Tag Archive for: resa

You are here: Home / resa

Posts

Byxångest och åldersnoja!

Jag är i Sälen och föreläser inför 250 revisorer. Det ser ut som vilket ställe som helst nu i september, så jag visar vinterbilder istället!

Här sover jag.

Här föreläser jag.

Föreläsningen äger rum på en scen som är upphöjd ca 150 cm. Det är verkligen halvvägs till månen om man är en simpel språkföreläsare.
 
Problem 1:
Då kan jag inte ikläda mig den korta kjol jag hade tänkt kränga på mig (för att den passar så bra med mina silvriga Converse). Åhörarna längst fram skulle i så fall att ha full insyn i det Bergmanska skrevet.

Nej, ni får ingen skrevbild.

Jag inspekterade nogsamt scenen, som är stor som en sjurummare på Söder och upplyst som en porrklubb i Berlin: i lila.
Problem 2:
Lila ljus på en blond kalufs tenderar få åhörarna att tänka på ampra damer från Florida och dessutom accentueras eventuellt mörka ringar under ögonen.

Ungefär så här.

Under föreläsningarna svarar jag hela tiden på uppdykande frågor – även om skaran är 250-hövdad. Då skriver jag roliga saker på stora whiteboardtavlor, men här i Sälen finns bara ett vanligt blädderblock på ranglig ställning.
Problem 3:
De åhörare som sitter på femte stolsraden och bortom, kommer inte att kunna se vad jag skriver ens om jag skriver en bokstav per blädderblocksblad, särskilt eftersom det lila ljuset inte främjar … nåt.
Plötsligt uppdykande problem 4:
Brallorna som jag skulle ha istället för kjolen, sprack som Humpty Dumpty när jag bara skulle visa hur jag med mina onda knän har svårt att göra en lay up utan att se riktigt fånig ut.
Men se på fan. Här finns det ju affärer som man kan shoppa i! Man kan köpa
  • barnkläder
  • heminredning
  • Stadium-kläder.
Därför kommer jag i morgon att föreläsa i ett par nyinköpta skidbyxor. Dock kommer dessa brallor att för all framtid vara förknippade med det som försäljaren sa till mig när jag betalade.
– Jag kan rekommendera dig att skaffa Stadiums kontokort, verkligen jättebra när du köper saker till barnbarnen.
Share
/19 Comments/by

Att sakta gå (hem) genom stan – då och nu

Jag hittade häromdagen en vacker text från sommaren 1940 – ”En dag i Stockholm” av Ven Nyberg (1898–1986), som i Publicistklubbens porträttmatrikel ser ut lite som en filmstjärna, lite som Astrid Lindgren.

Ven Nybergs text beskriver dels en svunnen tid, dels svunna tankesätt och dito yrken:

”Dagen börjar som vanligt, men vid vilken tid dagen börjar i en stor stad är svårt att säga. Klockan fem på morgonen, när spårvagnen fylls av fabrikernas och verkstädernas morgontidiga arbetare på väg till arbetsplatsen? Men det är många som redan börjat sin arbetsdag då. Dröjer man sig kvar vid en skrivmaskin i Klarakvarteret till fram på småtimmarna, så hinner tidningsbuden med tomma väskor marschera upp till sitt dagsverk för att hämta de trycksvärtsfuktiga blad, som pressarna med mullrande dån levererat. Och kontorsstäderskan har gläntat på dörren med en hemlig önskan att få sopa ut den senfärdiga skribenten. På gatan svänger renhållningsarbetaren sin kvast med en mer tydligt visad tendens att sopa bort vandraren, som skräpar på trottoaren så dags.”

Därför tänkte jag i morse kl 07:45 när jag gick 300 meter längs den mystiska Hagagatan att jag skulle uppleva stan genom en nyfiken besökares ögon … och min mobil.

Dagen började när jag i en hotellsäng blev väckt av att hantverkarna på en våning under började spika på sekunden klockan 07. Under hotellfrukostens spisande valde vi nyvakna i tystnad mellan mer kaffe eller te och kanske en varm croissant, strax efter den inte alldeles lyckade äggröran äggstanningen.

Pulverblärk.

Solen hade svårt att få strålarna att nå ända fram till barn- och föräldramyllret mellan husen, trots att just Hagagatan är en ovanligt bred gata i Vasastan.

Just här var det kanske inte på grund av husen som solen hade svårt att nå fram, nej. Men se så väldigt bred Hagagatan är. Vaar hittar jag mer inforrmation och gamla bilder?

Varför gör Hagagatan en knyck?

Knycken söderifrån. Mycket underligt.

Min promenad gock motströms mot skolan som ligger på Vanadisvägen. Alla barn gick ända upp i tonåren med varsin förälder och ingen cyklade. Intet skoklapper hördes – alla smög fram på gummisulor. Det fanns många parkerade cyklar i kvarteret – en ny bekant var för mig de gröna EU-cyklarna som till skillnad från de privata inte var fastlåsta i stationära stolpar och staket.

