Hoppa till innehåll

Etikett: Stockholm

En dag, två ytterligheter

Jag hade så vaaansinnigt trevligt under en helt ledig dag i Stockholm att ni ska få ta del av en rapport. Men först: hur bäddade de på hotell Hellsten, där jag lyxigt nog fick sova natten innan?

Så här! Har alla hotell gått på innovativ lakanskurs?

Gratismuseerna står som spön i backen i hufvudstaden, skorna var bekväma och husen så vackra. Jag tog ett djupt andetag, andades in vejp-rök nånstans ifrån och njöt sedan av en pytteliten glass som kostade drygt 20 kr. Jag tänkte: ”Se, det där huset måste vara byggt på 1880-talet. Och kolla där, där har vi ju småspröjs från 1920-talet. Entresolfönster. Frontespis. Risalit. Guvajakan.”

Swoooosch kom jag i vägen för en sparkcykel och några svordomar slängda efter mig. ”Äsch, livet är underbart och solen lyser”, tänkte jag och gick vidare.

Plingplong, kom ett sms från Orangeluvan – söstra mi på väg med tåg till Kalmar med sin dotter.

Orangeluvan: Nu ska du få höra. Vi åker tåg från Stockholm till Kalmar, med byte i Linköping. Går det bra, tror du? Svar: nej. Vagnfel i Stockholm. Försenad avgång: 50 min.

Stackare, tänkte jag. Men se, en rundad hörnbalkong! Oh, vad alla män har små kostymer. De stramar och skrynklar sig och är för korta så att man ser fotknylorna.

Orangeluvan: När vi hoppade av i Linköping hade vi missat vår anslutning och fick vänta på ett senare tåg och tappade en dryg timme till. Då gick jag på toa. Där hade någon använt handfatet som toalett.

Huga. Men tänk ändå, vad fint det blev efter renoveringen av Nationalmuseum. Toaletterna i källaren är jättefina! Bäst jag passar på att dricka lite vatten.

Orangeluvan: På tåget från Stockholm sades det att vår biljett gäller automatiskt på nya tåget. Men i appen tror SJ att jag åker med tåget som vi missade. Jag försöker därför kontakta SJ. Hahaaa. Chatten är bemannad av en robot som inte fattar någonting. Messenger, som funkade förra gången jag hade problem med SJ, är stängd. (Kan man ens stänga Messenger?) I telefon till SJ är det 112 personer i kö före mig.

Stackars Orangeluvan, tänkte jag. Och här på toaletten stod jag ju inte i kö en enda sekund. Vet inte ens om det är så många som 112 i hela byggnaden. Jag måste nog gå över bron nu, och till den där ön där de roliga statyerna står. Då kan jag besöka ArkiDes – alltså Arkitektur- och designcentrum som finns i Moderna museets lokaler! Det blir bra.

Pssssccchhhhht, sa vattnet!

Orangeluvan: När jag hade plats 100 i telefonkön kopplades jag plötsligt fram – till en kille som sa att det ”nog” är lugnt, att jag ”nog” har plats på tåget. Väntan i Linköping blir synnerligen intressant. Fortsättning följer.

Jädrar. Om jag hade varit med på resan hade jag varit arg som ett bi och inte alls skickat sms till min syster. Jag hade nog … oooooohhh! LYCKA! Arkitekturmuseet har en specialutställning om Sigurd Lewerentz, som mot alla odds och sin frus vilja flyttade till Eskilstuna 1943! Nu måste jag läsa a… plingplongplingplongplingplong!

Orangeluvan: En rödhårig liten dam med stor packning kom fram till oss och ville ha hjälp med att förstå situationen.

– Hur kommer jag till Kalmar?
– Det är bara att vänta på tåget.
– Ursäkta, men nej, sa en man som hade hört oss. Tåget är inställt.
– Va? sa jag. Hur, vad, varför?
– Det står i appen, sa mannen. Inställt för att det är ”för varmt”. Typ 23 grader.
– Jättevarmt.
– Jättevarmt.
– App? sa den rödhåriga lilla damen med den stora packningen.

Men appen tror ju att jag åker ett tidigare tåg och säger ingenting om att ett tåg (som jag rimligen inte borde vara intresserad av) är inställt.

Jag går omkring och kollar på Sigurd Lewerentz-verken och försöker komma på goda råd till söstra mi, som den vana resenär jag ju är. Men vad ger man för råd i tågkrissituationer i dessa digitala tider? ”Köp en liten glass så känns det bättre” kanske? Men hu, alltså nu ser jag att den där Sigurd Lewerentz, han var inte jättekul.

Asså va. Det är Lewerentz som har ritat tunnelbanekurerna.
Men de här exemplen på massproducerade dörrhandtag var coola.

Orangeluvan: Vi har ingen aning om vad vi ska göra. Inga utrop i högtalarna. Ingen informationsdisk. Vi ska tydligen ta en ersättningsbuss (säger mannen), men när? Varifrån? Vem ska jag fråga?

Den rödhåriga lilla damen med den stora packningen kräver mig på besked i detta nu. Jag har ju ingen aning! Fan!

Orangeluvan är stressad i Linköping och här går jag helt lugnt på väg mot nästa gratismuseum: Hallwylska palatset och det fantastiska badrummet med Sveriges första dusch.

Den hoprullade korven på väggen är en jättestor 1700-talstavla som aldrig ramades in eller sattes upp – och nu kan man inte ens rulla upp den utan att förstöra målningen.

På väg ut ur Hallwylska funderar jag på varför man redan på 1800-talet kunde skapa badkar utan kranar, där vattnet steg upp ur karets botten. Det plingar till i mobilen. Ah. Stackars Kalmarresenärerna.

Orangeluvan: Vi hittade en skylt! ”Ersättningsbussar går från D2.” Vi hittade D1 men såg inte skymten av D2. Vi tittade på en karta. D2 skulle visst finnas på andra sidan busstorget – man ska komplett ologiskt gå förbi alla bussar som heter A, B & C och därmed lämna D1 bakom sig. Okej. Men dumt. Den rödhåriga lilla damen med den stora packningen pustade bakom oss.

Ute på gatan igen möter jag en man med öppen gylf; en bit rutig skjorta sticker ut som gubben i lådan. Borde jag ha sagt nåt? Blott tio meter senare möter jag ännu en man med öppen gylf. Har detta mode ersatt grabbarnas ”visa kalsonglinningen”? Som styrd av magnetism, söker sig min blick under resten av dagen mot alla mötande mäns skrev.

