Hoppa till innehåll

Etikett: kåseri

Lucia (publ. i Sydsvenskan 13 dec. 2001)

Ni som läser detta på morgonen den 13 december har inte barn på dagis. Ni som läser detta på morgonen den 13 december kan känna er lyckliga. Ni som läser detta på morgonen den 13 december förstår inte hur vi andra har det nu.

Småbarnsföräldrar är härdade. De har ont om pengar, smulor i strumporna och tvätt i maskinen som borde ha hängts i förrgår. De älskar sina barn, men vill klockan tre på natten gärna ge bort dem till någon förbipasserande. Dessa härdade människor tycker att det är sådär lagom kul med luciatåg på dagis klockan 06:30.

Först är det panik den 12 december, då man alltid, alltid plötsligt inser att ens lilla femåring blivit en stor sexåring som på inga villkor kan klämmas in i ett lucialinne i storlek 116. Jag har skarvat med gamla lakan vid midnatt, jag har övertalat en stjärngosse om att det är tuffare att vara tomte, jag har klippt av en nattsärk som ägts av min farmor vid förra sekelskiftet. Jag borde med andra ord vara van, ha lärt mig en läxa eller i alla fall inte bli förvånad.

Våra fyra barn är utspridda på ett dagis och två olika skolor. Men min man och jag är bara två personer.

– Vart vill du helst, dagis eller skola?
– Jag vill helst sova.
– Dagis är ju gulligare.
– Dagis är ju bra mycket mer besvärligt. Overallerna rymmer inte lusselinnet.
– Tycker du inte att barnen är lite sjuka?
– Ja, bra idé, jättesnoriga!
– Fast nu har jag ju köpt den där tomtedräkten.
– Mmm, och jag har ju fixat film till kameran.
– Det är ju godare kaffe i skolan.
– Vilken av skolorna?
– Äsch, visst ja.

Sedan är det panik vid avfärden hemifrån i ottan på luciamorgonen och panik vid ankomsten till dagis. Personalen möter mig i dörren med onda blickar. De har stort – mycket stort – tålamod med våra barn, men inte ett uns tålamod med barnens föräldrar.

– Det började för en kvart sen!
– Mmm, men hon bajsade precis när vi skulle …
– Skynda er nu! Ni får sitta i hörnet där! Ssscchhh!

Svettig, med bultande stresshjärta och obekväma kläder (hinner aldrig se vad jag tar på mig) får jag alltid sitta i ett hörn där jag inte ser något. Och mina barn kliver alltid ur sammanhanget och bestämmer sig för att de inte vill sjunga Staffan var en stålle utan sitta i mammas knä och äta pepparkakor. Och kameran glömmer jag alltid hemma.

I ena skolan möter ingen min man, alla förväntas klara sig själva. Lucian råkar visserligen spilla saft på magen av nervositet och har glömt hela sin dikt, men hon är sagolikt vacker. Hon är vår dotter. Och min man har glömt kameran hemma.

I andra skolan, dit min man hastar efter en halv kopp kaffe och en lussekatt utan saffran i den första skolan, visar det sig att vår äldste son inte ens deltar i luciatåget.

– Men skulle du inte vara med? säger min man förvånat till nioåringen, som ser nöjd ut.
– Näe, det är bara för femmorna.
– Men … varför sa du inget till oss?
– Äh, mamma skulle bli så besviken då, hon har ju fixat så mycket med allt det här med våra dräkter å så. Vi säger väl inget till henne?

©Lotten Bergman 2001

Share
5 kommentarer

Meditation (publ. i Sydsvenskan 2001-11-15)

Meditation.
Yoga.
Retreat.
Tai-chi.

Alla ger mig råd om hur jag ska kunna bli en lugnare människa. Bara för att jag snubblar in i dörrkarmar och spiller vällingpulver och vill frosta av frysen klockan elva på kvällen.

Nu går jag därför på en kurs i meditation. Vi sitter på golvet med benen i kors och tänker på ingenting. Alla andas lugnt – in genom näsan, ut genom munnen. Alla är mycket duktiga och får beröm för sin koncentrationsförmåga. Utom jag, för jag är helt klart sämst i klassen.

– Blunda inte, titta på en punkt i luften ca 30 cm från ditt ansikte, säger läraren.
– Men tänk om klockan slår, tuppen gal och vinden vänder och vi fastnar så här! säger jag, som sitter där och tittar i kors.

Och jag tyckte att jag var riktigt rolig.

– Rensa tankarna, säger läraren.
– Pumpa läns! sjunger jag glatt, eftersom jag omedelbart tänker på ett oljefartyg som gått på grund.

Var inte det kul?

– Om ni fastnar i en tanke ska ni bara låta den sväva bort. Eller flyta med en ström och försvinna i virvlarna.  Rensa bort alla funderingar! säger läraren och ler så milt och lugnt.

