Hoppa till innehåll

Etikett: bil

Tången och jag

Det finns några saker jag har mycket svårt för – alltså som jag verkligen inte gillar. Och inte kan vänja mig vid. Några exempel:

  • Att stå i kassan på Lidl och inte ha tillräckligt med pengar för att betala maten (men numera kan jag tack och lov med några snabba tryckningar på mobilen flytta pengar från kris- och panikkontot).
  • Illa skriven information.
  • Elakingar – illvilliga, ogina sabotörer.
  • Obekväma skor som krafsar på den 2008 brutna tån.
  • Att göra reklam för mig själv.
  • Motorstopp.
  • Snöoväder i maj.
  • Mygginvasionen just nu.

(Ni läser nu med spänning vidare och undrar vad det är i ovanstående lista som jag har råkat ut för. Maj är det ju inte, och inte ska jag väl behöva göra reklam för mig, så himla etablerad jag är? *host* Nä, och skor har jag knappt haft på mig sedan midsommar. Och t¨ngen i rubriken, vad kan den ha för roll?)

I lördags konstaterade jag att det var en diger ärendelista jag hade framför mig. Tanka bilen, dumpa grenar och en ful kista på den världsberömda återvinningscentralen Retuna, slänga kartonger, hämta två flaskor specialbeställt ukrainskt vin, lämna tillbaka en tröja som ingen av sönerna ville ha, lämna in min cykel på reparation eftersom bakhjulets nav nog håller på att slitas ut, köpa jättegott bröd samt hämta kurslitteratur på biblo (barnlitteraturkurs på distans på Umeå universitet).

Det kändes bra, eftersom jag bävar inför den dag när jag kliver upp ur sängen och tackar nej till alla inbjudningar och aktiviteter eftersom jag just denna dag kanske är helt upptagen med att t.ex. klippa tånaglarna.

Efter att ha dumpat grenarna och kistan sa bilen att den behövde bensin pronto. Det var såpass bråttom att jag svängde in på en inte alls billig mack vid Bilia, där man köper Volvobilar för en halv miljon. Jag tankade lite, satte mig i bilen och vred om nyckeln.

Stendött. Inte ens en dödsryckning, inte ens en liten suck hördes från bilskrället.

– Men du har ju fått bensin?! Vad är det nu för fel? sa jag uppbragt eftersom jag (se ovan) ju hyser stark aversion mot motorstopp.

Det enda rätta i en sådan här prekär situation är förstås att sucka, gå ur bilen, öppna motorhuven och ta en selfie.

”Se här”, säger min blick, ”vad fan gör jag nu?”

Den djefla mannen (som inte kan nåt om bilmotorer) var på rymmen i Stockholm och alla som jag känner har miljövänliga bilar som inte kan användas med startkablar. Men på Bilia måste det ju finnas Volvokännare som gillar även 1999 års modell? Jag lämnade bilen med motorhuven öppen och travade in i bilutställningslokalen.

Allt blänkte så vackert. Alla säljare var vattenkammade och hade tajta kostymer. Kunderna var få, bilarna var många. Ingen tittade på mig i mina basketkläder och randiga regnkappa. Så jag gick ut till sekruttbilen igen.

– Batteriet är väl det enda som kan paja så att en bil bara stendör? tänkte jag. Får man röra batteriet om det är dött? Om jag rotar fram ett verktyg kanske jag kan pilla lite på batteriet? Vänta, va?

Jag stirrade på en av de där grejerna som man sätter fast startkablarna på.

Men … den där muttern sitter ju inte riktigt fast på bulten skruven?

Det enda rätta i en sådan här situation är förstås att sucka, rota fram en liten tång ur handskfacket, pilla på grejen och filma:

”Den ska inte vara lös” säger jag korrekt & konfunderad i filmen.

Med den där lilla tången (som sannerligen inte är en skiftnyckel), lyckades jag skruva på muttern så att den satt som berget. Naturligtvis smutsade jag ner mitt vita basketlinne, fick skit under naglarna och brände mig lite på nåt som var varmt.

Men ser ni vilken skillnad? Heureka!

Plötsligt hörde jag en röst.

– Jahaja, behöver du hjälp, eller?

Där kom en säljare i sin lilla kostym med en stor, röd hjärtstartare i famnen!

Ungefär en sån här.

– Bilen … den dog, men den brukar inte krångl… sa jag.
– Ojojoj, vilket litet batteri! avbröt mannen i den lilla kostymen och började bängla med hjärtstartaren.
– Vad … va… är det en …?
– Energistation. Med kompressor. Klart man hjälper en dam i nöd. Prova att starta nu.

Brrrruuuuuuuhmmm, så startade bilen. Jag tackade mannen i den lilla kostymen, tog min lilla tång som väl hade gjort underverk på sitt sätt, åkte hem och åt en stor äggmacka. Ännu har jag inte kommit mig för att slänga kartonger, hämta vin, lämna tillbaka tröjan, lämna in cykeln, köpa bröd samt hämta kurslitteratur på biblo eftersom motorstopp tar så himla mycket på krafterna.

Oh, the irony.

Japp. Svart-rött basketlinne är bättre att ikläda sig när man ska mecka med bilar och färgmatcha en energistation.

 

 

 

Share
15 kommentarer

Dagens i-landsproblem: sätesfällning

Nu är det fjärde arbetslägret avklarat – i Svarte som ligger vid havet, väster om Ystad. Trots att Pågatåget (Skånes pendeltåg) går dit, hyrde jag en bil så att vi kunde forsla verktyg, gosedjur, tavlor, hyllor och allsköns vackra prylar.

