Hoppa till innehåll

Etikett: resa

På vift i England igen!

Jag bjöds av min kusin i England på en resa till hennes pittoreska by Ditchling, så jag släppte allt jag hade för händer och åkte. Det jag då hade för händer och som nu blir styvmoderligt behandlat är

  • en trasig ljuddämpare
  • ett släp med körförbud och förmodat elfel
  • sju trasiga lysrör i källaren
  • Olles telefonväxelskontrakt med djävulen
  • min alzheimerpappas ickefungerande konton på Handelsbanken
  • en nyinköpt men försvunnen rullgardin
  • tre trasiga handfatsblandare
  • en läcka under diskbänken
  • fyra stackars halvvakna dahlior.
Ni som inte är bekanta med dahlior ska veta att de ska pysslas om, matas och väckas som vore de pojkar i 16-årsåldern.

Den digra listan ovan och annat bekymrade mig på resan hit. Jag satt med rynkad panna och tittade på min 135-kronorslunch på ett helt ommöblerat Arlanda …

… och funderade på om en sån här resa verkligen var ett lämpligt stolleprov. Och om det där kaklet bidrog till trivsamheten egentligen. Borde jag inte stanna hemma och vrida mina händer istället?

På Arlanda var det tomt som på Berlin Brandenburg mellan 2012 och 2020, och de höga stolarna i 50 nyanser av grått knarrade som obetalda skor.

Utanför bild låg en madrass, en kudde och fyra prydligt hopvikta filtar. Kanske redo för Bruce Willis, som vore det 1990?

Jag satte mig och kollade på hur flygplanen utan problem både lyfte och landade trots att jag häromdagen tittade på Snöns brödraskap och fick för mig att min flygresa skulle gå åt pipsvängen på ungefär samma sätt. Dessa tankar måste ha tagit på krafterna, för jag sov under 98 % av flygresan. Piloterna behövde underligt nog inte min hjälp en enda gång.

Här i England kan jag konstatera att panta rei, allting flyter och korven den har två. För här finns ju mången trasig ljuddämpare och massa trasiga vägar, staket, hus, lysrör, fönster, broar och tänder. Det är fantastiskt att få bäddas in i det engelska språket med sorry, pardon, excuse me och please samt love.

Jag har även konstaterat att man här fortfarande ska ha antingen tröjor med stora hål i eller brallor med ännu större hål i. Eller djurmönstrade tyger över hela kroppen.

Tre glada, leopardklädda kvinnor stod och väntade utanför en lågstadieskola.

Vi har som vanligt hunnit handla på Tesco, där jag trots otaliga besök fortfarande går omkring som en Pippi Långstrump på kafferep. Jag vill se allt, klämma på allt, köpa allt – och lite därtill – samt packa in rubbet och ta med hem till Sverige.

Särskilt den här kleggiga röran.

Vi besökte Ditchling Museum of Art & Craft och en utställning om Raymond Briggs, som har bott i Ditchling. Vi fick se otalet originalteckningar och dito målningar, en fåtölj med en utspilld burk vita bönor samt garderobsdörrar, på vilka han hade målat sina föräldrar.

En text som Briggs själv skrev 1991 – om hur man absolut inte ska låna ut sina originalteckningar och dito målningar till utställningar.
Se, vilket härligt stökigt skrivbord han hade! (I botten på den översta lådan till vänster hade Raymond Briggs skrivit vilka datum han hade städat just denna låda.)

Så: i England har vi det bra, även om Brexit har ställt till det på massa olika sätt. Och hur har ni det?

Share
23 kommentarer

Liten bildrapport från storstan

Som jag berättade för en halv evighet sedan (känns det som), skulle jag plötsligt (kändes det som) föreläsa under två heldagar i Stockholm.

Jag var orolig, osäker, vimsig, ledsen, förvirrad och fylld av aversion inför normallivet som tydligen ska inträffa tre månader efter den största chocken någonsin. Men plötsligt hade jag gjort allt – pratat och tjoat, fnissat och varit allmänt normal som vore det före den 12/12 2023.

Så jag tänkte att det skulle jag förstås fira med ett yllestrumpsinköp.

Najs! Fyra till priset av tre!

I kassan fick jag veta att detta på skylten ovan betydde ”köp fem till priset av fyra”. Jag köpte som hämnd då bara två till priset av två. (Hur tolkar ni skylten?)

Men nu gick jag handlingarna i förväg.

Föreläsningarna höll jag i f.d. Centralposthuset på Vasagatan i Stockholm. (Vilket inte är ”Kungliga Posthuset” i Gamla stan, även om man skulle tro det med tanke på bilden nedan.)

Bara entrén gör en ju vimmelkantig av stuckatur-lycka!

Gamla posthuset bredvid Centralen är en så fin och fantastisk byggnad att man nästan får dåndimpen och önskar att man vore postkassörska 1903.

Så här såg det ut i den nuvarande entrén 1903. Den stora, vita ytan på bortre väggen målades sedan …
… vilket ni kanske kan se här. (Vinkeln är bara näääästan korrekt på denna min bild.)

Om ni är det minsta lilla arkitekturintresserade suckar ni över fönster- och golvrenoveringar och det faktum att ni måste hämta postpaket i köttfärsavdelningen idag. Men det är trots historiens sorgliga vingslag underbart att befinna sig i dessa anrika lokaler i jugend och nybarock, men som övergavs av Posten strax efter en sista (konstig) renovering runt 2010.

Apropå konstigt …

Denna blåa låda står i en för övrigt stilig innergård. Det är en kvarleva från när Securitas från denna post (pun intended) skyddade Regeringskansliet, som jobbade här under en tid. Nu är den blåa lådan K-märkt och får icke rubbas eller förvanskas. Eller för den delen ens användas.

Hur som haver, nu kommer ännu mer som skaver.