Jag säger inget, men tror han frostar av sin frys var fjärde lördag klockan 10:15  på förmiddagen.

Kliong! Läraren har tänt rökelse och klingar sina klockor som signal på att det ska vara tyst och mediteras. Jag sätter mig tillrätta och blundar trotsigt och tänker att jag förstår skolelever som gör tvärt om. De som envisas med att ha keps på sig i klassrummet kanske har glömt kamma håret. Det finns väl en anledning till allt? Jag borde ha keps på mig under meditationen! Jag kan ha den svarta …

Nejvisstja. Kepsen får sväva bort i mina tankar. Jag måste ju tänka på ingenting. Den svävar bortåt. Nej, den får flyta bort i en liten ström istället. Usch så smutsigt vatten. Där ligger en konservburk. Kepsen fastnar i konservburken. Jag måste hjälpa till lite. Oj, tänk om jag trillar i vattnet, jag som inte har någon flytväst!

Kliong! Läraren ler sitt milda leende och frågar hur det har gått. Alla har varit duktiga och berättar att de känner sig fyllda av ett lugn samtidigt som de fyllts av energi och känner sig oövervinnliga.

– Mina fötter sover! säger jag, men alla bara tror att jag skojar.

På fjärde lektionen är det dags för mantra-meditation. Vi ska sitta med benen i kors och föra armarna utåt och säga ooooom, sedan inåt (aaaaaah), sedan i en cirkel som symboliserar jordklotet (huuuuuung). Alla på jordklotet innesluts i vår meditation och om vi samtidigt tänker på ett helande orange ljus som genomströmmar min förkylda mamma kan hon bli frisk och kreativ på kuppen.

Jag tänker på min frys och låter den genomströmmas av ett orange ljus. Men då börjar den plötsligt brinna och jag måste kasta den i en flod som är full av kepsar och gamla flytvästar. Och då kommer min man gående på stranden och säger att jag stökat till.

Kliong! Läraren ler och berömmer oss.

– Men tänk på att det så här i början kan vara ytterst svårt att nå den ultimativa frigörelsen, säger han.
– Bränn alla behåar! fnissar jag.
– Lyssna på några ord, säger läraren och ignorerar mig helt. Känn efter hur orden påverkar er: vipassana, samadhi, roshi, moksha …
– Prosit! säger jag.

Lite senare blir läraren ekivok och pratar om hel eller halv lotusställning, kroppsliga fokuseringsobjekt och tillstånd av absorption. Jag får in en fullträff genom att i rätt läge bara viska ”… sa flickan”.

Jag är nu inte bara sämst i klassen. Jag är även relegerad.

©Lotten Bergman 2001

Share
8 kommentarer

Saven stiger! (Publ. i Sydsvenskan 2000-03-23)

Ordning och reda finns det många som prioriterar. I all välmening tror många att även jag skulle må bättre av att prioritera i alla fall lite ordning och reda. Och nu är det trädgårdsdags. Vår prudentlige, onde granne ser oss varje år slöa på gräsmattan och väser då genom hagtornshäcken:

– Saven stiger! Saven stiger i träden, ni måste skynda er med äppelträden – allt som pekar uppåt ska bort! fortsätter han.

Och då fnissar jag på grund av ekivoka associationsbanor.

Men ge mig en trädgård och jag ska bygga dig en koja! Det är nämligen den enda komponenten i trädgården som jag behärskar. Jo, klippa och hugga och kapa kan jag också, förstås. Jag klipper, klipper och klipper, jag struntar i om det är höst eller vår, om det är lämpligt nära klykor eller förgreningar. Blodvite välkomnar jag – ett skrapsår på kinden och alla frågar vad som har hänt.

– Äsch, jobbade i trädgården, vet du. Bråttom nu. Saven stiger.

Där vi bor råder totalt – men trevligt – kaos i trädgårdarna. Det står en rostig cementblandare hos Perssons, fem lådbilar hos Jonssons, tolv cyklar hos Olssons och två ofärdiga kojor hos oss. Och i gamla Astas stora tall hänger femton par skor. Alla har vildvuxna häckar och fruktträd samt tvättlinor som spricker och smular. Men så har vi ju Onde Grannen Med Ordning.

Onde grannen tvättar bort mossa från grenar, smörjer stenplattor med olja, gnuggar lökarna med trassel och tvättar spade och kratta med såpa varje dag. Och är hela tiden färdig att anmäla oss andra för Nordiska samfundet mot plågsamma växtförsök. I hans ögon lider våra trädgårdar av vanvården; äppelträden skriker på hjälp och vill begära förflyttning till andra sidan hagtornshäcken.

Igår satt jag högt uppe i det rufsigaste av våra äppelträd. Jag rev och slet och högg och knipsade. Grenarna hänger ruskigt långt utanför trädgården – på höstarna kör bilarna i äppelmos utanför endast vårt hus. De avklippta grenarna drösslade ner på trottoaren, och där kom onde grannen gående med sin fru. Han stannade framför mina stökigt tappade kvistar. Kvinnan sneglade upp mot mig, och drog sin make i rockärmen.

