Etikett: resa

Lovely Margaret & John!

Publicerat av Lotten Bergman den 11 november 2025 19:09

(Ha tålamod. Rubriken får sin förklaring en bra bit ner i inlägget.)

Dagarna här i Ditchling far förbi i ett rasande tempo där jag har hunnit handla tröjor och ostdipp samt knallröda skor och italiensk kryddblandning. Jag har dessutom sammanfört barnens kusinbarn på fädernet med barnens sysslingbarn på mödernet, åkt dubbeldäckare till Brighton och gått en geggig promenad i brittisk lera på en fantastiskt solig (!) promenad.

Kusin Ann klafsar på i kletet. Observera den fiffiga hundgrinden till höger: man drar upp mittenpinnen så slipper hunden trippa på trappsteg.

Kyrkogård i Ditchling. Det är nästan så att man skulle vilja bli begravd här, fast kanske inte på några år i alla fall.

Herr George Wheeler (1920–1975) var tydligen inte så poppis att han blir rengjord då och då. Och finputsade stackars Peggy som dog 2007 har inte ens födelseår. Ack.

Någon av de boende i Ditchling har ett garage som är den gamla brandstationen!

I Hove (en del av Brighton) lärde jag mig vad en ”frumpet” är. Man tar en crumpet och gullar med den, häller massa gojs på och bygger en macka på höjden. Just min hade avokado och chili samt massa annat på.

”Nej, jag har inte beställt en dessert” höll jag på att säga när den här balansakten placerades framför mig. (Det är alltså inte grädde, utan ett stekt ägg på toppen.)

Ann och jag åkte även till Lewes för att besöka huset där Anne of Cleves inte bodde. Det är ett intressant museum – och byggnaden har stått där i nästan 500 år eftersom Anne of Cleves fick det i skilsmässan från Henrik VIII. Vi lärde oss massor om sängar, kyla, värme, olika sorters möbler, kökspryttlar och dåliga ljusstumpar, men kommer alltid till samma slutsats:

– Hur stod de ut på vintern?
– Ja, i alla kyliga länder måste lidandet ha varit ohyggligt!
– Fast de dog ju ganska tidigt, så de led inte så länge.

Visserligen kan jag ställa samma fråga till alla britter som fortfarande bor i dragiga hus med enkelfönster och även till små skolbarn som med bara, blåa knän huttrar hemåt vid tretiden på eftermiddagen.

Äsch, mina slitna fönsterbrädor hemma i Sverige kan få vara kvar ett tag till.

Och vad gör väl lite sneda fönster? (Den stora, runda träringen som ser ut som ett gigantiskt förstoringsglas är en barnpassare. Man stoppade ner ungen där och höjde/sänkte sedan mojängen så att barnet kunde nå golvet.)

Drottning Anne of Cleves blev alltså inte som många andra hustrur avrättad, utan levde efter skilsmässan i all önsklig välmåga och blev till och med lite polare med forne maken. Av alla sina ägor besökte hon endast ett fåtal – och alltså inte detta i Lewes. Och inte heller huset i Ditchling (som tyvärr inte är museum).

Coolt va? Längst till höger finns en möbel som är en stol/ett bord/en garderob. ”Nästan som Ikea!” utbrast vi.

Några dagar senare i Brighton: ett Ikea! Va! HÄR? (Och H&M, Søstrerne Grene samt Flying Tiger: Sverige och Danmark alltså överallt.)

Väl inne på Ikea hittade vi massa stol-bord-garderobsliknande möbler, och anar naturligtvis att 1500-talsmöbeln har inspirerat.

Men som vanligt blev det plötsligt dags att åka hem till Sverige igen … med en bra mycket tyngre väska än på hitresan. Ann släppte i förmiddags av mig på stationen Hassocks, där det snabbt visade sig att det är bra att ha ett par timmar extra i reserv.

Ja, jag har ju övat på just detta hemma i Sverige, så jag var lugn som en filbunke när tåget 10.02 var jättesent och 10.08 & 10.38 var inställda och alla andra tåg stod stilla här och där i hela södra England. Intressant att även här heter det ”signalfel” – men alla utrop inleds med en ursäkt!

– We’re sorry but …

Resenärer som skulle ha spritts ut på fyra olika tåg klämde in sig i ett. Alla pratade i mobiler och sms:ade samt diskuterade alternativa vägar norrut. Jag var fortfarande en obekymrad, trallande jänta.

Stationen före flygplatsen Gatwick heter Haywards Heath, och där stod vi stilla i det allt svettigare tåget i ungefär tio långa minuter. Allt fler började fippla med mobilerna. Jag kollade på klockan. Luuuugnt. ”Jag kommer att hinna bra”, tänkte jag. Men plötsligt knastrade det till i högtalarna och tågets dörrar öppnades.

– We’re sorry but … this train is terminated early. We apologise for any inconvenience this may cause to your journey. Please stay on platform 2& 3 for further information.

Så här såg det ut på perrongen när ungefär halva tåget hade tömts. Ser ni de oroliga blickarna?

Jag stod still och funderade. Och funderade. Tittade på klockan och räknade. Efter några minuter blev jag approcherad av en dam med vacker halsduk. Hon pekade på min enorma resväska och undrade om jag månne skulle till Gatwick och hur jag tänkte lösa detta problem. Jag svarade ärligt att jag inte visste, varpå damen snabbt pep iväg med bestämda steg.

Och då ångrade jag mig. Hon ville kanske ha sällskap? Hon kanske såg en resekamrat i mig? Taxi? Ja, säkert taxi. Vi borde åka taxi tillsammans!

– Ma’m, sorry, excurse me, I wonder, sorry. Oooops, I must …

Hon sicksackade med sin pyttelilla väska – snabbt som en oljad blixt – mellan alla människor medan jag huffade och puffade och snubblade och välte omkull en rund papperskorg i metall (sitter inte sådana fast numera?) som rullade iväg en bit med ett farligt skrammel. Till slut kom jag ifatt henne och föreslog att vi skulle dela på en taxi, och hon såg alldeles överlycklig ut.

– Are you sure?
– YES!
– Lovely!

Damen småsprang och jag tog Groucho Marx-steg ner till taxistationen. Därefter vidtog säkert 15 minuters handviftande och tjoande eftersom alla som skulle till Gatwick var lika stressade som vi. Men! Vi klarade det!

Taxichaffisen som var historienörd valde ut just oss till sin bil, och här sitter jag och irländska Margaret och bluddrar om allt och ingenting i 25 fantastiskt trevliga minuter.

Vår chaufför John berättade om allt som vi körde förbi – bland annat denna snart 200 år gamla järnvägsbro som vi skulle ha befunnit oss på för drygt en halvtimme sedan (men där tågen ju inte gick just denna dag).

Margaret trippade iväg till sitt flyg och jag älgade iväg till mitt. Klockan prick 11 denna dag den 11/11 började plötsligt kyrkklockorna brutaldånga inne på flygplatsen. Jag såg mig omkring.

Kyrkklockor?
Inne på en flygplats?
Här finns väl ingen k… åhåhå.

