Hoppa till innehåll

Etikett: Lund

Äntligen i Lund igen – på Davids trappa

Tänk, va. I februari 2020 kunde jag åka till Lund när jag ville. Jag kunde plättlätt föreläsa på Grand Hotell för 300 personer, pussa folk på kinden (om jag ville, vilket jag inte alls ville) och jag var fågelfri som egenföretagare.

Nu är jag i Lund för första gången på två år, fjättrad vid en boja som heter ”adjunkt” och … allt är sig likt! Underbara Lund är fortfarande underbara Lund, om än med fler sparkcyklar än 2019. Här bor numera tre av barnen (nr 1, 4 och 5), nästan alla mina forna NE-kolleger, några barndomskompisar och barnens gudföräldrar och många fler (125 000 för att vara lite mer exakt). I varenda buske dyker en öppen champagneflaska upp, i varenda gathörn står en cykelpump (tack, min lånecykel har pyspunka) och solen strålar ikapp med studentorkestrarna.

Cykelpumpar i Lund. Eller om det var studentorkestrar? (Källa: www.pumpacykeln.se)

För att ni ska förstå hur upptagen jag är, kan jag meddela att jag inte hann se mer än fyra minuter på gårdagens strålande fopollslandskamp när Sverige slog Spanien med 2-1. Det känns som att missa ett tåg, en Nobelfest eller att bara få äta chokladpralinen sist i en sjurättersmiddag.

Om läktarn hade varit så här tom 2019, hade vi häpnat. Idag ba: ”Oj va många männschor!”

Jag sover hos vår gode vän arkitekten David Sim, som vurmar för ”mjukare” städer. Mer människor och färre bilar, fler cyklar, massa parker och vilda blommor i alla upptänkliga jordplättar – mitt i storstan. Nyss åt vi frukost på hans trappa, där han glatt hejar på alla stressade stadsmänniskor.

”Davids trappa” – och så snyggt porslin!

När frukosten är uppäten, låter David spåren av den stå kvar ett bra tag.

Ja, det vackra porslinet står kvar utan hänglås eller larm. ”Det ska synas att jag nyss var här”, förklarar David.

Davids tankar om detta – att vara en ny sorts stadsbo – finns i den här boken, som förhoppningsvis snart kommer i svensk översättning.

På Facebook finns hans Soft City-grupp med massa spännande bilder och länkar.

Nu ska jag vingla iväg på cykeln hej vilt på smala, smala cykelbanor som ofta korsar biltrafikens vägar. Bäva månde lundaborna!

Share
36 kommentarer

Korridorkök – en kurs

Det yngsta barnet – Artonåringen Sigge som var blott 3 år när jag började blogga – har kommit in på en musikproducentutbildning i Lund.

Å andra sidan har Tjugotreåringen kommit hem efter sin treåriga utbildning till speldesigner, så än så länge är vi föräldrar inte solo i huset.

Men nu är det så att Sigge inte har särskilt många erfarenheter av att sköta sig själv, att resa långt ensam, att bo utan föräldrar eller att ”vara vuxen”. Som en god mor har jag därför skapat ett korridorkök. Vi fyra som bor här har antagit andra namn och roller:

  • Britta-Lisa: bonnjänta från Luleå, läser teknisk fysik.
  • Birger: världsvan 18-åring som läser till musikproducent.
  • Knut-Åke: överliggare i 57-årsåldern, läser medicin.
  • Udo Kassler: utbytesstudent från Tyskland, läser fornegyptiska.

Det första som hände var att den här lappen dök upp.

Om jag bara hade satt upp en lapp med ”din morsa jobbar inte här” hade de båda sönerna chockats svårt.

Min djefla man hoppade genast på lapptåget.

Ja, hans morsa jobbade verkligen där.

Vi har än så långe inte delat upp matvarorna och lagt dem på separata kylskåpshyllor, utan istället uppmanat alla till att markera – eller tjinga – det som redan finns. (Ser nu att det inte heter tjinga numera, utan ”tinga”. Skrrnnnffff.)

