Hoppa till innehåll

Etikett: Julkalenderfacit

Facit till lucka 23 heter lucka 24 (Lilla Julkalendern 2019)

Vad i hela friden stod det i alla kommentarer igår då? Vad var ledtrådar och vad var bara rop på hjälp? När förstod ni vartåt det barkade?

Smultronblomman:
”Nu ska jag bara hitta duon. Kanske har de en gängledare. Det blir att tänka på under dagen.Nu ska jag bara hitta duon. Kanske har de en gängledare. Det blir att tänka på under dagen.”

Örjan:
”Plommonstoooet. Var äär det?
Behöööver återhitta dig, för nu är det dags att ta sats, för mitt hopp.”

Jossilurens:
”Fasligt vad det svärs i både bås och lucka”

Betong-Bess:
”[…] Eller om jag ska följa den andra, lite mer barnvänliga, vägen.”

LottenPotten:
”Bilden är klar, Lasse är klar, torsken finns där och ett par ledtrådar från båset stämmer. […] De små vet kanske mer än jag. Det var ju ett tag sedan.”

Rosman:
”Har hittat den slajmige men resten stämmer ju inte om det inte är den gyllene Lasse som avses. (Punkigt riff)”

embryo:

[…] det är saffran lucia

okcså saffran var en stallerdräng stallerdräng

okcså pappraksgrubblarna

okcså tomtegisslarna […]

Niklas:
”Undrar om jag sett den ene med fem varmkorvar stickandes ut genom gylfen.”

Flygbengan:
”Kända grisen och hans slemmiga torsk? Det måste vara Horace och Arnault, sittandes på ett brasserie filandes på sitt magnum opus: La vengeance.”

Ökenråttan:
”Ja nu har du satt myror i hövvet på oss igen.”

PK
”Släpar mej upp på läktaren för idag var min gissning fel, fel, fel. Eller kanske inte fel, men i alla fall inte rätt.”

Nu till svaret! I sista luckan 2019 hade vi ett radarpar: Magnus & Brasse. Med  tusen länkar!

Jag har haft multipla hemlisbloggare i sistluckan tidigare, bl.a. den absurda duon Dan Brown & Stieg Larsson (2008), efternamnsstavningsduon Harry Martinson & Alf Henrikson (2009) samt faktiskt Fem myror är fler än fyra elefanter (2011).

Brasse Brännström (1945–2014) och Magnus Härenstam (1941–2015) dog med mindre än ett års mellanrum, vilket ju påminner om 1986 när alla mina andra idoler dog:

Ehrenmark 10 mars 1985 (65 år)
Gits 28 mars 1985 (59 år
Tage Danielsson 13 oktober 1985 (57 år)
Gösta Bernhard 4 januari 1986 (75 år)
Beppe 6 aug 1986 (57 år)

Magnus & Brasse ligger mig varmt om hjärtat, även om de under sin mest produktiva tid kämpade om uppmärksamheten med Hasse & Tage, som ju ansågs vara så oerhört mycket mer sofistikerade. Avancerade. Bättre. Större. Roligare, helt enkelt.

Well, okej, må så vara. MEN MAGNUS Å BRASSE ÄR MIN BARNDOM!

[Se gärna framför er hur jag liksom ylar mot månen.)

De två började jobba ihop (med Lasse ”Mitt liv som hund” Hallström) redan i slutet av tonåren. När båda var relativt nydöda suckade Lasse:

– De har ju alltid funnits. Jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till nu.

När Brasse plötsligt dog utan förvarning, sa de flesta ”åh, nu får han lugn och ro” eller ”det var länge sedan vi sågs”. När Magnus – efter flera år med offentlig cancer som tärde på honom – dog, var det högst väntat. Då sa folk tvärtom.

– Vi skrattade tillsammans så sent som förra veckan!
– Han bjöd alla sina kompisar på fest sex dagar innan han dog!

Men nu (döden döden döden) är det slutpratat om såna sorgligheter. Nu ska vi minnas hur oerhört roliga de var, hur roligt de hade tillsammans och hur kul vi hade med dem.

Om vi bortser från ”Fem myror är fler än fyra elefanter” som fenomen och istället ser på “Magnusåbrasse” (som de kallades även en och en), finns det en uppsjö minnen att ösa ur på SVTplay. Men de ligger lite gömda. Man kan se Skavlan och olika intervjuer samt shower här och där, men inte hitta till dem bara genom att söka på Magnus & Brasse.

Visst vill ni se när Brasse rånar en bank och inte kan ta emot pengasäcken och sedan försöker maskera sig med en hink på huvudet?
Ni vill också se Magnus underhållningsförklaring.
I brist på Nils Poppes lermarsch kan man kolla på när Brasse hittar en lerpöl som han bara inte kan låta bli att slänga sig i. (Efter 16:30 här.)
Att Magnus minsann gick omkring med resväskor fulla med ägg som han knäckte på T-centralen, har jag helt glömt.

Det allra mest fascinerande av det som finns att titta på är ett slags dokumentär som Lasse Hallström har gjort, som visar hur duon arbetar: ”Humorverkstad med Brasse & Magnus”. De stängs in i en studio med kamera och mickstativ och serveras landets alla dagstidningar – samt ombeds sedan att under övervakning hitta på sketcher.

Och de är inte få.

Tidningarna, that is.

De läser rubrikerna, fnissar, tittar varandra i ögonen och väntar på en reaktion från den andre. Ordvitsarna sprutar ur dem, och sedan talar de allvarligt om hur de inte som Monty Python har full frihet att skoja om allt. Inte ens om döden.

– Efter att ha visat en begravningskista i bakgrunden i en sketch, blev vi anmälda till Radionämnden, medan John Cleese och Michael Palin kunde visa hur liken i kistor (i genomskärning) samtalade med varandra.

Men Magnus och Brasse i en jättesvettig brottningsmatch med ordvitsar gick bra att visa!

