I usually have visitors who are interested in the same things I am, and I have guided many friends from Farawayistan.
This is what the route looks like — blue dots — where you can walk, take the bus and the tram, but above all, take boat no. 82 between Gröna Lund and Slussen — red line.
You can also hire a perfectly ordinary bicycle and guide in slightly more sweeping loops.
Tell them about NK — founded in 1902 — and the murder of Anna Lindh in 2003, and then briskly move on to the fact that Kungsträdgården was, until the 1770s, an enclosed garden only for the royals.
Kungsträdgården in 1617.
Briefly summarise Stockholm Syndrome as you approach Norrmalmstorg, but don’t talk for too long, because Hallwylska palatset and Dramaten with the warm Margaretha Krook statue are coming up any second. Yes, of course, you can stop here to look at the utterly delightful and wonderful palace and attend a theatre performance, but not if you are going to see Stockholm in one day.
Enjoy the magnificent buildings along Strandvägen. They were built around the turn of the twentieth century and are tremendously interesting for architecture nerds.
Get off in front of Nordiska museet, which you also will not have time to visit, because that takes at least a whole day.
Then spend two to three hours inside Vasamuseet. Visit the restaurant there if you are not completely bankrupt.
Maybe not the clearest view of Vasa.
Walk to ABBA-museet. It is practical to buy tickets on your mobile already during the walk there. Anyone in the group who does not want to go into the museum can loiter around the neighborhood’s nice restaurants.
Well, this was fun!
Point out Skansen, but do not go there today, because there is no time.
Point out Gröna Lund on the way down to boat 82 — no, you do not have time to go on a roller coaster today.
Take boat 82 from Allmänna Gränd to Slussen/Skeppsbron — stand in the bow and enjoy the view! The boat does, however, have two bows and no stern, so you have to keep track of which way the boat is going.
Go to Kungliga Slottet and try to catch the changing of the guard. Maybe at 4 pm?
Have a beer and a pizza on the corner of Stora Nygatan and Stora Gråmunkegränd: Da Peppe.
Walk towards Riksdagshuset and try to explain Sweden’s political system. I rattled off the party leaders from 1976 because I do not know the current ones.
Stroll along Drottninggatan and close the circle by mentioning Sergels torg again.
Go to Centralen, buy a loaf of bread the size of a baby at Fabrique, and go home!
Och det vet jag för att jag oftast har besökare som är intresserade av samma saker som jag, och för att jag har guidat många kompisar från Långtbortistan många gånger.
Så här ser rundan ut (blåa prickar), där man kan gå, åka buss och spårvagn – men framför allt åka båt nr 82 mellan Gröna Lund och Slussen (rött streck).
Man kan också hyra en helt vanlig cykel och guida i lite yvigare svängar.
Berätta om NK (grundat 1902) och mordet på Anna Lindh 2003 – hoppa sedan raskt till att Kungsträdgården fram till 1770-talet var en stängd trädgård som bara var till för de kungliga.
Säg: ”Där finns en kruka omgiven av lejon och ett lejon omgivet av krukor” när du beskriver kungastatyerna i Kungsträdgården.
Sammanfatta snabbt Stockholmssyndromet (”Stockholm Syndrome”) när ni närmar er Norrmalmstorg, men prata inte för länge för strax kommer både Hallwylska palatset och Dramaten med den varma Margaretha Krook-statyn. Ja, här kan man förstås stanna och titta på det fullständigt förtjusande och underbara palatset och gå på en teaterföreställning, men inte om man ska hinna allt på en dag.
Dramaten en sen höstkväll 2025.
Njut av de ståtliga byggnaderna längs Strandvägen. De byggdes runt sekelskiftet 1900 och är oerhört intressanta om man är arkitektur-nörd.
Kliv av framför Nordiska museet, som ni inte heller hinner besöka, för det tar minst en hel dag.
Tillbringa därefter två–tre timmar inne på Vasamuseet. Ät på restaurangen där om ni inte är helt bankrutt.
Jaja, det är faktiskt helt omöjligt att ta snygga bilder inne i Vasamuseet.
Gå till ABBA-museet. (Det är praktiskt att köpa biljetter på mobilen redan under promenaden dit.) De i sällskapet som eventuellt inte vill gå in i museet kan drälla omkring på massa trevliga restauranger i krokarna.
Två amerikaner, en skotte och en norrbottning som ABBA 1974.
Peka ut Skansen, men gå inte dit idag, för det hinns inte med.
Peka ut Gröna Lund på väg ner till båt 82 (nej, ni hinner inte åka berg-och-dalbana idag).
Ta båt 82 från Allmänna Gränd till Slussen/Skeppsbron – stå i fören och njut av vyn! (Båten har dock två förar och ingen akter, så man måste ha koll på vilket håll som båten är på väg.)
Gå till slottet och borggården och pricka in vaktavlösningen på jämna klockslag (ungefär).
