Hoppa till innehåll

Etikett: sommar

En sommardag i coronatider

Några ur mitt basketlag åkte igår till en släktstuga utanför Näshulta här i Sörmland. Det är en gammal gård som har gått i arv till en allt spretigare släkt som slår upp en friggebod när det behövs till en ny, ung familj. Nu står det mer än 100 år gamla boningshuset och blickar ut över tio sådana friggebodar och idyllen står som spön i backen när vi kommer dit med solsken i blick och mumsar på skogens blåbär och landsvägens hallon.

Om jag åt upp alla eventuella hallonmaskar? undrar ni nu. Jadå, kittlar dödsskönt i kistan.

Allt görs på coronasäkert avstånd och överallt står handsprit. Maten serveras utomhus och alla släktingar har bestämda platser där bara familjer som annars bor ihop får sitta nära varandra. Om det regnar så att det inte går att sitta ute, får man ett matpaket till sitt lilla tjäll. Den som lagar mat, lagar mat till alla, och aldrig fuskar nån och aldrig klagar nån och aldrig är någon det minsta lilla vegan eller allergisk.

Det är alltså helt overkligt. Dessutom finns på promenadavstånd en gård där man säljer ägg.

Äggen här på bilden var alldeles nyvärpta, så dem måste man vänta med att koka ett par, kanske fem dagar – annars lossnar inte skalet.

Bara för att jag var så nyfiken att topplocket i hjärnvindlingarna höll på att gå i taket, fick jag gå på studiebesök och se hur det går till när äggen kontrolleras.

Här kollas skalet med en lampa – genomlysningen avslöjar spräckta ägg och ägg som innehåller aliens.
AHA! En spricka! Massa sprickor!
Äggen som godkänns får en kvalitetsstämpel, och det är viktigt att minst 80 % av stämplarna syns jättetydligt.

Men vi i basketlaget är ju inte bara bärätare och äggjägare, vi är ju trots allt främst idrottskvinnor. För att bevisa vår styrka och vårt mod samt uthållighet, lade vi oss på tvärsen på en surfbräda (kanske heter den inte så) och sparkade oss över sjön till en liten ö där det skulle finnas kantareller.

Men sooooom vi kämpade. Det var så innerligt trögt. Vi trasslade in oss i näckrosor och fiskstim och halkade sedan mödosamt upp på ön där tallbarren attackerade oss i hålfoten.

Varför var det så himla svårt? Vi med våra basketmuskler borde ju ha klarat detta galant!

Den slingriga pilen är vår vägbeskrivning. Och … den raka pilen är orsaken till trögheten: centerbordet var nere och funkade som en mycket effektiv farthållare.

Här kan man se hur vi på vägen tillbaka far fram som racerförare – när vi hade insett hur otroligt dumma vi var och därför har dragit upp centerbordet.

Se på den lilla gula högen på brädan: sju dyrbara kantareller!

Men kan ni begripa hur en hel släkt vecka in och vecka ut hela sommaren kan umgås på detta vis utan minsta lilla skärmytsling eller ens glutenkänning?

Share
19 kommentarer

En sommardag bland andra

För att vara slutet av juli och total (ljuvlig, förlåt miljön) värmebölja, händer det osedvanligt mycket. Jag tycker mig minnas min barndoms lika varma (i alla fall 1975, så det så) somrar som händelselös ööööken.

Jag snabbkollar nu 1975, och ser att det ju hände en hel del även då. Ett flygplan kraschade i N.Y., Indira Gandhi befanns vara skyldig till korruption och Anders Gärderud satte världsrekord på 3 000 meter med 8,09,8 fastän det inte var OS-år. Och jag fick påssjuka och blev stungen av en geting i armhålan när vi var på väg för att kolla på regalskeppet Vasa för första gången.

Men kolla här på 2019:

  • Trumpen twittrar galenskaper i största allmänhet
  • vi slåss mot jättemånga getingar som alla vill äta upp vår spanjor
  • en amerikansk rappare som är JÄTTEKÄND (jfr Anders Gärderud, liksom) häktas pga. misstänkt misshandel och Trumpen twittrar ännu fler galenskaper
  • mina barn far land och rike runt – Nittonåringen har hamnat i Abisko
  • det är 41 grader varmt i halva Europa – i den andra halvan är det blott 39
  • någon har hittat ett dinosaurielårben i Frankrike
  • en Emil i Lönnebergaliknande man är nu premiärminister i Storbritannien
  • Per Gessle är förkyld.

