Det finns förvånansvärt många saker jag gör en gång per år.
Herrmiddagen i Stockholm.
Trippen till Runmarö.
Humorfestivalen i Lund.
Svampresan till Dalarna.
Nyårsafton.
Ja, ni fattar: det är dags att träffa gymnasiekompisarna i Dalarna igen. Vi gick ut i Tibble (Täby) 1984, och är numera lysande konversatörer, debattörer, akademiker, miljömuppar och mammor samt extrema fjantpellar. Några av oss såg ut så här en gång i tiden:
Men nu ska vi ut och åka tåg!
Tuff tuff.Tut tut.Tåg tåg.Kolla, en busskö!!! (Tänkte jag, men kunde ju inte berätta för någon där jag satt ensam på tåget.)På tåget satt jack-kroken fortfarande helt kajko. Obegriplig design.Mera tågunderligheter. Kolla på dörrbredden. Kolla på tågsätet. Har nån mätt fel?Schrödingerdörren. (I några rysliga sekunder var dörren låst och öppen på en gång.)I Sala, där jag klev av för att bli upplockad av en bil, var det lika vackert som vanligt. (Jag har till och med kommunicerat med beslutsfattare i maktposition om denna vy.)”Galen i Säter” sa vi ungefär här, på väg just dit.Skylten där säger ”Bergmans Brygga”, och därifrån måste jag ju endera dagen dyka. (Det är Dalälven ni ser, nära byn Gimsbärke. Och ”Bergman” är inte Lotten utan Ingmar, som tillbringade många somrar på 1920-talet här.)
Nu händer det inte så mycket här i Dalarna. Vi plockar svamp, berättar gamla minnen och hittar på andra minnen eftersom ingen av oss egentligen minns nånting korrekt längre.
Nästa år kommer vi att påstå att vi plockade 20 korgar svamp 2021.
De andra tjejerna sover i ett kattinfesterat dalahus, medan jag sover i ett härbre med detta osannolikt vackra lås på dörren.
Visst vill man sprätta loss det och ta med hem?
En av de andra hade med sig en hel mapp med små lappar som hon har sparat från lektionerna 1983. Ojojojoj, vad vi skickade fjantiga lappar om hur trista lärarna var och hur vi såg ner på dem och deras undervisning. Och så … hade jag tydligen synpunkter på en av klasskompisarnas frisyr
”Kerstins frisyrer [som om man kan ha flera på en gång] är ett spännande kapitel. Idag är hon ju lika stökig i huvudet som jag!”Ritade av henne gjorde jag tydligen också. (L.S. är alltså jag. Lotten Stenson. Som sannerligen inte har brytt sig om frisyrer i livet. Asså va, kasta sten i glashus und so weiter.)
Avslutningsvis måste jag erkänna att mina fantastiska trattkantareller faktiskt har en nära släkting som jag inte alls är lika förtjust i.
När vi flyttade till Eskilstuna, sa vi ”men gu så bra att bo så nära Stockholm”. Vi hade ju bott i Lund, som ligger så himla nära Köpenhamn och var vana vid att inte utnyttja detta faktum.
Vi åkte aldrig till Köpenhamn. (Så dumt, så dumt.)
Men till Stockholm tar vi oss titt som tätt – och njuter i stora drag. Framför allt njuter vi dock av att slippa bo där eftersom vi inte är stabbor, liksom. Milsvida skogar, djupa raviner, roliga dialekter och billiga hus roar vi oss med här i Sörmland.
Men det är ju rysligt vad granbarkborren far fram överallt.
Senaste besöket i Stockholm hade allt – ALLT – man kan önska sig. Inledningsvis mötte jag en synnerligen förvånad busschaufför:
– Hej! Jag undrar om den här bussen stannar vid Kungsträdgården! sa jag, som anade att den gjorde det, men som numera verkligen har noll koll på busslinjerna.
– Eh … ja? Hurså?
På bussen satt en ung man som med hög röst berättade en oerhört trist historia om hur sanslöst bra han var på jobbet. Kvinnan som lyssnade måste ha varit hans mor, för endast en mor kan lyssna på sådant dravel utan att avbryta eller ens gäspa.
På Nordiska museet höll jag på att få rena rama dåndimpen av klädmodet på utställningen som heter ”Nordens Paris”. Man bör inte gå dit när det är rusning, för klänningarna är så många, så många, och på en alldeles på tok för liten yta. Jag trampade främmande människor på fötterna säkert fyra–fem gånger, och de trampade på mig. Alla var vi mycket förlåtande eftersom vi förstod varandra – men Nordiska museet bör flytta hela schabraket till en fotbollsplan eller nåt så att man kan titta i lugn och ro.
Ett axplock:
Den famösa snubbelklänningen från 1910! (Ett ovanligt kortlivat mode, som ni förstår.)Den lilla svarta – eller de små svärtorna kanske de ska kallas i plural?Greta Garbos Gösta Berlingklänning, lite tufsig i kanterna.Tunnbandskrinolinunderkjol. Observera att rundeln för midjan inte är i mitten eftersom rumpavdelningen ska puta ut så mycket det går.En cool klänning, beställd av Anna-Greta Adolphson (Edvins dotter) 1956. Men ännu coolare var den om man tittade på röntgenbilderna.Säkerhetsnålar! Och fyra tyngder på magen för att ge tyget ett bättre fall! (De runda skuggorna är ballonger, som man fyllde klänningen med när den skulle röntgas.)
Vi tog in på hotell och hamnade i ett himla underligt rum utan vettiga fönster, men med en moraklocka och en gigantisk spegel – utan spegel.
Samt en sänghimmel. Vad man inte anar är att en sänghimmel skapar en mycket underlig akustik – ett dovt eko, liksom.Rummet hade även en bastu. Snacka om att kasta pärlor för svin: jag finner bastur enbart varma och besvärliga.
På Centralen irrade jag runt ett tag i jakt på SL:s biljetteri. De hade flyttat och fått en ny disk, som var rysligt opraktisk – och erbarmligt oskön att se på. När jag skulle skriva min kråka på kvittot fick jag antingen stå dubbelvikt och skriva i knähöjd eller försöka få plats mellan alla apparater och sladdar.
