Hoppa till innehåll

Etikett: bil

Påskmatsmassaker och en gåta

En gång när vi bodde i Skåne kom en av våra grannar hem till oss med en före detta trehjuling. Han var skitförbannad för att:

– DEN STOD PRECIS DÄR JAG SKULLE BACKA! KOLLA! DEN ÄR JU MOSAD!

Jag blängde amningstrött på honom och tänkte nåt i stil med ”undrar hur han hade uttryckt sig om ett av våra barn hade suttit på trehjulingen”. Så sa jag bara tack, och slängde trehjulingen i komposten.

En gång backade jag rakt in i en oskyldig stolpe. Jag körde säkert 0,1 km/h, och  stolpen vek sig som en italiensk fotbollsspelare och lade sig sedan ner och rullade ner i ett dike. Och en gång lyckades jag klanta mig jättemycket, men framlänges.

Framlängesolyckan gick till så här: jag körde upp på en mur.

Nu har jag  fått en rapport om hur min svåger har backat över en påse med mat. Orangeluvan skickade naturligtvis bilder på förödelsen.

Men höll äggen? Japp!

– Är det en purjolök?
– Japp, den var indränkt i ägg, och det kan ju funka. Fem ägg av tolv klarade sig! Baconet hade smitit ur förpackningen och hade tvärvetenskapligt möte med sillbitar.
– Grisfisk, liksom.
– Det konstiga var att sillar låg och simmade med bacon, trots att alla sillburkar var hela och stängda. Houdinitrick!
– Berätta mer!
– Jag kan servera zucchinimos och sill med honung!

Abba! Hallå! Produktavdelningen! Honungssill!

– Men det konstigaste var osten.
– Vaddå?
– Ja, alltså … Äsch, kolla på bilden.

Dagens gåta: ostens grymma öde. (Vi har facit.)

Ni ser – vilken bedrift! Jag lyckades skriva ända hit utan att nämna hur trist det är med coronapåsk när det dessutom är halv storm, molnigt och 5 °C samt lite hagelsnö i luften.

Och hur har ni  det?

Share
40 kommentarer

Ännu en påkörning

Jag för en envis kamp med barn, vänner, syskon, föräldrar, kolleger och polare. Man ska ha cykelhjälm. Egentligen borde man även ha gåhjälm. För att inte tala om bilhjälm.

– Näää. Jag behöver ingen hjälm, säger de allihop.
– Jooo, säger jag varje gång.

Några exempel på de evinnerliga dialogerna:

– Vaddå hjälm. HÅRET! Det är plattat!
– Eh. Då blire bara lite plattare.

– Jag har cyklat i 40 år och vet hur man gör!
– Men du vet inte vad andra gör.

– Men kolla! Cykeln har lampor!
– I profil syns de inte.

– Jag är inte osynlig, kolla jag är så stor att man inte kan undvika att se mig.
– Jo, fast nästan. I mörker smälter du in.

Jag har trillat omkull som ung student, krockat som radiopratare och blivit påkörd som sittande i en bil och som simpel bilförare. Jag har även en mörk natt på Tunavägen i Lund blivit påkörd av en grabb i ”farsans Porche”, men det slutade väl trots att min fina collegejacka fick ett litet hål. Klockan var mittinatten och den tillrusande folksamlingen plötsligt enorm. Alla skrattade och babblade om cykelolyckor och värk. Min onda armbåge jämfördes glatt med träningsvärk, och så var det inte mer med det.

Igår kväll, på väg hem från radiosändningen där jag är domare i Vi i femman, for jag fram som ett jehu och den julgran jag i mörker är. Reflexväst, reflexvantar, reflexer som dinglar här och där, lampor på cykeln och hjälmen tryggt på huvudet i ett nattsvart regn.

På ett övergångsställe blev det efter en kort väntan grönt för oss cyklister. Eftersom livet är en enda stor tävling, såg jag till att vinna kampen om att komma först till andra sidan. Bakom mig hörde jag då:

BROOOOOOOM!
SKRIIIIIIIITSCH!
PANG!
SKRIK!
SKRAMMEL!

Ljuden var skarpa, brutala, höga och läskiga. Jag tvärnitade och vände mig om. En meter bakom mig stod en bil (som jag nyss inte alls hade lagt märke till), och framför den på marken låg en tjej i min ålder. (Dam i min ålder? Tant i min ålder? Kvinna? Nä fan, hon var en tjej.)

Röd = jag, som kom över gatan först. Gul = den andra tjejen, strax efter mig. Blå = den vänstersvängande bilen.

Bilen stod stilla, tjejen låg under sin cykel när mannen i bilen kom fram till henne. Vi stod mitt i korsningen och blockerade all trafik, så efter att vi hade plockat upp cykeln och tjejen samt konstaterat att inget var brutet eller blödde, sa jag åt mannen att flytta sin bil så att trafiken kunde flyta på.

Då hade han ju kunnat rymma därifrån, kom jag på sedan.