Orangeluvan: En man stoppade oss och frågade vad vi letade efter, och bekräftade att ja, ni är på väg mot D2 och nej, det är inte logiskt. Är det så här man får information 2022? Man ser förvirrad ut, har en rödhårig liten dam med sig, och då kommer en supportperson att uppenbara sig ur tomma intet och ge personlig service?

Mmm. Hellre en rödhårig dam med stor packning än två män med öppen gylf, tänker jag och går vidare.

Orangeluvan: Vid hållplatsen D2 stod en buss som var skyltad ”Stockholm” och en med ”Övningsbuss”. Alla som hade hittat dit frågade om Stockholmsbussen gick till Kalmar, som genom ett ormhål. Det gör den inte. Efter ett tag kom en buss som är skyltad ”Göteborg”. Den går inte heller som genom ett under till Kalmar, fick vi veta.

Detta påminner mig (vilket jag inte skriver till Orangeluvan) när jag försmäktade i Österforse. Eller när obefintlig info och ett Kalmartåg ställde till det lite. För att inte tala om när jag pga. SJ blev tvungen att slänga mig in i en taxi som spelade Noice.

Orangeluvan: Bakom de tre bussarna dök en fjärde buss upp i fjärran. Vi knatade dit. Den var helt oskyltad. I fantasin skulle nu en informationsmänniska med myndig stämma ropa att en buss stannar vid alla stationer medan bussen som kommer bakom går direkt till Kalmar. Men nej. Vi och alla andra frågade var och en chauffören exakt samma sak. Alla på en gång och väskor i en enda röra. 

Informationssamhället. Ack ja. Och då sker i Stockholm det otänkbara: jag möter en tredje man med gylfen öppen! Den här gången var jag beredd med mobilen och hann ta en bild. Nästan. Bakifrån. Gylfen syns inte, men jag hade ändå en smula tur: tredje gylfgubben hade även lite för korta brallor.

Jag undrar vad den alltid knästrumpsklädde Sten Broman hade sagt om detta mode.

Orangeluvan: Dottern ålade sig in i Kalmarbussen för att nypa två platser åt oss. När jag väl kom in var fem personer tvungna att gå av bussen, för den var full. Jag fick släppa förbi dem medan jag krånglade mig fram till min av dottern paxade plats. Gah.

Sedan tystnade mobilens plingplong eftersom bussen mot Kalmar gick som den skulle. Själv vandrade jag vidare genom Stockholm.

Det är ju så att man vill äta upp husen på Snickarbacken! (Nummer 10 längst till vänster byggdes 1905.)

Orangeluvan med dotter kom fram till Kalmar och jag såg inte fler öppna gylfar. Och så var den dagen slut.

Share
21 kommentarer

Cykel på tåg? Cykel på tåg!

Förr i tiden – okej, bara för några år sedan – kunde man hyra fiffiga cyklar i Stockholm. Oj, vad jag cyklade! Jag fick blodad tand och hyrde cyklar även i Berlin, N.Y. och Lund – och höll på att köra ihjäl mig flera gånger om eftersom bilarna (än så länge) har företräde, och jag är en liten snubblande klant som försöker följa trafikregler.

Men vips, försvann cyklarna ”pga. en förlorad upphandling med Stockholms stad”. (Nej, jag förstod inte alls. Sedan vann alla upptänkliga elsparkcykelföretag en miljard upphandlingar and the rest is history.) Som jag har saknat cyklarna! Men … idag, när jag än en gång har fått megaont i det dåliga knät, insåg jag att lösningen ju fanns där: cykel på tåg!

SJ vägrar fortfarande hårdnackat att hantera cyklar (vilket man helt utan problem gör i andra länder), men sekrutt-tågbolaget (ingen gillar det) som kör mellan Eskilstuna och Stockholm har plats för sex cyklar per avgång.

SEX CYKLAR! JAHOOO!

Jag cyklade alltså till stationen. Ställde mig att vänta, och insåg att det ju fullkomligen drällde av barnvagnar och cyklar som skulle med samma tåg som jag. Drabbades av rampfeber och scenskräck och hjärtklappning samt domedagstankar om hur alla skulle få plats utom jag.

Men se! Alla sex cyklarna fick plats, även om blott fyra kunde spännas fast.
Meanwhile … in Denmark.

Som resenär på Mälartåg ansvarar man för sin cykel och måste hålla ett vakande öga på den under hela resan, men det finns ingenstans utom i trappan att sitta i det för cyklar avsedda utrymmet.

Jag citerar:

”Ha uppsikt över cykeln under hela resan så att den inte skadar eller smutsar ner någon eller något. Var särskilt uppmärksam vid på- och avstigning då det kan vara trångt. Det är du som kund som ersätter eventuell nedsmutsning på medresenär eller skador som kan uppstå.”

Meanwhile … in Germany.

Väl framme i Stockholm måste man (förstås) undvika stora vänthallen och rulltrapporna, men på hissar och vanliga trappor samt gångarna och passagerna under markplan är det fritt fram. Jag citerar:

”För ankomster och avgångar på spår 11–19 tar du dig via hiss som angör Klarabergsviadukten Nils Ericsons plan och vidare via gången som går under spåren mellan 11–19. Här finns det nivåskillnader där trappor och hissar finns att tillgå. Följ skyltning mot spår 19.”

– Hiss? tänker ni som har varit på Centralen och försökt baxa in en liten barnvagn i en sådan.

Jomenvisst, nä just det: de är inte alls gjorda för fullvuxna. Eller cyklar. Eller ens tvillingvagnar.

Även den obligatoriska lilla pisspölen anas svagt i mitten.
HURRA! Jag lyfte bara upp främre delen en meter så att cykeln fick plats på diagonalen! Och skrapade bara ena smalbenet på kuppen!

Nu tänker ni att det var då ett himla klagande, så jag övergår till att berätta om det allra mest fantastiska. Från Centralen tog det nämligen bara nio minuter att cykla till Djurgårdsbron! Swiiiiisch! Jag blev förvisso omkörd av cykelbyxemän med 27 växlar samt säkert 25 små människor på elsparkcyklar, så det hade säkert kunnat gå ännu snabbare om jag inte hade fastnat lite förvirrat vid vägavspärrningar och trafikkaos vid Norrmalmstorg.

