Runt 1979 kom de två basketspelarna Ray Tarnowski och Kalle Barton varje vecka till vår skola för att lära oss att spela basket. Men det visade sig att de hellre pratade med oss – så vi stod i en halvcirkel runt dem och pratade och pratade.
En gång hade Kalle (som egentligen heter Charles) hamnat på omslaget av någon tidning, och Ray retade honom för detta – oklart varför. Vem vill inte vara på omslaget av en tidning, liksom?
– You’re an oooooomsläigspojka! retades Ray, som inte kunde något annat svenskt ord än just detta.
Jag skrattade och skrattade. I handen höll snurrade jag samtidigt ett halsband med en liten, blå glaselefant.
När Kalle Barton började jaga Ray Tarnowski med bollar runt gympasalen skrattade jag såpass okontrollerat att mitt den lilla, blå glaselefanten hamnade på en av mina utstående framtänder. Pffiong! slog den lilla berlocken av en bit av höger framtand.
Vem vill inte vara på omslaget av en tidning? sa jag 1979. Idag kan jag säga ”åååh, inte på omslaget igen” … eftersom det är där jag är. Rödmosig och trött – som man ju blir av basketträning – stoltserar jag med att förmodligen vara den enda i Sverige som har coachat och spelat i ett och samma lag i 26 år. Om Ray hade sett mig, hade han ropat:
– You’re an oooooomsläigspojka!
Titta, ett sånt där onödigt tankstreck fick jag också!På den lilla bilden i mitten kan man se att jag har ett ”fult skott”. Detta beror på att vi lärde oss att skjuta så på 1970-talet när det varken fanns barn- eller dambollar och herrbollen kändes tung som ett bowlingklot.
Här kommer tre andra exempel på när jag var omslagsflicka – fast inte alltid synlig …
”Posera vid trädet” sa fotografen. ”Vi klättrar upp i det istället!” tjoade jag och hoppades att det skulle bli en roligare bild. Eh.Tänk va, att vi var föremål för ett hemmahosreportage! (Här är blogginlägget om rådjursskallen.)Här syns jag inte. Read all about it!
Er tur! När figurerade ni i tidningar? Om det är DN eller SvD kan ni be mig hitta artikeln eftersom jag har tillgång till arkiven!
(Och hur gick det med den avslagna tanden? Jo, sex år senare flyttade jag till Lund, där en underskön tandläkare klistrade på ett litet plasthörn samtidigt som han svor över alla tandläkare som under åren mött mig utan att knysta ett ord om små fiffiga plasthörn. Det lilla plasthörnet har under åren trillat av – särskilt inför bröllop, klassåterträffar och fotograferingar. Men just nu sitter det fast och inväntar nästa högtid.)
Uppdatering!
Kommentatösen Ökenråttan skickade ett bildbevis; även hon försöker få alla att spela basket.
Perfekt skotteknik med ena handen under bollen och underkäken som stöd från sidan.
I måndags gav jag mig iväg på ett Lundaäventyr där jag under 15 timmar for runt som en guttaperka mellan föreläsningar och paneldebatter, storbildsföredrag och en helsickes massa vanligt babbel.
Fullt var det på ”AI Nordic Powwow”, som för mig inte är ett solklart namn på hela grejen. Fast å andra sidan är AI inte helt solklart det heller.
Men jag måste börja med tåget. För att åka tåg är idag inte lätt. Om tåget kommer och jag dessutom har lyckats köpa en svindyr biljett, händer det att tåget efter blott en station tas ur trafik pga. personalbrist. Eller så kommer inte tåget för att det har dykt upp ett plötsligt spårarbete som ingen fick veta något om i förväg.
– Men det ska du ha fått sms om.
– Men det har jag inte.
– Men det ska ha skickats.
– Men jag har inte fått veta nåt.
– Men tåget kommer inte.
– Nä, jag har förstått det.
Därför gäller det att ha framförhållning in absurdum och gärna åka 24 timmar innan man ska vara på plats. Om tåget då går som de forna tågen och faktiskt kommer fram när det ska, får man en himla massa tid över – och i Lund är det inga problem. Fina, fina, roliga Lund.
Men hur är det då att åka med Snälltåget jämfört med SJ? Det som förvånade mig mest var inte den vackra restaurangvagnen eller kupéerna, utan att resenärerna var så himla tillfreds. Väskor gled omkring som på hal is (inget är anpassat till dagens rullväskor) eller föll ner som äpplen från hatthyllorna och alla ba ”hoppsan, tjosan” eller ”där ser man, så tokigt”. Det verkar som om all världens godmodiga människor åker med Snälltåget.
