Hoppa till innehåll

Etikett: minnen

Konsten att fuska

Som barn till dels en kemist, dels en frankofil, kände jag alltid en extra press att prestera väl på proven i just dessa ämnen – vilket inte hjälpte det minsta lilla. Jag var på det hela taget rätt kass i både kemi och franska.

En dag i sjuan hade vi kemiprov. Vår lärare – Ivar Malmstad – var en rar man som var hur gammal som helst, säkert uppåt 45 år. I mitt vansinnigt fula, hudfärgade pennskrin hade jag lappar som vi i klassen hade skickat kors och tvärs till varandra med knäppa kommentarer som ”majjen har en snorkråka” eller ”hänger du med till Konsum på lunchen”. Men där låg även en liten lapp med en kemisk formel på. Jag har såhär efteråt intalat mig att jag inte alls skulle fuska, utan att lappen liksom skulle ligga där och hjälpa mig via magi.

Jag öppnade pennskrinet för att ta ut en penna och börja skriva, men FLÄÄÄRRRPPP!!!! hoppade alla små lappar ut. Det såg ut som en lavaström, det var som om lapparna förökade sig och rann ut på bänken för att singla ner på golvet. Frenetiskt försökte jag sopa ihop dem, plocka upp dem och knöla ner dem igen. Plötsligt såg jag i ögonvrån Ivars ena sko. Med den petade han på lappen med den kemiska formeln. Lugnt sa han bara:

– Ta upp dem. Släng allt i papperskorgen.

Sedan minns jag inte mer. Jag vet inte ens om Ivar ringde hem till mina föräldrar eller om det gick bra på provet. Men jag har sedan dess inte varit i närheten av att fuska.

Nu har jag pratat med några kompisar som är lärare, och som kämpar med coronarelaterad distansundervisning. De har stora problem med oerhört driftiga elever som lägger ner så mycket tid och besvär på att få fuskandet att funka, att de förmodligen hade tjänat på att faktiskt plugga istället …

Under de digitala läxförhören har lärarna varit med om att eleverna bland annat

  • har trådlösa hörlurar gömda bakom hårgardiner och i dem lyssnar de på Wikipediaartiklar
  • har äldre syskon som skriver provet åt dem utanför bild
  • lägger en Ipad i knät, där allt lätt kan googlas fram
  • låtsas att mikrofonen är på, men att de stänger av ”ingående ljud” så att de kan diskutera med någon annan i rummet
  • betalar klasskompisar som loggar in i de digitala dokumenten och skriver hela uppsatser
  • samlas i ett annat digitalt forum (t.ex. Discord) och hjälper varandra
  • har en hel anslagstavla bakom skärmen, full med fusklappar.

Lärarna har förstås kontrat med t.ex.

  • regler om hur man ska sitta upprätt och före provet via mobilens Facetime visa hur rummet ser ut
  • essäuppgifter som kräver långa svar
  • att eleven under hela provet filmar sig själv både via datorn framifrån och snett bakifrån med mobilen.

Och eleverna kontrar genom att säga att deras integritet kränks.

Heja alla lärare som orkar fortsätta! Jag har blott en månad kvar som vikarierande adjunkt på Mälardalens Högskola (men jag skulle gärna fortsätta jobba där). Jag har hört rysliga fuskhistorier av kollegerna – men inte upptäckt något själv. Peppar, peppar.

Det här är ju liksom inte nåt nytt. (SvD 1980.)

Pssst. Har ni fuskat någon gång? Använd pseudonym om ni vill, men jag lovar att jag har makten att bestämma att era brott är preskriberade. Det blev ju folk av er också!


Uppdatering

 

Idag hade Artonåringen biologiprov hemma i köket. Hans mobil Zoomar honom snett bakifrån, och det läraren ser under provet är 30 elever ur just denna vinkel.

Allt som låg runt datorn fick eleverna flytta på så att det inte var något som kunde användas under provet – t.ex. böcker och mobiltelefoner. Allt var oerhört seriöst och allvarligt, så jag fick inte vara i närheten och tramsa.
Share
47 kommentarer

Vad kan barnen hjälpa till med?

I en ICA-kalender från 1945 står det råd om vad små barn kan hjälpa till med. Jag läste, tog mig åt hjärtat och insåg att jag ju har misslyckats totalt med mitt värv som förälder.

De är fem ätteläggarna är nu 18–28 år, men jag svär att ingen av dem någonsin har putsat silver. Kan de ens koka kaffe? Kan JAG koka kaffe?

