Hoppa till innehåll

Etikett: recept

Råd i kristider?

Jag fick alldeles nyss ett sms med rubriken ”Lån i kristider”, där jag lovades hur stora och många lån som helst på ingen tid alls. Ett par hundra tusen redan i morgon!

– Haha! fräste jag, och raderade sms:et så brutalt att avsändaren måste ha känt av det.

(Innan jag gjorde det, fladdrade det dock till i magen av pengalycka som om jag hade fått slantarna gratis och nu kunde köpa golv, soffor, cyklar och en veranda.)

När jag en liten stund senare ramlade in i en tidningsartikel som handlade om hur man kunde spara pengar genom att helt enkelt inte köpa det som är dyrt, kändes det som om jag borde komma på lika dumma råd för att i alla fall ha lite roligt mitt i dårskapen.

– Vaddå åka buss? Att gå är billigare!
– Vin? Pah – vatten är gratis och finns i kranen!
– TVÅL? Äsch, flytta till Kiruna och rulla dig i snön en gång i veckan från oktober till maj!

Bägaren rann över när DN i en ”unik grafik” presenterade prisökningarna där varje uppgift krävde att jag i ett illustrerat kylskåp klickade på varan som hade blivit dyrare och samtidigt lyssnade på ljudet från en butikskassa som plippade och ploppade.

Så nu reser vi tillbaka till kristider under krigstider. Jag rotade fram några av böckerna som skulle kunna ge mig råd om surrogatkaffe (”kaffesurr”) och torra brödkanters unika konsistens.

Jag ber att få meddela att det finns minst lika många till i andra bokhyllor i huset.

De utkom dessa år:

  • överst från vänster: 1932, 1975, 1950, 1930.
  • mellanraden från vänster: 1970, 1923, 1925, 1927.
  • nederst från vänster: 1925, 1951, 1952.

Sju sorters kakor inleds med en brasklapp:

”I tider då råvaror som t.ex. vetemjöl och socker förändras [i kvalitet] från tid till annan kanske bakningsresultaten ej utfaller lika.”

Sedan följer otalet recept på mjuka kakor, sorterade efter hur många ägg bakverket behöver – man har ju ibland bara ett enda ägg kvar. Kommen så här långt vågar jag påstå att jag inte har fått känna på någon kris än. Jag har alltid en jävla massa ägg kvar.

Hemvård och klädvård berättar om det listiga knepet att laga ylleplagg (inte strumpor) med hårstrån om ylletråden är slut, samt beskriver hur man bär sig åt för att maska upp ett gammalt plagg som har krympt. Mina nudelsoppehårstrån hade inte gjort någon ylletröja glad, det lovar jag.

Escoffiers stora kokbok beklagar att så många av recepten innehåller dyra råvaror, men rekommenderar att satsa på vin i maten eftersom ett lämpligt vin ju kan fås för bara 1,50 kr ”numera”. (Det motsvarar 50 kronor 2023.) Men hu, så knasigt, fortsätter Husmoderns redaktion, att man inte i Sverige kan köpa harhjärna och tuppkam utan måste köpa hela haren respektive tuppen!

”Det där var INTE kul”, anser denna tupp. (Foto: Arib Neko, Unsplash.)

Boken Konsumentkunskap är en trist och förnuftig historia som bara ger mig pekpinnar som får mig att gäspa. Jag bör göra handlingslistor och föra bok över utgifterna, se till att få storköpsrabatt men inte köpa biomagnetiska hälsoarmband, för de funkar inte. Men se vilken cool bild!

Detta äter en vuxen person på ett år, bl.a. ”150 l mjölk, 20 kg kött , 25 kg charkuterivaror, 16 kg fisk, 70 kg potatis, 37 kg matbröd, 10 kg vetebröd, 4 kg bakelser, 90 liter öl och läsk”.

Jag tycker att det låter lite, det där … [google, google] Jahaja, enligt Jordbruksverket äter vi numera 87 kg kött och chark (inte så mycket fårhjärnor och tuppkammar), 23 kg fisk och 49 kg bröd per år. Raaaap. (Hemska tanke: Vi kanske bara skulle kunna äta lite mindre och spara pengar på det sättet?)