Heja sommaren!

Fånig köpebild som ska illustrera “oj så varmt det är på kontoret när jag dricker te”.

Jag måste bara skänka en tanke till alla som inte gillar värmen. Ni är galna och tokiga, men lite synd är det allt om er. Lika synd som det är om mig i oktober, när jag måste rota fram fingervantarna och cykla i kalla ishavsvindar iförd slalomglasögon.

Hett tips! 

Ta en sprejflaska eller köp en på Clas Ohlson för 30 kr.

Fyll den med vatten.

Sikta mot dig själv.

Tryck på handtaget.

Pfffscccsschhhhhh!

Njut!

 

Share
16 kommentarer

Barfotakillen på 70-vägen

– Hallå, mamma! hördes Tjugofemåringens röst i telefonen.
– Helloooo, long time no see. Ni åkte för 45 sekunder sedan va?
– Jo, men hör nu. Vid första rondellen från er, såg vi en kille som gick barfota i vägrenen. Han såg inte okej ut, men vi vände inte.
– Det är lugnt, jag hoppar i bilen!

Jag tittade på mig i spegeln: omaka sandaler, ett par ursnygga basketshorts, ett utslitet basketlinne från 1997, håret uppsatt i en tofs igår kväll. Helt okej.

Sandalerna, dock utan mina fötter.

När jag körde jag förbi busskuren vid vårt hus, såg jag att där satt ju min djefla man och spelade gitarr pga. den fina akustiken. Jag vinkade till honom. Han tappade sitt plektrum. Jag körde mot 70-vägen.

Jahapp, där gick verkligen en ung kille barfota i vägrenen. Bilarna for förbi i 90 knyck, som de ju gör på en rak 70-väg. Jag saktade ner, drog ner rutan och tjoade:

– Hallå, är du okej?
– Ja.
– Men du går barfota?
– Jag ska köpa ett datorspel.
– Vardå?
– På köpcentret dääär.
– Men då går du åt fel håll.

Killen tittade på mig. Jag tittade på honom. Han tog sats. Och så sa han:

– Kan du … kan du köra mig dit?
– Javisst. Men var har du skorna?

Medan grabben satte sig i bilen och mycket noggrant tog på sig säkerhetsbältet, visade det sig att han hade rymt hemifrån klockan sju i morse. Klättrat ut genom fönstret. Att han inte hade nån mobil. Inte kunde några telefonnummer. Och inte visste var han bodde. Jag anade hur det låg till, och chansade:

– Men har du någon kontaktperson?
– Ja.

Kontaktpersonen hade det vanligaste svenssonnamnet som man kan ha i både för- och efternamn. Ogooglingsbart. Precis som Orangeluvan brukar göra med rånare och banditer, bjöd jag därför hem honom.

– Nu åker vi hem till mig. Jag bor i ett stort hus fullt med folk. Du kommer att få träffa min man också.
– Okej.
– Känns det lite konstigt att jag bara tar med dig hem så här?
– Ja, lite.
– Har du gått långt?
– Från Åväbbla. (Han sa namnet på ett ställe jättelångt från Eskilstuna.)
– Oj! Och var bor din kontaktperson?
– I Tjottahejti. (Han sa namnet på ett annat ställe jättelångt från Eskilstuna.)
– Och du har gått barfota sedan klockan sju i morse?
– Ja.

När vi körde förbi busskuren, sa jag:

– Där är min man.
– Oj, sa barfotakillen.

När vi kom in i huset sa Sextonåringen:

– Hej! Jag ska bara ut en stund.
– Jaha. Vad bra, sa barfotakillen.

Vi satte oss vid köksbordet och pratade och försökte lösa situationen på bästa sätt. Han skrev sitt väldigt svåruttalade namn på ett papper. Tjugoettåringen kom yrvaken ner till köket.

– Hej. Jag ska bara äta frukost.
– Jaså, sa barfotakillen.

Vilket han gjorde. Så kom min djefla man in och sa:

– Hej! Spelar du basket med spanjoren?
– Nej, sa barfotakillen, som var minst 1,90 m.

