Jag sitter iklädd basketkläder på Stortoget i Lund och svettas.
Rödmosig, kissnödig och lite fundersam eftersom jag har en besvärlig kycklingbit mellan två kindtänder.
I Skåne är inte sommaren meteorologiskt slut förrän runt 12 oktober, så man kan kanske säga att jag åkte söderut för att förlänga sommaren. Men så var det ju inte; jag åkte faktiskt hit för att träna basket i två timmar.
Se här – ett basketfoto från 1990. Det är jag närmast kameran.
Mitt Lugi-lag från runt 1990 samlades nämligen här i Lund för att spela basket utomhus … och dricka lite bubbel samtidigt. Det är förstås en på alla upptänkliga sätt mycket olämplig blandning med tanke på att idrottsrörelsen ska spola kröken, trajadiraaa.
Men ååååh, så kul det var! (INGEN slet av hälsenan!)
Sommaren har inte blott varit en sorgesam period med saknad och askströssel, utan minst lika mycket sågande, skrattande, skuttande, bakande, badande och basketbollande. Sedan i maj har jag åkt till Brighton, Olseröd, Köpenhamn, Lund, Visby, Horndal, Byske, Runmarö, Hästvom, Öland & Öland och nu Lund igen. Om jag hade cyklat överallt utan att åka hem till Eskilstuna en enda gång, hade jag cyklat i ungefär 300 timmar.
Komplett onödig information!
Men vad finns då på alla dessa platser? Jo, mitt skyddsnät. Jag fångas upp av släkt och vänner när jag faller – och så ligger jag där och vaggar i deras famn tills det är dags att hugga ner ett träd, måla ett tak, tapetsera ett rum, dricka en öl, äta en soppa, heja på Sverige i OS, klämma en kräfta på magen och förstås spela basket med bubbel.
Tack, tack och åter tack!
Bildrapport!
Pappa, 86 år, trivs på sitt alzheimerboende och får mig att bli sugen på att spela pingis. Hans skruvar är komplett obegripliga och går inte att mota i grind. Jag har bättre kondis, men förlorar 100 % av matcherna.På basketträningarna blandar vi unga med gamla och pyttesmå spelare med en skäggig 208 cm-karl.Plötsligt lade jag märke till den här FÖRFÄRLIGA och övertejpade kontakten som gick sönder häromåret när jag visst prioriterade nåt annat. Jag köpte en ny och pillade loss gammelkontakten …… och fann att det var 13 (tretton!) år sedan den pajade! (Den nya kontakten passade inte och väggen måste målas om, så nu sitter bara ny silvertejp på plats. Gah.)Jag beslutade mig för att rensa bort Olles kläder och ge bort rubbet. Men plötsligt hade jag rivit ut mina egna kläder, gett bort hälften och lagt Olles i en resväska istället. (Om det är en tyllkjol i förgrunden? Jomenvisst.)
Minnesavdelningen!
Olle och jag träffades 1985, och 1986 flyttade vi ihop i en helknäpp, ickeisolerad tvåa utan fungerande toa på Michael Hansens kollegium i Lund. Dessutom låg sovrummet precis under en stentrappa som ledde till korridorköket på andra våningen, och detta hände sig på den tiden när många fortfarande bar träskor inomhus.
Därför satte vi in en annons i Sydsvenska Dagbladet.
”Oavbrutet träskoklamp från korridorköket ovanpå! Kan du hjälpa oss hitta 2–3:a? Olle o Lotten 046-11 56 59.”
Man betalade för varje tecken i annonsen, så vi filade länge på formuleringarna för att ha råd. (Och det var inte vi som tyckte att ”Du” skulle skrivas med versal.) Några veckor senare fick vi napp och flyttade in i en stor, central vindslägenhet på Skolgatan 4.
Där uppe!
Där råkade jag en gång tappa en hel kastrull med indonesisk gryta på en orange ryamatta strax innan gästerna skulle serveras. Inget fick förfaras, så jag slevade tillbaka maten i kastrullen.
Under hela måltiden pillade vi sedan med glatt humör ut små, tunna, orange garnbitar ur munnen. Det var tider, det!
Jag tänkte berätta att förra veckan var fylld av roliga aktiviteter, men är så distraherad.
Huset är är nämligen fullt – men inte som brukligt är av övernattande gäster, barnbarn eller basketspelare. Det är fullt av inte alls röriga rörmokare från två olika företag som tar av sig skorna i hallen, som snällt ber om trefasuttag och som vill att jag röjer i källaren. (”Skoja ba” tillade en av dem, men det gjorde han verkligen inte alls.)
Redan 2001 var det stökigt i källaren, minns jag. (Och så gläds jag åt att så himla mycket värre har det i så fall inte blivit på 23 år …)
När jag nu skulle fixa lite i den ständigt omnämnda källaren, råkade jag välta omkull ett gäng rullgardiner, skidor och tältpinnar som stod bakom en dörr. De landade inte alls tyst, vackert eller fint, utan ungefär som träden i Forsakar.
Stök och bröt efter stormen i Forsakar. Jättespännande promenad! (Det blåa är min vän Ami, som såg till att jag förra veckan fick uppleva både Skåne och Köpenhamn som en ljuvlig 60-årspresent.)Det hade varit trevligare om det som ramlade i källaren hade landat lite som Amis sparris på Österlen..
En av rörisarna ska byta en trasig blandare, fixa läckande rör under diskbänken samt ordna dålig avrinning i duschen. Rörmokarna från det andra företaget ska fixa avloppet: ett originalrör i gjutjärn, nedgrävt 1937. Det är rostigt, sprucket, fullt med rötter från sedan länge avrättade buskar … och så är det stopp i det förstås. (Favorit i repris.)
Fixningen handlar om att med snygga kedjor fräsa bort alla rötter, spola bort all skit, lägga in ett strumpliknande, vitt fodral som ska härdas och bli blått – och med denna ”relajning” ska jag klara mig tills jag får Nobelpris och råd med stambyte.