EU-cyklar, som kan liknas vid bortslängt glasspapper eller tappade vantar.

Älskade cyklar, nogsamt fastlåsta i första bästa någorlunda stationära pinne eller cementklump.

Hur kommer vi att minnas denna septembermorgon? Som en av alla andra, eller så märkt av den tid vi lever i att den framstår som en absurditet i framtiden? Vilka tidstecken kommer vi att häpnas över och förundrat kommentera?

Och vilka kommer vi att t.ex. år 2087 feltolka bortitok? Så här:

Tipp-tapp, tipp-tapp smyger parkeringsvakterna 2018 omkring i gäng om fyra för att garantera varandras säkerhet eftersom de ska bötfälla även cykelägare.

Citroëns 2CV-modell från mitten av 1960-talet är 2018 fortfarande en mycket vanlig bil i Stockholm.

År 2018 slåss två olika avfallsföretag om soporna eftersom det är brist på sådana. Rebeller täcker samtidigt över vägskyltar med svartasopsäckar för att inte locka till sophantering.

En inte helt ovanlig syn är 2018 dessa brutalt uppdragna stolpar – cykelägarna drar sig inte för något när de har tappat cykelnyckeln.

Nej, nu ska jag inte fara med osanning och hitta på – naturligtvis kommer alla att år 2087 vara allmänbildade och upplysta såpass att de vet att källkristiskt granska alla påståenden!

Här kommer nu en bonusbild på Ven Nyberg och hennes man Stig Blomberg vid Kungsholms strand 1936.

Stig Blomberg (1901–70) knep faktiskt en bronsmedalj i Berlin-OS i grenen ”konst”. 

Fotnot:

En annan text från 1927: ”Det Stockholm som kommer”.
Jättemånga understreckare som är öppna för läsning, hur lite man än prenumererar: ”Under strecket 100 år”.

Share
/35 Comments/by

På Gotlandsbåten – iakttagelser och tips

Nu har jag lämnat Tjugoettåringen på Gotland för tre års studier i konsten att

  • designa datorspel
  • bo i kollektiv
  • sakna sin ömma moder (johodå!).

Speldesign-sonen, aka Tjugoettåringen, begrundar sitt öde och den förfärliga miljö han befinner sig i. Eh.

I ottan klev jag upp och fotograferade den tidstypiska golv-sladdhärvan som vi kommer att skratta åt om ett decennium eller så. (Vi skrattade så lagom igår när hela Gotland blev utan ström i en hel evighet och sladdhärvan låg där och skrattade åt oss i flera timmar.)

Bilden är inte arrangerad. Språktidningen låg verkligen där, kastad åt vargarna.

I båtkön satt jag sedan kl 06:15 och var nervös eftersom bilen immade igen (det var kallt ute) och jag ju måste spara på det överkänsliga bilbatteriet samt be till bilgudarna att startmotorn inte skulle kajka ihop just nu, mitt i en kö. (Bilen kräver vänliga ord, en öm hand och ungefär sju försök innan den hostar igång.)

Är det kappsegling? Is it a plane? Nej, det är Gotlandsfärjan!

Väl på Gotlandsbåten kan man omedelbart skilja agnarna från vetet. Pendlarna och vaneresenärerna går med stora kliv och mål i blick från bildäck mot antingen fåtöljerna på akterdäck eller kaffekön, medan båtnybörjarna fastnar i trappan, hamnar ute på soldäck, paxar platser som inte behöver paxas och i största allmänhet irrar.

Vaneresenärerna var idag – särskilt när det gällde till synes gifta par i medelåldern – som stöpta i samma form. De var

  • iklädda jeans och gympadojor
  • bärande varsin svart, liten datorryggsäck
  • tysta, koncentrerade.

De hade alla medhavd frukost – och följande procedur upprepades så att det påminde om en tävlingsdans med sju par kvar på golvet: följsamt, synkat och med blott ögonkontakt som kommunikationsmedel.

Snabbt hittade de sina platser utan att snegla på de relativt svårfunna stolsnumren (de borde faktiskt sitta på ovansidan av fåtöljerna, inte långt ner i mitten av stolsparet) och placerade ryggsäckarna ute i gången. (Om man sätter ryggan vid fötterna blir det ju trångt och krångligt.)

Helt okej – gångarna är vardagsrumsbreda och inte som spänger eller på tåg.

De sju som satt närmast mig dansade så här i sju steg:

  1. Kvinnan svepte in sig i en sjal.
  2. Mannen klädde av sig till blott skjortärmar.
  3. Kvinnan packade upp frukosten.
  4. Mannen tog upp mobilen ur ena bakfickan, plånboken ur andra.
  5. Kvinnan började portionera ut frukosten till båda.
  6. Mannen skrev sms till barn och barnbarn om att de nu var på väg (eller nåt annat förstås).
  7. Båda satte sig att under tystnad peta i sig ägg, mackor, grönsaker samt yoghurt kommen ur barnmatsburk och kaffe ur termos.