Så pratade vi en stund till, innan jag ringde till polisen. Hos 114 14  hamnade jag i en kö som till rea på Ikea, så jag ringde 112. Och hamnade hos en inte särskilt förstående växelmänniska. Till slut kom jag fram till polisen i Eskilstuna, där jag förklarade problemet och fick veta att det var bra att jag hade ringt. (Puh.) Efter tusen och en frågor kom det förlösande, som jag själv inte hade tänkt på:

– Har han något personnummer?

Det hade han! Och så löste sig allt i en himla fart: personnumret ledde polisen till folkbokföringsadressen, där grabbens mamma svarade. Nej, hon hade inte varit orolig, men det var ju bra att han var hittad. Kunde vi möjligtvis köra hem honom? Ja, det kunde vi.

Barfotakillen och jag (Chicago Bulls-shortsen!) på väg att möta mamman.

Och så var det gjort. Man ska ta hand om folk, det ska man.

Share
27 kommentarer

Argt folk på Thielska en het dag

Igår var spretiga delar av släkten och svettades på Thielska galleriet på Blockhusudden i Stockholm.

Spretiga som i ”gå inte nära mig, det är för varmt” gick vi långsamt längs vattnet för att hitta den där perfekta skuggan som vi skyr som pesten i t.ex. april.

Först åt vi picknick med motorbåtsutsikt – satan i havet vad det var motorbåtar ute och körde kors och tvärs som radiobilar på Gröna Lund. Brrrum, brrrruuuummm, BRUUUUUM – det var som att sitta vid en rastplats utmed E4:an. Jag glömde tyvärr att ta en bild.

Men ungefär så här såg det ut.

Under fnitter, trill, skratt och tjosan plockade vi fram det som hade grävts ur kylskåpen hemma – fortfarande fryst bröd, ostar av både illaluktande och mesigt slag, tomater, salami, plastköttbullar, en öppnad vinflaska (fy på oss), sallad, senap, salt och peppar och juice samt vatten. Plötsligt började alla klättra upp i det skuggande trädet samtidigt som vi citerade Astrid Lindgren.

”Det står väl inte i Mose lag att det är förbjudet för gamla kärringar att klättra i träd!”

Orsaken till klättreriet var att salladen på outgrundliga vägar hade hamnat där.

Ruccolaträd.

På bilder från mina föräldrars picknickar på 1970-talet poserar alla så fint i solskenet, men aldrig ser man vad som fanns på picknickfiltarna. Det är väl synd? Hade de raketost? Salta kex? Godis? Piggelin?

Därför poserar valda delar här så att maten är i fokus.

Mätta och lite lagom lulliga efter varsin deciliter rödtjut, vandrade vi med soppåsar i händerna mot Thielska. Vid en soptunna stod det ”parkavfall” och en annan ”färgat glas”. Här blev vi farligt uppfyllda och skojfriska och tjoiga och ropade instruktioner och dåliga skämt till varandra i säkert en halv minut. Sedan vandrade vi vidare. Då kom den första irriterade damen denna dag.

– SER NI INTE ATT NI SPÄRRAR VÄGEN FÖR BUSSEN? sa hon högt och så ilsket hon nånsin kunde, för säkerligen hade hon byggt upp irritationen i flera sekunder.
– Va? sa jag.
– BUSSCHAUFFÖREN HAR EN TIDTABELL ATT HÅLLA!!!
– Ojoj, var vi i vägen? sa jag och ursäktade mig.
– JA!

Då fortsatte jag att lite väl överdrivet ursäkta oss och vårt beteende, samtidigt som söstra mi, Orangeluvan, stod och skakade på huvudet åt mig. Hon är mycket mer förstående än jag, nämligen.

Inne på Thielska skakade tre ilskna damer på huvudet och tssssst:ade högt åt Min djefla man som gick rakt framför dem när de höll på att granska en tavla. Jag bad om ursäkt å hans vägnar och hänvisade till den ”förvirrade professorsmentaliteten”. Men damerna lät sig inte blidkas utan skickade dödande blickar i hans rygg.

Så kom vi till mitt favoritställe inne i huset: gamla inramade brev mellan kulturpersonligheter under första halvan av 1900-talet. Men jag hade supit bort mina läsglasögon, så jag fick låna Artonåringens brillor som har ett glasöga mot närsynthet och ett mot långsynthet.

Så stod jag och läste högt för ungdomarna som hade lite svårt att tolka de yviga handstilarna med knorrar och krusiduller.

Plötsligt hördes en inte alls vän eller ljuv stämma bakom mig.

– URSÄKTA! Får andra kanske också titta lite?

