Etikett: resa

På vift igen – mest i England

Publicerat av Lotten Bergman den 19 november 2024 17:37

Min kamp mot november fortsätter med lustifikationer som ett besök i Stockholm (Språk-forum) och en fullständigt galen person som ståuppade i Eskilstuna utan att vara ståuppare eller ens behärska konsten att dra skämt. Mycket uppiggande!

Bäst på Språkforum var Sara Lövestam, som hade handritade bilder på sin PPT och uttryckte sig så väl att det var som att äta språk med dessertsked.

Jag har även fixat och donat i köket, som såg ut som skrutt med sina bebis-blåa, slitna köksluckor. Eftersom det var jag själv som byggde köket för 24 år sedan, kunde jag inte klaga på underliga snickarlösningar utan bara klappa mig själv på axeln och säga ”du visste inte bättre”.

Men hejsan Lotten, som då bara var 36 år.

Allt gick mig emot: jag tappade hammare på foten, skrapade kinden mot en vass spånskivekant, klev i en tapetklisterburk, rengjorde bakom golvlisten med rasp, slog knogarna blodiga och stoppade upp en pensel i näsan. Av frustration upphävde jag ett primalskrik när jag inte fick loss skräpet som hade fastnat under diskmaskinen:

– VARFÖR SKA ALLT TA SÅN JÄVLA TID?!?!

Då fick jag loss det som satt fast.

Det som satt fast var en bit dubbelhäftande tejp med en kylskåpsmagnet med ordet TID. Någon med mig skämtar aprillo.

Men nu är köket **nästan** färdigt. Tyvärr ser man direkt hur oerhört sliten den påmålade mattan är, så det måste fixas. (En annan dag.)

Eftersom England har ett lika förtjusande novemberväder som Sverige [plats för ironiska fnysningar], satte jag mig plötsligt på planet mot kusinen i Ditchling. Numera väljer jag – vilket verkligen kan rekommenderas – platserna vid nödutgångarna i mitten.

Dels kan man sträcka på benen under hela resan, dels turbulensfladdrar planet lite mindre just där.

På tåget från Gatwick beundrade jag tågkompaniets fantastiska informationsskyltar där man kan få reda på allt som en tågresenär kan tänkas behöva veta. Eventuella förseningar, korta perronger, trafikstockningar, trasiga rulltrappor, vilken vagn man åker i om perrongen skulle råka vara för kort och ”glöm inte paraplyet”.

Männen närmast mig satt och drack öl och pratade om den kommande matchen som de var på väg till, och som de med all säkerhet skulle förlora med minst fyra mål. Mannen i mittgången längre bort stod och serverade champagne till sina medresenärer. Stämningen var oerhört lättsam, glad och trevlig och alla stämde upp i en för mig helt okänd sång som champagnemannen tog initiativ till.

Mitt kusinbarn John Hinton har som yrke att skriva roliga sånger och uppträda än här, än där. Vi var på hans senaste föreställning där han inledde en vetenskapsrelaterad show-dag, som avslutades med någon som hette Lintott!

När jag gjorde lite efterforskningar visade det sig att Lintott varken var lintott eller av svenskt ursprung. Släkten kom nämligen bara från orten Lintot i Frankrike.

Här kommer kusinbarnet och sjunger om sina minnen från den egna födseln.

Som vanligt när jag är här, är allt så brittiskt pittoreskt att jag måste ta bilder på alla hus, människor, brunnslock, pubskyltar och telefonkiosker – trots att jag redan har 597 liknande bilder i min proppfulla mobiltelefon.

Mina släktingar här säger ”hm, englasfönster, dragigt, fuktigt och svindyrt”, men si det struntar jag i.

Förutom umgänge, musikföreställning, shopping och fotograferande, ägnar jag mig åt AI-studier. Håll tummarna – det verkar faktiskt som om jag ska kunna försörja mig på mina kunskaper …

Cheers!

16 kommentarer

Knävlarna har fyllt tolv år! Hipp hipp hurra!

Knävlarna har fyllt tolv år! Hipp hipp hurra!

Publicerat av Lotten Bergman den 12 november 2024 18:58

Efter drygt tolv år med knävlar (knän som värker), fick jag idag träffa ännu en slaktare eller träslöjdslärare som på något sätt istället blev ortoped. Så här var det.

I Eskilstuna finns ett sjukhus som har så välförtjänt dåligt rykte att vi mer än gärna åker till andra städer i Sörmland, t.ex. Katrineholm. Det tar 45 minuter att åka tåg dit, men tågen går ju

sönder
för sent
inte.

Så jag satte mig i bilen och hoppade fram på otalet tvättbrädesvägar, sju 30-sträckor och körde bröderna Mahre-slalom mellan grävmaskiner – eftersom vägen egentligen borde ha renoverats runt 1978.

Framme vid Kullbergska sjukhuset körde jag in på en parkering och laddade ner min 23:e parkeringsapp, knappade in alla bankuppgifter samt inväntade ett bekräftelsemejl … samtidigt som parkeringsappen konstaterade att jag inte hade tillstånd att parkera just där. Nä just det – på en skylt stod ”personal”, men den hade jag tydligen ignorerat.

Tio minuter senare hade jag både parkerat korrekt & loggat in korrekt på parkeringsappen, och begav mig då mot entré 1, där jag enligt utskickade instruktioner skulle sikta på ”hiss E till höger” som skulle ta mig till femte våningen. Uppe på femte våningen möttes jag av denna skylt:

Huh? Var skulle jag ha checkat in mig? Och om jag inte har checkat in mig, vad ska jag då göra? Och var är alla skiljetecken?

Jag tog några trippande steg till höger och sedan några trippande steg till vänster, och tänkte att jag nog såg ut som om jag dansade menuett.

– HALLÅ DAMEN! ropade någon.