Men de allra, allra mest resvana placerade sig så här och snarkade redan innan vi hade lagt ut från kajen.

Att forsla sina husdjur på Gotlandsfärjan är ett kapitel i sig. De kan vara kvar på bildäck (inlåsta i bilen) om de inte är rädda för billarmen som ideligen sätter igång. Man kan också ha dem uppe i husdjurssalongen, där de reser som människor.

De bildäcksdjur som vill ha besök av sina ägare, får det en gång under resan; på ett särskilt klockslag samlas alla djurägare vid informationsdisken och sedan går de i samlad tropp ner till bilarna – all annan tid är bildäcket låst. Nyss hördes ett plingeliplong i högtalarna:

– Vi har ett personligt meddelande till en passagerare som har en hund. Den passagerare som har en hund, var vänlig kom till informationen.

Som på en given signal ställde sig 20 % av passagerarna upp och började flacka med blicken, hur resvana de än månde vara. En liten stund senare kom ett förtydligande:

– Vi har ett personligt meddelande till en passagerare som har lämnat sin hund ensam i husdjurssalongen. Var vänlig kom till informationen.

De nyss så oroliga satte sig ner igen.

Avslutningsvis ett hett tips!
Efter tre timmar på Gotlandsbåten vet alla resvana att toapapperet är slut, och kommer alltså ombord med egen toarulle under armen.

Share
/46 Comments/by

Hamilton (musikal) och hemresetrassel (tåg)

Ibland känner jag att jag måste rapportera om sakernas tillstånd fastän det egentligen inte finns någon anledning – som vore bloggen min dagbok. Och jag Anaïs Nin, liksom.

Alltså: en bildsafari kommer härmed farande!

Englandsresan krockade (som vanligt) lite med några jobbuppdrag, så en morgon satt jag och analyserade politikerspråk och dito retorik i direktsändning. Dock har kusin Anns engelska hus taskig mottagning – om man inte går ut i trädgården eller sätter sig på ett visst trappsteg väldigt nära ytterväggen.

Så då gjorde jag det – i en trappa som är så engelsk att den är på pricken lik en annan (se nästa bild).

Mot slutet av vistelsen åkte vi till London, där det ju är svårt att hitta nånstans att sova om man inte har en förmögenhet och tycker att alla förnicklade heltäckningsmattor faktiskt är lite väl håriga/lusiga/kladdiga. Men eftersom jag var ute i fantastiskt god tid, lyckades jag hitta ett perfekt B&B nästan granne med Victoria Station!

Lynton har inte hiss, men en jättefin full …

… English breakfast!

Redan för två år sedan bloggade jag om hur den dåvarande Sextonåringen hade blivit så förtjust i en musikal som hette Hamilton. Som skulle sättas upp i London, men som var stört omöjlig att få biljetter till. Men i januari 2018 lyckades jag köpa två platser allra längst bak, allra längst upp.

Det kändes som att sitta på en barstol och titta på myror nere på pubgolvet.

Höga av musikaläventyret vinglade vi omkring på Londons gator och fann att Big Ben just nu är inpackad i renoveringsplast. Men så hittade vi ett substitut: Little Ben!

Vårt kvarter mitt i London var så lugnt och ljuddämpat att vi häpnade och tog denna gatubild på stillheten. Det var knäpptyst och varmt och ljuvligt och alldeles fantastiskt!

Precis samtidigt lade vi båda märke till denna lapp på garderoben i vårt sovrum. Ptja, tänkte vi, bed & breakfast är ju liksom inte som hotell, så det är klart att vi kan städa och göra i ordning innan vi åker hem.

Haha, tänker ni – det är förstås den där som man ska hänga upp på dörren som signal till städarna! But noooo – det fanns ju inget handtag.

Så skulle vi ta oss hem till Sverige. Flygresan kryddades denna gång av en stackars panikslagen fyraåring som gallskrek i 2,5 timmar. Föräldrarna svettades floder, flygpersonalen kämpade med distraktionsmoment och alla passagerare tryckte in öronpropparna så nära trumhinnan som möjligt.

När vi var 8 minuter från tågstationen i Eskilstuna skrapade det till i högtalarna i det gamla tåget.

– Ja, hallå, vi har tyvärr blivit beordrade att stanna här. En lastbil har kört in i bron framför oss och vi kan inte garantera säkerheten.

Det här händer förhållandevis ofta. Ibland beror det på att asfalt mot alla regler har lagts ovanpå gammal asfalt, ibland på att någon kör en tom lastbil som brukar vara lägre. (Foto: Ellinor Andersson.)

Väg- och vatteningenjörer samt byråkrater rådslog och kom fram till att tåget inte kunde stå kvar på spåret utan skulle backa tillbaka till föregående station: Strängnäs.

Så jag kontrollerade möjligheten att hoppa ut på banvallen och gå hem. Det hade gått utmärkt, men lär visst vara emot tågreglerna.