Jag vände mig om och såg ännu en ilsken dam. Med en Orangeluvas tålamod log jag och bad om ursäkt och trippade ut ur rummet. Och tänkte: WTF.

Inne i husets forna kök, fanns mystiska konstverk i ett metall-liknande material som jag inte brydde mig om ett enda dugg. Artonåringen – som är mycket mer konstintresserad än jag – knäppte en snabb bild.

– Men kolla! Man kan ju kika in här bakom! Är detta månne det ursprungliga köket? Hallå?

På väg hemåt igen roade vi oss med den stockholmska infrastrukturen där kassa rulltrappor stänger hela stationer – stationer som vi utomsocknes är beroende av nu när vi måste ta pendeltåg. Men allt krångel och alla ilskna damer glömdes bort i den euforiska lycka som vi erfor när vi alla hann in i tunnelbanan precis när det var 0 minuter kvar av de 75 minuter som man har på sig för att åka på ”en blippning”.

Sedan fastnade vi i en kokhet tunnelbanevagn eftersom nåt hade gått sönder på Gillbergaplan Gullmarsplan – men vad gjorde väl det?

Vi tog bara fram resterna av picknickmaten och fantiserade om hur länge vi skulle överleva.
Share
35 kommentarer

Jag ska bara …

… plocka blåbär, fira födelsedagar, ta hand om gästerna, lära mig att dansa can-can, bota en hälseneinflammation, leta efter en försvunnen nyckel samt sortera garderoben.

Men jag hinner inte!

blueberry
Dagens skörd! (Men den hann jag tydligen med?)

Förmodligen har nån elaking snott tiden – varje dag äter ett för de flesta okänt tidsspöke upp några timmar. Men ingen märker det, alla bara klagar utan att tillsätta en utredning eller ringa till Ghostbusters. Jag hinner knappt vakna på morgonen, så börjar solen gå ner. Jag äter frukost och börjar samtidigt att laga kvällsmaten. Idag på förmiddagen plockade vi blåbär med båsets kommentator Örjan, och när vi kom hem två timmar senare var klockan halv fem.

Fast … Aha. Jag förstår. Tidsspöket funkar så här, när han flyger omkring på stadens gator och torg som en helt vanlig Laban:

timeghost
Originalet finns här.

Under dagens blåbärsplockning lade tidsspöket fälleben för min mamma, som med alla sina bär for på näsan och därmed slängde ut sin mödosamt plockade liter på en tre meter lång sträcka. Och sedan satte vi oss alla där och försökte plocka det som plockas kunde. Ni förstår vilket tidshål vi ramlade ner i?

berryspamarken
Dubbelplockade bär.

Med detta sagt, vill jag bara ursäkta mig för frånvaron! Dansa på bordet, alla mina små möss!

Share
88 kommentarer

Detta har hänt sen sist: flugorna och en soptunna

Jag har i kommentatorsbåset lite lamt beklagat mig för att jag är så frånvarande. Det är de facto alls inte klagomål – jag är extremt nöjd med situationen som den är: solen lyser, det är varmare än varmt, ölen är god och gästerna rara.

Men flugorna, ack. Flugorna! De sneglar på oss människor och ser oss i ögonvrårna med armen lyft med en hoprullad tidning anfalla i slow motion. Flugorna kliar sig då lite på hakan, funderar på kvällsmaten, gör några armar uppåt sträck och flyger stillsamt på en liten promenad en stund senare när vi människor med våra långsamma synapser fortfarande är på väg ner med armen.

– PANG!!! smäller jag i köksbordet så att att glasen skallrar.
– Body count zero, konstaterar spanjoren här i huset, som redan är uppe i åtta eftersom han har utvecklat en taktik med två flugor per smäll.

fly_killer
Så nu har jag på Teknikmagasinet köpt en flugrost, som på tre dagar har lyckats locka till sig och döda 0 (noll) flugor, myggor, harkrankar och fruktflugor.

På Coop köpte jag ett blommigt flugklisterpapper som man sätter fast i fönster, särskilt i nedre vänstra hörnet (det står så på beskrivningen och då måste väl världens samlade flugdödarforskare ha kommit fram till att flugor kan skilja på höger och vänster) och på den klisterlappen har blott tre, långa, blonda hårstrån funnit döden.

