(För icke-julkalenderläsare: endera dan kommer jag att skriva om nåt annat!)
Den sedan 2005 ack så styvmoderligt behandlade röda tråden (DRT) föräras varje år en egen facitlucka, där jag tar all heder och ära av min egen idé och förminskar genomförandet och nästan slänger hela trådrullen till vargarna. Eller som det numera heter: ”slänger den under bussen”. (Ett relativt nytt uttryck i engelskan.)
Nu tar vi en liten titt på julkalendertröjan – den s.k. ”tischan”. Lo and behold! (Vilket är ett uttryck som är runt 200 år gammalt, som betyder ”look and see” och illustrerar förvåning.) Där flygs det ju lite!
Över floden in bland träden av Ernest Hemingway
På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust
På väg av Jack Kerouac
Mot fyren av Virginia Woolf
Nu av Lars Andersson
Rädd att flyga av Erica Jong
Eller som läsbar poesi:
över floden in bland träden på spaning efter den tid som flytt på väg mot fyren –
nu rädd att flyga
Så det var alldeles rätt: far och flyg och krascha!
Eller, hm … Virginia Woolf var en av medlemmarna i Bloomsburygruppen, och hon skrev en bok som hette Orlando. I Orlando, USA, föddes Jack Kerouac, som spelades av Johnny Depp i filmen The Source. Johnny Depp var dessutom stjärna i Pirates of the Carribbean-filmerna – tillsammans med Orlando Bloom. DRT skulle alltså (om man bortser från en farlig massa parametrar) kunna vara Orlando Bloom, som har ett kraschat äktenskap bakom sig.
Men om DRT är både FLYGNING och ORLANDO BLOOM samt KRASCH – vad har dessa tre då gemensamt? Andra storstjärnor som Tom Hanks, Tom Cruise, Nicholas Cage, Leonardo DiCaprio och Harrison Ford har spelat olika sorters flygande aviatörer, vilket ju inte Orlando Bloom har.
Men si, han har räddat en fluga. Som hade kraschlandat!
Christer, the Long Distance Personal Trainer: Det hade jag då inte väntat mig!
Ökenråttan: Fia är lite med på ett hörn, ett sorgligt hörn, men ändå. [Fia är Niklasses papegoja.]
Aku: Men var hen/de verkligen från Liverpool och inte från t ex Yorkshire?
(pigga?) kristina: Vad har romarna nånsin gjort för oss?
Hemul: Nu lär det snart bli ett herrans liv, fullt med släkt och ont om datortid.
Ninja:
Pepparkaksdeg!!?!
Vi brukade få dela på en liten pepparkaka, hela familjen, 27 personer, men vilken lyx vi tyckte det var. Skulle dagens ungdom aldrig kunna förstå.
Hannoia:
En hel pepparkaka??!!!?! Vi fick en smula att dela på, alla hundratjusex. Å inge å sitta på ens, vi fick trängas allihopa på en hög med gammalt bös.
Magganini:
En hög!!?! Vi hade bara ett enda bös som vi fick skicka runt mellan oss.
ERB:
Ni hade i alla fall bös.
Maplestream
Dela en hög med gammalt bös. Tänk den som ändå kunde fått dela en hög med gammalt bös. Vi fick, alla 64 barn, fantisera om att grannens familj kunde få fantisera om att dela en hög med gammalt bös. Efter det drömde vi om att sova, somna det fick vi aldrig.
Nu är vi där igen: det var svååårt att skriva facit. Inte för att jag har glömt vem HB är, utan för att det finns en oerhört stor humorskatt att ösa ur. Så istället för att leta bakgrund och kuriosa, satt jag och gapskrattade åt ”maraton för inkontinenta”.
Sista luckan 2021 var alltså en Monty Pythonfylld lucka med George Harrison i fokus. (Mer om honom strax.)
När gubbarna ovan var grabbar mellan 26 och 30 år, sammanstrålade de och fann att de alla var vansinnigt förtjusta i
trams
larv
idioti
elaka skämt.
John Cleese har sagt att Python var som allra bäst när skämten faktiskt inte betydde ett enda någe – och så ger han exemplet ”The Fishslapping Dance”.
I detta klipp ser ni även Terry Gilliams fabulösa illustrationer.
Graham Chapman, Michael Palin och Peter Sellers (sedermera Britt Eklands man) gjorde i mitten av 1960-talet barnprogram ihop, medan de andra skrev manus till än det ena, än det andra. När de tillsammans (inte Sellers) 1969 gick upp på BBC för att lämna synopsis till en tv-serie hade de inte förberett någonting. Inte en enda rad, inte en tanke, inte ett skämt, inte en roll. Ingenting.
Ungefär så här lät det:
– Har ni tänkt er humor? sa chefen Michael Mills.
– Eh, ja, sa grabbarna med massa axelryckningar.
– Skämt?
– Ja, sa grabbarna och sneglade på varann.
– Musik?
– Kanske … sa Eric Idle.
– Gästartister?
– Nja … sa grabbarna som inte ritkigt förstod frågan.
– Okej, gör 13 avsnitt så ser vi hur det går!
