Hoppa till innehåll

Etikett: sommar

Blandade småhopp: sånt man gör

Den förnicklade coronan som drabbade oss i slutet av juli har varit envis; först idag känner jag mig riktigt okej fastän vi har promenerat, målat hus, manglat lakan, kittat några fönster och bakat massa bröd. (Hembakat bröd är jättejättegott även om man inte känner smaken.) Det brusar som i ett dragspelssolo i öronen och John Blund låter mig inte sova – men det är helt okej om man jämför med hur andra har det.

För jag har ju läst nyheter som attan, och vet allt om t.ex.

  • vilsna valar
  • vilsna väljare
  • Trumpens toalett-tokerier.

Allt i tidningarna är så deppigt att husmålningen kändes som en distraherande lättnad.

Vi kidnappade några arbetsvilliga tonåringar och klädde dem i blåa smurfrockar.
Den djefla mannen var höjdrädd.

Idag blev jag beordrad till en orienteringstävling – en sprintstafett i stadsmiljö. Kontrollerna (skärmarna) måste nämligen vaktas eftersom bovar och banditer och sabotörer annars stjäl dem, och detta ju skulle kunna vara en lämplig uppgift för en idrottsintresserad dam med gul färg på halva kroppen. ”Okejrå” sa jag och tog på mig basketkläder och satte bollen under armen så att alla snabbt skulle fatta att jag ju inte kunde svara på frågor.

Inte förrän jag hade tagit bilden såg jag det fantastiska – som för tydlighetens skull är inringat. EN BASKETKORG!
Rena rama himmelriket!
Jag fick ansvar även för den lilla inringade skärmen och kunde lira basket i 90 minuter medan ingen tjuv vågade sig fram! Jättekul att vara orienteringsvakt ju!
Lite problematiskt blev det när bollen fastnade i klykan på 3,05 meters höjd och jag ju inte kan hoppa så högt (längre). Men äsch, jag kastade skräp och stenar på den tills den lossnade.

Nu sitter jag hemma och är så härligt trött och mosig – och mot bättre vetande läste jag nyheterna igen. Då dök en förbryllande, intressant nyhet upp i min mobil. I Toscana hotas tydligen turistnäringen av plötsligt uppdykande, oerhört irriterande dvärgar!

Jag klickade mig in i artikeln, viftade bort reklam och cookie-inställningar som var minst lika irriterande som någonsin dvä… aha. Midges är knott. Ridå.

Share
15 kommentarer

Första, andra, tredje – covid!

Tre vaccinsprutor har jag fått, och nu ligger jag här med tredje omgången konstaterad covid-sjuka. Eftersom minnet är kort, har jag kollat bakåt och funnit att

  1. ettan (före alla vaccinationer) var värst – jag skrev en mycket trött rapport på 13:e sjukdagen
  2. tvåan var mystiskast – den attackerade två dagar efter tredje sprutan och maskerade sig som biverkning tills den avslöjades på sjunde dagen
  3. trean verkar vara mildast – men med löjligt hög feber som jag inte riktigt känner igen.

Alla dessa sjukor, jösses vad de har ställt till med; resor har blivit inställda, vikarier har panikinkallats, deadlines har swoschat förbi. Men inte denna gång – jag har verkligen inget annat för mig än att ligga och snora, tvärsomna, vakna med frossa, sätta på en tv-serie som jag somnar till och tassa ner till köket på konstiga tider för att äta saker med konsistens eftersom smaken inte spelar någon som helst roll. Jag är klädd i shorts, linne och raggsockor, för det är tydligen det min feber gillar.

Precis som de andra covid-omgångarna är jag mer än lovligt trög. Sudoku, Wordle, Ordlig, Wordfeud samt korsordens magi och de små heureka-topparna går mig fullständigt förbi. Under en febertopp trodde jag mig ha löst lantbrukarnas enorma problem med maskrosor (det problemet finns inte) och uppfunnit den elastiska vinkelhaken. Tyvärr blandade jag ihop ordet vinkelhake med vinkeljärn, så det jag i yrseln hade uppfunnit var blott ett gångjärn.

Men, hörni – ”sjukor vi minns” är väl ett ämne som vi inte har avhandlat på länge? Jag har ju inte haft diarré i Indien eller kräkts i flygplan eller ens blött näsblod på scen. Fast jag blev ju sjuk på julen 1973 när vi skulle ha åkt till farbror Sten i Älvsbyn – och lika sjuk julen 1975, när vi skull ha åkt till mormor i Stockholm. ”Jaha, då blir det ingen resa” ekar fortfarande i mina av dåligt samvete fyllda öron. (Nej, det var inget vidare bildspråk. Men jag har ju feber, drygt 39 °C som rusar genom hjärnvindlingarna ungefär som varmkorv på rymmen.)

Men allra sjukast var jag på vår bröllopsresa 1991. (Cliffhanger. Febern hänger som en våt filt framför ögonen, så jag kan knappt se tangenterna. Återkommer en annan dag.)

Här ligger jag och yrar med ena bröstet bart. Min djefla man sitter bredvid med lika hög feber och undrar när han får låna sängen. (”La Miseria” av Cristóbal Rojas 1886.)
Share
22 kommentarer

Sånt man pratar om

Jag har tillbringat ett par dagar i Skåne – men inte på västra sidan (Lundasidan) som jag brukar, utan i Olseröd i öst. Min kompis Ami installerade mig i ett eget litet hus, där det ser ut så här när jag vaknar.