Och VILKEN bil det var!

(Förklarande parentes: jag har aldrig ägt en bil som har gått mindre än 30 000 mil eller varit nyare än 16 år. Våra bildörrar säger inte thud när de stängs. De säger kkxx-klonk och när nyckeln vrids om, tänds alla fellampor som vore området bakom ratten en liten julgran. Bakluckan går inte att stänga helt, och man måste hålla uppe själva luckan med en gardinstång, annars åker den i huvudet på närmaste person.)

Den här hyrbilen hade allt. Det var så många lyxpryttlar att jag inte förrän 30 timmar kom på att man ju kunde sätta på radion också.

Min uppgift var under detta arbetsläger att slipa lite spackel och måla några väggar, men framför allt att borra och skruva samt sätta upp saker på hopplösa väggar av olika material.

Här har jag t.ex. satt upp skenor med krokar till kastruller på en murstock av tegel/betong/nåt annat.

Och så var det det här med att vi skulle forsla en två meter lång och en meter bred spegel. Men att fälla baksätet i finbilen var stört omöjligt. Jag och min slavdrivare – husägare, arkitekt och kompis  – stod handfallna inför sätesfällningsbryderierna.

(Förklarande parentes: att fälla säten brukar vara lika lätt som att öppna en gammaldags konservburk – bara man har den rätta knycken och vet hur man ska göra. Röda Clara är som ni vet lika obegriplig som den analoga dialogtelefonen för en ovan generation. Och för en boomer som jag, var sätesfällningen lika svårmanövrerad som trestegsautentisering eller Mälartågs app.)

  • Jag ryckte i handtaget uppe på ryggstödet, varpå ryggstödet ryckte till och föll någon centimeter framåt.
  • Jag googlade.
  • Jag tryckte och drog i handtaget vid sidan av sitsen samtidigt som jag ryckte i handtaget där uppe.
  • Jag googlade.
  • Jag tryckte på magiska ställen som såg tryckkbara ut och drog i konstiga tåtar.
  • Jag googlade.
  • Jag drog i ett rött snöre som plötsligt dök upp på baksidan.
  • Jag googlade.
  • Jag svor och åkallade sitsgudarna samt offrade en nagel.
  • Jag googlade.
  • Jag gjorde en kopp te och bet på den trasiga nageln.

Sedan ringde jag till uthyrningsplejset, som inte alls förstod problemet.

– Det är bra att dra i handtaget uppe på ryggstödet.
– Nej, för det fälls bara ner några centimeter.
– Jag ska höra med min kollega. [mummel mummel mummel] Nej, på den här modellen kan man inte fälla sätena.
– Har jag … har jag hyrt en kombi som man inte kan fälla sätena på?
– Ja, tyvärr.

Då ringde jag till en verkstad. De sa att de hade en bruksanvisning av nåt slag (vilket varken internet eller handskfacket på det satans bilskrället hade).

– Jo, du ska dra i handtaget uppe på ryggstödet samtidigt som du trycker på handtaget. Och puttar HÅRT på ryggstödet.
– Då måste man ju vara två.
– Jaaa. Hm. Vänta. Nej! Du ska bara dra hårt i spaken nertill! Gör inget med handtaget uppe på ryggstödet!

Handtaget uppe på ryggstödet var alltså ungefär lika nödvändigt som en blindtarm, för utan dess inblandning (handtaget alltså) funkade sitsfällningen galant.

Så då gjorde jag en instruktionsfilm som jag ska bli rik och berömd på!

Och spegeln?

Jodå, den fick plats i bilen och är nu uppsatt! (Med skruvar som jag dock inte är riktigt nöjd med. De ”bet” liksom inte. Tänk er vilken jävla smäll det blir om den trillar ner …)

Psst. 
Handskträdet på bilden högst upp finns på Annehem i Lund. Alla städer borde ha handskträd!

Share
20 kommentarer

Lottens lilla Olle i skogen sprang, del 2

För sju år sedan ringde min telefon när jag var på basketträningen. Det var på den tiden när vi ägde två bilar och varje bil hade två bilnycklar, och vi kunde lyxa till det med att vara på vift och träna samtidigt. Numera har vi en bil med en bilnyckel … men nu gick jag visst händelserna i förväg.

Jag svarade i telefonen, där dagen för sju år sedan, och hörde min orienterande djefla man (aka Olle) flåsa upprört. Han sa:

– HALLÅ!  Jag … mobilen dör snart, men nåt helt osannolikt hände. Jag sprang, men när jag kom tillbaka till bilen var bilnyckeln helt borta!
– Var hade du gömt den?
– Under en liten tuss med mossa.
– Inte under en sten …?
– Nej, men det var en ganska stor tuss …

Den gången såg det ut så här när jag äntligen lyckades hitta honom.

Igår var det så dags igen. Varför han trivs med att springa i drygt en timme på kvällen i nollgradigt och duggregn är en gåta, men vanligtvis går det ju bra. Jag svarade och han sa:

– HALLÅ!  Jag … nåt helt osannolikt har hänt. Jag sprang, och sprang och sprang men när jag kom tillbaka till bilen såg jag att bilnyckeln var helt borta!
– Var hade du den?
– Runt halsen i ett nyckelband!
– Inte i en ficka …?
– Nej, men det var ett väldigt bra nyckelband …

Han började hacka tänder, så han småjoggade när vi pratade.