I lugn och ro, men med darrande händer, bytte de sedan kontaktuppgifter. Båda var lika chockade. Vi pratade om försäkringsbolag och polisanmälan och föraren förklarade gång på gång att han hade sett mig jättetydligt, men inte tjejen som han körde på. Jag har förstått att man i detta läge egentligen ska ringa polisen, men vi ville verkligen allihop bara åka hem.

Allt slutade med att jag och tjejen cyklade hemåt tillsammans eftersom hennes cykel funkade utmärkt trots smällen – och vi ju bodde ganska nära varandra. Jag babblade på om allt och ingenting och betonade att hon skulle ringa och prata med kompisar och berätta om smällen och bla bla bla blaaaaa. Vi var rörande överens om att hjälmar, reflexer och julgranskulor är ett måste i kvällstrafiken.

Det är faktiskt lite bra med småkrockar utan skador; man får sig en tankeställare. Jag ska köpa en ny cykelhjälm eftersom den jag har är köpt på loppis för 30 kronor och är prydd med åttiotalistiska trianglar i pastellfärger. På den ska jag klistra tre reflextofsar som kommer att få till och med mina vuxna barn att skämmas. Bara jag nu inte blir så iögonenfallande att bilisterna kör i diket.

Ös på i kommentarerna och berätta om era krockar och påkörningar samt lärdomar!

 

Share
37 kommentarer

– Men luftburken är ju lös!

Okej, häromdagen köpte jag bil. (Läs och förundras.)

Men jag ville byta plats på radioapparaterna i de två bilarna – den gamla HEJ-bilen hade ju en mycket bättre discoanläggning än den nyköpta Goofy. Med hjälp av tänger, skruvmejslar och en virknål lyckades jag sprätta loss bägge två, men sedan var det ett helsicke att få runda hål att passa med fyrkantiga klossar.

Jag gav upp.

Vackert med alla färger å så, men faktiskt helt obegripligt krångligt.

Tjugotvååringen och jag körde sedan varsin Volvo till en verkstad för att höra om det var läge att byta plats på däcken. Goofys såg liksom sämre ut än HEJ-bilens. Bilmecken (som är fantastisk och egentligen bara gillar gamla bilar) sa om däcken:

– Nope. Fel dimensioner. Du pratar i radio va?

Senare på dagen kom bilmecken Jonte – en gammal klasskompis till Tjugosjuåringen – på spontanbesök. Och som han kan bilar! Han skickade iväg min djefla man till olika grannar för att hämta diverse verktyg och fann sedan att Goofy hade några småproblem:

  • framhjulen var påsatta på fel håll; INSIDE läser man klart och tydligt på utsidan
  • aggregatorremmen var knastertorr och kommer att gå av imorrn
  • insidan av förardörren var felpåsatt
  • luftburken var helt lös
  • saker som vanligtvis sitter ihop med luftburken hade lossnat
  • diverse andra saker satt fast med buntband
  • kylvattenindikatorn var fuskkopplad och visar aldrig om det saknas kylvatten
  • Goofys motor är väldigt liten jämfört med HEJ:s
  • motoroljan var jättejättejätteslut utan att detta indikerades på instrumentpanelen.

– Men, sa jag, var den i alla fall värd 12 500 kronor?
– Pesetas? sa Jonte.
– Hehe. Kan du fatta hur radiosladdarna ska passa in i den här förresten?

Jonte muttrade, drog och slet och ryckte i hålet där sladdarna ormade sig.

– Den här behövs inte! sa han och slet loss en härva.
– MEN! sa jag.
– Den här är helt onödig! sa Jonte och ryckte ut en ännu större sladdmojäng.
– VA? sa jag och höll på att kissa på mig av nervöst skratt.

Här ligger några av de lösryckta sladdarna. Och en obegriplig rattmuff.

Sedan trollade Jonte i flera timmar. HEJ-bilen har fått släppa ifrån sig inte bara radion (som funkar!), utan även kylvattenindikatorn och luftburksfästet. Jonte tog dessutom loss hela insidan på förardörren och virkade fast den jättesnyggt.

”Så här kan man inte ha det” sa Jonte. (Jag tror att det går att jämföra med att lämna kvar ett syftningsfel i en redigerad text.)

Jag gnuggade lite försiktigt på en stänkskärm som såg lite matt ut. Jonte sa:

– Japp, gamle ägarn har gått på med vanlig sprejfärg här och där.
– Men … men … men … kommer den att i alla fall gå i ett år tills den ska besiktigas igen? försökte jag med orolig röst, helt tom på självförtroende.
– Jodå. Och det är svårt att hitta så här billiga bilar som funkar.

Sedan for jag iväg och köpte motorolja (fem-dubbelve-förti sa Jonte) och spillde nästan inte alls när jag fyllde på. Vi konstaterade att Bilägare Lotten Bergman kommer att klara detta stolleprov utmärkt och att det är roligt att pyssla om sin bil. Samt att jag ska tvätta den innan mossan får fäste.

Och så gick det några minuter innan DDM satte sig i HEJ-bilen och backade den rakt in i sidan på Goofy, vars passagerardörr numera inte går att öppna …

Bildörren till vänster, stänkskärmen till höger, mitt finger i en alldeles ny glipa i skarven.

