Coronarädslan har i mitt fall plötsligt bytts ut till coronaförsiktighet med en gnutta oförnuft. Som mycket väl skulle kunna bytas ut mot coronaefterklokhet.
De senaste fem dagarna har innehållit:
1. Fika med två tjejer i Stockholm. Utomhus, inga kramar, försiktigt umgänge.2. Intensiv, lång pratstund med en kindpussande kusin inne i en normalstor lägenhet på Söder.3. Bilresa med en 196 cm lång karl som jag inte har träffat på ett år. Utanför Systembolaget i Värmdö fanns denna askkopp.4. Båtresa i liten motorbåt med två män – det mest coronasäkra tillfället på hela helgen, känns det som.5. Lunchbestyr – BLT – i ett litet lantligt kök ute i skärgården. Inga vidare avstånd att tala om.6. Grillfest med fyra män som jag inte har träffat sedan i december. Inte ens en halvmeter mellan tallrikarna.7. Kräftskiva inomhus på Runmarö med åtta män som jag inte har träffat på evigheter. Vild röra!8. Waxholmsbåtsresa med minst 30 främlingar.9. Bilresa med en annan (lite kortare) karl som jag inte har träffat på ett år. Vi lyckades tråckla oss genom Slussen och få en skymt av guldbron, som helt klart är senapsgul och inget annat.10. Familjefest med diverse släktingar inomhus i ett normalstort radhus i Bandhagen.11. Övernattning med kusinbarn i en lägenhet strax höger om Gröna Lund.12. Bilresa till Västerås med en mig närstående dotter. Besök på ett mycket glest befolkat Ikea, där jag insåg hur det borde se ut i vårt skafferi.
Om man plussar på alla tågresor, ytterligare båtresor, minst fyra spårvagnsresor och en liten snutt på buss, har jag ju betett mig som en stolle.
Men tänk om det ändå är helt okej? Och tänk om den vackra naturstunden på promenad med åtta förtjusande karlar egentligen var det allra farligaste på hela långhelgen?
12 a. Söndagspromenad till Strindbergs Silverträsk. Vi gick över stock och sten och genom trånga snår samt ner i sankmark.12 b. Vi tog av oss barfota och tassade långt in i ett kärr för att få titta på den här köttätande blomman.
Den där köttätande blomman skötte sig dock inte som den skulle, för idag upptäckte jag att jag hade fått med mig ett farligt husdjur.
Selfie med en fästing mitt på halsen.
Jag drog loss den lilla krabaten och lät den döden dö. Jag lyckades alltså hålla någorlunda avstånd från alla människor under de fem dagarna – men fästingen lät jag minsann komma inpå bara skinnet.
Nu har jag åkt tåg igen. Till Stockholm. För första gången sedan andra veckan i mars.
Och jag var nästan helt ensam i tågvagnen! Yes! Inte ens för syns skull tog jag på mig munskyddet! Däremot var det faktiskt precis som vanligt på tunnelbanan, vilket kändes förvirrande. Alla var nära varandra, alla stod och skrek och blott en enda utböling från landet stod och stirrade in i ett hörn och höll andan när dörrarna öppnades.
Orsaken till denna resa var att min pappa skulle kontrollera om han månne hade blivit för gammal för att ha körkort, vilket görs på Karolinska i Huddinge fast i Flemingsberg och inte alls det andra Karolinska, vilket är förvirrande. Om man bor uppåt landet har man ju inga sjukhus ens inom 20 mils radie, medan man i Stockholm har olika sjukhus som heter likadant och är så stora att det faktiskt är obegripligt.
Därför var det nästintill omöjligt att hitta rätt. ”Trafikutredningsenheten” på Trafikmedicinskt centrum skulle ligga på Vårdarvägen 1 i en entré som hette S31. På kallelsen läste jag och syster Orangeluvan:
Men se här på Google Maps! Inramat här nedan är Vårdarvägen 1, och vid krysset fanns Trafikutredningsenheten …
Hihi, kolla där i vänsterkanten ligger ”Hörselgången”!
Det gröna på bilden är naturligtvis två systrars virriga, svettiga, stressade jakt på rätt väg.
Ni fattar: så här såg det ut överallt.
Eftersom vi vet att vi inte har ärvt pappas lokalsinne (han var förstås på rätt plats på utsatt klockslag medan vi i nästan 50 minuter sprang vilse) var vi ute i god tid och var väl förberedda, men gick vilse ändå. I huvudentrén lät det plättlätt:
– Hej, vi undrar hur vi kommer till Trafikmedicinskt centrum.