Bäddar någon av oss sängen? Nej, för ”då stänger man in alla kvalster” sa nån nån gång, ”det är bättre att lakanen luftas”.

Sköter vi våra kläder? Åjovars, de ligger här och där och luftas de med. Besvärliga knäppningar har jag inte upplevt sedan jag senast krånglade på mig en brudklänning.

Besvärliga knäppningar 1946. Källa.

Allt var inte bättre förr, men jag borde kanske ha lärt barnen att koka kaffe i alla fall? Fast det känns faktiskt som om jag var upptagen med annat hela tiden – som att stoppa in dem i overaller och spänna fast dem i bilbarnstolar.

En bilbarnstol 1949. (Källa.)

När jag var liten tonåring i slutet av 1970-talet fick jag sköta tvättstugan hemma. Hårda papper var det; om jag inte hade hängt tvätten fick jag inte gå ut till mina kompisar ens om de stod och tjoade på mig på gatan. Städa mitt rum och tömma diskmaskinen var andra hemska sysslor. Jag tyckte förstås att detta var ett slitgöra som inte liknade något som mina vänner fick utstå i sina hem, så som hämnd stal jag 25-öringar ur pappas kavajfickor. Och köpte Delicato-kondisbitar på fritidsgården …

Med andra ord kunde jag i alla fall använda dammsugaren.
Share
40 kommentarer

Att lära sig att simma

Jag var tydligen ett underbarn vad gäller simning. Som pyttepytteliten palt sattes jag i simskola – och fattade galoppen som vore jag en fisk. Men så blev jag förkyld och simningen rann ut i ett vågskvalp och sedan minns jag ingenting förrän jag i femman simmade snabbare än alla i klassen och tog silvermärket plättlätt.

Och sedan minns jag ingenting igen.

Pappa brukar berätta hur han av sin simlärare blev slängd i bassängen, och höll på att drunkna, och att det sedan var mamma som lärde honom simma när de träffades i 25-årsåldern.

Så numera kan han simma.

Den här sommaren har visst fler människor än vanligt drunknat i Sverige, vilket fick oss att i familjen börja minnas hur det egentligen går till när man lär sig simma. Gemensamt för de fem barnen är att de alla fick börja i ”lilla bassängen” som var grundare. Allteftersom fick de barn som godkändes flytta till den vanliga, djupa bassängen. Och ja, var man sist kvar i lilla bassängen för att man inte kunde lära sig simma, så var man helt enkelt sist.

Sigge, Moa och spanjoren 2014.

Vi övade varje sommar i vår badsjö Borsöknasjön, men det är simskolan i lågstadiet som har satt djupare spår.

De får berätta själva!

Erik, 28

”Jag tog aldrig simborgarmärket men bad mamma komma på uppvisningen ändå, vilket hon gick med på av nån anledning (som Luciatåget jag lurade med pappa att titta på i mellanstadiet enligt mammas kåseri). Men när uppvisningen var slut och folk på läktaren packade ihop, så försvann hon i folkvimlet, och jag blev alldeles orolig. Samtidigt slog de på musik och bestämde att nu skulle barnen minsann ha roligt, OCH SÅ BLEV JAG KNUFFAD I VATTNET av en okänd vuxen man. Sen gick jag och grät i omklädningsrummet.”

Så här såg det ut när jag tog våra fem och grannarnas tre barn till sjön år 2006.

Eriks Fru Frida, 25

”Jag gick på simskola någon termin, men sen var vi utomlands och snorklade en massa, och då var det plötsligt jätteenkelt att simma. Från simskolan minns jag en gång när jag fick byta om i herrarnas omklädningsrum för att det var pappa som var där med mig, och jag tyckte att det var jättekonstigt att allt var spegelvänt.”

Ida, 26

”Jag hamnade i ’lilla bassängen’ efter simlärarnas första bedömning av våra kunskaper. Och där stannade jag, lääänge, trots att jag övade bröstsim hemma på mattan. Läraren som bestämde hette Sabina eller Malin, nåt sånt, och hon tyckte att jag vred mina fötter fel, så jag fick stanna i lilla bassängen, trots att jag varken behövde simdyna, puffar eller stöd. Jag slängde klorstinna, drömmande ögonkast till den riktiga bassängen, den som var så bred att den hade avdelande girlanger på längden och så lång att en buss kunde bada i den utan problem.