När Knut-Åke gjorde så här, satte herr Kassler Udo-lappar på ett fiskpinnepaket medan den unge Birger skrev sitt namn på en fryst pizza.

– Utmärkt, hörni! ropade jag och åkte hem till en kompis som bjöd på grillkväll vid sin pool.

Att jag bara åkte iväg utan att ta med mig familjen eller ens förbereda dem på att jag skulle sticka, skapade munter förvirring. Så gör man ju inte i en familj – men definitivt i en korridor. Innan jag stack tog jag fram lite bröd.

När jag kom hem, hade den gode Udo skrivit dit sitt eget swishnummer på lappen …
Observera den åldrande ingefäran strax ovanför lappen. Den ska inom kort placeras på nåt kul ställe.

Lapparna fyller nu köket – men unge Birger hänger inte riktigt med i svängarna. Här råkade han lämna lite skräp efter sig.

Det är Udo som har lärt sig att svära på svenska och Birger som har svarat – men ändå inte tagit undan efter sig.

Birger lånade Britta-Lisas cykel utan att fråga om lov och befinner sig förmodligen inte på korridoren ikväll. Förmodligen hämnas Britta-Lisa genom att lägga ingefäran i hans mjölkpaket. Förmodligen tänker Birger uthärda dessa dagar hos kompisar mer än hemma på korridoren. Förmodligen passar Udo, Knut-Åke och Britta-Lisa på att ha pizzaparty ikväll …

Vi går händelserna lite i förväg. Britta-Lisa och Knut-Åke verkar ha funnit varandra.
En bortglömd farfalle i vasken slängs förstås inte.
En på spisen upphittad, läbbig tandpetare hanteras med stor ömhet.

När Birger/Sigge har visat att han har fattat galoppen, återgår köket till ett normalt fungerande kök som fylls av den ömma moderns matlagning. Men vem vet – det kanske tar ett par veckor, det här?

Fotnot
Den unge musikproducenten har faktiskt inte fått rum på nån Lundakorridor än, utan är liksom många andra novischer bostadslös. Men det är ju en månad kvar till terminsstart …

Share
33 kommentarer

Lund Comedy festival, ordning å reda 2019

När jag för första gången 2010 for ner till ”Humorfestivalen” i Lund (jodå, förr talade man minsann svenska), lyckades jag övertala ledningen för festivalen att låta mig få ett fripass och gå på så många föreställningar det någonsin gick och simultanrapportera och skriva och fotografera och lägga ut – och bloggen svällde vips som en Barbapapa till oigenkännlighet.

Men gah. Vofför gjorde jag på det viset? Det var ju bara jättejättejobbigt.

Ett annat år hängde jag med min djefla mans tremänning som är rolig operasångerska och lyckades inspirera tre olika relativt berusade brittiska komiker såpass att de nämnde mig från scen. Till exempel sa Phil Jupitus:

– I just met a Swedish woman who can outwhistle you all. Nobody whistles like her!

Tjugosjuåringen, aka Erik, satt i publiken och messade mig ”har du träffat Phil Jupitus nyss?” – och det hade jag ju.

År 2019 var det lite mer ordning och reda på schemat: föreställningarna är verkligen blott i Lunds centrala centrum och överlappar inte varandra tidsmässigt. Däremot är andelen ståuppare som säger ”jag är bara här och testar nytt material” bra mycket större. Fine, det går ju jättebra – just dessa komiker är ju ambitiösa och skriver nytt material. Värre är det med dem som inleder med att säga:

– Heeej. Den här föreställningen har jag turnerat med i Storbritannien i tre år. Sorry om vissa saker är lite daterade. Jag har inte kollat, men har ni nåt kungahus i Sverige? En drottning? Jahaaa. Och så äter ni korv med sirap? Nähe? Potatis med honung? Hm, jag måste ha blandat ihop Sverige med nåt, är jag i Schweiz?

(Mina väldigt roliga exempel ovan är påhittade. Den där ståupparen var jättetrist.)