– Okej, sa jag. Jag har druckit vin. Spanjoren är på träning till kl 21, och i så fall skulle du få vänta i två timmar på honom. Grannarna har druckit gin & tonic (jag hade varit där och tackat nej till en sådan alldeles nyss) och … ja, vad ska vi hitta på?
– Jag … brrrr hutter sk-a-a-a-k … jag … jag ringer nån!
– Det är ju Valborg, så …
– … ja, det är nog ont om nyktra människor som vill köra ut i skogen.

Då kom jag på att ett av våra fem nykteristbarn ju var i huset, och letade upp honom.

– Olle har tappat vår enda bilnyckel i skogen och jag har druckit vin, så jag undrar om du kan hämta honom, sa jag.
– Javisst, sa Tjugofemåringen och gjorde sig redo att bege sig till skogs för att leta efter sin fader. Kan jag ta cykeln?
– Eh. Jag vet inte, skulle du i så fall sätta honom i cykelkorgen? Nej, jag går över till gin & tonic-grannarna och frågar om vi får låna deras bil.

När det gäller gin & tonic hyser jag pga. överkänslighet mot besk smak en stark och innerlig aversion till just denna dryck och allt som därtill hör. På väg över gatan till grannarna fickringde Olle till mig. Jag hörde bara prassel och steg.

– HAAAALLÅÅÅÅÅ OLLEEEE! ropade jag i telefonen så att två hånglande ungdomar i vår busskur nästan kom av sig.
– Prassel, dånk, prassel, fnyys, hördes från Skogs-Olle.

Förmodligen stod han så här. (Bilden är tagen vid ett heeeelt annat tillfälle.)

– Hej! ropade jag inne hos grannarna. Olle har tappat vår enda bilnyckel i skogen, så jag undrar Tjugofemåringen får låna er bil och hämta honom!
– Absolut! Vill du ha en Irish coffee?
– Ja!

Men först ringde jag till Olle för att berätta att allt var löst.

– Jaha, jamen allt är löst. Jag har ringt en bärgningsbil som hämtar vår bil och så har jag hittat Lennart, som kan komma och hämta mig.
– Lennart som är Trettioettåringens barndomskompis pappa? Som vi inte har träffat på flera, flera år?
– Japp!
– Okej!

Ungefär så här ser de ut, de två skogsnycklarna som framtida arkeologer kommer att förundras över.

Tre timmar senare var Olle hemkommen och nybadad, jag hade fått i mig världens godaste Irish coffee, bilen var hämtad och placerad nånstans där någon dessutom var tillsagd att tillverka två (2!!!) sprillans nya bilnycklar.

Eftersom bilen är från 1999, undrar jag om den måste äta nån slags medicin som motverkar de 24 år yngre nycklarnas bortstötning.

Share
15 kommentarer

På vådliga irrfärder (& Nobelpriset)

– Vilken ljuvligt varm höst! utbrast jag i måndags kväll när jag satte mig i bilen för att köra hem efter basketträningen. Det var mörkt och lite fuktigt, men ljummet.

Brum, brum, brummade bilen. ”Smells Like Teen Spirit” vrålade på radion. På en 80-väg där jag var helt solo och nästan hemma tornade sig ETT MONSTER upp på min vägbana.

Jag ställde mig på bromsen. Fem meter från monstret stannade jag och stirrade rakt in i rumpan på en älg. ”Den är större än en friggebod!” hann jag tänka. Sedan begick jag ett stort misstag.

Istället för att ta en bild, tryckte jag på tutan för att skrämma iväg älgen. Så dumt.

Såhär hade min bild sett ut, fast mörkare och med mer älgrumpa. (Foto: Zac Durant.)

TUUUUT! Älgen skuttade till lite, vände sig mot mig och sa med blicken:

– Men duuu, asså va. Luuuugna neeer dej.

Och inte ens då kom jag mig för att slita fram mobilen för att ta en bild! Långsamt och värdigt klev älgen sedan ner i närmaste dike och in i en av alla dessa skogar med massa granbarkborredöda trän.

Darrig – men vid liv – körde jag hem.

Alldeles nyss cyklade jag hemåt i natten vid ungefär samma tid som i måndags. Samma ljumma, sköna känsla. Jag var trött efter att ha föreläst om den ädla konsten att skriva basketprotokoll, och hungrig eftersom kvällsmaten inte hade kommit i min väg. Humdidum, tänkte jag, och planerade hur jag i morgon skulle … WHAT? VA, vänta, vad faan kommer här rakt emot mig på den smala cykelvägen?

Ungefär så här. Men inte på en bilväg.

Jag bromsade lite. De två lamporna kom närmare. Jag bromsade lite mer. Lamporna kom närmare – och då hörde jag att det fnittrades våldsamt framför mig.

Jag plingade eftersom jag har en liten lagstadgad cykelplinga. Inget hände. Jag plingade mer och harklade mig inför årets vråligaste skrikinsats.

Då såg jag vad det var.

Det var två sådana här! (Foto: John Nzoka.)

På de två sparkcyklarna som kom emot mig färdades fyra (!) tjejer som tittade överallt utom rakt fram.  När tjejerna var två meter från mig VRÅLADE jag:

– HALLÅ! HALLÅ! SE UPP! AKTA ER!