Så en dag var Sabina-Malin-nåt borta, och då bestämde simlärar-Per att jag fick komma över till bussbassängen. När han simmade bröstsim så svalde han vatten varannat simtag och spottade ut det ljumma vattnet i simtaget efteråt. Han hade smala ögon och långt svart hår i en hästsvans. Jag fick äntligen göra allt det roliga – simma ner till botten och hämta gummiringar, bada i pyjamas (livräddningsövning), hålla andan under vattnet halva busslängden och dyka från pallen. Jag fantiserade att Malin-nåt-Sabina var jättesur och att hon ville slänga tillbaka mig i den lilla bassängen, så jag ansträngde mig extra mycket varje lektion för att minsann visa henne att jag hörde hemma i den stora bassängen.

På avslutningen – där jag tror att mamma satt i publiken med en jättejättejätteöverhettad liten Sigge – fick jag simma fram till en av lärarna och för att få huvudet prytt med en krans. Jag tog Kandidaten! Tack till simlärar-Per för att du trodde på mig!

Och så minns jag att en tjej i parallellklassen som hette Julia som hade så mycket tjockt hår att hennes badmössa sprack! Det var nog traumatiskt för henne för hon grät, tror jag.”

Idas spanjor Julián, 26

Spanjoren fann det för gott att censurera lite.

”Pappa lärde mig att simma: jag kastade mig i vattnet från hans axlar. Jag vet inte direkt när jag började simma på riktigt, men vad jag minns var det var inget negativt alla fall.”

Oskar, 22

”På avslutningen skulle vi ha en liten uppvisning och visa vad vi hade lärt oss. Det krävdes att vi skulle kunna dyka, vilket jag inte kunde. Pappa och jag åkte till badhuset dagen före uppvisningen och han lärde mig att dyka – från att ramla i vattnet hukande till att göra ordentliga, huvudstupa hopp. Uppvisningen gick jättebra, och jag minns fortfarande hur det kändes när någon ropade ”börja!” och vi alla rusade fram och dök i vattnet.”

Moa, 20

”När vi skulle simma i lilla bassängen första gången för att se hur bra vi var sa läraren ’det är okej att nudda botten’. När det var min tur kunde jag simma hela vägen – men jag satte foten i botten ändå, bara för att jag fick.

När vi skulle öva på klädsim hade jag orienteringskläder, vilket var pinsamt eftersom alla andra hade pyjamas.

På avslutningen dök det upp någon på cykel och cyklade rakt ner i bassängen! Det fanns också en person utklädd till Vattenpalatsets maskot, den där droppen. Jag tyckte den var konstig.

Något trauma minns jag inte. Jag fick vara i lilla poolen längre än de flesta, men den var varmare än den stora så det var okej.”

När just den här bilden togs, ropade jag ”plaska mycket så att det ser ut som ni har kul!”.

Moas Arvid, 24

”Jag sattes i simskola vid fyra års ålder. Eftersom vi har en stuga på en liten klippö i Bohuslän ville mina föräldrar att jag skulle kunna trilla i havet utan att dö. Jag minns inte exakt när simmandet började funka för mig, men jag var nog inte äldre än fem. När jag vid sex års ålder sattes i seglarskola kunde jag i vart fall simma. Seglingsinstruktören hette Urban och var ett stolpskott. Han roade sig bl.a. med att kasta sten på måsar. En dag på seglarskolan körde han ikapp ett av barnen (som satt ensam ute på havet i en liten jolle) med sin motorbåt och sa att han behövde ’låna seglet’. Sedan, ett segel fattigare, fick grabben istället paddla sig fram med sitt öskar.”

Sigge, 17

Jag har lite hemska minnen av hur jag lärde mig simma. Jag kunde inte simma i trean, eller om det då var i tvåan, när vi hade simtest. Jag tog sedan så lång tid på mig att lära mig, att jag hittade på en egen strategi och sa till min lärare att jag fick ett epileptiskt anfall då och då. Alla visste att jag hade epilepsi, men jag behövde ta många pauser eftersom jag bara kunde hundsim. Detta gjorde att jag blev tvungen att göra simtestet om och om igen fastän jag tränade på simning hemma, med pappa i Borsöknasjön och med Ida i badhuset. Till slut kunde jag simma och klarade simtestet! Jag var typ den sista som till slut blev godkänd …”

Förr i tiden bloggade jag intensivt om hur vi varje sommardag åkte och badade, men med inte ett ord nämns simskolorna eller simträningen. Här går jag en septemberdag för snart 21 år sedan med de tre äldsta barnen:

Hur lärde ni er simma? Var det traumatiskt? Kan ni ”kråla”? (Okej, det ska visst stavas crawla, men det är ju hur dumt som helst.)