Alla föreställningarna som jag besökte (och tog bilder på i smyg) ryms i detta potpurri.
Inspelningen av ett ”På minuten”-program som sänds om två veckor var HYSTERISKT kul. Om jag kunde ge mitt vänstra knä (det dåliga) för att få vara en i panelen, skulle jag lätt göra det.
Ibland lämnade möbleringen mig ingen ro. Denna stackare stod bakom schabraket till vattenkaraffbord i 50 minuter.
Precis så här flyktig var den fantastiska Luisa Omielan. När föreställningen enligt schemat skulle vara slut, sa hon helt sonika ”ni som behöver gå, gör det – jag kör i 50 minuter till”.
Men allra roligast var när alla i hela Stora Salen på Akademiska Föreningen tog av sig skorna till Povel Ramels ”Ta av dig skorna”.

Nu fortsätter jag att vara vikarie på högstadiet i knappt två veckor till. Sedan vidtar min nya karriär som inbegriper en strävan mot att

  1. bli deltagare i ”På minuten”
  2. få ha en Språkpolis-show på nästa års Humorfestival.

Eller så sätter jag mig bara ner och skriver den förnicklade generationsromanen som jag tror mig vara kapabel till. Målgrupp: högstadieelever som inte har läst en enda bok i sitt liv.

 

 

Share
51 kommentarer

På resa: Mätaregränden i Lund

Vi bor förvisso i det vackraste av landskap (Sörmland) i det mest absurt fantastiska gamla hus man kan tänka sig – men ack, Lund är ändå ett hyvens plejs. Och två av barnen bor ju där.

Imorrn gifter sig äldste sonen Erik i en lundensisk scoutstuga. Förutom att skriva våra egna tal och vika sångblad, har vi under våren bara hejat på de unga tu på 60 mils avstånd. De har planerat och fixat allt på egen hand – vi har inte ens behövt komma med goda råd om bekväma skor eller läppstiftsnyans.

Hela släkten är här och alla har de tagit in på hotell lite här och där i Lund. Vi har installerat oss på ett Airbnb 500 meter från brudparets lägenhet på gatan där jag bodde som liten!

Mätaregränden 8 är mitt barndomshem. Mätaregränden 1 är vårt sovplejs just nu.
Jag gick en vända i mina gamla hoods sent igår kväll och hittade en finfin basketkorg. Här skulle man ju kunna bo.

Jag pekade på husen och berättade för min djefla man att i ettan bodde professor Wickberg, och där bodde min kompis Anna Svenstam, och där bodde han som var så himla busig, och familjen Larsson som hade en boxer och mamman hette Elsa. Och där är Martin Davidsons hus och Stålhandskes hus glömde jag ju, och där borta på Bygglovsgränd bodde min bästis Lisa och dom hade hängt upp köksverktygen i köksfönstret och det var hennes pappa Yngve som var arkitekt till alla de här husen. Ullis Wilke bodde på Ritaregränden 8 och där var jag jätteofta och Blombergs hus mittemot är dääär och Hägerdals där borta var våra grannar och vi tre hade en gemensam skottkärra som hette Blomhästen för att Blomberg-gerdal-Stenson, fattaru?

Hysteriskt nostalgisk, vem? Jag?

Nu är ju frågan om jag ska drista mig till att på känt manér plinga på i mitt gamla hus och tjoa:

– Och här hade vi en blå plastmatta!
– Men har ni tagit bort bardisken!
– Vad var det för fel på den gamla ytterdörren?

Share
11 kommentarer

Hemvändarhelg i Lund

– Lunch with a pro?

Det kom ett mejl med ovanstående fråga, och jag tänkte först ”spam!” och sekunden därefter ”jatack gärna!” och fem minuter senare:

– Vem, va huh? Vem skulle kunna kalla mig a pro? Och ge mig lunch?

Men oooooooh, sicken trevlig idé det visade sig vara; helt frivilligt anmälde jag mig som en f.d. lundastudent till alumniarrangörerna. Vips, satt jag igår på Helsingkronas nation och åt lunch med en ung vitryss, som studerade hållbarhet och talade vitryska, ryska, spanska, svenska och engelska. I was (tillsammans med massa andra farbröder och tanter) the pro, medan han var en av massa andra underbart frågvisa studenter.

