Hoppa till innehåll

Etikett: nostalgi

Studiebesök: en rättegång med balloptikon

Jag var på studiebesök i tingsrätten. Det var ett misshandelsfall som jag inte hade någon som helst relation till. Målsägande och den anklagade var ett par, där mannen hade slagit kvinnan upprepade gånger. Vilket tydligen är vardagsmat i rättegångsvärlden.

Det såg verkligen ut precis så här. (Bildkälla.)

 

Precis som på tv visades bilder på blåmärken och sms-konversationer, uträkning av förlorad arbetsinkomst och uppskattning av hur mycket sveda, kränkning och annat lidande är värt i pengar. Mannen kom in i rättssalen i kraftiga bojor, arm i arm med en bister polis.

– Precis som förväntat, tänkte jag, fascinerad av bojorna som konstigt nog var brutalare än medeltida tortyrinstrument.

Pffft.

Men det jag inte hade förväntat mig var stämningen. Luften kändes som ärtsoppa, som rosbuskar, iskallt vatten och som dimma på en gång. Sammanlagt var vi 15 personer i rummet, där blott en person talade åt gången och där ingen ens skruvade på sig oombedd. Språket var förstås högtravande och alla läste innantill, hur lite som än sades. Och apropå papper, så fick jag för första gången på kanske 25 år se en balloptikon.

Men detta ord kom jag inte på då. När målsägarbiträdet först lade ett vanligt A4-papper på OH-apparaten tänkte jag snabbt ”oj, nu blir det ju svart”, och i nästa sekund ”nämen ooooooh, det är ju en sån där, en sån där, vahettere, en sån där”.

Episkop, balloptikon, opaque-projektor. Enbent och enögd.

Ett episkop eller en balloptikon kan man alltså köpa än idag! Och använda på allvar! Coolt, säger nostalgikern i mig, men tvivlaren undrar varför man inte använder en dator med kanon istället. Finns det något juridiskt hinder? Målsägarbiträdet sa flera gånger beklagande att blåmärkena ju syns bättre på papper.

Ett episkop från slutet av 1800-talet. Vi kanske ser på den idag som man ser på Nokia 3310 om 100 år? (GNU Free Documentation License)

Hur det gick i rättegången? Jag vet inte – det kändes lite som att spionera eller vältra sig i andras olycka att sitta där och lyssna. Jag gick hem i första pausen, då fortfarande inte säker på vad den där förnicklade apparaten hette.

Fotnot
Jag har kvar säkert 100 OH-bilder, som den lilla samlarråtta jag är. De ligger bredvid karbonpapperen och gnuggbokstäverna och tar ingen plats alls.

Share
22 kommentarer

Idag: Doris Day

Det var ju på tiden, höll jag på att skriva. Jamen hon var ju så gammal!

Doris Day (1922–2019) var en av min nostalgiska filmstjärnedyrkans sötnosar. Jag hade Katharine Hepburn och James Stewart som favoriter, så nu tror ni att jag är född 1922, jag också.

Katharine Hepburn & James Stewart i ”The Philadelphia Story”.

Nä, jag var bara oerhört fascinerad av det gamla Hollywood. Gary Cooper var en träbock (som på äldre dar dock påminde om min farfar). Cary Grant var bäst när han var rolig med Katharine Hepburn. Men med Humphrey Bogart fanns det bara en bra sak: Lauren Bacall.

James Dean? Pfffft.

Det roligaste med Doris Day skedde bara häromåret, när det visade sig att hon var två år äldre än hon själv trodde. Man undrar ju när hon fick nytt födelseår: när hon fyllde tre och halkade ner till ett? Eller när hon kom till Hollywood och som 26-åring befanns för gammal och därför fick bli 24?

Här har ni min Doris Day-samling!

Eller min och min – det var nog mamma som samlade dem när hon var liten.

Mina egna filmisar minns jag inte alls. Hade man filmisar på 1970-talet? Eller samlade vi bara på Piggelinbilder? Samlade jag egentligen på nåt annat än Kar de Mumma-böcker?

Men haaar ni sett vilket kass kvalitet det är på bilderna!

Doris Day och Gordon MacRae verkar ha funkat bra ihop eftersom de spelade in fem filmer på tre år: Tea for Two (1950), Vårflamman (1950), Mitt svärmeri (1951), Stjärnkarusellen (1951) och I silvermånens sken (1953).

Två år senare blev han alkoholist när han hoppade in i en film som hette Carousel.

Åhå. (Nu avviker jag lite från Doris.) Gordon MacRae uppträdde 1955 på nattklubb med sin fru, när han fick order att omedelbart ersätta Frank Sinatra i Carousel. Detta eftersom Frankie hade stormat iväg när han upptäckte att alla scener skulle spelas in två gånger: en för Cinemascope och en för Cinemascope 55. Oh the irony – sedan kom kameramännen på hur man skulle kunna konvertera de inspelade scenerna till andra format, så Gordon behövde alls inte anstränga och spela in allt två gånger. Hm, och då tog han sig fler drinkar, kanske?

