(Ni som inte gillar Julkalendern kan andas ut. Nu återgår jag strax till så kallade normala blogginlägg!)
Den röda tråden, DRT kallad sedan 2005, har varit tydlig, diffus, rolig, klurig, konstig och knäpp.
Förr om åren asså.
I år liknar den en broderad slinga som har slitits sönder av 100 års intensivt tvättande.
[För att tydliggöra den bilden letade jag efter brodyr ett slitet broderi. Och fann ingen. Dock ramlade jag över en gammal kökshandduk som ingenjör Andreé och grabbarna hade med sig i luftballongen 1896.Det var ju jättecoolt. Men brodyren ser helt oskadd ut, så ”trasig röd tråd” får ni tänker er själva.]
Pssst.
I båset utreder Ninja brodyr/broderi, som jag tydligen inte alls använder korrekt! Slutpssst.
Ni stackare som har suttit och klurat och lagt upp Excelark och googlat tänkbara ledtrådar, kommer kanske att vara mer allmänbildade än andra. Men svarets gåta kom ni inte så nära eftersom …
[gulp]
… jag misslyckades skändligen med att genomföra den tanken om bob/boll-hund/rund som jag hade planerat. När t-shirttrycket fastnade lite i min egen inspiration var det okej, men när tröjtryckeriet blev sent och allt gick i snigelfart och tröjorna sedan bidde en påse, försvann alla tankar på den stackars lilla tråden!
Men då får ni tänka på DRT 2011 istället, för den tråden var så genomarbetad att jag än idag klappar mig stolt på axeln och säger ”Bra, Lotten”.
Några som klurade var:
Ökenråttan redan den 7 december: Tills vidare vill jag anmäla att jag tror att jag redan vet Den Röda Tråden: Z.
Magganini: Nu återstår att ställa upp nån sorts tabell för lösande av Den Röda Tråden.
Brid:
Den röda tråden måste vara rim, som i -mad skinka.
Dina:
Den Röda Tråden måste vara ”kärt barn har många namn” eller ”att göra en tavla” eller något helt annat.
Pysseliten:
DRT måste ju vara artificiell intelligens eller möjligen maskininlärning. (AI och ML)
hakke: Basket, bollsport och allmän idrott.
Brott och straff och allmän laglöshet.
Bildning och skola och allmän intelligens.
Bob, barder, bollar, brott, Birgittor och allmänt båshäng.
Borde bevisens betungande börda betyda Ben Bröda Bråden blir B?
Ett tag var jag inne på att klämma fast Östen Warnerbling (ovanligt lämplig felskrivning av Warnerbring) i alla luckor för att hedra Julkalendern 2008, men även den idén for åt pipsvängen.
Med andra ord: felåt, mittåt och c’est de ma faute.
Men nu jädrar ska här dras namn ur plommonstopet! De som redan har vunnit är Magganini, Ingela, Kråkan, Niklas, Dammråttan, Pysseliten, Niklas, nej embryo, Godiva, Christine, Luslina, Mamsen, Annapanna och en hederspåse till Ökenråttan, Flygbengan, Hemul och Ninja.
Nu drar jag tio till …
(pigga?) kristina
Betong-Bess
Eva-L
Vovvamomo
Halvandra
Hannoia
Brid
Cecilia N
Goblin-Charlott
Karin 3
Glad fortsättning, alla!
Maplestream har kommit på att det ju är T-påsar ni får när nu T-tröjorna inte kunde levereras!
Bonusläsning: hakkes sonett om Julkalendern
Likt Gulliver seglar vi ut
var december med Lottens kalender
öppnar luckorna en i sänder
och försöker att lösa dess knut.
På ledtrådarna vi vänder
man blir tokig och alldeles slut
men ibland hörs ett lyckligt tjut!
Luckan löstes med god hjälp av fränder.
Ibland är vi lilleputtar
som förfaller åt fjanteri,
på glöggen vi gärna smuttar
till tröst för vårt klanteri.
Men ibland vi av glädje skuttar!
Vårt bås med giganter i.
Sent omsider dök sista luckan upp, och sent omsider kommer här facit.
Att själva gåtan – lucka 23 – blev så sen berodde på en total missräkning från min sida. Jag var så nöjd med att den skulle tillverkas av en AI-automat som en rimmad sonett som handlade om ett skakande svärd. Men AI:arna kan inte rimma på svenska! (Det misslyckade AI-försöket klistrar jag in i en kommentar.) Att facit nu kommer sent beror på graninförskaffning till skydd av mörkret.
Luckan som jag till sist lyckades tillverka blev svår, men ni var ju roliga som vanligt! Och som tack avslöjar jag massa ledtrådar här nedan!
Maplestream:
– Googla gärna böld, var och fistel för intressant läsning.
Hyttfogden:
– Vilken dramatik!
Nina fastnade för det danska:
– Hade inte riktigt bestämt juldukningen, men det känns som att luckan hintar om Musselmalet.
hakke rimmade!
Din medelmåtta, din klump av slem
Må julens änglar besöka ditt hem
Råttor som gnager på kraniets kött
Må julgranen glittra i grönt och rött
Din jordglob av smör, ditt bökande svin
Må samvaron nu med familjen bli fin
Din böld, din fistel, ditt varande sår
En strålande jul och ett gott nytt år!
Mamsen kanske var nåt på spåret:
– Kan det vara så att jag associerar till någon på andra sidan pölen istället. I så fall, mer död än levande. Och kung på ett sätt.
(pigga?) kristina respektive Magganini hittade en gemensam faktor:
– Denna vintersaga kunde gärna få fortsätta till trettondagsafton.
– Är det nån mer än jag som undrar över luckans numrering?
[Trettondagsafton heter Twelfth Night på engelska, hihi.]
Magganini fortsatte lite senare med fler ledtrådar:
– I dag var det verkligen skakigt det här. Ingen spjutspetskompetens som igår precis.
Hannoia:
– Jag sa det barda vid köksbordet i förmiddags, känner mig nästan avonsjuk på alla som hade vett nog att säga nåt i båset.
Eva-L:
– Det är en produktiv kille, om det nu verkligen var han.
Vi säger väl som zkop:
– Slutet gott, allting gott.
Dagens hemlighet var en giganternas gigant – världens mest berömda pjäsförfattare William Shakespeare (1564–1616). De som grälade (och rimmade diskret) i luckan var Kung Lear och Hamlet. Den förre var gammal och sur, den senare var ung och cool – samt dansk. Den onödiga bilden (som jag ju inte alls borde förklara) ledde er till dödsåret 1616.
–Alas, poor Yorick! är en av de mest kända replikerna – till en dödskalle – och i luckan stod det extremt suddigt: ”Jojo. Rik … ”. (Det nog så att Yorrick stavas med två r på svenska men bara ett på engelska.)
Några olika Hamletar genom tiderna, men Peter Stormare (1986) saknas. De andra är: Mel Gibson 1990, Laurence Olivier 1948, Richard Burton 1953. Alec Guinnes 1938, Stellan Skarsgård 1985, Sarah Bernhardt 1899. Anders de Wahl 1914, Per Oscarsson 1953, Thomas Di Leva 1989.Och här har vi Jarl Kulles Kung Lear på Dramaten 1984 – föreställningen som jag såg hela åtta gånger. Per Myrbergs ögon har stuckits ut (”Out, vile jelly”) och Mathias Henrikson hjälper honom tillrätta. (Foto: Beata Bergström.)
Vem Shakespeare var vet vi alla. Eller så vet vi inte det eftersom det finns falanger som säger att han inte var han och om han var han så kunde han inte vara så jävla bra som han var för han kunde ju inte ens stava till sitt eget namn. Ska de säga! Vi vet inte ens hur hans namn ska uttalas, hur det än stavas. Allt från [shappäär] till [shackbierd] har föreslagits, men vi kan gott fortsätta att säga [shejkspeer]. Man var helt enkelt inte så noga med hur bokstäverna placerades dåförtiden.
Men nog finns det fakta att rabbla om honom ändå! (Om det nu var han som var han.) Men först måste vi se en snabbgenomgång av betoningen i den berömda monologen i ett klipp som är så fullt av Shakespearekändisar att man nästan får hicka av förtjusning.
Vad mer?
De flesta av Shakespeares föräldrar och andra släktingar var analfabeter – även hans barn. Dock hade han två polare (John Heminge och Henry Condell), som var läs- och skrivkunniga och som hade huvudet på skaft; de sammanställde Shakespeares i det oerhört viktiga verket ”Mr. William Shakespeares Comedies, Histories, & Tragedies”. Under William Shakespeares livstid trycktes inte ett enda av verken på något sätt.
Han gifte sig med Anne Hathaway (ja, skådespelerskan från nutiden har samma namn) när han var 18 och hon var 26 och gravid. Tyvärr finns inga i rakt nedstigande led kända släktingar eftersom
Hamnet (inte Hamlet) blev sjuk och dog när han var 11
Judiths tre barn dog innan de hann få barn
Susannas enda dotter Elizabeth inte fick några barn.
Till yttermera visso dog två av Shakespeares syskon innan de nådde vuxen ålder, och ingen av fyra bröderna som överlevde fick barn. När han själv dog skrev han ett ytterst sparsmakat testamente där hustrun fick ”husets näst bästa säng, inklusive lakan”.
De som pratar engelska dräller Shakespeare-citat omkring sig hela tiden utan att veta att de gör det – ungefär som att vi ju säger ”det är ingen ordning på allting” och då citerar Pippi Långstrump. Några Shakespeare-uttryck är
”foregone conclusion” (Othello)
”in a pickle” (The Tempest)
”wild goose chase” (Romeo and Juliet)
”one fell swoop” (Macbeth).
