Etikett: England

Lovely Margaret & John!

Publicerat av Lotten Bergman den 11 november 2025 19:09

(Ha tålamod. Rubriken får sin förklaring en bra bit ner i inlägget.)

Dagarna här i Ditchling far förbi i ett rasande tempo där jag har hunnit handla tröjor och ostdipp samt knallröda skor och italiensk kryddblandning. Jag har dessutom sammanfört barnens kusinbarn på fädernet med barnens sysslingbarn på mödernet, åkt dubbeldäckare till Brighton och gått en geggig promenad i brittisk lera på en fantastiskt solig (!) promenad.

Kusin Ann klafsar på i kletet. Observera den fiffiga hundgrinden till höger: man drar upp mittenpinnen så slipper hunden trippa på trappsteg.

Kyrkogård i Ditchling. Det är nästan så att man skulle vilja bli begravd här, fast kanske inte på några år i alla fall.

Herr George Wheeler (1920–1975) var tydligen inte så poppis att han blir rengjord då och då. Och finputsade stackars Peggy som dog 2007 har inte ens födelseår. Ack.

Någon av de boende i Ditchling har ett garage som är den gamla brandstationen!

I Hove (en del av Brighton) lärde jag mig vad en ”frumpet” är. Man tar en crumpet och gullar med den, häller massa gojs på och bygger en macka på höjden. Just min hade avokado och chili samt massa annat på.

”Nej, jag har inte beställt en dessert” höll jag på att säga när den här balansakten placerades framför mig. (Det är alltså inte grädde, utan ett stekt ägg på toppen.)

Ann och jag åkte även till Lewes för att besöka huset där Anne of Cleves inte bodde. Det är ett intressant museum – och byggnaden har stått där i nästan 500 år eftersom Anne of Cleves fick det i skilsmässan från Henrik VIII. Vi lärde oss massor om sängar, kyla, värme, olika sorters möbler, kökspryttlar och dåliga ljusstumpar, men kommer alltid till samma slutsats:

– Hur stod de ut på vintern?
– Ja, i alla kyliga länder måste lidandet ha varit ohyggligt!
– Fast de dog ju ganska tidigt, så de led inte så länge.

Visserligen kan jag ställa samma fråga till alla britter som fortfarande bor i dragiga hus med enkelfönster och även till små skolbarn som med bara, blåa knän huttrar hemåt vid tretiden på eftermiddagen.

Äsch, mina slitna fönsterbrädor hemma i Sverige kan få vara kvar ett tag till.

Och vad gör väl lite sneda fönster? (Den stora, runda träringen som ser ut som ett gigantiskt förstoringsglas är en barnpassare. Man stoppade ner ungen där och höjde/sänkte sedan mojängen så att barnet kunde nå golvet.)

Drottning Anne of Cleves blev alltså inte som många andra hustrur avrättad, utan levde efter skilsmässan i all önsklig välmåga och blev till och med lite polare med forne maken. Av alla sina ägor besökte hon endast ett fåtal – och alltså inte detta i Lewes. Och inte heller huset i Ditchling (som tyvärr inte är museum).

Coolt va? Längst till höger finns en möbel som är en stol/ett bord/en garderob. ”Nästan som Ikea!” utbrast vi.

Några dagar senare i Brighton: ett Ikea! Va! HÄR? (Och H&M, Søstrerne Grene samt Flying Tiger: Sverige och Danmark alltså överallt.)

Väl inne på Ikea hittade vi massa stol-bord-garderobsliknande möbler, och anar naturligtvis att 1500-talsmöbeln har inspirerat.

Men som vanligt blev det plötsligt dags att åka hem till Sverige igen … med en bra mycket tyngre väska än på hitresan. Ann släppte i förmiddags av mig på stationen Hassocks, där det snabbt visade sig att det är bra att ha ett par timmar extra i reserv.

Ja, jag har ju övat på just detta hemma i Sverige, så jag var lugn som en filbunke när tåget 10.02 var jättesent och 10.08 & 10.38 var inställda och alla andra tåg stod stilla här och där i hela södra England. Intressant att även här heter det ”signalfel” – men alla utrop inleds med en ursäkt!

– We’re sorry but …

Resenärer som skulle ha spritts ut på fyra olika tåg klämde in sig i ett. Alla pratade i mobiler och sms:ade samt diskuterade alternativa vägar norrut. Jag var fortfarande en obekymrad, trallande jänta.

Stationen före flygplatsen Gatwick heter Haywards Heath, och där stod vi stilla i det allt svettigare tåget i ungefär tio långa minuter. Allt fler började fippla med mobilerna. Jag kollade på klockan. Luuuugnt. ”Jag kommer att hinna bra”, tänkte jag. Men plötsligt knastrade det till i högtalarna och tågets dörrar öppnades.

– We’re sorry but … this train is terminated early. We apologise for any inconvenience this may cause to your journey. Please stay on platform 2& 3 for further information.

Så här såg det ut på perrongen när ungefär halva tåget hade tömts. Ser ni de oroliga blickarna?

Jag stod still och funderade. Och funderade. Tittade på klockan och räknade. Efter några minuter blev jag approcherad av en dam med vacker halsduk. Hon pekade på min enorma resväska och undrade om jag månne skulle till Gatwick och hur jag tänkte lösa detta problem. Jag svarade ärligt att jag inte visste, varpå damen snabbt pep iväg med bestämda steg.