Här får man inte göra nåt. Men vad har det varit? Hallå, berätta för oss; säg inte bara att man inte får röra.
Man anar att en oerhört trött lappskrivare har fått nog.
Vad är detta månne för spännande markeringar i marmortrappan?
Aha. Allt – även en antihalksträng – kan fixas med svart silvertejp.
Moderna mattors förtjänst och förbannelse: kaffefläcken måste hamna på rätt ställe!

Under min föreläsningssejour bodde jag på ett gnistrande modernt hotell med tysta hissar, mjuka mattor, led-lampor i alla skåp och lådor samt en minibar med chips dyrare än saffran och rödtjut i champagne-prisklass.

Men jag fick en spegel ovanför sängen, så det får man ju vara tacksam för.
Rummets två par badtofflor var i stl XXL, vilket med tanke på min fot här väl inte kan vara mer än kanske stl 45? (Jag är ju van vid basketspelarfötter i stl 53.)
Åh. Landlina. Jag lyfte luren, lyssnade till tutet och tänkte att jag ju borde ringa till nån. Men jag kan ju bara mitt eget nummer, och nån måtta får det vara på hur jag talar med mig själv i dessa dagar.
Två frukostar åt jag på hotellet, och de var helt olika. Ena dagen fadd och rörig samt allmänt otrevlig, andra dagen alldeles förtjusande med kryddad varm-mat och en brie som en gammal ko hade älskat som sitt eget barn. (Underbar lagårdsdoft.)

Efter dessa två utmanande dagar bjöd Författarfonden på en minneshögtid för Olle. Vi grät så det skvalade i fyra timmar medan vi lyssnade till tal, poesi, gitarrplonk, minnen och en långsam vals i moll, spelad på dragspel.

Ungefär 15 minuter innan jag tog den här bilden, stod jag upp inför 30 personer och förklarade hulkande att vi måste inse att Olle de facto är död fastän han är så levande.

Puh, nu känns det som om jag behöver sova i en vecka. När jag nästa gång föreläser å yrkets vägnar, kommer jag att våga ta ut svängarna lite mer. Och sedan lite mer. Och så rätt som det är, kommer jag att känna mig flygfärdig!

Men precis som bröderna Wilbur och Orville Wright kraschade med Kitty Hawk år 1900, kanske även jag ligger så här hopknölad nån gång då och då. Det är helt okej.
Share
27 kommentarer

Några bagateller och ett svårt ord

Det pågår en diskussion i diverse medier om vad som är intressant att läsa – eller ens värt att läsa. Någon anser att kändisar som skriver om sitt liv borde ta sig i kragen och inte slicka sig själv i röven (min formulering) och nån annan anser tvärtom att det ju är kändisarnas liv som är intressanta, annars hade inte inte varit kändisar och därmed inte så intressanta. (Även detta är min formulering. Tusan hakar, jag borde bli journalist.)

Själv tycker jag att ämnet oftast överskuggas av språkets kvalitet, och att böckerna som jag läste som tolvåring fortfarande klår alla romaner som jag försöker traggla mig genom idag.

Intressant eller inte intressant, hur det nu än är, så finns det ju en detalj som alla som ger skrivråd gärna delar med sig av. Här är det Ricky Gervais som får berätta om just detta:

Sammanfattning: skriv om det du har varit med om, så blir det intressant. Eftersom jag oftast bara är med om bagateller, måste jag i så fall berätta en sådan.

Jag åkte till Stockholm, vilket ju är plättlätt och bara tar en timme. Men så är det ju det där med tågen som går och går och aldrig kommer fram till perrongen. Och trängseln, brölande målbrottspojkar, folk som taaalar i mobilen som vore den en ostmacka, folk som inte har biljett och folk som … Oj.

Nej, det var ju mina egna upplevelser det skulle handla om. Här är en: när jag tvärnitade framför denna korvreklam på Pressbyrån kraschade en barnvagn bakom mig rakt in i mina ömmande hälsenor. Men jag bara skrattade.

Korv, kyrv och kärv var ju jättekul!

Väl på tåget, som bara tuffade fram i 1800-talsfart, fnissade jag åt bordet vid min plats eftersom det hängde med hakan och var alldeles enögt.

”Jättedeppigt”, mumlade bordet.

När vi väl kom fram, längtade jag redan hem lite. Det känns som om allt i Stockholm numera är dubbelt så dyrt som en timme västerut, och det är tammetusan inget att skratta åt. Så då muttrade jag några svordomar istället.

Jädrar. Sådana här pallar köper vi på loppis för 200 kr.
Å fan. Dessa dyra muggar påminner om …
… Gromits polare Wallace.
Men vad i helskotta. I Stockholm kostar mitt porslin 69 kr per tallrik. På second hand!

Nämen det var ju mina synnerligen intressanta bagatellartade upplevelser jag skulle skriva om! Att det ska vara så svårt.

På Medborgarplatsen klev jag på ett tunnelbanetåg som krängde som ett skepp i sjönöd, men på grund av revbensbrottet kunde jag varken hålla mig i stången uppe i taket eller nå en vägfäst stolpe. Därför ställde jag mig bredbent (som en matros på nyss nämnda skepp) och inväntade nästa krängning.

Det var som att vänta på en hickning. För den kom inte. Kom inte. Kom inte. Kom inte. Kom inte. Kom int… OCH DÄR KOM DEN!

– Iiiiih! sa några damer.
– VAFAAAAN! sa en rödskäggig jätte.
– Iff iff iff iff sa en liten knähund.

Själv sa jag inget, men min kropp reagerade instinktivt. Högerhanden högg tag i första bästa stadiga, balansupprätthållande fäste så att jag skulle kunna undvika ett brutalt fall.

Nämligen de här två hyskorna på damen framför mig.

