Hoppa till innehåll

Etikett: Julkalenderfacit

Facit till lucka 23 heter lucka 24 (Lilla Julkalendern 2020)

Tack för i år, hörni! Nu återstår blott morgondagens DRT-utläggning, men si den kommer att bli lite annorlunda. Skriv gärna i kommentarerna vad ni misstänker att den röda tråden är, så lottar jag ut några tischor till!

Den förtjuuuusande luckan 23 (ibland är till och med jag nöjd) resulterade i en farlig massa matprat i båset. Det skvalpades te, glögg, mumma och vin och knaprades på (jul)knäckemackor, det tillagades wasabisill, pomeranslimpa, fudge och mjuk pepparkaka samt julskinka. Alla fick i uppdrag att julklappsrimma, och Ninja gjorde det med den äran:

Indikera mig och indikera mig dit
Man är väl ingen careta.
Du önskade en grejmojäng med flit
min gud så jag fick leta.

Och så gissades det via lettrådar:

Christer, the Long Distance Personal Trainer:
”Oh dear! Associerar mest till Steven Fry och den pilska papegojan. (Bra filmtitel va?)”

Aku:
”Åhå, det viskas i mitt öra. Griljerat julskinkan idag. Blev den extraordinär? Yes sir!”

Rosman:
”Lätt att höra rösten och se vad som händer. Igggzajting!!!”

Looooooooo:
”Får vibbar från det  gamla imperiet. Och då menar jag inte det som har kopplingar till Skebokvarnsvägen.”

Hyttfogden:
”Mitt spår är annars en omtyckt och populär Sir dock inte WC.”

Flygbengan:
”Först var det inte Maradona trots handboll, filmningar och allt. Och nu är det inte King Kong. Skandal.”

Hemul:
”Idag följde jag med äldste sonen ut och tränade lite basket, faktiskt.”

(Den där sista var då en konstig ledtråd, tänker ni nu. Jamen om man 1) tränar basket 2) talar om det i kommentatorsbåset, då måste just dessa ord publiceras här.)

Den här bilden togs innan han ens var 90 år fyllda. (CC BY 4.0)

David Attenborough (f. 1926) skulle kunna tala om precis vad som helst – det blir per automatik intressant. När Sir David sätter igång, lutar jag mig tillbaka och känner ett stilla lugn infinna sig. Att det sedan på skärmen framför mig plötsligt utspelas ond, bråd död och survival of the fittest är precis som det ska vara. (Astrid Lindgrens röst fungerar likadant på mig.)

Attenboroughs karriär har förstås inte grundats på hans röst allena. Han är välutbildad och råkar helt enkelt bara funka jättebra för BBC-formatet. Han är så hyllad världen över att landssorgen kommer att utakas till universumssorg den dagen han dör.

Davids uppväxt i London präglades förstås av andra världskriget, när han och hans två bröder fick två tyska adoptivsystrar (flyktingar). Släkten är därför stor och spretig, och många av barnen, barnbarnen samt syskon och deras barn och barnbarn har finfina karriärer och långa samt intressanta Wikipediaartiklar.

Fast ännu fler är de djur– eller växtarter som har namngivits efter honom.

Electrotettix attenboroughi. (Foto: Heads, et al./Wikimedia/CC BY 4.0)

Jag har faktiskt träffat Sir David en gång. Det var 2007 när jag rapporterade från Kunskapsdagarna och han kom för att ta emot ett hederspris. 

När han intervjuades på scen, tog jag några klantiga bilder på honom där han stod och kisade mot OH-kanonen.
Synd bara att han mitt i den projicerade bilden ser ut som en ödla.

Han berättade då om ett äventyr många år tidigare. Nu får ni tänka er hur David Attenborough är i Sverige och med sin karakteristiska röst berättar om en tv-inspelning:

Det var en programserie som skulle handla om hur vi människor har utvecklats från apstadiet. Jag var i en västafrikansk djungel, där vi krypande på alla fyra spårade upp ett gäng (i alla fall på ytan) vänligt sinnade gorillor. Jag frågade regissören vad han ville att jag skulle göra med dem. Han svarade:

– Prata med dem. Lär dem tumgreppet, vetja! (The importance of the opposable thumb.)

Jag förklarade att det nog skulle bli svårt, men regissören övertygade mig om att det skulle bli bra tv, så jag lydde. Sakta närmade jag mig gorillorna – medan regissören, ljudkillen och kameramannen väntade på tryggt avstånd. Väl framme stannade jag till vid två små gorillabarn. Och satt tyst. Plötsligt kände jag en enorm gorillahand på mitt huvud, och jag reste mig snabbt upp. Där stod en gigantisk gorillamamma. Precis när jag skulle förklara för henne  att jag inte ville dem något illa, men att ”jag har ett trick häääär med min tumme”, böjde sig den stora honan fram och stoppade sitt pekfinger i min mun. Och tittade på mig. De två små gorillabarnen på marken började då att knyta upp mina skor.

Ett förfärligt brak hördes, och fram ur lövverket kom den största gorillahanne jag någonsin sett. Han tittade på mina skor och på min mun, och förmodligen även på sina släktingar. Jag tittade tillbaka och skulle precis säga något i stil med ”det är inte som du tror”, när alla fyra plötsligt bara bestämde sig för att jag var ointressant och tråkig. Vips, var jag ensam igen.

Jag kröp, gick och småsprang fram till regissören och frågade andäktigt om han tyckte om det han hade sett.

– Ptja, alltså, jag tror att vi nog fick med några sekunder på film.
– Men va, va, vad, varför inte hela alltihop, jag stod ju där i minst fem minuter!
– Jomen … vi väntade ju på att du skulle börja prata om tumgreppet.

När jag ”träffade” David Attenborough gick det till så att jag ju tog alla de där bilderna på honom mitt i OH-kanonens ljus. När prisutdelningen och intervjun var färdig, dröp hela publiken av på två röda sekunder, så jag stod kvar och tjuvlyssnade på småpratet han hade med arrangörerna. Då tittade han på mig, sträckte fram handen, hälsade och frågade om bilderna blev bra.

– Ja, ljög jag.

Vi tar ett djur till: Trigonopterus attenboroughi: a) själva djuret b) djurets penis.

Stort tack för mycket, mycket gott arbete i kommentatorsbåset! Imorrn kommer min konstiga utläggning om DRT, men sedan fortsätter jag (när febern släpper) med vanliga pyttipannablogginlägg. Förmodligen om mina nya, dyra skor som gick sönder.

Hoppla-hoppla, Plommonstopet! Dags att jobba! Jag drar upp … Smultronblomman! Ååååh, vi tar en till! Jag drar … Dina! Tjolahopp!

Ses imorrn!


Jag avslutar med några hakke-rim, där jag i mina feberdimmor är extra förtjust i sista raden.

Luckorna öppnas, vi närmar oss julen
December är mild men ändå rätt kulen
Vår chans till den årliga släktträffen stulen
När Rudolf och andra är röda om mulen 

Vi hör på Tegnell och ser grafer från Britton
Men bland alla merde, fuck it, jävlar och vittun
Så köps ändå klappar och samlas på kvitton
Vid 15 äts grisen, och sen ko vid 19


Ni som har orkat ända hit, kan även kolla på när nuvandande 18-åringen var 12 år och spanade på människor som väntade på bussen strax utanför vårt hus.

Share
35 kommentarer

Facit till lucka 21 heter lucka 22 (Lilla Julkalendern 2020)

Jamen jösses vilket snurr det var på gissningarna i lucka 21! Och så lite jag förstod! Men kul hade jag. Väderstrecken for än hit, än dit och massor av årtal (just årtalet 1961 var ju viktigt) och  jag fick mystiska mejl och sms om Schubert och blåsippor samt Tage Danielssons ben.

Skogsgurra:
”De stackars myrorna bor ju mest i högar med hopsamlade barr och annat skräp. Myrstackarna bor alltså i myrstackar och det är väl lika avancerat som att vara svägerska med sig själv? ”

EMBRYO DU MÅSTE KROMMA IN OKCSÅ GISSLA PÅ GRÅTAN

Hemul:
”Det är så mycket med livet omkring i dessa dagar, och svårt att hinna lägga så mycket tid på luckan som man skulle vilja.  Man får ta ett ögonblick i sänder och fundera på om den som säger sig inte förstå båsets ledtrådar verkligen behöver några.”

Nina:
”Idag förstår jag ingenting av båsets ledtrådar. Men det är inte värre än vanligt, så jag reder mig nog.”

Magganini:
”Jag stannar nog på läktaren en stund och begrundar detta lite till, samt hurudan julen ska bli när inte ungjä…rna kommer hem som de ju inte ska detta år.”

Leda:
”Jag hittar varken Kling eller Klang men Ullor och Astridar i parti och minut. Obekväma åsikter är det också gott om. Knappast PK, denna HB.”

Zkop:
”Antingen är det bara lite roligt eller i vart fall inte värre än vanligt.”

Aku:
”En myra från England minsann.”

Gerda Antti i början av 2020. Foto: ©Gunilla Berglund.