En sån därn chef skulle man ju önska sig – en som prioriterar konstnärlig frihet och kreativitet. Och som alltså var den som sparkade igång Monty Pythons flygande cirkus (1969–74) genom att ösa pengar över dem.
Jag frågade nyss äldste sonen (han som engagerade sig i luckan som innehöll danska ord) vad han kunde om Monty Python.
– Tja, jag har ju sett alla fem filmerna. Men nä, så bra var de inte.
Och så rabblade han dem alla utan minsta tvekan:
1971 – And Now For Something Completely Different
1975 – Monty Python and the Holy Grail
1979 – Life of Brian
1982 – Monty Python Live at the Hollywood Bowl
1983 – The Meaning of Life
Och det är nu vi återkommer till George Harrison.
När första avsnittet av tv-serien hade sänts 1969, skrev han nämligen till BBC och sa att det hade varit SÅ roligt och att han ville se mer av den varan. Tyvärr fick inte Python-medlemmarna se brevet, men tio år senare klev han in i handlingen igen och räddade hela inspelningen av Life of Brian. Alla finansiärer hoppade nämligen av projektet av ren och skär rädsla för repressalier eftersom filmen ju tar ”all heder och ära av Jesus”.
Men det var ju inte alls så – filmen handlade om fanatism på alla fronter och uppmanade alla att vara kritiska, tänka efter och ta reda på fakta. George Harrison belånade utan tvekan allt han hade och blev producent och såg till att filmen blev vad den blev.
Särskilt Michael Palin och John Cleese fick stå till svars för manuset i flera omgångar – här kommer en intressant liten snutt om just detta. (I ett radioprogram från 2013 diskuterar de än en gång det som hände under Brian-perioden och man får se klipp ur ett diskussionsprogram från början av 1980-talet.)
Det var det: Monty Python anses av många vara för humorn vad Beatles var för popmusiken. Well, där knöt jag allt ihop säcken till slut.
Jag kan förresten rekommendera Michael Palins ”Diaries 1969–79: The Python Years”!
Men nuuuuuuuu tar vi några vinnare ur plommonstopet: Hannoia & Kråkan! Och så en bonuströja till Pysseliten som drog igång en Zoom-båsträffstradition! Mejla adress och storlek!
God julafton, alla!
DRT – the trådutredning kommer nån gång under juldagen!
Dagens embryo-poem … måste dras upp ur bloggens kommentarer
embryo slår upp dörrarna okcså ruslar in i bradagsrummet
jag kan jag kan jag kan
vad kan du det undrar jag nu
farran räknrar på fingrerstropparna: du kan cykcla svimmra pratra med mat i munnen, men det är väl det det säjer jag nu
nej nej det här är något mer fantastiskct jag kan gråtan i lottens hemmeliga bloggrarekryzz det säjer jag nu
yo
vem är
det är biggles det säjer jag nu men säj det inte till någon det säjer jag nu
biggles det undrar jag nu yo
ja okcså det var plättlätt eftersom groerogroe – hur stavrar man hans namn det undrar jag nu – harrisburg var med i proppgruppen biggles
men är det inte lite väl enkcelt det undrar jag nu: han nämns ju i gråtran
just det där ser du: en lertråd
nja en lertråd ska väl vara lite klurlig i sej
det här är klurligt
nja: mer enkcelt än klurligt det säjer jag nu yo
det enkcla är det svåra
det har du iokcsåförsej rätt i embryo
då chansrar vi på proppgruppen the biggles det säjer jag nu
yo
men vi kan gradera med abbra
abbra det undrar jag nu yo
ja dom kommrer tvåa på min önskcelista det säjer jag nu
I 2021 års näst sista facit går det att läsa en text från 1902 om svenskans och danskans ”false friends”! Det rekommenderas varmt – och så kan man ju läsa massa annat kul och få veta vilka som kommer att få tischor i brevlådan. (Okej, det var Ninja & Brid.)
För att ni alla ska sitta och hänga vid datorn hela dagen och inte luras ut i julklappshandeln eller börja piska mattor av ren decemberfrustration, är dagens lucka jättesvår. Eller inte.
Lucka 23 – den sista 2021
[vinjettmusik, tutor & fanfarer]
– Vi välkomnar ikväll den famöse, fantastiske och fabulöse George Harrison!
[applåder]
– Tack. Tack. Tack. – George, George, George. Vi ser ju numera på dig nästan som vore du Messias, och … – Nej, nej, jag är fortfarande bara en olydig liten grabb från Liverpool. – Liverpool, ja, jag har ju hört att din mor var något av en hamster och din pappa luktade hylle. – Helylle? Nej, det tro… – Nej. Hylle. Hyllebär. – Vad menar du? Nu vet jag inte riktigt hur jag ska svara.
[publiken tjuter av skratt]
– Då byter vi väl ämne, tvärt. Hur försörjer du dig numera? – Jag är med i talk shows som den här.
[orkestertrummisen tajmar perfekt med en badoom-dish]
– Berätta. – Jo, jag har ju haft en relativt stadig inkomst sedan min lilla musikgrupp splittrades. – … Beatles … – Ja. Och mitt stora intresse numera är ju film. Jag har till mitt senaste projekt belånat hus och hem och … – För att gå på bio? – Ja. – Och se en enda film? – Ja. – Det måste vara världens dyraste biobiljett? – Jo. Så är det nog.