Anyway!

På baksidan av de svartvita filmisarna står det ”Belgian Chewing Gum Ud.”.
Nu undrar man ju vem Britt-Marie Strandberg var, och vad det är för spännande uträkning …

Guardian har massa trevliga Doris-bilder som jag gärna hade använt om jag hade vågat …

Share
33 kommentarer

När Victor Sjöström tog tåget till Selma Lagerlöf

Min nostalgiska vurm kommer att få vind i seglen nu när det är nästintill omöjligt att utan repressalier publicera bilder på Stenmarksmössor, fotbollsfötter och balklänningar.

Så vi vänder oss nu drygt 100 år bakåt i tiden, när en ytterst nervös och sedermera världsberömd regissör med ett nyskrivet filmmanus åkte hem till en Nobelpristagare och Akademiledamot i Falun.

På denna plats – Villavägen 34–36 i Falun – bodde Selma Lagerlöf när hon inte var på Mårbacka. (Googlemaps-bild.)

– Men inte såg väl Selmas hus sådär trist och modernt ut? fnyser ni nu.

Nejdå.

Selma Lagerlöf bodde i detta hus, som Falupolitikerna rev 1960, men som finns att skåda på vykort som detta.

Strax får Victor Sjöström berätta själv, hur det kändes att sitta där på tåget mot Falun en marsdag 1917. Han hade i kappsäcken ett filmmanuskript som han nyss hade avslutat – ”Tösen från Stormyrtorpet”. Nu skulle han läsa upp det för Selma Lagerlöf, så att hon kunde ge honom tumme upp och projektet sätta igång.

Hon var otroligt nyfiken på all ny teknik och uppfinningar, men hade inga vidare erfarenheter sedan det blev tjafs om att spela in Nils Holgersson runt 1910. Då sa överläraren och Holgersson-fantasten Alfred Dalin bl.a. detta om filmmediet:

”De mekaniska bilderna av olika slag befordra icke barnfantasiens sunda växt, utan hindra och förslöa den.”

Minsann.

(Sjöströms ord här nedan har jag skrivit av efter ett radioprogram som Niklas tipsade mig om.)

– Jag skulle uppträda som ett slags sändebud från ett föraktat underklassläger, utskickad att söka vinna ett av överklassens främsta bundsförvant. På den tid’n var det som bekant mycket klent beställt med filmens anseende. Min nervositet steg mer och mer.

Victor Sjöström kommer fram till Falun och tar in på hotell.

– Jag drog ner rullgardinen på hotellrummet och lade mig på sängen. Jag flög opp igen, travade fram och tillbaka på golvet. Kastade mig på sängen igen. Hur skulle hon ta emot mig, hur skulle hennes inställning vara? Troligast var natutvis att jag skulle mötas av kyla. Helt säker taktfull, men därigenom säkert också kallare och svårare att få att smälta.

Och nu måste jag bara påpeka att Victor Sjöström säger ”tid’n” och ”natutvis” samt uttalar ”kyla” med ett mycket tydligt T först.

– När jag så på utsatt klockslag klev in i det stora, vackra biblioteket, kom med en gång en känsla över mig som om jag hade blivit inlindad i mjuk, varm hemtrevnad.

Tror fan det. Har ni sett Selmas bibliotek? Det har jag!

Man får bara komma in en liten meter i rummet, som alltså är uppbyggt inne i ett museum. Fantastiskt mysigt.
På den här lilla bilden ser man Selma vid samma skrivbord som ovan, fast från bokhyllan sett.

År 1918 gjorde Idun ett reportage om det Lagerlöfska Faluhuset och ”hemmets härskarinna”.

” I husets mitt ligger biblioteket, ett stort, ljust rum, som går genom två våningar. Det är hållet i mahogny med grönt i väggfält och möbeltyg och ger ett på samma gång ståtligt och intimt intryck. I detta rum står Selma Lagerlöfs skrivbord, en vacker möbel i gustaviansk stil med en antik marmorstatyett, en Psyke af ovanlig skönhet. Bredvid skrivbordet står en schäslong, där Selma Lagerlöf ibland diktar halvliggande till om växling mot skrivbordets mödor.”

Sjöström fortsätter:

– Ur ögonen som jag mötte, kom ingen kyla, men en fascinerande, lugnt forskande och genomträngande blick som gjorde att jag strax insåg att här lönade det sig inte att försöka komma med något bluffande eller teaterspeleri. Det var också en annan dam närvarande – fröken Valborg Olander, Selma Lagerlöfs intima väninna – och för ett ögonblick for det genom huvudet på mig: ”Jaså, hon vågade inte vara ensam, hon ville ha en skyddsvakt att komma till hjälp om det skulle behövas mot den här filmfiguren. Såna där karusell- och panoptikonägare, di har ju inte rykte om sig att vara så goa att tas med.”