År 1890 bestämde sig världens då största Shakespearefan, amerikanen Eugene Schiffelin, för att hedra sin idol genom att släppa iväg 60 starar i New Yorks Central Park, bara för att staren ju nämns i flera av pjäserna. Alla 200 miljoner starar som idag finns i USA härstammar från dessa 60, och alla är inte helt förtjusta över den utvecklingen (som ju påminnner lite om våra många vildsvin).
Till sin gravsten skrev William Shakespeare något som skulle funka som varning för alla som ville gravplundra honom. (Eller graven dårå.)
Good frend for Jesus sake forbeare
To digg the dust Encloased heare:
Bleste be [the] man [that] spares these stones
And curst be he [that] moves my bones.
Det hjälpte föga; 2016 röntgades graven av forskare, som såg att skallen var borta. Gravplundrarna var med andra ord ena litterära typer.Här går forskarna på Shakespares grav med en röntgenmojäng.
Vid tillverkningen av detta facit läste att man inte alls på några villkor satt och skrev i skenet av ett sketet litet stearinljus. Det har jag alltid trott, liksom lite romantiskt och fint. Men nej, man skrev på dagtid och använde stearinljusen blott i nödfall eftersom de var dyra, gav dåligt ljus och faktiskt var himla opraktiska att hantera.
Se, här är det ju ljust och fint!
Fast kanske vår vän skrev med massa dyra stearinljus i hela rummet på ålderns höst eftersom han faktiskt blev väldigt förmögen?
Men hallå, har Shakespelare skrivit något om bollar? Jodå!
”When we have march’d our rackets to these balls, we will, in France, by God’s grace, play a set.”
Det var alltså tennisbollar … och en eufemism för krig.
Och nu! Plommonstopet, giv akt!
Nu rafsar jag runt i hatten och plockar upp en lapp … men det är inte den sista. På juldagen sker en specialdragning med alla som har varit med eftersom jag vill skicka iväg alla påsarna! Förlåt, nu kom jag av mig. Jag drar en liten lapp där det står … Ninja i Unskijposad!
Vi hörs på juldagen när jag ska tala om hur jävla kass den röda tråden blev!
Här öppnar vi för embryo i specialhörnan! Med basket!
yo
vad säger du embryo jag hör inte
yo
hallon embryo det ekrar härinne är du ute cyklar det undrar jag nu
yo
vad säger du
yo
har du fastat i korsstenen kors i taket ja där sittre r du ju jag ser basketdojrorna det säjer jag nu
yo
men det är ingen farao på taket det är bara julgrannen som ska pulra ner pakceten det säjer jag nu
yo
så när du har fastat klart kommrer du ut det säjer jag nu
Nu börjar alla flacka med blicken och fundera på om det är Julkalenderfnulandet som är viktigast eller om det kanske är klappar, barn, dammråttor, glögg och en eventuell skinka som ska få fullt fokus.
Svaret är givet. Häng här.
Christer, the Long Distance Personal Trainer kanske inte hade lösningen i ottan, men nysningen var i alla fall helt rätt fokus:
– God morgon! Det var ett intressant sätt att stava en nysning.
Brid gjorde likadant – hittade fokus:
– Mostrarna kanske är en tråd att dra i.
Charlott – The Goblin girl hade verkligen inte en susning.
– Lätt Lillstrumpa och Änglaljus!
Hemul visste plötsligt!
– Preliminärgissar på en såsig person med mostrar.
[HP-sås, ni vet?]
Betong-Bess visade att off topic-fakta är bra info:
– Där ser man. Mostrar betyder ”att visa” på spanska.
Hon följdes av Pysselitens OT:
– Men jag har googlat USA’s alla presidentfruar – alltid nåt. En president avverkade hela tre first ladys under sin tid på posten.
Många var det som helt korrekt associerade ett av namnen till ”spets”:
Magganini:
– Jag kan inte räkna ut hur jag ska ha tid med de här spetsfundigheterna i dag.
(pigga?) kristina:
– Spetskompetens kanske?
Katt:
– Tittade också på spetskompetensen men saknar förmodligen sådan eftersom jag inte får ihop det.
Och så kom Jossilurens tillbaka och löste allt på sedvanligt associationsvis:
– För skepp och pirater är ju alltid solklara ledtrådar och dagens HB är ju ingen annan än Orlando B-b-bloom.
Lucka 21 vållade våldsamt huvudbry – men det var meningen. (Gå gärna in i båset och titta på kommentarerna; de är listiga och förvirrande och klargörande på en gång.) Inte nog med att svaret innehåller två personer, det är också så att de ju inte har något med varandra att göra egentligen. (Lucka 23 blir säkert lättare. Kanske.)
Så, ut med svaret nu!
Lovelace och Lovecraft, 4 respektive 9 år.
Ada Lovelace (1815–52) och H.P. Lovecraft (1890–1937) levde i olika världar och olika tider och höll inte ens på med samma saker. Men de hette ju Love-nånting och var rasande begåvade på alla sätt och vis samt så himla ämliga och sjuka, faderslösa och olyckliga – fast extremt omhuldade av sina mammor. Så självklart träffades de in love i en Julkalenderlucka.
Kolla här vad jag högst vetenskapligt – under tiden som jag har deltagit i tre olika julförberedande glöggsammankomster – har sammanställt: en tabell med
Ada Lovelace till vänster och H.P. Lovecraft till höger!
Sjuklig som barn (förlamad av mässling), faderslös som åttaåring.
Sjuklig som barn (poikilotermi), faderslös som åttaåring.
Underbarn vad gäller matematik och teknologi.
Underbarn vad gäller bokstäver samt kemi och astronomi.
Starka band till olika mentorer som hon brevväxlade flitigt med.
Starka band till olika mentorer som han brevväxlade flitigt med.
Kombinerar i sina texter poesi och vetenskap.
Kombinerar i sina texter påhittade monster och vetenskap.
Dör i cancer, mager och ämlig pga. stark smärta.
Dör i cancer, mager och ämlig pga. stark smärta.
Har kritiserats starkt av olika falanger i modern tid.
Har kritiserats starkt av olika falanger i modern tid.
Nu får de för enkelhetens skull heta Ada och H.P. fortsättningsvis; jag blir alldeles snurrig av allt Love:ande hit och dit. Dessutom hade H.P. en arbetskompanjon som hette Samuel Loveman, så nu orkar jag inte skriva Love fler gånger. (Men det jämnade ut sig när det visade sig att H.P. hade en annan kompanjon med det förtjusande namnet Frank Belknap Long. Och apropå sån därn love – minns ni även Linda Lovelace och hennes filmtitlar som krockar lite med den hemliga personen i ”Alla presidentens män”?)
Egentligen levde de två i lucka 21 ju inte särskilt lika liv.
Ada föddes in i en finfin släkt med poetpappa Lord Byron (som dock efter en månads faderskap gav upp och bad fru och dotter flytta hemifrån) och modern baronessan Anne Isabella Noel Byron (mycket intressant Wiki-artikel).
H.P.:s pappa var handelsresande i ädelstenar och en relativt lyckad sådan, medan hans mamma hade en trevlig familj med föräldrar och syskon (där har vi mostrarna!). Pappan dog i galopperande syfilis, vilket hans son förnekade till den dag han själv dog. Utan inkomst fick modern med lille H.P. flytta hem till mostrarna Lillian och Annie och morfar Whipple samt mormor Robie. (Ingen av dem har en intressant Wiki-artikel.)
Ada som 17-åring, H.P. som 25-åring.
Vad Ada gjorde karriärmässigt är så sanslöst imponerande att jag inte riktigt vet hur jag ska förklara det – hon var alltså i början av 1800-talet pionjär inom datorprogrammering. Jag citerar Wikipedia:
”Hon är mest ihågkommen för sitt arbete med vännen Charles Babbages mekaniska dator, den analytiska maskinen. Hennes anteckningar om maskinen innehåller den första algoritm som är avsedd att bearbetas med en maskin.”
Ada översatte, förklarade och kommenterade som 25-åring den italienske matematikern Luigi Menabreas text om just den maskinen. Hennes kommentarer blev till slut mycket längre än den ursprungliga texten och hennes gedigna arbete föll i god jord. (Hon fick – trots att hon var kvinna – beröm eftersom många andra vetenskapsmän inte hade lyckats göra det hon gjorde.)
Den inledande meningen i NE lyder dock: ”Lovelaces liv och berömmelse bar stark prägel av de män hon var associerad med.” Hm. Jag undrar om jag inte måste mejla redaktionen …
Vad H.P. gjorde karriärmässigt är bra mycket mer deprimerande. Han satt där med mostrarna och var superbegåvad och skrev, skrev, och skrev. När någon – när han var fem år gammal – förklarade för honom att jultomten inte fanns på riktigt, svarade han direkt:
– Men är det inte så att även Gud är på låtsas?
H.P.:s släktingar dog och dog, och han blev allt ledsnare. Han bästa vän begick självmord (när denne fick beskedet att hans mor låg för döden) och själv hade han så ont, så ont pga. cancern som han inte visste att han hade. På bilden här nedan är han 44 år och har alldeles nyss författat ett självmordsbrev.
Ada, 35 år, H.P. 44 år.
