Hoppa till innehåll

Etikett: radio

Att vara domare i ”Vi i femman” under pandemin

Nu är det drygt åtta år sedan jag som domare räknade fel i “Vi i femman” – så jag har vid det här laget nästan hämtat mig. Efter den gången när det blev så fel att ett moment i tävlingen fick göras om, hade jag i flera veckor mardrömmar om fälleben, stegling, Per Lagerkvist, mjältoperationer och brustna hälsenor.

Förra året – i början av 2020 – gick tävlingen som vanligt i radiohusets stooora studio med båda klasserna och lärarna på plats. Teknikerna drog kilometervis med sladdar och drog i tusen olika reglar medan jag med programledarna och producenten och massa annan personal försökte göra rätt.

För det är så förbenat mycket att hålla koll på.

Massa tävlande! Halv domare!
Den famösa tryckknappen!

Efter direktsändningen på en timma är jag alltid helt slut i rutan. Det piper i öronen, susar i hjärtat och fladdrar i tinningarna.

Då ser jag ut så här.

Men nu – under coronaförbannelsen – är tävlingen nedskalad till en liten, normal studio. Teknikern, programledaren och domarjaget kommunicerar med barnen via nätet: lärarens mobiltelefon filmar barnen framifrån och en mobil radioväska med mickar, hörlurar och massa sladdar sparkas igång … hittills utan problem. [peppar peppar]

Programledaren Johanna Jennische där borta till vänster och teknikern Micke Strang till höger. I de två fönstren ser ni två andra programledare i två skilda studior som gör något helt annat radiorelaterat samtidigt.

Det otroliga är att barnen inte bara kan massa konstiga saker som vi inte har en susning om – de är dessutom sanslöst goda förlorare. De gratulerar väluppfostrat det vinnande laget och de säger att det är ett minne för livet och att det ju var roligt att bara få vara med. (Ibland uppstår tjafs om frågor och gnöl om orättvisor, men då är det alltid vuxna personer som håller på; de är bra mycket barnsligare än barnen i tävlingssammanhang.)

Så här såg det ut häromdagen när vi försökte få kontakt med en skola någonstans ute i Sörmland:

Nu är det bara en semifinal och en final kvar, men jag lovar att jag kan göra fel ändå – en gång när jag summerade råkade jag helt sonika hoppa över ”fjorton” … Frågorna kan jag bara påverka om de är helt bortitok – de är manglade fram- och baklänges av tusen och en personer som är högst ansvariga på nåt kontor nånstans. Här har ni några av frågorna i år:

  • Vad är skillnaden på parasoll och paraply?
  • Vad har regeringshuset i Stockholm för namn?
  • Är Mjölner namnet på asaguden Tors bandsåg?
  • Kan schimpansen vifta på svansen?
  • Vad kallades pesten som drog fram i framför allt Europa på 1300-talet?
  • Vad heter hockeylegendaren ”Foppa” egentligen?
  • Har Kalle Anka byxor på sig?
  • Vilken typ av klädesplagg har ”ett brätte”?
  • Vilken gud bestämmer i Valhall?

Men förutom att räkna och bedöma svaren, ska jag vara trevlig och minst lika väluppfostrad som barnen. Programledaren brukar ställa improviserade frågor till mig som jag får svara hur som helst på. Så här blev det i tisdags:

– Och domare Lotten Bergman, sa programledaren Johanna Jennische, hur stor är egentligen en ledning på två poäng?
– Ptja, svarade jag, ungefär som en millimeter på en lite för kort klänning.

Vad jag menade med det och hur den associationen godkändes av min då faktiskt inte särskilt ansträngda hjärna, har jag ingen aning om.

Men även väldigt korta klänningar har ganska många millimeter, kan man se här.
Share
40 kommentarer

Teatersvenskan i radio och tv

Om jag till äventyrs skulle få en ledig dag utan några uppdrag, några träningar eller distraherande barn, skulle jag ändå kunna sysselsätta mig genom att svara på frågor som ramlar in via olika kanaler. Häromdagen kom ett sms:

Varför etertalarna inte har basröster utan ”piper” beror förmodligen på forna tiders inspelnings- och sändteknik, men även den ansträngda tal-teknik som alla fick lära sig. Exemplen är många – och roliga eftersom de är så … absurt teatrala. Lyssna! (Och titta, granska med lupp och anteckna eftersom det finns så mycket annat att lägga märke till än just speakerrösten i detta lilla klipp från 1945.)