Så här ser det inte ut hemma. Inte på långa vägar.
Och så serveras jag sån här mat. Påminner inte heller om hur det ser ut hemma.
Men jag ser ut såhär var jag än är.

Vi har praaaaatat och pratat och pratat. Minnen, erfarenheter, barnen, baaaaaarnen, felsteg och bonntur samt ”tänk om”. Och så har vi örsökt örstå (jag har problem med en viss tangent) … försökt förstå oss på politiken eftersom vi ju måste ta vårt ansvar och rösta i september.

– Jag vet inte!
– Jag vet inte heller!
– Jag har aldrig förut varit så här osäker!
– Inte jag heller!
– Vem ska man tro på?
– Och vad ska man fokusera på?

Sa vi, ryckte på axlarna och åkte ner till stranden.

Politik? Näääää, jag är fullt upptagen med att gräva ner mig.

– Men kom igen nu. Hur ska vi tänka?
– Så här: tågförbättringar, cykelförbättringar, sjukvårdsförbättringar och skolförbättringar är prio ett, två, tre, fyra.
– Kan man baka in allt i ett ord? Miljö?
– Mjäh. Då tänker man mer på plastnedskräpningen i haven.
– Usch ja. Det kanske kanske kan sammanfattas i ”det var bättre förr?”
– Hihi.
– Och så måste man nog se på alla tv-debatter.
– Nä, fy fan. Gräl. Där går gränsen.
– Ja, kom så åker vi och badar!
– Matsäck!

Vi ryckte förstås obekymrat på axlarna och satte iväg.

Osvettig ost och knastrig gurka! Kylklampar is da shit!

Stärkta av ostmackorna med gurka och sand, fortsatte vi:

– Tänk om vi kunde på ett sätt att tjäna pengar.
– Ja, bara sådär TJOFF.
– En uppfinning!
– Alla uppfinningar är redan uppfunna.
– En bok.
– Alla böcker är redan skrivna.
– En låt som spelas av alla i femtio år framåt.
– Ja. Det kan ju inte vara så svårt.

Sedan skrattade vi rått åt vår egen dumhet, ryckte på axlarna och satte oss att njuta av solnedgången.

Bild att ta fram i november.

– Men tänk om ett politiskt parti kunde koncentrera sig på just det som just vi bryr oss om.
– Mmmm. Pengar.
– Nej, cykelvägar!
– Förlåt, javisst.
– Och tåg.
– Tänk om de kunde lägga räls på alla gamla tågsträckor som fanns förr i tiden!
– Och tänk om alla snygga skor var foträta och hade inbyggt skoskavsplåster!
– Ja! Hm. Där har vi ju en uppfinning.

Sa vi och ryckte på axlarna för 300:de gången denna vecka. Jag gav mig iväg för att åka hem och sitta på försenade tåg. Tankar på politiken, pengabekymren och plastnedskräpningen for all världens väg och livet lekte samtidigt som solen lyste och alla blommor blommade.

Men så hann verkligheten ikapp.

Jag tappade min stora temugg och såg allt te rinna ut på perrongen.

Ack. Det var bättre förr, när jag inte hade kommit på tanken att resa med en stor temugg i handen.

Share
24 kommentarer

Cykla från Södertälje till Nynäs slott!

Det ska mycket till innan man bänglar iväg på en cykel.

  • När vi kör vilse med bil, fnittrar vi lite och rycker på axlarna.
  • När det börja regna under dessa vilsekörningar, sätter vi på vindrutetorkarna och höjer bilradions volym.
  • När det under en bilfärd blir lite uppförsbacke märks det möjligtvis på att det rycker lite i gaspedalsfoten.

Men under en cykelutflykt som sägs vara ”tja, fem mil” blir det lite besvärligt om man missar en avfart under ett skyfall i motvind på grusväg som bara har uppförsbackar. De där 5 milen blev 10 mil. Google säger att det hade tagit 15 timmar att sträckan. Vi cyklade i tio timmar …

Fantastisk bedrift ju!

Men … tänkte ni nu. Människan bor väl inte i Södertälje? Nejdå. Vi tog tåget som man får ha cykel på – som jag berättade om tidigare. Säkerhetsbältena som man förankrar cyklarna med var trasiga, så vi satte oss i trappan intill för att hålla ett öga på våra fullpackade tvåhjulingar. (Konduktören beordrade oss att stå eftersom det är ”förbjudet att sitta i trapporna”.)

Killen i shortsen berättade att en gång klämde de luttrade pendlarna helt emot reglerna in 13 cyklar här.

Inte en enda gång tappade någon av oss humöret – vi bara cyklade vidare och sjöng gamla slagdängor från 1970-talet. Svensktoppen gav oss en gedigen trallgrund att stå på, t.ex.

  • Vad har du under blusen, Rut?
  • Moviestar
  • Satellit
  • Rulla in en boll och låt den rulla
  • Icko-icko
Ibland såg det ut så här på vår resa söderut.
Ibland var det så här ljuvligt.
Ibland fick vi ge oss ut bland bilarna, men på en rejäl vägren.
Ibland hade vi tyvärr inget annat val än att cykla på 80-vägar där lastbilarna körde förbi oss i 100 knyck så att vi kände hur vi höll på att sugas in i hjulhusen.
Och på en liten sträcka fick vi åka färja! (Mina reskamrater Kicki och Eva ser lite lätt sammanbitna här, men vi hade inte ätit och var dessutom blöta – nyss komna ur ett spöregn.)

