Hoppa till innehåll

Etikett: minnen

Ett år i USA lärde mig att … stå ut

I augusti 1981 flög jag fullständigt obekymrad helt ensam till USA för att gå på high school i Dallas, Texas, i ett helt år. Jag hade brevväxlat med min värdfamilj i ungefär en månad, och tyckte att det skulle bli spännande med deras tre små barn. Min blivande high school var stencool eftersom den satsade stenhårt på tjejbasket och inte amerikansk fotboll.

Redan innan jag åkte såg jag ut som på bilden till vänster.

När jag spanade efter värdfamiljen på flygplatsen DFW, kom en helt främmande kvinna fram till mig och sa att planerna hade ändrats, och att jag skulle bo hos henne i två veckor istället, och sedan flytta till en ny, helt främmande familj … som just nu var bortrest på semester.

Obekymrad som jag fortfarande var, ryckte jag bara på axlarna och sa ålrajt, och åkte hem till den okända kvinnans familj och lade mig att sova nästan konstant i tre dygn.

Det visade sig att min värdfamilj hade råkat avslöja att de hade ett arbetsschema till mig, som innebar att jag skulle ta hand om de tre barnen all vaken tid som jag inte var i skolan. Men att det sedermera diskvalificerade föräldraparet faktiskt ansåg att ”The Swede” ibland nog kunde låta bli att gå till skolan om något barn skulle råka vara sjuk eller liknande.

Efter två veckors mellanlandning flyttade jag till den nya värdfamiljen, som visade sig ha katt. Superduperallergikern – som var jag – sa inte ett knyst om detta utan försökte bara att stå ut och stänga dörren till mitt rum samt nysa så tyst som möjligt. Jag fick astmamedicin utskriven via mammans väninnas läkare, och den funkade alldeles förträffligt bra – även om det handlade om gula, stora hästpiller som gav mig hjärtklappning.

Nu började jag bli bekymrad – men av basketrelaterade orsaker.

Min nya high school satsade inte det minsta lilla på tjejbasket, utan hade istället ett av Texas bästa American football-lag. Jag fick vara med i basketlaget, men just denna skola hade en regel om att utlänningar inte fick spela matcher utan en godkänd dispensansökan; min dispensansökan godkändes när mer än halva säsongen hade gått.

Så …  där var jag i det mest fantastiska av länder, USA med häftiga kläder, filmer, sportframgångar, bilar, musikartister och … själv längtade jag bara hem till Luleå och alla basketmatcher. Pappa skickade ett kassettband med sitt Sommarprat, mamma skrev brev, jag skrev säkert fem brev om dagen till alla jag kände, och jag fick fler kassettband hemifrån med ljud som snöknarr, brevlådesmäll och dörrknirk.

Tiden gick. Det mesta var förfärligt. Men jag överlevde. Dramatiklektionerna, till exempel, var toppen. Vädret var skönt. På en fest blev jag rentav kysst på ett förtjusande sätt av en fjunmustasch..

Det här var coolt: vi tjejer hade till årsboksfotograferingen inte identiska sammetsklänningar. Det här var bara två tygbitar som spändes på oss. (Jag var den enda som inte hade bh under vardagskläderna, vilket chockade fotografen såpass att hon gav upp ett skrik.)

På ”the prom” (skolans avslutningsbal) var min dejt skolans maskot (en panter) och han råkade på väg till efterfesten (där det ryktades att man skulle få dricka ur champagnefontän) köra vilse så att vi plötsligt befann oss på ”Månskenskullen”, där han försökte kyssa mig. Jag ryckte av panterns kysschock till så kraftigt att jag fick en reva i min syrénlila, lånade, för trånga syntetklänning och dessutom gav honom en fläskläpp. Plötsligt kom han på att vi alls inte var vilse och körde snabbt till festen, där min kompis Margie väntade i sin gula syntetklänning bredvid en hög omkullvälta champagneglas.

Detta high school-år tänker jag numera på lite oftare. Dels för att det händer så mycket konstigt i USA, dels för att mitt liv på drygt ett år har vänts helt uppåner. Det är fan bara att bita ihop och laga köttfärssås, knyta skorna, klippa sig, gå upp ur sängen, föreläsa om det absurda i AI, lämna bilen till verkstan och hänga en Wunderbaum i kakelugnen som är lika död som kajan som ligger nånstans och ruttnar i skorstenskanalerna.

Och så kan man en dag som denna njuta av att tillsammans med spanjoren och barnbarn 2 skura en skitig basketplanka.
Share
15 kommentarer

Framtidstankar (nästan utan AI) i nådens år 2025

Jag måste inleda med en chockerande insikt:

– Hur fasen blev det 2025 så snabbt? Årtalet ser ju inte klokt ut. Det måste vara en illusion, ett skämt, ett skutt via kvantumfysikaliska trollformler och parallella universum.

Fast jag har ju bloggen, så jag kan ju resa lite i min egen tid. Vad gjorde jag i mitten av februari 2006? Aha, vi åt semlor:

– Men var är marmeladen?

Tiden stannar. Klockorna likaså. Vi sex andra runt bordet stirrar på varandra med gräddmustascher. Marmelad? Att köpa sju semlor kostar på, och att klämma en semla alldeles efter två portioner kvällsmat kan få nästan vem som helst lite trögtänkt.

Joodå. Den besvikna sexåringen hade förväxlat ordet marmelad med ordet mandelmassa.

År 2007 skrev jag att jag hatar tre saker, nämligen

  1. att gå skottkärra
  2. att leka stolleken
  3. februari.
Och 2008 var det ännu en semmelrapport.