Att se upp var förvisso en dum uppmaning, men de hörde mig i alla fall – och väjde i sista stund. Jag passerade mellan dem. Då, bakom mig, hörde jag hur de härmade kärringen som hade vrålat åt dem:

”Hallå se upp akta er”, men duuu, chilla lite va.

Och det var då jag kom på att älgar och unga tjejer faktiskt kan vara lite lika.


Uppdatering
En liten stund senare, visade det sig att Nobelpriset i litteratur 2021 gick till Abdulrazak Gurnah, som ingen av experterna i tv-studion kände till. Men här i kommentatorsbåset slog vi oss lite för bröstet eftersom vår vän Översättarhelena ju är den som har översatt Abdulrazak Gurnah till svenska.

Till yttermera visso var motiveringstexten så ypperligt skriven att tidningarna som kopierar och klistrar in, inte kan göra fel: Han får priset för att ”kompromisslöst och med stor medkänsla ha genomlyst kolonialismens verkningar och flyktingens öde i klyftan mellan kulturer och kontinenter”. WOHO!

Share
13 kommentarer

Ännu en påkörning

Jag för en envis kamp med barn, vänner, syskon, föräldrar, kolleger och polare. Man ska ha cykelhjälm. Egentligen borde man även ha gåhjälm. För att inte tala om bilhjälm.

– Näää. Jag behöver ingen hjälm, säger de allihop.
– Jooo, säger jag varje gång.

Några exempel på de evinnerliga dialogerna:

– Vaddå hjälm. HÅRET! Det är plattat!
– Eh. Då blire bara lite plattare.

– Jag har cyklat i 40 år och vet hur man gör!
– Men du vet inte vad andra gör.

– Men kolla! Cykeln har lampor!
– I profil syns de inte.

– Jag är inte osynlig, kolla jag är så stor att man inte kan undvika att se mig.
– Jo, fast nästan. I mörker smälter du in.

Jag har trillat omkull som ung student, krockat som radiopratare och blivit påkörd som sittande i en bil och som simpel bilförare. Jag har även en mörk natt på Tunavägen i Lund blivit påkörd av en grabb i ”farsans Porche”, men det slutade väl trots att min fina collegejacka fick ett litet hål. Klockan var mittinatten och den tillrusande folksamlingen plötsligt enorm. Alla skrattade och babblade om cykelolyckor och värk. Min onda armbåge jämfördes glatt med träningsvärk, och så var det inte mer med det.

Igår kväll, på väg hem från radiosändningen där jag är domare i Vi i femman, for jag fram som ett jehu och den julgran jag i mörker är. Reflexväst, reflexvantar, reflexer som dinglar här och där, lampor på cykeln och hjälmen tryggt på huvudet i ett nattsvart regn.

På ett övergångsställe blev det efter en kort väntan grönt för oss cyklister. Eftersom livet är en enda stor tävling, såg jag till att vinna kampen om att komma först till andra sidan. Bakom mig hörde jag då:

BROOOOOOOM!
SKRIIIIIIIITSCH!
PANG!
SKRIK!
SKRAMMEL!

Ljuden var skarpa, brutala, höga och läskiga. Jag tvärnitade och vände mig om. En meter bakom mig stod en bil (som jag nyss inte alls hade lagt märke till), och framför den på marken låg en tjej i min ålder. (Dam i min ålder? Tant i min ålder? Kvinna? Nä fan, hon var en tjej.)

Röd = jag, som kom över gatan först. Gul = den andra tjejen, strax efter mig. Blå = den vänstersvängande bilen.

Bilen stod stilla, tjejen låg under sin cykel när mannen i bilen kom fram till henne. Vi stod mitt i korsningen och blockerade all trafik, så efter att vi hade plockat upp cykeln och tjejen samt konstaterat att inget var brutet eller blödde, sa jag åt mannen att flytta sin bil så att trafiken kunde flyta på.

Då hade han ju kunnat rymma därifrån, kom jag på sedan.

I lugn och ro, men med darrande händer, bytte de sedan kontaktuppgifter. Båda var lika chockade. Vi pratade om försäkringsbolag och polisanmälan och föraren förklarade gång på gång att han hade sett mig jättetydligt, men inte tjejen som han körde på. Jag har förstått att man i detta läge egentligen ska ringa polisen, men vi ville verkligen allihop bara åka hem.

Allt slutade med att jag och tjejen cyklade hemåt tillsammans eftersom hennes cykel funkade utmärkt trots smällen – och vi ju bodde ganska nära varandra. Jag babblade på om allt och ingenting och betonade att hon skulle ringa och prata med kompisar och berätta om smällen och bla bla bla blaaaaa. Vi var rörande överens om att hjälmar, reflexer och julgranskulor är ett måste i kvällstrafiken.

Det är faktiskt lite bra med småkrockar utan skador; man får sig en tankeställare. Jag ska köpa en ny cykelhjälm eftersom den jag har är köpt på loppis för 30 kronor och är prydd med åttiotalistiska trianglar i pastellfärger. På den ska jag klistra tre reflextofsar som kommer att få till och med mina vuxna barn att skämmas. Bara jag nu inte blir så iögonenfallande att bilisterna kör i diket.

Ös på i kommentarerna och berätta om era krockar och påkörningar samt lärdomar!

 

Share
37 kommentarer

– Men luftburken är ju lös!

Okej, häromdagen köpte jag bil. (Läs och förundras.)

