Hoppa till innehåll

Kategori: Facit, julkal.

DRT – den röda tråden 2021

(För icke-julkalenderläsare: endera dan kommer jag att skriva om nåt annat!)

Den sedan 2005 ack så styvmoderligt behandlade röda tråden (DRT) föräras varje år en egen facitlucka, där jag tar all heder och ära av min egen idé och förminskar genomförandet och nästan slänger hela trådrullen till vargarna. Eller som det numera heter: ”slänger den under bussen”. (Ett relativt nytt uttryck i engelskan.)

SÅÅ onödigt!

Men vi testar! Nåt med flyg var det väl? 

Hönan Agda kan inte flyga

Zadie har en högt flygande lillebror

Far och flyg!

Stålmannen kan flyga

Amelia Earhart flög

Vittflygande planer

Tankar från hönsboden, jåglarna fortfarande inte kan flyga

Tordyveln flyger i skymningen

Vettvillingarna flög, liksom Jolo

Lille prinsen träffade en flygare

Morbrodern dog i en flygolycka

Monty Pythons Flying Circus

Nu tar vi en liten titt på julkalendertröjan – den s.k. ”tischan”. Lo and behold! (Vilket är ett uttryck som är runt 200 år gammalt, som betyder ”look and see” och illustrerar förvåning.) Där flygs det ju lite!

  • Över floden in bland träden av Ernest Hemingway
  • På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust
  • På väg av Jack Kerouac
  • Mot fyren av Virginia Woolf
  • Nu av Lars Andersson
  • Rädd att flyga av Erica Jong

Eller som läsbar poesi:

över floden in bland träden
på spaning efter den tid som flytt
på väg
mot fyren –

nu
rädd att flyga

Så det var alldeles rätt: far och flyg och krascha!

Eller, hm …  Virginia Woolf var en av medlemmarna i Bloomsburygruppen, och hon skrev en bok som hette Orlando. I Orlando, USA, föddes Jack Kerouac, som spelades av Johnny Depp i filmen The Source. Johnny Depp var dessutom stjärna i Pirates of the Carribbean-filmerna – tillsammans med Orlando Bloom. DRT skulle alltså (om man bortser från en farlig massa parametrar) kunna vara Orlando Bloom, som har ett kraschat äktenskap bakom sig.

Men om DRT är både FLYGNING och ORLANDO BLOOM samt KRASCH – vad har dessa tre då gemensamt? Andra storstjärnor som Tom Hanks, Tom Cruise, Nicholas Cage, Leonardo DiCaprio och Harrison Ford har spelat olika sorters flygande aviatörer, vilket ju inte Orlando Bloom har. 

Men si, han har räddat en fluga. Som hade kraschlandat!

QED!

Share
15 kommentarer

Facit till lucka 23 heter lucka 24 (Lilla Julkalendern 2021)

Christer, the Long Distance Personal Trainer:
Det hade jag då inte väntat mig!

Ökenråttan:
Fia är lite med på ett hörn, ett sorgligt hörn, men ändå.
[Fia är Niklasses papegoja.]

Aku:
Men var hen/de verkligen från Liverpool och inte från t ex Yorkshire?

(pigga?) kristina:
Vad har romarna nånsin gjort för oss?

Hemul:
Nu lär det snart bli ett herrans liv, fullt med släkt och ont om datortid.

Ninja:
Pepparkaksdeg!!?!
Vi brukade få dela på en liten pepparkaka, hela familjen, 27 personer, men vilken lyx vi tyckte det var. Skulle dagens ungdom aldrig kunna förstå.

Hannoia:
En hel pepparkaka??!!!?! Vi fick en smula att dela på, alla hundratjusex. Å inge å sitta på ens, vi fick trängas allihopa på en hög med gammalt bös.
Magganini:
En hög!!?! Vi hade bara ett enda bös som vi fick skicka runt mellan oss.
ERB:
Ni hade i alla fall bös.
Maplestream
Dela en hög med gammalt bös. Tänk den som ändå kunde fått dela en hög med gammalt bös. Vi fick, alla 64 barn, fantisera om att grannens familj kunde få fantisera om att dela en hög med gammalt bös. Efter det drömde vi om att sova, somna det fick vi aldrig.
(Det finns fler i kommentatorsbåset till lucka 23.)

Nu är vi där igen: det var svååårt att skriva facit. Inte för att jag har glömt vem HB är, utan för att det finns en oerhört stor humorskatt att ösa ur. Så istället för att leta bakgrund och kuriosa, satt jag och gapskrattade åt ”maraton för inkontinenta”.

(Och ja, lite inom parentes har vi våra svenska Galenskaparaftershejvare som tävlade i 400 meter stav, kast med liten höjdhoppsställning, tyngdlyftning, hoppa bort samt gymnasterna med serviettspiralen. Som fastnar i vinkelvolten.)

Sista luckan 2021 var alltså en Monty Pythonfylld lucka med George Harrison i fokus. (Mer om honom strax.)

Så här såg de ut i början av 1970-talet. Från vänster Terry Jones, Graham Chapman, John Cleese, Eric Idle, Terry Gilliam, Michael Palin.
Och här vi dem 2014: Eric Idle, John Cleese, Terry Gilliam, Michael Palin och Terry Jones. (Foto: Justin Tallis.)

När gubbarna ovan var grabbar mellan 26 och 30 år, sammanstrålade de och fann att de alla var vansinnigt förtjusta i

  • trams
  • larv
  • idioti
  • elaka skämt.

John Cleese har sagt att Python var som allra bäst när skämten faktiskt inte betydde ett enda någe – och så ger han exemplet ”The Fishslapping Dance”.

I detta klipp ser ni även Terry Gilliams fabulösa illustrationer.

Graham Chapman, Michael Palin och Peter Sellers (sedermera Britt Eklands man) gjorde i mitten av 1960-talet barnprogram ihop, medan de andra skrev manus till än det ena, än det andra. När de tillsammans (inte Sellers) 1969 gick upp på BBC för att lämna synopsis till en tv-serie hade de inte förberett någonting. Inte en enda rad, inte en tanke, inte ett skämt, inte en roll. Ingenting.

Ungefär så här lät det:

– Har ni tänkt er humor? sa chefen Michael Mills.
– Eh, ja, sa grabbarna med massa axelryckningar.
– Skämt?
– Ja, sa grabbarna och sneglade på varann.
– Musik?
– Kanske … sa Eric Idle.
– Gästartister?
– Nja … sa grabbarna som inte ritkigt förstod frågan.
– Okej, gör 13 avsnitt så ser vi hur det går!

En sån därn chef skulle man ju önska sig – en som prioriterar konstnärlig frihet och kreativitet. Och som alltså var den som sparkade igång Monty Pythons flygande cirkus (1969–74) genom att ösa pengar över dem.

Jag frågade nyss äldste sonen (han som engagerade sig i luckan som innehöll danska ord) vad han kunde om Monty Python.

– Tja, jag har ju sett alla fem filmerna. Men nä, så bra var de inte.

Och så rabblade han dem alla utan minsta tvekan:

1971 – And Now For Something Completely Different
1975 – Monty Python and the Holy Grail
1979 – Life of Brian
1982 – Monty Python Live at the Hollywood Bowl
1983 – The Meaning of Life

Och det är nu vi återkommer till George Harrison.

När första avsnittet av tv-serien hade sänts 1969, skrev han nämligen till BBC och sa att det hade varit SÅ roligt och att han ville se mer av den varan. Tyvärr fick inte Python-medlemmarna se brevet, men tio år senare klev han in i handlingen igen och räddade hela inspelningen av Life of Brian. Alla finansiärer hoppade nämligen av projektet av ren och skär rädsla för repressalier eftersom filmen ju tar ”all heder och ära av Jesus”.

”Filmen sin är så rolig att den totalförbjudits i Norge.”

Men det var ju inte alls så – filmen handlade om fanatism på alla fronter och uppmanade alla att vara kritiska, tänka efter och ta reda på fakta. George Harrison belånade utan tvekan allt han hade och blev producent och såg till att filmen blev vad den blev.

Särskilt Michael Palin och John Cleese fick stå till svars för manuset i flera omgångar – här kommer en intressant liten snutt om just detta. (I ett radioprogram från 2013 diskuterar de än en gång det som hände under Brian-perioden och man får se klipp ur ett diskussionsprogram från början av 1980-talet.)

 

Det var det: Monty Python anses av många vara för humorn vad Beatles var för popmusiken. Well, där knöt jag allt ihop säcken till slut.

Jag kan förresten rekommendera Michael Palins ”Diaries 1969–79: The Python Years”!