Men personalen var ett under av tjänstvillighet och humor, så vi enades helt enkelt om att det faktiskt var bättre förr.
I Kungsan var det drop-in-vaccinering bland öl- och vindrickande flanörer och musik samt jonglörer. De 15 minuterna som man ska vänta innan man går iväg skapade stor munterhet bland de nystuckna. Inte vet jag varför, men alla fnittrade och garvade såpass att även jag började skratta.
Bakom de bortsuddade människorna (jag vill ju inte råka illa ut och stämd om någon faktiskt vaccinerade sig i hemlighet) ringlade kön säkert hundra meter.
Inne på Livrustkammaren fokuserade jag än en gång på kläder, tyger, rosetter, valbenskorsetter, silkesstrumpor, döda hästar och Karl XII:s minimala segerhuva – numera stor som en tumnagel. Och så fanns det en armprotes!
En robothand från 1600-talet! Är inte detta en anledning till att göra en Robocop-film som äger rum mitt i den svenska historien?Modet med rosetter som skymmer … kronjuvelerna? … har jag helt missat vid tidigare besök på Livrustkammaren. (Just denna kungakostym har ett brännmärke på kragen efter att ha slängts ut genom ett fönster när slottet Tre kronor brann.)
Förutom sänghimlen, alla museikläderna och en liten vanlig hamburgare som kostade 175 kr, upplevde vi ett 85-årskalas, drack tre sorters champagne, snubblade över sparkcyklar och blev påkörda av en hoverboard. Så vi åkte hem glada, storstadsmätta och mycket nöjda.
Men även i Stockholm finns ju naturen allestädes närvarande:
Tänk, va. I februari 2020 kunde jag åka till Lund när jag ville. Jag kunde plättlätt föreläsa på Grand Hotell för 300 personer, pussa folk på kinden (om jag ville, vilket jag inte alls ville) och jag var fågelfri som egenföretagare.
Nu är jag i Lund för första gången på två år, fjättrad vid en boja som heter ”adjunkt” och … allt är sig likt! Underbara Lund är fortfarande underbara Lund, om än med fler sparkcyklar än 2019. Här bor numera tre av barnen (nr 1, 4 och 5), nästan alla mina forna NE-kolleger, några barndomskompisar och barnens gudföräldrar och många fler (125 000 för att vara lite mer exakt). I varenda buske dyker en öppen champagneflaska upp, i varenda gathörn står en cykelpump (tack, min lånecykel har pyspunka) och solen strålar ikapp med studentorkestrarna.
Cykelpumpar i Lund. Eller om det var studentorkestrar? (Källa: www.pumpacykeln.se)
För att ni ska förstå hur upptagen jag är, kan jag meddela att jag inte hann se mer än fyra minuter på gårdagens strålande fopollslandskamp när Sverige slog Spanien med 2-1. Det känns som att missa ett tåg, en Nobelfest eller att bara få äta chokladpralinen sist i en sjurättersmiddag.
Om läktarn hade varit så här tom 2019, hade vi häpnat. Idag ba: ”Oj va många männschor!”
Jag sover hos vår gode vän arkitekten David Sim, som vurmar för ”mjukare” städer. Mer människor och färre bilar, fler cyklar, massa parker och vilda blommor i alla upptänkliga jordplättar – mitt i storstan. Nyss åt vi frukost på hans trappa, där han glatt hejar på alla stressade stadsmänniskor.
”Davids trappa” – och så snyggt porslin!
När frukosten är uppäten, låter David spåren av den stå kvar ett bra tag.
Ja, det vackra porslinet står kvar utan hänglås eller larm. ”Det ska synas att jag nyss var här”, förklarar David.
Davids tankar om detta – att vara en ny sorts stadsbo – finns i den här boken, som förhoppningsvis snart kommer i svensk översättning.
På Facebook finns hans Soft City-grupp med massa spännande bilder och länkar.
Nu ska jag vingla iväg på cykeln hej vilt på smala, smala cykelbanor som ofta korsar biltrafikens vägar. Bäva månde lundaborna!
I morse gick jag upp i ottan för att (för nöjes skull) hålla Tjugosjuåringen sällskap vid en magnetröntgenundersökning i Västerås. Hon har antingen ärvt mitt dåliga knä eller smittats av mig … eller bara spelat för mycket basket.
– Egentligen heter det inte magnetröntgenundersökning utan undersökning med magnetkamera, förklarade jag i bilen.
– Usch vad det regnar! sa Tjugosjuåringen som inte är förtjust i bilkörning.
– Magnetkamerans funktion har inget med röntgenteknik att göra, fortsatte jag.
– Mmmm. Om man får vattenplaning ska man släppa pedalerna och ratten.
– Ratten?
– Nej, asså, man ska inte svänga. Hålla ratten sti…
SPLOOOOOOOSCH!!!!
Bilen dränktes plötsligt av en sjö – eller vatten från 100 fyllda badkar! Men vindrutetorkarna gick på max och plötsligt såg vi framför oss igen. Det var bara en monsterlastbil som hade kört ner i en gigantisk pöl och tryckt upp allt vatten på oss.
– Jag dog nästan!
– Ja, jag med!
Att vi inte kan röntga (nu säger vi att det heter så) knäna hemma i Eskilstuna beror på att köerna är långa och all drop in-röntgen har ställts in pga. pandemin. (Pandemin som tydligen inte finns i Västerås.) Bilfärden tog en timme, men väl framme möttes vi av gigantiska skyltar som berättade att drop in-avdelningen på detta ställe hade stängts ett år tidigare. Och att vi istället skulle åka västerut i 20 minuter – tillbaka mot Eskilstuna.
– Jag begriper inte varför ni skickas hit, vi säger till gång på gång att vi har stängt! sa en förtvivlad röntgensköterska som intensivt beklagade att remissinstansen vägrade förstå.
Nåväl. Framme på rätt ställe på ett industriområde med nybyggnationer i alla riktningar, laddade Tjugosjuåringen ner den 237:e parkeringsappen i sin mobil (morr, grrr, mutter, blä) och så småtrippade vi i regnet mellan vattenpölar, grävmaskiner och små barn som var på väg till nån skola i denna mystiska röra.
Så här såg det ut överallt. Plockepinn med klätterstångsfeeling och ett jävla slamrande som kom … inifrån huset? Ja.