Konduktörombordaren gick genom tåget och undrade om vi hade några frågor.

– Ja! Finns det månne te ombord? sa jag.
– Nej, men du kan få lite vatten.

Se där. En sån var det länge sedan jag såg.

Tillbaka i Strängnäs smög vi spända på fortsättningen ut på perrongen. Och se på tusan: vi fick ännu mera vatten!

Det underliga i kråksången var här att ingen var det minsta lilla irriterad. Vi passagerar bara accepterade faktum och fnissade. Efter ett tag fick alla tålmodiga resenärer ”energy bars” med nötter i. Inte ens nötallergikerna blev besvärade; de sörplade bara lite extra intensivt på vattentetrorna.

När vi var två timmar sena och mörkret lade sig över nejden, perrongen och alla tåg som ramlade in, började vi spela luffarschack med papper, spelkort, pinnar och pennor. (Jag förlorade förvånansvärt många gånger.)

Men hem kom vi till slut – till en kvällsmat som snällt hade stått i tre timmar och väntat på oss. (Det var pizza, som ju av nån mysko anledning är lika god kall som varm.)

Och idag åt jag surströmming i radio! (Länk till FB-film.)

Svante Ekberg till vänster smakade för första gången, vilket inte gick så bra.

Share
/36 Comments/by

Do get into cars with strange men!

Tänk er trapphuset i ett hyreshus, byggt på 1950-talet ungefär.

[Alla sneglar snett uppåt till vänster och tänker till.]

Jag vet inte hur ni föreställer er att det ser ut, luktar, låter och känns, men för mig är det självklart:

    • det är plötsligt 1975
    • jag har träskor och klapprar omkring i stentrapporna
    • hissen är av den skakiga varianten
    • det finns sopnedkast på varje våning
    • bakom några dörrar hör jag röster eftersom det är relativt lyhört.

Idag var vi i ett hyreshus som inte alls stämde in på denna beskrivning – i Hove. Det är en stad som har vuxit ihop med Brighton och som har ypperliga kommunikationer överallt, så där vill alla bo.

Men det såg inte ut som i Sverige.

Detta är trapphuset med en plastig dragspelsdörr till hissen.

Hela trapphuset var klätt i en tjock, jättefluffig och knallbrun heltäckningsmatta, vilket ju dämpade alla ljud och kändes lite gillestugemysigt. Ni ser den fyrkantiga lådan som hänger på väggen till vänster om hissen? Det är en av två monstruöst stora askfat som fanns på varje våningsplan!

På innergården hade alla lägenheter soptunnorna på en liten balkongavsats.

Alla balkonger var förbundna med smala trappor, vilket jag trodde var nödutgångar – lite som amerikanska brandstegar. Men nej … det är trappor för sopgubbarna, som hämtar soporna genom att klättra halvvägs till månen och ner igen.

Just den här balkongens fäste i väggen var lagad med silvertejp.

Väl ”hemma” i Ditchling igen, gick jag på en huppegupptäcktsfärd i omgivningarna. Och vilse, förstås.

Efter 1 km var det (med tanke på de trasslande knäna) meningen att jag skulle gå rakt norrut och hem igen.

Jag gick och gick och såg fantastiska hus, roliga trädgårdar, gamla gubbar, cyklister och …

… bajs.

Alla hus har namn som Melrose, Dunkirk, Flower’s Den, Heathers Heath och …

… Dalarna.

Men för det mesta gick jag i en sådan här miljö, strax bredvid den smala, smala landsvägen där alla kör som biltjuvar på uppåt-tjack.

I byn Westmeston fanns en gammal telefonkiosk.

Men precis som på Doctor Whos Tardis, stod det fel på dörren. Så jag öppnade för att kolla om den kanske var större på insidan.

Näe – men nästan lika bra: ett bokbytarplejs hade ersatt telefonen!

Jag promenerade vidare. På ett ställe stod jag villrådig och funderade på om jag skulle gå igenom en kohage och bli ihjälstampad eller om jag kanske istället skulle gå på vägen och bli ihjälkörd. Strax bredvid mig stannade en bil som nyss körde förbi i 120 knyck. Bilen backade lite zick-zackande mot mig och jag tog mig ängsligt åt mobilfickan. Föraren hojtade till mig:

– Are you all right, love?

Jag förklarade att jag ville gå till Ditchling, men att vägen kändes lite för smal.

– Get in, I’ll give you a lift!
– Well, my parents always said I shouldn’t trust strange men and … inledde jag.
– … certainly not get in a car with one! fyllde mannen i.

Mannen förklarade sedan att han ägde en pub i grannbyn och att han bara skulle köra mig till nästa korsning. Okej, sa jag och hoppade in med mobilen redo.

Så här såg han ut, min räddare i nöden som inte alls planerade att slå ihjäl mig. Han pratade trevligt under två minuters bilfärd och suckade ”tiderna förändras” med andemeningen att det faktiskt var bättre förr.