Strax efter det pittoreska Trosa gav vi oss ut på Näckrosleden, vilket kan rekommenderas om man är läskunnig, har skarp syn, fenomenal fokusork och dessutom inte distraheras av ett hällregn med droppar stora som persikor. Titta på kartan ovan hur vi irrade ut på en udde, och titta sedan på nästa bild.

Glad som en lärka var jag här eftersom jag trodde att vi snart skulle vara framme, eftersom jag precis hade upptäckt att salt, intorkad svett rann ner i munnen pga. skvalregnet och eftersom jag inte hade den blekaste aning om att vi var HELT bortitok.

Vi stannade till och talade med en snäll man som skulle ut och åka kajak:

– Jag såg när ni kom susande förbi mitt hus där borta i korsningen när ni skulle ha svängt av och så tänkte jag ”vad bra att det finns fler galningar än jag här i världen”. Men ni är inte de första som kör fel – det här är väldigt vanligt.
– Skulle ha svängt av?

Vi cyklade tillbaka till korsningen där vi ju ”skulle ha svängt av” och fann att skylten höll på att trilla omkull, att den inte syntes alls från hållet vi kom, samt att vägen var avstängd av en av Sveriges mer brutala bommar. Låst och helt omöjlig att runda på sidorna.

Men, kan ni tänka er, även här höll vi humöret uppe! 
Två minuter senare såg cykel-leden ut så här.

Cyklande på denna väldigt smala och guppiga kostig, ringde min mobil.

– Ooooh, det är Facetime, skrek jag. Jag måste svara! Det kanske är Freja!
– Okej! sa Kicki och Eva och tog fram sina mobiler för att checka av kartan och leta efter kostigen.
– HALLÅÅÅÅ! skrek jag till barnbarnet på skärmen – den en månad gamla Freja.

Och sedan föll jag handlöst in i en taggbuske.

– Titta, farmor sitter i en buske! sa jag till Freja, som dock sov djupt och inte alls var särskilt imponerad.

När vi en stund senare cyklade genom en kohage, träffade vi en dam i morgonrock – på väg att ta ett eftermiddagsdopp. Hon bekräftade det som kajakmannen hade sagt – väldigt många cyklister irrar runt i trakterna.

– Men vi brukar bara peka dem i rätt riktning. Är det inte vackert här?

 Här sjöng vi ”Har du ont i magen, gå till Per i hagen”.
Plötsligt försvann regnet, fåglarna kvittrade, cykelvägen var bred och kartan stämde med verkligheten!

Så kom vi då äntligen fram till vandrarhemmet Bränneriet, där vi fyllde vårt rum med blöta persedlar, tio kilo mat & vin, där vi förgäves letade efter wi-fi och satte oss att lyssna till naturens ljud.

Gardinen där  borta är vårt medhavda myggnät, som vi har tejpat upp med silvertejp.

På sådana här ställen kan man bli alldeles nipprigt lycklig och galen. Såpass illa kan det bli att man förändras i själ och hjärta och plötsligt inte tar närbilder på döda grävlingar, läbbiga mögelostar eller trassliga elledningar.

Undergången är nära; kan ni begripa att den här bilden tog JAG denna ljuva sommarkväll. Pelargoner!
Share
19 kommentarer

Stolleprov och några parenteser

Sommarn glider på plats. Det regnar och svettas och öppnas champagne i buskarna härikring. Kriget i Ukraina känns avlägset fastän vi väl alla vill ge en hjälpande hand. I USA har politikerna blivit spritt språngande galna och rest 50 år tillbaka i tiden. Sveriges basketlandslag slog igår nästan världen med häpnad (se bilden här ovan), men bara nästan. Allt går i ett rasande tempo – och om vi inte stannar upp kommer det att vara år 2032 alldeles strax.

Därför tänkte jag berätta om fullkomligt ointressanta banaliteter och parenteser som bara kommer att försvinna i dåtiden om jag inte skriver lite om dem.

Några parenteser

Nittonåringen (den yngste, som ju var fyra år alldeles nyss) bakade tillsammans med några polare en tårta till alla. Strax före servering skulle de snabbt kolla upp nåt i ett uppslagsverk i vardagsrummet – och när de kom tillbaka till köket stod grannens katt och smörjde kråset.

– Schas katta! skrek alla närvarande.

Medan katten sprang till skogs (och sedan kom tillbaka), skar vi bort det kattkontaminerade och åt upp resten. Alla överlevde.

Jag går fortfarande på basketpromenader varje dag. En gång såg jag plötsligt och helt oplanerat ut som om jag hade varit hos frissan inför en bal. (Okej, jag har inte varit på så jättemånga baler.)
På en av promenaderna ute i Åväbbla, stötte vi på en stadig bänk med denna skylt. Vi lydde.
I torsdags var jag på herrmiddag på ”Bryggan” långt ute i Bromma, där jag fick den godaste torskryggen min mage nånsin skådat. Varm rekommendation! (Men kolla så att årtalet på vinet stämmer med årtalet i menyn.)
Väl hemma igen träffade jag på en groda. Jag letade efter någon att säga ”du vågar aldrig äta den räliga grodan” till, men ack. Gösta och Hasse var lika döda som grodan.
Min pappa, som har en alzheimerdiagnos, kom och bodde hos oss ett par dagar. Tips till alla: ett sånt här uppsatt schema hjälper minnet och hågkomsten på traven på ett magiskt sätt!