Adas liv var fyllt av älskare, nyupptäckta halvsyskon och tjafs med karlar som blev kära i henne, samt spelskandaler. Ja, hon var begiven på spel, och försökte med några karlar i vänkretsen att skapa en matematisk modell fött att kunna satsa bättre vi vadslagning. (Hon blev påkommen och förlorade massa pengar på kuppen.)
Stackars Ada sitter här och spelar, sjuk i cancer och svag av åderlåtningen som praktiserades på henne.
H.P. lyckades inte göra sig ett namn under sin livstid – familjen fick det allt fattigare för varje år och hans texter publicerades visserligen, men någon succé var det verkligen inte tal om. Efter att ha flyttat hemifrån, gift sig, skaffat nya vänner och mått bättre under en tid, gick allt åt skogen igen och han fick flytta hem till mostrarna än en gång.
Efter hans död blev det ett jädra hallå om upphovsrätten till hans verk. Det hela är helsnurrigt, men nu har man i alla fall enats om att ”allt som publicerades i USA före 1923 är kulturellt allmängods”.
Nuförtiden är H.P. poppis och kontroversiell på en gång hos den yngre, datorspelande generationen; sedan 2004 har ungefär 20 av hans böcker nyöversatts! Hans persongalleri har konstiga namn som låter som nysningar och hans texter nagelfars och analyseras i doktorsavhandlingar som särskilt fokuserar på hans ymnighetshorn med adjektiv. Mina barn kan obegripligt nog rabbla både titlar och nysningar och diskutera handlingen i verken!
Heja Ada, och Heja H.P.! Nu släpper jag ut er ur luckan!
Och så har vi då en plommonstopsdragning av två tisch… nej, tygpåsar. En första sändning gick iväg idag, så om ”Posten” sköter sig får några av er ett kuvert i lådan på fredag! Nu ska jag dagen till påsarnas ära dra två lappar … Flygbengan … och … Hemul!
Sistluckan kommer i ottan på fredag!
He is back – här kommer embryo!
embryo var har du varit vi blev ordroliga
jag har varit på den andra sidan det säjer jag nu
yo
men herregudrun vad har hänt det undrar jag nu
yo
jag tänkcte inte fuskca men tänkcte om man tjuvgluttrade lite i lukcan kunde man kanske få en lertråd det säjer jag nu
yo
men vad händre vad händre
åh först fick jag in en tomtevante okcså kunde kikra men det var omögligt att se något så jag öppnade lite till
okcså nu hörde jag lite ljuleljusmusik
okcså kändre doften av glugg det säjer jag nu
yo
så jag stakc in hela luvran okcså hela tomteklägget det säjer jag nu
herregudrun embryo: du är helkrokig
ja det strämmer nog: det här var ingen dansk kring julgrannen precis det säjer jag nu
yo
för i nästa ögonblikc trillrade jag ner i intet okcså det var intet så julkul: det var ju ingen användskallelenderlukca det säjer jag nu yo
Mittfältet kom i kläm, bollen är rund, alla skällde! Nu blir det åka av!
Till att börja med skulle denna lucka egentligen ha kommit alldeles i inledningen av julkalenderiet, men när tishorna fastnade i tryckpressen, fastnade även luckan. Så kom igår en tryckerilösning samtidigt som fotbolls-VM avslutades; herrarna Bolli & M’bollé fick därför en framskjuten position i ledtrådarna runt BH, förlåt, HB.
Jag tror att (pigga?) kristina gjorde skäl för sitt namn när hon var den första att nämna hundar – kl 06.08 på morgonen. Sedan drällde hundarna in på löpande band!
Louise: – Aha, min gamla granne och de andra byrackorna.
PK har besök av en dotters hund: – Rory heter han och är ett riktigt charmtroll. Så nu blir vi hela tiden informerade om när grannen stänger en dörr eller när en bil åker förbi ute på gatan.
Ardy: – Här ligger visst något begravet.
Ökenråttan: – Yngste sonen har skaffat en liten valp. Nu väger hon åtta kilo och still growing. Hon är inte en pudel.
Nina: – Gessle trodde också han var kär, i den där låten om flickorna som gjorde honom till ett annat djur. [Jomen: ”Till smaken av en kyss blev jag trofast som en hund”.]
Frisyren ”bobbat hår” fick även den en beskärda del av ledtrådarna. (Är själv omåttligt förtjust i den, men ser ut som ett penntroll när jag försöker mig på kort hår.)
Charlott – The Goblin girl – Blir inspirerad av bilden. Kanske ska satsa på en sådan frisyr?
Karin: – När jag klippte av mig mitt meterlånga hår i ungdomen valde jag just den där frisyren.
Zkop visste besked:
– Det är visst någon som aldrig sover. Det här låter som tusen miljoner dödliga med början från stenåldern eller som ingenting.
Damråttans diskreta sport-ledtråd var finurlig: Har försökt tänka, men sport är verkligen inte min grej. Dock har jag en svaghet för när en underdog visar framfötterna. Som det där jamaikanska slädlaget som ställde upp i OS t.ex.
Ökenråttan får faktiskt en hedersplats med sin eminenta ledtråd: – Nu, med hjälp av båset, hittade jag HB, som väl egentligen ska kallas BH.
Och vad var nu detta, kära kämpande båsister som tog sig an luckan som vore det en VM-final där Frankrike utjämnar fem i tolv?
När vi var på bob hund-konsert 2017, såg sångaren Thomas Öberg, här ball ut! (Foto: Olle Bergman)
Det är en lustiger samling musiker som samlas under två namn, nämligen
bob hund (med gemener precis som hakke, zkop och embryo samt e.e. cummings)
Jag kan inte riktigt förstå varför jag uppskattar bob hunds musik. Det är slamrigt och konstigt – men roligt. Grabbarna/gubbarna är helt enkelt en kul samling människor! När de 2014 skulle ut på vägarna och turnera, sålde de alla sina instrument och bad konsertbesökarna om hjälp med prylar. Önskelistan såg ut så här:
En oöm stol
En vanlig sångmikrofon
En lång mikrofonkabel och ett mikrofonstativ
En maracas
En replokal med läktare
En publik som vill vara med på ett rep och skriva en låt
En konsertlokal
En publik för en rockkonsert
En ungdomskör
En stråkorkester
En elgitarr, vintage
En elgitarr Fender Stratocaster
En gitarrförstärkare, gärna Vox.
En gitarrförstärkare, gärna Fender
Ett trumset, 60-tal
En elbas, gärna Fender Precision
En basförstärkare, gärna Ampeg S-100 alt. Fender Bassman
En backdrop, åtta meter lång, gärna med bob hund-illustration.
En synt av märket Sequental Circuits ”six-track” eller Juno 106 / Juno60.
En synt av märket Roland SH-1000 eller annan monofonisk analog synt, gärna
Roland.
En synt av märket Roland Jupiter 4 eller Juno 60.
En synt av märket Moog Voyager eller Mini Moog.
Ett PA-system
En ljustekniker
En ljudtekniker
Förra året skapade bandet tillsammans med skådespelare en ”BOBHUNDMUSIKAL – för folk med tinnitus i hjärtat”.
Musikalen spelades i sångarens hemstad Helsingborg, och det är nu DDM (den djefla mannen som är min) kliver in i handlingen på ett extremt perifert sätt: Thomas Öberg och han gick på samma skola och hade samma svensklärare (Helmer Lång, ja den Helmer Lång). Fast helt olika år, så deras vägar korsades aldrig. Synd, för i så fall hade DDM kanske fått stage-dajva lite oftare.
Wikpedia-artikeln om bob hund är läsvärd – och lång. Jag citerar ett stycke om hur bandmedlemmarna hamnade där de gjorde, så att ni får lite feeling:
”Conny Nimmersjö bjöds in att delta eftersom han ägde en replokal. Johnny Essing var skyldig Mats Hellquist 100 kronor, och eftersom Essing inte kunde betala tillbaka pengarna ska han som kompensation ha fått börja repa med bandet […]. Bandet hade svårt att hitta en fast trummis, så ofta spelade Öberg trummor eller så användes en trummaskin. Först efter ett tag tog sig bandet namnet bob hund. Namnet kommer från att några av medlemmarna i bandet satt och tittade på tv, där de såg filmen ”Get a Job” om en tecknad hund som det gick hemskt dåligt för. Hunden hette Bob Dog. Martin Kann blev därefter ombedd att rita en hund, som blev bandets logotyp.”
Just nu uppträder bandet med en ”tragikomisk föreställning” som beskrivs på detta vis:
– Vi testar våra överreaktionsförmågor inför publik. Om vi råkar börja gräla kan vi dessutom ta betalt för eländet, i stället för att på demokratiskt vis tjafsa varandra hålögda i replokalen oavlönade. Sanningen är overkligare än någonsin!
Här ser man ju inte så mycket av någonting egentligen, men eftersom jag var där då, 2017, känns det spännande ändå … (Foto: Olle Bergman)
Nu borde jag ju dela med mig av själva musiken också. Det är svårt att välja! Men nåt från Allsång på Skansen blir bra!
Och så en sån därn proffsvideo.
Och så lite intervjuprat!
Det var det!
Och nu till något som aldrig har hänt förut i Julkalenderns långa historia.
[spänningen är olidlig]
Tishorna krympte, krympte, krympte och förvandlades till slut till en liten tummetott som stavas ”tygpåse”. Ja, så tokigt blev det när allt tryckerirelaterat kajkade ihop – men vi kanske kan se på 2022 års Julkalender som ”krigsvintern när inget var sig likt”? Det finns i alla fall några saker som är positiva, och det är att påsens storlek fits all, man kan få ner en boll och sju kilo morötter i den och den är svart så att ingen skit syns också kan den ju vara till allmänt beskådande när man går omkring på stadens gator och torg fastän det är vinter och man har ytterkläder på sig. (Man ska vara positiv!)
