Hoppa till innehåll

Etikett: basket

Blandade småhopp: sånt man gör

Den förnicklade coronan som drabbade oss i slutet av juli har varit envis; först idag känner jag mig riktigt okej fastän vi har promenerat, målat hus, manglat lakan, kittat några fönster och bakat massa bröd. (Hembakat bröd är jättejättegott även om man inte känner smaken.) Det brusar som i ett dragspelssolo i öronen och John Blund låter mig inte sova – men det är helt okej om man jämför med hur andra har det.

För jag har ju läst nyheter som attan, och vet allt om t.ex.

  • vilsna valar
  • vilsna väljare
  • Trumpens toalett-tokerier.

Allt i tidningarna är så deppigt att husmålningen kändes som en distraherande lättnad.

Vi kidnappade några arbetsvilliga tonåringar och klädde dem i blåa smurfrockar.
Den djefla mannen var höjdrädd.

Idag blev jag beordrad till en orienteringstävling – en sprintstafett i stadsmiljö. Kontrollerna (skärmarna) måste nämligen vaktas eftersom bovar och banditer och sabotörer annars stjäl dem, och detta ju skulle kunna vara en lämplig uppgift för en idrottsintresserad dam med gul färg på halva kroppen. ”Okejrå” sa jag och tog på mig basketkläder och satte bollen under armen så att alla snabbt skulle fatta att jag ju inte kunde svara på frågor.

Inte förrän jag hade tagit bilden såg jag det fantastiska – som för tydlighetens skull är inringat. EN BASKETKORG!
Rena rama himmelriket!
Jag fick ansvar även för den lilla inringade skärmen och kunde lira basket i 90 minuter medan ingen tjuv vågade sig fram! Jättekul att vara orienteringsvakt ju!
Lite problematiskt blev det när bollen fastnade i klykan på 3,05 meters höjd och jag ju inte kan hoppa så högt (längre). Men äsch, jag kastade skräp och stenar på den tills den lossnade.

Nu sitter jag hemma och är så härligt trött och mosig – och mot bättre vetande läste jag nyheterna igen. Då dök en förbryllande, intressant nyhet upp i min mobil. I Toscana hotas tydligen turistnäringen av plötsligt uppdykande, oerhört irriterande dvärgar!

Jag klickade mig in i artikeln, viftade bort reklam och cookie-inställningar som var minst lika irriterande som någonsin dvä… aha. Midges är knott. Ridå.

Share
18 kommentarer

Stolleprov och några parenteser

Sommarn glider på plats. Det regnar och svettas och öppnas champagne i buskarna härikring. Kriget i Ukraina känns avlägset fastän vi väl alla vill ge en hjälpande hand. I USA har politikerna blivit spritt språngande galna och rest 50 år tillbaka i tiden. Sveriges basketlandslag slog igår nästan världen med häpnad (se bilden här ovan), men bara nästan. Allt går i ett rasande tempo – och om vi inte stannar upp kommer det att vara år 2032 alldeles strax.

Därför tänkte jag berätta om fullkomligt ointressanta banaliteter och parenteser som bara kommer att försvinna i dåtiden om jag inte skriver lite om dem.

Några parenteser

Nittonåringen (den yngste, som ju var fyra år alldeles nyss) bakade tillsammans med några polare en tårta till alla. Strax före servering skulle de snabbt kolla upp nåt i ett uppslagsverk i vardagsrummet – och när de kom tillbaka till köket stod grannens katt och smörjde kråset.

– Schas katta! skrek alla närvarande.

Medan katten sprang till skogs (och sedan kom tillbaka), skar vi bort det kattkontaminerade och åt upp resten. Alla överlevde.

Jag går fortfarande på basketpromenader varje dag. En gång såg jag plötsligt och helt oplanerat ut som om jag hade varit hos frissan inför en bal. (Okej, jag har inte varit på så jättemånga baler.)
På en av promenaderna ute i Åväbbla, stötte vi på en stadig bänk med denna skylt. Vi lydde.
I torsdags var jag på herrmiddag på ”Bryggan” långt ute i Bromma, där jag fick den godaste torskryggen min mage nånsin skådat. Varm rekommendation! (Men kolla så att årtalet på vinet stämmer med årtalet i menyn.)
Väl hemma igen träffade jag på en groda. Jag letade efter någon att säga ”du vågar aldrig äta den räliga grodan” till, men ack. Gösta och Hasse var lika döda som grodan.
Min pappa, som har en alzheimerdiagnos, kom och bodde hos oss ett par dagar. Tips till alla: ett sånt här uppsatt schema hjälper minnet och hågkomsten på traven på ett magiskt sätt!