Men hur hänger detta ihop med AI i rubriken? Jo, under mina två föreläsningsdagar denna vecka fick jag svara på undringar om framtiden. Några ställde frågor under själva föreläsningarna, andra tassade fram till mig i pauserna och frågade mig som vore jag Arthur C. Clarke, Jules Verne, Ursula K. Le Guin eller H.G. Wells.

Jag tackade för förtroendet och babblade på som funnes det ingen morgondag. (Hehe.)

– Kommer våra jobb att finnas kvar om tio år?

(Jag tog på mig en bekymmersrynka, tittade snett uppåt vänster, gnuggade tumme mot pekfinger.)

– Javisst! [Fast jag har ju ingen aning.] Men vi kanske jobbar mer med att uppfinna saker och mindre med att mata in siffror och nästan aldrig med att analysera data.

Med uppfinningar menar jag egentligen blott sånt som jag kan tänka ut, men de häftigaste uppfinningarna är förstås sådana som vi inte kan tänka ut. Än.

Men hörni. Det är jättetråkigt att borsta tänderna, planera all möjlig batteriladdning, hänga tvätt och måla husets träpanel. Och det är ju ren idioti att stå och spola vatten ur kranen i väntan på att varmvattnet ska dyka upp samt att samla på sig 200 tomma kartonger som är jättebra att ha. (Jag ber om ursäkt i förväg eftersom mina uppfinningar här ovan ju drabbar hela yrkesgrupper.) Så mina ouppfunna uppfinningar är:

  • munskölj som funkar bättre än tandborstning
  • en evighetsmaskin som eliminerar behovet av batterier
  • tyg som stöter bort smuts, svett och all annan skit – som gore-tex fast inte bara mot väta
  • målarmanick som klättrar på husfasaden och bara sköter sig själv som en vertikal robotdammsugare
  • mojäng i vattenrören som leder tillbaka kallvattnet om det är varmvatten man vill ha
  • krympmaskinen som förminskar allt som bara ska läggas undan på en bra plats i väntan på ”en vacker dag”.
Robert Boyles evighetsmaskin.

Alldeles strax har halva februari försvunnit in i dåtiden. Förvisso kommer februari tillbaka redan 2026, men vi har ju i alla fall semlorna att trösta oss med.


Pssst.
Som bloggare måste jag erkänna att jag har alldeles för många dagar mellan inläggen. Men det ska jag ändra på; drömmen är att alla människor läser och skriver mer samt oftare.

Share
30 kommentarer

Lilla Hyttnäs – detaljerna!

Sannsagan om hur jag hamnade i både Carl Larssons och Karin Larssons respektive sängar har jag berättat mången gång. Men en rekapitulation kommer här:

  1. Jag började blogga.
  2. År 2006 skrev jag om Sundborn och hur jag älskade det Larssonska huset, som jag inte hade varit i.
  3. Den rimmande kommentatösen Ami Bergöö – gift med ett Larssonskt barnbarnsbarn – bjöd prompt in hela Bergmanfamiljen till Lilla Hyttnäs.
  4. Vi lydde, kom överens, barnen skötte sig, vi lärde känna varandra och nu har Ami och jag blivit både mor- och farmödrar och då kommer även nästa generation att få sova i Carl Larssons säng.
Och äta här!
Bild från allra första besöket 2006 – med våra sammanlagt åtta barn runt bordet. ©Lotten Bergman
Så här dukades det i fredags kväll. ©Lotten Bergman
Även här en bild från första besöket, där jag sitter i sängen och bloggar. (Sängen var stenhård, men har sedan dess fått en ypperligt mjuk madrass.)

Och nu har jag varit i Sundborn och Lilla Hyttnäs-huset igen! Kroppsarbete stod på agendan, men som vanligt smög jag runt och fotograferade allt som jag kunde tänka mig att jag inte har fotograferat förut.

Så – här får ni en liten annorlunda rundvandring!

Jag försökte här posera lika propert som Karin Larsson i hatt. Det gick inte alls. ©Lotten Bergman
Nästan alla fönster har så fina eterneller mellan rutorna. Hmmm. Så skulle jag väl kunna göra i mina tre fönster som är 100 år gamla? (Mina övriga 16 dubbelfönster är modern skit från 1980-talet.) ©Lotten Bergman
Så enkel gardinupphängning! Så vackert! ©Lotten Bergman
Ett sånt här nedfällbart bort ska jag installera i köket hemma! ©Lotten Bergman
Den här lilla upphöjningen i ett hörn i den första ateljétillbyggnaden är inte en scen, och inte en plats att måla på. Nej, den är Karins – så att hon lätt kunde titta ut och se att alla barn som lekte utomhus mådde bra. ©Lotten Bergman
I detta rum finns även denna teckning från 1902. Det föreställer Carls inte alldeles förtjusande pappa. Texten lyder: ”Min far, Olof Larssons, porträtt, ritadt dagarne efter mors död.” ©Lotten Bergman
Här går man omkring och letar efter snygga låsanordningar för hundratals kronor. Så här gjorde man runt förra sekelskiftet! ©Lotten Bergman
Det finns massa, massa tallrikar som Carl målade på. Den här var ju fin! Men VAD har han i händerna? (Tillsammans med Karin målade han en hel servis som finns på gården.)  ©Lotten Bergman

Lilla Hyttnäs byggdes om från en normalstor gård till ett jättestort konstnärshem i olika perioder. Men medan den moderna människan idag – som jag har förstått det – suddar ut dåtid för att nutiden ska smälta in så osynligt som möjligt, lät man förr spåren synas tydligt.