Så här låter dialogen när de i Kvällsposten hittar rubriken ”Jag står inte ut med mina tänder.” Brasse är straight guy och Magnus är galningen med tänderna:

– Vi har sökt upp vederbörande och vi vill fråga honom: varför står ni inte ut med era tänder?
– Därför att dom står ut.
Nämen allvarligt talat.
– Dom är tomma i roten. Dom är hopplösa, dom är oborstade och opolerade. Uppkäftiga och för ett oherrans saliv, ska jag tala om. Jag skulle inte vilja ta i dom med tång ens en gång. Vad dom här behöver, det är en tandsköterska som håller dom på plats!
Jamen snälla nån, nån glädje måste ni väl ändå ha av tänderna? Det måste ni ju …
Jajaja, när man äter ja, men jag talar om är ju emaljens baksida. Är det värt detta helvete, dessa motsättningar som inte går att brygga över. Överkäken sätter sig ständigt på underkäken. Stiftkronor. Guldbryggor. Hela garnityret. Jacketkronor. Här nere sketna oxeltänder bara hela …
Vad ska man göra åt det här? Vad kan man göra åt det?
Jamen jag kan väl inte ta tandställning! Jag måste ju hålla tand för tunga, det är ju en intern angelägenhet men det har varit problem redan från början. Mjölktänderna surnade, de nya har börjat … borsta. Jag skulle inte säga nånting om dom tog sig en enstaka borre, men det är ju rotfylla varenda kväll! Ni skulle känna hur det känns i munnen på morgnarna! Det luktar ju gam-algam ur käften. En del utav dem är redan utslagna. Jag ska säga er, jag funderar på att peta dom hela bunten! Och därmed pasta!

(Ni kan  se den här efter 37  minuter.)

Min absoluta favorit är en sketch där Brasse uppsöker Magnus på en mordbyrå. (Efter 41 minuter här.)

– Ska det vara ett stilla insomnande eller bestialisk styckning?

De agerar alltid som Magnus och Brasse gör i Fem myror, även om de i vuxenprogrammen svär och lever rövare. Det känns tryggt och fint … inte stor skådespelerikonst – men kul.

Magnus självbiografi heter ”Morsning och goodbye”, och är intressant att läsa eftersom han skrev den (eh, fick den berättad för Petter Karlsson) i livets slutskede. Men också lite trist, för han var verkligen normal: snäll, klok, vänlig, gladlynt. (Om man t.ex. jämför med Elton Johns biografi, som är galet intressant eftersom han verkligen inte är normal.) Här finns även två tv-program om honom, som också heter Morsning och goodbye.

Brasse & Magnus i april 2013.

Man kan ju inte bädda in filmsnuttar från SVTplay och Öppet arkiv, så jag berättar och länkar här lite så att ni har att göra resten av jullovet.

Gäst hos Hagge – Magnus & Brasse kommer in iklädda en enda stor polotröja. Se hur de ”lägger ena benet över det andra” efter 2:51.

Efter 19:30 läser Magnus högt ur humorregelboken. Mot slutet får de improvisera iklädda högklackade skor och… ja, verkligen inte slöa.

I Varning för barn kommer Svordomsvisan efter 15:00 och ”Piloterna” efter 25:15. Eller så kollar man här:

Luckan gjordes med hjälp av särskilt Svordomsvisan och några revytitlar samt det fnitter som fyllde de samtal som Magnus & Brasse förde med varandra under åren.

Sista intervjun med Brasse.
Nästan sista intervjun med Magnus.

Men nu!

PLOMMONSTOPET!

Jag drar årets sista vinnare med darrande fingrar eftersom tröjorna i år är så rysligt små. (Jag kommer att beställa nya och knorra hos tischatryckren eftersom jag inte ens kan trä en XS över huvudet.) Och på lappen står det … Pysseliten! En liten tröja till Pysse!

(Jag har fler tröjor, som sagt. Säg till så skickar jag!)

Tack för i år! Nån som har nån idé om den röda tråden? Skriv i kommentarerna eller mejla!

Share
34 kommentarer

Facit till lucka 21 heter lucka 22 (Lilla Julkalendern 2019)

Jag vet att ni far och flänger och sitter i bilkö och motvilligt hasar in i en eller annan leksaksbutik istället för att göra som jag och sitta vid datorn och uggla. Men så kommer ni hem och blir omhändertagna av välmenande släktingar och får sätta er och googleuggla en stund! Vovamomo gjorde som jag och råkade fastna på gamla, rätt sorgliga “Här är ditt liv”-program, medan Magganini (och embryo!) rimmade som aldrig förr. Några av kommentarerna!

Crrly:
”Kul med camp-ingen där i sammanhanget.”

Ökenråttan:
”Ja, rosenbladen dom flög iväg. Minsann kan inte ett riff bli lite aktuellt här också.”

Godiva:

Säj mej vackra gosse
Säj, vad tänker du uppå
Då svarar du: Tänker är kanske
Lite väl mycket sagt

Christer, the Long Distance PT:
”När man ska på semester kan det vara bra att, förutom tidigare nämnda fällstol, ta med sig en kamera.”

Magganini:
”Hon står bakom ryggen och hetsar “goggla, goggla” den lilla dottern [Hannoia], utan att vara särskilt tydlig. Till slut har jag nog lyckats hitta rätt lettrådar i alla fall, och upplevt pollettrasslet innan det blev söndag.”

Ardy:
”Nu landade jag i ramsan Monday’s child is fair of face,  Tuesday’s child is full of grace etc etc ända till Sunday.”

hakke:
”Jag tycker det är helt fantastiskt att Båsmor fått till en bildillustration som firar 50 år precis idag. Det var på håret att jag fick ihop den med HB, men så småningom föll poletten ner. ”

Emma, Sol som sol är helt slut, men  får representera alla tröttingar som i december sliter som vore lifvet en saltgruva:
”Klättrar trött upp på läktaren efter sillinläggning, shopping, fruktkakebak, pepparkakebak, städning, julgrandpyntande… Min hjärna behöver ingen ursäkt för tröttheten den känner.”

hakke rimmade förstås, så han får nämnas två gånger:

Campingstolskitsch är helt ärlig sådär,
rosenblad lockar mig inte ett dugg.
Den mörkaste  midvinternatten är här,
så sant söndag blir längre med ljusare lugg.

Idag börjar vi bakifrån. Susan Sontag (1933–2004) fick cancer redan på 1970-talet. Och 1990-talet. När hon dog i sin tredje cancervända blott 71 år gammal, hade hon en 52-årig son och en 3-årig dotter samt en världsberömd fotograf vid sin sida.

Mysko? Nej, inte alls.

Susan Sontag och den nyfödda dottern 2001. (Foto: Annie Leibovitz.)

Susan föddes i en trist, känslokall och intetsägande familj som hette Rosenblatt – och till råga på eländet dog pappan i tuberkulos redan 1939. Mamman var en sån där förälder som råkade få barn, men sedan inte begrep vad de skulle vara bra för – så hon löste det hela genom att inte vara hemma. Hon gifte efter sju år som änka om sig med herr Sontag (därav Susans namn). Dock var det faktiskt mest andra släktingar än mamman och styvpappan som tog hand om barnen.