– Gå ut långt till vänster, nerför trappan, sväng vänster och följ skyltarna!
Vad vi då inte visste, var att även entrékvinnan var dysdirektiker eller ambidexterförvirrad, för hon skulle ha sagt ”… till vänster, nerför trappan, sväng höger och …”
Vi svängde vänster–vänster, irrade runt, hittade definitivt inga skyltar, men såg en annan stor entré och gick in.
– Hej, vi undrar hur vi kommer till Trafikutredningsenheten!
– Va? Vad hette det? Kan jag få se kallelsen?
– Det står Vårdarvägen 1 … Trafikmedicinskt centrum …
– Det har jag aldrig hört talas om.
– Det står också S31.
– Strunta nu i det. Ni ska gå till huvudentrén och …
– Fast vi kom precis därifrån.
– Ja. Dom brukar skicka hit folk. Många går hit när dom inte hittar.
– Jaha.
– Ja, många avdelningar vill flytta hit.
– Jaha.
– För att det är lättare att hitta hit.
– Jaha. Men hur ska vi gå för att hitta dit?
– Vet inte. Får jag se på kallelsen igen? Gå till huvudentrén!
– Men vi ska till Trafikmedicinskt centrum … Vårdarvägen 1 … S31.
– Näääe. Vart skulle ni sa ni?
– Det är det vi inte vet. Trafikutredningsenheten. Trafikmedicinskt centrum.
– Nej, då vet inte jag heller.
Jag begrundar mitt öde framför ett avstängt område med Vårdarvägen 1 i fjärran. Ack.
I en annan reception satt tre fnittriga tjejer och sa ”vi kan googla åt er” och ”eeehm, där har jag jobbat, men jag minns inte var det var”, och ”äsch, åk upp till plan 5 och fråga i huvudentrén”. En läkare lyckades jag också haffa. Han lyste upp och sa:
– Ja, gå dit åt höger, och sväng höger igen.
– Men nu pekar du åt vänster …?
– Ja, jag är lite trött. Gå vänster, sedan höger. Där är huvudentrén.
En liten stund senare frågade vi en städerska, som sa att det inte fanns något som hette S31. Ytterligare en stund senare frågade vi en arbetsterapeut med tre tjocka pärmar i famnen, och hon sa att hon inte visste något – utom vad huvudentrén låg.
Här stannade vi och stakade oss genom ett nytt ord: coronaraniografi. Rangiografi för coronapatienter? Nej, helt enkelt ”kranskärlsröntgen”.
Tillbaka i huvudentrén blev vi frästa åt för att vi – svettiga och högröda – än en gång yrade om ”Trafikmedicinskt centrum på Vårdarvägen 1 i entré S31”.
– Strunta nu i det, följ den kartan och gör som jag säger!
Åhå. Det finns kartor. Kartan var utmärkt, och plötsligt var vi framme. Alldeles utanför dörren till Trafikutredningsenheten låg en …
… före detta hare, liksom fångad i flykten.Precis som Bugs Bunny.
Förmodligen hade han letat efter Trafikutredningsenheten han också.
Jag irrade runt i Skåne ett par dagar, iklädd munskydd. Understundom tog jag av mig det och klämde i mig fil med en hemgjord frukostflinga som Pontus Bergöö har skapat efter flera års experimenterande. Om man googlar det anglosaxiska namnet på just denna flingsort – ”granola” – får man fram att det är en knaprig müsli som inte är särskilt nyttig eftersom den innehåller massa socker.
Fnys och pfft samt Quatsch! Allt är relativt! Jag ska göra granola!
Dessa onyttiga flingor är faktiskt nyttigare än mycket annat. Cigaretter till exempel!
Jag åt filåflingor och njöt, tittade på naturen, knaprade i mig flera procent socker och mådde hur bra som helst.
Recept på Pontus grannåå-la!
2 liter havregryn
8 dl kokosflingor
5 dl solrosfrön
1,5 dl pumpakärnor
1,5 dl linfrön hela
1,5 dl mandelmjöl
1 påse kardemummakärnor
1,5 dl eller 100 g smör
350 gram honung
2 dl koncentrerad äppeljuice
1 dl vatten
1,5 dl kanel
1 msk kakao
rostade mandlar
rostade hasselnötter
russin eller tranbär
Sprid ut på 2–3 plåtar, lagom klumpigt. Sätt sedan in in ugnen i 180 °C i 8 minuter, sedan i 6, därefter i 4 och slutligen i 2 minuter – varva plåtarna på flera våningar och blanda tills allt är gyllenbrunt.