Och då ångrade jag mig. Hon ville kanske ha sällskap? Hon kanske såg en resekamrat i mig? Taxi? Ja, säkert taxi. Vi borde åka taxi tillsammans!

– Ma’m, sorry, excurse me, I wonder, sorry. Oooops, I must …

Hon sicksackade med sin pyttelilla väska – snabbt som en oljad blixt – mellan alla människor medan jag huffade och puffade och snubblade och välte omkull en rund papperskorg i metall (sitter inte sådana fast numera?) som rullade iväg en bit med ett farligt skrammel. Till slut kom jag ifatt henne och föreslog att vi skulle dela på en taxi, och hon såg alldeles överlycklig ut.

– Are you sure?
– YES!
– Lovely!

Damen småsprang och jag tog Groucho Marx-steg ner till taxistationen. Därefter vidtog säkert 15 minuters handviftande och tjoande eftersom alla som skulle till Gatwick var lika stressade som vi. Men! Vi klarade det!

Taxichaffisen som var historienörd valde ut just oss till sin bil, och här sitter jag och irländska Margaret och bluddrar om allt och ingenting i 25 fantastiskt trevliga minuter.

Vår chaufför John berättade om allt som vi körde förbi – bland annat denna snart 200 år gamla järnvägsbro som vi skulle ha befunnit oss på för drygt en halvtimme sedan (men där tågen ju inte gick just denna dag).

Margaret trippade iväg till sitt flyg och jag älgade iväg till mitt. Klockan prick 11 denna dag den 11/11 började plötsligt kyrkklockorna brutaldånga inne på flygplatsen. Jag såg mig omkring.

Kyrkklockor?
Inne på en flygplats?
Här finns väl ingen k… åhåhå.

I två minuter stod nästan alla människor blick stilla med böjd nacke. Jag läste på en elektronisk skylt:

We invite you to observe the 2 minute silence at 11am for the Armistice Day.

Det var förstås digitala kyrkklockor i högtalarna. Två minuters tystnad och stillhet efter stress, jäkt, hysteri och babblig taxiresa kändes som en evighetslång meditationslektion … men jag bet ihop. Jag hann sedan till mitt flyg, jag flög, jag fick se en utryckning mot två främmande, till synes ensamma resväskor på Arlanda, och jag hann med ett tåg hemåt.

Det sista jag hörde innan jag klev på bussen mot slutdestinationen var högtalarna på tågperrongen:

– På grund av ett signalfel står alla tåg norr om Eskilstuna sedan 19.00 stilla.

7 kommentarer

Brinner det i Ditchling?

Brinner det i Ditchling?

Publicerat av Lotten Bergman den 8 november 2025 15:28

Jag vill tågluffa genom hela Europa, upptäcka Japan, besöka Nederländerna, undersöka museer i varenda huvudstad och åka på kryssning vart som helst bara för att jag vill åka båt.

Men egentligen vill jag inte alls resa nånstans, utan bara vara hemma.

– Pffft! fnyser jag åt mig själv och åker till Dalarna, Lund, Öland, Skottland, Frankrike och Tyskland samt nu England … och har förstås jättejättekul.

Nu är jag hos min kusin Ann i Ditchling, dit man reser via

tom buss kl 06.30
proppfullt tåg kl 07 (”ni som står i främsta vagnen, gå bakåt i tåget eftersom vi är framtunga och jag därför inte kan köra på maxhastighet”)
fullt flygplan 10.45 (hey hey we’re monkeys)
tåg 13.00
bil 13.25.

Sedan åker man som seden bjuder till Tesco (liksom Ica Maxi) och häpnar över det enorma utbudet. Jag irrar alltid runt bland hyllorna och utbriser OJ! (mindre lämpligt i engelska sammanhang) och NÄMEN! så att Ann måste leta efter mig som vore jag ett litet barn.

Små hamburgare med nötkött och smält Philadeplhiaost.

Bao-bullar med friterad aubergine i japansk katsu-stil.

När jag och mina stora muskler är på besök, har Ann alltid några roliga uppdrag som inte kräver liljevita frökenhänder utan flyttgubbe-krafter. Denna gång besegrade vi en tempurmadrass som skulle rullas ihop, men trilskades som en treåring som inte vill ha på sig overall.

Treåringen gav upp när jag med mina gamla scoutkunskaper (råbandsknop, 1971) fjättrade madrassen.

Återvinningsstationen i trakten är mer en soptipp än Retuna i Eskilstuna. Ann och jag har varit här förut, och jag försöker alltid dokumentera det som slängs och i största allmänhet ta bilder av den fascinerande miljön. Men blir strängeligen tillsagd att det är förbjudet.

For safety and security reasons, we politely request that you refrain from taking photographs and video recordings at our sites without prior permission.

När vi på kvällen satt och tittade på BBC-deckare på tv, knackade det försiktigt på ytterdörren. Ann öppnade, och såg tre små pojkar i 10–12-årsåldern.

– Excuse us for disturbing you, but we were wondering if we might ask you a question.
– Of course, go ahead!
– We were just wondering whether you might, by any chance, have a fire going — or if it’s your neighbour?
– I beg your pardon? I don’t quite follow. We haven’t got a fireplace.
– Oh, then it must be your neighbour. There’s such a peculiar smell, and the smoke from the chimney is terribly black and thick.
– Goodness, how odd. We’d better go and knock on their door.
– We’ve already tried. We can hear a dog barking inside, but it’s completely dark and no one’s answering. We’re rather worried.