Jag tittade upp och såg detta.

Mottagningen för hud- och könssjukdomar …?

Jag måste ha kommit fel. Eller? Ortopedi kanske sorteras in under könssjukdomar?

En man med en mustasch stor som en suv på en villagata kom runt hörnet. Han anade min förvirring.

– DAMEN! Logga in! Våning tre!
– Våning tre?
– Entré!
– Våning entré?
– JA!

Jag gick konfunderad tillbaka till hissen och åkte ner till våning tre, som mycket riktigt var entrén. Horribelt och mystiskt samt förvirrande, för där var jag ju nyss.

Ni ser det röda bakom pelaren där till vänster? Som inte alls hamnade i mitt blickfång eftersom jag skulle svänga till höger? Well: där checkar man förstås in.

Efter incheckning och väntan på korrekt plats för både knävlar och könssjukdomar, blev jag inkallad till en ortoped som hade den goda smaken att skratta åt allt jag sa. Och (som alla andra ortopeder) berömma mig för mina starka led- och korsband. Han var varken slaktare eller träslöjdslärare utan en riktig ortoped, som beskrev mellanrummet mellan ”ont i knäna, fysioterapi” och ”ont i knäna, knäprotes” som ett vakuum. Och det av mig med spritpenna inringade smärtområdet trodde han sympatiskt nog var en misslyckad tatuering.

– Ta smärtstillande, ta sömntabletter, träna upp musklerna och cykla mycket och spela kanske liiiiiiite mindre basket …? sa han med ett leende.

Så härligt uppfriskande det var med en ortoped som inte tar fram kniven och karvar loss direkt. Jag tackade, bockade, välte omkull en stol och tog ortopeden i handen. Sedan överlevde jag hemresan trots nattmörker och vägarbeten – och får helt enkelt finna mig i att bara öka träningsdosen.

Men kära nån, vad sjukhus-skyltmakarna behöver ta sig i kragen.

Eller så placerar man förstås en incheckningmojäng till vänster och en till höger.

33 kommentarer

Ting från förr: arbetsläger igen!

Ting från förr: arbetsläger igen!

Publicerat av Lotten Bergman den 28 juli 2024 23:53

Ni som sneglar på bilden ovanför rubriken tänker nog:

– Örrk.
– Vad är det?
– Är det en marulk?

Nejdå, inte alls. Det är heller inte en tecknad figur eller ett mysigt gosedjur.

[Spänningen är olidlig. Läsekretsen tuggar på naglarna.]

Jomenvisst. Det är ju en stackars bortglömd kylskåpsgurka, som från sitt växthus i t.ex. Västerås en dag for till en affär, för att nån gång i juni hamna i mitt kylskåp och där enligt en Lottensk evolutionslära utveckla ögon och päls för att sedan döden dö. Gurkan får symbolisera dagens tema, som dock inte är döden (diskret suck från mitt håll) utan GAMLA GREJER.

Men först bara en liten giftas-uppdatering. Jag berättade i förra inlägget om vistelsen på Hästvom i Fjällbackas skärgård, och om det stundande bröllopet mellan Moa (aka Tjugofyraåringen) & Arvid. Den stora dagen kom och gick och den kapade klänningen med insydd, färgglad underkjol gjorde succé – och brudparet fick till en mycket finurlig bröllopsbild.

De tittar mycket på japanska serier (anime), och jag tror att detta är Naruto.

Ni kan tänka er vad fint det blev när Moa snurrade runt, för då svischade massa glada färger fram under den vita kjolen!

Ute i skärgården på västkusten finns en liten ö med två gamla fiskarstugor från 1850-talet, varav den ena byggdes av Arvids mammas farmors farfars far Gabriel. Där får vem som helst övernatta, och vi åkte dit för att inspektera.

Ni ser de två små stugorna där nere, och Orangeluvan på stranden i den lilla, lilla viken.

Den högra stugan sköts av Arvids släkt, medan den vänstra som synes behöver lite extra kärlek av ett annat gäng.

Efter bröllopet styrde Orangeluvan och jag kosan tvärs över Sverige för att tillbringa en arbetsläger-vecka på Öland, där Orangeluvan har ett hus. De 50 milen tog 12 timmar eftersom vi hamnade bakom hölass, traktorer och epa-muppar, samt leddes på avvägar på grund av vägarbeten. Sista biten på Öland puttrade vi fram i 30 km/h bakom ett helt jädra cirkusfölje bestående av säkert 20 olika sorters gamla bilar.

Men vi kom fram, föll i säng och vaknade inte förrän det började kurra i magen. Några arbetslägerrelaterade kommer bilder nu!

Detta är ett trasigt gångjärn som kanske är 100 år gammalt, och på något sätt ska skruvarna lossas och gångjärnet bytas ut utan att den gamla dassdörren fördärvas.

Så här kämpade jag med två dörrar, åtta gångjärnsdelar och tjugofyra gamla skruvar som hade rostat till oigenkännlighet. (Ja, jag jobbar i basketkläder, läsglasögon och Birkenstocktofflor.)

Jag lyckades! Här ser ni gångjärnsliken!

Det här är en och samma läskiga garderob, fodrad med masonit runt 1962. En läcka i taket har ställt till det, men det går säkert att fixa!

Ni ser mig här i rivningstagen – för under masoniten fanns en helt oskadd timmervägg. (Leendet är inte påklistrat; jag älskar verkligen min kofot.)

Fynd bakom masoniten: en urklippt kung Gustav V.

En morgon stod Orangeluvan och jag i ett mystiskt utrymme i huset. En jättestor, platsbyggd garderob som inte alls passade in och var rätt sliten, kändes plötsligt helt fel.

– Den ska väck, va?
– Den ska väck.
– Nu?
– Nu.