[publiken drar efter andan i korus]
– Och försörjningen som vi pratade om nyss? – Jaaa. Att inte längre vara popstjärna är lite som att oförtjänt förlora försörjningen. Jag menar … det var ju inte en picknick … – En barnlek? – … ja, att vara musiker, men det var i alla fall ett jobb. – Och projektet var? – Hemligt. – Hemligt. Då byter vi väl ämne, tvärt. Vad säger du om den nutida, oönskade mejlreklamen som invaderar allt och alla? – Lite kul är den ibland, liksom ”kom och köp konserverad korv”. Och ägg! Haha! – Då byter vi väl ämne igen. – Tvärt? – Japp.
Komplett onödig bild. ATT JAG INTE LÄR MIG!
(Den här tabellen fylls hela tiden på med länkar under 24 roliga dagar.)
Idag tog det ett tag innan ledtrådarna blev så tydliga att alla förstod. Inklusive jag – jag som länge satt och googlade en mystisk, eldfängd svärfader. (Vet fortfarande inte vem det kan ha varit.) Leda var på hugget redan tidigt, och här kommer en av hennes:
”Morbroderns dräng reste sedermera till främmande land och fann sig där en rar piga att sitta och sitta hos, men då hade hans stackals moder redan gått hädan. Man kan tuta för mindre.”
Maplestream drog egna slutsatser:
”Det är alltså Ledatrådarna man ska dra i.”
Lottens förstfödde (begåvad ung man som har läst universitetskurser på danska och svarade med samma mynt som i själva luckan):
”Hej mor, jag har lärt mig hurudan kommentarsboxen fungerar. Dags för frukost. Det är vanskligt det där med dygnsrytm.”
Pysseliten:
”Morbrora mig hit och morbrora mig dit. Jag har ingen aning om vem som flög omkull. Kråkan?”
Helena:
”Sittandets jubileum står för dören, såvitt jag begriber.”
Ingela:
Om jag hade ett riktigt häftigt andranamn skulle jag inte hitta på en pseudonym. Särskilt inte om det riktiga passade jättebra.
Men vem var det?
Vi har väl alla blivit varnade för kusingifte och inavel samt sett skräckexempel i dokumentärer om den amerikanska trail… Ja, ni fattar. Fördomar och genetiska fakta i en enda röra. Men HB är ändå till vår svenske kung
kusin
brylling
tredubbel femmänning
mors femmänning.
Samt vältalig, rolig, språkkunnig och konstnärlig. Och förresten nummer 220 i den brittiska tronföljden eftersom hennes mormors farmor var den fabulösa Queen Victoria i de svarta klänningarna.
Ptja, tänker jag och återvänder till inaveln. Kungligheterna spred väl sin säd lite kors och tvärs och inte blott till just andra kungligheter. Kanske spreds generna ut lite sådär lagomt och i skymundan; ett barn adopterades och kungligheten som man gifte sig med kanske också hade adopterats … Kanske är de bara tredubbla femmänningar på adoptivvis?
Hur som helst. Äntligen har vi en av få levande hemlisbloggare, nämligen Margrethe II av Danmark, f. 1940 och fyllda 81 år trots intensiv rykning hela livet. Hur i hela fridens namn platsar hon som litterär person då? Jo för
hon föddes som prinsessa av Island, och fick därför ett isländskt namn, Þórhildur (Thorhildur), vilket ju är precis hur litterärt som helst
hennes farmor var drottning av Island (!), litterärt som attan
under pseudonymen Ingahild Grathmer illustrerade hon danska utgåvan av Sagan om ringen (1977–2002)
under pseudonymen H.M. Vejerbjerg översatte hon Simone de Beauvoirs Ingen är odödlig.
H.M. Vejerbjerg, hihi!
Kunga- och drottninglängderna är ett sorgligt kapitel i min stökiga hjärna där regentåren helt enkelt är hopplösa att memorera – men så fort det blir kuriosa inblandat har jag bättre koll. Margrethe har två systrar, och när de tre föddes på 1940-talet kunde inte flickor ärva tronen. Men … han som stod först i tronföljden var den klent begåvade farbror Knut och efter honom skulle i så fall dennes son Ingolf komma – som sägs ha varit fullkomligt bakom flötet. Så via lång pappersexercis och många regeringsbeslut ändrade man i Danmarks grundlag 1953: från agnatisk till kognatisk tronföljd.
Nu har Margrethe II suttit på tronen sedan 1972 – ett år längre än kusinkungen i Sverige. Fast hon är inte bara dronning, illustratör och översättare utan även scenograf, så gammal hon är.
I tjuförsta luckan antyddes det att hon blandade in danska ord i det svenska språket, vilket inte alls är sant. (De insmugna danska orden är ”false friends”, alltså ord som finns på båda språken men som betyder olika saker.) Maggan talar franska, engelska, svenska och tyska (samt förstås danska) helt flytande. Och rykande. Om ni vill lyssna på hennes svenska finns ett program om hennes konstintresse på SVTplay.