Förutom att hata flugor (nej, jag vet att vi inte ska hata flugor utan vara dem tacksamma eftersom de behövs i naturens kretslopp), har vi sörjt vår Bin. Det är en storinvestering till soptunna som vi ähälskar som vore den vårt barn.

binnen
The Bin på en bild från 2007, när den kom hem till oss – när vi fortfarande hade träfärgat golv och jag (tydligen) hade uppvikta jeans på mig.

Men nu är det ju på det viset att storinvesteringar lönar sig i längden. För när The Bin gick sönder, kontaktade vi Brabantia genom att fylla i ett formulär med information om köpdatum (hej vad bra att man har en blogg) och leveransadress. Och vips! Levererat till dörren kom ett nytt Binlock efter mindre än en vecka!

Men nu är jag långt ifrån flugorna, barnen, spanjoren, min djefla man och The Bin, eftersom jag är på väg till England. Klockan 16 tog jag tåget hemifrån, kl 17 anlände jag till Centralen och här måste jag sitta till 19:18 för så sällan går SJ-tågen till Arlanda. Om jag lider?

Ja: det är ju fullt av flugor här!

flugfan
”Kanske lite ostkanter och brödsmulor … såg nyss ett wienerbröd ligga och skräpa … mormors hosta … mmm.”

Nu blev det lite intressant … Jag sitter i loungen på Centralen och in kom nyss en vattenkammad yngling på ungefär 18 år och han har lagt sig på en av sofforna med skorna på!

liggande loungekille
Han är ju liksom inte hemma i sitt vardagsrum …
Share
24 kommentarer

Vädret, alltså!

Sällan har vi här i huset tyckt så olika om något. Jag går ner i den svala källaren och drar upp saker som ska sorteras eller slängas eller lagas eller bara omplaceras och så går jag omkring på gräsmattan och hummar och mumlar i bikini och trivs som smör i solsken.

skotrappan
Inga skor här – bara 120 tomma krokar!
skoooooooor
Men här! Alla utom fyra av paren i raden närmast kameran är kvar, resten har vi gett bort eller hängt i äppelträdet.

Under tiden:

  • Sjuttonåringen ligger i en säng i källaren med isklampar i fickorna eftersom han är ett vinterdjur.
  • Min djefla man sitter i sitt varma arbetsrum och svär så det osar eftersom han inte vill klistra kvitton utan hellre ligga i en säng i källaren med isklampar i fickorna.
  • Spanjoren har trillat omkull på cykeln och ligger inomhus och baddar sina sår fastän han egentligen är en spanjor som vill glassa i solen och surfa på vattenvågor.
  • Tjugoåringen sitter utomhus under eller på studsmattan (beroende på var det är mest skugga) och läser linjär algebra tills …
  • … Fjortonåringen i så få och små plagg som möjligt kommer och stör, för då pratar de istället om ASCII eller skriver runor såsom systrar ju gör.
  • Tjugotvååringen lider i sin studentlägenhet i Lund eftersom han hellre skulle ligga i en säng i en källare med isklampar i fickorna, men har kommit på att man ju lika gärna kan gå och styrketräna när man ändå vansinnessvettas utan att styrketräna.
  • Elvaåringen far som en tätting mellan husen och badar än här, än där.

Vad härligt det är med värme!

Skärmavbild 2014-07-08 kl. 10.06.10

Share
53 kommentarer

The Return of the Termosmugg

Förra året gick termosmuggen som är bättre än alla andra termosmuggar vilse hemma hos Karin i Horndal, som inte är vad man skulle kunna kalla en obygd utan ett lagom stort samhälle i sina bästa år. Kanhända är det så att det har funnits andra år som har varit bättre på något vis, men då var ju inte jag här och rapporterade.

Termosmuggen har nu försmäktat utan min omsorg i ett helt år, även om den har fått följa med Karin på några utflykter och därmed kan sägas ha levt ett vidlyftigare liv än jag.

Huset som en termosmugg gömde.
Huset som en termosmugg gömde.

Karins hus är alldeles fantastiskt, för det är egentligen två timrade hus som flyttades hit på 1840-talet och som sedan hyste fem familjer i stöten. De födde barn och lagade mat, halvsulade skor, höll en tratt till örat och skrek VA? och bakade bröd i enorma, vedeldade (vad annars?) ugnar och sov i byrålådor hela bunten. Japp, för det har jag sett på tv.

Vi tror att det är Julia Cæsars hörlur.
Vi tror att det är Julia Cæsars hörlur.