Inne i röntgenbyggnaden gick vi i en långlånglång korridor där man byggde och hade sig i vartenda litet skrymsle och i varenda jättelokal och i varenda liten vrå. Vi blev så chockade av upplevelsen att jag inte ens kom mig för att spela in ljudet – så ni får tänka er hur det kändes.
BRRRRRRRRRRR var värst – det var som om någon med tio tigersågar sågade sönder Eiffeltornet inuti en jättestor, rostfri kastrull.
Framme vid själva kliniken möttes vi av det sedvanliga information overload som gäller vid många vårdinrättningar numera.
BBBRRRRRRRR PIPIPIP PANGPANG pågick alltså bakom oss där vi stod ute i korridoren.
Lappen längst upp till vänster lade vi inte märke till, så vi gick in båda två: trötta, ljudkänsliga, blöta som två gamla disktrasor och förtvivlat tryckande på den förnicklade parkeringsappen som inte ville ta emot det 12-siffriga bankkontonumret.
– Hej! Välko… oj, är ni i sällskap? Nejnej, du får inte …
Receptionisten pekade på lappen som vi hade missat:
Den var ju faktiskt väldigt tydlig, lappen. Svårt att missförstå budskapet, liksom.
– Jag ska strax gå, men vi behöver hjälp med parkeringsappen, för d…
– Nej, men ta den andra, den rosa appen istället.
– Men på parkeringen stod det att man skulle ladda ner den blåa appen.
– Ja, men den rosa funkar lika bra. Men inte den gröna. Och inte den gråa. Den röda vet jag inte. Finns det inte en gul också?
– It’s a parkeringsappsdjungel out there, sa jag.
– Ja. Galet. Men nu måste du gå ut.
Jag satte mig utanför kliniken – i korridoren med BBBRRRRRRRR PIPIPIP PANGPANG – och tänkte att det ju var lustigt att jag satt där i detta buller, medan Tjugosjuåringen ju låg i en magnetkamera där det dunkar och smäller nästan likadant. Så tog jag fram en tjock bok och satte mig att läsa.
Efter två ynka minuter kom den nyröntgade dottern plötsligt ut från kliniken. Förvånad, besviken, arg, blöt, fortfarande ljudkänslig – och nu även förvirrad:
– Det var vanlig röntgen! Dom tog en bild när jag stod upp och så var det inte mer med det! Det stod inte magnetkamera på remissen fastän det är det jag ju ska ha! Faaaan!
Vi försökte finna en djupare mening i detta debaclenäste, varefter vi övergick till att försöka se positivt på livet, men det enda vi kom på var att det ju var bra att det fanns värme i bilen. Nästan tre timmar efter avfärden var vi hemma igen – levande trots att vi lastbilsdränktes flera gånger. Parkeringen (med den rosa appen) visade sig kosta 12 kr, vilket var en krona i minuten.
– Vad bra att det bara var vanlig röntgen som är så snabb … sa jag försiktigt.
Precis som när man blir felopererad, går vilse, tappar passet, slår sönder telefonen, går på fel tåg, missar en släktfest för att en väska inte har nån ägare på ett flygplan eller när man vrickar foten på en legobit, blir sådana här äventyr så småningom bara en rolig historia.
Sa vi. Jag var med min kompis Sara i Stockholm och fann att coronadistanseringen är puts väck. Alla gick så nära varandra, alla stod i vägen, alla sparkcyklar for fram snabbare och tystare än nånsin. Vi kände oss lite som kusinerna från landet, för denna frustande trängsel har vi ju inte upplevt på 18 månader.
Men det försökte vi ignorera när vi gick ”stadsvandring à la Lotten”, vilket innebär att jag berättar allt jag vet om vissa specifika detaljer som jag själv finner intressanta. Men som inte nödvändigtvis hänger ihop temamässigt, tidsmässigt eller ens är historiska.
– Här är Klara kyrka! De jobbar jättemycket med att hjälpa hemlösa, så i kyrkbänkarna sitter nästan alltid folk och sover – och de är välkomna! Men innan vi går in ska vi försöka ta en bild genom ett galler på baksidan!
Det här gör vi alltid sedan 2009, när bloggaren Stationsvakt lyckades smälla av en sanslös bild genom gallret i exakt denna lucka.
Klara kyrkas lite stökiga källare. (Foto: Stationsvakt 2009.)
Även jag lyckades fotografera dessa kistor 2009, men den bilden (eller mina andra) går inte att jämföra kvalitetsmässigt. Och när vi är inne på kvalitet, så såg fotot denna gång ut så här.
Tråååk.
Vandringen gick vidare till Bellmans monument på Klaras kyrkogård– som inte är hans korrekta gravplats eftersom han hamnade på obestånd strax innan han dog, och därför lades i en anonym grop, bara. Sedan kontrollerade vi Ferlins cigarett (som fortfarande är kapad).
Du barfotabarn i livet, var är ditt cigarettmunstycke?
Komna så här långt började det kurra i magen. Utbudet i krokarna runt Sergels torg är så stort att man nästan vill ge upp, men Kulturhusets restaurang på taket är trevlig, och inte överdrivet dyr. Och kapsyl- och locklampan är jättekul!
Gubben som uppfann flaskkapsylen 1892 var amerikanen William Painter, som helt logiskt även tog patent för kapsylöppnaren 1894. Hur man under de två mellanåren öppnade flaskorna vet jag inte.
I Kungsträdgården berättade jag som vanligt om de två kungarna som står staty:
• Karl XII är ett lejon bland krukor.
• Karl XIII är en kruka bland lejon.
Men just denna dag hade Karl XIII fått så himla trevlig konkurrens: en basketplan byggdes upp inför våra ögon!
Där är plankan! Korgen är strax färdig!Och DÄR är ju bollen!!!
Inne i Gamla stan har vi som tradition att fika i Stadsmissionens café i Grillska huset i ena hörnet av Stortorget. Det är inte billigt – men gott, fett, sött (och för en god sak).
Jag hade aldrig förr stött på smörlock! (Gjort på smör, farin, russin och kanske nåt mer.)
Vi hade bokat in en guidad entimmesvandring på temat ”blod och mord”, och till vår stora förtjusning var vi de enda deltagarna. Vår guide var inte helt glasklar i tanken och glömde bort ord och årtal samt kallade Anckarström för Ankarkvist, men oj vad det var trevligt!