Ett minne som jag har berättat om förut, är när Frank Andersson 1977 tog VM-guld med en halvnelson fastän han hade jätteont i armen. Jag fick inte titta på detta eftersom det var efter sovdags, så jag stod i hemlighet och kikade in genom dörrspringan till tv-rummet hemma i Luleå. Pappa hejade och gladdes till VM-guldet medan jag bet mig i tungan och försökte att inte ge ett pip från mig.

Nu när pappa var på besök, satte jag på en gammal dvd med ”Sveriges största idrottsframgångar”, som vi båda två fann oerhört intressant – pappa till och med hejade på Gunnar Larsson (OS 1972):

– Han simmar oerhört bra – jag tror han tar det!

När Frank Anderssons match dök upp i bild, placerade jag mig strategiskt och tog den här bilden från dörrspringan …

Stolleproven då?

Whiskyprovning med spanjoren. Faktiskt nästan aldrig en bra idé om man vill få nåt gjort dagen efter.

Imorrn sätter jag mig på cykelsadeln klockan halv åtta på morgonen. Med två kompisar ska vi ta oss via grusvägar sisådär nio mil söderut.

Det har vi aldrig gjort tidigare. Cyklarna är gamla damtrallor precis som vi – och om vi klarar av det utan större missöden kommer en utförlig rapport vad det lider.

Under tre dagar ska vi cykla Södertälje–Nynäs slott och tillbaka.

SMHI påstår att det ska bli rena rama skitvädret. Men pffffffft, liksom. Då sätter vi grenar i frisyren, tar tåget hemåt och dricker whisky vid köksbordet istället.

Share
9 kommentarer

Tips från coachen!

Nejnej, luuuugn, jag ska inte prata sport. Eller jo, kanske lite grann.

(Alla ni som ryckte till av pur lycka vid ordet ”coach” i rubriken: jag förstår er totala besvikelse nu.)

Idag går vi över på andra halvan av juni 2022, och då måste man ju säga att det är sommar fastän det inte riktigt känns som på Rivieran. Eller 1970-talet.

För på 1970-talet regnade det (som ni väl vet) inte. (Foto: Annie Spratt)

Nu låtsas vi alla att tiden är oändlig – eller att ni har tio veckors sommarlov – och att det är fred på jorden. Ni som inte gillar sommaren kan låtsas att ni gör det. Vi kan även låtsas att portvinstån inte krampar, att alla just idag köper en ny sommarhatt samt att ”ett litet glas sherry” skulle vara en tillfredsställande drog.

Att det ibland är svårt att låtsas eftersom den hattlösa verkligheten tränger på, tycker jag att ni alla helt struntar i. I fantasin nu:

Vi ställer till fest!

Jag tänker mig att vädret är precis lagom och att alla som kommer får plats att mingla eller dansa och att de som hellre sätter sig i ett hörn att läsa Singoalla med illustrationer av Carl Larsson faktiskt kan göra det.

Maten är jätteenkel, förutom brödet som är det krångligaste världen har skådat.  Matvetesallad, massa pastaskruvar med en burk pesto ikluttad, sallad, tomater, kasjunötter, kex, mögelost och vacker potatissallad med en helsickes massa kapris sprids ut på ett bord så att alla kan sprida baciller omkring sig i alla byttor, för i fantasin blir ingen sjuk.

Efterrätten består av tio olika paket glass från L*dl (jättegott!), chokladsås och frysta hallon. Med tepåsar och snabbkaffe! Och ett litet glas sherry?

Vi cyklar till ett slott!

Cykeln är i fantasin en nyrenoverad skönhet från 1940-talet. Jag har cykelväskor, cykelkorg och blommor i håret. Och så ska jag ha en hjälm som ser ut som en sommarhatt! I packningen finns en picknick som har inspirerats av Enid Blytons böcker. Jag citerar:

… cold ham and tomatoes, great bowls of salad, potatoes roasted in their jackets, cold apple pie and cream, and biscuits and butter for those who wanted it. Big jugs of icy-cold lemonade. Bloomer loaf, smoked mackerel pâté, quiches, oven-baked Scotch eggs, Aunt Fanny’s chicken & egg salad and jam sponge cake …

Eller så tar vi bara resterna från festen och ersätter det lilla glaset sherry med en dunk vin. Jag har med mig två glada kompisar som inte brukar få punktering eller rumpskav, och obegripligt nog har vi medvind!

Målet – slottet – är inte renoverat sedan 1837, och jag får härligt spindelnät i håret, får lukta på lakan som manglades 1893, känna på ett äkta dunbolster från mellankrigstiden och sedan laga och äta mat från 2022 i det intressanta, men absurt opraktiska köket.

Vi ser en underbar film för truttifnuttronde gången!

När fan blir gammal, vill hon bara titta på bra filmer. Men med viss bävan eftersom några av dem har åldrats och blivit mossiga på ett tidigare oanat sätt. Vad tror ni om dessa, som vi alltså får titta på i den gamla biografen – som ligger alldeles bredvid vandrarhemmet som hör till slottet?

The Big Chill
All the President’s Men
Benny & Joon
Groundhog Day
Die Hard
Singin’ in the Rain
High Fidelity
Capricorn One
The Big Lebowski
Hair

Och när vi då har sett Alla presidentens män (som i min fantasi inte har åldrats alls), vill man ju veta mer om förebilderna Woodward och Bernstein. Och då visar det sig som genom ett under att de bägge intervjuades av Stephen Colbert bara häromdan! Ett av klippen handlar om Martha Mitchell, som jag ju skrev om 2019!

För i dagarna är det 50 år sedan de avslöjade Nixon och Watergateaffären. Nämen detta tror jag att vi firar med ett litet glas sherry stort glas champagne!