Susan flyttade redan när hon var 15 år hemifrån, och gifte sig när hon var 17 med en 28-åring som är far till sonen, som föddes 1952: David Rieff. (Som fick en viktig roll senare, så kom ihåg honom.) Herr Rieff och Susan Sontag hade bara känt varandra i tio dagar när bröllopet stod – vilket låter galet, men kanske var en nödvändighet eftersom en 17-årig akademikertjej på 1950-talet kanske egentligen inte hade något val …?

Susan Sontag blev med tiden vad man i USA kallar en ”akademisk kritiker av samhället”. Hon engagerade sig i språk (särskilt ordet ”camp”), i minoriteter, orättvisor, aids, cancer, kvinnofrigörelse, terrorism och, ptja, allt annat som (och nu är jag kanske lite cynisk) för dagen var kontroversiellt eller poppis. Väldigt många gånger framförde hon åsikter som hon några år senare fick äta upp och be om ursäkt för. Att kommunism och diktatorer funkar och är bra för människor, vars vilja egentligen växer i skogen, skrev hon t.ex. (Glatt erkände hon senare att hon hade haft fel och bad om ursäkt. Igen och igen.)

Hon skrev: ”Den vita rasen är den mänskliga historiens cancer.” Det fick hon äta upp och be om ursäkt för eftersom påståendet sades vara ”ett hån mot cancerpatienter – alltså att jämföra cancer med den vita rasen”.

(Ni som nu tänker att det var bättre förr och att politisk korrekthet har gått för långt, ska veta att detta hände 1967.)

Susan Sontag 1994. (Målad av Juan Fernando Bastos.)

När Susan var gift med herr Rieff skrev hon i och redigerade flera av hans och hans kollegers akademiska alster – och såg till att få cred för det, som sig bör. Senare har forskare kommit fram till att det förmodligen var Susan Sontag som hade skrivit rubbet …

Efter åtta års äktenskap tog det slut, och kan ni tänka er – när exmakens böcker gavs ut i nya upplagor, var Susans namn borttaget från innerfliken. Vabaha, vad är det för sätt?

Susan Sontag publicerade under sitt väldigt produktiva liv romaner, noveller, pjäser samt artiklar och behärskade många olika stilar. I klippet nedan intervjuas hon – och jag har sett till att filmsnutten startar precis när hon ska till att förklara hur det känns när en story bara ”kommer” ur henne – när det känns som om historien rinner ur hennes fingrar, ner i tangentbordet.

Själv har jag bara läst henne på engelska, och bara Notes on Camp, som finns i ”Against Interpretation”, och bara för att jag  var intresserad av hur man kunde skriva så himla mycket om ett enda ord.

”Against Interpretation” (1966) finns även på svenska: “Konst och antikonst” (1969).
Det var nog den här versionen jag läste, för jag minns bara just ”camp”.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Inledningen – som jag gjorde luckan av – ser ut  så här:

Välformulerat. Och ganska många ord och skiljetecken. Jomen.

Susan Sontag har även jobbat i Sverige och gjort två filmer: ”Duett för kannibaler” (1969) och ”Brother Carl” (1971), men de  blev ingen succé alls. Nu citerar jag Wikipedia:

”… filmerna mottogs illa av både publik och recensenter, och anklagades i pressen bland annat för att vara kvasiintellektuella och grumliga.”

Jag kanske kan skriva en lång, mångordig och intellektuell artikel om ordet ”grumlig”, för det där lät väl intressant? Om inte annat, kan jag i alla fall rekommendera att ni följer länken till ”Duett för kannibaler” ovan och ser det gamla Stockholm samt får lyssna när Lars Ekborg och Gösta Ekman SAMTAAALAR och får vara med om hur Ekborg i hatt pratar med en naken Ekman i dennes sovrum. (Berätta gärna om era intryck.)

I slutet av 1980-talet skulle Susan Sontag – som alla andra av samma dignitet – fotograferas av Annie Leibovitz. De blev omedelbart bästa vänner, sedan oskiljaktiga vänner och sedan älskande. Det ordet – älskande – väljer jag eftersom Annie Leibovitz efter Susan Sontags död har förklarat att hon verkligen inte tyckte att det handlade om ett partnerskap, utan en ren och skär kärlekshistoria:

” … words like companion and partner were not in our vocabulary. We were two people who helped each other through our lives. The closest word is still friend. […] Call us lovers. I like lovers. You know, lovers sounds romantic. I mean, I want to be perfectly clear. I love Susan.”

Åren gick. Annie fotograferade, Susan skrev. Sonen David Rieff blev förläggare och redaktör, och han hade förstås sin mamma med i författarstallet. Alla var tillfreds och lyckliga. Och det blev ännu bättre nä Annie som 52-åring födde hennes och Susans gemensamma barn – som blev till med hjälp av en spermadonator. Som var David Reiff.

Sedan blev Susan ju sjuk igen, men hade hon fått leva hade hon säkerligen skrivit något intressant om hur hennes dotter var hennes barnbarn samtidigt som hennes son var far till sin lillasyster.

Och så hade hon bett om ursäkt för det.

PLOMMONSTOPET! Tyvärr måste jag ta bort några lappar, flupp, flupp, men nu drar jag den näst sista vinnaren 2019. Det står på lappen … Dammråttan! Och apropå råttan, tänker jag dela ut en bonustischa till Ökenråttan! Yeah, I am the bonuströjaboss!

Mot glöggen! Hit med lussebullarna! Lucka 23 kommer på måndag morgon!


Liten embryobonus!

EMBRYO KROM IN FRÅN GRILLERSTUGAN DET ÄR DAGS ATT FRÄTA UPP PAPPARKAKSHUSET DET SÄJER JAG NU

nej jag har inte tid jag hållrer på att vakcla upp krampingstolen

men det har ju regnat i förti dagar förti nätter det säjer jag nu

yo

jomen brollan har fastat härinne i krampingstolen okcså kommer inte ut

fäll stolen okcså vad är det med den det undrar jag nu

åh där har julgrannen fastat när han letrade efter glömda julklapprar det säjer jag nu

yo

vilkcen ordreda bland solstollarna

ja det är inget man stoltstrerar med eftrersom jag pallrar inte få ordning på allt det här det säjer jag nu

yo

Share
47 kommentarer

Facit till lucka 19 heter lucka 20 (Lilla Julkalendern 2019)

Jag var ju ute och rullade hatt på herrmiddag under hela lucka 19, så båset fick vingla omkring på egna ben. Rosman drog av gitarriff (vilken kul stavning och snabb association det blev till giraff där!) och PK skaldade om sin frusna lekamen medan Jossilurens var så fåordig att det kändes alldeles tomt.

Men visst visste ni?

Niklas i Göteborg:
”Hmm, jag skulle nästan kunna skriva om några till citat jag känner igen.”