Ta en öl och en pizza i hörnet Stora Nygatan & Stora Gråmunkegränd: Da Peppe. Ibland sitter partiledare – som jag inte känner igen – där och dricker champagne.
Gå mot Riksdagshuset och försök förklara Sveriges politiska system. Jag rabblade partiledarna 1976 eftersom jag inte kan de nuvarande.
Vandra på Drottninggatan och slut cirkeln genom att nämna Sergels torg igen.
Gå till Centralen, köp ett bröd stort som ett spädbarn på Fabrique och åk hem!
Avslutningsvis: den stängda Kungsträdgården år 1617.
Egentligen tänkte jag nu ge er en råttrapport och berätta om Mozart på Berwaldhallen, drivis i Strömmen, festande och barnvaktande i Lund samt en positiv tro på framtiden.
Bara det att födelsedagsbarnet David Sim hade sytt upp en Marimekkokostym får en ju att kvillra av glädje.
Men jag kommer nu istället att avreagera mig så att ni tror att jag har blivit galen av pur irritation. Kanske beror det på att februarikylan i Skåne lätt kan jämföras med Antarktis eller att jag blev sen till en buss, sprang som ett jehu och höll på att halka omkull, men hann – och egentligen borde vara precis hur nöjd som helst fastän jag bröd en nagel när jag tryckte på bussens plinga-knapp.
Men då tappade jag vantarna i en brun slaskpöl. Och så kom motgångarna slag i slag.
(Jag vet att det var värre att ha kallbrand i en skyttegrav under första världskriget. Men i alla fall.)
Perrongen på Lunds station var idag kallare än den i Katrineholm, vilket inte vill säga lite. När tåget borde ha rullat in, kom en digital kvinna i högtalarna och meddelade att tåget hade försenats gud vet hur länge (så uttryckte hon sig förstås inte) på grund av ”obehöriga i spårområdet”.
– Bunta ihop alla och slå ihjäl dem, muttrade jag och gjorde åkarbrasor i kläderna som duger utmärkt i –10 °C överallt utom i ett nollgradigt Lund.
– Nu förstår ni barn, kommer vi att få vänta på tåget, sa en tålmodig moder med tre barn. Jag tycker att vi ställer oss här borta i det här hörnet, så blåser det lite mindre.
– Nääääää, allt är heeeelt okeeeej, sa en i kamelhårsulster klädd, väldigt nasal man som inte alls lyssnade på utropen. Nääääämen tåget kommer nuuu. Jaaaaa.
Så här såg han ut innan han – fem minuter efter alla andra – förstod att hans kamelhår skulle få kämpa för att värma honom i minst en halvtimme.
Sedan följde ungefär 20 utrop om alla avgångar som hade fått nya, men okända avgångstider. Jag gnisslade tänder och drog efter andan varje gång de sa ”obehöriga i spårområdet”.
Det krävdes ytterst lite bildmanipulation för att få mig att se så här sur ut på perrongbilden.
När SJ-tågen blir lite sena, kraschar lokaltågspusslet helt – i mitt fall blir väntan i det ogästvänliga stationshuset i Linköping två timmar lång. Eftersom jag var irriterad på detta faktum redan när tåget avgick från Lund, försvann tågets internet bara för att göra mig ännu mer irriterad. Istället för att se på en långfilm, fick jag fixa med momsredovisningen – vilket är irriterande även en ljuvlig sommardag.
Nu sitter jag och fryser i Linköping. Allt andas DDR 1973, det luktar starkt av grillkorv, någon spelar dragspelsmusik (!) HÖGT i mobilen, den digitala toalettbetalningens digitala kvinnoröst säger släpigt och utan skiljetecken ”vänligen vänta kortet kontrolleras” så fort något blippar kortet. Den enda lediga sittplatsen är bredvid nyss nämnda toa och tio meter bort öppnas skjutdörrarna ut mot svinkylan ideligen eftersom automatiken är inställd så att folk som går förbi dörren, triggar öppning. Stationens wifi släpper inte in mig trots att jag har bett om sms-kod tre gånger och nu när jag använder min mobil, plingar den till och meddelar att batterinivån är farligt låg bara för att jag just idag inte har en power bank.
– Men ladda den! Alla stationer har massa eluttag! tjoar ni förstås.
– Nääääää. Inte Linköping.
Och nu tappade jag vantarna i en brun slaskpöl IGEN!
Men ni har det bra förstås?
UPPDATERING! Oh, the irony. Eller kanske har gudarna läst blogginlägget på fel sätt och försökt hjälpa mig?
Vaaad tror ni händer om man förbereder sig för att kliva av tåget och med hela packningen och de blöta vantarna då går på toa och lägger ifrån sig vantarna?
Här på den helt vanliga hyllan eller bänkskivan lade jag snöslaskvantarna. Men det är en jädra handtork ovanför!
Blåsmekanismen sattes omedelbart igång och SWOOOOSCH for vantarna ner på det i tågtoaletter alltid lika blöta golvet.