Här är trappan upp till andra våningen med sovrum en masse. Barnbarnsbarnbarnet Kajsa  och barnbarnsbarnet Pontus hade ingen aning om i vilket skede det forna trappräcket kapades – förmodligen gjordes trappan om när dörren mot köksavdelningen sattes igen. Den bruna ledstången är en helt vanlig pinne – inte alls specialtillverkad eller dyr. ©Lotten Bergman
Och blank av slitage. Jag klappade ledstången ömt, pussade klossarna som duger utmärkt som upphängningsmekanism, och tänkte att kanske gjorde även någon annan likadant för 125 år sedan? ©Lotten Bergman
Se så fint den slitna trasmattan smiter om trappstegen. Trappstegspinnar borde man väl kunna tillverka själv? (De kostar skjortan i fina butiken.) ©Lotten Bergman
På ett annat ställe i huset sitter ledstången fast på detta enkla, snillrika sätt. Känner ni inte att vi alla borde sänka renoveringsambitionsnivån lite? ©Lotten Bergman

På väggarna vid trappan med trasmattan finns många tavlor uppsatta. Jag har gått här i 20 år och inte kollat vad det är för något egentligen.

Åhå, Ivar Arosenius, John Bauer och prins Eugen. Förstås. ©Lotten Bergman

En av mina favoritdetaljer i huset är hyllan för August Strindbergs böcker – tillverkad så att böckerna inte ska kunna tas fram. Ni minns kanske? Carl Larsson och August Strindberg var såta vänner som umgicks och hjälpte varandra på många olika sätt.

Men.

Under en middag vågade Carl antyda att August ibland faktiskt varit orättvis i sina åsikter när det gällde medmänniskorna. Det föll icke i god jord. I ”En ny blå bok” (1908) hämnades August när han skrev att Carl var falskheten personifierad, en person ”som ljugit ihop en karaktär åt sig eller rättare sagt en karaktärsmask” och passade sedan även på att kalla Karin Larsson för ”en stor djävul i elakhet”.

Detta gjorde August inte ostraffat. En snickare tillkallades och sedan dess står Strindbergs dedikerade böcker på Lilla Hyttnäs så här; man kan se dem men svårligen pilla ut en enda bok. ©Lotten Bergman
Barnkammaren! I dörröppningen mot Carls rum hänger draperiet ”Kärlekens ros”, som Karin vävde. Hennes säng står längst bort till vänster. ©Lotten Bergman
Se så enkelt man bygger en liten hylla! Fjupp, bara! ©Lotten Bergman

Avslutningsvis kommer här en filmsnutt med den famösa skåpsängen där all världens kändisar har sovit – bl.a.  Selma Lagerlöf tillsammans med Sofie Elkan.

Sätt på ljudet och lyss till knaket!


Ber om ursäkt för det tjatiga ©Lotten Bergman under bilderna. Men jag måste tyvärr göra så.

Share
27 kommentarer

Basketbubbel och skyddsnät

Jag sitter iklädd basketkläder på Stortoget i Lund och svettas.

Rödmosig, kissnödig och lite fundersam eftersom jag har en besvärlig kycklingbit mellan två kindtänder.

I Skåne är inte sommaren meteorologiskt slut förrän runt 12 oktober, så man kan kanske säga att jag åkte söderut för att förlänga sommaren. Men så var det ju inte; jag åkte faktiskt hit för att träna basket i två timmar.

Se här – ett basketfoto från 1990. Det är jag närmast kameran.

Mitt Lugi-lag från runt 1990 samlades nämligen här i Lund för att spela basket utomhus … och dricka lite bubbel samtidigt. Det är förstås en på alla upptänkliga sätt mycket olämplig blandning med tanke på att idrottsrörelsen ska spola kröken, trajadiraaa.

Men ååååh, så kul det var! (INGEN slet av hälsenan!)

Sommaren har inte blott varit en sorgesam period med saknad och askströssel, utan minst lika mycket sågande, skrattande, skuttande, bakande, badande och basketbollande. Sedan i maj har jag åkt till Brighton, Olseröd, Köpenhamn, Lund, Visby, Horndal, Byske, Runmarö, Hästvom, Öland & Öland och nu Lund igen. Om jag hade cyklat överallt utan att åka hem till Eskilstuna en enda gång, hade jag cyklat i ungefär 300 timmar.

Komplett onödig information!

Men vad finns då på alla dessa platser? Jo, mitt skyddsnät. Jag fångas upp av släkt och vänner när jag faller – och så ligger jag där och vaggar i deras famn tills det är dags att hugga ner ett träd, måla ett tak, tapetsera ett rum, dricka en öl, äta en soppa, heja på Sverige i OS, klämma en kräfta på magen och förstås spela basket med bubbel.

Tack, tack och åter tack!

Bildrapport!

Pappa, 86 år, trivs på sitt alzheimerboende och får mig att bli sugen på att spela pingis. Hans skruvar är komplett obegripliga och går inte att mota i grind. Jag har bättre kondis, men förlorar 100 % av matcherna.
På basketträningarna blandar vi unga med gamla och pyttesmå spelare med en skäggig 208 cm-karl.
Plötsligt lade jag märke till den här FÖRFÄRLIGA och övertejpade kontakten som gick sönder häromåret när jag visst prioriterade nåt annat. Jag köpte en ny och pillade loss gammelkontakten …
… och fann att det var 13 (tretton!) år sedan den pajade! (Den nya kontakten passade inte och väggen måste målas om, så nu sitter bara ny silvertejp på plats. Gah.)
Jag beslutade mig för att rensa bort Olles kläder och ge bort rubbet. Men plötsligt hade jag rivit ut mina egna kläder, gett bort hälften och lagt Olles i en resväska istället. (Om det är en tyllkjol i förgrunden? Jomenvisst.)