Precis där jag blev avsläppt av pubägaren, hittade jag en före detta igelkott.

Jag vandrade vidare och hälsade på alla jag mötte. Jag sa Bonjour till en fransk familj och Guten Tag till en tysk familj och alla var så sprittande glada och rödkindade. Om jag skriver en bok om just detta, kan en heta ”En fransk, en tysk och Bergman”.

Share
/28 Comments/by

Färganalys på flygplan

Bilderna från filmen om Flight 93 den 11 september 2001 rullade för mitt inre. Jag såg mig om för att kontrollera medpassagerarna – vem av dem kunde (liksom jag) kunna tänka sig att kasta sig över den oberäkneliga galningen som tre rader bakom oss skrek med sina lungorns fulla kraft? Hade jag något i min lilla packning som kunde räknas som vapen, som distraktion eller rent av lösningen på problemet.

Om jag bara visste vari problemet låg …

Fast jag måste ju börja från början.

Artonåringen och jag klev på planet mot London och kände oss lite världsvana. Det är inte ofta vi flyger i vår familj, men just vi två har tillsammans rest både till Storbritannien och Spanien flera gånger. Vi installerade oss, lyssnade på två grabbar i 4–6-årsåldern som tjatade hål i huvudet på sina föräldrar och konstaterade att det var trångt för smärtande knän. Båda hade vi bestämt oss för att somna så fort vi anade att piloten skulle klara av att hantera flygplanet utan vår hjälp.

– PLIONG! Fasten seat belts!
– Okej.
– Okej.
– Cabin crew. Prepare for take off.
– Om tvåånhalv timme säger de ”prepare for landing”.
– Mmm. Synd att det är så kallt i England.
– Mmmmm.

Jag blundade. Planet trixade sig ut mot startbanan. Då hörde jag en vansinnigt arg kvinna skrika välformulerade meningar på amerikanska. Artonåringen – som kan räknas som en ”intresserad tonåring” – vände sig om, medan jag – som kan kallas ”nyfiken kärring” – bara försökte spetsa öronen.

Kvinnan såg ut som en förbannad Salma Hayek.

– Vem är hon arg på?
– Han som sitter vid gången. Hon sitter vid fönstret. Ingen sitter mellan dem.
– Vad har han gjort?
– Vet inte. Nåt hemskt. Jag försöker spela in vad hon säger, men motorerna låter för mycket.

Tre ur personalen rusade till, medan planet – i vad som verkade vara normal hastighet – närmade sig startbanan.

– Please. You have to calm down.
– Nobody can say things like that to a woman of color! NO MAN CAN TELL ME WHAT TO DO! I am a woman of color and I can take care of myself!
– Please. We need to go now because of the takeoff. We will get back to you as soon as we’re in the air.
– Oh, right, just ignore me! And he … Oh, yes use your headphones so you can’t hear me. White privilege has never been more evident … You and your peers!

Mannen som var till skuld, satt och stirrade in i sin dator med stora hörlurar på huvudet.

Ungefär så här såg han ut, fast inte nöjd. Och inte med tidning. Och inte på fönsterplats.

Personalen stod lutad över honom, men kommunicerade blott med den oerhört arga kvinnan som fortsatte att skrika. Ibland vrålade hon, men för det mesta skrek hon. Vi hade inga problem att höra vad hon sa – och hon var hela tiden välartikulerad, även om hon upprepade samma fraser om och om igen. Personalen gick och spände fast sig, kvinnan tystnade, planet lyfte och alla vi andra djupandades.

Passagerarna runt om oss satt tysta de också. Vi utövade alla konsten ”flacka med blicken” och ”låtsas som om det regnar”. Obehaget utbyttes plötsligt till ett förvånat konstaterande:

– Jag glömde att vara rädd när planet lyfte!
– Jag också!

Efter några uppstigningsminuter kom flygplanspersonalen tillbaka. Det var nu blott en steward, och han försökte lugna den arga kvinnan som hade hetsat upp sig till precis samma nivå som tidigare. Föremålet för ilskan satt kvar och stirrade in i datorn med de stora hörlurarna på plats.

– White men have since the beginning of history [… ohörbart …] and you invaded our country and distroyed the lives for thousands and thousands of indians! As a woman of color, I will not take this abuse!
– But please tell us what happened, försökte stewarden lugnt om och om igen.

Kvinnan fortsatte med sitt utbrott och vi lyssnade mer intensivt än tidigare. Vi kände att upplösningen var nära. 

– I was sitting here, disturbing no one, taking notes on my phone. And all of a sudden HE – HE!!! – tells me to turn my phone off! I am a woman of color and no one can tell me what to do, especially not you, as a white man!

Jag tittade på Artonåringen. Hon tittade på mig. Vi fnittrade lite.