När jag upptäckte att pek- respektive långfinger knep om damens skärphällor, släppte jag snabbt och inväntade skäll eller mördande blick eller fnitter och himlande ögon. Men hon bara vände sig förvånat om och tittade rakt förbi mig mot den rödskäggige.

– Förlåt, sa jag.
– … ? … sa damen, för hon sa ingenting.
– Jag råkade ta tag i dina hankar på ryggen. På jackan. Jackans ry…
– Tankar? sa damen på en släpig, nasal stockholmska som man nästan aldrig hör numera.
– Ja, ne-hihi, hankar, hängen … hällor … nej, hyskor … nej, vad heter det?
– KÄNNER jag dig? sa damen.

Men innan jag hann svara, vände hon sig om och gick till ett annat dörrpar i tunnelbanevagnen. Lika bra det, kanske. Vi hade nog inte blivit vänner på ett bra tag.

Ja, det var den bagatellen. Här är en annan – kolla på spår 12 & 13 på Centralen. Vilken intressant skillnad!

Jättegamla träsyllar med massa grönska till vänster, och en modernare, prydligare (ergo tristare) variant till höger.

Jaa. Näää. Kanske måste man faktiskt vara med om lite intressantare saker än så här för att vara läsvärd. Suck. Jag borde förmodligen gå på sjön, ta värvning eller kidnappa en maffialedare.

Share
27 kommentarer

Dagens i-landsproblem: sätesfällning

Nu är det fjärde arbetslägret avklarat – i Svarte som ligger vid havet, väster om Ystad. Trots att Pågatåget (Skånes pendeltåg) går dit, hyrde jag en bil så att vi kunde forsla verktyg, gosedjur, tavlor, hyllor och allsköns vackra prylar.

Och VILKEN bil det var!

(Förklarande parentes: jag har aldrig ägt en bil som har gått mindre än 30 000 mil eller varit nyare än 16 år. Våra bildörrar säger inte thud när de stängs. De säger kkxx-klonk och när nyckeln vrids om, tänds alla fellampor som vore området bakom ratten en liten julgran. Bakluckan går inte att stänga helt, och man måste hålla uppe själva luckan med en gardinstång, annars åker den i huvudet på närmaste person.)

Den här hyrbilen hade allt. Det var så många lyxpryttlar att jag inte förrän 30 timmar kom på att man ju kunde sätta på radion också.

Min uppgift var under detta arbetsläger att slipa lite spackel och måla några väggar, men framför allt att borra och skruva samt sätta upp saker på hopplösa väggar av olika material.

Här har jag t.ex. satt upp skenor med krokar till kastruller på en murstock av tegel/betong/nåt annat.

Och så var det det här med att vi skulle forsla en två meter lång och en meter bred spegel. Men att fälla baksätet i finbilen var stört omöjligt. Jag och min slavdrivare – husägare, arkitekt och kompis  – stod handfallna inför sätesfällningsbryderierna.

(Förklarande parentes: att fälla säten brukar vara lika lätt som att öppna en gammaldags konservburk – bara man har den rätta knycken och vet hur man ska göra. Röda Clara är som ni vet lika obegriplig som den analoga dialogtelefonen för en ovan generation. Och för en boomer som jag, var sätesfällningen lika svårmanövrerad som trestegsautentisering eller Mälartågs app.)

  • Jag ryckte i handtaget uppe på ryggstödet, varpå ryggstödet ryckte till och föll någon centimeter framåt.
  • Jag googlade.
  • Jag tryckte och drog i handtaget vid sidan av sitsen samtidigt som jag ryckte i handtaget där uppe.
  • Jag googlade.
  • Jag tryckte på magiska ställen som såg tryckkbara ut och drog i konstiga tåtar.
  • Jag googlade.
  • Jag drog i ett rött snöre som plötsligt dök upp på baksidan.
  • Jag googlade.
  • Jag svor och åkallade sitsgudarna samt offrade en nagel.
  • Jag googlade.
  • Jag gjorde en kopp te och bet på den trasiga nageln.

Sedan ringde jag till uthyrningsplejset, som inte alls förstod problemet.

– Det är bra att dra i handtaget uppe på ryggstödet.
– Nej, för det fälls bara ner några centimeter.
– Jag ska höra med min kollega. [mummel mummel mummel] Nej, på den här modellen kan man inte fälla sätena.
– Har jag … har jag hyrt en kombi som man inte kan fälla sätena på?
– Ja, tyvärr.

Då ringde jag till en verkstad. De sa att de hade en bruksanvisning av nåt slag (vilket varken internet eller handskfacket på det satans bilskrället hade).

– Jo, du ska dra i handtaget uppe på ryggstödet samtidigt som du trycker på handtaget. Och puttar HÅRT på ryggstödet.
– Då måste man ju vara två.
– Jaaa. Hm. Vänta. Nej! Du ska bara dra hårt i spaken nertill! Gör inget med handtaget uppe på ryggstödet!

Handtaget uppe på ryggstödet var alltså ungefär lika nödvändigt som en blindtarm, för utan dess inblandning (handtaget alltså) funkade sitsfällningen galant.

Så då gjorde jag en instruktionsfilm som jag ska bli rik och berömd på!

Och spegeln?

Jodå, den fick plats i bilen och är nu uppsatt! (Med skruvar som jag dock inte är riktigt nöjd med. De ”bet” liksom inte. Tänk er vilken jävla smäll det blir om den trillar ner …)

Psst. 
Handskträdet på bilden högst upp finns på Annehem i Lund. Alla städer borde ha handskträd!

Share
20 kommentarer

Retour à la nature eller bara spring i benen?

I Hylta 1977:
– Lotten! Kom och hjälp mig att måla det här gamla hönshuset, lägga in parkett på dasset och laga bilens bakruta!
– Fnys. Grrr. Morr. Stånk. Blä. Åkejrå.