Minnesavdelningen!

Olle och jag träffades 1985, och 1986 flyttade vi ihop i en helknäpp, ickeisolerad tvåa utan fungerande toa på Michael Hansens kollegium i Lund. Dessutom låg sovrummet precis under en stentrappa som ledde till korridorköket på andra våningen, och detta hände sig på den tiden när många fortfarande bar träskor inomhus.

Därför satte vi in en annons i Sydsvenska Dagbladet.

”Oavbrutet träskoklamp från korridorköket ovanpå! Kan du hjälpa oss hitta 2–3:a? Olle o Lotten 046-11 56 59.”

Man betalade för varje tecken i annonsen, så vi filade länge på formuleringarna för att ha råd. (Och det var inte vi som tyckte att ”Du” skulle skrivas med versal.) Några veckor senare fick vi napp och flyttade in i en stor, central vindslägenhet på Skolgatan 4.

Där uppe!

Där råkade jag en gång tappa en hel kastrull med indonesisk gryta på en orange ryamatta strax innan gästerna skulle serveras. Inget fick förfaras, så jag slevade tillbaka maten i kastrullen.

Under hela måltiden pillade vi sedan med glatt humör ut små, tunna, orange garnbitar ur munnen. Det var tider, det!

Share
19 kommentarer

Retour à la nature eller bara spring i benen?

I Hylta 1977:
– Lotten! Kom och hjälp mig att måla det här gamla hönshuset, lägga in parkett på dasset och laga bilens bakruta!
– Fnys. Grrr. Morr. Stånk. Blä. Åkejrå.

Som ni ser var det verkligen på riktigt: bakrutan var bara borta en morgon i Hylta. (Foto: Lotten Bergman)

I Skåne, på Öland, i Dalarna och i Byske på 2020-talet:
– Välkommen, Lotten!
– Vad kan jag göra? Måla? Tapetsera? Riva ner väggar och rycka upp trädrötter samt sprätta loss masonitskivor från alla dörrar?

Pappa brukade bygga en pergola till alla hus som vi flyttade till. Ibland byggde han pergolor även till grannarna – men mer avancerat än så var inte hans hantverkskunnande. Mamma valde kakel, planterade rosor och tapetserade om med William Morris. Man kan med kakelfog säga att jag inte är upplärd som arbetshäst eller renovatör eller ens ogräsuppryckare.

Så hur gick det här till? Varför vill jag numera åka runt på arbetslägerturné till kompisar överallt? Föll jag på tvärsan från äppelträdet och landade i nån annans päronträdgård eller är det bara såhär vi är funtade, vi människor? Back to nature, retour à la nature och tillbaka till naturen med Rosseau?

Tänk om kroppen och hjärnan har haft sammanträde och enats om att det gäller att passa på medan tid är.
”Snart ä ho dö.”
”Jå. Vi ger’na lite spring i bena.”

Men nu ska ni få se något som jag inte har haft ett enda dugg med att göra, eftersom mina fingrar inte är gröna och jag inte kan skilja ens på rhododendron och bougainvillea. (Men stava till dem.)

Kommentatösen Karins farbror anlade en fantastisk perennrabatt som fick pris i Husmodern 1972.
Samma ställe nu! Grusgången till höger är övervuxen och rabatten lite mindre prunkande – men oh, så fin.

Här i Dalarna var vi fyra bloggpolare (Karin, Pysseliten & PK) som dödade stickbuskar och drog upp 50-åriga rötter, klippte häck, badade näck och byggde ett däck.

Däcket. Jag lärde mig att man måste titta på plankens årsringar och placera dem så att de går uppåt – som en glad mun.

Nu ska jag en gång för alla utreda skillnaden mellan planka och bräda!

Svensk ordbok:
planka,
upp­sågat, av­långt, fyrsidigt stycke trä­virke av inte allt­för liten bredd och tjocklek,
minst 9 respektive (drygt) 2 tum. [min uträkning: 228 mm respektive 51 mm]
bräda, ut­sågat, lång­smalt, brett, relativt tunt stycke trä­virke med för­hållandevis stor längd.

Skogsordlistan (1994):
planka, virke med tjocklek minst 32 mm och bredd minst 140 mm.
bräda, virke med tjocklek mindre än 32 mm och bredd minst 70 mm.

NE.se
planka, sågat eller hyvlat virke med minst 45 mm tjocklek.
bräda, virke med tjocklek mindre än 45 mm och bredd minst 70 mm.

Nähe, det skulle jag visst inte alls. Vi får tydligen fortsätta leva i ovisshet. (Men jag påminner gärna om två andra svåra termer: postlåda är den som står vid tomtgränsen och brevlåda är Postnords, som vi lägger utgående brev i.)

När det var dags att resa från det ljuvliga Horndal i Dalarna, satte sig min undersköna orangefärgade lilla rullväska på tvären och tjöt av indignation.

Men när jag strök den medhårs med lite majsolja, blev den medgörlig igen. (Om oljan härsknar och luktar illa? Vet inte, men väskan är ändå proppfull av illaluktande arbetskläder – så det märks inte.)

Framme på Svinön i Byske fick jag omedelbart uppdraget att stapla ved. Vad jag inte vet om ved är precis allt. Jag vet inte hur den ska se ut, kännas, staplas, torkas eller huggas – novisen i vedboden [ve-bon], det är jag det.