Min kamp mot november fortsätter med lustifikationer som ett besök i Stockholm (Språk-forum) och en fullständigt galen person som ståuppade i Eskilstuna utan att vara ståuppare eller ens behärska konsten att dra skämt. Mycket uppiggande!
Bäst på Språkforum var Sara Lövestam, som hade handritade bilder på sin PPT och uttryckte sig så väl att det var som att äta språk med dessertsked.
Jag har även fixat och donat i köket, som såg ut som skrutt med sina bebis-blåa, slitna köksluckor. Eftersom det var jag själv som byggde köket för 24 år sedan, kunde jag inte klaga på underliga snickarlösningar utan bara klappa mig själv på axeln och säga ”du visste inte bättre”.
Men hejsan Lotten, som då bara var 36 år.
Allt gick mig emot: jag tappade hammare på foten, skrapade kinden mot en vass spånskivekant, klev i en tapetklisterburk, rengjorde bakom golvlisten med rasp, slog knogarna blodiga och stoppade upp en pensel i näsan. Av frustration upphävde jag ett primalskrik när jag inte fick loss skräpet som hade fastnat under diskmaskinen:
– VARFÖR SKA ALLT TA SÅN JÄVLA TID?!?!
Då fick jag loss det som satt fast.
Det som satt fast var en bit dubbelhäftande tejp med en kylskåpsmagnet med ordet TID. Någon med mig skämtar aprillo.Men nu är köket nästan färdigt. Tyvärr ser man direkt hur oerhört sliten den påmålade mattan är, så det måste fixas. (En annan dag.)
Eftersom England har ett lika förtjusande novemberväder som Sverige [plats för ironiska fnysningar], satte jag mig plötsligt på planet mot kusinen i Ditchling. Numera väljer jag – vilket verkligen kan rekommenderas – platserna vid nödutgångarna i mitten.
Dels kan man sträcka på benen under hela resan, dels turbulensfladdrar planet lite mindre just där.
På tåget från Gatwick beundrade jag tågkompaniets fantastiska informationsskyltar där man kan få reda på allt som en tågresenär kan tänkas behöva veta. Eventuella förseningar, korta perronger, trafikstockningar, trasiga rulltrappor, vilken vagn man åker i om perrongen skulle råka vara för kort och ”glöm inte paraplyet”.
Männen närmast mig satt och drack öl och pratade om den kommande matchen som de var på väg till, och som de med all säkerhet skulle förlora med minst fyra mål. Mannen i mittgången längre bort stod och serverade champagne till sina medresenärer. Stämningen var oerhört lättsam, glad och trevlig och alla stämde upp i en för mig helt okänd sång som champagnemannen tog initiativ till.
Mitt kusinbarn John Hinton har som yrke att skriva roliga sånger och uppträda än här, än där. Vi var på hans senaste föreställning där han inledde en vetenskapsrelaterad show-dag, som avslutades med någon som hette Lintott!
När jag gjorde lite efterforskningar visade det sig att Lintott varken var lintott eller av svenskt ursprung. Släkten kom nämligen bara från orten Lintot i Frankrike.
Här kommer kusinbarnet och sjunger om sina minnen från den egna födseln.
Som vanligt när jag är här, är allt så brittiskt pittoreskt att jag måste ta bilder på alla hus, människor, brunnslock, pubskyltar och telefonkiosker – trots att jag redan har 597 liknande bilder i min proppfulla mobiltelefon.
Men se! Åh!
Mina släktingar här säger ”hm, englasfönster, dragigt, fuktigt och svindyrt”, men si det struntar jag i.
Heja heja, måla alla hus!
Förutom umgänge, musikföreställning, shopping och fotograferande, ägnar jag mig åt AI-studier. Håll tummarna – det verkar faktiskt som om jag ska kunna försörja mig på mina kunskaper …
Som jag berättade för en halv evighet sedan (känns det som), skulle jag plötsligt (kändes det som) föreläsa under två heldagar i Stockholm.
Jag var orolig, osäker, vimsig, ledsen, förvirrad och fylld av aversion inför normallivet som tydligen ska inträffa tre månader efter den största chocken någonsin. Men plötsligt hade jag gjort allt – pratat och tjoat, fnissat och varit allmänt normal som vore det före den 12/12 2023.
Så jag tänkte att det skulle jag förstås fira med ett yllestrumpsinköp.
Najs! Fyra till priset av tre!
I kassan fick jag veta att detta på skylten ovan betydde ”köp fem till priset av fyra”. Jag köpte som hämnd då bara två till priset av två. (Hur tolkar ni skylten?)
Men nu gick jag handlingarna i förväg.
Föreläsningarna höll jag i f.d. Centralposthuset på Vasagatan i Stockholm. (Vilket inte är ”Kungliga Posthuset” i Gamla stan, även om man skulle tro det med tanke på bilden nedan.)
Bara entrén gör en ju vimmelkantig av stuckatur-lycka!
Gamla posthuset bredvid Centralen är en så fin och fantastisk byggnad att man nästan får dåndimpen och önskar att man vore postkassörska 1903.