De väluppfostrade pojkarna följde med oss när Ann med bestämda steg gick mot en annan granne, som är släkt med hennes granne. Själv trippade jag med och lyssnade på hur pojkarna bekymrat föreslog än den ena, än den andra lösningen.

– Ojoj vad de små barnen här är bra på engelska, tänker jag alltid väldigt banalt.

Det var här röken bolmade ut, men bilden är tagen lite tidigare i ”dagsljus”. (Gissa om det där ni ser är tunga regnmoln.)

Äventyret slutade i en stor gäspning; förmodligen hade grannen bara eldat med sur-ved. Så var det inte mer med det.

(Min besvikelse höll jag dock för mig själv. Jag ville jag vore Miss Marple eller i alla fall Dr Watson, och att jag med en kopp te i handen skulle få redogöra för poliser vad som hade hänt. Vi skulle ha gått omkring i huset med tjocka, blommiga heltäckningsmattor och jag skulle nog ha hittat en mystisk flaska med arsenik, slarvigt slängd i den öppna spisen.)

Därefter måste man styrka sig på puben The Bull, där det är svettigt, stojigt, roligt, vackert och helt ljuvligt. Jag måste ha varit pubägare i södra England i ett tidigare liv.

Där på vänstra sidan av bygatan, mittemot The Bull, bodde han som skapade basgången i ”Walk on the Wild Side”: Herbie Flowers (1938–2024).

9 kommentarer

På vift igen – mest i England

På vift igen – mest i England

Publicerat av Lotten Bergman den 19 november 2024 17:37

Min kamp mot november fortsätter med lustifikationer som ett besök i Stockholm (Språk-forum) och en fullständigt galen person som ståuppade i Eskilstuna utan att vara ståuppare eller ens behärska konsten att dra skämt. Mycket uppiggande!

Bäst på Språkforum var Sara Lövestam, som hade handritade bilder på sin PPT och uttryckte sig så väl att det var som att äta språk med dessertsked.

Jag har även fixat och donat i köket, som såg ut som skrutt med sina bebis-blåa, slitna köksluckor. Eftersom det var jag själv som byggde köket för 24 år sedan, kunde jag inte klaga på underliga snickarlösningar utan bara klappa mig själv på axeln och säga ”du visste inte bättre”.

Men hejsan Lotten, som då bara var 36 år.

Allt gick mig emot: jag tappade hammare på foten, skrapade kinden mot en vass spånskivekant, klev i en tapetklisterburk, rengjorde bakom golvlisten med rasp, slog knogarna blodiga och stoppade upp en pensel i näsan. Av frustration upphävde jag ett primalskrik när jag inte fick loss skräpet som hade fastnat under diskmaskinen:

– VARFÖR SKA ALLT TA SÅN JÄVLA TID?!?!

Då fick jag loss det som satt fast.

Det som satt fast var en bit dubbelhäftande tejp med en kylskåpsmagnet med ordet TID. Någon med mig skämtar aprillo.

Men nu är köket **nästan** färdigt. Tyvärr ser man direkt hur oerhört sliten den påmålade mattan är, så det måste fixas. (En annan dag.)

Eftersom England har ett lika förtjusande novemberväder som Sverige [plats för ironiska fnysningar], satte jag mig plötsligt på planet mot kusinen i Ditchling. Numera väljer jag – vilket verkligen kan rekommenderas – platserna vid nödutgångarna i mitten.

Dels kan man sträcka på benen under hela resan, dels turbulensfladdrar planet lite mindre just där.

På tåget från Gatwick beundrade jag tågkompaniets fantastiska informationsskyltar där man kan få reda på allt som en tågresenär kan tänkas behöva veta. Eventuella förseningar, korta perronger, trafikstockningar, trasiga rulltrappor, vilken vagn man åker i om perrongen skulle råka vara för kort och ”glöm inte paraplyet”.

Männen närmast mig satt och drack öl och pratade om den kommande matchen som de var på väg till, och som de med all säkerhet skulle förlora med minst fyra mål. Mannen i mittgången längre bort stod och serverade champagne till sina medresenärer. Stämningen var oerhört lättsam, glad och trevlig och alla stämde upp i en för mig helt okänd sång som champagnemannen tog initiativ till.

Mitt kusinbarn John Hinton har som yrke att skriva roliga sånger och uppträda än här, än där. Vi var på hans senaste föreställning där han inledde en vetenskapsrelaterad show-dag, som avslutades med någon som hette Lintott!

När jag gjorde lite efterforskningar visade det sig att Lintott varken var lintott eller av svenskt ursprung. Släkten kom nämligen bara från orten Lintot i Frankrike.

Här kommer kusinbarnet och sjunger om sina minnen från den egna födseln.

Som vanligt när jag är här, är allt så brittiskt pittoreskt att jag måste ta bilder på alla hus, människor, brunnslock, pubskyltar och telefonkiosker – trots att jag redan har 597 liknande bilder i min proppfulla mobiltelefon.

Mina släktingar här säger ”hm, englasfönster, dragigt, fuktigt och svindyrt”, men si det struntar jag i.