Hela helgen arrangerar Lund en hemvändarhelg med oerhört många olika aktiviteter. Det är så trevligt och roligt och jag tänker hela tiden:

– Men hur kunde vi flytta från Lund 1998? Var vi helt från vettet?

Igår skulle vi på teknismingel, men hamnade fel trots noggrann läsning ur programbladet och irrade därför runt på LTH i spöregn.

Till slut kom vi rätt (in bakom en låst dörr på Kemikum), men då var minglet slut och smörgåstårtan såg ut så här:

Jag värmde mig genom att svepa ett litet plastglas med vin och ruska mig som en hund, när telefonen ringde. Vår very famous skotske arkitektvän David Sim tjoade:

– Cykla ner till Grand! Vi måste vara där om tio minuter, annars får vi inte platserna! Fyrarättersmiddag med molekyltema! Go-go-go!

Uti regnet igen, plask, plask på hotellcyklar. Och inga hjälmar hade vi heller. Plask, så klev vi in på Grand där alla andra satt rakryggade i snörräta rader och med sina jackor inhängda i garderoben. Vi plasksnubblade på varandra, kom fram till David, gömde plaskjackorna under bordet och kollade på menyn.

Say whaaaaat?

Medan vi väntade på den spännande och hemliga molekylmenyn, lekte jag med saltkaret.

Jag vet ju att det finns några matnördar och sybariter bland läsarna, så nu blir det lite smaklöksporr utan inmundigande:

Jordärtskocka i alla de former: skummad, kokt, stekt, friterad, crispad, krämerad och lufttorkad.
Löjrom från Kalix och potatuspuré med citrongelé och … nåt annat. (Jag fullkomligen dyrkar smaken av denna rom, så jag hade svårt att fokusera på det andra.)
Höstlamm,  med massa annat och en sås. (Mina under middagen noggrant förda anteckningar är nu upphittade: en dansk ost som inte heter Västerbotten utan Vesterhavs och viltväxande selleri, allt tillagat i en cirkulator i blott 56 °C i 56 minuter och så endiver som är picklade i vinäger. Allt på lappen var inte väldigt lättläst …)
Havtornssorbet, fruktsorbet och chokladsorbet, gjort med hjälp av flytande kväve. (Kokboksförfattaren sa ”etthundranittisex grader!”, men menade ”minus etthundranittisex grader”.)

I en oerhört skrällig högtalare berättade värdarna – författaren P-O Hegg och Grand Hotels kökschef Martin Hansen – om vad vi åt. Jag fokuserade på dem så att ögonen höll på att poppa ur öronen på mig, fast det enda jag riktigt lyckades höra var att man visst kan göra potatismos på nypotatis, men att det behövs MYCKET smör och att man inte ska mosröra så länge – samt definitivt inte använda elvisp.

Förutom att vi tre runt vårt bord pratade om maten, var vi även rörande eniga om Davids tankar om arkitektur. (Ska försöka intervjua honom senare så att ni får oooa och ahaaa.) Bland annat principen att trappor i största allmänhet ju borde göras trevliga och välkomnande samt lättfunna så att man hellre tar trapporna (om man kan) än åker hiss. (Vardagsmotion och så vidare.)

Vi var även på studiebesök i humanisternas och teologernas nya byggnad, som

  • är ett museum från 1917
  • är en institution från 1960
  • byggdes ihop och ut 2014.

Välj nu av dessa två den mest välkomnande trappan som finns i det nyihopbyggda – men samtidigt sekelgamla – LUX:

1. Denna gamla trappa i det f.d. Zoologiska museet vill man välan gå i?
2. Men oh dear. Jag är inte riktigt säker på att den här tre år gamla trappan i LUX-biblioteket håller för mig.