Minst godmodig var nog jag. För den person som satt bredvid mig och den person som satt framför mig satt båda två och tittade på roliga filmsnuttar på sin a mobiler – men med ljudet på högsta volym. Jag frågade om de kanske kunde sänka ljudet eller ta på hörlurar, men det kunde de inte. Så då gick jag på en promenad och hamnade längst bak i tåget, där jag kunde se rälsen komma fram under tåget. Jag kände mig som Buster Keaton, tills jag kom på att han ju satt längst fram i tåget.
Snälltåget har gamla kupéer, som jag ville sätta mig i.Men toan var trasig. Detta såg jag inte – skylten var liksom osynlig i mitt nödiga tillstånd, så jag gick in och tänkte ”men den här är ju trasig”, och gick ut igen. Lika nödig.Snälltågets papperskorgar är piffigare än SJ:s, så det så.
På min resa blev jag tvungen att mellanlanda i två timmar i Stockholm, så då gick jag på en promenad till Dramaten för att klappa Strindberg på huvudet och Krook på magen.
Ovanför Sergels torg hade nån hängt ett fiskenät med speglar. (Jag hoppas så att det är vackert egentligen.)På Norrmalmstorg kunde jag läsa mig till att det ska finnas ett konstverk som heter Frihetens källa. Men skylten stod framför ingenting. vilket påminde om statyn Intighet i Lund.Här ser ni mig fotografera en skylt utanför Hallwylska. Tala nu om för mig: är det ett korrfel där eller säger man kanske ”planerad” om en planterad innergård? Stoppa pressarna! Båthuspernilla i kommentatorsbåset har en teori! ”Planerad betyder väl något i stil med tillplattad på markanläggarspråk. Med en planeringsskopa på grävmaskinens aggregat gör man mark plan. Min gissning är alltså att lite oväntat fackspråk från anläggningsbranschen smugit sig in, men att det inte är fel.”
När jag hade klappat på Strindberg (och glömt att ta en bild på sparkcykeln som stod lutad mot honom) och klappat på Krook (och glömt att ta en bild på sparkcykeln som stod lutad mot henne), blev jag påkörd av en sparkcykel och tappade min fina kamera (som jag hade glömt att jag bar på) i marken. Jag bad om ursäkt för att jag stod i vägen, och hastade tillbaka till tåget.
I Lund skrev jag spaltmeter om AI, och kan sammanfatta allt i tjugo punkter, men jag orkar inte skriva fler än fem just nu:
2.
När man ger en AI en order eller en fråga måste man uttrycka sig väl – detta kallas ”bra prompt” på svengelska. Det är lite som att man fattar hur man googlar. Vissa människor googlar
3.
Utbildningsväsendet måste ändra sättet som hemuppgifter och examinationer görs på. Ett exempel är den nya sortens uppgift: ”Be en AI skriva en tresidig uppsats om franska revolutionen. Din uppgift är sedan att analysera AI:ns uppsats.”
4.
Jag kanske inte måste ha ont i knät så himla många år till. Om all världens medicinska journaler sprättas loss och samlas i en AI-doktor, så kan alla som har samma symtom som jag snart gå med i en exklusiv klubb som får både en diagnos och ett knälagarchip inskjutet. Och vips, är smärtan och svullnaden puts väck!
5.
Vissa AI-föreläsare har fastnat på overheadnivån och presenterar akademiska AI-utredningar med statistik och minimala bokstäver samt oläsliga kurvor och stapeldiagram utan rim eller reson.
Nu skulle jag kunna tillägga i en sjätte punkt att AI-människor är ett partajande folk, för oj så kul det var hela tiden. Här står jag i trappan på AF (Akademiska föreningen i Lund) och fotograferar kön upp till baren med de bubbliga dryckerna. Och då ser jag hur Jonas Birgersson står och talar med Bengt Lindoff.
Jonas vet ni ju allt om, men Bengt Lindoff? Jo, han är två meter lång, har näst flest patent i Sverige (eller flest?) och har blivit så fantastiskt duktig bara för att hans allra första basketcoach heter Lotten.
Nån som vill ha en AI-föreläsning av mig där jag lär er massa samtidigt som ni skrattar ihjäl er? Föreläsningen kan heta ”Det är många grejer på en plog”, för det sa min farfar alltid om komplicerade ting.