Jag njuter storligen. ”Karusell- och panoptikonägare”! Och minsann, ”intima väninna”! Nåväl, manuskriptet föll i god jord och Selma visade sig respektera den nervöse Victor.

– Det blev ganska sent på kvällen innan jag gick, ja jag är rädd att jag bar mig ganska taktlöst åt och stannade alltför länge innan jag hade vett att bryta opp. Men när jag gick tillbaka till hotellet genom den folktomma och ståtliga björkallén, då visste jag att jag inte bara hade träffat en stor människa, men också en människa.

Filmen blev gjord i ett nafs, Selma Lagerlöf tog med sig Sophie Elkan på premiären, och recensionerna var översvallande.

Vilket vackert ljus!

Med tiden blev både Sjöström och Mauritz Stiller ovänner med Selma eftersom hon stod på sig och ville att de skulle följa böckerna och inte hitta på eget, mer säljande material. Stiller utövade till och med utpressning mot henne! I ett brev skrev hon 1924:

I och för sig tycker jag att filmen är en god sak. Jag har så mycket bott i småstäder och på landet, jag vet att människorna där behöva denna förströelse, den hindrar mycket kortspel och mycket drickande.”

Jahaja. Men nu tillbaka till 1917 och Tösen från Stormyrtorpet.

Pappan är här väldigt arg på tösen.

”Nu följer du med mig till Per Mårtensson! Vill han inte godvilligt kännas vid barnet, får du stämma honom till tinget!”
”Nej, nej, far – inte det! Jag skall nog själv försörja mitt barn!”

(Just den där passusen finns inte i novellen, utan funkar mer som en etablering av situationen.)

Och nu till dagens parallell till den förskräckliga branden i Notre Dame i Paris. Är inte rivningen av Selma Lagerlöfs hus nästan lika förfärlig – särskilt eftersom det gjordes med flit?

[tankepaus]

Ah well.

Men kolla här! Hela filmen! Alla har ni säkert tid att ägna en dryg timme åt en stumfilm, eller hur?

Share
29 kommentarer

Dialogövning

En av sönerna gifter sig om två veckor, vilket är fullständigt absurt eftersom han ju är blott 7 år gammal (sedan 1999). Jag vet inte hur mina föräldrar såg på mig när i samma ålder (27, inte 7) gifte mig, men mina barn är fan inte vuxna.

(Feel free to analysera denna min rubbning.)

Här är den äldste sonen Erik 1993. Man ser det inte bara på honom, utan även på min seglarsko. I bakgrunden syns min djefla mans av orientering sönderskurna lår.

Eftersom jag redan som barn var nostalgisk på gränsen till galenskap, förstår ni att det snart är dags för ättestupan eftersom jag inte på några villkor kan sluta dra paralleller till dåtiden. Som 12-åring pratade jag om det ljuva livet man lever i nioårsåldern. När jag fyllde 18 fick jag min hittills djupaste livskris eftersom jag inte längre hade livet framför mig. När våra fem barn gick i sexårs, trean, sexan, nian och tvåan på gymnasiet kunde jag alls inte njuta av att ockupera hela utbildningssystemet, utan tänkte bara:

– Hur ska Skolverket i framtiden klara sig utan oss?

Idag pratar jag om Björn Skifs när Måns Zelmerlöw dyker upp, och jag jämför Lady Gagas djup med Madonnas eventuella … eh, talang. Jag tar ibland fram mina dagböcker från 1970-talet och läser samtidigt som jag blundar med högerögat (jämför uppslagsordet >skämskudde).

– Kära lilla krumelur, jag vill aldrig blifva stur!

(Eller sur för den delen.)

Fast jag måste säga att just Pippis krumelurpiller var intill förväxling lika gula ärtor.

Tillbaka till den snart gifte sonen Erik (som stoppar in brudens väldigt ovanliga efternamn nånstans i mitten) och middagen med alla roliga tal. Jag måste gubevars också hålla tal, eller hur? Så då gräver jag i källaren efter inspiration. Och som jag gräver. Jag sliter mitt hår, undrar över tidens flykt och banaliserar och övertolkar så att stickorna yr och virknålarna rullar. Och så hittar jag bara andra saker.

Se här en skoluppgift för helt fel son. Den nuvarande Tjugoettåringen Oskar (som utbildar sig till speldesigner på Gotland) fick i skolan 2008 i uppgift att öva på att skriva en dialog.

Och då lämnar han in detta mästerstycke.