Share
55 kommentarer

Mors dag – ett kapitalistiskt påfund?

Som jag har svamlat om många gånger tidigare, är jag av en brokig geografisk art med detta rörelsemönster:

Solna–Lund–Luleå–Täby–Söder–Lund–Eskilstuna

Den där fetmarkerade perioden i Luleå varade bara i åtta år, men påverkade mig starkt och satte djupa, positiva spår i min själ – ränder som aldrig går ur.

(Krockar spåren och ränderna i bildspråket? Äsch, de är knivskarpa, parallella fåror. Hej synonymordboken.)

Att åkerbärsblomman heter Rubus arcticus på latin vet jag för att norrbottniska mjölkpaket pryddes av denna bild runt 1975.

Dessutom fick jag lära mig att skotta perfekt eftersom grannarna på Midsommarvägen kom i samlad tropp och talade om för min pappa att han inte skottade så snyggt.

Och så har jag förstås Luleå att tacka för basketen, några myggbett, konstigt sch-uttal samt ord som hä, int, och vasch samt tjockstrumperna.

Men så är det det här med mors och fars dag. Om en vecka – den 31 maj 2020 – är det nämligen mors dag, och under hela min uppväxt bedyrade mamma och pappa att vi inte skulle uppmärksamma sånt trams. I skolan lärde jag mig av mina politiskt orienterade lärare som hade Maos lilla röda i ena bakfickan (och snusdosan i den andra) att det var ett kapitalistiskt påfund som skulle ignoreras. Eller motarbetas. Demonstreras mot. Upp till kamp mot presenter!

Men mina lärare var inte ensamma om denna fajt. Min svärfar var heller inte förtjust i fars dag, och han berättade att hans far på samma sätt fnyste på karlskogamål:

– Handlera. Dä ä  handleras påfund. Di hitter på så möcke.

Eller? Om man tittar i SvD:s arkiv var det ett gäng kvinnor med inslag av ett par religiösa män som 1919 propagerade för mors dag!

”I det ofta kyliga och gråa livet står vår mor i värme och ljus för vårt öga”
Fruar, kyrkoherdar, yrkesarbetande kvinnor (författarinna, redaktris, skriftställarinna) och två gifta kvinnor med karriärmän (landshövdingska, professorska) grundade tydligen Kommittén för Mors dag.

Nåväl. Tillbaka till mig. Vi flyttade  1982 till Täby och den politiska kampen ersattes av en stor gäspning. Fortfarande inte något firande av mors och fars insatser som föräldrar – men inte heller några demonstrationsplakat. Så fick jag barn, som pliktskyldigast kom hem från skolan med små teckningar eftersom de hade lytt order och ritat det där som fröken sa att de skulle rita. Den nuvarande Tjugotvååringen sa i sexårsåldern en gång:

– Men vad är en ”mors”?

Och nu? Well. Både mamma och pappa blir själaglada av gratulationer och det är inte snack om kapitalismen. Nånsin.

Share
31 kommentarer

Pinsamma jobbhistorier

Nu behöver vi samlas kring pumpen för att minnas hur det var att gå till jobbet.

(Ni som fortfarande går till jobbet för att ni inte är satta i husarrest: heja er! Och förlåt oss för att vi … eh. Har ett knasigt sittapårumpanyrke. Se detta som prepping inför framtiden och pepping i nutiden! Yes!)

Pinsamt på jobbet?

Jag föreläste en gång för ett gäng på Grand i Lund när det visade sig att en tjej som satt längst fram var var synskadad, så hon bad mig att läsa lite extra tydligt på bilderna som jag visade. Helt okej utmaning. Den här bilden till exempel – en tvättlapp i ett par dyra kalsonger, där mellanslaget måste höras:

Varpå jag HÖJDE MIN PRATVOLYM som vore tjejen hörselskadad. Ja. JAG TALADE HÖGRE ÄN NORMALT ETT TAG. Men så kom jag på mig själv, och kommenterade det med ett skratt och skulle precis säga ordet ”blind”, när jag kom på att det nog inte var lämpligt. Ungefär så här lät det:

– Huh … bli… eh … jag, förlåt … jag menar ögo… nej, förlåt synskada…

Tjejen skrattade medan hon slog sig på knäna – medan jag var fullt beredd att sjunka genom parkettgolvet som jag stod på. Alla de andra hundra personerna i lokalen flackade med blicken och mumlade tyst eller fnittrade nervöst. Tjejen slutade skratta och skrek:

– JAG ÄR INTE SYNSKADAD! JAG ÄR SÅ JÄVLA BLIND MAN KAN VARA! JAG ÄR FÖDD BLIND OCH JAG KOMMER ATT DÖ BLIND!