Ett minne som jag har berättat om förut, är när Frank Andersson 1977 tog VM-guld med en halvnelson fastän han hade jätteont i armen. Jag fick inte titta på detta eftersom det var efter sovdags, så jag stod i hemlighet och kikade in genom dörrspringan till tv-rummet hemma i Luleå. Pappa hejade och gladdes till VM-guldet medan jag bet mig i tungan och försökte att inte ge ett pip från mig.

Nu när pappa var på besök, satte jag på en gammal dvd med ”Sveriges största idrottsframgångar”, som vi båda två fann oerhört intressant – pappa till och med hejade på Gunnar Larsson (OS 1972):

– Han simmar oerhört bra – jag tror han tar det!

När Frank Anderssons match dök upp i bild, placerade jag mig strategiskt och tog den här bilden från dörrspringan …

Stolleproven då?

Whiskyprovning med spanjoren. Faktiskt nästan aldrig en bra idé om man vill få nåt gjort dagen efter.

Imorrn sätter jag mig på cykelsadeln klockan halv åtta på morgonen. Med två kompisar ska vi ta oss via grusvägar sisådär nio mil söderut.

Det har vi aldrig gjort tidigare. Cyklarna är gamla damtrallor precis som vi – och om vi klarar av det utan större missöden kommer en utförlig rapport vad det lider.

Under tre dagar ska vi cykla Södertälje–Nynäs slott och tillbaka.

SMHI påstår att det ska bli rena rama skitvädret. Men pffffffft, liksom. Då sätter vi grenar i frisyren, tar tåget hemåt och dricker whisky vid köksbordet istället.

Share
9 kommentarer

Budgetrenovering 2022!

Här går jag omkring strakbent efter en hysterisk baskethelg med så mycket basket att jag dels vill klaga lite, dels inte på några villkor kan klaga eftersom det ju handlade om basketspel.

– Gamla människan – spela basket en hel helg?
– Jupp, så blev det.

Dock kan jag med gott samvete klaga på en kinesisk duschkabin som var så infernaliskt svår att skruva ihop att till och med den inkallade rörmokaren svor eder och förbannelse.

Men vi tar det från början. För när vi flyttade in i vårt fula hus 1999, var det fuskrenoverat med rea-plastmattor och knottriga vävtapeter från ungefär 1982.

– Vi blir nog rika snart och får massa pengar.
– Ja! Nobelpris and what not.
– Så vi står väl ut med allt fult tills kosingen rullar in?
– Jahadå!

Sa vi och så rullade inte alls kosingen in, utan bara massa barn och illa betalda uppdrag. Åren gick och duschrummet blev läbbigare och läbbigare.

Bild från 2006. Den bruna plastmattan är kvar, men den gula, knottriga tapeten har målats vit. Handikapptoans fiffiga handtag funkar perfekt som pall för de minsta. Den snygga 50-talsspegeln och den lilla basketbollen distraherar kanske lite?

När den gamla duschkabinen sprack och toan slutade spola, fick jag nog och bestämde att det skulle ätas lök och potatis tills vi hade råd att köpa en begagnad toa, färg, rödsprit och den billigaste – men ändå snygga – duschkabinen.

Så skred jag till verket och slängde allt som slängas kunde och sparkade sönder duschkabinen som vore jag Bruce Willis.

Finfina fynd under den numera slängda duschkabinen.
Den gamla larmknappen for all världens väg – till de numera vuxna barnens stora besvikelse.

I två veckor kämpade jag, målade in mig i hörn blev yr av rödspritsångor, spacklade och kletade och hade mig. Ibland pekade jag med hela handen och lät den tillfälligt hemmaboende Tjugofyraåringen skrapa och gnugga han också. En morgon överraskades vi dock av …

… detta sabotage! Någon hade brutit sig ut ur väggen!

