Hoppa till innehåll

Etikett: England

På vift i England igen!

Jag bjöds av min kusin i England på en resa till hennes pittoreska by Ditchling, så jag släppte allt jag hade för händer och åkte. Det jag då hade för händer och som nu blir styvmoderligt behandlat är

  • en trasig ljuddämpare
  • ett släp med körförbud och förmodat elfel
  • sju trasiga lysrör i källaren
  • Olles telefonväxelskontrakt med djävulen
  • min alzheimerpappas ickefungerande konton på Handelsbanken
  • en nyinköpt men försvunnen rullgardin
  • tre trasiga handfatsblandare
  • en läcka under diskbänken
  • fyra stackars halvvakna dahlior.
Ni som inte är bekanta med dahlior ska veta att de ska pysslas om, matas och väckas som vore de pojkar i 16-årsåldern.

Den digra listan ovan och annat bekymrade mig på resan hit. Jag satt med rynkad panna och tittade på min 135-kronorslunch på ett helt ommöblerat Arlanda …

… och funderade på om en sån här resa verkligen var ett lämpligt stolleprov. Och om det där kaklet bidrog till trivsamheten egentligen. Borde jag inte stanna hemma och vrida mina händer istället?

På Arlanda var det tomt som på Berlin Brandenburg mellan 2012 och 2020, och de höga stolarna i 50 nyanser av grått knarrade som obetalda skor.

Utanför bild låg en madrass, en kudde och fyra prydligt hopvikta filtar. Kanske redo för Bruce Willis, som vore det 1990?

Jag satte mig och kollade på hur flygplanen utan problem både lyfte och landade trots att jag häromdagen tittade på Snöns brödraskap och fick för mig att min flygresa skulle gå åt pipsvängen på ungefär samma sätt. Dessa tankar måste ha tagit på krafterna, för jag sov under 98 % av flygresan. Piloterna behövde underligt nog inte min hjälp en enda gång.

Här i England kan jag konstatera att panta rei, allting flyter och korven den har två. För här finns ju mången trasig ljuddämpare och massa trasiga vägar, staket, hus, lysrör, fönster, broar och tänder. Det är fantastiskt att få bäddas in i det engelska språket med sorry, pardon, excuse me och please samt love.

Jag har även konstaterat att man här fortfarande ska ha antingen tröjor med stora hål i eller brallor med ännu större hål i. Eller djurmönstrade tyger över hela kroppen.

Tre glada, leopardklädda kvinnor stod och väntade utanför en lågstadieskola.

Vi har som vanligt hunnit handla på Tesco, där jag trots otaliga besök fortfarande går omkring som en Pippi Långstrump på kafferep. Jag vill se allt, klämma på allt, köpa allt – och lite därtill – samt packa in rubbet och ta med hem till Sverige.

Särskilt den här kleggiga röran.

Vi besökte Ditchling Museum of Art & Craft och en utställning om Raymond Briggs, som har bott i Ditchling. Vi fick se otalet originalteckningar och dito målningar, en fåtölj med en utspilld burk vita bönor samt garderobsdörrar, på vilka han hade målat sina föräldrar.

En text som Briggs själv skrev 1991 – om hur man absolut inte ska låna ut sina originalteckningar och dito målningar till utställningar.
Se, vilket härligt stökigt skrivbord han hade! (I botten på den översta lådan till vänster hade Raymond Briggs skrivit vilka datum han hade städat just denna låda.)

Så: i England har vi det bra, även om Brexit har ställt till det på massa olika sätt. Och hur har ni det?

Share
23 kommentarer

Vad har hänt i Storbritannien sen sist?

Min kusin bor sedan 1984 i Ditchling, England, Storbritannien – och under åren har jag åkt hit så ofta som möjligt. Men så kom ju corona, och på det Brexit och ekonomiska trassligheter samt väder, vind och annat.

Men nu är jag här! Precis som förr sörplar jag mer te än mina släktingar, njuter av brittisk tv-reklam mer än jag borde och kan inte sluta fascineras av pubarna och de smala gränderna samt kyrkogårdarna.

En av två pubar i Ditchling.
Typiskt smal gränd.
Kyrkogård som är så gammal att stenarna nästan inte orkar hålla sig upprätt.

– Men hörru Lotten, hur är det egentligen med Brexit … Är inte allt förändrat nu? The former Great Britain är väl inte mer än en liten tummetott?

(Det är alltså ni som komna så här långt i detta inlägg undrar just detta.)