Igår var vi förresten och kollade på Nya Lapphyttan, vilket kan rekommenderas. Där kan man drälla omkring i en halv evighet helt utan kostnad och klämma och känna på medeltiden. Allt är rustikt, rejält och robust och ingenstans har man dragit skyddskläder över alla möblerna (hej Gripsholm) eller stängt av ömtåliga trappor med röda rep. Barnen hittade ett schackliknande spel (hnefatafl) som trollband dem i 45 minuter och som gjorde att vi måste åka dit igen eftersom museet plötsligt stängde för dagen. Då ska jag ta med mig tändstickor och tända stearinljusen i den här stugan:

Inte öppen planlösning och inga panoramafönster.
Inte öppen planlösning och inga panoramafönster.

Stugan på bilden ovan är alltså en rekonstruktion av hur man i Bergslagen bodde på 1100–1300-talet – liksom resten av området med smedja, stall, bostadshus och upplagsplatser. Hela platsen grävdes ut av arkeologer på 1980-talet och den används idag för att man ska kunna utforska medeltida arbetsprocesser. Ibland blir det fel – en blåsbälg funkar inte, ett vattenhjuls axel går tvärt av och masugnen spricker. Ja, då börjar de om, reparerar och bygger nytt. Precis som på medeltiden, som i detta område alls inte var en dyster, kall, hård och hemsk tid med råttor, paltbröd, konstiga frisyrer, halmsängar och dåliga tänder utan snarare en tid med framtidstro och massa, massa beställningar på än det ena, än det andra – bergmalmen och masugnen var den tidens lokalt belägna Spotify och Skype! (Och okej, med rätt dåliga tänder. För det har jag sett på tv.)

Fast tillbaka till termosen (som är så himla bra för att man kan dricka direkt ur den), för att nu ska den få åka på äventyr!

Vi inledde med en mjukstart: kvällsdopp. (Termosen var dock en badkruka.)
Vi inledde med en mjukstart: kvällsdopp. (Termosen visade sig dock vara en badkruka.)
Share
107 kommentarer

Bara liten bildsafari från senaste veckan

Jag försöker tycka om augusti, men börjar hysa lika stark aversion till denna månad som till november. Dagarna flyger fram som en hindu på ett öppet fält. (Förlåt, men i vår familj säger vi sedan 1986 hindu istället för hind pga. sludder. Eller om det var slödder.) Snart är det slut på morgondopp, kvällsdopp, utomhusätning och barnfotapromenader. (Ja, så stavas det.)

Därför behövs en liten rapportering som jag i november och februari kan sitta och gråta till när livsgnistorna flyr det nyss nämnda fältet. Here we go!

Vi har inspekterat Spårvägsmuseet i Stockholm och lärt barnen att lyssna på tågrälsen så att de vet när Bröderna Dalton ska slå till och råna tåget.

Tioåringen, Trettonåringen och Pysseliten.
Tioåringen, Trettonåringen och Pysseliten.
När Spårvägsmuseet så vill, kan det sadla om och ställa ut inredningen på toaletterna på ett nostalgimuseum.
När Spårvägsmuseet så vill, kan det sadla om och ställa ut inredningen på toaletterna på ett nostalgimuseum.
I Högdalen hittade vi en på ett ovanligt ställe uppsatt pärlplatta.
I Högdalen hittade vi en på ett ovanligt ställe högt uppsatt pärlplatta.

Jag erhöll ett gratispaket med smink och slipper nu gå omkring med bleka läppar, fläckig näsa och mörka ringar under allt annat.

Före och efter. (Minspelet? Japp, oavsett om jag poserar eller ej, ser jag ut sådär.)
Före – och efter. (Minspelet? Japp, oavsett om jag poserar eller ej, ser jag ut sådär.)

I tältet som det var meningen att barnen skulle få sova och mysa i, bosatte sig en, två eller tre katter. Jag hällde ut pepparkorn och slängde in brännässlor, men kattskrällena bara jamade och sa att det var ju alldeles förfärligt vänligt av mig att fixa skugga åt dem på detta trevliga sätt.

Tomma hot: GÅ UUUUT KATTSKRÄLLE, ANNARS SPRUTAR JAG VATTEN PÅ DIG!
Tomma hot: – GÅ UUUUT KATTSKRÄLLE, ANNARS SPRUTAR JAG VATTEN PÅ DIG! SCHAAAAAS KATTA!

