Etikett: sommar

Sommar-sammanfattning 3

Publicerat av Lotten Bergman den 27 augusti 2025 22:34

I morse när jag vaknade, var det blott 10 °C ute – och jag sover med vidöppet fönster eftersom det är nyttigt/skönt/nåt annat som folk påstår. Det var verkligen inte skönt, så jag drog upp täcket till nästippen och sa till mig själv att somna om.

Eftersom jag nästan inte vanligtvis ens kan somna, var det inte snack om att ”somna om”, så jag gick upp – och ner till min blöta källare. För att den fortfarande är full med blöta saker.

Den här modulsoffan (från Systembolaget runt 1995) ställdes ut på min busshållplats och gavs bort på blott några minuter.

Det går framåt med röjningen, men nu ska det inte handla om det, utan om en liten tripp till Stockholm.

Det är nämligen så att den nuvarande Tjugofemåringen (som gamla läsare lärde känna som nybliven sexåring i ett blogginlägg som handlar om hur jag tappade bort två barn) har flyttat till Stockholm med sin make, herr Arvid.

När folk flyttar och bygger om eller river väggar, står jag och ryser av behag – jag vill ju vara med och hjälpa till. Men nu handlade hjälpatillet bara om att jag skulle infinna mig på en viss plats ett visst klockslag och hämta några nycklar till det unga parets hyreslägenhet. Själva kunde de inte anlända förrän några dagar senare, och flyttlasset skulle dröja ytterligare en dag. Jag såg min chans att få öka hjälpatillet!

– Men ska jag inte ta med mig madrasser, lakan och täcken så att ni har nånstans att sova första natten?
– Jamen ja! Det var en bra idé!
– Jag kan handla massa mat också – ni kommer ju att komma fram trötta och slitna utan ork att …
– Oh, tack så jättemycket.
– Men hörni, ska jag inte ta en sväng in på Ikea när jag ändå är i krokarna?

Eller kanske inte. Jag var alldeles till mig av förtjusning och iver, men sansade mig och tog inte ens med mig borr när jag väl satte igång. Nycklarna hämtades hos en man som hette Filip och som jag ville kalla vaktis, men si han hade en helt annan titel. (Förvaltare?) Jag blåste upp massa färgglada ballonger som välkomstöverraskning och så inspekterade jag allt i lägenheten. Moderna bostäder har verkligen eluttag på bra mycket bättre – och fler – ställen än hur jag är van vid att ha det. För att inte tala om snygga blandare och blänkande trycken. Men så sög det alldeles förskräckligt i hjälpatilltarmen, så jag satte mig i bilen och körde till Ikea utan egentligt uppdrag.

Och där ramlade jag rakt in i detta randiga hörn. Jag säger ”ramlade”, för det var så förtjusande fint att jag stod på öronen.

Marimekko-kopior, jahadå. Men jösses så himla snyggt!

Om ni nu tittar till höger längst ner i bilden så ser ni randiga morgontofflor. Sådana hade jag råd med! Och ser ni till vänster längst ner i bilden – det är där alla tofflor ligger. Så där lade jag mig på knä för att bläddra bland storlekarna. (Som visade sig vara två: S/M och M/L.)

Jag återkommer till denna bild om en stund.

Efter besöket på Ikea, åkte jag till en stor mataffär och köpte massa mat, tvål, diskmedel, allmänna förnödenheter som toapapper, toaborste och soppåsar. Hjälpatillservicen visste inga gränser och allt var så tillfredsställande! Visslande till bilradions skrälliga (dåliga högtalare) sommardängor kom jag tillbaka till lägenheten för att packa upp.

Och hittade inte dörrnyckeln.

Jag letade i hela bilen, tömde alla fickor och väskor, sökte på alla upptänkliga ställen inklusive under bilen. Till slut ringde jag till Filip och hasplade ur mig en miljon ursäkter för att han skulle förstå att jag egentligen inte är van vid att tappa nycklar (men glömma t.ex. väskor är jag som bekant proffs på).

Filip kom, släppte in mig i lägenheten, såg med stora ögon hur jag HUMPADE in alla saker i kyl och frys, hur jag placerade toaborsten i handfatet och lade tvålen i en kastrull samtidigt som jag maniskt upprepade att jag inte kunde begripa var nyckeln hade tagit vägen. Och då sa han:

– Det ordnar sig säkert.

Jag satte mig sedan utpumpad i bilen och funderade på hur denna dag skulle fortsätta. Vågade jag ens tala om för de unga tu att nyckeln som jag ju hämtade för ett par timmar sedan nu var puts väck? Var den under bilen kanske? (Jahadå, jag kollade en gång till.) I stora mataffären? Eller på det ännu större Ikea? Jag tog fram datorn ur ”handväskan” och kopplade upp mig. Jag mumlade medan jag knattrade på tangenterna:

– Kära lilla dator. Ge mig en lösning. Det ordnar sig säkert, sa Filip. Bah. Pah. Vad vet han om min otur. Oskicklighet. Är jag den enda som har tappat grejer på Ikea, va? Nämen det kan jag ju bara inte vara. Nappar, gosedjur, mobiler och nycklar måste ju ha tapp… AHA!!!