Nä, nån vidare tur i bilrelaterade frågor har jag icke.

Share
22 kommentarer

Goofy – den “nya” bilen!

Vår HEJ-bil som var så fin och vacker och underbar på alla sätt och vis, har nu tappat avgasröret två gånger, den har trasig handbroms, sladdriga (mitt ord) fotbromsar (mitt ord) och mår liksom inte så bra längre. Jag sade adjö till den redan i februari, men sedan har vi hållit liv i den med hjälp av konstgjord andning och en enarmad bandit.

Hej då, HEJ! kommer vi att inom kort vara tvungna att säga paw-rikhtight eftersom allt som ska lagas övergår vårt förstånd. (Bilförstånd, that is.)

Nu har vi två bilar som vi måste bli av med – för även Saaben står kvar här hemma och är en perfekt reservdelsbil. Eftersom huset dessutom är fullt av gäster, ser det lite stökigt ut på parkeringarna runtom.

Om vi inte skärper oss kommer det att se ut som forna tiders (jag ser inte så många sådana längre) skrotupplag där gamla bildäck står travade som amerikanska flingor i en skål med mjölk.
Nu äre hjul igen.

Och vad köpte jag i tisdags? JO, EN BIL!!!

Men först fick min svåger agera lite bulvan åt mig eftersom han vet vad han ska säga till folk som säljer saker. Jag skulle ha sagt:

– Hej, bilen som du säljer, ärennågeåha? Asså, har den radio och så?

Han sa:

– Bilen som du säljer ska jag ha. Jag swishar över 2 000 kr om du genast tar bort annonsen och så kommer vi och hämtar den imorrn.

Svågern är förvisso inte bilmekaniker, men han har ett sjätte sinne när det gäller prisvärda ting. Snipp snapp snutt, höll allt på att ta slutt bara för att SJ inte hade några platser kvar på tåget Eskilstuna–Örebro. Sextonåringen ville följa med som moraliskt stöd – men biljetterna var helt enkelt slut.

”Sold out.” Hur kan ett helt tåg vara slutsålt en helt vanlig sommardag i juli?

Det spelade ingen roll; hur jag än försökte, fanns inga biljetter kvar. Sextonåringen försökte i appen och jag i automaterna. I resebutiken lyckades de skramla fram två förstaklassbiljetter, som jag ytterst motvilligt betalade. Väl på tåget dokumenterade jag hur fullt det var i andra klass. Vill ni se trängseln?

Exhibit 1: Fullt av folk.
Exhibit 2: Verkligen trångt.
Exhibit 3: Nä, inte en plats ledig.
Exhibit 4: Som i Tokyos tunnelbana.
Exhibit 5: Verkligen klaustrofobiskt.

Det sades mig att tåget efter bytet i Arboga ju var fullt, men även där tog jag bilder på tomma säten. (Ska inte tråka ut er. Men grrrrrrrrr. Jag borde ha kunnat köpa resan i två steg och betalat mindre. Gah.)

Så … vi satte oss i första klass på tåget till Örebro och

  • mötte upp säljaren
  • provkörde bilen hem till säljaren
  • skrev på papper
  • fixade försäkring.

VIPS, var jag så bilägare. Till vaddå? undrar ni. Jo, nu ska ni få höra.

En kopia av HEJ-bilen! Fast utan fel!

Bilarna är så löjligt lika varandra att jag bara baxnar. De är födda -99, AC:n funkar inte, och det finns bara en nyckel – där fjärrfunktionen inte funkar. Till och med stenskotten sitter på samma ställen. Inredningen är lite brunare i Goofy, men ratten är lika gummiklistrig.

Goofy har sämre radio än HEJ, men kanske kan jag bara byta plats på dem?

Kamremmen är nybytt, alla filter är bytta, bromsarna funkar på alla håll och kanter och i motorn ser allt så fint ut, bubbla förknasare på alla håll. Inga hål nånstans! Jag kommer att kunna köra till träningen, åka ut på motorvägen och hjälpa folk att flytta sängar!

Men, ack. Oh ve. Skandal:

MUGGHÅLLARNA ÄR TRASIGA!
Share
38 kommentarer

Gotlandsfärjan och hur man missar den

Först måste vi klargöra: jag är en hejare på att komma i tid. Jag håller avtalade tider som vore jag ett atomur hela jag. Och jag vet hur Gotlandsfärjan funkar.

Man MÅSTE vara på plats 20 minuter för avgång. Så hur kom det sig då att det såg ut så här igår morse?

Man ser det inte, men båten är fortfarande i hamn: den avgår om 12 minuter.

Jo, vi körde som sig bör hemifrån i god ordning. Sedan fastnade vi i det som på tyska kallas ”Stau”. I två mil körde vi som sömniga sniglar i sirap.

Inom parentes: Familjen Stenson reste runt i Europa per bil på 1970-talet, och vart vi än kom och fastnade i trafikstockningar, sa våra föräldrar att det var Stau. I Tyskland var det dock aldrig Stau. Och gå nu inte till Gooogle translate och fråga vad Stau betyder, för då får ni fel svar.