Rosman:
”We don’t need no/education (riff)”

Ardy:
”Langa horn, gillade inte skolan och inte Austen (där var hon igen).”

Zkop:
”Märk väl, idag är det två som är HB.”

Ökenråttan:
”En ålderdomlig tvåa och en annan stavning på kossan bara. Lämnade skolan 48. Men jag säljer inte vilket århundrade.”

Magganini:
”… hade hon ingen kompis som hette nånting 2362 också, hon på rymdfilmen?”

Babs:
”En Miss.”

hakke:
”Ett namn som ett tu tve blev en något bortklemad typ.”

Så har vi då en gigant i lucka 19! Mark Twain (1835–1910), som egentligen hette Samuel Langhorne Clemens, tog sin pseudonym 1863. ”Mark Twain” betyder ”märke nummer två” och är en fackterm inom sjöfart: det andra märket på verktyget som mäter floddjup. ”Märke två” är två famnar, som är tolv fot. (Innan han bestämde sig för det nicket, kallade han sig stundom för ”W. Epaminondas Adrastus Blab” eller ”Thomas Jefferson Snodgrass”.) 

Blab! Snodgrass! Alltså! Va! Så underbart! (Det finns en fopollspelare som heter Robert Snodgrass, fast på riktigt.)

Antingen undviker jag straffavgifter för mitt fuskiga tilltag med Twainbilder här, eller så kommer jag att ruinera mig pga. böter.

Mark Twain är som bekant en sann citatmaskin. Så poppis är han, att han fortfarande häver ur sig finurliga meningar; när man inte vet vem som har sagt nåt klurigt, säger man att det är Mark Twain eller Oscar Wilde. Det här har han till exempel inte sagt:

– Jag föddes, och sen gick allt åt helvete.

Men han kunde ha gjort det. Fyttisjuttsiken så mycket sorg och vemod!

Först föddes han två månader för tidigt, vilket på denna tid ju var samma sak som en klar dödsdom. Han överlevde, men inte förrän i sjuårsåldern kunde föräldrarna slappna av någorlunda eftersom han bara var sjuk, liten och krasslig hela tiden. Fast … de hade ju annat att tänka på också: av de sju barnen överlevde blott tre till vuxen ålder. Och när pappan dog i lunginflammation 1847, kom familjen på obestånd och då kan man ju inte gå i skolan och dra, så året efter fick unge Mark börja jobba.

Även om han redan i tioårsåldern kände att han var en hejare på att både skriva och berätta skrönor, jobbade han vidare med kroppsarbete på båt, i silvergruva och en sväng i inbördeskriget (bara två veckor) samt på tryckeri. Valkar i händerna, brunbrända armar och starka axlar. I den här svängen slutade han äta mat när han inte var hungrig; ibland kunde det gå hela dagar utan att han åt. Han bara tog sin pipa och stoppade den full och så sög han på tobaken istället. 

(Alla pipvänner: jag vet att man inte suger på tobaken. Men så suger man heller inte på ramarna.)

Tillbaka till eländet nu. Tre av hans syson var redan döda när en av hans kvarvarande bröder skadades vid en explosion på en ångbåt på Mississippi. Här skriver en sorgsen Mark Twain till sin svägerska Mollie om detta:

”… lost and ruined sinner as I am—I, even I, have humbled myself to the ground and prayed as never man prayed before, that the great God might let this cup pass from me,—that he would strike me to the earth, but spare my brother—that he would pour out the fulness of his just wrath upon my wicked head, but have mercy, mercy, mercy upon that unoffending boy. The horrors of three days have swept over me—they have blasted my youth and left me an old man before my time. Mollie, there are grey hairs in my head to-night. For forty-eight hours I labored at the bedside of my poor burned and bruised, but uncomplaining brother, and then the star of my hope went out and left me in the gloom of despair. Then poor wretched me, that was once so proud, was humbled to the very dust,—lower than the dust—for the vilest beggar in the streets of Saint Louis could never conceive of a humiliation like mine. Men take me by the hand and congratulate me, and call me “lucky” because I was not on the Pennsylvania when she blew up! My God forgive them, for they know not what they say.”

Mark var själv inte med när explosionen skedde, men kom till olycksplatsen och tog hand om brodern i sex dagar innan denne sorgeligen avled av sina skador. 

Men livet gick vidare, som det ju plägar göra. Samuel-Mark skrev mer och mer, publicerades av en ren slump på rätt ställe i rätt tidning och kom att uppmärksammas såpass att han plötsligt blev både rik och berömd. Som med andra digniteter genom alla tider, umgicks han i dignitetskretsar och blev kompis med både Tesla och Edison. Han gifte sig sedan med den välbärgade Olivia 1870, och de fick fyra barn tillsammans.

Mark Twain träffade förstås Helen Keller. Han ser inte så jätteroad ut.

På grund av massa stolliga investeringar i uppfinningar, blev Clemens-familjens ekonomi allt sämre. Mark Twain jobbade på, skrev och föreläste och fick ihop pengar – och investerade dem galet igen. Någon lurade av honom pengar och nån annan övertalade honom att investera i en tryckmaskin (eller sättningsmaskin) som liksom skulle kunna funka som moderna textbehandlare.

The Paige Compositor! (Ser ju för böveln ut som en stickmaskin.)

Maskinen funkade tydligen rätt bra, men gick hela tiden sönder. (Hejhej, modern teknik.) Men – och det är viktigt: han var inte helt fel ute med sina tekniktankar, den gode Clemens. Det finns de som påstår att han till och med förstod sig på att uppfinna internet och alla dess förgreningar.

Men ack. Inte ens Olivias pengar räckte längre til alla stolliga investeringar. År 1891 stängde Twain sitt stora hus och for till Europa för att … [ja, något]. Eftervärlden har analyserat flytten till Europa (till och med en sväng till Sverige hann de med) och funnit att den bland annat berodde på att hustrun Olivia var sjuklig och behövde europeisk värme. Olivia mådde strax bättre, men det halp inte ekonomin, så 1894 gick Mark Twain faktiskt i konkurs.

Och då ska man betänka att ”The Adventures of Tom Sawyer” kom 1876 och ”The Adventures of Huckleberry Finn” kom 1884. Var inte de inkomstbringande, så säg? Jo, men också ett himla besvär och trassel eftersom de ansågs ”olämpliga” och skulle censureras här och där. Även idag har man svårt för dessa fantastiska böcker eftersom de ju beskriver slaveriet på synnerligen ett omodernt sätt. (Inte så konstigt. De skrevs i en annan tid. En omodern tid.)