Plötsligt satt jag och stirrade rakt in i Ikeas upphittat-låda. Allra först i en lång, lång lista på upphittade saker stor de magiska två orden:

SILVERFÄRGAD NYCKEL

Jag klicketiklickade och ”claimade” nyckeln, körde snabbt i tio meter och hamnade sedan i en bilkö och satt sedan i denna förnicklade bilkö i en dryg timme innan jag kom fram till världens finaste och trevligaste människa i kundtjänsten.

– Tack tack tack tack tack, sa jag och pussade nyckeln – sådär som man plägar göra i dylika sammanhang. Var låg den?
– Låt mig se här … på badrumsavdelningen. På golvet vid de randiga handdukarna, du vet.

Det är nu ni skrollar upp till bilden med de randiga handdukarna och de randiga tofflorna och så tänker ni ”ja ja just det, där låg hon ju på knä och bläddrade bland alla ränder”.

Sedan åkte jag med Orangeluvan och såg på Robbie Williams på Stadion. Här står vi före konserten:

Konserten var jättejättekul och bra och alla människor var på hur bra humör som helst och ingen knorrade trots köer, köer, köer och köer.

Här är köandet ut ur Stadionområdet – inte förrän långt nere i Humlegården lättade det på lite.

Nu är sommaren och mina sammanfattningar slut. Hösten bjuder på massa föreläsningar, en svampresa till Dalarna, en konstig resa till Alsace, en kusinresa till England och vips, är det december. Och jag ska blogga så ofta jag har något att berätta!

9 kommentarer

Sommar-sammanfattning 2

Sommar-sammanfattning 2

Publicerat av Lotten Bergman den 15 augusti 2025 10:50

Det började (som bekant) att regna häromveckan. Just då var äldste sonen Erik – som har hår som Plupp – hemma på ”semester”. Som han tyvärr fick tillbringa i min tyvärr översvämmade källare. Som han dessutom fick den stora äran att upptäcka.

– VATTEN! skrev han i ett sms, där jag gick på en blöt promenad i skogen.
– ELD! JORD! LUFT! kunde jag förstås ha svarat, och i förlängningen berättat lite om Earth, Wind & Fire.

Men jag förstod att det var något som inte stod rätt till, så jag tog som en helt vuxen människa tag i saken. Detta innebar att jag blev tvungen att packa ihop och slänga

högklackade pumps
reservmadrasser
barnteckningar
en miljard fina, profilerade golvlister och hålkälar
fyra ärvda minkpälsar
massa stringhylleplan (jag har kvar gavlarna)
20 hyllplan i furu (bra å ha, liksom)
utklädningskläder som det visade sig att husets möss hade bott i
blöt bokföring från 2010
en låda med axelvaddar.

För listerna och stringhyllorna kan jag få lite plåster på såret från mitt försäkringsbolag. Men den största trösten är nog att källaren dels kommer att städas, dels utredas för dräneringsbehov.

Men jösses. Några av skorna saknade till och med sin maka.

Mycket av det som åkte på tippen var av typen ”VAD är detta?” eller ”kan denna ha lämnats av förre ägaren?”. Men många av sakerna hade mitt yngre jag varit extremt tydlig med – till exempel denna sänggavel som var en handdukshylla ända till 2022. Men vad hände på landets fängelser 2004?

”F.d. säng som blev hyllplan 24/8 2004. (OS i Aten, tjuvar rymde en masse, skitdåligt sommarväder.) /Lotten”

Hejdå alla blöta vinterkläder och så en rostig lie, ett element, några badmintonracketar samt två lådmöbler som har sett bättre dagar.

Hejdå, mitt musätna linne från 1970-talet!

Något barn har någon gång känt ett behov av att tala om att det har skett en smetätning.

Att jag inte lärde barnen att åka skridskor berodde i alla fall inte på att resurser saknades.

Nu kommer ett tips till alla som liksom jag lider helvetes alla kval av att slänga onödiga saker. Ta på er en strumpa med skavsårsfunktion, så fokuserar hjärnan på den verkliga smärtan istället för på slängsorgen.

Inte ens en fakir hade tyckt att denna strumpa var okej. Oh, the irony: nu är detta tortyrinstrument slängt på tippen!

Nu ska vi tillbaka till de vattenskadade och synnerligen profilerade listerna samt äldste sonen med det blåa håret. För han har ärvt både sin faders förmåga att sjunga och att se det roliga i alla sammanhang:

Och nu går jag ner i min källare. Igen.

Pssst.
Ja. Tjuvar smet och ett barn åt smet. I ett och samma blogginlägg!

32 kommentarer

Sommar-sammanfattning 1

Sommar-sammanfattning 1

Publicerat av Lotten Bergman den 6 augusti 2025 14:34

Ibland finns inte tiden för att ens blogga ”översvämning i källaren” eller ”träningsvärk i ryggen” eller ”jag måste faktiskt ha hjälp med kakelugnen”.

Men plötsligt blev det den 6 augusti, och det är väl en lagom bra dag att hoppa på blogghästen igen. Jag tar det i kronologisk ordning …

1. Väl hemkommen från Skottland hade jag tusen miljoner barn och barnbarn i huset – full fart och jättekul, så då blev jag förstås sjuk. Eller … vi blev sjuka allihop. Kräket stod som spön i backen och precis som det alltid blir när sjukan sätter klorna i oss (exakt samma förlopp som i våras), försökte vi hitta anledningar och lösningar samt utföra smittspårning i jakt på patient noll. Resultat: noll. Det fanns ingen rimlig anledning att någon blev sjuk.

