Etikett: museum

Skottland dag 9: palatset, scones i Scone och den stulna stenen

Skottland dag 9: palatset, scones i Scone och den stulna stenen

Publicerat av Lotten Bergman den 8 juli 2025 20:03

När vi sent omsider, proppmätta och ölglada lade oss hemma hos Skottens gamla polare Tam & Leonie, anade vi inte att vi bara några timmar senare glatt skulle glufsa i oss en hemgjord variant av full Scottish breakfast. Jag somnade på två sekunder och var helt övertygad om att jag inte skulle vilja äta något på tre–fyra dagar.

Men kolla! Black pudding igen! (Brödet är skotskt ”butter bread” och det som ser ut som lite bedagad, rå köttfärs är en delikat ”square sausage”. Ägget är bara ett perfekt ägg.)

Vi gav oss på förmiddagen iväg på en lång promenad (med kaffepaus) till Scone Palace, där man inte får fotografera av hänsyn till familjen som bor där. Promenaden var jättespännande för vi mötte så många människor, så många hundar och så många olika träd. Dessutom hann vi gå in i ett kafé och köpa kaffe, läsk, glass, en handväska, en blus samt en blockflöjt.

Folket i Scone använder allmänningar till att hänga upp tvätt på. ”Ja, så gör alla”, sa Tams son Tommy, som var vår guide.

Vi gick längs en bäck, och plötsligt stod en bukett med snittblommor ute på en sten. Ingen visste varför.

Framme vid palatset! Nånstans där inne står en någorlunda adlig familj och tittar på oss.

Eftersom det var fotoförbud, tog jag bara ett par konstiga bilder på sådant som faktiskt skrek av längtan att få bli dokumenterat. (Felåt.)

En äkta vävtapet (med tryckt mönster) från början av 1800-talet – bevarad som den är av antikvariska orsaker och anledningar.

År 1842 tog den dåvarande palatsherren emot drottning Victoria på en övernattning. Han fick besked om detta två år i förväg så att han hann förbereda sig genom att

bygga om en hel avdelning med tre jätterum så att de var ståndsmässiga och hade åtminstone en lönndörr till ett badrum
låta tillverka ett ohyggligt långt ekbord med gott om plats för uppåt 30 sittande gäster
få 30 stolar i ek specialtillverkade till bordet
fixa ett handmålat porslin med olika motiv på varje tallrik
köpa in fyra olika sorters dryckesglas i en mindre storlek än vanligt eftersom alla i Skottland av naturen dricker som törstiga vikingar kanske drack en gång i tiden, och drottningen uppskattade inte berusade människor.

Materialet till ekmöblerna tog han i sin egen park, där ohyggligt stora (ergo gamla) ekar står idag.

På bilden här till vänster står jag och försöker mäta omkretsen. Min vingbredd är 173 cm och jag fick byta grepp fem gånger, vilket ger 865 cm i omkrets 150 cm från marken. Enligt olika källor lägger ekar på sig ungefär 1,6 centimeter i omkrets varje år, så om jag tar 865 och delar med 1,6 får jag en ungefärlig ålder på [räkna räkna räkna] … Aha! Denna ek började växa någon gång i mitten på 1400-talet!

Inne i palatset fastnade jag i rummet som drottningen sov i den där septembernatten 1842, för där fanns

svart- och rödrandiga tapeter
en himmelssäng
massa fåtöljer
ett sminkbord
två speglar
en bokhylla.

Och si!

Drottning Victoria hade en telefon med nummer 9!

Bokhyllan är lönndörren till toan. Om ni tittar på nedre delen, är det fejkböcker där eftersom den delen är själva dörren. Kisa med ögonen eller ta fram en lupp så kan ni även se att dörren är pyttelite öppen.

Vi tog efter rundvandringen i Scone Palace igen oss med en sopplunch och scones med massa olika marmelader.

Därefter begav vi oss mot en mystisk sten som alla skottar pratar om: The Stone of Scone. (Som alltså inte alls rimmar på skotska. Den kallas även ”Stone of Destiny”. Som inte heller rimmar.)

I korthet (fast det inte alls går att förkorta denna komplicerade och absurda historia) hände detta:

Runt 840–900: Enligt en legend fördes stenen från Irland till Skottland av kung Kenneth MacAlpin för att kröna de första kungarna av Skottland. För det var ju naturligtvis samma sten som patriarken Jakob (1 Mosebok) vilade sitt huvud på när han drömde om en stege till himlen! Nu undrar man om Irland även sitter på Jakobs stege.
Ungefär 1050–1296: Stenen förvarades i Scone Abbey, där skotska kungar kröntes, sittande på stenen.
År 1296: Kung Edward I av England invaderade Skottland – och tog helt fräckt stenen utan att fråga någon. Den placerades i Westminster Abbey.
Från 1300-talet till1600-talet: Stenen låg under Edward the Confessor’s coronation chair, och det var viktigt att den låg där vid alla engelska (och senare brittiska) kröningar.
Den 11 juni 1914 försökte brittiska suffragetter (för att uppmärksamma kvinnors rättigheter) att spränga stenen inne i Westminster Abbey. Bara själva stolen skadades, och regeringen tystade ner allt eftersom det var lite pinsamt. (Stenen skadades inte, även om vissa källor påstår det.)
Den 25 december 1950: Fyra skotska studenter stal stenen från Westminster Abbey och åkte hem till Skottland med den. (En sann bedrift. Den väger 150 kg.) Stenen skadades i ett hörn, studenterna gav sig till känna, alla älskade studenttjuvarna och ingen straffade dem på något sätt. Men … så kom engelsmännen och tog tillbaka stenskrället och förde tillbaka den så att den fick ligga under stolen igen.
Men 1996! Då beslutade den brittiska regeringen att stenen skulle återföras till Skottland. Den placerades i Edinburgh Castle, vilket väl var okej – men inte helt korrekt.
År 2023: Stenen åkte på besök till London för att ligga under den viktiga stolen när Charles III kröntes.
Sedan 2024 bor stenen permanent på Perths museum – som ligger på gångavstånd från palatset i Scone!

Så då förstår ni att vi traskade iväg på ännu en promenad. På vägen dit såg jag ett roligt företagsnamn.

Plastic Surgeon – we repair any hard surface.

Vi fick även en glimt av det senaste i modeväg: en brun kroppsstrumpa.

Inne på Perths stadsmuseum möttes vi i entrén av en gigantisk trälåda.

Vi fördes in i ett litet rum där vi presenterades för stenen. Spänningen var olidlig. Historien drogs än en gång. En dum fläkt blåste kyla på benen och en spotlight lyste skarpt i ögonen och jag tänkte ”men ro hit med stenskrället nån gång!” och njöt sisådär lagom. Sedan öppnades en dörr och så fick vi gå in i ett annat rum – och där i en gigantisk glasmonter låg STENEN. Vi såg hur det avslagna hörnet hade lagats och vi förstod hur man 1950 kanske kunde bära den med hjälp av två järnringar (”handtag”) och kanske lägga den på en skottkärra eller nåt.

Men eftersom jag inte fick ta bilder, får ni se här hur stenen ligger under kröningsstolen nån gång på 1800-talet. Allt ser så imponerande sjavigt och smutsigt ut … men det kanske är fotokvaliteten?

När vi var på väg ut, passade vi på att titta på de övriga utställningarna som var fulla av spännande, tusenåriga skelett.

Tydligen måste man numera varna för skelettförekomster eftersom det kan trigga obehagliga känslor.

Denna dag bjöd även på andra förträffliga upplevelser.

Ett helt vanligt och bebott hus som det växte massa grönt ur!

Två förtjusande gatulyktor som jag vill ta med mig hem på flyget. Men eftersom min fickkniv inte gick genom kontrollen får de här säkert inte heller passera gränsen.

Jättepromenaden – till palatset i rött och till museet i grönt!