Men jag är ju en obrydd rebell, så jag gjorde så här:
• Snabbt konstaterande: Vad bra att jag har havregryn hemma eftersom jag igår lade mig i en havreåker för att tala till sädesgudarna.
Havre är liksom det svarta fåret i sädesfamiljen.
Vad bra att jag inte har kokosflingor eftersom kokos smakar tvål.
Koriander har jag inte heller, men det smakar i alla fall inte tvål.
Solrosfrön och massa, massa annat har jag och allt häller jag i skålen.
Men oj, inga pumpakärnor. Äsch.
Skålen är för liten.
Jag läser lite Kar de Mumma för blandningen medan jag blandar i smöret.
Russin OCH tranbär är väl granolavarianten på hängslen och livrem?
Hoppsan, jag skulle kanske ha rostat mandlarna innan jag hällde dem i blandningen?
Jag undrar om man kan riva sockerbetor som mandelmassa.
Eftersom jag har en varmluftsugn som jag inte riktigt litar på, varvade jag plåtarna precis som Pontus rekommenderar. Men tappade snabbt koll på i vilken ordning plåtarna skulle flyttas. Fast det blev nog bra ändå!
FÄRDIGT! KNASTRIGASTE KNASTERN NÅNSIN!
Nu är det så att man (som bekant) i alla situationer måste räkna med ett visst svinn.
Den här tumme-toppen, t.ex., lär jag aldrig se igen. Crispy crunchy.
Sa nån. Om det var Folkhälsotjossan eller Myndigheten för nåt och nånting kanske.
(Ber om ursäkt för den lättsamma tonen i sammanhanget.)
Men. Jag var helt enkelt tvungen att åka tåg. Dessutom längre än två timmar bort, så jag blandade och gav och kom fram till att munskydd, lagom stort avstånd, förstaklassbiljett och allmän folkilska skulle vara den rätta vägen att gå.
Jag har lånat munskydd som är sydda pre-corona! Liksom antika – tillverkade redan 2019!
Så jag åkte iväg, blängde på mina medpassagerare, och försökte att andas genom den hemsydda munskydden. Om man är tyst och tittar på naturen som svischar förbi, går det bra att andas genom de många tyglagren. När jag pratar, måste jag då och då ta ett rejält, djupt andetag för att få tillräckligt med syre. Kryddat med tygfibrer som åker raka vägen ner i lungorna som asbestfibrer känns det som.
Så här åkte jag:
Busstur till stan: 12 minuter med proppfullt och trångt samt varmt och obehagligt.
Tågresa till Linköping: 2 timmar med värme, men inte trängsel.
Tågresa till Hässleholm: 2 sköna timmar med glest placerade passagerare, varav 50 % hade blåa munskydd.
Bilresa där alla hade tygmunskydd i 45 minuter.
Så kom jag fram till himmelriket där människorna är glada och vänliga bönder och där hundarna heter Åke, Bosse, Olle, Ivar & Hubbe, där flugorna lever rövare på nätterna, där vinet flödar och havet är iskallt.
Alla basketspelare tar sig för pannan, för en läderboll mår icke bra av väta.
Men det ligger inte i fokus nu, för det som gnager i mig är hur oerhört frustrerande det kändes att ha munskydd. I Sydeuropa har man haft munskydd i snart ett halvår, i USA slåss folk med näbbar och klor för att få ha munskydd/slippa munskydd – medan man i Asien har munskydd för minsta snorstänk.
Munskyddsselfie à la 2020.
Jag kände mig SÅ uttittad på tåget, där jag satt i mitt munskydd. Jag såg mig om och försökte hitta avvikande beteende eller avvikande utseende som jag annars inte lägger märke till. Jag antecknade i hemlighet:
– Oj, vad han var hjulbent.
– Jeeez, hennes byxor har så stora hål på knäna att hon med ett litet ryck hade kunnat skapa ett par shorts.
– Men himmel och pannkaka vad stora skor han har till sina små fötter.
– Den där kepsen måste vara 50 år gammal.