Så här såg det ut i den nuvarande entrén 1903. Den stora, vita ytan på bortre väggen målades sedan …… vilket ni kanske kan se här. (Vinkeln är bara näääästan korrekt på denna min bild.)
Om ni är det minsta lilla arkitekturintresserade suckar ni över fönster- och golvrenoveringar och det faktum att ni måste hämta postpaket i köttfärsavdelningen idag. Men det är trots historiens sorgliga vingslag underbart att befinna sig i dessa anrika lokaler i jugend och nybarock, men som övergavs av Posten strax efter en sista (konstig) renovering runt 2010.
Apropå konstigt …
Denna blåa låda står i en för övrigt stilig innergård. Det är en kvarleva från när Securitas från denna post (pun intended) skyddade Regeringskansliet, som jobbade här under en tid. Nu är den blåa lådan K-märkt och får icke rubbas eller förvanskas. Eller för den delen ens användas.
Hur som haver, nu kommer ännu mer som skaver.
Här får man inte göra nåt. Men vad har det varit? Hallå, berätta för oss; säg inte bara att man inte får röra.Man anar att en oerhört trött lappskrivare har fått nog.Vad är detta månne för spännande markeringar i marmortrappan?Aha. Allt – även en antihalksträng – kan fixas med svart silvertejp.Moderna mattors förtjänst och förbannelse: kaffefläcken måste hamna på rätt ställe!
Under min föreläsningssejour bodde jag på ett gnistrande modernt hotell med tysta hissar, mjuka mattor, led-lampor i alla skåp och lådor samt en minibar med chips dyrare än saffran och rödtjut i champagne-prisklass.
Men jag fick en spegel ovanför sängen, så det får man ju vara tacksam för.Rummets två par badtofflor var i stl XXL, vilket med tanke på min fot här väl inte kan vara mer än kanske stl 45? (Jag är ju van vid basketspelarfötter i stl 53.)Åh. Landlina. Jag lyfte luren, lyssnade till tutet och tänkte att jag ju borde ringa till nån. Men jag kan ju bara mitt eget nummer, och nån måtta får det vara på hur jag talar med mig själv i dessa dagar.Två frukostar åt jag på hotellet, och de var helt olika. Ena dagen fadd och rörig samt allmänt otrevlig, andra dagen alldeles förtjusande med kryddad varm-mat och en brie som en gammal ko hade älskat som sitt eget barn. (Underbar lagårdsdoft.)
Efter dessa två utmanande dagar bjöd Författarfonden på en minneshögtid för Olle. Vi grät så det skvalade i fyra timmar medan vi lyssnade till tal, poesi, gitarrplonk, minnen och en långsam vals i moll, spelad på dragspel.
Ungefär 15 minuter innan jag tog den här bilden, stod jag upp inför 30 personer och förklarade hulkande att vi måste inse att Olle de facto är död fastän han är så levande.
Puh, nu känns det som om jag behöver sova i en vecka. När jag nästa gång föreläser å yrkets vägnar, kommer jag att våga ta ut svängarna lite mer. Och sedan lite mer. Och så rätt som det är, kommer jag att känna mig flygfärdig!
Men precis som bröderna Wilbur och Orville Wright kraschade med Kitty Hawk år 1900, kanske även jag ligger så här hopknölad nån gång då och då. Det är helt okej.
Grisen gal i granens topp, världens politiker och ledare är komplett galna, pappa har alzheimer, tekniken stjälper mer än den hjälper, alla hus är fula och kostymerna för små – men det brutna revbenet läker precis sådär långsamt som alla sa att det skulle.
Nästan allt är alltså uppåner eller tvärtom just nu. Om vi börjar i teknikänden … Jag har gått från att vara först med det senaste och bäst på att lösa problem som har med både hårdvara och mjukvara att göra, till att slita mitt hår för att betalningar inte går igenom av ingen anledning alls och för att mobilen precis som pappa har tappat allt minne. (Förmodligen för att bilparkeringsapparna tar all plats och för att jag ju måste ta massa bilder på alla tokerier.)
Vi fortsätter med estetiken.
Ni minns – och skrattar teet ur näsan – när ni ser detta 1970-talsmode.Denna bild kommer från en modesajt som alltså tycker att det är så här kostymen ska sitta 2023. Gå och snyt er nu.Gångtunneln på Centralen har sladdpyntats så här sedan flera år. Sådana här bilder på elhärvor brukar jag ju ta utomlands och skratta rått åt fulheten.De små, runda nätkorgarna som hängde på lyktstolpar förr (och faktiskt tömdes emellanåt), har ersatts av svarta monstersoptunnor som helt klart är för små.Och nej, bilden ovan var inget undantag. Så här ser det ut längs hela Drottninggatan i Stockholm. (Men va? Kolla – det finns en pedal där nere! Det har jag inte lagt märke till tidigare! Den måste jag testa. Tänk om den funkar som en spolknapp och allt bara SLUUUURRPPP åker ner i underjorden när man trampar …)
Mitt senaste Stockholmsbesök innehöll champagnedrickning i glada vänner lag. Men Stockholm vore ju inte Stockholm om man inte måste beställa plats – boka en barstol – för att få sittplats. Efter att ha nekats plats och irrat runt ett tag, hittade vi ett nästan tomt ställe som inte serverade de vanliga tilltuggen till denna ädla dryck, t.ex.
toast skagen med räkor i kors
ekologiska chips med naturdipp
rysk kaviar med klegg & Skogaholms rostebröd
bruschetta [brusketta] med bufflig mozzarella och dyrtomater.