Det handlar alltså om att Sven Jerring, Bertil Uggla, Lennart Hyland och 100 % av alla andra [män] som talade i radio och tv till mitten av 1960-talet hade fått lära sig ”teatersvenska”. Som (och nu måste jag faktiskt fetmarkera, för det är så fascinerande) är den enda form av svenskt talspråk som  systematiskt och kontinuerligt bedrevs som undervisning i nästan 200 år.

Ni häpnar! (Johodå, det gör ni visst.)

På Kungliga Dramatiska teaterns elevskola fick de blifvande aktörerna mellan 1787 och 1964 stå ut med att säga aaaaaa och ooooooo samt uuuuuu samtidigt som någon tryckte med full kraft på deras mage. Rrrrrrrrrrrr:en rullade så att gardinerna och gomseglen fladdrade och alla T, D och G artikulerades så att spottet yrde.

Lyssna här på Lennart Hyland 1954!

Och si (som han ju sa) här hur han sluddrar nästan som en normal människa 1962, när man hade börjat inse det onaturliga i tydligheten.

Det handlade alltså inte så mycket om att den då bristfälliga tekniken krävde ett extra uttalat G på ”jag” för att lyssnarna skulle begripa. Tanken under de första barnaåren med radio och tv var att de alla skulle använda ett neutralt språkbruk, ”rikstalsvenska”, som skulle förstås av alla från Treriksröset till Smygehuk och från Strömstad till Haparanda. Bort med alla avarter!

Dialekterna användes blott för att poängtera någons bonniga ursprung eller klena intellekt. Allan Edwall berättade på 1980-talet:

”Jo, jag kommer ju från Jämtland. Numera tycker jag att det känns lite onaturligt att prata jämtska. Men på den tiden, när jag var tvungen att övergå till rikssvenska kändes det som ett ingrepp i ens identitet. Språket och intellektet är ju intimt förknippade med ens uppväxt och karaktär. Jag gick på Dramatens elevskola och där fick inte förekomma några dialekter. Man skulle tala ett slags normalsvenska, Nyköpingsmål sa man. Det tycker jag är ett vackert språk så det talar jag gärna.”

Skådespelerskan, sångerskan och balettdansösen Carolina Bock var en föregångare när det gäller ramsor som skulle träna artikulationen. ”Vården om vårt klangrika, härliga språk” är det allra viktigaste, sa hon och beordrade alla att rabbla:

  • Flyg, fula fluga, flyg och den fula flugan flög!
  • Packa pappas kappsäck.
  • Sex laxar i en laxask
  • Kvistfritt kvastskaft.
  • Typiskt västkustskt.

Sedermera halkade dessa tungvrickare till artikulationsövningar ut till allmänheten, medan stackars Carolina Bock avskedades efter 20 år som elevskolans rektor eftersom hon helt enkelt var förfärlig. Örfilar med välartikulerade utskällningar, skrik och domderande var tydligen vardagsmat under hennes ledning.

Carolina Bock, som hade en elev som hette Jenny Lind.

Kommen så här långt, har jag lyckats rota fram min pappas Sommarprat från 1981. Här kommer inledningen med ett piffigt bakgrundsburr, som ni får försöka ignorera. Lyss till hur han artikulerar och sluddrar på ett mycket varierat sätt!

Var pappa månne skolad i konsten att tala teatersvenska? Sannerligen inte. Men så sent som 1981 satt den alltså i, den där känslan av att skulle man tala i radio, gällde det att vara TY-DLI-G med långt YYY och ett markerat G.

Lägg er ner nu på golvet och säg massa vokaler högt samtidigt som ni placerar en 30-kilostyngd på magen. (Tre hinkar med vatten funkar lika bra.) ”Den gliiiider in i måååååål” kan ni säga. Eller så kan ni härma Bertil Uggla:

Och hur talar man i radio idag? Jo, många betonar varenda ord, hur oviktigt eller onaturligt det än låter.

(År 2064 kommer jag att blogga om detta underliga fenomen från förr. Betona varje ord? Så tokigt!)


Uppdatering eftersom Magnus A. i kommentatorsbåset serverade oss härligt nördig extrainformation!