Nej! Allt är som vanligt! Här är mjölken vid tomtgränsen!

Eller. Nja. Hm, kanske är allt inte likadant. För det är avgrundsdjupa sprickor mellan kompisar och bekanta på varsin sida om Brexitgränsen – precis som mellan demokrater och republikaner i USA. De polariserade polarna diskuterar:

– Det är hopplöst att skicka paket till Sverige för det kostar ohemult mycket och vi måste deklarera exakt vad vi har packat in!
– Men så är det i många delar av världen.
– Va? Och det gör det rättvist, eller vaddå?

– När mina svenska vänner (av misstag) råkar köpa nåt från Storbritannien kostar det 179 kr extra för att det köpta ska komma in i Sverige – oavsett om produkten kanske bara kostade 19 kr att köpa!
– Men det är väl rimligt?
– Va? Rimligt? Dra åt skogen!

– Före Brexit var hyllorna i affärerna aldrig tomma. Nu ser det ju ut som i Östtyskland här!
– Där har du fel. Att hyllorna är tomma är inget ovanligt. Så var det även före Brexit.
– Va? Är du helt galen?

Här är tre bilder från dagens besök på Tesco.

Avokador och andra grönsaker låg glest, mycket glest.
Tomat-tomt. (De få tomater som vi faktiskt hittade på en annan hylla var omogna, stenhårda och svindyra.)
Inte ens ett litet ruttet ägg fanns kvar i hela affären. Och det är en jädrigt stor affär, så man borde kunna hitta i alla fall ett. (Ni kan ana att den tomma äggavdelningen är jättestor med tanke på alla tomma plastbackar och kartonger på hyllorna.)

Men tack och lov ekade inte hela affären tomt; det fanns ju jordnötssmör, buljong, barnkläder, chips och vin! Och så den delikata, engelska färdigmaten!

Fläsk, ost och lök i ett degknyte med lite mer ost.
Kryddat korv-kött med en kärna av äggmajonnäs, rullat i ströbröd … tror jag.
Fläsk, kryddat med ättiksgurka … och väl rullat i ströbröd? Färdiga att äta är de i alla fall.
Inne i pajdegen hittar vi mör biff i en mustig sås. (Eller är det månne dadlar?)

Näää, min kusin Ann är ju svensk, så vi köpte inte fläskpaj. Vi äter t.ex. lax och rotgrönsaker med hennes brittiske make Mike framför tv:n, hinkar vin och tittar på roliga tv-program som ”QI”, ”Would I Lie to You” och mystiska deckarserier med kramsande grus.

Varje gång jag kommer hit, kör min kusin ut mig till olika ställen i närheten. I Eastbourne (där jag var på språkresa 1979) finns Beachy Head, som är en klippformation som varenda dag bevakas av diskreta poliser pga. de många självmorden som begås just här.

Platsen är jähätteläskig.

Nej, det här ser ju inte så läskigt ut.
Och det här var ju bara lite intressant historia ur Nordisk familjebok (1904). Förtjusande språk.
Men NUUU fattar ni. Inga staket, nej. (Bilden kommer från Turistbyrån i Eastbourne.)

När jag idag skulle fotografera klipporna och fyren, kröp jag på alla fyra redan fem meter från klippans kant eftersom det det kändes som om vinden skulle putta omkull mig. Sedan lade jag mig platt på mage och höll med möda upp kameran för att kunna ta denna bild. Därefter kröp jag baklänges och reste mig långsamt upp medan jag tittade på den hemska avgrunden som på något sätt försökte göra mig yr och svag.

Beachy Heads fyr – som ser ut som en liten legopinne där nere. (Foto: Jamen det är ju Lotten Bergman.)

Väl hemma igen drack vi och pratade om flydda tider och hur alla somrar på 1970-talet var varma och soliga samt hur till och med plåstren på knäna var bättre förr. Och så beundrade jag som vanligt Paul McCartneys glasögon, som han glömde hemma hos Mike en dag runt 1966.

Nej, de har inte putsats sedan dess.

 

Share
15 kommentarer

På möhippa i Brighton!

I Sverige är ju möhippe- och svensexedatumen hemliga tills den blivande bruden och brudgummen plötsligt överraskas, kidnappas, får åka cabriolet på motorvägen, äta lunch med en Cary Grant-man, sy sina egna kläder, sjunga och strippa lite på gågatan i Malmö för att sedan äta och dansa halva natten lång. (Japp, det där var min möhippa 1991.)