Jag hade ingen aning om att Gamla stan var bra mycket mindre på medeltiden – och nu pratar jag inte om landhöjningen. Vattnet runt Stadsholmen gick nästan hela vägen upp till Västerlånggatan och Österlånggatan! Landhöjningen har förstås bidragit, men landutfyllnad som till stor del berodde på att man slängde avskräde, har gjort Gamla stan tre gånger större än på medeltiden! (Kolla på kartan längst upp i inlägget.)
Allt skräp som fanns i vattnet runt hela Gamla stan-ön gjorde att människorna fick bygga bryggor som gick ut till det renare vattnet – bortom skiten – så att de kunde tvätta kläder och mattor och … kanske diska? Doppa fötterna och sånt? Bryggorna blev med tiden ganska sömlöst fortsättningen på gränderna som vi ser idag.
Guiden berättade att det fortfarande i modern tid är farligt att bo i Gamla stan eftersom brandkåren inte kan ta sig fram på de smala gatorna. Flera gånger har det hänt att folk har brunnit inne av den enda anledningen att hjälpen inte har hunnit fram. Om det började brinna på medeltiden, kom brandkåren fram lättare – men de hjälpte blott till om huset hade en brandförsäkring som markerades med ett speciellt märke ovanför dörren. Inget märke – inget vatten.
Här skulle jag bara ta en bild på ”brandmärket” (1) ovanför dörren, men råkade få med så mycket mer intressant. 2: armeringsjärnen som håller upp golven/taken på insidan pryddes med krusiduller eller bokstäver och siffror (kallade ankarslut). 3: rörliga järnkrokar som man sätter fast fönsterluckorna med. 4: kol-inkast. 5: tecken på att huset nog behöver renoveras lite.Bilden råkade jag tyvärr kapa på sidorna, men här ser man hur ankarsluten har förankrats med ”ANNO 1657” på Kindstugatan 8. Ankarslutens utseende är en hel vetenskap, som avslöjar vilket år huset är byggt.
På Kindstugatan hittade vi flera 1600-talshus som hade behövt lite omvårdnad. Bland annat nummer 13:
Plastbandet ”Risk för snöras, istappar” kräver helt klart omvårdnad även vad gäller skiljetecknen.På östra delen av Gamla stan finns sådana här fastsatta långt ner på husen. Vad är det? Är de nya? Är de gamla ”knytafasthästen-pinnar”? Är det nåt man kan låsa fast sin cykel i?En annan sak jag lärde mig var att hääär hade minsann Carl Larsson bott som liten palt innan familjen kom på obestånd. Dock visade det sig (när jag frågade expertisen Ami Bergöö) att det nog faktiskt tyvärr är så att det var ett helt annat hus som han bodde i. Nån borde protestera.
Riddarholmen strax väster om Gamla stan är ett konstigt plejs: där bor inte en levande själ. Svea hovrätt och massa andra instanser som Norstedts förlag har däremot kontor i de helt otroligt, fantastiskt imponerande byggnaderna. Befolkningen på holmen var 1 år 2009. Han som bodde där var en föredetta anställd vid byggnadsstyrelsen som hade fått bo kvar i sin tjänstebostad efter pensionen. Sedan 2010 är befolkningen nere på 0.
Det här var också nytt för mig: bakom luckan finns en lodrät silverstav som markerar normalhöjdpunkten i Sverige år 1900. (Hade inte vågrätt varit lämpligare?)
Niotimmarsvandringen gick i kvällningen mot sitt slut. Vi inspekterade alla fem platserna där ”Dramaten” har legat (den hette inte alltid så, därav citattecknen), varav det nedbrunna ”Bollhuset” i Slottsbacken pga. namnet förstås tilltalade mig mest. Men båda två blev vi synnerligen upprörda över ett försvunnet torg: Riddarhustorget, som numera bara är en väldigt trafikerad korsning.
Fast jag lyckades visst ta en bild precis när det var bilfritt.Kolla vad trevligt det såg ut 1909! Det stora huset strax bakom statyn av Gustav Vasa är det röda huset på bilden ovanför. (Foto: Stockholms stadsmuseum.)
Förtjusande dag, på min ära! Vem behöver väl Paris och Venedig när man på detta sätt kan fläkta sig i historiens vingslag utan att sätta sig i ett flygplan?
Jag har i alla tider fått hör att jag är så himla oromantisk. Min djefla man, även kallad DDM, har även han fnyst ”men du vill ju inte ens ha blommor” när romantik kommer på tal. Solnedgångar göre sig icke besvär – men fly mig gärna en geringssåg eller morgonte på sängen!
Häromdagen sa min romantiske andra hälft:
– Kom! Vi åker till Kvicksund och äter romantisk lunch på restaurang!
Finanserna är lite skrala, så det var en en utmärkt idé. Kvicksund ligger vackert vid Mälaren och blott en kvart bort med bil. Tiddelipom! På med en klänning, en rosett i håret och ett par tjusiga sandaler, så var jag färdig.
– Du kör! sa DDM med munnen full av papper och allehanda pinaler i famnen. Badshorts och en skitig t-shirt hade han på sig också.
– Men … va …
– Ja, vi ska hämta kartor och några foldrar hos en farbror som …
– I Kvicksund?
– Japp. Men vi ska också kolla på massa gravhögar längs Tumboåsen.
– Då kanske jag ska ha andra skor?
– Ja!
– Hm. Ska du verkligen ha badshorts på dig?
– Njaaaa. Okej, jag byter.
En stund senare körde vi (jag) iväg.
– Du har plånbok med dig va? sa DDM.
– Ja …? Hurså?
– Bra, för det har inte jag. Humdidum, nu ska vi se här, han ska bo nånstans häääär.
Vi klev in i en trädgård som var som tagen ur en amerikansk hillbillyfilm. Det låg ölflaskor överallt – jag räknade till 72 stycken medan DDM plingade på dörren. Fem bilvrak, ett lastbilsvrak och otalet fulla sopsäckar (med lik, förmodligen) var utspridda mellan ölflaskorna.
Pingpling. Vänta. Plingpling. Vänta. Ingen öppnade dörren. För … vi hade ju gått till fel hus.