Tyvärr är det svårt att hitta bra drottningbilder som inte kostar tusenlappar i bloggböter, men vill man se en sprallig donna kan man googla foton på den danska drottningen i flera dagar – hon är en festprissa som dansar, klär sig i regnbågens alla färger, röker, dricker och skrattar samt äter varmkorv med frisk aptit.
Plommonstopsdax! Men. Först delar jag faktiskt ut en bonustischa för lång och trogen tjänst till Ninja-Malin! Och så tar vi en liten oansenlig liten gammal skruttlapp som verkar ha varit med länge, här står det minsann … Brid!
(XL-tröjorna är underligt nog slut. Båset verkar ha vuxit. Men jag har andra storlekar och kan fixa fler om det kniper!)
Sist-luckan kommer på torsdag morgon – men lite senare än vanligt! Kanske halv nio?
UPPDATERING!
Ninja-Malin tipsade mig om ”Skinnsjuke greven” som publicerades som repris i DN den 6 juni 1989. Det är en artikel från (håll i er) 1902, som handlar om de falska vännerna i dansksvenskan. Den går att klicka upp till läsbart format.
Den skrevs alltså av Beyron Carlsson (signaturen Floridor) som en blinking åt en nyöversättning av Det Hvide Hus och Det Grå Hus, som var full av översättningsfel. Om man vill ha en version där alla orden verkligen är markerade (liksom ett facit), finns det här.
Ni anar inte vad facitbåset till lucka 19 fylldes med! En hel dinosaurie och tre vinnare! För att inte tala om en jämförelse mellan två olika översättningar!
Men sånt har vi inte tid med nu. Nu ska vi kolla på nästa sista luckan 2021, och alls inte julpynta och köpa klappar eller lägga in sill.
Lucka 19 – en mycket underlig en …
Idag talar jag i gåtor. Jag vet inte riktigt om ni förstår allt jag säger, så jag har bytt till ett språk som passar er bättre. Men jag begynner väl direkt?
Jag ska först begrunda varför jag är någon egentligen. Faktum är att min morbror flög omkull så brutalt att han dog och att alla mina släktingar påverkades i flera led. När betjänten berättade det för min sorgmodiga mor tänkte hon tutande på hans dräng, som liksom jag bara sitter och sitter. Och hans stackals moder, så enslig med alla barnen resten av livet!
När jag ger företräde, möter jag många som minns denna händelse trots att det är länge sedan nu. Vi har dock hittat en ordning, och det är att snacka mycket. Vänta, nu märker jag att någon ryker!
Jag har då aldrig varit med om maken till komplett onödig bild.
(Den här tabellen fylls hela tiden på med länkar under 24 roliga dagar.)
Jag tror minsann att ledtrådarna som ni lämnade i lucka 19 var lite finurligare än vanligt!
Betong-Bess:
Det är i alla fall inte en hatt.
Helena:
Det sägs så, Betong-Bess, men jag är en sådan där tråkig vuxen, så jag undrar om det ändå inte är en hatt?
Ardy:
Och fåret Shaun?
[Jag svarade ja.]
Ingela:
Men nu ska det väl gå bättre att tänka efter en nyttig middag fullproppad med mineraler och vitaminer, särskilt vitamin B6.
Hyttfogden:
Man kan säga att en annan HB som avslöjats här i båset nyligen var kollega med dagens HB. Försvann också spårlöst.
Pigga Kristina:
The Sahara desert walks into a bar.
The barman says ”long time no sea.”
Eva-L:
Nej, jag har googlat bort mig fullständigt och sitter med franska parfymer och amerikanska författare och stränder och skådespelare och en del barnlitteratur upp över öronen. Jag gissar på alla.
Även om inte alla har läst dagens HB, verkar det som om verket som det handlade om i luckan ändå var välbekant.
Vissa författare har korta, snärtiga namn, andra har lika långa namn som vissa bloggkommentatörer (hej CtLDPT): Antoine Marie Jean-Baptiste Roger de Saint-Exupéry (1900–44).
Ja, nu läste ni rätt. Den här karln som har skrivit och illustrerat den (sägs det) näst mest översatta boken i världshistorien (efter Bibeln) blev blott 44 år. För han var en ”aviator” – en flygman, pilot, flyplanstok och krigsflygare som efter många flygrelaterade missöden mycket mystiskt till slut försvann för evigt under en spaningsflygning utanför Korsika.
Alldeles innan vår kalenderbok ”Lille prinsen” publicerades.
Trots att vi letade här hemma i huset hela dagen, hittade vi inte den svenska upplagan som nästan alla av oss har läst – men en fransk och en polsk. Den franska ser ut som den ska, medan den polska helt galet har polska teckningar!
Det jag minns allra starkast med ”Lille prinsen” är resonemanget om hatten och elefanten samt ormen i de inledande kapitlen. Nu får ni njuta av det franska originalet:
Men de vuxna som såg teckningen ovan trodde att det var en hatt.
Nu ska ni få se hur detta illustreras i den polska versionen.
I min jakt efter den svenska upplagan lånade jag en e-bok via biblo, men råkade av misstag utan att jag förstod det välja en lättläst version. Jag kunde då inte begripa varför jag förr var så förtjust i ”Lille prinsen” eftersom språket var stolpigt, svårläst och ointressant – men så hittade jag den svårlästa och blev nöjd och glad igen. Vill ni se?
