med serviettspiralen. Som fastnar i vinkelvolten.)

Sista luckan 2021 var alltså en Monty Pythonfylld lucka med George Harrison i fokus. (Mer om honom strax.)

Så här såg de ut i början av 1970-talet. Från vänster Terry Jones, Graham Chapman, John Cleese, Eric Idle, Terry Gilliam, Michael Palin.
Och här vi dem 2014: Eric Idle, John Cleese, Terry Gilliam, Michael Palin och Terry Jones. (Foto: Justin Tallis.)

När gubbarna ovan var grabbar mellan 26 och 30 år, sammanstrålade de och fann att de alla var vansinnigt förtjusta i

  • trams
  • larv
  • idioti
  • elaka skämt.

John Cleese har sagt att Python var som allra bäst när skämten faktiskt inte betydde ett enda någe – och så ger han exemplet ”The Fishslapping Dance”.

I detta klipp ser ni även Terry Gilliams fabulösa illustrationer.

Graham Chapman, Michael Palin och Peter Sellers (sedermera Britt Eklands man) gjorde i mitten av 1960-talet barnprogram ihop, medan de andra skrev manus till än det ena, än det andra. När de tillsammans (inte Sellers) 1969 gick upp på BBC för att lämna synopsis till en tv-serie hade de inte förberett någonting. Inte en enda rad, inte en tanke, inte ett skämt, inte en roll. Ingenting.

Ungefär så här lät det:

– Har ni tänkt er humor? sa chefen Michael Mills.
– Eh, ja, sa grabbarna med massa axelryckningar.
– Skämt?
– Ja, sa grabbarna och sneglade på varann.
– Musik?
– Kanske … sa Eric Idle.
– Gästartister?
– Nja … sa grabbarna som inte ritkigt förstod frågan.
– Okej, gör 13 avsnitt så ser vi hur det går!

En sån därn chef skulle man ju önska sig – en som prioriterar konstnärlig frihet och kreativitet. Och som alltså var den som sparkade igång Monty Pythons flygande cirkus (1969–74) genom att ösa pengar över dem.

Jag frågade nyss äldste sonen (han som engagerade sig i luckan som innehöll danska ord) vad han kunde om Monty Python.

– Tja, jag har ju sett alla fem filmerna. Men nä, så bra var de inte.

Och så rabblade han dem alla utan minsta tvekan:

1971 – And Now For Something Completely Different
1975 – Monty Python and the Holy Grail
1979 – Life of Brian
1982 – Monty Python Live at the Hollywood Bowl
1983 – The Meaning of Life

Och det är nu vi återkommer till George Harrison.

När första avsnittet av tv-serien hade sänts 1969, skrev han nämligen till BBC och sa att det hade varit SÅ roligt och att han ville se mer av den varan. Tyvärr fick inte Python-medlemmarna se brevet, men tio år senare klev han in i handlingen igen och räddade hela inspelningen av Life of Brian. Alla finansiärer hoppade nämligen av projektet av ren och skär rädsla för repressalier eftersom filmen ju tar ”all heder och ära av Jesus”.

”Filmen sin är så rolig att den totalförbjudits i Norge.”

Men det var ju inte alls så – filmen handlade om fanatism på alla fronter och uppmanade alla att vara kritiska, tänka efter och ta reda på fakta. George Harrison belånade utan tvekan allt han hade och blev producent och såg till att filmen blev vad den blev.

Särskilt Michael Palin och John Cleese fick stå till svars för manuset i flera omgångar – här kommer en intressant liten snutt om just detta. (I ett radioprogram från 2013 diskuterar de än en gång det som hände under Brian-perioden och man får se klipp ur ett diskussionsprogram från början av 1980-talet.)

 

Det var det: Monty Python anses av många vara för humorn vad Beatles var för popmusiken. Well, där knöt jag allt ihop säcken till slut.

Jag kan förresten rekommendera Michael Palins ”Diaries 1969–79: The Python Years”!

Men nuuuuuuuu tar vi några vinnare ur plommonstopet: Hannoia & Kråkan! Och så en bonuströja till Pysseliten som drog igång en Zoom-båsträffstradition! Mejla adress och storlek!

God julafton, alla!

DRT – the trådutredning kommer nån gång under juldagen!


Dagens embryo-poem … måste dras upp ur bloggens kommentarer

embryo slår upp dörrarna okcså ruslar in i bradagsrummet

jag kan jag kan jag kan

vad kan du det undrar jag nu

farran räknrar på fingrerstropparna: du kan cykcla svimmra pratra med mat i munnen, men det är väl det det säjer jag nu

nej nej det här är något mer fantastiskct jag kan gråtan i lottens hemmeliga bloggrarekryzz det säjer jag nu

yo

vem är

det är biggles det säjer jag nu men säj det inte till någon det säjer jag nu

biggles det undrar jag nu yo

ja okcså det var plättlätt eftersom groerogroe – hur stavrar man hans namn det undrar jag nu – harrisburg var med i proppgruppen biggles

men är det inte lite väl enkcelt det undrar jag nu: han nämns ju i gråtran

just det där ser du: en lertråd

nja en lertråd ska väl vara lite klurlig i sej

det här är klurligt

nja: mer enkcelt än klurligt det säjer jag nu yo

det enkcla är det svåra

det har du iokcsåförsej rätt i embryo

då chansrar vi på proppgruppen the biggles det säjer jag nu

yo

men vi kan gradera med abbra

abbra det undrar jag nu yo

ja dom kommrer tvåa på min önskcelista det säjer jag nu

yo

eftrersom det är ju ändå jul det säjer jag nu

yo

Share
38 kommentarer

Facit till lucka 21 heter lucka 22 (Lilla Julkalendern 2021)

Idag tog det ett tag innan ledtrådarna blev så tydliga att alla förstod. Inklusive jag – jag som länge satt och googlade en mystisk, eldfängd svärfader. (Vet fortfarande inte vem det kan ha varit.) Leda var på hugget redan tidigt, och här kommer en av hennes:

”Morbroderns dräng reste sedermera till främmande land och fann sig där en rar piga att sitta och sitta hos, men då hade hans stackals moder redan gått hädan. Man kan tuta för mindre.”

