Jag har i alla tider fått hör att jag är så himla oromantisk. Min djefla man, även kallad DDM, har även han fnyst ”men du vill ju inte ens ha blommor” när romantik kommer på tal. Solnedgångar göre sig icke besvär – men fly mig gärna en geringssåg eller morgonte på sängen!
Häromdagen sa min romantiske andra hälft:
– Kom! Vi åker till Kvicksund och äter romantisk lunch på restaurang!
Finanserna är lite skrala, så det var en en utmärkt idé. Kvicksund ligger vackert vid Mälaren och blott en kvart bort med bil. Tiddelipom! På med en klänning, en rosett i håret och ett par tjusiga sandaler, så var jag färdig.
– Du kör! sa DDM med munnen full av papper och allehanda pinaler i famnen. Badshorts och en skitig t-shirt hade han på sig också.
– Men … va …
– Ja, vi ska hämta kartor och några foldrar hos en farbror som …
– I Kvicksund?
– Japp. Men vi ska också kolla på massa gravhögar längs Tumboåsen.
– Då kanske jag ska ha andra skor?
– Ja!
– Hm. Ska du verkligen ha badshorts på dig?
– Njaaaa. Okej, jag byter.
En stund senare körde vi (jag) iväg.
– Du har plånbok med dig va? sa DDM.
– Ja …? Hurså?
– Bra, för det har inte jag. Humdidum, nu ska vi se här, han ska bo nånstans häääär.
Vi klev in i en trädgård som var som tagen ur en amerikansk hillbillyfilm. Det låg ölflaskor överallt – jag räknade till 72 stycken medan DDM plingade på dörren. Fem bilvrak, ett lastbilsvrak och otalet fulla sopsäckar (med lik, förmodligen) var utspridda mellan ölflaskorna.
Pingpling. Vänta. Plingpling. Vänta. Ingen öppnade dörren. För … vi hade ju gått till fel hus.
En stund senare hade vi fått prylarna av mannen i rätt hus och ätit en relativt läbbig caesarsallad på ett hak samt letat oss fram till gravhögarna på åsen som sträcker sig ända från vårt hus ut till Mälaren.
– Romantik, det är att bli beordrad att köra för att göra ett ärende och sedan betala maten, sa jag drömskt och tittade i fjärran.
– Jag visste att du skulle gilla’t, sa DDM och stegade ut bland gravhögarna.
– Är det inte sagolikt? ropade han till mig. (Tyvärr finner jag inte gravhögar så intressanta.)
Jag såg mig om. Gäsp. Gravhögarna är från yngre järnålder (vikingatid) och inte alls utforskade, bara registrerade. För dåtidens människor var det att vandra här som det är för oss att gå på en kyrkogård och peka … ”där ligger onkel Gunnar” och ”moster Sigrids grav har börjat smälta in i landskapet”.
Men plötsligt! En husgrund! Yes! Säkert från början av 1900-talet!
– TITTA! EN HUSGRUND! SÅ INTRESSANT! ropade jag.– Här borde arkeologerna sätta läger och undersöka omgivningarna! sa DDM bistert.– MASSA KOSSOR OCH EN JORDKÄLLARE! tjoade jag.
Vi var alltså på helt olika plan på alla sätt som tänkas kan. Jag vandrade vidare medan jag hörde min djefla mans förtjusta utrop när han såg tecken på än det ena, än det andra. Plötsligt kom jag fram till ett mystiskt betongrör med lock. Och lås.
Men se! Kolla! Asså titta! Låset är för tusan hakar olåst!Jag tog tag i det tunga locket och öppnade … och fann en stege!
Vid sådana här tillfällen kan man förstås lugnt stänga locket och gå därifrån. Men man kan även krypa ner i röret och ropa på sin make och husbonde. Det ekade härligt.
– Tittut!Vad man inte kan ana just här, är att jag precis har upptäckt att jag har spindlar krypande på hela mig. Jag ber härmed om ursäkt, alla spindlarna. Jag måste ju ha saboterat flera års spindelnät för dem.
Nu skulle man ju kunna tänka sig att DDM hade fått nog av mina tramsigheter och min otalang att uppskatta fornminnen. Men nej – ännu mer ut i spenaten skulle vi.
Denna gamla skogsväg ledde till en helt otrolig fornborg som inte fastnade på på bild eftersom jag slogs med allehanda bitande flygfän och inte kunde fokusera på något annat.
Så tog den romantiska resan slut – myggbiten & bromsbiten körde tösabiten (eller jag då, eh) hem oss båda. DDM kunde inte sluta prata om gravhögarna medan jag fortsatte att plocka spindlar ur öron och dekolletage.
Okej, nu har jag ju redan tipsat om Nynäs och torparvandringen och ni har alla oooooat och aaaaha:at och upptäckt att alla dylika upptåg är fullbokade (eftersom jag har gjort så vansinnigt fin reklam) – så nu förtvivlar ni.
Men det går fler tåg!
Okej. Det går inte TÅG. För tågen i Sverige går inte med cyklar i lasten och de går inte dit man faktiskt egentligen skulle vilja åka (TÄRENDÖ!), men man kan ändå (på nåt sätt) åka till Nynäs och gå på slottsvandring. (Förlåt att jag upprepar mig nu, men det är egentligen inte ett slott. Fast det funkar som ett slott, så det så.)
Jag har en kompis som bor i ett liknande slott. Hon och hennes man köpte ett nedgånget ”hus” som hade sett bättre tider och de lägger all sin vakna tid på att renovera ”slottet”, så jag vet att det är ett helvetesgöra. Men det kan bli så bra!