Barnbarnen M & F var de enda som inte blev sjuka. Förmodligen för att de båda två lekte läkare på studsmattan hela dagarna.

Trettioettåringen och spanjoren fyllde trots alla sjukor 31, och fick 31 ljus på tårtan.

Hallen var så härligt full av skor och barnvagnar.

2. Jag beställde tid för ben-massage i förhoppning om att få bättre rörlighet i knävlarna. ”Kommer inte på fråga”, sa massören, kiropraktorn, naprapaten, osteopaten eller fysioterapeuten (han hade många titlar) och beordrade mig att styrketräna. Inne i gymmet fick jag (som vanligt) massa beröm för att jag är så stark överallt – utom just i lårmusklerna.

Förutom särskrivningen är detta helt okej träning. Men var är alla övningar som görs med en basketboll?

3. Jag fick massa gamla impregnerade plank och betongklumpar gratis, som jag ska göra nåt vettigt av. Lekstuga? Staket? Ramp till barnvagnar?

Eller – ve o fasa – borde jag kanske istället fokusera på att måla fasaden? Och se till att växtligheten inte ligger mot husgrunden? (Ja.)

4. Jag fick följa med Trettioåringen, spanjoren och barnbarn M. till Arkitekt-Dejvids hus Svarte, som ligger vid havet strax öster om Ystad. Just då beslutade sig vädret för att vara medelhavsvarmt så att vi blev alldeles yra av sommarlycka i en hel vecka.

Frukost efter morgondopp – vilken otrolig lyx!

M var så nöjd med att få njuta av att låtsasäta låtsasglass, att hon helt glömde bort att be om riktig glass.

5. För fyra år sedan berättade jag om hur Orangeluvan och jag hade planer på att vår pappa skulle få delta i pingis-SM. Trots alzheimerdiagnosen tränade han nämligen en eller två gånger i veckan – men av detta blev tyvärr intet. Sedan drygt ett år är han på ett boende ganska nära mig i Eskilstuna, och av SM-satsningen blev inte ens en tummetott.

Ni som har upplevt en nära anhörigs resa in i alzheimerdimman vet hur vidrigt det är. Men. Pappa har det jättebra. Han läser DN i flera timmar varje dag, lyssnar på Beatles, spelar Wordfeud med oss – och när vi kommer på besök blir han lika överväldigad och sprittande glad varenda gång. Allt från före ungefär 1980 mins han glasklart och sin doktorsavhandling från 1971 kan han fortfarande föreläsa om utan avbrott i säkert en timme.

Han pratar glatt med barnbarnsbarnen och bjuder alltid på glass.

6. Att Olle stupade för drygt ett och ett halvt år sedan tynger mig fortfarande. Inget är normalt, allt är konstigt och besvärligt. Att inte få berätta för honom om den döda kakelugnen och den krånglande bilen samt massa tekniska bekymmer inte bara sorgligt utan jävligt irriterande. Men minnena är ju förstås fantastiska.

För tolv år sedan: Olle och den dåvarande Elvaåringen hänger tvätt.

7. Och väldigt ofta händer nåt kul, och då känns det bättre en stund.

22 kommentarer

Mot Skottland!

Mot Skottland!

Publicerat av Lotten Bergman den 30 juni 2025 01:37

Inte vet jag vilka resegudar som var inblandade i dagens buss-, tåg-, flyg- och spårvagnsresa med otalet rulltrappor instoppade här och där. För ALLT funkade.

[plats för hurrarop och fyrkerkerier]

Men om allt funkar, blir ju bloggrapporterna skittrista, så på sluttampen fick jag till ett rejält debacle både inledningsvis och nära målet. Min väska valdes nämligen ut efter röntgenkontrollen.

– Ja hejsan, du har en fällkniv i din ryggsäck, ser jag.
– Va? Har jag? Det kan inte stämma.
– Kolla här på bilden.
– Hm, det ser … det ser … ju ut som en fällkniv, sa jag.

Jag vet inte hur det gick till när jag på Arlanda försökte prångla med en fällkniv i handbagaget, men kontrollanten blev i alla fall väldigt, väldigt nöjd över fyndet. (Och jag bad om ursäkt. Många gånger.)

Insläppta efter alla kontroller skulle vi inta förplägnad.

– En caesarsallad och en öl! beställde jag.
– En sjuttifemma?
– Sjuttifemma? Ren sprit så här på blanka eftermiddagen, nej vet du vad!
– Nämen alltså en öl. En sjuttifemma.
– Jaha, jamen jatack, det låter gott.
– Det blir 399 kr.
– Gulp.

Ja, det visade sig ju att den där ölen alltså var på trekvarts liter och inte alls hette nåt med ”sjuttifem”.

Strax bakom mig satt en jätterödhårig man och två jätterödhåriga söner med varsin Ipad, och jag lyssnade med fladdrande öron eftersom

vi ju väntade på vårt plan till Edinburgh [eddinbra]
sönerna var jätteglada och pratade Texas-amerikanska
pappan var på jättedåligt humör, och talade grov skotska.