Tack till Moa (aka Tjugotvååringen och pumpakarvaren) som skapade trycket i år! Så här ser det ut:
Så … för första gången i världshistorien drar jag inte en lapp ur plommonstopet för att få fram en tishavinnare. Idag drar jag en lapp för att få fram en pås-vinnare!
Fast först måste jag ge en hederspåse till Ökenråttan, som förvandlade HB till BH! Nuuu drar jag … Annapanna!
Lucka 21 – den näst sista i år – kommer i ottan på onsdag. Den är lätt. Tror jag inte.
Ojoj, embryo är het i dessa dagar!
Två verk i ett och samma bås! Men jag väljer att dra upp Klantarellen här.
HÄR ÄR KLANTARELLEN SOM SKA GRÅ TILL KVÄLLEN
TRIO FÖR DOM STORA OKCSÅ DEM FÖR DE SMÅ
skyndra på skyndra på för nu ska klantarellen grå
embryo vad ska du göran det undrar jag nu
yo
danska långdansk det säjer jag nu
får jag följa med får jag följa med
tja det får du hjärna det säjer jag nu
yo
ALLAN KAN FARA MED OKCSÅ DANSKA LÅNGDANSK
vi danskar ändra från särborkvarsvägen till fläkctaren så det grungar i helan användskallelendern
Det bär mig emot att erkänna, men understundom känner jag att luckorna är för svåra.
Det bär mig emot att erkänna, men understundom känner jag att luckorna är för lätta.
Det bär mig emot att erkänna, men understundom känner jag att mina julkalenderfacit är för korta.
Men aldrig i livet att jag tycker att mina julkalenderfacit är för långa!
Nu ska vi se här. Egentligen borde jag lägga alla kommentarer i plommonstopet och dra upp några – vilka som helst – för alla hade nog rätt idag, Men och alla kunde lämna både förvirrande och förtydligande ledtrådar.
Zkop fick snyggt med alfabetstemat i luckan:
– Aha! Som en hök slår jag ner på dagens lucka, går igenom alfabetet och kommer fram till … öööh.
(HB:s insatser på tv och film fanns med i bokstavsordning – utom på bokstäverna w, x, z eftersom det inte finns några HB-filmer som handlar om t.ex. zebror och xylofoner. Än.)
PK:
– Jag blir genast misstänksam och anar ugglor i mossen. (För övrigt är min HB-gissning idag en av mina stora idoler inom sitt område. Fantastiskt duktig på det hen gör och i mitt tycke ganska underskattad.)
M:
– Idag är jag nog inte ute och cyklar utan tror minsann att min näsa nosar rätt.
Ett rödgråtet barn:
– Damen på bilden ser väldigt sjuklig ut tycker jag. Kanske behöver lite trolldryck?
Helena:
– HB facetimade långt innan smartphonen var uppfunnen.
Örjan:
– HB:s näsa – ibland långt som ett kryddredskap. Naturligt, med tanke på ”svärfars” nom de plume.
Smultronblomman:
– Bye Bye! Nu är det strax avgång till årets julfest.
Maplestream var jättemystisk: * [*=asterisk≈Asterix, som ju Bert-Åke Varg gjorde rösten till i filmerna.]
Vem är denna underbara stjärna då?
Birgitta Andersson (f. 1933) är förvisso inte en litterär gigant eller ens känd för några speciellt publicerade bokstäver – men hejsan, vilket komiskt geni med supertalang för pausering och dynamik! Och vilken rasande tur att hon var född när hon var, eftersom både Knäppupp och AB Svenska Ord var i full gång under hennes mest aktiva decennier, t.ex. med
”Gula hund”, 1964
”Att angöra en brygga”, 1965
”Spader, Madame!”, 1969
”Äppelkriget”, 1971.
Hennes ”Teskedsgumman” var adventskalendern i tv redan 1967, men det minns inte mitt treåriga jag – jag fick helt enkelt njuta av tv-serien 1973 (gjord i färg, men vi hade bara svart-vit tv) och när den gamla från 1967 sändes i repris när jag var tolv år.
– Göta Petter! Nu ble ja liten som enna tesked igen! fanns inte i manus och heller inte i Alf Prøysens bok, för den repliken hittade Birgitta Andersson på.
Birgitta Anderssons liv är långt (tänk att nästa år blir hon 90!) och brokigt och faktiskt inte alls kantat av skandaler eller braskande rubriker. Hon växte upp i byn Halvfara (mellan Mariestad och Götene), där pappan (som dock inte var hennes biologiska far, visade det sig) hade lanthandel och bensinmack. Det roligaste var när Frälsningsarméns ambulerande orkester kom på besök, för då fick lilla Birgitta en ny klänning och en glass – och hon insåg då att hon ville stå på scen för att ha råd med ännu fler klänningar och glassar.
Hon kom inte in på någon teaterutbildning, men trarajdiraaaaaa (läs ordet med Birgitta Anderssonsk röst). så ordnade allt sig ändå. Tack och lov – annars hade vi inte fått se Hedvigs tv-telefon i ”Från a till ö” eller Tova-Daisy i ”Trolltider”!
Jag har letat och letat och letat och suckat, stånkat samt svurit över allt som INTE finns att se i hennes digra katalog. Just nu finns dock dessa nedanstående guldkorn i alla fall på SVTplay … men bland dem finns inte min favoritsketch. (Och nej, underligt nog är det inte ”Pitt!”.)
Favoriten (som jag har nämnt förut) är från 1963, där Birgitta Andersson i rollen som Milda Münning blir uppbjuden till dans av en massa karlar. De spelas av Lasse Ekborg, Hasse & Tage samt Svante Thuresson – och jag tror att Carl-Gustaf Lindstedt (som ju var hennes make i Teskedsgumman) också är med. Milda-Münning vill inte dansa och tackar därför nej till uppbjudningarna med allt galnare repliker, t.ex.:
– Dansa? Nakna? Här på bordet? NU? Nej, vet ni vaaad!
Den har funnits på Youtube, men är borttagen av upphovsrättsliga skäl. (Upphovsrätten tar helt enkelt inte hänsyn till mina behov.)
Så har vi ju ”Husmors filmer” med Birgitta Andersson som värdinna. Det är bioreklam som sägs vara faktainriktad, men som ändå är reklamig. Dessa oerhört populära filmer visades gratis på bio på dagtid – och nog hade jag sprungit där om jag hade fått se Birgitta Andersson äta choklad, klippa filmremsor, suga på Emser och bara i största allmänhet finnas till.
Inledningen ser ut så här – och jag ber om ursäkt, kära Filmarkivet, att jag har fulfilmat skärmen för att få visa er detta. (Det är främst de 17 första sekunderna som jag älskar.)
I ett annat klipp önskar sig Birgitta en VDN-märkning på män, och än en gång har jag fulfimat inledningen! (Se hela klippet här: det börjar efter 34 minuter.)
I en liten sketch talar Birgitta Andersson på ett förtjusande sätt i telefon med någon som heter Lotten, men den som har lagt upp filmsnutten har satt helt fel rubrik på den. (Precis som när man idag i DN har en avdelning som kallas ”kåseri”, men där föregår slutpoäng och innehåll genom att vara övertydlig i rubriken och dessutom ha en avslöjande ingress.)
Men här har vi ju ett reklamklipp som ligger ute till allmän beskådan!
”En torftig visa” från 1963 måste man lyssna på då och då. Jo, det måste man faktiskt. Tänk på konstpauserna och suckarna samt volymkontrollen.
Men nu höll jag ju helt på att glömma – en gång 2014, när var jag på galapremiär, stod jag blott en meter från Birgitta Andersson och Gösta Ekman!
De fnittrade och pratade i snälltågsfart, och där stod jag med min stora kamera och försökte vara diskret.Jag kan inte se mig mätt på henne! Kolla, nä, nu vill jag nästan börja röka också! (Ur ”Att angöra en brygga”.)
Under hela detta facits tillblivelse har jag funderat på om det finns någon svensk artist eller skådespelare eller nåt annat som jag njuter av lika mycket som jag njuter av Birgitta Andersson. Hennes svärfar Kar de Mumma dyrkade jag i många år, men idag …? Mjäh.
Den här bilden är från inspelningen av ”Att angöra en brygga”, och det är därför säkerhetsanordningarna syns: några filtar under Hatte och Birgitta …
Nänu! Plommonstopsdags! Upp å hoppa, giv vakt och så vidare! Jag drar en lapp som det står … Mamsen på!
Bye-Bye! (Som faktiskt är Birgittas officiella efternamn som gift.)
Vad kul – idag har vi en mini-embryo på besök!
på a svarvar vi en juleljusstake
på b svarvar vi en smörkråskniv att smöra kråset med eftersom nu lakcrar det på ordenteligt
Jag är uppvuxen med HB, men kände inte alls till verken, levernet, kontroverserna eller cigaretterna förrän lååååångt senare.
När era beslöjade gissningar dyker upp med ledtrådar och finurliga formuleringar, sätter jag flaggor på dem i mejlprogrammet. Ibland för att jag fattar, ibland för att jag inte fattar och måste analysera. (Eller förstås bara för att Maplestream berättar att han har idrottslektion i basket.) Nyss kollade jag, och jag har tydligen markerat 100 %. Allihop. Varenda en.