Bismarcklänk à la rörmokare. (Renskättingen, som den egentligen heter, sätts på nåt som liknar en borrmaskin och så snurrar den snabbt och fräser bort alla rötter.)Så här har även jag provlegat, men jag såg inte ett jota. En annan röris står samtidigt inne i huset och styr en kamera, och så pratar de med varandra via en mobiltelefon. Ni ser spindelnätet i brunnslocket, va? Det påminner ju om …… helgens fantastiska besök på Louisiana – spindeln av Louise Bourgeois har dock aldrig varit i en brunn utan har dagarna i ända denna vackra utsikt att njuta av.
När vi ändå är inne på Danmarksvistelsen, kan jag berätta att Ami och jag såg hantverkare även där. Designmuseet har en underbar möbelavdelning med kreatörer som Arne Jacobsen, Børge Mogensen & Poul Kjærholm – men den var stängd pga. renovering. Jävla hantverkare till att sabotera en skönhetsupplevelse.
Detta såg vi inte.Däremot fick vi på de öppna avdelningarna se många ting som var övertäckta som funnes de i en vinterstängd strandvilla.Vi gick även in på Rosenborgs slott, som är en upplevelse för att det är så smaklöst inrett. Det intressantaste var faktiskt rummet som höll på att renoveras; kolla hur det ser ut när tavlorna är nedplockade!
Oj, nu ropar Ensamföretagarrörmokaren på hjälp! Den Stora Firmans rörisar som sköter ”relajningen” lystrar och tillsammans löser de problemet med duschkabinens avrinning.
Det är så fint samarbete över företagsgränserna att man nästan kan fälla en tår.
– Nu kommer det att flöda som aldrig förr! konstaterar ensamföretagaren som var alldeles nytatuerad på hela ryggen och ändå låg och ålade på golvet.
Detta påminner mig om några andra flöden under den gångna veckan. I Köpenhamn drack Ami och jag drinkar som funnes det ingen morgondag, och i centrala Lund bjöds jag under en kort paus i AI-konferensen in till en trädgård.
Arkitekten David Sim (som håller på att göra världen till en mjukare plats vad gäller stadsplanering) öppnade raskt en flaska champagne!
Då är steget inte långt till en intressant syn på väg mot bingen i Lund …
Jag står alltså uppe på gatan och tittar ner i ett falafelhak, och si där ligger ju en pizza.Men så här såg pizzorna ut i Köpenhamn!
Som ni förstår, är detta röriga inlägg en pyttipanna – jag tog vad jag hade och tillagade en bloggpost. Nu får ni hälla på HP-sås och lägga rödbetorna snyggt i kommentatorsbåset!
Kort reflektion, bara.
Den 12 juni är det ett halvår sedan Olle stupade. Jag är fortfarande omhändertagen av familj och vänner – för det behöver jag. Ensam är jag inte alls särskilt stark.
Det här är inte ett riktigt blogginlägg, liksom. Det är texter som jag lade ut på Facebook – simultanrapportering från en AI-konferens den 16 maj 2024. (I höst ska jag gubevars hålla kurs i detta komplicerade ämne.
Alla mina rapporter från Nordic Powwow (AI-konferensen med lite humor) finns i kronologisk ordning här nedan – mest som ett tidsdokument.
1.
AI-konferensen AI Nordic Powwow i #Lund, första passet:
”Sveriges konkurrenskraft kopplad till AI?”
Hmmmm. Undra sa flundra vad frågetecknet symboliserar i dagens första rubrik. Fler frågor följer i programbladet:
• Vad sker i Sverige?
• Vad sker i omvärlden och i Silicon Valley?
• Halkar vi efter?
• Hur kan och bör vi positionera oss?
Svaret kommer vi att få via moderatorn Johan Wester, som ska vara den bubblande glada spindeln i nätet och se till att utbildningsministern Mats Persson (som jag egentligen skulle vilja ta i örat och ställa i skamvrån) och Jan-Erik Solem samt Heidi Avellan inte flyter över sina bräddar med pratvågor.
——
Mats Perssons föredragning är fylld av retoriska upprepningar:
”Teknik slår alltid politik.”
”Är det vi ser nu – är det de kortsiktiga eller långsiktiga lösningarna?”
”Rent teknologiskt, asså rent tekniskt, finns det inga begränsningar.”
”Sverige är ett ’small and smart country’.”
”Det är jätteviktigt att ha forskning och utbildning.”
”Vi behöver bättre undervisning i matte & teknik, och fler ingenjörer!”
Han hinner även med att nämna att man ”förr” ville förbjuda parabol, att citera Jonas Birgersson samt nämna att ”nån hade iden om att internet var en fluga”. (Vilket inte stämmer, hälsningar från besserwisser-Lotten.)
Utbildningsministern sammanfattar själv det han anser med ” Sverige behöver vara mycket mer på framfötterna”, vilket ger mig associationer både till fyrfotadjur och en längtan att själv få visa framfötterna. Han avslutar:
– Det sker så mycket dynamik i de södra delarna, men stockholmsfixeringen finns tyvärr hela tiden. HEJA LUND! NU KÖR VI!
Johan Wester kliver då in på scenen och frågar om det kommer pengar i det där ”köret”. Mats Persson lovar motvilligt att jodå, det kommer pengar.
——
Jan-Erik Solem är en skicklig entreprenör som numera jobbar för bl.a. Meta, och som med glädje anpassar sig efter tidsskillnaden mellan Lund och Silicon Valley.
– Det som driver utvecklingen idag är grafikprocessorer, data & dollars – men de stora techbolagen måste se upp eftersom även små uppstickare kan slå igenom stort pga. AI.
Eftersom jag alltid försöker översätta engelska termer till svenska när jag skriver, ser resten av mina anteckningar om Solems presentation ut ungefär så här:
benchmarks … sorterat lite random på nån kolumn… ett roligt case med ett team av forskare… vi som ville bygga startups
(Jag gav upp.)
Solem-sammanfattning:
– Ny teknik ger små aktörer möjlighet att slå igenom på marknaden! Skapa fokus på små företag med galna idéer.
——
Så kommer Heidi Avellan från SDS upp på scenen och säger på klingande finlandssvenska:
– AI är en möjlighet, men även ett skitstort hot! Politikerna måste agera; EU har ett enormt ansvar för att tekniken ska ha resurser! Det som behövs snabbt är tillgångar för de små företagen. Och det kan inte styras från en plats (alltså Stockholm).