Ledtråd till problemlösningen: ”traffic jam”.

Det var bara jag och den sömnige Sextonåringen i bilen under denna trafikstockning – och han sov som en stock. Jag hummade, mumlade, tittade på klockan och kollade med GPS:en. Grindarna skulle stänga 08:40, och vi skulle vara framme 08:25.

… 08:32

… 08:33

… 08:37

… 08:48!

Denna kamp mot klockan förlorade vi (som ni redan har förstått) till slut med åtta minuter. Vi var inte ensamma; på parkeringen hittade vi en bil med fyra bedrövade medelålders män som skulle komma att missa årets fest på ön. Men varför skulle vi då till Gotland in the first place?

Jo, vi skulle ju hämta hem Tjugoettåringen, som har bott inhyst i ett BnB sedan i september, men som inte får bo kvar eftersom hyresvärdinnan och alla andra gotlänningar tjänar en halv förmögenhet under sommaren och en årsinkomst under Almedalsveckan. Han hade packat sina prylar som man ju gör när man ska åka bil: i en väska och 312 papperskassar. Jag ringde:

– Hej! Vi missade Gotlandsbåten så nu måste planerna ändras. Jag föreslår att du cyklar till Jula och köper den största väskan de har, åttio liter eller så. Packa så mycket du kan och lämna kvar resten.
– Ooooh, nej, cykeln?
– Jahapp, cykeln får stå kvar till du kommer i höst.
– Okej!

Nu är vi ju inte ensamma om att ha missat anslutningar och då särskilt Gotlandsbåten.

Niklas i kommentatorsbåset:

”Första våren med Fattigstugan bytte vi golvet i min utställningshall (alltså en hall med utställning i). När golvet var färdigt laserade och oljade vi oss så att säga ut och låste dörren för att åka hem till Stockholm.
   Det här skedde på den tiden då färjorna gick på regelbundna tider. Nynäshamn–Visby avgick alltid 11.15 och Visby–Nynäshamn gick alltid 16.45, det visste jag alldeles säkert.
   Vi anlände till Visby 16.00, i god tid för att checka in. På håll såg vi att planen framför färjan var tom. Väldigt konstigt att inte några nervösa passagerare kommit några timmar i förväg som de brukar göra. När vi kom närmare såg vi att de började dra för gallergrindarna framför incheckningskurerna. Färjan Visby–Nynäshamn går alltid 16.45. På vardagarna alltså; på lördag och söndag går den 16.00.
   Det här var lördagen i Kristi Himmelsfärdshelgen och H var tvungen att vara på jobbet på måndag morgon. Alla söndagens färjor till Nynäshamn var fullbokade, den enda båt det fanns plats på var en som gick söndag morgon klockan 06.30 till Oskarshamn. Eftersom vi inte kunde gå in i Fattigstugan blev det en hotellnatt i Visby, tidig färja till Oskarshamn och en riktigt lång och tråkig bilfärd hem.”

Ni andra får gärna bidra med era missar!

Tjugoettåringen fixade allt galant i sin ände med

  • extraväskor
  • cykelparkering
  • kompis med förrådsutrymme
  • promenad ner till klockan-fem-båten mot fastlandet med två rullväskor med påhängande ryggsäckar samt en ryggsäck på ryggen.
Han skickade denna bild från städningen av det lilla inackorderingsrummet.

Men vi då – Sextonåringen och jag som skulle tillbringa tolv timmar på Södertörn?

Ösmo kyrka räddades från översvämning.
Vi kröp under bilen då och då och kollade om det påsvetsade avgasröret satt fast.
Vi följde instruktionerna till Moa Martinsons stuga lite för väl; ”kör tills vägen tar slut” betyder inte att man ska ut på myrmarker.
Utanför Moa Martinsons lilla stuga satt vi i regnet och åt överblivna pizzarester.
Moa Martinsons lilla stuga togs sedan omhand. (Man FÅR smyga omkring och titta in genom fönstren!)
Hon hade Svensk Uppslagsbok (inte i bild) och en förtjusande vedspis!
Kusin Hanna som gick ut nian fick överraskningsbesök.
Lillasyster Orangeluvan såg till att vi åt upp urbenade kycklinglårfiléer med skinnet kvar.

Närmare 21-tiden kom till slut färjan, och via en sjujädra omväg upp till Stockholm – eftersom jag inte ville åka på slingriga vägar utan mitträcke en gång till – kom vi hem helskinnade.

Ditvägen: 13 mil..
Hemvägen: 16 mil.

Hemvägen tog NIO minuter längre …

Share
39 kommentarer

Hejdå HEJ!

Nu vet många av er vad som timat haver. För ni har läst rubriken.

Andra (som också har läst rubriken) undrar om jag månne har glömt ett skiljetecken och av misstag tryckt ner caps lock. Men här har ni HEJ:

En HEJbilsbild. (Den där var på fallrepet redan i höstas.)