(Det låter nu som om jag uppfodrande ber er att köpa första bästa slott. Och ja, det är alldeles korrekt. Slotten i Sverige måste tas omhand, oavsett om de är slott eller ej. Go forth and buy castles!)
Att jag är så till mig i trasorna beror förstås på den satans corona. Slotten och alla andra kulturinstanser (och jag själv) har lidit oerhört stora inkomstförluster sedan mars 2020. När jag nu väl får uppdrag igen säljer jag mig gladeligen för billigt – och en enkel entimmesvisning av ett slott kan plättlätt utsträckas till en tvåånhalvtimmasvisning av alla våningar inklusive klocktornet på vinden. Bara för att guiden njuter av att äntligen få guida igen.
(Om ni undrar hur billigt man säljer sig … Så okej. Runt 80 timmars redigering av en bok om babymassage fick jag 5 000 kr för. Och 100 timmars redigering av en bok om vitaminer fick jag 9 000 kr för. Då kan man säga ”fan vad långsamt du redigerar”. Eller så kan man konstatera ”fan vad utgångsmaterialet måste ha varit dåligt”. Eller ”vad glad att du har uppdrag”.)
Men nu ska ni också få gå på slottsvisning! (Det är NU ni slutar läsa om ni snart ska åka till Nynäs.)
Som (repris) ligger vid det röra krysset.
Nu ska ni veta att jag har valt ut 50 bilder att visa er. Det kommer förstås inte på fråga, så ni kommer att få se en bråkdel. Detta är ett bedrövligt faktum. men ingen människa har idag fokusork för mer än tio minuters text och några bilder därtill.
[lååååååååååång paus för bildurval]
Nynäs slott är så fint, så fint. Nu ska ni få se den där bråkdelen.
Vi kom in i en slottsentré där man har varit tvungen att lacka sandstensgolvet, som annars slits ohemult snabbt. Det är fullt med skrap och slit och djupa märken i golvet, som vi stillsamt beundrade. “Vem gjorde den här repan?” “Vad orsakade den här gropen?” “Vem sladdade omkull precis här för 150 år sedan?” Ingen vet.
Vi vandrade snabbt upp till köket som är en ren dröm – för mig.
Men nej, att jobba i köket var ingen dans på rosor anno dazumal. Ingen mikrovågsugn, kan ni tänka er!
När slottet på 1800-talet skulle smyckas med två fontäner ute i trädgården, var det något snille som kom på att man skulle passa på att dra in vatten i köket.
– Pfah! utbrast alla som bestämde.
– Jamen jomen, sa alla som jobbade i köket.
– Fnys, ska det vara så himla nödvändigt?
– JA!
– Knorr, knorr, jaha, okejdå. Vi installerar en vattencistern på vinden som leder vattnet ner till köket.
Här ser ni vattenkranen och diskhon, som inte alls var en diskho utan ett ställe att snabbt hetta upp vatten: en vedugn för vattenkok!
I köksavdelningen fanns ett sidorum med massa skåp, lådor och hyllor. Skåpen var ruskigt fult utrustade med juteväv. Det var bara en träram med tyget fastspänt. Se:
Men si på fan. Man blötte ner tyget med kallt vatten, så hölls matvarorna på insidan lite kallare!Och så kom vi till strykrummet, där vedspisen blott och enbart var till att hetta upp strykjärnen. Tänka sig, va. Finns det något som funkar bättre när det är struket – eller är strykningen blott och enbart till för det estetiska tillplattandet? Hm. Jo, man får ju plats med fler lakan om de är manglade förstås.Sedan 1980-talet har alla jätteplatta kökshanddukar legat på lit de parade på detta vis. Strykjärnen längst ner förvarades egentligen inte här – men visas upp för att vi ska förstå att för ett stort hushåll behövdes verkligen ett helt regemente med järn.
Under hela slottsvandingen var vi – endast fyra personer – stumma av beundran. Guiden berättade allt om alla och rabblade namn och årtal tills vi höll på att trilla omkull av pur informationsstockning. Det var varmt, det var svettigt, och det var rysligt intressant.
Minns ni att Jonas Gardell nån gång för länge sedan berättade om “norra Europas största kvarnhjul”? Well, på Nynäs slott finns norra Europas största och bäst bevarade stuckatur!
Herrummet – med en släkttavla större än en etta på Söder. (Tavlan irriterade kungahuset storligen emedan den framställde den enkla slottsägarsläkten som vore de kungliga.) Tavlan i all sin glans finns att beskåda med lupp här.Annan bild på stuckaturen. Den är inte fastsatt kloss intill takbjälkarna, utan hänger i kedjor så att den rör sig med huset och går därför inte sönder som i alla andra stuck-slott som vajar som rapsfält i vinden.Ser ni lönndörren? Ja, det gör ni; den delen av väggen är ju renoverad.
Många gånger under åren har stollar i maktposition fått sin vilja igenom på de mest horribla sätt. Trägolv som en gång var målade som vore de vackra parkettgolv blev plötsligt slipade till moderna varianter som ser ut som trä… eh, rent trägolv. Det är idag högsta mode, men var det inte förr. En historiker bestämde att golven skulle målas över eftersom de ju hade slipats på ett erbarmligt sätt. Inte återställas. Nej. Målas över. Med beigebrun färg.