Puh. Det blev till slut en utmärkt föreläsning.

Vad man bör och inte bör säga i sammanhanget.

Typiskt blind.

Min översättarkollega Gunnar Redmalm berättade idag om sitt pinsammaste ögonblick på jobbet.

”Det var på 1970-talet och jag var ung och grön redaktör på B. Wahlströms bokförlag. Jag höll på att granska en roman där det förekom en massa SS-soldater och hade problem med officerstitlarna. Min dåvarande chef, Karl-Rune Östlund, sa lättvindigt:

– Ring militärattachén på Västtyska ambassaden och fråga!

Jag kanske var mesig men det kändes lite genant att ringa den tyska militärattachén och fråga om SS-soldater. Men order är order, inte bara i SS. Så jag ringde ambassaden, där en dam med vänlig och kultiverad röst svarade på klingande högtyska.

Min skoltyska var väl sådär, så jag började stamma fram min förfrågan på Goethes tungomål medan kallsvetten letade sig nedför ryggraden. Hon avbröt mig nästan genast, i samma vänliga ton:

– Tack, jag talar svenska.

Aningen lättad drog jag nu min förfrågan. Varefter damen svarade, oföränderligt vänligt, lugnt och servicemässigt:

– Tyvärr så har vår militärattaché just blivit skjuten och vårt bibliotek har brunnit upp. Men om jag får be er återkomma om ett par veckor så har vi säkert fått en ny attaché.

Men jag som pendlade i svinottan från Uppsala hade varken hört på radio eller läst någon tidning, inte ens hunnit se en löpsedel på morgonen.”

Västtyska ambassadens bibliotek brann alltså upp den 24 april 1975. (Västtyska terrorister sprängde av misstag en bomb i huset när de ockuperade ambassaden för att kräva frigivning av 26 terrorister i västtyska fängelser.)

Så … mejla sådana här minnen till lotten@bergman.com eller skriv i kommentarerna! Jag lyfter gärna upp era historier till själva inlägget – och anonymiserar om ämnet så kräfver!

Share
37 kommentarer

Barnfritt!

Sedan 1992 har det skett kanske en eller tre gånger – att jag  och min djefla man vid köksbordet förvånat stirrar på varandra och säger ”är bara du och jag hemma?”.

Sinnena rubbas, jag hör och ser mer och funkar helt annorlunda. När detta skedde i april år 2000, lyfte jag blicken och såg detta:

Stilleben. ”Potatis, lök, banan”.
I morse såg jag plötsligt en logga som jag SVÄR inte har funnits förut. (Jag har förstås fel. Företaget är ju inte alls nytt.)

Nej, jag får fortfarande inte prata till punkt och nej, det är inte färre handdukar på golvet. Och nej, på något mystiskt sätt sätter barnen fortfarande inte in tallrikarna i diskmaskinen fastän de inte är här.

Just nu är tre av barnen i Lund, ett på Gotland och ett i sin egen lägenhet i Eskilstuna. Och så kommer det att vara i fyra dagar. Jag har därför börjat gå omkring oklädd, sitta med fötterna på bordet och skippa grönsakerna. Igår spillde jag bearnaise i soffan och drack ett glas vin redan kl 17:30. Just nu spelar jag Vivaldis Årstiderna på högsta volym. Jag planerar att strax byta till soundtracket till Grease. (Grease är ju barnförbjudet numera.)

”Did she put up a fight?”

Ikväll ska vi gå på restaurang och bio. (Hej alla tjuvar! Ni kommer inte att hitta ett enda någe värt att sno, för jag har stökat till jättemycket.)

Hur kommer det att gå på söndag, när köksbordet fylls av barn, respektive, kompisar och intrillande igen? Tänk om jag glömmer att ta på mig kläder på underkroppen och sitter och petar näsan eller bjuder på havregrynsgröt till kvällsmat. Tänk om jag inte ens stänger toadörren!

Pffft. Barnen klarar sig nog. De har inga problem med att ignorera oss vuxna numera.

Man får ju stapla tabascoflaskor på varandra när man är myndig.

Nej, jag föredrar inte alls att vara vuxet oberoende och barnfri. Jag vill ha barnen örlande runt benen, skrikande efter välling och trillande nerför trapporna samt jättesnoriga. Fly mig en bävernylonoverall!