Gerda Antti (f. 1929) var vuxen redan vid slutet av andra världskriget. Det är så underligt att jag inte riktigt förstår hur jag ens kan tänka att jag har varit med om ett och annat. Nu är hon 91 år och och inte det minsta rädd att sticka ut hakan vad gäller både det ena och det andra. Mest det andra – det som skaver lite här och där. Jag tror att man mycket väl kan kontakta henne och dryfta stora frågor om världen av igår – och skriver gör hon ju fortfarande, snart 60 år efter deubuten.

Men först föddes hon ju i smällkalla Övertorneå. (Man måste enligt tradition påtala att det är kallt i norra Sverige. Även om Gerda faktiskt föddes i en normalvarm augustimånad.) Redan 1950 flyttade hon till Stockholm och gifte sig med författaren Walter Ljungquist, men de 21 första åren i Övertorneå präglade henne såpass att det i ALLA artiklar om henne påtalas att Övertorneå ligger långt norrut. Och att det är kallt i Övertorneå. Som ligger väldigt långt norrut. Där det är kallt.

Hur det gick till när hon träffade Walter kan man läsa på en blogg som Walters son i första äktenskapet har. Johannes Ljungquists mamma Eva (första hustrun) var den som tussade ihop Walter och Gerda! Se:

Debuten skedde 1961, men diktsamlingen ”Här och nu” gjorde tydligen inget väsen av sig – här kallas den ”anspråkslös” i SvD.

SvD 1965-07-05.

Gerda Antti hade ett långt uppehåll i bokpublicerandet, tills novellsamlingen ”Inte värre än vanligt” kom ett par år efter Walters död. Sedan blev hon ett tacksamt intervjuobjekt där hon inte drog sig för att säga vad hon tyckte.

SvD 24 december 1977.

Sedan 1977 har hon gett ut många, många böcker som finns att låna på alla bibliotek – även om några av dem har hamnat i de mörka källarvalven. (Men då luktar de väldigt gott av biblioteksdammet.)

Intressant jämförelse (som egentligen handlar mer om Pär Westberg än om Gerda Antti):

I en artikel i DN 1979 skriver Per Wästberg om nyutgåvan av Anttis ”Kväll efter kväll”:

”Här är t.ex. Nauru – om en hundvalp som fadern skjuter när han i sin issjäl kränks av den mildhet valpen fört in i hemmet. Han hånar sin vuxna dotter då hon skriker ut sin smärta, och ändå blir hon kvar för att ytterligare malas mellan likgiltighetens kvarnstenar.”

Häromdagen skrev Martina Montelius i Expressen om sin mammas (Kristina Lugns) tv-dokumentär och påpekar något som Pär Westberg återberättar:

”Lilla Kristina ska för första gången få följa med sin pappa på bio. Hon darrar av förväntan. När de kommer fram till biografen säger pappan:

– Nu går vi hem igen. Det här ska lära dig vad besvikelse är.”

Nej, pappan var inte galen; bioföreställningen var inställd. Men jag tänker mig att Pär Westberg kanske samlar på förfärliga anekdoter om författarkolleger eller deras rollfigurer?

(Jag filar på en om mig själv. Den handlar om utstående öron, tillika tänder och döda fåglar.)

Intressant läsning om ensamhet före corona under rubriken ”Gerda Antti bryter mot alla möliga tabun” (SvD 2020-01-11).

Luckan tillverkades med inspiration av olika böcker med kåseriliknande texter och kryddades med titlar och personer samt myror och myrbekämpningsföretag. Det politiska engagemanget (C) syntes i den komplett onödiga bilden som var så vacker i all sin sjuttiotalsstil. Slipsen!

Här kommer några av titlarna! (Källa.)

Det var det! Näst sista luckan är ett minne blott!

Nu är det så här att jag förutom en dagsgammal högfärdshsosta har drabbats av snor, snörvel och feber. Så Plommonstopet får ta kommando här och spotta ur sig en lapp. Kom igen! Åhej, där kom … Zkop!

Sistluckan kommer på onsdag morgon: dan före dopparedan …


PK får tammesjuttsiken en bonuströja eftersom han gnäller så fint på rim:

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Bak vedbon skymtas en ljusbrun mård,
trots en marknära dimma.
PK vandrar sin frusna ban,
varje natt är lika dan.
Huttrar gör han den kraken,
ty han går där nästan naken.

Midvinternattens köld är hård,
PK hostar och nyser.
Lunginflammationen kräver vård,
PK huttrar och fryser.
PK struntar i doktorns sång,
går mot en säker undergång.
PK fryser som satan.
Se där slår han i gatan.

PK ligger stilla på gatan i frid,
djupfryst med frost över kroppen.
Nu är det slut med hans fryselid,
nu är det sluttänkt med knoppen.
Den eviga vilan är PKs lön,
nu hjälper ingen tischabön.
På gravstenen står det ”Så snopet,
han vann ingen tischa av Stopet”

Share
47 kommentarer

Facit till lucka 19 heter lucka 20 (Lilla Julkalendern 2020)

Nämen huuu, hörni. I lucka 19 var det ingen ände på bedrövligheterna. Alla dog, helt enkelt.

Men i båset var det lattjo!

Skogsgurra:
”Min enda kommentar får bli: God morgon!”

embryo:
”min ändå kommentar får bli: grod natt!”

Wickmanskan:
”Jag stärker mig med kulturstudion där Sven-Bertil  Taube framför sånger av bl a fadern Evert. Jag hoppas på att en av mina favoriter, Inbjudan till Bohuslän ska framföras.”

Flygbengan:
”Jag är en ledtråd.”

Babs:
”Nu är allt som vanligt! Jag är sen till båset och har ingen aning om som är HB.  Mysigt med sällskap här på läktaren!”

Brid:
”Jag tror vi ska ge oss ut i skärgården. Det växer blommor även på skären.”

Smultronblomman:
”Spännande att ens dotter blir ens svägerska! Jag älskar komplicerade släktförhållanden. Själv är jag syssling med min mamma och brylling med mina egna barn.”


 

Yes. Äntligen fick vi tillfälle att grotta ner oss i Emilie Flygare-Carlén (1807–92)!

Emilie som relativt ung. (Daguerreotypi av J. W. Bergström.) Kläderna!

Så säger jag för att det är så sällan man faktiskt får anledning att leta fram 1800-talsförfattare som egentligen inte har ett enda dugg att säga oss, nästan 200 år senare. Om vi tar Emilie som exempel och tittar på hennes verk, så ser vi långa beskrivningar av förvecklingar, många utförliga dialoger och massor av sorg och olycka samt obesvarad kärlek. 

Å vi ba:

– Gäsp. Vem fan bryr sig?

Men hör nu här. Emilie Flygare-Carlén var ett unikum i sin tid. Och samtidigt (förmodligen) en så himla ledsen människa.

Hon föddes som fjortonde (fjortonde!!!) barnet i en bohusländsk familj som hette Smith i efternamn. Nu tar vi en paus och tänker på mamman Margareta som födde 14 barn. Och för all del alla andra mammor som föder obegripligt många barn. Mina fem är ju en västanfläkt.

[beundran-för-barnaföderskan-paus]

Pappa Rutger Smith var på sin mammas sida av släkten Belfrage (hej Fredrik), och han drev minsann skeppsrederi och såg till att familjen hade det relativt gott ställt.

De bodde i ett stort hus i Strömstad, och lilla Emilie fick som liten palt följa med på seglatser och ta alla möjliga olika sorters ansvar för både det ena och det andra.

Det stora huset.

Som var brukligt på denna tid, gifte sig Emilie redan som 20-åring med en doktor Axel Flygare, och hon fick sedan i rask takt fyra barn med honom. Två av dem är namngivna, men de blev inte gamla:  Edvard (1829–52) och ”Mimmi” (1831–37), vilket bara det är hur sorgligt som helst när man ser att Emilie själv levde ända till 1892. Vi måste ta en paus igen.

[paus]

För nu fortsätter ju sorgligheterna. Blott 25 år gammal blev Emilie änka. Nämen WTF! sa hon och fokuserade på de två ännu levande barnen medan hon funderade på hur hon skulle kunna försörja sig. Nånstans på vägen fann hon kärleken i en jurist som hette Jakob Reinhold Dalin. De förlovade sig, planerade bröllop och Emilie blev skamligt nog gravid i den vevan … och så fick Jakob kallbrand och dog.

[paus]

Tydligen var han – juristen – en hyvens karl som peppade Emilie att ta för sig av lifvet, så när han dog sträckte hon på sig, födde barnet (som som vuxen hette Rosa Carlén, vilket ni strax ska få förklaring till) … men inte fick Emilie behålla barnet, ogift änka som hon var. Den döde Jakobs släktingar Jonas Bågenholm och Andriette Charlotta Ekelund adopterade den lilla dottern. Men varför har denna flicka då inte gått till historien som Rosa Bågenholm-Ekelund? Svaret kommer strax.

[tankepaus]

Men DÅ dör dottern Mimmi! Bara sex år gammal. 

