Jag klev nyss av tåget i Stockholm eftersom jag ska föreläsa här i dagarna två. (Ett av alla fackförbund har nämligen kommit på den lysande idén att lära medarbetarna svenska skrivregler på det roligaste och bästa av sätt.) Jag hade inte den minsta lilla aning om att det var den heliga hjärt-dagen, men nu vet jag. För att …
På bussen publicerades alla hjärtansdag-hälsningar i realtid på en skärm som vanligtvis visar reklam för bussåkande. (Ja, för dem som åker buss. Eh.)
På Pressbyrån fanns röda rosor en masse i stora hinkar. Säkert 100 buketter!
På tåget satt en tjej och pratade smörgås (alltså med telefonen som en macka framför munnen) om hur hon hade skickat rosor till sig själv igår. De ska komma fram ikväll och kostade ”svinigt mycket, men det är det fan värt”.
När jag klev av på Centralen stod tre bistra män och sålde ensamma jätterosor för 70 kronor styck. Ingen köpte av dem.
På Mäster Samuelsgatan låg en öppen resväska med en rosbukett och ett paket epilepsimedicin.
Jag tog bilden jättesnabbt och hastade vidare. Men så vände jag mig om och spanade på andra människors reaktion när de såg väskan. Och konstaterade att detta måste vara helt normalt, för ingen reagerade det minsta lilla.
Jag småsprang vidare mot mitt mål – för småspringa måste man nästan om man ska hålla jämnt morgon-gåtempo med alla andra här.
Men vad säger ni? Är inte detta en utmärkt inledning till en kioskvältande deckare i epilepsimiljö? Jag har förvisso mer erfarenhet av epilepsi än av rosor, men det kan säkert avhjälpas på nåt sätt.
Min kusin bor sedan 1984 i Ditchling, England, Storbritannien – och under åren har jag åkt hit så ofta som möjligt. Men så kom ju corona, och på det Brexit och ekonomiska trassligheter samt väder, vind och annat.
Men nu är jag här! Precis som förr sörplar jag mer te än mina släktingar, njuter av brittisk tv-reklam mer än jag borde och kan inte sluta fascineras av pubarna och de smala gränderna samt kyrkogårdarna.
En av två pubar i Ditchling.Typiskt smal gränd.Kyrkogård som är så gammal att stenarna nästan inte orkar hålla sig upprätt.
– Men hörru Lotten, hur är det egentligen med Brexit … Är inte allt förändrat nu? The former Great Britain är väl inte mer än en liten tummetott?
(Det är alltså ni som komna så här långt i detta inlägg undrar just detta.)
Nej! Allt är som vanligt! Här är mjölken vid tomtgränsen!
Eller. Nja. Hm, kanske är allt inte likadant. För det är avgrundsdjupa sprickor mellan kompisar och bekanta på varsin sida om Brexitgränsen – precis som mellan demokrater och republikaner i USA. De polariserade polarna diskuterar:
– Det är hopplöst att skicka paket till Sverige för det kostar ohemult mycket och vi måste deklarera exakt vad vi har packat in!
– Men så är det i många delar av världen.
– Va? Och det gör det rättvist, eller vaddå?
– När mina svenska vänner (av misstag) råkar köpa nåt från Storbritannien kostar det 179 kr extra för att det köpta ska komma in i Sverige – oavsett om produkten kanske bara kostade 19 kr att köpa!
– Men det är väl rimligt?
– Va? Rimligt? Dra åt skogen!
– Före Brexit var hyllorna i affärerna aldrig tomma. Nu ser det ju ut som i Östtyskland här!
– Där har du fel. Att hyllorna är tomma är inget ovanligt. Så var det även före Brexit.
– Va? Är du helt galen?
Här är tre bilder från dagens besök på Tesco.
Avokador och andra grönsaker låg glest, mycket glest.Tomat-tomt. (De få tomater som vi faktiskt hittade på en annan hylla var omogna, stenhårda och svindyra.)Inte ens ett litet ruttet ägg fanns kvar i hela affären. Och det är en jädrigt stor affär, så man borde kunna hitta i alla fall ett. (Ni kan ana att den tomma äggavdelningen är jättestor med tanke på alla tomma plastbackar och kartonger på hyllorna.)
Men tack och lov ekade inte hela affären tomt; det fanns ju jordnötssmör, buljong, barnkläder, chips och vin! Och så den delikata, engelska färdigmaten!
Fläsk, ost och lök i ett degknyte med lite mer ost.Kryddat korv-kött med en kärna av äggmajonnäs, rullat i ströbröd … tror jag.Fläsk, kryddat med ättiksgurka … och väl rullat i ströbröd? Färdiga att äta är de i alla fall.Inne i pajdegen hittar vi mör biff i en mustig sås. (Eller är det månne dadlar?)
Näää, min kusin Ann är ju svensk, så vi köpte inte fläskpaj. Vi äter t.ex. lax och rotgrönsaker med hennes brittiske make Mike framför tv:n, hinkar vin och tittar på roliga tv-program som ”QI”, ”Would I Lie to You” och mystiska deckarserier med kramsande grus.
Varje gång jag kommer hit, kör min kusin ut mig till olika ställen i närheten. I Eastbourne (där jag var på språkresa 1979) finns Beachy Head, som är en klippformation som varenda dag bevakas av diskreta poliser pga. de många självmorden som begås just här.
Platsen är jähätteläskig.
Nej, det här ser ju inte så läskigt ut.Och det här var ju bara lite intressant historia ur Nordisk familjebok (1904). Förtjusande språk.Men NUUU fattar ni. Inga staket, nej. (Bilden kommer från Turistbyrån i Eastbourne.)