Morgondagen är förhoppningsvis lugn med purrning kl 07.20 och avfärd mot Edinburgh kl 08 – hyrbilen ska tillbaka och vi ska än en gång installera oss hemma hos läkaren och universitetsprofessorn, som har dragit till Sverige på semester!

(Bilden högst upp i inlägget är en halvmeterlång, helt fantastisk ”fish platter” på puben Brown & Blacks i Scone.)

5 kommentarer

Skottland dag 6: piskande regn, pantalonger och en prins

Skottland dag 6: piskande regn, pantalonger och en prins

Publicerat av Lotten Bergman den 5 juli 2025 06:26

Jädrar i vår lilla låda vad det kan regna i Skottland. Skotten har ju i generna att man faktiskt måste se till att klä sig som en tvååring ibland, så han går i vattentäta kängor och fullt regnställ. Kicki och jag gick i gympadojor, fjollstrumpor som bara når till fotknylarna, tajts och kjol samt regnjacka.

Vi är här i Arsaig Beatch för att Skotten ville visa oss en skotsk sandstrand. Det var som på Louvren.

Men först lite frukostrapport! ”Full Scottish Breakfast” är förmodligen precis lagom när man inte har ätit massa fish’n chips sent på kvällen före, men va fan. Klart man måste testa!

Nu går vi i en medsols spiral på bilden här nedan med början på HP-såsen:

HP-sås, även kallas brown sauce, som Skotten gärna häller på vilken mat som helst
vita bönor i en skål
tattie scones = potatis-scones, alltså potatismos med mjöl, format och stekt till något som ser ut som ett brunt kuvert
lös-stekt ägg
stekt svamp
en diskret, tjock baconskiva
lite mer vita bönor, fast utan skål
grillad black pudding – inte alls som svensk blodpudding utan som torrt, välkryddat och grovt bröd
en normal korv, liksom
grillad tomat.

Att det ligger kallt, rostat bröd där bortom den skotska tallriken är absurt eftersom det faktiskt inte finns någon som helst anledning att äta det.

The black pudding var så god att jag kallade in kocken för att tala om det. (Jag har sett att man gör så på tv.) Han blev så glad att han drog fram en stol och satte sig för att berätta om hela sitt liv medan vi lyssnade med häpnad. Han föddes i Rhodesia, flyttade till London, jobbade med IT här och där, hoppade in som bartender i Yorkshire på Storbritanniens högst belägna pub, flyttade till Saudiarabien och många, många andra ställen och fick ta över som kock helt utan erfarenhet på vårt hotell i Acharacle bara härom månaden fastän han inte ville och inte kunde och nu har han jobbat 18 dagar i sträck från morgon till kväll och förresten ska man tina fryst fisk genom att spola kalt vatten på den.

Smygtagen bild på kocken, vars namn vi tyvärr glömde att fråga om. Men om ni åker till Acharacle vill han gärna ha applåder om maten är bra.

Efter frukosten åkte vi genom spöregn på de smalaste vägar vår hyrbil har sett. Vi misslyckades med i tur och ordning att besöka

Mingarry Church – vi körde fel och ville inte vända
Mallaig – vi tröttnade på kuststräckan pga. vädret
Glenfinnan Monument – det fanns inte en enda parkeringsplats och det var fullständigt vansinnigt mycket folk överallt (trots det ihållande regnet).

Men jag tog i alla fall en bild på monumentet i Glenfinnan!

Och plötsligt regnade det lite mindre, så då tog vi en paus vid den smala vägrenen. Där hällde detta vattenfall vatten omkring sig som funnes det ingen morgondag.

När vi äntligen kom fram till samhället Fort William (efter Vilhelm III av Oranien), regnade det vågrätt och blåste halv kuling – så vi smet snabbt in på West Highland museum. Det var ett ypperligt litet gratismuseum med vapen, kläder, dokument och massa pryttlar.

Man undrar ju om hon ville vara anonym, den forna klättrerskan, eller om de glömde att fråga vad hon hette.

Rese-kanoner av läder – en ny uppfinning i början av 1600-talet. Man var så himla trött på att släpa på de vanliga järnkanonerna, men de här nya dödade mycket färre människor och skrotades därför.

Vilka pantalonger! Dessa tartanbyxor *kanske* tillhörde prins Charles Edward Stuart, men museiforskare vet inte om de är från 1740-talet eller om de är tillverkade som ett skämt på 1800-talet. (En färganalys pågår i detta nu!)

Den där prinsen – Charles Edward Stuart – kallas i folkmun ”Bonnie Prince Charlie” för att han alltid har uppfattats som ung, vacker och karismatisk. Dessutom anses han vara något av en romantisk symbol för skotsk nationalism.

Jodå. Prinsen ser lite ut som Björn Andrésen i Döden i Venedig, va?

Men nu till något helt orelaterat: kolla vilken rolig produkt som jag inte köpte idag!

I morgon ska vi nog åka till Aberdeen – men nu när jag tittar på kartan ser det ju jäääättelångt ut.

Avslutningsvis en kommentar från en toadörr som jag träffade idag.

8 kommentarer

En dag, två ytterligheter

En dag, två ytterligheter

Publicerat av Lotten Bergman den 25 juni 2022 22:12

Jag hade så vaaansinnigt trevligt under en helt ledig dag i Stockholm att ni ska få ta del av en rapport. Men först: hur bäddade de på hotell Hellsten, där jag lyxigt nog fick sova natten innan?

Så här! Har alla hotell gått på innovativ lakanskurs?

Gratismuseerna står som spön i backen i hufvudstaden, skorna var bekväma och husen så vackra. Jag tog ett djupt andetag, andades in vejp-rök nånstans ifrån och njöt sedan av en pytteliten glass som kostade drygt 20 kr. Jag tänkte: ”Se, det där huset måste vara byggt på 1880-talet. Och kolla där, där har vi ju småspröjs från 1920-talet. Entresolfönster. Frontespis. Risalit. Guvajakan.”

Swoooosch kom jag i vägen för en sparkcykel och några svordomar slängda efter mig. ”Äsch, livet är underbart och solen lyser”, tänkte jag och gick vidare.

Plingplong, kom ett sms från Orangeluvan – söstra mi på väg med tåg till Kalmar med sin dotter.

Orangeluvan: Nu ska du få höra. Vi åker tåg från Stockholm till Kalmar, med byte i Linköping. Går det bra, tror du? Svar: nej. Vagnfel i Stockholm. Försenad avgång: 50 min.

Stackare, tänkte jag. Men se, en rundad hörnbalkong! Oh, vad alla män har små kostymer. De stramar och skrynklar sig och är för korta så att man ser fotknylorna.

Orangeluvan: När vi hoppade av i Linköping hade vi missat vår anslutning och fick vänta på ett senare tåg och tappade en dryg timme till. Då gick jag på toa. Där hade någon använt handfatet som toalett.

Huga. Men tänk ändå, vad fint det blev efter renoveringen av Nationalmuseum. Toaletterna i källaren är jättefina! Bäst jag passar på att dricka lite vatten.

Orangeluvan: På tåget från Stockholm sades det att vår biljett gäller automatiskt på nya tåget. Men i appen tror SJ att jag åker med tåget som vi missade. Jag försöker därför kontakta SJ. Hahaaa. Chatten är bemannad av en robot som inte fattar någonting. Messenger, som funkade förra gången jag hade problem med SJ, är stängd. (Kan man ens stänga Messenger?) I telefon till SJ är det 112 personer i kö före mig.

Stackars Orangeluvan, tänkte jag. Och här på toaletten stod jag ju inte i kö en enda sekund. Vet inte ens om det är så många som 112 i hela byggnaden. Jag måste nog gå över bron nu, och till den där ön där de roliga statyerna står. Då kan jag besöka ArkiDes – alltså Arkitektur- och designcentrum som finns i Moderna museets lokaler! Det blir bra.

Orangeluvan: När jag hade plats 100 i telefonkön kopplades jag plötsligt fram – till en kille som sa att det ”nog” är lugnt, att jag ”nog” har plats på tåget. Väntan i Linköping blir synnerligen intressant. Fortsättning följer.