[dra-efter-andan-paus]

Emilie har nu ett nyfött, bortadopterat barn (Rosa), en levande son (Edvard), tre döda barn, två döda barnafäder och ingen inkomst. Så hon blir inspirerad av Fredrika Bremer, börjar skriva, flyttar med lille sonen hem till sin mamma i Strömstad och sätter sig och skriver, skriver och skriver. Emilie Flygare författardebuterade därför 31 år gammal med ”Waldemar Klein” (1838).

Pfionnnggg! Ka-tjing! Emilie Flygare gör stor succé med sina böcker och får råd att flytta till Stockholm! Hej vad det går! Hon får massa hjälp av sin förläggare (ack, den som ändå hade en förläggare) och kan bo ståndsmässigt med sin nyupphittade make som ger henne ett extra efternamn: jurist-författaren och den glade fyren Johan Gabriel Carlén. Som har en bror …

[cliffhanger-paus]

Och det är nu det blir komplicerat i släktlängderna. För medan Emilie skriver böcker och gör sig ett namn – ett mycket känt namn – som författare, medan hon plötsligt får uppleva 23-årige sonen Edvards död och medan hon flyttar än hit, än dit i Stockholm (Ladugårdslandstorg 19, Regeringsgatan 64, Humlegårdsgatan 10, Humlegårdsgatan 29, Kaptensgatan 5, Grev Turegatan 55 och Humlegårdsgatan 43), gifter sig den bortadopterade dottern Rosa 1856 med makens bror: Richard Carlén.

[lyft-blicken-mot-taket-paus]

Bröderna Carlén, som nu var gifta med mor och dotter, hade förresten en författande syster som hette Octavia – men som skrev under de med moderna mått mätt synnerligen svårbegripliga signaturerna med jättelånga streck: 

  • O—a C—n, O—a
  • O. C—n
  • Octavia C.
  • Octavia C—n.

Fast det hör faktiskt inte alls hit. Men hon såg så här rolig ut.

Octavia Carlén i binokel – Emilies svägerska, men inte hennes dotter.

 

Året efter Edvards död, tog Emilie sig 1853 an en fosterson, som senare skickades till sjöss, där han redan under sin första resa dog i ”hetsig feber”. 

[men-tar-det-aldrig-slut-paus]

Och så dog maken 1875 och dottern Rosa 47 år gammal 1883 – och när Emilie själv dog 1892 var hon helt ruinerad.

[nu-orkar-vi-inte-längre-läsa-paus]

Men skriva, det kunde hon; Emilie översattes till massa olika språk; hennes verk finns som filmer och teateruppsättningar – och hennes böcker fanns i var mans hem under åtminstone 100 år.

Idag säger vi ”vem?” när hon kommer på tal.

Borta på Litteraturbanken kan man läsa massa av Emilie Flygare-Carlén!

Nääää, nu har vi fått nog av döden, döden, döden. Det är dags att ta fram Plommonstopet, Plommonstopet, Plommonstopet.

Rafs, rafs.

Nu drar jag en liten lapp. Förhoppningsvis är det en liten människa, för de små tischorna är fler. Och mindre. Babs! (Fast jag har även stora tischor.)

Lucka 21 (den näst sista 2020) kommer på måndag morgon!

Share
33 kommentarer

Facit till lucka 17 heter lucka 18 (Lilla Julkalendern 2020)

Jag lurades faktiskt och sa att det skulle bli en svår lucka eftersom den var enkel. Moahahahhaa! (Vet inte riktigt vad jag fick ut av det, dock.)

Här i Plommonstoplandet hade vi en ryslig massa internettrubbel hela torsdagen, så era kommentarer kom som ketchup ur ett durkslag. Spridda skurar.

Ingela:
”Har båset provat grynen av klippt havre, alltså inte valsade till flingor? Kokas med hälften mjölk och hälften vatten till den godaste gröten man kan tänka sig.”

Ardy:
”Vintersolstånd och julsång är det ju säsong för.”

Hemul:
”Oj, tjugo år gammal nu? Den tjockisen har jag sneglat på många gånger, den ska ju vara så bra sägs det.”

Cecilia N.:
”Jag fattar bara att det är inte Jürgen Habermas eller Jane Goodall. Eftersom det tydligen har skrivits enorma mängder på den där skrivmaskinen så är det inte Anne Frank heller. Ska jag berätta fler som det inte är?
Tjorven. För hon äter inte gröt.”

Rosman:
🌹 ”Det grötiga soundet som James gillar, fina bitar vid jul!”

Christina:
”Säger också som min idol Dolly Parton. ’I dont mind being called a dumb blonde. Because I know I’m not dumb. And I’m not blonde either.’”

PSJ:
”Jag gick bet på förra HB för jag kunde inte drömma om att lösningen var så enkel. Denna verkar ännu enklare, så då får vi väl tro att det handlar om … t.ex. Schuberts balettmusik.”

Leda:
”En dubbelnatur, denna HB. För att inte säga trippel. Kanske får vi se en kvadrupel innan sagan är all.”

PK:
”Allt tyder ju på Dan Brown.”

En inte särskilt bra bild. Men det är svårt att hitta CC-bilder på dagens HB: JCO.

Joyce Carol Oates (f. 1938) fick mycket riktigt precis som i lucka 17 en skrivmaskin i ung ålder. Liksom jag, förresten. Men medan jag knattrade fram kåserier (ni vet, sånt där som fanns förr i tiden), skrev frk Oates böcker, böcker, böcker och åter böcker. Men varför kallar hon sig inte bara J.C. Oates utan även ”Rosamond Smith” och ”Lauren Kelly”?

Tydligen (men källkritisk som jag är, måste jag lämna några brasklappar här) ger hon ut böcker under namnet Oates när hon är seriös och nämns i Nobelprissammanhang. Pseudonymerna Smith och Kelly heter hon när hon … ja vaddå? Skriver dåligt och stavar fel samt har tunna historier?

Jättekonstigt. Men Smith & Kelly skriver alltså spänningsromaner, som Oates inte vill kännas vid. Oates skriver däremot psykologiska, brutala, jättehemska skildringar med djup?

Okej. Jag ska heta Lotten Bergman när jag skriver kåserier. När jag bloggar heter jag lotten.se. När jag ger ut tantsnusk kommer jag att kalla mig Lilly Lottstone. Min generationsroman med lögner om alla jag känner och där jag förtalar döda släktingar ska ges ut under namnet Eskil L. Tunlund. Nobelpriset tar jag emot under vilket namn som helst.

Tillbaka till Joyce Carol, som tyvärr (ja, förlåt, men här försöker man vara lite intressant) verkar ha haft ett i stort sett normalt liv utan sammanbrott eller ond, bråd död.

Och barndomen var visst helt normal. Gäsp.

I The New Yorker hittade jag en träffande beskrivning av hennes författarskap:

”Her dozens of novels and hundreds of short stories, many of them set in western New York, forgo an air of cool mastery in favor of a kind of cultivated vulnerability, an openness to engulfment. Human existence, in her handling, seems a primarily somatic enterprise, and her greedily adjectival prose can sometimes read like a sort of dramatized phenomenology. Even on a bustling city street, her characters can come across as frontierspeople, or toilers on a polar expedition. As she invokes a world of pounding hearts and thumping ears and watering mouths, she exhibits a refreshing freedom from embarrassment, an indifference to the concept of overkill.”

Kanske är det bara så att recensenten gillar … eh … ord? Jag sammanfattar här i ett försök att förstå och översätta det ovan uttryckta:

”Hennes jättemånga böcker, som oftast utspelar sig i N.Y., uppvisar sårbarhet – och hon är verkligen inte den som överdriver.”

Gott så.

Källa.

När det gäller mastodontverket ”Blonde” (2000), verkar den vara läsvärd – när man har kommit förbi tre kilometer försättsblad med budskapet DET HÄR ÄR EN PÅHITTAD HISTORIA.

Så himla många sidor: 862. (Kolla på min snygga köttkvarn!)

Jag har kommit till s. 69 och inte tröttnat. (Värt att påpeka eftersom jag har blivit så snorkig att en bok som inte fängslar mig direkt åker tillbaka till biblo.) Men ni vet väl att det är en ROMAN och inte EN BIOGRAFI?

Sa jag att det är EN PÅHITTAD STORY?

Jag har letat efter skandaler eller äventyr eller bara några åsikter, men det mest spännande jag har hittat om Joyce Carol Oates är att hon inte har den blekaste aning om hur många böcker hon har sålt eller hur mycket pengar hon har. Eller som hon själv uttrycker det (klippet är inställt på rätt ställe):

Jahaja. Vatten. Jaså. Vi får väl se om jag orkar läsa ut hela Blonde – vars svenska titel för övrigt är Blonde. Jättefiffigt, verkligen.

Vad jag kan se är JCO oerhört aktiv på Twitter. (Orka!)

Nä, nu kommer vi till kvällens mer spännande begivenhet! Plommonstopet hitåt! Jag har redan bestämt att vi har en hederstischa att dela ut till den fantastiska Jossilurens, så det så! Och nu drar vi en liten lapp, oj, den ser ut att ha hängt med länge … Pysseliten!

Lucka 19 kommer i ottan på lördag!

Share
30 kommentarer

Facit till lucka 15 heter lucka 16 (Lilla Julkalendern 2020)

Ojojoj, vilken lätt lucka nummer 15 var! Har ni nånsin varit med om maken till rätta svar som stod som spyende spön i ett kallt krig? Mörker, kyla, mystiska väskor och Katy Perry i en enda röra.