Jag har rotat lite i SvD:s ypperliga arkiv och kan meddela att Mark Twain var en superduperkändis. Det skrivs spaltkilometer om honom. Hela tiden. Alla ville känna honom, alla ville berätta om vad han hade sagt när de träffades, och alla skrönor som han själv berättade uppfattades som roligare än de roligaste.

SvD den 9 december 1885.

Barnens död och sedan även hustruns, samt alla penningbekymmer gjorde att Mark Twain tappade humöret och viljan att skriva, skratta, leva och föreläsa. Inte ens hans goda vänner och uppmuntrande fans kunde få honom på bättre tankar. Hade det hänt idag, hade man stämplat ”depression” på honom och försökt hjälpa honom på alla sätt och vis.

Den deppige Mark Twain på ett Lumiére-foto från 1908.

Här kommer en liten filmsnutt från 1909 som Thomas Edison tog av Mark Twain och de kaffedrickande döttrarna Jean (som dog på julafton 1909) och Clara – varav en av dem plötsligt tar på sig en uppdykande hatt, skymd av en blomvas. Jag tycker att det är fantastiskt.

Ja, barnen, ja. Suzy dog av hjärnhinneinflammation, Jean drunknade i badkaret under ett epileptiskt anfall och en liten son dog i difteri, knappt två år gammal. Den överlevande dottern Clara fick bara ett barn – Nina – som dog barnlös. Alltså finns det inga direkt nedstigande ättlingar till Mark Twain.

När han dog 1910, stod det i hans testamente att det gick utmärkt att ge ut det redan färdigskrivna, kvarlämnade GIGANTISKA självbiografimaterialet. ”Men inte förrän om 100 år, moahahaha.” (De tre delarna publicerades  2010, 2013 och 2015 och är tydligen fyllda av bitterhet och roliga historier.)

Luckan tillverkade jag genom att banalisera, förlänga och skriva om några av Mark Twains kända citat. Till exempel:

  • “Whenever you find yourself on the side of the majority, it is time to reform (or pause and reflect).”
  • “A lie can travel half way around the world while the truth is putting on its shoes.”
  • “The man who does not read has no advantage over the man who cannot read.”
  • “Sanity and happiness are an impossible combination.”
  • “Get your facts first, and then you can distort them as much as you please.”
  • “It is curious that physical courage should be so common in the world and moral courage so rare.”
  •   “The human race has only one really effective weapon and that is laughter.”
  • “Anger is an acid that can do more harm to the vessel in which it is stored than to anything on which it is poured.”
  • “Education: the path from cocky ignorance to miserable uncertainty.”
  • “Worrying is like paying a debt you don’t owe.”

Det verkar så enkelt, det där med att skapa odödliga citat …

PLOMMONSTOPET! VI HAR JU VARIT PÅ VIFT TILLSAMMANS!

(Fast bara på låtsas. Jag åkte till Stockholm iklädd en vikarierande hatt, medan morfars äkta vara fick stanna kvar med alla lapparna i.)

Jag drar … nej, den där skaldande stackaren får frysa vidare för här står det ju … Jossilurens!

Lucka 21 kommer i lördagsottan!


Ni vill läsa PK:s bekymrade frysdikt förstår jag?

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Bak vedbon skymtas en ljusbrun mård,
trots en marknära dimma.
PK vandrar sin frusna ban,
varje natt är lika dan.
Huttrar gör han den kraken,
ty han går där nästan naken.

Midvinternattens köld är hård,
PK hostar och nyser.
Lunginflammationen kräver vård,
PK huttrar och fryser.
PK struntar i doktorns sång,
går mot en säker undergång.
PK fryser som satan.
Se där slår han i gatan.

PK ligger stilla på gatan i frid,
djupfryst med frost över kroppen.
Nu är det slut med hans fryselid,
nu är det sluttänkt med knoppen.
Den eviga vilan är PKs lön,
nu hjälper ingen tischabön.
På gravstenen står det ”Så snopet,
han vann ingen tischa av Stopet”

Share
34 kommentarer

Facit till lucka 17 heter lucka 18 (Lilla Julkalendern 2019)

Lucka 17 skapade villrådighet i båset eftersom svaret var solklart för somliga, men oerhört molnigt för andra. Jag gick lyckligt vilse bland haikuer och limerickar och kunde inte skilja läktarfolket från påplanenspelarna på flera timmar!  (Om ni är det minsta lilla bokstavstrogna, bör ni besöka båset och se hur det skaldas.) Men hur såg några av ledtrådarna nu ut?

Kråkan:
”Jag vill inte vara med i en klubb som kan acceptera sådana som mig som medlemmar. (Groucho Marx)”

hakke:
”Det ska knappast behöva ta elva långa år att knäcka denna. ”

Niklas:
”Ah! En pikaresk till frukost piggar upp.”

Barkborren:
”Här kan jag hänga hela dan och bara förundras  och gapskratta åt tokstollar och litterära genier som kan hantera sina tools.”

Magganini:
” Har vi månne än en gång att göra med ett verk som jag kan försöka beskylla min lilla dotter för att ha flyttat från min bokhylla till sin?”

Hannoia:
”Ja den här har jag snott! Den står hemma.”

Christer, tLDPT översatte även han ett namn till ett svenskt ord:
”Verkligen?”
(Jag översatte liksom “Toole”, han översatte liksom ”Reilly”.)

Svaret till lucka 17 är stackars, stackars John Kennedy Toole (1937–69) som skrev en hejdundrande succébok som gavs ut först elva år efter hans död.

John Kennedy Toole lär här spansktalande soldater engelska i Puerto Rico 1962. (Foto: Louisiana Research Collection)

I själva lucktexten pratade jag om verktyg (tool[e]) och associerade till John F. Kennedy. Jag citerade lite hit och dit, t.ex. det som gav boken dess titel:

When a true genius appears in the world,
you may know him by this sign, that the dunces
are all in confederacy against him.

Detta är Jonathan Swifts ord, som imponerade på honom när han var blott tonåring och glad i skämta, imitera kändisar, stå på scen, dra en rövare samt att skriva. 

Men med tiden skulle hans sprittande livsglädje försvinna komplett …

John Kennedy Toole föddes när hans mamma var förtinånting och bestämt visste att det inte skulle komma att bli några barn. Som ensambarn uppfostrades han av sina föräldrar (särskilt mamman) till en liten prins som ansågs vara ett geni. Han roade alla och envar, skrev sin första roman som 16-åring och levde livets glada dagar. Han fick sedan stipendium till flera olika skolor och ett universitetsjobb med blott tio timmars undervisning i veckan. (Vilken drömtillvaro!) Då – på arbetstid – skrev han den roman som han idag är känd för:

”Dumskallarnas sammansvärjning” (1980; ‘A Confederacy of Dunces’), som jag skrattade mig halvt fördärvad åt 1983.