Förutom umgänge, musikföreställning, shopping och fotograferande, ägnar jag mig åt AI-studier. Håll tummarna – det verkar faktiskt som om jag ska kunna försörja mig på mina kunskaper …

Cheers!

16 kommentarer

På vift i England igen!

På vift i England igen!

Publicerat av Lotten Bergman den 4 maj 2024 00:21

Jag bjöds av min kusin i England på en resa till hennes pittoreska by Ditchling, så jag släppte allt jag hade för händer och åkte. Det jag då hade för händer och som nu blir styvmoderligt behandlat är

en trasig ljuddämpare
ett släp med körförbud och förmodat elfel
sju trasiga lysrör i källaren
Olles telefonväxelskontrakt med djävulen
min alzheimerpappas ickefungerande konton på Handelsbanken
en nyinköpt men försvunnen rullgardin
tre trasiga handfatsblandare
en läcka under diskbänken
fyra stackars halvvakna dahlior.

Ni som inte är bekanta med dahlior ska veta att de ska pysslas om, matas och väckas som vore de pojkar i 16-årsåldern.

Den digra listan ovan och annat bekymrade mig på resan hit. Jag satt med rynkad panna och tittade på min 135-kronorslunch på ett helt ommöblerat Arlanda …

… och funderade på om en sån här resa verkligen var ett lämpligt stolleprov. Och om det där kaklet bidrog till trivsamheten egentligen. Borde jag inte stanna hemma och vrida mina händer istället?

På Arlanda var det tomt som på Berlin Brandenburg mellan 2012 och 2020, och de höga stolarna i 50 nyanser av grått knarrade som obetalda skor.

Utanför bild låg en madrass, en kudde och fyra prydligt hopvikta filtar. Kanske redo för Bruce Willis, som vore det 1990?

Jag satte mig och kollade på hur flygplanen utan problem både lyfte och landade trots att jag häromdagen tittade på Snöns brödraskap och fick för mig att min flygresa skulle gå åt pipsvängen på ungefär samma sätt. Dessa tankar måste ha tagit på krafterna, för jag sov under 98 % av flygresan. Piloterna behövde underligt nog inte min hjälp en enda gång.

Här i England kan jag konstatera att panta rei, allting flyter och korven den har två. För här finns ju mången trasig ljuddämpare och massa trasiga vägar, staket, hus, lysrör, fönster, broar och tänder. Det är fantastiskt att få bäddas in i det engelska språket med sorry, pardon, excuse me och please samt love.

Jag har även konstaterat att man här fortfarande ska ha antingen tröjor med stora hål i eller brallor med ännu större hål i. Eller djurmönstrade tyger över hela kroppen.

Tre glada, leopardklädda kvinnor stod och väntade utanför en lågstadieskola.

Vi har som vanligt hunnit handla på Tesco, där jag trots otaliga besök fortfarande går omkring som en Pippi Långstrump på kafferep. Jag vill se allt, klämma på allt, köpa allt – och lite därtill – samt packa in rubbet och ta med hem till Sverige.

Vi besökte Ditchling Museum of Art & Craft och en utställning om Raymond Briggs, som har bott i Ditchling. Vi fick se otalet originalteckningar och dito målningar, en fåtölj med en utspilld burk vita bönor samt garderobsdörrar, på vilka han hade målat sina föräldrar.

En text som Briggs själv skrev 1991 – om hur man absolut inte ska låna ut sina originalteckningar och dito målningar till utställningar.

Se, vilket härligt stökigt skrivbord han hade! (I botten på den översta lådan till vänster hade Raymond Briggs skrivit vilka datum han hade städat just denna låda.)

Så: i England har vi det bra, även om Brexit har ställt till det på massa olika sätt. Och hur har ni det?

23 kommentarer

Vad har hänt i Storbritannien sen sist?

Vad har hänt i Storbritannien sen sist?

Publicerat av Lotten Bergman den 6 februari 2023 00:47

Min kusin bor sedan 1984 i Ditchling, England, Storbritannien – och under åren har jag åkt hit så ofta som möjligt. Men så kom ju corona, och på det Brexit och ekonomiska trassligheter samt väder, vind och annat.

Men nu är jag här! Precis som förr sörplar jag mer te än mina släktingar, njuter av brittisk tv-reklam mer än jag borde och kan inte sluta fascineras av pubarna och de smala gränderna samt kyrkogårdarna.

Kyrkogård som är så gammal att stenarna nästan inte orkar hålla sig upprätt.

– Men hörru Lotten, hur är det egentligen med Brexit … Är inte allt förändrat nu? The former Great Britain är väl inte mer än en liten tummetott?

(Det är alltså ni som komna så här långt i detta inlägg undrar just detta.)

Nej! Allt är som vanligt! Här är mjölken vid tomtgränsen!

Eller. Nja. Hm, kanske är allt inte likadant. För det är avgrundsdjupa sprickor mellan kompisar och bekanta på varsin sida om Brexitgränsen – precis som mellan demokrater och republikaner i USA. De polariserade polarna diskuterar:

– Det är hopplöst att skicka paket till Sverige för det kostar ohemult mycket och vi måste deklarera exakt vad vi har packat in!
– Men så är det i många delar av världen.
– Va? Och det gör det rättvist, eller vaddå?