Denna någon presenterades för grannens katt.

Mums.

Gamla tapetprover klistrades på hyllplan och ovanför handfatet, den gulnade plasten på strömbrytaren lackerades svart, ett auktionsfynd som skräpade i källaren sattes med stor möda upp på väggen – och plötsligt kunde jag se framtiden an med tillförsikt!

Före–efter.

Men så var det den förnicklade duschkabinen: billig och snygg samt obegriplig. Jag kommunicerade med säljföretaget och bad om instruktioner eftersom den medföljande bruksanvisningen var så otydlig. De skickade samma bruksanvisning via mejl.

Men till slut bände och vred och vände vi så att allt nästan passade!

Före–efter. (Den lilla svarta lådan på den vita pallen är en snillrik musfälla som inte alls ska vara där.)

Nu ska jag bara gå ner i källaren och ta upp nåt skåp, en annan spegel kanske och en gammal skolplansch eller två? Kan man dölja de fula rören under handfatet med nåt kul? Ett paraplyställ? Hm.

För att nu knyta ihop bloggsäcken som jag inledde med några klagomål; jag ska verkligen inte klaga. Vi har det bra trots snuva, knävlar, aprilväder, vattenläcka på vinden, möss i källaren, trasig bil och skoskav.

(Ha, jag klagade genom att säga att jag inte ska klaga. Typisk aprilfeeling.)

Share
24 kommentarer

Rapport från sjuksängen

Ja, här ligger jag som vanligt i januari! Sjuk och ämlig! Så här beskrev jag sjukan i januari 2020:

Efter den hemska tiodagarssjukan som hela tiden tycktes ha gått över, men som slog undan benen för mig gång på gång, klev jag på darriga ben upp. Håret såg ut som ett fågelbo och det var ytterst ovant att trä strumpor på fötterna. När jag nere i köket åt med kniv och gaffel för första gången på drygt en vecka, lade jag märke till hur de lät mot tallriken.

– Har besticken alltid låtit så här? sa jag förundrat.

Och blev skickad i säng igen.

Januari 2021 var ju när vi alla i vår bubbla hade covid-19. Och nu? (Ni som har läst förra kommentatorsbåset har redan sett denna utredning.)

onsdag förra veckan: jobb på MDU, vaccinering, basketträning
torsdag: låg nerklubbad som en säl och bara sov
fredag: kunde inte vakna, ville bara sova
lördag: FRISK! gick en entimmespromenad och åt ikapp
söndag: fortfarande frisk på förmiddagen, gick sedan en promenad och blev trött som en gnu och fick svårt att andas
måndag: jobbade på MDU, pratade en helt timme i radio, fick feber, åkte hem, däckade och kunde inte spela basket
tisdag: nedbäddad med huvudvärk & feber, helt orkeslös
onsdag: jobbade tack vare Ipren hemifrån med Zoom och pappersarbete
torsdag (idag): feber, huvudvärk och en förlamande trötthet

Vän av ordning, förnuft, klokskap samt sans och vett frågar nu varför i hela friden jag envisas med att försöka jobba under iprenpåverkan. Well … det är roligt! (Och mitt vikariat går ut sista februari så jag får liksom passa på att ha kul innan sötebrödsdagarna med lön den 25:e är över.)

Så här sitter jag när jag inte sover. Så många detaljer – och inget är arrangerat. Jo, gitarrerna förstås. De är ”uppmuntran”.

Min djefla man förstår precis hur man piggar upp sin sjukling och gör henne glad och pigg: sällskap i sängen!

Spelar jag gitarr? Nej. Tycker jag ovanligt mycket om gitarrer? Nej. Men för min djefla man är gitarrerna som snuttefiltar.

Vänta, nu vet jag.