Nä. Påmmfritt är grejen! (Det var utmärkt gott.)
Mer galenskaper: det ska vara svårt att handla idag. Inne på NK släpps man tydligen inte in i butikerna utan att extremt uttråkade vakter först släpper på kravallsnöret.
En stor skylt deklarerade att nåt sminkrelaterat som hette CAIA kunde skapa köer idag. Just den här butiken påverkades tydligen inte nämnvärt.
Vi tar några galenskaper till! Skönhetsrådet i Stockholm måste slita sitt hår och förtvivla, för det är detta Kungsträdgårdspalats som vetter mot Hamngatan.
Jag skriver ”palats” för att ni ska associera till de palatsliknande Sagerska husen som faktiskt låg mittemot Kungsträdgården före 1970. Och som syns i högerkant på bilden allra längt upp i bloggen idag. Ack.
Men nu är det dags att avsluta lite positivt! Men uppånertemat fortsätter, för så här kul ser det ut i skyltfönstret med reklam för Stadsteaterns uppsättningar.
En vacker eka i taket!
Efter att ha tagit bilden på båten i betonghuset, förlåt Kulturhuset, gick jag ungefär 20 steg och svängde till höger. Och tvärnitade. Heureka och hurra! Galenskaper som denna får gärna fylla mitt liv!
Utanför Åhléns hänger ett träd uppåner! UPPDATERING: Konstnären heter Charlotte Gyllenhammar (havregryn & Pehr) och det träd som hon 1993 fick hänga upp på samma plats kan man se häääär!Med rötter och allt!
Jag tog mig åt hjärtat och sörjde det vackra trädet som fick sätta livet till för att stockholmarna ska få en cool upplevelse, samtidigt som jag log och njöt. Det ser så ballt ut att jag nu funderar på att hänga upp vår julgran i taket i år. Himla praktiskt med tanke på de två ettåriga barnbarnen också, ju.
Sista uppånerbilden kommer från champagneavdelningen.
Nu ska jag radera 20 appar i mobilen och laga bilens avgasrör, redigera en relativt bra bok samt renovera hallen. Tjing!
Jag klev nyss av tåget i Stockholm eftersom jag ska föreläsa här i dagarna två. (Ett av alla fackförbund har nämligen kommit på den lysande idén att lära medarbetarna svenska skrivregler på det roligaste och bästa av sätt.) Jag hade inte den minsta lilla aning om att det var den heliga hjärt-dagen, men nu vet jag. För att …
På bussen publicerades alla hjärtansdag-hälsningar i realtid på en skärm som vanligtvis visar reklam för bussåkande. (Ja, för dem som åker buss. Eh.)
På Pressbyrån fanns röda rosor en masse i stora hinkar. Säkert 100 buketter!
På tåget satt en tjej och pratade smörgås (alltså med telefonen som en macka framför munnen) om hur hon hade skickat rosor till sig själv igår. De ska komma fram ikväll och kostade ”svinigt mycket, men det är det fan värt”.
När jag klev av på Centralen stod tre bistra män och sålde ensamma jätterosor för 70 kronor styck. Ingen köpte av dem.
På Mäster Samuelsgatan låg en öppen resväska med en rosbukett och ett paket epilepsimedicin.
Jag tog bilden jättesnabbt och hastade vidare. Men så vände jag mig om och spanade på andra människors reaktion när de såg väskan. Och konstaterade att detta måste vara helt normalt, för ingen reagerade det minsta lilla.
Jag småsprang vidare mot mitt mål – för småspringa måste man nästan om man ska hålla jämnt morgon-gåtempo med alla andra här.
Men vad säger ni? Är inte detta en utmärkt inledning till en kioskvältande deckare i epilepsimiljö? Jag har förvisso mer erfarenhet av epilepsi än av rosor, men det kan säkert avhjälpas på nåt sätt.
Vi befinner oss i hufvudstaden – den djefla mannen och jag – och rullar hatt på storstadsmänniskors vis. Bioutbudet är gigantiskt (vi vill dock inte se nåt), kaféerna står som spön i backen (vi hinner tyvärr inte kvista in på dagtid) och restaurangerna är fler än granbarkborrarna i skogen. Vi är som vanligt komplett oförmögna att välja.
– Ska vi äta där? säger jag och pekar på Phil’s Burger.