Jädrar. Om jag hade varit med på resan hade jag varit arg som ett bi och inte alls skickat sms till min syster. Jag hade nog … oooooohhh! LYCKA! Arkitekturmuseet har en specialutställning om Sigurd Lewerentz, som mot alla odds och sin frus vilja flyttade till Eskilstuna 1943! Nu måste jag läsa a… plingplongplingplongplingplong!

Orangeluvan: En rödhårig liten dam med stor packning kom fram till oss och ville ha hjälp med att förstå situationen.

– Hur kommer jag till Kalmar?
– Det är bara att vänta på tåget.
– Ursäkta, men nej, sa en man som hade hört oss. Tåget är inställt.
– Va? sa jag. Hur, vad, varför?
– Det står i appen, sa mannen. Inställt för att det är ”för varmt”. Typ 23 grader.
– Jättevarmt.
– Jättevarmt.
– App? sa den rödhåriga lilla damen med den stora packningen.

Men appen tror ju att jag åker ett tidigare tåg och säger ingenting om att ett tåg (som jag rimligen inte borde vara intresserad av) är inställt.

Jag går omkring och kollar på Sigurd Lewerentz-verken och försöker komma på goda råd till söstra mi, som den vana resenär jag ju är. Men vad ger man för råd i tågkrissituationer i dessa digitala tider? ”Köp en liten glass så känns det bättre” kanske? Men hu, alltså nu ser jag att den där Sigurd Lewerentz, han var inte jättekul.

Asså va. Det är Lewerentz som har ritat tunnelbanekurerna.

Men de här exemplen på massproducerade dörrhandtag var coola.

Orangeluvan: Vi har ingen aning om vad vi ska göra. Inga utrop i högtalarna. Ingen informationsdisk. Vi ska tydligen ta en ersättningsbuss (säger mannen), men när? Varifrån? Vem ska jag fråga?

Den rödhåriga lilla damen med den stora packningen kräver mig på besked i detta nu. Jag har ju ingen aning! Fan!

Orangeluvan är stressad i Linköping och här går jag helt lugnt på väg mot nästa gratismuseum: Hallwylska palatset och det fantastiska badrummet med Sveriges första dusch.

Den hoprullade korven på väggen är en jättestor 1700-talstavla som aldrig ramades in eller sattes upp – och nu kan man inte ens rulla upp den utan att förstöra målningen.

På väg ut ur Hallwylska funderar jag på varför man redan på 1800-talet kunde skapa badkar utan kranar, där vattnet steg upp ur karets botten. Det plingar till i mobilen. Ah. Stackars Kalmarresenärerna.

Orangeluvan: Vi hittade en skylt! ”Ersättningsbussar går från D2.” Vi hittade D1 men såg inte skymten av D2. Vi tittade på en karta. D2 skulle visst finnas på andra sidan busstorget – man ska komplett ologiskt gå förbi alla bussar som heter A, B & C och därmed lämna D1 bakom sig. Okej. Men dumt. Den rödhåriga lilla damen med den stora packningen pustade bakom oss.

Ute på gatan igen möter jag en man med öppen gylf; en bit rutig skjorta sticker ut som gubben i lådan. Borde jag ha sagt nåt? Blott tio meter senare möter jag ännu en man med öppen gylf. Har detta mode ersatt grabbarnas ”visa kalsonglinningen”? Som styrd av magnetism, söker sig min blick under resten av dagen mot alla mötande mäns skrev.

Orangeluvan: En man stoppade oss och frågade vad vi letade efter, och bekräftade att ja, ni är på väg mot D2 och nej, det är inte logiskt. Är det så här man får information 2022? Man ser förvirrad ut, har en rödhårig liten dam med sig, och då kommer en supportperson att uppenbara sig ur tomma intet och ge personlig service?

Mmm. Hellre en rödhårig dam med stor packning än två män med öppen gylf, tänker jag och går vidare.

Orangeluvan: Vid hållplatsen D2 stod en buss som var skyltad ”Stockholm” och en med ”Övningsbuss”. Alla som hade hittat dit frågade om Stockholmsbussen gick till Kalmar, som genom ett ormhål. Det gör den inte. Efter ett tag kom en buss som är skyltad ”Göteborg”. Den går inte heller som genom ett under till Kalmar, fick vi veta.

Detta påminner mig (vilket jag inte skriver till Orangeluvan) när jag försmäktade i Österforse. Eller när obefintlig info och ett Kalmartåg ställde till det lite. För att inte tala om när jag pga. SJ blev tvungen att slänga mig in i en taxi som spelade Noice.

Orangeluvan: Bakom de tre bussarna dök en fjärde buss upp i fjärran. Vi knatade dit. Den var helt oskyltad. I fantasin skulle nu en informationsmänniska med myndig stämma ropa att en buss stannar vid alla stationer medan bussen som kommer bakom går direkt till Kalmar. Men nej. Vi och alla andra frågade var och en chauffören exakt samma sak. Alla på en gång och väskor i en enda röra.

Informationssamhället. Ack ja. Och då sker i Stockholm det otänkbara: jag möter en tredje man med gylfen öppen! Den här gången var jag beredd med mobilen och hann ta en bild. Nästan. Bakifrån. Gylfen syns inte, men jag hade ändå en smula tur: tredje gylfgubben hade även lite för korta brallor.

Jag undrar vad den alltid knästrumpsklädde Sten Broman hade sagt om detta mode.

Orangeluvan: Dottern ålade sig in i Kalmarbussen för att nypa två platser åt oss. När jag väl kom in var fem personer tvungna att gå av bussen, för den var full. Jag fick släppa förbi dem medan jag krånglade mig fram till min av dottern paxade plats. Gah.

Sedan tystnade mobilens plingplong eftersom bussen mot Kalmar gick som den skulle. Själv vandrade jag vidare genom Stockholm.

Det är ju så att man vill äta upp husen på Snickarbacken! (Nummer 10 längst till vänster byggdes 1905.)

Orangeluvan med dotter kom fram till Kalmar och jag såg inte fler öppna gylfar. Och så var den dagen slut.

21 kommentarer

Sluskiga Slussen och snirkliga stuckatören

Publicerat av Lotten Bergman den 3 mars 2020 21:06

Under två dagar sa jag wow, wow, wooooooow samt örk ungefär 37 gånger. Alla intrycken har gjort mig galen av rapporteringsiver. Här kommer en fotosafari från Stockholm!

1. Fotografiska: Erik Johanssons bilder. Åk dit eller köp en bok. Samla släkt och vänner och alla barn ni känner och titta och fantisera samt associera.

Så här ser hans sajt ut, och ni ser väl bilden? Well, kolla nu på nästa bild!

Där står ju jaaaag och fäpplar! (Det är arrangerat så att man kan posera så här. Det jag håller i är en helt vanlig plafond. Mobilen ställde jag på golvet med självutlösaren på 10 sekunder. Helt perfekt!)

2. HESA FREDRIK! Jag fick för första gången på flera år höra larmsignalen! (För nytillkomna tittare: vårt hus har en tyfon på taket, som en gång i tiden tutade. But no more.) Jag blev så till mig i trasorna att jag dokumenterade miraklet.

(Alla fem Hesa Fredrik-rapporterna finns här.)

Sedan gick jag in på ett café där vi hade en liten kommentatorsbåsträff och åt gamla torra kanelbullar, som hade fått ett lager mandelmassa och grädde på sig. Sagolikt gott och en given succé!

3. Slussen, Slussen, den sorgligt sluskiga Slussen. Det är en fruktansvärd miljö just nu, kratern där Slussenrosetten gång stod. Inte för att den heller i sitt nedgångna skick var så vacker.

Det var oerhört många små minioner som stod och funderade över både cement och betong samt armeringsjärn.

– KOLLA! sa jag högt här, när jag såg det gula kaklet. Där har jag gått och svurit över att passagen användes som pissoar.

– MEN TITTA! sa jag till andra förbipasserande, och sträckte mobilen över ett plank för att genom taggtråden fotografera det som en gång var ”Gula gången”.