Maplestream drog egna slutsatser:
”Det är alltså Ledatrådarna man ska dra i.”

Lottens förstfödde (begåvad ung man som har läst universitetskurser på danska och svarade med samma mynt som i själva luckan):
”Hej mor, jag har lärt mig hurudan kommentarsboxen fungerar. Dags för frukost. Det är vanskligt det där med dygnsrytm.”

Pysseliten:
”Morbrora mig hit och morbrora mig dit. Jag har ingen aning om vem som flög omkull. Kråkan?”

Helena:
”Sittandets jubileum står för dören, såvitt jag begriber.”

Ingela:
Om jag hade ett riktigt häftigt andranamn skulle jag inte hitta på en pseudonym. Särskilt inte om det riktiga passade jättebra.

Men vem var det?

Vi har väl alla blivit varnade för kusingifte och inavel samt sett skräckexempel i dokumentärer om den amerikanska trail…  Ja, ni fattar. Fördomar och genetiska fakta i en enda röra. Men HB är ändå till vår svenske kung

  • kusin
  • brylling
  • tredubbel femmänning
  • mors femmänning.

Samt vältalig, rolig, språkkunnig och konstnärlig. Och förresten nummer 220 i den brittiska tronföljden eftersom hennes mormors farmor var den fabulösa Queen Victoria i de svarta klänningarna.

Ptja, tänker jag och återvänder till inaveln. Kungligheterna spred väl sin säd lite kors och tvärs och inte blott till just andra kungligheter. Kanske spreds generna ut lite sådär lagomt och i skymundan; ett barn adopterades och kungligheten som man gifte sig med kanske också hade adopterats … Kanske är de bara tredubbla femmänningar på adoptivvis?

Grönlands-Maggan. (Hittade bilden hos David Nessle.)

Hur som helst. Äntligen har vi en av få levande hemlisbloggare, nämligen Margrethe II av Danmark, f. 1940 och fyllda 81 år trots intensiv rykning hela livet. Hur i hela fridens namn platsar hon som litterär person då? Jo för

  • hon föddes som prinsessa av Island, och fick därför ett isländskt namn, Þórhildur (Thorhildur), vilket ju är precis hur litterärt som helst
  • hennes farmor var drottning av Island (!), litterärt som attan
  • under pseudonymen Ingahild Grathmer illustrerade hon danska utgåvan av Sagan om ringen (1977–2002)
  • under pseudonymen H.M. Vejerbjerg översatte hon Simone de Beauvoirs Ingen är odödlig.

H.M. Vejerbjerg, hihi!

Exempel på illustration i den danska utgåvan av ”Sagan om ringen”.

Kunga- och drottninglängderna är ett sorgligt kapitel i min stökiga hjärna där regentåren helt enkelt är hopplösa att memorera – men så fort det blir kuriosa inblandat har jag bättre koll. Margrethe har två systrar, och när de tre föddes på 1940-talet kunde inte flickor ärva tronen. Men … han som stod först i tronföljden var den klent begåvade farbror Knut och efter honom skulle i så fall dennes son Ingolf komma – som sägs ha varit fullkomligt bakom flötet. Så via lång pappersexercis och många regeringsbeslut ändrade man i Danmarks grundlag 1953: från agnatisk till kognatisk tronföljd.

Margrethe, en vacker klänning och Egyptens Nasser 1962.

Nu har Margrethe II suttit på tronen sedan 1972 – ett år längre än kusinkungen i Sverige. Fast hon är inte bara dronning, illustratör och översättare utan även scenograf, så gammal hon är.

I tjuförsta luckan antyddes det att hon blandade in danska ord i det svenska språket, vilket inte alls är sant. (De insmugna danska orden är ”false friends”, alltså ord som finns på båda språken men som betyder olika saker.) Maggan talar franska, engelska, svenska och tyska (samt förstås danska) helt flytande. Och rykande. Om ni vill lyssna på hennes svenska finns ett program om hennes konstintresse på SVTplay.

Där har hon för övrigt klätt sig i soffkamouflagekläder.

Tyvärr är det svårt att hitta bra drottningbilder som inte kostar tusenlappar i bloggböter, men vill man se en sprallig donna kan man googla foton på den danska drottningen i flera dagar – hon är en festprissa som dansar, klär sig i regnbågens alla färger, röker, dricker och skrattar samt äter varmkorv med frisk aptit.

Maggan på Centralen 1970. Från vänster: Margrethe, Gustaf VI Adolf, maken Henrik, kusinerna Carl Gustaf & Christina. (Bild: Järnvägsmuseet.)

Plommonstopsdax! Men. Först delar jag faktiskt ut en bonustischa för lång och trogen tjänst till Ninja-Malin! Och så tar vi en liten oansenlig liten gammal skruttlapp som verkar ha varit med länge, här står det minsann … Brid!

(XL-tröjorna är underligt nog slut. Båset verkar ha vuxit. Men jag har andra storlekar och kan fixa fler om det kniper!)

Sist-luckan kommer på torsdag morgon – men lite senare än vanligt! Kanske halv nio?


UPPDATERING!

Ninja-Malin tipsade mig om ”Skinnsjuke greven” som publicerades som repris i DN den 6 juni 1989. Det är en artikel från (håll i er) 1902, som handlar om de falska vännerna i dansksvenskan. Den går att klicka upp till läsbart format.

Den skrevs alltså av Beyron Carlsson (signaturen Floridor) som en blinking åt en nyöversättning av Det Hvide Hus och Det Grå Hus, som var full av översättningsfel. Om man vill ha en version där alla orden verkligen är markerade (liksom ett facit), finns det här.

Asså 1902. Asså va.

Share
26 kommentarer

Facit till lucka 19 heter lucka 20 (Lilla Julkalendern 2021)

Jag tror minsann att ledtrådarna som ni lämnade i lucka 19 var lite finurligare än vanligt!

Betong-Bess:
Det är i alla fall inte en hatt.

Helena:
Det sägs så, Betong-Bess, men jag är en sådan där tråkig vuxen, så jag undrar om det ändå inte är en hatt?

Ardy:
Och fåret Shaun?
[Jag svarade ja.]