Eller så får de och deras respektive här på bilden fortsätta att vara vuxna, för det är (nästan) okej det också.
Share
25 kommentarer

Protestera mera?

Igår gjorde USA:s 80-åriga talman Nancy Pelosi något som fick mig att tappa hakan; hon rev inför kamerorna, bakom Trumps rygg, sönder hans tal på ett oerhört effektfullt sätt.

Hon rev sönder hans tal på ett sätt som jag river sönder papper som ska till återvinningen: rakt av, en gång. Stilfullt. (Jag vill nu inte alls påstå att mitt pappersrivande här hemma är ett dugg stilfullt. Men det görs inte i affekt, inte för att stöka till och inte som sabotage.) Hon sa efteråt:

– Det var den artigaste jag kunde göra … om man ser till alternativen.

Protesten kom sig inte av att hon är demokrat och arg på honom för allt (vilket hon är), utan för att talet var så fullproppat med lögner och dumheter att hon bara inte stod ut. Hon fick naturligtvis skit för det av folk som tycker att Trumps brottsliga gärningar är okej – men att riva sönder papper är brottsligt.

Det är helt enkelt en fånig sandlåda, den amerikanska politiska världen. (Synd bara att sandlådan styr och ställer utomlands.) Här får ni se:

Det som nu följer i kölvattnet är uppmaningar till protester – gärna lika stilfulla och utan affekt. Själv tänker jag på mina egna protester, som inte alls har varit lyckade. Några exempel:

  • I nian stal flera lärare i lärarrummet det fikabröd som vår klass sålde under ett helt år för att samla pengar till en klassresa (till Rhodos!). Jag blev förbannad. När det var som flest lärare närvarande, gick jag in i lärarrummet (vilket INTE var tillåtet) och ställde mig på en stol och höll ett Martin Lutherskt tal om tjuvar och banditer till vuxna människor som ska föregå med gott exempel. Min mamma var språklärare på skolan och höll enligt henne själv på att dö av pur stolthet. Men ujujujujuj vad jag fick klagomål; inte av de skamsna lärarna, utan klasskompisar och deras föräldrar. Någon sa till och med att jag hade förstört stolen som jag stod på.
  • Häromåret for jag ut mot en idiotisk ungdomsidrottsledare som verkligen var olämplig på alla sätt och vis (utan att för den skull bryta mot någon lag). Jag rekommenderades då att hålla mig långt från personen i fråga och ”stå ut” samt inte ställa till med mer tjafs.
  • Under tiden på Nationalencyklopedin slog jag flera gånger näven i bordet och protesterade mot arbetsbördan. Ingen orkade ens lyssna, tror jag.

En gång har jag däremot lyckats! Det var när den nuvarande Tjugosjuåringen Erik blev så rysligt mobbad och slagen samt sparkad på i skolan – även inne i klassrummet. Vi var på möte efter möte där han blev tillsagd att ta mobbarna i handen och så var det bra med det. Till slut höll jag honom hemma från skolan i protest.

Då tog det hus i helvete! (SKOLPLIKTEN, LOTTEN! SKOLPLIKTEN!) Rektorer, kuratorer och lärare flockades i vårt vardagsrum och pratade om ”det är inte ens fel att två träter” och SKOLPLIKTEN! samt idiotiska förslag om hur Erik inte skulle vara så glad, för att han då irriterade mobbarna.

Efter en månads protesterande, löste sig allt på ett magiskt sätt och Erik kunde gå i skolan igen utan att bli slagen.

Och nu till den häftigaste protesten av alla, den som här knyter ihop protestsäcken. Varje månad får sedan 37 år alla 535 medlemmarna i den amerikanska kongressen den här porrtidningen i posten.

Det är skaparen av Hustler – Larry Flynt – som har fixat det. Från början mest som ett skämt eftersom han var så kontroversiell och det pryda USA inte ville ha honom på gatorna utan till och med skickade honom i fängelse. Sedan blev det en stor grej och till och med rättegång eftersom The White House ville förbjuda honom att skicka dessa 535 tidningar dit en gång i månaden. (Han friades.)

Larry  Flynt är så nöjd så. Hur lite jag än njuter av porrtidningar, så uppskattar jag protesten.

Share
40 kommentarer

Beatles, ett paraply och Ringos cykel

Det är (för mig i alla fall) fortfarande spännande att höra Paul McCartney och Ringo Starr berätta om Beatlestiden. Paul brukar fnysa ”bollocks” om den annars väl ansedda Revolution in the Head, vilket gör mig så nöjd så eftersom jag i min upplaga på 1990-talet korrade det som jag ansåg var fel. (Utan att ha torrt på fötterna.)