I två minuter stod nästan alla människor blick stilla med böjd nacke. Jag läste på en elektronisk skylt:

We invite you to observe the 2 minute silence at 11am for the Armistice Day.

Det var förstås digitala kyrkklockor i högtalarna. Två minuters tystnad och stillhet efter stress, jäkt, hysteri och babblig taxiresa kändes som en evighetslång meditationslektion … men jag bet ihop. Jag hann sedan till mitt flyg, jag flög, jag fick se en utryckning mot två främmande, till synes ensamma resväskor på Arlanda, och jag hann med ett tåg hemåt.

Det sista jag hörde innan jag klev på bussen mot slutdestinationen var högtalarna på tågperrongen:

– På grund av ett signalfel står alla tåg norr om Eskilstuna sedan 19.00 stilla.

7 kommentarer

Brinner det i Ditchling?

Brinner det i Ditchling?

Publicerat av Lotten Bergman den 8 november 2025 15:28

Jag vill tågluffa genom hela Europa, upptäcka Japan, besöka Nederländerna, undersöka museer i varenda huvudstad och åka på kryssning vart som helst bara för att jag vill åka båt.

Men egentligen vill jag inte alls resa nånstans, utan bara vara hemma.

– Pffft! fnyser jag åt mig själv och åker till Dalarna, Lund, Öland, Skottland, Frankrike och Tyskland samt nu England … och har förstås jättejättekul.

Nu är jag hos min kusin Ann i Ditchling, dit man reser via

tom buss kl 06.30
proppfullt tåg kl 07 (”ni som står i främsta vagnen, gå bakåt i tåget eftersom vi är framtunga och jag därför inte kan köra på maxhastighet”)
fullt flygplan 10.45 (hey hey we’re monkeys)
tåg 13.00
bil 13.25.

Sedan åker man som seden bjuder till Tesco (liksom Ica Maxi) och häpnar över det enorma utbudet. Jag irrar alltid runt bland hyllorna och utbriser OJ! (mindre lämpligt i engelska sammanhang) och NÄMEN! så att Ann måste leta efter mig som vore jag ett litet barn.

Små hamburgare med nötkött och smält Philadeplhiaost.

Bao-bullar med friterad aubergine i japansk katsu-stil.

När jag och mina stora muskler är på besök, har Ann alltid några roliga uppdrag som inte kräver liljevita frökenhänder utan flyttgubbe-krafter. Denna gång besegrade vi en tempurmadrass som skulle rullas ihop, men trilskades som en treåring som inte vill ha på sig overall.

Treåringen gav upp när jag med mina gamla scoutkunskaper (råbandsknop, 1971) fjättrade madrassen.

Återvinningsstationen i trakten är mer en soptipp än Retuna i Eskilstuna. Ann och jag har varit här förut, och jag försöker alltid dokumentera det som slängs och i största allmänhet ta bilder av den fascinerande miljön. Men blir strängeligen tillsagd att det är förbjudet.

For safety and security reasons, we politely request that you refrain from taking photographs and video recordings at our sites without prior permission.

När vi på kvällen satt och tittade på BBC-deckare på tv, knackade det försiktigt på ytterdörren. Ann öppnade, och såg tre små pojkar i 10–12-årsåldern.

– Excuse us for disturbing you, but we were wondering if we might ask you a question.
– Of course, go ahead!
– We were just wondering whether you might, by any chance, have a fire going — or if it’s your neighbour?
– I beg your pardon? I don’t quite follow. We haven’t got a fireplace.
– Oh, then it must be your neighbour. There’s such a peculiar smell, and the smoke from the chimney is terribly black and thick.
– Goodness, how odd. We’d better go and knock on their door.
– We’ve already tried. We can hear a dog barking inside, but it’s completely dark and no one’s answering. We’re rather worried.

De väluppfostrade pojkarna följde med oss när Ann med bestämda steg gick mot en annan granne, som är släkt med hennes granne. Själv trippade jag med och lyssnade på hur pojkarna bekymrat föreslog än den ena, än den andra lösningen.

– Ojoj vad de små barnen här är bra på engelska, tänker jag alltid väldigt banalt.

Det var här röken bolmade ut, men bilden är tagen lite tidigare i ”dagsljus”. (Gissa om det där ni ser är tunga regnmoln.)

Äventyret slutade i en stor gäspning; förmodligen hade grannen bara eldat med sur-ved. Så var det inte mer med det.

(Min besvikelse höll jag dock för mig själv. Jag ville jag vore Miss Marple eller i alla fall Dr Watson, och att jag med en kopp te i handen skulle få redogöra för poliser vad som hade hänt. Vi skulle ha gått omkring i huset med tjocka, blommiga heltäckningsmattor och jag skulle nog ha hittat en mystisk flaska med arsenik, slarvigt slängd i den öppna spisen.)

Därefter måste man styrka sig på puben The Bull, där det är svettigt, stojigt, roligt, vackert och helt ljuvligt. Jag måste ha varit pubägare i södra England i ett tidigare liv.

Där på vänstra sidan av bygatan, mittemot The Bull, bodde han som skapade basgången i ”Walk on the Wild Side”: Herbie Flowers (1938–2024).

9 kommentarer

Husbilsresan: HEMÅT IGEN!

Husbilsresan: HEMÅT IGEN!

Publicerat av Lotten Bergman den 24 oktober 2025 18:12

(Länk till dag 1 & dag 2 & dag 3 & dag 4 & dag 5 & dag 6 & dag 7 & dag 8 & dag 9 och så detta inlägg, som heter dag 10.)

Det dröjde ett par dagar innan jag kom mig för att tala om att vi alla tre är hemma i säkerhet – mest beroende på att yrkeslifvet tog tag i mig och såg till att jag stupade i säng kl 20 och sedan kom en bov och tog pengar på mitt bankkonto (mer om det i ett senare inlägg) och sedan sprang internet och gömde sig åsså … åsså … åsså …

När jag rapporterade senast var det lördagen den 18 oktober, och vi hade ätit mat i på restaurang Waldklause i lilla byn Garlsdorf, där vi hade fått löfte om att parkera vid restaurangen – men utan tillgång till bekvämligheter som toa och el. Då visste vi inte att det skulle bli minusgrader under natten, så vi vaknade med röd näsa och rykande moln ur munnen.

Jag gick ut och kissade vid skogsbrynet och såg älvorna dansa över nejden. (Husbilens toa var lite för full för min smak.)

Vi kom iväg i en rasande fart eftersom det var så inihelskotta kallt och vi inte hade möjlighet att värma kaffe eller lust att rota fram iskall yoghurt. Istället stannade vi för fnuttonde gången på de ack så trista ”Raststätte-platserna” (Serways) längsmed Autobahn. (Rekommenderas inte, men vafan gör man?)

Eftersom bilen vägde en hel del av allt inköpt vin (mer än 200 flaskor), stannade vi före Puttgarden och hällde ut allt ”gråvatten” – alltså disk- och tandborstvattnet som samlas i en tank.