Alltså kan ni alla klappa er lite på axeln och säga ”moahaha, jag har fått Lotten att skratta/rynka pannan/fnissa/tänka/morra”.
Zkop visste tidigt besked: – Grammatiken är medveten.
Hemul fick mig att skratta: – Väldigt bra googlingslucka idag, tycker jag. Man kan lära sig inte bara om landskapsmåleri utan även om kypertbindning och farsoter från Kina så här på morgonkvisten.
Och sedan satte Magganini tonen med alla akronymer! – Vaheterenuigen HD? BB? BC? Nävisstja HB var det man skulle leta efter.
Ökenråttan hängde på: Fniss fniss. BCBG är det du far efter, eller hur? Fast HB är väl inte precis nån representant för det?
Magganini: – Hehe ÖR, skulle man ha kunnat tänka sig ja, men det gjorde jag inte. BB var det, liksom HD. Och BC, men där kan man stoppa in ett et i mitten förr tydlighets skull.
Nina: – Släkting till den ökända R. B. G?
Örjan gav tips: – ESC är det korrekta.
Vovamomo tappade självförtroendet: – Jag har ett par alternativ. Men allt är väl fel, Bb och MJ eller LB.Men allting är väl fel.
Louise associerade till dockorna som vimlar i luckans rubrik: – På förekommen anledning julstädade jag i en gammal vrå och hittade några dockor av vax och av sågspån. Det var minsann inte igår – vilka favoriter!
Ingela hängde på: – Jag var väldigt fascinerad av den dansk/svenska dockan, den som Lucien också känner till. Jag minns exakt hur förtrollande den var och vilka lite småläskiga bilder den framkallade i sjuåringens huvud.
Hyttfogden klämde slutligen HB: – Ha haaa! Nu vet jag vem den där trista karln är! Och det stämmer ju. Något smårutigt finns med i bilden och alla djur ska ha sin chans.
Även Katt fattade: – Tog ett slag innan väskan, förlåt poupetten, nej jag menar galletten trillade ned. Det här var i alla fall INTE mannen som slutade röka.
Men dagens mest – för mig – förvånande kommentar serverade Karin: – Åhåhååå! Hej hopp i hatten! I met Lassie, minsann, eller HB, dårå. Sprang ihop med vederbörande i Strasbourg på 1980-talet. En ganska arg HB.
Va? BERÄTTA MER!
Men vem var det nu?
Typisk fransos, va? [CC]Serge Gainsbourg (född Lucien Ginsburg, 1928–91) var som sagt ingen kändis för mig … förrän jag plötsligt förstod. Han var ju Frankrikes Lasse Berghagen, Magnus Uggla och Clark Olofsson på en gång!
Under hela min uppväxt såg det musikmässigt ut så här eftersom mina föräldrar visste hur rullbandspelaren och grammofonen sköttes, och vi – jag, Broder Jakob och Orangeluvan – bara lyssnade och trallade:
På lördagarna spelades Beatles och Elvis.
På söndagarna spelades Vivaldi, Mozart, Beethoven och Bach
På vardagarna speldes vad som helst, men väldigt få låtar; samma artister återkom år efter år.
De två vardagslåtarna som gjorde störst intryck var den snabba, roliga Poupée de cire, poupée de son och den uuuuurtrista Je t’aime… moi non plus.
Ni måste helt enkelt ta på er lurarna eller låsa in er nånstans och lyssna nu. Och replikskiftet ”Je t’aime… moi non plus” är alltså skrivet med flit. (”Jag älskar dig … inte jag heller.”)
Stön-låten ovan, som jag fann helt meningslös (men som ideligen spelades hemma), gjorde Serge Gainsbourg först tillsammans med BB: Bregott Brigitte Bardot. Dock blev henne pojkvän galen av svartsjuka, så Serge spelade in en ny version med Jane Birkin istället. (Sedan gifte de två sig och fick en dotter: Charlotte.)
Alla diggare som inte var små barn som jag, förstod förstås vad som pågick i låten och varför den bannlystes – för hu så hemskt det är med associationer. (Läs gärna mer om hans låtar på Wikipedia, för han hade verkligen annorlunda idéer och konstnärlig skaparsmak.)
Och så rökte han en och annan cigg. (CC)
Poupée de cire, poupée de son är (håll i er nu) den låt som vann ESC (även kallad Europa-mellofinalen) 1965. Oh, som jag trallade denna låt så fort den dök upp. Fortfarande sitter texten som en smäck – den som handlar om en vaxdocka (en sån som finns på Madame Tussauds?), vars hjärta är inristat i sånger. Dockan undrar om hon är bra eller dålig eller bara en docka som ser livet i godisrosa. Till sig själv säger hon ”vad är det för mening?” och lovar att hon en dag ska leva utan att vara ”rädd för pojkarnas hetta”. Här är den!
När vi nu är inne på ESC, kommer jag att slösa massa facit-plats (tur att detta inte är en trycksak) på en annan av Serges finallåtar i ESC: Boum badaboum. Jag tycker verkligen att ni ska trycka på play och lyssna och analysera. Kolla, jag har till och med ansträngt mig och översatt franskan här nedan!
Boum badaboum boum boum
Boum badaboum boum boum Innan du spränger allt
Avant de faire tout sauter
Boum boum ge mig tid att älska
Laissez-moi le temps d’aimer
Badaboum lämna mig ännu vid liv
Laissez-moi encor la vie
Boum boum Minst tusen och en natt
Au moins mille et une nuits
Badaboum Boum badaboum boum boum
Boum badaboum boum boum lämna mig ännu vid liv
Laissez-moi encor la vie
Boum boum Minst tusen och en natt
Au moins mille et une nuits
Badaboum lämna mig tusen och en dagar
Laissez-moi mille et un jours
Boum boum före nedräkningen
Avant le compte à rebours
Badaboum Boum badaboum boum boum
Boum badaboum boum boum Om mina dagar är räknade
Si mes jours me sont comptés
Boum boum vill jag inte bara älska
Je n’veux pas seulement aimer
Badaboum Om det finns andra paradis
S’il est d’autres paradis
Boum boum vill jag även lära känna dem
Je veux les connaître aussi
Badaboum Boum badaboum boum boum
Boum badaboum boum boum Om det finns andra paradis
S’il est d’autres paradis
Boum boum vill jag även lära känna dem
Je veux les connaître aussi
Badaboum När jag har provat allt
Quand j’aurai tout essayé
Boum boum kommer jag att gå utan ånger
Je partirai sans regret
Badaboum Boum badaboum boum boum
Boum badaboum boum boum låt mig leva lite
Laissez-moi vivre un peu innan jag tar mig själv av daga
Avant d’me faire la peau
Boum badaboum boum boum
Boum badaboum boum boum
Min analys är halvfärdig:
Galet. Intressant. Vågat. Modernt. Konstigt. Bang, en boomerang.
Ni kanske vill lyssna på Serge Gainsbourgs bidragWhite and Black Blues i ESC 1990 också? Klicka i så fall här! Ni kanske även vill stålsätta er och titta på en samling av hans mer skandalösa framträdanden i tv? Se till att ha någon att hålla i handen och kolla här.
Ni som inte har kraft att kolla på alla hans stolleprov i klippet ovan, ska veta att folk som skapar skandaler eller rubriker i Sverige är en västanfläkt jämfört med Serge Gainsbourg. Han må ha skrivit otalet låtar och haft ett oerhört stort inflytande på popmusikens utveckling, men satan i gatan vad han var kontroversiell. Hur kan man vilja vara så himla … eh, störig … att man skriver om incestuös kärlek till sin dotter Charlotte – en låt som dessutom spelades in tillsammans med dottern? Jaja, det var ju andra tider förstås – konstnärer hade större frihet dåförtiden och det verkar (idag) som om dottern inte tyckte illa vara. (Håller jag månne på att bli gammal och lättkränkt?)
Serge Gainsbourg dog tvärt, blott 62 år gammal, i en hjärtattack – säkerligen påskyndad av ett inte helt sunt leverne. Hans grav är mycket omhuldad och välbesökt.
Jag är inte mycket för att påta i trädgården eller anlägga rabatter, men hörni … såhär får min gravsten gärna se ut.
Har vi någon som är sugen på en ännu (!!!) osynlig tischa? Jag har plommonstopet i knät, och jag rör med van hand om och … drar … Luslina!
Lucka 17 kommer i ottan på lördag morgon!
Oh dear, embryo måste ha åkt på semester – yo, boum badaboum boum.
– Jag hade ingen aning om vem Börje Salming var, sa ett av barnen häromveckan.
Likadant var det när krigsstilsrubrikerna i modern tid konstaterade att t.ex. Frank Andersson, Loffe Carlsson och Sickan Karlsson hade avlidit. Barnen ba:
– Va? Vem?
Jag konstaterar varje gång att sådan förvåning inte existerade när lilla Lotten läste att Groucho Marx, Mary Pickford, Joan Crawford och Edvin Adolphson hade sagt sin sista replik. Jag kände helt enkelt till alla gamla stofiler inom mina intresseområden teater, film, litteratur och sport.
Men så plötsligt händer det. Mitt i en konversation om Kina sa en kompis:
– Just det, 1938 års nobelpristagare i litteratur sa en gång att … – VEM? 1938? Vahettehan? – Hon. – HON?
Då läste jag på, så denna min förvirring kände jag inte alls i kommentatorsbåset under klurandet av lucka 13. Många associerade till länder i Fjärran Östern, till den goda jorden, Pulitzerpriset och bucket-listor. Ardy satte ner foten tidigt på morgonen och citerade HB: – Allting är möjligt tills dess det bevisats omöjligt.