”Hylands hockeyreportage och major Ugglas övningar spelas upp på Youtube 4 % för fort. De spelas upp med 25 bilder i sekunden, men är med all sannolikhet filmade på 24 bilder i sekunden. Så vi hör dem litet mer smattrande och litet mer ljusröstade (en kvarts tonsteg motsvarar 4 %, faktiskt) än de faktiskt lät. (Däremot går kontorsgymnastiken på rätt hastighet.)”

Share
42 kommentarer

Det näst roligaste aprilskämtet

Det roligaste aprilskämtet är faktiskt inte den där om nylonstrumpan som man ska trä över tv:n för att få färg-tv. Nej, det allra roligaste är den där om Clark Olofssons nedgrävda byte i Måttsundsbacken. Vi kan ta en paus här så att ni alla läser om det.

[läspaus, humdidum, trarajdiraa]

Här kommer så en länk till det näst roligaste aprilskämtet! Men vad hör jag i fjärran?

– Va? En länk?
– Kan männschan inte bädda in klippet?
– Men orka klicka!

Jag förstår att ni alla är upprörda, men klippet tillhör SVT och ligger på SVT och får inte flyttas från SVT hur goda mina intentioner än är. Men ni får naturligtvis en sammanfattning i bilder här, sorry ©SVT eller nåt.

Den nitiske tv-reportern Sven Ekberg berättar här iförd säkerhetshjälm om hur en av Ölandsbrons 50 meter höga pelare helt enkelt har vittrat sönder.

Eftersom detta filmades 1997 och man då på SVT:s lokalredaktioner näppeligen hade tillgång till CGI eller andra finurliga specialeffekter, blir man ju storligen imponerad. Och förundrad över nyss nämnda hjälm.

Det ser ju jättetrasigt ut!

– Polisen stänger av för både bilar och sjöfart.
– V
ägverket och länsstyrelsen kommer att sätta in bilfärjor.
– Kommunikationsminister Ines Uusman är på väg hit i helikopter.

En professor i armerad betong som dessutom är projektledare för Öresundsbro-projektet säger att han är bekymrad:

– När bron byggdes 1972 användes saltvatten vid betonggjutningen, vilket orsakade korrosion i armeringsjärnen. Betongen behöver kunna andas!

– En kolloidpartikel har uppstått som klättrar uppåt i pelarna … det är en svävande partikel som håller sig ovanför vattenytan …

”Nu mäter vi med hjälp av ljudinstrument som visar hur porös betongen är.”
Denna oerhört skärrade Norrköpingsbo var mitt på bron när det började ”gunge, riste, och skake” och han fick trycka gasen i botten ”innan hela skiten kollapsa”.

Som den skjutjärnsjournalist jag ju är, har jag nu letat upp den där Sven Ekberg – numera pyntad med de grå tinningarnas charm.

– HUUUR fixade ni så att det såg ut som om bropelaren faktiskt var trasig?
– Vi satte en stor glasskiva framför kameran. På glasskivan täckte vi en bit av bropelaren så att den i bild såg ut att ha rasat. Med dagens teknik hade det nog varit mycket enklare.

– Och jag är oerhört förtjust i detaljen den där betongklumpen som någon släpar bort …

– Äsch, betongklumpen hittade vi i närheten av brofästet, bara.

– Men det är så himla bra gjort!
– Ja, men egentligen blev det lite för bra och trovärdigt. Polisen som ställde upp höll på att få sparken, jag blev utskälld av en hotellägare på Öland eftersom hans gäster bokade av sina rum, Ölandsbladets chefredaktör skrev en ilsken ledare om det olämpliga skämtet som skrämde bort turisterna.
– Wow. (Jag är väldigt verbal.)
– Inslaget sändes i Rapport och SVT:s växel höll på att braka ihop. Därför tvingades Aktuellt senare på kvällen förklara för tittarna att allt var just ett skämt och att bron stod kvar på sina bastanta cementfötter.

Jag tackar härmed redaktör Ekberg – och tittar på klippet än en gång.

Sven Ekberg till höger, med sin son Svante till vänster.

Själv har jag lyckats lura barnen genom att på den tiden som vi hade dagstidningar lägga en ett år gammal tidning i lådan (jag planerade alltså för detta i ett år!) och genom att i radio påstå att man har hittat ägg med glasbitar i. Av skämten år 2019 tror jag att jag gillade detta mycket enkla från  SOS Alarm bäst:

Avslutningsvis ett aprilskämt från 1957: spagettiskörden hotas!


Uppdatering!