Det finaste här är ju Laura.

På vägen hem ett par timmar senare var det tuffare, eftersom kungaparet och Mellansveriges alla poliser skulle ut på Djurgården – men jag kom på en strategi: man gör som när man ska in i långhopprepet! Jag stod stilla och räknade ett-två-tre och kastade mig ut bland alla farligheter.

Det är fan inte lätt.

Så på Centralen vidtog den bekanta nervositeten igen. Skulle jag få åka med? Hur många cyklar stod på perrongen före mig? Vilken vagn är det som jag ska in i?

I Danmark råder ingen tvekan. DÄÄÄÄÄR är cykelplatserna!
I Sverige måste man ta på sig brillorna för att se var den enda cykelingången är. (Se pil.)

Sammanfattning: oooooooh, låtom oss åka tåg med cykel och invadera alla olika städer överallt och låtom oss när vi ändå håller på skicka spaltmeter med feeedback till alla som inte har fattat hur infrastrukturen hade påverkats positivt av alla våra egna cyklar på gator och torg.

Nu upprepar jag mig. Men fatta: det tog nio minuter från Centralen till Djurgården! GRATIS!
(Buss och spårvagn tar 15 minuter, en promenad 30 minuter, bil allt mellan 15 minuter och tre timmar beroende på tidpunkt.)

Och hur hanterade jag trapporna hemma i Eskilstuna? Well. Det var fem cyklar före mig till den enda (lilla) hissen från perrong 2, så jag duns-duns-dunsade mig och cykeln nerför och sedan uppför trapporna. Yeah.

Share
28 kommentarer

Det kontantfria samhället

Sedan ungefär tre år försöker jag intensivt att bli av med ungefär 400 kronor i sedlar och småpengar. Så fort jag närmar mig lyckan att slippa bära omkring på skrammel och karva loss femkronor som har fastnat på det magnetiska mobilfodralet, kommer nån och häller nytt skrammel över mig.

Ni förstår vilket osannolikt löjligt i-landsproblem jag har?

Men lite av en sport är det – att åka iväg på äventyr med målet att faktiskt ha färre slantar i kvällningen. Idag åkte jag på kalas i Stockholm, och försökte där att prångla på folk dessa förnicklade sedlar.

1. Stockholm – fast inte sånt därnt vackert som man brukar fotografera.
2. Stockholm, där stadsplaneraren nog tänkte att nämen mitt på en så smal trottoar borde ju lite gatubelysning pigga upp.

Inne på Pressbyrån valde jag noggrant ut en stor kaffe för 29 kr, för att då bli av med hela tre guldtior. För de gäller väl fortfarande?

Jag hade dock inte lagt märke till den här skylten.

Framför mig i kön stod en kvinna i 63-årsåldern. Hon sträckte fram en ovikt tjuga med Selma Lagerlöf på.

– Vi är en kontantfri butik, men om du har jämna pengar tar vi emot dem, sa mannen i kassan.
– Okej! Jag handlar ju för precis 20 kr!
– Fast just den här sedeln blev ogiltig 2017.
– Va? Ojojoj! Den låg i den här jackan som jag inte … Men vänta, jag har …

Kvinnan öppnade en turkos portmonnä med påsydda pärlor. Snabbt och effektivt radade hon upp prick 20 enkronor på disken.

– Okej, bra, tack! sa Pressbyråmannen och vände blicken mot mig.
– En stor kaffe! sa jag.
– Det blir 29 kronor.
– Japp, jag har tre guldtior här.
– Vi är en kontantfri butik, men om du har jämna pengar tar vi emot dem, sa mannen i kassan.

Här uppstod nu en liten konfunderad tystnad från min sida. Det var inte det att jag plötsligt blev snål (jag var gubevars villig att pröjsa 29 kr för en kaffemugg). Men jag förstod inte varför man prompt skulle ha jämna pengar. Som bestraffning för regelbrottet kanske?

– Jämna? sa jag.
– Vi är en kontantfri butik, men om du har jämna pengar tar vi emot dem.
– För att …?
– För att vi inte har kontanter. Ingen växel.

Sa mannen i kassan. Jag tittade på honom, och tittade sedan på de 20 enkronorna som fortfarande låg på disken mellan oss. Han tittade mig stint i ögonen och rörde inte ens en näsvinge.

– Okej! sa jag och log, lämnade mina tre slantar och gick.

Nöjd – jag vann liksom.

Lättad – 19,8 gram vägde slantarna ju.

Konfunderad – stämmer kassan verkligen när han räknar ihop den ikväll?

3. Stockholm – huvudlöst.
Share
17 kommentarer

På vift i Stockholm

När vi flyttade till Eskilstuna, sa vi ”men gu så bra att bo så nära Stockholm”. Vi hade ju bott i Lund, som ligger så himla nära Köpenhamn och var vana vid att inte utnyttja detta faktum.

Vi åkte aldrig till Köpenhamn. (Så dumt, så dumt.)

Men till Stockholm tar vi oss titt som tätt – och njuter i stora drag. Framför allt njuter vi dock av att slippa bo där eftersom vi inte är stabbor, liksom. Milsvida skogar, djupa raviner, roliga dialekter och billiga hus roar vi oss med här i Sörmland.

Men det är ju rysligt vad granbarkborren far fram överallt.

Senaste besöket i Stockholm hade allt – ALLT – man kan önska sig. Inledningsvis mötte jag en synnerligen förvånad busschaufför:

– Hej! Jag undrar om den här bussen stannar vid Kungsträdgården! sa jag, som anade att den gjorde det, men som numera verkligen har noll koll på busslinjerna.
– Eh … ja? Hurså?

På bussen satt en ung man som med hög röst berättade en oerhört trist historia om hur sanslöst bra han var på jobbet. Kvinnan som lyssnade måste ha varit hans mor, för endast en mor kan lyssna på sådant dravel utan att avbryta eller ens gäspa.

På Nordiska museet höll jag på att få rena rama dåndimpen av klädmodet på utställningen som heter ”Nordens Paris”. Man bör inte gå dit när det är rusning, för klänningarna är så många, så många, och på en alldeles på tok för liten yta. Jag trampade främmande människor på fötterna säkert fyra–fem gånger, och de trampade på mig. Alla var vi mycket förlåtande eftersom vi förstod varandra – men Nordiska museet bör flytta hela schabraket till en fotbollsplan eller nåt så att man kan titta i lugn och ro.