Ingela:
Men nu ska det väl gå bättre att tänka efter en nyttig middag fullproppad med mineraler och vitaminer, särskilt vitamin B6.

Hyttfogden:
Man kan säga att en annan HB som avslöjats här i båset nyligen var kollega med dagens HB. Försvann också spårlöst.

Pigga Kristina:
The Sahara desert walks into a bar.
The barman says ”long time no sea.”

Eva-L:
Nej, jag har googlat bort mig fullständigt och sitter med franska parfymer och amerikanska författare och stränder och skådespelare och en del barnlitteratur upp över öronen. Jag gissar på alla.

Även om inte alla har läst dagens HB, verkar det som om verket som det handlade om i luckan ändå var välbekant.

En glad, rökande, men sjuk Hemlisbloggare i en filmsnutt från 1942.

Vissa författare har korta, snärtiga namn, andra har lika långa namn som vissa bloggkommentatörer (hej CtLDPT): Antoine Marie Jean-Baptiste Roger de Saint-Exupéry (1900–44).

Ja, nu läste ni rätt. Den här karln som har skrivit och illustrerat den (sägs det) näst mest översatta boken i världshistorien (efter Bibeln) blev blott 44 år. För han var en ”aviator” – en flygman, pilot, flyplanstok och krigsflygare som efter många flygrelaterade missöden mycket mystiskt till slut försvann för evigt under en spaningsflygning utanför Korsika.

Alldeles innan vår kalenderbok ”Lille prinsen” publicerades.

Antoine nån gång på 1930-talet.

Trots att vi letade här hemma i huset hela dagen, hittade vi inte den svenska upplagan som nästan alla av oss har läst – men en fransk och en polsk. Den franska ser ut som den ska, medan den polska helt galet har polska teckningar!

Jag citerar kommentatören Rosman: ”Ja, den här borde jag verkligen ha forcerat med tanke på min ståtliga grundexamen på detta språk. Men det har jag inte! Bara sett det illustrerade omslaget forsa förbi i diverse kurskamraters mer bildade portföljer (kamraterna alltså) och handväskor typ.”

Det jag minns allra starkast med ”Lille prinsen” är resonemanget om hatten och elefanten samt ormen i de inledande kapitlen. Nu får ni njuta av det franska originalet:

Det är alltså en elefant som är uppäten av en orm.

Men de vuxna som såg teckningen ovan trodde att det var en hatt.

Så himla knasigt, va.

Nu ska ni få se hur detta illustreras i den polska versionen.

Konstnärligt, jovisst. Men … näe.
Ingen prins på det polska omslaget! (Fast okej, en ros.)

I min jakt efter den svenska upplagan lånade jag en e-bok via biblo, men råkade av misstag utan att jag förstod det välja en lättläst version. Jag kunde då inte begripa varför jag förr var så förtjust i ”Lille prinsen” eftersom språket var stolpigt, svårläst och ointressant – men så hittade jag den svårlästa och blev nöjd och glad igen. Vill ni se?

  1. Den ursprungliga svenska översättningen

2. Den omarbetade, lättlästa versionen

Mäh.

Uppdatering! Kråkan länkar i kommentarerna till ett smakprov: de första tio sidorna av en svensk nyutgåva. Slut på uppdatering!

Men nu tar vi det lite grann från början. Som jag har påpekat förut, verkar det gå bättre för författare som har det bedrövligt under i alla fall barndomen. Sedan kanske hela livet fortsätter att vara bedrövligt, men finfina böcker skriver de ändå. Tänk ändå, den som ändå hade haft en bedrövlig barndom utan t.ex. basket.

När Antoine de Saint-Exupéry var tre år, dog hans pappa av ett slaganfall när han stod på en tågperrong. När hans lillebror var 15 år dog han i reumatisk feber, varför Antoine fick ta ansvar för familjen – som förutom honom bestod av modern och tre äldre systrar. Kanske var det därför han inte fick någon examen och hoppade till och från tillfälliga jobb i ett par år… tills flygarfebern satte klorna i honom. Han hittade äntligen hem. 

Men i denna sväng hittade han en fästmö, vars familj tvingade honom att sluta flyga och istället ta kontorsjobb eftersom han hade en fallenhet för att kraschlanda sina flygplan – och de insåg riskerna med detta. Flygtoken i honom vantrivdes på kontoret, och förlovningen bröts. Antoine irrade sedan runt i ett par år, tills han fick börja flyga igen. Och krascha. Och flyga och krascha. Och flyga och leta efter andra som hade kraschat. Och så hittade han en fru!

Frun som var ful i munnen, som svor och levde rövare.

Hon hette Consuelo Suncin, och var tydligen envis och elak, underbar och fantastisk, kortväxt och rolig och ful i munnen samt pigg på att göra slut och bryta upp. Och ni som har läst boken: det är Consuelo som är rosen – den som prinsen varken kan vara med eller vara utan. Antione vänstrade under en Consuelopaus med en viss Hélène de Vogüé, vars bokstavsfnuttar ju är värre än hos krämfräs. (Henne nämner jag förstås blott och enbart pga. fnuttarna.)

Men så råkade vår flygare ut för ännu en jättekrasch i en öken 1935. Han och en navigatör hamnade in the middle of nowhere med dåliga kartor och en packning med enbart

  • vindruvor
  • två apelsiner
  • en madeleinekaka
  • kaffe i en termos
  • lite vitt vin
  • 90-procentig alkohol
  • eter
  • jod.

Vinet och kaffet tog slut efter en dag, så de båda männen delade på madeleinekakan och förberedde sig på att dö. Efter fyra dagar i öknen hittades de dock livlösa av en bediun, som gav dem en speciell, beduinsk förstahjälpen så att de överlevde och Antoine de Saint-Exupéry kunde återvända till sin fladdriga fru och sedermera skriva boken om den lille prinsen, som ju inledningsvis beskriver en pilot som kraschar i öknen.

Alla dessa flygkrascher gav Antoine skador som inte läkte och som värkte, varför han hade svårt att sova, blev deppig, tog massa mediciner, mådde ännu sämre och inte ens kunde vrida ordentligt på huvudet för att se fienden under flygraiderna under andra världskriget. När så den franska regeringen kom och påstod att han – en inbiten antinazist – var på Tysklands sida, blev han så förtvivlad att han tog till spriten. Samtidigt som han fortsatte att flyga och skriva samt läsa. 