Stackarn som ligger närmast mig heter Skalle-Per och är Plannjas matchboll från 1979.
Share
32 kommentarer

Från Butler & bloomers till basket & beachvolleyboll

Vi som har begåvats med ett lite outvecklat lokalsinne, har tydligen även för vana att ”gå vilse på internet”. Jag kan ha 30 flikar öppna och inte för mitt liv begripa hur jag hamnade där jag är. Ingen fara – så länge jag inte har bråttom är det ju bara en njutning att

  • ramla över Carl Butlers ryska fiskrätt med fiskpinnar
  • misstänka att jag har Plica synovialis (en knäsjuka)
  • finna att jag nu i höst på en 7,5-poängskurs vid Linnéuniversitetet förväntas köpa en bok som ser ut så här.

Obegripligt fult. Njutningsfull fulhet.

Kanske är detta i mina ögon det absolut minst tilltalande omslaget någonsin. Att det är kurslitteratur för en ”designhistoria under 1900-talet” gör det än mer absurt eftersom innehållet inte speglar just designhistoria under 1900-talet utan redovisar en enkät gjord på 20 personer som ska ”belysa hur kön och genus syns och märks i svensk design idag”. Författare är förstås den kursansvariga.

Örk.

Men så halkade jag via outgrundliga vägar in på en filmplansch från 1911 där filmen ”Tunnbandskjol” med felvänt citattecken rekommenderas. (Kommen så här långt måste jag ju hitta just denna flik för att sprätta loss bilden. Blädder blädder, jösses.)

Den går tydligen bra, för 1913 finns filmen fortfarande på repertoaren (om det inte är en uppföjare förstås):

Tunnbandskjolen ersatte alltså de där enorma krinolinerna som stod ut och var plufsiga med hjälp av 15–20 underkjolar. Damerna svimmade av korsetterna, snubblade på kjolarna, brann upp när de råkade komma för nära ljus, fastnade i alla krusidulliga möbler och var på det stora hela i vägen vart de än kom. Men med tunnbandskjolen blev det i alla fall färre kilo de behövde släpa på.

Tunnbandskjolen är den till höger.

I SAOB (publicerad så sent som 2009) finns definitioner för både kjolen och klänningen (som är ett 1900-talsmode, även kallad snubbelklänning).

Men nu till bloomersbrallorna! För nånstans där mellan stora klänningarna som var tunga och de nya stora klänningarna som var lätta, kom det här modet – med inspiration från Turkiet.

Detta är en tidningsbild från 1851.

Till en början var bloomersbrallorna accompanjerade av en sån där vanlig korsett och getingmidja – men efter nåt år började hela outfiten bli sådär härligt sladdrig i konturerna.

Hon ser inte helt nöjd ut, men andas kan hon i alla fall och snubbla på kjolarna slipper hon. (1855)

Namnet ”bloomers” kommer av Amelia Bloomer, som grundade och basade över en tidskrift som hette ”Lily”. I den skrev hon artiklar om kvinnliga orättvisor – och modet som bara var så jävulusiskt obekvämt och besvärligt – och hur man skulle kunna göra underverk genom att bara se till att kvinnor slapp svimma, snubbla, brinna upp, fastna och vara i vägen hela tiden.

Amelia Bloomer i egen hög person. Förmodligen är bilden från sent 1850-tal.

Kvinnorättskämparna Susan Anthony, Libby Smith Miller, Susan B. Anthony och Elizabeth Cady Stanton var de första som började klä sig i den nya stilen, men det var Amelia Bloomer som var envisast med att år efter år bära de bekväma brallorna trots att hon förlöjligades och dagligen fick se sig själv parodierad i skämtteckningar.

Folk förfärades:
”Man kan ju till och med ana om en kvinna har smala eller tjocka ben!”
”Snart börjar de väl röka också, kvinnorna!”
”Jag vill inte umgås utomhus med min mamma för hon har bloomers.”

(Det där sista bevisar förstås ingenting.)

I ”Hertha” från 1923 står om den nästan 80 år gamla förvåningen över bloomers-modet:

[…] Där var Lucretia Mott, Elizabeth Cady Stanton och deras vänner, i tunnbandskjolar, skärmhattar, halvvantar och Paisleyschalar. Mrs Amalia Bloomer, i sin förhånade, och sanningen att säga föga sköna kostym gjorde också sin entré.[…]

Denna bild över kvinnornas mode visar tydligt hur viktigt det var att inte visa benen.

Nånstans runt 1855 byter man från ”många underkjolar” till ”tunnbandsunderställning”.