Foto: Lotten Bergman 2019

Här i England är datumet inskrivet i almanackan av alla – även brudparet – redan ett halvår före bröllopet. Men det (och att alla pratar lite mer engelska här) är också den enda skillnaden. Ja, och en och annan brittisk egenhet.

Här kommer nu en liten bildrapport från denna möhippedag!

Brittiskt sågspån till frukost: Weetabix. (Fastän jag inte måste; jag skulle kunna välja rostade mackor med Marmite istället.)
Trekantiga dubbelmackor till lunch. (Fast numera finns de ju t.ex. på Pressbyrån hemma och är inte ett dugg exotiska.)
I detta hotells foajé samlades vi för att sedan glida iväg och dansa burlesk dans. Vad tror ni om stilen … 1987 kanske?

Brighton är en sommarstad med evighetslång strand och en nästan outhärdligt trist pir med spelarkad (Palace Pier) och en annan pir (West Pier) som har varit stängd sedan 1975.

West Pier runt år 1900.
West Pier idag. Den skulle upprustas, men brann och gick sönder och brann igen och gick ännu mer sönder.

Det enorma möhippegänget (drygt 20 tjejer och två tanter, där jag var en) fick under flera timmar dans ”burlesk dans” som går ut på att wiggle the bum, being seductive and pop up the boobs. (Hej alla spammare, nu slängde jag verkligen ut bete.)

Där i mitten med det stora leendet ser ni den blivande bruden, tillika mitt kusinbarn. Den lilla dansläraren sa att jag var bra på att wiggla med bummen i en avancerad halvmåne, så nu vet ni det.

Jag har hört förfärliga svensexehistorier som jag hoppas är osanna och överdrivna. Killen som söps full, ikläddes konstiga kläder, lades ensam på nattåget till Malmö och som sedan lämnades åt sitt öde. Eller killen som söps redlös och sedan när han hade smullit av fick ena benet gipsat.

Världens bästa bartender fotograferade alla tjejer hela kvällen samtidigt som han pep ”I just love this hen do, I really do”.

Visserligen flödade alkoholen på brittiskt manér under denna möhippa, men allt var verkligen bara oskyldigt och roligt. (Utom, och detta tar jag i en diskret parentes, när stripparen kom. Och näckade totalt och helt – komplett humorlöst. Gah, fnys och blä.)

Vi dansade så att jag dagen efter knappt kom ur sängen pga. huvud- och träningsvärk.

Prosecco, vin, piña colada, roliga människor, vackra kläder, intressanta diskussioner, YMCA-dans, Saturday Night Fever-dans, burleskdans och världens ostigaste pizza gjorde möhippan alldeles perfekt.

Men vad var det egentligen finaste på hela dagen?

Foto: Lotten Bergman 2019
Har ni nånsin sett något så brittiskt fulländat konstverk?
Share
24 kommentarer

Do get into cars with strange men!

Tänk er trapphuset i ett hyreshus, byggt på 1950-talet ungefär.

[Alla sneglar snett uppåt till vänster och tänker till.]

Jag vet inte hur ni föreställer er att det ser ut, luktar, låter och känns, men för mig är det självklart:

    • det är plötsligt 1975
    • jag har träskor och klapprar omkring i stentrapporna
    • hissen är av den skakiga varianten
    • det finns sopnedkast på varje våning
    • bakom några dörrar hör jag röster eftersom det är relativt lyhört.

Idag var vi i ett hyreshus som inte alls stämde in på denna beskrivning – i Hove. Det är en stad som har vuxit ihop med Brighton och som har ypperliga kommunikationer överallt, så där vill alla bo.

Men det såg inte ut som i Sverige.

Detta är trapphuset med en plastig dragspelsdörr till hissen.

Hela trapphuset var klätt i en tjock, jättefluffig och knallbrun heltäckningsmatta, vilket ju dämpade alla ljud och kändes lite gillestugemysigt. Ni ser den fyrkantiga lådan som hänger på väggen till vänster om hissen? Det är en av två monstruöst stora askfat som fanns på varje våningsplan!

På innergården hade alla lägenheter soptunnorna på en liten balkongavsats.

Alla balkonger var förbundna med smala trappor, vilket jag trodde var nödutgångar – lite som amerikanska brandstegar. Men nej … det är trappor för sopgubbarna, som hämtar soporna genom att klättra halvvägs till månen och ner igen.

Just den här balkongens fäste i väggen var lagad med silvertejp.