Förre ägaren till huset, död sedan 2021, knorrade när han såg hur slarvigt jag inledde staplandet. Men det blev bra efter en stund när jag på hans uppmaning kollade hur han hade staplat resten av veden .

Därefter skulle jag måla ”Lillstugan” som uppfördes i mitten av 1960-talet. Då lydde vädergudarna alla bönder som i flera veckor har bett om regn, så vi satte oss att rulla tummarna och planera framtiden.

Samt inventera penselbeståndet. Tydligen är plåtburkarna begärliga, men vi accepterar inte ett bud under 100 000 kr.
Vi gick även på skogspromenader … eh, på nya kalhyggen. Eller ”ödemarkstillägg” som Fälldin sa. (Skogsägare får verkligen göra precis som de vill, medan jag måste begära bygglov för att sätta in ett fönster där det för 30 år sedan fanns ett fönster.)
Kanske målar vi dörren grön imorrn, för plötsligt blev den lika skön som en finne på näsan.

Här i Byske bor jag i Lillstugan på bilden ovan. Myggen och bromsarna är sedan vår ankomst helt galna av glädje och försöker umgås med oss vart vi än vänder oss.

Därför har jag fått en prinsessäng! Med äkta 70-talslakan!

I köket i storstugan finns ett fantastiskt tidsdokument som jag fullkomligen dyrkar av nostalgiska skäl. För precis en sån här mikrovågsugn kom pappa hem med en dag 1981! Den här funkar perfekt, medan vår gavs bort när mamma flyttade till en lägenhet där köket är marginellt större än mikron.

Pappa hade skrivit diverse användarmanualer eller bruksanvisningar för Husqvarna (de diskuterade vilket av orden som var lämpligast), och så fick han betalt med en mikro – exakt en sån här. 

Avslutningsvis vill ni väl se innehållet i två gamla färgburkar? Visst?

Share
21 kommentarer

Minns ni småbarnsåren?

Jag har hittat flera dagböcker från 1992–2012 som handlar om bedrövliga dagar när jag inte ens hinner snyta mig eller koka te. Med ”spik-i-foten-positivism” berättar jag om halsbrytande äventyr där en snubblande sjuåring behöver sys i bakhuvudet samtidigt som en försigkommen treåring kliver på bussen mot stan – innan jag ens har fått av mig morgonrocken.

(Hm. Brukade jag ha morgonrock? Detta tål att tänkas på, för morgonrockspåtagandet verkar vara ett himla slöseri med tid. Hm.)

Nu är vi i den intressanta situationen att två av barnen (Trettioåringen och Tjugoåttaåringen) ju har fått barn, och börjar samla på liknande erfarenheter. Äpplet Erik (som är Trettioåringen) har verkligen inte fallit långt från det moderliga äppelträdet, för han skriver precis som jag noggranna redogörelser i förhoppningen att någon någon gång ska vilja läsa.

Och så här såg Erik ut för 29 år sedan.

Om jag vill läsa? JA! HALLÅ! Jag kan lägga ut det på bloggen! Eriks fru får heta Frun och dottern kan vi kalla Lillan. Här kommer den glada dansen på rosor!


Erik, Frun och Lillan under drygt ett dygn

7 februari 2023

19:30 Jag har precis lagt Lillan. Frun säger att hon känner sig lite bubblig i magen. Vi tänker inte mer på det. 

19:45 Frun säger att hon känner sig illamående. Dålig mat?

20:45 Pappa Olle [aka DDM] kommer in genom dörren efter en skånsk arbetsdag. Jag har lovat honom att sova här och dessutom hjälpa till med att översätta en jättetråkig powerpoint från engelska, men har istället skrivit ett Pythonskript som gjorde det automatiskt. Räcker över resultatet till honom.

20:47 Kräk och diarré börjar spruta ur Frun.

20:48 Jag springer omkring med halvfyllda kräkskålar, handdukar, hårsnoddar och handsprit. Pappa Olle gömmer sig i arbetsrummet.

22:10 Tömningen av Frun har lugnat sig. Vi pratar logistik.

22:45 Vi har en plan: vi fortsätter låsa in Pappa Olle i arbetsrummet, jag sover med Lillan i sovrummet och Frun sover i soffan i vardagsrummet. Imorrn ska jag jobba hemifrån, men måste först hämta hem jobbdatorn.

23:15 Allt är förberett för att vi ska kunna sova på våra respektive platser. Godnatt. 

8 februari 2023

02:30 Jag vaknar av ett diskret mumlande intill mig. Jag tänder lampan och ser Lillan, stående i sin spjälsäng med blicken riktad mot mig. Vi går ner och gör välling tillsammans. Hon äter sig mätt och somnar igen. Jag kämpar för att somna om i bruset av Lillans urgulliga snarkande.

06:10 Mitt larm ringer. Jag väcker pappa Olle. Lillan lär vakna precis när som helst, så jag behöver hämta datorn snabbt så att Frun slipper bli väckt medan jag är borta. Jag fattar beslutet att ta bilen istället för cykeln, och kan då också skjutsa pappa Olle till stationen.

06:40 Jag parkerar jätteolämpligt precis utanför dörren till mitt jobb, och jag ber pappa Olle att sätta sig i förarsätet och se självsäker ut. ”Jag kan svamla på polska om nån frågar vad jag håller på med”, säger han självsäkert.

06:45 Min dator är hämtad och jag släpper av pappa Olle på stationen.

07:00 Jag kommer hem och får se Frun, som sitter och ammar Lillan. Äsch, hon hann vakna ändå.