Jag fick den stora äran att hälla ut allt svartvatten – alltså toainnehållet. Glurb, glurp, klimmpp sa det.

På väg till färjan i Puttgarden klagade vi våldsamt på den skumpiga, gamla håliga asfaltvägen.

– Men!
– Asså tyskar! Jag trodde det var ordning på dem!
– Huff, aj!
– Håll i hatten, nu kommer en bit grusväg!
– HUR kan de låta det se ut så här?
– Men kolla, där verkar det som om de ska bygga en ny väg.
– Ja se på fan.

En stund senare föll fjällen från våra ögon.

– Men herregud! De ska ju bygga en tunnel mellan Rødby och Puttgarden! utropade Lisa.
– Va?
– Tunnel!
– Tunnel?
– Här?
– Nej, längre fram!
– Men det blir ju en evighetslång tunnel eftersom färjan tar 45 minuter plus köande?
– NEJ! TIO MINUTER!

Kolla här var tunneln ska gå: den breda, ljusblåa biten i mitten av kartan.

Jag har i hela mitt liv åkt mellan Danmark och Tyskland här. Den invigdes i maj 1963 (ungefär när jag blev till), och eftersom mina föräldrar hade tio veckors sommarlov och massa pengar (att vara lärare förr i tiden var underbart), så åkte vi på bilsemestrar via just denna färja … ända tills jag blev sur tonåring ungefär 1982. Om någon säger Rødby, säger jag på uppstuds Puttgarden. Om Puttgarden nämns – i vilket sammanhang som helst – ställer jag mig i givakt och vrålar: ”Rødby!”

Den 18 km långa tunneln ska tydligen bli färdig om fyra år (2029), men alla slänger brasklappar omkring sig både vad gäller budget och invigningsår. Det ska bli både tåg- och biltunnel och den ska ligga 40 meter under havsytan för att inte störa havslevande kreatur. Obegripligt och imponerande ingenjörskonst, säger jag – som aldrig har åkt Eurotunneln (50 km) trots att den har funnits i över 30 år.

Uppiggade av denna tunnelnyhet (asså TIIIIO MINUUTER!!!) körde vi på färjan för kanske sista gången.

Lisa installerade som vanligt p-skivan trots att vi ju befann oss på en färja. ”Man kan aldrig veta och det är bra att ha rutinen i ryggmärgen och korven den har två!”

På färjan åt vi traditionsenligt pommes. (Himla makter vad det är gott. Kommer man att kunna köpa påmmfritt i tunneln? Näpp.)

Nånstans där under finns lite protein också. Kolla vad många salladsblad!

Efter några kringelikrokar fylldes både Jespers och Lisas respektive lägenhet av vinlådor, medan mina får ligga till sig hemma hos Lisas mamma.

Här är mina 54 flaskor. Huuuur ska jag forsla dem Lund–Eskilstuna?

Sådärja!

Här kommer några bra råd om ni vill göra en liknande resa!

Kolla husbilen jähättenoga om ni hyr en. Ta gärna en provtur runt kvarteret så att ni hör och känner om det saknas gummilister här och där.
Planera inte supernoga, utan ta er till olika ställen lite hipp som happ med hjälp av en app som listar bra parkeringsställen. (Det finns många.
Prioritera parkeringsställen som har eluttag till husbilar och toaletter till människor.
Prioritera vingårdar med restaurang och övernattningsmöjlighet.
Packa husbilskylen och dito -frysen med reservmat som kan ätas så att ni slipper Serways på Autobahn.
Följ med i Autobahnappen/Google maps så att ni hela tiden hänger med i alla varningar om Stau (stillastående trafik) och leds ut på landet. Ja, vägarna var för smala för oss egentligen, men vi såg så många underbara byar.
Åk i oktober. Undvik Oktoberfestplatser och undvik tyska skolbarnens oktoberlov (oklart när det var) och undvik för jösse namn semestertider.
Ta fram parlören ur nån flyttkartong och plugga in användbara fraser. Även om ni inte förstår svaret som studsar emot er, har ni visar god vilja och fått pluspoäng.
Bit ihop och betala den svindyra överresan på Öresundsbron.
Packa favoritkläderna! (Jesper gick omkring och såg ut som en helt vanligt karl, jag såg ut som om jag var på väg till basketträning och Lisa kunde ha slunkit in på vilken bal som helst i sina fantastiska 50-talsklänningar.)
Ta med papper och penna och anteckna hela tiden. Man glömmer så fort!
Res gärna med polare som har en avslappnad inställning till pengar. ”Det jämnar ut sig” sa vi 317 gånger. Och det gjorde det!

Jag samlade ihop alla broschyrer och vinlistor samt kartor och kvitton.

– Skarunte köpa en husbil? säger mången läsare till mig nu.
– Aldrig i livet. Jag ska hyra!

(Men jag ska kolla listerna först.)

12 kommentarer

Husbilsresan: Kallstadt–Hamburg

Husbilsresan: Kallstadt–Hamburg

Publicerat av Lotten Bergman den 18 oktober 2025 13:16

(Länk till dag 1 & dag 2 & dag 3 & dag 4 & dag 5 & dag 6 & dag 7 & dag 8.)

Vi i husbilen vaknade tidigt på gården vid vinhuset Henninger, för vi sov i en bastu.

– Luft, Luft, es gibt kein Luft! tjoade jag precis som två damer i en tågkupé på min tågluff 1986.
– Ut! vrålade svettiga Lisa.
– Va? sa Jesper sömndrucket.

Ute var det blott 5 °C, så vi blev snabbt avkylda och glada. Precis då kom vår vinbonde Rüdiger med allt vin som vi köpte igår: 54 underbara flaskor för sammanlagt 3 000 kr. Han kunde inte sluta prata om Sverige, vinerna, vädret, resor, den romerska ruinen och så halade han fram en liter Glühwein ur innerfickan. På tyska förklarade han att vi behövde värma oss med denna trolldryck och att vi helt enkelt måste komma tillbaka.

– Och kör nu riktigt försiktigt på Autobahn, för det är en hemsk väg. Ja, verkligen hemsk. Hals- und Beinbruch.

Vi packade, fixade och donade, pratade länge med det tyska paret i husbilen bredvid oss, glömde en den mycket viktiga toanyckeln inne på just toan, gick in till till det idag väldigt mycket mindre stressade paret Henninger och bad om en extranyckel, lämnade tillbaka alla nycklar innan vi kom oss för att gå på nyss nämnda toa, försökte backa och trixa oss in till ett avlopp för att tömma ”gråvattnet” (disk- och duschvatten), men misslyckades – och kom sedan äntligen iväg mot Hamburg.

Efter blott någon kilometer tvärstannade vi på en bensinmack som hade snorbillig diesel. Samt en trasig betalningsmojäng, världens läbbigaste toa och tidernas absolut otrevligaste bensinstationsdam.

– Bitte Karte entnehmen! röt betalmojängen.
– Jag har redan tagit mitt kort.
– Bitte Karte entnehmen!
– Jag har knappat in koden och tagit kortet!
– Bitte Karte entnehmen!
– Quatsch! sa jag och gick istället in till otrevliga damen.