Men inget förlag ville ha den. För varje refusering blev Toole alltmer desillusionerad, och PANG, när John F. Kennedy (!) mördades, halkade han ner i en djup depression som gjorde att han till slut valde att ta sitt liv genom att med en slang leda in bilavgaser i den egna bilen.

I vissa källor står det att refuseringarna gjorde honom så gruvligt olycklig att han begick självmord, men bilden var bra mycket mer komplicerad än så. Under lång tid led han av psykisk sjukdom med vanföreställningar och hans kompisar som var vana vid att han bara skojade och skrattade hela dagarna försökte hjälpa honom på alla möjliga sätt.

Och mamman då, som hade grälat med honom sista gången de sågs och till och med rapporterat sonen som saknad två månader innan han hittades död? ? Jo, efter två års intensivt och otröstligt sörjande, hittade hon manuset till ”Dumskallarnas sammansvärjning” – som en skrynklig, trasig, flottig karbonkopia. Alla förlag som hade refuserat manuset hade tydligen slängt det, för denna upphittade kopia är den enda som finns.

Mamman tog käppen i ena handen och manuset i den andra och stolpade runt till alla förlagsredaktörer hon kunde hitta. Alla sa nääää. Författaren Walker Percy blev även han approcherad av mamman, och han insåg att den här envisa kvinnan faktiskt inte skulle ge sig. Han bestämde sig för att läsa inledningen, och då [naturligtvis] inse att det var smörja, säga som det var och sedan tacka nej. Men.

”I det här fallet läste jag vidare. Kunde inte sluta. Först läste jag med känslan av att det faktiskt inte var tillräckligt dåligt för att dissa direkt, sedan med stegrande nyfikenhet, därefter med en stark känsla av upphetsning och slutligen med orden ”det kan inte vara sant” ringande i huvudet. Manuset kunde helt enkelt inte vara så bra som jag kände att det var.”

Men sedan tog det ytterligare fyra år innan ett förlag nappade. Och så fick John Kennedy Toole Pulitzerpriset! Hurra!

Thelma Toole, lite trött 1980.

Och ytterligare fyra år senare var mamman också död.

N.Y. Times i augusti 1984. ”Mrs. Toole once told an interviewer that she had studied drama for 16 years and piano for 10.”

Finns filmen nånstans då, så att man kan se den snabbt om man inte gillar att läsa? Nej, för i filmskapandet har det gått troll. Hollywood älskar boken, älskar filmmanuset, har planerat att göra filmen sedan början av 80-talet – men då dog alla påtänkta huvudrollsinnehavare vid relativt ung ålder: John Belushi, Richard Pryor, John Candy, Chris Farley och Divine.

Sedan dess har Stephen Fry varit inkopplad, liksom John Goodman, Steven Soderbergh, Will Ferrell, Lily Tomlin, Zach Galifianakis och ett tjugotal andra stjärnor. Alla säger med en mun att det är ett stort mysterium att filmen inte blir gjord.

Men vi kan kanske göra den på svenska? Vem ser ni framför er i huvudrollen som Ignatius?

“A green hunting cap squeezed the top of the fleshy balloon of a head. The green earflaps, full of large ears and uncut hair and the fine bristles that grew in the ears themselves, stuck out on either side like turn signals indicating two directions at once. Full, pursed lips protruded beneath the bushy black moustache and, at their corners, sank into little folds filled with disapproval and potato chip crumbs. In the shadow under the green visor of the cap Ignatius J. Reilly’s supercilious blue and yellow eyes looked down upon the other people waiting under the clock at the D.H. Holmes department store, studying the crowd of people for signs of bad taste in dress. Several of the outfits, Ignatius noticed, were new enough and expensive enough to be properly considered offenses against taste and decency. Possession of anything new or expensive only reflected a person’s lack of theology and geometry; it could even cast doubts upon one’s soul.”

Carl-Gustaf Lindstedt? Henrik Dorsin? Johan Rabeus?

Här står förresten Ignatius J. Reilly staty i New Orleans.

Förresten! Vovvamomos ledtråd berodde på att hon stötte på dagens Hemlisbloggare i tv:s ”Gokväll”. Kolla!

Har jag månne en tankepipeline in i tv numera?

PLOMMONSTOPET!

VI HAR EN VINNARE! OCH TRÖJORNA ÄR INTE LÄNGRE OSYNLIGA!! De finns från små XS till stora XXXL! Jag drar en lapp! Jag skickar till alla imorrn om ni ger mig adress och storleksönskan! På lappen står det ÅH, vad kul: en nying! AnnaPanna (ny i båset)! (Nu ska du mejla adress och storlek till mig som alla de andra vinnarna.)

Tjing!

Lucka 19 kommer i torsdagsottan!


Här kan ni se min utredning av engelska synonymer för “dunce” och hur dessa ord översätts av Google Translate till svenska. (Alfabetiskt sorterat på det svenska ordet, och de fungerande översättningarna i fetstil.) Det ser onekligen lite magert ut för oss svenskar.


Till hakkes ära (eftersom han formligen sprutade ur sig limerickar om båsisterna), kontrade Pysseliten med en till honom:

En skaldande man ifrån Åmål
fick höra versala glädjevrål
du skriver som ister
om alla båsister
Så flott och nu säger vi SKÅL!

Share
23 kommentarer

Facit till lucka 15 heter lucka 16 (Lilla Julkalendern 2019)

Den femtonde luckan var så lätt, så lätt. Eller svår. Eller lite som en distraktion när man som Hannoia vill titta på vampyrserier. Eller hur det nu var. Ökenråttan är på hugget i år och hade inga problem med att associera som jag och många andra: ”Handsken är kastad!”

Nina:
”Ingen barnberättelse, men kanske ett förfärligt barn?”

Christer tLDPT upprepade med en dåres envishet:
”Får se om jag kommer på någon ledtråd under dagen.”

Örjan:
””Straffspark” heter Elfmeter i tyska fotbollssammanhang”

hakke på samma tema:

En dörrknackare ifrån Griffen
var med kungen vid apetirifen
sedan la han en straff
så en målvakt, helt paff,
kasta’ handsken och klarade biffen.

hakke var förresten så listig sååååå med sin tidiga ledtråd:
”Förlåt, men jag gillade nästan 2018 års kalenderlucka mer.”

Katt, nog med fokus på en viss akademi:
”Fick visst en roll i år i den ständiga dokusåpan i år.”