Avslutningsvis ska den lilla toka som jag är, nu redovisa vad Husmoderns gyllene bok anser om äkta makars roll:

Jaja, det var andra tider 1925, när världen var full av små tokor.

Nej, jag har inte blivit så mycket klokare eftersom böckerna här inte gav mig tips om hur jag ska tillreda den där fårhjärnan, om kaja går att grilla eller huruvida igelkottar har mört kött. Däremot lärde jag mig att ägg under andra världskriget inte ransonerades förrän 1941, och att produkterna SMP-vita och SMP-gula var äggsurrogat!

Någon på Svenska Mjölkprodukter AB (SMP) måste ha fått en snilleblixt och forskat fram detta undermedel. (Som vad jag kan se trots allt inte gjorde succé.)

Om jag har några råd i dessa tider? Mjäh. Håll humöret. Akta er för skavsår och banditer. Jo förresten! Tillaga vitkål, vetja!

SvD den 8 december 1943. (Jag skulle slänga i massa chiliflingor och garnera med parmes…, nej. Dyrt. Men persilja!)
Share
54 kommentarer

Nix avokado

Precis lagom till att jag har vant mig vid att stava avokado med k (vilket ju borde ha varit en självklarhet för länge sedan), visar det sig nu att avokadons poppisdagar är räknade.

The avokado-end is tydligen near. Och här kommer för att fira detta några av mina bottennapp för ungefär 18 kr styck.

Usch.
Blä.
Örk.
Surprise!!!

Avokadoaversionen i världen beror dock inte på besvikelserna ovan. Förutom att avokadorna kostar skjortan och sällan är bra, behöver de ohemult stora mängder vatten och så forslas de dyrt och inte alls med miljövänliga segelbåtar – och inte är det avokadoodlarna som får kosingen. (Låter bekant, va?)

Men hur länge har vi käkat avokado i Norden? Hm. Oj! Jag visste inte att avokadon fanns i Sverige såpass tidigt som på 1930-talet!

En annons från NK i SvD 1935.

Jag ser framför mig hur kokerskor och hembiträden liksom jag stod där och svor över bruna trådar och övermoget klegg. Eller var avokadon månne tåligare förr? Eller var det kökspersonalen som var tåligare? Hur som helst finns det inte en enda avokadoannons 1939–45. Sedan dyker de upp igen.

Avokadohalvornas årtionde! (SvD 1978.)

Men hur ska Sveriges befolkning klara sig utan guakamole (som det ju borde stavas) på fredagskvällarna? Jo, med bondbönor – vars pris jag inte har den blekaste aning om. Men inte är det 18 kr styck.

Jag har nu hittat 27 bondböneröra-recept som varierar oerhört lite sinsemellan. Här kommer ett mellanting av dem alla!

  • 300 g bondbönor (utan skidor, men det vette attan om de måste kokas eller ej)
  • 1 hackad röd chili
  • 2 hackade mittemellanstora vitlöksklyftor
  • 2 msk finhackad mynta eller koriander
  • en halv pressad citron
  • 2 msk turkisk yoghurt
  • salt och svartpeppar

Gån ut och testa! Rapportera gärna!

Uppdatering!
Bondbönorna måste kokas! Annars blir det katastrof!

Share
35 kommentarer

Jag önskar mig …

… fred på en pandemifri jord, förstås. Solsken och nya knän. En fungerande bil och en badrumsrenovering. Ett par meter av Viola Gråstens lintyg ”Oomph” också, tack.

En helklockad klänning tänkte jag sy till ett eventuellt midsommarkalas.

Men jag har kommit på mig själv med att drömma om en faslig massa andra saker – som är komplett gratis. Nu kommer ni strax att skaka på huvudet och säga ”nu upprepar hon sig minsann” samt ”äh, kom med nåt nytt, va”.

Pfft, jag minns knappt vad jag gjorde i morse, så jag stirrar intensivt på en taklist, visslar ”Old Man River” och låtsas som ingenting.