Tioårige Oskar skriver om en kontrovers med den 15-årige Erik.

Snyft, så fint.

Gah. Nu ska jag dra nåt gammalt över mig. Ååååh, Tjugofyraåringens snuttefilt! Perfekt!

Share
33 kommentarer

Stockholms Aeter & Essencefabrik fyller 130 år

– Skaru lukta p… sa biträdet bakom disken.
– … glöggen? avbröt jag.
– Nej, jag tänkte mer på kardemumman.

Tänk vad man får lära sig, hörni. I flera år har jag blivit tillsagd att i Stockholm knata in på Wallingatan, där inget annat finns. (Eller jo, Scalateatern.)

Exakt så här har det sett ut sedan 1889!

På nummer 14 har en och samma krydd- och essensbutik legat sedan 1889, samma år som (och nu tar jag bara några milstolpar på måfå)

  • Eiffeltornet invigs
  • Carl Bildts farfars farfar avgår som statsminister
  • Stockholms-Tidningens första nummer utkommer
  • Moulin Rouge slog upp portarna
  • Sophiahemmet grundas
  • Chaplin & Hitler föds
  • Nintendo grundas.

När jag nu äntligen lydde och gick in i Essencefabriken, blev jag sådär ååååå:ande och ooooohooo:ande som får folk att rygga lite bakåt.

– Vad är kvar från 1889?
– Allt.
– Allt?
– Allt.
– Den här?
– Ja.
– Men den här?
– Japp.
– Och alla blandningar tillverkas här på ovanvåningen?
– Mhm.
– Varför är det fönster här?
– Eh. De kanske hade mjölkrum där inne …?
– I kryddbutiken? Hm.

Allt är gammalt utom innehållet i alla burkar, flaskor och lådor!
– Men ååååå vilken fin ställning för presentpapperet!
– Undra sa flundra om de gillade koriander på 1800-talet.
– Man blir ju helt nipprig av utbudet! Och kolla på den gamla lampan!
– Men kolla, sådär mycket kostar ju teet på Ica.

Ser ni flaskan med 4711? Jomenvisst, här säljs inte bara bull-, nubbe- och spagettikryddor. Här kan man köpa parfymer och blått hårvatten också!

Ännu mer koriander. Intressant.

Numera drivs denna pärla av femte generationen Lilieblad. Och tror ni inte att jag trampade i klaveret igen när jag frågade om han hade tryggat återväxten med en sjätte generation och han mumlade eeneääeee, medan jag snabbt vände fokuset mot en fiskkrydda.

Kryddblandningen Strindberg ska tydligen ha komponerats på Augusts order, och har sett likadan ut sedan han använde den till sitt brännvin. Snacka om att kliva in och känna historiens vingslag så att man nästan blåser omkull.

Den 12 april 1935 satte grundarens son in denna annons i SvD.

Och hur var det nu med kardemumman? Jo den bor i en av de allra största, röda burkarna och när locket öppnas kastar sig kardemummaångorna över en som en brutal teaterridå och ett lätt sommarregn på en gång. Jag har då aldrig varit med om kardemumma[s]maken.

Så: ni som bor i Korpilombolo eller Eslöv kan köpa per postorder eller be någon som bor i Stockholm att gå in och köpa kryddor. Jag har länge köpt alldeles för dåliga, dammiga och fadda örtkryddor i storpack. Nu ska det bli andra bullar av. (Och kardemummabullar.)

– National Kassaregister AB! Jättegammal kassaapparat! (Men här måste jag faktisk påstå att den nog inte är från 1889. Då borde den väl ha haft massa krusiduller och inte varit grön?)
Share
21 kommentarer

Elegant våning 1919 (men med massa fotboll i kommentatorsbåset)

Av ingen anledning alls snubblade jag över en annons om nybyggda lägenheter i Stockholm år 1919. Alltså för 100 år sedan.

(Ingen anledning här ovan kan läsas som ”djup och innerlig fascination inför dåtidens lyxboende”.)

I vad som ser ut som två lägenheter, men som kanske ändå bara är en, kan man breda ut sig på detta vis i boudoir, fruns sovrum, herrns sovrum (dörr emellan för nattliga eskapader, kan man tänka sig), andra sovrum, kapprum, gästrum, herrum (inpyrt, misstänker jag), bibliotek, salong, matsal, vardagsrum, kök, tjänar-rum (?) samt ett sovrum som jag dristar mig att kalla pigkammare. Jag anar hur serveringsgången såg ut med de förmodat vackra högskåpen och entrérummet med sitt käpp- och paraplyställ.

Men är det inte väldigt ont om toaletter?