– Kom! Vi går! sade hon.
– Vad tror dom? sade mannen uppbragt utan att ha en aning om att jag satt alldeles ovanför honom. Det är ju alldeles förskräckligt! fortsatte han. Vem ska tala om för dagens ungdom hur man ska klippa ett plommonträd? Jag blir så…

Nu kunde jag inte stillatigande lyssna på detta, utan skrek:

– Plommon? Är det plommon? Är det inte ett äppelträd? Har vi ett plommonträd?

Mannen tittade upp mot mig och torkade bort en tår ur ena ögat. Jag kände stor respekt för hans kunskaper. Han led verkligen med sina trädvänner.

– Sitter du där och kastar mossa i ansiktet på mig? Spö skulle ni ha, hela bunten! Plommonträd ska man inte beskära på våren! Usch! Äppelträd beskärs däremot på våren, och då så glest att man ska kunna kasta en hatt mellan grenarna utan att den fastnar!
– Även i Mexiko? sade jag då och tyckte att jag var riktigt rolig.

Onde grannen tyckte inte alls som jag, utan plockade upp en av de mer hanterliga kvistarna och slängde den i vredesmod upp mot mig. Till min stora lycka hamnade den rätt i ögat och jag klättrade nöjt ner med blod forsande ner för kinden. Nu får jag stor uppmärksamhet och en giltig anledning att säga:

– Äsch, jobbade i trädgården, vet du. Bråttom nu. Saven stiger.

©Lotten Bergman 2000

Share
10 kommentarer

Korridorskummis (publ. i Sydsvenskan 2003-05-08)

Varje studentkorridor värd namnet har en korridorskummis. En sådan var jag när jag bodde på Hallands Nation i Lund för nästan 18 år sedan. I motsats till mina korridorkamrater, som hade egna telefonabonnemang, stod jag och långpratade i telefonhytten. Jag envisades också med att sitta i köket och uggla eller sortera bort mögelklumpar ur snabbkaffepulvret. Min kylskåpshylla var alltid full av godis och jordnötssmör. Dessutom hade jag alltid min dörr öppen eftersom jag lider av en synnerligen ineffektiv studieteknik som innebär att jag med jämna mellanrum behöver rensa hjärnan med allehanda tramsdialoger. Eller dito monologer.

Numera är jag kvartersskummis istället.

Våra trevliga grannar till vänster bjöd in oss på middag för tre år sedan. Tack, sa vi och glömde ouppfostrat att bjuda tillbaka. Grannarna fortsatte med att ge oss fina växter som de rensat ur sin egen drömträdgård. Tack, sa vi och lade växterna att döden dö i en rabatt. Varje gång vi ses över staketet, tackar jag för senast och berättar att jag är hopplös vad gäller trädgårdsskötsel och middagsbjudningar. Bland annat. Dessutom är jag urkass på att laga mat. (Gäääsp.) För att inte tala om alla stackars dammallergiker, de klarar inte av vårt hus särskilt länge eftersom jag … nej, jag menar … eftersom MIN MAN inte dammsuger. (Bla bla bla.) Grannarna lyssnar tills jag till och med tråkar ut mig själv. Då går de in till sig och tackar varandra för att de har det så bra tillsammans och slipper ha det som vi.

Våra trevliga grannar snett till höger äger en vansinnigt lång stege som räcker precis upp till nocken på vårt hus. Den ligger sedan förra hösten i vår äng som borde vara en gräsmatta. Varje gång jag ser ängen och anar stegen, försöker jag uppbåda krafter till att släpa den över gatan, till sitt rättmätiga hem där den förmodligen skulle vårdas ömt, rostskyddsbehandlas och hängas uppåt väggarna. Men den ligger fortfarande i ängen och drar sig.

Våra trevliga grannar alldeles bakom oss är ett himla händigt par med snickarglädje, trädgårdsbelysning och ren bil. Mannen i huset bjuder vi in till avlopps-, elektricitets-, plastfärgs- samt paneldebatter. Fru Chefen i huset fungerar som moderator och lägger band på vår iver när vi vill att maken flyttar hem till oss på ett par veckor. Hon påstår att han behövs hemma, men vi tvivlar.

Dock är vi inte bara till last för grannskapet. Alla andra kan ju låta sin huspanel missfärgas av alger eftersom det inte syns i skuggan av vårt fula schabrak. Alla andra kan låta bli att klippa gräsmattan och rensa svamp ur rabatterna eftersom vi ju har både mossa, träskor, trehjulingar och stegar som drar till sig blickarna. För att inte tala om alla samtalsämnen vi inbjuder till.

– Bergmans har slängt ut 30 kvadratmeter blommig plastmatta!
– Kolla Bergmans, dom har ställt ut fem kilo godis på brevlådan!
– Akta er, Bergmans barn är ute och cyklar!