Ni som inte är Beatlesintresserade kan ändå ha nöje av det som jag ska visa er nu.Hårsprejen, talken eller parfymen är förstås också fantastiska, men detta handlar om de fullständigt barrockt galna videorna, som spelades in torsdagen den 25 november 1965. Gänget lyckades ha tålamod till tio videor, men alla går inte att få tag i idag. (Tre av ”We Can Work It Out”, tre stycken ”Day Tripper”, en ”Help”, en ”Ticket to Ride” och två olika ”I Feel Fine”.)

Konstigt? säger ni och undrar vad jag menar. Jo, Ringo har sällan tillgång till sitt trumset, John glömmer texten hela tiden, Paul är sprittande glad och fnittrig medan George tittar rakt på oss när han inte sjunger in i en boxboll.

Här är en video, där grabbarna samtidigt äter fish ’n chips på ett charmigt, brittiskt sätt som inte alls gick hem hos producenterna.

Ticket to Ride:
Kolla, redan efter 20 sekunder bryter Paul och John den seriösa blicken. Vid 1:40 märker Paul att Ringo har slutat låtsas och istället hanterar trumpinnarna som salladsbestick.

I Feel Fine:
Ringo kommer in lite för sent för han var på toa, George skiter fullständigt i texten och bildproducenten är djupt förälskad i cykeltramporna. Kan det bli bättre?

Help!
Istället för trummor och cykel får Ringo här roa sig med ett paraply medan de allihop gungar på en sågbock tills låten tar slut, och drivor av låtsassnö förstör frisyrerna.

När producenterna var nöjda, såg de till att skicka ut filmerna till de tv-bolag som hade haft Beatlarna på besök – bara för att de skulle få massa uppmärksamhet utan att för den skull behöva uppträda. Hela projektet kostade då vad som idag motsvarar 100 000 kronor, vilket ansågs hutlöst dyrt.

”Beatles hade inte heller så roligt.”

Men den här videon är i alla fall bra!

(Om ni vill ha mer Beatlesinfo, kan jag rekommendera denna läsning.)

Share
11 kommentarer

I Dalarna: svampplockning och en gammal fotokatalog

Trots att (eller eftersom) jag har gått i så många olika klasser och skolor, har jag kontakt med ytterst få av mina kanske 200 klasskompisar. Men under den gångna helgen åkte jag till Dalarna med fyra av tjejerna från Tibbleskolan i Täby, för att på vuxet vis plocka svamp och lingon samt äta oss feta norr om Säter.

De bor alla i Stockholmsområdet, varför vi inledde allt genom att sammanstråla i Sala, och sedan invadera en mataffär. Konversationen gick så här, där alla ställde frågor och alla med emfas svarade positivt eftersom ingen är matallergiker eller vegan eller ens särskilt principfast:

– Pasta med sås?
– Ja!
– Soltorkade tomater, kapris och oliver?
– Ja!
– Den här eller den här?
– Båda!
– Sallad?
– Ja!
– Lite snacks i bilen?
– Självklart!
– Den här, den här och den här?
– Ja! Och den här osten! Är den lagom stor?
– JA!
– Ska jag betala så swishar ni?
– Jättebra idé!

Så långt komna serverades gänget dagens största chock.
– Ska vi ta det här brödet?
– Nej, det är skitäckligt. Ta det här istället.

När vi hade hämtat oss från denna oerhörda negativism, styrde vi kosan norrut. Framme i Västanvik fick jag ett chambre séparée i ett härbre. Dörren var max 150 cm på höjden och allt var på det hela taget så förtjusande att jag bara kvittrade av pur livsglädje.

Mitt härbre till höger (pilen hjälper kanske alla dysdirektiker).
Kolla vilken liten härbredörr!

Själva boningshuset från Gustav Vasas dagar hade en gammal landlina som FUNKADE!

Jag tryckte hej vilt på knapparna, som ju har ett speciellt, lite vingligt gummiklick.
Och på en hylla låg dessa klenoder bortglömda. Plastpåsarna kostade hela 3:70 på sin tid – och var genomskinliga.

Ute i skogen tog det som vanligt ett tag innan svampögonen började funka bland alla gula löv och distraherande lingon. Vi hann ute i skogen fika, plocka, trilla, skratta, gå lite vilse och avhandla de där samtalsämnena som man ofelbart kommer in på förr eller senare:

  • Är bananen en frukt?
  • Vilka nötter är bär?
  • Hur ser månen ut i nedan?
  • Hur påverkades Dalarna av skiftesreformerna på 1800-talet?