Johan Wester kliver in i handlingen igen och styr de inte alls oense eller ens spretiga deltagarna på scenen. Ingen tror att vi ligger i framkant, alla anser att AI måste tas på stort allvar och att Sydsverige ska tas på större allvar. Johan utbrister:
– AI-kunskap är en sak, tech-kompetensen är en annan, men vi kanske behöver bildning på en helt annan nivå, som mer filosofi och kunskap om ”vad det innebär att vara människa”. Jag tror att humaniora kommer att få en revival!
Avslutningsvis får publiken tjoa idéer som utbildningsministern ska anteckna och ta med sig till Stockholm:
• Mindre slöjd!
• Mer slöjd!
• Skatteavdrag på AI-tjänster!
• Hjälp småföretagen med AI-kunskaper!
• Inför ”skapande” som ämne i skolan, för skapande = innovation!
Snart börjar nästa pass! Återkommer!
—-
En av kommentarerna:
2.
AI-konferensen AI Nordic Powwow i #Lund, andra passet:
”Legal and moral perspectives on international AI”
Special focus on the new EU AI act. Regulations outside the EU. Possibilities to use and misuse AI from an democracy standpoint.
Lilian Edwards (Newcastle University) har en presentation med många punktlistor, och jag ska lite skamsen erkänna att jag inte riktigt hängde med i svängarna hela tiden eftersom kurrandet i magen (min, dårå) överröstade talaren. Hon sa ungefär:
– Vi måste balansera nyttig information om AI med riskerna med AI. Några risker kan vara spridning av:
• stereotyper
• deepfakes (både bilder & video som är helt påhittade)
• allmänt hat från ”troll”
• fake news – felaktig info som kan påverka bl.a. demokratin
• copyright & dataskydd
• jobb som försvinner, ”Global South data enrichment”
• miljöpåverkan.
– ”The EU AI Act” är begränsad, för den ligger inbäddad bland massa andra regler. Den styr nästan inget av det som vi håller på med nu. Den fokuserar stort på risker!
– Det finns faktiskt en regel som säger att om man chattar med en AI, måste AI:n tydligt tala om att den är en AI. Människan som chattar ska inte tro att det är en människa i andra änden. Men hur många följer denna regel?
Vi läste på skärmen:
”Human oversight shall aim at preventing or minimising the risks to health, safety or fundamental rights that may emerge when a high-risk AI system is used in accordance with its intended purpose or under conditions of reasonably forseeable misuse.”
Kanske kan texten ovan sammanfattas så här: ”Vi människor måste minimera risker som kan uppstå i och med AI.”
– Lagarna räcker inte till just nu; tekniken tar sjumilasteg och ligger så långt före det svaga regelverk som finns. Men EU:s regler är än så länge det bästa vi har. Kina har massa regler, men staten/regeringen kommer inte att använda lagarna på sig själv, utan på tech-bolagen.
Avslutade Lilian Edwards.
Näste man till rakning!
——
David Kaye (University of Californa) är en professor som hamnade i Lund pga. ett Fulbright-stipendium, och han hade lockats våldsamt eftersom ”södra Californien och södra Sverige ju är så himla lika”. (Han åker av förklarliga skäl hem till värmen om en vecka.) Han förklarade:
– Vi behöver upprätta tydliga regler om hur vi ska hantera AI när det gäller mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, åsiktsfrihet och det faktum att företag måste ta hänsyn till mänskliga rättigheter och andra relaterade principer.
Fyra obesvarade frågor är:
• Hur mycket ska mänskliga rättigheter styra utvecklingen av AI?
• Vad förväntar vi oss att företag tar hänsyn till?
• Hur pass transparenta ska AI-företag vara och vad ska befolkningen resp. regeringen veta?
• Hur ska man kunna hantera de tekniska uppfinningarna och samtidigt tänka på mänskliga rättigheter och utöva ett sant kritiskt tänkande?
Heidi Avellan återvänder upp på scenen och säger att det ju är bra att EU i alla fall har gjort något.
– Men visst är det för lite och för sent? Teknikutvecklingen går så snabbt; hur ska juristerna som jobbar inom EU hinna med? Är det ens möjligt? frågar hon.
– Njaa, jag vet inte, svarar David Kaye, fast med väldigt många fler ord.
– Jo, men problemet är ju inte att ta fram regler, utan att få alla instanser att sedan följa reglerna, svarar Lilian Edwards.
Hon fortsätter med en klok jämförelse med bilindustrin; den bygger ju på och blomstrar trots (eller på grund av) alla lagar och förordningar.
En fråga från publiken:
– Visst MÅSTE väl AI påverka de mänskliga rättigheterna på massa olika sätt?
– Ja, svarar Danny Kaye, nej förlåt David Kaye. (Och förklarar vad han menar med det.)
– Ja, svarar Lilian Edwards. (Och fyller på med lite mer info.)
Och därmed var vi 15 trevliga minuter sena till lunchen!
Två av kommentarerna!
3.
AI-konferensen AI Nordic Powwow i #Lund, tredje passet:
What’s happening right now in AI?
(Johan Wester skrattade högt åt detta ohemult stora ämne. För att komprimera och bredda på en gång, pratar de fyra talarna om fyra helt olika ämnen inom
AI: programmering, matematik [liksom], hälsovård och juridik)
In kommer Emma Söderberg, som förklarar hur programmeringen har gått från ettor och nollor till bokstavskoder som kräver massa verktyg … som alla programmerare hanterar plättlätt. Numera samarbetar programmerarna hela tiden – ingen sitter ensam framför en skärm.
(Alla ord snurrar i huvudet på mig – Copilot, Stackoverflow, Chat-GPT, Large Language Models, prompting, testing, testing, etta, hörbarhet nolla, vem ska man tro på, tro på …?)
Emma the Programmer ställer två frågor som hon inte kan svara på:
– What happens when a program is just a prompt away?
– If LLMs can program, will we need programmers?
Sedan rusar hon iväg till ett möte på dotterns skola, och jag tänker på mig själv och mitt skrivande:
– Vad händer när ett långt och välskrivet kåseri trollas fram på ett par sekunder genom en enkel prompt?