Efter fem dagars kamp (där jag inte använde vattenslangen på därför avsett vis), dödade katterna några möss i tältet och lekte så vilt med döingarna att blodet skvätte värre än i Die Hard. Så kojan åkte på tippen.

Sedan har vi myst och vilat, druckit vin i solnedgången, bjudit inramlande gäster på spontanmat och pratat om våra krämpor.

Från vänster till höger: svullet skitknä (åtta månader sedan operationen), jättebula (tre veckor sedan felhoppet) och blå, svullen fotled (dit bulans blod har runnit), skitigt vinglas med isbitar i.
Från vänster till höger: svullet skitknä (åtta månader sedan operationen), jättebula (tre veckor sedan felhoppet) och blå, svullen fotled (dit bulans blod har runnit) och så ett skitigt vinglas med isbitar i.

Och slutligen – inatt målade jag och Trettonåringen i största hemlighet om i köket. Vi låtsades gå och lägga oss, gick upp kl 00:30 och målade till 03-tiden. När de andra familjemedlemmarna kom upp i morse, slog vi dem med häpnad.

Före – ett normalt skafferi byggt för tio år sedan av en Billy, en Ivar, några plankor och en gammal toadörr.
Före – ett normalt skafferi byggt för tio år sedan av en Billy, en Ivar, några plankor och en gammal toadörr.
Efter – en Tardis!
Efter – en Tardis!

För er som inte läste Doctor Who-inlägget häromdagen: det där blåa är numera en cool tidmaskin som är mindre på insidan än utsidan.

Share
74 kommentarer

Några turistattraktioner senare

Jag pratade med en kompis som nyss har flyttat till Skåne och som säger att det är ju rent löjligt vad vackert allt är. Korsvirkeshus, platta åkrar med inslag av blåklint och vallmo, böljande kullar (om än väldigt låga) och stockrosor mot varenda jädra vitkalkad vägg! Efter att ha bott 23 år i Skåne, svarar jag alltid något i stil med:

– Och?

För Skåne är ju bara Skåne. Jättefint, verkligen. Har ni sett vad vackert det är i Jämtland? I en sörmländsk skog? För att inte tala om Jämtlands dalgångar och (gäääsp) Stockholms skärgård.

Men nu är det ju här i Skåne vi är, jag och de två yngsta barnen. Vi satte oss i bilen, styrde kosan snett sydöst från Olseröd … och körde lite vilse. Sedan hittade vi rätt, körde lite fel, körde rätt på en kungagrav, en chokladfabrik och en gammal borg.

Jag tror att det kan ha sett ut så här om vi hade dokumenterat alla stopp som vi borde.
Jag tror att det kan ha sett ut så här om vi hade dokumenterat alla stopp som vi borde.

Vädret är helt bedrövligt – det påminner ganska mycket om april eller oktober, men vi biter ihop och tänker ungefär ”det här kan vi ju berätta för barnbarnen” i stil med halm i träskorna och fem mil till skolan samt “vi besökte varenda  kyrka i hela Tyskland”.

Vi körde och körde och såg oss omkring. När det blev lite varmt i bilen, hittade vi en fläktknapp som visade sig vara en helt fungerande luftkonditionering. Särskilt vid ett litet, fascinerande blåshål kom nordanvindsk luft.

En neonskylt med CHOKLAD och texten "liten chokladfabrik" fick mig att tvärnita.
En neonskylt med CHOKLAD och texten “liten chokladfabrik” fick mig att tvärnita.

I den lilla chokladfabriken köpte vi sju praliner och kom ut 100 kronor fattigare, nästan andfådda av upplevelsen att köpa något så fullständigt onödigt och så fasansfullt dyrt. Vi lade chokladen alldeles bredvid det särskilt kalla blåshålet och kände oss nöjda.

Plötsligt tvärnitade jag igen. Vi parkerade och vandrade genom en ramslöksskog med rotvältor till en kungagrav från bronsåldern.

Se hur den tämligen sällsynta ramslöken har lagt sig att vila bredvid stigen.
Se hur den tämligen sällsynta ramslöken har lagt sig att vila bredvid stigen.