(Javisst skrev HB det: ”All things are possible until they are proven impossible.”)
Dammråttan har gått in i nobelgarderoben: – Jag har aldrig varit på Nobelbanketten. Jag valde att stå i garderoben på efterfesten istället. Annars hade jag kanske kunnat lösa det här.
Zkops ledtråd var perfekt (förklaring kommer längre ner i facit): – Opponerar mig mot rättelsen där. Om det nu ska vara ett s borde det vara ett stort S. Punkt.
Eva-L. blev så glad, så glad, när hon hade fattat: – Första av den här typen jag läste, oklart varför. Jag var knappt född när hen dog och tror inte det har var nån direkt revival, men kanske en folkbildande bibliotekarie såg chansen att sprida lite kultur åt mitt håll?
Godiva har helt rätt: – Lite roligt också att 2038 kommer vakna imorgon och undra vad som hände på Google Sverige på lucia 2023! Det var på tiden.
Ökenråttan kom med diskreta lettrådar:
– Lille M. och jag har hittat HB. Det ska ske före lunch annars går vi och hänger oss. Lille M., som är estetiskt lagd ,hittade ett förnamn och jag, som är en rå materialist, hittade efternamnet.
PK drog egna slutsatser av ledtråden ”pion”: – Spionbukett? Med gömd mic och en liten spionkamera?
Helena (inte Översättar-) – Punkten att hitta HB utan att läsa en massa lettrådar kan inte bockas av på min bucket list den här gången heller.
Ingela fick in en boktitel i en tv-referens:
– Har ni sett att Skilda världar, den fina gamla nittonhundratalssåpan, repriseras i fyrans playtjänst?
Mamsen lyckades slutligen lägga ihop pusslet i båset:
– Ja, nu får jag ihop kommentatorbåsets lettrådar, trots att det ett tag kändes som om ni kastade pärlor åt svin. Tack från lilla grisen.
Men nu till svaret! Vem i hela friden talar vi om?
HB blott ett år före sin bortgång – fräsch som en pionros. [CC BY-SA 3.0]HB hade faktiskt på sin Nobelprisinbjudan lika många namn som jag: Pearl Comfort Sydenstricker Buck Walsh (1892–1973). Dock var Pearl S. Buck hennes författarnamn – trots att man i Sverige envisades med att bara kalla henne Pearl Buck utan S. Punkt.
När lilla Pearl Sydenstricker var blott fyra månader gammal tog hennes missionärsföräldrar och packade ner henne och flyttade tillbaka till Kina, där de hade bott sedan 1880-talet. Lite mystiskt och sorgligt nämns två av hennes syskon som de ”som nådde vuxen ålder”, men jag har inte kunnat lista ut vad som hände med de andra, annat än att de var många och dog av tropiska sjukdomar.
Pearl Buck (alltså … vilket jävla bra namn!) blev av naturen flerspråkig och läste böcker som besatt (bl.a. alla Charles Dickens böcker en gång per år), och kom tidigt på att hon skulle bli författare. Jag skulle kunna rabbla allt om hennes rent fabulösa karriär med Pulitzerpriset, medaljer, ännu fler pris och så Nobelpriset redan som 46-åring – men det som hände utanför författandet är så rörigt intressant att jag ska försöka lista det istället.
Hon studerade på college i USA, men blev tvungen att 1914 åka tillbaka till Kina för att hennes mamma var allvarligt sjuk – men inte förrän 1921 dog hon. (Ursäkta, det var ju en plump formulering.) Hon gifte sig med herr Buck 1917, och 1920 fick de en dotter – Carol, som var allvarligt sjuk. (Men som levde ända till 1992.) När Carol föddes upptäcktes en tumör på Pearls livmoder, så läkarteamet bestämde att på studs operera bort hela paketet. Några år senare adopterades en dotter: Janice Comfort Walsh. Lilla Carol hölls hemlig för omvärlden till 1950, när Pearl skrev en bok om henne: ”Barnet som inte växte”.
Men tillbaka till livet med herr Buck, eftersom det var helt bedrövligt. Pearl jobbade som missionär, tolk, föreläsare vid olika universitet samt skribent – men fick inte behålla pengarna som hon tjänade. Dem tog maken hand om, och så fick Pearl med utsträckt hand be om fickpengar när hon behövde.
Pearl Buck 1932: vilken blick!
På grund av oroligheterna i Kina, fick familjen – inklusive Pearls gamla pappa – fly och hålla sig gömda i Japan, flytta tillbaka till Kina, vara på sin vakt och kämpa … ptja, på det hela taget verkar det ha varit en besvärlig tid. Men samtidigt (hur orkade hon?) studerade Pearl och tog minst två olika universitetsexamina och skrev böcker på lediga stunder.
Och så slog kärleken till – samma dag som hon 1935 skilde sig från herr Buck, gifte hon sig med sin egen förläggare (så rysligt praktiskt): herr Walsh. De adopterade sammanlagt sex barn från olika delar av världen och Pearl gjorde sig känd som människo- och kvinnorättskämpe. Detta fann FBI mycket underligt, varför de hade en särskild avdelning som höll koll på bara Pearl Bucks (hon behöll det fina namnet när hon gifte om sig) förehavanden. Under 1940-talet fann hon att pseudonymen ”John Sedges” var praktisk när hon ville skriva om kontroversiella ting som medborgarrätt.
Minns ni tjafset om att Harry Martinson och Eyvind Johnson inte var värdiga sitt Nobelpris 1974? Precis samma sak hände med Pearl Buck: recensenter och förståsigpåare, universitetslektorer och skribenter förde en hård kampanj mot hennes ovärdiga författarskap … såpass att hon faktiskt fick svårt att försörja sig. Är det månne detta som hänger kvar som har gjort att jag och många med mig inte har stött på henne tidigare?
År 2012 – nästan 40 år efter sin död – hittades ett ännu outgivet manus av Pearl Buck: ”The Eternal Wonder”. Kanske är det den man ska läsa först om man vill kasta sig in i ett fascinerande författarskap?
Oh, Pearls nobelklänning ser ju ut att ha pärlor på axlarna.
Men tjoho, hörni! Nu när ni har manglat Nobelstiftelsens formuleringar i inbjudan och lärt er massa om en förhållandevis okänd Nobelpristagare, är ni värda TVÅ tishor som är osynligare än nånsin. (Jädra tryckeri!) Jag drar två på en gång!
Godiva! Christine!
Lucka 15 kommer i ottan på torsdag!
Men embryo då? Jomen självklart måste dra fram hans trubbel med Nobelblanketten!
morran morran var är farrefarrans gammela frakc det undrar jag nu
yo
åh den har julgrannen lånrat: han grillar att klä sej fin: men vad ska du med en frakc det undrar jag nu
den prasslar nog bra till tetröjan jag har fått i julklapp av niklas det säjer jag nu
yo
jaha jag troddre du troddre skulle grå på nobelblanketten det säjer jag nu
nej inte jag inte: lertråden bjudrer in lotten okcså det är hon värld: dom här lukcrorna är kryptiska som skälva grälativitetsteorin det säjer jag nu
yo
det låter bra embryo blanketter är ändå himmela krångeliga med allt sånt där fylleri det säjer jag nu
Översättarhelenas (hon som är på Nobelmiddagar numera) allvetande kalenderroll har nog tagits över av duon Flygbengan och zkop (med gement z), medan läktarn som idag inledningsvis var full (av särskilt PK), långsamt tömdes ju längre dagen led.
Ytterligheterna som klev in i båset på förmiddagen, var dessa: 1.PK: – Jag blev så förvirrad av denna lucka att jag inte vet om jag hittar upp på läktaren ens. 2a.hakke:
– Jag har en halvintelligent gissning […] bröderna Karlsson […] 2b.Flygbengan: – Jag tycker att hakkes gissning verkar helintelligent.
Parentes!
(När jag ska publicera era gissningar här, drabbas jag alltid av vånda och ånger eftersom jag måste välja några här och där. Förtvivla icke, ni onämnda – ni har lika stora röda flaggor i kanten som de andra!)
CtLDPT kan sina Ebba Grön-medlemmar: – Jag är inte basist, men … eller jo det är jag ju faktiskt, men det kan man ju inte säga i det här landet
Brid kommenterade embryos ledtråd (se längst ner i dagens facit):
– Jag tar fasta på jordgrubblarsmarmeladen och placerar mig på läktaren.
Raskolnikov och Marmeladov. [CC]Rosman fick tillfälle att stolt sträcka på sig: – Äntligen fick man nytta av sina studier. Och då talar jag inte om min tråkiga ekonomexamen, ej heller om min master i miljöstyrning utan om mina militäranknutna studier i främmande språk och realia i kombination med tjock och go litteratur.
Även Mamsen vet hur tjocka HB:s böcker är: – Själv renoverar jag fasaden. Lägger tegelsten på tegelsten. Resultatet blir nästan brottsligt snyggt.
Hemul var på basketmatch (!), men kom tillbaka och mindes att … – … den där exkartografen, han var visst på smekmånad i mer än fyra år!
När embryo återvände och meddelade att ”morran har en ärtificiell diligens i köket som kan proppa proppkorn utan frisyrolja”, gick det åt pipsvängen för Magganini: – Jag tänkte skriva nåt om att man ska vara snäll, alltigenom snäll. Alla borde vara det. Men så kommer embryo och man skrattar omkull och tappar koncepterna i stället.