När jag idag skulle fotografera klipporna och fyren, kröp jag på alla fyra redan fem meter från klippans kant eftersom det det kändes som om vinden skulle putta omkull mig. Sedan lade jag mig platt på mage och höll med möda upp kameran för att kunna ta denna bild. Därefter kröp jag baklänges och reste mig långsamt upp medan jag tittade på den hemska avgrunden som på något sätt försökte göra mig yr och svag.
Beachy Heads fyr – som ser ut som en liten legopinne där nere. (Foto: Jamen det är ju Lotten Bergman.)
Väl hemma igen drack vi och pratade om flydda tider och hur alla somrar på 1970-talet var varma och soliga samt hur till och med plåstren på knäna var bättre förr. Och så beundrade jag som vanligt Paul McCartneys glasögon, som han glömde hemma hos Mike en dag runt 1966.
Den djefla mannens (aka DDM) äldste bror var i treårsåldern väldigt morgontidig. Men inte väckte han sina föräldrar (doktor Bergman 1 och doktor Bergman 2) bara för att han var vaken, nej. Han gick upp och roade sig på morgonkvisten på helt egen hand. Till exempel genom att ta tag i tapetflikar och dra så att hela tapetsjok föll till golvet.
(Tapeterna satt sämre förr.)
När då en yrvaken och nattjourande läkarförälder släpade sig upp för att undersöka de underliga, ritschande ljuden, tittade den lille sonen glasklart upp på sina dagars uppkomst och förklarade att det inte var hans fel, alls. Han sa:
– Doktor Bergman, doktor Bergman, tapeterna trillar ner!
Så … när man i den här släkten blott säger ”tapet”, kommer någon omedelbart på denna historia, och drar den. Slutrepliken sägs förstås i korus.
Men nu till mitt egentliga tapetärende.
Jag är nämligen inte alls tapetkunnig eller -intresserad. Jag är dock uppvuxen i ett hem som av mina hippieföräldrar INTE pyntades med sånt här 1973:
En garderob på en husvisning 2019.Hemma hos Elton Johns föräldrar. (Foto: John Olson.)Ett rum på Hotell Birger Jarl.Ett annat rum på Hotell Birger Jarl.En tapet i kommentatören hakkes sommarstuga.
Nejnej. Hemma i familjen Stensons (jag hette Charlotte Stenson på den tiden) 1970-talshus såg det ut så här. (Och jag brydde mig verkligen inte. När jag bytte rum i huset, målade jag raskt över tapeterna med vit färg. Hu, så spräckligt, tyckte jag.)
Men nu är det ju så att jag som vuxen har fattat tycke för renoveringar, justeringar, återgång till det gamla (inte Elton Johns tapeter) och allmän estetik. Så i mitt kök har jag sedan 2000 denna skönhet.
Boråstapeter skriver att den heter ”Linné” och att det ”är en tidstypisk gustaviansk tapet som drar åt rokoko”. Och jag kan tala om att jag har satt en av våderna uppåner, men att ingen har sett det. än.
I huset som jag hjälper till att renovera på Öland, upptäckte vi i förrgår en fuktskada på en vägg. Tapeten bucklade sig, svällde och lossnade från väggen som ett plåster på ett vätskande skrubbsår.
– Va? sa jag och pekade på en fuktfläck.
– Åh nej! suckade söstra mi (Orangeluvan).
– Vad gör vi? sa jag.
– Slit bort skiten! sa Orangeluvan.
– Hurra! tjoade jag, som ju gillar att slita bort, hugga ner, rafsa och krafsa samt skrapa.
Några timmar senare stod vi med fem tapetlager och visste varken ut eller in. Ett lager var tunt som läskpapper med ett mönster som påminde om små maskar och nästan obehagligt att titta på, så det fotograferade jag inte. Men här är de andra fyra!
Den (1) färgglada var fastspikad direkt på träväggen längst in. Sedan kom (2) den brunaktiga med svepande liljor (som förmodligen är helt förändrad vad gäller färgerna, och vars tryck var fastkletat på baksidan av (3) mask-tapeten, som vi inte har på bild här). Därefter kom (4) den silvriga med blommor och sist (5) den rutiga.
Våra kunskaper räcker inte till här.
Huset byggdes 1909, så den fastspikade, blommiga bör vara från den tiden.
Den bruna med vita liljor kanske är 1920-tal?
Den silvriga med blommor är helt ljuvlig och känns som 1940-tal.
Men den gråa, rutiga som känns som 1950-tal förbryllar: varför tapetsera så snart igen – och kan den verkligen vara 70 år gammal?
En annan sak vi lärde oss allt om i detta skede, var väggmaterialet Treetex, som satt ovanpå ”masktapeten”. Det är en väldigt mjuk, porös träfiberskiva, som bara fanns 1930–71 . Den är brandfarlig, smular och går sönder samt suger åt sig fukt som en svamp, men var en megasuccé i nästan alla hus som byggdes under 35–40 år.
Källa: Teknisk tidskrift (1933).Bakom tramporgeln som har hamnat lite på sniskan där, står Orangeluvan och pillar på den fuktiga Treetexen.
Träväggen som vi till slut fick fram såg jättebra ut, så fuktskadan var liten och numera torr. Vi fortsätter att fixa och dona och lappa läckor om några veckor. Inga bekymmer! Och vill ni läsa mer om Treetex, finns bilder från den nedlagda fabriken här.
När vi hade tröttnat på att riva, återgick vi till evighetsjobbet att linoljemåla ett tak vitt och en väggpanel grön.