Ett stordåd skapat på två timmar! (Den horisontella, ljusa randen i knähöjd är spår efter en sedan länge försvunnen, väggfast bänk.)

Ni ser på bilden ovan en grön pärlspont, som vi letar efter i hela huset. Den gömdes här ovan först bakom tre olika lager masonit och sedan hela garderoben dessutom – som vore den pestsmittad eller en sjögrästapet från 1973. Hur kan man någonsin ha velat gömma den?

I förrgår drog vi fram spisen i det stora köket för att torka rent bakom – sådär som man även ju bör göra hemma i stan men liksom aldrig får tid till. Bakom spisen såg det lite mysko ut.

– Tror du att det är grön pärlspont bakom?
– Näe … va, i ett kök?
– Men tänk om …
– Ja.
– Ska vi sprätta och bända lite?
– JA!

Till vänster ser ni den vita, normala väggen och till höger en inte alldeles lyckad pärlspontsjakt. (Men naturligtvis vill vi fortsätta att riva ännu mer åt höger.)

Ibland måste jag lägga ifrån mig kofoten för att bära toalettstolar.

Plötsligt kom Orangeluvan på att hon behövde köpa en liten frys. Vi kollade på begagnatmarknaden och lyckades få tag i en perfekt säljare på andra sidan ön, som dock fick kånka in frysen till sin granne eftersom han inte kunde vara hemma när vi skulle komma.

Vi körde, körde och körde (Öland är 14 mil långt), irrade runt lite och plingade till slut på rätt dörr.

Ut kom säljarens granne, som dessutom osannolikt nog (det bor i alla fall 27 000 människor på Öland) var samme man som för två år sedan sålde huset till Orangeluvan! Frysen stod alldeles bredvid en nyrenoverad Volvo från 1964, så vi höll på att aldrig komma därifrån.

Vi var lika gamla, bilen och jag, men den var snyggare i lacken. Här satt jag lyckligt med knäppta händer och bara njöt.

Den här bilden ska jag ta fram när barnbarnen frågar varför jag säger ”veva ner fönstret” och inte t.ex. ”öppna fönstret”.

I två dagar till ska jag och kofoten sprätta omkring på arbetslägret. Jag har hälsporre och knaster i knäna, ett stort blodigt lår-sår, blånagel på en stortå, bula i pannan och skrapsår på ryggen. Orangeluvan har stukat foten, brutit massa naglar, skurit tummen på en kartong och fått stickor samt stukat fingrar och trillat ner från en stege som bet henne i överarmen och gav henne blåmärken stora som de svarta fläckarna på en vit ko.

Men vi fortsätter under glada tillrop, för hur skulle världen (eller huset på Öland dårå) se utom vi satte oss ner och åt praliner?

Vem skulle då dra ut dessa spikar i taket?

Fast vi kollar faktiskt på OS, det gör vi.

Men snart är arbetslägret slut och jag åker då hemåt. Finns det något jag bör göra när jag på onsdag kör Öland–Eskilstuna?

34 kommentarer

”Det är ju så jädra ljust”

”Det är ju så jädra ljust”

Publicerat av Lotten Bergman den 3 juli 2024 00:38

Vem i hela friden sa ”Det är ju så jädra ljust” här ovan, i rubriken?

Jag tänker mig att ni gissar på

lampägaren med en pittlampa som lyser som faan trots att de obegripliga siffrorna säger E27 när man vill läsa 60W
en reklammakare som söker inspiration om blekmedel
Trumpen under solförmörkelse
en grabb med de billiga solglasögonen från macken
den upplyste buddhisten.

Men nej, för det var ju jag alldeles nyss.

Efter ett halvårs sorger och bedrövelser kallades jag ju traditionsenligt härom veckan till Horndal i Dalarna för bl.a. tapetsering av småblommig tapet.

Som vore väggen en runsten, skrevs denna notis strax innan den hamnade bakom nyss nämnda tapet.

Nu är jag i Byske för renovering, gräsklippning, dassrensande och rörordnande (precis som förra året). När klockan igår närmade sig midnatt gick jag ut på bron (ergo förstutrappen) för att inspektera ägorna.

Det var så satans ljust! Och då ska man veta att jag sedan hjulbenta barnsben har sett midnattssol otalet gånger, och inte alls borde vara förvånad som strakbent tant.

”Det är ju så jädra ljust” sa jag femton gånger.

När jag inte trotsar myggen i kvällsljuset finns det mycket annat att göra i denna stuga i Byske. Allt är snett och vint och underbart, en gäststuga har hamnat på sniskan och ett utedass har blivit cykelförråd. Just det sistnämnda är helt på tok eftersom hantverkarna som förra året rätade upp den sneda storstugan råkade paja toaletten … och vi nu måste klämma oss in här:

Nu skakar halva läsekretsen på huvudet och mumlar ”men hiva ut cyklarna då”, men si det hinns inte med, för vi måste ju ideligen fika, dricka kaffe, baka bröd och planera kvällsmat.

För att inte taaaala om den stora gräsmattan som var på väg att bli en slåtteräng, men som vi nu tvärs emot alla insekts- och blomälskares direktiv har röjt, klippt, räfsat och svurit över. Det är förstås inte slåtterängens fel att vi svär – den står ju bara där och står. Så kommer vi som en fransk bila 1789 och blir irriterade när avrättningarna krånglar pga. startsnöre, soppatorsk och skumma sladdar.

Men här ser ni en som inte svär. Jag poserar faktiskt inte för bilden, utan är så himla glad och nöjd över att få köra med en gammal Klippo som pruttar fram på miljöovänlig bensin.

Observera handsklösheten. Mina liljevita händer, så mjuka och rena blir nu gräsgröna och kan snart funka som två raspar.