Sven Ekberg vände uppåner på hela Youtube för att leta fram snutten med brodebaclet – och se på tusan. Här finns det – gömt bland massa annan aprilskämtsbråte!

(Jag har ställt in så att ni hamnar direkt på 2,56 min och bara behöver klicka på playpilen.)

Share
19 kommentarer

Kattens potatis!

– Varför säger man gå i lås när det går bra fastän det inte bra när läget är helt låst?
– Varför säger man på stubben, framgent, mölja, godemän och grodmän?
– Vad är teleskopord?
– Vad är kamelnotationer?
– Vem hittade på halskaka?
– Raffig helg på er!

Det där är från i morse, när jag som många andra fredagsmorgnar var på Sveriges Radio för att i direktsändning prata om ord och etymologier samt svara på frågor från lyssnarna. Ibland händer det magiska: att jag får en fråga som jag inte kan svara på.

– Sådärja sa kärringen, pissade på syltan.

– Han har skägget i brevlådan.

– Jag erkänner, rakt av slips!

Syltan lyckades jag utreda; den är så trist att lite urin gör den bättre, och man säger så när man förbättrar något lite grann. Varifrån skägget i brevlådan och rakt av slips kommer, har jag än så länge bara teorier om; idag fokuserade vi på ”kattens potatis”.

Min radiokollega Svante Ekberg satt i flera timmar och letade i i Henrik Schyfferts show The 90’s – ett försvarstal för att hitta stället där kattens potatis nämns. Schyffert berättar efter 1 timme, 15 minuter och 37 sekunder om hur han inte var cool, men tyckte att han var det – och avslutar med:

… tycker man är kattens potatis, liksom.

Publiken skrattar, men har förmodligen inte en susning om varifrån potatisen kom. För det heter ju egentligen ”kattens pyjamas”.

Som jag inte heller är bekant med.

Nu hoppas jag att inte heller ni har hört något om kattens pyjamas, så att jag får en anledning att berätta lite om uttrycket. Det blev ursprungligen poppis i USA på 1920-talet när skämttecknaren Tad Dorgan drog upp det ur dyn. Det betyder ”något som är bra, eftersträvansvärt, gärna elegant”.

Tad Dorgan gör reklam för 100 år sedan (1919).

”Kattens pyjamas” finns i några andra varianter, nämligen

Gott så. Men jag kan inte riktigt se ett mönster. Katter har inte pyjamas, men de kan jama. Ormar har inte höfter, men många hundar har pungkulor. Ah well.

Men nu ska vi se vad som hände i New York en novemberdag 1922! Ta fram luppen och läs! (Eller halka ner till min tolkning av texten lite längre ner.)

Pyjamaskvinnan och hennes katter

Folkmassa samlas på 5th Avenue, men polisen anar reklamjippo.

Under söndagseftermiddagen möttes flanörer på 5th Aveny av en ovanlig syn – en ung kvinna ute på promenad iklädd genomskinlig, gul sidenpyjamas, eskorterad av fyra katter … även de iklädda pyjamas.

De nyfikna åskådarna framförde snabbt teorier om afasi, sömngång och till och med ren galenskap, när en polis kom till platsen. Han tittade roat på den unga kvinnans klädsel och anropade sedan sina kolleger. Han var uppenbarligen ännu inte helt säker på om han borde arrestera henne för förargelseväckande beteende, för att hon hade brutit sabbaten eller för att hon med sitt tilltag störde ordningen och samlade en stor skara nyfikna New York-bor.

Plötsligt skyndade fem andra poliser och tre väktare till platsen. De tittade på pyjamaskvinnan, konfererade med varandra, sneglade åt kvinnans håll igen, och konfererade lite mer. De verkade ha fattat ett beslut, när någon viskade att den unga kvinnan såg ut att ”verkligen vilja bli arresterad”. Direkt fattade alla misstankar om hennes avsikt.

— Kattens pyjamas … mumlade en av poliserna. Vänta lite, jag tror att det här är något slags reklamjippo!

Trots den unga kvinnans vädjanden och de pyjamasklädda katternas jamande, vägrade poliserna att arrestera dem – och nöjde sig med att se till att åskådarna skingrades. Detta fortgick tills den kyliga hösten övertygade pyjamaskvinnan om att hennes flortunna klädsel inte passade årstiden, och så gick hon hem.

 

Men … varifrån kommer egentligen uttrycket ”rakt av slips”?