Som ni ser var det verkligen på riktigt: bakrutan var bara borta en morgon i Hylta. (Foto: Lotten Bergman)

I Skåne, på Öland, i Dalarna och i Byske på 2020-talet:
– Välkommen, Lotten!
– Vad kan jag göra? Måla? Tapetsera? Riva ner väggar och rycka upp trädrötter samt sprätta loss masonitskivor från alla dörrar?

Pappa brukade bygga en pergola till alla hus som vi flyttade till. Ibland byggde han pergolor även till grannarna – men mer avancerat än så var inte hans hantverkskunnande. Mamma valde kakel, planterade rosor och tapetserade om med William Morris. Man kan med kakelfog säga att jag inte är upplärd som arbetshäst eller renovatör eller ens ogräsuppryckare.

Så hur gick det här till? Varför vill jag numera åka runt på arbetslägerturné till kompisar överallt? Föll jag på tvärsan från äppelträdet och landade i nån annans päronträdgård eller är det bara såhär vi är funtade, vi människor? Back to nature, retour à la nature och tillbaka till naturen med Rosseau?

Tänk om kroppen och hjärnan har haft sammanträde och enats om att det gäller att passa på medan tid är.
”Snart ä ho dö.”
”Jå. Vi ger’na lite spring i bena.”

Men nu ska ni få se något som jag inte har haft ett enda dugg med att göra, eftersom mina fingrar inte är gröna och jag inte kan skilja ens på rhododendron och bougainvillea. (Men stava till dem.)

Kommentatösen Karins farbror anlade en fantastisk perennrabatt som fick pris i Husmodern 1972.
Samma ställe nu! Grusgången till höger är övervuxen och rabatten lite mindre prunkande – men oh, så fin.

Här i Dalarna var vi fyra bloggpolare (Karin, Pysseliten & PK) som dödade stickbuskar och drog upp 50-åriga rötter, klippte häck, badade näck och byggde ett däck.

Däcket. Jag lärde mig att man måste titta på plankens årsringar och placera dem så att de går uppåt – som en glad mun.

Nu ska jag en gång för alla utreda skillnaden mellan planka och bräda!

Svensk ordbok:
planka,
upp­sågat, av­långt, fyrsidigt stycke trä­virke av inte allt­för liten bredd och tjocklek,
minst 9 respektive (drygt) 2 tum. [min uträkning: 228 mm respektive 51 mm]
bräda, ut­sågat, lång­smalt, brett, relativt tunt stycke trä­virke med för­hållandevis stor längd.

Skogsordlistan (1994):
planka, virke med tjocklek minst 32 mm och bredd minst 140 mm.
bräda, virke med tjocklek mindre än 32 mm och bredd minst 70 mm.

NE.se
planka, sågat eller hyvlat virke med minst 45 mm tjocklek.
bräda, virke med tjocklek mindre än 45 mm och bredd minst 70 mm.

Nähe, det skulle jag visst inte alls. Vi får tydligen fortsätta leva i ovisshet. (Men jag påminner gärna om två andra svåra termer: postlåda är den som står vid tomtgränsen och brevlåda är Postnords, som vi lägger utgående brev i.)

När det var dags att resa från det ljuvliga Horndal i Dalarna, satte sig min undersköna orangefärgade lilla rullväska på tvären och tjöt av indignation.

Men när jag strök den medhårs med lite majsolja, blev den medgörlig igen. (Om oljan härsknar och luktar illa? Vet inte, men väskan är ändå proppfull av illaluktande arbetskläder – så det märks inte.)

Framme på Svinön i Byske fick jag omedelbart uppdraget att stapla ved. Vad jag inte vet om ved är precis allt. Jag vet inte hur den ska se ut, kännas, staplas, torkas eller huggas – novisen i vedboden [ve-bon], det är jag det.

Förre ägaren till huset, död sedan 2021, knorrade när han såg hur slarvigt jag inledde staplandet. Men det blev bra efter en stund när jag på hans uppmaning kollade hur han hade staplat resten av veden .

Därefter skulle jag måla ”Lillstugan” som uppfördes i mitten av 1960-talet. Då lydde vädergudarna alla bönder som i flera veckor har bett om regn, så vi satte oss att rulla tummarna och planera framtiden.

Samt inventera penselbeståndet. Tydligen är plåtburkarna begärliga, men vi accepterar inte ett bud under 100 000 kr.
Vi gick även på skogspromenader … eh, på nya kalhyggen. Eller ”ödemarkstillägg” som Fälldin sa. (Skogsägare får verkligen göra precis som de vill, medan jag måste begära bygglov för att sätta in ett fönster där det för 30 år sedan fanns ett fönster.)
Kanske målar vi dörren grön imorrn, för plötsligt blev den lika skön som en finne på näsan.

Här i Byske bor jag i Lillstugan på bilden ovan. Myggen och bromsarna är sedan vår ankomst helt galna av glädje och försöker umgås med oss vart vi än vänder oss.

Därför har jag fått en prinsessäng! Med äkta 70-talslakan!

I köket i storstugan finns ett fantastiskt tidsdokument som jag fullkomligen dyrkar av nostalgiska skäl. För precis en sån här mikrovågsugn kom pappa hem med en dag 1981! Den här funkar perfekt, medan vår gavs bort när mamma flyttade till en lägenhet där köket är marginellt större än mikron.

Pappa hade skrivit diverse användarmanualer eller bruksanvisningar för Husqvarna (de diskuterade vilket av orden som var lämpligast), och så fick han betalt med en mikro – exakt en sån här. 

Avslutningsvis vill ni väl se innehållet i två gamla färgburkar? Visst?

Share
21 kommentarer

På biblioteket (och lite tågresa igen)

Jag gick in på biblioteket häromdagen. Helt mot alla regler och anvisningar gick jag inte till en dator och slog upp det jag skulle ha, och inte tog jag en nummerlapp heller. Jag stegade helt enkelt fram till informationsdisken, där tre bibliotekarier stod och pratade.