(Tips från coachen? Well, jag försöker bara få oss alla att allegoriskt fokusera på små detaljer som fotisättning och handvinkling eller att hjula i mittcirkeln istället för att se till hela matchbilden och serietabellen. Därmed slipper vi deppa ihop över världssituationen, bensinen, kilopriset på tomater, regntunga skyar och valet i höst.)

Share
5 kommentarer

Romantik på vårt sätt

Jag har i alla tider fått hör att jag är så himla oromantisk. Min djefla man, även kallad DDM, har även han fnyst ”men du vill ju inte ens ha blommor” när romantik kommer på tal. Solnedgångar göre sig icke besvär – men fly mig gärna en geringssåg eller morgonte på sängen!

Häromdagen sa min romantiske andra hälft:

– Kom! Vi åker till Kvicksund och äter romantisk lunch på restaurang!

Finanserna är lite skrala, så det var en en utmärkt idé. Kvicksund ligger vackert vid Mälaren och blott en kvart bort med bil. Tiddelipom! På med en klänning, en rosett i håret och ett par tjusiga sandaler, så var jag färdig.

– Du kör! sa DDM med munnen full av papper och allehanda pinaler i famnen. Badshorts och en skitig t-shirt hade han på sig också.
– Men … va …
– Ja, vi ska hämta kartor och några foldrar hos en farbror som …
– I Kvicksund?
– Japp. Men vi ska också kolla på massa gravhögar längs Tumboåsen.
– Då kanske jag ska ha andra skor?
– Ja!
– Hm. Ska du verkligen ha badshorts på dig?
– Njaaaa. Okej, jag byter.

En stund senare körde vi (jag) iväg.

– Du har plånbok med dig va? sa DDM.
– Ja …? Hurså?
– Bra, för det har inte jag. Humdidum, nu ska vi se här, han ska bo nånstans häääär.

Vi klev in i en trädgård som var som tagen ur en amerikansk hillbillyfilm. Det låg ölflaskor överallt – jag räknade till 72 stycken medan DDM plingade på dörren. Fem bilvrak, ett lastbilsvrak och otalet fulla sopsäckar (med lik, förmodligen) var utspridda mellan ölflaskorna.

Pingpling. Vänta. Plingpling. Vänta. Ingen öppnade dörren. För … vi hade ju gått till fel hus.

En stund senare hade vi fått prylarna av mannen i rätt hus och ätit en relativt läbbig caesarsallad på ett hak samt letat oss fram till gravhögarna på åsen som sträcker sig ända från vårt hus ut till Mälaren.

– Romantik, det är att bli beordrad att köra för att göra ett ärende och sedan betala maten, sa jag drömskt och tittade i fjärran.
– Jag visste att du skulle gilla’t, sa DDM och stegade ut bland gravhögarna.

– Är det inte sagolikt? ropade han till mig. (Tyvärr finner jag inte gravhögar så intressanta.)

Jag såg mig om. Gäsp. Gravhögarna är från yngre järnålder (vikingatid) och inte alls utforskade, bara registrerade. För dåtidens människor var det att vandra här som det är för oss att gå på en kyrkogård och peka … ”där ligger onkel Gunnar” och ”moster Sigrids grav har börjat smälta in i landskapet”.

Men plötsligt! En husgrund! Yes! Säkert från början av 1900-talet!

– TITTA! EN HUSGRUND! SÅ INTRESSANT! ropade jag.
– Här borde arkeologerna sätta läger och undersöka omgivningarna! sa DDM bistert.
– MASSA KOSSOR OCH EN JORDKÄLLARE! tjoade jag.

Vi var alltså på helt olika plan på alla sätt som tänkas kan. Jag vandrade vidare medan jag hörde min djefla mans förtjusta utrop när han såg tecken på än det ena, än det andra. Plötsligt kom jag fram till ett mystiskt betongrör med lock. Och lås.

Men se! Kolla! Asså titta! Låset är för tusan hakar olåst!
Jag tog tag i det tunga locket och öppnade … och fann en stege!

Vid sådana här tillfällen kan man förstås lugnt stänga locket och gå därifrån. Men man kan även krypa ner i röret och ropa på sin make och husbonde. Det ekade härligt.

– Tittut!
Vad man inte kan ana just här, är att jag precis har upptäckt att jag har spindlar krypande på hela mig. Jag ber härmed om ursäkt, alla spindlarna. Jag måste ju ha saboterat flera års spindelnät för dem.

Nu skulle man ju kunna tänka sig att DDM hade fått nog av mina tramsigheter och min otalang att uppskatta fornminnen. Men nej – ännu mer ut i spenaten skulle vi.

Denna gamla skogsväg ledde till en helt otrolig fornborg som inte fastnade på på bild eftersom jag slogs med allehanda bitande flygfän och inte kunde fokusera på något annat.

Så tog den romantiska resan slut – myggbiten & bromsbiten körde tösabiten (eller jag då, eh) hem oss båda. DDM kunde inte sluta prata om gravhögarna medan jag fortsatte att plocka spindlar ur öron och dekolletage.

Helt perfekt.

Share
26 kommentarer

Tips igen: Nynäs slott (med naturreservat)

Okej, nu har jag ju redan tipsat om Nynäs och torparvandringen och ni har alla oooooat och aaaaha:at  och upptäckt att alla dylika upptåg är fullbokade (eftersom jag har gjort så vansinnigt fin reklam) – så nu förtvivlar ni.

Men det går fler tåg!