Eller …

3. Europas äldsta hiss (1917) som fortfarande är i bruk och dessutom dimensionerad för att fungera om man behöver använda LUX-huset som krigssjukhus med plats för full-långa bårar.

Ääääsch. Jag åker mycket hellre gammal hiss än går i trappor.

Share
34 kommentarer

Idag för 30 år sedan …

… sa min då blifvande djefla man att han ville gifta sig med mig, och vips var vi förlovade.

Eller. Vips och vips.

lund-af
Akademiska Föreningen i Lundagård i Lund. (Hela byggnaden är impregnerad med öl.)

Så här var det (och förlåt att jag nu upprepar mig) när vi for med osanning i Sydsvenska Dagbladet och påstod att vi förlovade oss i Gökrummet på Akademiska Föreningen den 21/11 1986.

Gökrummet är ett berömt krypin där man skriver odödliga spex tillsammans med Hasse Alfredson medan man dricker gök. Det är väldigt coolt att ha tillgång till Gökrummet.

[Här kommer det att finnas en bild från Gökrummet
när jag har lyckats muta en lundensisk arkivarie.]

Problemet var bara att vi for med osanning i tidningen; annonsen lämnades in i förväg – och vi visste ju inte vad som hända skulle.

FÖRLOVADE
Lotten Stenson
Olof Bergman
I Gökrummet den 21/11 1986

Min djefla man gick på kryckor efter en fasansfull orienteringsvrickning och jag hade basketrelaterad träningsvärk. Men vi hade på oss våra allra finaste, lappade jeans och tog oss in i AF-borgen med guldringarna brännande i fickorna.

lappade_jeans_
Mina lappade jeans och mina allra finaste basketskor (Top Ten).

För att komma in i Gökrummet måste man gå över Stora scenen … och det var just det vi inte fick. För där stod en Anders J. med armarna i kors. Han var boss över Lundaspexdekoren och gillade tydligen makt.

– Förlåt, vi vill bara komma in i Gökrummet, sa jag.
– Vi ska förlova oss där, sa Olle.
– Det ska ni inte alls.
– Men vi … jag är Je-sper-spex-are … artikulerade jag, när jag egentligen ville säga ”men ser du inte vem jag är?” …
– Tänk om alla som ville skulle få klampa omkring här på scenen.
– Vi ska inte klampa, vi ska bara gå här i kanten, sa Olle och pekade med sin ena krycka.
– Nej.
– Kan vi komma tillbaka senare? sa jag och tänkte att om jag hade fått skriva det, hade jag skojat till det och skrivit ”scenare” och då hade kanske Anders J. skrattat och släppt fram oss.
– Nej.
– Men …
– Nej.

Vi tog oss därför hem till vår tvåa på Michael Hansens Kollegium och förlovningen fick ske över te och källarfranskor i en kökssoffa, som sedan den dagen kallas ”Gökrummet”.

eriksompung
Dessa tre unga män står på Stora scenens historiska tiljor på nyss nämnda Akademiska föreningen. Yngligen i mitten är vår förstfödde (tillika den nuvarande kökssoffeägaren) som agerar i och sjunger den svåraste av roller. Han är nämligen en pung.
Share
66 kommentarer

Lund Comedy Festival: det ljusnar!

Nu skulle jag kunna stånka och stöna över folk som är trista, men som tror att de är roliga och därför kliver upp på världens alla scener för att roa. Men, serni, det gör jag inte emedan jag har varit på en humoranalyserande tillställning som

  1. var teoretisk
  2. gav pedagogiska exempel
  3. fick mig att skratta.

Föreläsaren hette Anders Lenhoff och tack vare honom förstår jag att de som tror att de är roliga de facto är det. Fast inte i just mina öron. (Ger jag honom härmed cred för något som jag naturligtvis har förstått själv för länge sedan? Javisst! Jag har spenderbyxorna på!)

hahahaha
Att de här människorna skrattar hysteriskt just nu, fastän den där uppe på scenen är jättetråkig med sina banaliteter och plattityder, beror på att de saknar mitt humorfilter som är kopplat till stigbygeln och hammaren.