Den förnicklade coronan som drabbade oss i slutet av juli har varit envis; först idag känner jag mig riktigt okej fastän vi har promenerat, målat hus, manglat lakan, kittat några fönster och bakat massa bröd. (Hembakat bröd är jättejättegott även om man inte känner smaken.) Det brusar som i ett dragspelssolo i öronen och John Blund låter mig inte sova – men det är helt okej om man jämför med hur andra har det.
För jag har ju läst nyheter som attan, och vet allt om t.ex.
vilsna valar
vilsna väljare
Trumpens toalett-tokerier.
Allt i tidningarna är så deppigt att husmålningen kändes som en distraherande lättnad.
Vi kidnappade några arbetsvilliga tonåringar och klädde dem i blåa smurfrockar.Den djefla mannen var höjdrädd.
Idag blev jag beordrad till en orienteringstävling – en sprintstafett i stadsmiljö. Kontrollerna (skärmarna) måste nämligen vaktas eftersom bovar och banditer och sabotörer annars stjäl dem, och detta ju skulle kunna vara en lämplig uppgift för en idrottsintresserad dam med gul färg på halva kroppen. ”Okejrå” sa jag och tog på mig basketkläder och satte bollen under armen så att alla snabbt skulle fatta att jag ju inte kunde svara på frågor.
Inte förrän jag hade tagit bilden såg jag det fantastiska – som för tydlighetens skull är inringat. EN BASKETKORG!Rena rama himmelriket!Jag fick ansvar även för den lilla inringade skärmen och kunde lira basket i 90 minuter medan ingen tjuv vågade sig fram! Jättekul att vara orienteringsvakt ju!Lite problematiskt blev det när bollen fastnade i klykan på 3,05 meters höjd och jag ju inte kan hoppa så högt (längre). Men äsch, jag kastade skräp och stenar på den tills den lossnade.
Nu sitter jag hemma och är så härligt trött och mosig – och mot bättre vetande läste jag nyheterna igen. Då dök en förbryllande, intressant nyhet upp i min mobil. I Toscana hotas tydligen turistnäringen av plötsligt uppdykande, oerhört irriterande dvärgar!
Jag klickade mig in i artikeln, viftade bort reklam och cookie-inställningar som var minst lika irriterande som någonsin dvä… aha. Midges är knott. Ridå.
Sommarn glider på plats. Det regnar och svettas och öppnas champagne i buskarna härikring. Kriget i Ukraina känns avlägset fastän vi väl alla vill ge en hjälpande hand. I USA har politikerna blivit spritt språngande galna och rest 50 år tillbaka i tiden. Sveriges basketlandslag slog igår nästan världen med häpnad (se bilden här ovan), men bara nästan. Allt går i ett rasande tempo – och om vi inte stannar upp kommer det att vara år 2032 alldeles strax.
Därför tänkte jag berätta om fullkomligt ointressanta banaliteter och parenteser som bara kommer att försvinna i dåtiden om jag inte skriver lite om dem.
Några parenteser
Nittonåringen (den yngste, som ju var fyra år alldeles nyss) bakade tillsammans med några polare en tårta till alla. Strax före servering skulle de snabbt kolla upp nåt i ett uppslagsverk i vardagsrummet – och när de kom tillbaka till köket stod grannens katt och smörjde kråset.
– Schas katta! skrek alla närvarande.
Medan katten sprang till skogs (och sedan kom tillbaka), skar vi bort det kattkontaminerade och åt upp resten. Alla överlevde.
Jag går fortfarande på basketpromenader varje dag. En gång såg jag plötsligt och helt oplanerat ut som om jag hade varit hos frissan inför en bal. (Okej, jag har inte varit på så jättemånga baler.)På en av promenaderna ute i Åväbbla, stötte vi på en stadig bänk med denna skylt. Vi lydde.I torsdags var jag på herrmiddag på ”Bryggan” långt ute i Bromma, där jag fick den godaste torskryggen min mage nånsin skådat. Varm rekommendation! (Men kolla så att årtalet på vinet stämmer med årtalet i menyn.)Väl hemma igen träffade jag på en groda. Jag letade efter någon att säga ”du vågar aldrig äta den räliga grodan” till, men ack. Gösta och Hasse var lika döda som grodan.Min pappa, som har en alzheimerdiagnos, kom och bodde hos oss ett par dagar. Tips till alla: ett sånt här uppsatt schema hjälper minnet och hågkomsten på traven på ett magiskt sätt!