Jag önskar mig av er, kära kommentatorer (som kanske inte heller minns något och som inte heller ens vet vilken dag det är) –

  • matrecept (de behöver inte ens vara enkla!)
  • vintips
  • brödrecept (inge krångel, jag har inte surdegar och jässtenar eller vad det heter)
  • coola hushålls- eller toapappersrullelösningar
  • alla möjliga inredningsidéer förresten
  • husmorstips (inte flugsmälla i bestickkorg)
  • sedelärande historier.

Det här med recept har jag bett om förut, så vi kör en liten repris – några som föll oss i smaken!

Min egen (hm, definitionsfråga) pastasås:

  1. Man tager sig en burk med krossade tomater.
  2. Man tager sig en burk med tapenade.
  3. Man blandar.
  4. Man häller rubbet i nykokt pasta.

Men ni ska få mer!

Falstaff, fakir. Hur i hela friden en så allvarlig man med till synes milt sinne kunde vara så halsbrytande rolig, är en gåta.

Här kommer en av Falstaff, fakirs sedelärande historier – av mig iklädd modern språkdräkt:

Nioåriga Pella hade trots sin unga ålder ljugit två gånger, vilket tyngde hennes ärliga mamma. Hon förmanade dottern och bad henne att alltid tala sanning – samt hotade med att stänga av diverse mobilappar om hon inte lydde. Den lilla Pella brydde sig dock inte nämnvärt om detta, vilket vi strax ska få höra mer om.
En vacker sommardag var den lögnaktiga Pella ute och lekte med ett par sanningsälskande kompisar. De fotograferade varandra och lade ut bilder på Instagram och kommenterade dem sedan på ett kanske inte alltför trevligt sätt. Då kom en liten katt tassande mot dem.
– Min katt! utbrast Pella.
Eftersom de små sanningsälskande flickorna trodde på Pella, började de genast att jaga fatt på katten för att ta bilder på den. Katten fräste och jamade, och krängde sig loss när en av flickorna lyckades dra den i svansen. Kattens ägare kom ut ur sitt hus och ropade till tjejerna:
– Vad gör ni? Varför jagar ni min katt?
En av tjejerna svarade snabbt:
– Vaddå din katt? Det är ju Pellas!
– Det är det inte alls, och förresten får ni faktiskt inte jaga katten och dra den i svansen oavsett vem som äger den! Kom hit, tjejer! Nu ska ni få lära er hur man umgås med husdjur!
Det ville tjejerna inte alls, så de sprang iväg, ända hem till Pellas mamma. Där berättade de vad som hade hänt och hur Pella hade påstått att hon ägde en katt.
Detta gjorde Pellas nyss så sansade mamma så vansinnigt ledsen att hon den kvällen grät ihjäl sig.
Moral:
Den som fortsätter att ljuga
kan ta kål på pappans fruga.

Fyll kommentatorsbåset med nästan vad som helst – gärna sånt som piggar upp!


Jag förstår att ni faktiskt vill njuta av språket i originalet också. ”Den lögnaktiga Pella” finns på Litteraturbanken, men jag erbjuder härmed lässervice:

”Den lögnaktiga Pella” (1894) ur ”En hvar sin egen professor eller Allt menskligt vetande i sammandrag. Kortfattad encyklopedi af Falstaff, Fakir. III delar i ett band”.

 

Share
34 kommentarer

Granola = knaprig müsli (recept!)

Jag irrade runt i Skåne ett par dagar, iklädd munskydd. Understundom tog jag av mig det och klämde i mig fil med en hemgjord frukostflinga som Pontus Bergöö har skapat efter flera års experimenterande. Om man googlar det anglosaxiska namnet på just denna flingsort – ”granola” – får man fram att det är en knaprig müsli som inte är särskilt nyttig eftersom den innehåller massa socker.

Fnys och pfft samt Quatsch! Allt är relativt! Jag ska göra granola!

Dessa onyttiga flingor är faktiskt nyttigare än mycket annat. Cigaretter till exempel!

Jag åt filåflingor och njöt, tittade på naturen, knaprade i mig flera procent socker och mådde hur bra som helst.

Recept på Pontus grannåå-la!