Share
33 kommentarer

Tjuven är en pottsork

Första gången jag stötte på Tjuven, var när jag efter skolavslutningen i trean blev av med min vita Monark som jag hade köpt av Polisens hittegodsavdelning för egna pengar (från försäljning av majblommor och DHR-rosor samt barnväkteri).

Exhibit 1A: cykelparkeringen varifrån min cykel försvann den 4 juni 1974.

Sedan dess har Tjuven stulit 20-talet cyklar av mig, den ena låstare än den andra. (Och en olåst, faktiskt. En grön Monark vars lås i den skånska novemberfrosten inte gick att bemästra.) För att inte tala om alla olyckliga barn som Tjuven lämnar efter sig.

Den nuvarande Artonåringen var förkrossad 2010.

En gång stal Tjuven såpass chockerande allt jag hade, att jag ansåg det vara ett rån. Och så har vi ju den gången när Tjuven beslutade sig för att ta mina snyggt placerade och nyss inköpta, danska stövlar när jag åkte skidor 20 meter därifrån.

Se så fina gummistövlar!

Det finns naturligtvis värre brott. Ärekränkning, hemfridsbrott, sabotage, mittinattenrån, bilstölder och mord med likmaskar och blodstänk – men jag är arg på den här jädra Tjuven. För idag hittade han mina fina cykelväskor.

Ungefär såna här. Man kan skjutsa små barn OCH forsla potatissäckar!

Jag var i morse på Sveriges Radio och pratade och pratade och lyckades nästan reda ut ”dra på trissor” men inte alls ”skägget i brevlådan”. Under tiden kom miljömördaren, aka Tjuven, och saboterade!

Så här stod cykeln med cykelhjälm och fina cykelväskor kl 07:45–11:01.

– Aja baja! Nu, förstår du Tjuven, måste jag ta bilen när jag ska handla tio liter mjölk, tio liter fil, tre kilo potatis, ett kilo lök, fyra påsar chips och tre liter läsk på en gång som jag sparar bensin och tränar mina förtvinande lårmuskler. Fy skäms!

Brasklapp:

Om Tjuven visar sig vara en stackars åsna som stal mina cykelväskor för att de ju påminde så mycket om hans barndoms sadelväskor där åsnan ju växte upp i det heta Spanien eller kalla Sibirien … eller hans liv med Shrek … eller till och med går under namnet I-or, ber jag om ursäkt. Jag förstår att man tar till kriminella medel i sådana nödfall.

Typisk packåsna på pub.
Share
52 kommentarer

Varför delades Nobelpriset i litteratur INTE ut 1935?

Idag stod jag i radiostudion och berättade om öppenhjärtigt och omständligt samt vänsterprassel, när det rasslade till i Ekonyheterna och den stora nyheten om det inställda Nobelpriset i litteratur basunerades ut.

Plingplong sa det i min telefon när även N.Y. Times och andra internationella organ på nolltid mångordigt berättade om hur det står till i Sverige med vår tafsande fransman till kulturstövel.

– Stanna kvar i studion! röt radiokollegerna Johanna och Svante.

Så då gjorde jag det – som vore jag expert fick jag sedan uttala mig om detta osannolika som annars bara sker under världskrig: att priserna brinner inne eller skjuts upp. Radioreportern på Ekot i Stockholm läste med emfas ur pressreleasen:

– ”… beslutet har fattats med bakgrund av en numerärt försvagad ekonomi …”

Här hakade vi i den sörmländska studion direkt på eftersom vi inte förstod vad som avsågs:

– Va, va va, vadåååå ”numerärt försvagad ekonomi”, hur kan de skylla på ekonomin och kan en ekonomi som är något annat än numerär och bla bla bla …?

Men. Det var ju en felsägning. I pressreleasen står det ”numerärt försvagad akademi”. Helt begripligt.

Sju gånger har det litterära Nobelpriset ställts in. Både 1914 och 1918 – men åren däremellan gick det någorlunda bra (se mer info längre ner) att hitta pristagare. Åren mellan 1940 och 1943 delades inga priser ut, men även de andra krigsåren hade akademien problem med att hitta värdiga pristagare även om det inte ser ut så i statistiken. (Se nedan.)