Nu zoomar jag in runt 1850 och gör röda kryss när bloomerkostymerna försökte ta plats.

Hopplöst ju.

Men precis som med elbilarna runt år 1900, gick detta förnuftiga mode åt pepparn och glömskan. Kvinnorna orkade inte utstå spott och spe och kände dessutom att kritiken mot kläderna drog uppmärksamheten från debatten om jämställdhet. De tog på sig korsetten, tunnbandskjolen och hatten för dagen och lade bort brallorna. Tills …

… de 1902 kom på att man skulle spela basket i bloomers! (Basket = korg.)

Swooooosch, så går vi till dagens utstyrslar. Människor går i jeans, slipper korsett och behöver inte ens ha stilettklackar – om de inte vill. Men lite obekvämt är det ju fortfarande på sina håll. Under OS 2020 i somras (2021) blev det ett himla rabalder när Norges dam-beachvolleybollag (svenska sammansättningar är underbara) tog på sig normala idrottsbyxor istället för att följa förbundets OS-regler om minitrosor.

Ni som är lite pedanta kanske ser att den nedre kanten på damsidan har ett hål som Linus på linjen hade kunnat falla ner i. Well, jag suddade lite slarvigt bort information om att damernas dräkter måste ha mindre siffror. It goes withous saying med tanke på tygstorleken.

Sensmoral: spela basket.


Uppdatering 19 sep 2021!

Tunnbandsundremojäng som finns på Nordiska museet! (Den har hål framtill och buktar utåt över rumpan. Jättecoolt.)
Share
34 kommentarer

En gång till! En gång till! OMTAG!

Nu blir ni kanske besvikna. Av rubriken att döma skulle jag nu kunna berätta om mina spexerfarenheter (observera p:et) när jag iklädd endast korsett trippade över scenen och fick applåder för ingenting. Ropen skallade …

– En gång till! En gång till! skrek lundensarna.
– OMTAG! skrek stockholmarna.
– Kläu peå daj! skrek lustigkurrarna.

Och dääär trippade jag över scenen. Igen, igen och igen.

Men nu är det så att vi har tagit klivet in i mars igen. Eller om det är april. Repris, liksom. Kanske är det rentav blott oktober? Detta har hänt idag – vilket helt klart är ett omtag:

• För blott ett par minuter sedan fick Artonåringen veta att hans gymnasieskola tvärt avbryter all undervisning på plats och från och med måndag kör med distansundervisning som i våras. Tre personer (personal & elever) har blivit smittade på kort tid, och därför tar skolan det säkra före det oräkra.
• Spanjorens basketmatch imorrn är flyttad för att ”hela Nässjö” är satt i karantän (förmodligen är det inte en riktigt korrekt formulering från Svenska Basketbollförbundet).
• Tjugosexåringens basketmatch imorrn ska spelas precis som vanligt med all möjlig kroppskontakt.
• Alla trattkantareller har dragit nåt gammalt över sig eller flyttat hemifrån.

Men se här, uppfinningarnas moder, yada yada. Basketmatcher som kan spelas, ska spelas. Med max 50 personer per hall – så med alla spelare, coacher, sekretariat och domare finns det plats för kanske en fotograf och två chaufförer. Hej vad det går, spela spela spela, ingen som helst kroppskontakt före och efter matchen och med sprit ingniden boll och handsprit som flödar över tiljorna samt mellan fingrarna – vi ska studsa boll!

Och just idag uppvisade vår spanjors broder sjukdomssymtom. Spanjoren fick tillsammans med hustrun – Tjugosexåringen – hoppa in och coacha ett gäng 13-åringar genom att

  1. ha spanjor-brorsan sufflerande i örat
  2. ha mig fejstajmande matchen på mobilen.
Den snörvlande och i karantän placerade coachspanjoren bor i mobilen i min hand där. Vår spanjor har honom i öronen via röda sladdar.

Vår spanjor tog sig åt öronsnäckan och tystnade, blundade och lyssnade. Och så översatte han det som nyss sades på spanska till perfekt svenska samtidigt som han censurerade svordomar och emotioner.

Pfuuuh. Matchen slutade i en hedersam förlust där grabbarna fick beröm och hurrarop – precis som det ska vara.