Här poserar vi glatt när klockan närmar sig midnatt, trots att vi är helt jävla sopslut i både hjärna, hjärta och muskler.
Tapeterna trillade alltså inte ner; vi drog ner dem med möda och stort besvär.
Tågresan ner till Skåne i fredags gick obegripligt nog enligt planerna. (Nej, ”som tåget” säger vi inte numera.) Biljettköperiet gick däremot åt helskotta eftersom halva sträckan trafikeras av Mälartåg och andra halvan av SJ, och när man betalar extra för att få ombokningsbara biljetter visar det sig förstås när resan faktiskt måste ombokas, att blott SJ tillåter sådant bök. Fast SJ tillåter förstås inte sådant bök om halva resan är Mälartågs, för då säger alla logaritmer och ettor samt nollor och tågtelefonister ba näääää.
Jag är som vanligt kapten Haddock.
Under själva tågresan satt jag förundrad i ”lugn avdelning” och hörde telefonsamtal, höga skratt, fnitter och plippande datorspel. Datorspelsplipparen var ungefär tjuåttaåthalvt och tuggade dessutom tuggummi så det slafsade ända bort till mina hammare och städ.
Apropå hammare och städ – jag for ju ner till Lund för att snickra och tapetsera och fixa samt dona. Allt kom inte med på bild, men tänk er
en på ben stående tv-skärm som plötsligt svävar en decimeter från väggen
bokhylla som när som helst kunde välta över alla små barn och gamla hundar, men som numera sitter fast i en betongvägg
tre rum som tapetserades så att alla bara ooooade och aahaaade.
När jag ända höll på, fick köksstolarna nya tassar. Detta är det lutande tasstornet i Lund.Jag undrar hur det kommer sig att jag vet hur man fixar sånt här. Inget av mina barn har tyvärr lärt sig det eftersom jag finner det så tillfredsställande att pyssla med att jag helt enkelt inte har visat dem hur man gör …Japp, litermått och ballongvisp. Tapetklisterblandning eller gräddvispning – samma sak ju.Den inringade skönheten är en borrhammare, som jag kallar hammarborr. Den skär genom betongväggar som vore de klickar med skirat smör.Ajabaja Lotten, inte laga vägguttag med silvertejp! (Johodå, det gick så bra så.) Om man kisar med ögonen kan man se att jag har sågat mig i vänster pekfinger och kastat en dammsugare på min högerhand.
Efter arbetslägret fick jag hela fyra timmars sömn innan jag klev på 05.18-tåget hemåt. Detta tåg påstods enligt informationsskylten vara på yttre sidan om något. Oklart vad.
Om två tåg stannar på samma perrong, är det ena yttre, det andra inre. Magnus, Brasse och Eva hade kanske kunnat få SJ att förstå att ”främre” och ”bakre” är lämpligare ord.
Under mina åtta väntande och funderande samt googlande minuter om detta yttre tågs kvalitéer, blev jag approcherad av både unga och gamla som frågade om jag visste vad ”yttre tåg” var för något. En tonårstjej sa:
– Nänu ringer jag mamma. Hon vet nog.
– Men klockan är ju tio över fem!
– Jaaa, men hon svarar säkert, hon tror alltid att nåt har hänt.
Hur nu detta kunde vara något positivt vet jag som varande en öm moder inte alls, men ringde gjorde tjejen. Tåget kom, tåget stannade vi perrongen, vi klev på tåget och sedan hände inget konstigt alls. Tåget bara åkte norrut.
Men … X2000 har verkligen börjat få skavanker. Stolen som jag satt på hade tre intorkade tuggummin och läslampan var trasig.
Den röda, lilla avbrutna mojängen är tevattenkranen i bistron.Dessa dörröppnarknappar funkar inte – och man kan inte heller få dörren att öppnas genom att fladdra med handen uppe vid en förmodad fotocell. Spaning: vi kommer att få uppleva nya dörröppnarknappar innan vi dör om 20 år eller så.
Men vad är det nu för jobb jag har nämnt allra först i rubriken ovan? Jo, jag ska vikariera på SFI hela december. Istället för att tjoa om mina älskade skrivregler inför 300–400 personer (vart tog den marknaden vägen?) kommer jag att stå inför 18 personer och visa hur man skriver och säger aaaaaaaaa. Det blir säkert otroligt lärorikt, fast … hur ska det nu gå med Lilla Julkalendern? Det är ju 1 december på torsdag! När ska luckorna skapas och tishorna skickas? (Hej Kråkan, du har ännu inte fått förra årets!) Hjääälp?!?!
Äsch, det finns ju massa timmar på nätterna. Det kommer att gå finfint!
Vi befinner oss i hufvudstaden – den djefla mannen och jag – och rullar hatt på storstadsmänniskors vis. Bioutbudet är gigantiskt (vi vill dock inte se nåt), kaféerna står som spön i backen (vi hinner tyvärr inte kvista in på dagtid) och restaurangerna är fler än granbarkborrarna i skogen. Vi är som vanligt komplett oförmögna att välja.
– Ska vi äta där? säger jag och pekar på Phil’s Burger.
– Jättegott, men den kedjan finns ju hemma i Eskilstuna, svarar DDM och spanar i fjärran.
Han lyfter näsan som en varg som känner vittring. Den asiatiska på hörnet krockar med hamburgerplejset rakt fram och tapastjosan i nästa kvarter. Vi halkar vidare i snömodden på Norrmalm.
”På grund av rådande väderlek …” skrev SL och ställde in alla bussar. Ja, ni ser ju hur hemskt vädret är.