Ardy:
🙂

Leda:
😢

Brid:
Undrar hur Jossilurens ska kunna få det här till Orlando Bloom då.

Hemul:
Jag undrar också vad Jossilurens ska ta sig till idag. Mitt förslag är att tillfälligtvis byta ut den gode herr Bloom mot någon annan eftersökt herre, till exempel Gary Oldman.

Nina:
Jag bedömer att min gissning _troligen_ är rätt. Jag har inte tillräckligt många av varandra oberoende källor för att kunna bedöma att gissningen _sannolikt_ är rätt. Varje underrättelsebedömning är ett ställningstagande. Konfidensgraden uttrycker den sammantagna värderingen av bedömningen, alltså kvaliteten. Denna värdering
grundas på respektive informationselements bedömda tillförlitlighet och sakriktighet, mm.

Konfidensgraden ”Bekräftad” innebär att informationen är att betrakta som fakta. Ska ej användas som prognos eller bedömning.
Konfidensgraden ”Sannolikt” innebär att avsevärt fler och tyngre faktorer talar till stöd för bedömningen än mot.
Konfidensgraden ”Troligen” innebär att fler eller tyngre faktorer talar till stöd för bedömningen än emot.
Konfidensgraden ”Möjligen” innebär att endast få och eller svaga faktorer talar till stöd för bedömningen.
Konfidensgraden ”Tveksam” innebär att i det närmaste inga faktorer talar till stöd för bedömningen, men det går inte att utesluta.

S.Pion:
Är det månne mig ni skriver om?


Alltså. Man skulle ju ha blivit spion. Komma här och tramsa med ”redaktör” och ”egenföretagare i bokstavsbranschen” samt ”vikarieadjunkt”. Pffft. Spioner är vi allihopa:

  • W. Somerset Maugham
  • John le Carré
  • Milton Bearden
  • Ian Fleming
  • Valerie Plame/Sarah Lovett
  • Frederick Forsyth
  • Roald Dahl
  • Graham Greene
  • Ernest Hemingway
  • Jason Matthews
  • Peter Matthiessen
  • Julia Child.

Okej, vi vet ju inte – hönan och ägget – kanske är det tvärtom så att blivande storförfattare är lämpliga som spioner. Hur som helst vill jag härmed spionera på nåt.

Hemlisbloggaren i lucka 15 var alltså John le Carré, född David John Moore Cornwell (1931–2020), en skicklig romanförfattare som var förbannad på brexit till sista andetaget. Som för övrigt dog på Royal Cornwall Hospital i förrgår. (Med denna logik borde jag [född Charlotte Stenson] dö på Stansons sjukhus.)

John le Carré funderar på nästa bokstav på 1970-talet

Men först föddes han (och hade en frånvarande mamma samt en kriminell, mysko pappa), studerade tyska och blev lärare – innan han under blott fem år var spion under kalla kriget. Och sedan bara skrev och skrev med den äran och stora framgångar.

(Jag funderar på vilka av mitt livs fem år som jag kunde ha varit spion. Mellanstadiet var trist, så jag offrar 1974–79 och hoppar direkt från trean till nian. Perfekt.)

Alec Guinness som George Smiley i John le Carrés ”Smiley’s People” (1982).

I nio av le Carrés spionbaserade böcker finns en återkommande figur som heter George Smiley, som John själv kallade ”en internationell gangster” och alls inte såg som en läcker James Bond.

I ”Spionen som kom in från kylan” (som lucka 15 bygger på), är det dock en annan spiongubbe som går omkring i skrynkliga kläder – om än inte Orlando Bloom. (Däremot spelades den kvinnliga huvudrollen av Claire Bloom och en Harold Bloom har minsann varit redaktör för en bok om le Carré.)

I ”Spionen som kom in från kylan” kan man få tips som t.ex. att ha nyckelknippan i handen och låta nycklarna sticka ut mellan fingrarna som ett knogjärn. Att han i januari 2020 skulle ta emot The Olof Palme Award kunde han förstås inte ana när han skrev de raderna. Så här inledde han sitt tacktal för inte ens ett år sedan:

Vi har även en annan svensk koppling till le Carré: ”Tinker Tailor Soldier Spy” (2011) regisserades av Tomas Alfredson.

(Den där ”Tinker Tailor Soldier Spy” har förresten både Gary Oldman och John Hurt i rollistan – två skådespelare som jag av outgrundlig anledning brukar förväxla. Obegripligt eftersom John Hurt ju är Caligula i ”I, Claudius” och Gary Oldman är Sid Vicious i ”Sid & Nancy.)

John le Carré var i mina ögon cool när han utan skyddsnät for ut mot politiker som George Bush (Irakkriget) och Donald Trump (allmänt vansinne) samt Boris Johnson (brexit). Han tog ställning och blev riktigt förbannad på ett frustande, frispråkigt, välformulerat sätt som var befriande. Läs gärna ”The United States of America Has Gone Mad” (från 2003). Citat:

 Men så tog det hela slut i måndags.

Nu kände jag ju inte John le Carré personligen – och han kanske inte alls var snäll – men visst ser han trevlig ut på bilderna?

Så! Nu ska vi dra en vinnare ur plommonstopet! Skogsgurra har försökt muta notarius publicus med rosa bubbel och andra, anonyma välgörare har försökt köpa tröjor, men si den gubben går inte. (Man måste i så fall vänta till när Julkalendern är slut och jag kan inventera mitt enorma lager.)

Vi rör om och draaaaaar … en liten lapp som det står … (nämen wtf) … eh … Skogsgurra på. Hur gick det här till? 🙂

Lucka 17 – fjärde från slutet – kommer på torsdagsmorgonen!


Bonus: embryo (som kommenterar våra 0 soltimmar i december)

ska du gå okcså läggra dej nu embryo

ja herregudrun det här vädret

jag vet: mittinatten mittpådagen

ja hela släkcten har släkct ner okcså gett upp det är som ett virus

men ska du inte sittra uppe med oss andra okcså se slutet på den psykedeliska thrillern det undrar jag nu

nej det fattrar ju vem som helst vem som är mödraren det säjer jag nu yo

vem är det då det undrar jag nu

det är hundvalpen

hundvalpen det undrar jag nu den kan man ju knapprast misstänkcra eftrersom ja du fattrar: en hundvalp

javisst är den misstänkct

en hundvalp är väl den man minst skullre misstänkcra det säjer jag nu

AHA DÄR SER DU DÄR SER DU DEN MAN MISSTÄNKCRER MINST KAN VARAN MEST SKYLDRIG DET SÄJER JAG NU YO

herregudrun embryo du är verkeligen en usel dräktektiv det säjer jag nu

sssch ser du inte att jag är utklädd det undrar jag nu till dräktektiv

nope

AHA DÅ ÄR DET NOG DEN BÄSTA FÖREKLÄDNADEN MAN HAR SETT ELLER INTE EFTRERSOM DET ÄR EN FÖREKLÄDNAD

det säjer jag nu

yo

Share
34 kommentarer

Facit till lucka 13 heter lucka 14 (Lilla Julkalendern 2020)

Lucka 13 innehöll en av mina små favoriter, ett krås, en kunga- eller lussekrona, några inledande versaler och massa juridik. Vilket många lyckades lista ut! Några kommentarer kommer här:

Skogsgurra:
Såå vi har väntat!
Inte på Krakel Spektakel eller Allan, utan på den där röstekvilibristen som faktiskt har sina fans.  Det var dags att hen uppmärksammades i Lilla Julkalendern.
Säger Hyttis och jag i ett gemensamt uttalandet från det fyrkantiga rummet i Pörtet.

Magganini:
Det är nog ingen blåsippa. Eller röd eller grön.

Zkop:
Tänker både svartvitt och färgrymd.

Nina:
Ibland hjälper det att vara lite döv, både i äktenskapet och på jobbet.

Dina:
Skulle kunna sjunga opera av glädje men tror jag avstår eftersom jag mest låter som en gräshoppa när jag försöker.

Jossilurens association måste ni läsa i sin helhet!

Leda:
Årsmöte i fattanollklubben i dag, så all tankeverksamhet står av princip stå still här. Tyvärr tveksamt om klubbstyrelsen ska beviljas ansvarsfrihet i år, men själv föregår jag med gott exempel och fattar verkligen noll och intet.

Hannoia:
”Christopher George Latore Wallace var i LA för att marknadsföra sin andra (och sista) studioplatta ”Life After Death” när han blev mördad av en man iklädd en blå kostym. Wallace dog ung, han var bara 24, men hann med att både hamna i klammeri med rättvisan, göra två barn och bli ökänd.”

Ingela:
Undrar också om det är kön med ”k” eller ”ç” som avses?

hakke:
En pojke från grannlandet vårt
med tje-ljuden hade det svårt.
Han sade. ”Förlåt,
det blev fel där med kåt,
när jag nyss stod i kön, det var hårt.”