Dialogen med henne behöver inte återges här, för den ser precis likadan ut som mitt utbyte med betalmojängen.

Här står jag och undrar hur jag ska betala och vart mitt betalkort tog vägen, om vi nu kommer att hållas gisslan och hur i helskotta jag kunde bortprioritera toabesöket i morse pga. nyckeltrasslet.

Den svinkalla toan på bensinmacken var som en bunker med en decimetertjock dörr med glapp, pyttelite toapapper, plastmatta i träimitation, kallt vatten och tom tvålbehållare.

Men jag hade sällskap av en synnerligen snygg spindel, som trivdes bättre än jag i fukten.

När vi stod där på den billiga men otrevliga macken BRÖÖLTUTADE någon på oss från vägen. Vi hoppade högt och tittade förskrämt på varandra – men det var bara det tyska paret från parkeringen som vinkade adjö med glada miner.

Därefter inleddes maratonresan på 6–8 timmar: Autobahn, Autobahn, Autobahn … och massa Stau. (Alltså när trafiken står helt stilla eller går långsamt.) Men det mest minnesvärda är ändå de sanslöst vackra höstfärgerna som naturen erbjöd – som svårligen fotograferas när husbilen far fram i 130.

Så då tog jag bild av en liknande färgprakt: toaletterna.

Vi stannade flera gånger på rastplatser som var kopior av varandra; det verkar som om mat- och toaplejset Serways har något slags monopol. Det funkar nog bra, men ooooooooh så trist det är med samma currywurst om och om igen. (Lisa och Jesper är currywurstfantaster, så de led inte alls.)

När vi efter ett sådant stopp skulle in i husbilen, fick jag inte ner dragkedjan till fickan med bilnyckeln.

– Déjà vu! sa jag. Jag kan inte öppna fickan!
– Nämen? Igen? sa Lisa, som har hört mig berätta om när samma sak hände för ett par år sedan och 112 blev inblandat.
– Ja, kolla!

Vi slet och drog i fickan ett tag. Eftersom det var kallt ute, tryckte jag på knapparna genom tyget så att vi i alla fall kunde sitta i värmen i husbilen. Vi fortsatte att slita och dra. Ingen hade sax eller tillräckligt hårda nypor för att slita sönder fleecetröjan som Hulken.

Såhär. Slita och dra, böja och bända. Och skrtjschhh – så öppnades fickan plötsligt av ingen anledning alls.

Jag körde och körde och Lisa läste kartan med hjälp av Google maps. En gång blev jag tutad på av en bil med antik husvagn; de blängde och pep sedan iväg och körde slalom mellan bilarna genom att byta fil varannan sekund. Några Teslor körde förbi i 300 knyck och massa helt vanliga fjesbilar körde om mig även när jag körde så fort att knogarna vitnade.

I realtid har Lisa fått rapporter och vägarbeten och trafikstockningar och blixtsnabba förslag på alternativ vägrutt. När vi var i närheten av Hannover, blev vi plötsligt omdirigerade till en absurt liten och vansinnigt kuperad väg med hårnålskurvor.

Inledningsvis såg vägen på kartan ut som ett Z.

Husbilen är verkligen inte en smärt liten folkabubbla, utan ett vägmonster. Men oh, så fantastiskt det var att få uppleva alla små tyska byar med gulliga hus och vackra höstlöv.

När jag fick möte, var halva bilen ute i spenaten.

I utkanten av Hamburg kom Lisa på att vi skulle övernatta på en närliggande restaurangparkering i en av byarna. Hon delegerade till mig att boka bord och parkeringsplats, och dokumenterade mig när jag talade tyska med tyskar som svarade på okänd rotvälska.

Trots min förtvivlade uppsyn här, lyckades jag göra mig förstådd.

Jag beställde något som jag tolkade som pyttipanna: Putenpfanne. Det var varm melon, varmt päron, varm kiwi, pastaskruvar, ~~kyckling~~, kalkon, grönsaker och friterade bananbitar.

Detta var näst sista dagen på vår resa. Imorrn kommer avslutningen och några rekommendationer om någon läsare skulle vilja genomföra ett liknande stolleprov!

Uppdatering: vi är inte kvar i Tyskland, vi har inte fastnat nånstans – jag har bara inte fått tummarna loss och placerat dem på tangentbordet. Återkommer så fort jag har föreläst färdigt om AI i Stockholm – hela den 21 okt!

9 kommentarer

Husbilsresan: vad är Kallstadt?

Husbilsresan: vad är Kallstadt?

Publicerat av Lotten Bergman den 17 oktober 2025 07:42

(Länk till dag 1 & dag 2 & dag 3 & dag 4 & dag 5 & dag 6.)

Vi vaknade i ett strålande solsken och kalla fötter – det var underligt kallt ute. Eller inne? Nåja, det visade sig att husbilens elpåfyllning inte alls hade funkat. Precis som med batterinivån på mobilen och datorn, skapas en smula elhunger när procenten går under 30. Men vi hade ju annat för oss: Lisa ville ha en viss vinkartong med hus på, jag ville ha kaffe och Jesper ville hämta vinet som vi bokade igår.

Schwopp, sa det så var allt fixat eftersom mina ungdomar här är driftiga, snabba i tanken och relativt obekymrade. Utom när det gäller kaffet dårå, för utan el bryggs inget alienkaffe. Det roligaste var när Lisa med sina nya fransk-kunskaper lite på skoj bad om notan när vi skulle betala våra beställda viner.

– L’addition s’il vous plaît! sa Lisa stolt med hög röst.

Alla ryckte till. Vinhusägaren tittade oroligt på henne.

– L’addition s’il vous plaît! sa Lisa lika glatt än en gång.
– Was sagt sie? sa vinhusägaren till en annan kund på tyska, så fransk han var.
– Vielleicht möchte sie, dass wir zuhören? svarade den schweiziske kunden.

Det visade sig då att Lisa inte alls med hög röst hade bett om notan, utan istället bett alla om uppmärksamheten:

– Attention s’il vous plaît!

En stund senare klappade vi husbilen medhårs, silvertejpade den läckande dörren och satte iväg.

Vi begav oss norrut (utan att nudda Strasbourg) på minst sagt bedrövliga vägar. Jag tittade i sidospeglarna relativt ofta för att konstatera att jodå, jag höll mig inom linjerna med åtminstone 2 cm marginal.

Och vips, befann vi oss i en för mig helt okända staden Kallstadt.

– Kallstadt? Menar du Karlsruhe? sa jag till den fortfarande ytterst kompetenta kartläsaren Lisa.
– Nej, Kallstadt.
– Karlstadt?
– Kallstadt.
– Hmmmm.

Det visade sig att Kallstadt (varifrån Trumpens släkt kommer) var ännu en i våra ögon öde stad. Färgglada hus, många namn och skyltar, elstolpar med tillhörande ledningar och … inte mycket mer. Jo, det förstås var kallt också: 9 °C.

Rosa, grönt, orange-gult och brunt! Yeah!