  • 2 liter havregryn
  • 8 dl kokosflingor
  • 5 dl solrosfrön
  • 1,5 dl pumpakärnor
  • 1,5 dl linfrön hela
  • 1,5 dl mandelmjöl
  • 1 påse kardemummakärnor
  • 1,5 dl eller 100 g smör
  • 350 gram honung
  • 2 dl koncentrerad äppeljuice
  • 1 dl vatten
  • 1,5 dl kanel
  • 1 msk kakao
  • rostade mandlar
  • rostade hasselnötter
  • russin eller tranbär

Sprid ut på 2–3 plåtar, lagom klumpigt. Sätt sedan in in ugnen i 180 °C i 8 minuter, sedan i 6, därefter i 4 och slutligen i 2 minuter – varva plåtarna på flera våningar och blanda tills allt är gyllenbrunt.

Men jag är ju en obrydd rebell, så jag gjorde så här:

• Snabbt konstaterande: Vad bra att jag har havregryn hemma eftersom jag igår lade mig i en havreåker för att  tala till sädesgudarna.

Havre är liksom det svarta fåret i sädesfamiljen.
  • Vad bra att jag inte har kokosflingor eftersom kokos smakar tvål.
  • Koriander har jag inte heller, men det smakar i alla fall inte tvål.
  • Solrosfrön och massa, massa annat har jag och allt häller jag i skålen.
  • Men oj, inga pumpakärnor. Äsch.
  • Skålen är för liten.
  • Jag läser lite Kar de Mumma för blandningen medan jag blandar i smöret.
  • Russin OCH tranbär är väl granolavarianten på hängslen och livrem?
  • Hoppsan, jag skulle kanske ha rostat mandlarna innan jag hällde dem i blandningen?
Jag undrar om man kan riva sockerbetor som mandelmassa.

Eftersom jag har en varmluftsugn som jag inte riktigt litar på, varvade jag plåtarna precis som Pontus rekommenderar. Men tappade snabbt koll på i vilken ordning plåtarna skulle flyttas. Fast det blev nog bra ändå!

FÄRDIGT! KNASTRIGASTE KNASTERN NÅNSIN!

Nu är det så att man (som bekant) i alla situationer måste räkna med ett visst svinn.

Den här tumme-toppen, t.ex., lär jag aldrig se igen. Crispy crunchy.
Share
19 kommentarer

Väldigt enkel mat!

Jag har ju förut berättat hur jag inte kan laga mat till färre än 15 personer. Enligt mig borde man få köpa

  • femliterspaket med krossade tomater
  • tiokilosförpackningar med pasta
  • 25-litersdunkar med fil och mjölk
  • tekannor som rymmer 20 jättepottor till muggar.

Jag har till och med skrivit till Tetra Pak och frågat om det finns något tillverkningstekniskt hinder för det där med stora förpackningar. Jag skrev:

Glasklart, tycker jag. Men svaret jag fick från generalen tydde på förvirring:

Överste Lotten skrev igen och förtydligade att jag inte var kund på annat sätt än att jag köper mjölk och fil i mataffären. Då fick jag detta svar:

Så då gav jag upp.

Jag hackar slarvigt, skär mig på konservburkar och bränner mig på allt som man kan bränna sig på. Varje matlagning är dessutom en ojämn kamp mot plåster och slöa knivar, för knivslipen rymde hemifrån 2018.

Nu har jag förstått att vi ska investera i en sån här, så att vi slipper få klagomål av alla gäster som inte kan få hål på tomaterna.

Men nu till ett fiffigt recept som är så enkelt att man trillar omkull. Pasta puttanesca brukar ju se ut såhär när man steker och hackar och har sig:

Den vackra delen av puttanescan: chili, vitlök och olivolja.
Den kanske lite mindre vackra delen: sardellpasta, oliver och kapris.

Men nu ska ni få höra vad man kan göra istället för detta – trots att det inte alls är särskilt jobbigt eftersom man nästan inte ens behöver ha slipade knivar till oliverna.

  1. Man tager sig en burk med krossade tomater.
  2. Man tager sig en burk med tapenade.
  3. Man blandar. Och häller rubbet i nykokt pasta.