Ruth Bader Ginsburg (inte Ginsberg) dog nu i höstas trots att halva USA försökte hålla henne vid liv så att inte Trumpen skulle kunna dra nytta av den plats som vid hennes frånfälle öppnades i Högsta domstolen.

Hon var då 87 år och hade överlevt flera omgångar med cancer, men nu gick det inte längre. Och Trumpen gjorde precis det som alla var rädda för och ersatte henne med en vapenfantast, dödsstraffsivrare och abortmotståndare.

Men nu tillbaka till ”RBG”, som hon kallas, eller till och med ”The Notorious RBG”, vilket ackompanjeras av loggan här.

Den kommer sig av att hon var så badass att en kreativ kille tog fram den efter detta mönster.

Rapparen Notorious B.I.G.

När Ruth var 17 år hände två livsavgörande ting:

  1. hennes mamma dog i cancer
  2. hon träffade sin blivande make.

Mamman var (precis som RBG) väldigt allvarlig; hon hade en seriös inställning till livet och allmänna prestationer, vilket hon påtalade för sin dotter från första början. Ungefär: man ska göra sitt allra bästa i alla lägen och det tjänar ingenting till att bli arg och fara ut mot andra.

Mitt i förberedelserna för juridikutbildningen alldeles efter college, blev Ruth gravid – och förlorade därför jobbet som hon då hade. Då och där såddes förmodligen ett ilsket frö som kom att påverka hennes val senare i livet, men arg blev hon inte.

Dottern föddes, och som blott en av nio tjejer bland 500 killar antogs hon vid Harvard Law School, där hon och de andra kvinnorna vid flera tillfällen fick förklara hur det kom sig att de ansåg att de skulle uppta en plats som ju annars hade gått till en man. Då och där såddes förmodligen flera frön … men arg blev hon inte.

För hon hade massa annat att tänka på; hennes man (som även han gick på Harvard Law School) fick testikelcancer. Han genomgick svåra behandlingar medan RBG fortsatte att plugga och skriva anteckningar åt dem båda två, skriva hans uppsatser och ta hand om dottern. Man ska ju gubevars göra sitt allra bästa i alla lägen.

Allt gick väl, maken överlevde, dottern fick en bror och så levde de lyckliga – och bodde till och med i Sverige ett tag – tills cancern slog till hos dem båda igen på 2000-talet.

Men innan dess, hann Ruth Bader Ginsburg göra ett namn för sig i många rättsfall som byggde på könsdiskriminering. Hon (eller klienten dårå) vann inte alltid, men RBG var så välformulerad, påläst, smart, vältalig och slagfärdig att hon märktes bland alla bullriga män trots att hon pratade som en liten myra och inte var längre än 155 cm.

Den här filmen från 2018 finns på Viaplay. (Lite olika framtoning på bild och titel, va?)

På ålderns höst blev Ruth lite mindre allvarlig, och med kändisskapet kunde hon unna sig att skratta åt komiker som imiterade henne och till och med deltaga i en opera som Hertiginnan av Krakenthorp, där hon skrev sina egna repliker – hämtade från kända rättegångar.

Men hur var det nu med vistelsen i Sverige? Jo, den lilla familjen for 1962 till Lund och lärde känna massa svenskar och RBG (som förstås lärde sig att prata svenska) förstod att Sverige på flera plan hade kommit längre (om än inte långt, detta var gubevars 1960-tal) än USA på diskrimineringsfronten.

Ruth Bader Ginsburg med dottern Jane i Lund 1962. (Arbetet/Bilder i Syd)

Då och där såddes förmodligen en frösäck (men arg blev hon som sagt inte). När hon kom hem till USA igen, satte hon tänderna i fall där

  • en kvinna inte fick bostadsbidrag som männen i det militära
  • en man inte kunde få änkapension efter sin fru som dog i barnsäng
  • män och kvinnor blev alkohol-myndiga vid olika ålder
  • ”jury-arbete” inte skulle vara frivilligt för kvinnor när det var obligatoriskt för män.

Det tog förstås inte slut där. Engelska Wikipedia har utförliga beskrivningar om Ruth Bader Ginsburgs framfart, och jag rekommenderar en läsning!

Helt emot kutymen ska jag nu ta fram den helt onödiga bilden, eftersom den innehåller en särskilt viktig detalj: kruskragen som jag hade förstärkt å det våldsammaste.

Karin hade rätt: ”Och inte nog med att hans krona är halv och på sniskan – den verkar dessutom vara spegelvänd!”

KerstinB:
Otroligt tjusig kravatt på bilden måste jag säga (om det är det korrekta ordet för den där spetsgrejan som väller ut under hakan).

Ökenråttan:
Jabot.

Smultronblomman:
Jag ska nog ta mig i kragen innan det spetsar till sig.

Zkop:
Ökenråttan – jag försökte hitta på någon spetsfundighet att svara dig med.

Japp, Ruth Bader Ginsburg införde nämligen en kvinnlig prydnad till den svarta domarkåpan som man har på sig i Högsta domstolen – t.ex. en spetskrage, knypplade stroppar eller lite brutalare grejer som påminner om afrikanska halsband.

NE: Först för männen …
… och sedan för kvinnorna!

En viss jabot har hon när hon inte håller med om domstolens utslag, en annan har hon när hon vill signalera nåt helt annat.

Som knytblus – fast coolare, tycker jag.

Själv hade jag naturligtvis iklätt mig plommonstopet.

Och apropå plommonstop. Tischorna är på ingång, men inte mer än så. Plommonstopet och jag rör om i hatten och kastar ut några som säkert kommer tillbaka imorrn och så drar vi … Rosman! Nu vankas det även en bonustischa till juristen Ökenråttan för gott båsarbete!

Lucka 15 med den åttonde gåtan kommer i gryningen på tisdag!

Share
59 kommentarer

Facit till lucka 11 heter lucka 12 (Lilla Julkalendern 2020)

Tänk att William Shakespeare lever! Jag är så glad över detta! (Mer om honom senare.) Nu tar vi en repetitionsvända i kommentatorsbåset.

KerstinB:
”En mycket smart man, den här HB, men kanske inte så subtil som han själv tror. Men om man har väldigt RÄTT och alla andra (nästan) har väldigt FEL, och man har hållit tyst om det i tio år, kanske det är svårt att vara subtil?”

Emma-Karin:
”Vill också passa på att tala om för det intresserade kommentatorsbåset att den 21:a december står Jupiter och Saturnus så nära varandra att om man riktar sitt observationsverktyg mot den ena så ser man även den andra.”

Jossilurens, för dagen iklädd ett nick: Sneru Lissoj
”Nu har jag tillbringat på tok för lång stund tillsammans med både Kanada och Kate Bush.
[…]
Dagens HB är självfallet Orlando Bloom.

Olle Bergman, aka DDM:
Shall I compare thee to a Hemlisblogg?
Nothing is more lovely and temperate.
Rough winds do shake the icy streets of December
And summers lease is all too far away
But this eternal summer on lotten.se shall not fade

embryo skriv en sonett

i hellskottland heller

embryo skriv en sonett säjer jag annars får du ingen rimmad till jul

men: åh

du kan skriva en kortsonett: en snett

Leda:
”Faktaresistens på hög nivå. Och en märkligt hållfast monark. Ner med allt! Pepparkakor åt folket!”

hakke (apropå att facit kom sent idag):
Tur att jorden inte kretsar runt julkalendern, även om det känns så i december.

Åsas dotter:
En kort spellista man kan ha som soundtrack till luckan! Toppenlåtar alltihop.

• Eiffeltornet – Ted Gärdestad
• Here Comes the Sun – The Beatles
• Free Falling – Tom Petty
• Bohemian Rhapsody – Queen
• Chandelier – Sia
• Drops of Jupiter – Train

Magganini:
”Envar sin egen namne, nästan.”

Där satt den, Magganini!

Galileo Galilei redovisar sina astronomiska undersökningar på universitetet i Padua. (Målning: Felix Parra.)

Galileo Galilei (1564–1642) var ett under av tankeförmåga och briljans – som dock jobbade i en sällan skådad motvind. Han blev intresserad och bekymrad och nyfiken och irriterad mest hela livet, vilket ledde till att han idag kallas ”vetenskapens fader”. (Hm. Vem är vetenskapens moder? Kanske ämnet filosofi, meddelar Wikipedia.)

Nutida historier om människor som har haft det tufft och motarbetats är så vanliga att vi har blivit blasé och bara rycker på axlarna och tänker nåt i stil med ”jaja” eller ”jag tror minsann att det kurrar lite i magen”. Men nu ska ni få höra vad Galileo fick stå ut med.

Först föddes han ju. I ett hem med en mamma av fin familj (Giulia Ammannati) och en musikerpappa som hette Vincenzo – som enligt Nordisk Familjebok var ”af en förnämlig florentinsk ätt, en framstående viola- och lutspelare, dessutom kännare af den grekiska och den romerska litteraturen samt väl hemmastadd i matematiken”. Om sonen Galileo står det i samma verk:

”Enligt faderns önskan inskrefs han 1581 såsom medicine studerande vid universitetet i Pisa, men öfvergaf snart läkarkonsten för att egna sig uteslutande åt de matematiska  vetenskaperna. Hans afsikt var ända från början att blifva professor i matematik vid något af de italienska universiteten, men först efter fruktlösa försök i Bologna, Padua och Florens lyckades han 1589 erhålla en sådan lärarbefattning i Pisa.”