I torsdags skulle jag hämta Sextonåringen på stationen och iltransportera honom till en pingisträning. Ibland är det bråttom, ibland inte. Barnen ska klara sig själva, men är man förälder så är man. (Bla bla bla. De måste för jösse namn röra på sina datoriserade kroppar, barnen.)

Kuriosa:
Mina föräldrar körde mig till i genomsnitt 0,00001 träningar per år. Andra decimaler gäller för mig – men mina föräldrar hade ju också en ganska dålig bil.

Favorit i repris: mina föräldrars bil ”Kexet” en sommarmorgon 1977.

Men tillbaka till nutiden.

– Heeeej, sa jag när Sextonåringen med en tung tonårssuck klev in i bilen med en lika tung skolryggsäck och träningsbag.
– Hhhhhhhhh, sa Sextonåringen.
– Hur var sko… sa jag på mammors vis, men avbröt mig eftersom bilen, när jag startade den, lät som en raggarbil på Kungsgatan i Luleå 1977.

Nyss lät den bara som en 20 år gammal Volvo. Nu lät den som ett monster i en dinosauriefilm. Men tiden var knapp, iltransporter är iltransporter – och därför körde jag genom stan trots mullret. Mången eskilstunabo ryckte till och tittade lite imponerat på den där kärringen i sekruttvolvon och tänkte kanske:

– Åh, hål i avgasröret.
– Nämen, hon har kapat kolven och filat kuggarna.
– Den där ljuddämparn är paj.

När jag hade lämnat av Sextonåringen, kröp jag in under bilen och lade mig då i en decimeterdjup snöslaskpöl. Något såg lite trasigt ut. Som en tutande elefant.

– TUUUT! (Foto: Muhammad Mahdi Karim, CC)
BRÖÖÖÖÖL!

På fyrans växel körde jag sedan i 35 km/h mot första bästa bilmek. Domen var hård, men rättvis:

– Ah, du har kört på tvättbrädevägarna och skakat sönder avgasröret! Minst 4 000 kr, men som mest 6 000 kr, häpp!

Nu är ju HEJ-bilen tyvärr – trots sin förtjusande registreringsskylt – inte värd mer än kanske på sin höjd 7 000 kr, så … hm. Eh. Gah. Näe.

– Sextuse… Okej, tack, men vi måste nog … eh … jag … åh …
– Är det du som pratar i radion om språk?
– Ja! Lyssnar du?
– Ja! Jättekul! Vi lyssnar hela tiden!
– Tack, vad roligt! Men … sextusen som max alltså?
– Japp.

På måndag nästa vecka ska jag föreläsa för en församling i Vrena, dit det tar 56 minuter att köra bil.

Hellooo Vreeena!

Med buss och tåg tar det drygt tre timmar, vilket innebär att det är sex timmars sammanlagd resa, 45 minuters föreläsning och 2 000 kronor i ersättning. Denna ekvation går icke ihop.

Pssst.
Jag vill inte köpa en ny bensinbil, utan leasa en elbil. Jag tror att det är framtiden. Tiddeldoo.


Basketboll … basketbollbil!

Uppdatering!
Måndagen är fixad! Först erbjöd sig busschaffisen Ninja-Malin att köra mig, sedan kom familjens spanjor och erbjöd sin nya basketbollbil! Så nu ordnar det sig i det akuta läget!

Share
33 kommentarer

Spanjoren på biläventyr

Familjens spanjor må ha väntat på sitt svenska medborgarskap i en halv evighet (han utreds sedan november 2016), men han är så acklimatiserad att det är rent löjligt. Förutom att han ju bor med Tjugofyraåringen sedan 2014, har han

  • lärt sig flytande svenska, både i tal och skrift – han kan  skilja på de/dem och var/vart
  • etablerat sig i basketsverige
  • fått fast jobb som lärare på en skola i stan
  • börjat plugga till socialpedagog på distans
  • som den naturligate sak i världen iklätt sig i en tröja med ordet DRITTSEKK på
  • skaffat körkort
  • köpt bil.

Och nu är det bilen som tar honom på äventyr.

Bild från när vi skulle börja övningsköra 2015.

Bilen väcker uppmärksamhet eftersom den ser ut precis som en basketboll, och nästan alla ungdomar i stan känner igen spanjoren från ett eller annat sammanhang. Kolla nu här.

Först en bild på en basketboll, sedan en basketbollbil. Lika som bär!

 

Här sitter spanjoren i bilen medan bilförsäljaren Sebastian förmodligen säger något klokt om vinterdäck.

Nu, denna fredagskväll kom spanjoren hem till oss – och skulle bara ta Sextonåringen på en 500-meterstur med bilen för att visa hur den kan gasa och svänga (eller nåt). De sjöng och vrålade i flera sekunder på detta vis.

Plötsligt dök två oerhört svartmuskiga (inte på något sätt nedsättande beskrivning, blott och enbart beskrivande) män upp på vägen framför bilen och viftade med armarna. Spanjoren tvärnitade.