Men jag ville byta plats på radioapparaterna i de två bilarna – den gamla HEJ-bilen hade ju en mycket bättre discoanläggning än den nyköpta Goofy. Med hjälp av tänger, skruvmejslar och en virknål lyckades jag sprätta loss bägge två, men sedan var det ett helsicke att få runda hål att passa med fyrkantiga klossar.

Jag gav upp.

Vackert med alla färger å så, men faktiskt helt obegripligt krångligt.

Tjugotvååringen och jag körde sedan varsin Volvo till en verkstad för att höra om det var läge att byta plats på däcken. Goofys såg liksom sämre ut än HEJ-bilens. Bilmecken (som är fantastisk och egentligen bara gillar gamla bilar) sa om däcken:

– Nope. Fel dimensioner. Du pratar i radio va?

Senare på dagen kom bilmecken Jonte – en gammal klasskompis till Tjugosjuåringen – på spontanbesök. Och som han kan bilar! Han skickade iväg min djefla man till olika grannar för att hämta diverse verktyg och fann sedan att Goofy hade några småproblem:

  • framhjulen var påsatta på fel håll; INSIDE läser man klart och tydligt på utsidan
  • aggregatorremmen var knastertorr och kommer att gå av imorrn
  • insidan av förardörren var felpåsatt
  • luftburken var helt lös
  • saker som vanligtvis sitter ihop med luftburken hade lossnat
  • diverse andra saker satt fast med buntband
  • kylvattenindikatorn var fuskkopplad och visar aldrig om det saknas kylvatten
  • Goofys motor är väldigt liten jämfört med HEJ:s
  • motoroljan var jättejättejätteslut utan att detta indikerades på instrumentpanelen.

– Men, sa jag, var den i alla fall värd 12 500 kronor?
– Pesetas? sa Jonte.
– Hehe. Kan du fatta hur radiosladdarna ska passa in i den här förresten?

Jonte muttrade, drog och slet och ryckte i hålet där sladdarna ormade sig.

– Den här behövs inte! sa han och slet loss en härva.
– MEN! sa jag.
– Den här är helt onödig! sa Jonte och ryckte ut en ännu större sladdmojäng.
– VA? sa jag och höll på att kissa på mig av nervöst skratt.

Här ligger några av de lösryckta sladdarna. Och en obegriplig rattmuff.

Sedan trollade Jonte i flera timmar. HEJ-bilen har fått släppa ifrån sig inte bara radion (som funkar!), utan även kylvattenindikatorn och luftburksfästet. Jonte tog dessutom loss hela insidan på förardörren och virkade fast den jättesnyggt.

”Så här kan man inte ha det” sa Jonte. (Jag tror att det går att jämföra med att lämna kvar ett syftningsfel i en redigerad text.)

Jag gnuggade lite försiktigt på en stänkskärm som såg lite matt ut. Jonte sa:

– Japp, gamle ägarn har gått på med vanlig sprejfärg här och där.
– Men … men … men … kommer den att i alla fall gå i ett år tills den ska besiktigas igen? försökte jag med orolig röst, helt tom på självförtroende.
– Jodå. Och det är svårt att hitta så här billiga bilar som funkar.

Sedan for jag iväg och köpte motorolja (fem-dubbelve-förti sa Jonte) och spillde nästan inte alls när jag fyllde på. Vi konstaterade att Bilägare Lotten Bergman kommer att klara detta stolleprov utmärkt och att det är roligt att pyssla om sin bil. Samt att jag ska tvätta den innan mossan får fäste.

Och så gick det några minuter innan DDM satte sig i HEJ-bilen och backade den rakt in i sidan på Goofy, vars passagerardörr numera inte går att öppna …

Bildörren till vänster, stänkskärmen till höger, mitt finger i en alldeles ny glipa i skarven.

Nä, nån vidare tur i bilrelaterade frågor har jag icke.

Share
22 kommentarer

Goofy – den ”nya” bilen!

Vår HEJ-bil som var så fin och vacker och underbar på alla sätt och vis, har nu tappat avgasröret två gånger, den har trasig handbroms, sladdriga (mitt ord) fotbromsar (mitt ord) och mår liksom inte så bra längre. Jag sade adjö till den redan i februari, men sedan har vi hållit liv i den med hjälp av konstgjord andning och en enarmad bandit.

Hej då, HEJ! kommer vi att inom kort vara tvungna att säga paw-rikhtight eftersom allt som ska lagas övergår vårt förstånd. (Bilförstånd, that is.)

Nu har vi två bilar som vi måste bli av med – för även Saaben står kvar här hemma och är en perfekt reservdelsbil. Eftersom huset dessutom är fullt av gäster, ser det lite stökigt ut på parkeringarna runtom.

Om vi inte skärper oss kommer det att se ut som forna tiders (jag ser inte så många sådana längre) skrotupplag där gamla bildäck står travade som amerikanska flingor i en skål med mjölk.
Nu äre hjul igen.

Och vad köpte jag i tisdags? JO, EN BIL!!!

Men först fick min svåger agera lite bulvan åt mig eftersom han vet vad han ska säga till folk som säljer saker. Jag skulle ha sagt:

– Hej, bilen som du säljer, ärennågeåha? Asså, har den radio och så?

Han sa:

– Bilen som du säljer ska jag ha. Jag swishar över 2 000 kr om du genast tar bort annonsen och så kommer vi och hämtar den imorrn.

Svågern är förvisso inte bilmekaniker, men han har ett sjätte sinne när det gäller prisvärda ting. Snipp snapp snutt, höll allt på att ta slutt bara för att SJ inte hade några platser kvar på tåget Eskilstuna–Örebro. Sextonåringen ville följa med som moraliskt stöd – men biljetterna var helt enkelt slut.