– Jättegott, men den kedjan finns ju hemma i Eskilstuna, svarar DDM och spanar i fjärran.
Han lyfter näsan som en varg som känner vittring. Den asiatiska på hörnet krockar med hamburgerplejset rakt fram och tapastjosan i nästa kvarter. Vi halkar vidare i snömodden på Norrmalm.
”På grund av rådande väderlek …” skrev SL och ställde in alla bussar. Ja, ni ser ju hur hemskt vädret är.
En dryg halvtimme går. Fuktkylan kryper in under jackan och fingrarna är kalla trots tjockvantar. Näsan är röd och magen kurrar.
– Landskampen Sverige mot Algeriet börjar strax! kommer jag på, och pekar mot en pub som har stora tv-skärmar.
Perfekt. Vi går in och finner att klientelet och menyn är spretiga som två gamla tandborstar. Jätteperfekt och trevligt. Ljudnivån är hög och alla verkar trivas. Vi beställer en tacotallrik till förrätt, sedan tar jag fish’n chips (eftersom jag alltid försöker äta fisk ute på lokal), medan DDM tar en kalvschnitzel (eftersom han alltid försöker äta kött ute på lokal).
Otroligt snabbt kommer maten … men allt serveras på en gång. Servitrisen slänger fram tallrikarna på bordet. Klirr, pang bom, swiiisch.
– Eh, vi ville ha förrätten före huvudrä…
– Ja. Men nu kom de samtidigt. Det blir bra det.
Säger servitrisen och försvinner.
I förgrunden anar ni min fisk – en stor, panerad fiskpinne – och bleka, osaltade påmmfritt. Till höger förrätten. I bakgrunden schnitzeln med ”råstekt potatis”.
– Men vad har hänt med din potatis? säger jag till DDM som ju alltid äter som en get: utan problem eller eftertanke.
– Ptja. *svälj* Den går ju att äta.
– Men är det gott?
– *harkel* Den går ner. *svälj*
Jag äter min stora fiskpinne och drömmer att fiskpanetten på tallriken istället hade varit en rejäl fisk som hade doppats i frityrsmet och faktiskt friterats. Lite salt och vinäger på de halvljumma pommes fritesen förbättrar smaken lika mycket som socker bidrar till smaken i en sockerbit. Jag tuggar och sväljer – man är ju ingen fjölig fjant som klagar på flugan i soppan, liksom.
Plötsligt gör fopollskillarna mål på tv:n. Jag reser mig upp och sträcker armarna i vädret och ska precis ropa YEEEAAAAH! … när jag märker att ingen annan bryr sig. Skamsen sätter jag mig ner och avslutar måltiden med lite förrätt.
I matchens halvtidsvila reser vi oss upp för att gå, men passerar då toaletterna, vilket vi förstår av lukten.
– Det måste vara en pissoar i närheten, säger DDM med kännarmin.
– Men va … har alla pissoarer en stinkzon på tio meter från origo? säger jag förbluffat.
Ja, jag öppnade försiktigt herrtoan – bara för att få ta en bild. (Det var lika njutbart som att äta den smaklösa maten. Fast liksom tvärt om.)
Får man fara ut så här mot ett till synes trevligt och trivsamt lokus? Vem är väl jag att bedöma att maten var undermålig? Toan kanske bara hade otur just idag? Tänk om jag gör någon ledsen och bedrövad!
föreläsning om nyttan av svenska skrivregler för ett gäng universitetsstudenter (allt gick bra)
tågresa till Stockholm (allt gick bra)
fika med några vänner (allt gick bra)
rulla hatt-lattjolajban med en kompis (allt gick bra).
Men restauranghissen hade en synnerligen opedagogisk knapprad med siffror som var vågrätt placerade.
När allt går bra helt utan missöden har jag ju inget att berätta om, så jag var mycket besviken när jag satte mig på Centralen för att vänta på sista tåget hemåt till Sörmland. Jag hann på ungefär 15 sekunder fundera på om jag för er här och nu skulle berätta att
det av någon obegriplig anledning är helt accepterat att på högskole- och universitetsnivå resa sig upp och gå fem minuter innan föreläsningen är slut utan att förklara eller förvarna
tågresor som går bra är så ovanliga nuförtiden att flera av oss passagerare sökte upp ”konduktören” och tackade henne
mandel- och lemoncurdkakor faktiskt kan vara det ultimata bakverket
bartendrar fnissar uppfostrat när man säger ”en pava cava vill vi hava”.
Men efter dessa 15 korta sekunder blev jag approcherat av en man i 33-årsåldern.
– Väldigt fina byxor.
– Åh, tack. Second hand i Köpenhamn, 80 kronor!
Brallorna är jättevida och fladdriga, mörkblåa med stora, vita prickar – och de brukar väcka berättigad uppmärksamhet.
– Du är väldigt fin hela du.
– Vanu. Ehhhh …
– Jag menar det.
– Nu måste jag …
– Du kan stanna med mig i Stockholm.