Men vad i hela friden hände 1935? Var krigshotet så allvarligt att man av hänsyn till något eller någon inte kunde mäkta med ett pris? Eller låg det något annat bakom? Jag springer till SvD:s arkiv och finner att man inte förrän den 14 november lämnade besked om att priset hade ”reserverats”.

SvD den 15 november 1935.

Spekulationens vågor gick höga. Akademien påstod att de inte kunde finna en värdig mottagare, men de flesta verkar överens om att de aderton (eller hur många som nu var på plats) inte kunde enas och därför antingen surade med armarna i kors eller slog ut med dem och sa ”skitiredå”.

Många tillfrågades av SvD om vem som borde ha fått priset om det hade delats ut, och Gunnar Castrén uttrycker sig då så här vackert:

”Sillanpää och Valéry äro inkommensurabla storheter.”

Marika Stiernstedt sa:

”Tror akademien verkligen att det ska bli återväxt på de litterära marknaderna på ett år? Eller skall det internationella författarbeståndet få stå på tillväxt någon längre tid?”

Ja, det kan man ju fråga sig. Och vad säger ni om denna trevliga journalistik?

(Om ni är intresserade av vilka som nominerades 1935, var det dessa 52.)

Man kan ana att priset höll på att reserveras även 1962, när Steinbeck tilldelades priset för att akademiledamöterna inte kunde komma överens och därför kompromissade med den som irriterade färst.

Steinbeck med fru och son samt hattar 1945.

Jag tillsatte en ensamutredning för att via nobelprize.org hitta de historiska årtal när man sköt upp utdelningen – eftersom ingen tidning listade dem åt mig idag – så vassegoa:

1915

1919

1925

1926

1927

1936

1949

Aha: ser ni att krisen från 1935 fortsatte 1936, så där gick två år utan prisutdelning. Och att man 1925–28 sannerligen hade det jobbigt att hinna ifatt. (Uppdatering: hittade årtalen så fint listade i den fullständiga pressreleasen, så jag hade alls inte behövt tillsätta en utredning. Fnys.)

Och vad vill jag säga om detta? Ptja, det är kul när allt inte bara följer i gamla hjulspår och att även om de trasslar alldeles väldiga just nu, så gör starka krafter under Svenska Akademiens paraply sånt härnt fint:

 

Share
22 kommentarer

Å nu blire radioprat om artnamn!

De stackars algerna vet inte hur roliga de är; de har namn som ni aldrig någonsin hade kunnat tänka er. Och inte bara algerna – det vimlar av arter med roliga namn.

Och då menar jag inte alls sådana här namn.

Alla arter tillhör ett släkte, alla släkten tillhör en familj, alla familjer tillhör en ordning, alla ordningar tillhör en klass, alla klasser tillhör en stam – och alla stammar tillhör ett rike, t.ex. djurriket eller växtriket. Då har jag inte ens börjat tafsa på alla mellangrupper – men alla har de namn! Som lingvister måste hjälpa till att hitta på!

Lyssna nu här!

Jag har kommentatorsbåset att tacka för artnamnsinspirationen. Halva Sörmland hade nyss ingen aning, men nu vet de att det finns arter som heter tarmsjöpung, krulltrassel, armfoting, vattenfis och rödplysch!

Eftersom det finns filurer som inte har tålamod, tid eller lust att lyssna på mig i radio, kommer här en liten apritretare.

näckhår  ryskt schackbräde 
trögkryptare  läderlappslav
större frågeteckenbock äggslevmossa 
apelsinstump  gummibåtskvalster 
fågelsnultra  fartrand 
raggsträfse  dubbeltut 
havsrufse  bistergrå sorgstövslända 
klippspringsalg  förvånad trägnagare 
skvalpalg  skär kattost 
ljusskyggt kapuschongfly ishavshästsvans 
grönkrull  mustaschfladdermus 
molnslick  paradoxmask 
tångludd  stor hästskonäsa 
olivslemming  trångnavlad trips 
mjukt käringhår  fjädergälsnäcka 

Fotnot
Detta är nog egentligen bara reklam för alla som funderar på att plugga språk. Just do it! Solum fac id! Allons-y! Schmetterling!

Share
57 kommentarer

– Haru käkat karbonpapper, eller?

Imorrn ska jag som vanligt prata om ordspråk, talesätt och etymologier i radion. Det är inte så att materialet börjar sina, men jag försöker variera mig lite. Jag letar än här, än där. Så hamnade jag i ett forum där man diskuterar uttryck och försöker härleda dem. En fråga löd:

– När min pappa tycker att jag upprepar mig, säger han “haru käkat karponpapper?” Vad är karpon?