Okej. Det går inte TÅG. För tågen i Sverige går inte med cyklar i lasten och de går inte dit man faktiskt egentligen skulle vilja åka (TÄRENDÖ!), men man kan ändå (på nåt sätt) åka till Nynäs och gå på slottsvandring. (Förlåt att jag upprepar mig nu, men det är egentligen inte ett slott. Fast det funkar som ett slott, så det så.)

Jag har en kompis som bor i ett liknande slott. Hon och hennes man köpte ett nedgånget ”hus” som hade sett bättre tider och de lägger all sin vakna tid på att renovera ”slottet”, så jag vet att det är ett helvetesgöra. Men det kan bli så bra!

(Det låter nu som om jag uppfodrande ber er att köpa första bästa slott. Och ja, det är alldeles korrekt. Slotten i Sverige måste tas omhand, oavsett om de är slott eller ej. Go forth and buy castles!)

Att jag är så till mig i trasorna beror förstås på den satans corona. Slotten och alla andra kulturinstanser (och jag själv) har lidit oerhört stora inkomstförluster sedan mars 2020. När jag nu väl får uppdrag igen säljer jag mig gladeligen för billigt – och en enkel entimmesvisning av ett slott kan plättlätt utsträckas till en tvåånhalvtimmasvisning av alla våningar inklusive klocktornet på vinden. Bara för att guiden njuter av att äntligen få guida igen.

(Om ni undrar hur billigt man säljer sig … Så okej. Runt 80 timmars redigering av en bok om babymassage fick jag 5 000 kr för. Och 100 timmars redigering av en bok om vitaminer fick jag 9 000 kr för. Då kan man säga ”fan vad långsamt du redigerar”. Eller så kan man konstatera ”fan vad utgångsmaterialet måste ha varit dåligt”. Eller ”vad glad att du har uppdrag”.)

Men nu ska ni också få gå på slottsvisning! (Det är NU ni slutar läsa om ni snart ska åka till Nynäs.)

Som (repris) ligger vid det röra krysset.

Nu ska ni veta att jag har valt ut 50 bilder att visa er. Det kommer förstås inte på fråga, så ni kommer att få se en bråkdel. Detta är ett bedrövligt faktum. men ingen människa har idag fokusork för mer än tio minuters text och några bilder därtill.

[lååååååååååång paus för bildurval]

Nynäs slott är så fint, så fint. Nu ska ni få se den där bråkdelen.

Vi kom in i en slottsentré där man har varit tvungen att lacka sandstensgolvet, som annars slits ohemult snabbt. Det är fullt med skrap och slit och djupa märken i golvet, som vi stillsamt beundrade. ”Vem gjorde den här repan?” ”Vad orsakade den här gropen?” ”Vem sladdade omkull precis här för 150 år sedan?” Ingen vet.

Vi vandrade snabbt upp till köket som är en ren dröm – för mig.

Men nej, att jobba i köket var ingen dans på rosor anno dazumal. Ingen mikrovågsugn, kan ni tänka er!

När slottet på 1800-talet skulle smyckas med två fontäner ute i trädgården, var det något snille som kom på att man skulle passa på att dra in vatten i köket.

– Pfah! utbrast alla som bestämde.
– Jamen jomen, sa alla som jobbade i köket.
– Fnys, ska det vara så himla nödvändigt?
– JA!
– Knorr, knorr, jaha, okejdå. Vi installerar en vattencistern på vinden som leder vattnet ner till köket.

Här ser ni vattenkranen och diskhon, som inte alls var en diskho utan ett ställe att snabbt hetta upp vatten: en vedugn för vattenkok!

I köksavdelningen fanns ett sidorum med massa skåp, lådor och hyllor. Skåpen var ruskigt fult utrustade med juteväv. Det var bara en träram med tyget fastspänt. Se:

Men si på fan. Man blötte ner tyget med kallt vatten, så hölls matvarorna på insidan lite kallare!
Och så kom vi till strykrummet, där vedspisen blott och enbart var till att hetta upp strykjärnen. Tänka sig, va. Finns det något som funkar bättre när det är struket – eller är strykningen blott och enbart till för det estetiska tillplattandet? Hm. Jo, man får ju plats med fler lakan om de är manglade förstås.
Sedan 1980-talet har alla jätteplatta kökshanddukar legat på lit de parade på detta vis. Strykjärnen längst ner förvarades egentligen inte här – men visas upp för att vi ska förstå att för ett stort hushåll behövdes verkligen ett helt regemente med järn.

Under hela slottsvandingen var vi – endast fyra personer – stumma av beundran. Guiden berättade allt om alla och rabblade namn och årtal tills vi höll på att trilla omkull av pur informationsstockning. Det var varmt, det var svettigt, och det var rysligt intressant.

Minns ni att Jonas Gardell nån gång för länge sedan berättade om ”norra Europas största kvarnhjul”? Well, på Nynäs slott finns norra Europas största och bäst bevarade stuckatur!

Herrummet – med en släkttavla större än en etta på Söder. (Tavlan irriterade kungahuset storligen emedan den framställde den enkla slottsägarsläkten som vore de kungliga.) Tavlan i all sin glans finns att beskåda med lupp här.
Annan bild på stuckaturen. Den är inte fastsatt kloss intill takbjälkarna, utan hänger i kedjor så att den rör sig med huset och går därför inte sönder som i alla andra stuck-slott som vajar som rapsfält i vinden.
Ser ni lönndörren? Ja, det gör ni; den delen av väggen är ju renoverad.