Väl ”hemma” i Ditchling igen, gick jag på en huppegupptäcktsfärd i omgivningarna. Och vilse, förstås.

Efter 1 km var det (med tanke på de trasslande knäna) meningen att jag skulle gå rakt norrut och hem igen.

Jag gick och gick och såg fantastiska hus, roliga trädgårdar, gamla gubbar, cyklister och …

… bajs.

Alla hus har namn som Melrose, Dunkirk, Flower’s Den, Heathers Heath och …

… Dalarna.
Men för det mesta gick jag i en sådan här miljö, strax bredvid den smala, smala landsvägen där alla kör som biltjuvar på uppåt-tjack.

I byn Westmeston fanns en gammal telefonkiosk.

Men precis som på Doctor Whos Tardis, stod det fel på dörren. Så jag öppnade för att kolla om den kanske var större på insidan.
Näe – men nästan lika bra: ett bokbytarplejs hade ersatt telefonen!

Jag promenerade vidare. På ett ställe stod jag villrådig och funderade på om jag skulle gå igenom en kohage och bli ihjälstampad eller om jag kanske istället skulle gå på vägen och bli ihjälkörd. Strax bredvid mig stannade en bil som nyss körde förbi i 120 knyck. Bilen backade lite zick-zackande mot mig och jag tog mig ängsligt åt mobilfickan. Föraren hojtade till mig:

– Are you all right, love?

Jag förklarade att jag ville gå till Ditchling, men att vägen kändes lite för smal.

– Get in, I’ll give you a lift!
– Well, my parents always said I shouldn’t trust strange men and … inledde jag.
– … certainly not get in a car with one! fyllde mannen i.

Mannen förklarade sedan att han ägde en pub i grannbyn och att han bara skulle köra mig till nästa korsning. Okej, sa jag och hoppade in med mobilen redo.

Så här såg han ut, min räddare i nöden som inte alls planerade att slå ihjäl mig. Han pratade trevligt under två minuters bilfärd och suckade ”tiderna förändras” med andemeningen att det faktiskt var bättre förr.
Precis där jag blev avsläppt av pubägaren, hittade jag en före detta igelkott.

Jag vandrade vidare och hälsade på alla jag mötte. Jag sa Bonjour till en fransk familj och Guten Tag till en tysk familj och alla var så sprittande glada och rödkindade. Om jag skriver en bok om just detta, kan en heta ”En fransk, en tysk och Bergman”.

Share
28 kommentarer

Färganalys på flygplan

Bilderna från filmen om Flight 93 den 11 september 2001 rullade för mitt inre. Jag såg mig om för att kontrollera medpassagerarna – vem av dem kunde (liksom jag) kunna tänka sig att kasta sig över den oberäkneliga galningen som tre rader bakom oss skrek med sina lungorns fulla kraft? Hade jag något i min lilla packning som kunde räknas som vapen, som distraktion eller rent av lösningen på problemet.

Om jag bara visste vari problemet låg …

Fast jag måste ju börja från början.

Artonåringen och jag klev på planet mot London och kände oss lite världsvana. Det är inte ofta vi flyger i vår familj, men just vi två har tillsammans rest både till Storbritannien och Spanien flera gånger. Vi installerade oss, lyssnade på två grabbar i 4–6-årsåldern som tjatade hål i huvudet på sina föräldrar och konstaterade att det var trångt för smärtande knän. Båda hade vi bestämt oss för att somna så fort vi anade att piloten skulle klara av att hantera flygplanet utan vår hjälp.

PLIONG! Fasten seat belts!
– Okej.
– Okej.
Cabin crew. Prepare for take off.
– Om tvåånhalv timme säger de ”prepare for landing”.
– Mmm. Synd att det är så kallt i England.
– Mmmmm.

Jag blundade. Planet trixade sig ut mot startbanan. Då hörde jag en vansinnigt arg kvinna skrika välformulerade meningar på amerikanska. Artonåringen – som kan räknas som en ”intresserad tonåring” – vände sig om, medan jag – som kan kallas ”nyfiken kärring” – bara försökte spetsa öronen.

Kvinnan såg ut som en förbannad Salma Hayek.

– Vem är hon arg på?
– Han som sitter vid gången. Hon sitter vid fönstret. Ingen sitter mellan dem.
– Vad har han gjort?
– Vet inte. Nåt hemskt. Jag försöker spela in vad hon säger, men motorerna låter för mycket.

Tre ur personalen rusade till, medan planet – i vad som verkade vara normal hastighet – närmade sig startbanan.