En dryg halvtimme går. Fuktkylan kryper in under jackan och fingrarna är kalla trots tjockvantar. Näsan är röd och magen kurrar.
– Landskampen Sverige mot Algeriet börjar strax! kommer jag på, och pekar mot en pub som har stora tv-skärmar.
Perfekt. Vi går in och finner att klientelet och menyn är spretiga som två gamla tandborstar. Jätteperfekt och trevligt. Ljudnivån är hög och alla verkar trivas. Vi beställer en tacotallrik till förrätt, sedan tar jag fish’n chips (eftersom jag alltid försöker äta fisk ute på lokal), medan DDM tar en kalvschnitzel (eftersom han alltid försöker äta kött ute på lokal).
Otroligt snabbt kommer maten … men allt serveras på en gång. Servitrisen slänger fram tallrikarna på bordet. Klirr, pang bom, swiiisch.
– Eh, vi ville ha förrätten före huvudrä…
– Ja. Men nu kom de samtidigt. Det blir bra det.
Säger servitrisen och försvinner.
I förgrunden anar ni min fisk – en stor, panerad fiskpinne – och bleka, osaltade påmmfritt. Till höger förrätten. I bakgrunden schnitzeln med ”råstekt potatis”.
– Men vad har hänt med din potatis? säger jag till DDM som ju alltid äter som en get: utan problem eller eftertanke.
– Ptja. *svälj* Den går ju att äta.
– Men är det gott?
– *harkel* Den går ner. *svälj*
Jag äter min stora fiskpinne och drömmer att fiskpanetten på tallriken istället hade varit en rejäl fisk som hade doppats i frityrsmet och faktiskt friterats. Lite salt och vinäger på de halvljumma pommes fritesen förbättrar smaken lika mycket som socker bidrar till smaken i en sockerbit. Jag tuggar och sväljer – man är ju ingen fjölig fjant som klagar på flugan i soppan, liksom.
Plötsligt gör fopollskillarna mål på tv:n. Jag reser mig upp och sträcker armarna i vädret och ska precis ropa YEEEAAAAH! … när jag märker att ingen annan bryr sig. Skamsen sätter jag mig ner och avslutar måltiden med lite förrätt.
I matchens halvtidsvila reser vi oss upp för att gå, men passerar då toaletterna, vilket vi förstår av lukten.
– Det måste vara en pissoar i närheten, säger DDM med kännarmin.
– Men va … har alla pissoarer en stinkzon på tio meter från origo? säger jag förbluffat.
Ja, jag öppnade försiktigt herrtoan – bara för att få ta en bild. (Det var lika njutbart som att äta den smaklösa maten. Fast liksom tvärt om.)
Får man fara ut så här mot ett till synes trevligt och trivsamt lokus? Vem är väl jag att bedöma att maten var undermålig? Toan kanske bara hade otur just idag? Tänk om jag gör någon ledsen och bedrövad!
Stolleproven fortsätter – jag åker på arbetsläger varannan vecka nu! Den gångna helgen handlade om att köra hyrbil 30 mil söderut. Bilen var ett kapitel i sig eftersom den dagen före utfärden behagade larma ungefär var 20:e minut. Vi satt nervöst och åt i köket:
– Ssscchhh! Var det bilen igen?
– Nej, det var min mobil.
– Men nu då?
– JA! Mamma, spring ut!
Jag sprang ut, öppnade och stängde bilen och gick in igen. Vi googlade Volvo, vi googlade kontaktpersoner på Hertz, vi googlade fram bilproblemsforum och vi frågade en kompis kusin, vars farbror är bilmekaniker. Förutom att öppna och stänga bagageluckan på ett snillrikt sätt några gånger, var alla experter överens om att billarm nog i största allmänhet tillverkas av Microsoft och att de funkar bäst när tuppen gal, klockan slår och vinden vänder. Proceduren upprepades efter 18 minuter:
– Nu tutar det! Är det bilen igen?
– Nej, det var väl på andra sidan?
– Vilken andra sida?
– Nej, det är nog bilen igen.
Det var det: den larmade så fort en stor bil eller en buss körde förbi huset, och eftersom vi bor längsmed bussvägen var det lite besvärligt. Men bortåt midnatt slutade ju bussarna att gå … (Jag lade mig att sova i vardagsrummet för att vara nära bilen. Den höll sig lugn tills bussarna började gå igen vid 05-snåret i ottan.)
Orangeluvan (söstra mi) och jag fastnade i en bilolycka (en bil hade voltat) och i en singelolycka (en bil hade kört in i och knäckt en elstolpe så att elen rann ut på hela vägen eller nåt, slöseri måste det ju vara i dessa tider i alla fall) och körde i stora kringelikrokar på grusvägen ute i spenaten för att över huvud taget komma fram.
Mycket lyckat, alltså.
Japp, på sådana här vägar kröp vi fram samtidigt som vi fasade för att billarmet skulle köra igång vid eventuellt möte.
Huset som vi med iver och glädje skulle ta oss an denna helg byggdes 1909, men renoverades bortitok brutalgalet både på 1960-talet och i slutet av 1990-talet. Förre ägaren hade den ytterst goda smaken att lämna kvar allt lösöre i huset, så jag fick den stora glädjen att piptjuta av förtjusning inför dessa fynd:
KNALLPULVER!AMMUNITION TILL EN OLLONREVOLVER!GLANSPUTS!BRANDSPRUTA FRÅN STENÅLDERN!