– När mina svenska vänner (av misstag) råkar köpa nåt från Storbritannien kostar det 179 kr extra för att det köpta ska komma in i Sverige – oavsett om produkten kanske bara kostade 19 kr att köpa!
– Men det är väl rimligt?
– Va? Rimligt? Dra åt skogen!

– Före Brexit var hyllorna i affärerna aldrig tomma. Nu ser det ju ut som i Östtyskland här!
– Där har du fel. Att hyllorna är tomma är inget ovanligt. Så var det även före Brexit.
– Va? Är du helt galen?

Här är tre bilder från dagens besök på Tesco.

Avokador och andra grönsaker låg glest, mycket glest.

Tomat-tomt. (De få tomater som vi faktiskt hittade på en annan hylla var omogna, stenhårda och svindyra.)

Inte ens ett litet ruttet ägg fanns kvar i hela affären. Och det är en jädrigt stor affär, så man borde kunna hitta i alla fall ett. (Ni kan ana att den tomma äggavdelningen är jättestor med tanke på alla tomma plastbackar och kartonger på hyllorna.)

Men tack och lov ekade inte hela affären tomt; det fanns ju jordnötssmör, buljong, barnkläder, chips och vin! Och så den delikata, engelska färdigmaten!

Fläsk, ost och lök i ett degknyte med lite mer ost.

Kryddat korv-kött med en kärna av äggmajonnäs, rullat i ströbröd … tror jag.

Fläsk, kryddat med ättiksgurka … och väl rullat i ströbröd? Färdiga att äta är de i alla fall.

Inne i pajdegen hittar vi mör biff i en mustig sås. (Eller är det månne dadlar?)

Näää, min kusin Ann är ju svensk, så vi köpte inte fläskpaj. Vi äter t.ex. lax och rotgrönsaker med hennes brittiske make Mike framför tv:n, hinkar vin och tittar på roliga tv-program som ”QI”, ”Would I Lie to You” och mystiska deckarserier med kramsande grus.

Varje gång jag kommer hit, kör min kusin ut mig till olika ställen i närheten. I Eastbourne (där jag var på språkresa 1979) finns Beachy Head, som är en klippformation som varenda dag bevakas av diskreta poliser pga. de många självmorden som begås just här.

Platsen är jähätteläskig.

Och det här var ju bara lite intressant historia ur Nordisk familjebok (1904). Förtjusande språk.

Men NUUU fattar ni. Inga staket, nej. (Bilden kommer från Turistbyrån i Eastbourne.)

När jag idag skulle fotografera klipporna och fyren, kröp jag på alla fyra redan fem meter från klippans kant eftersom det det kändes som om vinden skulle putta omkull mig. Sedan lade jag mig platt på mage och höll med möda upp kameran för att kunna ta denna bild. Därefter kröp jag baklänges och reste mig långsamt upp medan jag tittade på den hemska avgrunden som på något sätt försökte göra mig yr och svag.

Beachy Heads fyr – som ser ut som en liten legopinne där nere. (Foto: Jamen det är ju Lotten Bergman.)

Väl hemma igen drack vi och pratade om flydda tider och hur alla somrar på 1970-talet var varma och soliga samt hur till och med plåstren på knäna var bättre förr. Och så beundrade jag som vanligt Paul McCartneys glasögon, som han glömde hemma hos Mike en dag runt 1966.

15 kommentarer

På möhippa i Brighton!

Publicerat av Lotten Bergman den 17 mars 2019 23:09

I Sverige är ju möhippe- och svensexedatumen hemliga tills den blivande bruden och brudgummen plötsligt överraskas, kidnappas, får åka cabriolet på motorvägen, äta lunch med en Cary Grant-man, sy sina egna kläder, sjunga och strippa lite på gågatan i Malmö för att sedan äta och dansa halva natten lång. (Japp, det där var min möhippa 1991.)

Här i England är datumet inskrivet i almanackan av alla – även brudparet – redan ett halvår före bröllopet. Men det (och att alla pratar lite mer engelska här) är också den enda skillnaden. Ja, och en och annan brittisk egenhet.

Här kommer nu en liten bildrapport från denna möhippedag!

Brittiskt sågspån till frukost: Weetabix. (Fastän jag inte måste; jag skulle kunna välja rostade mackor med Marmite istället.)

Trekantiga dubbelmackor till lunch. (Fast numera finns de ju t.ex. på Pressbyrån hemma och är inte ett dugg exotiska.)

I detta hotells foajé samlades vi för att sedan glida iväg och dansa burlesk dans. Vad tror ni om stilen … 1987 kanske?

Brighton är en sommarstad med evighetslång strand och en nästan outhärdligt trist pir med spelarkad (Palace Pier) och en annan pir (West Pier) som har varit stängd sedan 1975.

West Pier idag. Den skulle upprustas, men brann och gick sönder och brann igen och gick ännu mer sönder.

Det enorma möhippegänget (drygt 20 tjejer och två tanter, där jag var en) fick under flera timmar dans ”burlesk dans” som går ut på att wiggle the bum, being seductive and pop up the boobs. (Hej alla spammare, nu slängde jag verkligen ut bete.)

Där i mitten med det stora leendet ser ni den blivande bruden, tillika mitt kusinbarn. Den lilla dansläraren sa att jag var bra på att wiggla med bummen i en avancerad halvmåne, så nu vet ni det.