Om jag får säga det själv, är jag faktiskt rätt dålig på svamp och det slinker gärna ner några blekröda svarta får bland hermelinerna när jag samtidigt försöker komma på i vilken grupp jordgubbshybriden ska sorteras. Vi fick ihop några korgar med trattisar och satt sedan och rensade, skar, borstade och svor glatt i nästan tre timmar.

Bara det att vi faktiskt plockade i KORGAR var en sann naturupplevelse.

När svampögonen väl är inställda på plockning, blir det svårt att tänka normalt igen. Vi klev ur bilen på en parkeringsplats utanför en stor loppmarknad, och jag ryckte till som av ett pistolskott.

– SVAMP! skrek jag till det här tillplattade äpplet.

Inne på loppisen fanns Sveriges alla städrockar från 1960- och 70-talen, blommiga tandborsthållare, LP-skivor och en ansenlig mängd näbbstövlar. Jag, som fortfarande var inställd på min inte 100-procentiga svampplockarinsats, hittade lösningen.

Ett par förstoringsglas att hänga på näsan.

Fotokatalogen från gymnasiet var den enda lektyren som nyttjades under helgen. Eftersom den tillverkades på den tiden när tonåringar fick ställa till med spratt och skoj utan hot om kränkningsanmälningar, kunde en klass se ut så här:

Ser ni vad busiga de är, de två killarna längst bak till vänster?

En annan klass hade bara ställt in skorna och inte angett sina namn, utan istället skostorlekarna.

Åhå, ytterligare två rebeller.

Alla i vår klass hade vit skjorta och svart slips samt en röd ros. Det syns ju jättebra på det synnerligen gryniga, svartvita fotot. (Jag sitter på golvet.)

Så underligt att fotografen valde att ha med så väldigt mycket runt om – man ser ju till och med ut i korridoren till höger. (Dysdirektikerna kan snegla på pilen i första bilden i inlägget, som också går åt höger.)

Men i fotokatalogen var det ändå roligast att titta på Broder Jakobs klass, där alla killarna hade på sig kvinnokläder.

Där är ju min prickiga bikini!
Share
36 kommentarer

Månlandningen

Jag läste ett långt och intressant dokument i SvD om månlandningen 1969. Läsekretsen hade fått bidra med sina minnen som ”jag minns inget” och ”vi knackade på hos en helt okänd familj och bad att få kolla på deras tv”.

Men plötsligt ryckte jag till. Hade jag månne upptäckt en slamkrypare? En Stefan (7 år) mindes:

En sjuåring med kassettbandspelare redan 1969? Nääää, eller va? Kanske?

Här kunde jag lugnt ha googlat och fått mitt svar på några sekunder, men istället betedde jag mig som vore det 1969. Jag resonerade mig fram till ”fakta”.

– Kolla! Inte hade man väl kassettbandspelare 1969? Det måste väl ha varit rullband fortfarande?
– Vad är rullband?
– Kassettbanden kom väl till oss i början av 1970-talet?
– Jag vet inte, jag föddes 2002.
– Okej, pfft, men jag föddes 1964 och jag vet att man hade elbilar 1897!

Men mina jämnåriga då? Ah, vad bra, vi är helt överens. Inte 1969. Snarare 1973. Möjligtvis 1971. Absolut 1976.

– Mamma. Kolla. Här.

En av ätteläggarna visade upp en Wikipediasida i sin mobiltelefon ity dessa ungdomar inte har lika motsträviga och feta fingrar som jag – och dessutom lasersyn utan läsglasögon.

Wow! En kassettbandspelare från 1968!!!

Men gah. Stoppa pressarna. Jag hade helt fel. Så nu pratar vi inte mer om det, utan fokuserar på vad vi minns av månlandningen!

Broder Jakob och jag lyftes (iklädda matchande frottémorgonrockar) av mina föräldrar över till grannen Rolf Carricks (vet inte varför jag minns hans namn) lägenhet på Vildanden i Lund. Han hade en liten tv med två spretande antenner i en bokhylla som kan ha varit en Ivar (som introducerades 1967). Alla de vuxna åt pizza med ansjovis på och drack öl i väldigt tjocka glas.

Exakt sådana här! (”Ruben”, formgivna av Signe Persson-Melin.)

Månlandningen minns jag absolut inte ett dugg av – bara att den skedde där, i den lilla, lilla tv-rutan.

Och ni?

Share
31 kommentarer