Sedan var det dags att ta en av 172 basketbollpromenader i skogen. En gång till! Omtag! Men inga trattiga kantareller hittade vi.

Men … excuse my manners. Hur mår ni? Är allt som förr? Vad händer?

Share
22 kommentarer

Mitt omdöme vet inte vilket ben det ska stå på

Okej, coronaviruset sprids som en galopperande eld uppe i Gällivare just nu. Och på det så himla virusfria Nya Zeeland har två brittiska kvinnor nyss insjuknat. De som demonstrerade på Sergels torg för snart två veckor sedan har börjat stöka till den nedåtgående kurvan medan studenterna som sprang ut allra först nu har börjat hosta.

Och vad gör jag då, tror ni? Jo, jag släpper allt jag har för händer och

  1. hjälper pensionärerna att distanshandla och få varorna hemkörda
  2. går vilse inne på stooooora affären i jakt på en Västerbottenost
  3. åker och tränar basket!
Här har vi plockat varor till 14 pensionärer och går genom kassan för att sedan köra ut allt i en vit skåpbil. (De som står nära varandra är gifta eller släkt.)
Här är kvällens sex lyckligaste basketspelare. Och ni ser vilka fina avstånd!

I affären plockar vi varor i tre–fyra timmar och hinner vara nära massa olika människor. Och ta i saker som vi väl kontaminerar? Jakten på Västerbottenosten pågick så länge att personalen började blänga på mig: ”Varför zickzackar den mystiska kvinnan med konstig frisyr systematiskt genom alla gångar sedan en halvtimme?”

Å andra sidan

  1. har jag intensivt undvikit frisörkontakt och börjar se ut som ett penntroll
  2. lämnat återbud till en underbar resa till Stockholm med förtjusande herrmiddagspicknick
  3. deltagit i säkert 20 olika Zoommöten med t.ex. boktema eller släktfokus för att inte bryta mot de förhållningsorder som i alla fall fortfarande finns.
Breakfast Book Club Stockholm såg ut såhär i tisdags morse.

Med andra ord: ibland är jag strikt, ibland tar jag risker. Fast jag tar ju risker hela tiden egentligen – varje gång jag går och handlar mat, är jag alldeles för nära vilt främmande människor. Men då håller jag i alla fall andan, för det har Agnes Wold sagt att man kan.

Midsommarfirandet? Jodå, det blir av – men bara i den närmaste kretsen med de tio personer som vi brukar träffa. Fastän en av oss är lärare som träffar 800 elever varje dag …

Nä, ni ser: jag försöker göra mitt bästa och hålla fysisk distans. Fast inte alltid, tydligen.

Så här kommer jag att uttrycka mig fortsättningsvis när jag måste säga nej till sånt som jag inte borde delta i:

Och hur har ni det? Är ni mycket striktare än jag?

Share
29 kommentarer

När jag plötsligt gick på fest …

Hur har vi det nu i dessa dagar när vi vinglar än hit, än dit i förvirring över fysisk distansering och folksamlingar och närkontakt?

För första gången sedan fredagen den 13 mars samlades vi, alla i mitt basketlag. Den 5 juni satt vi alltså i ett uterum medan regnet öste utomhus. Vår plan var förstås att sitta med två meters avstånd utomhus, men nu blev det lite annorlunda.

Var vi då oansvarigt galna? Kanske.

Jordgubbarna hade ett synnerligen trevligt hölje som matchade rottingmöblerna.

Vi höll faktiskt lämpligt avstånd – förutom vissa vettvillingar som kastade sig i famnen på varandra. För det gjorde de tydligen ändå dagligdags. Den på basketplanen brutalaste av oss alla siktade in sig på mig – med armarna utåtriktade i en kramattacksgest. Jag kastade mig raklång i närmaste buske och tjoade ”nääää, vi får säkert kramas igen år 2021!”.

Replikerna som flög genom luften är värda att spara eftersom de så väl speglar

  • den rådande situationen
  • epidemin
  • 2020
  • normala människor
  • olikheterna.

– Inget har förändrats egentligen. Barnen går i skolan som vanligt. Jag och min sambo jobbar som vanligt (hantverkare och kurator på gymnasium).