Att inte ha handskar är lika dumt som att inte ha solglasögon, inte äta fiberbröd, inte göra morgongymnastik och inte sköta sitt tandtrådande. Och ändå kan jag inte förmå mig att göra som man bör. Jag tar heller inte hand om min hälsporre utan trampar omkring i jättestora stövlar som varken har hålfotsinlägg eller skumgummidämpning.

Plötsligt blev stugägarinnan även båtkapten. Ena grannen sålde nämligen en liten dubbelbottnad båt, och den andra grannen lånade ut en finfin båtmotor. Men precis som allt annat, krånglade den och 1970-talet fick komma och hjälpa till:

Om allt går väl, kommer vi imorrn att fälla två stora rönnar. Om någon av er är i trädfällningsbranschen och känner sig lite orolig för oss: chilla bara. Vi ska kolla på Youtube och lära oss hur man gör.

Pssst! Kolla vilken cool bil vi såg på väg norrut:

Fotonot:
Bilden längst upp tog jag idag strax utanför Svinön.

23 kommentarer

Ett rörigt inlägg

Ett rörigt inlägg

Publicerat av Lotten Bergman den 24 maj 2024 09:55

Jag tänkte berätta att förra veckan var fylld av roliga aktiviteter, men är så distraherad.

Huset är är nämligen fullt – men inte som brukligt är av övernattande gäster, barnbarn eller basketspelare. Det är fullt av inte alls röriga rörmokare från två olika företag som tar av sig skorna i hallen, som snällt ber om trefasuttag och som vill att jag röjer i källaren. (”Skoja ba” tillade en av dem, men det gjorde han verkligen inte alls.)

Ungefär så här håller de på. (Photo by Unseen Histories on Unsplash)

Redan 2001 var det stökigt i källaren, minns jag. (Och så gläds jag åt att så himla mycket värre har det i så fall inte blivit på 23 år …)

När jag nu skulle fixa lite i den ständigt omnämnda källaren, råkade jag välta omkull ett gäng rullgardiner, skidor och tältpinnar som stod bakom en dörr. De landade inte alls tyst, vackert eller fint, utan ungefär som träden i Forsakar.

Stök och bröt efter stormen i Forsakar. Jättespännande promenad! (Det blåa är min vän Ami, som såg till att jag förra veckan fick uppleva både Skåne och Köpenhamn som en ljuvlig 60-årspresent.)

Det hade varit trevligare om det som ramlade i källaren hade landat lite som Amis sparris på Österlen..

En av rörisarna ska byta en trasig blandare, fixa läckande rör under diskbänken samt ordna dålig avrinning i duschen. Rörmokarna från det andra företaget ska fixa avloppet: ett originalrör i gjutjärn, nedgrävt 1937. Det är rostigt, sprucket, fullt med rötter från sedan länge avrättade buskar … och så är det stopp i det förstås. (Favorit i repris.)

Fixningen handlar om att med snygga kedjor fräsa bort alla rötter, spola bort all skit, lägga in ett strumpliknande, vitt fodral som ska härdas och bli blått – och med denna ”relajning” ska jag klara mig tills jag får Nobelpris och råd med stambyte.

Bismarcklänk à la rörmokare. (Renskättingen, som den egentligen heter, sätts på nåt som liknar en borrmaskin och så snurrar den snabbt och fräser bort alla rötter.)

Så här har även jag provlegat, men jag såg inte ett jota. En annan röris står samtidigt inne i huset och styr en kamera, och så pratar de med varandra via en mobiltelefon. Ni ser spindelnätet i brunnslocket, va? Det påminner ju om …

… helgens fantastiska besök på Louisiana – spindeln av Louise Bourgeois har dock aldrig varit i en brunn utan har dagarna i ända denna vackra utsikt att njuta av.

När vi ändå är inne på Danmarksvistelsen, kan jag berätta att Ami och jag såg hantverkare även där. Designmuseet har en underbar möbelavdelning med kreatörer som Arne Jacobsen, Børge Mogensen & Poul Kjærholm – men den var stängd pga. renovering. Jävla hantverkare till att sabotera en skönhetsupplevelse.

Däremot fick vi på de öppna avdelningarna se många ting som var övertäckta som funnes de i en vinterstängd strandvilla.

Vi gick även in på Rosenborgs slott, som är en upplevelse för att det är så smaklöst inrett. Det intressantaste var faktiskt rummet som höll på att renoveras; kolla hur det ser ut när tavlorna är nedplockade!

Oj, nu ropar Ensamföretagarrörmokaren på hjälp! Den Stora Firmans rörisar som sköter ”relajningen” lystrar och tillsammans löser de problemet med duschkabinens avrinning.

Det är så fint samarbete över företagsgränserna att man nästan kan fälla en tår.

– Nu kommer det att flöda som aldrig förr! konstaterar ensamföretagaren som var alldeles nytatuerad på hela ryggen och ändå låg och ålade på golvet.

Detta påminner mig om några andra flöden under den gångna veckan. I Köpenhamn drack Ami och jag drinkar som funnes det ingen morgondag, och i centrala Lund bjöds jag under en kort paus i AI-konferensen in till en trädgård.

Arkitekten David Sim (som håller på att göra världen till en mjukare plats vad gäller stadsplanering) öppnade raskt en flaska champagne!

Då är steget inte långt till en intressant syn på väg mot bingen i Lund …

Jag står alltså uppe på gatan och tittar ner i ett falafelhak, och si där ligger ju en pizza.

Som ni förstår, är detta röriga inlägg en pyttipanna – jag tog vad jag hade och tillagade en bloggpost. Nu får ni hälla på HP-sås och lägga rödbetorna snyggt i kommentatorsbåset!

Kort reflektion, bara.

Den 12 juni är det ett halvår sedan Olle stupade. Jag är fortfarande omhändertagen av familj och vänner – för det behöver jag. Ensam är jag inte alls särskilt stark.