Men nuuuuuuuu tar vi några vinnare ur plommonstopet: Hannoia & Kråkan! Och så en bonuströja till Pysseliten som drog igång en Zoom-båsträffstradition! Mejla adress och storlek!

God julafton, alla!

DRT – the trådutredning kommer nån gång under juldagen!


Dagens embryo-poem … måste dras upp ur bloggens kommentarer

embryo slår upp dörrarna okcså ruslar in i bradagsrummet

jag kan jag kan jag kan

vad kan du det undrar jag nu

farran räknrar på fingrerstropparna: du kan cykcla svimmra pratra med mat i munnen, men det är väl det det säjer jag nu

nej nej det här är något mer fantastiskct jag kan gråtan i lottens hemmeliga bloggrarekryzz det säjer jag nu

yo

vem är

det är biggles det säjer jag nu men säj det inte till någon det säjer jag nu

biggles det undrar jag nu yo

ja okcså det var plättlätt eftersom groerogroe – hur stavrar man hans namn det undrar jag nu – harrisburg var med i proppgruppen biggles

men är det inte lite väl enkcelt det undrar jag nu: han nämns ju i gråtran

just det där ser du: en lertråd

nja en lertråd ska väl vara lite klurlig i sej

det här är klurligt

nja: mer enkcelt än klurligt det säjer jag nu yo

det enkcla är det svåra

det har du iokcsåförsej rätt i embryo

då chansrar vi på proppgruppen the biggles det säjer jag nu

yo

men vi kan gradera med abbra

abbra det undrar jag nu yo

ja dom kommrer tvåa på min önskcelista det säjer jag nu

yo

eftrersom det är ju ändå jul det säjer jag nu

yo

Share
38 kommentarer

Facit till lucka 21 heter lucka 22 (Lilla Julkalendern 2021)

Idag tog det ett tag innan ledtrådarna blev så tydliga att alla förstod. Inklusive jag – jag som länge satt och googlade en mystisk, eldfängd svärfader. (Vet fortfarande inte vem det kan ha varit.) Leda var på hugget redan tidigt, och här kommer en av hennes:

”Morbroderns dräng reste sedermera till främmande land och fann sig där en rar piga att sitta och sitta hos, men då hade hans stackals moder redan gått hädan. Man kan tuta för mindre.”

Maplestream drog egna slutsatser:
”Det är alltså Ledatrådarna man ska dra i.”

Lottens förstfödde (begåvad ung man som har läst universitetskurser på danska och svarade med samma mynt som i själva luckan):
”Hej mor, jag har lärt mig hurudan kommentarsboxen fungerar. Dags för frukost. Det är vanskligt det där med dygnsrytm.”

Pysseliten:
”Morbrora mig hit och morbrora mig dit. Jag har ingen aning om vem som flög omkull. Kråkan?”

Helena:
”Sittandets jubileum står för dören, såvitt jag begriber.”

Ingela:
Om jag hade ett riktigt häftigt andranamn skulle jag inte hitta på en pseudonym. Särskilt inte om det riktiga passade jättebra.

Men vem var det?

Vi har väl alla blivit varnade för kusingifte och inavel samt sett skräckexempel i dokumentärer om den amerikanska trail…  Ja, ni fattar. Fördomar och genetiska fakta i en enda röra. Men HB är ändå till vår svenske kung

  • kusin
  • brylling
  • tredubbel femmänning
  • mors femmänning.

Samt vältalig, rolig, språkkunnig och konstnärlig. Och förresten nummer 220 i den brittiska tronföljden eftersom hennes mormors farmor var den fabulösa Queen Victoria i de svarta klänningarna.

Ptja, tänker jag och återvänder till inaveln. Kungligheterna spred väl sin säd lite kors och tvärs och inte blott till just andra kungligheter. Kanske spreds generna ut lite sådär lagomt och i skymundan; ett barn adopterades och kungligheten som man gifte sig med kanske också hade adopterats … Kanske är de bara tredubbla femmänningar på adoptivvis?

Grönlands-Maggan. (Hittade bilden hos David Nessle.)

Hur som helst. Äntligen har vi en av få levande hemlisbloggare, nämligen Margrethe II av Danmark, f. 1940 och fyllda 81 år trots intensiv rykning hela livet. Hur i hela fridens namn platsar hon som litterär person då? Jo för

  • hon föddes som prinsessa av Island, och fick därför ett isländskt namn, Þórhildur (Thorhildur), vilket ju är precis hur litterärt som helst
  • hennes farmor var drottning av Island (!), litterärt som attan
  • under pseudonymen Ingahild Grathmer illustrerade hon danska utgåvan av Sagan om ringen (1977–2002)
  • under pseudonymen H.M. Vejerbjerg översatte hon Simone de Beauvoirs Ingen är odödlig.

H.M. Vejerbjerg, hihi!

Exempel på illustration i den danska utgåvan av ”Sagan om ringen”.

Kunga- och drottninglängderna är ett sorgligt kapitel i min stökiga hjärna där regentåren helt enkelt är hopplösa att memorera – men så fort det blir kuriosa inblandat har jag bättre koll. Margrethe har två systrar, och när de tre föddes på 1940-talet kunde inte flickor ärva tronen. Men … han som stod först i tronföljden var den klent begåvade farbror Knut och efter honom skulle i så fall dennes son Ingolf komma – som sägs ha varit fullkomligt bakom flötet. Så via lång pappersexercis och många regeringsbeslut ändrade man i Danmarks grundlag 1953: från agnatisk till kognatisk tronföljd.

Margrethe, en vacker klänning och Egyptens Nasser 1962.

Nu har Margrethe II suttit på tronen sedan 1972 – ett år längre än kusinkungen i Sverige. Fast hon är inte bara dronning, illustratör och översättare utan även scenograf, så gammal hon är.

I tjuförsta luckan antyddes det att hon blandade in danska ord i det svenska språket, vilket inte alls är sant. (De insmugna danska orden är ”false friends”, alltså ord som finns på båda språken men som betyder olika saker.) Maggan talar franska, engelska, svenska och tyska (samt förstås danska) helt flytande. Och rykande. Om ni vill lyssna på hennes svenska finns ett program om hennes konstintresse på SVTplay.

Där har hon för övrigt klätt sig i soffkamouflagekläder.

Tyvärr är det svårt att hitta bra drottningbilder som inte kostar tusenlappar i bloggböter, men vill man se en sprallig donna kan man googla foton på den danska drottningen i flera dagar – hon är en festprissa som dansar, klär sig i regnbågens alla färger, röker, dricker och skrattar samt äter varmkorv med frisk aptit.

Maggan på Centralen 1970. Från vänster: Margrethe, Gustaf VI Adolf, maken Henrik, kusinerna Carl Gustaf & Christina. (Bild: Järnvägsmuseet.)

Plommonstopsdax! Men. Först delar jag faktiskt ut en bonustischa för lång och trogen tjänst till Ninja-Malin! Och så tar vi en liten oansenlig liten gammal skruttlapp som verkar ha varit med länge, här står det minsann … Brid!

(XL-tröjorna är underligt nog slut. Båset verkar ha vuxit. Men jag har andra storlekar och kan fixa fler om det kniper!)

Sist-luckan kommer på torsdag morgon – men lite senare än vanligt! Kanske halv nio?


UPPDATERING!

Ninja-Malin tipsade mig om ”Skinnsjuke greven” som publicerades som repris i DN den 6 juni 1989. Det är en artikel från (håll i er) 1902, som handlar om de falska vännerna i dansksvenskan. Den går att klicka upp till läsbart format.

Den skrevs alltså av Beyron Carlsson (signaturen Floridor) som en blinking åt en nyöversättning av Det Hvide Hus och Det Grå Hus, som var full av översättningsfel. Om man vill ha en version där alla orden verkligen är markerade (liksom ett facit), finns det här.

Asså 1902. Asså va.

Share
26 kommentarer

Facit till lucka 19 heter lucka 20 (Lilla Julkalendern 2021)

Jag tror minsann att ledtrådarna som ni lämnade i lucka 19 var lite finurligare än vanligt!

Betong-Bess:
Det är i alla fall inte en hatt.

Helena:
Det sägs så, Betong-Bess, men jag är en sådan där tråkig vuxen, så jag undrar om det ändå inte är en hatt?

Ardy:
Och fåret Shaun?
[Jag svarade ja.]

Ingela:
Men nu ska det väl gå bättre att tänka efter en nyttig middag fullproppad med mineraler och vitaminer, särskilt vitamin B6.