En stund senare hade vi fått prylarna av mannen i rätt hus och ätit en relativt läbbig caesarsallad på ett hak samt letat oss fram till gravhögarna på åsen som sträcker sig ända från vårt hus ut till Mälaren.
– Romantik, det är att bli beordrad att köra för att göra ett ärende och sedan betala maten, sa jag drömskt och tittade i fjärran.
– Jag visste att du skulle gilla’t, sa DDM och stegade ut bland gravhögarna.
– Är det inte sagolikt? ropade han till mig. (Tyvärr finner jag inte gravhögar så intressanta.)
Jag såg mig om. Gäsp. Gravhögarna är från yngre järnålder (vikingatid) och inte alls utforskade, bara registrerade. För dåtidens människor var det att vandra här som det är för oss att gå på en kyrkogård och peka … ”där ligger onkel Gunnar” och ”moster Sigrids grav har börjat smälta in i landskapet”.
Men plötsligt! En husgrund! Yes! Säkert från början av 1900-talet!
– TITTA! EN HUSGRUND! SÅ INTRESSANT! ropade jag.– Här borde arkeologerna sätta läger och undersöka omgivningarna! sa DDM bistert.– MASSA KOSSOR OCH EN JORDKÄLLARE! tjoade jag.
Vi var alltså på helt olika plan på alla sätt som tänkas kan. Jag vandrade vidare medan jag hörde min djefla mans förtjusta utrop när han såg tecken på än det ena, än det andra. Plötsligt kom jag fram till ett mystiskt betongrör med lock. Och lås.
Men se! Kolla! Asså titta! Låset är för tusan hakar olåst!Jag tog tag i det tunga locket och öppnade … och fann en stege!
Vid sådana här tillfällen kan man förstås lugnt stänga locket och gå därifrån. Men man kan även krypa ner i röret och ropa på sin make och husbonde. Det ekade härligt.
– Tittut!Vad man inte kan ana just här, är att jag precis har upptäckt att jag har spindlar krypande på hela mig. Jag ber härmed om ursäkt, alla spindlarna. Jag måste ju ha saboterat flera års spindelnät för dem.
Nu skulle man ju kunna tänka sig att DDM hade fått nog av mina tramsigheter och min otalang att uppskatta fornminnen. Men nej – ännu mer ut i spenaten skulle vi.
Denna gamla skogsväg ledde till en helt otrolig fornborg som inte fastnade på på bild eftersom jag slogs med allehanda bitande flygfän och inte kunde fokusera på något annat.
Så tog den romantiska resan slut – myggbiten & bromsbiten körde tösabiten (eller jag då, eh) hem oss båda. DDM kunde inte sluta prata om gravhögarna medan jag fortsatte att plocka spindlar ur öron och dekolletage.
Okej, nu har jag ju redan tipsat om Nynäs och torparvandringen och ni har alla oooooat och aaaaha:at och upptäckt att alla dylika upptåg är fullbokade (eftersom jag har gjort så vansinnigt fin reklam) – så nu förtvivlar ni.
Men det går fler tåg!
Okej. Det går inte TÅG. För tågen i Sverige går inte med cyklar i lasten och de går inte dit man faktiskt egentligen skulle vilja åka (TÄRENDÖ!), men man kan ändå (på nåt sätt) åka till Nynäs och gå på slottsvandring. (Förlåt att jag upprepar mig nu, men det är egentligen inte ett slott. Fast det funkar som ett slott, så det så.)
Jag har en kompis som bor i ett liknande slott. Hon och hennes man köpte ett nedgånget ”hus” som hade sett bättre tider och de lägger all sin vakna tid på att renovera ”slottet”, så jag vet att det är ett helvetesgöra. Men det kan bli så bra!
(Det låter nu som om jag uppfodrande ber er att köpa första bästa slott. Och ja, det är alldeles korrekt. Slotten i Sverige måste tas omhand, oavsett om de är slott eller ej. Go forth and buy castles!)
Att jag är så till mig i trasorna beror förstås på den satans corona. Slotten och alla andra kulturinstanser (och jag själv) har lidit oerhört stora inkomstförluster sedan mars 2020. När jag nu väl får uppdrag igen säljer jag mig gladeligen för billigt – och en enkel entimmesvisning av ett slott kan plättlätt utsträckas till en tvåånhalvtimmasvisning av alla våningar inklusive klocktornet på vinden. Bara för att guiden njuter av att äntligen få guida igen.
(Om ni undrar hur billigt man säljer sig … Så okej. Runt 80 timmars redigering av en bok om babymassage fick jag 5 000 kr för. Och 100 timmars redigering av en bok om vitaminer fick jag 9 000 kr för. Då kan man säga ”fan vad långsamt du redigerar”. Eller så kan man konstatera ”fan vad utgångsmaterialet måste ha varit dåligt”. Eller ”vad glad att du har uppdrag”.)
Men nu ska ni också få gå på slottsvisning! (Det är NU ni slutar läsa om ni snart ska åka till Nynäs.)
Som (repris) ligger vid det röra krysset.
Nu ska ni veta att jag har valt ut 50 bilder att visa er. Det kommer förstås inte på fråga, så ni kommer att få se en bråkdel. Detta är ett bedrövligt faktum. men ingen människa har idag fokusork för mer än tio minuters text och några bilder därtill.
[lååååååååååång paus för bildurval]
Nynäs slott är så fint, så fint. Nu ska ni få se den där bråkdelen.
Vi kom in i en slottsentré där man har varit tvungen att lacka sandstensgolvet, som annars slits ohemult snabbt. Det är fullt med skrap och slit och djupa märken i golvet, som vi stillsamt beundrade. ”Vem gjorde den här repan?” ”Vad orsakade den här gropen?” ”Vem sladdade omkull precis här för 150 år sedan?” Ingen vet.
Vi vandrade snabbt upp till köket som är en ren dröm – för mig.
Men nej, att jobba i köket var ingen dans på rosor anno dazumal. Ingen mikrovågsugn, kan ni tänka er!
När slottet på 1800-talet skulle smyckas med två fontäner ute i trädgården, var det något snille som kom på att man skulle passa på att dra in vatten i köket.
– Pfah! utbrast alla som bestämde.