– Om Ai kan skriva roliga och intressanta texter, behövs väl inte jag?
——
Kalle Åström (Lunds Universitet) lägger upp en gammal artikel från 1960:
”Den orimliga effektiviteten hos matematik i naturvetenskapen”
Han säger att 2024 hade man kunnat skriva en artikel med rubriken ”Den orimliga effektiviteten hos generativ AI”.
Kalle demonstrerade enkel matematik genom att placera 19 bilder av sig själv i ett koordinatsystem och sedan komprimera allt till endast två pixlar. Med hjälp av dessa pixlar kunde han sedan återskapa de ursprungliga 19 bilderna.
– Vad som händer nu är att sådana här modeller där man ber AI göra om text, bild, video, musik, vektor och till och med LIDAR-data till vilket medium som helst – och dessutom kombinera dem.
(LIDAR – Light Detection and Ranging – är en avbildningsteknik som mäter avstånd till ett objekt eller en yta med hjälp av laserpulser. VEKTOR – Vectorization for Embedding Knowledge Tasks with Reduced Overhead – är en teknik som omvandlar data till vektorer av numeriska värden för att underlätta beräkningar och analys inom AI.)
AI integreras numera i program som Word, Outlook, PowerPoint och Photoshop och LLM fungerar både som ordbehandlare och sökmotor samtidigt. AI är redan någorlunda integrerat i
• hälsovårdens forskning och diagnoser samt för analyser och förutsägelser av pandemier
• robotik
• syntetisk data/dataskydd
• förklarbar AI (XAI) (låter ju svårförklarat)
• etiska frågor
• lösningar för klimat och miljö.
Än så länge helt oförklarligt (trots AI) är djur som är osedvanligt skickliga på att navigera:
1. Bogong-mott kan hitta fram och tillbaka över 100 mil trots sin yttepyttelilla hjärna.
2. Humlor kan navigera upp till 1 kilometer (fastän de ju egentligen inte ska kunna flyga, tänker jag).
3. Dyngbaggar kan navigera upp till 10 meter och göra massa andra coola saker.
——
Max Gordon (Danderyds sjukhus & KI samt utnämnd till ”Sveriges AI-personlighet 2023”) diskuterade användningen av AI inom vården.
Max talade om AMIE, som står för ”Advanced Medical Information Exchange”. Ett gott exempel är sensorer som varnar om patienter rör sig på ett sätt som antyder att de när som helt kommer att med buller och bong trilla omkull. Men alla (inklusive Max) anser att AI borde användas bra mycket mer inom vården.
Jag (Lotten alltså) bad Chat GPT berätta vad detta kan bero på, och fick ett kilometerlångt svar som jag kortade till fem punkter:
• Vården är en komplex miljö med många variabler och individuella patientbehov.
• Stränga regelverk och lagar kring personlig integritet och medicinsk etik skapar hinder.
• Många vårdorganisationer använder äldre system som inte är kompatibla med moderna AI-lösningar.
• Det krävs specialiserad utbildning och resurser för att implementera och använda AI-tekniker inom vården.
• Trots potentialen att spara kostnader och förbättra vårdkvaliteten på lång sikt, kan initiala investeringar i AI-teknik vara höga.
——
David Kaye fnittrar när det är hans tur att han inte kommer att använda sig av presentationsbilder, vilket enligt honom är lika absurt som att ställa sig rakt upp och ner och prata naken.
Sedan berättar han att ”The AI Advisory Board for UN” är en rådgivande grupp som skapats för att ge riktlinjer och råd om användningen AI inom Förenta Nationerna. Gruppen ska utforska och främja AI för att ”adressera globala utmaningar och främja hållbar utveckling enligt FN:s mål”.
Fyra globala frågor som diskuteras är:
• Hur kan tillgången på data förbättras för att främja mångfald och inkludering?
• Hur påverkar internationell lagstiftning och immaterialrättsliga frågor tillgången och användningen av data för AI?
• Hur används resurser som energi, inklusive vatten för kylning, för att driva AI-system och hur kan detta hanteras på ett hållbart sätt?
• Hur påverkar användningen av AI globalt de mänskliga rättigheterna och fred på jorden?
Ett exempel som tas upp är vaccinet under pandemin och frågan om global hälsa – det funkade inte alls så bra som alla hade hoppats.
Puh! Dags för fika!
En kommentar:
4.
AI-konferensen AI Nordic Powwow i #Lund, fjärde passet:
”Verktygen (det nära): praktiska tips om vad du kan göra, var du kan börja och hur du kan göra det.”
Det här passet är utformat som en frågestund med publiken i fokus. På scenen finns tre specialister i ämnet, och de svarar konkret utan att sväva ut alls, vilket förvånade mig. (Positivt!) Det är lite svårt att sammanfatta och bena ut allt som sades, men jag tar några axplock och redogör för dem och försöker sammanfatta på slutet.
Joakim Jardenberg sa flera gånger (precis som jag, trallala) att man ska lattja, ha kul, leka och testa sig fram med olika AI-modeller, t.ex. på poe.com! (Rekommenderas varmt.)
Han poängterade att vi inte ska ställa frågor till AI, utan istället instruera och interagera. Vi fick se ett ”user case” som perfekt illustrerar hur polletten trillar ner för en ovan AI-användare. Prompten var: ”Ta den här sändlistan och gör en namnlista utan mejladresser.” (Se bilden.)
Dessutom rådde han alla som inte är nöjda med Chat GPT:s svar att gå in i ”customer instructions” och lämna en instruktion om vad du vill ha för slags svar på dina promptar!
Liselott Lading inledde med att dela in AI i tre olika grupper med inriktning på vem som har ansvar för vad som görs inom respektive AI:
1. generativ AI: respektive AI har ansvaret (t.ex. Chat GPT)
2. plattforms-AI/every day AI: respektive plattform (t.ex. Microsoft)
3. din egen AI: du själv har allt ansvar.
Max Gordon har upptäckt att AI är bra på att kritisera, men sämre på att berömma eller följa instruktioner som ”skriv det här på det här sättet”. Moderatorn Patrik Kruse tipsade då om att man kan be AI faktagranska sig själv när den hallucinerar fram genomskinliga tokerier. Liselott Lading sa att hon ofta ber AI:n om hjälp när hon inte riktigt vet hur hon ska formulera sin prompt.