Ett minne som jag har berättat om förut, är när Frank Andersson 1977 tog VM-guld med en halvnelson fastän han hade jätteont i armen. Jag fick inte titta på detta eftersom det var efter sovdags, så jag stod i hemlighet och kikade in genom dörrspringan till tv-rummet hemma i Luleå. Pappa hejade och gladdes till VM-guldet medan jag bet mig i tungan och försökte att inte ge ett pip från mig.
Nu när pappa var på besök, satte jag på en gammal dvd med ”Sveriges största idrottsframgångar”, som vi båda två fann oerhört intressant – pappa till och med hejade på Gunnar Larsson (OS 1972):
– Han simmar oerhört bra – jag tror han tar det!
När Frank Anderssons match dök upp i bild, placerade jag mig strategiskt och tog den här bilden från dörrspringan …
Stolleproven då?
Whiskyprovning med spanjoren. Faktiskt nästan aldrig en bra idé om man vill få nåt gjort dagen efter.
Imorrn sätter jag mig på cykelsadeln klockan halv åtta på morgonen. Med två kompisar ska vi ta oss via grusvägar sisådär nio mil söderut.
Det har vi aldrig gjort tidigare. Cyklarna är gamla damtrallor precis som vi – och om vi klarar av det utan större missöden kommer en utförlig rapport vad det lider.
SMHI påstår att det ska bli rena rama skitvädret. Men pffffffft, liksom. Då sätter vi grenar i frisyren, tar tåget hemåt och dricker whisky vid köksbordet istället.
Här går jag omkring strakbent efter en hysterisk baskethelg med så mycket basket att jag dels vill klaga lite, dels inte på några villkor kan klaga eftersom det ju handlade om basketspel.
– Gamla människan – spela basket en hel helg?
– Jupp, så blev det.
Dock kan jag med gott samvete klaga på en kinesisk duschkabin som var så infernaliskt svår att skruva ihop att till och med den inkallade rörmokaren svor eder och förbannelse.
Men vi tar det från början. För när vi flyttade in i vårt fula hus 1999, var det fuskrenoverat med rea-plastmattor och knottriga vävtapeter från ungefär 1982.
– Vi blir nog rika snart och får massa pengar.
– Ja! Nobelpris and what not.
– Så vi står väl ut med allt fult tills kosingen rullar in?
– Jahadå!
Sa vi och så rullade inte alls kosingen in, utan bara massa barn och illa betalda uppdrag. Åren gick och duschrummet blev läbbigare och läbbigare.
Bild från 2006. Den bruna plastmattan är kvar, men den gula, knottriga tapeten har målats vit. Handikapptoans fiffiga handtag funkar perfekt som pall för de minsta. Den snygga 50-talsspegeln och den lilla basketbollen distraherar kanske lite?
När den gamla duschkabinen sprack och toan slutade spola, fick jag nog och bestämde att det skulle ätas lök och potatis tills vi hade råd att köpa en begagnad toa, färg, rödsprit och den billigaste – men ändå snygga – duschkabinen.
Så skred jag till verket och slängde allt som slängas kunde och sparkade sönder duschkabinen som vore jag Bruce Willis.
Finfina fynd under den numera slängda duschkabinen.Den gamla larmknappen for all världens väg – till de numera vuxna barnens stora besvikelse.
I två veckor kämpade jag, målade in mig i hörn blev yr av rödspritsångor, spacklade och kletade och hade mig. Ibland pekade jag med hela handen och lät den tillfälligt hemmaboende Tjugofyraåringen skrapa och gnugga han också. En morgon överraskades vi dock av …
… detta sabotage! Någon hade brutit sig ut ur väggen!
Denna någon presenterades för grannens katt.
Mums.
Gamla tapetprover klistrades på hyllplan och ovanför handfatet, den gulnade plasten på strömbrytaren lackerades svart, ett auktionsfynd som skräpade i källaren sattes med stor möda upp på väggen – och plötsligt kunde jag se framtiden an med tillförsikt!
Före–efter.
Men så var det den förnicklade duschkabinen: billig och snygg samt obegriplig. Jag kommunicerade med säljföretaget och bad om instruktioner eftersom den medföljande bruksanvisningen var så otydlig. De skickade samma bruksanvisning via mejl.