Här ses historikerns försök att släta över den felaktiga slipningen, och den ursprungliga ”parkettmålningen”. (Man orkade inte flytta på en viss möbel inför slipningen och övermålningen, det är därför vi kan se detta.)
Vi gick vidare.
Tänk er en serveringsgång, om ni har haft lyckan att se en sådan. Sedan tänker ni er att den är fem gånger så stor och innehåller klädgarderober istället. En sju meter lång walk-in-closet!
Då förstår ni hur det här kändes. Skor, kläder, klänningar och kavajer i långa banor!
Plötsligt befann i oss i ett oerhört pyntat och med möbler överlastat rum: damernas sällskapsrum. Det var en miljard röda sammetsmöbler på en begränsad yta och därtill hundratusen lampor, vaser, mattor och spetsdukar.
En gång för flera år sedan ramlade en fågel ner i den öppna spisen. Den flög sedan omkring och bajsade ner all sammet i ett par dagar tills den upptäcktes och släpptes ut.
Den här minimalistiska lampan och allt annat har dock rengjorts sedan dess.
Vi fick sedan en specialvisning av det fantastiska biblioteket med böcker från fem århundraden. Bokskåpens dörrar kan inte stängas, för då skapas kondens på insidan – vilket snabbt skulle förstöra alla bokstäver.
Har ni sett nåt vackrare?Jag vet inte ens vad detta är – men handstilen, hörni! Handstilen!Frenologi. Guiden sa att här går vi omkring och ryser åt vad man höll på med i Nazityskland, men vi var fan inte mycket bättre här i Sverige på 1930-talet.Det är 60 huvuden i miniatyr – här är beskrivningen av hur man tänker och agerar på ett visst sätt om ens skalle är formad på ett visst sätt.
Vi vandrade vidare och fick se lagerutrymmen med fantastiska tyger, möbler och prylar som bara ligger och ligger. Ibland ringer Nationalmuseum och ger order för att de har kommit på att nåt ska till Stockholm eller att nåt i Stockholm bör placeras på Nynäs. (Det är bara att lyda.)
En av slottsfruarna satt alltid, alltid i den här (helt orenoverade) stolen när hon var utomhus. Med åren blev hon som liten och krum att hon knappt syntes, där hon satt.
Plötsligt befann vi oss på vinden, där vi fick se alla kappsäckar och koffertar som herrskapet packade i när de skulle på resa. (Våra moderna rullväskor hade fått dem att baxna och strax avskeda alla bärare.) Vi fick även se hur man vrider upp och ställer klockan som syns från utsidan, beundra träkälkar, klämma på gamla seldon och bara i största allmänhet känna historiens vingslag.
Det är då själva satan vad forna tiders skyltar och etiketter var snygga.Ett diskställ för vinflaskor vill vi väl alla ha?Tidningar som har sparats som varande emballage ligger på vinden helt olästa av den moderna människan.Perfekt chipsskål ju!
Slottet är dock inte alldeles orört sedan sista slottsherren flyttade ut. De bedrövliga 1960- och 70-talen med sin rivningsfeeling klampade in även här. I guidernas och den övriga personalens skrymslen och vrår kan man plötsligt kliva in i denna blåtonade horrör.
Och plötsligt, när jag stod här, hörde jag mig själv säga: ”Men lite läckert är det ju!”
Såja. Om jag inte har varit tydlig med att Nynäs slott är värt ett besök, så säger jag det med emfas nu: åk dit om ni kan! Stanna länge!
Vi sov över på vandrarhemmet som heter ”Bränneriet”, och är precis det – ett gammalt sådant. Fint som snus!
Jättesköna sängar i underbar miljö!
Jag är inte den som tittar på och njuter av eller ens tar bilder på solned- eller uppgångar. Men när jag vaknade (av mina vänners snarkningar, kan ni tänkar er!) vid tre–fyrasnåret mitt i natten, kunde jag inte låta bli att tassa upp och föreviga utsikten från fönstret.
Kolla, där är ju solen. Ja där är den. Precis som på Louvren.
Om man bor i Pajala eller Kristianstad är det förstås inte lätt att kvista över till Nynäs bara för att få vandra i undersköna områden, åka hästskjuts eller nysa på en slottsvind.
Men om man bor i Sörmland! Då!
Spana in det röda krysset!
Med två kompisar åkte jag dit och gick på ”torparvandring” längs stigar och grusvägar. Vår ciceron var tidsenligt klädd (vilket betyder ”som en torpare år 1877”) och berättade allehanda historier som egentligen inte kan återges här.
Fokus på vandringen låg på arbetarna, arrendatorerna, pigorna, drängarna och alla di andra som fick hela alltet att gå runt och fungera. Och om sorgligheter som när godsherren (och Sveriges dåvarande finansminister) Johan August Gripenstedt blev tvungen att avhysa hela familjer från ägorna för att godset inte skulle gå i konkurs när spannmålsproduktionen inte lönade sig. Markerna fylldes med mjölkkor istället.
Eller som på 1950-talet när den snirkliga landsvägen inte dög för bilar och man sprängde en rak asfaltväg genom hela landskapet. Nej, jag begriper ju att man inte kan ta hänsyn till gårdarna när tiderna förändras, men … lite nostalgisk kan jag kosta på mig att vara, där jag idag trampar omkring med internet i fickan och vaccin i hela kroppen.
Här låg gården Fröda – nu går väg 219 rakt genom det forna huset.