– Weingut! Här kan vi ju prova vin! Kom! Vaffan är det som säljs? Quitten? Googla!

Det visade sig att vinfamiljen Koch förstås sålde kvitten. Men att åldermannen Rüdiger Koch ju främst sålde de godaste viner vi nånsin har smakat på. (Men det visste vi ju inte än.)

Vi stövlade in på gården utan någon som helst känsla för lugn och ro eller hänsyn.
– Hallåååååå!
– Tjoho!
– Tittuuut!
– Hallo!

Som ni såg i gårdagens inlägg finns det fläskiga ställen som säljer vin. Men så finns det ställen som Rüdigers hem. Ofläskiga, oputsade, stökiga och allmänt underbara.

Vinmannen Rüdiger släppte in oss med armbågen och tyckte nog faktiskt att vi var ena tramspellar som kom här och kom ganska sent en torsdageftermiddag.

Här satt vi i Rüdigers sparsmakade köksavdelning och smakade på viner.

Men plötsligt blev vår bäste vinvän väldigt vän till sinnet. Vi älskade nämligen hans viner mer än alla andra viner på vår resa.

Vingården Koch var för fyra generationer sedan blott på 500 hektar, numera är den tre gånger större och allt går så bra, för den femte generationen – Rüdigers dotter – står i kulisserna och är beredd att ta över. Och om man vill köpa online, så skickar Rüdiger så himla gärna ända till Sverige. (Han hade aldrig tidigare träffat en svensk.) Vinerna var så goda att jag till och med smakade på ett rosévin – och det gör jag ALDRIG i vanliga fall.

Men herregud, karln tar bara emot betalning i kontanter så vi blev tvungna att ta ut svindyra pengar på en jädra bankomat!

Sedan gick vi till vår parkerings-vingård och testade viner även där. Men huuuuu, så stressigt det var. Ägarna hade två skällande hundar och ett högt, jättestängt staket samt ringklocka. Vi sa förlåt och ursäkta, och parerade mellan de skällande hundarna och viskade försiktigt: ”Går det bra att smaka?”

Det gick bra. Men mannen svarade i telefon, flackade med blicken, svettades, gick ut och pratade med sin fru, svarade i telefon igen, ropade på sin fru, hällde upp ett vin, sneglade på sina många priser som var uppsatta på väggen och vinkade in sin fru.

Så kom hustrun och var lika stressad hon. Inte ägnade hon oss en blick, men hon svarade i telefon, flackade med blicken, svettades, svarade i telefon igen och rusade sedan ut till de skällande hundarna och den plingande porten.

Lättade begav vi oss en stund senare mot husbilen för att vila innan vi skulle gå ut och leta efter kvällsmat. Efter tre minuters vila ropade Lisa:

– Herreguuuud! En romersk ruin ligger bara 300 meter härifrån!
– Romersk vaddå?
– Ruin! Vi måste dit! Nuuuu!

Det visade sig – helt galet – att den romerska ruinen (Römisches weingut Weilberg) just denna kväll var proppfull med mat, människor, vin, kockar och skrål samt fröjd och gamman. Allt var fullkomligt underbart och alla kontanter som vi nyss tog ut för att betala vin med, for all världens väg in i den romerska ruinens rödvin och maträtter.

Jag åt spenatbollar medan Lisa och Jesper moffade i sig varsin Schweinshaxe.

För nästan 2000 år sedan låg obegripligt nog ett stort romerskt lantgods här. Den gigantiska byggnaden hade flera våningar, salar och gårdar och var(redan då) ett centrum för vinodling.

Skylten ovan är naturligtvis skriven på blott två språk: tyska och latin. En fiktiv romare som heter Septimius Romulus Victor talar till oss från dåtiden, liksom. Fast egentligen talar han ju till oss från nutiden eftersom det blir en logisk kullerbytta när han … ja, ni fattar.

”Föreställ er taket som sträcker sig mot skogen, pelare som bär upp gården och salar som är fyllda av liv. När ni vandrar bland ruinerna kan ni i tanken höja ett glas vin från Weilberg och njuta av samma utsikt över landskapet som vi gjorde.”

Ibland tar min mobilkamera riktigt bra bilder!

Mätta och glada rultade vi hem till husbilen. Jag duschade varmt för första gången på en vecka och en stor Toblerone trollades fram som efterrätt, som intogs i pyjamas. Men vad saknades månne?

Ett besök i en vinautomat.

Imorrn ska vi se om vi kanske orkar köra vår baktunga husbil på detta vis hela vägen Kallstadt–Hamburg.

Just det!
Vad är Kallstadt? Jo, Trumpenfamiljens tyska ursprungsstad. (Det talar man inte om här.)

9 kommentarer

Husbilsresan: Voegtlinshoffen–Eguisheim

Husbilsresan: Voegtlinshoffen–Eguisheim

Publicerat av Lotten Bergman den 16 oktober 2025 14:57

(Länk till dag 1 & dag 2 & dag 3 & dag 4 & dag 5.)

Nu har vi vant oss vid att husbilen kräver omvårdnad på olika sätt och vis – det är lite grann som att åka omkring med ett spädbarn. Vi behöver verkligen laddare för elen och tillgång till vatten, avlopp samt papperskorgar. Husbilsbebisen behöver dessutom lite pillerill med knappar och reglage på samma sätt som man far fram med en liten bomullspinne i spädbarnens veck och hålor.

Vi lämnade den förunderligt vackra utsikten i Voegtlinshoffen, som jag faktiskt inte fotograferade. Men Jesper var väluppfostrad nog att ta en bild på en av basketkorgarna som han mötte på sin löprunda.

Plankan ertappades liksom med byxorna neddragna. (Foto: Jesper Holmgren, som även har tagit bilden högst upp.)

Så gav vi oss iväg till en ny by – blott 4 km bort på slingrande vägar med obefintliga vägrenar, massa lastbilar och hårnålskurvor. Vi hamnade i en förunderligt vacker, pittoresk, gullig, brokig, färgrik, idyllisk, charmig och romantisk by: Eguisheim. (De många synonymerna beror på att vi tröttnade på att upprepa oss och kämpade hårt för att inte upprepa oss i våra berömmande utrop på den långa ringpromenaden.)

Den gulmarkerade sägen gick vi – jag med mina kryckor – under det att vi valde mellan massa restauranger. ”Lunchstängt nu, men öppnar igen kl 18” konstaterade vi säkert 15 gånger.

Eguisheim är alltså en rund by med två ellipsformade murar – som en dubbel befästning. När livet i byn på 1500-talet inte längre präglades av krig och annat tjafs, sänktes den yttre vallen så att de hus som står på plats än idag kunde byggas.

Övre teckningen: 1200–1300-talet. Nedre teckningen: 1500-talet. (Kanske 1400-talet var så fullt av byggnadsställningar att det inte behövde illustreras.)

Min förkärlek för trasiga, missköta och förfallna hus anas i min kamerarulle. De välskötta, pastellfärgade och välkomnande husen kan ni se på Wikipedia, tänker jag.

Detta är inte representativt för byn. Men så intressant! Vad hände? Tjivas släktingarna om arvet?