07:40 Jag stoppar Lillan i barnfängelset (en numera för liten barnsäng) med massa leksaker och svarar på jobbmejl. Frun har somnat igen.

07:50 Jag ger Lillan frukost nummer två: havregrynsgröt med katrinplommon.

08:15 Köket ser ut som ett asteroidnedslag, så jag börjar städa medan Lillan sitter i barnstolen, denna gång med endast mjuka leksaker (så att Frun inte vaknar när de trillar ner i golvet).

08:35 Köket ser okej ut. Lillan ser uttråkad ut. Frun har vaknat, så jag bäddar sängen till henne uppe i arbetsrummet och hon flyttar upp dit.

08:30 Lillan och jag sätter oss på golvet i vardagsrummet. Lillan ”läser” en bok medan jag tittar på en obligatorisk utbildningsvideo om sopsortering.

09:15 Frun behöver hjälp med diverse smågrejer på ovanvåningen. Samtidigt är det cirka 1 % risk att Lillan trillar omkull om jag lämnar henne obevakad på golvet i en minut, så jag sprintar upp med det Frun behöver och flyger sedan ner igen. Tänk att man kan ta fyra steg i taget i en normal trappa.

09:40 Jag jobbar väldigt ineffektivt medan Lillan försöker luta sig mot alla vertikala ytor hon kan hitta. 

10:15 Promenaddags. Dessutom ett stopp på Ica för att köpa blåbärssoppa, Piggelin och vätskeersättning. Lillan somnar på nolltid.

10:40 Herregud, frukost?! Äter frukost. Jobbar vidare.

12:00 Lillan har sovit ute i minusgraderna en och en halv timma. Hon lever.

13:00 Lillan har sovit ute i minusgraderna i två och en halv timma. Hon lever. Frun lever också.

13:05 Lillan vaknar. Hon får lunch men signalerar att hon är trött. Huh?

13:30 Lillan och jag umgås på golvet. Frun är på ovanvåningen och kämpar med att få i sig näring.

14:15 Dags för nästa promenad med Lillan. Ännu en gång somnar hon nästan omedelbart.

14:45 Herregud, lunch?! Äter lunch.

15:30 Efter att inte alls ha jobbat åtta timmar idag bestämmer jag mig för att jag är klar. Ungefär samtidigt vaknar Lillan. Hon får några vindruvor.

15:50 Frun lider av fysisk och psykisk Lillan-abstinens, så hon tar en grundlig dusch och kör en amningssession. Underbart, tycker Frun. Mat, tycker Lillan.

16:20 Jag tappar upp ett bad till Lillan för att tvätta bort alla eventuella kräkvirus som kan ha kommit från hennes mamma. Lillan kissar på mina byxor medan jag lyfter henne till badbaljan.

16:45 Jag spelar tv-spel i ett par minuter medan Lillan ännu en gång försöker förstå hur en bok fungerar.

17:15 Dags för Lillans kvällsmat. Det blir en hejdundrande buffé: kycklingryta, mosade katrinplommon, riven ost, blåbärssoppa och finhackade tomater. Lillan är riktigt dålig på att hejda sig och stoppar flera gånger alldeles för mycket mat i munnen samtidigt.

18:00 Jag är väldigt trött. Lillan sitter och klättrar samt tuggar på mig på köksgolvet.

18:25 Dags för läggning. Välling, vitamin, pyjamas, tandborstning, sagoläsning och att insomnandet går på rekordtid: 23 minuter!

19:00 Jag räddar Frun från att titta på en jättedålig film.  Jag sätter mig och skriver denna dagbok.

19:45 Herregud, kvällsmat?! Äter kvällsmat.


Ni hör att Erik har samma inställning som jag till sådana här dagar:

– Det går bra! Jag kommer att överleva! Snart får jag sova! I morgon är en annan dag! Vänta, har jag ätit?

Om ni har orkat läsa ända hit måste ni ju få en bildbelöning.

Lilla Lotten, ungefär två år gammal.
Share
13 kommentarer

Städa, städa på en freda’

Att Pippi Långstrump och Mary Pickford skurade golv med borstar på fötterna har alltid varit en inspiration. Jag tänker mig att jag skulle kunna hänga tvätt genom att kasta pilar på kläder som nån håller upp mot en trävägg. Eller damma böcker genom att helt enkelt välta hela bokhyllan.

Det hela faller förstås på att jag prickar rysligt dåligt med pil och att alla bokhyllorna är väggfasta.

Men idag! Idag kom jag äntligen på en kul städning!

Problem:

De fyra sängarna i ”Stora barnrummet” är obebodda sedan tre år. Någon strögäst, 320 gosedjur samt lagret med reservkuddar och dito täcken ser till att vi inte får för oss att göra träningslokal av hela alltet. Strax intill har vi vår Zoom-studio där hundratals sessioner har hållits sedan mars 2020. Men nu har det blivit så dammigt bland alla gosedjur att mina ögon går i kors av o-mysfeeling.

Bild från 2010 – dåvarande åttaåringen har ramlat ur sängen.
Bild från 2018, när den dåvarande 18-åringen bjöd hem 17 sovgäster till huset.

Det är i säng nr 1 som alla gosedjur bor i. Nu skulle man ju kunna tänka sig att det är läge att rensa ut, slänga, ge bort och i största allmänhet modernisera rummet så att det är värdigt det mogna föräldrapar vi faktiskt är.

Ha! Nä!

Lösning:

Allt kastas ut genom fönstret! På vägen ner luftas alla nallar, kaniner, dinosaurier och ekorrar! När de landar på marken utanför skakar de av sig massa damm och sedan kommer jag med en mattpiska och bankar skiten ur allt!