På vår långa vandring genom naturreservatet fick vi uppdatera våra gamla kunskaper om luffartecken, höra historier om enskilda arrendatorer och få kantarellställen (”kantarell-bonanza” var ordet) utpekade och se verkningarna av den satans granbarkborren.
– Men faktum är att vi gläds lite åt att vara tvungna att avverka massa granar. Landskapet har öppnats på ett nytt sätt och massa nya arter dyker upp överallt! sa vår guide som hette Moa.
– Kolla här hur vi har sågat ner dem två meter från marken – då får massa nya insekter plats att bo på!Här visar jag bollen hur vackert det är. Han höll med.
På en av de slingrigaste vägarna stötte vi på en brölande tjur. Han hade skällt ut några nykomlingar i en hage intill så att han nästan höll på att tappa rösten.
Det är bara en tjur och hans kossor, så ni som är vana vid detta kanske tycker att det är konstigt att jag är så fascinerad. Men lyssna på brölet och hur jag säger “jösses” precis på slutet (vid en minut)!
Med på hela vandringen var 20-årige Konrad och hans husbonde Togge.
Efter drygt två timmars vandrande, stannade vi till vid Ivars torp – bonden som inte ville köpa traktor.
Ivar Karlsson (1902–93), siste man på gården “Långmaren”.
Där fick vi äta en sanslöst ljuvlig lunch: tjälknöl och potatissallad gjord på Nynäs egna kossor och päror. Huset är nästintill intakt – även om Ivars egna möbler är utbytta till andra (som han själv var med och godkände).
Samma spis idag, fast från en annan vinkel.
Efter lunchen packade vi Konrads kärra full och åkte andaktsfullt genom stillheten. Ibland stannade Konrad till för att bajsa. Ibland stannade han till för att dricka lite ur en vattenpöl vid vägen. Han bestämde farten helt på egen hand. ”Det blir bäst då”, sa kusken Togge.
Här händer inget mer än att jag i en halvminut åker på en kärra efter en häst. Men ljudet! Landskapet! Känslan!
Vår guide Moa berättade förstås även om hårda tider – hur människornas flykt till Amerikat påverkade och hur svårt det var att faktiskt överleva och dessutom hålla liv i sina små barn. Jag skulle bara ta en bild på henne, när jag plötsligt såg att hon hade förvandlats till Eddie Axberg i Utvandrarna! Örat! Det kom blod ur örat! Vilken inlevelse och omsorg om detaljer! Rekvisitan är ju underbar!
Men nej. Ack. Moa hade bara råkat riva sönder ett myggbett.
Det som kallas “Nynäs slott” är faktiskt inte ett slott utan en herrgård eftersom ingen kunglighet har bott där. Runtom på ägorna fanns både gårdar och torp som arrenderades, och dem är jag nu så bekant med att det känns som om jag faktiskt hängde där i krokarna för 150 år sedan.
Japp. Kände mig som hemma här.
Fortsättning följer: övernattning i “Bränneriet” och en rundvandring på slottet!
Jag var i Skåne hela förra veckan, för det skulle bli ett förtjuuusande väder och jag skulle bli sådär lagom solblekt och rödmosig. Men så kom regnet. Plask, plask, sa det där jag gick och stod.
Men det var en vacker skog.
Så kom solen och värmen plötsligt, varför vi åkte ner till stranden – Österlens långa sandstränder som är som gjorda för det soldyrkande folket i Norden!
Då kom regn och massa sekundmetersblåst, så jag fick istället leka med boll och fjädrar.
Sedan kom jag hem till Eskilstuna och skulle måla huset. Men si då skulle det enligt alla prognoser regna, så jag bestämde mig för att röja lite i källaren istället för att köpa färg. Jomenvisst, där stod jag i källaren och röjde medan solen sken och ingen färg blev köpt. Då fyllde jag släpflaket (heter det kanske inte, men ni fattar) med sådant som skulle iväg till tippen (elva röda soffkuddar vars soffa for vilse redan 2011, tre färgglada barnoveraller från 1990-talet och 27 romaner ingen någonsin kommer att läsa).
Så … då kom regnet.
Men vad gör väl det, när det finns väggar att tapetsera? Klister fram, klet och kladd, spill och dräll! Hej vad det går undan!
Ett missat område alldeles en minut efter att alla penslar och rollrar var rengjorda fick tapetklister via min hand.
Men huuuu så varmt det var under tapetseringen. Svetten rann ända in i öronen eftersom jag har tappat bort alla pannband. Jag tittade ut. Se där, där satt ju solen och skrattade rått åt mig där jag gick inomhus och slavade.
Nu är jag på väg ut på Sörmlandsleden för att njuta av skog och mark, äta en ohygglig massa mat i sällskap med mygg, flugor och knott. Jag ska bada och bo på vandrarhem med två kompisar och det ska inte regna en enda sekund! Det står just nu i alla tillgängliga appar och sajter att det är 0 % risk att det regnar!
Så nu är det jag som packar jag ner sydväst och kragstövlar.
Precis som för ett år sedan åkte vi – gymnasiekompisarna – mot Dalarna för att äta oss feta norr om Säter. Svamparna var det inte mycket bevänt med i år; på dubbelt så lång tid fick vi ihop ungefär hälften så mycket. Men då hann vi också förirra oss ut på en stor myr för att leta efter tranbär, som plötsligt blev väldigt viktiga.
– Tranbärssåsen! sa såsmakaren.
– Vilken sås? sa vi andra fyra.
– Till lammet! Samma sås som förra året! sa såsmakaren uppbragt.