Kungagraven i Kivik är en jättejätteplatt hög med stenar (som ett stenröse) och en ingång till en stenkista med vackra inristningar. Den är svår att datera eftersom människor i bygden under århundraden sedan bronsåldern (runt 1500 f.Kr.) tog sten för att bygga murar och annat hemma i byn. När man hade tagit såpass mycket sten att allt liksom rasade samman, beslutades att graven skulle återställas till ursprun… men vänta nu. Man visste ju inte hur det såg ut. Hmmm, sa man och kliade sig på hakan medan man kontaktade alla som hade ”stulit” stenar och krävde att få dem tillbaka. Det blev ett evigt kånkande, men till slut blev det en trevlig turistattraktion av det. Men lite förvirrande är texten på plats:

Hövdingen var funnen! Men det var ju ingen där.
Hövdingen var funnen! Men det var ju ingen där.
Själv gillade jag bronåldersmännens fokus på skiljetecken.
Själv gillade jag bronåldersmännens fokus på skiljetecken.

Vi tog sedan en tur till Kiviks musteri, där allt var vackert, gott, fullt av naturliga råvaror och för dyrt. Så vi körde mot närmaste hål i väggen i Simrishamn, där solen lyste och alla människor var vänliga och jag råkade köpa ett kuddfodral för 300 kronor för att jag trodde att det kostade 30.

Att jag vill ha just sådana här kuddfodral beror på att vårt vardagsrum går i färgskalan grönt, vitt, rött, blått, gult och svart.
Att jag vill ha just sådana här kuddfodral beror på att vårt vardagsrum går i färgskalan grönt, vitt, rött, blått, gult och svart.
Caesarsalladen var inte som caesersallader brukar vara, för den hade bland annat hamburgerdressing och riven hushållsost på …
Caesarsalladen var inte som caesersallader brukar vara, för den hade bland annat hamburgerdressing och riven hushållsost på sig …

På väg ut ur Simrishamn föreslog jag att vi skulle åka till Glimmingehus, men sedan körde jag fel och hamnade på avvägar, grusvägar, irrfärder och i återvändsgränder. Barnen tjöt av skratt och skrek att NU ÄRE SOMMAR!!!

Plötsligt dök ett stort, gammalt hus upp bakom en platt åker. Detta hus visade sig underligt nog vara Glimmingehus. Som var alldeles fantastiskt intressant med stora salar, två meter tjocka väggar, vallgrav, kanongluggar, stearinljus, dödsfällor, tygtapeter, fiendenedkast, försvarsutkast och jag vet inte allt. Borgen byggdes 1499 och användes bara som bostad i ungefär 50 år eftersom det var ganska opraktiskt och faktiskt svinkallt. I mitten finns en stor stentrappa, vilket var synnerligen modääärnt för medeltiden. I köket fanns två bakugnar (som har rasat) och rökgångarna fungerade som uppvärmningskanaler för hela huset, vilket kan liknas vid en tepanyakihäll vad gäller coolness.

När adelsmännen flyttade ut till bekvämare hus på gården, var borgen sädesmagasin (va!!!) i flera hundra år. Vallgraven fylldes igen och inga ramaskri hördes över nejden eftersom jag inte var född än. (Det finns mycket mer att berätta, men jag tycker att ni ska åka dit och kolla själva.)

I mitt gul-grön-vita-röda-blåa-svarta vardagsrum vill jag ha sådana där sittbänkar vid fönstret.
I mitt gul-grön-vita-röda-blåa-svarta vardagsrum vill jag ha sådana där sittbänkar vid fönstret.

Caféet var även det alldeles rasande trevligt, om än slitet (precis som bron över vallgraven, som var fylld av varningsskyltar som fick oss att tro att vi skulle döden dö innan vi ens hade betalat inträdesbiljetten.

 

På cafétoaletten fick jag mitt lystmäte tillfredsställt vad gäller skamfileri, droppande rör och rostigt järn.

Drippen dropp och drappen dripp.
Drippen dropp och drappen dripp.
Tvålrost.
Tvålrost.

Något jag ännu inte har ältat är vår Doctor Who-vurm. (Det kommer, var så säkra.) Ni som inte vet vad jag nu pratar om kan bara luta er tillbaka, tända en pipa, peta näsan eller gå en promenad. Ni andra ska kolla noga, för i Glimmingehus’ tak finns Amy Ponds spricka:

The Crack.
The Crack.

Nu är vi på släktkalas i Viken, men nya äventyrsrapporter kommer vad det lider. Imorrn måndag ska jag nämligen ut och åka flygplan.

Share
65 kommentarer