Vissa ting anade inte ens Orangeluvan var betydelsefulla – för si hon är så ung, så ung. Hon var inte ens påtänkt en dag 1968, när vår mormor hade fallit omkull på dammsugaren och brutit lårbenshalsen och hamnat på sjukhus. Mamma skulle baka något till mormor för att göra henne lite gladare, och mitt i baket ställde hon en gul plastbytta på en varm spisplatta. Byttan smälte och förstörde spisen och lårbenshalsen fick inte någon bakad uppmuntran den gången.
Men jag kunde 2022 återskapa just denna situation!
Jag kan inte visa upp före- och efterbilder nu eftersom inget egentligen blev färdigt under våra två hysteriska dygn som gav oss blåmärken, skrapsår, färg i hår och på mohair samt gedigen träningsvärk i ljumskarna. Men några smakprov kanske?
Den här tapeten målades över.Dessa spikar drogs ur golv och väggar.Dessa golv och väggar slängdes. (Ni ser att det är 1960-talet som ligger där.)
Särskilt spikarna var fascinerande. Masonitskivorna sattes för 60 år sedan fast så inihelvete hårt med tretumsspik var femte centimeter. Varje utdragen spik tjöt av smärta när vi med världens vackraste kofot bände ut dem. Masoniten och plastmattorna på golvet satt fast med mindre spikar – fast på ännu kortare avstånd. Om jag hade kunnat väga all spik, hade det säkert visat sig vara ett ton. (Jag överdriver aldrig.)
Och så fanns det ju ett uthus!
Så här nära en höskulle har jag inte varit sedan jag blev allergisk 1973.
Vår mathållning var inte alls anpassad för de kraftkarlar vi ju är; mackor, ägg, pasta och tonfisk skyfflades in och sköljdes ner med kaffe på konstiga tider.
Ett trick när huset saknar peppar: chilistarka knörvlar (aka ”Flamin’ Hot Cruncherz”) ger både styrka och konsistens.I köket hittade vi även denna guldgruva: bantningstips där avsändaren är en kaviarfabrikant. ”Sötsaker är helt förbjudna” stod det. Vi firade detta med 15 kakor var.
Huset var ännu inte redo för uppvärmning och sådana moderniteter, så vi hade en litet brunt kylskåp som vi satte utomhus på nätterna.
Funkade perfekt.
Avslutningsvis kan jag meddela att vi nu vet vad tjurarna vägde 1965 och att deras hull hade ökat med 34 kilo.
föreläsning om nyttan av svenska skrivregler för ett gäng universitetsstudenter (allt gick bra)
tågresa till Stockholm (allt gick bra)
fika med några vänner (allt gick bra)
rulla hatt-lattjolajban med en kompis (allt gick bra).
Men restauranghissen hade en synnerligen opedagogisk knapprad med siffror som var vågrätt placerade.
När allt går bra helt utan missöden har jag ju inget att berätta om, så jag var mycket besviken när jag satte mig på Centralen för att vänta på sista tåget hemåt till Sörmland. Jag hann på ungefär 15 sekunder fundera på om jag för er här och nu skulle berätta att
det av någon obegriplig anledning är helt accepterat att på högskole- och universitetsnivå resa sig upp och gå fem minuter innan föreläsningen är slut utan att förklara eller förvarna
tågresor som går bra är så ovanliga nuförtiden att flera av oss passagerare sökte upp ”konduktören” och tackade henne
mandel- och lemoncurdkakor faktiskt kan vara det ultimata bakverket
bartendrar fnissar uppfostrat när man säger ”en pava cava vill vi hava”.
Men efter dessa 15 korta sekunder blev jag approcherat av en man i 33-årsåldern.
– Väldigt fina byxor.
– Åh, tack. Second hand i Köpenhamn, 80 kronor!
Brallorna är jättevida och fladdriga, mörkblåa med stora, vita prickar – och de brukar väcka berättigad uppmärksamhet.
– Du är väldigt fin hela du.
– Vanu. Ehhhh …
– Jag menar det.
– Nu måste jag …
– Du kan stanna med mig i Stockholm.
– Nej det kan jag inte.
– Jo. Jag bjuder på allt.
– Nej. Nu får du ta och leta upp nån i din egen ålder.
– Har du Instagram?
”Nej, men jag har en blogg och på den kommer du att kunna läsa om dig själv imorrn” kunde jag ha sagt då.
– Nej, nu måste jag …
– Stanna! Snälla! Dina fina byxor …
Då gick jag resolut in på Pressbyrån och började fippla med de extremt dyra tepåsarna som erbjuds tesörplare. Mannen försvann, för att bara en liten stund senare komma tillbaka. Han tittade mig djupt i ögonen (alldeles för nära) och sa:
– Jag tänkte bara fråga. Är du intresserad av politik? Jag bjuder på en kaffe så kan vi prata om valet … hallå? Öh! Tjejen! Vänta! Ska du rösta?
Med raska steg rörde jag mig bort från den byx- och politikintresserade mannen. Och snubblade över fiffig reklam!
Tack, Pressbyrån – det här var ju kul!
Nu funderar jag på om någon raggningsreplik i hela världen hade funkat på mig.
I förra veckan var det cykling (ett ord som i mina öron alltid låter som ”kyckling”) på schemat. Söderut trampade vi mot slott och herresäten, vilse i pannkakan men med underbart sjöbad, fnitter, skoj och inga missöden. Fyratimmarscyklingen (ah, fyratimmarskyckling skulle kunna vara nåt tjälknölsliknande recept) hemåt mot norr i hällande spöregn var en helt annan upplevelse.
Vi var så fullständigt plaskplöta inifrån och ut, att det kippade i bh:n.Men ändå var det för somliga oerhört viktigt att sadeln var torr.