58 kommentarer

På vift i England igen!

På vift i England igen!

Publicerat av Lotten Bergman den 4 maj 2024 00:21

Jag bjöds av min kusin i England på en resa till hennes pittoreska by Ditchling, så jag släppte allt jag hade för händer och åkte. Det jag då hade för händer och som nu blir styvmoderligt behandlat är

en trasig ljuddämpare
ett släp med körförbud och förmodat elfel
sju trasiga lysrör i källaren
Olles telefonväxelskontrakt med djävulen
min alzheimerpappas ickefungerande konton på Handelsbanken
en nyinköpt men försvunnen rullgardin
tre trasiga handfatsblandare
en läcka under diskbänken
fyra stackars halvvakna dahlior.

Ni som inte är bekanta med dahlior ska veta att de ska pysslas om, matas och väckas som vore de pojkar i 16-årsåldern.

Den digra listan ovan och annat bekymrade mig på resan hit. Jag satt med rynkad panna och tittade på min 135-kronorslunch på ett helt ommöblerat Arlanda …

… och funderade på om en sån här resa verkligen var ett lämpligt stolleprov. Och om det där kaklet bidrog till trivsamheten egentligen. Borde jag inte stanna hemma och vrida mina händer istället?

På Arlanda var det tomt som på Berlin Brandenburg mellan 2012 och 2020, och de höga stolarna i 50 nyanser av grått knarrade som obetalda skor.

Utanför bild låg en madrass, en kudde och fyra prydligt hopvikta filtar. Kanske redo för Bruce Willis, som vore det 1990?

Jag satte mig och kollade på hur flygplanen utan problem både lyfte och landade trots att jag häromdagen tittade på Snöns brödraskap och fick för mig att min flygresa skulle gå åt pipsvängen på ungefär samma sätt. Dessa tankar måste ha tagit på krafterna, för jag sov under 98 % av flygresan. Piloterna behövde underligt nog inte min hjälp en enda gång.

Här i England kan jag konstatera att panta rei, allting flyter och korven den har två. För här finns ju mången trasig ljuddämpare och massa trasiga vägar, staket, hus, lysrör, fönster, broar och tänder. Det är fantastiskt att få bäddas in i det engelska språket med sorry, pardon, excuse me och please samt love.

Jag har även konstaterat att man här fortfarande ska ha antingen tröjor med stora hål i eller brallor med ännu större hål i. Eller djurmönstrade tyger över hela kroppen.

Tre glada, leopardklädda kvinnor stod och väntade utanför en lågstadieskola.

Vi har som vanligt hunnit handla på Tesco, där jag trots otaliga besök fortfarande går omkring som en Pippi Långstrump på kafferep. Jag vill se allt, klämma på allt, köpa allt – och lite därtill – samt packa in rubbet och ta med hem till Sverige.

Vi besökte Ditchling Museum of Art & Craft och en utställning om Raymond Briggs, som har bott i Ditchling. Vi fick se otalet originalteckningar och dito målningar, en fåtölj med en utspilld burk vita bönor samt garderobsdörrar, på vilka han hade målat sina föräldrar.

En text som Briggs själv skrev 1991 – om hur man absolut inte ska låna ut sina originalteckningar och dito målningar till utställningar.

Se, vilket härligt stökigt skrivbord han hade! (I botten på den översta lådan till vänster hade Raymond Briggs skrivit vilka datum han hade städat just denna låda.)

Så: i England har vi det bra, även om Brexit har ställt till det på massa olika sätt. Och hur har ni det?

23 kommentarer

Liten bildrapport från storstan

Liten bildrapport från storstan

Publicerat av Lotten Bergman den 15 mars 2024 23:51

Som jag berättade för en halv evighet sedan (känns det som), skulle jag plötsligt (kändes det som) föreläsa under två heldagar i Stockholm.

Jag var orolig, osäker, vimsig, ledsen, förvirrad och fylld av aversion inför normallivet som tydligen ska inträffa tre månader efter den största chocken någonsin. Men plötsligt hade jag gjort allt – pratat och tjoat, fnissat och varit allmänt normal som vore det före den 12/12 2023.

Så jag tänkte att det skulle jag förstås fira med ett yllestrumpsinköp.

I kassan fick jag veta att detta på skylten ovan betydde ”köp fem till priset av fyra”. Jag köpte som hämnd då bara två till priset av två. (Hur tolkar ni skylten?)

Men nu gick jag handlingarna i förväg.

Föreläsningarna höll jag i f.d. Centralposthuset på Vasagatan i Stockholm. (Vilket inte är ”Kungliga Posthuset” i Gamla stan, även om man skulle tro det med tanke på bilden nedan.)

Bara entrén gör en ju vimmelkantig av stuckatur-lycka!

Gamla posthuset bredvid Centralen är en så fin och fantastisk byggnad att man nästan får dåndimpen och önskar att man vore postkassörska 1903.

Så här såg det ut i den nuvarande entrén 1903. Den stora, vita ytan på bortre väggen målades sedan …

… vilket ni kanske kan se här. (Vinkeln är bara näääästan korrekt på denna min bild.)

Om ni är det minsta lilla arkitekturintresserade suckar ni över fönster- och golvrenoveringar och det faktum att ni måste hämta postpaket i köttfärsavdelningen idag. Men det är trots historiens sorgliga vingslag underbart att befinna sig i dessa anrika lokaler i jugend och nybarock, men som övergavs av Posten strax efter en sista (konstig) renovering runt 2010.

Apropå konstigt …

Denna blåa låda står i en för övrigt stilig innergård. Det är en kvarleva från när Securitas från denna post (pun intended) skyddade Regeringskansliet, som jobbade här under en tid. Nu är den blåa lådan K-märkt och får icke rubbas eller förvanskas. Eller för den delen ens användas.