Hyttfogden:
Man kan säga att en annan HB som avslöjats här i båset nyligen var kollega med dagens HB. Försvann också spårlöst.

Pigga Kristina:
The Sahara desert walks into a bar.
The barman says ”long time no sea.”

Eva-L:
Nej, jag har googlat bort mig fullständigt och sitter med franska parfymer och amerikanska författare och stränder och skådespelare och en del barnlitteratur upp över öronen. Jag gissar på alla.

Även om inte alla har läst dagens HB, verkar det som om verket som det handlade om i luckan ändå var välbekant.

En glad, rökande, men sjuk Hemlisbloggare i en filmsnutt från 1942.

Vissa författare har korta, snärtiga namn, andra har lika långa namn som vissa bloggkommentatörer (hej CtLDPT): Antoine Marie Jean-Baptiste Roger de Saint-Exupéry (1900–44).

Ja, nu läste ni rätt. Den här karln som har skrivit och illustrerat den (sägs det) näst mest översatta boken i världshistorien (efter Bibeln) blev blott 44 år. För han var en ”aviator” – en flygman, pilot, flyplanstok och krigsflygare som efter många flygrelaterade missöden mycket mystiskt till slut försvann för evigt under en spaningsflygning utanför Korsika.

Alldeles innan vår kalenderbok ”Lille prinsen” publicerades.

Antoine nån gång på 1930-talet.

Trots att vi letade här hemma i huset hela dagen, hittade vi inte den svenska upplagan som nästan alla av oss har läst – men en fransk och en polsk. Den franska ser ut som den ska, medan den polska helt galet har polska teckningar!

Jag citerar kommentatören Rosman: ”Ja, den här borde jag verkligen ha forcerat med tanke på min ståtliga grundexamen på detta språk. Men det har jag inte! Bara sett det illustrerade omslaget forsa förbi i diverse kurskamraters mer bildade portföljer (kamraterna alltså) och handväskor typ.”

Det jag minns allra starkast med ”Lille prinsen” är resonemanget om hatten och elefanten samt ormen i de inledande kapitlen. Nu får ni njuta av det franska originalet:

Det är alltså en elefant som är uppäten av en orm.

Men de vuxna som såg teckningen ovan trodde att det var en hatt.

Så himla knasigt, va.

Nu ska ni få se hur detta illustreras i den polska versionen.

Konstnärligt, jovisst. Men … näe.
Ingen prins på det polska omslaget! (Fast okej, en ros.)

I min jakt efter den svenska upplagan lånade jag en e-bok via biblo, men råkade av misstag utan att jag förstod det välja en lättläst version. Jag kunde då inte begripa varför jag förr var så förtjust i ”Lille prinsen” eftersom språket var stolpigt, svårläst och ointressant – men så hittade jag den svårlästa och blev nöjd och glad igen. Vill ni se?

  1. Den ursprungliga svenska översättningen

2. Den omarbetade, lättlästa versionen

Mäh.

Uppdatering! Kråkan länkar i kommentarerna till ett smakprov: de första tio sidorna av en svensk nyutgåva. Slut på uppdatering!

Men nu tar vi det lite grann från början. Som jag har påpekat förut, verkar det gå bättre för författare som har det bedrövligt under i alla fall barndomen. Sedan kanske hela livet fortsätter att vara bedrövligt, men finfina böcker skriver de ändå. Tänk ändå, den som ändå hade haft en bedrövlig barndom utan t.ex. basket.

När Antoine de Saint-Exupéry var tre år, dog hans pappa av ett slaganfall när han stod på en tågperrong. När hans lillebror var 15 år dog han i reumatisk feber, varför Antoine fick ta ansvar för familjen – som förutom honom bestod av modern och tre äldre systrar. Kanske var det därför han inte fick någon examen och hoppade till och från tillfälliga jobb i ett par år… tills flygarfebern satte klorna i honom. Han hittade äntligen hem. 

Men i denna sväng hittade han en fästmö, vars familj tvingade honom att sluta flyga och istället ta kontorsjobb eftersom han hade en fallenhet för att kraschlanda sina flygplan – och de insåg riskerna med detta. Flygtoken i honom vantrivdes på kontoret, och förlovningen bröts. Antoine irrade sedan runt i ett par år, tills han fick börja flyga igen. Och krascha. Och flyga och krascha. Och flyga och leta efter andra som hade kraschat. Och så hittade han en fru!

Frun som var ful i munnen, som svor och levde rövare.

Hon hette Consuelo Suncin, och var tydligen envis och elak, underbar och fantastisk, kortväxt och rolig och ful i munnen samt pigg på att göra slut och bryta upp. Och ni som har läst boken: det är Consuelo som är rosen – den som prinsen varken kan vara med eller vara utan. Antione vänstrade under en Consuelopaus med en viss Hélène de Vogüé, vars bokstavsfnuttar ju är värre än hos krämfräs. (Henne nämner jag förstås blott och enbart pga. fnuttarna.)

Men så råkade vår flygare ut för ännu en jättekrasch i en öken 1935. Han och en navigatör hamnade in the middle of nowhere med dåliga kartor och en packning med enbart

  • vindruvor
  • två apelsiner
  • en madeleinekaka
  • kaffe i en termos
  • lite vitt vin
  • 90-procentig alkohol
  • eter
  • jod.

Vinet och kaffet tog slut efter en dag, så de båda männen delade på madeleinekakan och förberedde sig på att dö. Efter fyra dagar i öknen hittades de dock livlösa av en bediun, som gav dem en speciell, beduinsk förstahjälpen så att de överlevde och Antoine de Saint-Exupéry kunde återvända till sin fladdriga fru och sedermera skriva boken om den lille prinsen, som ju inledningsvis beskriver en pilot som kraschar i öknen.

Alla dessa flygkrascher gav Antoine skador som inte läkte och som värkte, varför han hade svårt att sova, blev deppig, tog massa mediciner, mådde ännu sämre och inte ens kunde vrida ordentligt på huvudet för att se fienden under flygraiderna under andra världskriget. När så den franska regeringen kom och påstod att han – en inbiten antinazist – var på Tysklands sida, blev han så förtvivlad att han tog till spriten. Samtidigt som han fortsatte att flyga och skriva samt läsa. 

Och som han läste. Han överlät till andra mekaniker att kontrollera planet före avfärd så att han kunde läsa bara en lite stund till, och en gång lät han co-piloten cirkla över flyplatsen i en timme för han skulle hinna läsa färdigt en bok. 

Men så kom då den sista kraschen på okänt område 1944. Inte förrän 1988 hittade man spår efter honom – i ett tygstycke som förmodligen var en flygaroverall satt hans armband fast sedan 44 år. Att det var just hans armband var det inget snack om eftersom det stod tre namn på: Antione Saint-Exupéry, hustrun Consuelo och förläggarna Reynal & Hitchcock.

Tänk er om … om Astrid Lindgren hade haft ”Norstedts” skrivet på sitt armband.

Sedan det upphittade armbandet hittades av en fiskare, har även massa olika flygplansdelar fiskats upp ur havet – och nu råder inte längre något tvivel om var Lille prinsens författare flög omkull för allra sista gången.

Men hur har vi det nu? Är det inte idag som tallelangen embryo på allmänhetens begäran ska få en bonustischa? Joo! Och så drar jag en lapp! Det står Maplestream! Och så drar jag en till, för jag har blivit alldeles galen! Zkop!

Lucka 21 kommer på tisdag morgon!


Gårdagens embryo!

vad är det du gör embryo det undrar jag nu

ser du väl

du skrivrer det säjer jag nu

yo

vad är det du skrivrer embryo det undrar jag nu

åh det är bara ett embryo ett snytnopsis allt är bara en trasa

det tror jag inte embryo du har tallelang

takc tjära julgranne men du bredrar dej: jag är en bluff

stopp

en bluff en drilletant en armatur en nyburgare det säjer jag nu

sluta deppra nu okcså skriv istället

ja det blir en ju jävle bokc det här: ska brännra den när jag har kommit till the britter end det säjer jag nu

yo

Share
35 kommentarer

Facit till lucka 17 heter lucka 18 (Lilla Julkalendern 2021)

Eftersom jag och plommonstopet igår var ute och rullade hatt, kommer detta facit näsan 12 timmar senare än vanligt – men då hann några extra lappar ner i den nu inte längre rullande hatten.

Gissningarna i lucka 17 var nästan inte gissningar – nästan alla kände igen boktitlarna i luckan. Men ändå gjorde Pysseliten & PK denna illustration i jakten på lösningen:

Jösses, till och med utanför kartan gick den här lakritspipan!