Komna till Gnesta, klev vi in på Frösjö Värdshus, plaskade oss fram till ett bord och installerade oss som vore vi hemma runt köksbordet.
Våra vattenlik till fötter samsades under bordet med två vilsna chilinötter.
”Förlåt” sa vi till personalen när vi drog av oss jackor och tröjor, som fick vridas ur ute vid entrén. ”Pffft”, sa personalen leende, som tydligen hade varit med om att ta emot trötta cyklister förut.
– Jag ber om ursäkt för pölen här, det ser nästan ut som om jag har kissat på mig, sa jag.
– Vill ni att vi tänder en brasa åt er? sa personalen lugnt.
Tio minuter senare stekte vi skor och en ljuv doft av gummi spreds i restaurangen.
Men vi kom obegripligt nog – trots förbiskvättande lastbilar på 80-vägar – helskinnade hem.
Och så gick ett par dagar. Vips, hamnade jag med den djefla mannen i en bil som for tvärs genom Sverige till en båt som tog oss till en krabbfylld fiskebod på Hästvom (Hästvam, Höstvomb, Höstvamb) på Västkusten.
Båtbild! (Vi har inte åkt särskilt mycket båt någon av oss, så det här är en ovanligt syn.)
Solen skiner, krabborna står som spön i backen och de vita skrattrynkorna avtecknar sig numera som modern konst i hela ansiktet.
Den djefla mannen tittade maten djupt i ögonen. (Det konstaterades snabbt att den här var på tok för liten. Han fick gå till säters och äta sig fet.)Men de här godingarna … Krask, knak, slurp och smask. Sa inte krabban.Uppe på den öde ön Trinisla (förr kanske tre öar, numera tre ötoppar) hade ett mystiskt stenrep klämt sig ner i en skreva.
På Hästvom kom Försvarsmakten en dag för många år sedan och sprängde bort ett värn, som hade funnits på platsen sedan åtminstone andra världskriget. Pang bom tjoff, så var det bara massa sten kvar av bunkern.
Men till platsen kom Herr Gabriel efter en tid och började lägga stenarna snyggt runt betongen. (Han är dock inte helt färdig än.)
Det är Tjugotvååringens pojkvän – Starke Arvid – och hans familj som hyser oss i detta skärgårdens himmelrike. Men är allt verkligen bara idyll, skönhet, god mat, båtfärder och spännande klippformationer i dessa trakter runt det mordfyllda Fjällbacka?
Det ska mycket till innan man bänglar iväg på en cykel.
När vi kör vilse med bil, fnittrar vi lite och rycker på axlarna.
När det börja regna under dessa vilsekörningar, sätter vi på vindrutetorkarna och höjer bilradions volym.
När det under en bilfärd blir lite uppförsbacke märks det möjligtvis på att det rycker lite i gaspedalsfoten.
Men under en cykelutflykt som sägs vara ”tja, fem mil” blir det lite besvärligt om man missar en avfart under ett skyfall i motvind på grusväg som bara har uppförsbackar. De där 5 milen blev 10 mil. Google säger att det hade tagit 15 timmar att gå sträckan. Vi cyklade i tio timmar …
Fantastisk bedrift ju!
Men … tänkte ni nu. Människan bor väl inte i Södertälje? Nejdå. Vi tog tåget som man får ha cykel på – som jag berättade om tidigare. Säkerhetsbältena som man förankrar cyklarna med var trasiga, så vi satte oss i trappan intill för att hålla ett öga på våra fullpackade tvåhjulingar. (Konduktören beordrade oss att stå eftersom det är ”förbjudet att sitta i trapporna”.)
Killen i shortsen berättade att en gång klämde de luttrade pendlarna helt emot reglerna in 13 cyklar här.
Inte en enda gång tappade någon av oss humöret – vi bara cyklade vidare och sjöng gamla slagdängor från 1970-talet. Svensktoppen gav oss en gedigen trallgrund att stå på, t.ex.
Vad har du under blusen, Rut?
Moviestar
Satellit
Rulla in en boll och låt den rulla
Icko-icko
Ibland såg det ut så här på vår resa söderut.Ibland var det så här ljuvligt.Ibland fick vi ge oss ut bland bilarna, men på en rejäl vägren.Ibland hade vi tyvärr inget annat val än att cykla på 80-vägar där lastbilarna körde förbi oss i 100 knyck så att vi kände hur vi höll på att sugas in i hjulhusen.Och på en liten sträcka fick vi åka färja! (Mina reskamrater Kicki och Eva ser lite lätt sammanbitna här, men vi hade inte ätit och var dessutom blöta – nyss komna ur ett spöregn.)
Strax efter det pittoreska Trosa gav vi oss ut på Näckrosleden, vilket kan rekommenderas om man är läskunnig, har skarp syn, fenomenal fokusork och dessutom inte distraheras av ett hällregn med droppar stora som persikor. Titta på kartan ovan hur vi irrade ut på en udde, och titta sedan på nästa bild.
Glad som en lärka var jag här eftersom jag trodde att vi snart skulle vara framme, eftersom jag precis hade upptäckt att salt, intorkad svett rann ner i munnen pga. skvalregnet och eftersom jag inte hade den blekaste aning om att vi var HELT bortitok.
Vi stannade till och talade med en snäll man som skulle ut och åka kajak:
– Jag såg när ni kom susande förbi mitt hus där borta i korsningen när ni skulle ha svängt av och så tänkte jag ”vad bra att det finns fler galningar än jag här i världen”. Men ni är inte de första som kör fel – det här är väldigt vanligt.
– Skulle ha svängt av?