– Hej! Kan jag ställa en fråga fastän jag inte har nummerlapp?
– Dom är där borta …?
– Ja, men det är ju helt tomt här inne, så jag tänkte att det inte behövdes?
– O…k…e…j…
– Jo jag undrar om kåserier står på ett speciellt ställe eller om de sorteras in under romaner.
– Kå … vad sa du?
K å s e r i e r.

Det kan hända att jag artikulerade lite väl tydligt. Det kan också hända att jag snörpte med munnen och rynkade ögonbrynen lite eftersom denna bortglömda konstart faktiskt borde ligga bekvämt i var mans mun. Eller i alla fall minne.

– Vad är det? sa bibliotekarien.

Då kom en annan bibliotekarie till undsättning. Hon hade förmodligen registrerat min återhållna upprördhet och antydan till snipighet.

– Du får titta i datorn själv och leta upp författarna för dom står lite här och där.
– Författarna står lite här och där?

Hade jag förstås kunnat säga, men det gjorde jag inte – nu fick det vara nog med surkärringsfasoner. Så jag gick till datorn och fann att avdelningen för kåserier på mitt bibliotek helt sonika heter ”magasinet”. Inga kåserier står längre bland alla de andra böckerna ovan jord. De står och samlar damm tillsammans med likasinnade och pratar säkert om forna tider när kåsörer fick användning för aftonkläder flera gånger i månaden.

– Ja, hej igen. Jag skulle vilja h…
– Nu vet jag vad kåserier är! avbröt den unga bibliotekarien mig. Tack för att jag fick lära mig!
– Åh, vad kul att höra! Jag skulle vilja låna Bang. Barbro Alving.
– Bang? Balving?

Nu ryckte den äldre bibliotekarien in igen. Med en armbågstackling såg hon till att den unga inte skulle ta skada av anfallande ögonbryn och artikulationer. Hon spände ögonen i mig. Jag tog sats:

– Barbro Alving. Samlade kåse…
– BANG. Jag vet vem Barbro Alving är. Jag hämtar i magasinet. Grrrfnff.

”Viola” (gift med Kar de Mumma), bredvid ”Eld” – men vilka är månne de andra två? (Foto: Sture Ryman, SvD, Stockholms stadsmuseum)

Ett dygn senare satt jag iklädd knallröda gummistövlar på ett stillastående tåg med ryggsäcken, Bang-boken, resväskan och hela jädra Sörmlands befolkning. Tåget hade råkat ut för motvind, uppförsbacke, lokförare som hade fastnat på andra tåg och inte hunnit fram, signalfel och sena vändningar. Tågresan Eskilstuna–Horndal har jag misslyckats med flera gånger, så jag var förberedd med lektyr, godis och vatten. Tåget kom iväg en timme försenat, men trots att vi rullade på rätt bra kunde inte ens Bang göra mig på bra humör.

Jag var så rysligt irriterad på alla som pratade högt i mobilerna, alla som spärrade platser med väskor, alla som drällde saker omkring sig och alla som över huvud taget befann sig på tåget.

– Är det bara jag som har hjärna, förnuft, sans och vett samt förmåga att känna empati?

Tänkte jag och klev av tåget i Sala utan min resväska. Jag satte mig i väntsalen eftersom det regnade, kollade mobilen, konstaterade att nästa tåg också var en timme försenat, reste mig upp och gäspade och …

– Skit! Skit! Skit! Väskan! VÄSKAN! skrek jag onödigt gällt.

Eftersom alla tåg var sena, hade tåget med den viktiga väskan dock inte rört sig en millimeter från perrongen, vilket jag såg från väntrummet. Jag ryckte åt mig min öppna ryggsäck, försökte stänga den under språngmarschen i de plötsligt geléaktiga gummistövlarna, knuffade mig förbi en barnvagn, plockade upp tandborsten som plötsligt hoppade ur ryggsäcken, skrek STOPP! och VÄNTA! till konduktörerna som precis vred på stängningsnycklarna. Jag dumpade ryggsäcken på perrongen rakt framför vagnen som jag nyss sprang förbi, bad om ursäkt, hoppade upp på tåget, såg min väska prydligt på bagagehyllan, lyfte ner den, trillade omkull, reste mig upp, sprang mot dörrarna, tackade konduktörerna med ett flåsigt ”ttthhhack” och höll på att krocka med samma barnvagn som jag hade stört två gånger tidigare.

Karma, karma. Jag (som kanske inte har hjärna, förnuft, sans och vett samt förmåga att känna empati) ska försöka att aldrig mer bli rysligt irriterad på alla som pratar högt i mobilerna, på alla som spärrar platser med väskor och på alla som dräller saker omkring sig.

 

Share
12 kommentarer

Svettigt värre

Sedan jag lärde mig skriva nån gång på 1970-talet har jag berättat om missöden på tåg. Förseningar, värme, kyla, galna människor, borttappade väskor, bortglömda väskor och även stulna väskor. En gång kräktes vi alla – fem barn och två vuxna – så brutalt (av matförgiftning) att tågvagnen säkert fick skrotas.

Ja, nu anar ni att ännu ett tåg-äventyr är på ingång.

Jag och Tjugoåttaåringen samt hennes dotter Lilla M (snart 10 månader gammal) inledde i morse en resa till Lund för att fira Trettioettåringens dotter Lilla F (ett år idag). Eftersom Snälltåget är billigare och ballare än SJ, valde vi att med god tidsmarginal ta Mälartåget till Stockholm.

Interiör från Mälartågets cykel- och barnavdelning. Oerhört opraktiskt och dumt planerad.