Vår egen båspoet embryos alster ska naturligtvis läsas i sin helhet, men här har ni det versala (som länkar till resten):
OKEJ LOTTEN PÅ A SVARAR VI LUSSELELLEBULLRAR EFTRERSOM BULLRERBRYN OKCSÅ PÅ B SVARAR VI RUDOLF MED RÖDRA MULNEN EFTRERSOM ASTRID STRINDBERG EFTRERSOM RÖDRA RUMMET EFTRERSOM DET LAKCRAR PÅ NU ORDENTELIGT DET SÄJER VI NU
YO”

Wikipedia skriver lite mossigt om dagens HB:

”Han sågs länge som provokativ, både i sina verk och i sin offentliga bild, bland annat genom sitt långa hår och emellanåt slitna läderkläder.”

Svenska Akademiens motivering för Peter Handkes (f. 1942) Nobelpris i litteratur 2019 lyder:

”För ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människans konkreta erfarenhet.”

Och det är kanske det snällaste som har skrivits om honom på senare tid? Den befogade frågan är väl direkt:

Ska man premiera människor som är kompletta idioter – men jädrigt duktiga på sitt yrke? 

[tankepaus]
[tankepaus]
[tankepaus]

Ja, så funderade jag: trippeltankemöda. Hmmm. På tyska Wikipedia listas hans verk inom prosa och teater så här. (Jag visar er för att det är så fasligt mycket.)

De priser som han har emottagit är inte få de heller. (Jag visar er för att det är ju fantastiskt vad många priser det finns.)

Så, om man fick Nobelpris för sin produktivitet, ja då …

Problemet med Peter Handke är att han på ett provokativt och aningslöst sätt hejar på ”fel sida” och hyllar ”fel person” i Jugoslavien-konflikten. Och att han är helt oresonlig i ämnet. N.Y. Times har en artikel som handlar om hur fel Nobelpriset (än en gång) hamnade 2019 – ”The Bob Dylan of Genocide Apologists” – och där förklarar den bosnisk-amerikanske journalisten Aleksandar Hemon att Peter Handke är fantastisk som författare, men att han faktiskt är fel val. Lika fel som Bob Dylan, fast på ett annat sätt.

Handke beundrar fortfarande den nu sedan länge döde Slobodan Milošević, och erkänner inte alls de monstrositeter som denne gjorde sig skyldig till. (Han påstår att bosnierna utövade massmord på sig själva för att kunna skylla allt på serberna.) I artikeln ovan beskrivs hur Peter Handke 1999 reagerade på en fråga om huruvida han var bekymrad över lidandet i Bosnien. Han svarade:

– Stick your concerns up your ass!

Längst ner i artikeln läser jag följande rättelse. (Som vanligt fokuserar jag på fel sak, men det är ofta rätt kul med rättelser.)

[här följde en kvarts misslyckat googlande efter originalsvaret på tyska]

Luckan andades (hoppas jag) en mysko männscha som går fram som en ångvält med en egen agenda och som vet var skåpet ska stå, även om det är till exempel framför ugnsluckan.

Några av hans citat samt bok- och pjästitlar nämndes i gåtan, liksom Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman, som ju har översatt några av de senaste verken. Att Schubert fick vara med på ett hörn beror på att han har tonsatt ”Winterreise” och en av Handkes böcker heter ”En vinterresa på floderna Donau, Sava, Morava och Drina eller rättvisa för Serbien”. Ravelli fick symbolisera boken ”Målvaktens ängslan inför straffsparken”. (Som tydligen inte bör läsas av någon som behärskar fotboll eller psykologi.)

Handke och den förtjusande Olga Tokarczuk. (Jag fotograferade tv:n, sorry för kass kvalitet.) Min djefla man träffade förresten den uuuunderbara Olga på polska ambassaden i förra veckan, så nu äger vi en signerad bok.

Särskilt omtyckt för sitt agerande, sina intervjusvar, sina tal och sina åsikter är han inte, Handke. Tydligen är han en sjuhelsickes författare på ett sätt som är helt och komplett otydligt för mig, för jag tycker att det mest är vonobenbabbel.

(Med detta sagt ska jag meddetsamma erkänna att jag inte har orkat genom ett helt verk eller en hel pjäs, utan bara har gjort nedslag här och där.)

En liten rekapitulation från det Handkeiska hemmet nu. Peters pappa var länge okänd eftersom mamman Maria gifte sig med en annan när hon var i åttonde månaden: spårvagnsföraren och Wehrmacht-soldaten Bruno, som for fram som en ångvält och söp och slog sina barn (det känner vi ju igen). Att Peters riktiga far var bankmannen Erich Schönemann, erkände mamman först efter 18 år när Peter avkrävde svar. Mamman begick självmord när Peter Handke var 29 år, vilket (det känner vi också igen) tydligen triggade det författarskap som sedan följde.

Uppdatering! Handkes handstil! Han skriver (liksom Astrid Lindgren) allt för hand!

Det fanns en tid när jag var tvungen att först skriva allt – brev, artiklar, kåserier, skoluppgifter – för hand, sedan skriva in det på datorn. Nu är det precis tvärtom.

Slut på uppdatering!

Ni som vill öva upp er skoltyska kan läsa den här välskrivna artikeln om denna komplicerade karl. Eller den här artikeln, som nämner att fjäsk som att läsa Tomas Tranströmer på svenska faktiskt inte funkar. Tvärtom tycker man i GP och i den här artikeln i DN. Nä, nu lämnar jag Handke, hur fantastiskt väl han än må skriva. Suck.

PLOMMONSTOPET!

Vi har en vinnare in da house, nej, jag menar da hatt! Jag skakade plommonstopet så kraftigt att en enda liten hattlapp hoppade upp och lade sig på brättet (undersidan dårå, jag håller ju i hatten som ett durkslag liksom). Det är Béatrice! Och tröjorna är fortfarande osynliga, hurra!

På tisdagsmorgonen får ni lucka 17!


Eftersom Godiva önskade sig fler rim och rytm, tar vi väl en hakkelimerick till?

En versmakare bland poeter
han rimmar på lemerickmeter,
Är han dum eller vis?
Får han ta sig en pris?
Är det rim och reson vad han heter?

Share
34 kommentarer

Facit till lucka 13 heter lucka 14 (Lilla Julkalendern 2019)

Gissningarna till lucka 13 var för mig helt obegripliga till en början. Maplestream tycktes hävda att HB inte var död och andra ville underligt nog åka båt härs och tvärs.

Enannankrister var komplett mysko, så jag skakade på huvudet både en och två gånger:
”Om det är hen, så skrev hen om en med många efterkommande, eller samma en.”