Ja, inte kan man väl ha blommigt plastgolv ovanpå furugolv? Och eftersom alla påskkärringar (av rädsla?) hoppade över vårt hus, var vi häromdagen tvungna att ställa ut godiset för att slippa äta oss till skörbjugg. Och nu när både Moa (3) och Oskar (5) håller på att lära sig cykla, gör vi varenda gångväg osäker som ett minfält.

När jag var korridorskummis, hade jag ingen aning om att jag var det; jag trodde att jag var som alla andra. Idag begriper jag bättre. Jag är skummast i kvarteret – precis som alla andra.

©Lotten Bergman 2003

Share
12 kommentarer

Körsångare, Valborg och Siste april (Publ. i Hemmets Veckotidning 2007-04-23)

Eftersom jag har bott i nordligaste, sydligaste och mittersta Sverige, vet jag hur olika man firar Valborgsmässoafton. Eller ”Siste april”, som man säger i söder.

När jag var 15 år och bodde i Luleå, skulle vi alla samlas nere vid älven för att se gammalt trädgårdsskräp brinna upp. Vi cyklade dit i snävsnäva jeans, nymålade ögon och fulla av sprittande, vårlig förväntan. Problemen var många eftersom

  • isen visserligen låg kvar, men var inte tillräcklig säker för att köra moppe på
  • mina coola gympaskor med raggsockor i var blöta redan efter ett par minuter
  • den stora kärleken inte var där
  • trädgårdsskräpet var dyblött
  • det faktiskt var full snöstorm.

Vi stod där med snö i ögonfransarna och mascara halvvägs ner mot näsborrarna och såg fem starka karlar lyfta fram underliggande trädgårdsskräp som kanske skulle kunna vara lite torrare och sedan försöka tända på allt med hjälp av fotogen och något som liknade granatkastare.

Men icke.

Efter en halvtimmes frysande, sade karlarna till oss sju som fortfarande var där, att gå hem och komma tillbaka till midsommar. (Då snöade det igen, fast inte lika brutalt.)

Tvära kast. I Lund är det den sista dagen i april nästan alltid vårjacksvärme, man ur huse, sillfrukost, champagnegalopp och blommor på träden. Vi uppsökte inte några trädgårdsskräpseldar utan tittade på körsångare – som visserligen i några sällsynta fall påminde om övervintrat trädgårdsskräp.

Körsångare, ja. De må sjunga vackert och stå snyggt och ha övat mycket … men visst ser de roliga ut? Med hyperkoncentrerad min tittar de på konduktören. Nej, dirigenten? Vad heter den som viftar och pekar, som älskar körsång men hellre står med ryggen mot publiken utan att sjunga? Stilisten? Körskolemajjen?

Nåväl. Den lundaakademiska kören är koncentrerad och gapar stort, alternativt kniper sammanbitet. Jag tror att det ska vara tydligt att 1) när man sjunger, då sjunger man verkligen, medan 2) när man ska vara tyst, måste man verkligen visa att man inte på några villkor sjunger just nu, så blir det falskt ”så är det i alla fall inte mitt fel”.

Basrösterna rynkar pannan och lägger hakorna mot bröstet så de ser ut som lussebullar. Sopranerna höjer på ögonbrynen och spärrar upp ögonen tills de ser perplext förvånade ut. (Tenorerna och altarna är bara mittemellanbistra och mittemellanförvånade.) På den sjungna bokstaven oooh ser alla ut som pipen på en tekanna, medan alla på iiiih påminner om en grill på en amerikansk raggarbil.

Nåväl, nu bor vi i mellansverige. Här är det kallt, men vi står ju ut(e). Elden är så stor, så stor. Den består av trädgårdsskräp och skrotade, impregnerade verandabyggen, stolar, bord samt en och annan soffa. Erfarna tjejer med vattenfast mascara samsas med tuffa killar som kastar in grenar i elden och vågar gå så nära, så nära. Ibland dyker det upp en liten förskrämd kvarterskör med gitarrförstärkare och ett arrangemang på den senaste melodifestivalvinnaren. Basarna står längst bak och bompar BA-BA-BAAA med allvarliga miner, medan sopranerna gömmer sig bakom notpärmar, där man dock då och då kan framskymta några höjda ögonbryn.

Det är så kallt, så kallt. Men … det är vår!

/Lotten Bergman

© 2007 Lotten Bergman, info@lotten.se. Sprid gärna mina texter, men ange alltid källa och författare.

Share
27 kommentarer

Pysslingens tips (Publ. i Sydsvenskan 2004-07-01)

Visste ni att när man ska rengöra spelkort, bör man använda talk och trikloretylen, och alls inte aceton? Nej, inte jag heller. Men jag har hittat en bok som lär mig vanligt folkvett hela tiden.