Det verkar som om vi i kommentarerna till detta facit kommer att få höra fler ”jag mötte HB-historier”:

Karin:
Dagens HB har skickat vykort till mig. På framsidan en tvålfager spansk toreador och på baksidan inleddes texten med ”Jag skickar en nytagen bild på mig själv …”

Ökenråttan:
Även jag har mottagit korrespondens från HB. Ett brev!

Brid:
Jag har korresponderat med HBs dotter under en period av några år, när jag försökte boka henne för att hålla ett föredrag och det fungerade inte och fungerade inte och sen gav jag upp eller sa ifrån mig ansvaret för att ordna talare, minns inte vilket.

Leda:
Brevfloden till båsisterna är inget att förvånas över.. För här har vi en sällskapsmänniska, så flink vid skrivmaskinen att inte ens sjukdom och död kunnat hejda manusflödet. Vid fullmåne ska man enligt sägnen ännu kunna höra tangenterna knattra från skrivplatsen inte långt från det gamla hemmet.

Ardy:
YOLO sa Bull.
Örjan:
Oj vad många lettrådar i dagens lucka, men jag saknar en trummis.

Kråkan:
Äntligen i utsikt att få mat efter dagens irrfärder bland alla mina städer. Har just bevistat en begravning i rutig tweed.

Betong-Bess:
Har snurrat runt halva världen, men nu tror jag mig befinna mig någonstans i Sverige, i de södra delarna.
Japp, precis så var det!

Men nu till en klädrapport. Gårdagens hemlisbloggare var nämligen klädd i tweedkavaj. Jolo (Jan Olof Olsson) föddes 1920, skrev i DN från 1945 och dog knall och fall när han trädgårdsarbetade på Valborgsmässoafton 1974. Men framförallt hade han som sagt många tweedkavajer: 29 stycker för att vara exakt.

Tweed är en ”kraftig, något sträv, fyllig kardgarnsvara, ursprungligen av ull men nu ofta med syntetinblandning”.

Jag har då aldrig varit med om maken till människa att ge tweedkavajen ett ansikte. Jolo må ha skrivit både spaltmeter och hyllmeter och varit rolig och trist samt utbroderande och fåordig – men alla som beskriver honom återvänder till denna tweedkavaj. 

Tweedkavaj 1965.

Om hans liv står inte mycket att läsa – däremot kryllar det av Jolo-texter i alla tidningsarkiv. Därför får han med egna ord berätta lite kort om sitt 1940-tal:

”Den andra hälften av 1940-talet, den senare, tillbragte jag till en tredjedel utanför Sverige, mest i England och på Irland, men också i Paris. Det segrade England var beundransvärt vitalt: där gjordes år efter år vidunderligt bra filmer, landet orkade med en otrolig förvandling från ett gammalt klassamhälle till en modern välfärdsstat, och fast jag i den fortlöpande krisen och bristen åt sämre än jag gjort i hela mitt vuxna liv (mest kanin och vidriga puddingar) bevarar min ständiga reskamrat (min hustru, vi var barn- och ansvarslösa de åren) och jag dessa Englandsår i minnet som något festligt och strålande, fast vi aldrig upplevde något av det som man brukar kalla festligt och strålande.” (Ur Allers, 1974.)

När han häromåret skulle ha fyllt 100 år dök det upp hyllningskörer skrivna av gamla gubbar som var fjuniga tonåringar när Jolo dog. Att sammanfatta hans skrivargärning kort går inte alls, för han skrev (nu sammanfattar jag hans skrivargärning) reportage, intervjuer, kåserier, kulturartiklar, idrottsreferat, film- och bokrecensioner, reseböcker, historiska skildringar, essäsamlingar, skönlitteratur, spänningsromaner och så manus till två fantastiska tv-serier.

– Idrottsreferat? utbrister ni alla förvånat.

Här rapporterar Jolo från fotbolls-VM som gick i Sverige 1958. (Mycket läsvärt – om någon vill se hela artikeln kan jag stå till tjänst.)
Tweedkavaj 1960.

Den geografiskt virriga Julkalenderluckan skapades med hjälp av Jolos boktitlar (i kronologisk ordning), men den som har påverkat mig mest är inte med – det hade blivit för enkelt.

Någonstans i Sverige! Som finns på SVTplay! Med Morsgrisen och trummisen Loffe och alla de andra! (Den unga Lotten upplevde dock några förvirrande stunder när ”Krutgubbar” och ”Någonstans i Sverige” visades nästan samtidigt.) Jag har dock inte vågat titta på serien nu, för tänk om den är dålig …

Var var tweedkavajen 1973?

När Jolo dog som blott 54-åring föll Sveriges kulturelit i korinter. Tydligen var han en godmodig sällskapsmänniska som många kallade ”min bäste vän” – till och med Ernst-Hugo Järegård. Alla gick de man ur huse för att skriva om hans journalistiska karriär, men den vars bokstäver har levt kvar längst, förvånade mig; tydligen var Alf Henriksons berömda sorgerim från början riktade till Jolo!

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
Och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
Och ibland blir den aldrig densamma mer

Tecknaren Birger Lundquist (som fick barn med Bang) var nära vän med Jolo, men dog på samma plötsliga sätt, endast 42 år gammal.

Bengt Lagerkvist berättade att han och Jolo brevväxlade trots att de bodde grannar. Jolos brevpapper var från olika hotellrum världen över och han undertecknade dem alltid med olika namn, t.ex. ”Geheimrat G. von Jolo”.

(Jag brevväxlar med min djefla man trots att vi bor i samma hus. Inte ett dugg konstigt.)

Mats Holm skrev i GP 2007:

En morgon var min pappa blek av förtvivlan, vankade av och an. Han hade just slagit upp tidningen och upptäckt att han som redaktör för Namn och Nytt kvällen innan satt en Red Top-vinjett under en text av Jolo. ”Hur är det möjligt?” muttrade han. ”Hur är det möjligt?”

När han kom hem på kvällen muttrade han inte längre.

Först hade Red Top dykt upp, på strålande humör:
”Åh, vilket fint kåseri jag skrev i går!”

Därefter kom Jolo:
”Skönt att slippa stå för den skiten.”

Men vad hette Jolo som kåsör när han började skriva i DN? Jo, ”Ruter Tweed”. Naturligtvis.

Plommonstopet står redo, fullproppat av lappar! Nu skulle jag ju dela ut en bonustischa till nån som inte dök upp i gårdagens bås. Så jag delar ut den senare! Men en lapp ska här dras! Åååååå hej, Ökenråttan!

Lucka 19 kommer på söndag morgon!

Share
28 kommentarer

Facit till lucka 15 heter lucka 16 (Lilla Julkalendern 2021)

Ett tag idag var jag allt lite orolig över utvecklingen i kommentatorsbåset – men det visade sig bara bero på att jag var trög och inte förstod ledtrådarna. I oordning kommer här både några ledtrådar och förvillelser!

Zkop
En tanke flaxade förbi, men såhär dags talar jag tyst om den.

Brid
En fågel flög förbi. Det är nog inte den som avses. Men skulle det så vara finns en lettråd i årets radiokalender.

Örjan
Oj! Eskilstunas mest kände antinazist med i luckan. Månne lettråd?

Ninja i Klockrike
Det var inte ännu som sjutton, men jag tror tamemårran att jag fattade!! Blås i lur fanfarer, skjut salut, bugen er djupt, Ninja fahattade lehettrådarna.

PK
En HB som vi alla känner till? Då är det ju båsmor själv. Eller möjligen Dan Brown.

Åsas dotter
Får det lov att vara en liten lakritspastill på läktaren? För att tänka bättre!

Dina:
Söker man på ”Pirimittarium, pirium” så kommer kalendern upp som trea på googlelistan.

(Vi återvänder till Pirimittarium lite senare i facit.)

Hemlisbloggaren i lucka 15 är en stor favorit inte bara hos mig, utan hos många, många, MÅNGA andra.

”I Maria Gripes böcker blir människan så egendomligt stor, så rik på nyanser och komplexitet. Jag tror aldrig jag har läst någon större människokärlek.” (Lotta Olsson i DN)

Faktum är att jag inte kunde hitta ett ont ord eller en negativ rad om Maria Gripe (1923–2007), alltså författaren till ”Tordyveln flyger i skymningen” (1978).

Förrän jag läste i gamla tidningsartiklar … men jag återkommer till det.

Maja Stina Walter, som hon faktiskt hette, gifte sig med illustratören Harald Gripe, och de två jobbade ihop med nästan alla hennes illustrerade böcker. Hon bytte någon gång bort sina två små förnamn till lite de vuxnare ”Maria Kristina”, men det skedde innan hon började bli publicerad.