”Sold out.” Hur kan ett helt tåg vara slutsålt en helt vanlig sommardag i juli?

Det spelade ingen roll; hur jag än försökte, fanns inga biljetter kvar. Sextonåringen försökte i appen och jag i automaterna. I resebutiken lyckades de skramla fram två förstaklassbiljetter, som jag ytterst motvilligt betalade. Väl på tåget dokumenterade jag hur fullt det var i andra klass. Vill ni se trängseln?

Exhibit 1: Fullt av folk.
Exhibit 2: Verkligen trångt.
Exhibit 3: Nä, inte en plats ledig.
Exhibit 4: Som i Tokyos tunnelbana.
Exhibit 5: Verkligen klaustrofobiskt.

Det sades mig att tåget efter bytet i Arboga ju var fullt, men även där tog jag bilder på tomma säten. (Ska inte tråka ut er. Men grrrrrrrrr. Jag borde ha kunnat köpa resan i två steg och betalat mindre. Gah.)

Så … vi satte oss i första klass på tåget till Örebro och

  • mötte upp säljaren
  • provkörde bilen hem till säljaren
  • skrev på papper
  • fixade försäkring.

VIPS, var jag så bilägare. Till vaddå? undrar ni. Jo, nu ska ni få höra.

En kopia av HEJ-bilen! Fast utan fel!

Bilarna är så löjligt lika varandra att jag bara baxnar. De är födda -99, AC:n funkar inte, och det finns bara en nyckel – där fjärrfunktionen inte funkar. Till och med stenskotten sitter på samma ställen. Inredningen är lite brunare i Goofy, men ratten är lika gummiklistrig.

Goofy har sämre radio än HEJ, men kanske kan jag bara byta plats på dem?

Kamremmen är nybytt, alla filter är bytta, bromsarna funkar på alla håll och kanter och i motorn ser allt så fint ut, bubbla förknasare på alla håll. Inga hål nånstans! Jag kommer att kunna köra till träningen, åka ut på motorvägen och hjälpa folk att flytta sängar!

Men, ack. Oh ve. Skandal:

MUGGHÅLLARNA ÄR TRASIGA!
Share
38 kommentarer

Gotlandsfärjan och hur man missar den

Först måste vi klargöra: jag är en hejare på att komma i tid. Jag håller avtalade tider som vore jag ett atomur hela jag. Och jag vet hur Gotlandsfärjan funkar.

Man MÅSTE vara på plats 20 minuter för avgång. Så hur kom det sig då att det såg ut så här igår morse?

Man ser det inte, men båten är fortfarande i hamn: den avgår om 12 minuter.

Jo, vi körde som sig bör hemifrån i god ordning. Sedan fastnade vi i det som på tyska kallas ”Stau”. I två mil körde vi som sömniga sniglar i sirap.

Inom parentes: Familjen Stenson reste runt i Europa per bil på 1970-talet, och vart vi än kom och fastnade i trafikstockningar, sa våra föräldrar att det var Stau. I Tyskland var det dock aldrig Stau. Och gå nu inte till Gooogle translate och fråga vad Stau betyder, för då får ni fel svar.

Ledtråd till problemlösningen: ”traffic jam”.

Det var bara jag och den sömnige Sextonåringen i bilen under denna trafikstockning – och han sov som en stock. Jag hummade, mumlade, tittade på klockan och kollade med GPS:en. Grindarna skulle stänga 08:40, och vi skulle vara framme 08:25.

… 08:32

… 08:33

… 08:37

… 08:48!

Denna kamp mot klockan förlorade vi (som ni redan har förstått) till slut med åtta minuter. Vi var inte ensamma; på parkeringen hittade vi en bil med fyra bedrövade medelålders män som skulle komma att missa årets fest på ön. Men varför skulle vi då till Gotland in the first place?

Jo, vi skulle ju hämta hem Tjugoettåringen, som har bott inhyst i ett BnB sedan i september, men som inte får bo kvar eftersom hyresvärdinnan och alla andra gotlänningar tjänar en halv förmögenhet under sommaren och en årsinkomst under Almedalsveckan. Han hade packat sina prylar som man ju gör när man ska åka bil: i en väska och 312 papperskassar. Jag ringde:

– Hej! Vi missade Gotlandsbåten så nu måste planerna ändras. Jag föreslår att du cyklar till Jula och köper den största väskan de har, åttio liter eller så. Packa så mycket du kan och lämna kvar resten.
– Ooooh, nej, cykeln?
– Jahapp, cykeln får stå kvar till du kommer i höst.
– Okej!

Nu är vi ju inte ensamma om att ha missat anslutningar och då särskilt Gotlandsbåten.