Tjugofyraåringen filmar, Tjugoåttaåringen kastar glatt ut de första grejerna. Man ser den ickefungerande Hesafredriktyfonen på taket. (Ignorera att huset behöver målas. Det finns en plan!)

De runda ”bollgubbarna” köpte jag för nästan ingenting runt 1997. De är 21 till antalet och Lasse Åbergs mjukisdjursdesign av Globen.

Reflektion:

Det här var ju jättekul!

Tjugofyraåringen slår sin ömme fader i rumpan med mattpiskan. Nittonåringen har gömt sig av pur genans.
Grannens katt smet in i huset, upp till oss på ovanvåningen, tog ett skutt upp i fönstret och såg där ut att hålla en liten diskussion med sig själv: var han månne ett gosedjur bland alla andra och skulle han kanske kasta sig ut genom fönstret?

Barnen (som ju inte är barn utan 19, 24 och 28 år) tjoade och skrek:
– DEN HÄR KANINEN! Den är så ful!
– Kolla vad jättekul, den här ekorren fick jag genom att lämna in massa toapapperslappar till Serla!
– Åååh, den här låter för den har bjällror på insidan!
– Den här hunden fick jag 1971 och blev så besviken eftersom den är så stickig.

Det där sista var förstås jag. Hur ska man kunna gosa med ett mjukisdjur som känns som en enebuske? Jävla barndom med halm i skorna.

– Oh, kolla, den här kudden låg mot en lampa som brände hål!

Och detta var ändå EFTER den stora branden, så vi borde ha vetat bättre …

När allt dammande var färdigt, släpade vi upp alla gosedjuren igen. Huff, puff, stånk och ”varför gjorde vi det här?” samt ”hoppas att ni får många barnbarn” muttrades det i leden. Den allra sista var en liten gosefisk (Doris), som togs omhand av Tjugofyraåringen. Han bestämde sig för att återbörda den lilla samma väg som hon kom ut, och kastade upp den med alla sina fina muskler mot fönstret.

Och missade komplett – fisken Doris landade på taket!

Vi slog våra kloka huvuden ihop, gick runt huset för att se om hon kanske hade rullat ner på gräsmattan, ojade, suckade och bestämde att ptja, vi klarar oss med en gosefisk mindre.

Fast då!

– NÄE! sa Nittonåringen och satte på sig en obligatoriska cykelhjälmen för att klättra upp på taket.

Men ack. Ingen fisk låg på taket. Vi utropade hussorg och kokade te som tröst. Då började det störtregna för sjuttonde gången idag. Tjugofyraåringen suckade och gick till verandan för att se till att inget blev blött. OCH DÄR! Där låg Doris!

Lilla Doris hade flugit över taket, ner på andra sidan och plask! Rakt ner i vattenpölen i den svarta överdraget!

Nu påstår vissa familjemedlemmar att man inte kan vara så himla stark att man kastar fiskar över taket. Men nej – som historien går i framtiden, kommer vi alltid att säga att det var så det gick till och inte alls att nån jädra fågel hittade Doris på taket och tappade henne en liten bit på väg. Pfft.

Share
10 kommentarer

Redan december?

December, huh? Va? säger ni.

Nä, inte riktigt än. Men nästan.

På onsdag smäller det, för då går vi in i mörkret. Ni vet ju hur det är när

  • glöggen flödar
  • täckjackornas statiska elektricitet slår blixtar i håret
  • halkan halkar
  • glöggen flödar
  • corona muterar igen och igen
  • broddarna gör hål i parketten
  • glöggen flödar.

I november var det däremot lattjo med …

Ur Språktidningen.
Upplyftande: många, många företag har insett nyttan av bindestreck!
Svampar under hela hösten!
Hemgjorda Gustav Adolf-bakelser.
Under en Köpenhamnsresa visade det sig att 80- och 90-talens mode är poppis igen.
Basketbollen visade sig ha samma formspråk som ett vildsvin
Ett jättejättejättetåg kom lastat med timmer!
I Lund var parkeringsappsdjungelns informationsteknik precis lika förbryllande som på andra ställen.
I en gammal källare i Skåne fann jag dessa imponerande installationer.
Plötsligt dök en för mig helt okänd Carl Larsson-tavla upp!
Vi spelade match för första gången på jag vet inte hur länge. Skorna gnisslade, bollen studsade, inga skadade sig – och så vann vi!

Men allt var inte en novemberdans på rosor. Vissa saker kommer jag aldrig att vänja mig vid. Det handlar inte om leverpaté eller obekväma skor samt snöblandat regn. Nej. Det var något helt annat – och yrkesrelaterat.

Jag höll tretimmarsföreläsningar via Teams under två eftermiddagar. Döden, döden, döden. DÖDEN.

Så vad händer i december förutom allt som är mörkt, trist och glöggfryntligt kladdhysteriskt? Jo, det blir ju Julkalender.

[publikens jubel]

Jag återkommer med mer info om eventuella förändringar i programmet, men ni som undrar kan kolla på förra årets programförklaring. Tischorna kommer som vanligt inte att levereras förrän det har gått ett bra tag, gissningarna kommer att vara galet spretiga och alla kommer vi att glömma eventuella Teamsmöten och andra oförrätter!

 

Share
27 kommentarer

Konsten att fuska

Som barn till dels en kemist, dels en frankofil, kände jag alltid en extra press att prestera väl på proven i just dessa ämnen – vilket inte hjälpte det minsta lilla. Jag var på det hela taget rätt kass i både kemi och franska.