Tänk att bli en så framstående figur att uppslagsverken listar ens misslyckade försök att bli professor. Nåväl, när han äntligen hade blivit professor, började han gräla med sina kolleger såpass att han sa upp sig och flyttade till Padua med sin sambo Maria Gamba och deras tre barn. Där var han glad och nöjd, men hela tiden kom han på nya idéer – eller så snubblade han över sådant som han kunde utveckla på egen hand. På försommaren 1609 hörde han talas om en apparat som två nederländska optiker hade konstruerat: kikaren. Så fort han hade vidareutvecklat och förbättrat den, vände han den ut mot stjärnorna och såg allt det som vi tar för givet idag: Jupiters månar, månens berg och dalar och Saturnus ringar samt att även solen har fläckar.

Tyvärr blev han 1610 flyttad till Florens, där han fick en upphöjd position med oändliga resurser. Och nu måste jag citera Nordisk Familjebok igen:

”På denna plats fann han dock ingalunda det lugn han eftersträvade; hans opposition mot Aristoteles’ filosofi bragte peripatetikerna i harnesk, och hans öppna anslutning till läran om jordens rörelse uppeggade teologerna mot honom.”

För det var nu GG, som vi ju kallar honom, kom i konflikt med kyrkan om religiositet och det vetenskapliga, fria tänkandet. Han förstod att Nicolaus Copernicus hade haft rätt om universums ordning. Så stark var kyrkan, att den kunde bestämma sig för att vetenskapligt tänkande helt enkelt var fel.

Här ser han inte helt nöjd ut. (Målning av Justus Sustermans, 1636.)

Galileo studerade och utvecklade teorierna om

  • fart och hastighet
  • gravitation och fritt fall
  • vetenskapliga metoder
  • relativitetsprincipen
  • tidvatten
  • tröghet
  • kometer
  • pendlars rörelse
  • ljusets natur
  • atomlära
  • observationsastronomi.

Men han måste ju ha fel! sa kyrkans ämbetsmän och startade en hatkampanj mot honom. Falska dokument som ”bevisade” att han hade pratat i nattmössan kom i omlopp, folk ljög och Galileo Galilei ställdes inför rätta. Han dömdes till livstids fängelse (husarrest), och fick inför alla tydligt säga att han hade haft fel om planeterna och rymden samt att han helt tokigt hade trott att jorden snurrade runt solen. ”Naturligtvis är det precis tvärtom”, sa GG sammanbitet. Rättegången har i efterhand beskrivits som ett enda stort bedrägeri.

Men tavlan är fantastisk!
Galileo Galilei inför inkvisitionsdomstolen 1633.

Jag frågade mina fem oerhört allmänbildade och i största allmänhet fantastiska barn och deras respektive om Galileo Galilei, och fick svar som handlade om Marco Polo, stenar i himlen, att han fick vara med i Queen, att han föddes samma år som Shakespeare – samt detta påhitt:

”Han gjorde skisser på en planet som han tänkte sig kunde kretsa kring en av stjärnorna i stjärnbilden Lejonet. Han föreställde sig att den var bebodd av tvåbenta tuppar som kluckade och gal för att kommunicera. De gal i Leo.”

Dagens ungdom, asså.

Men vi måste återvända till tavlan, som målades av en icke namngiven italiensk konstnär i mitten av 1700-talet.

Kolla så de bär sig åt!
Och Galileo själv, han sitter där och ser ut som en trotsig 25-årig hipster istället för en nästan 70-årig vetenskapsman.

Under de sista åren i livet skrev Galileo Galilei så pennorna glödde, men lite hemligt och i skymundan. När han dog, skedde begravningen i stillhet utan pompa och ståt, men med den närmaste familjen samlad. I en profetisk runa stod:

”I dag kom nyheten om förlusten av Galilei, som berör inte bara Florens utan hela världen. Nu när avunden får ett slut kommer detta intellekts överlägsenhet att bli känd och för all framtid tjäna dem som söker sanningen.”

Men tyvärr tog trasslet inte slut här. Nästan 100 år senare flyttades Galileo Galileis kropp till en mera ståndsmässig plats, och då passade man på att ”undersöka” liket. Högerhanden var okej, men resten var i dåligt skick (efter bara 100 år!). Flera vansinniga präster tog då och plockade på sig delar av liket – bl.a. en tumme två långfingrar, en ryggkota och en tand.

Stackars Galileo Galilei kunde sedan inte ens vända sig i sin nya grav.

Relikerna har sedan dess bytt händer tusentals gånger, men museer har försökt samla dem på ett enda ställe. De har nästan lyckats.

Galileo Galileis långfinger, tumme och pekfinger. Utställda på Museo Galileo (Foto: Plindenbaum, Commons, CC BY-SA 3.0)

Men hörni. Nu borde vi ju skriva ett filmmanus om Galileo Galilei. Musikintrot är ju självklart och i dessa coronatider kan vi dra en parallell till 1620-talets pest. Associationer till nutidens ”fake news” kan vi påstå är tillfälligheter.

Men var är plommonstopet? Så här dags på lördagsförmiddagen brukar vi ju inte dra en vinnare. Så det får bli två – som tack för er tålmodiga väntan! Jag draaaar …

  • Kråkan!
  • Katt!

Plommonstopet behagar minsann uppvisa djurisk humor.

Lucka 13 kommer på söndagsförmiddagen!


Lite mer om den fantastiska William Shakespeare, som på riktigt fick Storbritanniens andra vaccinspruta. Detta fick meme-världen att gå i spinn och skoja till det.

• The Taming of the Flu

• So, if Ms Keenan was patient 1A, was Mr Shakespeare ”Patient 2B or not 2B”?

Casting director:
So what would you bring to the role of second patient? We want a sense of real drama and patriotism here.
Auditionee:
I’m literally called William Shakespeare.
Casting director:
Fair enough, the part’s yours.

Share
40 kommentarer

Facit till lucka 9 heter lucka 10 (Lilla Julkalendern 2020)

Goddag på er alla denna Nobeldag! Inga frasande coronaklänningar hörs i Stockholms stadshus, ingen covidbankett skramlas fram, inga glassbomber kan glida ner i virusdekolletage. Eventuella pandemitiaror får vi väl ha på oss när vi går och handlar mat, kanske?

Kommentatorsbåsets gissningar till lucka 9 spretade värre än nånsin!

Hemul
Har jag gissat rätt så är systerdottern en riktig vilde som hamnade i fängelse för sju år sen.

Kråkan:
Hmm … Det är mycke’ nu.
Våtmarker, marskland,
Irisar, kabbelekor och glögg.
Svärdsliljor, smörblommor,
chokladbollar, äpplen och toffee.
Sill, lutfisk, pepparkakor,
kaffe, te och kröken.
Deltan, raningar, Anna,
madeira, cognac och guckuskor.
Styggängar, schersminer,
Mankell, Ville och Louise.
och nån sorts kakor med mycket smör och mjöl.
Lukterna blandas hos handlar’n.

hakke:
Om jag så här på kvällskvisten kanske ska våga mig på att analysera lyckodikten, med som postkonfessionella personliga klassicism.
De fina indragen tyckte jag ledde övergången till en mer modernistisk och förtegen poetisk tradition, med en tydlig förmåga att uttrycka starka känslor passionerat, men ändå reserverat och med integritet.
Det låter kanske tungt, men med tiden har dikten fått en något mer lättsam, och emellanåt till och med humoristisk, ton.

Bridgroom (hela kommentaren är läsvärd):
Som Ville, med sillen
Visst var Ville galen: han gick ju
på dansskola.
Att se på marskatter är som att se
på internet:
hundar på måndagar, blå häst på tisdagar.

Nina:
”Dagens HB är ren tysk lycka.”

Niklas i Göteborg:
”Hmmm. Ordning och reda och många detaljer och ett marskland. Jag vet exakt varifrån jag minns det ordet, men det vågar jag inte skriva p.g.a. Schubert.”

Ja, det var ju just det … Hihi!

Dagen till ära gjorde Goblin-Charlotte en äkta Schubert, när hon klampade in i kommentatorsbåset och vrålade:
”Lyrik är inte min starka sida så jag drar till med Louise Glück eftersom hon är högaktuell.”

Ökenråttan tog sig åt hjärtat, famlade efter luktsaltet och viskade:
”Vi ska ju inte ’dra till med’ namn.”

Louise Glück (f. 1943) är förstås dagens svårskrivna namn (både Louise och Glück haltas fram på tangentbordet) och dam – samt årets Nobelpristagare i litteratur. Luckan var skapad efter Vedertaget bruk med detta mönster, och handlade mer om kronärtskockor, fänkål och enstöringar än om Akilles olämpliga fotbeklädnader. I hemlisbloggartexten var många av Glücks titlar instoppade – men faktum är att det inte finns så mycket att hålla i när det gäller hennes verk. Utgivningen består av blott tolv poesisamlingar och två essäsamlingar om poesi – men hörni, hon har ju humor! Pulitzerpriset, National Book Award och National Humanities-medaljen är några av alla priser som hon har förärats. Och detta, vill jag tro, beror på att hon är

  1. begriplig
  2. rolig.