Fast det hjälpte inte; jag kände mig ändå som … utklädd till Caligula eller Medusa. När jag tog på mig läsglasögonen immade de snabbt igen. Antingen var något felkonstruerat (munskydden eller antiktet?) eller så andas jag för mycket. Jag googlade alternativa munskydd men råkade skriva ”ansiktsmask” istället, och fick då bara träffar på skönhetsprodukter.
Men nu vet jag hur de har känt sig i t.ex. Italien, Spanien och Japan. De har lidit av syrebrist och immiga glasögon, haft svårt att hålla igång en konversation och i största allmänhet drabbats av ovilja att interagera!
Basketbollen hängde på. Och höll med om att det var svårt att fungera normalt – snedstudsarna stod som spön i backen.
Igår var jag på en sagolikt rolig tillställning i Globen.
Men först måste vi backa bandet lite för att berätta att vi sedan 15 år här hemma har bedrövliga stekpannor, men en väldigt bra spis. (Induktionsspis, köpt på det världsberömda Retuna.) Stekpannorna
gungar som balansplattor på släta ytor
tappar handtagen som sjuåringar tappar tänder
flagar teflon som när vi på 70-talet hade bränt axlarna i solen.
Billig skit, helt enkelt.
– Ny stekpanna! Vi måste ha en ny stekpanna! hojtar jag varje gång jag måste hacka loss omeletter från gungbräden.
Inte förrän i förra veckan kom jag mig för att göra något åt saken, eftersom jag snubblade över en superrea. Men gick åt helskotta för hela onlinesortimentet var slut och ingen reabutik fanns i stan. Fast plötsligt slog det mig! Jag kan beställa för avhämtning i Globens shopping när jag ändå är i krokarna på måndag kväll! Heureka! Två stycken! Nu ska här stekas!
Den ena.Den andra.
Dett gick så bra så, men i säkerhetskontrollen på väg in i Globen blev jag stoppad.
– Vad är det DÄR?
– Det är två stekpannor.
– Stekpannor?
– Stekpannor.
– Jaha …
– Har inte alla stekpannor med sig när de ska in på Globen? försökte jag lite spjuveraktigt.
– Eh. NEJ.
Man måste förstå vakternas tvekan. De har order om att stoppa mat, dryck, bomber, granater, sprit, vapen, knivar och fylltrattar. Men stod stekpannorna på listan? Nä. De ryckte på axlarna och ignorerade mig.
Jag kom in – och gick omedelbart vilse … men blev räddad av en tvåmeterskille i 14-årsåldern. Han spelade i Central (fast Fryshuset) och ledde mig uppför trappor (bra träning för knäna) och ner (aj, ont i knäna) och försökte öppna låsta dörrar medan jag höll igång konversationen. Till slut kom jag rätt och satte mig på plats. Och funderade på hur jag med stekpannorna skulle kunna förändra livet för så många. Tänk er två stekpannor som
cymbaler
frisbees
flugsmällor
hattar.
Men sedan var det inte mer med det. Stekpannorna, jag och 11 390 av mina närmaste vänner såg nämligen Sverige slå Turkiet i basket, vilket är alldeles, alldeles underbart och fantastiskt.
(Man står nästan inte ut med den amerikanske kommentatorn. Eller så lyssnar man noggrant och undrar vad det är han egentligen säger.)
Eftersom jag inte har råd med nutida bilder på nyfotograferade landslag, får ni här en från 1969. Kolla på skorna!
Sveriges landslag inför EM-slutspel i Neapel 1969. Stående: Kjell Rannelid, Per-Olof Lefwerth, Jörgen Hansson, Hans Albertsson, Arturs Veigurs, Jan Hjorth, Anders Grönlund, Arne Jansson. Knästående: Kjell Gunnå, Ulf Lindelöf, Ebbe Edström, Janos Fugedi Kalju Leetmaa. (Foto: Fricis Forstmanis.)
Tjugosjuåringen som heter Erik bestämde sig superspontant för att åka Lund–Eskilstuna. Klockan 14 satt han och gjorde ingenting och hade inga särskilda planer – och strax efter klockan 16 satt han på tåget norrut.
Yay! Plötsliga infall, äventyr, oplanering och vilseåkning sitter i generna!
Under blott 20 minuter avgick denna sportlovslördag från Lunds station två tåg mot Stockholm och ett tåg mot Åre, vilket gjorde perrongen obegripligt fullproppad med
storstadsresenärer med stora rullväskor
skidresenärer med pjäxväskor, skidfodral och solsken i blick.