Många gånger under åren har stollar i maktposition fått sin vilja igenom på de mest horribla sätt. Trägolv som en gång var målade som vore de vackra parkettgolv blev plötsligt slipade till moderna varianter som ser ut som trä… eh, rent trägolv. Det är idag högsta mode, men var det inte förr. En historiker bestämde att golven skulle målas över eftersom de ju hade slipats på ett erbarmligt sätt. Inte återställas. Nej. Målas över. Med beigebrun färg.

Här ses historikerns försök att släta över den felaktiga slipningen, och den ursprungliga ”parkettmålningen”. (Man orkade inte flytta på en viss möbel inför slipningen och övermålningen, det är därför vi kan se detta.)

Vi gick vidare.

Tänk er en serveringsgång, om ni har haft lyckan att se en sådan. Sedan tänker ni er att den är fem gånger så stor och innehåller klädgarderober istället. En sju meter lång walk-in-closet!

Då förstår ni hur det här kändes. Skor, kläder, klänningar och kavajer i långa banor!

Plötsligt befann i oss i ett oerhört pyntat och med möbler överlastat rum: damernas sällskapsrum. Det var en miljard röda sammetsmöbler på en begränsad yta och därtill hundratusen lampor, vaser, mattor och spetsdukar.

En gång för flera år sedan ramlade en fågel ner i den öppna spisen. Den flög sedan omkring och bajsade ner all sammet i ett par dagar tills den upptäcktes och släpptes ut.

Den här minimalistiska lampan och allt annat har dock rengjorts sedan dess.

Vi fick sedan en specialvisning av det fantastiska biblioteket med böcker från fem århundraden. Bokskåpens dörrar kan inte stängas, för då skapas kondens på insidan – vilket snabbt skulle förstöra alla bokstäver.

Har ni sett nåt vackrare?
Jag vet inte ens vad detta är – men handstilen, hörni! Handstilen!
Frenologi. Guiden sa att här går vi omkring och ryser åt vad man höll på med i Nazityskland, men vi var fan inte mycket bättre här i Sverige på 1930-talet.
Det är 60 huvuden i miniatyr – här är beskrivningen av hur man tänker och agerar på ett visst sätt om ens skalle är formad på ett visst sätt.

Vi vandrade vidare och fick se lagerutrymmen med fantastiska tyger, möbler och prylar som bara ligger och ligger. Ibland ringer Nationalmuseum och ger order för att de har kommit på att nåt ska till Stockholm eller att nåt i Stockholm bör placeras på Nynäs. (Det är bara att lyda.)

En av slottsfruarna satt alltid, alltid i den här (helt orenoverade) stolen när hon var utomhus. Med åren blev hon som liten och krum att hon knappt syntes, där hon satt.

Plötsligt befann vi oss på vinden, där vi fick se alla kappsäckar och koffertar som herrskapet packade i när de skulle på resa. (Våra moderna rullväskor hade fått dem att baxna och strax avskeda alla bärare.) Vi fick även se hur man vrider upp och ställer klockan som syns från utsidan, beundra träkälkar, klämma på gamla seldon och bara i största allmänhet känna historiens vingslag.

Det är då själva satan vad forna tiders skyltar och etiketter var snygga.
Ett diskställ för vinflaskor vill vi väl alla ha?
Tidningar som har sparats som varande emballage ligger på vinden helt olästa av den moderna människan.
Perfekt chipsskål ju!

Slottet är dock inte alldeles orört sedan sista slottsherren flyttade ut. De bedrövliga 1960- och 70-talen med sin rivningsfeeling klampade in även här. I guidernas och den övriga personalens skrymslen och vrår kan man plötsligt kliva in i denna blåtonade horrör.

Och plötsligt, när jag stod här, hörde jag mig själv säga: ”Men lite läckert är det ju!”

Såja. Om jag inte har varit tydlig med att Nynäs slott är värt ett besök, så säger jag det med emfas nu: åk dit om ni kan! Stanna länge!

Vi sov över på vandrarhemmet som heter ”Bränneriet”, och är precis det – ett gammalt sådant. Fint som snus!

Jättesköna sängar i underbar miljö!

Jag är inte den som tittar på och njuter av eller ens tar bilder på solned- eller uppgångar. Men när jag vaknade (av mina vänners snarkningar, kan ni tänkar er!) vid tre–fyrasnåret mitt i natten, kunde jag inte låta bli att tassa upp och föreviga utsikten från fönstret.

Kolla, där är ju solen. Ja där är den. Precis som på Louvren.

 

Share
28 kommentarer

Ett tips, bara: Nynäs naturreservat (med slott)

Om man bor i Pajala eller Kristianstad är det förstås inte lätt att kvista över till Nynäs bara för att få vandra i undersköna områden, åka hästskjuts eller nysa på en slottsvind.

Men om man bor i Sörmland! Då!

Spana in det röda krysset!

Med två kompisar åkte jag dit och gick på ”torparvandring” längs stigar och grusvägar. Vår ciceron var tidsenligt klädd (vilket betyder ”som en torpare år 1877”) och berättade allehanda historier som egentligen inte kan återges här.

Fokus på vandringen låg på arbetarna, arrendatorerna, pigorna, drängarna och alla di andra som fick hela alltet att gå runt och fungera. Och om sorgligheter som när godsherren (och Sveriges dåvarande finansminister) Johan August Gripenstedt blev tvungen att avhysa hela familjer från ägorna för att godset inte skulle gå i konkurs när spannmålsproduktionen inte lönade sig. Markerna fylldes med mjölkkor istället.