– Jamen jomen, sa alla som jobbade i köket.
– Fnys, ska det vara så himla nödvändigt?
– JA!
– Knorr, knorr, jaha, okejdå. Vi installerar en vattencistern på vinden som leder vattnet ner till köket.
Här ser ni vattenkranen och diskhon, som inte alls var en diskho utan ett ställe att snabbt hetta upp vatten: en vedugn för vattenkok!
I köksavdelningen fanns ett sidorum med massa skåp, lådor och hyllor. Skåpen var ruskigt fult utrustade med juteväv. Det var bara en träram med tyget fastspänt. Se:
Men si på fan. Man blötte ner tyget med kallt vatten, så hölls matvarorna på insidan lite kallare!Och så kom vi till strykrummet, där vedspisen blott och enbart var till att hetta upp strykjärnen. Tänka sig, va. Finns det något som funkar bättre när det är struket – eller är strykningen blott och enbart till för det estetiska tillplattandet? Hm. Jo, man får ju plats med fler lakan om de är manglade förstås.Sedan 1980-talet har alla jätteplatta kökshanddukar legat på lit de parade på detta vis. Strykjärnen längst ner förvarades egentligen inte här – men visas upp för att vi ska förstå att för ett stort hushåll behövdes verkligen ett helt regemente med järn.
Under hela slottsvandingen var vi – endast fyra personer – stumma av beundran. Guiden berättade allt om alla och rabblade namn och årtal tills vi höll på att trilla omkull av pur informationsstockning. Det var varmt, det var svettigt, och det var rysligt intressant.
Minns ni att Jonas Gardell nån gång för länge sedan berättade om ”norra Europas största kvarnhjul”? Well, på Nynäs slott finns norra Europas största och bäst bevarade stuckatur!
Herrummet – med en släkttavla större än en etta på Söder. (Tavlan irriterade kungahuset storligen emedan den framställde den enkla slottsägarsläkten som vore de kungliga.) Tavlan i all sin glans finns att beskåda med lupp här.Annan bild på stuckaturen. Den är inte fastsatt kloss intill takbjälkarna, utan hänger i kedjor så att den rör sig med huset och går därför inte sönder som i alla andra stuck-slott som vajar som rapsfält i vinden.Ser ni lönndörren? Ja, det gör ni; den delen av väggen är ju renoverad.
Många gånger under åren har stollar i maktposition fått sin vilja igenom på de mest horribla sätt. Trägolv som en gång var målade som vore de vackra parkettgolv blev plötsligt slipade till moderna varianter som ser ut som trä… eh, rent trägolv. Det är idag högsta mode, men var det inte förr. En historiker bestämde att golven skulle målas över eftersom de ju hade slipats på ett erbarmligt sätt. Inte återställas. Nej. Målas över. Med beigebrun färg.
Här ses historikerns försök att släta över den felaktiga slipningen, och den ursprungliga ”parkettmålningen”. (Man orkade inte flytta på en viss möbel inför slipningen och övermålningen, det är därför vi kan se detta.)
Vi gick vidare.
Tänk er en serveringsgång, om ni har haft lyckan att se en sådan. Sedan tänker ni er att den är fem gånger så stor och innehåller klädgarderober istället. En sju meter lång walk-in-closet!
Då förstår ni hur det här kändes. Skor, kläder, klänningar och kavajer i långa banor!
Plötsligt befann i oss i ett oerhört pyntat och med möbler överlastat rum: damernas sällskapsrum. Det var en miljard röda sammetsmöbler på en begränsad yta och därtill hundratusen lampor, vaser, mattor och spetsdukar.
En gång för flera år sedan ramlade en fågel ner i den öppna spisen. Den flög sedan omkring och bajsade ner all sammet i ett par dagar tills den upptäcktes och släpptes ut.
Den här minimalistiska lampan och allt annat har dock rengjorts sedan dess.
Vi fick sedan en specialvisning av det fantastiska biblioteket med böcker från fem århundraden. Bokskåpens dörrar kan inte stängas, för då skapas kondens på insidan – vilket snabbt skulle förstöra alla bokstäver.
Har ni sett nåt vackrare?Jag vet inte ens vad detta är – men handstilen, hörni! Handstilen!Frenologi. Guiden sa att här går vi omkring och ryser åt vad man höll på med i Nazityskland, men vi var fan inte mycket bättre här i Sverige på 1930-talet.Det är 60 huvuden i miniatyr – här är beskrivningen av hur man tänker och agerar på ett visst sätt om ens skalle är formad på ett visst sätt.
Vi vandrade vidare och fick se lagerutrymmen med fantastiska tyger, möbler och prylar som bara ligger och ligger. Ibland ringer Nationalmuseum och ger order för att de har kommit på att nåt ska till Stockholm eller att nåt i Stockholm bör placeras på Nynäs. (Det är bara att lyda.)
En av slottsfruarna satt alltid, alltid i den här (helt orenoverade) stolen när hon var utomhus. Med åren blev hon som liten och krum att hon knappt syntes, där hon satt.
Plötsligt befann vi oss på vinden, där vi fick se alla kappsäckar och koffertar som herrskapet packade i när de skulle på resa. (Våra moderna rullväskor hade fått dem att baxna och strax avskeda alla bärare.) Vi fick även se hur man vrider upp och ställer klockan som syns från utsidan, beundra träkälkar, klämma på gamla seldon och bara i största allmänhet känna historiens vingslag.
Det är då själva satan vad forna tiders skyltar och etiketter var snygga.Ett diskställ för vinflaskor vill vi väl alla ha?Tidningar som har sparats som varande emballage ligger på vinden helt olästa av den moderna människan.Perfekt chipsskål ju!
Slottet är dock inte alldeles orört sedan sista slottsherren flyttade ut. De bedrövliga 1960- och 70-talen med sin rivningsfeeling klampade in även här. I guidernas och den övriga personalens skrymslen och vrår kan man plötsligt kliva in i denna blåtonade horrör.
Och plötsligt, när jag stod här, hörde jag mig själv säga: ”Men lite läckert är det ju!”
Såja. Om jag inte har varit tydlig med att Nynäs slott är värt ett besök, så säger jag det med emfas nu: åk dit om ni kan! Stanna länge!