Men nu tar vi det lite grann från början. Som jag har påpekat förut, verkar det gå bättre för författare som har det bedrövligt under i alla fall barndomen. Sedan kanske hela livet fortsätter att vara bedrövligt, men finfina böcker skriver de ändå. Tänk ändå, den som ändå hade haft en bedrövlig barndom utan t.ex. basket.
När Antoine de Saint-Exupéry var tre år, dog hans pappa av ett slaganfall när han stod på en tågperrong. När hans lillebror var 15 år dog han i reumatisk feber, varför Antoine fick ta ansvar för familjen – som förutom honom bestod av modern och tre äldre systrar. Kanske var det därför han inte fick någon examen och hoppade till och från tillfälliga jobb i ett par år… tills flygarfebern satte klorna i honom. Han hittade äntligen hem.
Men i denna sväng hittade han en fästmö, vars familj tvingade honom att sluta flyga och istället ta kontorsjobb eftersom han hade en fallenhet för att kraschlanda sina flygplan – och de insåg riskerna med detta. Flygtoken i honom vantrivdes på kontoret, och förlovningen bröts. Antoine irrade sedan runt i ett par år, tills han fick börja flyga igen. Och krascha. Och flyga och krascha. Och flyga och leta efter andra som hade kraschat. Och så hittade han en fru!
Hon hette Consuelo Suncin, och var tydligen envis och elak, underbar och fantastisk, kortväxt och rolig och ful i munnen samt pigg på att göra slut och bryta upp. Och ni som har läst boken: det är Consuelo som är rosen – den som prinsen varken kan vara med eller vara utan. Antione vänstrade under en Consuelopaus med en viss Hélène de Vogüé, vars bokstavsfnuttar ju är värre än hos krämfräs. (Henne nämner jag förstås blott och enbart pga. fnuttarna.)
Men så råkade vår flygare ut för ännu en jättekrasch i en öken 1935. Han och en navigatör hamnade in the middle of nowhere med dåliga kartor och en packning med enbart
vindruvor
två apelsiner
en madeleinekaka
kaffe i en termos
lite vitt vin
90-procentig alkohol
eter
jod.
Vinet och kaffet tog slut efter en dag, så de båda männen delade på madeleinekakan och förberedde sig på att dö. Efter fyra dagar i öknen hittades de dock livlösa av en bediun, som gav dem en speciell, beduinsk förstahjälpen så att de överlevde och Antoine de Saint-Exupéry kunde återvända till sin fladdriga fru och sedermera skriva boken om den lille prinsen, som ju inledningsvis beskriver en pilot som kraschar i öknen.
Alla dessa flygkrascher gav Antoine skador som inte läkte och som värkte, varför han hade svårt att sova, blev deppig, tog massa mediciner, mådde ännu sämre och inte ens kunde vrida ordentligt på huvudet för att se fienden under flygraiderna under andra världskriget. När så den franska regeringen kom och påstod att han – en inbiten antinazist – var på Tysklands sida, blev han så förtvivlad att han tog till spriten. Samtidigt som han fortsatte att flyga och skriva samt läsa.
Och som han läste. Han överlät till andra mekaniker att kontrollera planet före avfärd så att han kunde läsa bara en lite stund till, och en gång lät han co-piloten cirkla över flyplatsen i en timme för han skulle hinna läsa färdigt en bok.
Men så kom då den sista kraschen på okänt område 1944. Inte förrän 1988 hittade man spår efter honom – i ett tygstycke som förmodligen var en flygaroverall satt hans armband fast sedan 44 år. Att det var just hans armband var det inget snack om eftersom det stod tre namn på: Antione Saint-Exupéry, hustrun Consuelo och förläggarna Reynal & Hitchcock.
Sedan det upphittade armbandet hittades av en fiskare, har även massa olika flygplansdelar fiskats upp ur havet – och nu råder inte längre något tvivel om var Lille prinsens författare flög omkull för allra sista gången.
Men hur har vi det nu? Är det inte idag som tallelangen embryo på allmänhetens begäran ska få en bonustischa? Joo! Och så drar jag en lapp! Det står Maplestream! Och så drar jag en till, för jag har blivit alldeles galen! Zkop!
Lucka 21 kommer på tisdag morgon!
Gårdagens embryo!
vad är det du gör embryo det undrar jag nu
ser du väl
du skrivrer det säjer jag nu
yo
vad är det du skrivrer embryo det undrar jag nu
åh det är bara ett embryo ett snytnopsis allt är bara en trasa
det tror jag inte embryo du har tallelang
takc tjära julgranne men du bredrar dej: jag är en bluff
stopp
en bluff en drilletant en armatur en nyburgare det säjer jag nu
sluta deppra nu okcså skriv istället
ja det blir en ju jävle bokc det här: ska brännra den när jag har kommit till the britter end det säjer jag nu
Tidernas senaste facit resulterade i en kommentatorsrimmarsvada av sällan skådat slag. Jag kan verkligen rekommendera er att gå in i lucka 17 och njuta av rimmen som dök upp i slutet! När facit väl kom, var ingen särskilt förvånad över lösningen. Ökenråttan vann tischan och alla sprang vi sedan ut i världen för att spela lördagsbasket, eller hur?