På temat oetiska företag och lurendrejerier berättade Max Gordon att människan har en tendens att utveckla en resistens mot sådant som lurar oss. Denna resistens fungerar tyvärr även på andra plan, som att vi nu har tröttnat så förbålt på de ideliga enkäterna om kvaliteter på produkter eller upplevelser som vi bombarderas med. Vi användare har helt enkelt slutat bry oss om frågeformulär – vilket är förödande för doktorander som har oerhört svårt att få svar på sina forskningsenkäter. (En svarsfrekvens på blott 10–20 % duger ju inte inom den akademiska världen.)
Avslutningsvis kan jag bara upprepa allas vårt AI-mantra: alla är vi barn i början, och korven den har två.
Tack för en givande dag!
Två av de berömmande kommentarerna, vilket jag tackar för!
Pssst.
Ungefär samma texter lades ut på Linkedin, men där får man inte skriva så långt som man vill så den rapporteringen känns lite rumphuggen.
I måndags gav jag mig iväg på ett Lundaäventyr där jag under 15 timmar for runt som en guttaperka mellan föreläsningar och paneldebatter, storbildsföredrag och en helsickes massa vanligt babbel.
Fullt var det på ”AI Nordic Powwow”, som för mig inte är ett solklart namn på hela grejen. Fast å andra sidan är AI inte helt solklart det heller.
Men jag måste börja med tåget. För att åka tåg är idag inte lätt. Om tåget kommer och jag dessutom har lyckats köpa en svindyr biljett, händer det att tåget efter blott en station tas ur trafik pga. personalbrist. Eller så kommer inte tåget för att det har dykt upp ett plötsligt spårarbete som ingen fick veta något om i förväg.
– Men det ska du ha fått sms om.
– Men det har jag inte.
– Men det ska ha skickats.
– Men jag har inte fått veta nåt.
– Men tåget kommer inte.
– Nä, jag har förstått det.
Därför gäller det att ha framförhållning in absurdum och gärna åka 24 timmar innan man ska vara på plats. Om tåget då går som de forna tågen och faktiskt kommer fram när det ska, får man en himla massa tid över – och i Lund är det inga problem. Fina, fina, roliga Lund.
Men hur är det då att åka med Snälltåget jämfört med SJ? Det som förvånade mig mest var inte den vackra restaurangvagnen eller kupéerna, utan att resenärerna var så himla tillfreds. Väskor gled omkring som på hal is (inget är anpassat till dagens rullväskor) eller föll ner som äpplen från hatthyllorna och alla ba ”hoppsan, tjosan” eller ”där ser man, så tokigt”. Det verkar som om all världens godmodiga människor åker med Snälltåget.
Minst godmodig var nog jag. För den person som satt bredvid mig och den person som satt framför mig satt båda två och tittade på roliga filmsnuttar på sin a mobiler – men med ljudet på högsta volym. Jag frågade om de kanske kunde sänka ljudet eller ta på hörlurar, men det kunde de inte. Så då gick jag på en promenad och hamnade längst bak i tåget, där jag kunde se rälsen komma fram under tåget. Jag kände mig som Buster Keaton, tills jag kom på att han ju satt längst fram i tåget.
Snälltåget har gamla kupéer, som jag ville sätta mig i.Men toan var trasig. Detta såg jag inte – skylten var liksom osynlig i mitt nödiga tillstånd, så jag gick in och tänkte ”men den här är ju trasig”, och gick ut igen. Lika nödig.Snälltågets papperskorgar är piffigare än SJ:s, så det så.
På min resa blev jag tvungen att mellanlanda i två timmar i Stockholm, så då gick jag på en promenad till Dramaten för att klappa Strindberg på huvudet och Krook på magen.
Ovanför Sergels torg hade nån hängt ett fiskenät med speglar. (Jag hoppas så att det är vackert egentligen.)På Norrmalmstorg kunde jag läsa mig till att det ska finnas ett konstverk som heter Frihetens källa. Men skylten stod framför ingenting. vilket påminde om statyn Intighet i Lund.Här ser ni mig fotografera en skylt utanför Hallwylska. Tala nu om för mig: är det ett korrfel där eller säger man kanske ”planerad” om en planterad innergård? Stoppa pressarna! Båthuspernilla i kommentatorsbåset har en teori! ”Planerad betyder väl något i stil med tillplattad på markanläggarspråk. Med en planeringsskopa på grävmaskinens aggregat gör man mark plan. Min gissning är alltså att lite oväntat fackspråk från anläggningsbranschen smugit sig in, men att det inte är fel.”
När jag hade klappat på Strindberg (och glömt att ta en bild på sparkcykeln som stod lutad mot honom) och klappat på Krook (och glömt att ta en bild på sparkcykeln som stod lutad mot henne), blev jag påkörd av en sparkcykel och tappade min fina kamera (som jag hade glömt att jag bar på) i marken. Jag bad om ursäkt för att jag stod i vägen, och hastade tillbaka till tåget.
I Lund skrev jag spaltmeter om AI, och kan sammanfatta allt i tjugo punkter, men jag orkar inte skriva fler än fem just nu:
2.
När man ger en AI en order eller en fråga måste man uttrycka sig väl – detta kallas ”bra prompt” på svengelska. Det är lite som att man fattar hur man googlar. Vissa människor googlar
3.
Utbildningsväsendet måste ändra sättet som hemuppgifter och examinationer görs på. Ett exempel är den nya sortens uppgift: ”Be en AI skriva en tresidig uppsats om franska revolutionen. Din uppgift är sedan att analysera AI:ns uppsats.”
4.
Jag kanske inte måste ha ont i knät så himla många år till. Om all världens medicinska journaler sprättas loss och samlas i en AI-doktor, så kan alla som har samma symtom som jag snart gå med i en exklusiv klubb som får både en diagnos och ett knälagarchip inskjutet. Och vips, är smärtan och svullnaden puts väck!
5.