Förr var det ordning och reda: sopgubbar var starka, sotare var smutsiga och riktigt stora bröst satt på ammor. Numera slänger vi nonchalant gamla läppstift istället för att med tvål och vatten rengöra hylsan och sedan använda den som behållare för nål och tråd. Numera vet vi inte vad vi ska göra med allt vårt kvillaja-avkok, dilutin, våra axelvaddar, oxalsyran och baskrarna. Väldigt bekymmersamt faktiskt.

Nyss lärde jag mig att man för att slippa smutsrand i badkaret kan hälla lite ammoniak i vattnet. Jamen då är det väl lika bra att kissa i badet? På samma sätt kan man få bort solkig smuts på krage och manschetter om man häller lite rödsprit på dem före blötläggningen. Och rött vin på vit duk tas ju förstås bäst bort med kokning i mjölk! Vi borde kanske bada i mjölk? Som vi kissar i för säkerhets skull efter att vi först druckit rödsprit?

Nä, förr var det ordning och reda: lärare var lärare och inte flyttgubbar eller sjuksköterskor eller kuratorer. Sommaren var lång och solig. Godis var inte syndigt och skoskav gick över. Apropå skor, så ska man visst klistra fast en bit sammet i bakkanten på dem om de glappar. Jättebra, men när såg ni senast en kvinna i för stora skor?

Numera har vi så konstiga problem. Vi kan inte hålla ordning på våra cd-skivor, vi kan inte låta bli att äta socker, vi kan inte hitta fjärrkontrollerna och vi begriper oss inte på motionscykelns alla finesser. De gamla problemen som att grytan blivit för salt (sätt i ett par extra potatisar), att baskern torkat och fått fel form (trä den över en tallrik) och att cigaretten trillar ur askfatet i bilen (sätt fast den med en klädnypa), ter sig enligt min åsikt som rejäla problem som faktiskt kräver sin lösning. Jag citerar nu ur “Pysslingen i hemmet” (1954):

“Spara aldrig på gammal medicin. De flesta moderna mediciner har begränsad lagringstid, och man kan riskera att de har förändrat sig så att de får motsatt verkan.”

Aha! Man får ont i huvudet av det gamla huvudvärkspillret, man får förstås hosta av den dammiga flaskan med hostmedicin och de antika p-pillren gör alla plötsligt jättegravida!

Men nu till verkligheten igen. Om vi – i alla fall vi som inte var med förr – tänker på familjerna i dåtiden, ser vi framför oss söta småbarn med rosett eller ordentlig bena i håret, artiga skolpojkar i rutiga strumpor och rökande tonårstjejer med v-formade strutbröst, mammor i förkläde och pappor med pipa. Pang, krasch, bom, svängde allt till att familjerna ett par decennier senare hade småbarn med hövolmsfrisyr, skolpojkar i träskor, tonårstjejer utan bh, mammor i kortkort och pappor med skägg. Hushållstipsen handlade om hur man enklast byggde en stereobänk av spånskivor, att vin blir godare med en sockerbit i glaset samt att ostfondue mår bra av en skvätt sherry. Och naturligtvis att Riff, Shake och Jenka förr eller senare med hjälp av aceton måste tas bort ur håret.

Här ska jag nu be att få citera ur “Pysslingen i hemmet” (år 2024, redaktör L. Bergman förstås).

“Om håret på benen inte växer som det skall, kan en skvätt Old Spice i knähöjd hjälpa.”

“Barn som inte tycker om pizza, kan lockas att äta densamma med en matsked kruskakli på toppen.”

“En stor byst kan fås mer diskret om en avklippt nylonstrumpa träs över torson.”

“Spara aldrig på överblivet godis. De flesta godissorter har begränsad lagringstid, och man kan riskera att de har förändrat sig så att de gör dig onödigt mager.”

Slut citat.

©Lotten Bergman 2004

Share
13 kommentarer

Trasor (publ. i Hemmets Veckotidning 2004-06-01)

Jag köper alltid blåa disktrasor för att de ska gå bra ihop med mitt blåa kakel och förundras i affären över att det finns gula disktrasor. Hur många har idag gult kakel? tänker jag … och är hur dum som helst.

För det första: många har faktiskt gult kakel.
För det andra: trasorna ska inte matcha kaklet!
För det tredje: man ska ha tre olikfärgade trasor för tre olika syften. Förstås!

– Gul trasa är för torkning av matbordet, grön trasa är för torkning av diskbänk, blå trasa är för torkning av eventuellt spill på golvet – även om det ju inte är så ofta man spiller på golvet!

Den som undervisar mig på detta sätt är en vän till familjen, en vän som jag trodde var min jämlike i både ålder och livssyn. Hon håller pedagogiskt upp de olika trasorna framför mig. De är – precis som ägarinnan – hygieniska, luftigt fräscha och diskret parfymerade.

– På samma sätt är det med diskhanddukarna! Glashandduk, porslinshandduk, grythandduk och handhandduk när man torkar disk eller torkar händerna efter handtvätt, säger min vän och håller upp olika handdukar. Med pressveck.