Ett axplock:

Den famösa snubbelklänningen från 1910! (Ett ovanligt kortlivat mode, som ni förstår.)
Den lilla svarta – eller de små svärtorna kanske de ska kallas i plural?
Greta Garbos Gösta Berlingklänning, lite tufsig i kanterna.
Tunnbandskrinolinunderkjol. Observera att rundeln för midjan inte är i mitten eftersom rumpavdelningen ska puta ut så mycket det går.
En cool klänning, beställd av Anna-Greta Adolphson (Edvins dotter) 1956. Men ännu coolare var den om man tittade på röntgenbilderna.
Säkerhetsnålar! Och fyra tyngder på magen för att ge tyget ett bättre fall! (De runda skuggorna är ballonger, som man fyllde klänningen med när den skulle röntgas.)

Vi tog in på hotell och hamnade i ett himla underligt rum utan vettiga fönster, men med en moraklocka och en gigantisk spegel – utan spegel.

Samt en sänghimmel. Vad man inte anar är att en sänghimmel skapar en mycket underlig akustik – ett dovt eko, liksom.
Rummet hade även en bastu. Snacka om att kasta pärlor för svin: jag finner bastur enbart varma och besvärliga.

På Centralen irrade jag runt ett tag i jakt på SL:s biljetteri. De hade flyttat och fått en ny disk, som var rysligt opraktisk – och erbarmligt oskön att se på. När jag skulle skriva min kråka på kvittot fick jag antingen stå dubbelvikt och skriva i knähöjd eller försöka få plats mellan alla apparater och sladdar.

Men personalen var ett under av tjänstvillighet och humor, så vi enades helt enkelt om att det faktiskt var bättre förr.

I Kungsan var det drop-in-vaccinering bland öl- och vindrickande flanörer och musik samt jonglörer. De 15 minuterna som man ska vänta innan man går iväg skapade stor munterhet bland de nystuckna. Inte vet jag varför, men alla fnittrade och garvade såpass att även jag började skratta.

Bakom de bortsuddade människorna (jag vill ju inte råka illa ut och stämd om någon faktiskt vaccinerade sig i hemlighet) ringlade kön säkert hundra meter.

Inne på Livrustkammaren fokuserade jag än en gång på kläder, tyger, rosetter, valbenskorsetter, silkesstrumpor, döda hästar och Karl XII:s minimala segerhuva – numera stor som en tumnagel. Och så fanns det en armprotes!

En robothand från 1600-talet! Är inte detta en anledning till att göra en Robocop-film som äger rum mitt i den svenska historien?
Modet med rosetter som skymmer … kronjuvelerna? … har jag helt missat vid tidigare besök på Livrustkammaren. (Just denna kungakostym har ett brännmärke på kragen efter att ha slängts ut genom ett fönster när slottet Tre kronor brann.)

Förutom sänghimlen, alla museikläderna och en liten vanlig hamburgare som kostade 175 kr, upplevde vi ett 85-årskalas, drack tre sorters champagne, snubblade över sparkcyklar och blev påkörda av en hoverboard. Så vi åkte hem glada, storstadsmätta och mycket nöjda.

Men även i Stockholm finns ju naturen allestädes närvarande:

Share
28 kommentarer

Historisk vandring i Stockholm

– Ugh!
– Uff!
– Se upp!
– Akta!

Sa vi. Jag var med min kompis Sara i Stockholm och fann att coronadistanseringen är puts väck. Alla gick så nära varandra, alla stod i vägen, alla sparkcyklar for fram snabbare och tystare än nånsin. Vi kände oss lite som kusinerna från landet, för denna frustande trängsel har vi ju inte upplevt på 18 månader.

Men det försökte vi ignorera när vi gick ”stadsvandring à la Lotten”, vilket innebär att jag berättar allt jag vet om vissa specifika detaljer som jag själv finner intressanta. Men som inte nödvändigtvis hänger ihop temamässigt, tidsmässigt eller ens är historiska.

– Här är Klara kyrka! De jobbar jättemycket med att hjälpa hemlösa, så i kyrkbänkarna sitter nästan alltid folk och sover – och de är välkomna! Men innan vi går in ska vi försöka ta en bild genom ett galler på baksidan!

Det här gör vi alltid sedan 2009, när bloggaren Stationsvakt lyckades smälla av en sanslös bild genom gallret i exakt denna lucka.

Klara kyrkas lite stökiga källare. (Foto: Stationsvakt 2009.)

Även jag lyckades fotografera dessa kistor 2009, men den bilden (eller mina andra) går inte att jämföra kvalitetsmässigt. Och när vi är inne på kvalitet, så såg fotot denna gång ut så här.

Tråååk.

Vandringen gick vidare till Bellmans monument på Klaras kyrkogård– som inte är hans korrekta gravplats eftersom han hamnade på obestånd strax innan han dog, och därför lades i en anonym grop, bara. Sedan kontrollerade vi Ferlins cigarett (som fortfarande är kapad).

Du barfotabarn i livet, var är ditt cigarettmunstycke?

Komna så här långt började det kurra i magen. Utbudet i krokarna runt Sergels torg är så stort att man nästan vill ge upp, men Kulturhusets restaurang på taket är trevlig, och inte överdrivet dyr. Och kapsyl- och locklampan är jättekul!

Gubben som uppfann flaskkapsylen 1892 var amerikanen William Painter, som helt logiskt även tog patent för kapsylöppnaren 1894. Hur man under de två mellanåren öppnade flaskorna vet jag inte.

I Kungsträdgården berättade jag som vanligt om de två kungarna som står staty:

• Karl XII är ett lejon bland krukor.
• Karl XIII är en kruka bland lejon.

Men just denna dag hade Karl XIII fått så himla trevlig konkurrens: en basketplan byggdes upp inför våra ögon!

Där är plankan! Korgen är strax färdig!
Och DÄR är ju bollen!!!

Inne i Gamla stan har vi som tradition att fika i Stadsmissionens café i Grillska huset i ena hörnet av Stortorget. Det är inte billigt – men gott, fett, sött (och för en god sak).

Jag hade aldrig förr stött på smörlock! (Gjort på smör, farin, russin och kanske nåt mer.)