Lucka 19
Jag ska skriva en bok. Den ska översättas till 612 olika språk och handla om en ros. Eller en elefant eller en orm – eller kanske bara om mig. Boken som jag ska skriva får ni inte läsa lättvindigt när den kommer ut, utan med omsorg och små pauser för funderingar. Mickel Räv ska ha en stor roll, Babar bara en liten. Men kanske blir det tvärtom; jag är definitivt bara i planeringsstadiet än så länge.
Kaa tänker jag mig som en lite speciell rollfigur, som skrämmer Biggles halvt från vettet vid ett tillfälle. Pluto skulle ha varit med, men som vi alla vet måste jag ordna med dispenspapperen som höjer hans status.
När boken blir film om ett par år kommer jag att ha Kate Winslet på listan över tänkbara aktörer.
Vad tror ni?
Amen asså. Dessa bilder!
(Den här tabellen fylls hela tiden på med länkar under 24 roliga dagar.)
Eftersom jag och plommonstopet igår var ute och rullade hatt, kommer detta facit näsan 12 timmar senare än vanligt – men då hann några extra lappar ner i den nu inte längre rullande hatten.
Gissningarna i lucka 17 var nästan inte gissningar – nästan alla kände igen boktitlarna i luckan. Men ändå gjorde Pysseliten & PK denna illustration i jakten på lösningen:
Det verkar som om vi i kommentarerna till detta facit kommer att få höra fler ”jag mötte HB-historier”:
Karin:
Dagens HB har skickat vykort till mig. På framsidan en tvålfager spansk toreador och på baksidan inleddes texten med ”Jag skickar en nytagen bild på mig själv …”
Ökenråttan:
Även jag har mottagit korrespondens från HB. Ett brev!
Brid:
Jag har korresponderat med HBs dotter under en period av några år, när jag försökte boka henne för att hålla ett föredrag och det fungerade inte och fungerade inte och sen gav jag upp eller sa ifrån mig ansvaret för att ordna talare, minns inte vilket.
Leda:
Brevfloden till båsisterna är inget att förvånas över.. För här har vi en sällskapsmänniska, så flink vid skrivmaskinen att inte ens sjukdom och död kunnat hejda manusflödet. Vid fullmåne ska man enligt sägnen ännu kunna höra tangenterna knattra från skrivplatsen inte långt från det gamla hemmet.
Ardy: YOLO sa Bull.
Örjan: Oj vad många lettrådar i dagens lucka, men jag saknar en trummis.
Kråkan:
Äntligen i utsikt att få mat efter dagens irrfärder bland alla mina städer. Har just bevistat en begravning i rutig tweed.
Betong-Bess: Har snurrat runt halva världen, men nu tror jag mig befinna mig någonstans i Sverige, i de södra delarna.
Japp, precis så var det!
Men nu till en klädrapport. Gårdagens hemlisbloggare var nämligen klädd i tweedkavaj. Jolo (Jan Olof Olsson) föddes 1920, skrev i DN från 1945 och dog knall och fall när han trädgårdsarbetade på Valborgsmässoafton 1974. Men framförallt hade han som sagt många tweedkavajer: 29 stycker för att vara exakt.
Jag har då aldrig varit med om maken till människa att ge tweedkavajen ett ansikte. Jolo må ha skrivit både spaltmeter och hyllmeter och varit rolig och trist samt utbroderande och fåordig – men alla som beskriver honom återvänder till denna tweedkavaj.
Om hans liv står inte mycket att läsa – däremot kryllar det av Jolo-texter i alla tidningsarkiv. Därför får han med egna ord berätta lite kort om sitt 1940-tal:
”Den andra hälften av 1940-talet, den senare, tillbragte jag till en tredjedel utanför Sverige, mest i England och på Irland, men också i Paris. Det segrade England var beundransvärt vitalt: där gjordes år efter år vidunderligt bra filmer, landet orkade med en otrolig förvandling från ett gammalt klassamhälle till en modern välfärdsstat, och fast jag i den fortlöpande krisen och bristen åt sämre än jag gjort i hela mitt vuxna liv (mest kanin och vidriga puddingar) bevarar min ständiga reskamrat (min hustru, vi var barn- och ansvarslösa de åren) och jag dessa Englandsår i minnet som något festligt och strålande, fast vi aldrig upplevde något av det som man brukar kalla festligt och strålande.” (Ur Allers, 1974.)
När han häromåret skulle ha fyllt 100 år dök det upp hyllningskörer skrivna av gamla gubbar som var fjuniga tonåringar när Jolo dog. Att sammanfatta hans skrivargärning kort går inte alls, för han skrev (nu sammanfattar jag hans skrivargärning) reportage, intervjuer, kåserier, kulturartiklar, idrottsreferat, film- och bokrecensioner, reseböcker, historiska skildringar, essäsamlingar, skönlitteratur, spänningsromaner och så manus till två fantastiska tv-serier.
– Idrottsreferat? utbrister ni alla förvånat.