Detta får symbolisera skidväskor i tusental.
Spontanresenärerna med blott en liten ryggsäck var sannerligen i minoritet.
Eriks tåg ankom till stationen ungefär så här. (Det är bröderna Lumières berömda film från 1896, som har digitaliserats och fått ljud.)
Tyvärr klev ALLA på tåget – även Åreresenärerna. Skidor och pjäxor, hundar och katter, hjälmar och stora resväskor spretade överallt. Men det första Erik såg var en man som kräktes floder vid tågdörren. Han klev försiktigt förbi eftersom mannen togs omhand av en bekymrad kvinna.
Eftersom Erik hade köpt biljetten så sent, hamnade han i djurkupén med en pudel, en bulldogg och en lejonliknande jättehund av okänd sort. Samt den kräkande mannen – som satte sig mittemot Erik. Och fortsatte att kräkas tills det inte fanns något mer att kräkas.
Mannen var luggsliten. Han hade stripigt, fett hår, trasiga, smutsiga kläder och luktade – förutom sitt eget kräk – som en utspilld vodkaflaska. Den bekymrade kvinnan hade dyra kläder, en liten hund i handväskan och talade med släpig stockholmska. Hon tog hand om både den illamående mannen och skidresenärer som hade gått på fel tåg. Erik bestämde sig för att kvinnan – trots hunden i handväskan – nog hade en sorts officiell tåg-fixar-roll.
– Sätt dig här. Du ska snart få vatten, sa hon till mannen.
– Han är väldigt åksjuk men vi ska ta hand om det här, sa hon till Erik.
– Hallååååå. Ni som ska till Åååååre, ni är på fel tååååg! ropade hon till alla i hela tågvagnen.
Svordomar for genom luften, skidor, hundar, pjäxor och väskor bänglades av hyllorna och hivades av tåget.
– Hallåååå. Asså nån har glömt sin vääääska här i mittgååången! ropade kvinnan till hela tåget och ut genom den fortfarande öppna dörren.
En man på perrongen hoppade upp på tåget, högg sin glömda väska, och hoppade av tre sekunder innan dörrarna stängdes. Tåget tuffade iväg sex minuter sent.
– Såååja. Nu är vi på väg till Nässjö. Det blir bra det här, sa kvinnan lugnt till mannen som satt som en säck potatis med en kräkpåse i handen.
– Han har bott på gatorna i Köpenhamn i sex år, sa kvinnan till Erik. Nu ska han få ett riktigt hem i Nässjö. Han är förfärligt åksjuk.
– Ursäkta, kan jag få pappershanddukar och vatten och handsprit? sa hon sedan till tågvärden som dök upp. Allt ska desinficeras!
Erik bestämde sig för att kvinnan – trots hunden i handväskan – nog var nån sorts socialarbetare.
– Kan du ta Yoda så kan jag gå och köpa vin? sa den prydliga kvinnan medan hon klappade mannens smutsiga hår och samtidigt gav honom hunden.
Erik (stel som en pinne, kramande sin lilla ryggsäck) bestämde sig för att kvinnan med hunden i handväskan nog nog inte var socialarbetare trots allt.
– Får jag också vin? sa mannen och tog emot hunden i väskan.
– Nej, du får vatten.
– Jag vill ha vin.
– Du kan få läääsk eller vatten.
– Inte vin?
– Nej, jag ska ha viiin. Du ska få vatten. Och saaaalt!
Kvinnan försvann. Lejonhunden tittade lugnt på Erik. De andra hundarna brydde sig inte om kräk, katastrofer, stress eller människornas underliga beteende.
Ungefär så här kändes det för Erik.
Men så fick Yoda i sin lilla väska syn på lejonhunden och spratt till. Och började skälla.
– Iff iff iff iff iff!
– Scchhhh, det blir bra, försökte den inte längre kräkande mannen med det smutsiga håret och de skitiga kläderna.
– Iff iff iff iff iff!
– Tyyyyst, det blir braaa.
– Iff iff iff iff iff!
Lejonhunden, pudeln och bulldoggen struntade blankt i väskhunden. Stanken av kräk, smuts och alkohol låg tung över alla resenärerna. Erik reste sig upp och gick för att sätta sig i restaurangvagnen istället. Men dörren dit var obegripligt nog låst – så han lommade tillbaka till sin plats med de fyra hundarna. Kvinnan var borta länge, men mannen förklarade tydligt för Erik att flickvännen var i bistron för att köpa vin. Yoda tröttnade till slut på att skälla. Då kom den välklädda kvinnan tillbaka med vatten och nötter till sin pojkvän.