Niklas i kommentatorsbåset:

”Första våren med Fattigstugan bytte vi golvet i min utställningshall (alltså en hall med utställning i). När golvet var färdigt laserade och oljade vi oss så att säga ut och låste dörren för att åka hem till Stockholm.
   Det här skedde på den tiden då färjorna gick på regelbundna tider. Nynäshamn–Visby avgick alltid 11.15 och Visby–Nynäshamn gick alltid 16.45, det visste jag alldeles säkert.
   Vi anlände till Visby 16.00, i god tid för att checka in. På håll såg vi att planen framför färjan var tom. Väldigt konstigt att inte några nervösa passagerare kommit några timmar i förväg som de brukar göra. När vi kom närmare såg vi att de började dra för gallergrindarna framför incheckningskurerna. Färjan Visby–Nynäshamn går alltid 16.45. På vardagarna alltså; på lördag och söndag går den 16.00.
   Det här var lördagen i Kristi Himmelsfärdshelgen och H var tvungen att vara på jobbet på måndag morgon. Alla söndagens färjor till Nynäshamn var fullbokade, den enda båt det fanns plats på var en som gick söndag morgon klockan 06.30 till Oskarshamn. Eftersom vi inte kunde gå in i Fattigstugan blev det en hotellnatt i Visby, tidig färja till Oskarshamn och en riktigt lång och tråkig bilfärd hem.”

Ni andra får gärna bidra med era missar!

Tjugoettåringen fixade allt galant i sin ände med

  • extraväskor
  • cykelparkering
  • kompis med förrådsutrymme
  • promenad ner till klockan-fem-båten mot fastlandet med två rullväskor med påhängande ryggsäckar samt en ryggsäck på ryggen.
Han skickade denna bild från städningen av det lilla inackorderingsrummet.

Men vi då – Sextonåringen och jag som skulle tillbringa tolv timmar på Södertörn?

Ösmo kyrka räddades från översvämning.
Vi kröp under bilen då och då och kollade om det påsvetsade avgasröret satt fast.
Vi följde instruktionerna till Moa Martinsons stuga lite för väl; ”kör tills vägen tar slut” betyder inte att man ska ut på myrmarker.
Utanför Moa Martinsons lilla stuga satt vi i regnet och åt överblivna pizzarester.
Moa Martinsons lilla stuga togs sedan omhand. (Man FÅR smyga omkring och titta in genom fönstren!)
Hon hade Svensk Uppslagsbok (inte i bild) och en förtjusande vedspis!
Kusin Hanna som gick ut nian fick överraskningsbesök.
Lillasyster Orangeluvan såg till att vi åt upp urbenade kycklinglårfiléer med skinnet kvar.

Närmare 21-tiden kom till slut färjan, och via en sjujädra omväg upp till Stockholm – eftersom jag inte ville åka på slingriga vägar utan mitträcke en gång till – kom vi hem helskinnade.

Ditvägen: 13 mil..
Hemvägen: 16 mil.

Hemvägen tog NIO minuter längre …

Share
39 kommentarer

Hejdå HEJ!

Nu vet många av er vad som timat haver. För ni har läst rubriken.

Andra (som också har läst rubriken) undrar om jag månne har glömt ett skiljetecken och av misstag tryckt ner caps lock. Men här har ni HEJ:

En HEJbilsbild. (Den där var på fallrepet redan i höstas.)

I torsdags skulle jag hämta Sextonåringen på stationen och iltransportera honom till en pingisträning. Ibland är det bråttom, ibland inte. Barnen ska klara sig själva, men är man förälder så är man. (Bla bla bla. De måste för jösse namn röra på sina datoriserade kroppar, barnen.)

Kuriosa:
Mina föräldrar körde mig till i genomsnitt 0,00001 träningar per år. Andra decimaler gäller för mig – men mina föräldrar hade ju också en ganska dålig bil.

Favorit i repris: mina föräldrars bil ”Kexet” en sommarmorgon 1977.

Men tillbaka till nutiden.

– Heeeej, sa jag när Sextonåringen med en tung tonårssuck klev in i bilen med en lika tung skolryggsäck och träningsbag.
– Hhhhhhhhh, sa Sextonåringen.
– Hur var sko… sa jag på mammors vis, men avbröt mig eftersom bilen, när jag startade den, lät som en raggarbil på Kungsgatan i Luleå 1977.

Nyss lät den bara som en 20 år gammal Volvo. Nu lät den som ett monster i en dinosauriefilm. Men tiden var knapp, iltransporter är iltransporter – och därför körde jag genom stan trots mullret. Mången eskilstunabo ryckte till och tittade lite imponerat på den där kärringen i sekruttvolvon och tänkte kanske:

– Åh, hål i avgasröret.
– Nämen, hon har kapat kolven och filat kuggarna.
– Den där ljuddämparn är paj.

När jag hade lämnat av Sextonåringen, kröp jag in under bilen och lade mig då i en decimeterdjup snöslaskpöl. Något såg lite trasigt ut. Som en tutande elefant.

– TUUUT! (Foto: Muhammad Mahdi Karim, CC)
BRÖÖÖÖÖL!

På fyrans växel körde jag sedan i 35 km/h mot första bästa bilmek. Domen var hård, men rättvis:

– Ah, du har kört på tvättbrädevägarna och skakat sönder avgasröret! Minst 4 000 kr, men som mest 6 000 kr, häpp!

Nu är ju HEJ-bilen tyvärr – trots sin förtjusande registreringsskylt – inte värd mer än kanske på sin höjd 7 000 kr, så … hm. Eh. Gah. Näe.

– Sextuse… Okej, tack, men vi måste nog … eh … jag … åh …
– Är det du som pratar i radion om språk?
– Ja! Lyssnar du?
– Ja! Jättekul! Vi lyssnar hela tiden!
– Tack, vad roligt! Men … sextusen som max alltså?
– Japp.

På måndag nästa vecka ska jag föreläsa för en församling i Vrena, dit det tar 56 minuter att köra bil.

Hellooo Vreeena!