Vissa AI-föreläsare har fastnat på overheadnivån och presenterar akademiska AI-utredningar med statistik och minimala bokstäver samt oläsliga kurvor och stapeldiagram utan rim eller reson.
Nu skulle jag kunna tillägga i en sjätte punkt att AI-människor är ett partajande folk, för oj så kul det var hela tiden. Här står jag i trappan på AF (Akademiska föreningen i Lund) och fotograferar kön upp till baren med de bubbliga dryckerna. Och då ser jag hur Jonas Birgersson står och talar med Bengt Lindoff.
Jonas vet ni ju allt om, men Bengt Lindoff? Jo, han är två meter lång, har näst flest patent i Sverige (eller flest?) och har blivit så fantastiskt duktig bara för att hans allra första basketcoach heter Lotten.
Nån som vill ha en AI-föreläsning av mig där jag lär er massa samtidigt som ni skrattar ihjäl er? Föreläsningen kan heta ”Det är många grejer på en plog”, för det sa min farfar alltid om komplicerade ting.
Tågresan ner till Skåne i fredags gick obegripligt nog enligt planerna. (Nej, ”som tåget” säger vi inte numera.) Biljettköperiet gick däremot åt helskotta eftersom halva sträckan trafikeras av Mälartåg och andra halvan av SJ, och när man betalar extra för att få ombokningsbara biljetter visar det sig förstås när resan faktiskt måste ombokas, att blott SJ tillåter sådant bök. Fast SJ tillåter förstås inte sådant bök om halva resan är Mälartågs, för då säger alla logaritmer och ettor samt nollor och tågtelefonister ba näääää.
Jag är som vanligt kapten Haddock.
Under själva tågresan satt jag förundrad i ”lugn avdelning” och hörde telefonsamtal, höga skratt, fnitter och plippande datorspel. Datorspelsplipparen var ungefär tjuåttaåthalvt och tuggade dessutom tuggummi så det slafsade ända bort till mina hammare och städ.
Apropå hammare och städ – jag for ju ner till Lund för att snickra och tapetsera och fixa samt dona. Allt kom inte med på bild, men tänk er
en på ben stående tv-skärm som plötsligt svävar en decimeter från väggen
bokhylla som när som helst kunde välta över alla små barn och gamla hundar, men som numera sitter fast i en betongvägg
tre rum som tapetserades så att alla bara ooooade och aahaaade.
När jag ända höll på, fick köksstolarna nya tassar. Detta är det lutande tasstornet i Lund.Jag undrar hur det kommer sig att jag vet hur man fixar sånt här. Inget av mina barn har tyvärr lärt sig det eftersom jag finner det så tillfredsställande att pyssla med att jag helt enkelt inte har visat dem hur man gör …Japp, litermått och ballongvisp. Tapetklisterblandning eller gräddvispning – samma sak ju.Den inringade skönheten är en borrhammare, som jag kallar hammarborr. Den skär genom betongväggar som vore de klickar med skirat smör.Ajabaja Lotten, inte laga vägguttag med silvertejp! (Johodå, det gick så bra så.) Om man kisar med ögonen kan man se att jag har sågat mig i vänster pekfinger och kastat en dammsugare på min högerhand.
Efter arbetslägret fick jag hela fyra timmars sömn innan jag klev på 05.18-tåget hemåt. Detta tåg påstods enligt informationsskylten vara på yttre sidan om något. Oklart vad.
Om två tåg stannar på samma perrong, är det ena yttre, det andra inre. Magnus, Brasse och Eva hade kanske kunnat få SJ att förstå att ”främre” och ”bakre” är lämpligare ord.
Under mina åtta väntande och funderande samt googlande minuter om detta yttre tågs kvalitéer, blev jag approcherad av både unga och gamla som frågade om jag visste vad ”yttre tåg” var för något. En tonårstjej sa:
– Nänu ringer jag mamma. Hon vet nog.
– Men klockan är ju tio över fem!
– Jaaa, men hon svarar säkert, hon tror alltid att nåt har hänt.
Hur nu detta kunde vara något positivt vet jag som varande en öm moder inte alls, men ringde gjorde tjejen. Tåget kom, tåget stannade vi perrongen, vi klev på tåget och sedan hände inget konstigt alls. Tåget bara åkte norrut.
Men … X2000 har verkligen börjat få skavanker. Stolen som jag satt på hade tre intorkade tuggummin och läslampan var trasig.
Den röda, lilla avbrutna mojängen är tevattenkranen i bistron.Dessa dörröppnarknappar funkar inte – och man kan inte heller få dörren att öppnas genom att fladdra med handen uppe vid en förmodad fotocell. Spaning: vi kommer att få uppleva nya dörröppnarknappar innan vi dör om 20 år eller så.
Men vad är det nu för jobb jag har nämnt allra först i rubriken ovan? Jo, jag ska vikariera på SFI hela december. Istället för att tjoa om mina älskade skrivregler inför 300–400 personer (vart tog den marknaden vägen?) kommer jag att stå inför 18 personer och visa hur man skriver och säger aaaaaaaaa. Det blir säkert otroligt lärorikt, fast … hur ska det nu gå med Lilla Julkalendern? Det är ju 1 december på torsdag! När ska luckorna skapas och tishorna skickas? (Hej Kråkan, du har ännu inte fått förra årets!) Hjääälp?!?!
Äsch, det finns ju massa timmar på nätterna. Det kommer att gå finfint!
SOOOM ni har väntat på äggrörerapporter! Ni har längtat, ni har saknat, ni har undrat hur det egentligen står till på äggrörefronten i den Bergmanska livet!
Nu har jag med den djefla mannen bott på ”fulhotellet” i Lund. (Vi säger så för att det ju är fulare än de allra fulaste husen vi har skådat. På insidan är allt supermodernt och jättetrist, men hissdörrarna är mycket effektiva.) Äggröran kommer sist i denna rapport, för först måste jag beskriva ett mycket annorlunda och oförklarligt hotellbäddande.
Underlakanet ligger alltså dubbelvikt, och är bara instoppat vi fotänden.Vid huvudänden låg det så här. Jag har aldrig förr skådat något så oinstoppat underlakan!Efter städningen den andra dagen låg det gröna (lite läbbiga) överkastet nästan på mäklarvis nonchalant slängt över en stol och sängarna såg ut att vara bäddade av mig 1971.