En dag i sjuan hade vi kemiprov. Vår lärare – Ivar Malmstad – var en rar man som var hur gammal som helst, säkert uppåt 45 år. I mitt vansinnigt fula, hudfärgade pennskrin hade jag lappar som vi i klassen hade skickat kors och tvärs till varandra med knäppa kommentarer som ”majjen har en snorkråka” eller ”hänger du med till Konsum på lunchen”. Men där låg även en liten lapp med en kemisk formel på. Jag har såhär efteråt intalat mig att jag inte alls skulle fuska, utan att lappen liksom skulle ligga där och hjälpa mig via magi.

Jag öppnade pennskrinet för att ta ut en penna och börja skriva, men FLÄÄÄRRRPPP!!!! hoppade alla små lappar ut. Det såg ut som en lavaström, det var som om lapparna förökade sig och rann ut på bänken för att singla ner på golvet. Frenetiskt försökte jag sopa ihop dem, plocka upp dem och knöla ner dem igen. Plötsligt såg jag i ögonvrån Ivars ena sko. Med den petade han på lappen med den kemiska formeln. Lugnt sa han bara:

– Ta upp dem. Släng allt i papperskorgen.

Sedan minns jag inte mer. Jag vet inte ens om Ivar ringde hem till mina föräldrar eller om det gick bra på provet. Men jag har sedan dess inte varit i närheten av att fuska.

Nu har jag pratat med några kompisar som är lärare, och som kämpar med coronarelaterad distansundervisning. De har stora problem med oerhört driftiga elever som lägger ner så mycket tid och besvär på att få fuskandet att funka, att de förmodligen hade tjänat på att faktiskt plugga istället …

Under de digitala läxförhören har lärarna varit med om att eleverna bland annat

  • har trådlösa hörlurar gömda bakom hårgardiner och i dem lyssnar de på Wikipediaartiklar
  • har äldre syskon som skriver provet åt dem utanför bild
  • lägger en Ipad i knät, där allt lätt kan googlas fram
  • låtsas att mikrofonen är på, men att de stänger av ”ingående ljud” så att de kan diskutera med någon annan i rummet
  • betalar klasskompisar som loggar in i de digitala dokumenten och skriver hela uppsatser
  • samlas i ett annat digitalt forum (t.ex. Discord) och hjälper varandra
  • har en hel anslagstavla bakom skärmen, full med fusklappar.

Lärarna har förstås kontrat med t.ex.

  • regler om hur man ska sitta upprätt och före provet via mobilens Facetime visa hur rummet ser ut
  • essäuppgifter som kräver långa svar
  • att eleven under hela provet filmar sig själv både via datorn framifrån och snett bakifrån med mobilen.

Och eleverna kontrar genom att säga att deras integritet kränks.

Heja alla lärare som orkar fortsätta! Jag har blott en månad kvar som vikarierande adjunkt på Mälardalens Högskola (men jag skulle gärna fortsätta jobba där). Jag har hört rysliga fuskhistorier av kollegerna – men inte upptäckt något själv. Peppar, peppar.

Det här är ju liksom inte nåt nytt. (SvD 1980.)

Pssst. Har ni fuskat någon gång? Använd pseudonym om ni vill, men jag lovar att jag har makten att bestämma att era brott är preskriberade. Det blev ju folk av er också!


Uppdatering

 

Idag hade Artonåringen biologiprov hemma i köket. Hans mobil Zoomar honom snett bakifrån, och det läraren ser under provet är 30 elever ur just denna vinkel.

Allt som låg runt datorn fick eleverna flytta på så att det inte var något som kunde användas under provet – t.ex. böcker och mobiltelefoner. Allt var oerhört seriöst och allvarligt, så jag fick inte vara i närheten och tramsa.
Share
47 kommentarer

Vad kan barnen hjälpa till med?

I en ICA-kalender från 1945 står det råd om vad små barn kan hjälpa till med. Jag läste, tog mig åt hjärtat och insåg att jag ju har misslyckats totalt med mitt värv som förälder.

De är fem ätteläggarna är nu 18–28 år, men jag svär att ingen av dem någonsin har putsat silver. Kan de ens koka kaffe? Kan JAG koka kaffe?

Bäddar någon av oss sängen? Nej, för ”då stänger man in alla kvalster” sa nån nån gång, ”det är bättre att lakanen luftas”.

Sköter vi våra kläder? Åjovars, de ligger här och där och luftas de med. Besvärliga knäppningar har jag inte upplevt sedan jag senast krånglade på mig en brudklänning.

Besvärliga knäppningar 1946. Källa.

Allt var inte bättre förr, men jag borde kanske ha lärt barnen att koka kaffe i alla fall? Fast det känns faktiskt som om jag var upptagen med annat hela tiden – som att stoppa in dem i overaller och spänna fast dem i bilbarnstolar.

En bilbarnstol 1949. (Källa.)

När jag var liten tonåring i slutet av 1970-talet fick jag sköta tvättstugan hemma. Hårda papper var det; om jag inte hade hängt tvätten fick jag inte gå ut till mina kompisar ens om de stod och tjoade på mig på gatan. Städa mitt rum och tömma diskmaskinen var andra hemska sysslor. Jag tyckte förstås att detta var ett slitgöra som inte liknade något som mina vänner fick utstå i sina hem, så som hämnd stal jag 25-öringar ur pappas kavajfickor. Och köpte Delicato-kondisbitar på fritidsgården …

Med andra ord kunde jag i alla fall använda dammsugaren.
Share
40 kommentarer