Jag har hört förfärliga svensexehistorier som jag hoppas är osanna och överdrivna. Killen som söps full, ikläddes konstiga kläder, lades ensam på nattåget till Malmö och som sedan lämnades åt sitt öde. Eller killen som söps redlös och sedan när han hade smullit av fick ena benet gipsat.

Världens bästa bartender fotograferade alla tjejer hela kvällen samtidigt som han pep ”I just love this hen do, I really do”.

Visserligen flödade alkoholen på brittiskt manér under denna möhippa, men allt var verkligen bara oskyldigt och roligt. (Utom, och detta tar jag i en diskret parentes, när stripparen kom. Och näckade totalt och helt – komplett humorlöst. Gah, fnys och blä.)

Vi dansade så att jag dagen efter knappt kom ur sängen pga. huvud- och träningsvärk.

Prosecco, vin, piña colada, roliga människor, vackra kläder, intressanta diskussioner, YMCA-dans, Saturday Night Fever-dans, burleskdans och världens ostigaste pizza gjorde möhippan alldeles perfekt.

Men vad var det egentligen finaste på hela dagen?

Foto: Lotten Bergman 2019 — Har ni nånsin sett något så brittiskt fulländat konstverk?

24 kommentarer

Do get into cars with strange men!

Publicerat av Lotten Bergman den 13 augusti 2018 00:40

Tänk er trapphuset i ett hyreshus, byggt på 1950-talet ungefär.

[Alla sneglar snett uppåt till vänster och tänker till.]

Jag vet inte hur ni föreställer er att det ser ut, luktar, låter och känns, men för mig är det självklart:

- det är plötsligt 1975
- jag har träskor och klapprar omkring i stentrapporna
- hissen är av den skakiga varianten
- det finns sopnedkast på varje våning
- bakom några dörrar hör jag röster eftersom det är relativt lyhört.

Idag var vi i ett hyreshus som inte alls stämde in på denna beskrivning – i Hove. Det är en stad som har vuxit ihop med Brighton och som har ypperliga kommunikationer överallt, så där vill alla bo.

Men det såg inte ut som i Sverige.

Detta är trapphuset med en plastig dragspelsdörr till hissen.

Hela trapphuset var klätt i en tjock, jättefluffig och knallbrun heltäckningsmatta, vilket ju dämpade alla ljud och kändes lite gillestugemysigt. Ni ser den fyrkantiga lådan som hänger på väggen till vänster om hissen? Det är en av två monstruöst stora askfat som fanns på varje våningsplan!

På innergården hade alla lägenheter soptunnorna på en liten balkongavsats.

Alla balkonger var förbundna med smala trappor, vilket jag trodde var nödutgångar – lite som amerikanska brandstegar. Men nej … det är trappor för sopgubbarna, som hämtar soporna genom att klättra halvvägs till månen och ner igen.

Just den här balkongens fäste i väggen var lagad med silvertejp.

Väl ”hemma” i Ditchling igen, gick jag på en huppegupptäcktsfärd i omgivningarna. Och vilse, förstås.

Efter 1 km var det (med tanke på de trasslande knäna) meningen att jag skulle gå rakt norrut och hem igen.

Jag gick och gick och såg fantastiska hus, roliga trädgårdar, gamla gubbar, cyklister och …

Alla hus har namn som Melrose, Dunkirk, Flower’s Den, Heathers Heath och …

Men för det mesta gick jag i en sådan här miljö, strax bredvid den smala, smala landsvägen där alla kör som biltjuvar på uppåt-tjack.

I byn Westmeston fanns en gammal telefonkiosk.

Men precis som på Doctor Whos Tardis, stod det fel på dörren. Så jag öppnade för att kolla om den kanske var större på insidan.

Näe – men nästan lika bra: ett bokbytarplejs hade ersatt telefonen!

Jag promenerade vidare. På ett ställe stod jag villrådig och funderade på om jag skulle gå igenom en kohage och bli ihjälstampad eller om jag kanske istället skulle gå på vägen och bli ihjälkörd. Strax bredvid mig stannade en bil som nyss körde förbi i 120 knyck. Bilen backade lite zick-zackande mot mig och jag tog mig ängsligt åt mobilfickan. Föraren hojtade till mig:

– Are you all right, love?

Jag förklarade att jag ville gå till Ditchling, men att vägen kändes lite för smal.

– Get in, I’ll give you a lift!
– Well, my parents always said I shouldn’t trust strange men and … inledde jag.
– … certainly not get in a car with one! fyllde mannen i.

Mannen förklarade sedan att han ägde en pub i grannbyn och att han bara skulle köra mig till nästa korsning. Okej, sa jag och hoppade in med mobilen redo.

Så här såg han ut, min räddare i nöden som inte alls planerade att slå ihjäl mig. Han pratade trevligt under två minuters bilfärd och suckade ”tiderna förändras” med andemeningen att det faktiskt var bättre förr.

Precis där jag blev avsläppt av pubägaren, hittade jag en före detta igelkott.

Jag vandrade vidare och hälsade på alla jag mötte. Jag sa Bonjour till en fransk familj och Guten Tag till en tysk familj och alla var så sprittande glada och rödkindade. Om jag skriver en bok om just detta, kan en heta ”En fransk, en tysk och Bergman”.