Vi påtalade detta snällt och väluppfostrat för personalen vid utcheckningen, noga med att inte var gnöliga. De såg förvånade ut och bad om ursäkt, så det handlar nog inte om någon tidsbesparingsbäddning.
Men nu till frukosten! Som var full av volleybolllandslagsspelare! Överallt gick de på lite stela ben i plasttofflor och åt som vargar. (I mitt nästa liv ska jag spela i något slags landslag – redan nu vet jag ju hur går på stela ben i plasttofflor och hur man äter som en varg.)
Denna oerhört väluppfostrade spelare svarade på våra tusen nyfikna frågor, men var samtidigt intresserad av hur vi hade hamnat i Lund. (”Vi hälsar på vårt första barnbarn”, sa vi stolt.)
Jag spionerade på spelarna, samtidigt som jag förstrött skar i en croissant.
Som var byggd som en fralla! Det fanns inte en tillstymmelse till fras eller flagor!
Och nu till äggröran. För den var inte bara fadd och torr, utan på samma gång vattnig som en skogsmosse i mars!
Örk! (Men det var bra bacon.)
Jag ska dock inte klaga – att bo på hotell är fortfarande en av mina favoritsysselsättningar. Och att på kuppen få något att skriva om, är tacknämligt!
Det är tur att man inte går omkring med halm i skorna eller shorts i snöstorm, för det hade varit besvärligt. Så när jag nu gnölar över att jag har ont i fötterna pga. frivilligt irrande lagom vårdag, borde jag ju bara knipa igen.
Karnevalsområdet i Lundagård är stort, fullt av tält, mat och musik. Men … kan ni tänka er … det är även fullt av folk. När lundabon Måns Zelmerlöv skulle uppträda tänkte vi glida in på vänsterflanken och kolla lite på avstånd och tralla med till Cara Mia.
– Men kolla, vi ser honom!
– Oj, han har gitarr!
– Men … det där är ju inte MÅns, det är bara en storbildsskärm …
– Oj.
Den riktiga Måns stod vid krysset, och om han hade synts på bilden hade han väl varit 2 cm lång.
Efter att ha gnuggats mot tusentals människor som 500 laxar i en liten laxask, gav vi upp och började njuta av absurditeten i hela alltet. Vi drog oss mot ställen utan trängsel och fann – som de mogna människor vi ju är – att trängsel är för 22-åringar.
Succétips: ta fram fem kilo lego. Funkar i vilket sammanhang som helst. Det där i bakgrunden är inte lego.Förvirringstips: ställ en skotte som heter David Sim att granska något som inte är nåt egentligen. Se människorna runt omkring stanna upp och leta efter poängen. Succétips: ställ upp ett klotterplank. Trots att det var fullklottrat redan efter en timme, står folk i kö för att få sätta sitt bomärke på en liten, liten tom plätt.
Karnevalstälten är alltså fyllda av ”nåt kul”. Under 1986 års karneval var mitt jobb att locka in folk i Nisses Stuga-tältet genom att väldigt lättklädd åma och kråma mig. Ungefär samma jobb gar den här medicinstudenten framför ett tält med ”bus” på insidan.
Vi fick kasta flygplan på en lärare, dansa en fånig dans, pricka kompisens mun med popcorn, fylla en flaska med vatten, blåsa ärtrör och … jaha, sa vi.
Sekvensen med popcornen visade sig ha en baksida; de var noggrant saltade och eftersom det vad så svårt att kasta rätt, gick jag omkring med salt i ögonen resten av kvällen. (Det närmaste jag har kommit LSD, känns det som nu.)
Vi vågade inte gå in i det här tältet som förde statistik.
En attraktion inne i den av öl impregnerade AF-borgen är ”Konstifiket”. Donerad konst har fått roliga namn och påhittad info samt historia. En tavla med mumintroll och marimekko-mönster heter ”Finlands saker är våra” och en tom hyllplats har titeln ”Intighet”. En tavla sägs vara en avbild av ett stort skepp i storm. Fast utan skepp. En detaljrik tavla beskrivs ingående efter att vi har fått veta att den inte kommer att målas förrän på måndag.
Det här är studentskan Nefertiti och hennes skruvade avhandling.”Stor konst”.När klockan närmade sig halv två på natten vände jag hem till mitt nattkvarter på krypavstånd från karnevalsområdet. Idag är en annan dag!
År 1986 deltog jag i ”Nisses stugas tält” under Lundakarnevalen. Eftersom det då var det roligaste jag någonsin hade gjort, försöker jag återskapa den känslan i Lund i maj vart fjärde år.
Det går naturligtvis åt helvete.
Men nu är jag här igen – på Lundakarnevalen 2022. Mitt i livet åker jag hit, när allt annars går ut på att
tjäna nåt slags levebröd
föreläsa för PRO där den handhållna micken skapar rundgång i alla hörapparater
massera tennisarmbågen
föreläsa för 300 halvberusade banktjänstemän
betala biblioteksböter (det är jag som ser till att biblioteksverksamheten går runt)
plugga arkitekturhistoria.
Se här, två arkitektritade hus i Eskilstuna!
Huset till höger har jag analyserat i min arkitektkurs. Huset till vänster … well. Say no more.
Arkitektkunskaper borde faktiskt alla få på något sätt. Det förändrar tankesättet, synen på skönhet, synen på fulhet och faktiskt även gångstilen. (Man går väldigt mycket långsammare.) Idag irrade jag (långsamt) i en vild jakt på en viss dörrnyckel in i helt fel port på Bantorget 4 i Lund, och höll inte på att komma ut eftersom det var så vackert där.
Man nästan dör, va? (Byggt 1899.)
Men vad är fult, då? Ptja, den här grejen på stationen i Norrköping. Jag vet inte vad det är eller varför den ser ut som den gör; den bara stod där på perrongen.
Kanske man skulle kunna sälja den för en miljon till nån som precis har köpt en vindsvåning på Söder?
Avslutningsvis ska jag visa något som jag undrar om ni har sett förut. Vackert, fult eller läbbigt? Gissa vad det är!