Och så måste vi ju alla få se Hannoias bidrag, som är en freudiansk ledtråd. Men nu till svaret! Giganten med tegelstenstjocka romaner är giganten bland giganter.
HB som 58-åring.
Fjodor Dostojevskij (1821–81). Jösses jävlar, om två år är jag lika gammal som han var när han dog. Och inte en enda tegelsten har jag klämt ur mig.
(Plötslig insikt. Tegelstenar is not my cup of tea. Jag vill ju bara skriva lättsamma blogginlägg och kalenderluckor.)
Tillbaka till HB nu! Livet var inte vid någon tidpunkt lätt för den unge Fjodor: barndomen var fylld av hemskheter, skäll, prygel, ovänlighet och en mor som dog när han var i tonåren. Och inte blev det bättre med tiden. Den svenska Wikipediaartikeln behöver en kärleksfull redigerarhand på samma sätt som Fjodor hade behövt lite vänliga puffar i rätt riktning:
”Faderns stränga fostran hade satt djupa spår i den unge mannen. År 1839 dog hans far.”
Jag vet inte hur det gick till förr i tiden när 24-åringar som Dostojevskij hann skriva manus, hitta en förläggare och sedan bli publicerade. Likadant var det med Harry Martinson, som gick till sjöss, blev luffare och skrev dikter som han vid 24 års ålder gav till ett bokförlag – och så var den karriären utstakad, klappad och klar. När Dostojevskij var 28 år deltog han i en socialistisk studiecirkel, blev arresterad, utsattes för en skenavrättning och blev skickad till Sibirien för fyra år i fångläger och sex år i landsförvisning. Därefter blev han en fri, om än noggrant övervakad, människa. Som skrev, skrev och skrev.
Här är Fjodor blott 40 år!
Dostojevskij blev i tur och ordning spelberoende, änkling, epileptiker, tjuv, make, kartograf, äktenskapsförbrytare och far … samt djupt beundrad. Att han fick en krater uppkallad efter sig på Merkurius (Dostojevskijkratern) är förstås helt självklart i sammanhanget.
Jag har blott lyckats läsa en hel Dostojevskij – ”Brott och straff” – men det var i min glada ungdom när jag behövde skryta om dylika tilltag. Ni som känner er lockade behöver inte ens besöka biblo, för väldigt mycket ligger öppet och fritt för läsning på nätet.
Apropå ”Vita nätter”, är det kanske faktiskt så att ni alla måste titta på den här scenen ur den helt orelaterade filmen med just detta namn. Steppdansören Gregory Hines och balettditon Michail Barysjnikov är helt fenomenala på var sitt vis.
Men nu några ord om AI – påfundet som tillverkade delar av (men sannerligen inte några av ledtrådarna) lucka 11. Jag har nämnt denna (skrämmande) uppfinning tidigare, men försöker att inte bli orolig för att min [obefintliga] karriär ska raseras.
Skrivrobotar började bli användbara runt 2015. (Människor som skriver som robotar har däremot funnits längre.) En textrobot är därmed datorprogrammet som genererar en text. (Det finns även för bilder.) Roligast är de som baseras på GPT-3 från Open AI – ett tok-Musk-relaterat, ideellt forskningsbolag. De har samlat in texter på engelska och liksom lärt sig hur texter brukar se ut. Alltså hur människor vanligtvis uttrycker sig i skrift. Nu funkar AI-chatten även okej på svenska, vilket jag fann när jag testade igår. Jag testade och skrev här en rubrik som jag tänkte skulle locka roboten att lägga ut texten. Så här svarade den:
”… det är inte riktigt att kalla någon för idiot” …
Det gick ju inte alls. Så jag testade en engelsk robot istället, samtidigt som jag passade på att stoppa in några fler ord och HB:s namn som krydda.
Titta på den rosa rutan längst ner: jag får inte skriva såna där ord som ”idiots”, ”demons” och ”die”, för då blir det error.
Jag skrev några andra, ganska mesiga frågor, fick några urmesiga svar och byggde sedan luckan på dem. AI:n har ju ingen hjärna, så den är lite klantig. Se här vad den skrev när jag frågade vad Ebba Grön är (eftersom en av medlemmarna gick under smeknamnet ”Fjodor”). Läs och förundras över både språkliga och faktamässiga fel.
Textautomaten kan alltså idag
skapa dialoger
redigera
manipulera texter
svamla och skriva ren rappakalja.
Ungefär som jag, dårå.
Men nu hej och hååå, är det dags för den sjätte dragningen som ger någon en osynlig tisha! (De är beställda! De kommer!) Jag har plommonstopet i knät, jag har lapparna på plats, oj vad många – tror inte att jag behöver ta ut en enda idag – och jag draaaar … (spänningen är inte alls olidlig för ni kan hoppa över allt dravel som jag häver ur mig här och gå direkt till det fetstilade namnet) … Niklas!
Några timmar senare:
OJ! Hm. Eh. Niklas vann ju en tröja häromdan bara, och eftersom man sällan kränger på sig två tröjor samtidigt kom han själv på den lysande idén att låta embryo ärva den ena! Alltså vinner embryo! (Att inte plommonstopet knorrade när jag gjorde fel är ju upprörande.)
Lucka 13 kommer i ottan på tisdag!
Vi kan kalla den här avdelningen för ”embryos understreckare”!
herregudrun farran du måste stjälpa mej det säjer jag nu
yo
jag grår under under den här kallelendern: ingen lukcra liknar den andra okcså är dom lika ordmögliga
vad irrar du om embryo det undrar jag nu: ser du inte att jag är uppdragen
yo
du är ju iallafall beläst okcså berest kan du inte gissla det undrar jag nu: hela lukcan är full av gråtor
nej nej jag har obsalut inte tid jag måste sågra till dom här jubelåsnorna till jubelrubban det säjer jag nu
yo
sträng dörren till snikcerbroa när du grår ut det säjer jag nu
takc för ingenting det säjer jag nu: pappskrälle
yo
då käkrar jag upp den här kallelendern till fruktrost det säjer jag; nyrostrad lukca med jordgrubblarsmarmelad det säjer jag nu
det låtrer grott det säjer jag nu
yo
Bonus!
När jag bad en AI tillverka ”basketball in an armchair, oil painting 19th century”, serverades jag på tre sekunder den här.
Ujuj, här var jag och rullade hatt hela fredagskvällen medan alla i båset jobbade hårt med lettrådar och delfiner samt städer på Sri Lanka. Och sedan fastnade facitet i vinkelvolten eftersom jag helt sonika somnade. Men nu!
Klatjofs, sa det i ottan när Flygbengan med en fiffig akronym visade var skåpet skulle stå: – Idag skall zkop och jag ut och långköra i vinterväglaget. Som tur är har vi ACC (adaptiv farthållare) i bilen så det ska nog gå bra.
(Själv påmindes jag där och då om att inte blott hakke vill ha inledande gemen. Även zkop är på det viset.)
Pysse länkade till Asimovs prat om framtiden, medan Hemul listigt nämnde både Hal och 2001: – Hm. En hal typ kan man tro, men ändå en av favoriterna från min ungdom, för sådär tjugoett år sen … eller kanske lite mer, när jag tänker efter.
Örjan lutade sig mot ledtråds-Ninja-Malin: – Undrar vart Ninja flyttar idag?
Magganini höll inte med mig alls: – ”Googlingsvänlig” sa hon. Hmpf. Jag som konstaterar att det här var osedvanligt googlingsomöjligt.
KerstinB, Smultronblomman och Magganini var där med dykningsassociationer (eftersom HB var dykfantast), medan Ardy nämnde verket som på ett lurigt sätt nämns i luckan (”Möte med Rama”): – Rena rama…. igenkänning från yngre år.
Jag kan ha fel, men det känns som om alla till slut faktiskt var på banan! I så fall: hurra!!! (Om jag misstar mig, får ni gärna berätta om era blåsippor i kommentarerna.)
Men nu till svaret! Nittioåringen, som mycket väl kunde ha klivit ut ur fönstret, var matematikern och fysikern samt 2001-författaren som de flesta faktiskt känner till på något sätt.
HB långt innan han skrev manuset till Stanley Kubricks ”År 2001 – ett rymdäventyr”.
Arthur C. Clarke (1917–2008, inte 1987 [se nedan]) heter enligt mig just så. Men hu, vad svårt det var att hitta information om honom i de gamla tidningsarkiven. På SvD.se/arkiv och DN.se/arkiv ploppade blott tre artiklar ur modern tid fram. Jag testade mig fram och konstaterade att karln i svenska medier under hela sin livstid omväxlande hette
Arthur Clark
Arthur Clarke
Arthur C. Clarke/Arthur C Clark
C. Arthur Clarke
C. Arthur Clark
Arthur Charles Clarke.
”Äsch, vi kan väl flytta på C:et – vem bryr sig liksom!?”Okej, detta var ju fantastiskt 1946! (Men på 50-talet sa Clarke lika självklart att 1980 var ett realistiskt år för en månfärd.)DN-kåsören Sander nämnde med jämna mellanrum Arthur C. Clarke på ungefär detta sätt.Ni ser – så sent som 2008 skippade man mellan-C:et!
Jag trodde förresten att jag hade hittat ett scoop. Men nej. Överallt nämns att Clarke blott var gift en enda gång, att han var gay och att han inte hade barn. Och så stöter jag plötsligt på detta i N.Y. Times arkiv! Är det månne en hemlig fru som har dött?