Vi cyklade tillbaka till korsningen där vi ju ”skulle ha svängt av” och fann att skylten höll på att trilla omkull, att den inte syntes alls från hållet vi kom, samt att vägen var avstängd av en av Sveriges mer brutala bommar. Låst och helt omöjlig att runda på sidorna.
Men, kan ni tänka er, även här höll vi humöret uppe! Två minuter senare såg cykel-leden ut så här.
Cyklande på denna väldigt smala och guppiga kostig, ringde min mobil.
– Ooooh, det är Facetime, skrek jag. Jag måste svara! Det kanske är Freja!
– Okej! sa Kicki och Eva och tog fram sina mobiler för att checka av kartan och leta efter kostigen.
– HALLÅÅÅÅ! skrek jag till barnbarnet på skärmen – den en månad gamla Freja.
Och sedan föll jag handlöst in i en taggbuske.
– Titta, farmor sitter i en buske! sa jag till Freja, som dock sov djupt och inte alls var särskilt imponerad.
När vi en stund senare cyklade genom en kohage, träffade vi en dam i morgonrock – på väg att ta ett eftermiddagsdopp. Hon bekräftade det som kajakmannen hade sagt – väldigt många cyklister irrar runt i trakterna.
– Men vi brukar bara peka dem i rätt riktning. Är det inte vackert här?
Här sjöng vi ”Har du ont i magen, gå till Per i hagen”.Plötsligt försvann regnet, fåglarna kvittrade, cykelvägen var bred och kartan stämde med verkligheten!
Så kom vi då äntligen fram till vandrarhemmet Bränneriet, där vi fyllde vårt rum med blöta persedlar, tio kilo mat & vin, där vi förgäves letade efter wi-fi och satte oss att lyssna till naturens ljud.
Gardinen där borta är vårt medhavda myggnät, som vi har tejpat upp med silvertejp.
På sådana här ställen kan man bli alldeles nipprigt lycklig och galen. Såpass illa kan det bli att man förändras i själ och hjärta och plötsligt inte tar närbilder på döda grävlingar, läbbiga mögelostar eller trassliga elledningar.
Undergången är nära; kan ni begripa att den här bilden tog JAG denna ljuva sommarkväll. Pelargoner!
Jag hade så vaaansinnigt trevligt under en helt ledig dag i Stockholm att ni ska få ta del av en rapport. Men först: hur bäddade de på hotell Hellsten, där jag lyxigt nog fick sova natten innan?
Så här! Har alla hotell gått på innovativ lakanskurs?
Gratismuseerna står som spön i backen i hufvudstaden, skorna var bekväma och husen så vackra. Jag tog ett djupt andetag, andades in vejp-rök nånstans ifrån och njöt sedan av en pytteliten glass som kostade drygt 20 kr. Jag tänkte: ”Se, det där huset måste vara byggt på 1880-talet. Och kolla där, där har vi ju småspröjs från 1920-talet. Entresolfönster. Frontespis. Risalit. Guvajakan.”
Swoooosch kom jag i vägen för en sparkcykel och några svordomar slängda efter mig. ”Äsch, livet är underbart och solen lyser”, tänkte jag och gick vidare.
Plingplong, kom ett sms från Orangeluvan – söstra mi på väg med tåg till Kalmar med sin dotter.
Orangeluvan: Nu ska du få höra. Vi åker tåg från Stockholm till Kalmar, med byte i Linköping. Går det bra, tror du? Svar: nej. Vagnfel i Stockholm. Försenad avgång: 50 min.
Stackare, tänkte jag. Men se, en rundad hörnbalkong! Oh, vad alla män har små kostymer. De stramar och skrynklar sig och är för korta så att man ser fotknylorna.
Orangeluvan: När vi hoppade av i Linköping hade vi missat vår anslutning och fick vänta på ett senare tåg och tappade en dryg timme till. Då gick jag på toa. Där hade någon använt handfatet som toalett.
Huga. Men tänk ändå, vad fint det blev efter renoveringen av Nationalmuseum. Toaletterna i källaren är jättefina! Bäst jag passar på att dricka lite vatten.
Orangeluvan: På tåget från Stockholm sades det att vår biljett gäller automatiskt på nya tåget. Men i appen tror SJ att jag åker med tåget som vi missade. Jag försöker därför kontakta SJ. Hahaaa. Chatten är bemannad av en robot som inte fattar någonting. Messenger, som funkade förra gången jag hade problem med SJ, är stängd. (Kan man ens stänga Messenger?) I telefon till SJ är det 112 personer i kö före mig.
Stackars Orangeluvan, tänkte jag. Och här på toaletten stod jag ju inte i kö en enda sekund. Vet inte ens om det är så många som 112 i hela byggnaden. Jag måste nog gå över bron nu, och till den där ön där de roliga statyerna står. Då kan jag besöka ArkiDes – alltså Arkitektur- och designcentrum som finns i Moderna museets lokaler! Det blir bra.
Pssssccchhhhht, sa vattnet!
Orangeluvan: När jag hade plats 100 i telefonkön kopplades jag plötsligt fram – till en kille som sa att det ”nog” är lugnt, att jag ”nog” har plats på tåget. Väntan i Linköping blir synnerligen intressant. Fortsättning följer.
Jädrar. Om jag hade varit med på resan hade jag varit arg som ett bi och inte alls skickat sms till min syster. Jag hade nog … oooooohhh! LYCKA! Arkitekturmuseet har en specialutställning om Sigurd Lewerentz, som mot alla odds och sin frus vilja flyttade till Eskilstuna 1943! Nu måste jag läsa a… plingplongplingplongplingplong!