Man måste gå i zick-zack och hoppa över konstiga saker hela tiden. (Skyltdjungeln var ändå rätt mild här, lite närmare Gamla stan.)

4. Tunnelbanan stod stilla i en evighet och det blev nästan slagsmål mellan manliga män som ville ha informatioooon. (Vågade inte dokumentera dem.)

5. Stuckatörens våning! Stockholms stadsmuseum har som gåva fått ett antal lägenheter i Stockholm. Det är sådana lägenheter där tiden har stått stilla – ungefär som i Hallwylska palatset. Fast i väldigt mycket blygsammare format. De som på få – och väldigt specifika datum (som jag inte kan kan hitta) – visas upp, är:

• Barnrikehuset på Stickelbärsvägen (1930–40-tal)
• Kämpingebacken 13, Tensta (1960–70-tal)
• Stuckatörens våning på David Bagares gata 10 (1880-tal)
• Blockmakarens hus på Stigberget (1920-tal i 1700-talshus)
• Svartbrödraklostrets härbärge i Gamla stan

Stuckatören själv hette Axel Notini och huset han byggde åt sig och familjen gled honom ur händerna efter en konkurs. Han fick hyra de fem rum som nu visas av Stockholms stadsmuseum, som sedan 1992 har restaurerat, tagit fram övermålade tapeter och stuck samt efter gamla foton försökt återskapa lägenheten som den såg ut i slutet av 1800-talet. Och det är alldeles, alldeles förtjusande.

Man kan gräva ner sig i gamla svartvita bilder och jämföra då och nu på detta sätt …

Bild från 1964, när en dotter till Axel Notini fortfarande bodde här. Där de mönstrade tapeterna sitter idag, hade man målat med plastfärg. Stockholmskällan. (Foto: Lennart af Petersens, FA 39352)

Det var möööörkt i hela lägenheten, och mycket svårt att ta bilder eftersom vi var 20 personer som klev in i varandras fotografier hela tiden.

Men jag verkar fokusera mer på detaljer, ser jag nu när jag tittar på de bilder som jag tog idag.

Samma tomtar 1964, då övermålade i en mörk färg.

En nygjord, efter gammal modell hattliknande lampskärm.

Familjen Notini var tidiga med telefon och gasspis, men väldigt sena med avlopp, rinnande vatten och vattenklosett. Anar ni hur det känns att hänga lyssnardelen i klykan? Kli-hikk.

Sådana här små fina detaljer fanns här och där. En del kommer från Notinis efterlevande, men mycket kommer från okända sterbhus som passar in i stilen.

Köket med både gas- och vedspis samt en på 1930-talet insatt rostfri diskbänk i knänivå.

Skafferi. Alltså … vilket skafferi! (Äggen var dock inte riktiga, och om jag hade fått bestämma hade jag fyllt skafferiet med massa, massa saker.)

En Downton Abbey-plingeliplong. Mamma var med mig på visningen, och hon släppte ur sig ett ooooooooh-pip när hon såg den, för en sådan fanns i hennes barndomshem på Bergsgatan 3 (Kungsholmen).

6. Oerhört inspirerad ska jag nu börja pynta huset med små gipsbasketspelare!

28 kommentarer

”Titanic the Exhibition” – en recension

Publicerat av Lotten Bergman den 10 augusti 2019 21:11

Idag har vi varit på den där berömda Titanicutställningen som far land och rike samt världsdelar runt som vore den ett val-lik vid namn Jonas. Det är en utställning som jag har spanat in i flera år och varit beredd att göra långa omvägar för att få uppleva. Titta bara på den här reklamsnutten!

Blir man inte alldeles knollrig av längtan?

Så idag åkte vi fulla bilen till Uppsala. (Tågbiljetter hade kostar mer än en resa till N.Y., tyvärr.) Efter rundvandringen med guide i öronen under nästan en och en halv timme, samlades vi för att lufta våra intryck.

Vad var bäst?

– Barnskorna!
– Tallriken som italienaren hade hittat och tog hand om i 20 år!
– Ringen som tanten tappade i livbåten strax innan hon drunknade.
– Breven!
– Isen!

”Isen” var ett stort isblock som vi fick känna på. (Fotokälla)

Barnskorna – som en överlevandes släkt skänkte till utställningen när den kreerades 2012. (Fotokälla)

Vad kunde ha varit bättre?

– Den dåliga svenskan. Särskrivningar och språkfel på informationslapparna.
– Audioguiden. Han pratade ju JÄTTEKONSTIGT.
– Ja! Och en gång sa han ”bilden uppe till höger” när bilden var till vänster.
– Att det var för trångt. Folk stod ju framför bilderna för att kunna se i montrarna.
– Och framför montrarna för att kunna se bilderna.
– Att inte alla brev var renskrivna så att vi kunde läsa. Det som stod i brevet från Olga, var ju jätteintressant, men det var ju så mörkt så jag kunde inte läsa.
– Att man inte fick ta bilder. Är inte det lite omodernt?
– Och den där pyjamasen. Som dom trodde var en smoking. Pffft.
– Den där kupén med våningssängar som hade en skylt som sa att det var andra klass, och en annan där det stod tredje klass. DÅ ville jag hitta en guide och fråga!

Nå? Andra eller tredje klass? (Fotokälla)

Den allra största invändningen jag har, är att det inte var tydligt vilka saker som verkligen kom från Titanic, och vilka som var artefakter eller ting från Titanics systerfartyg. Den där tantens ring såg ju inte alls ut att vara i guld. En gigantisk silverservis stod i en monter i ett av de skumma rummen (det var verkligen inte ljust) och såg så vansinnigt imponerande ut. Men med läsglasögonen på och näsan mot monterglaset såg vissa av ”silverbyttorna” ut att vara gjorda av plast, medan andra helt klart hade patina och såg äkta ut.

Eftersom alla gick omkring med audioguiden i öronen, var det inte läge att avbryta promenaden för att leta upp en människo-guide och ställa äkthetsfrågor.

En av de tydliga artefakterna var en inte alls imponerande kopia av ett (1) av dessa propellerblad. **I halv storlek.** (Fotokälla)

Men kan någon förklara vad som ligger bakom dessa barns ansiktsuttryck? Jag kan inte riktigt se mig mätt på bilden.

”Crew members and children from 3rd class.”

Vi enades om att utställningen var okej, men faktiskt inte värd en omväg. Eller som vi sa när vi hötte med näven mot Fyrishov:

– OCH VAR VAR SJÄLVA BÅTEN, VA?

23 kommentarer

MoMA, vapen, män och ett gnissel (dag 9 i N.Y.)

Publicerat av Lotten Bergman den 30 april 2018 14:17

MoMA måste man ju besöka om inte annat så för att det är så enkelt att säga, komma ihåg, åka tunnelbana till samt hitta bland alla skyskraporna. Men först råkade jag gå förbi det synnerligen välövervakade Trump Tower och krocka med dessa män (se nedan). Jag överdriver inte … jag gick rakt in i två av dem och har alltså nuddat vid pangtjofräsen som de går och släpar på.

Jag måste ha reagerat som vore det Trumpen själv jag sprang in i, för de läskiga männen bedyrade mig sin kärlek (honey, sweetie, darling) medan jag själv försökte fnissa mig baklänges därifrån samtidigt som jag klämde av denna bild.

Gulp, liksom.

Trumpsoldaterna var oerhört trevliga mot alla människor som ville posera med, framför och bakom dem. De svarade hur vänligt som helst på tilltal, men jag vågade banne mig inte gå tillbaka och fråga om de trivdes på jobbet.

Man kan gå mot MoMA i en kringelikrok in i en förhållandevis billig klädaffär, där det (liksom på alla andra ställen i hela New York) finns ett Starbucks – som jag berättade redan i början av min vistelse här, är Starbucks mitt plejs numera. Jag tar en kaffe och så sätter jag mig att vila fötterna eller skicka ut ett blogginlägg. Det är faktiskt inte alls mysigt; stolarna är hårda, borden rangliga och kletiga och ätutbudet är magert och väldigt fokuserat på antingen socker eller proteiner. Men de har internet och väldigt gott kaffe. (Jag tar sojamjölk i, så blir det lite lagom sött också.) Fast hur såg det ut just denna dag?