Tyvärr hann jag inte alls analysera situationen eller utröna varför pappan var så arg, för bakom mig satt även ett svenskt par och diskuterade varför planet som nyss var på väg att checka ut, hade återvänt till gaten och nu tömdes på väskor.

– Terrorhot va?
– Kanske nån som inte har kommit till gaten fastän väskorna är incheckade.
– Förmodligen en bomb i en väska, hehe.
– Sssssschhhhhhhh! Säg inte bomb!
– Ska du säga!
– Å nej, nu kommer väskor som ska in i planet!
– Jaha. Men då är det ju inte terrorhot.
– DINGDONG! sa högtalaren. Gomorron, f’låt, gokväll. Personligt meddelande till [namn som jag inte kunde urskilja] på väg till Antalya. Kontakta gate F62.
– Det måste vara den som inte har kommit!
– Terroristen!
– Sssschhhh! Säg inte terrorist!
– Ska du säga!
– Ska vi verkligen sitta kvar här?
– Ja, vi är ju inte terrorister.
– Höhö, nääää. Sssccchhhh.

När jag lyssnade på terrorteorierna, såg jag att på taket till Arlanda finns det simbassängsstegar som leder upp/ner till andra taknivåer. Jag tänkte att det hade Tom Cruise inte gillat – alldeles för enkla att passera i jakten på bovar, banditer och terrorister.

Flygresan var som vanligt för trång och för varm och för lång, men förutom att en man snett framför oss nös och snorade samt skrällhostade sig genom 2,5 timmar, var det lugnt. Utom när jag gick för att kissa. Det knastrade till i högtalaren:

– Ja hallå. Viktigt meddelande till alla passagerare. Vi upplever stark turbulens, så får vi be alla sätta sig ner och spänna fast säkerhetsbältena.

Förmodligen såg jag skräckslagen ut när jag då mötte en flygvärdinnas blick.

– Ojoj. Tror du att du kan hålla dig? sa hon, men var liksom ändå beredd att släppa fram mig, in på toa.
– Ja herregud! sa jag och småsprang bort till min plats, för jag var verkligen skräckslagen.

Efter turbulensen och en enligt kaptenen ”ovanligt guppig landningsbana”, tog vi spårvagn in till Edinburghs centrum. Det var enkelt att blippa biljett, men svårt med våra lite för stora väskor. Personalen och enorma skyltar upplyste gång på gång:

– DET ÄR VIKTIGT ATT NI BLIPPAR AV ER NÄR NI KOMMER FRAM!

Och det var då jag upptäckte att jag inte längre hade mitt betalkort. Mitt resesällskap Kicki & Skotten hjälpte mig att tömma alla fickor och väskfack och påpekade att jag ju hade hål i alla mina persedlar och väskor. Jag började om sökningen tre gånger, men fick till slut inse att det var dags att börja leta efter numret där man spärrar kort. Och samtidigt inse att det då var ett jävla sätt att inleda en tolvdagarsresa i Skottland.

– €!#/!¢‰\‰¢€°°°!!!!! svor jag.
– Du har faktiskt hål i väskorna och du går faktiskt omkring med facken öppna ibland, sa Kicki.
– Excuse me, is this yours? sa en ung skotte och pekade på mitt betalkort som helt klart hade varit på rymmen och nu krupit fram från under ett säte.
– DAAAARLING! vrålade jag som i Absolutely Fabulous. I love you! What’s your name?
– Murray …
– I love you Murrey!

Här syns unge Murrey längst till höger på en i smyg tagen bild.

Nu ska vi sova några timmar i en lägenhet där en svensk läkare och en amerikansk universitetsprofessor bor! Gonatt!

5 kommentarer

Basketbubbel och skyddsnät

Basketbubbel och skyddsnät

Publicerat av Lotten Bergman den 29 augusti 2024 22:35

Jag sitter iklädd basketkläder på Stortoget i Lund och svettas.

Rödmosig, kissnödig och lite fundersam eftersom jag har en besvärlig kycklingbit mellan två kindtänder.

I Skåne är inte sommaren meteorologiskt slut förrän runt 12 oktober, så man kan kanske säga att jag åkte söderut för att förlänga sommaren. Men så var det ju inte; jag åkte faktiskt hit för att träna basket i två timmar.

Se här – ett basketfoto från 1990. Det är jag närmast kameran.

Mitt Lugi-lag från runt 1990 samlades nämligen här i Lund för att spela basket utomhus … och dricka lite bubbel samtidigt. Det är förstås en på alla upptänkliga sätt mycket olämplig blandning med tanke på att idrottsrörelsen ska spola kröken, trajadiraaa.

Men ååååh, så kul det var! (INGEN slet av hälsenan!)

Sommaren har inte blott varit en sorgesam period med saknad och askströssel, utan minst lika mycket sågande, skrattande, skuttande, bakande, badande och basketbollande. Sedan i maj har jag åkt till Brighton, Olseröd, Köpenhamn, Lund, Visby, Horndal, Byske, Runmarö, Hästvom, Öland & Öland och nu Lund igen. Om jag hade cyklat överallt utan att åka hem till Eskilstuna en enda gång, hade jag cyklat i ungefär 300 timmar.