– Gjorde du en sås förra året? sa de fyras förvirrade gäng.
– Minns ni inte min sås från förra året? snyftade såsmakaren.
– JO! DEN VAR JÄTTEGOD! sa fyra glömska kamrater i korus utan att minnas ett jota.
– Dom växer i långa revor så hittar ni ett, finns det säkert fler i närheten! ropade den av oss som var van vid tranbärsjakt.
Efter en lång stunds klafs och klet i vätan, kände vi oss färdigplockade. Vi samlade ihop oss för att skåda den samlade skörden.
Ett tranbär! Alla beundrade vi den lilla röda juvelen.
Och så fortsatte vi den ämrans jakten på trattisar som förklär sig till lövhögar och barksräp.
Det här lovade gott, men var tyvärr bara en enda ensam tratt-tuva.Plötsligt fick jag lite ont i hålfoten.
När man går där och fnular och letar svamp, far samtalsämnena som pingisbollar i en tornado. Vi avhandlade bl.a.:
föräldrar som går vilse
föräldrar som cyklar omkull
barn som inte flyger ut
barn som skaffar barn
en herrans massa coronaerfarenheter – framför allt det faktum att det är ganska tyst om patienter som har drabbats av bestående hjärnskador pga. syrebrist.
Och så var det ju det här med storskiftet. Och Lillskiftet? Stötskiftet? Lankskiftet?
Vi kunde inte alls enas om vad skiftena hette eller när de ägde rum, och bestämde oss snabbt för att det var våra lärares fel. Men nu har jag försökt få klarhet i detta.
Storskifte – mitten av 1700-talet. Man ville minska jordsplittringen och tvingade bönderna att sätta ihop de små åkerlapparna till stora, mer lättbrukade åkrar.
Enskifte – i Skåne 1803 (andra delar av Sverige, men inte alla, från 1807). Man kan fortfarande se resultatet med ensamma gårdar som har stora åkerarealer runt sig. Detta var inte lika effektivt i övriga Sverige där jordkvaliteten kunde variera stort på ganska små områden.
Laga skifte – en sorts kompromiss från 1827, som mer byggde på frivillighet. (Som inte kunde uppbådas i Dalarna.) Åkrarna slogs ihop och husen flyttades, fast mildare än under Storskiftet.
Skiftesreformerna under 1700- och 1800-talen (och för all del även på 1900-talet) förändrade landsbygden: den samlade Bullerbybebyggelsen spreds ut som när man slänger ut tärningar i Yatzy och ägorna samlades i stora Monopolbrädesliknande fyrkanter runt husen. Som exempel kunde sex tättbebyggda byar förvandlas till åttio solo-gårdar med varsin stor åkermark runtenom. Gymnasiekompisen Marit konstaterade stilla:
– Skiftesreformen är nog orsaken till det svenska vemodet: vi fick ju liksom inte bo kvar i byarna med våra polare efter 1830-nånting.
I Dalarna gällde en specialare som komplicerade jordlotterna – realarv – där inte blott den äldste sonen utan alla barn vid föräldrarnas bortgång fick dela på jorden och arvet (fast sönerna brukade få dubbelt så mycket som döttrarna). Då delades marken i allt mindre bitar och alla var ganska nöjda med det. Eller som Ninja-Malin skrev i en kommentar:
”Problemet är ju att efter alla arvsskiften så finns det ägoremsor i skogarna som är ett par kilometer långa och en halvmeter breda. Väjer man för en storvuxen tall är man genast inne på nästa äga, om inte den bredvid nästa äga.”
Karin mindes i en annan kommentar:
”När syrrans make var bestämkarl i Mora hade han ärende uppåt kommunens norra trakter och knackade på hos en äldre kvinna för att diskutera någon kommunal angelägenhet. Kvinnan gläntade förskrämt på dörren och frågade om det var krig. Nej, det var det ju inte.
– Usch då, mente kvinnan, då ä dä laga skifte!”
Men nu tillbaka till nutiden och svamparna. För inte nog med att jag hade ont i hålfoten efter pinnen – när pinnen var utdragen hade jag ju ett hål där istället. Hål i hålfoten! Och strax därefter en blöt yllestrumpa. Sedan hände detta, när jag helt obekymrad gick och trallade på en svampsång:
Hela högerbenet försvann ner i underjorden!
När jag med kamraternas hjälp hade kommit upp ur den mystiska hålet, ramlade vi alla fem istället ner i en liten myr som var proppfull med … tranbär.
Nästan två liter!
Skyddsombuden i församlingen godkände inte tranbärsplockarpositionerna, så med krum rygg vacklade vi alla hemåt i kvällningen.
Men först trillade jag förstås omkull och spillde ut en hel korg med svampar.
Dagen efter – på väg söderut – stannade vi till på en stor loppis, där man på toaletten kunde njuta av denna poesi:
Heja Dalarna!
Pssst! I SVT:s Öppet arkiv finns tv-serien Macklean (1993), som handlar om skiftet och om Rutger Macklean.
Coronarädslan har i mitt fall plötsligt bytts ut till coronaförsiktighet med en gnutta oförnuft. Som mycket väl skulle kunna bytas ut mot coronaefterklokhet.