Visserligen krävs kanske lite extra salt och en hög med persilja och parmesan – men det är ju petitesser.

Nu när jag tittar på vad jag har skrivit, inser jag att minst fyra varumärken borde sponsra mig. Okej, kanske inte Tetra Pak. Nä, hörni, nu måste jag leta efter fler plåster!

Har ni några såna här riktigt jädra effektiva recept på maträtter som blir så goda att man inte anar hur enkla de är?

 

Share
39 kommentarer

Tigern, morötterna, mörkersynen och en soppa

Bertil Almqvist – han med Barna Hedenhös – skrev och ritade ju också sagan om Vasa och andra fantastiskt fina barnböcker. Men det var även han som skapade ”En svensk tiger”, som numera kanske är mest känd eftersom den syns i ”Karl-Bertil Jonssons julafton”.

(Jättestor brasklapp när det gäller kändisskapet. De som fortfarande tittar på ”Karl-Bertil Jonssons julafton” är ju nästan lika gamla som de som faktiskt upplevde den där svenska tigern som håller truten.)

Nåväl. Jag gick via min beundran för den svenska tigern vilse på internet och hittade de brittiska och amerikanska motsvarigheterna till detta budskap.

Den brittiska damen har oerhört små fötter, stackarn!

 

Den amerikanska påminner om en plansch jag klippte och klistrade till en bibelcitatstävling på lågstadiet.

Och så vandrade jag vidare på min vilsna färd via foldern ”Om kriget kommer” och förvirrande flygblad som var menade att lura den lede fi till att göra konstigheter. Och hamnade i morotsavdelningen.

Ät morötter så får du bättre mörkerseende!

Jag vet att detta inte stämmer, men jag vet att om man äter tio stora morötter på raken för att på läkares order mildra graviditetsillamåendet, kan man hamna på sjukhus med anafylaktisk chock.

Ungefär såhär såg min allergiska reaktion ut.

Morötter kan förvisso (enligt vetenskapliga rön) faktiskt hjälpa folk som ser illa pga. dålig kost. Men inte alls förbättra redan god syn. Att många tror det ändå, beror på detta:

Under andra världskriget lyckades britterna utveckla ett radarlasersikte med bomber och granater så att de plötsligt sköt ner tysken med mycket bättre precision. Ryktet började gå om radaruppfinningen, så britterna spred raskt ut lögnen om de morotsknaprande soldaterna.

Och nu kommer ett recept.

Cornelias morotssoppa!

Hacka massa morötter och hälften så mycket lök samt lagom mycket vitlök.
Stek i olja.
Häll i kokosmjölk och kokande vatten. (Det kan få vara ganska vattnigt om du har tid att låta den puttra.)
Stavmixa tills du är nöjd.
Sätt i buljong eller fond.
Släng i saft och rivet skal från en lime.
Sätt i lite ingefära. Inte för mycket. Eller lite.
Krydda med chiliflingor.
Låt puttra.
Smaka.

Om det inte känns bra, plutta i en rejäl klick krämfräs eller vispgrädde. Lite salt kanske? Om det inte är tillräckligt mycket sting, släng i en vitlöksklyfta till. Stek bacon att drössla på vid matbordet.

Släck lamporna och kolla om mörkerseendet har förbättrats.

Share
39 kommentarer

Mittåt!

Häromdagen serverade jag här förslag på vad man skulle kunna göra nu i februari när tiden går långsamt och allt från väderlek till humörhöjarsysselsättningar är bedrövliga.

– Vi har inte ens ett OS eller ett simpelt VM att roa oss med! kände jag.

Och fick mothugg. Tydligen är november the cruellest month of all. Nåväl. Jag föreslog i god tro ett av N.Y. Times mest populära recept – citronpasta.

citronpasta
Bild från ett av alla citronpastehyllande blogginlägg.

Snabbt klev Jonas Blind Höna in i kommentatorsbåset och recenserade rätten:

”Smaken var lite för endimensionell: bara citron, som tog överhanden över eventuell chili och parmesan. Två minuters koktid på citronerna är inte heller riktigt tillräckligt för att få bort det bittra ur skalet …”

– Well, ptja, han kan ju ha fel …? tänkte jag.