Men vad finns då på alla dessa platser? Jo, mitt skyddsnät. Jag fångas upp av släkt och vänner när jag faller – och så ligger jag där och vaggar i deras famn tills det är dags att hugga ner ett träd, måla ett tak, tapetsera ett rum, dricka en öl, äta en soppa, heja på Sverige i OS, klämma en kräfta på magen och förstås spela basket med bubbel.

Tack, tack och åter tack!

Bildrapport!

Pappa, 86 år, trivs på sitt alzheimerboende och får mig att bli sugen på att spela pingis. Hans skruvar är komplett obegripliga och går inte att mota i grind. Jag har bättre kondis, men förlorar 100 % av matcherna.

På basketträningarna blandar vi unga med gamla och pyttesmå spelare med en skäggig 208 cm-karl.

Plötsligt lade jag märke till den här FÖRFÄRLIGA och övertejpade kontakten som gick sönder häromåret när jag visst prioriterade nåt annat. Jag köpte en ny och pillade loss gammelkontakten …

… och fann att det var 13 (tretton!) år sedan den pajade! (Den nya kontakten passade inte och väggen måste målas om, så nu sitter bara ny silvertejp på plats. Gah.)

Jag beslutade mig för att rensa bort Olles kläder och ge bort rubbet. Men plötsligt hade jag rivit ut mina egna kläder, gett bort hälften och lagt Olles i en resväska istället. (Om det är en tyllkjol i förgrunden? Jomenvisst.)

Minnesavdelningen!

Olle och jag träffades 1985, och 1986 flyttade vi ihop i en helknäpp, ickeisolerad tvåa utan fungerande toa på Michael Hansens kollegium i Lund. Dessutom låg sovrummet precis under en stentrappa som ledde till korridorköket på andra våningen, och detta hände sig på den tiden när många fortfarande bar träskor inomhus.

Därför satte vi in en annons i Sydsvenska Dagbladet.

”Oavbrutet träskoklamp från korridorköket ovanpå! Kan du hjälpa oss hitta 2–3:a? Olle o Lotten 046-11 56 59.”

Man betalade för varje tecken i annonsen, så vi filade länge på formuleringarna för att ha råd. (Och det var inte vi som tyckte att ”Du” skulle skrivas med versal.) Några veckor senare fick vi napp och flyttade in i en stor, central vindslägenhet på Skolgatan 4.

Där råkade jag en gång tappa en hel kastrull med indonesisk gryta på en orange ryamatta strax innan gästerna skulle serveras. Inget fick förfaras, så jag slevade tillbaka maten i kastrullen.

Under hela måltiden pillade vi sedan med glatt humör ut små, tunna, orange garnbitar ur munnen. Det var tider, det!

19 kommentarer

Blandade småhopp: sånt man gör

Blandade småhopp: sånt man gör

Publicerat av Lotten Bergman den 10 augusti 2022 16:35

Den förnicklade coronan som drabbade oss i slutet av juli har varit envis; först idag känner jag mig riktigt okej fastän vi har promenerat, målat hus, manglat lakan, kittat några fönster och bakat massa bröd. (Hembakat bröd är jättejättegott även om man inte känner smaken.) Det brusar som i ett dragspelssolo i öronen och John Blund låter mig inte sova – men det är helt okej om man jämför med hur andra har det.

För jag har ju läst nyheter som attan, och vet allt om t.ex.

vilsna valar
vilsna väljare
Trumpens toalett-tokerier.

Allt i tidningarna är så deppigt att husmålningen kändes som en distraherande lättnad.

Vi kidnappade några arbetsvilliga tonåringar och klädde dem i blåa smurfrockar.

Idag blev jag beordrad till en orienteringstävling – en sprintstafett i stadsmiljö. Kontrollerna (skärmarna) måste nämligen vaktas eftersom bovar och banditer och sabotörer annars stjäl dem, och detta ju skulle kunna vara en lämplig uppgift för en idrottsintresserad dam med gul färg på halva kroppen. ”Okejrå” sa jag och tog på mig basketkläder och satte bollen under armen så att alla snabbt skulle fatta att jag ju inte kunde svara på frågor.

Inte förrän jag hade tagit bilden såg jag det fantastiska – som för tydlighetens skull är inringat. EN BASKETKORG!

Jag fick ansvar även för den lilla inringade skärmen och kunde lira basket i 90 minuter medan ingen tjuv vågade sig fram! Jättekul att vara orienteringsvakt ju!

Lite problematiskt blev det när bollen fastnade i klykan på 3,05 meters höjd och jag ju inte kan hoppa så högt (längre). Men äsch, jag kastade skräp och stenar på den tills den lossnade.

Nu sitter jag hemma och är så härligt trött och mosig – och mot bättre vetande läste jag nyheterna igen. Då dök en förbryllande, intressant nyhet upp i min mobil. I Toscana hotas tydligen turistnäringen av plötsligt uppdykande, oerhört irriterande dvärgar!

Jag klickade mig in i artikeln, viftade bort reklam och cookie-inställningar som var minst lika irriterande som någonsin dvä… aha. Midges är knott. Ridå.

18 kommentarer

Första, andra, tredje – covid!