Vi hade bokat in en guidad entimmesvandring på temat ”blod och mord”, och till vår stora förtjusning var vi de enda deltagarna. Vår guide var inte helt glasklar i tanken och glömde bort ord och årtal samt kallade Anckarström för Ankarkvist, men oj vad det var trevligt!

Jag hade ingen aning om att Gamla stan var bra mycket mindre på medeltiden – och nu pratar jag inte om landhöjningen. Vattnet runt Stadsholmen gick nästan hela vägen upp till Västerlånggatan och Österlånggatan! Landhöjningen har förstås bidragit, men landutfyllnad som till stor del berodde på att man slängde avskräde, har gjort Gamla stan tre gånger större än på medeltiden! (Kolla på kartan längst upp i inlägget.)

Allt skräp som fanns i vattnet runt hela Gamla stan-ön gjorde att människorna fick bygga bryggor som gick ut till det renare vattnet – bortom skiten – så att de kunde tvätta kläder och mattor och … kanske diska? Doppa fötterna och sånt? Bryggorna blev med tiden ganska sömlöst fortsättningen på gränderna som vi ser idag.

Guiden berättade att det fortfarande i modern tid är farligt att bo i Gamla stan eftersom brandkåren inte kan ta sig fram på de smala gatorna. Flera gånger har det hänt att folk har brunnit inne av den enda anledningen att hjälpen inte har hunnit fram. Om det började brinna på medeltiden, kom brandkåren fram lättare – men de hjälpte blott till om huset hade en brandförsäkring som markerades med ett speciellt märke ovanför dörren. Inget märke – inget vatten.

Här skulle jag bara ta en bild på ”brandmärket” (1) ovanför dörren, men råkade få med så mycket mer intressant. 2: armeringsjärnen som håller upp golven/taken på insidan pryddes med krusiduller eller bokstäver och siffror (kallade ankarslut). 3: rörliga järnkrokar som man sätter fast fönsterluckorna med. 4: kol-inkast. 5: tecken på att huset nog behöver renoveras lite.
Bilden råkade jag tyvärr kapa på sidorna, men här ser man hur ankarsluten har förankrats med ”ANNO 1657” på Kindstugatan 8. Ankarslutens utseende är en hel vetenskap, som avslöjar vilket år huset är byggt.

På Kindstugatan hittade vi flera 1600-talshus som hade behövt lite omvårdnad. Bland annat nummer 13:

Plastbandet ”Risk för snöras, istappar” kräver helt klart omvårdnad även vad gäller skiljetecknen.
På östra delen av Gamla stan finns sådana här fastsatta långt ner på husen. Vad är det? Är de nya? Är de gamla ”knytafasthästen-pinnar”? Är det nåt man kan låsa fast sin cykel i?
En annan sak jag lärde mig var att hääär hade minsann Carl Larsson bott som liten palt innan familjen kom på obestånd. Dock visade det sig (när jag frågade expertisen Ami Bergöö) att det nog faktiskt tyvärr är så att det var ett helt annat hus som han bodde i. Nån borde protestera.

Riddarholmen strax väster om Gamla stan är ett konstigt plejs: där bor inte en levande själ. Svea hovrätt och massa andra instanser som Norstedts förlag har däremot kontor i de helt otroligt, fantastiskt imponerande byggnaderna. Befolkningen på holmen var 1 år 2009. Han som bodde där var en föredetta anställd vid byggnadsstyrelsen som hade fått bo kvar i sin tjänstebostad efter pensionen. Sedan 2010 är befolkningen nere på 0.

Det här var också nytt för mig: bakom luckan finns en lodrät silverstav som markerar normalhöjdpunkten i Sverige år 1900. (Hade inte vågrätt varit lämpligare?)

Niotimmarsvandringen gick i kvällningen mot sitt slut. Vi inspekterade alla fem platserna där ”Dramaten” har legat (den hette inte alltid så, därav citattecknen), varav det nedbrunna ”Bollhuset” i Slottsbacken pga. namnet förstås tilltalade mig mest. Men båda två blev vi synnerligen upprörda över ett försvunnet torg: Riddarhustorget, som numera bara är en väldigt trafikerad korsning.

Fast jag lyckades visst ta en bild precis när det var bilfritt.
Kolla vad trevligt det såg ut 1909! Det stora huset strax bakom statyn av Gustav Vasa är det röda huset på bilden ovanför. (Foto: Stockholms stadsmuseum.)

Förtjusande dag, på min ära! Vem behöver väl Paris och Venedig när man på detta sätt kan fläkta sig i historiens vingslag utan att sätta sig i ett flygplan?

Share
24 kommentarer

Plötsligt betedde jag mig som funnes det ingen morgondag

Coronarädslan har i mitt fall plötsligt bytts ut till coronaförsiktighet med en gnutta oförnuft. Som mycket väl skulle kunna bytas ut mot coronaefterklokhet.

De senaste fem dagarna har innehållit:

1. Fika med två tjejer i Stockholm. Utomhus, inga kramar, försiktigt umgänge.
2. Intensiv, lång pratstund med en kindpussande kusin inne i en normalstor lägenhet på Söder.
3. Bilresa med en 196 cm lång karl som jag inte har träffat på ett år. Utanför Systembolaget i Värmdö fanns denna askkopp.
4. Båtresa i liten motorbåt med två män – det mest coronasäkra tillfället på hela helgen, känns det som.
5. Lunchbestyr – BLT – i ett litet lantligt kök ute i skärgården. Inga vidare avstånd att tala om.
6. Grillfest med fyra män som jag inte har träffat sedan i december. Inte ens en halvmeter mellan tallrikarna.
7. Kräftskiva inomhus på Runmarö med åtta män som jag inte har träffat på evigheter. Vild röra!
8. Waxholmsbåtsresa med minst 30 främlingar.
9. Bilresa med en annan (lite kortare) karl som jag inte har träffat på ett år. Vi lyckades tråckla oss genom Slussen och få en skymt av guldbron, som helt klart är senapsgul och inget annat.
10. Familjefest med diverse släktingar inomhus i ett normalstort radhus i Bandhagen.
11. Övernattning med kusinbarn i en lägenhet strax höger om Gröna Lund.
12. Bilresa till Västerås med en mig närstående dotter. Besök på ett mycket glest befolkat Ikea, där jag insåg hur det borde se ut i vårt skafferi.