Vi sov över på vandrarhemmet som heter ”Bränneriet”, och är precis det – ett gammalt sådant. Fint som snus!
Jättesköna sängar i underbar miljö!
Jag är inte den som tittar på och njuter av eller ens tar bilder på solned- eller uppgångar. Men när jag vaknade (av mina vänners snarkningar, kan ni tänkar er!) vid tre–fyrasnåret mitt i natten, kunde jag inte låta bli att tassa upp och föreviga utsikten från fönstret.
Kolla, där är ju solen. Ja där är den. Precis som på Louvren.
Om man bor i Pajala eller Kristianstad är det förstås inte lätt att kvista över till Nynäs bara för att få vandra i undersköna områden, åka hästskjuts eller nysa på en slottsvind.
Men om man bor i Sörmland! Då!
Spana in det röda krysset!
Med två kompisar åkte jag dit och gick på ”torparvandring” längs stigar och grusvägar. Vår ciceron var tidsenligt klädd (vilket betyder ”som en torpare år 1877”) och berättade allehanda historier som egentligen inte kan återges här.
Fokus på vandringen låg på arbetarna, arrendatorerna, pigorna, drängarna och alla di andra som fick hela alltet att gå runt och fungera. Och om sorgligheter som när godsherren (och Sveriges dåvarande finansminister) Johan August Gripenstedt blev tvungen att avhysa hela familjer från ägorna för att godset inte skulle gå i konkurs när spannmålsproduktionen inte lönade sig. Markerna fylldes med mjölkkor istället.
Eller som på 1950-talet när den snirkliga landsvägen inte dög för bilar och man sprängde en rak asfaltväg genom hela landskapet. Nej, jag begriper ju att man inte kan ta hänsyn till gårdarna när tiderna förändras, men … lite nostalgisk kan jag kosta på mig att vara, där jag idag trampar omkring med internet i fickan och vaccin i hela kroppen.
Här låg gården Fröda – nu går väg 219 rakt genom det forna huset.
På vår långa vandring genom naturreservatet fick vi uppdatera våra gamla kunskaper om luffartecken, höra historier om enskilda arrendatorer och få kantarellställen (”kantarell-bonanza” var ordet) utpekade och se verkningarna av den satans granbarkborren.
– Men faktum är att vi gläds lite åt att vara tvungna att avverka massa granar. Landskapet har öppnats på ett nytt sätt och massa nya arter dyker upp överallt! sa vår guide som hette Moa.
– Kolla här hur vi har sågat ner dem två meter från marken – då får massa nya insekter plats att bo på!Här visar jag bollen hur vackert det är. Han höll med.
På en av de slingrigaste vägarna stötte vi på en brölande tjur. Han hade skällt ut några nykomlingar i en hage intill så att han nästan höll på att tappa rösten.
Det är bara en tjur och hans kossor, så ni som är vana vid detta kanske tycker att det är konstigt att jag är så fascinerad. Men lyssna på brölet och hur jag säger ”jösses” precis på slutet (vid en minut)!
Med på hela vandringen var 20-årige Konrad och hans husbonde Togge.
Efter drygt två timmars vandrande, stannade vi till vid Ivars torp – bonden som inte ville köpa traktor.
Ivar Karlsson (1902–93), siste man på gården ”Långmaren”.
Där fick vi äta en sanslöst ljuvlig lunch: tjälknöl och potatissallad gjord på Nynäs egna kossor och päror. Huset är nästintill intakt – även om Ivars egna möbler är utbytta till andra (som han själv var med och godkände).
Samma spis idag, fast från en annan vinkel.
Efter lunchen packade vi Konrads kärra full och åkte andaktsfullt genom stillheten. Ibland stannade Konrad till för att bajsa. Ibland stannade han till för att dricka lite ur en vattenpöl vid vägen. Han bestämde farten helt på egen hand. ”Det blir bäst då”, sa kusken Togge.
Här händer inget mer än att jag i en halvminut åker på en kärra efter en häst. Men ljudet! Landskapet! Känslan!
Vår guide Moa berättade förstås även om hårda tider – hur människornas flykt till Amerikat påverkade och hur svårt det var att faktiskt överleva och dessutom hålla liv i sina små barn. Jag skulle bara ta en bild på henne, när jag plötsligt såg att hon hade förvandlats till Eddie Axberg i Utvandrarna! Örat! Det kom blod ur örat! Vilken inlevelse och omsorg om detaljer! Rekvisitan är ju underbar!
Men nej. Ack. Moa hade bara råkat riva sönder ett myggbett.
Det som kallas ”Nynäs slott” är faktiskt inte ett slott utan en herrgård eftersom ingen kunglighet har bott där. Runtom på ägorna fanns både gårdar och torp som arrenderades, och dem är jag nu så bekant med att det känns som om jag faktiskt hängde där i krokarna för 150 år sedan.
Japp. Kände mig som hemma här.
Fortsättning följer: övernattning i ”Bränneriet” och en rundvandring på slottet!
Jag var i Skåne hela förra veckan, för det skulle bli ett förtjuuusande väder och jag skulle bli sådär lagom solblekt och rödmosig. Men så kom regnet. Plask, plask, sa det där jag gick och stod.
Men det var en vacker skog.
Så kom solen och värmen plötsligt, varför vi åkte ner till stranden – Österlens långa sandstränder som är som gjorda för det soldyrkande folket i Norden!
Då kom regn och massa sekundmetersblåst, så jag fick istället leka med boll och fjädrar.
Sedan kom jag hem till Eskilstuna och skulle måla huset. Men si då skulle det enligt alla prognoser regna, så jag bestämde mig för att röja lite i källaren istället för att köpa färg. Jomenvisst, där stod jag i källaren och röjde medan solen sken och ingen färg blev köpt. Då fyllde jag släpflaket (heter det kanske inte, men ni fattar) med sådant som skulle iväg till tippen (elva röda soffkuddar vars soffa for vilse redan 2011, tre färgglada barnoveraller från 1990-talet och 27 romaner ingen någonsin kommer att läsa).
Så … då kom regnet.
Men vad gör väl det, när det finns väggar att tapetsera? Klister fram, klet och kladd, spill och dräll! Hej vad det går undan!