Igår var jag på en (i mina öron) ganska trist tillställning i en för stor lokal med för många ensamma ståuppare. Inte nog med att jag var sur och kritisk – jag fick höra samma skämt som drogs under ”Comedy in the Dark” i torsdags. En av dem på scenen drog alltså exakt samma repliker med exakt samma ord och pauser ett dygn senare. Det blev inte roligare när ljuset var på.

Men sedan dök det upp fribiljetter (tack, oh du okände Jacob) till ”Det är väl bara att skärpa sig lite”, och då blev det stenkul.

lundia
Skärp er, va?

När jag skulle krångla mig fram till skärp-estradörerna för att ge beröm, tacklades jag omkull av i runda slängar 37 mammor, pappor, släktingar och vänner som slog mig med rosor och tulpaner. (Jag lyckades faktiskt inte ta mig fram i gratulationskön utan vände mig om, välte fyra vinglas med ryggsäcken och tog mig ut i den ljumma natten istället.)

Jag har även sett bla bla bla med klagomål på publiken och annorlunda humdidum samt jättebra tiddelipom och tagit noggranna anteckningar och fotograferat massa underliga poser men … det tror jag att ni struntar blankt i.

Felicity_Johan
Fast kom ihåg namnet Felicity Ward, för hon var fantastisk. (Här försöker hon sparka Johan Wester av scenen.)

Däremot är det väl ohyggligt intressant att jag hipp som happ satte mig på tåget till Köpenhamn för att …

italienarna
… ta en öl med tre skrattande italienare?
cykeltrill
För att sedan sparka omkull 27 danska cyklar.*
bortforsling_noooot
Liten jämförelse: så här funkar det med cyklarna i Lund. (Granska bilden.)

När det började ösregna på Strøget, tog jag skydd inne i Guinness World Records Museum och fick stå bredvid världens längsta man, lyssna på tjejen med störst afrohår och lära mig namnet på den man som kan knäppa upp flest bh:ar under en minut.

amenassavafan
Hej på dej Dennis Storm, värst vad du var fingerfärdig.

Men framför allt fick jag se Mike Powell som 1991 hoppade 8,95 i längd och därmed slog Bob Beamons omöjliga rekord på 8,90.

mysko896
Eller? Kan man avrunda uppåt lite om den gamla skylten på 8,90 är enklare att göra om till 8,96 istället för 8,95?

Ser ni de bleka benen i bildens överkant? De symboliserar Mike Powells ben. Som ju, som ni alla vet såg ut så här när han tog i rejält eftersom Carl Lewis flåsade honom i nacken:mikepowell Fast på Guinness-museet i Köpenhamn ser han förstås ut så här:

mikepowell
Kanske är det en framtidsvision? Kommer den som någon gång hoppar 8,96 att se ut så här och landa precis så här rätvinkligt?

Och nu till dagens avslutande bildgåta.

avrinning
Vad i hela friden har de placerat för metallpryl i trottoarerna i Lund?

*) Neeej. Jag sparkade inte omkull cyklarna i Köpenhamn. De hade lagt sig ner att vila helt frivilligt.

Share
43 kommentarer

Det bor en dansk karl i mitt hotellrum

Jag vet att jag borde ta chansen och skriva om vidriga terrordåd, hemska mordbränder, lama politikerinsatser, Jimmy Carters arbete för att få slut på förfärligheterna i Syrien samt allas envisa ”någon borde göra något [men inte jag]”. Men jag skriver inte mer än så: andra gör det bättre.

Istället övergår vi till trivialiteten ”att väcka Lotten”.

Det är nämligen inte alls svårt. Jag lägger mig alltid för sent och hinner liksom inte sjunka ner i djupsömn innan jag blir väckt av något. Det kan vara en snarkning (som inte är min egen), en liten mus i väggen, en passerande nattbuss eller barnbekymmer. (Nu är de för stora för att gå upp och kissa i garderoben, kräkas på trösklarna eller trilla ur sängen, men ibland kommer de med mardrömmar om fysikprov eller simpel, akut basketmatchnervositet.)

parkinnlund

Inatt sov Tjugoettåringen och jag på hotell Park Inn i Lund. Det är ett synnerligen modernt och piffigt hotell i räta vinklar och med pratande hiss. Vi snusade sött och drömde om den annalkande hotellfrukosten, när en dansk man klev in i vårt badrum.