Om man plussar på alla tågresor, ytterligare båtresor, minst fyra spårvagnsresor och en liten snutt på buss, har jag ju betett mig som en stolle.

Men tänk om det ändå är helt okej? Och tänk om den vackra naturstunden på promenad med åtta förtjusande karlar egentligen var det allra farligaste på hela långhelgen?

12 a. Söndagspromenad till Strindbergs Silverträsk. Vi gick över stock och sten och genom trånga snår samt ner i sankmark.
12 b. Vi tog av oss barfota och tassade långt in i ett kärr för att få titta på den här köttätande blomman.

Den där köttätande blomman skötte sig dock inte som den skulle, för idag upptäckte jag att jag hade fått med mig ett farligt husdjur.

Selfie med en fästing mitt på halsen.

Jag drog loss den lilla krabaten och lät den döden dö. Jag lyckades alltså hålla någorlunda avstånd från alla människor under de fem dagarna – men fästingen lät jag minsann komma inpå bara skinnet.

Share
22 kommentarer

Trafikutredningsenheten – och ett skelett

Nu har jag åkt tåg igen. Till Stockholm. För första gången sedan andra veckan i mars.

Och jag var nästan helt ensam i tågvagnen! Yes! Inte ens för syns skull tog jag på mig munskyddet! Däremot var det faktiskt precis som vanligt på tunnelbanan, vilket kändes förvirrande. Alla var nära varandra, alla stod och skrek och blott en enda utböling från landet stod och stirrade in i ett hörn och höll andan när dörrarna öppnades.

Orsaken till denna resa var att min pappa skulle kontrollera om han månne hade blivit för gammal för att ha körkort, vilket görs på Karolinska i Huddinge fast i Flemingsberg och inte alls det andra Karolinska, vilket är förvirrande. Om man bor uppåt landet har man ju inga sjukhus ens inom 20 mils radie, medan man i Stockholm har olika sjukhus som heter likadant och är så stora att det faktiskt är obegripligt.

Därför var det nästintill omöjligt att hitta rätt. ”Trafikutredningsenheten” på Trafikmedicinskt centrum skulle ligga på Vårdarvägen 1 i en entré som hette S31. På kallelsen läste jag och syster Orangeluvan:

Men se här på Google Maps! Inramat här nedan är Vårdarvägen 1, och vid krysset fanns Trafikutredningsenheten …

Hihi, kolla där i vänsterkanten ligger ”Hörselgången”!

Det gröna på bilden är naturligtvis två systrars virriga, svettiga, stressade jakt på rätt väg.

Ni fattar: så här såg det ut överallt.

Eftersom vi vet att vi inte har ärvt pappas lokalsinne (han var förstås på rätt plats på utsatt klockslag medan vi i nästan 50 minuter sprang vilse) var vi ute i god tid och var väl förberedda, men gick vilse ändå. I huvudentrén lät det plättlätt:

– Hej, vi undrar hur vi kommer till Trafikmedicinskt centrum.
– Gå ut långt till vänster, nerför trappan, sväng vänster och följ skyltarna!

Vad vi då inte visste, var att även entrékvinnan var dysdirektiker eller ambidexterförvirrad, för hon skulle ha sagt ”… till vänster, nerför trappan, sväng höger och …”

Vi svängde vänster–vänster, irrade runt, hittade definitivt inga skyltar, men såg en annan stor entré och gick in.

– Hej, vi undrar hur vi kommer till Trafikutredningsenheten!
– Va? Vad hette det? Kan jag få se kallelsen?
– Det står Vårdarvägen 1 … Trafikmedicinskt centrum …
– Det har jag aldrig hört talas om.
– Det står också S31.
– Strunta nu i det. Ni ska gå till huvudentrén och …
– Fast vi kom precis därifrån.
– Ja. Dom brukar skicka hit folk. Många går hit när dom inte hittar.
– Jaha.
– Ja, många avdelningar vill flytta hit.
– Jaha.
– För att det är lättare att hitta hit.
– Jaha. Men hur ska vi gå för att hitta dit?
– Vet inte. Får jag se på kallelsen igen? Gå till huvudentrén!
– Men vi ska till Trafikmedicinskt centrum … Vårdarvägen 1 … S31.
– Näääe. Vart skulle ni sa ni?
– Det är det vi inte vet. Trafikutredningsenheten. Trafikmedicinskt centrum.
– Nej, då vet inte jag heller.

Jag begrundar mitt öde framför ett avstängt område med Vårdarvägen 1 i fjärran. Ack.

I en annan reception satt tre fnittriga tjejer och sa ”vi kan googla åt er” och ”eeehm, där har jag jobbat, men jag minns inte var det var”, och ”äsch, åk upp till plan 5 och fråga i huvudentrén”. En läkare lyckades jag också haffa. Han lyste upp och sa:

– Ja, gå dit åt höger, och sväng höger igen.
– Men nu pekar du åt vänster …?
– Ja, jag är lite trött. Gå vänster, sedan höger. Där är huvudentrén.

En liten stund senare frågade vi en städerska, som sa att det inte fanns något som hette S31. Ytterligare en stund senare frågade vi en arbetsterapeut med tre tjocka pärmar i famnen, och hon sa att hon inte visste något – utom vad huvudentrén låg.

Här stannade vi och stakade oss genom ett nytt ord: coronaraniografi. Rangiografi för coronapatienter? Nej, helt enkelt ”kranskärlsröntgen”.

Tillbaka i huvudentrén blev vi frästa åt för att vi – svettiga och högröda – än en gång yrade om ”Trafikmedicinskt centrum på Vårdarvägen 1 i entré S31”.

– Strunta nu i det, följ den kartan och gör som jag säger!

Åhå. Det finns kartor. Kartan var utmärkt, och plötsligt var vi framme. Alldeles utanför dörren till Trafikutredningsenheten låg en …

… före detta hare, liksom fångad i flykten.
Precis som Bugs Bunny.

Förmodligen hade han letat efter Trafikutredningsenheten han också.

Share
18 kommentarer

Sluskiga Slussen och snirkliga stuckatören

Under två dagar sa jag  wow, wow, wooooooow samt örk ungefär 37 gånger. Alla intrycken har gjort mig galen av rapporteringsiver. Här kommer en fotosafari från Stockholm!