Då tänker jag på min generations förfall. Eller om det kanske bara är mitt förfall. Jag har en disktrasa. Den matchar visserligen kaklet, men är ack så äcklig redan på tredje dagen. Hemma hos mig torkas nämligen ALLT med denna enda, och inte sköljer jag den i kallt vatten som jag borde, nej. Istället dränker jag den i varmvatten som får alla bakterier att fyllas av vårkänslor och hålla orgier i trasans trådtrassel.

Jag har fyrahundrafjorton diskhanddukar med broderat monogram som jag köpt på auktion. Men jag skurar lika gärna golvet med dem som använder dem som grytlappar (som ju har brunnit upp). Jag torkar smutsiga barnmunnar med precis vad som helst och jag spiller på golvet hela tiden. Jag spiller VERKLIGEN på golvet. En gång hade vi en trevlig trasmatta längs med diskbänken. Den fungerade som en silduk, fast särskilt trevlig var den inte efter en vecka. Då drabbades den av klåda och tarmvred och gick ut av sig själv. Eller om det var mattans datummärkning som gick ut. Den var i alla fall bäst före ankomsten till oss, och har inte setts till sedan den försvann.

– Men … vad menar du, spiller du inte på golvet? säger jag försiktigt till min vän.
– Man spiller inte om man är koncentrerad, svarar den prudentliga vännen.

Och så leeeer hon mot mig med huvudet på sned. Så kan man väl inte göra; man kan väl inte påstå att jag är okoncentrerad! Man kan inte kritisera min koncentrationsförmåga! Jag är ju Quinnan Med Tusen Järn i Elden!

– Ja, det har du rätt i – jag är ju rätt okoncentrerad, säger min mun plötsligt.
– Men så har du ju fem barn också, säger min vän, som återigen uttrycker sig så förlåtande som en vän ska.
– Och så har jag ju så ont om pengar, så jag har inte riktigt råd att köpa så många disktrasor, försöker jag resonera – och är helt ute och cyklar igen.
– Men om du alltid har lock på kastrullen och inte häller bort det varma diskvattnet och badvattnet förrän det kallnat så sparar du massa energi och då är en eller annan slant sparad. Många bäckar små! säger min så kallade vän och lägger huvudet så där förskräckligt irriterande på sned igen.

Jag biter mig nu hårt i tungan. Tyvärr är jag inte beredd på det eftersom det helt och fullt är ett misstag som effektivt hindrar mig från att på plats och ställe skälla ut min förnumstiga vän.

– Ajjj! Pungan! La heeet bej i pungan!
– Oj, ta en isbit! säger min vän och öppnar snabbt min oavfrostade frys.
– Kack, säger jag och suger på isbiten.
– Men du ska i alla fall ha beröm för att du har fyllt frysen med rester och köpt köttfärs i storpack! säger vännen trösterikt till mig och nickar åt frysen.
– Mhm. Mhm. Maa, svarar jag.

Inte talar jag om att det är tomma lådor som ligger i frysen för att de inte får plats i skåpen! Inte heller att det stora röda inte är köttfärs utan en kofta som har fått tuggummi på hela sig. Någon stolthet har man väl.

©Lotten Bergman 2004

Share
10 kommentarer

Snickarsnack (Publ. i Hemmets Veckotidning januari 2007)

I ett och ett halvt år har vi levt med halvfärdiga fönsterfoder på insidan av huset. Efter den stora panelrenoveringen skulle nämligen Den Väldigt Snälle Snickaren fixa till alla fönster som hade bänglats loss, krafsats iordning och mecklats in igen. Fönsterfodersprojektet ingick i de miljarders miljoners kronor som panelen hade kostat.

Men Den Väldigt Snälle Snickaren har nog varit lite för snäll … mot andra än oss. För han har inte tid. Han säger att han snart har tid, han lovar en tisdag, han lovar en lördag, han lovar en måndag, men dyker inte upp.

– På, på, på, eh, på onsdag! Då kommer jag. Jag kommer på ooonsdag, säger han övertygande  och snällt leende när vi springer ihop nere på stan.
– På onsdag! upprepar jag. På onsdag! Vad bra! Då ses vi på onsdag! Vad trevligt! ler jag från örsnibb till örsnibb. Onsdag!