Namnet till trots är Louise Glück från USA – närmare bestämt New York, dit hennes farföräldrar flydde från Ungern. Hennes barndom präglades av bokstäver och läslust, vilket syns även i hennes Nobelföreläsning:

”When I was a small child of, I think, about five or six, I staged a competition in my head, a contest to decide the greatest poem in the world. There were two finalists: Blake’s “The Little Black Boy” and Stephen Foster’s “Swanee River.” I paced up and down the second bedroom in my grandmother’s house in Cedarhurst, a village on the south shore of Long Island, reciting, in my head as I preferred, not from my mouth, Blake’s unforgettable poem, and singing, also in my head, the haunting, desolate Foster song. How I came to have read Blake is a mystery.”

Jag citerar på engelska eftersom det är hennes modersmål (vilket inte betyder att jag citerar spanjorer på spanska, orättvist nog), men här kommer inledningen även på svenska i översättning av Jonas Brun:

”När jag var ett litet barn på kanske fem eller sex år, arrangerade jag en tävling i mitt huvud, en tävling för att utse världens bästa dikt. Finalisterna var två: Blakes ”The Little Black Boy” och Stephen Fosters ”Swanee River”. Jag gick av och an i gästrummet hemma hos mormor i Cedarhurst, ett litet samhälle på Long Islands sydkust, och reciterade Blakes oförglömliga dikt på det sätt jag tyckte bäst om: inte med munnen, utan i tanken, och sjöng, också i tanken, Fosters stämningsmättade och ödsliga sång. Hur det kom sig att jag hade läst Blake är ett mysterium.”

Båda texterna har denna stämpel med störande, jättestora versaler, ba så ni vet:

© NOBELSTIFTELSEN 2020

Nu kan ni sätta er och göra en översättningsanalys. Eller så läser ni bara vidare här.

Lilla Louise drabbades i tonåren av anorexi, vilket påtalas i alla, alla källor om henne – hon säger själv att när sjukdomen tack vare sju års psykoanalys ”släppte”, kom skrivlusten. Men så försvann den. Och kom tillbaka. Och försvann. Och kom tillbaka. Uj, vilken skrivkramp hon har haft; tydligen blir den etter värre när man har förärats just Nobelpriset. Tur att hennes lärarjobb på Yale (sedan 2004) kan distrahera lite.

Louise Glücks dikter handlar om ensamhet, relationer och mötet med döden, vilket i mina öron låter lika kul som budget, tändstift och mitokondrier. (Förlåt. Det är alls inget fel på budget, tändstift och mitokondrier, men jag vill så gärna läsa poesi om kronärtskockor, fänkål och skavsår.)

Här kan man lyssna på och läsa hennes dikter.

Louise Glück och Nobelprismedaljen. © Nobel Prize Outreach. Foto: Daniel Ebersole (CC)

Här kommer en uppläsning av ”Det är sant att det inte finns nog med skönhet i världen” ur Averno.
Översättning: Jonas Brun.
Uppläsning: Stina Ekblad

Själva dikten är bara två minuter lång, sedan följs den av lite Prokofjev (Askungen).

Ni förstår att ni har alla möjliga medel här ovan att framstå som intellektuella giganter? Lottens Lilla Lathundsassistent serverar härmed några Glück-meningar att ta till under nästa Zoom-möte, när ni alltså med gott samvete kan citera 2020 års Nobelpristagare i litteratur.

”Jag säger som Louise Glück”, suckar ni och fortsätter med:

– Jag arbetar, trots att jag är tyst!

– Vi är följeslagare här. Talar inte. Var och en i sina egna tankar …

– Jag har djupa vänskaper. Jag är vän med andra enstöringar.

(Berätta gärna om den succé ni ju gör.)

Kuriosa:

Skådespelerskan Abigail Savage är systerdotter till Louise Glück. Orange is the New Black kom 2013: ”…som hamnade i fängelse för sju år sen.”
Släktskapet kan man faktiskt ana om man jämför med den här bilden från 1977.

”Min barndom, stängd för evigt,
har blivit gyllene som en trädgård om hösten,
täckt av ett tjockt lager havsängshalm.”

(Ur Fuga)

Sådärja! Den osynliga tischan ligger fortfarande i tryckeriets pipeline, men ska levereras endera dagen. Jag och plommonstopet rör om hej vilt här och jag skakar lite extra och nu plockar jag upp en liten, skrynklig stackars papperslapp och på den står det … Flora! Tjosan, vilken nybörjarröta! Glück!

Lucka 11 kommer i gryningen (pfft, gryningen är ju sent på förmiddagen!) … i ottantorsdag! Nej! Jösses vad tiden går, fredag är det ju imorrn!

Share
34 kommentarer

Facit till lucka 7 heter lucka 8 (Lilla Julkalendern 2020)

Vilket proppfullt kommentatorsbås! Sjunde luckans lettrådar stod som spön i googlebacken och innehöll pärlor, bilar, peace & love, rosor, prästkonferens och hela Josslurens fantastiska associationskedja!

Ingela var säker på att det inte var HB:s namne:
”Är i alla fall helt på det klara med att det inte är nån som spelade käcka låtar på piano på bordellerna i missisipppitrakten kring förra sekelskiftet.”

hakke mötte Lassie:
”Det närmaste jag kommit di däringa popstjärnorna är väl att Joppe Pihlgrens mamma var kurator på mitt högstadium. Men Joppe var å andra sidan mer Docent än Död.”

Marianne tänker på en svensk hoho-fågel:
”Ibland är en svensk fågel nästan lika bra.”

AuL drabbades av en lidnersk knäpp mitt i kommenterandet:
”Jag greppar inte alls i dag – tror att jag är för gammal. Men vänta … NU kom jag på det!”

Ökenråttan var både listig och rolig:
”Här i råttboet kallar vi Southern Comfort för Sudden Comfort. Nästa steg blir väl är Sudden Death.”

Den legendomspunna Janis Joplin (1943–70) klev in i Julkalendern i Cornelis orddräkt och haltrimmade med sin hesa röst om Leonard Cohen och Kurt Cobain samt stackars Jimi som inte vaknade när han behövde, nej. Hon är inte längre bara en flowerpowertjej med cool röst och absolut gehör, utan en person som alla har hört talas om. Jag har hört att grundskolans musiklärare sätter en heder i att berätta om Janis för 2000-talsbarnen.

Joplin med Dick Cavett och – av alla människor – Gloria Swanson!

”Janis hade inte en sångröst, hon hade ett instrument” sa någon av alla tusen miljarder människor som sedan 1970 har gett ut böcker om henne för att de kände henne personligen och delade heroinsprutor och whiskyglas med henne. Jag förstod inte alls hennes genialitet när jag var liten och mest ville tralla med Ledin och Skifs, men idag griper sångerna tag i mig. Eller så är det kanske bara livsödet och medlemskapet i 27-klubben med bl.a. Brian Jones, Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jim Morrison, Kurt Cobain och Amy Winehouse som jag associerar till?

Här uppträder hon i Stockholm 1969 (17 april), och recensenten i SvD är mycket förtjust i henne.

Outsiders? Aha, Plutten och gänget.

engelska Wikipedia finns så oerhört mycket att läsa om Joplins korta karriär och supande samt knarkande samt vem som sa vad till vem och vilka som inte ringde till henne när de borde ha gjort det eftersom hon kanske var deppig och inte hade dött av en överdos om de bara hade hört av sig. Överdosen var troligtvis oavsiktlig och av den sorten som sker ett bra tag efter att heroinet injicerades. Den kompis som hittade henne städade snabbt undan alla knarkspår, men blev tillsagd att lägga tillbaka allt eftersom obduktionen med all säkerhet skulle bevisa vad som hade hänt … och så fortsätter det med detaljer, detaljer och detaljer.

Då är det ju faktiskt roligare att fokusera på vad Janis Joplin gjorde när hon levde – och några av de uppträdanden som hon mest kom att uppskatta var besöken hos en av mina favoriter under 1970: Dick Cavett.


(Dick Cavett inleder det gamla klippet och minns med värme Janis Joplin.)

Där var hon frispråkig och (sägs det) fri från heroin. (Men ganska rejält på lyset.) Hon berättade att turnén till Europa (och Sverige) samma år var bedrövliga för att folk där inte släpper loss utan är hämmade och trista. Men så sken hon upp och berättade att hon skulle vara med på sin ”high school reunion” som en liten revansch eftersom hon hade blivit så rysligt retad i skolan.

Ur skolans årsbok. När Janis Joplin under en tid gick på college, utnämndes hon vidrigt nog till ”Ugliest Man on Campus”.
Från skolåterträffen. Ser ju helt okej ut!

Så … hur passar Janis Joplin in bland de litterära giganterna i Julkalendern? Pfffft, här passar ju till och med C…… L…… in, så Janis behöver inte skämmas. Och så skrev hon ju låtar (både text och musik): Blindman, I Need a Man to Love, Intruder, Kozmic Blues, Mercedes Benz, Move Over, Oh, Sweet Mary, One Good Man, Turtle Blues och Women Is Losers. Nu ska vi kolla!