När jag såg detta i de framlagda exempelprodukterna, hojtade jag till eftersom jag sedan 1981 kan det engelska ordet för mögel. (En helt annan historia som inbegriper mitt år i Dallas och en s.k. jock strap.)

– Yeah, it’s only on display. It says so, d’ya see? D-I-S-P-L-A-Y.

Sa Starbuckspersonalen. När jag senare påpekade att det varken fanns kanel eller kakao till en stackars liten kines som ville ha det i sitt kaffe, svarade de:

– No, not today.

[plats för förvånade flämtande suckar och famlande efter mejladressen till informationschefen på Starbucks]

Och nu ska ni få höra: MoMa var toppen! Verkligen! En rolig, intressant och lättsam upplevelse. Det enorma Met går förstås inte av för hackor, men stämningen på MoMA var liksom … fnissig. Jag stötte nästan omedelbart på van Goghs underbara stjärnor, som skymdes av en halvmåne med människor som tog selfisar, filmer och normala foton av tavlan.

– Hello, sa jag till vakten som stod och kollade så att ingen kom för nära eller tog bild med blixt. Is it always such crowd right at this spot?

Vakten Mike berättade då att det var den absolut dyraste tavlan på hela museet, och att ja, här står folk hela tiden. Och att alla vakter har ett rullande schema så att de får omväxling – men att alla helst vill stå just på denna plats. ”So I won the lottery today!”

Jag vandrade vidare. Det var egentligen alldeles för många människor som var där, men alla var ganska tysta och fokuserade. De flesta hade guider i öronen.

På MoMA har man sin guide i en app i telefonen och egna lurar. Mycket behändigt – men andra lösningar finns förstås också.

Framför många av tavlorna satt studenter med sina lärare och ritade av eller läste eller lyssnade på små föreläsningar. Och så fanns det ju intressanta konstföremål.

Sedan 1985 har Adrian Piper samlat avklippt hår, sina ömsade skinnflagor samt nagelklipp i dessa burkar. När hon dör ska hennes aska fyllas på i en burk och doneras till MoMA. Läckert.

Den här bilden tog jag för att det var ett intressant koncept: kvinnan på bilden är ju oerhört vacker på ett Louise Brooks-sätt, men all text runtom henne handlade om hennes liv.

Mannen på bilden vände sig om och sa förlåt förlåt förlåt. Han heter Giovanni Basilia, är 72 år och född i Italien. Hans föräldrar flyttade till New York när han var elva år.

”Jag kunde ju inte göra annat än att följa med. Du ska veta att jag vill tillbaka till Italien, det är där jag hör hemma. Men min son bor ju här. Han är ingenjör precis som jag, förresten. Fast nu är jag ju pensionär. Jag pluggar fotografering på universitet nu och ska åka på ett forskningsprojekt till Italien i sommar!”

Så långt kommen tittade Giovanni på den vackra kvinnan på bilden igen.

– Hon ser ut precis som min mamma. Stackars mamma. Min pappa var så brutal mot henne. När hon dog bara 40 år gammal frågade läkaren mig varför hon hade blåmärken på hela kroppen. Jag har lärt min son att man ska vara snäll mot kvinnorna. Men vi har inte så mycket kontakt, sonen och jag – han har ju så mycket att göra med sitt jobb.

Jag fick Giovannis mejladress när vi konstaterade att 90 minuter hade gått sedan jag tog bilden på kvinnan, och så skildes vi åt.

Konstnären Marcel Duchamp (1887–1968) hängde upp en snöskyffel redan 1915. Jag kallar denna konstgren ”Precis som hemma”.

Framtiden på museer är ting från vardagen, sanna mina ord. Den lilla anteckningsbok som jag har i ett snöre om halsen, kommer att hamna på MoMA precis som den här fotografens (Stephen Shore). Och alla mina dagböcker, fotoalbum och basketstrumpor likaså. Japp, det kommer att finnas en hel avdelning med Lottenprylar på … nåt museum nånstans.

Vissa rum hade snoppförstoringar av alla de slag (vet inte riktigt vari intresset för detta fenomen ligger – det är ju inte ens kontroversiellt numera) och gamla instamic-foton med nakna karlar eller sukt-poserande kvinnor med små näsdukskjolar och tungan ute som en varm tax.

Plötsligt dök den här varningen upp på en vägg.

För så funkar det väl för det flesta: om man varnas för ett visst innehåll blir det lite intressantare? Jag vågade mig in i det hemliga/syndiga/läskiga/hemska.

Ajajaj, så skrämmande: massa bilder från böcker som handlar om barnafödsel och amning.

Museibesökarna verkade ta det hela med fattning.

På MoMA var det förresten inga problem med att lämna in ryggsäcken: det var gratis och superduperenkelt utan några som helst restriktioner. Man lämnar sitt mobilnummer till den glada bagageinlämningspersonalen och det är med detta nummer man senare hämtar sin väska.

Och varför började jag plötsligt nynna på ”Här kommer Pippi Långstrump”?

Denna synnerligen allvarlige indier var inte på prathumör. Men han gillade van Gogh mer än det här uppdraget, sa han.

Efter besöket på MoMA gick jag lite mer vilse, t.ex. till FN-skrapan där jag tänkte ta bild på alla flaggorna – men inte en enda liten vimpel var hissad. En stund senare stod jag på gatan utanför The Amish Market, som är ett av mina favoritställen: absurt snyggt placerade råvaror och färdigmat och plocksallad och soppor och jag vet inte allt.

Jag tog den här bilden och suckade som om jag tog adjö av en kär gammal vän.

Då knackade Andrew, 70 år på min axel. Han ville veta om jag behövde hjälp eftersom jag såg så förvirrad ut.

Andrews släkt hette Steelman och kom till USA redan i slutet av 1700-talet (Stålman, rättade jag honom) och var tydligen förmögen. En driftig släkting slog sig senare in i järnvägsbranschen och utökade förmögenheten. Så försvann allt runt 1928. Men Andrew är glad – han är administrativ chef på MTA (Metropolitan Transportation Authority).

”Jag jobbar tills de kickar ut mig! Min hustru är skådespelerska som till och med får repliker ibland. Vi är inbitna New York-bor som inte ens har lust att åka till Europa. Kanske vill jag resa om de tvingar mig att pensioneras, men annars … näe.”

Dagen fortsatte med att jag på måfå tog bussar som gick på både längden och tvären och fick uppleva hur det är att inte trängas i tunnelbanan. Bussen var nästan alldeles tom hela tiden, och busschauffören tutade om inte konstant, så i alla fall var tionde sekund.

I Soho läckte en plantbutik ut på trottoaren å det våldsammaste. För kommentatorsbåsets växtvänners skull gick jag in …

… men kom inte längre än till denna vägg som inte gick att se bortom. Gångarna mellan krukorna var på sin höjd 20 cm breda och gångtrafiken påminde mycket om slingriga vägar utan mötesplatser i Småland.

Avslutningsvis nu ett museiinspirerat konstverk som jag skapade på MoMA:

18 kommentarer

Ett verktyg, en hamburgare och massa tavlor (dag 8 i N.Y.)

Publicerat av Lotten Bergman den 29 april 2018 06:27

Vilket museum, båt eller vilken tillställning man än ska besöka i New York, är det väskkontroll som gäller. Jag har fått in en himla schvung där jag världsvant placerar allt fiffigt och perfekt så att kön inte ska fastna vid mig och security-personalen ska bli glad.

Well, ibland misslyckas även jag.