Förmodligen tänkte kommentatoren Niklas som jag, för han satte omedelbart igång att göra denna rätt. Och recenserade även han:

”Prövade förra båsets pastarätt idag. Kan nog fungera som jordförsurningsmedel. Ätbart var det inte i alla fall. Den i all hast tillagade valnötspeston blev delikat.”

– Oj, kärajestanes!

Tänkte jag och googlade fram idel lovord för rätten och betygsstjärnorna for som kanonkulor omkring på alla sajter … tills jag hittade ett inlägg av en kvinna som gav all den mödosamt tillagade maten till sina hönor eftersom rätten tydligen är oätbar.

Så nu vet ni det: ät något gott istället – inte den femstjärniga citronpastan med recept i N.Y. Times!

pastacitron

Förresten var det ju länge sedan ni sa åt mig vilken mat jag borde laga … Gå crazy in the kommentatorsbås!

Share
56 kommentarer

Hur står vi ut med februari?

Jomen håll med: förutom att jag fyller år, är ju februari årets tristaste och mest utdragna månad – även de år som det är inte är skottår.

Men helskotta, det är ju skottår i år! (Plötslig insikt: det är inte 21 dagar kvar utan 22.)

Eftersom jag ju har bott överallt i hela Sverige – Luleå, Täby, Stockholm, Eskilstuna, Eslöv, Lund – så vet jag precis hur vädret är i februari och att det faktiskt bara är en enda lång transportsträcka.

  • Luleå: fortsatt snövinter, ba.
  • Mälardalen: ostadigt väder med antingen snö eller is eller (Stockholm dårå) barmark.
  • Skåne: fortsatt höstväder, ba.

Därför måste vi hitta på nåt kul att göra resten av månaden. Vi kan ju googla webbkameror i olika delar av landet och se om det är snö eller ej!

lule_webcam
Luleå har en lite dimmig vy från Stadshuset ner mot Storgatan. Snö i Stadsparken och ingen asfalt i sikte.
etunawebcam
Eskilstunas webbkamera bor i en kartong som vetter mot det uppsnofsade, men snöfria Fristadstorget och helt fel datering i nederkanten.
lundwebcam
Lund har ingen vettig kamera i stadskärnan, så vi får nöja oss med att titta på skateboardparken som håller på att byggas. Men är det snö vi ser?

Sedan kan man ju ägna sig åt att laga mat som man inte har gjort förut. Tydligen är pasta med citron och chiliflingor något alldeles i hästväg.

pastacitron
Alla är alldeles till sig i trasorna och säger att det inte finns något godare!

Någon som heter Melissa Clark har gjort N.Y. Times populäraste recept, och antingen klickar ni på länken ovan … eller så gör ni så här:

  1. Ta fram citroner, pasta, olivolja, salt, socker, smör, chiliflingor, parmesanost, svartpeppar och kanske lite persilja.
  2. Riv citronskalet på två citroner. Skala och ansa och pilla iordning de andra två så att det liksom bara är citron kvar av dem.
  3. Koka ”citronköttet” i saltat vatten i två minuter. Plocka upp och låt det torka.
  4. Lägg pastan i citronens gamla vatten och koka. (Spara lite av vattnet när pastan är färdig.)
  5. Stek under tiden det stackars ”citronköttet” i olivolja och krydda med både salt och socker (som inte tar ut varandra) i 3–5 minuter; det ska liksom se lite karamelliserat ut. Ta upp och lägg på tallrik.
  6. Blanda smör i citronens gamla olja och stek chiliflingorna och citronrivet. Häll i lite av pastavattnet, pastan, juicen från en citron, parmesanost, peppar och salt. Häll i det stekta citronköttet och den evetuella persiljan.
  7. Servera, kanske med lite mer ost, lite mer olja, lite med av allt annat? Själv tycker jag att det låter som om rätten saknar både vitlök och krämfräs, men vad vet jag?