Orangeluvan: En rödhårig liten dam med stor packning kom fram till oss och ville ha hjälp med att förstå situationen.
– Hur kommer jag till Kalmar? – Det är bara att vänta på tåget. – Ursäkta, men nej, sa en man som hade hört oss. Tåget är inställt. – Va? sa jag. Hur, vad, varför? – Det står i appen, sa mannen. Inställt för att det är ”för varmt”. Typ 23 grader. – Jättevarmt. – Jättevarmt. – App? sa den rödhåriga lilla damen med den stora packningen.
Men appen tror ju att jag åker ett tidigare tåg och säger ingenting om att ett tåg (som jag rimligen inte borde vara intresserad av) är inställt.
Jag går omkring och kollar på Sigurd Lewerentz-verken och försöker komma på goda råd till söstra mi, som den vana resenär jag ju är. Men vad ger man för råd i tågkrissituationer i dessa digitala tider? ”Köp en liten glass så känns det bättre” kanske? Men hu, alltså nu ser jag att den där Sigurd Lewerentz, han var inte jättekul.
Asså va. Det är Lewerentz som har ritat tunnelbanekurerna.Men de här exemplen på massproducerade dörrhandtag var coola.
Orangeluvan: Vi har ingen aning om vad vi ska göra. Inga utrop i högtalarna. Ingen informationsdisk. Vi ska tydligen ta en ersättningsbuss (säger mannen), men när? Varifrån? Vem ska jag fråga?
Den rödhåriga lilla damen med den stora packningen kräver mig på besked i detta nu. Jag har ju ingen aning! Fan!
Orangeluvan är stressad i Linköping och här går jag helt lugnt på väg mot nästa gratismuseum: Hallwylska palatset och det fantastiska badrummet med Sveriges första dusch.
Den hoprullade korven på väggen är en jättestor 1700-talstavla som aldrig ramades in eller sattes upp – och nu kan man inte ens rulla upp den utan att förstöra målningen.
På väg ut ur Hallwylska funderar jag på varför man redan på 1800-talet kunde skapa badkar utan kranar, där vattnet steg upp ur karets botten. Det plingar till i mobilen. Ah. Stackars Kalmarresenärerna.
Orangeluvan: Vi hittade en skylt! ”Ersättningsbussar går från D2.” Vi hittade D1 men såg inte skymten av D2. Vi tittade på en karta. D2 skulle visst finnas på andra sidan busstorget – man ska komplett ologiskt gå förbi alla bussar som heter A, B & C och därmed lämna D1 bakom sig. Okej. Men dumt. Den rödhåriga lilla damen med den stora packningen pustade bakom oss.
Ute på gatan igen möter jag en man med öppen gylf; en bit rutig skjorta sticker ut som gubben i lådan. Borde jag ha sagt nåt? Blott tio meter senare möter jag ännu en man med öppen gylf. Har detta mode ersatt grabbarnas ”visa kalsonglinningen”? Som styrd av magnetism, söker sig min blick under resten av dagen mot alla mötande mäns skrev.
Orangeluvan: En man stoppade oss och frågade vad vi letade efter, och bekräftade att ja, ni är på väg mot D2 och nej, det är inte logiskt. Är det så här man får information 2022? Man ser förvirrad ut, har en rödhårig liten dam med sig, och då kommer en supportperson att uppenbara sig ur tomma intet och ge personlig service?
Mmm. Hellre en rödhårig dam med stor packning än två män med öppen gylf, tänker jag och går vidare.
Orangeluvan: Vid hållplatsen D2 stod en buss som var skyltad ”Stockholm” och en med ”Övningsbuss”. Alla som hade hittat dit frågade om Stockholmsbussen gick till Kalmar, som genom ett ormhål. Det gör den inte. Efter ett tag kom en buss som är skyltad ”Göteborg”. Den går inte heller som genom ett under till Kalmar, fick vi veta.
Orangeluvan: Bakom de tre bussarna dök en fjärde buss upp i fjärran. Vi knatade dit. Den var helt oskyltad. I fantasin skulle nu en informationsmänniska med myndig stämma ropa att en buss stannar vid alla stationer medan bussen som kommer bakom går direkt till Kalmar. Men nej. Vi och alla andra frågade var och en chauffören exakt samma sak. Alla på en gång och väskor i en enda röra.
Informationssamhället. Ack ja. Och då sker i Stockholm det otänkbara: jag möter en tredje man med gylfen öppen! Den här gången var jag beredd med mobilen och hann ta en bild. Nästan. Bakifrån. Gylfen syns inte, men jag hade ändå en smula tur: tredje gylfgubben hade även lite för korta brallor.
Jag undrar vad den alltid knästrumpsklädde Sten Broman hade sagt om detta mode.
Orangeluvan: Dottern ålade sig in i Kalmarbussen för att nypa två platser åt oss. När jag väl kom in var fem personer tvungna att gå av bussen, för den var full. Jag fick släppa förbi dem medan jag krånglade mig fram till min av dottern paxade plats. Gah.
Sedan tystnade mobilens plingplong eftersom bussen mot Kalmar gick som den skulle. Själv vandrade jag vidare genom Stockholm.
Det är ju så att man vill äta upp husen på Snickarbacken! (Nummer 10 längst till vänster byggdes 1905.)
Orangeluvan med dotter kom fram till Kalmar och jag såg inte fler öppna gylfar. Och så var den dagen slut.
Jag tog bilden jättesnabbt och hastade vidare. Men så vände jag mig om och spanade på andra människors reaktion när de såg väskan. Och konstaterade att detta måste vara helt normalt, för ingen reagerade det minsta lilla.