Och som han läste. Han överlät till andra mekaniker att kontrollera planet före avfärd så att han kunde läsa bara en lite stund till, och en gång lät han co-piloten cirkla över flyplatsen i en timme för han skulle hinna läsa färdigt en bok. 

Men så kom då den sista kraschen på okänt område 1944. Inte förrän 1988 hittade man spår efter honom – i ett tygstycke som förmodligen var en flygaroverall satt hans armband fast sedan 44 år. Att det var just hans armband var det inget snack om eftersom det stod tre namn på: Antione Saint-Exupéry, hustrun Consuelo och förläggarna Reynal & Hitchcock.

Tänk er om … om Astrid Lindgren hade haft ”Norstedts” skrivet på sitt armband.

Sedan det upphittade armbandet hittades av en fiskare, har även massa olika flygplansdelar fiskats upp ur havet – och nu råder inte längre något tvivel om var Lille prinsens författare flög omkull för allra sista gången.

Men hur har vi det nu? Är det inte idag som tallelangen embryo på allmänhetens begäran ska få en bonustischa? Joo! Och så drar jag en lapp! Det står Maplestream! Och så drar jag en till, för jag har blivit alldeles galen! Zkop!

Lucka 21 kommer på tisdag morgon!


Gårdagens embryo!

vad är det du gör embryo det undrar jag nu

ser du väl

du skrivrer det säjer jag nu

yo

vad är det du skrivrer embryo det undrar jag nu

åh det är bara ett embryo ett snytnopsis allt är bara en trasa

det tror jag inte embryo du har tallelang

takc tjära julgranne men du bredrar dej: jag är en bluff

stopp

en bluff en drilletant en armatur en nyburgare det säjer jag nu

sluta deppra nu okcså skriv istället

ja det blir en ju jävle bokc det här: ska brännra den när jag har kommit till the britter end det säjer jag nu

yo

Share
35 kommentarer

Facit till lucka 17 heter lucka 18 (Lilla Julkalendern 2021)

Eftersom jag och plommonstopet igår var ute och rullade hatt, kommer detta facit näsan 12 timmar senare än vanligt – men då hann några extra lappar ner i den nu inte längre rullande hatten.

Gissningarna i lucka 17 var nästan inte gissningar – nästan alla kände igen boktitlarna i luckan. Men ändå gjorde Pysseliten & PK denna illustration i jakten på lösningen:

Jösses, till och med utanför kartan gick den här lakritspipan!

Det verkar som om vi i kommentarerna till detta facit kommer att få höra fler ”jag mötte HB-historier”:

Karin:
Dagens HB har skickat vykort till mig. På framsidan en tvålfager spansk toreador och på baksidan inleddes texten med ”Jag skickar en nytagen bild på mig själv …”

Ökenråttan:
Även jag har mottagit korrespondens från HB. Ett brev!

Brid:
Jag har korresponderat med HBs dotter under en period av några år, när jag försökte boka henne för att hålla ett föredrag och det fungerade inte och fungerade inte och sen gav jag upp eller sa ifrån mig ansvaret för att ordna talare, minns inte vilket.

Leda:
Brevfloden till båsisterna är inget att förvånas över.. För här har vi en sällskapsmänniska, så flink vid skrivmaskinen att inte ens sjukdom och död kunnat hejda manusflödet. Vid fullmåne ska man enligt sägnen ännu kunna höra tangenterna knattra från skrivplatsen inte långt från det gamla hemmet.

Ardy:
YOLO sa Bull.
Örjan:
Oj vad många lettrådar i dagens lucka, men jag saknar en trummis.

Kråkan:
Äntligen i utsikt att få mat efter dagens irrfärder bland alla mina städer. Har just bevistat en begravning i rutig tweed.

Betong-Bess:
Har snurrat runt halva världen, men nu tror jag mig befinna mig någonstans i Sverige, i de södra delarna.
Japp, precis så var det!

Men nu till en klädrapport. Gårdagens hemlisbloggare var nämligen klädd i tweedkavaj. Jolo (Jan Olof Olsson) föddes 1920, skrev i DN från 1945 och dog knall och fall när han trädgårdsarbetade på Valborgsmässoafton 1974. Men framförallt hade han som sagt många tweedkavajer: 29 stycker för att vara exakt.

Tweed är en ”kraftig, något sträv, fyllig kardgarnsvara, ursprungligen av ull men nu ofta med syntetinblandning”.

Jag har då aldrig varit med om maken till människa att ge tweedkavajen ett ansikte. Jolo må ha skrivit både spaltmeter och hyllmeter och varit rolig och trist samt utbroderande och fåordig – men alla som beskriver honom återvänder till denna tweedkavaj. 

Tweedkavaj 1965.

Om hans liv står inte mycket att läsa – däremot kryllar det av Jolo-texter i alla tidningsarkiv. Därför får han med egna ord berätta lite kort om sitt 1940-tal:

”Den andra hälften av 1940-talet, den senare, tillbragte jag till en tredjedel utanför Sverige, mest i England och på Irland, men också i Paris. Det segrade England var beundransvärt vitalt: där gjordes år efter år vidunderligt bra filmer, landet orkade med en otrolig förvandling från ett gammalt klassamhälle till en modern välfärdsstat, och fast jag i den fortlöpande krisen och bristen åt sämre än jag gjort i hela mitt vuxna liv (mest kanin och vidriga puddingar) bevarar min ständiga reskamrat (min hustru, vi var barn- och ansvarslösa de åren) och jag dessa Englandsår i minnet som något festligt och strålande, fast vi aldrig upplevde något av det som man brukar kalla festligt och strålande.” (Ur Allers, 1974.)

När han häromåret skulle ha fyllt 100 år dök det upp hyllningskörer skrivna av gamla gubbar som var fjuniga tonåringar när Jolo dog. Att sammanfatta hans skrivargärning kort går inte alls, för han skrev (nu sammanfattar jag hans skrivargärning) reportage, intervjuer, kåserier, kulturartiklar, idrottsreferat, film- och bokrecensioner, reseböcker, historiska skildringar, essäsamlingar, skönlitteratur, spänningsromaner och så manus till två fantastiska tv-serier.