Harald och Maria Gripe i 30-årsåldern i mitten av 1950-talet, när Maria precis hade debuterat med ”I vår lilla stad”.

Tordyveln läste jag konstigt nog precis när den kom ut – konstigt var det eftersom jag ju som 14-åring väl bara hade basket och biofilmer (inte böcker) som fritidsintresse? Men jag älskade boken av hela mitt hjärta. Så här inleds ”Tordyveln flyger i skymningen”, vilket jag helt hade glömt:

Du som sitter här med boken i din hand.
Du som just nu öppnar den
och vänder bladen för att läsa,
har du tänkt på en sak?
Alla människor läser inte samma böcker –
Varför har just du valt
att läsa just den här boken just nu?
Var det bara en tillfällighet, en slump?
Tror du det?

Pffft, fnyser jag idag åt detta. Skulle det va nåt, va? Tssss. Och sedan halkade jag in i texten och blir sådär knollrigt förtjust åt allt som händer och sker. Här kan man läsa de inledande sidorna som pdf om man vill!

Böckerna som Maria Gripe skrev handlar enligt kännarna om ”det ensamma barnets utsatthet”, vilket jag inte hade den blekaste aning om. Jag såg ”Hugo och Josefin” på bio (min allra första biofilm) och minns sedan dess hur Josefin som inte hade några kompisar fnittrade när hon åt ett helt ägg med Hugo och Beppe Wolgers. Ensamt, utsatt barn? Ja, okej.

Äggscenen i ”Hugo och Josefin (1967).

Sedan blev jag förälskad i Peter Schildt som spelade nattpappa i tv-serien ”Julia och nattpappan” 1971. (Jag kollade på en snutt nyss, och Julia är SÅ otrevlig! Den här länken går till SVTplay, precis när Julia iförd polotröja smiter upp ur sängen för att prata med den obrydde nattpappan för första gången.) Ensamt, utsatt barn? Ja, okej.

Därefter kom ”Pappa Pellerins dotter” på tv 1974, som handlade om Lopp-Loella. Hon hade härligt klapprande träskor och förtjusande tovigt hår och bodde i en liten stuga i skogen med sina små tvillingbröder eftersom mamman hade gått till sjöss och pappan var okänd. Men fågelskrämman var hennes kompis! Ensamt, utsatt barn? Ja, okej.

Men hur var det nu med hyllningarna till denna fantastiska författare? Mja, så såg det inte ut inledningsvis …

SvD 1957: ”Jag skulle vilja träffa det lekbarn som är road av hur Zarathustra sprack.” Men hennes make är visst duktig på att rita åt henne.
SvD 1970: ”Även om parodin på dagens massmediaspråk är på kornet har Maria Gripe denna gång slagit in öppna dörrar med en samhällssatir som är rätt unken och sned.” Men Harald ritar ju bra.

Så med detta blottlagt kan man väl bara sucka och säga att det är inte lätt att skriva barnböcker som ska recenseras av vuxna? Själv sa Maria Gripe i alla intervjuer att hon ville skriva för människor, inte för åldrar. Och hur kommer det sig att hon inte var en superkändis på sin tid? I SvD 1975 säger hon:

– Som barn var jag ointresserad av författarna som sådana och trodde nästan att böckerna hade kommit till av sig självva. Jag ville inte påminnas om att det fanns vanliga trista farbröder och tanter bakom. Därför vill jag vara anonym för barnen för att inte beröva dem läsmystiken. Jag säger nej till alla framträdanden. En annan sak är om barnen själva söker upp mig.

Bra, Maria Gripe! (Och så ritade din man så fint.)

Men varför yrade jag om ”Pirimittarium, pirium”? Jo, det var tidernas mest långsökta ledtråd:

Men den går att googla fram!

Visste ni att det var Maria Gripe som med dottern Camilla skrev superdunderjulkalendern ”Trolltider” som sändes både 1979 och 1985? (Länk till en snutt med Eva Rydberg och Birgitta Andersson, som vaknar i en sko.)

Fast Stig Järrel där till höger var lite läbbig, tyckte jag.

I SAOB lärde jag mig tre saker som vi ska lägga på minnet.

  • Tordöflar lagda bak uti nackan, taga bort susandet i öronen. (1697)
  • Om man samlar torndyflar om våren så kan man förvara dem i en stenkruka till vintern, för at dermed beströ räfsaxar. (1831)
  • Ser man en torndyfvel ligga på rygg och hjelper honom på fötter, får man sju synder förlåtna. (1898).

Men nu ska vi stoppa lapparna i plommonstopet! Ordning och reda! Jag drar idag två lappar eftersom jag är så glad att tischorna is in da house! Oooooh, en nykomling och en gamling! Åsas dotter och PK!

Lucka 17 kommer på fredag morgon! Och då ska här under högtidliga former delas ut en bonustischa!


Bonus! Här kan man lyssna på hela jädra Tordyveln – alltså radioföjetongen från 1976. (Inte exakt likadan som boken.)

Psst.
Maria Gripe har skrivit en serie böcker med en huvudperson som heter Lotten. Som jag inte har läst!

Share
32 kommentarer

Facit till lucka 13 heter lucka 14 (Lilla Julkalendern 2021)

Jag har då aldrig varit med om så mycket ansjovis i ett enda bås!

Ökenråttan
Dagens shopping var koncentrerad på ingredienser till årets julkaka som ska påbörjas på Luciadagen. Passade på att riva åt mej tre burkar ansjovis för jag har hört att det inte finns så gott om’et; folk hamstrar …. Måste ha till julens Jansson, hur skulle det annars gå?

Pysseliten
Helt rätt ÖR. Jag bad PK att köpa hem ansjovis till Janssonen, som nästan är viktigare än julskinkan, men då undrade han om inte de fyra burkar han redan köpt skulle räcka.

Betong-Bess
Det såg ut att bli en riktig sorgesam jul när ansjovisen var slut. Men häromdan fanns det igen.

Örjan
Kan nu göra provsmakning på två olika ansjovisinläggningar.

Smultronblomman
Ansjovisen bärgades häromdan. Att bo på hotell kan medföra vissa överraskningar.

Aku
Och nu fattade jag plötsligt varför båset fylls av ansjovis och avsaknad av ansjovis. Och inte är det bara för att Janssons är så gott som jag trott hela dan.

Och så har vi hakke, som faktiskt lyckades nämna HB hela elva gånger i en enda kommentar:
Idag är det dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan – och jag har bara köpt en enda julklapp. Hej och hå.

Dagens hemlisbloggare – som i Julkalendern plötsligt började tala nån stockholmsk rotvälska – var den för evigt relativt unge Dan (egentligen Daniel) Andersson (1888–1920). Det finns i basketlandslaget en Denzel Andersson, som får mig att associationsnynna på Jungman Jansson så ofta att allmänheten börjar tröttna. 

– Jajajajaaa, Dan Andersson, Dan Andersson, men låt oss nu se när han lirar! får jag höra av min otacksamma publik.  

Dan Andersson som 21-åring.

Som alla andra växte den unge Dan upp i ett fattigt hem där fadern för jämnan blev ilsken eftersom de inte delade gudstro. När han var blott 14 år – men redan fast besluten för att skriva – åkte han helt solo till USA för att kolla om det var ett ställe för familjen att bo på. Han tog tåg till Göteborg, båt till Grimsby, tåg till Liverpool, båt till New York och så tåg till en faster i Minnesota.

Så vansinnigt. Nä nu. Asså va.

Den 14-årige USA-resenären Dan Andersson var inte en biffig sak.

Han hade ju två äldre bröder som kunde ha åkt istället? Här har vi en liten mager 14-åring som lärde sig läsa när han var fem, spela fiol och prata engelska när han var åtta och sed… ahaaaa. Det kanske var därför: han kunde ju engelska!

Okej.

När Dan Andersson hade undersökt Minnesota noggrant, åkte han hem igen eftersom fattidomen var lika bedrövlig där som i Sverige. Och banne mig bodde han inte sedan hemma tills han var mer än 27 år och faktiskt fick massa texter publicerade och utgivna. Trivdes han då, eller var han tvungen pga. ekonomiska skäl?

Dan Andersson, ungefär 25 år.