Huvudmålet med denna resa är (i alla fall enligt ungdomarna) att göra husbilen baktung med vinflaskor. Därför provas det ideligen vin. Vi sniffar, suger, silar mellan tänderna och gurglar – och skrattar så vi kiknar emedan seriositeten är på mycket låg nivå. Lisa charmar alla vinbönder så att de smälter och ger henne extraflaskor på köpet.

Här smakade vi på ett orangefärgat vin tillsammans med en islänning, en dansk och två från Nederländerna.

Vi varvar tyska, franska och engelska som vanligt på ett mycket charmigt sätt. Alla blev storligen imponerade när Lisa råkade säga att vi hade köpt drygt 800 flaskor vin på vår resa.

– Wir haben 140 Kisten gekauft!
– Mein gott!
– Sehr gut!
– Aber 140 kisten …? Wirklich? (Här tog vinmadamen fram miniräknaren.) Das ist 840 …
– Nein! Ich … aah, 140 Flaschen!

På Wolfberger får man smaka på max tre sorter. Det kändes som att 1929 gå in i en banklokal med mössan i hand för att be om ett litet lån.

Men här på vinhuset Les Decadres kände vi oss som hemma och fick utan prut smaka på dussinet sorter. (Foto: Lisa Bergman.)

Vinhuset Gruss var även det av den flottare sorten med massa regler för hur mycket man fick smaka beroende på hur mycket man sedan köper. Paret som servade oss och 15 andra gäster var i 100-årsåldern och mycket bestämda när vi råkade be om att få smaka ett vin i fel ordning. När vi så hade köpt hela tolv flaskor i två lådor (zwei kisten) var de så förtjusta att de skickade ner oss i vinkällaren för egna äventyr medan vinet paketerades och stämplades.

Vi häpnade och tog fram synonymerna igen: magnifikt, ståtligt, imponerande, sanslöst, otroligt och helt jävla fantastiskt.

Ja, här står jag och skakar galler. (Foto: Lisa Bergman.)

Min enda stora investering hittills (förutom vinet) var en ost (houblon), ett par barnvantar och hemstickade yllesockar – men plötsligt blev jag tvärförälskad. Gulp. Kär i en emaljerad lökbehållare från anno dazumal. Jag fick lära mig att det höga priset (€35) berodde på att den hade renoverats på alla upptänkliga sätt. Jag fick tunnelseende och kände mig yr och tog resolut alla mina medresenärers kontanter när jag hade prutat ner den €5.

Här ska jag lägga alla mina sjysta lökar.

Då var det dags att sätta sig på en av alla de restauranger som vi tidigare under dagen hade spanat in. Lisa har till och med pluggat in användbara repliker ur sin lilla parlör:

– Je veux commander …
– L’addition s’il vous plaît.

Men ack o ve.
Skit och pannkaka.
Bedrövligheters bedrövlighet.

Det var ju onsdag! Klart som korvspad att inga restauranger är öppna på onsdagar. Hur skulle det se ut om alla matställen i hela jädra Eguisheim var öppna på just onsdagar?

– Hamburgare i husbilen?
– Japp, det får bli hamburgare i husbilen.
– Med vin?
– Nä, nu är jag mätt på vin.
– VAAAAAAAAAAA?
– Är du HELT galen?

Så fick det bli. Klockan 20 låg vi nedstoppade i respektive husbilssängar och så sov vi sött i nästan tolv timmar och vaknade redo för nästa stopp: Kallstadt.

I både Frankrike och Tyskland välkomnar man klängväxtlighet på fula elskåp, bunkrar och betongfundament. Imponerande och vackert!

8 kommentarer

Husbilsresan: Osthofen–Dierbach

Husbilsresan: Osthofen–Dierbach

Publicerat av Lotten Bergman den 14 oktober 2025 10:45

(Länk till dag 1 & dag 2 & dag 3.)

Vi vaknade på måndagsmorgonen med insikten att vi nog bara skulle köpa 5 mil söderut på ett ungefär.

– Najs. [lugn ton]
– Majs? [något förhoppningsfull ton]
– Var det nån som sa bajs? [orolig ton: vi har ju en toa i bilen]

Medan ungdomarna gick på vinprovning i arla morgonstund (till och med vinbonden blev synnerligen överraskad när de dök upp), sopade jag golvet och försökte röja lite – men plötsligt hördes ett brutalt motorbuller över nejden. Rådjuren intill husbilen ryckte till och hoppade bort, pensionärerna i husbilen bredvid oss kom ut med stora ögon och tandborste i munnen.

– Was? sa mannen.
– Wo? sa kvinnan.
– Mais, sa jag kunnigt och pekade mot majsskördemaskinen på fältet intill.

På samma plats tog jag en selfie dagen innan.

– Je suis Cary Grant i North by Northwest, säger jag kunnigt när jag står i majsen.

Naturligtvis filmade jag en snutt eftersom det är stencoolt: majskolvarna åker åt ett håll och ”blasten” åt ett annat håll. Inne i maskinen skalas majskornen av, och bakom slängs den tomma majskolven ut som ett lik i Strömmen.

Under tiden blev ungdomarna förmiddagslulliga och fick se vintillverkningsmojänger och bubblande rör samt u-båtsliknande utrymmen.

Jag var så upptagen med majsen och det faktum att duschen hade slut på varmvatten och jag skallrade tänder när jag drack en kopp te, att jag bara slängde i mig ett knäckebröd i två tuggor innan vi begav oss mot koncentrationslägret inne i byn. Detta skulle visa sig vara ett misstag.

Lägret var bara igång 1933–34 och de internerade var politiska fångar, homosexuella och förstås judar. Hitler gav order om dessa tidiga läger bara några veckor efter att han kom till makten 1933:

”Rauchen verboten” … man undrar ju hur det kommer sig att denna väldigt permanenta skylt behövdes.

Efter koncentrationslägret började det kurra i magen och en liten irriterade huvudvärk molade nånstans bakom ögonen. ”Men snart är det ju lunch”, sa jag till mig själv.

Jag körde och Lisa var den oerhört proffsiga kartläsaren. Vi bestämde oss för att åka till Hornbach och fråga efter list (som nämns här) till den luftläckande dörren som gör att inombilsmiljön är både bullrig och dragig. Det heter ”Gummidicht” på tyska, vilket var nödvändig kunskap efter de ungefär nio personer som vi frågade på denna utflykt inte alls kunde engelska.

Denna idiotiska omväg till Hornbach och husbilstillverkaren var ett misslyckande av monstruösa proportioner eftersom varken Hornbach eller husbilstillverkaren Riki hade den blekaste aning om varför listen saknades, hur vi stod ut med ljudet eller vad vi skulle göra för att hitta just denna list.

Men oooh, vilken fin gammal klenod husbilsfabriken hade.

Och oj, vad vi höll humöret uppe!

Vägen var vacker, byarna var vackra, höstlöven gjorde oss tårögda i all sin färgprakt och alla tyskar var så snälla, så snälla.