– Idrottsreferat? utbrister ni alla förvånat.

Här rapporterar Jolo från fotbolls-VM som gick i Sverige 1958. (Mycket läsvärt – om någon vill se hela artikeln kan jag stå till tjänst.)
Tweedkavaj 1960.

Den geografiskt virriga Julkalenderluckan skapades med hjälp av Jolos boktitlar (i kronologisk ordning), men den som har påverkat mig mest är inte med – det hade blivit för enkelt.

Någonstans i Sverige! Som finns på SVTplay! Med Morsgrisen och trummisen Loffe och alla de andra! (Den unga Lotten upplevde dock några förvirrande stunder när ”Krutgubbar” och ”Någonstans i Sverige” visades nästan samtidigt.) Jag har dock inte vågat titta på serien nu, för tänk om den är dålig …

Var var tweedkavajen 1973?

När Jolo dog som blott 54-åring föll Sveriges kulturelit i korinter. Tydligen var han en godmodig sällskapsmänniska som många kallade ”min bäste vän” – till och med Ernst-Hugo Järegård. Alla gick de man ur huse för att skriva om hans journalistiska karriär, men den vars bokstäver har levt kvar längst, förvånade mig; tydligen var Alf Henriksons berömda sorgerim från början riktade till Jolo!

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
Och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
Och ibland blir den aldrig densamma mer

Tecknaren Birger Lundquist (som fick barn med Bang) var nära vän med Jolo, men dog på samma plötsliga sätt, endast 42 år gammal.

Bengt Lagerkvist berättade att han och Jolo brevväxlade trots att de bodde grannar. Jolos brevpapper var från olika hotellrum världen över och han undertecknade dem alltid med olika namn, t.ex. ”Geheimrat G. von Jolo”.

(Jag brevväxlar med min djefla man trots att vi bor i samma hus. Inte ett dugg konstigt.)

Mats Holm skrev i GP 2007:

En morgon var min pappa blek av förtvivlan, vankade av och an. Han hade just slagit upp tidningen och upptäckt att han som redaktör för Namn och Nytt kvällen innan satt en Red Top-vinjett under en text av Jolo. ”Hur är det möjligt?” muttrade han. ”Hur är det möjligt?”

När han kom hem på kvällen muttrade han inte längre.

Först hade Red Top dykt upp, på strålande humör:
”Åh, vilket fint kåseri jag skrev i går!”

Därefter kom Jolo:
”Skönt att slippa stå för den skiten.”

Men vad hette Jolo som kåsör när han började skriva i DN? Jo, ”Ruter Tweed”. Naturligtvis.

Plommonstopet står redo, fullproppat av lappar! Nu skulle jag ju dela ut en bonustischa till nån som inte dök upp i gårdagens bås. Så jag delar ut den senare! Men en lapp ska här dras! Åååååå hej, Ökenråttan!

Lucka 19 kommer på söndag morgon!

Share
28 kommentarer

Facit till lucka 15 heter lucka 16 (Lilla Julkalendern 2021)

Ett tag idag var jag allt lite orolig över utvecklingen i kommentatorsbåset – men det visade sig bara bero på att jag var trög och inte förstod ledtrådarna. I oordning kommer här både några ledtrådar och förvillelser!

Zkop
En tanke flaxade förbi, men såhär dags talar jag tyst om den.

Brid
En fågel flög förbi. Det är nog inte den som avses. Men skulle det så vara finns en lettråd i årets radiokalender.

Örjan
Oj! Eskilstunas mest kände antinazist med i luckan. Månne lettråd?

Ninja i Klockrike
Det var inte ännu som sjutton, men jag tror tamemårran att jag fattade!! Blås i lur fanfarer, skjut salut, bugen er djupt, Ninja fahattade lehettrådarna.

PK
En HB som vi alla känner till? Då är det ju båsmor själv. Eller möjligen Dan Brown.

Åsas dotter
Får det lov att vara en liten lakritspastill på läktaren? För att tänka bättre!

Dina:
Söker man på ”Pirimittarium, pirium” så kommer kalendern upp som trea på googlelistan.

(Vi återvänder till Pirimittarium lite senare i facit.)

Hemlisbloggaren i lucka 15 är en stor favorit inte bara hos mig, utan hos många, många, MÅNGA andra.

”I Maria Gripes böcker blir människan så egendomligt stor, så rik på nyanser och komplexitet. Jag tror aldrig jag har läst någon större människokärlek.” (Lotta Olsson i DN)

Faktum är att jag inte kunde hitta ett ont ord eller en negativ rad om Maria Gripe (1923–2007), alltså författaren till ”Tordyveln flyger i skymningen” (1978).

Förrän jag läste i gamla tidningsartiklar … men jag återkommer till det.

Maja Stina Walter, som hon faktiskt hette, gifte sig med illustratören Harald Gripe, och de två jobbade ihop med nästan alla hennes illustrerade böcker. Hon bytte någon gång bort sina två små förnamn till lite de vuxnare ”Maria Kristina”, men det skedde innan hon började bli publicerad.

Harald och Maria Gripe i 30-årsåldern i mitten av 1950-talet, när Maria precis hade debuterat med ”I vår lilla stad”.

Tordyveln läste jag konstigt nog precis när den kom ut – konstigt var det eftersom jag ju som 14-åring väl bara hade basket och biofilmer (inte böcker) som fritidsintresse? Men jag älskade boken av hela mitt hjärta. Så här inleds ”Tordyveln flyger i skymningen”, vilket jag helt hade glömt:

Du som sitter här med boken i din hand.
Du som just nu öppnar den
och vänder bladen för att läsa,
har du tänkt på en sak?
Alla människor läser inte samma böcker –
Varför har just du valt
att läsa just den här boken just nu?
Var det bara en tillfällighet, en slump?
Tror du det?

Pffft, fnyser jag idag åt detta. Skulle det va nåt, va? Tssss. Och sedan halkade jag in i texten och blir sådär knollrigt förtjust åt allt som händer och sker. Här kan man läsa de inledande sidorna som pdf om man vill!