Men han gick även på folkhögskola och började han översätta, samtidigt som han kroppsarbetade (kolare, flottare, skogsarbetare, snickare) och satt och skrev på nätterna. Här kommer de två första stroferna ur en som jag gillar – ”Tiggaren Simons sång” (1917):

Jag är tiggaren Simon  vill du höra mäj predika?
Jag är skapt att mässa en åsknatt, eller hur?
Min mor var en stickerska som stack åt de rika,
hennes håliga kindben hade hungern grävt ur.
Min far var en fattig man med darrande händer,
om jag sluter mina ögon jag ännu honom ser:
 knä  golvet står han, vid brasans sista bränder,
och som stjärnor som slockna är hans blick när han ber.
Min mor ville slita sig till döds för att ge mig,
en brödbit litet större än hon själv hade fått.
Som boklärd herreman ville hon se mig,
det var därför hennes hår  fort vart  grått.
Och min far var ett helgon som led alla fasor,
och brottades med Gud om min mörknande själ,
och jag är en vandrande benhög i trasor,
och förr än jag arbetar vill jag svälta ihjäl.

NE, mitt kära NE, uttrycker sig – på ett krångelvis som jag inte ens under pistolhot hade kunnat klämma fram – så här vad gäller Dan Anderssons diktning och de religiösa grubblerierna:

”Den religiösa problematiken blev från Brunnsvikstiden alltmer central i Anderssons diktning. I opposition mot vad han uppfattade som samfundens antropomorfa gudsbild, ”den personlige guden”, sökte han sig mer och mer till den mystiska traditionen i kristen form. Medeltidsmystikern Mäster Eckehart och indisk litteratur som Bhagavadgita blev av genomgripande betydelse för hans diktning, liksom Dostojevskij och med honom även den ryska ortodoxa mystiken.”

Dan Andersson gifte sig 1918 med Olga Turesson, som var gravid när maken 1920 dog på det rysligaste av sätt: cyanväteförgiftning. 

Olga bytte efternamn till Dan-Andersson, vilket ju var fiffigt! (Fast dottern Monica gifte sig sedan Sedell, och idag finns inga med efternamnet Dan-Andersson, men 96 Sedellare.)
Man kan klicka på bilden om man vill läsa hur SvD uttryckte sig 1920-09-17.

Hotellet hade alltså problem med ”väggohyra”, som röktes ut. Vädringen i rummet där de båda männen sov, sades ha vädrats enligt alla konstens regler – men ändå gick något fel. Dan och en Elliot Eriksson dog, medan andra gäster i lika utrökta rum överlevde utan men.

Men vänta, varför bodde de i samma rum? Jag lusläser tidningarna och finner i DN den 17 sep:

”Sällskap hade de emellertid icke.” Nähe.

I nutida källor om Dan Andersson står det ofta att han i livet var okänd och oläst, men att han efter sin död kom i ropet och tonsattes av många, bland annat sin svärfar. (Som för övrigt 1976 mindes Dan som lång och mager med blåa, djupa allvarliga ögon och vacker profil samt viss benägenhet att kasta huvudet något bakåt.) Men för tusan hakar – tidningarna skrev ju spaltmeter om honom och hans död hamnade till och med på förstasidan i DN. (Med samma rubrikstorlek som att Zorn testamenterade bort hela sin förmögenhet till staten.)

Jag tror att han var rätt känd, jag.

Jag gillar Dan Andersson, så honom läser jag gärna. I Julkalenderluckan var det alltså Jungman Jansson som parafraserades, och här har vi en tolkning av (tadaa) Hootenanny Singers! (Som Danne [nu la jag bort titlarna och till ett smeknamn] själv satte musik till.)

Lappdragning! Jag har fått erbjudanden om mutor för att embryo ska föräras en tischa, men sörni att sånt går inte notarius publicus med på! (Däremot citerar jag honom förtjusande gärna – eller klistrar in en länk till det senaste båsalstret som innehåller orden ”kravlar papparkaksdeg”. Och kanske kommer en bonuströja upp ur plommonstopet vad det lider …)

Men nu ska plommonstopet få tala! Jag drar en liten – nej en stor! – lapp med Christer, the Long Distance Personal Trainer på!

Ansjovis på er alla! Lucka 15 kommer på onsdag morgon!

Dan Andersson, lite sliten och trött som 29-åring.
Share
33 kommentarer

Facit till lucka 11 heter lucka 12 (Lilla Julkalendern 2021)

Jösses! Sicken röra jag skapade i kommentatorsbåset! Jösses, jösses!

I ena sekunden var ERB och Hyttis helt överens om ett obegripligt svar. I nästa var även Magganini och Ninja till synes eniga. Och mitt i alltihop tronade Béatrice Karjalainen med lösningen (min fetstil):

– Jag har bara traumatiska luggminnen pga att jag tillhör det välsignade folket med lockigt hår och frisörer som inte fattar att man inte kan klippa av blött hår i en längd och tro att samma sen ska gälla när håret torkar.

Maplestream hade helt andra – kanske oviktiga – saker för ögonen:
– Igår kväll roade jag mig med kortspel tillsammans med några kollegor, varav inte mindre än två av dem hade bott på Skebokvarnsvägen. Det kan inte vara en slump. Dagens HB är Dan Brown.

But no. Så fel.

Men Ökenråttan då? Som ju i slika sammahang vet besked och dessutom kan dra böckerna ur hyllan och citera ur minnet på nolltid? Hallå?

– Aber selbstverständlich! Jag läste om, ett två, själva texten, tre fyr.

Precis: danssteg (men jag återkommer till det senare). För nu handlar det om ett kåseri av en kåsör. Ni vet, den där utdöda konstarten?

Foto: Ulla Montan.

Runa Brar (f. 1942) föddes i ett kyrkligt hem, kom in på Socialhögskolan 1964, for till Indien och gifte sig och fick tre (?) barn, blev arbetslös, fick jobb, blev arbetslös, fick en novell publicerad och blev sedan kåsör i DN 1980–96.

Kanske.

Sällan har jag hemlisbloggat någon i kalendern, som jag sedan inte har kunnat beskriva mer än just sådär. Mycket, mycket frustrerande. Runa Brar bor i Äppelviken i Bromma – dit jag tyvärr inte hann åka – och har ett Facebookkonto som jag har försökt kontakta henne på.

But no.

Några utvalda kåserier finns i Kloka tokar och Tankar från hönsboden … som jag inte äger. Är det så konstigt? Ja, för jag har faktiskt en diger kåserisamlingssamling.

Några av kåserierna, fast lite uppblandade. ”Ordning” is not my middle name.

Runa Brar vann som helt okänd en novelltävling 1980 och fick strax därefter fast gig på DN. Kan ni tänka er detta jätteuppslag i en dagstidning anno 2021?

Jag tror att jag måste skriva av presentationen uppe i högra hörnet:

Runa Brar som skrivit söndagens novell ”Efter skilsmässan” är ingen alls. Hon är inte känd, inte författare, inte skribent. Men hon skriver. Hennes liv är i korthet detta: född 1942, tre barn, frånskild, socionomutbildning, vikarierande socialassistent, vikarierande journalist – numer arbetslös. Runa Brar skriver om nätterna.

Det hon skrev om mest var tiden i Indien, när hon var gift och stod vid spisen och födde barn. Så här kunde Indien beskrivas:

Den tjocka prästen kommer cyklande därnere i allén. Med båda händerna på styrstången balanserar han en säng på huvudet. Han ser ut som om ingenting hänt i hela ansiktet.

Hon romandebuterade 1982 med ”Ett litet välsignat folk” om uppväxten i det frireligösa hemmet med morföräldrarna, men all energi verkar annars ha gått till de veckoliga kåserierna. (Även jag har jobbat som kåsör och vet att skaparångesten för ett enda kåseri upptar en hel vecka på dubbel heltid.) Romanen ”Jössesdotter” kom 1993, och sedan verkar nåt ha hänt.

Sedan julafton 1996 går kåsösen Runa Brar inte att hitta i DN.

Runa Brars logga. (Den dåliga bildkvaliteten beror tyvärr på att DN:s arkiv – som bara går till 1992 – inte är helt 100-procentigt.)

Jag har dammsugit både SvD och DN samt Libris och verkligen försökt hitta spår efter Runa Brar efter det glada 80-talet, när hon dök upp hela tiden.

DN 1982.

Jodå, hon dyker upp i kåserisamlingar och fick runt 2000 sitta på bibliotek och läsa upp sina kåserier då och då … men mer än så finner jag inte.

Varför slutade hon kåsera?

– Det rann sakta ut. Jag kände att jag fastnade i en form. Nu tycker jag det är underbart att skriva och inte ha någon som väntar på det jag skriver. Men att skriva längre än kåserier klarade jag inte av att kombinera med barnen.