Nej, här står inte svaret! (Det står förstås baklänges lite längre ner.)
Wait for it.
Humdidum.
Titta på bilden igen.
Lite lax i en orm?
Nej.
Svar: torsorkcän
Fascinerande va!
(Men skulle jag inte rapportera om karnevalen? Jodå, men inte än.)
Tänk, va. I februari 2020 kunde jag åka till Lund när jag ville. Jag kunde plättlätt föreläsa på Grand Hotell för 300 personer, pussa folk på kinden (om jag ville, vilket jag inte alls ville) och jag var fågelfri som egenföretagare.
Nu är jag i Lund för första gången på två år, fjättrad vid en boja som heter ”adjunkt” och … allt är sig likt! Underbara Lund är fortfarande underbara Lund, om än med fler sparkcyklar än 2019. Här bor numera tre av barnen (nr 1, 4 och 5), nästan alla mina forna NE-kolleger, några barndomskompisar och barnens gudföräldrar och många fler (125 000 för att vara lite mer exakt). I varenda buske dyker en öppen champagneflaska upp, i varenda gathörn står en cykelpump (tack, min lånecykel har pyspunka) och solen strålar ikapp med studentorkestrarna.
Cykelpumpar i Lund. Eller om det var studentorkestrar? (Källa: www.pumpacykeln.se)
För att ni ska förstå hur upptagen jag är, kan jag meddela att jag inte hann se mer än fyra minuter på gårdagens strålande fopollslandskamp när Sverige slog Spanien med 2-1. Det känns som att missa ett tåg, en Nobelfest eller att bara få äta chokladpralinen sist i en sjurättersmiddag.
Om läktarn hade varit så här tom 2019, hade vi häpnat. Idag ba: ”Oj va många männschor!”
Jag sover hos vår gode vän arkitekten David Sim, som vurmar för ”mjukare” städer. Mer människor och färre bilar, fler cyklar, massa parker och vilda blommor i alla upptänkliga jordplättar – mitt i storstan. Nyss åt vi frukost på hans trappa, där han glatt hejar på alla stressade stadsmänniskor.
”Davids trappa” – och så snyggt porslin!
När frukosten är uppäten, låter David spåren av den stå kvar ett bra tag.
Ja, det vackra porslinet står kvar utan hänglås eller larm. ”Det ska synas att jag nyss var här”, förklarar David.
Davids tankar om detta – att vara en ny sorts stadsbo – finns i den här boken, som förhoppningsvis snart kommer i svensk översättning.
På Facebook finns hans Soft City-grupp med massa spännande bilder och länkar.
Nu ska jag vingla iväg på cykeln hej vilt på smala, smala cykelbanor som ofta korsar biltrafikens vägar. Bäva månde lundaborna!
Det yngsta barnet – Artonåringen Sigge som var blott 3 år när jag började blogga – har kommit in på en musikproducentutbildning i Lund.
Å andra sidan har Tjugotreåringen kommit hem efter sin treåriga utbildning till speldesigner, så än så länge är vi föräldrar inte solo i huset.
Men nu är det så att Sigge inte har särskilt många erfarenheter av att sköta sig själv, att resa långt ensam, att bo utan föräldrar eller att ”vara vuxen”. Som en god mor har jag därför skapat ett korridorkök. Vi fyra som bor här har antagit andra namn och roller:
Britta-Lisa: bonnjänta från Luleå, läser teknisk fysik.
Birger: världsvan 18-åring som läser till musikproducent.
Knut-Åke: överliggare i 57-årsåldern, läser medicin.
Udo Kassler: utbytesstudent från Tyskland, läser fornegyptiska.
Det första som hände var att den här lappen dök upp.
Om jag bara hade satt upp en lapp med ”din morsa jobbar inte här” hade de båda sönerna chockats svårt.
Min djefla man hoppade genast på lapptåget.
Ja, hans morsa jobbade verkligen där.
Vi har än så långe inte delat upp matvarorna och lagt dem på separata kylskåpshyllor, utan istället uppmanat alla till att markera – eller tjinga – det som redan finns. (Ser nu att det inte heter tjinga numera, utan ”tinga”. Skrrnnnffff.)
När Knut-Åke gjorde så här, satte herr Kassler Udo-lappar på ett fiskpinnepaket medan den unge Birger skrev sitt namn på en fryst pizza.
– Utmärkt, hörni! ropade jag och åkte hem till en kompis som bjöd på grillkväll vid sin pool.
Att jag bara åkte iväg utan att ta med mig familjen eller ens förbereda dem på att jag skulle sticka, skapade munter förvirring. Så gör man ju inte i en familj – men definitivt i en korridor. Innan jag stack tog jag fram lite bröd.
När jag kom hem, hade den gode Udo skrivit dit sitt eget swishnummer på lappen …Observera den åldrande ingefäran strax ovanför lappen. Den ska inom kort placeras på nåt kul ställe.
Lapparna fyller nu köket – men unge Birger hänger inte riktigt med i svängarna. Här råkade han lämna lite skräp efter sig.
Det är Udo som har lärt sig att svära på svenska och Birger som har svarat – men ändå inte tagit undan efter sig.
Birger lånade Britta-Lisas cykel utan att fråga om lov och befinner sig förmodligen inte på korridoren ikväll. Förmodligen hämnas Britta-Lisa genom att lägga ingefäran i hans mjölkpaket. Förmodligen tänker Birger uthärda dessa dagar hos kompisar mer än hemma på korridoren. Förmodligen passar Udo, Knut-Åke och Britta-Lisa på att ha pizzaparty ikväll …
Vi går händelserna lite i förväg. Britta-Lisa och Knut-Åke verkar ha funnit varandra.En bortglömd farfalle i vasken slängs förstås inte.En på spisen upphittad, läbbig tandpetare hanteras med stor ömhet.
När Birger/Sigge har visat att han har fattat galoppen, återgår köket till ett normalt fungerande kök som fylls av den ömma moderns matlagning. Men vem vet – det kanske tar ett par veckor, det här?
Fotnot
Den unge musikproducenten har faktiskt inte fått rum på nån Lundakorridor än, utan är liksom många andra novischer bostadslös. Men det är ju en månad kvar till terminsstart …