– Allt är annorlunda. Både jag och min man är permitterade (från it-avdelningen på ett megastort transportföretag) ända till oktober. Fast under de här tre månaderna har ettåringen bara varit på förskolan tio dagar eftersom han hade snuva de andra dagarna. Och vår trädgård är jättefin!

– Jag som polis jobbar på som vanligt. Det är världen bästa jobb. Men det var skönt när den organiserade brottsligheten tog paus. Ja, de är tillbaka nu. Tyvärr.

– Mina båda föräldrar, mina syskon, jag och nästan alla jag jobbar med har nog haft covid-19. Minns ni när jag inte kunde andas på träningen och sen var sjuk i tre veckor? Just det. Corona. Tror jag. Antar jag. Fast det hade ju varit bra att veta.

– Jag känner ingen som har varit sjuk och har fått corona konstaterad. Inte ens en avlägsen faster. Det närmaste jag har kommit corona är han som sitter i kassan i närbutiken på lördagar. Han nös när jag stod i kön den 14 mars, sedan försvann han. Nu går han med rullator, säger dom som vet.

– Min bästa kompis låg nedsövd i respirator i 21 dar! Och dagen innan han blev sjuk sprang vi en mil tillsammans! Hon är 37 år gammal! VARFÖR är jag fortfarande frisk? Svara!

Strax före 01 – när vi cyklade hemåt – såg vi ut så här. (Alla hade med sig en matgrej. Därav frysboxen.)
Fast vanligtvis ser vi ut så här.

Och hur har ni det? Ska vi börja frottera oss med varandra nu? Hm.

Share
18 kommentarer

Med stekpannor i Globen

Igår var jag på en sagolikt rolig tillställning i Globen.

Men först måste vi backa bandet lite för att berätta att vi sedan 15 år här hemma har bedrövliga stekpannor, men en väldigt bra spis. (Induktionsspis, köpt på det världsberömda Retuna.) Stekpannorna

  • gungar som balansplattor på släta ytor
  • tappar handtagen som sjuåringar tappar tänder
  • flagar teflon som när vi på 70-talet hade bränt axlarna i solen.

Billig skit, helt enkelt.

– Ny stekpanna! Vi måste ha en ny stekpanna! hojtar jag varje gång jag måste hacka loss omeletter från gungbräden.

Inte förrän i förra veckan kom jag mig för att göra något åt saken, eftersom jag snubblade över en superrea. Men gick åt helskotta för hela onlinesortimentet var slut och ingen reabutik fanns i stan. Fast plötsligt slog det mig! Jag kan beställa för avhämtning i Globens shopping när jag ändå är i krokarna på måndag kväll! Heureka! Två stycken! Nu ska här stekas!

Den ena.
Den andra.

Dett gick så bra så, men i säkerhetskontrollen på väg in i Globen blev jag stoppad.

– Vad är det DÄR?
– Det är två stekpannor.
– Stekpannor?
– Stekpannor.
– Jaha …
– Har inte alla stekpannor med sig när de ska in på Globen? försökte jag lite spjuveraktigt.
– Eh. NEJ.

Man måste förstå vakternas tvekan. De har order om att stoppa mat, dryck, bomber, granater, sprit, vapen, knivar och fylltrattar. Men stod stekpannorna på listan? Nä. De ryckte på axlarna och ignorerade mig.

Jag kom in – och gick omedelbart vilse … men blev räddad av en tvåmeterskille i 14-årsåldern. Han spelade i Central (fast Fryshuset) och ledde mig uppför trappor (bra träning för knäna) och ner (aj, ont i knäna) och försökte öppna låsta dörrar medan jag höll igång konversationen. Till slut kom jag rätt och satte mig på plats. Och funderade på hur jag med stekpannorna skulle kunna förändra livet för så många. Tänk er två stekpannor som

  • cymbaler
  • frisbees
  • flugsmällor
  • hattar.

Men sedan var det inte mer med det. Stekpannorna, jag och 11 390 av mina närmaste vänner såg nämligen Sverige slå Turkiet i basket, vilket är alldeles, alldeles underbart och fantastiskt.