Annonsen vet att berätta att arkitektfirman heter Östlihn & Stark, som bara existerade under ett decennium innan de mycket väl ansedda arkitekterna allihop startade egna firmor. Det står att det är ovanligt stora rum och utrymmen, att det ligger på en ”öppen plats mellan Narvavägen och Diplomatkvarteret” (huh?) och att september ska skrivas med versal. (Där höll jag förstås helt på att tappa koncepterna och gjorde en miniutredning om månadernas gemener, men fann mig och återvände till våningen.)

Men var är det? Finns huset idag? Hallå, hur ska jag googla?

Jag gav upp, och kontaktade de Östermalmsboende, arkitektinsatta mästerdetektiverna Blomquist & Blomquist. Som visste besked omedelbart: Linnégatan 86.

Mästerdetektiverna konstaterar: ”Det färdiga huset byggdes dock så att sovrummen mot gården inte fick redovisade fönster eftersom granntomten bebyggdes i vägen.”

Snabbt såg jag att en tvåa på just Linnégatan 86 var till salu för nätta 6,3 miljoner kronor – kanske kan man kika in i ett herrum eller en serveringsgång?

Åh, så vackert.
Ack. Bara öppen planlösning och vitt å fräscht. Men underliga, mystiska prång finns där ju. Och alla har vi väl tjocka månadstidningar i meterhöga staplar på parketten, ja.

Säljhistoriken visar att sedan 2015 har bara två lägenheter av sexton sålts i huset. Och att den största våningen är på 253 m² – det är bombis där serveringsgången bor. Men vips, var tvåan såld och nu kan jag inte spana in elementen, som ju såg ut att vara gamla.

Suck. Fly mig en serveringsgång pronto! [google, google …]

Men si vad Stockholmskällan har åt mig! Bilder från ”generaldirektör Hugo Landelius våning på Linnégatan 86” – massa bilder! Foto: Lennart af Petersens (1913–2004)!

Tack, Lennart!
Hm. Kan detta rum passa in nånstans på planritningen? Jävla stor matta.
Tre rum i fil. Landelius gillade tydligen att ha draperier istället för dörrar.
Titta! Intressant prång därborta i vänstra hörnet!
Men det där burspråket … kan det vara … vardagsrummet …?

Nu är jag nästan nöjd. Fly mig en bild på en serveringsgång på Linnégatan 86 så lovar jag att hejda mig i googlingsgalenskaperna och göra vettigare ting!

Bilderna togs 1967, och det visar sig att det nog har att göra med att Hugo själv dog det året. (Gissa om jag gillar SvD:s arkiv.)

Men hur var det nu med versalerna 1919? Här är en annons som ligger kloss intill planritningen på tidningssidan.

Den är ju lika galet full med versaler som någonsin tyskan! Och både livrem och hängslen (punkter och mellanslag) i förkortningen för eftermiddag samt en divis mellan klockslagen.

Nope, det var inte bättre förr även om de eleganta lägenheterna var förtjusande – mina älskade skrivregler följdes inte ens då.

Share
89 kommentarer

”Vad minns du från dagis?”

”Dagis” är dimunitiv diminutiv av daghem, som Alva Myrdal propagerade för under 1930-talet – men sedan 1998 när daghemmen fick en egen lärarhandledning, ska man helst säga förskola.

Alva Myrdals ord. Källa.

Med detta sagt, ligger ”dagis” så mjukt och fint i min mun och halkar ur den så fort jag tänker på t.ex. lusselinnen som ska knölas ner i en bävernylonoverall. Under en tioårig övergångsperiod har det låtit så här när jag försöker vara korrekt:

– På DAG… förskola … eh, iiii försk…

Den här veckan är jag moderator på ”HR-dagarna för förskolan”, och det innebär att jag ska vara ett sammanhållande klister mellan föreläsare och ställa frågor samt göra sammanfattningar. Fast helst vill jag bara läsa de minnen som rasslade in under en halvtimme när jag frågade mina barn, deras respektive och söstra mi (Orangeluvan) vad de kom ihåg från tiden på dagi… i förskolan.


Orangeluvan, född 1971:

– Jag puttade en kille från en lekställning. Han hette Krister, luktade alltid kiss och hade rutiga yllehängselbyxor. Mitt brott uppdagades aldrig och jag kände mig jätteond.

Se här hur jag på ett regelvidrigt sätt kopierar NE för att ni ska få ta del av Gertrud & Håkan.

Döttrar, födda 1994 respektive 2000:

– Vi gick alltid till Gläntan; vi var där åtta timmar om dagen och alla åt Mariekex och drack blandsaft ur kåsor. Det fanns en gammal stubbe som var en “motorcykel” i Gläntan som man fick turas om att använda.
– Och en grop som var ett fängelse.
– Jag trodde Gläntan var namnet på en specifik plats, och blev överraskad när jag fick reda på att det fanns andra gläntor.
– There can be only one glänta.