Med buss och tåg tar det drygt tre timmar, vilket innebär att det är sex timmars sammanlagd resa, 45 minuters föreläsning och 2 000 kronor i ersättning. Denna ekvation går icke ihop.

Pssst.
Jag vill inte köpa en ny bensinbil, utan leasa en elbil. Jag tror att det är framtiden. Tiddeldoo.


Basketboll … basketbollbil!

Uppdatering!
Måndagen är fixad! Först erbjöd sig busschaffisen Ninja-Malin att köra mig, sedan kom familjens spanjor och erbjöd sin nya basketbollbil! Så nu ordnar det sig i det akuta läget!

Share
33 kommentarer

Spanjoren på biläventyr

Familjens spanjor må ha väntat på sitt svenska medborgarskap i en halv evighet (han utreds sedan november 2016), men han är så acklimatiserad att det är rent löjligt. Förutom att han ju bor med Tjugofyraåringen sedan 2014, har han

  • lärt sig flytande svenska, både i tal och skrift – han kan  skilja på de/dem och var/vart
  • etablerat sig i basketsverige
  • fått fast jobb som lärare på en skola i stan
  • börjat plugga till socialpedagog på distans
  • som den naturligate sak i världen iklätt sig i en tröja med ordet DRITTSEKK på
  • skaffat körkort
  • köpt bil.

Och nu är det bilen som tar honom på äventyr.

Bild från när vi skulle börja övningsköra 2015.

Bilen väcker uppmärksamhet eftersom den ser ut precis som en basketboll, och nästan alla ungdomar i stan känner igen spanjoren från ett eller annat sammanhang. Kolla nu här.

Först en bild på en basketboll, sedan en basketbollbil. Lika som bär!

 

Här sitter spanjoren i bilen medan bilförsäljaren Sebastian förmodligen säger något klokt om vinterdäck.

Nu, denna fredagskväll kom spanjoren hem till oss – och skulle bara ta Sextonåringen på en 500-meterstur med bilen för att visa hur den kan gasa och svänga (eller nåt). De sjöng och vrålade i flera sekunder på detta vis.

Plötsligt dök två oerhört svartmuskiga (inte på något sätt nedsättande beskrivning, blott och enbart beskrivande) män upp på vägen framför bilen och viftade med armarna. Spanjoren tvärnitade.

– Här? Nu? Är det ett rån? Vi är ju nästan på landet! Jag har ju precis köpt bilen!
Yeah, this album is dedicated to all the teachers that told me I’d never amount to nothin’, sjöng Notorius B.I.G. på radion
– Öööööööh, väste Sextonåringen.
– Jag har preciiiiiis köpt bilen, ska de råna mig och ta den redan? sa spanjoren.
– Öööööööh, upprepade Sextonåringen på 16-åringars vis.
And all the niggas in the struggle, you know what I’m sayin’? It’s all good, baby baby, fortsatte Notorius B.I.G. på radion.
– Hjälp, stäng av musiken! Den här texten är inte bra just nu. Jag går ut. Vi får se vad som händer, sa spanjoren och öppnade bildörren.

(Inom parentes … detta har jag ju bara fått berättat för mig av två grabbar med röda kinder och uppspärrade ögon, men jag lovar att jag inte överdriver. De oerhört svartmuskiga männen kan här ha hört ”And all the niggas in the struggle” och därav dragit vilken slutsats som helst.)

– Hallå, hallå, brooor, kan du hjälpa oss? sa en av de jättesvartmuskiga.
– Eh? sa spanjoren.
– Broooor, vi har … vi kan inte … vi har inte … batteri! Död!
– Död? sa spanjoren, tog sig åt hjärtat och tänkte lite på sina ömma föräldrar i Spanien.
– Bilen! Brooor, bilen!

Här har vi alltså två nattsvarta män, en spanjor och en i sammanhanget väldigt liten Bergman. Alla var osäkra på vad som komma skulle, alla försökte hitta rätt i talet och språket och … plötsligt löste sig allt.

– Men Mister! Mister! Det är ju Mister! sa en av de svartmuskiga och pekade på vår spanjor eftersom han ju är lärare på en engelskspråkig skola där lärarna kallas Mr. och Ms.
– Nämen hejsan! sa vår spanjor efterom han i den svartmuskiga då kände igen pappan till en av de få elever han har blivit tvungen att relegera.
– Mister! Mister! Batteri!
– Ja! Vi kan hjälpa er!
– Bra, bra brooor! Batteri!

Här vidtog nu stor förvirring eftersom

  • spanjoren inte hade den blekaste aning om vad man gör med startkablar och bad Sextonåringen öppna handskfacket där manualen ju borde ligga
  • de sextonårige Bergman i passagerarsätet inte visste vad ”handskfack” var
  • samma Sextonåring inte kunde lista ut hur det där ”handskfacket” skulle öppnas
  • spanjoren sedan inte ens med manualens hjälp kunde lista ut hur motorhuven skulle öppnas.

De två svartmuskiga visste däremot precis hur allt skulle kopplas, och vips, startade alla bilar, alla bilmanualer lades tillbaka i allas handskfack och vår spanjor kunde lugnt och säkert köra hem till Gula Huset med Sextonåringen för att där intaga världens godaste köttfärssås.

Epilog:

– Ni stängde väl av motorn när ni kopplade på sladdarna?
– Näe. Ska man det?

I bakgrunden hörs i detta nu Notorius B.I.G.:

”Way back, when I had the red and black …”

Han sjunger om kablarna … väl … va?

Share
39 kommentarer