– Nej det kan jag inte.
– Jo. Jag bjuder på allt.
– Nej. Nu får du ta och leta upp nån i din egen ålder.
– Har du Instagram?
”Nej, men jag har en blogg och på den kommer du att kunna läsa om dig själv imorrn” kunde jag ha sagt då.
– Nej, nu måste jag …
– Stanna! Snälla! Dina fina byxor …
Då gick jag resolut in på Pressbyrån och började fippla med de extremt dyra tepåsarna som erbjuds tesörplare. Mannen försvann, för att bara en liten stund senare komma tillbaka. Han tittade mig djupt i ögonen (alldeles för nära) och sa:
– Jag tänkte bara fråga. Är du intresserad av politik? Jag bjuder på en kaffe så kan vi prata om valet … hallå? Öh! Tjejen! Vänta! Ska du rösta?
Med raska steg rörde jag mig bort från den byx- och politikintresserade mannen. Och snubblade över fiffig reklam!
Tack, Pressbyrån – det här var ju kul!
Nu funderar jag på om någon raggningsreplik i hela världen hade funkat på mig.
Jag hade så vaaansinnigt trevligt under en helt ledig dag i Stockholm att ni ska få ta del av en rapport. Men först: hur bäddade de på hotell Hellsten, där jag lyxigt nog fick sova natten innan?
Så här! Har alla hotell gått på innovativ lakanskurs?
Gratismuseerna står som spön i backen i hufvudstaden, skorna var bekväma och husen så vackra. Jag tog ett djupt andetag, andades in vejp-rök nånstans ifrån och njöt sedan av en pytteliten glass som kostade drygt 20 kr. Jag tänkte: ”Se, det där huset måste vara byggt på 1880-talet. Och kolla där, där har vi ju småspröjs från 1920-talet. Entresolfönster. Frontespis. Risalit. Guvajakan.”
Swoooosch kom jag i vägen för en sparkcykel och några svordomar slängda efter mig. ”Äsch, livet är underbart och solen lyser”, tänkte jag och gick vidare.
Plingplong, kom ett sms från Orangeluvan – söstra mi på väg med tåg till Kalmar med sin dotter.
Orangeluvan: Nu ska du få höra. Vi åker tåg från Stockholm till Kalmar, med byte i Linköping. Går det bra, tror du? Svar: nej. Vagnfel i Stockholm. Försenad avgång: 50 min.
Stackare, tänkte jag. Men se, en rundad hörnbalkong! Oh, vad alla män har små kostymer. De stramar och skrynklar sig och är för korta så att man ser fotknylorna.
Orangeluvan: När vi hoppade av i Linköping hade vi missat vår anslutning och fick vänta på ett senare tåg och tappade en dryg timme till. Då gick jag på toa. Där hade någon använt handfatet som toalett.
Huga. Men tänk ändå, vad fint det blev efter renoveringen av Nationalmuseum. Toaletterna i källaren är jättefina! Bäst jag passar på att dricka lite vatten.
Orangeluvan: På tåget från Stockholm sades det att vår biljett gäller automatiskt på nya tåget. Men i appen tror SJ att jag åker med tåget som vi missade. Jag försöker därför kontakta SJ. Hahaaa. Chatten är bemannad av en robot som inte fattar någonting. Messenger, som funkade förra gången jag hade problem med SJ, är stängd. (Kan man ens stänga Messenger?) I telefon till SJ är det 112 personer i kö före mig.
Stackars Orangeluvan, tänkte jag. Och här på toaletten stod jag ju inte i kö en enda sekund. Vet inte ens om det är så många som 112 i hela byggnaden. Jag måste nog gå över bron nu, och till den där ön där de roliga statyerna står. Då kan jag besöka ArkiDes – alltså Arkitektur- och designcentrum som finns i Moderna museets lokaler! Det blir bra.
Pssssccchhhhht, sa vattnet!
Orangeluvan: När jag hade plats 100 i telefonkön kopplades jag plötsligt fram – till en kille som sa att det ”nog” är lugnt, att jag ”nog” har plats på tåget. Väntan i Linköping blir synnerligen intressant. Fortsättning följer.
Jädrar. Om jag hade varit med på resan hade jag varit arg som ett bi och inte alls skickat sms till min syster. Jag hade nog … oooooohhh! LYCKA! Arkitekturmuseet har en specialutställning om Sigurd Lewerentz, som mot alla odds och sin frus vilja flyttade till Eskilstuna 1943! Nu måste jag läsa a… plingplongplingplongplingplong!
Orangeluvan: En rödhårig liten dam med stor packning kom fram till oss och ville ha hjälp med att förstå situationen.
– Hur kommer jag till Kalmar? – Det är bara att vänta på tåget. – Ursäkta, men nej, sa en man som hade hört oss. Tåget är inställt. – Va? sa jag. Hur, vad, varför? – Det står i appen, sa mannen. Inställt för att det är ”för varmt”. Typ 23 grader. – Jättevarmt. – Jättevarmt. – App? sa den rödhåriga lilla damen med den stora packningen.