Där gav jag mitt i läsningen upp ett flatgarv och berättade det roliga för barnens 21-åriga kusin, som är här på besök för att gå i körskola när hon inte läser till läkare i Oxford. Hon tittade på mig med förundrade ögon och försökte förtvivlat hitta fram till vad som var så roligt i min historia. Å ja ba:

– KARBONPAPPER! Hihihi … hahaaa … du … du …? Jaha, du vet inte heller vad karbonpapper är? Förlåt, när vi förr i tiden gjorde kopior, satt…
– Jaså, det där “stentsiler”?
– Nja, karbonpapper la man mellan två skrivpapper innan man tryckte ner allt i skrivmaskinen och så färgade karbonpappersfärgen av sig på baksidespapperet. Spritstenciler eller blåstenciler vevade man däremot fram ur en stencileringsapparat; skriften blev lila och när vi fick sådana papper i skolan tryckte vi dem snabbt mot ansiktet för att hinna andas in all alkohol innan den dunstade bort.

Här kan man förresten se hur vi lärde oss långa ord med bindestreck.
Här kan man förresten se hur vi lärde oss långa ord med bindestreck. (Det står “torg-stånd” och “barn-vagnar”.)

Det här med att dagens unga inte vet hur det var på 70-talet är förstås ingen ny grej. Det finns långa listor som berättar hur de inte fattar hur man kunde åka bil utan säkerhetsbälte eller springa i träskor. Precis som att vi som är födda på 60-talet inte lärde oss att spara smör genom att smörja plåten med smörpapperet eller hur vi kanske trodde att “kaffesurr” var snack runt fikabordet när det egentligen är kaffesurrogat.

Plötsligt slår det mig nu att även tipslapparna väl hade karbonpapper? Ja! Och när man betalade med kort, lades det ju i en mackapär med papper och en vals som drogs fram och tillbaka! Vad mer har jag glömt? Jo, att karbonpapper från början ju hade ett lager kol på ena sidan och att det är därför som det heter karbonpapper! (Hör ni hur det går upp talgdankar på löpande band här?)

Men inte har jag kommit ett dugg närmare morgondagens radioprat.

Uppdatering
Hur kunde jag glömma denna min nästan första Youtubefilm?

Share
97 kommentarer

Att vara domare i Vi i femman …

… är en västanfläkt. Jag gör verkligen inte skäl för min låga ersättning. Att skriva basketprotokoll är tusen gånger svårare. Att hålla en handlingslista i huvudet är en miljon gånger svårare (men rätt onödigt).

Jag har varit domare i två kvartsfinaler nu och har sex gånger kvar, så det finns massa tid kvar att göra fel på. Så här går det till:

En timme före sändning kommer jag till Den Stora Studion i Radiohuset. Där kan man spela in symfonier om man vill – det är en komplett utrustad radiostudio som andas lite … Beatles och Abbey Road.

Nästan tom studio med Vi i femman-pynt.
Nästan tom studio med Vi i femman-pynt.

Den ensamme mannen nere i vänstra hörnet är Jonas Carnesten (han som fixade biljetten till landskampen mot England så att jag fick se Zlatan göra fyra mål).

Han sitter där i sina lila Vi i femman-skor och förbereder sig på att ställa spontana frågor till barnen.
Han sitter där i sina lilafärgade Vi i femman-skor och förbereder sig på att ställa spontana frågor till barnen.

Själv är jag klädd som vanligt utan en gnutta lila eftersom jag passar lika bra i den färgen som i högklackade skor och fisknät.

Ja, jag är både liten och diskret. (Foto: Johanna Jennische)
Ja, jag är både liten och diskret. (Foto: Johanna Jennische)

Med en halvtimme till sändning kommer de två klasserna och förvånansvärt många nervösa föräldrar indrällande.

I det här skedet är stämningen tjock som havregrynsgröt. Nervositeten kladdar i armhålan.
I det här skedet är stämningen tjock som havregrynsgröt. Nervositeten kladdar i armhålan.

Jag läser igenom frågorna (som är hemliga även för oss ända till förmiddagen den dag som tävlingen äger rum), letar efter faktafel (hittar inga) och kontrollerar sådant som kan vara svårt att uttala. Sedan poserar jag på ett synnerligen naturligt sätt framför kamerorna.