Eller … i alla fall lät det som om han var där.

Jag gick ner till receptionen och berättade hur det stod till med akustiken i rummet och spelade upp den lilla filmsnutten.

– Jag vet inte om ni vet det, men det är oerhört lyhört (pun intended) i vårt rum, sa jag.
– Oj, det måste komma från våningen ovanför.
– Hm. Ja. Du hör? frågade jag.
– Ja. Det visste vi inte. Tack ska du ha för att du talade om det, sa receptionisten och menade det verkligen.

Äääääsch då. Jag hade tänkt mig en dialog mer i den här stilen:

– Jag vet inte om ni vet det, men det är oerhört lyhört i vårt rum.
– Oj. OJ! Man hör ju allt jättetydligt!
– Hm.
– JÖSSES! Får jag höra en gång till? Var det danska?
– Javisst.
– Det här var det värsta! Där kan ni ju inte sova! Här har du nyckeln till vår bröllopssvit. Och jag stryker förstås räkningen. Vill ni ha en eller två flaskor champagne? MÅÅÅÅRTEN! Kan du ge damen här en voucher med sju gratisövernattningar i New York? Vi ber verkligen om ursäkt.

But nooo.

Share
21 kommentarer

Lotten – The Very Angry Bag Lady

Lördagsplanen var att forsla Tjugoåringens (hon som har flyttat hem till oss med spanjoren) prylar och kläder från Lund till Helsingborg i sju kollin. En axelremsväska, en ryggsäck, två soppåsar, en Ikeapåse, två tygpåsar – och jag som enda bärare.

Skärmavbild 2014-11-22 kl. 20.33.20

Titta nu på bilden ovan och tänk er att jag släpar på alla kollina där och är vansinnigt irriterad och stressad eftersom jag är sen och riskerar att missa tåget. Tänk er mitt ansiktsuttryck, den röda ansiktsfärgen, håret som faller ner framför ögonen och svetten som bryter fram samt svordomarna som jag viskar som ett mantra. Fram mot mig kommer då med sjumilakliv en man med en pappmugg med några kronor i. Han skakar muggen och säger:

– Please, missuss, please, give me …
– You have got to be kidding, svarade jag och försökte att inte dänga till honom med den största, svarta sopsäcken.
– Please give me, sa mannen och tryckte upp pappmuggen i mitt ansikte och skramlade med slantarna i den.
– No, you have to understand, I need to go to my train! Please move!
– No, you give me money, I move! sa mannen med bister min.
– WELL YOU FUCK OFF!!!

Röt jag, trängde mig förbi honom och klev på en rulltrappa, som (skulle jag snart inse) tog mig ner till fel perrong. (Synden straffar sig själv.)

– Satans helvete! sa jag och vände för att ta mig upp igen.

Och jag fattar nu om ni håller andan och tar er åt hjärtat eftersom jag har varit otrevlig mot en medmänniska. Men ni förstår att stress och sju kollin som väger lika mycket som jag själv gör mig till en hulk. Och det faktum att mannen med sin pappmugg faktiskt hade följt efter mig nerför rulltrappan och nu spärrade vägen för mig när jag skulle upp igen för att ta mig till rätt perrong, hjälpte inte.

Men jag sa inget mer. Jag klämde mig sammanbitet förbi mannen med muggen, tog mig till rätt perrong, fick den just då ditrusande Tjugotvååringen att ta bilden ovan – och hann med tåget.

Så. Döm mig nu – men säg inte att man inte får bli arg då och då.