När den arga kvinnan of i mina ögon väldigt blek color fortsatte att skrika och vråla (om att vita män inte får säga till färgade kvinnor att stänga av mobilen bara för att flygplanet ska starta) en bra stund till, tog vi (liksom nästan alla andra i närheten) på oss hörlurar. Vi åt våra medhavda mackor och drack vårt kranvatten.

Och somnade.

Ser ni att jag nästan är en woman of color medan Artonåringen är en blekfis?

Share
/14 Comments/by

Ölandsförkylningen

Världen må brinna, torkan endast suddas ut av välsignade skyfall och eldningsförbudet hävas av förvånade makthavare – men inget är viktigare än den förkylning som vi har drabbats av.

Det är förstås Ölandsförkylningen from hell. (Eller om den kom från Öland, kanske.)

Artonåringen och jag såg den inte komma. Nä, vi bara …

… badade i ett sanslöst brutalvackert kalkbrott …

… larvade oss med kusiner i ett majsfält med konstverk och labyrintgångar …

… åt på Lundgrens garage i Borgholm …

… klättrade upp i Långe Jan och svettades ihjäl …

 

… häpnade över Ölands rosa limousine …

… sköt pilbåge …

… och tillbringade resten av tiden i ett intimt förhållande med snytpapper.

Vi är förvisso hemma i Sörmland igen, men jösses vad vi snorar, hostar, ämlar och oss och knaprar diverse medikamenter. När vi igår kväll skulle ut och titta på blodmånen, vilade vi oss i form hela dagen för att i kvällningen först …

… tramsa på ett utomhusgym …

… och sedan klättra halvvägs till månen för att kunna se densamma bättre.

Alla inplanerade besök och irrfärder är nu inställda eller flyttade på, för den här förkylningen rinner fortfarande i våra näsor, rosslar i våra lungor och harkelkliar i svalget. Hade den satt klorna i oss i november hade jag banne mig lagt in oss på sanatorium.

Då hade vi bombis legat så här på rad med alla andra sjuklingar.

Vi hade då hostat och pustat och snörvlat ända till våren, och sedan hade vi antingen släppts ut, alldeles bleksiktiga och magra samt bedrövade – eller så hade vi dött. Och då hade jag …

… kommit tillbaka som spöke och av pur hämndlystnad skrämt livet ur alla ölänningar.

Share
/28 Comments/by

Att köra vilse till Öland

För nytillkomna tittare: att ”köra vilse” med ett mål där vilsebiten ger en extra krydda på resanrättningen är mitt favoritsätt att resa. Jag stoppar in frivilliga barn i bilen and off we go, bara.

Artonåringen nyser eller sjunger. Jag njuter och kör.

Om det kommer en intressant, brun skylt kanske vi svänger av. Alla båtöverfarter är värda en omväg och glass intages lämpligen varannan timme. Matsäcken består av dubbelmackor med jordnötssmör och nykokt svartvinbärssylt samt hårdkokta ägg.

– Om 100 meter ska du sänga höger, sa kartläsaren och GPS-hanteraren Artonåringen nånstans utanför Flen.
– OKEJ! sa jag … och vred tre sekunder senare ratten tvärt åt vänster.

För se vad som stod där!

Gulf! Tre vackra bensinpumpar som annonserade att bensinen kostade 1 öre litern, vilket den förmodligen inte gjorde ens 1920.

Jag klappade och klämde på pumparna, inspekterade rostangreppen och pep av lycka. Så vände vi uppmärksamheten mot själva bensinstationen.

Som en sårskorpa som man inte heller bör pilla på, flagade färgen i stora sjok.

Vi kikade in. Där hade tiden stått blick stilla. Fönstrena var smutsiga, men inredningen uppställd av en person med ordningssinne och fäbless för snörräta rader.

Denna skylt andas tidigt 1970-tal. Men via den här grafen får jag inte riktigt ordning på bensinpriset så att det stämmer med matematiken här.

Det är inte alldeles rent och tillfixat inne i det ljusblåa huset. Kan det vara så att någon entusiast går dit och håller ordning lite grann, men att ingen har egentligt ansvar?

Vad heter fotbollslaget? ***viks IF?

Så såg vi plötsligt en tidsangivelse!

En almanacka! Vilket år? VILKET ÅR?

Hur vi än kisade med ögonen, lade huvudet på sned och zoomade med kameran, gick det inte att skönja ett årtal eftersom almanackan var så blekt av solen. Jag hämtade kikaren i bilen.

Artonåringen spanar årtal.

– Vad ser du? VAD SER DU?
– Jättesvårt. Nittonhundra … nittonhundra … nittonhundra …
– Nittonhundrafrösihjäl?
– … sexti … sexti … eh … sextiett!
– 1961!!!

Mycket nöjda vilsade vi vidare och åkte på småvägar och åt ägg och glass och tog färjan över mellan Skenäs och Säter i Bråviken.

Underbart är kort; vi kom över till andra sidan på bara fem minuter.

Jätteproppen Orvar på vägarna i denna del av landet heter Söderköping. Bilköerna ringlar på E22 genom staden och då hjälper bara en sak.