28 kommentarer

Färganalys på flygplan

Publicerat av Lotten Bergman den 9 augusti 2018 18:55

Bilderna från filmen om Flight 93 den 11 september 2001 rullade för mitt inre. Jag såg mig om för att kontrollera medpassagerarna – vem av dem kunde (liksom jag) kunna tänka sig att kasta sig över den oberäkneliga galningen som tre rader bakom oss skrek med sina lungorns fulla kraft? Hade jag något i min lilla packning som kunde räknas som vapen, som distraktion eller rent av lösningen på problemet.

Om jag bara visste vari problemet låg …

Fast jag måste ju börja från början.

Artonåringen och jag klev på planet mot London och kände oss lite världsvana. Det är inte ofta vi flyger i vår familj, men just vi två har tillsammans rest både till Storbritannien och Spanien flera gånger. Vi installerade oss, lyssnade på två grabbar i 4–6-årsåldern som tjatade hål i huvudet på sina föräldrar och konstaterade att det var trångt för smärtande knän. Båda hade vi bestämt oss för att somna så fort vi anade att piloten skulle klara av att hantera flygplanet utan vår hjälp.

– PLIONG! Fasten seat belts!
– Okej.
– Okej.
– Cabin crew. Prepare for take off.
– Om tvåånhalv timme säger de ”prepare for landing”.
– Mmm. Synd att det är så kallt i England.
– Mmmmm.

Jag blundade. Planet trixade sig ut mot startbanan. Då hörde jag en vansinnigt arg kvinna skrika välformulerade meningar på amerikanska. Artonåringen – som kan räknas som en ”intresserad tonåring” – vände sig om, medan jag – som kan kallas ”nyfiken kärring” – bara försökte spetsa öronen.

Kvinnan såg ut som en förbannad Salma Hayek.

– Vem är hon arg på?
– Han som sitter vid gången. Hon sitter vid fönstret. Ingen sitter mellan dem.
– Vad har han gjort?
– Vet inte. Nåt hemskt. Jag försöker spela in vad hon säger, men motorerna låter för mycket.

Tre ur personalen rusade till, medan planet – i vad som verkade vara normal hastighet – närmade sig startbanan.

– Please. You have to calm down.
– Nobody can say things like that to a woman of color! NO MAN CAN TELL ME WHAT TO DO! I am a woman of color and I can take care of myself!
– Please. We need to go now because of the takeoff. We will get back to you as soon as we’re in the air.
– Oh, right, just ignore me! And he … Oh, yes use your headphones so you can’t hear me. White privilege has never been more evident … You and your peers!

Mannen som var till skuld, satt och stirrade in i sin dator med stora hörlurar på huvudet.

Ungefär så här såg han ut, fast inte nöjd. Och inte med tidning. Och inte på fönsterplats.

Personalen stod lutad över honom, men kommunicerade blott med den oerhört arga kvinnan som fortsatte att skrika. Ibland vrålade hon, men för det mesta skrek hon. Vi hade inga problem att höra vad hon sa – och hon var hela tiden välartikulerad, även om hon upprepade samma fraser om och om igen. Personalen gick och spände fast sig, kvinnan tystnade, planet lyfte och alla vi andra djupandades.

Passagerarna runt om oss satt tysta de också. Vi utövade alla konsten ”flacka med blicken” och ”låtsas som om det regnar”. Obehaget utbyttes plötsligt till ett förvånat konstaterande:

– Jag glömde att vara rädd när planet lyfte!
– Jag också!

Efter några uppstigningsminuter kom flygplanspersonalen tillbaka. Det var nu blott en steward, och han försökte lugna den arga kvinnan som hade hetsat upp sig till precis samma nivå som tidigare. Föremålet för ilskan satt kvar och stirrade in i datorn med de stora hörlurarna på plats.

– White men have since the beginning of history [… ohörbart …] and you invaded our country and distroyed the lives for thousands and thousands of indians! As a woman of color, I will not take this abuse!
– But please tell us what happened, försökte stewarden lugnt om och om igen.

Kvinnan fortsatte med sitt utbrott och vi lyssnade mer intensivt än tidigare. Vi kände att upplösningen var nära.

– I was sitting here, disturbing no one, taking notes on my phone. And all of a sudden HE – HE!!! – tells me to turn my phone off! I am a woman of color and no one can tell me what to do, especially not you, as a white man!

Jag tittade på Artonåringen. Hon tittade på mig. Vi fnittrade lite.

När den arga kvinnan of i mina ögon väldigt blek color fortsatte att skrika och vråla (om att vita män inte får säga till färgade kvinnor att stänga av mobilen bara för att flygplanet ska starta) en bra stund till, tog vi (liksom nästan alla andra i närheten) på oss hörlurar. Vi åt våra medhavda mackor och drack vårt kranvatten.

Och somnade.

Ser ni att jag nästan är en woman of color medan Artonåringen är en blekfis?

14 kommentarer

Fotosafari från Ditchling

Publicerat av Lotten Bergman den 25 september 2017 23:45

Får jag bjuda på en liten promenad på den engelska landsbygden?

I Ditchling, dit jag åker några gånger per år för att hälsa på kusin Ann, har en celebritet som barnprogramsledaren Theakston bott (who?). Sir Donald Sinden (vem?) har bott här och Dame Vera Lynn (aha!) bor där – och hon fyller just nu 100 år. Dessutom var konstnären och Sans Gill-kreatören Eric Gill från byn.