I kön till båten som skulle ta mig och en miljard andra människor i spöregn först till Frihetsgudinnans sockel och sedan till The Immigration Museum på Ellis Island, läste jag på vad man får ta med sig på båten. Inte nåt, egentligen. Alla sorts verktyg och knivar, bomber och granater skulle lämnas hemma. Men fickknivar vars blad inte var längre än ungefär en tumme fick följa med.

– Tihi, tänkte jag. Jag har ju en sån i ryggsäcken!

I väskröntgen fastnade dock min ryggsäck. Och kön tvärstannade pga. mig. Två vakter körde den fram och tillbaka genom röntgenapparaten, en tredje grävde omkring bland alla mina pryttlar. Han hittade bl.a. kvitton, godis, en liten regnjacka, pennor, en spork, datorn, massa laddsladdar och adaptrar, en banan som hade sett bättre dagar och ett par fingervantar. Till slut tog han triumferande fram min platta multi-tool som jag köpte för dyra penningar 2010 och som såg ut så här nästan, fast klumpigare:

– No tools allowed.
– But I can do no harm with it!
– Rules are rules.
– But it is really expensive, can I maybe …

Ellipsligaturen där symboliserar tystnad; jag kom inte på någon idé. Vakten kallade på sin överordnade, som säkert hade spelat basket i sin ungdom. Han var lika bestämd han, och trots det förmodade basketspelandet, var han både dryg och dum eftersom han sa ”tänk om alla skulle”, vilket gör mig vansinnig.

Till slut var jag så ilsken på reglerna att jag kände hur tårarna brände bakom ögonen. Så jag gav upp. Okej, då får väl båtresan kosta mig mitt fina verktyg, tänkte jag, och var riktigt jädra sur i säkert en halvtimme.

Frihetsgudinnan-besöket var urtrist och svinkallt och regnblött, vilket det säkert hade varit även utan verktygsdebaclet. Och överallt fanns det faktiskt massa verktyg eftersom de håller på att bygga ett stort fult staket runt gräsplätten som omger muren som omger sockeln som bär upp statyn. Men det var intressant att få veta att den stjärnformade muren runt sockeln heter Fort Wood och faktiskt byggdes långt innan statyn stoppades in i mitten.

En gammal bild från 1922 visar stjärnmuren bättre än mina regnbilder.

På Ellis Island slussades vi alla som boskap in i det enorma museet, där man kan tillbringa uppåt fyra timmar och ändå inte hinna se allt.

I den stora ankomsthallen såg jag den nya tidens kryckor: en benrulla.

Jag gick noggrant genom den delen som handlade om hur flyktingar togs emot under den stora flyktinginvasionen efter sekelskiftet 1900.

Alla turister hade små telefonliknande apparater som spelade upp information och ögonvittnesskildringar som samlades in under 1980-talet. En gammal kvinna berättade om hur hennes mamma fastnade i hälsokontrollen för att hon hade en mystisk utväxt på ett finger. Eftersom den inte kunde diagnosticeras eller botas, skickades mamman hem till Italien igen, medan pappan och barnen släpptes in i N.Y. – ingen av dem återsåg någonsin mamman/hustrun. Snyft, sa den gamla kvinnan.

Man kollade om de nyanlända kunde läsa genom att ge dem skriftliga order.

Den byggnad som nu är museum, förföll under flera decennier när flyktingströmmarna minskade och flyttades till andra platser från ungefär 1954. Sakerna från den tiden har samlats i särskilda montrar med damm och skit kvar – oerhört intressant!

Ett gammalt piano – kvarlämnat 1954, övergivet i 50 år och sedan omhändertaget!

Slutligen hamnade jag i en sån där avdelning som jag älskar: gamla möbler, kläder och skor från anno dazumal, allt i modern tid skänkt av efterlevande släktingar till dåtidens invandrare. Just dessa skor åkte inte i tredjeklass, inte.

Men toaletterna hade löjligt små dörrar som inte började förrän i knähöjd och slutade vid mina axlar och som dessutom glipade rejält.

På fastlandet igen letade jag upp mat: en hål i väggen (liksom) bakom ett rött draperi i en hotellfoajé! Det var helt absurt, men jag vågade inte lämna kön eftersom jag inte visste vad jag i så fall skulle missa.

Där stod jag i 90 minuter och funderade på varför det inte ens luktade stekos.

När man kommer fram till hålet i väggen, är det alls inte bara ett hål, utan en pytteliten restaurang som heter The Burger Joint! Allt är oerhört trevligt, alla är glada, väggpryttlarna är fabulösa – stämningen är på topp!

Själva hamburgaren var en helt vanlig hamburgare på riktig köttfärs, men smakade inte så mycket. Fast det gjorde inget!

Mitt nästa besök var det gigantiska ”The Met” – Metropolitan Museum of Art. Jag hyser lite extra kärlek till nederländaren Vermeer, av vars verk blott trettiofyra finns bevarade – och fem av dem finns på The Met. Jag gick och gick (precis som ute på New Yorks gator) och hittade fantastisk konst på alla plan.

Vackra kvinnor i vackra klänningar! Men inte Vermeer.

Åt helskotta vad många stolar det fanns! (Detta är liksom en tiondel.) Men ingen Vermeer.

Till slut hittade jag den gladaste museitanten som världen har skådat. Och hon älskar Vermeer!

Karen pensionerades för många år sedan efter att ha haft både ganska trista och normala jobb fastän hon egentligen ville öppna ett eget galleri. Men så en dag blev hon volontär på The Met, och här sitter hon och bara älskar livet dag ut och dag in. Hon tog fram en absurt stor plankarta över museet och ringade in vilka rum som jag absolut skulle titta in i. Och så dubbla ringar runt Vermeer-rummet förstås.

Jag gick och gick. Och blev tillsagd att lämna ryggsäcken i förvaringen, som låg säkert en kilometer söderut. Men i förvaringen blev jag underkänd eftersom jag hade elektroniska prylar nedpackade, som museet inte tar ansvar för. Så då fick jag gå vidare med ryggsäcken som en magsäck, vilket gjorde mig bra mycket vingligare – tänk om jag hade farit in i en tavla bara för att min tyngdpunkt plötsligt var fel. Dumma regler.

Men plötsligt stod jag i Vermeer-rummet!

Tyvärr fanns inte Vermeer ens i Vermeer-rummet. De fem tavlorna var utlånade.

Jag åkte hem till Queens, och si vad jag i min ryggsäck fann när jag packade upp …

TVÅÅÅ verktyg som de snikna regelnissarna inte hittade! Jag kunde ha skruvat ur skruvar överallt i Frihetsgudinnan!

13 kommentarer

Adjö, Biologiska museet!

Publicerat av Lotten Bergman den 31 augusti 2017 23:55

Mången gång har jag skrattat åt djuren på Biologiska museet på Djurgårn – men oftast har jag bara gått förbi och tänkt ”huset ser ju ut som en armadillo”.

Ja, det heter bälta på svenska, men *armadillo* är ett så roligt ord.

Eftersom museet på grund av anledningar och orsaker nu stänger, skickades Tjugotreåringen dit för att dokumentera – och uppleva.

”Öppet alla dagar från 11 f.m. till mörkrets inbrott. Entrée 50 öre. Barn 25 öre.”

Det där med ”mörkrets inbrott kanske ska förklaras: det finns inga lampor. Eller värme. Det enda ljus som finns, är dagsljuset som kommer in genom takfönstret. Under vinterhalvåret stängde museet alltså ibland så tidigt som kl 14:30.

Vi var där med alla barnen för kanske tolv år sedan för att jag ville visa dem BJÖRNEN. Den var ju så ohyggligt imponerande dammig, nämligen.

Men numera står björnen som en lattemamma med sina ungar inklämd i en telefonkioskliknande bur!

Björnarna sköts runt 1908 i Ryska Karelen av generalkonsuln Emil Heilborn, vars hela familj tydligen var begiven på björnskjutningar. Ingen vet tyvärr hur eller varför björnarna hamnade på museum – men själv är jag mer besviken på att jag inte har kunnat hitta mer information om själva skytten än att han föddes 1857, att han 1919 var inblandad i en mystisk rubelaffär med gräl och hot om polisanmälan, att han intervjuades med stor artikel när han fyllde 80 år samt att dödsboet 1940 sattes i konkurs. (SvD:s arkiv för den som kommer in bakom betalväggen.)