Hur som haver, nu kommer ännu mer som skaver.

Här får man inte göra nåt. Men vad har det varit? Hallå, berätta för oss; säg inte bara att man inte får röra.

Man anar att en oerhört trött lappskrivare har fått nog.

Vad är detta månne för spännande markeringar i marmortrappan?

Aha. Allt – även en antihalksträng – kan fixas med svart silvertejp.

Moderna mattors förtjänst och förbannelse: kaffefläcken måste hamna på rätt ställe!

Under min föreläsningssejour bodde jag på ett gnistrande modernt hotell med tysta hissar, mjuka mattor, led-lampor i alla skåp och lådor samt en minibar med chips dyrare än saffran och rödtjut i champagne-prisklass.

Men jag fick en spegel ovanför sängen, så det får man ju vara tacksam för.

Rummets två par badtofflor var i stl XXL, vilket med tanke på min fot här väl inte kan vara mer än kanske stl 45? (Jag är ju van vid basketspelarfötter i stl 53.)

Åh. Landlina. Jag lyfte luren, lyssnade till tutet och tänkte att jag ju borde ringa till nån. Men jag kan ju bara mitt eget nummer, och nån måtta får det vara på hur jag talar med mig själv i dessa dagar.

Två frukostar åt jag på hotellet, och de var helt olika. Ena dagen fadd och rörig samt allmänt otrevlig, andra dagen alldeles förtjusande med kryddad varm-mat och en brie som en gammal ko hade älskat som sitt eget barn. (Underbar lagårdsdoft.)

Efter dessa två utmanande dagar bjöd Författarfonden på en minneshögtid för Olle. Vi grät så det skvalade i fyra timmar medan vi lyssnade till tal, poesi, gitarrplonk, minnen och en långsam vals i moll, spelad på dragspel.

Ungefär 15 minuter innan jag tog den här bilden, stod jag upp inför 30 personer och förklarade hulkande att vi måste inse att Olle de facto är död fastän han är så levande.

Puh, nu känns det som om jag behöver sova i en vecka. När jag nästa gång föreläser å yrkets vägnar, kommer jag att våga ta ut svängarna lite mer. Och sedan lite mer. Och så rätt som det är, kommer jag att känna mig flygfärdig!

Men precis som bröderna Wilbur och Orville Wright kraschade med Kitty Hawk år 1900, kanske även jag ligger så här hopknölad nån gång då och då. Det är helt okej.

27 kommentarer

Några bagateller och ett svårt ord

Några bagateller och ett svårt ord

Publicerat av Lotten Bergman den 12 oktober 2023 01:01

Det pågår en diskussion i diverse medier om vad som är intressant att läsa – eller ens värt att läsa. Någon anser att kändisar som skriver om sitt liv borde ta sig i kragen och inte slicka sig själv i röven (min formulering) och nån annan anser tvärtom att det ju är kändisarnas liv som är intressanta, annars hade inte inte varit kändisar och därmed inte så intressanta. (Även detta är min formulering. Tusan hakar, jag borde bli journalist.)

Själv tycker jag att ämnet oftast överskuggas av språkets kvalitet, och att böckerna som jag läste som tolvåring fortfarande klår alla romaner som jag försöker traggla mig genom idag.

Intressant eller inte intressant, hur det nu än är, så finns det ju en detalj som alla som ger skrivråd gärna delar med sig av. Här är det Ricky Gervais som får berätta om just detta:

Sammanfattning: skriv om det du har varit med om, så blir det intressant. Eftersom jag oftast bara är med om bagateller, måste jag i så fall berätta en sådan.

Jag åkte till Stockholm, vilket ju är plättlätt och bara tar en timme. Men så är det ju det där med tågen som går och går och aldrig kommer fram till perrongen. Och trängseln, brölande målbrottspojkar, folk som taaalar i mobilen som vore den en ostmacka, folk som inte har biljett och folk som … Oj.

Nej, det var ju mina egna upplevelser det skulle handla om. Här är en: när jag tvärnitade framför denna korvreklam på Pressbyrån kraschade en barnvagn bakom mig rakt in i mina ömmande hälsenor. Men jag bara skrattade.

Väl på tåget, som bara tuffade fram i 1800-talsfart, fnissade jag åt bordet vid min plats eftersom det hängde med hakan och var alldeles enögt.

När vi väl kom fram, längtade jag redan hem lite. Det känns som om allt i Stockholm numera är dubbelt så dyrt som en timme västerut, och det är tammetusan inget att skratta åt. Så då muttrade jag några svordomar istället.

Jädrar. Sådana här pallar köper vi på loppis för 200 kr.

Men vad i helskotta. I Stockholm kostar mitt porslin 69 kr per tallrik. På second hand!

Nämen det var ju mina synnerligen intressanta bagatellartade upplevelser jag skulle skriva om! Att det ska vara så svårt.

På Medborgarplatsen klev jag på ett tunnelbanetåg som krängde som ett skepp i sjönöd, men på grund av revbensbrottet kunde jag varken hålla mig i stången uppe i taket eller nå en vägfäst stolpe. Därför ställde jag mig bredbent (som en matros på nyss nämnda skepp) och inväntade nästa krängning.

Det var som att vänta på en hickning. För den kom inte. Kom inte. Kom inte. Kom inte. Kom inte. Kom int… OCH DÄR KOM DEN!

– Iiiiih! sa några damer.
– VAFAAAAN! sa en rödskäggig jätte.
– Iff iff iff iff sa en liten knähund.

Själv sa jag inget, men min kropp reagerade instinktivt. Högerhanden högg tag i första bästa stadiga, balansupprätthållande fäste så att jag skulle kunna undvika ett brutalt fall.

Nämligen de här två hyskorna på damen framför mig.