– Please. You have to calm down.
– Nobody can say things like that to a woman of color! NO MAN CAN TELL ME WHAT TO DO! I am a woman of color and I can take care of myself!
– Please. We need to go now because of the takeoff. We will get back to you as soon as we’re in the air.
– Oh, right, just ignore me! And he … Oh, yes use your headphones so you can’t hear me. White privilege has never been more evident … You and your peers!

Mannen som var till skuld, satt och stirrade in i sin dator med stora hörlurar på huvudet.

Ungefär så här såg han ut, fast inte nöjd. Och inte med tidning. Och inte på fönsterplats.

Personalen stod lutad över honom, men kommunicerade blott med den oerhört arga kvinnan som fortsatte att skrika. Ibland vrålade hon, men för det mesta skrek hon. Vi hade inga problem att höra vad hon sa – och hon var hela tiden välartikulerad, även om hon upprepade samma fraser om och om igen. Personalen gick och spände fast sig, kvinnan tystnade, planet lyfte och alla vi andra djupandades.

Passagerarna runt om oss satt tysta de också. Vi utövade alla konsten ”flacka med blicken” och ”låtsas som om det regnar”. Obehaget utbyttes plötsligt till ett förvånat konstaterande:

– Jag glömde att vara rädd när planet lyfte!
– Jag också!

Efter några uppstigningsminuter kom flygplanspersonalen tillbaka. Det var nu blott en steward, och han försökte lugna den arga kvinnan som hade hetsat upp sig till precis samma nivå som tidigare. Föremålet för ilskan satt kvar och stirrade in i datorn med de stora hörlurarna på plats.

– White men have since the beginning of history [… ohörbart …] and you invaded our country and distroyed the lives for thousands and thousands of indians! As a woman of color, I will not take this abuse!
– But please tell us what happened, försökte stewarden lugnt om och om igen.

Kvinnan fortsatte med sitt utbrott och vi lyssnade mer intensivt än tidigare. Vi kände att upplösningen var nära. 

– I was sitting here, disturbing no one, taking notes on my phone. And all of a sudden HE – HE!!! – tells me to turn my phone off! I am a woman of color and no one can tell me what to do, especially not you, as a white man!

Jag tittade på Artonåringen. Hon tittade på mig. Vi fnittrade lite.

När den arga kvinnan of i mina ögon väldigt blek color fortsatte att skrika och vråla (om att vita män inte får säga till färgade kvinnor att stänga av mobilen bara för att flygplanet ska starta) en bra stund till, tog vi (liksom nästan alla andra i närheten) på oss hörlurar. Vi åt våra medhavda mackor och drack vårt kranvatten.

Och somnade.

Ser ni att jag nästan är en woman of color medan Artonåringen är en blekfis?
Share
14 kommentarer

Fotosafari från Ditchling

Får jag bjuda på en liten promenad på den engelska landsbygden?

I Ditchling, dit jag åker några gånger per år för att hälsa på kusin Ann, har en celebritet som barnprogramsledaren Theakston bott (who?). Sir Donald Sinden (vem?) har bott här och Dame Vera Lynn (aha!) bor där – och hon fyller just nu 100 år. Dessutom var konstnären och Sans Gill-kreatören Eric Gill från byn.

Det urgamla Wings Place är inte Paul McCartneys hus, men väl ett hus som Anne of Cleves fick när hon påtvingades skilsmässa från Henrik VIII (ja, the one).
Alla kyrkor i England har en pub på krypavstånd – kyrkan till vänster och ”The White Horse” till höger.
Värmen i kyrkan kommer av detta underliga element med tillhörande inte särskilt diskreta rör. Dessutom är det tydligen effektivt som ett litet stearinljus.
I kyrkan finns på varje bänkrad knäkuddar som är så vackert broderade att man nästan svimmar av hantverksbeundran.
Kusin Ann har här dragit upp hundstoppen som är till för att hindra plötslig lammjakt ute på fältet. (Människor får klättra lite.)
Här kommer tonåriga skolbarn på väg hem i sina uniformer. Tjejernas kjolar är egentligen knälånga, men alla rullar upp dem som att de nästan blir Twiggykorta trots att upprullningen blir som en korv uppe i midjan.