Men tyvärr, nej. Den där Arthur C. Clarke som förlorade sin fru 1944 var tyvärr inte den som är dagens HB, utan en annan med samma namn. Ah well.Men ibland gissar siaren riktigt, riktigt bra! (SvD 1961.)Gamle Arthur hösten 2001, när han anade att han ju var inte var odödlig.
För först utbildade Arthur C. Clarke sig (matematik & fysik), sedan tänkte han till och började sia om framtiden – som han såg den. (Faktum är ju att framtidsutsikter inte är särskilt intressanta förrän de jämförs med nutiden kanske 40 år senare.) Bilden här ovan är från en filmsnutt från november 2007, och det är rysligt intressant att lyssna på medan man försöker läsa boktitlarna i bakgrunden. Själva lucka 9 tillverkades med tanken att Arthur C. Clarke satt just där och regisserades av en stingslig människa som tyckte att Clarke var ostyrig på så här på gamla dar. Och alldeles för rolig; vetenskap är ju inte kul.
Här kommer ett klipp från 1964:
Vår HB har fått ge namn till steroiden, nej asteroiden ”4923 Clarke”, och denne gigant har även gett sitt namn till dinosauriearten Serendipaceratops arthurcclarkei.
– No big deal, tyckte Clarke, men jag tror att han hoppade av glädje på insidan.
Men hur var det nu med hans dödsår?
När vi redaktörer på Nationalencyklopedins redaktion runt 1989 kämpade på som värst med dölinjerna och faktiskt hade tagit oss igenom intervallen a-ale, alf-ano, anp-ass, ast-bau, bav-bog, boh-bru och brv-car, var vi inne på cas-cob. Men i artikeln om Arthur C. Clarke blev det under all nattlig övertid fel. Vi tog död på honom:
Nationalencyklopedins tryckta bok – och jaaaa, så här ser det fortfarande ut i den.
En granne till Arthur C. Clarke ringde plötsligt till redaktionschefen på NE (innan vi hade upptäckt felet) och sa att han – Arthur – i alla fall på håll såg helt levande ut.
Tyvärr kopierade sedan redaktörerna på Bonniers lexikon felet utan att kolla i rättelsebladet, så dödsfallet höll nästan på att bli sanning. Inte nog med det – sedan kom även Lexikon 2000 och skrev av samma fel:
Lexikon 2000. Och jaaaa, även här gäller det faktum att boken fortfarande ser ut så här eftersom det ligger i tryckta böckers natur att de inte kan uppdateras och korrigeras.
Men nu har vi väntat länge nog! Tänk att stå här i morgondiset och röra bland lapparna i stopet. Jag drar en och på den står det … (den där ellipsligaturen är inte mycket till trumvirvel) … (så därför tar vi en till) – Pysseliten! Den osynliga t-shirten är dock fortfarande jätteosynlig!
Lucka 11 kommer i ottan (nåja, kanske vid halv åtta) på söndagsmorgonen!
Välkomna till musikhörnan på Facitavdelningen! Ta på er hörlurar och njut!
Först rasslade hakke in i lucka 7 och satte tonen: – Jag nynnar och nynnar.
Nina, Christine, Loooooooo och Åsa HL nynnade med, medan några andra stackare verkligen inte alls ville hänga på. AnnaH utbrast: – Vadå nynna?
PK förvirrade mig – tänker han månne på Kal P Dal? (Det är nästan så att jag hoppas att jag har missat en ledtråd här.) – Många olika egenskaper på skor, men färgen då. Vilka färger ska skorna ha? Jag gilla blåa skor.
Pysseliten inledde (hoppas jag) en trevlig tradition där hon rabblar nya lärdomar: 1) Det var Robban Broberg som sjöng ”Vatten, stan ör full av vatten” – inte Björn Skifs. 2) Dojor stavas med ett j. 3) Imelda Marcos ägde många skor. 4) Pendeltåget och Eiffeltornet har lika många stavelser. 5) Om man googlar fraser från dagens lucka hamnar man hos SMHI eller Ola Magnell. 6) Jag är tondöv: tril-la-lu!
Men nu till svaret. Skoinnehållet skulle kunna relateras till en viss ”Dressed for Success”, men det är ganska långsökt.
HB med Orup i bakgrunden 1987.
Hemlisbloggaren i lucka 7 var alltså Marie Fredriksson (1958–2019) – Halmstadstjejen, Halmstadstösen, Halmstadsflickan och allt vad tidningarna kallade henne i inledningen av karriären. (Jag har rotat i tidningsarkiven för att hitta nåt spännande, men ack nej. Allt var helylle.) Tidningarna kunde ha kallat henne Gun-Marie också, för det hette hon egentligen.
Från början var det meningen att Marie Fredriksson skulle bli sångpedagog, men när hon bestämde sig för att sjunga i källarband och hoppa av skolan istället, sa alla – inklusive föräldrarna – bara ”jamenvisst, självklart”. Hon hade en 200 stadsband att välja mellan eftersom Gyllene tider (Halmstadskillarna, Halmstadsgrabbarna, Halmstadspojkarna) fick alla att börja lira.
Då – i början av 80-talet – approcherade Per Gessle henne med pepping och allmän uppmuntran för att han tyckte att hon skulle ge ut en egenskriven platta. Jahapp, okej, sa Marie, och ut kom ”Den sjunde vågen” … och så fortsatte karriären med Roxette. Videon Neverending Love kom 1986, och nyss tittade jag storögt på den och funderade över vart tiden tog vägen och hur det kommer sig att videon har den handling som den har. Är det ett caféprogram i inledningen?
När jag rotade i arkiven står det som sagt inte ett jota om syndigt leverne eller ens en parkeringsbot. Marie turnerade världen runt med Roxette, skrev egna låtar och bara levde livet.
SvD den 6 september 1991.
I en chatt-intervju med Per Gessle anar man deras personkemi i två enkla meningar:
Frågeställare: Är det du som skriver alla låtar?
Per Gessle: Nej, Gun-Marie skriver ungefär en låt eller två per platta. Hon är hemskt lat.
Jag kommer av outgrundlig anledning ihåg ett replikskifte i tv4:s morgonprogram, där Marie Fredriksson berättade om karriären och alla resorna och hur det var att vara en gigantisk popstjärna. Journalisten ställde en såndär ”hur & egentligen-fråga” som jag tycker så innerligt illa om. Hon sa:
– Marie Fredriksson. Hur rik är du egentligen?
Jag tycker att alla idrottare och Mellovinnare som ideligen får denna fråga ska börja svara helt uppåt väggarna:
– Hur viktig var den här segern egentligen? – 23.
– Hur viktigt var det att boken mottogs väl? Egentligen? – På en skala skulle jag säga 17,5.
Men Marie tog bara ett djupt andetag och sa lugnt:
– Tja. Svårt. Men om jag ska köpa nya gardiner eller möbeltyg, tittar jag liksom inte på meterpriset.
Så kom då den 11 september 2002, när Marie Fredriksson föll omkull hemma och fick en allvarlig hjärnskakning, som visade sig vara en hjärntumör. Från detta minns jag (det är väldigt sporadiska och synnerligen oviktiga saker jag minns när det gäller just detta ämne) hur Per Gessle någon vecka senare i någon tidning skrev en text om cancerbeskedet, där han drog en parallell till den 11 september 2001 (attacken på WTC i N.Y.) och att han svor i stil med ”detta jävla datum”.
Tyvärr kom Marie sedan inte tillbaka med full sångkraft, även om hon gjorde många framträdanden – ofta sittande på scenen precis som Monica Zetterlund. Och i morgon är det tre år sedan hon dog.
Men nu ska vi faktiskt sjunga. Ta varandra i händerna, bläddra ner till sångtexten som jag lägger upp nedanför – och sätt på en av dessa ljudillustrationer. Sjung med.
Marie sjunger Tro till rörlig bild och gör det så vackert så.
Den djefla mannen tar fram gitarren och sjunger helt orepeterad Sko-låten. Blir glatt överraskad.
1.
2.
Japp, det är kul när det är roligt.
Det var det!
Plommonstopet överlevde helgens resa ner till Skåne, men (ni skulle ha varit med!) vid ett amningsstopp (ett barnbarn var med på vift) öppnades bakluckan med en sån kraft att plommonstopet och lapparna – de år efter år återanvända namnlapparna – trillade ut på en nattsvart snögloppsparkeringsplats. Oigenkännliga slängdes de sedan relativt odramatiskt i en liten papperskorg. Några av dem hade till och med varit med sedan 2005. Så nu är lapparna nya, hårda, fräscha, datorutskrivna och rätt trista. Men de funkar! Jag drar en …
Dammråttan!
Lucka 9 kommer i ottan på fredag morgon!
Bonus igen: jag är svårt förtjust i embryos förtvivlade sökande efter rim och reson i luckorna.
nej morran nu ger jag upp den här användskalendern är ju helt hopplös att lösa: jag finner inga ord jag kännrer mej så ordbildad det säjer jag nu
yo
gråtorna är svåra som grälativitetsteorin det säger jag nu
yo
men slutra att gissla då embryo om det är så omögligt
det är svårare än så: nu är det en skomakrare dom vill komma åt
okcså det finskc ju meloner av dom
du får väl gurgla
nej det är fuskc jag spelar rent spel: men det är svårt
det är inte bara att ställra in skorna okcså tro att man hittrar den där skomakraren
Några som klurade var:
*
[*=asterisk≈Asterix, som ju Bert-Åke Varg gjorde rösten till i filmerna.]