När jag upptäckte att pek- respektive långfinger knep om damens skärphällor, släppte jag snabbt och inväntade skäll eller mördande blick eller fnitter och himlande ögon. Men hon bara vände sig förvånat om och tittade rakt förbi mig mot den rödskäggige.

– Förlåt, sa jag.
– … ? … sa damen, för hon sa ingenting.
– Jag råkade ta tag i dina hankar på ryggen. På jackan. Jackans ry…
– Tankar? sa damen på en släpig, nasal stockholmska som man nästan aldrig hör numera.
– Ja, ne-hihi, hankar, hängen … hällor … nej, hyskor … nej, vad heter det?
– KÄNNER jag dig? sa damen.

Men innan jag hann svara, vände hon sig om och gick till ett annat dörrpar i tunnelbanevagnen. Lika bra det, kanske. Vi hade nog inte blivit vänner på ett bra tag.

Ja, det var den bagatellen. Här är en annan – kolla på spår 12 & 13 på Centralen. Vilken intressant skillnad!

Jättegamla träsyllar med massa grönska till vänster, och en modernare, prydligare (ergo tristare) variant till höger.

Jaa. Näää. Kanske måste man faktiskt vara med om lite intressantare saker än så här för att vara läsvärd. Suck. Jag borde förmodligen gå på sjön, ta värvning eller kidnappa en maffialedare.

27 kommentarer

Dagens i-landsproblem: sätesfällning

Dagens i-landsproblem: sätesfällning

Publicerat av Lotten Bergman den 22 juli 2023 00:30

Nu är det fjärde arbetslägret avklarat – i Svarte som ligger vid havet, väster om Ystad. Trots att Pågatåget (Skånes pendeltåg) går dit, hyrde jag en bil så att vi kunde forsla verktyg, gosedjur, tavlor, hyllor och allsköns vackra prylar.

(Förklarande parentes: jag har aldrig ägt en bil som har gått mindre än 30 000 mil eller varit nyare än 16 år. Våra bildörrar säger inte thud när de stängs. De säger kkxx-klonk och när nyckeln vrids om, tänds alla fellampor som vore området bakom ratten en liten julgran. Bakluckan går inte att stänga helt, och man måste hålla uppe själva luckan med en gardinstång, annars åker den i huvudet på närmaste person.)

Den här hyrbilen hade allt. Det var så många lyxpryttlar att jag inte förrän 30 timmar kom på att man ju kunde sätta på radion också.

Min uppgift var under detta arbetsläger att slipa lite spackel och måla några väggar, men framför allt att borra och skruva samt sätta upp saker på hopplösa väggar av olika material.

Här har jag t.ex. satt upp skenor med krokar till kastruller på en murstock av tegel/betong/nåt annat.

Och så var det det här med att vi skulle forsla en två meter lång och en meter bred spegel. Men att fälla baksätet i finbilen var stört omöjligt. Jag och min slavdrivare – husägare, arkitekt och kompis – stod handfallna inför sätesfällningsbryderierna.

(Förklarande parentes: att fälla säten brukar vara lika lätt som att öppna en gammaldags konservburk – bara man har den rätta knycken och vet hur man ska göra. Röda Clara är som ni vet lika obegriplig som den analoga dialogtelefonen för en ovan generation. Och för en boomer som jag, var sätesfällningen lika svårmanövrerad som trestegsautentisering eller Mälartågs app.)

Jag ryckte i handtaget uppe på ryggstödet, varpå ryggstödet ryckte till och föll någon centimeter framåt.
Jag googlade.
Jag tryckte och drog i handtaget vid sidan av sitsen samtidigt som jag ryckte i handtaget där uppe.
Jag googlade.
Jag tryckte på magiska ställen som såg tryckkbara ut och drog i konstiga tåtar.
Jag googlade.
Jag drog i ett rött snöre som plötsligt dök upp på baksidan.
Jag googlade.
Jag svor och åkallade sitsgudarna samt offrade en nagel.
Jag googlade.
Jag gjorde en kopp te och bet på den trasiga nageln.

Sedan ringde jag till uthyrningsplejset, som inte alls förstod problemet.

– Det är bra att dra i handtaget uppe på ryggstödet.
– Nej, för det fälls bara ner några centimeter.
– Jag ska höra med min kollega. [mummel mummel mummel] Nej, på den här modellen kan man inte fälla sätena.
– Har jag … har jag hyrt en kombi som man inte kan fälla sätena på?
– Ja, tyvärr.

Då ringde jag till en verkstad. De sa att de hade en bruksanvisning av nåt slag (vilket varken internet eller handskfacket på det satans bilskrället hade).

– Jo, du ska dra i handtaget uppe på ryggstödet samtidigt som du trycker på handtaget. Och puttar HÅRT på ryggstödet.
– Då måste man ju vara två.
– Jaaa. Hm. Vänta. Nej! Du ska bara dra hårt i spaken nertill! Gör inget med handtaget uppe på ryggstödet!

Handtaget uppe på ryggstödet var alltså ungefär lika nödvändigt som en blindtarm, för utan dess inblandning (handtaget alltså) funkade sitsfällningen galant.

Så då gjorde jag en instruktionsfilm som jag ska bli rik och berömd på!

Och spegeln?

Jodå, den fick plats i bilen och är nu uppsatt! (Med skruvar som jag dock inte är riktigt nöjd med. De ”bet” liksom inte. Tänk er vilken jävla smäll det blir om den trillar ner …)

Psst.
Handskträdet på bilden högst upp finns på Annehem i Lund. Alla städer borde ha handskträd!

20 kommentarer

Retour à la nature eller bara spring i benen?

Retour à la nature eller bara spring i benen?