 

Brittisk elingenjörskonst.
Brittisk staketinnovation.
Brittiska brevlådor får minsann sättas fast lite som man vill. (Fast denna frihet kanske mest gäller den amerikanska Kalle Anka-modellen.)
Ett helt vanlig, brittisk toalettutbyggnad.
Apoteket i Ditchling har förstås en piffig, synnerligen brittisk heltäckningsmatta.
Det gäller att som ägare till ett oerhört modernt hus (som chict bryter av mot all gammal bebyggelse) ha både hängslen och livrem samt på det även dragsko: trippelbarriär ut mot gatan.
The Browne Burial Ground. (Hur nära en kyrkogård kan man egentligen bo?)

Kyrkogården här ovan ligger intill en proppfull kyrkogård. När the Brownes började dö och det visade sig att de inte fick plats på den ordinarie kyrkogården, köpte de raskt den här plätten att begravas på. (För övrigt bodde Brownefamiljen under flera generationer i Wings Place på första bilden.)

Det där huset byggde Herbie Flowers runt en över ett staket forslad flygel. ”It was quite a hassle”, sa han lugnt.

There we are, nu har vi promenerat färdigt – dags för a nice cup of tea!

Share
20 kommentarer

Förbaskade flygplatstoaletter!

Igår flög jag till London för att träffa kusin Ann i Ditchling, gå på kalas, redigera i datorn, äta fish’n chips, skriva tre artiklar, berätta för alla om svenska skrivregler, gå på pub och säga sorry, pardon och excuse me till alla jag möter.

Sedan den förfärliga resan med Iberia förra året – där flygplanet inte bara verkade köra på grusväg utan i en berg-och-dalbana – har jag drabbats av störttankar och undergångskänslor när jag sätter mig i ett flygplan. Det är en ytterst mild rädsla och går inte alls att jämföra med hur de panikslagna känner, men lite nervöst är det. Dock gick resan bra, kaptenen fick applåder och alla passagerare betedde sig som i SJ:s gamla reklamsnutt.

Jag trippade på lätta fötter genom passkontrollen, där man står i vansinnigt långa, slingrande köer och sedan kontrolleras snabbt via en maskin som tydligen inte släpper genom tanter i 75-årsåldern.

När jag stod i kön, blev alla inläppta utom fem gråhåriga damer som inte alls kände varandra. (De föstes till en specialkontroll.)

Sedan vandrade jag vidare till bagageutlämningen och passade då på att gå på toa.

– Humdidum, trevligt, fullt med folk, trallala, några som sminkar sig, några som tvättar ansiktet med kallt vatten och några som faktiskt byter från mysbyxor till något mindre bekvämt. Vissel-vissel.

Men det är något med flygplatstoaletter som gör att jag tappar huvudet. En kamera har jag glömt i USA och aldrig återfått. En nyköpt (tom) handväska lämnade jag på handfatskanten i Berlin och igår hängde jag noggrant upp min vackra, svarta, belgiska kappa med finfin kapuschong inne på toa – och lämnade den sedan till sitt öde.

Jag hämtade obekymrad resväskan (lite med hey hey-feeling igen där, eftersom alla står kloss intill rullbandet och man måste tränga sig fram [sorry, pardon och excuse me] om man har hamnat i det bakre ledet), köpte en tågbiljett till Hassocks, trängdes med alla pendlare (sorry, pardon och excuse me) och satte mig mycket tillfreds med all packning ner på ett säte. Och slog handen för munnen av förskräckelse.

– KAPPAN! KAPPAN! NEJ! KAPPAN! JAG ÄR EN IDIOT!

När jag två sekunder senare hade slagit bort tanken på att dra i nödbromsen, bända upp dörrarna och springa tillbaka till toaletten, lugnade jag mig och fyllde istället i ett lost-and-found-dokument som verkade vettigt i mobilen.

Nu bor kappan antingen hos någon som frös och tyckte att den var lika fin som jag (den har markerad midja, serni) eller så har personalen på Gatwick tagit hand om den. Själv går jag i lånade ytterkläder och funderar på om jag hade något viktigt i fickorna på finkappan.

Ungefär så här såg den inte alls ut – men ni förstår hur fin den var?
Share
19 kommentarer

Ensonglopedia med John Hinton

Vad gör man med sig själv om man kan agera, sjunga, spela all världens instrument, skriva, rimma och jonglera samt är djupt fascinerad av allt som har med vetenskap att göra?

  1. Man skapar en teaterföreställning om Darwin.
  2. Man skapar en teaterföreställning om Einstein.
  3. Man skapar en teaterföreställning om Marie Curie.
  4.  Man skapar en sångföreställning om vetenskap från A till Z.
Darwin, Einstein och Curie.