– Jag tog en öööl istället! deklarerade hon högt.
Kvinnan klappade sedan mannen på huvudet och matade honom med nötter – lite som vore han en hund. Det omaka paret pratade sedan tyst och ömt till varandra och såg enligt Erik förälskade ut. Men så kom konduktören och störde dem.
– Känns det bättre nu? Vi ska försöka hitta bättre platser till er. Var har ni era platser?
– Eh, jag vet inte riktigt … sa kvinnan.
– Men om jag bara får era namn så kan jag kolla …
Plötsligt bytte kvinnan språk. Nu talade hon danska med konduktören, som förvisso inte var svensk – men verkligen inte heller dansk.
– Ja, nu er det sandsynligvis, at vi ikke har nogen billetter … sa kvinnan.
– Men ni vet att ni inte kan köpa biljetter ombord, sa konduktören.
– Beklager, kan vi have denne diskussion her i stedet? sa kvinnan och pekade mot andra änden av tåget.
De gick iväg. Efter en stund kom kvinnan tillbaka och förklarade på stockholmska för sin illamående pojkvän med Yodahunden och handväskan i knät:
– Jo, du förstår att nu måste vi gå av i Aaalvesta. För vi kan inte åka med ända till Nässjö utan biljetter. Och eftersom jag städade upp liiite dåligt där vi den där dööörren, så måste vi gå av i andra ändan, dääär.
Så klappade hon mannen på huvudet och sa att det nog skulle bli braaa. I Alvesta klev de av, och så sågs de inte till mer under den här resan. Lejonhunden tittade Erik i ögonen ända till Norrköping, där Erik bytte till ett tåg helt utan hundar och kräkande män.
I nian pryade jag på Nordnytt. Redaktionen kreerade fem minuters nyheter som sändes en gång per dag (strax före TV-Nytt). Efter tre dagars stillasittande, rullandes tummarna, pekade redaktionschefen Jan Sundén på mig och sa:
– Klä på dig. Vi ska inviga Gula Paviljongen. Du får göra pratan.
Här står den än idag, den av mig 1980 tv-rapporterade Gula Paviljongen. (Det är varma slingor på trottoaren till höger.)
Den där grejen – ”paviljongen” – är faktiskt en del från ett då nyrivet hus.
”Oxehufvudska palatset” byggdes i början av 1850-talet, men revs 1979 för att Vattenfall skulle bygga kontor där. [Plats för primalskrik.] Tornet sparade någon smart jävel, varefter det placerades på Storgatan som ”Gula Paviljongen”.Nu är jag i Luleå för att
föreläsa för Samhall om de ljuvligaste av skrivregler
gå på basket-hoopla där Willie Cherry ska äras och hurras för samt älskas.
Vem? Va? Willie Cherry? Jo, den här!
När han lirade i Plannja ungefär 1980–90 var han BÄST. Och nu …… coachar han Eskilstuna Baskets herrlag sedan tre år.
Hans matchlinne hissades upp i taket i basketarenan, vilket är den mest ärofulla hedersbetygelse en idrottsman kan uppleva. Och jag träffade mina gamla basketpolare och grät en skvätt av pur basketglädje.
Luleås motståndarlag var Djurgården, vars coach heter Kalle Barton – som jag drog i håret 1975 och som därmed fick in mig på basketbanan. (Se pilen på bilden: han pratar med sina spelare under en time out.)
Vem mannen i jättestor ansiktsmask var, vet jag inte. En maskot?Ni som inte brukar vara på basketmatcher har förmodligen jättemånga frågor. Ja, det är cheerleaders. Och ja, Adam Ramstedt (nr 11 i Djurgården) har en vit kalasbyxa. Och nej, planen lutar inte på riktigt.
Så haltade vi alla på stela ben vidare mot solnedgången. (Helt sant: jag har aldrig känt mig så mycket bland jämlikar där jag halt-stånkade mig uppför trapporna.)
Helt på riktigt och inte alls en klintbergsk skröna är ju historien om Young Chin Paik och Heung Won Paik som på Centralen till damen i biljettluckan sa:
– Two tickets to Venice.
Men hamnade i Vännäs.
SvD 19 dec 1993.