Ett missat område alldeles en minut efter att alla penslar och rollrar var rengjorda fick tapetklister via min hand.
Men huuuu så varmt det var under tapetseringen. Svetten rann ända in i öronen eftersom jag har tappat bort alla pannband. Jag tittade ut. Se där, där satt ju solen och skrattade rått åt mig där jag gick inomhus och slavade.
Nu är jag på väg ut på Sörmlandsleden för att njuta av skog och mark, äta en ohygglig massa mat i sällskap med mygg, flugor och knott. Jag ska bada och bo på vandrarhem med två kompisar och det ska inte regna en enda sekund! Det står just nu i alla tillgängliga appar och sajter att det är 0 % risk att det regnar!
Så nu är det jag som packar jag ner sydväst och kragstövlar.
Precis som för ett år sedan åkte vi – gymnasiekompisarna – mot Dalarna för att äta oss feta norr om Säter. Svamparna var det inte mycket bevänt med i år; på dubbelt så lång tid fick vi ihop ungefär hälften så mycket. Men då hann vi också förirra oss ut på en stor myr för att leta efter tranbär, som plötsligt blev väldigt viktiga.
– Tranbärssåsen! sa såsmakaren.
– Vilken sås? sa vi andra fyra.
– Till lammet! Samma sås som förra året! sa såsmakaren uppbragt.
– Gjorde du en sås förra året? sa de fyras förvirrade gäng.
– Minns ni inte min sås från förra året? snyftade såsmakaren.
– JO! DEN VAR JÄTTEGOD! sa fyra glömska kamrater i korus utan att minnas ett jota.
– Dom växer i långa revor så hittar ni ett, finns det säkert fler i närheten! ropade den av oss som var van vid tranbärsjakt.
Efter en lång stunds klafs och klet i vätan, kände vi oss färdigplockade. Vi samlade ihop oss för att skåda den samlade skörden.
Ett tranbär! Alla beundrade vi den lilla röda juvelen.
Och så fortsatte vi den ämrans jakten på trattisar som förklär sig till lövhögar och barksräp.
Det här lovade gott, men var tyvärr bara en enda ensam tratt-tuva.Plötsligt fick jag lite ont i hålfoten.
När man går där och fnular och letar svamp, far samtalsämnena som pingisbollar i en tornado. Vi avhandlade bl.a.:
föräldrar som går vilse
föräldrar som cyklar omkull
barn som inte flyger ut
barn som skaffar barn
en herrans massa coronaerfarenheter – framför allt det faktum att det är ganska tyst om patienter som har drabbats av bestående hjärnskador pga. syrebrist.
Och så var det ju det här med storskiftet. Och Lillskiftet? Stötskiftet? Lankskiftet?
Vi kunde inte alls enas om vad skiftena hette eller när de ägde rum, och bestämde oss snabbt för att det var våra lärares fel. Men nu har jag försökt få klarhet i detta.
Storskifte – mitten av 1700-talet. Man ville minska jordsplittringen och tvingade bönderna att sätta ihop de små åkerlapparna till stora, mer lättbrukade åkrar.
Enskifte – i Skåne 1803 (andra delar av Sverige, men inte alla, från 1807). Man kan fortfarande se resultatet med ensamma gårdar som har stora åkerarealer runt sig. Detta var inte lika effektivt i övriga Sverige där jordkvaliteten kunde variera stort på ganska små områden.
Laga skifte – en sorts kompromiss från 1827, som mer byggde på frivillighet. (Som inte kunde uppbådas i Dalarna.) Åkrarna slogs ihop och husen flyttades, fast mildare än under Storskiftet.
Skiftesreformerna under 1700- och 1800-talen (och för all del även på 1900-talet) förändrade landsbygden: den samlade Bullerbybebyggelsen spreds ut som när man slänger ut tärningar i Yatzy och ägorna samlades i stora Monopolbrädesliknande fyrkanter runt husen. Som exempel kunde sex tättbebyggda byar förvandlas till åttio solo-gårdar med varsin stor åkermark runtenom. Gymnasiekompisen Marit konstaterade stilla:
– Skiftesreformen är nog orsaken till det svenska vemodet: vi fick ju liksom inte bo kvar i byarna med våra polare efter 1830-nånting.
I Dalarna gällde en specialare som komplicerade jordlotterna – realarv – där inte blott den äldste sonen utan alla barn vid föräldrarnas bortgång fick dela på jorden och arvet (fast sönerna brukade få dubbelt så mycket som döttrarna). Då delades marken i allt mindre bitar och alla var ganska nöjda med det. Eller som Ninja-Malin skrev i en kommentar:
”Problemet är ju att efter alla arvsskiften så finns det ägoremsor i skogarna som är ett par kilometer långa och en halvmeter breda. Väjer man för en storvuxen tall är man genast inne på nästa äga, om inte den bredvid nästa äga.”
Karin mindes i en annan kommentar:
”När syrrans make var bestämkarl i Mora hade han ärende uppåt kommunens norra trakter och knackade på hos en äldre kvinna för att diskutera någon kommunal angelägenhet. Kvinnan gläntade förskrämt på dörren och frågade om det var krig. Nej, det var det ju inte.
– Usch då, mente kvinnan, då ä dä laga skifte!”
Men nu tillbaka till nutiden och svamparna. För inte nog med att jag hade ont i hålfoten efter pinnen – när pinnen var utdragen hade jag ju ett hål där istället. Hål i hålfoten! Och strax därefter en blöt yllestrumpa. Sedan hände detta, när jag helt obekymrad gick och trallade på en svampsång:
Hela högerbenet försvann ner i underjorden!
När jag med kamraternas hjälp hade kommit upp ur den mystiska hålet, ramlade vi alla fem istället ner i en liten myr som var proppfull med … tranbär.
Nästan två liter!
Skyddsombuden i församlingen godkände inte tranbärsplockarpositionerna, så med krum rygg vacklade vi alla hemåt i kvällningen.
Men först trillade jag förstås omkull och spillde ut en hel korg med svampar.
Dagen efter – på väg söderut – stannade vi till på en stor loppis, där man på toaletten kunde njuta av denna poesi:
Heja Dalarna!
Pssst! I SVT:s Öppet arkiv finns tv-serien Macklean (1993), som handlar om skiftet och om Rutger Macklean.