Den geografiskt virriga Julkalenderluckan skapades med hjälp av Jolos boktitlar (i kronologisk ordning), men den som har påverkat mig mest är inte med – det hade blivit för enkelt.
Någonstans i Sverige! Som finns på SVTplay! Med Morsgrisen och trummisen Loffe och alla de andra! (Den unga Lotten upplevde dock några förvirrande stunder när ”Krutgubbar” och ”Någonstans i Sverige” visades nästan samtidigt.) Jag har dock inte vågat titta på serien nu, för tänk om den är dålig …
När Jolo dog som blott 54-åring föll Sveriges kulturelit i korinter. Tydligen var han en godmodig sällskapsmänniska som många kallade ”min bäste vän” – till och med Ernst-Hugo Järegård. Alla gick de man ur huse för att skriva om hans journalistiska karriär, men den vars bokstäver har levt kvar längst, förvånade mig; tydligen var Alf Henriksons berömda sorgerim från början riktade till Jolo!
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
Och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
Och ibland blir den aldrig densamma mer
Bengt Lagerkvist berättade att han och Jolo brevväxlade trots att de bodde grannar. Jolos brevpapper var från olika hotellrum världen över och han undertecknade dem alltid med olika namn, t.ex. ”Geheimrat G. von Jolo”.
(Jag brevväxlar med min djefla man trots att vi bor i samma hus. Inte ett dugg konstigt.)
En morgon var min pappa blek av förtvivlan, vankade av och an. Han hade just slagit upp tidningen och upptäckt att han som redaktör för Namn och Nytt kvällen innan satt en Red Top-vinjett under en text av Jolo. ”Hur är det möjligt?” muttrade han. ”Hur är det möjligt?”
När han kom hem på kvällen muttrade han inte längre.
Först hade Red Top dykt upp, på strålande humör:
”Åh, vilket fint kåseri jag skrev i går!”
Därefter kom Jolo:
”Skönt att slippa stå för den skiten.”
Men vad hette Jolo som kåsör när han började skriva i DN? Jo, ”Ruter Tweed”. Naturligtvis.
Plommonstopet står redo, fullproppat av lappar! Nu skulle jag ju dela ut en bonustischa till nån som inte dök upp i gårdagens bås. Så jag delar ut den senare! Men en lapp ska här dras! Åååååå hej, Ökenråttan!
I kommentatorsbåset till gårdagens facit rapporterades om flygplansgranarnas dunder och brak, men vi gladdes även alla åt tischornas framkomst samt PK och Åsas dotter, som slipper frysa i jul.
Men nu har jag hört glunkas om att Julkalendern 2021 är svår. I den mån man nu kan tala om ”svår”, vill jag bara tala om att det idag är helt tvärtom: plättlätt. Eller inte.
Lucka 17
Från kungens Köpenhamn, många engelska mil från Onkel Sams stuga, kom en främmande man resande.
– God morgon på er alla! sa han. Jag må se ut som om jag kommer från den Vilda Västern trots att drottningens England är mitt hemland, men jag är er vän.
Församlingen, som då befann sig i den danska huvudstaden, hade länge förhandlat om ett fritt Nyhavn, men årsklass -39 från Irland (den helt omöjliga ön som har jämförts med Chicago i lokala lösnummer), sammanstrålade och alla bestämde de sig hux flux för att istället besöka Leningrad – S:t Petersburg – men deras fall blev stort när amerikafebern plötsligt drabbade dem.
– Mittåt! skrek den främmande mannen när kamraterna osökt kom in på att diskutera den okände soldatens resa ner till Bosporen, vilket i sin tur influerade de tre vettvillingarna från Haparanda. De envisades sedan flera år med att bära slipsen som ett pannband från slipsarnas mekka Krakow, och i en av dem iscensatt väderprognos blandades mord och sol och vår med lågtryck – med det för alla så bekanta Irland som förebild.
De tre nyss nämnda vettvillingarna flög – trots längtan västerut – till Petrograd, där historiens rivna fanor präglades av människorna, djuren och händelserna kring 1919. Dessa eviga följeslagare som drog österut talar dock fortfarande om mellanlandningarna och kvällarna i Helsingfors. Vilken idyll.
(Ur ”You Only Live Once”, 1974.)
Titta inte, för här kommer en onödig bild.
(Den här tabellen fylls hela tiden på med länkar under 24 roliga dagar.)
Ett tag idag var jag allt lite orolig över utvecklingen i kommentatorsbåset – men det visade sig bara bero på att jag var trög och inte förstod ledtrådarna. I oordning kommer här både några ledtrådar och förvillelser!
Zkop En tanke flaxade förbi, men såhär dags talar jag tyst om den.
Brid En fågel flög förbi. Det är nog inte den som avses. Men skulle det så vara finns en lettråd i årets radiokalender.
Örjan Oj! Eskilstunas mest kände antinazist med i luckan. Månne lettråd?
Ninja i Klockrike Det var inte ännu som sjutton, men jag tror tamemårran att jag fattade!! Blås i lur fanfarer, skjut salut, bugen er djupt, Ninja fahattade lehettrådarna.