Det urgamla Wings Place är inte Paul McCartneys hus, men väl ett hus som Anne of Cleves fick när hon påtvingades skilsmässa från Henrik VIII (ja, the one).

Alla kyrkor i England har en pub på krypavstånd – kyrkan till vänster och ”The White Horse” till höger.

Värmen i kyrkan kommer av detta underliga element med tillhörande inte särskilt diskreta rör. Dessutom är det tydligen effektivt som ett litet stearinljus.

I kyrkan finns på varje bänkrad knäkuddar som är så vackert broderade att man nästan svimmar av hantverksbeundran.

Kusin Ann har här dragit upp hundstoppen som är till för att hindra plötslig lammjakt ute på fältet. (Människor får klättra lite.)

Här kommer tonåriga skolbarn på väg hem i sina uniformer. Tjejernas kjolar är egentligen knälånga, men alla rullar upp dem som att de nästan blir Twiggykorta trots att upprullningen blir som en korv uppe i midjan.

Brittiska brevlådor får minsann sättas fast lite som man vill. (Fast denna frihet kanske mest gäller den amerikanska Kalle Anka-modellen.)

Ett helt vanlig, brittisk toalettutbyggnad.

Apoteket i Ditchling har förstås en piffig, synnerligen brittisk heltäckningsmatta.

Det gäller att som ägare till ett oerhört modernt hus (som chict bryter av mot all gammal bebyggelse) ha både hängslen och livrem samt på det även dragsko: trippelbarriär ut mot gatan.

The Browne Burial Ground. (Hur nära en kyrkogård kan man egentligen bo?)

Kyrkogården här ovan ligger intill en proppfull kyrkogård. När the Brownes började dö och det visade sig att de inte fick plats på den ordinarie kyrkogården, köpte de raskt den här plätten att begravas på. (För övrigt bodde Brownefamiljen under flera generationer i Wings Place på första bilden.)

Det där huset byggde Herbie Flowers runt en över ett staket forslad flygel. ”It was quite a hassle”, sa han lugnt.

There we are, nu har vi promenerat färdigt – dags för a nice cup of tea!

20 kommentarer

Förbaskade flygplatstoaletter!

Publicerat av Lotten Bergman den 22 september 2017 13:34

Igår flög jag till London för att träffa kusin Ann i Ditchling, gå på kalas, redigera i datorn, äta fish’n chips, skriva tre artiklar, berätta för alla om svenska skrivregler, gå på pub och säga sorry, pardon och excuse me till alla jag möter.

Sedan den förfärliga resan med Iberia förra året – där flygplanet inte bara verkade köra på grusväg utan i en berg-och-dalbana – har jag drabbats av störttankar och undergångskänslor när jag sätter mig i ett flygplan. Det är en ytterst mild rädsla och går inte alls att jämföra med hur de panikslagna känner, men lite nervöst är det. Dock gick resan bra, kaptenen fick applåder och alla passagerare betedde sig som i SJ:s gamla reklamsnutt.

Jag trippade på lätta fötter genom passkontrollen, där man står i vansinnigt långa, slingrande köer och sedan kontrolleras snabbt via en maskin som tydligen inte släpper genom tanter i 75-årsåldern.

När jag stod i kön, blev alla inläppta utom fem gråhåriga damer som inte alls kände varandra. (De föstes till en specialkontroll.)

Sedan vandrade jag vidare till bagageutlämningen och passade då på att gå på toa.

– Humdidum, trevligt, fullt med folk, trallala, några som sminkar sig, några som tvättar ansiktet med kallt vatten och några som faktiskt byter från mysbyxor till något mindre bekvämt. Vissel-vissel.

Men det är något med flygplatstoaletter som gör att jag tappar huvudet. En kamera har jag glömt i USA och aldrig återfått. En nyköpt (tom) handväska lämnade jag på handfatskanten i Berlin och igår hängde jag noggrant upp min vackra, svarta, belgiska kappa med finfin kapuschong inne på toa – och lämnade den sedan till sitt öde.

Jag hämtade obekymrad resväskan (lite med hey hey-feeling igen där, eftersom alla står kloss intill rullbandet och man måste tränga sig fram [sorry, pardon och excuse me] om man har hamnat i det bakre ledet), köpte en tågbiljett till Hassocks, trängdes med alla pendlare (sorry, pardon och excuse me) och satte mig mycket tillfreds med all packning ner på ett säte. Och slog handen för munnen av förskräckelse.

– KAPPAN! KAPPAN! NEJ! KAPPAN! JAG ÄR EN IDIOT!

När jag två sekunder senare hade slagit bort tanken på att dra i nödbromsen, bända upp dörrarna och springa tillbaka till toaletten, lugnade jag mig och fyllde istället i ett lost-and-found-dokument som verkade vettigt i mobilen.

Nu bor kappan antingen hos någon som frös och tyckte att den var lika fin som jag (den har markerad midja, serni) eller så har personalen på Gatwick tagit hand om den. Själv går jag i lånade ytterkläder och funderar på om jag hade något viktigt i fickorna på finkappan.

Ungefär så här såg den inte alls ut – men ni förstår hur fin den var?

19 kommentarer