Sa hon när hon i slutet av 90-talet bodde i Arvidsjaur. Och fortsatte:

– Jag har egentligen ingen ambition och har aldrig tagit skrivandet på riktigt allvar. Att leva och hitta rätt i livet är viktigare.

Morr. Om man faktiskt vill försörja sig på sin passion och författa eller skådespela mot ersättning, känns det sådär att få höra hur de som lyckas faktiskt bara råkade ha tur och att de egentligen inte bryr sig. De rycker på axlarna och fnyser när de faktiskt borde kontakta mig och delegera alla uppdrag till mig. Eller som Runa Brar själv skrev i ett kåseri runt 1980:

Svenne skulle kanske vilja att jag först och främst hade en passion som man tjänar pengar på, men sådan är ju inte passionens natur.

År 2003 skrev hon om nästäppa i Läkartidningen, och presenterades nästan som i DN drygt 20 år tidigare:

Runa Brar kåserade på Namn och Nytt-sidan i Dagens Nyheter under flera år. Försvann sedan i Lappland, där hon blev lingonplockare, stensamlare, hästskötare, hönsägare, strandvandrare. Hon har varit gift, skild, gift, skild, osv, liksom hembiträde, vårdare, tröstare. Hon är numera bosatt i Stockholm.

And the rest is silence. Men hur stod det nu till i lucka 11? Jo, det var ursprungligen ett kåseri om hur Runa och Svenne dyrkade en viss dansform – buggen. Som i min stilhärmade version blev luggen.

”Buggen och jag” av Runa Brar, DN 2 mars 1982.

När jag avslutade lucktexten med ”bra” + R visste jag inte att Runa själv hade haft samma idé. I ett kåseri skrev hon:

– Smakar det bra? Frågar jag Svenne till middagen.
– Det smakar Brar, säger han. Brar på burk.

Det var det!

Om du nu råkar läsa detta, Runa Brar: Hej och välkommen hit! I slutet av alla facit genomförs en traditionell lottdragning ur min morfars plommonstop, där en av dagens gissare föräras en t-shirt med ett spännande tryck. Ingen vet än hur tischan ser ut eftersom den sitter fast i en tryckpress, men namnlapparna drar jag ändå! Här har vi … trotjänaren Håkan-hakke!

Lucka 13 kommer i ottan på måndag!

Share
28 kommentarer

Facit till lucka 9 heter lucka 10 (Lilla Julkalendern 2021)

Ujuj, nu blev facitet sådär långt igen. Vojne vojne. Men vi tar väl några citat från nians kommentatorsbås – i en enda röra utan urskillning där tokiga gissningar blandas med korrekta ledtrådar!

Hemul:
Potatissäcken fraktades framgångsrikt över ett hav, men damp sen troligen ner i ett annat.

Nina:
Mildred och prinsessan delade öde med HB. Pionjärer inom sin grej.

Ninja-Malin:
Biskopar, norrmän, överdimensionerade typer och en och annan stenfrukt passerar revy i hjärnvindlingarna.

Leda:
Först: Läktarhäng och tröstglögg med fattanollklubben är ju inte det sämsta en svinkall afton.
Lite senare: Nä nu. Herr Nilsson är i själva verket en kanariefågel. Det har jag från säker källa.

Per L:
Jösses Amalia vad svårt det här verkar vara.

Cecilia N:
Nån som muttrar i kavajen?

Hihi.

Det började som vanligt med att en helt vanlig tjej utan ambitioner blev tjuginånting år och vips drabbades av en passion. Amelia Earhart (1897–1937)öronhjärta om man anstänger sig lite – blev skrämd halvt från vettet på en flyguppvisning när nån ung flygarspoling bestämde sig för att störtdyka mot publikhavet. (På den tiden, förstår ni, gick man man ur huse för att kolla på flygplan. Idag springer man på samma sätt efter influencers. Well, jag är välan född i fel tid, jag som i min ungdom suktade efter kåsörer på Strandvägen.)

Och det var då det sa klick i flygarhjärtat. Först skulle Amelia bli läkare. Men så utvecklades hennes liv i raketfart när hon stötte på en flyglärare vid namn Anita Snook. Sedan hände en himla massa saker och så dog hon med sin navigatör Fred Noonan.

”Från Snook till Noonan” heter tyvärr ingen bok om Amelia. Än.

Hur som helst – när passionen slog till gick hon inte att stoppa. Hon hoppade av läkarstudierna och tog 28 olika jobb för att få ihop pengar till ett flygplan med tillhörande certifikat. Man kan ju lite von oben tycka att det var lite att ta i att äga ett helt plan som nybörjare, men så var Amelias plan. När en annan flygtokig tjej – Amy Guest – var tvungen att hoppa av ett flygprojekt för att hennes familj förbjöd henne att vara tokig, hoppade Amelia Earhart in.

Nu föll det sig så lyckligt att the one and only Charles ”Lindy” Lindbergh såg ut nästan som Amelia. Eller om det var tvärt om. Charles fick i Amelia snabbt en kvinnlig arvtagare, som i tidningarna under flera år fick heta ”Lady Lindy”. 

”… trettio år, spenslig med burrigt ljust hår …”

Och över Atlanten kom hon med två män på blott 20 timmar, till allas stora glädje. Tidningarna tog i brist på krig fram krigsstilsrubrikerna.

Strikt talat ”flög” hon dock inte.

Piloten och suputen Bill Stultz fick för besväret 20 000 dollar, mekanikern Slim Gordon fick 5 000 medan Amelia Earhart fick den stora äran. Amelia var förstås sur, putt, arg och besviken för att hon bara fick åka med som en säck potatis på just denna färd – men begrep ju att reklamvärdet var högt.

”… kvinnorna kanske kan uträtta en hel del i den moderna världen, bara vi får en chans!”

Under dessa år på 1920- och 30-talen for äventyrliga män och kvinnor omkring i luften över hela världen som små skottspolar. Men så blev det dåligt väder. Eller för varmt. Och för kallt. Och för fuktigt eller torrt. Eller så gick planen sönder. Och så försvann de. Varje vecka stod det i tidningarna om uppskjutna starter och försvunna småplan och upphittade lik samt för evigt saknade flygplan. Mildred Doran var en av de bortflugna …

En annan av de försvunna flygtokarna var prinsessan Anne av Löwenstein-Wertheim-Freudenberg, som får vara med på bild här bara för att hennes huvudbonad är så fantastisk.

Precis som i lucka 9 skrev Amelia Earhart ett brev som skulle öppnas om hon dog, och precis som i luckan hade hon verkligen med sig egendesignade mutterknappar och skärp av gamla kullager (heja Sverige!). Hon designade naturligtvis även klänningar och hade ett eget klädmärke. Som vilken influencer som helst, ja.

Men det var förstås flygare hon var egentligen – inte designer. Hon flög och flög och skapade braskande rubriker och var plötsligt berömd under sitt eget namn istället för Lindberghs.

Hon ser så nöjd ut!

Men så kom dagen när hon blott hade en enda utmaning kvar: att själv styra ett flygplan runt hela jorden längsmed ekvatorn (ungefär). Sagt och gjort, upp for hon. Det gick bra. Mellanlandningarna gick enligt plan. Bensin fylldes på. Matsäckar packades. Allt funkade perfekt. Förutom alldeles i slutet, när något hände.

Ett morsemeddelande från Earhart & Noonan uppsnappades av en båt:

We cannot see you.
Fuel is running low.
Been unable to reach you by radio.
We are flying at 1,000 feet.

Och det var det sista livstecknet från världens mest kända tjej-pilot. (Lindbergh, bröderna Wright och grabbarna är nog per definition mer kända fortfarande.)

Jädrar vicken cooling.

Men den hemliga lilla burken i lucka 9 då, vad var det?

Jo, sedan Amelia Earhart försvann 1937 har allsköns konspirationsteorier presenterats. Hon sägs ha blivit tillfångatagen och kidnappad, jobbat som spion åt Japan, dött i ett fångläger, fått ihop det med sin flygpolare Fredrick Noonan, gått under jorden eftersom hon var trött på uppmärksamheten och därför blivit nunna i New Jersey. Men framför allt har man letat efter planet och eventuella skelett, matlådor och kartor samt kullagerskärp.

Denna fantastiska bild sägs vara tagen under en Leta-Amelia-utgrävning på 1940-talet.

Så sent som bara häromåret hittades en plats som visade alla möjliga olika tecken på att ha hyst skeppsbrutna flygpiloter. Ett skelett med osedvanligt långa armar antogs vara just Amelia Earhart och en hög med mystiska glasbitar limmades ihop till en liten burk som var på pricken lik den burk som alla visste innehöll anti-fräkenkräm.