Biologiska museet invigdes 1893, och stängs nu på obestämd framtid för att huset är i sånt dåligt skick att det bara inte går att använda längre.

(Plats för ett litet primalskrik.)

Ursäkta, men hur blir ett hus i ”dåligt skick”? Stiftelsen Skansen som har ägt huset sedan 1970 måste faktiskt har försummat huset med flit.

Ni som inte har varit där: det är ett helt galet museum med nordiska djur – men utan interaktiva skärmar, miljötänk eller hundraprocentig handikappanpassning. De uppstoppade djuren är solblekta, dammiga, trasiga, omkullvälta och placerade i underliga ställningar.

Liten fotosafari från Biologiska museet 31/8 2017

En ljusgrå bäver. (Den var brun senast nån gång på 1920-talet.)

En relativt ful lo, kanske lite släkt med lejonet på Gripsholm.

”Djuren äro framställda så som de lefva i naturen, i karakteristiska ställningar och naturtrogna omgifningar, ofta med ungar eller med bon och ägg.”

Ta fast tjuvarna! Alla fjärilar eller kanske skalbaggar eller kanske ömtåliga strandmusslor eller kanske hemska ormar är borta!

Speciella priser:

”Arbetareförening eller arbetare vid en verkstad då de komma i trupp på särskildt medgifven tid, 25 öre per person.

Elever vid elementarskola eller dermed likstäldt läroverk, då de komma i klass åtföljda af lärare, 15 öre per person.

Elever vid folkskola eller dermed likstäld skola , då de komma i klass åtföljda af lärare, 5 öre person [sic].

Årskort för kalenderår, för äldre 3 kronor, för elev eller barn kr. 1,50, för familj af högst 5 personer kr. 6.”

Så vad är det som har stängt egentligen? Jo: det närmaste man kan komma en tidsresa.

Uppdatering!

Här kommer Tjugotreåringen Idas reflektioner:

Det absolut bästa med museet är att det definitivt luktar 1800-tal och att hela byggnaden känns som en tidskapsel. Och björnarna så klart.

Det är väldigt dammigt – vilket är ett direkt citat från mannen i kassan. Apropå mannen i kassan: enligt honom stängs museet just den 1 september 2017 för att det är dagen när han ska gå i pension. Hans VD tyckte inte att det var lönt att hitta en ny kassaanställd, så då bestämde de sig för att helt enkelt stänga museet. Att någon (som det stod i en tidningsartikel) skulle öppna en restaurang i byggnaden stämmer inte.

– De ska ”catera” en helg varannan månad bara, sa mannen i kassan.

Byggnaden kommer att vara fortsatt öppen för grupper (exempelvis skolungdomar), men stängs alltså för allmänheten. I entrén finns en trevlig gästbok som var fylld med protester mot stängningen.

Jag tjuvlyssnade (så klart) på vad andra besökare sa. Det finns nämligen ingen information om djuren, bortsett från tummade A4-häften med namn på djuren som lånades ut i receptionen (men som tog slut fort), så det gällde att ta vara på andra besökares kunskap om man ville veta vad de olika arterna hette.

En yngling pekade på lodjuret och sa:

– Vad är det där för djur?

En fullt befogad frågeställning om du frågar mig – lodjuret ser nämligen inte ut som ett lodjur. [se bild ovan]

En man sa till sitt sällskap:

– Det är sensationellt många på plats! Jag brukar alltid vara ensam här!

Det insmugna ”alltid” fascinerade mig. Biologiska museet är liksom inte en plats som man naturligt besöker varannan månad för att man inte hann se hela utställningen förra gången. Dessutom har ju allt sett likadant ut i över 100 år.

En tanke som slog mig var att en himla massa djur fått sätta livet till för att utställningen ska se ut som den gör. Jag ser ingen poäng i att stoppa upp 50 likadana fåglar, men jag kanske är för ung och modern.

En gång brast jag ut i skratt. Det stod nämligen att den uppstoppade björnmamman inte var naturligt placerad: ”Så här har ingen björnmamma någonsin poserat i naturen.” Det var gulligt.

Museet är faktiskt inte tråkigt. Det naturliga ljusinsläppet från de stora fönstren är fantastiskt, och gör att det skogsliknande landskapet faktiskt ter sig väldigt naturligt. Väggarna som målades av Bruno Liljefors är välgjorda, och när man har tröttnat på de dammiga djuren kan man granska dessa istället. Att det finns två trappor som båda leder upp till andra våningen är både vackert och innovativt (men helt meningslöst).

Men att kalla det ett museum är kanske att ta i; jag gick ut lika olärd som jag kom in …
//Ida Bergman

60 kommentarer

Teslamuseet i Belgrad

Teslamuseet i Belgrad

Publicerat av Lotten Bergman den 20 januari 2016 00:04

Redan 2012 skrev jag att Nikola Tesla hade börjat bli allmänt känd, vilket han inte alls var bland gemene svenske man tidigare. (Nej, så kan man faktiskt inte skriva egentligen. Man trallala, si nu gjorde jag det ändå.) Dock ser jag att jag i det gamla inlägget skrev att det finns ”ett museum i huset där han bodde”. Det stämmer inte alls, vet jag nu.

I USA håller man på att fixa till ett finfint Tesla-museum efter att halva världen och Elon Musk (samt Olle & Lotten Bergman) har bidragit med pengar till projektet som heter ”Let’s Build a Goddamn Tesla Museum”. Det kommer att heta Tesla Science Center at Wardenclyffe och verkar bli något alldeles i hästväg.

Men tills vidare får man besöka huset som Tesla aldrig bodde i, men där det finns ett museum. Serberna som vi pratade med fnös lite:

– Tssssst, Tesla var bara här en gång, och då bodde han faktiskt på Hotel Moskva.

(Där även Olle & Lotten Bergman ju har bott.)

teslamuseum — Museihuset ser så här pampigt ut i reklambroschyrer.

tesladuva — Men det såg jag inte alls när jag kröp ihop i minusgraderna och den infernaliska vinden Košava kröp in under skinnet och jag dessutom var superduperfokuserad på Teslas duvor som visade mig vägen.

Vi gick på en guidad visning tillsammans med 14 nederländska funktionärer till vattenpolo-EM som just nu pågår i Belgrad. Eftersom DDM var lika orangeklädd som de, fattade de tycke för varandra och kunde inte sluta le i samförstånd.

”You may take photos, but videos are not allowed … Actually, I don’t care if you do videos, but if you put them on Youtube I will have to hunt you down and kill you”, sa guiden precis när jag filmade en liten snutt. Därför kan ni bara se den lilla videosnutten genom att ladda ner den häääär: ”Videos are not allowed …” (Jag stängde av inspelningen pronto.)

teslamaskin — ”System of generation, transmission and distribution of electricity.” (Hjälp mig gärna med de korrekta, svenska orden!)

matorrotor — Teslas egen modell av en ”induction motor with short circuit rotor”.

boat — Detaljbild av Teslas fjärrstyrda båt, som han ”lekte med” i en jättestor vattentank i Madison Square Garden. (Då var den inte av av plexiglas.)

Teslaboat — ”Magi!”, sa alla som tittade på hur båten styrdes fram och tillbaka.

Teslamuseet i Belgrad är verkligen inte stort. Det är sju små rum och inte särskilt många apparater. Men det är verkligen på riktigt. Allt pangade, surrade, dångade och blixtrade. Guiden delade ut lysrör till besökare som fick stå stilla och vänta medan han satte på the Tesla Coil – en högfrekvensoscillator som alstrade 500 kV – och vips, lyste lysrören. Så här har någon annan filmat det och lagt ut på Youtube, och följaktligen väl dödats av den unge guiden:

(Det vimlar av numera förmodligen försvunna filmare som har brutit mot guidens regler.)