Blindman:
Well, the blind man, he stood on the way and cried
Blind man, he stood on the way and cried
Blind man stood on the way and cried,

Crying, ”Oh, show me the way, show me the way,
Show me the way, the way to go home.”

My daddy stood on that-a way and cried
My daddy stood on that-a way and cried
Daddy stood on the way and cried

Crying, ”Oh, show me the way, show me the way,
Show me the way, the way to go home.”

Now now now, the blind man, he stood on the way and cried
Blind man, he stood on the way and cried
Blind man stood on the way and cried,

Crying, ”Oh, show me the way, show me the way,
Show me the way, the way to go home.”

”Show me the way, show me the way,
Show me the way, the way to go home.”

Hm. Well.

Vi tar en annan! Mercedes Benz!

Oh Lord, won’t you buy me a Mercedes Benz?
My friends all drive Porsches, I must make amends.
Worked hard all my lifetime, no help from my friends,
So Lord, won’t you buy me a Mercedes Benz?

Oh Lord, won’t you buy me a color TV?
Dialing For Dollars is trying to find me.
I wait for delivery each day until three,
So oh Lord, won’t you buy me a color TV?

Oh Lord, won’t you buy me a night on the town?
I’m counting on you, Lord, please don’t let me down.
Prove that you love me and buy the next round,
Oh Lord, won’t you buy me a night on the town?

Everybody!

Oh Lord, won’t you buy me a Mercedes Benz?
My friends all drive Porsches, I must make amends,
Worked hard all my lifetime, no help from my friends,
So oh Lord, won’t you buy me a Mercedes Benz?

That’s it!

Okej.

Fantastisk bild från 1968.

Nä, nu ska vi dra en vinnare ur plommonstopet, som är sprängfylld med lappar! Jag har knölat ihop era namn till små bollar för att de ska få plats! Nu drar jag och vecklar upp … Hannoia!

(T-shirten är fortfarande osynlig, men på gång … vad jag har hört …)

Lucka nio ligger i pipeline och kommer i onsdagsgryningen!


Bonus.

John Lennon mördades idag för 40 år sedan. Några dagar innan Janis dog, spelade hon in den här grattishälsningen till honom.

Share
36 kommentarer

Facit till lucka 5 heter lucka 6 (Lilla Julkalendern 2020)

Gubben i lådan i lucka 5 var tydligen självklar nästan direkt till morgonkaffet. Det pratades i kommentatorsbåset om sabrering och WHO och Ångpanneföreningen samt allt annat mellan bubblor och jord!

Flygbengan:
”När jag luftade mitt förslag på HB för zkop fick jag tillbaka: det är inget att diskutera. Jag har rätt och du har fel.”

Béatrice Karjalainen:
”Är det ok om jag svarar med barnens gamla klossar istället?”

Pigga Kristina:
”När man kör in i Södra Sandby sitter där en skylt där det står ’Allt kommer att bli bra’. Lite så, fast med siffror.”

AuL:
Mel: Skånska slott och herresäten
En svärdslukare har lagt svärdet på hyllan.
En kväll när han uppträdde, var han på fyllan.
Han fumla’ med svärdet och nånting gick snett;
nu sjunger han snapsvisorna i falsett.

Aku:
”Min bror är namne med HB men det hjälper ju inte er som inte känner min bror. Så låt mig presentera honom: Uppsalabo, glasögonbärare och rosfantast.”

Skogsgurra kallade in Ninja i båset eftersom han visste att hon skulle gå i taket av lycka. Ninja (fordom busschaufför) förklarade snabbt:
”De flesta passagerare förblir ju en del av den stora massan, men det finns sådana man aldrig någonsin kommer glömma, trots att de bara åkte med en enda gång, och bara mellan två hållplatser. Man nickar mot varann, man byter några ord, man ses aldrig mer, men man glömmer aldrig.”

Då är vi inne på ”jag mötte Lassie”, och där har KerstinB ett bidrag:
”Jag har minsann gått i samma klass som HB:s son, fast det säger kanske inte så mycket för den som inte har koll på min skoltid.”

Maplestream:
”Ohhlala KerstinB, då vet jag ditt födelseår.”

Och här kommer en Maplestream-bild på kungen av Konzo – ett av många kungadömen i Etiopien.

Men embryo fokuserade på det viktigaste:

embryos kompis sverkcers farras brors son ypsilon jobbrar exstra i julhandeln som svärdslukrare men det är förskräkceligt dåligt betalt okcså han kommrer hem varje dag med hemskct ont i maggen

för att inte tala om när dom ska ut igen allan dom där svärden

säjer han nu

yo

Så, hur gjorde HB det där svärdslukeriet nudå? Jo, man tar en svensk bajonett från 1815 och gapar stort …


(Klippet är inställt på rätt plats, klicka bara på play så ser ni.)

Hans Rosling (1948–2017) hade en helt normal läkarnördskarriär tills han en dag 1998 med hjälp av son och sonhustru (eller svärd-dotter) fick världen att dra efter andan. Och då handlade det inte om svärdet, utan om torr statistik. Att göra statistik intressant är inte lätt – utom när det är lätt, förstås. Och för Hans Rosling var det simpelt. Hade jag varit Hans Rosling hade bristerna i uttalet av engelskan hämmat mig såpass att jag aldrig i livet ens hade tänkt tanken att föreläsa på utrikiska. Och så hade jag förmodligen fått krav på mig att fixa frisyren och ta på mig läckrare kläder.

Det är alltså en evinnerlig tur att det inte är jag som är Hans Rosling.

Orsaken till att han kan sluka svärd står att läsa i hans bok ”Factfulness”, som älskas av alla ända upp till Bill Gates och Barack Obama. I korthet var det så att en professor under läkarubildningen visade en röntgenbild på en svärdslukare och berättade att ”om något fastnar i matstrupen, kan passagen rätas ut om käkbenet trycks framåt”. Hans Rosling hade i samma veva upptäckt att han hade ”dålig kräkreflex” och inte drabbades av kväljningar så lätt, så han började öva på att bli svärdslukare. Men med ett metspö. Det gick åt pepparn, så han sköt upp planerna tills han fick rådet att pröva med ”något platt” eftersom matstrupen ju är platt.

Heureka! Hans slukade med lite övning en platt soppslev, and the rest is history.

Hans Rosling 2014. (Foto: Jörgen Hildebrandt.)

Numera är det ju väldigt stort fokus på just föreläsningarna och TED-praten samt bubblorna, men Hans Rosling låg sannerligen inte på latsidan … I hans (ja, Hans’) Wikipediaartikel går det att läsa om när han upptäckte en paralyserande sjukdom (konzo, se Maplestrams bild), en doktorsavhandling, undervisning vid Uppsala universitet och Karolinska institutet, en professorstitel, att han var huvudansvarig för studie efter tsunamin 2004 och rådgivare åt bl.a. Sida och WHO, bekämpare på plats under ebolaepidemin i Västafrika, att han utnämndes till vice statsepidemiolog i Liberia och att Foreign Policy Magazine skrev att han ”får våra tankar att svindla med banbrytande statistik”. Vidare blev han Årets svensk i världen ”för sitt enträgna och innovativa folkbildande arbete med att sprida kunskap om världens och mänsklighetens utveckling”. Och så blev han förstås kritiserad av falanger som ansåg att han förenklade överbefolkningsproblemet.

Hans sa själv att han kom från en svensk ”rednecks-släkt” och att han var den förste i familjen som gick mer än sex år i skolan. I en artikel i SvD berättade han varför han brann så vansinnigt för allmänbildningen och föreläste så intensivt som han gjorde:

– Jag vill att åhörarna ska ta med sig en ny världsbild från min föreläsning, och med det menar jag det ramverk som de sorterar detaljerad information om världen i. Världsbilden kan illustreras av två lådor. På ena står det i-land, och på andra står det u-land och så slänger vi information i lådorna. Men det blir väldigt rörigt i u-landslådan. Där ligger Kina och Somalia och Chile och Thailand och Afghanistan. Det är ju en soppa, och stor blir lådan också. Att ha den konceptuella indelningen av världen håller inte längre!

Men föreläsa fick han tyvärr inte göra längre än till 2017, när en aggressiv cancerform i bukspottkörteln satte stopp. (Samma sort som Steve Jobs’.)

Kolla här när Hans Rosling med hjälp av stenar illustrerar hur han ser framför sig att världens rikedomar kommer att fördelas jämnare i framtiden.

Och se sedan på den fina gravstenen:

Vill ni läsa mer om hur leg.läk. Hans Rosling blev The Hans Rosling, läs denna olåsta DN-artikel från 2014.

Det var det! Nu ska vi dra en vinnare ur plommonstopet – trots att tröjtryckeriet fortfarande funderar på hur man trycker tröjor. Åh, vad kul med nya namn och kommentatorer och gamla bekantingar som dyker upp! Så, nu rör jag om med en soppslev och … Jag draaaaaar … och upp kommer Ingela!

Vila er nu i form hela söndagen, för lucka 7 kommer ju i måndagsottan!

Share
36 kommentarer