Son, född 2002:

– Näe … vi satt alltid i en ring … ritade … klättrade på en traktor … åt potatissoppa … inget spec… JOOO! EN GÅNG FICK VI VARSIN PIGGELIN!

Son, född 1992:

– På dagis fick vi lära oss veckans dagar med hjälp av ett snurrhjul. Bilden av det hjulet uppenbarar sig i mitt huvud varje gång jag hör eller tänker på en veckodag. Vänta, så gör jag en bild.

”Exakt så här. Med färgerna och allt.”

Son, född 1997: 

– Eeeeh. En gång gick jag in i lekhallen och åkte nerför en liten plastrutschkana, det var allt. Sedan hände inte mer.

En sån.

Detta lärde sig barnen på förskolan:

– Några andra små barn lärde mig att gunga, och jag tyckte att det var pinsamt för att jag var så mycket äldre än de var. Man kan ju inte lära sig något av någon som var flera månader yngre, tänkte jag.
– Va? Va, ”lärde mig gunga”? Har aldrig ens tänkt att man inte kan gunga utan att någon lär en hur man gör!

– Den rosa kritan var alltid kortast i kritasken.

– En gång satt jag och lekte vid en vattenpöl och en fröken sa att man ska sitta på huk så att byxorna inte blev smutsiga. Hon visade hur man satt på huk. Sedan dess tänker jag på henne när jag sätter mig på huk.

– En fröken gick in i rummet och visade upp massa torra pappershanddukar som hon hade hittat i en papperskorg. Hon sa att man inte fick slänga torra pappershanddukar.

Vet vuxna egentligen vad de pratar om? tänkte barnen.

– En gång tappade jag ett glas som gick sönder. En fröken sa att ”den gick i tusen bitar”. Jag tittade på glasbitarna och tyckte att det verkade vara färre än tusen.

– Jag hade en jättebra pinne som ett annat barn kastade ut utanför staketet. Jag skulle bara klättra ut och hämta min pinne men fröknarna blev jättearga för de trodde att jag försökte rymma. De förstod inte alls att min pinne var viktig.

– Jag pekade på en lampknapp och sa att det var en kvadrat. Då sa en fröken att jag hade fel, för det var faktiskt en fyrkant.

– Vi borstade tänderna efter varje måltid – men utan tandkräm, för det använder bara tanter, sa dagisfröken.

Barn som barnen minns:

– Isak var sötast på dagis. Han hade vassa framtänder, skrattade hest och hade mörkt hår. Det påstods att vi var kära, jag förstod inte riktigt vad de menade med det.

– Jag hade en kompis på en annan avdelning än min, men jag visste inte vad hon hette. Hennes fröken ropade en gång ut “Mellis!” när de mindre barnen skulle in och äta, och när hon då gick in till sin fröken bestämde jag mig för att lekkamraten såklart hette Mellis. Jag kallade henne Mellis så länge jag gick där.

– Vi tyckte det var kul att säga pyttipanna genom att säga “pyttip” och sen peka på Anna. Om jag minns det rätt tyckte inte Anna om det.

Mitt är mitt, ditt är ditt …?

– Vi samlade på glasspinnar och en dag gav jag bort alla mina glasspinnar till Anna-Maria för hon såg ut som en ängel, med tunt rödblont hår och blåa ögon. Jag ångrade mig direkt.

Här är de!

– En gång visade min dagiskompis Filip upp en liten rosa hopfällbar kikare som jag tyckte var rolig. När vi åt mat gick jag till hans ryggsäck och stoppade den i min egen. Efter dagis visade jag stolt upp den för mamma som då berättade att man minsann inte får stjäla saker.

– Jag minns när jag tog med en bok med massa klistermärken, men den försvann. Sen hittade jag en vägg som var helt täckt av mina klistermärken.

”Så här såg dagis ut. Alla klistermärken satt på väggen i det bruna rummet.”

 

Orangeluvans trauma från 1970-talet:

– Kokt torsk med smält smör och potatis var jättegott. Så gott att jag inte kunde lämna bordet vid lunchen för att gå på toa utan kissade på mig i min blåa, utsvängda plyschoverall.

– Pappa skjutsade mig på cykelsadeln till dagis. När han flätade mitt hår på morgonen blev det alltid löst och snett. En gång glömde han att lämna mig och cyklade med mig till Tekniska Högskolan.

– Jag lekte gärna frisör med ett förkläde man knöt runt halsen för att skydda mot de imaginära håren. Det var i blå syntet. En gång fick jag med mig ett sånt hem av misstag.

– En gång frågade jag mamma om jag fick ta med mig en viss sidenväska med bambuhandtag till dagis. Det fick jag inte. Men jag tog med den ändå. Då ringde fröknarna hem.

Familjens spanjor:

– Gick aldrig på dagis, lol.