1. Fotografiska: Erik Johanssons bilder. Åk dit eller köp en bok. Samla släkt och vänner och alla barn ni känner och titta och fantisera samt associera.

Så här ser hans sajt ut, och ni ser väl bilden? Well, kolla nu på nästa bild!
Där står ju jaaaag och fäpplar! (Det är arrangerat så att man kan posera så här. Det jag håller i är en helt vanlig plafond. Mobilen ställde jag på golvet med självutlösaren på 10 sekunder. Helt perfekt!)

2. HESA FREDRIK! Jag fick för första gången på flera år höra larmsignalen! (För nytillkomna tittare: vårt hus har en tyfon på taket, som en gång i tiden tutade. But no more.) Jag blev så till mig i trasorna att jag dokumenterade miraklet.

(Alla fem Hesa Fredrik-rapporterna finns här.)

Sedan gick jag in på ett café där vi hade en liten kommentatorsbåsträff och åt gamla torra kanelbullar, som hade fått ett lager mandelmassa och grädde på sig. Sagolikt gott och en given succé!

3. Slussen, Slussen, den sorgligt sluskiga Slussen. Det är en fruktansvärd miljö just nu, kratern där Slussenrosetten gång stod. Inte för att den heller i sitt nedgångna skick var så vacker.

Det var oerhört många små minioner som stod och funderade över både cement och betong samt armeringsjärn.
– KOLLA! sa jag högt här, när jag såg det gula kaklet. Där har jag gått och svurit över att passagen användes som pissoar.
– MEN TITTA! sa jag till andra förbipasserande, och sträckte mobilen över ett plank för att genom taggtråden fotografera det som en gång var ”Gula gången”.
Man måste gå i zick-zack och hoppa över konstiga saker hela tiden. (Skyltdjungeln var ändå rätt mild här, lite närmare Gamla stan.)

4. Tunnelbanan stod stilla i en evighet och det blev nästan slagsmål mellan manliga män som ville ha informatioooon. (Vågade inte dokumentera dem.)

5. Stuckatörens våning! Stockholms stadsmuseum har som gåva fått ett antal lägenheter i Stockholm. Det är sådana lägenheter där tiden har stått stilla – ungefär som i Hallwylska palatset. Fast i väldigt mycket blygsammare format. De som på få – och väldigt specifika datum (som jag inte kan kan hitta) – visas upp, är:

• Barnrikehuset på Stickelbärsvägen (1930–40-tal)
• Kämpingebacken 13, Tensta (1960–70-tal)
• Stuckatörens våning på David Bagares gata 10 (1880-tal)
• Blockmakarens hus på Stigberget (1920-tal i 1700-talshus)
• Svartbrödraklostrets härbärge i Gamla stan

Stuckatören själv hette Axel Notini och huset han byggde åt sig och familjen gled honom ur händerna efter en konkurs. Han fick hyra de fem rum som nu visas av Stockholms stadsmuseum, som sedan 1992 har restaurerat, tagit fram övermålade tapeter och stuck samt efter gamla foton försökt återskapa lägenheten som den såg ut i slutet av 1800-talet. Och det är alldeles, alldeles förtjusande.

Man kan gräva ner sig i gamla svartvita bilder och jämföra då och nu på detta sätt …

Bild från 1964, när en dotter till Axel Notini fortfarande bodde här. Där de mönstrade tapeterna sitter idag, hade man målat med plastfärg. Stockholmskällan. (Foto: Lennart af Petersens, FA 39352)
Det var möööörkt i hela lägenheten, och mycket svårt att ta bilder eftersom vi var 20 personer som klev in i varandras fotografier hela tiden.

Men jag verkar fokusera mer på detaljer, ser jag nu när jag tittar på de bilder som jag tog idag.

En bakelitknapp!
Gasmätarställningar från 1910 och 1903!
Mönstrad korkmatta från 1893!
Stuckaturtomtar i herrummet!
Samma tomtar 1964, då övermålade i en mörk färg.
En nygjord, efter gammal modell hattliknande lampskärm.
Krustången och hans örngottskompisar.
Familjen Notini var tidiga med telefon och gasspis, men väldigt sena med avlopp, rinnande vatten och vattenklosett. Anar ni hur det känns att hänga lyssnardelen i klykan? Kli-hikk.
Sådana här små fina detaljer fanns här och där. En del kommer från Notinis efterlevande, men mycket kommer från okända sterbhus som passar in i stilen.
Köket med både gas- och vedspis samt en på 1930-talet insatt rostfri diskbänk i knänivå.
Skafferi. Alltså … vilket skafferi! (Äggen var dock inte riktiga, och om jag hade fått bestämma hade jag fyllt skafferiet med massa, massa saker.)
En Downton Abbey-plingeliplong. Mamma var med mig på visningen, och hon släppte ur sig ett ooooooooh-pip när hon såg den, för en sådan fanns i hennes barndomshem på Bergsgatan 3 (Kungsholmen).

6. Oerhört inspirerad ska jag nu börja pynta huset med små gipsbasketspelare!

Share
28 kommentarer

Design, informationsteknik och idioter

Jag var i Stockholm och gjorde ditten och datten:

  • besökte Dramaten, åt hotellfrukost
  • letade efter en ny dator åt min pappa
  • såg det perfekta förvaringsstället för öronproppar
  • trillade in i ett demonstrationståg
  • blev påkörd av en sparkcykel.

Demonstrationståget var oerhört välorganiserat med reflexvästförsedda ordningsmän som i sitt agerande påminde lite om hur dagisbarn beter sig i sina små reflexvästar. När jag föll av trottoaren och hamnade bland de demonstrerande, fångades jag raskt upp av en stark reflexväst och kunde fortsätta flanera. Mot Dramaten, mitt teaterparadis i världen! (Jag älskar på riktigt denna dammiga institution.)

Dramaten håller på att renoveras av ett företag som har gått i konkurs – men Lilla scenen är öppen som vanligt och den här pjäsen av och med Andreas T. Olsson kan jag verkligen rekommendera. Allt var perfekt! Inga toaköer, massa fika, snygg ridå och gratis programblad!

Det är en meta-pjäs i Pirandellos anda – den sorten som jag gillar allra mest.