Första, andra, tredje – covid!

Publicerat av Lotten Bergman den 28 juli 2022 21:26

Tre vaccinsprutor har jag fått, och nu ligger jag här med tredje omgången konstaterad covid-sjuka. Eftersom minnet är kort, har jag kollat bakåt och funnit att

ettan (före alla vaccinationer) var värst – jag skrev en mycket trött rapport på 13:e sjukdagen
tvåan var mystiskast – den attackerade två dagar efter tredje sprutan och maskerade sig som biverkning tills den avslöjades på sjunde dagen
trean verkar vara mildast – men med löjligt hög feber som jag inte riktigt känner igen.

Alla dessa sjukor, jösses vad de har ställt till med; resor har blivit inställda, vikarier har panikinkallats, deadlines har swoschat förbi. Men inte denna gång – jag har verkligen inget annat för mig än att ligga och snora, tvärsomna, vakna med frossa, sätta på en tv-serie som jag somnar till och tassa ner till köket på konstiga tider för att äta saker med konsistens eftersom smaken inte spelar någon som helst roll. Jag är klädd i shorts, linne och raggsockor, för det är tydligen det min feber gillar.

Precis som de andra covid-omgångarna är jag mer än lovligt trög. Sudoku, Wordle, Ordlig, Wordfeud samt korsordens magi och de små heureka-topparna går mig fullständigt förbi. Under en febertopp trodde jag mig ha löst lantbrukarnas enorma problem med maskrosor (det problemet finns inte) och uppfunnit den elastiska vinkelhaken. Tyvärr blandade jag ihop ordet vinkelhake med vinkeljärn, så det jag i yrseln hade uppfunnit var blott ett gångjärn.

Men, hörni – ”sjukor vi minns” är väl ett ämne som vi inte har avhandlat på länge? Jag har ju inte haft diarré i Indien eller kräkts i flygplan eller ens blött näsblod på scen. Fast jag blev ju sjuk på julen 1973 när vi skulle ha åkt till farbror Sten i Älvsbyn – och lika sjuk julen 1975, när vi skull ha åkt till mormor i Stockholm. ”Jaha, då blir det ingen resa” ekar fortfarande i mina av dåligt samvete fyllda öron. (Nej, det var inget vidare bildspråk. Men jag har ju feber, drygt 39 °C som rusar genom hjärnvindlingarna ungefär som varmkorv på rymmen.)

Men allra sjukast var jag på vår bröllopsresa 1991. (Cliffhanger. Febern hänger som en våt filt framför ögonen, så jag kan knappt se tangenterna. Återkommer en annan dag.)

Här ligger jag och yrar med ena bröstet bart. Min djefla man sitter bredvid med lika hög feber och undrar när han får låna sängen. (”La Miseria” av Cristóbal Rojas 1886.)

22 kommentarer

Sånt man pratar om

Sånt man pratar om

Publicerat av Lotten Bergman den 22 juli 2022 15:37

Jag har tillbringat ett par dagar i Skåne – men inte på västra sidan (Lundasidan) som jag brukar, utan i Olseröd i öst. Min kompis Ami installerade mig i ett eget litet hus, där det ser ut så här när jag vaknar.

Så här ser det inte ut hemma. Inte på långa vägar.

Och så serveras jag sån här mat. Påminner inte heller om hur det ser ut hemma.

Vi har praaaaatat och pratat och pratat. Minnen, erfarenheter, barnen, baaaaaarnen, felsteg och bonntur samt ”tänk om”. Och så har vi örsökt örstå (jag har problem med en viss tangent) … försökt förstå oss på politiken eftersom vi ju måste ta vårt ansvar och rösta i september.

– Jag vet inte!
– Jag vet inte heller!
– Jag har aldrig förut varit så här osäker!
– Inte jag heller!
– Vem ska man tro på?
– Och vad ska man fokusera på?

Sa vi, ryckte på axlarna och åkte ner till stranden.

Politik? Näääää, jag är fullt upptagen med att gräva ner mig.

– Men kom igen nu. Hur ska vi tänka?
– Så här: tågförbättringar, cykelförbättringar, sjukvårdsförbättringar och skolförbättringar är prio ett, två, tre, fyra.
– Kan man baka in allt i ett ord? Miljö?
– Mjäh. Då tänker man mer på plastnedskräpningen i haven.
– Usch ja. Det kanske kanske kan sammanfattas i ”det var bättre förr?”
– Hihi.
– Och så måste man nog se på alla tv-debatter.
– Nä, fy fan. Gräl. Där går gränsen.
– Ja, kom så åker vi och badar!
– Matsäck!

Vi ryckte förstås obekymrat på axlarna och satte iväg.

Osvettig ost och knastrig gurka! Kylklampar is da shit!

Stärkta av ostmackorna med gurka och sand, fortsatte vi:

– Tänk om vi kunde på ett sätt att tjäna pengar.
– Ja, bara sådär TJOFF.
– En uppfinning!
– Alla uppfinningar är redan uppfunna.
– En bok.
– Alla böcker är redan skrivna.
– En låt som spelas av alla i femtio år framåt.
– Ja. Det kan ju inte vara så svårt.