Själv gick jag i ett år före skolstarten på ”lekis”. Från den tiden minns jag att Niklas dängde sin väska i ögat på fröken Gertrud, som fick gå med vit piratlapp på ögat resten av livet. (Eller kanske bara en månad.) Jag kommer också ihåg att jag klädde ut mig i mammas brudklänning och spillde köttfärssås över hela alltet.

Samt att jag varje dag på väg hem från lekis blev bajsnödig vid det röda krysset.
Share
35 kommentarer

Gamla klistermärken

Jag har tidigare berättat om min bokmärkessamling, som ligger och samlar damm här i huset. Men de små styckena är ju så platta och tar alls inte lika mycket plats som t.ex. mögliga frackar och slalompjäxorna från 1953, så de får ligga kvar ett tag till.

Men nu ska ni få se vad som finns i den djefla mannens barndomshem, som fortfarande står intakt. Familjen, då bestående av Dr Bergman & Dr Bergman samt tre söner, flyttade in 1971 – och sedan dess har det sett ungefär likadant ut. Ni kommer nu att få njuta av bilder på en klistermärkesdörr, som pga. klistermärkenas mängd har delats upp i tre foton.

Spola kröken gjorde min djefla man så till den milda grad att han fortfarande inte nyttjar sprit.

Apropå Spola kröken-kampanjen, kan ni som har tålamod via denna länk se Loffe skutta runt i snö för att han är så pigg numera när han ”inte dricker upp hela flaskan”. (Tänk ändå, om man kunde få lägga ut dessa underbara filmsnuttar på bloggen istället för att begränsa till en simpel länk.)

Själv hade jag massa klistermärken på insidan av min sovrumsdörr i Luleå – i  huset som mina föräldrar sålde redan 1982. Då gick jag i high school i USA, så nån annan än jag fick skrapa bort PLANNJA och HÖKEN BASKET och otaliga majblommor och (om jag nu minns rätt) en farlig massa Shell- och OK-märken. Och den här, som jag säkert hade 20–30 stycken av:

Men jag hade kunnat svära på att det stod kärnkraft, inte atomkraft.

Nu tillbaka till dörren i det Bergmanska, skånska hemmet. Förmodligen kommer den inte att skrapas ren, utan helt sonika bytas ut när det blir dags för renovering. De här märkena lär sitta såpass att dörrfärgen åker med om man försöker krafsa lite. (Visst är det så att riktigt gamla klistermärkens klistriga sida har förvandlats till något brunt smuljox när man försöker få bort dem? Som åker in under naglarna? Jomen.)

Macfina är tydligen bensin till skottepris. Konstigt, jag minns ju bensinransoneringen kristallklart, men … Macfina? Näe.
Vad är nu detta – Macfina? Jag har ingen aning. Inget minne. Hm. Hjälp!
Nya Renault kallas Stålmusen och kan minsann accelerera från 0 till 100 på 13 sekunder. (Endast biltjuvar har väl stor nytta av denna finess?)

Tydligen finns det en nostalgimarknad för gamla klistermärken. Här har vi två dyrgripar:

Lyktglasklisterlappen är en klar favorit.
…ööööger. (Vän av ordning ser och påtalar gärna att detta ju är en tyglapp. )

Hur står det till i klistermärkesbranschen nuförtiden? Är någon ens intresserad av dylika ting? Det är kanske tur att den i alla fall har etablerat sig i frimärkesnischen.

Nån som vill köpa en hel klistermärkesdörr, förresten?

Ett kungarike för ett foge-s.
Share
54 kommentarer

– Lotten, har du möjligtvis, kanske en …?

När jag häromdagen berättade om mögelkatastrofen i källaren fick jag så himla trevliga råd om hur jag borde kämpa för frackarna och inte slänga farmors klänning. Samtidigt fick jag stränga order från min kusin i England att slänga skiten.

För vad ska jag med gamla kläder till? Vem ska ärva mina prylar när jag dör? Det är tur att vi har fem barn med tanke på att den fulla källaren ju är på 120 m². Barnen kommer att slita sitt hår och vråla på detta sätt till varandra i flera månader efter vårt frånfälle:

– Mammas bröllopsklänning som hon sydde själv 1991! Midjan är fantamej bara 60 cm runt om!
– Kolla på pappas gamla lappade jeans från 1985 när han träffade mamma!
– Oj, 23 stycken barbieskor!
– Jag vill ha barbieskorna! Mamma stal dom av sina kompisar när hon var liten!
– Bokföring från 1999 … så knäppt.
– HELVETE! Tjugo gamla analoga telefoner!

Men nu ska ni få höra vad som hände under blott 23 minuter denna underbara kväll, den 6 november 2018.