Eller som på 1950-talet när den snirkliga landsvägen inte dög för bilar och man sprängde en rak asfaltväg genom hela landskapet. Nej, jag begriper ju att man inte kan ta hänsyn till gårdarna när tiderna förändras, men … lite nostalgisk kan jag kosta på mig att vara, där jag idag trampar omkring med internet i fickan och vaccin i hela kroppen.

Här låg gården Fröda – nu går väg 219 rakt genom det forna huset.

På vår långa vandring genom naturreservatet fick vi uppdatera våra gamla kunskaper om luffartecken, höra historier om enskilda arrendatorer och få kantarellställen (”kantarell-bonanza” var ordet) utpekade och se verkningarna av den satans granbarkborren.

– Men faktum är att vi gläds lite åt att vara tvungna att avverka massa granar. Landskapet har öppnats på ett nytt sätt och massa nya arter dyker upp överallt! sa vår guide som hette Moa.

– Kolla här hur vi har sågat ner dem två meter från marken – då får massa nya insekter plats att bo på!
Här visar jag bollen hur vackert det är. Han höll med.

På en av de slingrigaste vägarna stötte vi på en brölande tjur. Han hade skällt ut några nykomlingar i en hage intill så att han nästan höll på att tappa rösten.

Det är bara en tjur och hans kossor, så ni som är vana vid detta kanske tycker att det är konstigt att jag är så fascinerad. Men lyssna på brölet och hur jag säger ”jösses” precis på slutet (vid en minut)!

Med på hela vandringen var 20-årige Konrad och hans husbonde Togge.

Efter drygt två timmars vandrande, stannade vi till vid Ivars torp – bonden som inte ville köpa traktor.

Ivar Karlsson (1902–93), siste man på gården ”Långmaren”.

Där fick vi äta en sanslöst ljuvlig lunch: tjälknöl och potatissallad gjord på Nynäs egna kossor och päror. Huset är nästintill intakt – även om Ivars egna möbler är utbytta till andra (som han själv var med och godkände).

Samma spis idag, fast från en annan vinkel.

Efter lunchen packade vi Konrads kärra full och åkte andaktsfullt genom stillheten. Ibland stannade Konrad till för att bajsa. Ibland stannade han till för att dricka lite ur en vattenpöl vid vägen. Han bestämde farten helt på egen hand. ”Det blir bäst då”, sa kusken Togge.

Här händer inget mer än att jag i en halvminut åker på en kärra efter en häst. Men ljudet! Landskapet! Känslan!

Vår guide Moa berättade förstås även om hårda tider – hur människornas flykt till Amerikat påverkade och hur svårt det var att faktiskt överleva och dessutom hålla liv i sina små barn. Jag skulle bara ta en bild på henne, när jag plötsligt såg att hon hade förvandlats till Eddie Axberg i Utvandrarna! Örat! Det kom blod ur örat! Vilken inlevelse och omsorg om detaljer! Rekvisitan är ju underbar!

Men nej. Ack. Moa hade bara råkat riva sönder ett myggbett.

Det som kallas ”Nynäs slott” är faktiskt inte ett slott utan en herrgård eftersom ingen kunglighet har bott där. Runtom på ägorna fanns både gårdar och torp som arrenderades, och dem är jag nu så bekant med att det känns som om jag faktiskt hängde där i krokarna för 150 år sedan.

Japp. Kände mig som hemma här.

Fortsättning följer: övernattning i ”Bränneriet” och en rundvandring på slottet!

Share
26 kommentarer

Än slank hon hit, än slank hon dit …

Jag var i Skåne hela förra veckan, för det skulle bli ett förtjuuusande väder och jag skulle bli sådär lagom solblekt och rödmosig. Men så kom regnet. Plask, plask, sa det där jag gick och stod.

Men det var en vacker skog.

Så kom solen och värmen plötsligt, varför vi åkte ner till stranden – Österlens långa sandstränder som är som gjorda för det soldyrkande folket i Norden!

Då kom regn och massa sekundmetersblåst, så jag fick istället leka med boll och fjädrar.

Sedan kom jag hem till Eskilstuna och skulle måla huset. Men si då skulle det enligt alla prognoser regna, så jag bestämde mig för att röja lite i källaren istället för att köpa färg. Jomenvisst, där stod jag i källaren och röjde medan solen sken och ingen färg blev köpt. Då fyllde jag släpflaket (heter det kanske inte, men ni fattar) med sådant som skulle iväg till tippen (elva röda soffkuddar vars soffa for vilse redan 2011, tre färgglada barnoveraller från 1990-talet och 27 romaner ingen någonsin kommer att läsa).

Så … då kom regnet.

Men vad gör väl det, när det finns väggar att tapetsera? Klister fram, klet och kladd, spill och dräll! Hej vad det går undan!

Ett missat område alldeles en minut efter att alla penslar och rollrar var rengjorda fick tapetklister via min hand.

Men huuuu så varmt det var under tapetseringen. Svetten rann ända in i öronen eftersom jag har tappat bort alla pannband. Jag tittade ut. Se där, där satt ju solen och skrattade rått åt mig där jag gick inomhus och slavade.

Nu är jag på väg ut på Sörmlandsleden för att njuta av skog och mark, äta en ohygglig massa mat i sällskap med mygg, flugor och knott. Jag ska bada och bo på vandrarhem med två kompisar och det ska inte regna en enda sekund! Det står just nu i alla tillgängliga appar och sajter att det är 0 % risk att det regnar!

Så nu är det jag som packar jag ner sydväst och kragstövlar.

Share
42 kommentarer