Vi gick en promenad till Kungsträdgården, stoppade fötterna i fontänen och sedan knallade vi mot Centralen i ugn och ro för att där kliva på just Snälltåget kl 12.30. Vi strosade på bakgator för att undvika trängseln på Hamngatan, vi filosoferade över kyrkogårdar och vad man egentligen får göra på dem (picknick?), pekade på Bellmans monument (inte grav), vinkade till Ferlins staty och tittade på härket till hotell som skymmer Klara kyrka. Solen sken och Stockholm visade upp sig från sin allra bästa sida.

En inte alldeles ovanlig syn.

Snälltåget skulle som sagt avgå från Centralen kl 12.30, men när vi klev in i den stora vänthallen fick vi en smärre chock. Replikerna gick så här, där vi stirrade på den obegripliga, gröna tavlan med avgående tåg:

– Men 12.30-tåget är ju SJ? sa jag förbryllad.
– Kolla, Snälltåget går ju 12.15, sa Tjugoåttaåringen.
– Men klockan är ju 12.15?!
– Ja …
– Vi springer! Spår 12!
– Men mamm…

Utan att ens fundera över vad jag gjorde, puttade jag vagn, dotter, barnbarn och mig själv till rulltrapporna, åkte ner, sprang med löjligt komplicerad packning uppför trapporna till spår 12.

Under tiden strosade den unga modern i lagom takt åt samma håll. ”Vi har ju missat tåget, men okej, mamma kan ju få springa om hon vill”, tänkte hon.

Uppe på perrongen såg jag

  1. Snälltåget
  2. att alla dörrar var stängda
  3. konduktören, som stod på perrongen och spanade längsmed tåget.

– Hinner vi kliva på?
– Va?
– Får vi kliva på?
– Ja, ta den närmaste dörren, sa han lugnt och pekade.
– JAG HAR EN BARNVAGN OCKSÅ! DEN KOMMER SNART! ropade jag samtidigt som jag öppnade dörren och hivade in massa väskor som landade på två skåningar som stod i kön till toan.

– Ah due!
– FÖRLÅT!

Nu var i alla fall väskorna på tåget. Jag kastade mig mot trapporna.

Den unga, strosande modern med barnvagnen hörde mig ropa från perrongen, och satte därför iväg i full fart och började släpa vagnen uppför trapporna som leder till spår 12. Där kom jag plötsligt flygande samtidigt som en främmande kvinna också uppfattade situationen och tillsammans lyfte vi vagnen. Vips var vi framme vid tågdörren.

– Halleå, sa skåningarna leende, vi har flöttat dina sakår till hörnet dänna.
– Ta isär vagnen, den går inte in annars, sa konduktören.
– Ta isär vagnen, den går inte in annars, sa jag som om Tjugoåttaåringen inte hade hört.
– Ta Lilla M, så tar jag isär vagnen, sa hon.

Klockan 12.17 rullade Snälltåget iväg med oss på insidan.

Detalj från Snälltåget – ett härligt handtag som alltid funkar.

Vi stod förstås i fel vagn, men efter att ha pratat med skåningarna och konduktören och konstaterat att jag helt enkelt hade hittat på avgångstiden 12.30, satte jag igång att släpa och baxa väskor och vagnsdelar.

Packningsröran. Ni ser rabarbern? Den har pallats hos grannen (fast vi bad om lov först) och ska ätas i Lund.

Jag klämde även ur mig spanska svordomar över de ickefungerande automatiska dörröppnarna mellan vagnarna, det ska erkännas. Vagnsunderreden äro av hävd icke smidiga.

Puh! Jag svettades här som efter ett 400-meterslopp.

Det fiffiga i kråksången är att på Snälltåget kan man för en inte alltför blodig kostnad boka en hel kupé! Helt perfekt! Där inne kunde vi utan att störa någon annan spela musik, sjunga vaggsånger, äta kladdig mat och lukta svett.

Heja fina Snälltåget och snälla Snälltågskonduktören! (Humor hade karln också, för han skrattade åt allt jag sa resten av resan.) Och tack, ni två skåningar som godmodigt accepterade att jag slängde saker på er!

Snälltåget känns på sina ställen dock lite … ofärdigt. Det här, t.ex., är bagagehyllan.

Nu ska de små kusinerna Lilla M och Lilla F få frottera sig med varandra på ett sällan skådat sätt – och vi ska äta rabarberpaj i långa banor.

Som ni ser är de redan lagda åt det intellektuella hållet.

Pssst!
Aha. Nu ser jag att tåget hemåt på torsdag går kl 12.30. Hm. Jag tror jag förstår.

Share
9 kommentarer

Tåg, ett förmodat korrfel & lite AI

I måndags gav jag mig iväg på ett Lundaäventyr där jag under 15 timmar for runt som en guttaperka mellan föreläsningar och paneldebatter, storbildsföredrag och en helsickes massa vanligt babbel.

Fullt var det på ”AI Nordic Powwow”, som för mig inte är ett solklart namn på hela grejen. Fast å andra sidan är AI inte helt solklart det heller.

Men jag måste börja med tåget. För att åka tåg är idag inte lätt. Om tåget kommer och jag dessutom har lyckats köpa en svindyr biljett, händer det att tåget efter blott en station tas ur trafik pga. personalbrist. Eller så kommer inte tåget för att det har dykt upp ett plötsligt spårarbete som ingen fick veta något om i förväg.

– Men det ska du ha fått sms om.
– Men det har jag inte.
– Men det ska ha skickats.
– Men jag har inte fått veta nåt.
– Men tåget kommer inte.
– Nä, jag har förstått det.

Därför gäller det att ha framförhållning in absurdum och gärna åka 24 timmar innan man ska vara på plats. Om tåget då går som de forna tågen och faktiskt kommer fram när det ska, får man en himla massa tid över – och i Lund är det inga problem. Fina, fina, roliga Lund.