– Här? Nu? Är det ett rån? Vi är ju nästan på landet! Jag har ju precis köpt bilen!
Yeah, this album is dedicated to all the teachers that told me I’d never amount to nothin‘, sjöng Notorius B.I.G. på radion
– Öööööööh, väste Sextonåringen.
– Jag har preciiiiiis köpt bilen, ska de råna mig och ta den redan? sa spanjoren.
– Öööööööh, upprepade Sextonåringen på 16-åringars vis.
And all the niggas in the struggle, you know what I’m sayin’? It’s all good, baby baby, fortsatte Notorius B.I.G. på radion.
– Hjälp, stäng av musiken! Den här texten är inte bra just nu. Jag går ut. Vi får se vad som händer, sa spanjoren och öppnade bildörren.

(Inom parentes … detta har jag ju bara fått berättat för mig av två grabbar med röda kinder och uppspärrade ögon, men jag lovar att jag inte överdriver. De oerhört svartmuskiga männen kan här ha hört ”And all the niggas in the struggle” och därav dragit vilken slutsats som helst.)

– Hallå, hallå, brooor, kan du hjälpa oss? sa en av de jättesvartmuskiga.
– Eh? sa spanjoren.
– Broooor, vi har … vi kan inte … vi har inte … batteri! Död!
– Död? sa spanjoren, tog sig åt hjärtat och tänkte lite på sina ömma föräldrar i Spanien.
– Bilen! Brooor, bilen!

Här har vi alltså två nattsvarta män, en spanjor och en i sammanhanget väldigt liten Bergman. Alla var osäkra på vad som komma skulle, alla försökte hitta rätt i talet och språket och … plötsligt löste sig allt.

– Men Mister! Mister! Det är ju Mister! sa en av de svartmuskiga och pekade på vår spanjor eftersom han ju är lärare på en engelskspråkig skola där lärarna kallas Mr. och Ms.
– Nämen hejsan! sa vår spanjor efterom han i den svartmuskiga då kände igen pappan till en av de få elever han har blivit tvungen att relegera.
– Mister! Mister! Batteri!
– Ja! Vi kan hjälpa er!
– Bra, bra brooor! Batteri!

Här vidtog nu stor förvirring eftersom

  • spanjoren inte hade den blekaste aning om vad man gör med startkablar och bad Sextonåringen öppna handskfacket där manualen ju borde ligga
  • de sextonårige Bergman i passagerarsätet inte visste vad ”handskfack” var
  • samma Sextonåring inte kunde lista ut hur det där ”handskfacket” skulle öppnas
  • spanjoren sedan inte ens med manualens hjälp kunde lista ut hur motorhuven skulle öppnas.

De två svartmuskiga visste däremot precis hur allt skulle kopplas, och vips, startade alla bilar, alla bilmanualer lades tillbaka i allas handskfack och vår spanjor kunde lugnt och säkert köra hem till Gula Huset med Sextonåringen för att där intaga världens godaste köttfärssås.

Epilog:

– Ni stängde väl av motorn när ni kopplade på sladdarna?
– Näe. Ska man det?

I bakgrunden hörs i detta nu Notorius B.I.G.:

”Way back, when I had the red and black …”

Han sjunger om kablarna … väl … va?

Share
39 kommentarer

Den vilda jakten på bilen

Näe, nu beter sig våra två gamla bilar som hundraåriga sekrutter.

Saaben – med den oerhört fiffiga mugghållaren som glider ur sitt bo som en balettdansös – läcker olja och har bara tre fungerande dörrar. Till häromveckan hade den även tre fönster som lydde på kommando, men plötsligt for passagerarfönstret ner med en smäll och lade sig att dö inne i dörren. Jag fiskade upp den och tejpade fast fönstret med silvertejp och njöt sedan av mugghållaren i några dagar till, innan vi sålde bilen till familjens spanjor för 10 kr.


Film från när bilden köptes 2013.

Volvon – med den oerhört charmiga registreringskylten HEJ – startar bara efter tio–tolv försök eftersom startmotorn håller på att förtvina. Den tappar plötsligt och utan förvarning plastdelar överallt och på undersidan skramlar något som är helt osynligt. Jag har med silvertejp och liten hammare krupit under den och letat skrammel, men inte hittat nåt.

Hej hej!

Så vad gör vi nu?

  1. Spanjoren uppsökte en bilmekaniker med sin nyköpta Saab, och fick blott en rynkad panna till svar. Det skulle kosta minst 15 000 kr att få ordning på allt.
  2. Jag kollade vad en ny startmotor skulle gå på, och tappade gnistan helt.

Jag och spanjoren åkte därför idag till Bilia, som är som Blocket fast på allvar, liksom. Inte för att jag egentligen visste vad vi gjorde där, utan för att en lyckokaka tidigare på dagen hade väst detta till mig:

”Övervinn din tvekan och välj fritt ur det stora utbudet hos bilförsäljartyperna.”

Där inne hittade vi omedelbart varsin bil som vi skulle kunna mörda för att få köra. Brydde vi oss om interiören, mugghållarna, ålder, motorljud eller finansiering? Nope.