– Allez, allez! ropar vi fyndigt femton gånger per mil eftersom vi är språkgenier.

Samtidigt mullrade det i min mage. Det dunkade i huvudet. När Lisa sa vänster hörde jag ”hästkött” och när hon sa höger tyckte jag att det började lukta rökt skinka.

– Rakt genom rondellen! sa Lisa.
– Sa du kanelbulle? sa jag.

Vi stannade vid en mataffär för att köpa förnödenheter och jag tryckte i mig nåt rosa fluff med hallonsmak, men kaffet bedömde jag att jag skulle vänta med tills vi var framme vid målet: ännu en vingård. (Just denna vingård har allt man vill ha som husbilsåkare: vatten, el, toa, dusch och toalettömningsfaciliteter.)

Naturligtvis borde jag istället ha ätit åtminstone två av de bananer som vi köpte, stannat vid en bensinmack för kaffe och stått ut med att det var dyrt eller krångligt eller vad det nu var jag tänkte. Men som ni förstår: jag var SÅ pantad.

Klockan blev 16. Då hallucinerade jag om kycklinglår och jordnötssmör. Någon kopplade in elen till husbilen, någon halade fram knäckebröd och en nyköpt kaffekapsel …

Här prioriteras inte hygien! Ge Lotten krubb!

När jag hade jag fått kaffe återvände lifvet, plötsligt provade vi viner, plötsligt åt vi kvällsmat bestående av ost och plötsligt såg jag världen i ett rosa skimmer. Eller fluff.

Vinbonden Dieter kunde ingen engelska, så Lisa och jag slängde oss med tyska som vore vi flytande.

– Men fatta vad det här är sanslöst underbart! säger jag här till Jesper.

Plötsligt tittade baguetten med kryddig camembert på mig med ilskna ögon.

Då satte vi på en dålig film och sov sedan sött. Idag (tisdag) kör vi in i Frankrike! Jag ska dricka kaffe och äta mat varannan timme!

7 kommentarer

Husbilsresan: Lübeck–Frankfurt

Husbilsresan: Lübeck–Frankfurt

Publicerat av Lotten Bergman den 12 oktober 2025 09:25

(Dag 2)

Igår morse vaknade ungdomarna (som är i 30-årsåldern, kanske ska tilläggas) två timmar efter mig. När de inte var vakna hann jag sabotera hela min mejldatabas, kissa fel i husbilstoan, slå stortån i en och samma jävla kantiga kant tre gånger, sopa golvet i husbilen och gå ut och andas tysk luft.

Därefter fortsatte morgonen med att vi alla tre försökte få igång den alienliknande, synnerligen futuristiska kaffemojängen som krävde miljöovänliga kapslar. Den sprutade vatten som en trädgårdsslang, den mullrade och pyste och den gav efter varje försök – när vi hade tagit bort muggen – upp en suck med efterföljande vattenprutt som vi inte alls var beredda på.

Jädra snygg. Men oanvändbar. (Och en plasthyacint.)

– Men det är ju väldigt små kapslar.
– Små? Hur ser stora kapslar ut?
– Inte vet jag.
– De ska nog inte skramla omkring där inne.
– Hm. Och hur ska kaffet egentligen komma ut?

– Äsch, jag hackar hål i kapseln, sa jag. (Det hjälpte inte ett dugg.)

Till slut gav vi upp och tog allt varmvattensspill och gjorde påste istället. Ungdomarna är för övrigt inge vidare frukostätare; Lisa åt Toblerone och Jesper ölkorv. Jag klämde i mig två snabba bananer och började vid elvasnåret att hallucinera om äggröra och bacon. Så då stannade vi och köpte kaffe till mig.

Husbilens vinande, tjutande, swoschande och allmänt låtande avhjälptes faktiskt lite grann genom – tadaaaa – silvertejpen som jag hade i min packning.

Lisa tejpade helt sonika igen stora husbilsdörren.

Resan på Autobahn tog sin modiga tid med Stau här och där. Det var riktigt trevligt eftersom vi satt högt och vädret var vackert och inget hetsade oss. Vi öppnade fönstren och lyssnade på en kass ljudbok där uppläsaren visslade på alla S och svalde sista ordet i alla meningar. När vi bytte till ompa-ompa-Oktoberfest-musik blev det lite mer livat.

Blott 18 km/h på Autobahn. Vid de flesta ställena var det sanslöst vackert med lövträd i regnbågens färger, så vi bara njöt.

När vi körde förbi en vindkraftverk-koloni som for runt som flygplanspropellrar, utbrast jag:

– OJOJ vad det snurrar!

Lisa blev alldeles förskräckt och räckte sig efter närmaste godispåse samtidigt som hon sa:

– Nä! Va? Är det blodsockerfall? Ska jag ta ratten?

I kvällningen kom vi fram till Osthofen i Rhendalen, där vi parkerade vid en vingård. Vi kom alldeles för sent för visningar och provsmakningar, men husfrun Anette släppte allt hon hade för händer och välkomnade oss in ändå.

En timme senare hade vi fått smaka på sex olika viner och ätit tre olika Flammkuchen (lax, grönsaker, rökt tofu) – för Anette var ju naturligtvis även kock.

Här förklarar Anette med hjälp av en leksak hur man skördar vin – druvorna skakas loss under tröskan på exakt rätt dag i processen och plockas sedan upp av samma maskin. ”Inte ett enda blad följer med i hanteringen!” (Mannen som kör maskinen har jour, och står beredd i ungefär en vecka medan vingården går och känner och klämmer på druvorna.)

Här är en helt ljuvligt välsmakande grönsaks-flammkuche – en vit pizza med krämfräs istället för tomatsås.

Jag har vänner som kämpar med att få dahlior att trivas i Sverige. Därför tog jag en bild i pannlampans sken sent igår; dahlior växer som ogräs i dalen!

Nu ringer alla kyrkklockor uppfordrande i byn. Men vi ska sitta i husbilen och äta prinsesstårta till frukost – och sedan halta iväg och undersöka omgivningarna i gnistrande solsken!

9 kommentarer

Husbilsresan: Sverige–Tyskland

Husbilsresan: Sverige–Tyskland

Publicerat av Lotten Bergman den 11 oktober 2025 09:50

(Dag 1)
Nu ser det i rubriken förstås ut som om det handlar om en fotbollsmatch. (Mitt intresse för landslaget har svalnat betänkligt på senare tid eftersom jag tydligen bara är med dem i medgång, inte i motgång.)

Men nej – jag är ute på ett stolleprov som heter duga: nio dagar i husbil med barnens kusin Lisa, som sprider glädje på jorden med glada tillrop, fantastiska språkkunskaper och helklockade klänningar. Med på resan är även sjuksköterskan Jesper. (Inte för att utöva sitt yrke på oss, utan för att han är Lisas kompis.)

Igår verkade det dock som om en högre makt försökte tala om för mig att stanna hemma eftersom jag

sedan två veckor måste ta mig fram med kryckor för att vänsterknät gav upp livet
plötsligt upptäckte att de tågbiljetter Eskilstuna–Lund som jag ju hade köpt inte alls var köpta
vaknade en timme för sent och blott hade en kvart på mig innan bussen gick hemifrån
trots allt lyckades fixa biljetter, och hinna med bussen – men då hamnade på ett tåg som stod stilla pga. obehöriga i spåret i Katrineholm.