Böckerna som Maria Gripe skrev handlar enligt kännarna om ”det ensamma barnets utsatthet”, vilket jag inte hade den blekaste aning om. Jag såg ”Hugo och Josefin” på bio (min allra första biofilm) och minns sedan dess hur Josefin som inte hade några kompisar fnittrade när hon åt ett helt ägg med Hugo och Beppe Wolgers. Ensamt, utsatt barn? Ja, okej.

Äggscenen i ”Hugo och Josefin (1967).

Sedan blev jag förälskad i Peter Schildt som spelade nattpappa i tv-serien ”Julia och nattpappan” 1971. (Jag kollade på en snutt nyss, och Julia är SÅ otrevlig! Den här länken går till SVTplay, precis när Julia iförd polotröja smiter upp ur sängen för att prata med den obrydde nattpappan för första gången.) Ensamt, utsatt barn? Ja, okej.

Därefter kom ”Pappa Pellerins dotter” på tv 1974, som handlade om Lopp-Loella. Hon hade härligt klapprande träskor och förtjusande tovigt hår och bodde i en liten stuga i skogen med sina små tvillingbröder eftersom mamman hade gått till sjöss och pappan var okänd. Men fågelskrämman var hennes kompis! Ensamt, utsatt barn? Ja, okej.

Men hur var det nu med hyllningarna till denna fantastiska författare? Mja, så såg det inte ut inledningsvis …

SvD 1957: ”Jag skulle vilja träffa det lekbarn som är road av hur Zarathustra sprack.” Men hennes make är visst duktig på att rita åt henne.
SvD 1970: ”Även om parodin på dagens massmediaspråk är på kornet har Maria Gripe denna gång slagit in öppna dörrar med en samhällssatir som är rätt unken och sned.” Men Harald ritar ju bra.

Så med detta blottlagt kan man väl bara sucka och säga att det är inte lätt att skriva barnböcker som ska recenseras av vuxna? Själv sa Maria Gripe i alla intervjuer att hon ville skriva för människor, inte för åldrar. Och hur kommer det sig att hon inte var en superkändis på sin tid? I SvD 1975 säger hon:

– Som barn var jag ointresserad av författarna som sådana och trodde nästan att böckerna hade kommit till av sig självva. Jag ville inte påminnas om att det fanns vanliga trista farbröder och tanter bakom. Därför vill jag vara anonym för barnen för att inte beröva dem läsmystiken. Jag säger nej till alla framträdanden. En annan sak är om barnen själva söker upp mig.

Bra, Maria Gripe! (Och så ritade din man så fint.)

Men varför yrade jag om ”Pirimittarium, pirium”? Jo, det var tidernas mest långsökta ledtråd:

Men den går att googla fram!

Visste ni att det var Maria Gripe som med dottern Camilla skrev superdunderjulkalendern ”Trolltider” som sändes både 1979 och 1985? (Länk till en snutt med Eva Rydberg och Birgitta Andersson, som vaknar i en sko.)

Fast Stig Järrel där till höger var lite läbbig, tyckte jag.

I SAOB lärde jag mig tre saker som vi ska lägga på minnet.

  • Tordöflar lagda bak uti nackan, taga bort susandet i öronen. (1697)
  • Om man samlar torndyflar om våren så kan man förvara dem i en stenkruka till vintern, för at dermed beströ räfsaxar. (1831)
  • Ser man en torndyfvel ligga på rygg och hjelper honom på fötter, får man sju synder förlåtna. (1898).

Men nu ska vi stoppa lapparna i plommonstopet! Ordning och reda! Jag drar idag två lappar eftersom jag är så glad att tischorna is in da house! Oooooh, en nykomling och en gamling! Åsas dotter och PK!

Lucka 17 kommer på fredag morgon! Och då ska här under högtidliga former delas ut en bonustischa!


Bonus! Här kan man lyssna på hela jädra Tordyveln – alltså radioföjetongen från 1976. (Inte exakt likadan som boken.)

Psst.
Maria Gripe har skrivit en serie böcker med en huvudperson som heter Lotten. Som jag inte har läst!

Share
32 kommentarer

Facit till lucka 13 heter lucka 14 (Lilla Julkalendern 2021)

Jag har då aldrig varit med om så mycket ansjovis i ett enda bås!

Ökenråttan
Dagens shopping var koncentrerad på ingredienser till årets julkaka som ska påbörjas på Luciadagen. Passade på att riva åt mej tre burkar ansjovis för jag har hört att det inte finns så gott om’et; folk hamstrar …. Måste ha till julens Jansson, hur skulle det annars gå?

Pysseliten
Helt rätt ÖR. Jag bad PK att köpa hem ansjovis till Janssonen, som nästan är viktigare än julskinkan, men då undrade han om inte de fyra burkar han redan köpt skulle räcka.

Betong-Bess
Det såg ut att bli en riktig sorgesam jul när ansjovisen var slut. Men häromdan fanns det igen.

Örjan
Kan nu göra provsmakning på två olika ansjovisinläggningar.

Smultronblomman
Ansjovisen bärgades häromdan. Att bo på hotell kan medföra vissa överraskningar.

Aku
Och nu fattade jag plötsligt varför båset fylls av ansjovis och avsaknad av ansjovis. Och inte är det bara för att Janssons är så gott som jag trott hela dan.

Och så har vi hakke, som faktiskt lyckades nämna HB hela elva gånger i en enda kommentar:
Idag är det dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan – och jag har bara köpt en enda julklapp. Hej och hå.

Dagens hemlisbloggare – som i Julkalendern plötsligt började tala nån stockholmsk rotvälska – var den för evigt relativt unge Dan (egentligen Daniel) Andersson (1888–1920). Det finns i basketlandslaget en Denzel Andersson, som får mig att associationsnynna på Jungman Jansson så ofta att allmänheten börjar tröttna. 

– Jajajajaaa, Dan Andersson, Dan Andersson, men låt oss nu se när han lirar! får jag höra av min otacksamma publik.  

Dan Andersson som 21-åring.