Sedan skrattade vi rått åt vår egen dumhet, ryckte på axlarna och satte oss att njuta av solnedgången.

– Men tänk om ett politiskt parti kunde koncentrera sig på just det som just vi bryr oss om.
– Mmmm. Pengar.
– Nej, cykelvägar!
– Förlåt, javisst.
– Och tåg.
– Tänk om de kunde lägga räls på alla gamla tågsträckor som fanns förr i tiden!
– Och tänk om alla snygga skor var foträta och hade inbyggt skoskavsplåster!
– Ja! Hm. Där har vi ju en uppfinning.

Sa vi och ryckte på axlarna för 300:de gången denna vecka. Jag gav mig iväg för att åka hem och sitta på försenade tåg. Tankar på politiken, pengabekymren och plastnedskräpningen for all världens väg och livet lekte samtidigt som solen lyste och alla blommor blommade.

Men så hann verkligheten ikapp.

Jag tappade min stora temugg och såg allt te rinna ut på perrongen.

Ack. Det var bättre förr, när jag inte hade kommit på tanken att resa med en stor temugg i handen.

24 kommentarer

Cykla från Södertälje till Nynäs slott!

Cykla från Södertälje till Nynäs slott!

Publicerat av Lotten Bergman den 6 juli 2022 21:44

Det ska mycket till innan man bänglar iväg på en cykel.

När vi kör vilse med bil, fnittrar vi lite och rycker på axlarna.
När det börja regna under dessa vilsekörningar, sätter vi på vindrutetorkarna och höjer bilradions volym.
När det under en bilfärd blir lite uppförsbacke märks det möjligtvis på att det rycker lite i gaspedalsfoten.

Men under en cykelutflykt som sägs vara ”tja, fem mil” blir det lite besvärligt om man missar en avfart under ett skyfall i motvind på grusväg som bara har uppförsbackar. De där 5 milen blev 10 mil. Google säger att det hade tagit 15 timmar att gå sträckan. Vi cyklade i tio timmar …

Men … tänkte ni nu. Människan bor väl inte i Södertälje? Nejdå. Vi tog tåget som man får ha cykel på – som jag berättade om tidigare. Säkerhetsbältena som man förankrar cyklarna med var trasiga, så vi satte oss i trappan intill för att hålla ett öga på våra fullpackade tvåhjulingar. (Konduktören beordrade oss att stå eftersom det är ”förbjudet att sitta i trapporna”.)

Killen i shortsen berättade att en gång klämde de luttrade pendlarna helt emot reglerna in 13 cyklar här.

Inte en enda gång tappade någon av oss humöret – vi bara cyklade vidare och sjöng gamla slagdängor från 1970-talet. Svensktoppen gav oss en gedigen trallgrund att stå på, t.ex.

Vad har du under blusen, Rut?
Moviestar
Satellit
Rulla in en boll och låt den rulla
Icko-icko

Ibland såg det ut så här på vår resa söderut.

Ibland fick vi ge oss ut bland bilarna, men på en rejäl vägren.

Ibland hade vi tyvärr inget annat val än att cykla på 80-vägar där lastbilarna körde förbi oss i 100 knyck så att vi kände hur vi höll på att sugas in i hjulhusen.

Och på en liten sträcka fick vi åka färja! (Mina reskamrater Kicki och Eva ser lite lätt sammanbitna här, men vi hade inte ätit och var dessutom blöta – nyss komna ur ett spöregn.)

Strax efter det pittoreska Trosa gav vi oss ut på Näckrosleden, vilket kan rekommenderas om man är läskunnig, har skarp syn, fenomenal fokusork och dessutom inte distraheras av ett hällregn med droppar stora som persikor. Titta på kartan ovan hur vi irrade ut på en udde, och titta sedan på nästa bild.

Glad som en lärka var jag här eftersom jag trodde att vi snart skulle vara framme, eftersom jag precis hade upptäckt att salt, intorkad svett rann ner i munnen pga. skvalregnet och eftersom jag inte hade den blekaste aning om att vi var HELT bortitok.

Vi stannade till och talade med en snäll man som skulle ut och åka kajak:

– Jag såg när ni kom susande förbi mitt hus där borta i korsningen när ni skulle ha svängt av och så tänkte jag ”vad bra att det finns fler galningar än jag här i världen”. Men ni är inte de första som kör fel – det här är väldigt vanligt.
– Skulle ha svängt av?

Vi cyklade tillbaka till korsningen där vi ju ”skulle ha svängt av” och fann att skylten höll på att trilla omkull, att den inte syntes alls från hållet vi kom, samt att vägen var avstängd av en av Sveriges mer brutala bommar. Låst och helt omöjlig att runda på sidorna.

Men, kan ni tänka er, även här höll vi humöret uppe!

Två minuter senare såg cykel-leden ut så här.

Cyklande på denna väldigt smala och guppiga kostig, ringde min mobil.

– Ooooh, det är Facetime, skrek jag. Jag måste svara! Det kanske är Freja!
– Okej! sa Kicki och Eva och tog fram sina mobiler för att checka av kartan och leta efter kostigen.
– HALLÅÅÅÅ! skrek jag till barnbarnet på skärmen – den en månad gamla Freja.

Och sedan föll jag handlöst in i en taggbuske.