Share
24 kommentarer

Boken om Olympen i Lund och t.ex. tusen försvunna stolar

”Hur en felbyggd handbollsarena blev ett tempel för glitter, boaormar och rock ’n’ roll” står det på framsidan av boken som flera av personerna i kommentatorsbåset har bidragit till genom crowdfunding. Och historien om Olympen i Lund är verkligen alldeles, alldeles fantastisk. Läs vidare, för nu ska ni få kuriosa om Bryan Ferry, en missad storartist,  ABBA, en absurd bildtext och drygt tusen försvunna designstolar.

I våras skrev jag om två intressanta, konsertrelaterade händelser och berättade om projektet:

olympenboken
Ser ni två de två saknade mellanslagen? Tihi.

Sedan rasslade det in pengar och så gick sommaren och så blev det november och boken trycktes och DHL körde den snabbt till Lund. Eller vänta, nej, bara till Värnamo. Projektledaren Pip-Petter höll på att trilla av pinn av pur frustration, men en i ilfart beställd budbil såg till slut till att böckerna kom till Lund och till min hand.

På releasepartyt idag – på Akademiska Föreningen i Lund – var medelåldern av naturliga skäl ”hög”. De flesta på plats var nog med under tidigt 70-tal och såg … ptja, till exempel den här konserten:

helasalen_sjuanstolar
Här är alltså den felbyggda handbollshallen omgjord till konsertlokal med en herrans massa designstolar som Julius Malmström hittade i ett förråd under arenan.

De där stolarna kallades idag på releasefesten för ”Myranstolar”, men det är ju för oss designnördar (harrrkl) som att påstå att betong är samma sak som cement.

sjuanmyran
Sjuan till vänster. Myran till höger. Fast det står naturligtvis rätt i boken. (Arne Jacobsen heter designern.)

Men titta på konsertbilden där uppe igen. Alla sitter! Det är ju så underligt! Och till historien hör att efter ett par konserter hade mer än tusen stolar försvunnit ut med publiken, så Julius bestämde att nä nu fick rock- och poppubliken faktiskt stå upp och digga musiken.

cooper
På vissa bilder – t.ex. här från Alice Cooper-konserten – kan man dock se publiken sitta ner alldeles vid scenkanten. På golvet med benen i kors! Med pipa! Medan någon döden dör på scenen!

Men vi backar lite: titta på konsertbilden igen. Vilka är det som uppträder där borta i fjärran på den lilla scenen? Vi zoomar in som de gör i de amerikanska deckarna på tv. Bzzzzz …

abba_closeup
ABBA. Det är faktiskt ABBA.
abba_uppslag
Naturligtvis med ett hemsytt ABBA-skynke.

Artisterna som kom till Olympen sa att de gillade stället lite extra trots att det egentligen var en enda stor betongklump med handbollsstuk. Det kan ha berott på att Julius vände ut och in på sig för att alla artister skulle få exakt det som de önskade sig – ovanlig sprit i logen eller orm på scenen: allt gick att ordna.

juliusdiesel
Notis från 1974.

År 1985 fick Julius ett erbjudande om en up and coming artist som bara hade framträtt på småklubbar, så Olympen skulle få artisten nästan alldeles gratis. Julius funderade ett tag, läste på, lyssnade på låtarna och tackade efter moget övervägande nej.

Till Madonna.

En annan historia i boken berättar hur det kom sig att Bryan Ferry mitt i natten stod genomsvettig på Clemenstorget i Lund och sköljde ner en varmkorv med champagne. Man kan också läsa hur Lou Reed hamnade i en kundvagn från Ica. Och om pizzadiscot som inte funkade så bra. Och om Tina Charles figur.

tinacharles
Det här kan väl inte ha varit okej ens på 1970-talet?

Men för mig – som aldrig var på konsert på Olympen eftersom jag bodde i Luleå – var det en helt annan sorts bild som fick mig att rycka till och säga NÄE! när den dök upp. Det var nämligen så att den stora konsertlokalen även användes som tentalokal av Lunds universitet.

tentasal_olympen
Och precis så där satt jag ju och tentade! Litteraturhistoria! (Vilket jag alltså helt hade förträngt.)

Åh, så roligt det här var!

Share
30 kommentarer