Detta sker i Storbritannien och den där superbegåvade kreatören heter John Hinton och är mitt kusinbarn. (”Mitt kusinbarn” – det låter ju som om jag äger honom. Ja, det känns bra, så vi säger väl att det är så: jag äger honom.)

Lägg märke till fjärrkontrollen på handleden – en egen uppfinning. Man undrar ju nu om den finns som färdig produkt eller om den bör patenteras. (Den är tejpad ovanpå ett vanligt armbandsur.)

Jag har precis kommit hem efter att ha sett den senaste föreställningen; en show där John till varje bokstav i alfabetet

  • hanterar ett vetenskapligt ämne som börjar på just denna bokstav, som DNA, röntgen, atomer, big bang
  • spelar på ett instrument som börjar på samma bokstav, t.ex. gitarr, munspel, ukulele, theremin
  • river av en låt i en musikstil på samma bokstav, bl.a. musikal, punk, opera.
Här ses några av instrumenten hemma i Johns vardagsrum.

Allt rimmar och allt är roligt och allt är så fyllt av energi att man blir trött bara av att sitta i publiken. Och alla tänker vi: ”Det här skulle man ju ha fått höra som liten i skolan!” Eller på dagis!

Isotoper är ju jätteroliga!

Och vad säger recensenterna?

”John Hinton is an absolute joy… You can’t help thinking: this guy could get anyone interested in science” – Adelaide Theatre Guide

”Hinton expertly makes the most complicated of concepts easily intelligible” – British Theatre Guide

”If you think that science is boring, think again, think Hinton” – Reviews Hub

”After beguiling me with yet another diverse, engaging show, I’m starting to wonder if John Hinton can possibly really exist” – Fringe Guru

Lysande! Hm. Här gick jag omkring i halva livet och trodde att jag skulle bli världsberömd skådespelerska utan att liksom anstränga mig. I mina drömmar skulle det gå till så här:

Ingmar Bergman, Stellan Skarsgård och Mimi Pollak skulle som en trio möta mig på gatan (ungefär 1982) och förvånat peka på mig och utbrista i ett unisont HENNE VILL VI HA! – och så skulle de sälja mig till Hollywood. Fast jag skulle få alla pengarna. Alla regissörer skulle vilja ha mig i alla roller utom sådana som Meryl Streep kunde få förstatjing på förstås. Jag skulle se till att Johnny Depp och Brad Pitt skulle spela mot varandra (och mot mig) i en och samma film. Och så skulle jag vara gift med min djefla man och få fem barn ändå mitt i alltihopa.

Mimi Pollak i en helt naturlig pose.

Näe. När jag ser hur kusinbarnet John sliter och jobbar hårt för sina fantastiska föreställningar, kan jag bestämt säga att jag inte alls har något emot att sitta på kammarn och redigera dåliga texter istället för att kyssa Depp/Pitt i Hollywood.

Uppdatering
Jag filmade föreställningen lite (ursäkta, kass kvalitet), och här kommer småbitar ur några av låtarna, dock inte den med thereminen. Men det första instrumentet är en speldosa!

Share
63 kommentarer

Ett jätteblommigt hus: Standen House

Designern, författaren och alltiallon William Morris gjorde tyger och tapeter som var oerhört vackra och oerhört blommiga. (Och naturligtvis fortfarande är det.) När jag var liten fanns det diverse William Morris-mönster här och där hemma i det Stensonska huset, och jag tänkte alltid:

– Hu. Jätteblommigt. Irk.

Men så blir man äldre och lär sig dricka kaffe och äta krabba samt uppskatta blommiga mönster. Därför var jag och kusin Ann under den sista dagen i England inne i Standen House (ritat av Philip Webb, kompis till William Morris), som var fullproppat av dessa blommor. Ute var det äkta tulpaner (gäsp), inne var det blommiga gardiner, tapeter, kuddar och lampor.

Standen_House
Det ser inte ut som ett normalt, stort, brittiskt hus och är fyllt av roliga rum och finurliga gångar. Familjen bodde på plan ett och två, medan tjänstefolket hade tredje våningen för sig själva med utsikt över hela nejden (fler fönster finns på andra sidan huset). Tornrummet är placerat ovanpå vattentornet – hela den beigegula delen till höger är alltså ett vattentorn!
drawing
”The Drawing Room” hade en och annan blommig grej.