Som alla andra växte den unge Dan upp i ett fattigt hem där fadern för jämnan blev ilsken eftersom de inte delade gudstro. När han var blott 14 år – men redan fast besluten för att skriva – åkte han helt solo till USA för att kolla om det var ett ställe för familjen att bo på. Han tog tåg till Göteborg, båt till Grimsby, tåg till Liverpool, båt till New York och så tåg till en faster i Minnesota.

Så vansinnigt. Nä nu. Asså va.

Den 14-årige USA-resenären Dan Andersson var inte en biffig sak.

Han hade ju två äldre bröder som kunde ha åkt istället? Här har vi en liten mager 14-åring som lärde sig läsa när han var fem, spela fiol och prata engelska när han var åtta och sed… ahaaaa. Det kanske var därför: han kunde ju engelska!

Okej.

När Dan Andersson hade undersökt Minnesota noggrant, åkte han hem igen eftersom fattidomen var lika bedrövlig där som i Sverige. Och banne mig bodde han inte sedan hemma tills han var mer än 27 år och faktiskt fick massa texter publicerade och utgivna. Trivdes han då, eller var han tvungen pga. ekonomiska skäl?

Dan Andersson, ungefär 25 år.

Men han gick även på folkhögskola och började han översätta, samtidigt som han kroppsarbetade (kolare, flottare, skogsarbetare, snickare) och satt och skrev på nätterna. Här kommer de två första stroferna ur en som jag gillar – ”Tiggaren Simons sång” (1917):

Jag är tiggaren Simon  vill du höra mäj predika?
Jag är skapt att mässa en åsknatt, eller hur?
Min mor var en stickerska som stack åt de rika,
hennes håliga kindben hade hungern grävt ur.
Min far var en fattig man med darrande händer,
om jag sluter mina ögon jag ännu honom ser:
 knä  golvet står han, vid brasans sista bränder,
och som stjärnor som slockna är hans blick när han ber.
Min mor ville slita sig till döds för att ge mig,
en brödbit litet större än hon själv hade fått.
Som boklärd herreman ville hon se mig,
det var därför hennes hår  fort vart  grått.
Och min far var ett helgon som led alla fasor,
och brottades med Gud om min mörknande själ,
och jag är en vandrande benhög i trasor,
och förr än jag arbetar vill jag svälta ihjäl.

NE, mitt kära NE, uttrycker sig – på ett krångelvis som jag inte ens under pistolhot hade kunnat klämma fram – så här vad gäller Dan Anderssons diktning och de religiösa grubblerierna:

”Den religiösa problematiken blev från Brunnsvikstiden alltmer central i Anderssons diktning. I opposition mot vad han uppfattade som samfundens antropomorfa gudsbild, ”den personlige guden”, sökte han sig mer och mer till den mystiska traditionen i kristen form. Medeltidsmystikern Mäster Eckehart och indisk litteratur som Bhagavadgita blev av genomgripande betydelse för hans diktning, liksom Dostojevskij och med honom även den ryska ortodoxa mystiken.”

Dan Andersson gifte sig 1918 med Olga Turesson, som var gravid när maken 1920 dog på det rysligaste av sätt: cyanväteförgiftning. 

Olga bytte efternamn till Dan-Andersson, vilket ju var fiffigt! (Fast dottern Monica gifte sig sedan Sedell, och idag finns inga med efternamnet Dan-Andersson, men 96 Sedellare.)
Man kan klicka på bilden om man vill läsa hur SvD uttryckte sig 1920-09-17.

Hotellet hade alltså problem med ”väggohyra”, som röktes ut. Vädringen i rummet där de båda männen sov, sades ha vädrats enligt alla konstens regler – men ändå gick något fel. Dan och en Elliot Eriksson dog, medan andra gäster i lika utrökta rum överlevde utan men.

Men vänta, varför bodde de i samma rum? Jag lusläser tidningarna och finner i DN den 17 sep:

”Sällskap hade de emellertid icke.” Nähe.

I nutida källor om Dan Andersson står det ofta att han i livet var okänd och oläst, men att han efter sin död kom i ropet och tonsattes av många, bland annat sin svärfar. (Som för övrigt 1976 mindes Dan som lång och mager med blåa, djupa allvarliga ögon och vacker profil samt viss benägenhet att kasta huvudet något bakåt.) Men för tusan hakar – tidningarna skrev ju spaltmeter om honom och hans död hamnade till och med på förstasidan i DN. (Med samma rubrikstorlek som att Zorn testamenterade bort hela sin förmögenhet till staten.)

Jag tror att han var rätt känd, jag.

Jag gillar Dan Andersson, så honom läser jag gärna. I Julkalenderluckan var det alltså Jungman Jansson som parafraserades, och här har vi en tolkning av (tadaa) Hootenanny Singers! (Som Danne [nu la jag bort titlarna och till ett smeknamn] själv satte musik till.)

Lappdragning! Jag har fått erbjudanden om mutor för att embryo ska föräras en tischa, men sörni att sånt går inte notarius publicus med på! (Däremot citerar jag honom förtjusande gärna – eller klistrar in en länk till det senaste båsalstret som innehåller orden ”kravlar papparkaksdeg”. Och kanske kommer en bonuströja upp ur plommonstopet vad det lider …)

Men nu ska plommonstopet få tala! Jag drar en liten – nej en stor! – lapp med Christer, the Long Distance Personal Trainer på!

Ansjovis på er alla! Lucka 15 kommer på onsdag morgon!

Dan Andersson, lite sliten och trött som 29-åring.
Share
33 kommentarer

Facit till lucka 11 heter lucka 12 (Lilla Julkalendern 2021)

Jösses! Sicken röra jag skapade i kommentatorsbåset! Jösses, jösses!

I ena sekunden var ERB och Hyttis helt överens om ett obegripligt svar. I nästa var även Magganini och Ninja till synes eniga. Och mitt i alltihop tronade Béatrice Karjalainen med lösningen (min fetstil):

– Jag har bara traumatiska luggminnen pga att jag tillhör det välsignade folket med lockigt hår och frisörer som inte fattar att man inte kan klippa av blött hår i en längd och tro att samma sen ska gälla när håret torkar.