Så. Nu har vi roat oss med webbkameror och matlagning. Vad kan man mer göra? Inte åka Vasaloppet, inte resa till Thailand och inte skaffa nya löständer – sådant behöver man ju liksom inte uppmanas att göra. Ah, nu vet jag!

Ät lunch utomhus minst tio gånger!

vintermat
Liksom … varför inte?

Alternativet är förstås att gå i ide och invänta mars … men är den månaden så himla mycket bättre?

Share
76 kommentarer

Familjen Bergmans recept på köttfärssås

Jag har just nu en skrikande Tjugoåring i köket. Hon är inte kompis med fiskgrytan, så då hjälper det väl om man skäller ut den?

– DU ÄR TRÅKIG! TRIST! FUL! SÄG NÅT!

Spanjoren i huset försöker just nu mildra grytilskan genom att hälla ett paket fryst chili i maten, för då brukar det bli bra.

De senaste 20 åren har jag lagat mat 97 % av kvällarna. Det är helt enkelt så att om jag är hemma, är det jag som står vid spisen och föder barn.

litetdjurimaten
– Hovmästarn! Lotten har lagt djur i soppan!

Det här är naturligtvis inte alls rättvist, så jag överlåter med varm hand och i jämställdhetens namn t.ex. firmans momsredovisning till ”nån annan”. (Han vill egentligen inte heller kännas vid debet och kredit eller procenttecken, så jag nämner honom inte vid namn eller alias för då har han liksom inte fått uppdraget på riktigt. Eh, hrrrm.)

lamm
Bä, bä, röda lamm.

Tjugotvååringen har bott i Lund i drygt fyra år och kan numera laga vilken mat som helst – men började inte göra det förrän han blev tvungen och dessutom beordrad eftersom han jobbade i sexmästeriet. Basen i all mat är lök.

– Lök! Mera lök! Hacka mer lök! Stek den långsamt! Åh, vad det luktar gott! Löööök!

Den milda Sjuttonåringen som inte gör väsen av sig, gör det inte heller i köket. På helgerna äter vi aldrig lagad lunch – om inte han tar initiativet.

– Jag kokar lite pasta. Steker korv. Gör fransk tomatsallad. Är det någon annan som vill ha? Är vi bara tolv? Jahaja. Humdidum.

Den nyblivna Femtonåringen säger ja till allt, men kommer inte längre än till jaet.

– Kom och gör sallad!
– Okej!
– Har du tid nu?
– Mhm, jag ska bara …
– Om du först gör sallad kan du …
– Mhm, kommer.
– Vi äter snart, kommer du och gör salladen?
– Javisst. Jag måste bara …

Och så försjunker hon i en teckning, ett mattetal, en bok, en dator, en ouppknytbart skosnöre eller ett tilltrasslat halsband som måste redas ut på studs.

moasdjur
Eller ett djur som måste byggas.

Tolvåringen är chef över sörjor, såser och kladd. Guacamole (som kanske borde stavas guackamåle?), bearnaisesås, dippsåser och äggröra – allt går som en dans. Men tar han fram en kniv eller en stekpanna, så sprutar blodet och tånaglarna blir blåa av tappat gjutjärn.

avocador
Ingen guacamole denna dag.

Och nu till dagens höjdpunkt! Recepttajm!

barnenater
Helt normala barn vid kvällsmaten.

Lottens köttfärssås

Sisådär 13 jättestora portioner. OBS: Alla mått är YTTERST ungefärliga.

1,5–2 kg nötfärs
4 STORA gula lökar (eller 23 pyttesmå)
3 rivna morötter (inte ett måste, men drygar ut bra)
6 klyftor vitlök
0,5 dl olivolja (alla andra recept vill ha i mer, så ta mer om ni vill)
1 dl tomatpuré
3–5 dl rött vin (vitt vin ger snyggare färg, men smakar inte lika mustigt)
ungefär lika mycket krossade tomater som köttfärs
3–5 msk torkad oregano
3–5 msk torkad basilika
1 msk torkad rosmarin, välsmulad till oigenkännlighet
2 tsk timjan
1–2 lagerblad
1, 5–4 msk salt (galet oprecis är jag på saltfronten)
1–3 tsk socker eller icke smaksatt honung (minthonung är helt fel)
3 buljongtärningar (eller den flytande lyxvarianten)
massa nymalen peppar, chiliflingor, lite Caj P:s grillkrydda (inte andra märken, de smakar fusk)