De senaste fem dagarna har innehållit:
1. Fika med två tjejer i Stockholm. Utomhus, inga kramar, försiktigt umgänge.2. Intensiv, lång pratstund med en kindpussande kusin inne i en normalstor lägenhet på Söder.3. Bilresa med en 196 cm lång karl som jag inte har träffat på ett år. Utanför Systembolaget i Värmdö fanns denna askkopp.4. Båtresa i liten motorbåt med två män – det mest coronasäkra tillfället på hela helgen, känns det som.5. Lunchbestyr – BLT – i ett litet lantligt kök ute i skärgården. Inga vidare avstånd att tala om.6. Grillfest med fyra män som jag inte har träffat sedan i december. Inte ens en halvmeter mellan tallrikarna.7. Kräftskiva inomhus på Runmarö med åtta män som jag inte har träffat på evigheter. Vild röra!8. Waxholmsbåtsresa med minst 30 främlingar.9. Bilresa med en annan (lite kortare) karl som jag inte har träffat på ett år. Vi lyckades tråckla oss genom Slussen och få en skymt av guldbron, som helt klart är senapsgul och inget annat.10. Familjefest med diverse släktingar inomhus i ett normalstort radhus i Bandhagen.11. Övernattning med kusinbarn i en lägenhet strax höger om Gröna Lund.12. Bilresa till Västerås med en mig närstående dotter. Besök på ett mycket glest befolkat Ikea, där jag insåg hur det borde se ut i vårt skafferi.
Om man plussar på alla tågresor, ytterligare båtresor, minst fyra spårvagnsresor och en liten snutt på buss, har jag ju betett mig som en stolle.
Men tänk om det ändå är helt okej? Och tänk om den vackra naturstunden på promenad med åtta förtjusande karlar egentligen var det allra farligaste på hela långhelgen?
12 a. Söndagspromenad till Strindbergs Silverträsk. Vi gick över stock och sten och genom trånga snår samt ner i sankmark.12 b. Vi tog av oss barfota och tassade långt in i ett kärr för att få titta på den här köttätande blomman.
Den där köttätande blomman skötte sig dock inte som den skulle, för idag upptäckte jag att jag hade fått med mig ett farligt husdjur.
Selfie med en fästing mitt på halsen.
Jag drog loss den lilla krabaten och lät den döden dö. Jag lyckades alltså hålla någorlunda avstånd från alla människor under de fem dagarna – men fästingen lät jag minsann komma inpå bara skinnet.
Nu har jag åkt tåg igen. Till Stockholm. För första gången sedan andra veckan i mars.
Och jag var nästan helt ensam i tågvagnen! Yes! Inte ens för syns skull tog jag på mig munskyddet! Däremot var det faktiskt precis som vanligt på tunnelbanan, vilket kändes förvirrande. Alla var nära varandra, alla stod och skrek och blott en enda utböling från landet stod och stirrade in i ett hörn och höll andan när dörrarna öppnades.
Orsaken till denna resa var att min pappa skulle kontrollera om han månne hade blivit för gammal för att ha körkort, vilket görs på Karolinska i Huddinge fast i Flemingsberg och inte alls det andra Karolinska, vilket är förvirrande. Om man bor uppåt landet har man ju inga sjukhus ens inom 20 mils radie, medan man i Stockholm har olika sjukhus som heter likadant och är så stora att det faktiskt är obegripligt.
Därför var det nästintill omöjligt att hitta rätt. ”Trafikutredningsenheten” på Trafikmedicinskt centrum skulle ligga på Vårdarvägen 1 i en entré som hette S31. På kallelsen läste jag och syster Orangeluvan:
Men se här på Google Maps! Inramat här nedan är Vårdarvägen 1, och vid krysset fanns Trafikutredningsenheten …
Hihi, kolla där i vänsterkanten ligger ”Hörselgången”!
Det gröna på bilden är naturligtvis två systrars virriga, svettiga, stressade jakt på rätt väg.
Ni fattar: så här såg det ut överallt.
Eftersom vi vet att vi inte har ärvt pappas lokalsinne (han var förstås på rätt plats på utsatt klockslag medan vi i nästan 50 minuter sprang vilse) var vi ute i god tid och var väl förberedda, men gick vilse ändå. I huvudentrén lät det plättlätt:
– Hej, vi undrar hur vi kommer till Trafikmedicinskt centrum.
– Gå ut långt till vänster, nerför trappan, sväng vänster och följ skyltarna!
Vad vi då inte visste, var att även entrékvinnan var dysdirektiker eller ambidexterförvirrad, för hon skulle ha sagt ”… till vänster, nerför trappan, sväng höger och …”
Vi svängde vänster–vänster, irrade runt, hittade definitivt inga skyltar, men såg en annan stor entré och gick in.
– Hej, vi undrar hur vi kommer till Trafikutredningsenheten!
– Va? Vad hette det? Kan jag få se kallelsen?
– Det står Vårdarvägen 1 … Trafikmedicinskt centrum …
– Det har jag aldrig hört talas om.
– Det står också S31.
– Strunta nu i det. Ni ska gå till huvudentrén och …
– Fast vi kom precis därifrån.
– Ja. Dom brukar skicka hit folk. Många går hit när dom inte hittar.
– Jaha.
– Ja, många avdelningar vill flytta hit.
– Jaha.
– För att det är lättare att hitta hit.
– Jaha. Men hur ska vi gå för att hitta dit?
– Vet inte. Får jag se på kallelsen igen? Gå till huvudentrén!
– Men vi ska till Trafikmedicinskt centrum … Vårdarvägen 1 … S31.
– Näääe. Vart skulle ni sa ni?
– Det är det vi inte vet. Trafikutredningsenheten. Trafikmedicinskt centrum.
– Nej, då vet inte jag heller.