Det var faktiskt väldigt hemtrevligt med alla dessa blommor, men jag fäste mig kanske lite mer vid sådant här:

kladdskydd1
Flotta kladdskydd på alla dörrar.
kotte_stol
En kotte på alla stolar, pallar och fåtöljer som man inte fick sitta på eller i.
snygglampa
Hellskotta, vilka snygga lampor!
spisen_standen
Köksspisen var enorm och inramad i svart.
biljardrum_standen
Ooooh, den där smatten med soffa! Där vill jag sova middag! På kottarna!

Men vet ni vad de också har i detta ljuvliga land? De har lattjolajbangubbar som pratar omkull en samtidigt som de tankar bilen!

bensingubbe
Tanten som får sin bil tankad kan inte förmå sig att lämna tankgubben, för han är så himla rolig.

Det var som förr i tiden, liksom fast med extrafinessen ”jag tankar din bil – men jag är dessutom både rolig och trevlig”.

– Men miljön här …?
– Äh, vi ska alla dö nån gång. Jag tar ett djupt andetag så känns det nästan som om jag är på puben.

Share
67 kommentarer

Lite bed & breakfast-frukost och en mystisk kärra

Jag fick ett mejl från en läsare som vill vara lite blyg och hemlig:

”Lotten! Här går man och väntar i timmar, dagar och snart en hel vecka på det allra viktigaste: frukostbilden! Är äggröran god? FÅR DU NÅN BACON?”

Självklart.

frukost
B&B-breakfast i Devon.
scrambled
Riktig äggröra, för bövelen! (Bara 26 ägg.)

Bob, som är B&B-tjifen, rör ägg och steker bacon och tomater och kastar korvar in i ugnen med alla oss gäster hängande i kjolarna. I morse slog han sönder en nyinköpt, svensk glasskål samtidigt som han berättade roliga historier och rabblade meningar på svenska.

Den gamla prästgården köpte han för fyra år sedan. Hela det första förfärliga året gick åt till att överklaga olika förbud och skaffa tillstånd för verksamheten och via en advokat betala en enorm summa pengar för ett obskyrt papper som ingen egentligen förstår sig på. Det finns nämligen forntida regler som säger att prästgården inte får användas som hotell, så hans B&B-verksamhet får liksom inte vara hotelliknande. Men nu när allt är igång, är han glad som en en lärka och vill göra äggröror till tacksamma blondiner resten av livet.

Södra England har kustturistorter, pirar, ebb & flod samt regn. Solen sprängde sig dock fram i Teignmouth under några fina minuter igår, och då lyckades jag med mobilen ta denna panoramabild. Men vad är det för kärra där i förgrunden?

panoramastrand

En bättre bild från andra sidan vill ni förstås ha.

badakarra
Vad äääär detta? (Bortse från däcken på kanten; de har satts fast senare.)
badkarrra_hjul
Finfin patina.

Jo, det är en badmaskin. ”A bathing machine”. Det var ju på det viset i 1800-talets pryda Storbritannien att de flesta män fick sprätta omkring i pyjamasrandiga badkläder på stranden … men att kvinnor inte fick det. Som en burka på hjul rullades kvinnoblomstren istället iväg – ut i vattnet – i dessa täckta kärror, tills de var såpass långt från stranden att ingen som inte hade kikare kunde se de liljevita vaderna.

Bathing Machines, the beach, Oostende
Bathing machines på stranden i Oostende (Belgien), där man tydligen var lika pryd.
Bathing Machines, the beach, Oostende
När badmaskinerna senare på dagen hade rullats ut i vattnet, såg det ut så här.

Antingen spändes hästar för badmaskinerna, eller så drogs de ner i vattnet av starka kvinnor. Japp – inte ens med ögonbindel fick männen komma det täcka könet nära. Det här är förstås lika tramsigt som nutida nakenkroppsfixeringsregler och överdrivet skylande pga. fåniga idéer. (Ursäkta, men jag begriper det verkligen inte.)

I Sverige var vi nästan lika larviga – män och kvinnor hölls åtskilda till i början av 1900-talet, när man skapade badskandaler i Mölle och alla ville bada hela tiden. Citat ur en tidningsartikel från 1925:

”Faktum är att det enda svenska folket för närvarande orkar sysselsätta sig med är simning.”

Håhåjaja, eländes elände.

Avslutningsvis: vad har hänt med fönstren här nedan?

blastafonster
Vad är detta? (Förutom en bildgåta, dårå.)

Uppdatering
Svaret finns i kommentatören Skogsgurras initierade ord hääär.

Share
70 kommentarer