Publicerat av Lotten Bergman den 6 juli 2023 23:22

I Hylta 1977:
– Lotten! Kom och hjälp mig att måla det här gamla hönshuset, lägga in parkett på dasset och laga bilens bakruta!
– Fnys. Grrr. Morr. Stånk. Blä. Åkejrå.

Som ni ser var det verkligen på riktigt: bakrutan var bara borta en morgon i Hylta. (Foto: Lotten Bergman)

I Skåne, på Öland, i Dalarna och i Byske på 2020-talet:
– Välkommen, Lotten!
– Vad kan jag göra? Måla? Tapetsera? Riva ner väggar och rycka upp trädrötter samt sprätta loss masonitskivor från alla dörrar?

Pappa brukade bygga en pergola till alla hus som vi flyttade till. Ibland byggde han pergolor även till grannarna – men mer avancerat än så var inte hans hantverkskunnande. Mamma valde kakel, planterade rosor och tapetserade om med William Morris. Man kan med kakelfog säga att jag inte är upplärd som arbetshäst eller renovatör eller ens ogräsuppryckare.

Så hur gick det här till? Varför vill jag numera åka runt på arbetslägerturné till kompisar överallt? Föll jag på tvärsan från äppelträdet och landade i nån annans päronträdgård eller är det bara såhär vi är funtade, vi människor? Back to nature, retour à la nature och tillbaka till naturen med Rosseau?

Tänk om kroppen och hjärnan har haft sammanträde och enats om att det gäller att passa på medan tid är.
”Snart ä ho dö.”
”Jå. Vi ger’na lite spring i bena.”

Men nu ska ni få se något som jag inte har haft ett enda dugg med att göra, eftersom mina fingrar inte är gröna och jag inte kan skilja ens på rhododendron och bougainvillea. (Men stava till dem.)

Kommentatösen Karins farbror anlade en fantastisk perennrabatt som fick pris i Husmodern 1972.

Samma ställe nu! Grusgången till höger är övervuxen och rabatten lite mindre prunkande – men oh, så fin.

Här i Dalarna var vi fyra bloggpolare (Karin, Pysseliten & PK) som dödade stickbuskar och drog upp 50-åriga rötter, klippte häck, badade näck och byggde ett däck.

Däcket. Jag lärde mig att man måste titta på plankens årsringar och placera dem så att de går uppåt – som en glad mun.

Nu ska jag en gång för alla utreda skillnaden mellan planka och bräda!

Svensk ordbok:
planka, uppsågat, avlångt, fyrsidigt stycke trävirke av inte alltför liten bredd och tjocklek, minst 9 respektive (drygt) 2 tum. [min uträkning: 228 mm respektive 51 mm]
bräda, utsågat, långsmalt, brett, relativt tunt stycke trävirke med förhållandevis stor längd.

Skogsordlistan (1994):
planka, virke med tjocklek minst 32 mm och bredd minst 140 mm.
bräda, virke med tjocklek mindre än 32 mm och bredd minst 70 mm.

NE.se
planka, sågat eller hyvlat virke med minst 45 mm tjocklek.
bräda, virke med tjocklek mindre än 45 mm och bredd minst 70 mm.

Nähe, det skulle jag visst inte alls. Vi får tydligen fortsätta leva i ovisshet. (Men jag påminner gärna om två andra svåra termer: postlåda är den som står vid tomtgränsen och brevlåda är Postnords, som vi lägger utgående brev i.)

När det var dags att resa från det ljuvliga Horndal i Dalarna, satte sig min undersköna orangefärgade lilla rullväska på tvären och tjöt av indignation.

Men när jag strök den medhårs med lite majsolja, blev den medgörlig igen. (Om oljan härsknar och luktar illa? Vet inte, men väskan är ändå proppfull av illaluktande arbetskläder – så det märks inte.)

Framme på Svinön i Byske fick jag omedelbart uppdraget att stapla ved. Vad jag inte vet om ved är precis allt. Jag vet inte hur den ska se ut, kännas, staplas, torkas eller huggas – novisen i vedboden [ve-bon], det är jag det.

Förre ägaren till huset, död sedan 2021, knorrade när han såg hur slarvigt jag inledde staplandet. Men det blev bra efter en stund när jag på hans uppmaning kollade hur han hade staplat resten av veden .

Därefter skulle jag måla ”Lillstugan” som uppfördes i mitten av 1960-talet. Då lydde vädergudarna alla bönder som i flera veckor har bett om regn, så vi satte oss att rulla tummarna och planera framtiden.

Samt inventera penselbeståndet. Tydligen är plåtburkarna begärliga, men vi accepterar inte ett bud under 100 000 kr.

Vi gick även på skogspromenader … eh, på nya kalhyggen. Eller ”ödemarkstillägg” som Fälldin sa. (Skogsägare får verkligen göra precis som de vill, medan jag måste begära bygglov för att sätta in ett fönster där det för 30 år sedan fanns ett fönster.)

Kanske målar vi dörren grön imorrn, för plötsligt blev den lika skön som en finne på näsan.

Här i Byske bor jag i Lillstugan på bilden ovan. Myggen och bromsarna är sedan vår ankomst helt galna av glädje och försöker umgås med oss vart vi än vänder oss.

Därför har jag fått en prinsessäng! Med äkta 70-talslakan!

I köket i storstugan finns ett fantastiskt tidsdokument som jag fullkomligen dyrkar av nostalgiska skäl. För precis en sån här mikrovågsugn kom pappa hem med en dag 1981! Den här funkar perfekt, medan vår gavs bort när mamma flyttade till en lägenhet där köket är marginellt större än mikron.

Pappa hade skrivit diverse användarmanualer eller bruksanvisningar för Husqvarna (de diskuterade vilket av orden som var lämpligast), och så fick han betalt med en mikro – exakt en sån här.

Avslutningsvis vill ni väl se innehållet i två gamla färgburkar? Visst?

21 kommentarer