Jag begrundar mitt öde framför ett avstängt område med Vårdarvägen 1 i fjärran. Ack.
I en annan reception satt tre fnittriga tjejer och sa ”vi kan googla åt er” och ”eeehm, där har jag jobbat, men jag minns inte var det var”, och ”äsch, åk upp till plan 5 och fråga i huvudentrén”. En läkare lyckades jag också haffa. Han lyste upp och sa:
– Ja, gå dit åt höger, och sväng höger igen.
– Men nu pekar du åt vänster …?
– Ja, jag är lite trött. Gå vänster, sedan höger. Där är huvudentrén.
En liten stund senare frågade vi en städerska, som sa att det inte fanns något som hette S31. Ytterligare en stund senare frågade vi en arbetsterapeut med tre tjocka pärmar i famnen, och hon sa att hon inte visste något – utom vad huvudentrén låg.
Här stannade vi och stakade oss genom ett nytt ord: coronaraniografi. Rangiografi för coronapatienter? Nej, helt enkelt ”kranskärlsröntgen”.
Tillbaka i huvudentrén blev vi frästa åt för att vi – svettiga och högröda – än en gång yrade om ”Trafikmedicinskt centrum på Vårdarvägen 1 i entré S31”.
– Strunta nu i det, följ den kartan och gör som jag säger!
Åhå. Det finns kartor. Kartan var utmärkt, och plötsligt var vi framme. Alldeles utanför dörren till Trafikutredningsenheten låg en …
… före detta hare, liksom fångad i flykten.Precis som Bugs Bunny.
Förmodligen hade han letat efter Trafikutredningsenheten han också.
Jag irrade runt i Skåne ett par dagar, iklädd munskydd. Understundom tog jag av mig det och klämde i mig fil med en hemgjord frukostflinga som Pontus Bergöö har skapat efter flera års experimenterande. Om man googlar det anglosaxiska namnet på just denna flingsort – ”granola” – får man fram att det är en knaprig müsli som inte är särskilt nyttig eftersom den innehåller massa socker.
Fnys och pfft samt Quatsch! Allt är relativt! Jag ska göra granola!
Dessa onyttiga flingor är faktiskt nyttigare än mycket annat. Cigaretter till exempel!
Jag åt filåflingor och njöt, tittade på naturen, knaprade i mig flera procent socker och mådde hur bra som helst.
Recept på Pontus grannåå-la!
2 liter havregryn
8 dl kokosflingor
5 dl solrosfrön
1,5 dl pumpakärnor
1,5 dl linfrön hela
1,5 dl mandelmjöl
1 påse kardemummakärnor
1,5 dl eller 100 g smör
350 gram honung
2 dl koncentrerad äppeljuice
1 dl vatten
1,5 dl kanel
1 msk kakao
rostade mandlar
rostade hasselnötter
russin eller tranbär
Sprid ut på 2–3 plåtar, lagom klumpigt. Sätt sedan in in ugnen i 180 °C i 8 minuter, sedan i 6, därefter i 4 och slutligen i 2 minuter – varva plåtarna på flera våningar och blanda tills allt är gyllenbrunt.
Men jag är ju en obrydd rebell, så jag gjorde så här:
• Snabbt konstaterande: Vad bra att jag har havregryn hemma eftersom jag igår lade mig i en havreåker för att tala till sädesgudarna.
Havre är liksom det svarta fåret i sädesfamiljen.
Vad bra att jag inte har kokosflingor eftersom kokos smakar tvål.
Koriander har jag inte heller, men det smakar i alla fall inte tvål.
Solrosfrön och massa, massa annat har jag och allt häller jag i skålen.
Men oj, inga pumpakärnor. Äsch.
Skålen är för liten.
Jag läser lite Kar de Mumma för blandningen medan jag blandar i smöret.
Russin OCH tranbär är väl granolavarianten på hängslen och livrem?
Hoppsan, jag skulle kanske ha rostat mandlarna innan jag hällde dem i blandningen?
Jag undrar om man kan riva sockerbetor som mandelmassa.
Eftersom jag har en varmluftsugn som jag inte riktigt litar på, varvade jag plåtarna precis som Pontus rekommenderar. Men tappade snabbt koll på i vilken ordning plåtarna skulle flyttas. Fast det blev nog bra ändå!
FÄRDIGT! KNASTRIGASTE KNASTERN NÅNSIN!
Nu är det så att man (som bekant) i alla situationer måste räkna med ett visst svinn.
Den här tumme-toppen, t.ex., lär jag aldrig se igen. Crispy crunchy.
Sa nån. Om det var Folkhälsotjossan eller Myndigheten för nåt och nånting kanske.
(Ber om ursäkt för den lättsamma tonen i sammanhanget.)
Men. Jag var helt enkelt tvungen att åka tåg. Dessutom längre än två timmar bort, så jag blandade och gav och kom fram till att munskydd, lagom stort avstånd, förstaklassbiljett och allmän folkilska skulle vara den rätta vägen att gå.
Jag har lånat munskydd som är sydda pre-corona! Liksom antika – tillverkade redan 2019!
Så jag åkte iväg, blängde på mina medpassagerare, och försökte att andas genom den hemsydda munskydden. Om man är tyst och tittar på naturen som svischar förbi, går det bra att andas genom de många tyglagren. När jag pratar, måste jag då och då ta ett rejält, djupt andetag för att få tillräckligt med syre. Kryddat med tygfibrer som åker raka vägen ner i lungorna som asbestfibrer känns det som.