I Lund plockade vi upp vår husbil hos en stressad polska – men medan hon sprang omkring och försökte hitta wi-fi för att jag skulle kunna skriva under det digitala protokollet, hittade jag en annan bil. Som färgmatchade mina kryckor, ryggsäck och tröja.

De stolta ägarna till höger berättade att den var ”lite ombyggd” och från 1932!

Efter noggranna förberedelser och kontrollerande av bilen, gav vi oss iväg. Jag hade övat på en 3,5-tonnare med Tjugofemåringens svärfar, så det var plättlätt.

Men vilket jävla oljud det var inne i bilen – det tjöt i fönstren, ven om öronen, mullrade av däcken och swooooschade genom en ranglig liten dörr. Som saknade isoleringslist längs långsidan.

Tror ni att man kan köpa en sån här nånstans i Tyskland?

Dessutom är handbromsen lynnig som en treåring och kräver ett mycket ömt handlag för att inte surna till.

Vi stannade vid ett gigantiskt shoppingcenter i Burlöv för att köpa mat samt täcken & kuddar eftersom det inte ingick i husbilshyran. Dessa täcken & kuddar ägde vi i ungefär 27 minuter, för när vi kom tillbaka till husbilen hittade vi både täcken & kuddar och returnerade de nyinköpta pronto.

Sedan körde vi förbi punkterade bilar, två ambulanser, några Teslor och en familj som satt längsmed motorvägen och fikade som vore det 1955.

Punkteringen såg ut ungefär så här, som i Kalle Anka eller nåt. — Det punkterade däcket såg ut såhär, som i en Kalle Anka eller nåt.

Båtresan Rødby–Travemünde gick i en rasande fart, så vi hann bara slänga i oss currywurst och gulaschsuppe samt känna sjöbrisen fläkta i håret en liten stund, innan det var dags att på mörka, tyska vägar skumpa fram i den tjutande husbilen ända till Süsel. Där – på en bondgård – ställde vi husbilen för natten.

Bonden André var en franskfödd tjomme från Martinique som nu hade blivit tysk. Han bäste vän är skogshuggaren ”Bosse aus Schweden”, så honom fick vi prata med via mobil ett bra tag också.

Språksörjan som yrde inne i husbilen var som en delikat pyttipanna av franska sniglar, tysk Spätzle, engelsk HP-sås och svensk lök.

Nu på morgonen har vi pysslat med toan i husbilen, misslyckats med att få igång en kaffemaskin och stått på näsan pga. en dum hallmatta. Idag är planen att köra 6–7 timmar ner till Weinstraße och sedan ta oss in i Frankrike. Vi har inga tider att passa, och de två ungdomarna som tar hand om tant Lotten har inga som helst bekymmer i livet!

10 kommentarer

Sommar-sammanfattning 1

Sommar-sammanfattning 1

Publicerat av Lotten Bergman den 6 augusti 2025 14:34

Ibland finns inte tiden för att ens blogga ”översvämning i källaren” eller ”träningsvärk i ryggen” eller ”jag måste faktiskt ha hjälp med kakelugnen”.

Men plötsligt blev det den 6 augusti, och det är väl en lagom bra dag att hoppa på blogghästen igen. Jag tar det i kronologisk ordning …

1. Väl hemkommen från Skottland hade jag tusen miljoner barn och barnbarn i huset – full fart och jättekul, så då blev jag förstås sjuk. Eller … vi blev sjuka allihop. Kräket stod som spön i backen och precis som det alltid blir när sjukan sätter klorna i oss (exakt samma förlopp som i våras), försökte vi hitta anledningar och lösningar samt utföra smittspårning i jakt på patient noll. Resultat: noll. Det fanns ingen rimlig anledning att någon blev sjuk.

Barnbarnen M & F var de enda som inte blev sjuka. Förmodligen för att de båda två lekte läkare på studsmattan hela dagarna.

Trettioettåringen och spanjoren fyllde trots alla sjukor 31, och fick 31 ljus på tårtan.

Hallen var så härligt full av skor och barnvagnar.

2. Jag beställde tid för ben-massage i förhoppning om att få bättre rörlighet i knävlarna. ”Kommer inte på fråga”, sa massören, kiropraktorn, naprapaten, osteopaten eller fysioterapeuten (han hade många titlar) och beordrade mig att styrketräna. Inne i gymmet fick jag (som vanligt) massa beröm för att jag är så stark överallt – utom just i lårmusklerna.

Förutom särskrivningen är detta helt okej träning. Men var är alla övningar som görs med en basketboll?

3. Jag fick massa gamla impregnerade plank och betongklumpar gratis, som jag ska göra nåt vettigt av. Lekstuga? Staket? Ramp till barnvagnar?

Eller – ve o fasa – borde jag kanske istället fokusera på att måla fasaden? Och se till att växtligheten inte ligger mot husgrunden? (Ja.)

4. Jag fick följa med Trettioåringen, spanjoren och barnbarn M. till Arkitekt-Dejvids hus Svarte, som ligger vid havet strax öster om Ystad. Just då beslutade sig vädret för att vara medelhavsvarmt så att vi blev alldeles yra av sommarlycka i en hel vecka.

Frukost efter morgondopp – vilken otrolig lyx!

M var så nöjd med att få njuta av att låtsasäta låtsasglass, att hon helt glömde bort att be om riktig glass.

5. För fyra år sedan berättade jag om hur Orangeluvan och jag hade planer på att vår pappa skulle få delta i pingis-SM. Trots alzheimerdiagnosen tränade han nämligen en eller två gånger i veckan – men av detta blev tyvärr intet. Sedan drygt ett år är han på ett boende ganska nära mig i Eskilstuna, och av SM-satsningen blev inte ens en tummetott.

Ni som har upplevt en nära anhörigs resa in i alzheimerdimman vet hur vidrigt det är. Men. Pappa har det jättebra. Han läser DN i flera timmar varje dag, lyssnar på Beatles, spelar Wordfeud med oss – och när vi kommer på besök blir han lika överväldigad och sprittande glad varenda gång. Allt från före ungefär 1980 mins han glasklart och sin doktorsavhandling från 1971 kan han fortfarande föreläsa om utan avbrott i säkert en timme.

Han pratar glatt med barnbarnsbarnen och bjuder alltid på glass.

6. Att Olle stupade för drygt ett och ett halvt år sedan tynger mig fortfarande. Inget är normalt, allt är konstigt och besvärligt. Att inte få berätta för honom om den döda kakelugnen och den krånglande bilen samt massa tekniska bekymmer inte bara sorgligt utan jävligt irriterande. Men minnena är ju förstås fantastiska.

För tolv år sedan: Olle och den dåvarande Elvaåringen hänger tvätt.

7. Och väldigt ofta händer nåt kul, och då känns det bättre en stund.

22 kommentarer