Men appen tror ju att jag åker ett tidigare tåg och säger ingenting om att ett tåg (som jag rimligen inte borde vara intresserad av) är inställt.
Jag går omkring och kollar på Sigurd Lewerentz-verken och försöker komma på goda råd till söstra mi, som den vana resenär jag ju är. Men vad ger man för råd i tågkrissituationer i dessa digitala tider? ”Köp en liten glass så känns det bättre” kanske? Men hu, alltså nu ser jag att den där Sigurd Lewerentz, han var inte jättekul.
Asså va. Det är Lewerentz som har ritat tunnelbanekurerna.Men de här exemplen på massproducerade dörrhandtag var coola.
Orangeluvan: Vi har ingen aning om vad vi ska göra. Inga utrop i högtalarna. Ingen informationsdisk. Vi ska tydligen ta en ersättningsbuss (säger mannen), men när? Varifrån? Vem ska jag fråga?
Den rödhåriga lilla damen med den stora packningen kräver mig på besked i detta nu. Jag har ju ingen aning! Fan!
Orangeluvan är stressad i Linköping och här går jag helt lugnt på väg mot nästa gratismuseum: Hallwylska palatset och det fantastiska badrummet med Sveriges första dusch.
Den hoprullade korven på väggen är en jättestor 1700-talstavla som aldrig ramades in eller sattes upp – och nu kan man inte ens rulla upp den utan att förstöra målningen.
På väg ut ur Hallwylska funderar jag på varför man redan på 1800-talet kunde skapa badkar utan kranar, där vattnet steg upp ur karets botten. Det plingar till i mobilen. Ah. Stackars Kalmarresenärerna.
Orangeluvan: Vi hittade en skylt! ”Ersättningsbussar går från D2.” Vi hittade D1 men såg inte skymten av D2. Vi tittade på en karta. D2 skulle visst finnas på andra sidan busstorget – man ska komplett ologiskt gå förbi alla bussar som heter A, B & C och därmed lämna D1 bakom sig. Okej. Men dumt. Den rödhåriga lilla damen med den stora packningen pustade bakom oss.
Ute på gatan igen möter jag en man med öppen gylf; en bit rutig skjorta sticker ut som gubben i lådan. Borde jag ha sagt nåt? Blott tio meter senare möter jag ännu en man med öppen gylf. Har detta mode ersatt grabbarnas ”visa kalsonglinningen”? Som styrd av magnetism, söker sig min blick under resten av dagen mot alla mötande mäns skrev.
Orangeluvan: En man stoppade oss och frågade vad vi letade efter, och bekräftade att ja, ni är på väg mot D2 och nej, det är inte logiskt. Är det så här man får information 2022? Man ser förvirrad ut, har en rödhårig liten dam med sig, och då kommer en supportperson att uppenbara sig ur tomma intet och ge personlig service?
Mmm. Hellre en rödhårig dam med stor packning än två män med öppen gylf, tänker jag och går vidare.
Orangeluvan: Vid hållplatsen D2 stod en buss som var skyltad ”Stockholm” och en med ”Övningsbuss”. Alla som hade hittat dit frågade om Stockholmsbussen gick till Kalmar, som genom ett ormhål. Det gör den inte. Efter ett tag kom en buss som är skyltad ”Göteborg”. Den går inte heller som genom ett under till Kalmar, fick vi veta.
Orangeluvan: Bakom de tre bussarna dök en fjärde buss upp i fjärran. Vi knatade dit. Den var helt oskyltad. I fantasin skulle nu en informationsmänniska med myndig stämma ropa att en buss stannar vid alla stationer medan bussen som kommer bakom går direkt till Kalmar. Men nej. Vi och alla andra frågade var och en chauffören exakt samma sak. Alla på en gång och väskor i en enda röra.
Informationssamhället. Ack ja. Och då sker i Stockholm det otänkbara: jag möter en tredje man med gylfen öppen! Den här gången var jag beredd med mobilen och hann ta en bild. Nästan. Bakifrån. Gylfen syns inte, men jag hade ändå en smula tur: tredje gylfgubben hade även lite för korta brallor.
Jag undrar vad den alltid knästrumpsklädde Sten Broman hade sagt om detta mode.
Orangeluvan: Dottern ålade sig in i Kalmarbussen för att nypa två platser åt oss. När jag väl kom in var fem personer tvungna att gå av bussen, för den var full. Jag fick släppa förbi dem medan jag krånglade mig fram till min av dottern paxade plats. Gah.
Sedan tystnade mobilens plingplong eftersom bussen mot Kalmar gick som den skulle. Själv vandrade jag vidare genom Stockholm.
Det är ju så att man vill äta upp husen på Snickarbacken! (Nummer 10 längst till vänster byggdes 1905.)
Orangeluvan med dotter kom fram till Kalmar och jag såg inte fler öppna gylfar. Och så var den dagen slut.