Men nu till sparkcykeleländet. Innan cykeluthyrningsföretaget 2018 förlorade upphandlingen på nåt mysko sätt, hyrde jag cyklar hela tiden. Jag bara blippade t-banekortet och susade iväg, parkerade i därför avsedda ställ och njöt av livet på det stora hela. Sedan tog sparkcyklarna över, och de verkar framföras av cirkusartiser, elitatleter och idioter.

Liksom ”oooooh, här ska jag ju in!”, och plupp, släpper jag sparkcykeln precis där jag går och står.

Kanske är jag blott bitter och arg för att mina knän inte pallar sparkcykelkörning, kanske är jag inte mogen för moderniteter, kanske är jag blott en SUNT TÄNKANDE MÄNNISKA MED HJÄRNA OCH PARKERINGSVETT?

Förlåt. Men jag gillade hyrcyklarna.

Detta är ”lösningen” på några ställen: en anskrämlig, gul parkeringsplats på trottoarerna. Hoho, var är skönhetsrådet?

Under hotellfrukosten satt jag precis bredvid the måst beautiful kaffeautomat som nån industridesignprofessor glömde att ge betyg på. Som vid ett vattenhål samlades de kaffesugna och försökte trycka, plutta in kapslar och leta efter dolda funktioner – och allt detta dubbelvikta för att kunna läsa på de små knapparna.

Vid ett tillfälle stod sex män böjda mot automaten på detta vis. (Det var jättekul, men på den bilden syns ju inte själva kaffegrejen.)

På väg mot datorinköpsbestyren blev jag påkörd av en dam på sparkcykel. (Inte så mycket, bara på vaderna och ena foten.) Hon bad tusen gånger om ursäkt och sa att hon nog borde ha hjälm egentligen eftersom hon ”hela tiden krockar”. Hon for iväg igen innan jag hann fråga om logiken, knäna och parkeringsbestyren.

Apropå parkerings- och kaffeautomatsdesign, är ombyggnadsreadesign också en grej. Kolla här inne i Elgigantens affär på Kungsgatan:

Var är nummerlapparna?

Eftersom vi verkligen behövde hjälp av personalen, styrde vi genast mot informationsdisken, men kunde inte hitta nummerlapparna. Men vi hörde ju FÖRTIFEM och FÖRTISEX klart och tydligt. Var? Var? Var? Vi letade och frågade oss fram – och när vi till slut fann apparaten, kunde vi inte hitta knappen …

Som ni hör, måste personalen visa kunden att lapparna finns på baksidan av pelaren och dessutom dutta på skärmen och få fram lappen. Informationsteknikern i mig gruffade. Jag tog raskt fram papper och penna.

Såja.

Men efter all denna negativism och kass design samt dåliga lösningar ska jag nu avsluta med människans finurlighet och kanske bästa förvaringsställe. För inte bara stigbygeln och hammaren samt glasögonen kan ha nytta av öronen.

En öronproppshylla!
Share
9 kommentarer

Spännande batterier!

Jag jobbar i Stockholm i dagarna tre och svettas ihjäl eftersom sommaren plötsligt klev på utan att ringa och förvarna. Jag har till och med haft på mig vinterstrumpbyxor och en långärmad klänning.

Efter den hårda arbetsdagen, vandrade jag genom stan och lyssnade på måsar och biltutor. Fastän jag inte behövde det, gick jag i tunneln genom Brunkebergsåsen bara för att det är så knäppt.

Den fantastiska Brunkebergsåstunneln: sprängd och byggd 1884. 

Min uppdragsgivare har gett mig ett hotellrum på Kung Carl, vilket är fint som snus. Centralt, trevligt, fin (äkta) äggröra och bacon i långa banor.

När jag förra gången sov på Kung Carl, hamnade jag i en smal säng och alla trädetaljer i rummet var målade med snusbrun plastfärg. (Feel free to skoja om hur jag sov på Kung Carl, som ju nästan inte fick plats i sängen.)
Den här gång en fick jag en stor säng med kopulerande gosedjur på. 

Efter att ha besökt ett med stockholmare proppfullt gym och där tränat mina sladdriga lårmuskler, gick jag genom en solig huvudstad i mina svettiga kläder, basketlinne i stl XXL och vit målarfärg på magen. Knäna värkte som vanligt, men si det gör inget, för jag håller på att träna mig smärtfri och det ska bli så bra så.

Väl framme vid min hotelldörr, kom jag inte in. Låset suckade bara när det mötte kortet. Jag provade flera gånger och fick ibland liksom ett flämtande, grönt livstecken, men – ack – jag måste ha förstört magnetismen eller elektronerna eller trolleriet när kortet mötte sina polare i mobilplånboken, tänkte jag. Och gick ner till foajén i min träningssvett.

– Heeej, jag måste ha avmagnetiserat mitt kort … sa jag i receptionen.
– Oj, jahaja. Det är nya kort som inte kan avmagnetiseras.
– Fast jag har verkligen, verkligen lagt kortet tillsammans med både mobilen och mina betalkort.
– Ja, fast det är nog batterierna som är slut.
– Batt…? Batterier i vaaa…?
– Kom, jag följer med upp!

Där stod jag en stund senare i mina fula träningskläder (stockholmare har snygga träningskläder, ska ni veta) och gapade när receptrisen med mystiska skruvnyckelsverktyg bände upp plastskyddet vid handtaget på hotelldörren.

– Men det är ju vanliga batterier! Hur många hotellrum finns det? 158! Gånger tre! Varför har ni batterierna i en gammal necessär? Hur ofta måste ni byta? Tänk, så fascinerande!

Under skruvandet och bändandet och bytandet stod batterinecessären på golvet bredvid en till synes överflödig dator. Nu släpar jag ju också omkring på min dator överallt, så det var ju inte så konstigt.

Men till slut frågade jag vad datorn hade för funktion.

– Jo, så här. Nu tar jag den här sladden och kopplar upp datorn mot låset.
– MEN HERREGUD SÅ BRA OM MAN HÅLLER PÅ ATT SKRIVA EN DECKARE!
– Ja, man kan också gå in häääär och kolla om någon annan än kortägaren har gått in i rummet.
– Det är ju helt fantastiskt om det ligger ett lik här inne. Då kan man ju …
– Japp.
– Men det blir en kort deckare.

Låset är en dator!

Vips, funkade låset med sitt kort – och nu ska jag sova så att hotellfrukosten möter mig så fort som möjligt. Eller så mördar jag någon i forskningssyfte.

 

Share
22 kommentarer