Jag vill ha den här, för den går så fint ihop med alla mina basketkläder.
Spanjoren vill ha den här, för den ser ut som en basketbollbil.

Fortsättning följer, för nu är det faktiskt dags för mig att börja köra i bilar som inte är myndiga, utan bara i trotsåldern.

Även om jag vidhåller att den här faktiskt är den allra, allra finaste bilen.
Share
32 kommentarer

Jag lånade en bil och blev fin i kanten

Under den gångna helgen var jag och barnen samt några av de mer frekventa i kommentatorsbåset på arbetsläger i Horndal. Vi åkte två timmar norrut och röjde och klippte och lärde oss att knyta fast död mans grepp på en gräsklippare samt åt semlor till frukost.

Det tog ett tag, men bortåt lunchtid kände vi oss lite hungriga igen.

Men nu tar vi oss tillbaka till juni 2016, när vi fick ett presentkort på något fantastiskt:

LÅNA EN SPRILLANS NY, 7-SITSIG BIL UNDER EN HEL HELG!

MEN FÖRE DEN 30 NOVEMBER 2016!

Under halva sommaren och nästan hela hösten försökte jag få ihop familjen så att vi kunde åka på äventyr. Men det var hela tiden basketmatcher, tentor, jobb, prov, jobb, prov, tentor och basketmatcher i vägen för vår stora bil-lycka. I slutet av december kontaktade jag någon någonstans och bad om att snälla raaaaaara kan ni förlänga presentkortet till siste januari?

– Javisst! Inga problem!
– Hurra!
– Men du vet väl att det inte går att låna en sjusitsig i Eskilstuna? Då får du hämta den på ett utlämningsställe i Stockholmstrakten.
– Huh … vabaha?

Där tappade jag totalt styrfart: finbil och huppegupptäcktsfärd med alla-alla-alla var ju min drömbild. Så gick månaderna och januari flög förbi lika snabbt som februari och andra deadlines som också swoschade förbi oss. Tentorna, jobben och basketmatcherna stod som spön i backen, tills jag närmare midnatt i torsdags slogs av insikten att våra två sekruttbilar har så många skavanker att de faktiskt  inte tar sig ända upp till Horndal. Vad göra?

Jag knattrade ett snabbt mejl till biluthyraren som jag försökte charma i höstas, och fick tidigt på fredag morgon svaret:

”Om du bokar bilen som du ska ha, mailar mig bokningsbekräftelsen så ska jag ordna så det löser sig.”

Heureka! Därför gled vi under helgen fram i en bil med startknapp!

Man stoppar in larmklumpen i ett hål och trycker på startknappen och PANG, mullrar bilen igång!

Nu undrar ni som läser här kanske vilken planet jag har bott på de senaste 20 åren och varför det är så fascinerande med en startknapp? För det har ju ni haft länge, så länge att det har börjat bli lite trist. Ni tänker lite försiktigt sinsemellan:

– Är hon lika glad i fönsterhissar?
– Sicken väldigt tydlig DIESEL-lapp.
– Vet hon ens att bilar numera har en sjätte växel?
– Undrar om hon tankade DIESEL.

Här ser man inte mitt minspel, men jag är hög av bil-lycka.

Att köra sådana här vidunder är faktiskt som att resa in i framtiden. Farthållare, automatiska vindrutetorkare, piiiiip när man rullar ner i diken eller kör på träden i vägrenen och banne mig kom inte bilen med bra musik också!

Inte förrän efter ett tag fattade jag att Sjuttonåringen hade använt blåtand och sett till att det var en av våra spellistor som dönades ut i bilens högtalare.

Det gamla uttrycket ”det är många grejer på en plog” kan slänga sig i väggen. Man hinner inte ens titta på vägen och omkringtrafiken eftersom det finns så mycket att fokusera på inne i bilen.

Alltså, kolla designen på fläktknapparna!

Efter 30 mil och fyra timmars körning tankade vi bilen (med DIESEL) för 130 kronor, vilket med våra gamla bilar hade tagit oss ungefär fram till kommungränsen. Körande vår fina HEJ-bil (som vi fortfarande gillar, men inte riktigt kan lita på) tittade jag på alla andra bilar med nya ögon. Inte så lite von oben:

– Gammal bil. Pffft.
– Åh, ny bil, finbil, puss.
– Usch, sicket gammalt skrälle. Miljömarodör.
– Titta, den där har nog också DIESEL.
– SLÄPP FRAM MIG, MIN BIL ÄR NYARE ÄN DIN!

Det är nog lika bra att jag inte är världberömd och rik. Jag hade definitivt varit odräglig i kön in till Café Opera.

Share
84 kommentarer

På studiebesök hos däckbytarn

För snart tre veckor sedan läste jag att ett snöoväder var i antågande. Som den sansade och välplanerade människa jag är (eh), såg jag till att få båda bilarnas sammanlagt åtta hjul bytta.