Men till slut bände och vred och vände vi så att allt nästan passade!
Före–efter. (Den lilla svarta lådan på den vita pallen är en snillrik musfälla som inte alls ska vara där.)
Nu ska jag bara gå ner i källaren och ta upp nåt skåp, en annan spegel kanske och en gammal skolplansch eller två? Kan man dölja de fula rören under handfatet med nåt kul? Ett paraplyställ? Hm.
För att nu knyta ihop bloggsäcken som jag inledde med några klagomål; jag ska verkligen inte klaga. Vi har det bra trots snuva, knävlar, aprilväder, vattenläcka på vinden, möss i källaren, trasig bil och skoskav.
(Ha, jag klagade genom att säga att jag inte ska klaga. Typisk aprilfeeling.)
Ja, här ligger jag som vanligt i januari! Sjuk och ämlig! Så här beskrev jag sjukan i januari 2020:
Efter den hemska tiodagarssjukan som hela tiden tycktes ha gått över, men som slog undan benen för mig gång på gång, klev jag på darriga ben upp. Håret såg ut som ett fågelbo och det var ytterst ovant att trä strumpor på fötterna. När jag nere i köket åt med kniv och gaffel för första gången på drygt en vecka, lade jag märke till hur de lät mot tallriken.
– Har besticken alltid låtit så här? sa jag förundrat.
Och blev skickad i säng igen.
Januari 2021 var ju när vi alla i vår bubbla hade covid-19. Och nu? (Ni som har läst förra kommentatorsbåset har redan sett denna utredning.)
onsdag förra veckan: jobb på MDU, vaccinering, basketträning torsdag: låg nerklubbad som en säl och bara sov fredag: kunde inte vakna, ville bara sova lördag: FRISK! gick en entimmespromenad och åt ikapp söndag: fortfarande frisk på förmiddagen, gick sedan en promenad och blev trött som en gnu och fick svårt att andas måndag: jobbade på MDU, pratade en helt timme i radio, fick feber, åkte hem, däckade och kunde inte spela basket tisdag: nedbäddad med huvudvärk & feber, helt orkeslös onsdag: jobbade tack vare Ipren hemifrån med Zoom och pappersarbete torsdag (idag): feber, huvudvärk och en förlamande trötthet
Vän av ordning, förnuft, klokskap samt sans och vett frågar nu varför i hela friden jag envisas med att försöka jobba under iprenpåverkan. Well … det är roligt! (Och mitt vikariat går ut sista februari så jag får liksom passa på att ha kul innan sötebrödsdagarna med lön den 25:e är över.)
Så här sitter jag när jag inte sover. Så många detaljer – och inget är arrangerat. Jo, gitarrerna förstås. De är ”uppmuntran”.
Min djefla man förstår precis hur man piggar upp sin sjukling och gör henne glad och pigg: sällskap i sängen!
Spelar jag gitarr? Nej. Tycker jag ovanligt mycket om gitarrer? Nej. Men för min djefla man är gitarrerna som snuttefiltar.
Vänta, nu vet jag.
Stackarn som ligger närmast mig heter Skalle-Per och är Plannjas matchboll från 1979.
Vi som har begåvats med ett lite outvecklat lokalsinne, har tydligen även för vana att ”gå vilse på internet”. Jag kan ha 30 flikar öppna och inte för mitt liv begripa hur jag hamnade där jag är. Ingen fara – så länge jag inte har bråttom är det ju bara en njutning att
misstänka att jag har Plica synovialis (en knäsjuka)
finna att jag nu i höst på en 7,5-poängskurs vid Linnéuniversitetet förväntas köpa en bok som ser ut så här.
Obegripligt fult. Njutningsfull fulhet.
Kanske är detta i mina ögon det absolut minst tilltalande omslaget någonsin. Att det är kurslitteratur för en ”designhistoria under 1900-talet” gör det än mer absurt eftersom innehållet inte speglar just designhistoria under 1900-talet utan redovisar en enkät gjord på 20 personer som ska ”belysa hur kön och genus syns och märks i svensk design idag”. Författare är förstås den kursansvariga.
Örk.
Men så halkade jag via outgrundliga vägar in på en filmplansch från 1911 där filmen ”Tunnbandskjol” med felvänt citattecken rekommenderas. (Kommen så här långt måste jag ju hitta just denna flik för att sprätta loss bilden. Blädder blädder, jösses.)