Onsdagen kommer, onsdagen går och onsdagen som Den Väldigt Snälle Snickaren skulle ha kommit, kommer aldrig mer igen. Vi petar på isoleringen och snubblar lite på de lösa brädorna som lagts i ordning till Den Väldigt Snälle Snickaren. Eller rättare sagt Den Väldigt Snälle Snickaren Som Aldrig Kom. Då inser vi att vi får leta fram en annan snickare. Men hur? Vi ringer runt först, men det låter likadant överallt:

– Nej, så här under lågsäsong kör nästan hela vår styrka lastbil.
– Kör lastbil? Men de är ju snickare!
– Ja, men eftersom vi inte har några jobb under vintern, kör de lastbil då istället.
– Man jaaaaaag, jag vill ha en snickare! Jag har jobb till dem!
– Sorry. Du får nog snickra själv …

Men jag måste ju spara mina fingrar till tangentbordet så här under högsäsong – kåserier går åt som smör i solsken under senvintern. Under lågsäsongen (sommaren) snickrar jag istället. Men ok, jag är inte den som är den! Jag är inte bara mamma, kåsör, städerska, kocka, skräddare och basketspelare – jag är numera även snickare. Fast en väldigt dålig snickare.

Efter två dagar hade jag misslyckats med att såga sneda hörn under säkert 20 arbetstimmar. Trälisterna blev kortare och kortare och alltfler triangelformade brädstumpar föll till golvet där jag stod och mumlade mitt mantra:

– Det är inte svårt att geringssåga. Det är det inte. En geringslåda är allt jag behöver. Det är inte svårt att geringssåga.

Men inte hjälpte det att sjunga geringslådans lov, inte. Snickarsnack! Det är vansinnigt svårt att geringssåga! Dessutom är det ju helt ologiskt att två vinklar i 90 grader var blir en rät vinkel, medan en i 92 grader inte rätar ut sig perfekt med en i 88 grader utan blir både för lång och för kort på en gång. Dessutom var alla lister och foder profilerade, vilket för många betyder att de är vackert vågiga eller krusiga för en snygg fallskugga, men för mig bara betydde att jag vände dem uppochner och bakochfram och gjorde vinklarna i fel grader och åt fel håll. Plötsligt var 90 grader inte 90 utan 270 grader trots att brädstumparna låg skavfötters.

Mitt i detta funderande avbröts jag av min ickesnickrande man, som hade en fråga. Han kunde ju inte veta att det var en olämplig fråga eftersom frågan i alla andra sammanhang är både lämplig, passande och välkommen. Han skrek nämligen från tvättstugan:

– Är det okej att jag kör vitt i 60 grader nu?

©Lotten Bergman 2007

Share
1 kommentar

Kass på pengar (publ. i Banktidningen i november 2006)

När jag var 8 år sålde jag majblommor för att samla pengar till scouterna. Det hela skedde i stor förtvivlan medelst klagosång och djupa suckar eftersom jag redan som barn var en bedrövlig försäljare.

– Snälla köp en av dom största för den kostar mycket mer än dom små! sa jag.
– Nejmen, lilla vän, jag vill ha sju stycken av de små med nål, sa granntanten.
– Snälla köp sju av dom stora istället för dom kostar mycket mer och då får jag mer pengar fortare, sa jag.

Efter ett par timmars vandrande från hus till hus låg ett par tjugofemöringar och skramlade under blommorna. Växelkassa? Nej, det hade ingen lärt mig att man kunde ha. När det var dags att redovisa, fick mina föräldrar köpa 23 stora majblommor som de satte fast på vår blåa folkabubbla som under några veckor skapade stor munterhet bland husen i det inte alls hippiemässiga villaområdet.  (Behöver jag tala om att mitt ekonomiska sinne ligger i generna?)

Under de följande barndomsåren sålde jag kokosbollar, DHR-rosor, kokosbollar, hemsydda tehuvor, kokosbollar, jultidningar, kokosbollar och ännu fler kokosbollar. Och alltid med samma skrala resultat. Ibland fick mina föräldrar knorrande lägga till pengar som ”bara försvann” och ibland fick de köpa tolv paket kokosbollar. Man kan lugnt säga att min inställning till pengar är … som min inställning till en surrande fluga på kvällen när jag ska sova.

– En fluga, en fluga! Den ska bort! Bort! Här kan den inte vara! Jag vet hur vi kan bli av med den!

Å andra sidan är min inställning till slösandet och sparandet av pengar ungefär som den för flugornas fortplantningssystem.

– Jaja, det går bra vad som än händer, tjolahopp, tralllala.

Nu har vi alltså fastställt att jag

  1. inte är en duktig försäljare
  2. kan göra av med pengar på ett osentimentalt och snabbt sätt
  3. sparar eller slösar lite som andan faller på utan planer eller avsikter.

Visserligen har vi klarat oss alldeles utmärkt i livet på detta oansvariga och obekymrade sätt – men min farmor hade inte gillat det.

– Man ska ha en månadslön i plånboken och en årslön på banken! sa hon, som inte hade ett korvöre – varken här eller där.
– Take care of the pennies. The pounds will take care of themselves, sa min mans gammelmormor på smålandsbruten engelska när hon vek ihop smörpapperet för återanvändning.