Skärmavbild 2013-01-17 kl. 22.41.17

När tävlingen väl sätter igång, är mitt uppdrag att kontrollera vilka svar som är rätt och vilka som är fel och räkna ihop dem utan att blanda ihop lagen, förväxla Norrsken med Antarktis och tala om vem som leder och med hur många poäng.

Här ser ni de fem första frågorna: 1. I vilken världsdel flyter floden Nilen? 
2. Vad heter den lilla pladdrande tv-pingvinen av lera som bor i en igloo med sin mamma, pappa och lillasyster? 3. Konflikten som pågått hela hösten mellan spelarna och klubbarna i ligan NHL är nu löst. Vilken sport spelar man i NHL?
4. Från vilket djur kommer skinka? 
5. Vad blir alltid resultatet när ett tal multipliceras med noll?
Här ser ni de fem första frågorna: 1. I vilken världsdel flyter floden Nilen? 
2. Vad heter den lilla pladdrande tv-pingvinen av lera som bor i en igloo med sin mamma, pappa och lillasyster? 3. Konflikten som pågått hela hösten mellan spelarna och klubbarna i ligan NHL är nu löst. Vilken sport spelar man i NHL?
 4. Från vilket djur kommer skinka? 
5. Vad blir alltid resultatet när ett tal multipliceras med noll?

Det är verkligen plättlätt att hålla koll på allt. Och ändå gjorde jag fel igår. Se sicken seriös människa jag framstår som:

Här tänker jag: ”Vad sa jag? Sa jag 16? Sa jag 15?” (Foto: Johanna Jennische)
Här tänker jag: ”Vad sa jag? Sa jag 16? Sa jag 15?” (Foto: Johanna Jennische)

När jag skulle räkna ihop poängen hoppade jag av oförklarlig anledning över siffran talet 14. Alltså:

– Nu ska vi se … 12, 13, 15, 16 …

Visst, jag upptäckte snabbt mitt fel och kunde rätta till det, men nu måste jag öva på att räkna till nästa tisdag. Fjorton, fjorton, fjorton …

Share
61 kommentarer

En missad chans till skratt?

I morse skulle jag till radion och prata om etymologier och andra språkkonfunderingar. Eftersom det spökande knät skulle vara i stillhet i 24 timmar och det bara hade gått 22,5, skickade Sveriges Radio på licensbetalarnas bekostnad en taxi. Det kom en gigantisk monstertaxi med plats för ett helt basketlag, vilket kändes lite som att ensam bo i en hotellsvit eller gå omkring i för stora pumps. Jag klättrade upp i baksätet, satte mig tillrätta och njöt av färden.

Det är inte en lång resa – på sin höjd 13 minuter. Jag satt och lyssnade på tystnaden, lade MENOPAUS i Wordfeud och fick en miljard poäng, tänkte på vad jag skulle säga i radio och kisade mot solen. Aaaaaaah. Ta vara på de underbara ögonblicken i livet, tänkte jag och njöt lite mer av tystnaden och så blundade jag och tänkte att nu tror väl taxichauffören att jag har somnat.

– Kan jag stanna här? Sveriges Radio?
– Eh, ja, tack.
– Du jobbar i radio?
– Nä, det kan man inte säga. Jag bara pratar lite.
– Jag var i radio i mitt hemland. Jag hade egen program i radion.
– VA? Hade du?
– Ja, jag är … jag är komiker.
– DU ÄR KOMIKER? Och här har jag suttit knäpptyst!
– Ja. Jag hade egen show varje dag. Rolig show.
– Du borde … du borde ju får prata i radio, du bo…

Vilket guldläge han har egentligen: radiopratande taxikomikern som driver med oss svenskar! Ge karln ett radiojobb!

Jag hoppade ut ur taxin och bestämde mig för att aldrig någonsin igen njuta av tystnaden utan att alltid passa på och prata med allt och alla eftersom den där tystnaden faktiskt var så himla mycket mindre värd än chansen att få klämma en irakisk (?) komiker på pulsen.

Det var svårt att illustrera detta. Tydligen finns det inte något roligt med att kombinera Irak, taxi och radio.

Så jag tar en reklamfilm för Lotto – en vinnare som fortsätter att jobba, men som kan unna sig att välja kunderna med omsorg. (Om inte annat så för att låten är så bra.)

Share
11 kommentarer