Glasspaus vid kanalen.

Och fotbad i densamma. (Artonåringens sandaler är både gamla och fula och brukar få sig ett dopp varhelst vatten finns.)

Vårt sista delmål på väg till Öland var Valdemarsvik. Vi gick in på Systemet för att be om vattenpåfyllning, vilket i sig är en sak att berätta för barnbarnen om.

– Systemet? Japp, det är mitt vattenhål.

Inne på Systemet hittade vi en dam utan byxor.

Vid närmare eftertanke kanske damen utan byxor liksom vi var en tidresenär. Mikrokjol, anybody?

I kvällningen kom vi fram till min kusin – den närmare två meter långe ”Lill-Per” – vars källarfönster speglar utsikten så här fint:

Öland.

Uppdatering 29/7 2018: här finns massa att läsa om den mystiska bensinmacken!

Share
/34 Comments/by

Argt folk på Thielska en het dag

Igår var spretiga delar av släkten och svettades på Thielska galleriet på Blockhusudden i Stockholm.

Spretiga som i ”gå inte nära mig, det är för varmt” gick vi långsamt längs vattnet för att hitta den där perfekta skuggan som vi skyr som pesten i t.ex. april.

Först åt vi picknick med motorbåtsutsikt – satan i havet vad det var motorbåtar ute och körde kors och tvärs som radiobilar på Gröna Lund. Brrrum, brrrruuuummm, BRUUUUUM – det var som att sitta vid en rastplats utmed E4:an. Jag glömde tyvärr att ta en bild.

Men ungefär så här såg det ut.

Under fnitter, trill, skratt och tjosan plockade vi fram det som hade grävts ur kylskåpen hemma – fortfarande fryst bröd, ostar av både illaluktande och mesigt slag, tomater, salami, plastköttbullar, en öppnad vinflaska (fy på oss), sallad, senap, salt och peppar och juice samt vatten. Plötsligt började alla klättra upp i det skuggande trädet samtidigt som vi citerade Astrid Lindgren.

”Det står väl inte i Mose lag att det är förbjudet för gamla kärringar att klättra i träd!”

Orsaken till klättreriet var att salladen på outgrundliga vägar hade hamnat där.

Ruccolaträd.

På bilder från mina föräldrars picknickar på 1970-talet poserar alla så fint i solskenet, men aldrig ser man vad som fanns på picknickfiltarna. Det är väl synd? Hade de raketost? Salta kex? Godis? Piggelin?

Därför poserar valda delar här så att maten är i fokus.

Mätta och lite lagom lulliga efter varsin deciliter rödtjut, vandrade vi med soppåsar i händerna mot Thielska. Vid en soptunna stod det ”parkavfall” och en annan ”färgat glas”. Här blev vi farligt uppfyllda och skojfriska och tjoiga och ropade instruktioner och dåliga skämt till varandra i säkert en halv minut. Sedan vandrade vi vidare. Då kom den första irriterade damen denna dag.

– SER NI INTE ATT NI SPÄRRAR VÄGEN FÖR BUSSEN? sa hon högt och så ilsket hon nånsin kunde, för säkerligen hade hon byggt upp irritationen i flera sekunder.
– Va? sa jag.
– BUSSCHAUFFÖREN HAR EN TIDTABELL ATT HÅLLA!!!
– Ojoj, var vi i vägen? sa jag och ursäktade mig.
– JA!

Då fortsatte jag att lite väl överdrivet ursäkta oss och vårt beteende, samtidigt som söstra mi, Orangeluvan, stod och skakade på huvudet åt mig. Hon är mycket mer förstående än jag, nämligen.

Inne på Thielska skakade tre ilskna damer på huvudet och tssssst:ade högt åt Min djefla man som gick rakt framför dem när de höll på att granska en tavla. Jag bad om ursäkt å hans vägnar och hänvisade till den ”förvirrade professorsmentaliteten”. Men damerna lät sig inte blidkas utan skickade dödande blickar i hans rygg.

Så kom vi till mitt favoritställe inne i huset: gamla inramade brev mellan kulturpersonligheter under första halvan av 1900-talet. Men jag hade supit bort mina läsglasögon, så jag fick låna Artonåringens brillor som har ett glasöga mot närsynthet och ett mot långsynthet.

Så stod jag och läste högt för ungdomarna som hade lite svårt att tolka de yviga handstilarna med knorrar och krusiduller.

Plötsligt hördes en inte alls vän eller ljuv stämma bakom mig.

– URSÄKTA! Får andra kanske också titta lite?

Jag vände mig om och såg ännu en ilsken dam. Med en Orangeluvas tålamod log jag och bad om ursäkt och trippade ut ur rummet. Och tänkte: WTF.

Inne i husets forna kök, fanns mystiska konstverk i ett metall-liknande material som jag inte brydde mig om ett enda dugg. Artonåringen – som är mycket mer konstintresserad än jag – knäppte en snabb bild.