Så här åkte jag:
Busstur till stan: 12 minuter med proppfullt och trångt samt varmt och obehagligt.
Tågresa till Linköping: 2 timmar med värme, men inte trängsel.
Tågresa till Hässleholm: 2 sköna timmar med glest placerade passagerare, varav 50 % hade blåa munskydd.
Bilresa där alla hade tygmunskydd i 45 minuter.
Så kom jag fram till himmelriket där människorna är glada och vänliga bönder och där hundarna heter Åke, Bosse, Olle, Ivar & Hubbe, där flugorna lever rövare på nätterna, där vinet flödar och havet är iskallt.
Alla basketspelare tar sig för pannan, för en läderboll mår icke bra av väta.
Men det ligger inte i fokus nu, för det som gnager i mig är hur oerhört frustrerande det kändes att ha munskydd. I Sydeuropa har man haft munskydd i snart ett halvår, i USA slåss folk med näbbar och klor för att få ha munskydd/slippa munskydd – medan man i Asien har munskydd för minsta snorstänk.
Munskyddsselfie à la 2020.
Jag kände mig SÅ uttittad på tåget, där jag satt i mitt munskydd. Jag såg mig om och försökte hitta avvikande beteende eller avvikande utseende som jag annars inte lägger märke till. Jag antecknade i hemlighet:
– Oj, vad han var hjulbent.
– Jeeez, hennes byxor har så stora hål på knäna att hon med ett litet ryck hade kunnat skapa ett par shorts.
– Men himmel och pannkaka vad stora skor han har till sina små fötter.
– Den där kepsen måste vara 50 år gammal.
Fast det hjälpte inte; jag kände mig ändå som … utklädd till Caligula eller Medusa. När jag tog på mig läsglasögonen immade de snabbt igen. Antingen var något felkonstruerat (munskydden eller antiktet?) eller så andas jag för mycket. Jag googlade alternativa munskydd men råkade skriva ”ansiktsmask” istället, och fick då bara träffar på skönhetsprodukter.
Men nu vet jag hur de har känt sig i t.ex. Italien, Spanien och Japan. De har lidit av syrebrist och immiga glasögon, haft svårt att hålla igång en konversation och i största allmänhet drabbats av ovilja att interagera!
Basketbollen hängde på. Och höll med om att det var svårt att fungera normalt – snedstudsarna stod som spön i backen.
Igår var jag på en sagolikt rolig tillställning i Globen.
Men först måste vi backa bandet lite för att berätta att vi sedan 15 år här hemma har bedrövliga stekpannor, men en väldigt bra spis. (Induktionsspis, köpt på det världsberömda Retuna.) Stekpannorna
gungar som balansplattor på släta ytor
tappar handtagen som sjuåringar tappar tänder
flagar teflon som när vi på 70-talet hade bränt axlarna i solen.
Billig skit, helt enkelt.
– Ny stekpanna! Vi måste ha en ny stekpanna! hojtar jag varje gång jag måste hacka loss omeletter från gungbräden.
Inte förrän i förra veckan kom jag mig för att göra något åt saken, eftersom jag snubblade över en superrea. Men gick åt helskotta för hela onlinesortimentet var slut och ingen reabutik fanns i stan. Fast plötsligt slog det mig! Jag kan beställa för avhämtning i Globens shopping när jag ändå är i krokarna på måndag kväll! Heureka! Två stycken! Nu ska här stekas!
Den ena.Den andra.
Dett gick så bra så, men i säkerhetskontrollen på väg in i Globen blev jag stoppad.
– Vad är det DÄR?
– Det är två stekpannor.
– Stekpannor?
– Stekpannor.
– Jaha …
– Har inte alla stekpannor med sig när de ska in på Globen? försökte jag lite spjuveraktigt.
– Eh. NEJ.
Man måste förstå vakternas tvekan. De har order om att stoppa mat, dryck, bomber, granater, sprit, vapen, knivar och fylltrattar. Men stod stekpannorna på listan? Nä. De ryckte på axlarna och ignorerade mig.
Jag kom in – och gick omedelbart vilse … men blev räddad av en tvåmeterskille i 14-årsåldern. Han spelade i Central (fast Fryshuset) och ledde mig uppför trappor (bra träning för knäna) och ner (aj, ont i knäna) och försökte öppna låsta dörrar medan jag höll igång konversationen. Till slut kom jag rätt och satte mig på plats. Och funderade på hur jag med stekpannorna skulle kunna förändra livet för så många. Tänk er två stekpannor som
cymbaler
frisbees
flugsmällor
hattar.
Men sedan var det inte mer med det. Stekpannorna, jag och 11 390 av mina närmaste vänner såg nämligen Sverige slå Turkiet i basket, vilket är alldeles, alldeles underbart och fantastiskt.
(Man står nästan inte ut med den amerikanske kommentatorn. Eller så lyssnar man noggrant och undrar vad det är han egentligen säger.)
Eftersom jag inte har råd med nutida bilder på nyfotograferade landslag, får ni här en från 1969. Kolla på skorna!
Sveriges landslag inför EM-slutspel i Neapel 1969. Stående: Kjell Rannelid, Per-Olof Lefwerth, Jörgen Hansson, Hans Albertsson, Arturs Veigurs, Jan Hjorth, Anders Grönlund, Arne Jansson. Knästående: Kjell Gunnå, Ulf Lindelöf, Ebbe Edström, Janos Fugedi Kalju Leetmaa. (Foto: Fricis Forstmanis.)