Det ringde, och en kompis i basketlaget sa:

– Du sa en gång att du har allt …
– ”Kan” eller ”har”? svarade jag eftersom jag tuggade på knäckebröd och följaktligen hade knäck i lurarna.
– Har.
– Mhm, pratar vi om min källare nu?
– Ja …?
– Okej, ja, jag har allt. Vill du ha en slalomkänga från 1974? skojade jag.
– Nej, men nästan – ett glittrigt pannband från 1980-talet …?
– Javisst Jag har två!

Sa jag och gick ner i källaren till utklädningslådan, som på ett magiskt sätt har utökats till utklädningsgarderober.

Svartglittrigt pannband som jag en gång i tiden hade kunnat ha som skärp.
Silverglittrigt pannband som jag en gång hade när jag skulle vara Susanne Lanefeldt.

Det ringde igen, och nu var det en tant som jag lärde känna för 20 år sedan när hon var i min nuvarande ålder (och alltså inte var en tant; det är tydligen oklart hur jag definierar tanter).

– Lotten! Jag står här med en underbar gammal rullgardin!
– En sådan som smäller upp sig?
– Ja, jag har hittat den på loppis och den har fjädringen kvar!
– Heureka!
– Men jag har inga rullgardinsupphängningsbleck kvar! Har du några?
– Javisst! Köpta på rea för tusen år sedan!

Sa jag och gick ner i källaren till gardinpryttellådan.

Har vi någon Kirsch-fantast här som kan säga något om detta underverk?

Det ringde igen, och nu var det en karl som jag känner flyktigt. Eller inte alls egentligen. Men har träffat.

– Ja hejsan Lotten, det är Tosse. *harkl* Minns d…
– Aha! Hej! Du sa ”Tosse, men inte Magnusson” när vi sågs på releasepartyt för … nåt.
– Jaha, hehe, ja.*harkl* Jag har en fråga.
– Jaaaa, jag vill gärna gå på releaseparty.
– Nej, det här gäller … jag undrar om du möjligtvis har tillgång till en gammal*harkl* registreringsskylt som jag skulle kunna få låna i ett par veckor?
– Bien sûr!

Sa jag och gick ner i källaren till lådan med högklackade silverskor, där registreringsskylten har hamnat.

Mycket underligt – jag kan inte minnas att vi har haft en bil med detta registreringsnummer.

Nu hoppas vi att denna trend håller i sig och att vi under de närmaste 30 åren gör oss av med tre saker per kväll. Jag skådar in i min kristallkula:

– Vaffan, har mamma tömt källaren?
– Japp, inte ens stormhatten eller dagböckerna är kvar.
– Vad sorgligt.

Share
22 kommentarer

– Mögel, mögel, mögel!

Någon gång i början av 1990-talet fanns en radioreklam som handlade om … något. källargolv? Avokador? Gorgonzola?

Jag minns inte alls innehållet eller budskapet – bara den uppgivna repliken:

– Mögel, mögel, mögel!

Minne från 2010.

Och just denna replik fann jag mig nödgad att med emfas upprepa i källaren idag. En ställning med ”arvekläder” hade trillat omkull. Arvekläderna är (var) de finaste jag – den borne nostalgikern – har, så de bor sedan 20 år i en speciell klädgarderob av kraftigt tyg.

Kläderna låg i kanske två månader på det kalla källargolvet – inne i en den där klädgarderoben som effektivt hindrade eventuell luftcirkulation.

Som bortglömda köttbullar och olivburkar med små kexrester eller bara ett kvarlämnat kaffefilter möglade de. Det är

  • min farmors 1930-talsklänning
  • två frackar
  • en smoking
  • min svärmors Ravens-dräkt från 1970-talet
  • min mormors skiddräkt från sent 1920-tal
  • mina Gunilla Ponténklänningar från 1980-talet
  • en jättelarvig 1970-talsoverall
  • mammas begravningsdräkt från 1960-talet
  • den duffel som min svärmor hade på sig när hon för första gången träffade min svärfar.
Skiddressen som min mormor gled omkring i i Haparanda. Den ser ju modern ut.
Duffeln som nästan är min djefla mans dagars upphov.
Ena fracken. Tyvärr minns jag inte vems det är – den är nämligen normalstor och min morfar var pytteliten medan min farfar var jättelång.
Är detta månne skräddarn?
Svärmors dräkt av märket Ravens.
Den väldigt fåniga 1970-talsoverallen som jag har varit på maskerad i.
Den andra frackens märke låter ju bekant …

Så … vad gör man nu? Slänger rubbet? Bränner det högtidligt och symboliskt tillsammans med enris och ödleögon? Lämnar in några av persedlarna till en förstående kemtvätt?

(Man låter allt stanna kvar ute på verandan inatt. Man kollar nederbördsrisken. Och fattar beslut en annan dag.)

Share
56 kommentarer