Jag har även samlat på mig helt sanna historier om
tyskar som ska till Kiel men hamnar i Kil
sluddrande tonåringar som hamnar i fel stad när de ska till Lidköping eller Linköping
Tillbergabesökare som har köpt biljett ”till Berga”.
Här i familjen har vi tusen och en historier om hur Broder Jakob som liten palt skulle ta en helt vanlig buss från Björkskatan till centrum i Luleå, men hamnade i Svartöstaden. En annan gång hamnade han i Linköping när han skulle till Stockholm. Nu kallar vi alla felåkningar för “resa till Svartöstan”. Den nuvarande Nittonåringen är vår mesta felåkare, som har hamnat på fel bussar som tagit henne till sjukhuset när hon skulle till skolan, och till Stockholm när hon bara skulle till Strängnäs – som ju ligger nästgårds.
Nu ska vi ju alla till mans åka tåg, sådär absurt mycket tåg som jag ju alltid har gjort. Och soooom jag har klagat över
förseningar
ersättningsbussar
obefintlig information
felaktig information
kass tågmat
ljummet te
trasig vagnlutningskorg
fan och hans moster.
Flygskammen har jag inte känt av en enda gång. Förrän nu. Oh, jag skäms så jag skäms och ska äta tångruskor i en vecka samt låta bli att duscha längre än fyra sekunder i taget och aldrig någonsin ska jag ens drömma om att tanka bilen. Ever.
Tidsbrist och den skrala kassan omöjliggjorde tågresa.
Fast just den här smidiga uppresan med liggplats hade faktiskt bara kostat mig 1 159 kr.
På torsdag flyger jag till Luleå. Och på lördag flyger jag hem igen. Så. Stegla mig, spotta på mig och dränk mig i tjära innan ni rullar mig i lånta, miljöcertifierade fjädrar!
Jag tog vår största rullväska och forslade i den sedan 50 kilo encyklopedier så att hjulen deformerades till knaggliga små klumpar. När jag packade upp böckerna yrde dammet så att jag fick gå och snyta mig. Det var endast cd-rom-utgåvan av NE som var någorlunda fräsch, för den brukar jag ta fram då och då för att imponera på gäster med.
– Coffee-table books for the guests? Nooo, we have a what we in Sviden call a sederåmskiva!
Igår åkte jag med spanjoren Julian och hans spanske bror Pablo till Friends Arena för att kolla på Sverige–Spanien i EM-kvalet. Ni som såg matchen på tv missade förmodligen att
målisen Robin Olsen värmer upp i en timme tillsammans med reservmålvakten, och det så brutalt att jag skrek till varje gång han slängde sig
startelvan värmer upp för sig, bänkspelarna iklädda mössor för sig
den allestädes närvarande reklamen är ögon- och öronbedövande tramsig och bullrig
publiken har på sig dunjackor under de gula t-shirtarna
Sebastian Larsson (Eskilstuna) var bäst på plan.
Spanjorerna kommunicerade med sina föräldrar i mobilerna innan matchen började, och fann att om de gick och ställde sig på en viss trappavsats skulle de minsann synas i direktsänd spansk tv. Så det gjorde de. Alla spanska släktingar skrek av detta tilltag såpass att hela Spanien höll på att välta.
Så kom nationalsångerna!
Under själva matchen var det ett himla tjoande och klappande och skrattande och när slutresultatet blev 1-1 var vi alla tre ganska lättade. Men så kom vi till parkeringsgaragedebaclet.
När vi alla 50 000 åskådare skulle utrymma Friends Arena blev det totalt Stau överallt, som man säger på tyska. I trappor, i affärscentrumet, i smala gångar och i stora parkeringsgaraget. Men då gör man som spanjor ju det bästa av situationen!
Trafikkaoset gav inte med sig förrän efter drygt 90 minuter, vilket man måste säga är bedrövligt ur en samhällsekonomisk synvinkel. Mina spanjorer, som ju är lärare som går upp i ottan varje dag, höll dock humöret – även om energinivån mattades något när klockan närmade sig halv ett på natten:
– Hej, sa jag till två anställda i parkeringsgaraget.
– Hej … sa de lite återhållsamt och misstänksamt, beredda på skäll.
– Nu har vi ju suttit helt fast hur länge som helst. Hur kommer det sig?
– Det … det är många som ska ut samtidigt …?
– HALLÅ! KAN NI SÄGA VAR MIN BIL ÄR? skrek en förtvivlad man.