Den till vänster är den hoplimmade. Den till höger är en riktig burk från 1930-talet. Läs mer här.

För tydligen var den så frejdiga Amelia bekymrad över sina fräknar att hon försökte gnugga bort den med en sån här kräm, som hon ska ha packat ner på sin jordenruntflygning. Fan tro’t, men idag vet man inte mer än så. Dock är de mest intresserade Earhartnördarna så envisa att lösningen kanske någon gång kommer.

”Please know I am quite aware of the hazards … I want to do it because I want to do it. Women must try to do things as men have tried. When they fail their failure must be but a challenge to others.”

Såja! Nu rafsar vi fram lite lappar och fyller på med några nypåstigna i plommonstopet! Krafs, krafs! Tischorna kommer på onsdag nästa vecka förresten! Tjosan, här kom en liten skrynklig en – den ser ut att ha varit med förr. Aha! Charlott – the Goblin girl!

Det var det! Ni som satsade på att det skulle bli en Nobelpristagare i lucka 9 – med facit den heliga Nobeldagen den 10 december – hade nästan rätt, för jag försökte verkligen att julkalendra Abdulrazak Gurnah. Men det var svååårt.

Lucka 11 kommer på lördag morgon – inte lika tidigt som vanligt eftersom jag är ute och rullar hatt (och följer alla eventuella restriktioner) på fredagskvällen.


En ur båset uppfiskad hakke-limerick!

Sisåhär säger Anna från Stånga
när hon fisk (Karpe Diem) vill fånga:
”Om en lutfisk så söt
lägger näsan i blöt
finns det nyfikna fiskar, och långa.”

Share
26 kommentarer

Facit till lucka 7 heter lucka 8 (Lilla Julkalendern 2021)

Det vacklade betänkligt vad gäller självförtroendet i båset under dagen … Och så undrar jag hur många som pga. Christina (nytt nick, men gammal i båset) förgäves googlade fram Universitair Veterinair Diagnostisch Laboratorium (UVDL). Men så har vi stackars Agneta uti Lund som trodde att HB var en bro! (Vi hoppas på förklaring i facit-kommentatorsbåset.)

Men Zkop visste besked!

  1. Det kunde varit komiskt om det varit en göteborgshistoria som börjat med Kal eller Ada.
  2. I dagens lucka super man.

Efter ett tag trillade polletten ner här och där:

Maplestream
– Är luckan kryptisk eller inte?

Hannoia:
– Superkryptiskt! Jorå!

PK
– Visst har Jocke Bergs band lagt av?

Pysseliten:
– Jag landar i en gissning på Doktor Mugg, eller möjligen Kapten Filling.

Och så en trevlig kommentar från Lottenpotten, som var så sann – men inte innehöll nån ledtråd:
– Ohh, vilken kväll! Jag har skrattat åt båskommentarerna så jag kan inte längre kan tänka klart.

Dina skrattade så hon satte kaffet i halsen åt en av alla de roliga historierna som kryddade båset, nämligen Pigga Kristinas:
– The past, present and future walk into a bar. It was tense.

Så … vem är då HB idag när man ska välja mellan själva rollfiguren (Stålmannen) och upphovsmännen Jerome Siegel (1914–96) & Joseph Shuster (1914–92)? Ptja, Siegel och Shuster är det tyvärr inte så mycket att säga om … HB får nog trots allt vara den superstarka och supersnälla Stålmannen.

Men vilka var då barndomskompisarna Siegel & Shuster?

Joe Shuster 1939.

Shuster var tecknaren, som växte upp i en rysligt fattig familj. Han hade inte ens möjlighet att köpa papper att rita på – men en dag fann han några bortslängda tapetrullar som han klottrade på under flera år. Ungefär så här:

Den första versionen – som inte alls slog. (Pseudonymen Herbert S. Fine användes alltså av Siegel.)

Själva Stålmannen baserade han på Douglas Fairbanks, medan Harold Lloyd fick vara modell för Clark Kent med brillorna.

Chaplin hade inget med Stålmannen att göra, men 1932 poserade han så här fint med Harold Lloyd (vänster) och Douglas Fairbanks (höger).

Siegels liv var inte lätt det heller – han hade fem syskon och allt var förfärligt fattigt och bedrövligt även för honom förstås. Hans båda föräldrar dog av en hjärtattack (1932 och 1941) och i nästan hela livet kämpade Siegel (liksom Shuster) för att hitta jobb och tjäna pengar. Förutom under den korta tiden när de gjorde succé med sin Superman.

Jerry Siegel 1943.

Siegel och Shusters första idé tillsammans var en serie om ”Doctor Occult”, som var ritad på dessa nyss nämnda tapetrullar och några bitar brunt omslagspapper. Förlaget som betalade dem för serien bad Shuster att vara så vänlig och fortsättningvis lämna in originalen på vitt papper. Familjen fick låna ihop lite pengar till Shuster, som då för första gången i sitt liv fick rita på riktigt tecknarpapper.

Men nu ska ni få höra på nåt alldeles galet: i den första versionen från våren 1933 (se bilden ovan) var Stålmannen ond. Storyn sålde bedrövligt, så de båda kreatörerna gjorde 1938 om Stålmannen till den söting vi känner igen från idag. Den blev en superdundemegasuccé som gjorde att Shuster och Siegel äntligen kom på grön kvist.

Shuster sitter och ritar när Siegel kommer och granskar resultatet. Eller så poserar de bara för en fotograf. Kanske Jimmy Olsen?

Men sedan gick inget deras väg. Igen. De sålde rättigheterna till Stålmannen för en tusenlapp, blev berövade på all cred (deras namn ströks i alla alster av förlaget!), stämde allt och alla i flera omgångar och blev till slut någorlunda kompenserade genom en årlig ersättning på 20 000 dollar. Det hjälpte föga; pengarna rann ur händerna på dem trots att de ritade och skrev för allt vad tygen höll. Shuster blev blind och dog urfattig, Siegel dog traditionsenligt urfattig i en hjärtatttack.

Siegels meritlista är förresten kul att granska – här är några av de rollfigurer som han hittade på: Superboy, The Spectre, Star-Spangled Kid and Stripesy, Bouncing Boy, Brainiac 5, Cosmic King, Triplicate Girl, Invisible Kid, Matter-Eater Lad, Lightning Lord, Phantom Girl, Chameleon Boy och Saturn Queen. Men rik på dem blev han som sagt icke.

Stålmannen då, Supermannen som vi alla känner så väl? Jodå, hemma på Krypton var han som vem som helst, men när han hamnade här nere på jorden blev han superstark av vår gula sol. Av D-vitamin kanske? I en knasig film från 1978 lyckades Stålmannen vrida tillbaka tiden genom att snurra jorden åt fel håll, vilket fick en 14-årig Lotten att sucka av tidsreselycka.

Superskurken heter som bekant Lex Luthor – på min tid spelad av en rar Gene Hackman med lockigt hår, men numera ser han förfärligt elak ut.

Men mest påminner han nog om Jeff Besos.
Kryptoniten får vi inte glömma – den som är grön som t.ex. absint. En forskare fann för snart 15 år sedan att det faktiskt i en serbisk gruva finns en kemisk förening (jadarit), som innehåller exakt det som kryptonit sägs innehålla: natrium, litium, bor, silikat och hydroxid.
Artikeln om kryptonit i NE. Den rosa kryptoniten (som tyvärr inte nämns här) gör tydligen Stålmannen gay. Tänk ändå.
Ooooooh, förresten, vi måste nog titta lite på när Lois Lane inte dör.

Hopp i hatten, alla små lappar! Jag har stökat till någe alldeles förfärligt i sovrummet med alla böcker, anteckningar, notisar och namnlappar samt datorer – men plommonstopet har jag stenkoll på. Jag draaaaar … Niklas i Göteborg! Som liksom Ninja och några till är glad att Stalin är tyst!

Lucka 9 kommer på torsdag morgon!


Lite embryobonus mår man ju inte dåligt av!

 

embryo kommrer in på en brar

hallon hallon vad kostrar en sån där det undrar jag nu

åh en grin okcså tronic: fyrahundra kronor på öret

då blir man på örat det undrar jag nu yo

åjovars efter ett par stykcna blir man sjön

då tar jag ett glas kranbärsjos eftrersom jag vill inte bli sjön det säjer jag nu

det gnäller att ha sitt på det torra efter en blöt kväll det säjer jag nu

yo

Share
32 kommentarer