I museet finns även Teslas kassaskåp, som stod i det rum på Hotel New Yorker som han bodde i under sina tio sista år. Det var, trodde jag, på sin tid fullt av pengar eftersom Tesla var så rik att guiden hade lite svårt att beskriva förmögenheten. (I Wikipedia-artikeln står det att han dog utfattig, men enligt guiden stämmer det inte alls.) Men inte var det pengar i kassaskåpet: det var förstås fullt av ritningar och uträkningar, men allt försvann spårlöst och mystiskt när Tesla dog 1943. Man säger att han hade uppfunnit en ”dödsstråle” som inte skulle komma i orätta händer, så FBI agerade snabbt och analyserade ritningarna med hjälp av en ingenjör vid namn John G. Trump (Donalds farbror). Men sedan ”försvann” allt.

safe — Jag satte mig att klämma och känna och peta på kassaskåpet och vrida på mekanismen, och har alltså varit så nära Teslas egna händer man idag kan vara.

Ni har säkert också hört om Teslas fäbless för duvor och hur han idag skulle ha fått en helt normal OCD-diagnos eftersom han gjorde allt i tretal, varken åt mat eller sov som man bör och alltid bar handskar av rädsla för smuts och bakteriehärdar.

tesla-death-hotel-suite — Två dagar innan han hittades död på hotellrummet, hade han hängt en ”stör ej”-skylt på handtaget …

Tesla kremerades (mot sina och släktingarnas instruktioner) och gravsattes, men grävdes upp igen för att faktiskt placeras i museet i Belgrad, som öppnades 1957.

Nu ligger hans aska i den här urna. Inne på museet.

Även om han var knepig och underlig och oftast hellre ville vara ensam och jobba än att umgås, hade han många vänner och beundrare. Uppåt 2 000 personer kom på begravningen, och kistan bars av Nobelpristagare.

60 kommentarer

Tolvskillingen i Oskarshamn

Publicerat av Lotten Bergman den 15 oktober 2015 17:14

På samma sätt som jag som liten bara accepterade att ”en kvarting” var ett halvt helrör och därmed trots namnet ju var det inte alls kvartiga 37,5 cl, ryckte jag på axlarna när mina farföräldrar mumlade ”tolvskilling” om den inte alls tolviga 25-öringen som i rättvisans namn ju borde ha hetat ”kvarting”.

Nu vet jag bättre. En kvarting var från början en kvarts stop och alltså nästan 33 cl. Då är det värre med tolvskillingen, för den är krångligare att förklara …

Vips, befinner vi oss i Sverige i början av 1800-talet. En tolvskilling som då utges av Riksgäldskontoret (”12 skilling riksgälds”) motsvarar åtta skilling som utges av Riksens Ständers Bank (”8 skilling banko”). Verkligen jättepraktiskt.

Följaktligen kallades åttaskillingssedeln av folk och fä samt pöbeln naturligtvis för tolvskilling. Nu citerar jag NE:

Vid decimalsystemets införande 1855 blev 1 riksdaler riksmynt=100 öre. Eftersom det tidigare gått 48 skilling på 1 riksdaler riksgälds kom 12 skilling att motsvaras av 25 öre. Vid inväxlingen 1873 var 1 riksdaler riksmynt likvärdigt med 1 krona och därför användes benämningen tolvskilling på 25-öringen långt in på 1900-talet.

Solklart.

Och hur mycket kunde man då t.ex. 1810 köpa för 12 skilling banko eller 8 skilling riksgälds? Jättemycket – det motsvaras av 1 300 kr 2015!

Nu är jag ju på väg hem från en liten småländsk föreläsningsturné i Oskarshamn, så varför yrar jag om tolvskillingar istället för att berätta om Liljeholmens ljus eller …

Lugn, det kommer. Oskarshamn ligger vid Döderhultsviken i norra Kalmarsund, och är alltså Axel Robert Peterssons – Döderhultarns – domäner. Precis som det där med kvarting och tolvskilling, har jag bara tänkt på Döderhultarn (1868—1925) med en liten obekymrad gäspning. Jodå, han karvade i trä som Emil i Lönneberga. Jodå, det är finfina träskulpturer. Jodå, han var begåvad. Men gäääsp, basket är roligare och förresten känner jag mig lite hungrig.

Liksom.

doderhult_2 — Men se, där ligger ju Döderhultarn som en annan döing. (Med snusdosan på magen.)

Den unge Axels passion var alltså träsnideri. Inledningsvis karvade han och avslutade som alla andra snidare med ett himla sandpapprande, men han trivdes inte med finliret. Han lyckades med sin egen stil skapa sig ett namn i Oskarshamn och sålde smågubbarna för 25 öre styck:

– Fin gubbe. Vad ska han ha för den? sa kunderna.
– Tja, vi säger väl en tolvskilling? svarade Axel alltid.

Och vips, kallades han för ”Tolvskillingen”. Det där 25-öringarna blev man ju inte fet på (eftersom 25 öre motsvarar runt 20 kronor idag), men han var glad ändå. Och poppis bland brudarna – en riktig Don Juan, sägs det.

beundrarinna — Ett av alla brev som Döderhultarn lämnade efter sig. ”Möt mig i afton på översta terassen kl. 9.”

doderhult_rock — Ja, såhär slits överrocken när man sitter och arbetar i den för att hålla värmen i den kalla stugan.

brev_love — Kärleksbrev från 1912. ”I tack kysser jag Dina ögon, Din mun och Ditt goda hjärta – ja Du förstår att hjärtat kysser jag på den fläck där jag hör det klappa.”

Först runt 1909 blev Döderhultarn mer känd i vidare kretsar. Det var bl.a. Hasse Z (Kar de Mummas pappa) som blev förtjust i gubbarna och som beställde ett gäng.

hassezbrev — Här tackar Hasse Z för den utmärkta gåvan och talar om att han på onsdag ska göra nåt med de andra gubbarna. (Nej, inte alls. Annika i kommentatorbåset har klurat: ”Bäste Broder. Mitt hjärtliga tack för den utmärkta gåvan. Har gett Nord. Bokh. order att hämta de andra gubbarna. Hälsning! Din tillgivne Hasse Z”)

argtbrev — Oj, här är det någon som är ilsken. Om inte Axel hämtar sina saker före den 1 oktober (med versal!) så kommer sakerna att lyftas ut på gatan och förmodligen kommer även en poliskonstapel att tillkallas!

matilda — Så här såg det ut i Döderhultarns verkstad. Kvinnan kan vara en viss Mathilda, som födde två barn som hette stor-Axel och Lill-Axel, men det var visst inte riktigt klarlagt om Axel Pettersson var far till båda. Mathilda dog 1977, 103 år gammal.

Med detta sagt ber jag Döderhultarn om ursäkt för mitt tidigare ointresse och mina banala gäspningar. Döderhultarmuseet i Oskarshamn är jättefint och både de nakna och de påklädda gubbarna och gummorna är oerhört uttrycksfulla, så tillyxade de är.

Hej Oskarshamn … det var visst en sak till …

museum — Pssssst! Museum har ingen fnutt, museer ska heller inte ha det. Dsssssst!

Läs gärna Hasse Z:s egen redogörelse för hur han upptäckte Döderhultarn. Ett litet utdrag:

”Han åt middag hos mig. Ärter och fläsk. Mitt under middagen gick han ifrån bordet och satte sig i en soffa, fortsättande att tala om allt mellan himmel och jord.

Jag tänkte: det är hans sätt att äta middag. Jag gick efter honom med tallriken och satte den på ett litet bord framför honom. Om en stund återvände han till vårt bord och då fick jag upp och flytta tallriken igen. På det viset promenerade vi fyra fem gånger fram och tillbaka mellan middagsbordet och soffan. Det var en mycket livlig middag. Men glad och underhållande.”

Om man är på det humöret, kan man även läsa om hur Kar de Mumma lyckades göra en Döderhultarhäst låghalt.

42 kommentarer