Men hur är det då att åka med Snälltåget jämfört med SJ? Det som förvånade mig mest var inte den vackra restaurangvagnen eller kupéerna, utan att resenärerna var så himla tillfreds. Väskor gled omkring som på hal is (inget är anpassat till dagens rullväskor) eller föll ner som äpplen från hatthyllorna och alla ba ”hoppsan, tjosan” eller ”där ser man, så tokigt”. Det verkar som om all världens godmodiga människor åker med Snälltåget.

Minst godmodig var nog jag. För den person som satt bredvid mig och den person som satt framför mig satt båda två och tittade på roliga filmsnuttar på sin a mobiler – men med ljudet på högsta volym. Jag frågade om de kanske kunde sänka ljudet eller ta på hörlurar, men det kunde de inte. Så då gick jag på en promenad och hamnade längst bak i tåget, där jag kunde se rälsen komma fram under tåget. Jag kände mig som Buster Keaton, tills jag kom på att han ju satt längst fram i tåget.

Snälltåget har gamla kupéer, som jag ville sätta mig i.
Men toan var trasig. Detta såg jag inte – skylten var liksom osynlig i mitt nödiga tillstånd, så jag gick in och tänkte ”men den här är ju trasig”, och gick ut igen. Lika nödig.
Snälltågets papperskorgar är piffigare än SJ:s, så det så.

På min resa blev jag tvungen att mellanlanda i två timmar i Stockholm, så då gick jag på en promenad till Dramaten för att klappa Strindberg på huvudet och Krook på magen.

Ovanför Sergels torg hade nån hängt ett fiskenät med speglar. (Jag hoppas så att det är vackert egentligen.)
På Norrmalmstorg kunde jag läsa mig till att det ska finnas ett konstverk som heter Frihetens källa. Men skylten stod framför ingenting. vilket påminde om statyn Intighet i Lund.
Här ser ni mig fotografera en skylt utanför Hallwylska. Tala nu om för mig: är det ett korrfel där eller säger man kanske ”planerad” om en planterad innergård? Stoppa pressarna! Båthuspernilla i kommentatorsbåset har en teori! ”Planerad betyder väl något i stil med tillplattad på markanläggarspråk. Med en planeringsskopa på grävmaskinens aggregat gör man mark plan. Min gissning är alltså att lite oväntat fackspråk från anläggningsbranschen smugit sig in, men att det inte är fel.”

När jag hade klappat på Strindberg (och glömt att ta en bild på sparkcykeln som stod lutad mot honom) och klappat på Krook (och glömt att ta en bild på sparkcykeln som stod lutad mot henne), blev jag påkörd av en sparkcykel och tappade min fina kamera (som jag hade glömt att jag bar på) i marken. Jag bad om ursäkt för att jag stod i vägen, och hastade tillbaka till tåget.

I Lund skrev jag spaltmeter om AI, och kan sammanfatta allt i tjugo punkter, men jag orkar inte skriva fler än fem just nu:

1.
AI är jätteintressant, och går att förhindra lika lätt som någonsin Spinning Jenny eller explosionsmotorn. (Å andra sidan försvann ju elbilarna som var så populära i slutet av 1800-talet.)

2.
När man ger en AI en order eller en fråga måste man uttrycka sig väl – detta kallas ”bra prompt” på svengelska. Det är lite som att man fattar hur man googlar. Vissa människor googlar

reservdel handtag dammsugare ”Electrolux UltraSilencer dammsugare EUSC62-EB”

medan andra försöker googla

handtag trasig dammsugare svart

3.
Utbildningsväsendet måste ändra sättet som hemuppgifter och examinationer görs på. Ett exempel är den nya sortens uppgift: ”Be en AI skriva en tresidig uppsats om franska revolutionen. Din uppgift är sedan att analysera AI:ns uppsats.”

4.
Jag kanske inte måste ha ont i knät så himla många år till. Om all världens medicinska journaler sprättas loss och samlas i en AI-doktor, så kan alla som har samma symtom som jag snart gå med i en exklusiv klubb som får både en diagnos och ett knälagarchip inskjutet. Och vips, är smärtan och svullnaden puts väck!

5.
Vissa AI-föreläsare har fastnat på overheadnivån och presenterar akademiska AI-utredningar med statistik och minimala bokstäver samt oläsliga kurvor och stapeldiagram utan rim eller reson.

Nu skulle jag kunna tillägga i en sjätte punkt att AI-människor är ett partajande folk, för oj så kul det var hela tiden. Här står jag i trappan på AF (Akademiska föreningen i Lund) och fotograferar kön upp till baren med de bubbliga dryckerna. Och då ser jag hur Jonas Birgersson står och talar med Bengt Lindoff.

Jonas vet ni ju allt om, men Bengt Lindoff? Jo, han är två meter lång, har näst flest patent i Sverige (eller flest?) och har blivit så fantastiskt duktig bara för att hans allra första basketcoach heter Lotten.

Nån som vill ha en AI-föreläsning av mig där jag lär er massa samtidigt som ni skrattar ihjäl er? Föreläsningen kan heta ”Det är många grejer på en plog”, för det sa min farfar alltid om komplicerade ting.

Share
25 kommentarer

Alla hjärtans dag-väska

Jag klev nyss av tåget i Stockholm eftersom jag ska föreläsa här i dagarna två. (Ett av alla fackförbund har nämligen kommit på den lysande idén att lära medarbetarna svenska skrivregler på det roligaste och bästa av sätt.) Jag hade inte den minsta lilla aning om att det var den heliga hjärt-dagen, men nu vet jag. För att …

  • På bussen publicerades alla hjärtansdag-hälsningar i realtid på en skärm som vanligtvis visar reklam för bussåkande. (Ja, för dem som åker buss. Eh.)
  • På Pressbyrån fanns röda rosor en masse i stora hinkar. Säkert 100 buketter!
  • På tåget satt en tjej och pratade smörgås (alltså med telefonen som en macka framför munnen) om hur hon hade skickat rosor till sig själv igår. De ska komma fram ikväll och kostade ”svinigt mycket, men det är det fan värt”.
  • När jag klev av på Centralen stod tre bistra män och sålde ensamma jätterosor för 70 kronor styck. Ingen köpte av dem.
  • På Mäster Samuelsgatan låg en öppen resväska med en rosbukett och ett paket epilepsimedicin.