Den går tydligen bra, för 1913 finns filmen fortfarande på repertoaren (om det inte är en uppföjare förstås):
Tunnbandskjolen ersatte alltså de där enorma krinolinerna som stod ut och var plufsiga med hjälp av 15–20 underkjolar. Damerna svimmade av korsetterna, snubblade på kjolarna, brann upp när de råkade komma för nära ljus, fastnade i alla krusidulliga möbler och var på det stora hela i vägen vart de än kom. Men med tunnbandskjolen blev det i alla fall färre kilo de behövde släpa på.
Tunnbandskjolen är den till höger.
I SAOB (publicerad så sent som 2009) finns definitioner för både kjolen och klänningen (som är ett 1900-talsmode, även kallad snubbelklänning).
Men nu till bloomersbrallorna! För nånstans där mellan stora klänningarna som var tunga och de nya stora klänningarna som var lätta, kom det här modet – med inspiration från Turkiet.
Detta är en tidningsbild från 1851.
Till en början var bloomersbrallorna accompanjerade av en sån där vanlig korsett och getingmidja – men efter nåt år började hela outfiten bli sådär härligt sladdrig i konturerna.
Hon ser inte helt nöjd ut, men andas kan hon i alla fall och snubbla på kjolarna slipper hon. (1855)
Namnet ”bloomers” kommer av Amelia Bloomer, som grundade och basade över en tidskrift som hette ”Lily”. I den skrev hon artiklar om kvinnliga orättvisor – och modet som bara var så jävulusiskt obekvämt och besvärligt – och hur man skulle kunna göra underverk genom att bara se till att kvinnor slapp svimma, snubbla, brinna upp, fastna och vara i vägen hela tiden.
Amelia Bloomer i egen hög person. Förmodligen är bilden från sent 1850-tal.
Kvinnorättskämparna Susan Anthony, Libby Smith Miller, Susan B. Anthony och Elizabeth Cady Stanton var de första som började klä sig i den nya stilen, men det var Amelia Bloomer som var envisast med att år efter år bära de bekväma brallorna trots att hon förlöjligades och dagligen fick se sig själv parodierad i skämtteckningar.
Folk förfärades:
”Man kan ju till och med ana om en kvinna har smala eller tjocka ben!”
”Snart börjar de väl röka också, kvinnorna!”
”Jag vill inte umgås utomhus med min mamma för hon har bloomers.”
(Det där sista bevisar förstås ingenting.)
I ”Hertha” från 1923 står om den då nästan 80 år gamla förvåningen över bloomers-modet:
[…] Där var Lucretia Mott, Elizabeth Cady Stanton och deras vänner, i tunnbandskjolar, skärmhattar, halvvantar och Paisleyschalar. Mrs Amalia Bloomer, i sin förhånade, och sanningen att säga föga sköna kostym gjorde också sin entré.[…]
Denna bild över kvinnornas mode visar tydligt hur viktigt det var att inte visa benen.
Nånstans runt 1855 byter man från ”många underkjolar” till ”tunnbandsunderställning”.
Nu zoomar jag in runt 1850 och gör röda kryss när bloomerkostymerna försökte ta plats.
Hopplöst ju.
Men precis som med elbilarna runt år 1900, gick detta förnuftiga mode åt pepparn och glömskan. Kvinnorna orkade inte utstå spott och spe och kände dessutom att kritiken mot kläderna drog uppmärksamheten från debatten om jämställdhet. De tog på sig korsetten, tunnbandskjolen och hatten för dagen och lade bort brallorna. Tills …
… de 1902 kom på att man skulle spela basket i bloomers! (Basket = korg.)
Swooooosch, så går vi till dagens utstyrslar. Människor går i jeans, slipper korsett och behöver inte ens ha stilettklackar – om de inte vill. Men lite obekvämt är det ju fortfarande på sina håll. Under OS 2020 i somras (2021) blev det ett himla rabalder när Norges dam-beachvolleybollag (svenska sammansättningar är underbara) tog på sig normala idrottsbyxor istället för att följa förbundets OS-regler om minitrosor.
Ni som är lite pedanta kanske ser att den nedre kanten på damsidan har ett hål som Linus på linjen hade kunnat falla ner i. Well, jag suddade lite slarvigt bort information om att damernas dräkter måste ha mindre siffror. It goes withous saying med tanke på tygstorleken.
Sensmoral: spela basket.
Uppdatering 19 sep 2021!