– Men kolla! Man kan ju kika in här bakom! Är detta månne det ursprungliga köket? Hallå?

På väg hemåt igen roade vi oss med den stockholmska infrastrukturen där kassa rulltrappor stänger hela stationer – stationer som vi utomsocknes är beroende av nu när vi måste ta pendeltåg. Men allt krångel och alla ilskna damer glömdes bort i den euforiska lycka som vi erfor när vi alla hann in i tunnelbanan precis när det var 0 minuter kvar av de 75 minuter som man har på sig för att åka på ”en blippning”.

Sedan fastnade vi i en kokhet tunnelbanevagn eftersom nåt hade gått sönder på Gillbergaplan Gullmarsplan – men vad gjorde väl det?

Vi tog bara fram resterna av picknickmaten och fantiserade om hur länge vi skulle överleva.

Share
/35 Comments/by

Spirella och jag på basketplanen i Spanien

Alla upprepar med dårars envishet att jag är för gammal för att spela basket och att jag måste inse mina begränsningar. (Även ni, mina kära läsare.) När jag skadade det friska knät den 17 maj, pang bom tjoff, insåg jag att det ju bara skulle bli coachande och solande under turneringen i Lloret de Mar förra veckan.

Men där hände plötsligt något förfärligt: vi hade bara fyra spelare dagen före en match. Vi försökte låna av de andra lagen från vår klubb, men de hade siktet inställt på att vinna sina grupper och kunde helt enkelt inte avvara några lirare.

– Ställ ut mig på planen! sa jag.
– Men … ditt knä? Och … ditt andra knä?
– Jag får helt enkelt gå. Jag kan ju knuffas och buffas i försvar.
– Men har du ens basketskorna med dig?
– Nope. Jag får spela i de här sladdriga små gympadojorna.
– Säkert …?
– Japp. Annars blir det ju ingen match.

För om man inte har fem spelare när matchen inleds, vinner motståndarna på W.O. med 20–0. Så jag klev ut på en basketplan för första gången på jättemånga veckor. Och hur kändes det?

Ser ni mitt lilla leende? (Och det fina, stabiliserande knäskyddet som skymtar bakom den röda elvans arm.)

Det fina knäskyddet har fått ett namn. Först tänkte jag att det kunde heta Lysistrate eller Florence eller kanske Magica de Hex, men så kom jag på att det stödjer knät så smidigt och följsamt med små valbensliknande plastbitar. Och så hjälpte Ökenråttan i kommentatorsbåset med det perfekta namnet: Spirella!

Spirella-annons (Husmodern 1935). Spirellas underbart smidiga fjädrar är minsann rostfria.

Efter uppkastet gick jag ner och ställde mig i mitten i ett zonförsvar. Det är faktiskt inte alls kul att spela zonförsvar; man vill spela man-man-försvar där man punktmarkerar en viss spelare.

Men jag kunde inte sluta le. 

Det var meningen att jag skulle stå där i mitten och vara stor och skrika order som en målvakt ungefär – men rätt som det var, började jag röra mig lite hit och dit och glömde liksom bort att jag bara skulle vara immobil.

Här böjer jag till och med på benen som om jag skulle kunna hoppa. Vilket jag ju inte alls kan.

Anfallet fortsatte och tjejen på bilden ovan lyckades ta sig in i tresekundersområdet för att göra poäng. MEN DÅ KOM GAMLA TANT BERGMAN!

KLATJOFS! Här foular jag grovt genom att slå motståndaren rakt över armarna. (Min medspelare Maria spelar bättre försvar, för hon håller ju upp sin arm och får inte foul.)

När man får en foul blir man lite irriterad. Oftast tycker man att det är orättvist eller bannar sig själv för att man faktiskt har klantat sig. Men hur kände jag mig?

Så lycklig blev jag, att jag till och med höjde armarna i en segergest till mina lagkompisars stora glädje. De franska motståndarna undrade säkert vad vi nordbor anser om våra fouler.

Efter några minuter blev jag lite styv i korken och lyckades flera gånger trippa upp i anfall och agera passningsmaskin och rundningsstolpe. Det funkade bra så länge fransyskorna inte snodde bollen och vände spelet.

Här är jag och Spirella lite sena tillbaka i försvar och försöker gå snabbt som en gångare med vickande höfter. (Det är Artonåringen som kommer springande bakom mig – hon försöker stoppa fransyskan innan denna springer omkull mig.)

Vi förlorade matchen med tio poäng, men var allihop så oerhört nöjda med att i alla fall få spela. Särskilt jag.

Svettiga, härliga, glada Damer B i Eskilstuna Basket.

Hemresan från Spanien tog mer än ett dygn eftersom SJ-tågen inte var kompatibla med oss, men strunt samma. Hem kom vi – och vi såg till och med en resväska utan hjul på flygplatsen!

Den röda där! Inga hjul! (Det är ägarna som står och gestikulerar i förgrunden.)

Share
/44 Comments/by