Maplestream hade helt andra – kanske oviktiga – saker för ögonen:
– Igår kväll roade jag mig med kortspel tillsammans med några kollegor, varav inte mindre än två av dem hade bott på Skebokvarnsvägen. Det kan inte vara en slump. Dagens HB är Dan Brown.

But no. Så fel.

Men Ökenråttan då? Som ju i slika sammahang vet besked och dessutom kan dra böckerna ur hyllan och citera ur minnet på nolltid? Hallå?

– Aber selbstverständlich! Jag läste om, ett två, själva texten, tre fyr.

Precis: danssteg (men jag återkommer till det senare). För nu handlar det om ett kåseri av en kåsör. Ni vet, den där utdöda konstarten?

Foto: Ulla Montan.

Runa Brar (f. 1942) föddes i ett kyrkligt hem, kom in på Socialhögskolan 1964, for till Indien och gifte sig och fick tre (?) barn, blev arbetslös, fick jobb, blev arbetslös, fick en novell publicerad och blev sedan kåsör i DN 1980–96.

Kanske.

Sällan har jag hemlisbloggat någon i kalendern, som jag sedan inte har kunnat beskriva mer än just sådär. Mycket, mycket frustrerande. Runa Brar bor i Äppelviken i Bromma – dit jag tyvärr inte hann åka – och har ett Facebookkonto som jag har försökt kontakta henne på.

But no.

Några utvalda kåserier finns i Kloka tokar och Tankar från hönsboden … som jag inte äger. Är det så konstigt? Ja, för jag har faktiskt en diger kåserisamlingssamling.

Några av kåserierna, fast lite uppblandade. ”Ordning” is not my middle name.

Runa Brar vann som helt okänd en novelltävling 1980 och fick strax därefter fast gig på DN. Kan ni tänka er detta jätteuppslag i en dagstidning anno 2021?

Jag tror att jag måste skriva av presentationen uppe i högra hörnet:

Runa Brar som skrivit söndagens novell ”Efter skilsmässan” är ingen alls. Hon är inte känd, inte författare, inte skribent. Men hon skriver. Hennes liv är i korthet detta: född 1942, tre barn, frånskild, socionomutbildning, vikarierande socialassistent, vikarierande journalist – numer arbetslös. Runa Brar skriver om nätterna.

Det hon skrev om mest var tiden i Indien, när hon var gift och stod vid spisen och födde barn. Så här kunde Indien beskrivas:

Den tjocka prästen kommer cyklande därnere i allén. Med båda händerna på styrstången balanserar han en säng på huvudet. Han ser ut som om ingenting hänt i hela ansiktet.

Hon romandebuterade 1982 med ”Ett litet välsignat folk” om uppväxten i det frireligösa hemmet med morföräldrarna, men all energi verkar annars ha gått till de veckoliga kåserierna. (Även jag har jobbat som kåsör och vet att skaparångesten för ett enda kåseri upptar en hel vecka på dubbel heltid.) Romanen ”Jössesdotter” kom 1993, och sedan verkar nåt ha hänt.

Sedan julafton 1996 går kåsösen Runa Brar inte att hitta i DN.

Runa Brars logga. (Den dåliga bildkvaliteten beror tyvärr på att DN:s arkiv – som bara går till 1992 – inte är helt 100-procentigt.)

Jag har dammsugit både SvD och DN samt Libris och verkligen försökt hitta spår efter Runa Brar efter det glada 80-talet, när hon dök upp hela tiden.

DN 1982.

Jodå, hon dyker upp i kåserisamlingar och fick runt 2000 sitta på bibliotek och läsa upp sina kåserier då och då … men mer än så finner jag inte.

Varför slutade hon kåsera?

– Det rann sakta ut. Jag kände att jag fastnade i en form. Nu tycker jag det är underbart att skriva och inte ha någon som väntar på det jag skriver. Men att skriva längre än kåserier klarade jag inte av att kombinera med barnen.

Sa hon när hon i slutet av 90-talet bodde i Arvidsjaur. Och fortsatte:

– Jag har egentligen ingen ambition och har aldrig tagit skrivandet på riktigt allvar. Att leva och hitta rätt i livet är viktigare.

Morr. Om man faktiskt vill försörja sig på sin passion och författa eller skådespela mot ersättning, känns det sådär att få höra hur de som lyckas faktiskt bara råkade ha tur och att de egentligen inte bryr sig. De rycker på axlarna och fnyser när de faktiskt borde kontakta mig och delegera alla uppdrag till mig. Eller som Runa Brar själv skrev i ett kåseri runt 1980:

Svenne skulle kanske vilja att jag först och främst hade en passion som man tjänar pengar på, men sådan är ju inte passionens natur.

År 2003 skrev hon om nästäppa i Läkartidningen, och presenterades nästan som i DN drygt 20 år tidigare:

Runa Brar kåserade på Namn och Nytt-sidan i Dagens Nyheter under flera år. Försvann sedan i Lappland, där hon blev lingonplockare, stensamlare, hästskötare, hönsägare, strandvandrare. Hon har varit gift, skild, gift, skild, osv, liksom hembiträde, vårdare, tröstare. Hon är numera bosatt i Stockholm.

And the rest is silence. Men hur stod det nu till i lucka 11? Jo, det var ursprungligen ett kåseri om hur Runa och Svenne dyrkade en viss dansform – buggen. Som i min stilhärmade version blev luggen.

”Buggen och jag” av Runa Brar, DN 2 mars 1982.

När jag avslutade lucktexten med ”bra” + R visste jag inte att Runa själv hade haft samma idé. I ett kåseri skrev hon:

– Smakar det bra? Frågar jag Svenne till middagen.
– Det smakar Brar, säger han. Brar på burk.

Det var det!

Om du nu råkar läsa detta, Runa Brar: Hej och välkommen hit! I slutet av alla facit genomförs en traditionell lottdragning ur min morfars plommonstop, där en av dagens gissare föräras en t-shirt med ett spännande tryck. Ingen vet än hur tischan ser ut eftersom den sitter fast i en tryckpress, men namnlapparna drar jag ändå! Här har vi … trotjänaren Håkan-hakke!

Lucka 13 kommer i ottan på måndag!

Share
28 kommentarer