Tunnbandsundremojäng som finns på Nordiska museet! (Den har hål framtill och buktar utåt över rumpan. Jättecoolt.)
Nu blir ni kanske besvikna. Av rubriken att döma skulle jag nu kunna berätta om mina spexerfarenheter (observera p:et) när jag iklädd endast korsett trippade över scenen och fick applåder för ingenting. Ropen skallade …
– En gång till! En gång till! skrek lundensarna.
– OMTAG! skrek stockholmarna.
– Kläu peå daj! skrek lustigkurrarna.
Och dääär trippade jag över scenen. Igen, igen och igen.
Men nu är det så att vi har tagit klivet in i mars igen. Eller om det är april. Repris, liksom. Kanske är det rentav blott oktober? Detta har hänt idag – vilket helt klart är ett omtag:
• För blott ett par minuter sedan fick Artonåringen veta att hans gymnasieskola tvärt avbryter all undervisning på plats och från och med måndag kör med distansundervisning som i våras. Tre personer (personal & elever) har blivit smittade på kort tid, och därför tar skolan det säkra före det oräkra.
• Spanjorens basketmatch imorrn är flyttad för att ”hela Nässjö” är satt i karantän (förmodligen är det inte en riktigt korrekt formulering från Svenska Basketbollförbundet).
• Tjugosexåringens basketmatch imorrn ska spelas precis som vanligt med all möjlig kroppskontakt.
• Alla trattkantareller har dragit nåt gammalt över sig eller flyttat hemifrån.
Men se här, uppfinningarnas moder, yada yada. Basketmatcher som kan spelas, ska spelas. Med max 50 personer per hall – så med alla spelare, coacher, sekretariat och domare finns det plats för kanske en fotograf och två chaufförer. Hej vad det går, spela spela spela, ingen som helst kroppskontakt före och efter matchen och med sprit ingniden boll och handsprit som flödar över tiljorna samt mellan fingrarna – vi ska studsa boll!
Och just idag uppvisade vår spanjors broder sjukdomssymtom. Spanjoren fick tillsammans med hustrun – Tjugosexåringen – hoppa in och coacha ett gäng 13-åringar genom att
ha spanjor-brorsan sufflerande i örat
ha mig fejstajmande matchen på mobilen.
Den snörvlande och i karantän placerade coachspanjoren bor i mobilen i min hand där. Vår spanjor har honom i öronen via röda sladdar.
Vår spanjor tog sig åt öronsnäckan och tystnade, blundade och lyssnade. Och så översatte han det som nyss sades på spanska till perfekt svenska samtidigt som han censurerade svordomar och emotioner.
Pfuuuh. Matchen slutade i en hedersam förlust där grabbarna fick beröm och hurrarop – precis som det ska vara.
Sedan var det dags att ta en av 172 basketbollpromenader i skogen. En gång till! Omtag! Men inga trattiga kantareller hittade vi.
Men … excuse my manners. Hur mår ni? Är allt som förr? Vad händer?
Okej, coronaviruset sprids som en galopperande eld uppe i Gällivare just nu. Och på det så himla virusfria Nya Zeeland har två brittiska kvinnor nyss insjuknat. De som demonstrerade på Sergels torg för snart två veckor sedan har börjat stöka till den nedåtgående kurvan medan studenterna som sprang ut allra först nu har börjat hosta.
Och vad gör jag då, tror ni? Jo, jag släpper allt jag har för händer och
hjälper pensionärerna att distanshandla och få varorna hemkörda
går vilse inne på stooooora affären i jakt på en Västerbottenost
åker och tränar basket!
Här har vi plockat varor till 14 pensionärer och går genom kassan för att sedan köra ut allt i en vit skåpbil. (De som står nära varandra är gifta eller släkt.)Här är kvällens sex lyckligaste basketspelare. Och ni ser vilka fina avstånd!
I affären plockar vi varor i tre–fyra timmar och hinner vara nära massa olika människor. Och ta i saker som vi väl kontaminerar? Jakten på Västerbottenosten pågick så länge att personalen började blänga på mig: ”Varför zickzackar den mystiska kvinnan med konstig frisyr systematiskt genom alla gångar sedan en halvtimme?”
Å andra sidan
har jag intensivt undvikit frisörkontakt och börjar se ut som ett penntroll
lämnat återbud till en underbar resa till Stockholm med förtjusande herrmiddagspicknick
deltagit i säkert 20 olika Zoommöten med t.ex. boktema eller släktfokus för att inte bryta mot de förhållningsorder som i alla fall fortfarande finns.