Jag tog bilden jättesnabbt och hastade vidare. Men så vände jag mig om och spanade på andra människors reaktion när de såg väskan. Och konstaterade att detta måste vara helt normalt, för ingen reagerade det minsta lilla.

Jag småsprang vidare mot mitt mål – för småspringa måste man nästan om man ska hålla jämnt morgon-gåtempo med alla andra här.

Men vad säger ni? Är inte detta en utmärkt inledning till en kioskvältande deckare i epilepsimiljö? Jag har förvisso mer erfarenhet av epilepsi än av rosor, men det kan säkert avhjälpas på nåt sätt.

Share
14 kommentarer

Vad har hänt i Storbritannien sen sist?

Min kusin bor sedan 1984 i Ditchling, England, Storbritannien – och under åren har jag åkt hit så ofta som möjligt. Men så kom ju corona, och på det Brexit och ekonomiska trassligheter samt väder, vind och annat.

Men nu är jag här! Precis som förr sörplar jag mer te än mina släktingar, njuter av brittisk tv-reklam mer än jag borde och kan inte sluta fascineras av pubarna och de smala gränderna samt kyrkogårdarna.

En av två pubar i Ditchling.
Typiskt smal gränd.
Kyrkogård som är så gammal att stenarna nästan inte orkar hålla sig upprätt.

– Men hörru Lotten, hur är det egentligen med Brexit … Är inte allt förändrat nu? The former Great Britain är väl inte mer än en liten tummetott?

(Det är alltså ni som komna så här långt i detta inlägg undrar just detta.)

Nej! Allt är som vanligt! Här är mjölken vid tomtgränsen!

Eller. Nja. Hm, kanske är allt inte likadant. För det är avgrundsdjupa sprickor mellan kompisar och bekanta på varsin sida om Brexitgränsen – precis som mellan demokrater och republikaner i USA. De polariserade polarna diskuterar:

– Det är hopplöst att skicka paket till Sverige för det kostar ohemult mycket och vi måste deklarera exakt vad vi har packat in!
– Men så är det i många delar av världen.
– Va? Och det gör det rättvist, eller vaddå?

– När mina svenska vänner (av misstag) råkar köpa nåt från Storbritannien kostar det 179 kr extra för att det köpta ska komma in i Sverige – oavsett om produkten kanske bara kostade 19 kr att köpa!
– Men det är väl rimligt?
– Va? Rimligt? Dra åt skogen!

– Före Brexit var hyllorna i affärerna aldrig tomma. Nu ser det ju ut som i Östtyskland här!
– Där har du fel. Att hyllorna är tomma är inget ovanligt. Så var det även före Brexit.
– Va? Är du helt galen?

Här är tre bilder från dagens besök på Tesco.

Avokador och andra grönsaker låg glest, mycket glest.
Tomat-tomt. (De få tomater som vi faktiskt hittade på en annan hylla var omogna, stenhårda och svindyra.)
Inte ens ett litet ruttet ägg fanns kvar i hela affären. Och det är en jädrigt stor affär, så man borde kunna hitta i alla fall ett. (Ni kan ana att den tomma äggavdelningen är jättestor med tanke på alla tomma plastbackar och kartonger på hyllorna.)

Men tack och lov ekade inte hela affären tomt; det fanns ju jordnötssmör, buljong, barnkläder, chips och vin! Och så den delikata, engelska färdigmaten!

Fläsk, ost och lök i ett degknyte med lite mer ost.
Kryddat korv-kött med en kärna av äggmajonnäs, rullat i ströbröd … tror jag.
Fläsk, kryddat med ättiksgurka … och väl rullat i ströbröd? Färdiga att äta är de i alla fall.
Inne i pajdegen hittar vi mör biff i en mustig sås. (Eller är det månne dadlar?)

Näää, min kusin Ann är ju svensk, så vi köpte inte fläskpaj. Vi äter t.ex. lax och rotgrönsaker med hennes brittiske make Mike framför tv:n, hinkar vin och tittar på roliga tv-program som ”QI”, ”Would I Lie to You” och mystiska deckarserier med kramsande grus.

Varje gång jag kommer hit, kör min kusin ut mig till olika ställen i närheten. I Eastbourne (där jag var på språkresa 1979) finns Beachy Head, som är en klippformation som varenda dag bevakas av diskreta poliser pga. de många självmorden som begås just här.

Platsen är jähätteläskig.

Nej, det här ser ju inte så läskigt ut.
Och det här var ju bara lite intressant historia ur Nordisk familjebok (1904). Förtjusande språk.
Men NUUU fattar ni. Inga staket, nej. (Bilden kommer från Turistbyrån i Eastbourne.)

När jag idag skulle fotografera klipporna och fyren, kröp jag på alla fyra redan fem meter från klippans kant eftersom det det kändes som om vinden skulle putta omkull mig. Sedan lade jag mig platt på mage och höll med möda upp kameran för att kunna ta denna bild. Därefter kröp jag baklänges och reste mig långsamt upp medan jag tittade på den hemska avgrunden som på något sätt försökte göra mig yr och svag.

Beachy Heads fyr – som ser ut som en liten legopinne där nere. (Foto: Jamen det är ju Lotten Bergman.)

Väl hemma igen drack vi och pratade om flydda tider och hur alla somrar på 1970-talet var varma och soliga samt hur till och med plåstren på knäna var bättre förr. Och så beundrade jag som vanligt Paul McCartneys glasögon, som han glömde hemma hos Mike en dag runt 1966.

Nej, de har inte putsats sedan dess.

 

Share
15 kommentarer