PK
En HB som vi alla känner till? Då är det ju båsmor själv. Eller möjligen Dan Brown.
Åsas dotter Får det lov att vara en liten lakritspastill på läktaren? För att tänka bättre!
Dina: Söker man på ”Pirimittarium, pirium” så kommer kalendern upp som trea på googlelistan.
(Vi återvänder till Pirimittarium lite senare i facit.)
Hemlisbloggaren i lucka 15 är en stor favorit inte bara hos mig, utan hos många, många, MÅNGA andra.
”I Maria Gripes böcker blir människan så egendomligt stor, så rik på nyanser och komplexitet. Jag tror aldrig jag har läst någon större människokärlek.” (Lotta Olsson i DN)
Faktum är att jag inte kunde hitta ett ont ord eller en negativ rad om Maria Gripe (1923–2007), alltså författaren till ”Tordyveln flyger i skymningen” (1978).
Förrän jag läste i gamla tidningsartiklar … men jag återkommer till det.
Maja Stina Walter, som hon faktiskt hette, gifte sig med illustratören Harald Gripe, och de två jobbade ihop med nästan alla hennes illustrerade böcker. Hon bytte någon gång bort sina två små förnamn till lite de vuxnare ”Maria Kristina”, men det skedde innan hon började bli publicerad.
Tordyveln läste jag konstigt nog precis när den kom ut – konstigt var det eftersom jag ju som 14-åring väl bara hade basket och biofilmer (inte böcker) som fritidsintresse? Men jag älskade boken av hela mitt hjärta. Så här inleds ”Tordyveln flyger i skymningen”, vilket jag helt hade glömt:
Du som sitter här med boken i din hand.
Du som just nu öppnar den
och vänder bladen för att läsa,
har du tänkt på en sak?
Alla människor läser inte samma böcker –
Varför har just du valt
att läsa just den här boken just nu?
Var det bara en tillfällighet, en slump?
Tror du det?
Böckerna som Maria Gripe skrev handlar enligt kännarna om ”det ensamma barnets utsatthet”, vilket jag inte hade den blekaste aning om. Jag såg ”Hugo och Josefin” på bio (min allra första biofilm) och minns sedan dess hur Josefin som inte hade några kompisar fnittrade när hon åt ett helt ägg med Hugo och Beppe Wolgers. Ensamt, utsatt barn? Ja, okej.
Sedan blev jag förälskad i Peter Schildt som spelade nattpappa i tv-serien ”Julia och nattpappan” 1971. (Jag kollade på en snutt nyss, och Julia är SÅ otrevlig! Den här länken går till SVTplay, precis när Julia iförd polotröja smiter upp ur sängen för att prata med den obrydde nattpappan för första gången.) Ensamt, utsatt barn? Ja, okej.
Därefter kom ”Pappa Pellerins dotter” på tv 1974, som handlade om Lopp-Loella. Hon hade härligt klapprande träskor och förtjusande tovigt hår och bodde i en liten stuga i skogen med sina små tvillingbröder eftersom mamman hade gått till sjöss och pappan var okänd. Men fågelskrämman var hennes kompis! Ensamt, utsatt barn? Ja, okej.
Men hur var det nu med hyllningarna till denna fantastiska författare? Mja, så såg det inte ut inledningsvis …
Så med detta blottlagt kan man väl bara sucka och säga att det är inte lätt att skriva barnböcker som ska recenseras av vuxna? Själv sa Maria Gripe i alla intervjuer att hon ville skriva för människor, inte för åldrar. Och hur kommer det sig att hon inte var en superkändis på sin tid? I SvD 1975 säger hon:
– Som barn var jag ointresserad av författarna som sådana och trodde nästan att böckerna hade kommit till av sig självva. Jag ville inte påminnas om att det fanns vanliga trista farbröder och tanter bakom. Därför vill jag vara anonym för barnen för att inte beröva dem läsmystiken. Jag säger nej till alla framträdanden. En annan sak är om barnen själva söker upp mig.
Bra, Maria Gripe! (Och så ritade din man så fint.)
Men varför yrade jag om ”Pirimittarium, pirium”? Jo, det var tidernas mest långsökta ledtråd:
I SAOB lärde jag mig tre saker som vi ska lägga på minnet.
Tordöflar lagda bak uti nackan, taga bort susandet i öronen. (1697)
Om man samlar torndyflar om våren så kan man förvara dem i en stenkruka till vintern, för at dermed beströ räfsaxar. (1831)
Ser man en torndyfvel ligga på rygg och hjelper honom på fötter, får man sju synder förlåtna. (1898).
Men nu ska vi stoppa lapparna i plommonstopet! Ordning och reda! Jag drar idag två lappar eftersom jag är så glad att tischorna is in da house! Oooooh, en nykomling och en gamling! Åsas dotter och PK!
Lucka 17 kommer på fredag morgon! Och då ska här under högtidliga former delas ut en bonustischa!
Bonus! Här kan man lyssna på hela jädra Tordyveln – alltså radioföjetongen från 1976. (Inte exakt likadan som boken.)
Psst.
Maria Gripe har skrivit en serie böcker med en huvudperson som heter Lotten. Som jag inte har läst!
YOLO sa Bull.