– Titta, farmor sitter i en buske! sa jag till Freja, som dock sov djupt och inte alls var särskilt imponerad.

När vi en stund senare cyklade genom en kohage, träffade vi en dam i morgonrock – på väg att ta ett eftermiddagsdopp. Hon bekräftade det som kajakmannen hade sagt – väldigt många cyklister irrar runt i trakterna.

– Men vi brukar bara peka dem i rätt riktning. Är det inte vackert här?

Här sjöng vi ”Har du ont i magen, gå till Per i hagen”.

Plötsligt försvann regnet, fåglarna kvittrade, cykelvägen var bred och kartan stämde med verkligheten!

Så kom vi då äntligen fram till vandrarhemmet Bränneriet, där vi fyllde vårt rum med blöta persedlar, tio kilo mat & vin, där vi förgäves letade efter wi-fi och satte oss att lyssna till naturens ljud.

Gardinen där borta är vårt medhavda myggnät, som vi har tejpat upp med silvertejp.

På sådana här ställen kan man bli alldeles nipprigt lycklig och galen. Såpass illa kan det bli att man förändras i själ och hjärta och plötsligt inte tar närbilder på döda grävlingar, läbbiga mögelostar eller trassliga elledningar.

Undergången är nära; kan ni begripa att den här bilden tog JAG denna ljuva sommarkväll. Pelargoner!

19 kommentarer

Stolleprov och några parenteser

Stolleprov och några parenteser

Publicerat av Lotten Bergman den 4 juli 2022 00:58

Sommarn glider på plats. Det regnar och svettas och öppnas champagne i buskarna härikring. Kriget i Ukraina känns avlägset fastän vi väl alla vill ge en hjälpande hand. I USA har politikerna blivit spritt språngande galna och rest 50 år tillbaka i tiden. Sveriges basketlandslag slog igår nästan världen med häpnad (se bilden här ovan), men bara nästan. Allt går i ett rasande tempo – och om vi inte stannar upp kommer det att vara år 2032 alldeles strax.

Därför tänkte jag berätta om fullkomligt ointressanta banaliteter och parenteser som bara kommer att försvinna i dåtiden om jag inte skriver lite om dem.

Några parenteser

Nittonåringen (den yngste, som ju var fyra år alldeles nyss) bakade tillsammans med några polare en tårta till alla. Strax före servering skulle de snabbt kolla upp nåt i ett uppslagsverk i vardagsrummet – och när de kom tillbaka till köket stod grannens katt och smörjde kråset.

Medan katten sprang till skogs (och sedan kom tillbaka), skar vi bort det kattkontaminerade och åt upp resten. Alla överlevde.

Jag går fortfarande på basketpromenader varje dag. En gång såg jag plötsligt och helt oplanerat ut som om jag hade varit hos frissan inför en bal. (Okej, jag har inte varit på så jättemånga baler.)

På en av promenaderna ute i Åväbbla, stötte vi på en stadig bänk med denna skylt. Vi lydde.

I torsdags var jag på herrmiddag på ”Bryggan” långt ute i Bromma, där jag fick den godaste torskryggen min mage nånsin skådat. Varm rekommendation! (Men kolla så att årtalet på vinet stämmer med årtalet i menyn.)

Väl hemma igen träffade jag på en groda. Jag letade efter någon att säga ”du vågar aldrig äta den räliga grodan” till, men ack. Gösta och Hasse var lika döda som grodan.

Min pappa, som har en alzheimerdiagnos, kom och bodde hos oss ett par dagar. Tips till alla: ett sånt här uppsatt schema hjälper minnet och hågkomsten på traven på ett magiskt sätt!

Ett minne som jag har berättat om förut, är när Frank Andersson 1977 tog VM-guld med en halvnelson fastän han hade jätteont i armen. Jag fick inte titta på detta eftersom det var efter sovdags, så jag stod i hemlighet och kikade in genom dörrspringan till tv-rummet hemma i Luleå. Pappa hejade och gladdes till VM-guldet medan jag bet mig i tungan och försökte att inte ge ett pip från mig.

Nu när pappa var på besök, satte jag på en gammal dvd med ”Sveriges största idrottsframgångar”, som vi båda två fann oerhört intressant – pappa till och med hejade på Gunnar Larsson (OS 1972):

– Han simmar oerhört bra – jag tror han tar det!

När Frank Anderssons match dök upp i bild, placerade jag mig strategiskt och tog den här bilden från dörrspringan …

Stolleproven då?

Whiskyprovning med spanjoren. Faktiskt nästan aldrig en bra idé om man vill få nåt gjort dagen efter.

Imorrn sätter jag mig på cykelsadeln klockan halv åtta på morgonen. Med två kompisar ska vi ta oss via grusvägar sisådär nio mil söderut.

Det har vi aldrig gjort tidigare. Cyklarna är gamla damtrallor precis som vi – och om vi klarar av det utan större missöden kommer en utförlig rapport vad det lider.

Under tre dagar ska vi cykla Södertälje–Nynäs slott och tillbaka.

SMHI påstår att det ska bli rena rama skitvädret. Men pffffffft, liksom. Då sätter vi grenar i frisyren, tar tåget hemåt och dricker whisky vid köksbordet istället.

9 kommentarer