– God hjul! sa jag hurtfriskt till de vansinnigt trötta däckbytarna som tog sig åt ryggen varje gång de reste sig upp.
– De här är olagliga, sa de och pekade på Saabens dubbdäck som de nyss hade satt på.
– Nej god hjuuuul, sa jag och pekade på hjulen.
– Titta, spårdjupet är nästan inte ens ett djup.
– Nääää. Vad trist, sa jag och tänkte på Kalle Ankas börs som det flyger gröna sedlar ur och på det faktum att han har fickor i sin lilla sjömanskostym.

Igår var det så dags att byta bort de relativt nypåsatta dubbdäcken till nya med spårdjup och dubbar som syns. (Märk väl hur jag på ett relativt korrekt sätt varierar mig med både ordet ”hjul” och ordet ”däck”.)

fullsizerender

– Oj! Stackars bilen ser ju ut som en människa som har rakat av sig ögonbrynen! utbrast jag.
– Om du fryser kan du sitta i bilen medan jag …

Omtanken var förstås oerhört fin, men inte hade jag kunnat sitta i bilen och njuta av värmen medan däckbytarn (som egentligen var snickare) for omkring som ett jehu med hjul, däck, muttrar och apparater.

Fälgarna var helt okej, så de nya däcken skulle krängas på dem. Och det går till precis som när man lagar en punka på ett cykeldäck. Förutom att bilens hjul

  • inte har innerslang
  • är så ini helskotta svårjobbade
  • fixas med hjälp av brutala maskiner som kostar lika mycket som röntgenapparater.

Först töms däcket på luft och det låter som när man piskar mattor med oerhörd kraft. Sedan läggs hjulet på en fälgavskiljare (heter den nog inte) som bänder loss medelst snurr.

img_5964 img_5963 img_5962

Sedan sätts det nya däcket på och det ser ut så här:

img_5962 img_5963 img_5964

Den skarpögde kan här misstänka att jag bara har vänt på bildordningen. Och det är förstås helt korrekt.

– Hjulet ska fyllas med 4 kg luft* tills det säger pang** när det glider över den här kanten på fälgen. Lite luft släpper jag ut nu … tills det blir lagom.

Luftpysandet var på säkert en miljon dB – och proceduren upprepades sedan på de andra tre hjulen. Aj, sa öronen.

Sedan ska hjulen balanseras, och det är lika viktigt som att inte gå omkring i pumps på ena foten och sockiplast på andra. Den fiffiga maskinen som mäter balansen i gram anger på en skärm hur mycket felbalans det är.

balansmaskin
Kolla, den lyser lika fint som mitt tangentbord.
img_5968
På skärmen står det hur många gram fel det är, och här är det brutalfel: 23 på ena sidan och 31 på andra.
hjulgubbe_saker
Däckbytarn knäpper då på små clips som väger olika mycket (se där barn, det är viktigt med matematik i skolan) tills skärmen visar 0 och 0. Den där lådan som pilen pekar på kostar förresten tusen kronor.

Här kom vi att prata om pengar, trasiga ryggar, knävärk och vad saker och ting kostar. Mina fyra nya däck kostade inklusive påsättning (höhö) 4 500 kr, vilket man kan jämföra med t.ex. vad det kostar att klippa håret ett par gånger. Man kan också jämföra med vad en språkföreläsare får för några timmars jobb eller vad nya barnvagnar kostar … så det gjorde vi. Medan däckbytarn lyfte, slet och drog och huffade och puffade och tog sig åt ryggen.

– Vad ska du göra när däckbytarsäsongen är över? sa jag.
– Åka till Maldiverna.

Jahaja.

– Det är bra med värme för min rygg. En kota är förstörd, så de vill steloperera mig. Men jag har svårt att sitta still, så jag jobbar tills det helt enkelt inte går längre.

Jahaja.

balansen
Klippetiklips, nu är vi nere i 6 och 5!

När alla fyra fälgarna hade fått nya däck, muttrades de fast på bilen till ett ljud som fick mina trumhinnor att fladdra som en spinnaker i vinden. Men däckbytarn verkade helt obekymrad.

– Hur mår dina öron av det här?
– Va?

Sedan pratade vi återvinning och miljötänk och jag fick höra om när Ove Pettersson (som jag inte har hört talas om förut, men som tydligen är en i stan känd däckgubbe) på 1970-talet ringde till brandkåren och varnade för att han skulle bränna lite skräp.

– Lite skräp? sa brandkåren?
– Japp, bara lite skräp.
– Det går bra. Tack för att du varnade oss.

Sedan följde panik och katastrof eftersom hela Eskilstuna plötsligt försvann i ett svart rökmoln. Ove Pettersson hade nämligen satt igång att elda upp 2 500 gamla däck.

Och på den platsen växer det fortfarande inte ens ett litet grässtrå …

gamladubbhjul
Hejdå alla hjulen, nu ska ni malas ner i asfalt!

*) Det var inte 4 kg luft utan kanske ungefär 2,5 bar som sedan tömdes till 2,2 bar. (Rätta mig gärna!)

**) Panget kallas tydligen även ”ett popp” och det uppstår alltså när kanttråden på däcket, av lufttrycket, trycks på plats mot fälgkanten. (Tack, PK.)

Share
50 kommentarer