+ drygt 1 kg spagetti
+ massa riven parmesanost
+ en sallad på tomater, sallad, spenatblad, avocado, fetaost, kasjunötter & god dressing (alltså olivolja, vinäger, fransk senap, vitlök, salt, peppar, dragon)
+ vitlöksbröd

1.
Finhacka lök, morot och vitlök så fint du kan. Vilket jag inte kan ity jag dåligt tålamod har. (Ska man hacka de redan rivna morötterna? undrar vän av ordning.)
2.
Fräs allt mjukt (utan att det blir brunt eller till och med svart) i olivoljan i minst 20 minuter. Det är nu man tar fram matlagningsvinet, för lökstekning är dötrist.
3.
Tillsätt köttfärs, lite i taget så att det bryns och inte kokar.
4.
Tillsätt tomatpurén och låt fräsa med röran i en minut. Kanske två minuter.
5.
Tillsätt vin och låt allt koka upp snabbt och puttra en liten stund.
6.
Dunka ner tomatkross och alla kryddor i grytan. Salta och peppra. Låt puttra under lock i minst 1 timme, gärna mer om det finns tid.
7.
Fyll på med mer kryddor om det behövs. Vilket det gör.

Man kan ha annat i också, t.ex.:

  • 2 msk mango chutney
  • ett paket bacon i pyttebitar
  • zucchini.

Om man har lite ont om tid eller tålamod, kan man fräsa löken och köttfärsen samtidigt fast i olika stekpannor och sedan blanda ihop.

kfarssas
Ful, men god.
spaghettiksaus
Spagetti med köttfärssås och en kusin!

Känsliga tittare varnas – men om ni tycker som jag, gillar ni Regular Swedish Meal Time.

Psssst. Fyll båset med recept! Dsssssst.

Share
126 kommentarer

Å nu blire recept: matvetesallad!

I Vår kokbok (som tyvärr inte är vår längre eftersom den är på vift i Lund) finns det ett recept som är alldeles, alldeles perfekt. Enda felet är väl egentligen att maten tar slut efter en stunds ätande.

matvetesallad
Matvetesallad utan fokus.

Nu låtsas vi alla att ni ska laga mat och behöver lite inspiration. Ni har ett gäng vegetarianer på ingång och ett skafferi fullt av precis allt som behövs till tolv personer:

Själva gucket!
9 dl matvete
30 små tomater (gärna i alla de färger som tänkas kan)
6 dl torkade aprikoser
3 dl kokosflingor (fast jag tar gärna lite mindre, kokos är inte min favvo)
3 dl pumpafrön
6 dl hackad bladpersilja
kanske färska plommon till garnering?

—-

Dressingen!
1,75 dl olivolja
1 msk sambal oelek
2 msk malen koriander (äntligen fick jag användning för den!)
3 hela citroner (både saft och skal, men inte det vita)
ca 2 tsk salt
peppar efter smak

Giv akt!

  1. Koka matvetet (häll bort vatten om det blir kvar nåt).
  2. Dela tomaterna på hälften.
  3. Strimla aprikoserna.
  4. Rosta kokosflingorna med pumpafröna i en stekpanna (utan fett!) tills de har fått lite trevlig färg.
  5. Häll ihop alla ingredienser till dressingen och häll sedan hela alltet över matvetet (som gärna får vara ljummet).
  6. Häll i allt det andra.
  7. Blanda väl och servera på buffébord (eller till kött, kyckling eller nåt annat som smakar gott om inte vegetarianerna misstycker).

OBS: Cred och beröm ska alltså gå till Vår kokbok och inte till mig. Samt förstås kusin Stina, som var den som påtalade receptets förträfflighet. Och i kommentatorsbåset får man definitivt komma med tips på annat gott som alla borde tillaga. Ni som inte på några villkor tänker laga mat, kan istället kolla på den här videon.

Share
63 kommentarer