(Man står nästan inte ut med den amerikanske kommentatorn. Eller så lyssnar man noggrant och undrar vad det är han egentligen säger.)

Eftersom jag inte har råd med nutida bilder på nyfotograferade landslag, får ni här en från 1969. Kolla på skorna!

Sveriges landslag inför EM-slutspel i Neapel 1969. Stående: Kjell Rannelid, Per-Olof Lefwerth, Jörgen Hansson, Hans Albertsson, Arturs Veigurs, Jan Hjorth, Anders Grönlund, Arne Jansson. Knästående: Kjell Gunnå, Ulf Lindelöf, Ebbe Edström, Janos Fugedi Kalju Leetmaa. (Foto: Fricis Forstmanis.)
Share
36 kommentarer

Ett fågelbo, en sjuka, en dokumentär och ett kommatecken

Efter  den hemska tiodagarssjukan som hela tiden tycktes ha gått över, men som slog undan benen för mig gång på gång, klev jag på darriga ben upp. Håret såg ut som ett fågelbo och det var ytterst ovant att trä strumpor på fötterna.

Fågelboet, där jag sitter i sängen och orkar lyfta armarna rakt upp i flera sekunder för att ta bilden.

När jag nere i köket åt med kniv och gaffel för första gången på drygt en vecka, lade jag märke till hur de lät mot tallriken.

– Har besticken alltid låtit så här? sa jag förundrad.

Och blev skickad i säng igen för att sova bort yrsliga tankar.

Sedan hann ju verkligheten ifatt mig. I radiosändningen med ”Vi i femman” räknade jag rätt både på tisdagen och torsdagen och lyckades till och med rabbla planeterna i korrekt ordning. Korrekturet på boken som handlar om den röda planeten Mars hade en deadline som jag klarade av, och banne mig om jag inte till och med lyckades närvara på en basketträning.

En tiondels sekund senare får jag den där bollen i huvudet.

Men riktigt frisk blev jag nog inte förrän igår, när jag med febrig iver (men utan feber) bestämde mig för att utreda sättet som de på i den ytterst ovanliga hyllningsdokumentären om Clark Olofsson skrev namn. Med ett galet kommatecken!

Jag skrev till SVT och fick snabbt svar från programmets producent. Med kursivering och allt:

Lotten,
Jag är producent för filmen Clark – en rövarhistoria. Jag fick ditt mail angående det ”galna” kommatecknet i namnskyltarna.
Detta är ett stilgrepp inspirerat av hur man skrev namn i förundersökningsprotokoll förr.

Okej, ”stilgrepp” ursäktar ju alla möjliga olika konstnärliga friheter, men här tar det väl ändå fokus från själva innehållet i dokumentären och det som de intervjuade faktiskt säger?

Maplestream i kommentatorsbåset lyckades hitta ett exempel (inte ett riktigt alltså) på hur ett förundersökningsprotokoll såg ut 1967 – och alla jurister jag känner skakade kollektivt på huvudet och sa vadåååå?

Jamen självklart.

Så hur skrev man namn i förundersökningsprotokoll förr? Jo, på det här självklara sätter som vi alla har sett hur många gånger som helst: efternamn, kommatecken, alla förnamn, men med tilltalsnamnet understruket.

Bergman, Lotten Charlotte Lilly Elisabeth

Men kan man skriva förnamn, kommatecken, efternamn …? Nope. (Snacka om fis i rymden och droppe i Nilen. Vem bryr sig väl om konstiga namnskyltar och tokiga kommatecken? Ja, jag tydligen. Nåväl.)

Och nu – apropå namn å så – ska ni få höra om ett på alla sätt och vis perfekt ord som kommentatören hakke lärde mig idag. Cirkumfilisnärt! Bäst att jag upprepar det så att Google hinner fiska upp det innan det far ner i tidens och glömskans kvicksand. Cirkumfilisnärt!

Så nu vet ni det, alla ni som har en cool handskriven signatur: slängen som kommer allra sist innan ni lyfter pennan från papperet är en … cirkumfilisnärt!

Svenska Akademiens Ordbok, tryckt 1904. Cirkumfilisnärt!
Benjamin Franklins cirkumfilisnärt.
Share
30 kommentarer