Jag tror att de hade rätt. Jag slarvar med ekonomin. När en av mig alldeles nyinköpt finsko gick sönder, satte jag den högt upp på en hylla för att den skulle dö de bortglömda skornas död. I förrgår hittade jag 2 kg läbbig köttfärs som av misstag hade placerats långt bak i kylskåpet för en vecka sedan och 2 kg stenhård potatis som av misstag hade placerats långt bak i frysen. På mina barns lilla lågstadieskola samlades på en termin åtta sopsäckar med bortglömda kläder ihop – alltså hela, rena och lagom stora kläder som ingen kändes vid längre. Åtta sopsäckar.

Men nu ska jag ta mig själv lite i kragen och sätta på både proper livrem och snygga hängslen. Vi kommer dock inte att äta mer nässelsoppa än vi gör och jag kommer inte att börja stoppa trasiga nylonstrumpor. Fast jag ska bli noggrannare med namnlappar i kläder som vill gå på rymmen och omedelbart byta saker jag köpt som inte fungerar: tiopack tubsockor med sömmar korvigare än kinesiska muren, plastpåsar med hål i bägge ändar och värmeljus utan veke. Jag ska dessutom be mjölkproducenterna att sälja 20-litersdunkar med mjölk och skaffa mig brödprenumeration från ett bageri.

Men hur ska jag göra med alla som vid vår dörr vill sälja jultidningar och kokosbollar?

©Lotten Bergman 2006

Share
2 kommentarer

Allmänt obildad (publ. i Hemmets Veckotidning 2006-07-06)

– Stopp! Stannaaaaa!

Det var 1975. Pappa körde vår gula VW Variant 411. Mamma skrek order till honom från passagerarsätet och vi tre barn låg på det nedfällda baksätet. I framsätet (på parketten liksom), hade man säkerhetsbälte så när pappa tvärnitade hände det inte så mycket. Vi där bak (på tredje raden liksom), for däremot framåt som köttbullar i en stekpanna och samlades i en hög så nära framsätet vi kunde komma. Men vad var det som hade hänt? Hade vi månne nästan krockat med en tysk älg?

– Vad? Vad är det? sa pappa till mamma.
– En kyrka! Sväng in här framme! sa mamma och pekade.

Det var likadant varje sommar. Vi packades in i bilen och bilade ner till Sydeuropa. Jag har aldrig varit på charterresa eller solat på en spansk ö – men jag har åkt på varenda motorväg i hela Europa och räknat om bensinpriser i alla valutor samt kissat i franska, tyska, italienska och luxemburgska buskar.

Och så har jag förstås varit i varenda liten bykyrka. Nu var det ju alls inte på det viset att mamma drabbades av plötsliga bön-infall eller sug efter prästliga råd. Nej, hon ville visa upp jordens alla predikstolar, alla sandstenskyrkor, alla östliga kyrktorn och som andra kyrkobyggnadsfanatiker göra barnen sina till likasinnade kyrkobyggnadsfanatiker.

– Underbart! Vilken arkitektur! Titta på kandelabrarna, de …
– Jag är kissnödig.
– Långhuskyrkor har till skillnad från rundkyrkor …
– Jag fryser.
– Kommer ni ihåg basilikan i Rom förra so…
– Ligger det en död här i golvet?
– Ser ni absiden, den är ovanligt intressant här för …

Träskorna klapprade mot gravarna och det var kallt om våra bara ben. Vi otacksamma barn lyssnade inte en enda sekund till all lärdom som ströddes framför våra kalla fötter. Vi satt uttråkade med dinglande ben på träbänkarna och väntade på att få lägga oss i bilen igen. Om vi i detta läge råkade tappa en träsko fick vi en arg blick av en vuxen i närheten eftersom man i kyrkor visar vördnad och respekt genom att t.ex. inte tappa sina träskor. Doften av linolja, fuktig sandsten och murket trä triggar mig idag att börja leta efter något att sitta på; jag lider alltså av kyrkoben.

Det finns naturligtvis otaliga historier om när någon kröp in under altarduken och när vi iklädda shorts (ajabaja) klev in i en katolsk kyrka samt ivrigt ljuständande barn som fått sina föräldrar att lämna hela växelkassan i kyrkan. Men det jag idag fascineras av är att vi inte är ensamma. Alla mina vänner släpades även de till kyrkor, alla fascinerades vi av adelsmäns nednötta näsor på golvet vi gick och alla har vi med knakande nacke stirrat upp i de mörka katedralernas dammiga tak långt, långt där uppe. Istället för att minnas vad den nordtyska träsnidaren som gjorde altarskåpet hette och läsa vidare om Albertus Pictor, är vi idag otacksamma och nästan lite bittra över allmänbildningen som tvångsmatades oss från silverfat.

– Tvingar jag någonsin dig till något? frågar jag nu min tolvåriga dotter.
– Nej, jag får alltid välja mellan pest och kolera. Då känns det som om jag bestämmer i alla fall. Du är smart, mamma.

Ok. Smart men obildad.

© 2005 Lotten Bergman

Share
1 kommentar