Breakfast Book Club Stockholm såg ut såhär i tisdags morse.
Med andra ord: ibland är jag strikt, ibland tar jag risker. Fast jag tar ju risker hela tiden egentligen – varje gång jag går och handlar mat, är jag alldeles för nära vilt främmande människor. Men då håller jag i alla fall andan, för det har Agnes Wold sagt att man kan.
Midsommarfirandet? Jodå, det blir av – men bara i den närmaste kretsen med de tio personer som vi brukar träffa. Fastän en av oss är lärare som träffar 800 elever varje dag …
Nä, ni ser: jag försöker göra mitt bästa och hålla fysisk distans. Fast inte alltid, tydligen.
Så här kommer jag att uttrycka mig fortsättningsvis när jag måste säga nej till sånt som jag inte borde delta i:
Och hur har ni det? Är ni mycket striktare än jag?
Hur har vi det nu i dessa dagar när vi vinglar än hit, än dit i förvirring över fysisk distansering och folksamlingar och närkontakt?
För första gången sedan fredagen den 13 mars samlades vi, alla i mitt basketlag. Den 5 juni satt vi alltså i ett uterum medan regnet öste utomhus. Vår plan var förstås att sitta med två meters avstånd utomhus, men nu blev det lite annorlunda.
Var vi då oansvarigt galna? Kanske.
Jordgubbarna hade ett synnerligen trevligt hölje som matchade rottingmöblerna.
Vi höll faktiskt lämpligt avstånd – förutom vissa vettvillingar som kastade sig i famnen på varandra. För det gjorde de tydligen ändå dagligdags. Den på basketplanen brutalaste av oss alla siktade in sig på mig – med armarna utåtriktade i en kramattacksgest. Jag kastade mig raklång i närmaste buske och tjoade ”nääää, vi får säkert kramas igen år 2021!”.
Replikerna som flög genom luften är värda att spara eftersom de så väl speglar
den rådande situationen
epidemin
2020
normala människor
olikheterna.
– Inget har förändrats egentligen. Barnen går i skolan som vanligt. Jag och min sambo jobbar som vanligt (hantverkare och kurator på gymnasium).
– Allt är annorlunda. Både jag och min man är permitterade (från it-avdelningen på ett megastort transportföretag) ända till oktober. Fast under de här tre månaderna har ettåringen bara varit på förskolan tio dagar eftersom han hade snuva de andra dagarna. Och vår trädgård är jättefin!
– Jag som polis jobbar på som vanligt. Det är världen bästa jobb. Men det var skönt när den organiserade brottsligheten tog paus. Ja, de är tillbaka nu. Tyvärr.
– Mina båda föräldrar, mina syskon, jag och nästan alla jag jobbar med har nog haft covid-19. Minns ni när jag inte kunde andas på träningen och sen var sjuk i tre veckor? Just det. Corona. Tror jag. Antar jag. Fast det hade ju varit bra att veta.
– Jag känner ingen som har varit sjuk och har fått corona konstaterad. Inte ens en avlägsen faster. Det närmaste jag har kommit corona är han som sitter i kassan i närbutiken på lördagar. Han nös när jag stod i kön den 14 mars, sedan försvann han. Nu går han med rullator, säger dom som vet.
– Min bästa kompis låg nedsövd i respirator i 21 dar! Och dagen innan han blev sjuk sprang vi en mil tillsammans! Hon är 37 år gammal! VARFÖR är jag fortfarande frisk? Svara!
Strax före 01 – när vi cyklade hemåt – såg vi ut så här. (Alla hade med sig en matgrej. Därav frysboxen.)Fast vanligtvis ser vi ut så här.
Och hur har ni det? Ska vi börja frottera oss med varandra nu? Hm.
Runt 1979 kom de två basketspelarna Ray Tarnowski och Kalle Barton varje vecka till vår skola för att lära oss att spela basket. Men det visade sig att de hellre pratade med oss – så vi stod i en halvcirkel runt dem och pratade och pratade.
När Kalle Barton började jaga Ray Tarnowski med bollar runt gympasalen skrattade jag såpass okontrollerat att mitt den lilla, blå glaselefanten hamnade på en av mina utstående framtänder. Pffiong! slog den lilla berlocken av en bit av höger framtand.
Obegripligt fult. Njutningsfull fulhet.