– Eh, nej, var ställde du den?
– JAG VET INTE!
– Är det alltid så här? sa jag till de två anställda lite senare.
– Ja, alltid efter matcher och konserter.
– Oj, det var värst.
– Ja, men det lossnar oftast efter enånhalv timme.
– Tjeeeeenare, sa en till synes sober man som plötsligt stack in huvudet i vår bil.
– Hej.
– Har nån av er en öl?
När han inte fick nån öl av oss, styrde han kosan mot de dansande matadorerna. Och sågs sedan inte till mer.
såg det perfekta förvaringsstället för öronproppar
trillade in i ett demonstrationståg
blev påkörd av en sparkcykel.
Demonstrationståget var oerhört välorganiserat med reflexvästförsedda ordningsmän som i sitt agerande påminde lite om hur dagisbarn beter sig i sina små reflexvästar. När jag föll av trottoaren och hamnade bland de demonstrerande, fångades jag raskt upp av en stark reflexväst och kunde fortsätta flanera. Mot Dramaten, mitt teaterparadis i världen! (Jag älskar på riktigt denna dammiga institution.)
Dramaten håller på att renoveras av ett företag som har gått i konkurs – men Lilla scenen är öppen som vanligt och den här pjäsen av och med Andreas T. Olsson kan jag verkligen rekommendera. Allt var perfekt! Inga toaköer, massa fika, snygg ridå och gratis programblad!
Det är en meta-pjäs i Pirandellos anda – den sorten som jag gillar allra mest.
Men nu till sparkcykeleländet. Innan cykeluthyrningsföretaget 2018 förlorade upphandlingen på nåt mysko sätt, hyrde jag cyklar hela tiden. Jag bara blippade t-banekortet och susade iväg, parkerade i därför avsedda ställ och njöt av livet på det stora hela. Sedan tog sparkcyklarna över, och de verkar framföras av cirkusartiser, elitatleter och idioter.
Liksom ”oooooh, här ska jag ju in!”, och plupp, släpper jag sparkcykeln precis där jag går och står.
Kanske är jag blott bitter och arg för att mina knän inte pallar sparkcykelkörning, kanske är jag inte mogen för moderniteter, kanske är jag blott en SUNT TÄNKANDE MÄNNISKA MED HJÄRNA OCH PARKERINGSVETT?
Förlåt. Men jag gillade hyrcyklarna.
Detta är ”lösningen” på några ställen: en anskrämlig, gul parkeringsplats på trottoarerna. Hoho, var är skönhetsrådet?
Under hotellfrukosten satt jag precis bredvid the måst beautiful kaffeautomat som nån industridesignprofessor glömde att ge betyg på. Som vid ett vattenhål samlades de kaffesugna och försökte trycka, plutta in kapslar och leta efter dolda funktioner – och allt detta dubbelvikta för att kunna läsa på de små knapparna.
Vid ett tillfälle stod sex män böjda mot automaten på detta vis. (Det var jättekul, men på den bilden syns ju inte själva kaffegrejen.)
På väg mot datorinköpsbestyren blev jag påkörd av en dam på sparkcykel. (Inte så mycket, bara på vaderna och ena foten.) Hon bad tusen gånger om ursäkt och sa att hon nog borde ha hjälm egentligen eftersom hon ”hela tiden krockar”. Hon for iväg igen innan jag hann fråga om logiken, knäna och parkeringsbestyren.
Apropå parkerings- och kaffeautomatsdesign, är ombyggnadsreadesign också en grej. Kolla här inne i Elgigantens affär på Kungsgatan:
Var är nummerlapparna?
Eftersom vi verkligen behövde hjälp av personalen, styrde vi genast mot informationsdisken, men kunde inte hitta nummerlapparna. Men vi hörde ju FÖRTIFEM och FÖRTISEX klart och tydligt. Var? Var? Var? Vi letade och frågade oss fram – och när vi till slut fann apparaten, kunde vi inte hitta knappen …
Som ni hör, måste personalen visa kunden att lapparna finns på baksidan av pelaren och dessutom dutta på skärmen och få fram lappen. Informationsteknikern i mig gruffade. Jag tog raskt fram papper och penna.
Såja.
Men efter all denna negativism och kass design samt dåliga lösningar ska jag nu avsluta med människans finurlighet och kanske bästa förvaringsställe. För inte bara stigbygeln och hammaren samt glasögonen kan ha nytta av öronen.