Ninja ledtrådade i sen kvällning:
”Kan det kanske behövas ett skjul i anslutning till planen.”

Ökenråttan gjorde som Postflickan:
”Nu går jag och lägger mej, helt komfortabel i råttboets kalla sovrum; vi sover med öppet fönster året om, under natthimlens stjärna.”

Zkop var väldigt tidig med sin ledtråd:
”Här är kallt idag, men det ska bli varmare om det nu är nån tröst.”

Ardy slog mig med svår häpnad, för detta var fantastiskt:

A London girl moved to Howling,
for a Darcy mayhap she was prowling.
Modernizing farm and her kin,
all vile and eccentric to a sin.
Seen by Ada in the shed, what was the foul thing?

Jossilurens pladdrade alldeles förträffligt:
”… För vi pratar ju givetvis om filmen med samma namn, som kom 2007 och där Kate Beckinsale spelar Annie Marchand. ”

Karin, som kanske var allra först:
”Uppe i ottan på Luciadagen, kämpar i kölden mot det hägrande målet: värme och tröst på läktar’n.”

Jomen. ”Kall tröst” är alltså ledorden … Men vem var det då? Jo:

Stella Gibbons (1902–89) är ett inte särskilt bekant namn. Såpass obekant att varken svenska Wikipedia eller NE har en artikel om henne.

– Fnys! fnös jag när jag  upptäckte det. 

Så huuuuur ska ni i så fall ha den blekaste susning om denna person?

Jo, min tro är att ni har hört talas om, sett filmen eller läst ”Cold Comfort Farm” (1932), som är så rasande rolig och modern i sitt tankesätt att ni helt enkelt borde det. Om inte, kan ni ju se fram emot en ny, trevlig bekantskap.

Stella Gibbons 1988, hon som sade sig hata ”de uppblåsta, de pompösa och alltför sentimentala”. (Foto: John Hedgecoe/TopFoto)

Ni får gärna, liksom jag granska bilden här ovan. Lampan. Stöket. Tofflorna. Kroppsspråket.

Stella Gibbons hade en rörig uppväxt med en i och för sig ganska rar mamma, men med en skitstövel till supande pappa med tusen och en kvinnor på sidan om. Pappan skrek och röjde, for ut mot alla i hushållet och drog sig inte för att lappa till barn som i hans ögon behövde lite stryk. (Med facit i hand vet vi att sådana här upplevelser bådar gott för blivande författare.) En glädjekälla och anledning till överlevnad var hemmets många böcker och Stellas läshuvud, som också hjälpte henne att som en av få flickor faktiskt få börja läsa på universitet.

– Mäh, boring, sa Stella, som inte riktigt hängde med eller njöt av skolan – men skrev gjorde hon hela tiden.

Stella 1955. (Foto: Mark Gerson.)

När Stella Gibbons mamma var blott 48 år, dog hon hastigt och plötsligt – och fem månader senare söp pappan ihjäl sig. Stella var då bara i 25-årsåldern och fri som en fågel med en pojkvän som hon relativt öppet mot alla normer minsann hoppade i säng med utan giftermål – men nu fick hon ta sig i kragen och hand om sina två småbröder.

De tre valde att bosätta sig i Vale of Heath, där Keats, Leigh Hunt and D. H. Lawrence hade lyckats skapa litterära storverk, och så inledde hon sin journalistkarriär. Hon blev uppskattad särskilt för sina dikter och uppmärksammad av storheter som T. S. Eliot och Virginia Woolf. Men så kom en sådan där period som är så bra för unga, spirande författartalanger: avsked, nytt jobb, olycklig kärlek, kamp för pengar och allmänt trassel.

Och då skrev hon ”Cold Comfort Farm”, vars handling är ungefär som i det synopsis som jag hade i lucka 12. Det coola är att boken är lågmält rolig, har många finurliga sekvenser, några trevliga citat som passar här och där och en snabb dialog. (Om man läser snabbt, dårå.)

Stella Gibbons skrev boken snabbt och lätt utan åthävor som  en parafras och ironisk kommentar till alla fjöntiga romansböcker om förvecklingar och spirande kärlek samt stora bröllop som hon fann att pöbeln (förlåt) på den brittiska landsbygden dyrkade. Alltså fåniga böcker där jordnära och primitiva rollfigurer vandrar omkring, där dystra skeenden och det arkaiska landskapet ”avbildas i prosa som är så överarbetad att minsta lilla färgklick är en underdrift”.

Huvudpersonen är (som sagt) den unga fröken Flora Poste, vars föräldrar dör utan att någon saknar dem. Hon söker äventyr och gamman och lyckas med bestämd humor förändra livet på ett superhjältesätt bara genom att prata omkull folk och intrigera. Alla blir lyckliga och föremålet för hennes egen kärlek har minsann alldeles vita tänder.

Om ni vill, kan ni kämpa lite genom att se hela filmen från 1995 på Youtube. Här har ni trailern, där Flora i inledningen möter den snälla betjänten Sneller:

Den är inte textad, men å andra sidan uppdelad i besvärliga tiominuterssnuttar … Där kan man se husfadern Gandalf (alltså Ian McKellen) och en väldigt ung Kate Beckinsale samt Joanna Lumley från Absolutely Fabulous som den leende Mary Smiling. Och en synnerligen förälskad Stephen Fry!

Under bröllopsmiddagen ser man väldigt kort och utan kommentar eller replik hur brudgummens överklassmoder försöker förstå sig på böndernas piroger, medan en helt vanlig bonntjej med nyfiken avsmak klämmer i sig rysk kaviar.

En av mina favoritrepliker – sagd i förbifarten – är en order till en av sönerna i huset. Alla får sina uppgifter när arbetsdagen inleds i ottan. Fadern säger lugnt:

– Seth, you drain the well. There’s a neighbor missing.

Gamla Ada Doom, som sitter i sitt rum på ovanvåningen säger nästan bara:

– I saw something nasty in the woodshed.

När hon sedan blir förändrad och minsann ska åka till Paris, säger hon:

– You won’t find me plucking my eyebrows, nor dieting, nor doting on a boy 25.

Och det är nästan lika roligt som att gamle Adam envisas med att inte diska med en diskborste, utan en liten pinne. För det har han ju gjort i alla år.

Stella gifte sig, skrev mer, fick en dotter, skrev mer, hade stora fester och många kompisar, skrev ännu mer, blev änka 1958, och skrev igen och hade partyn tills hon dog. På 1960-talet gav hon till och med ut science fiction: ”Jane in Space”, skriven i Jane Austen-stil …

Scoop! Redan på 1930-talet varnade hon i en dikt för miljöförstöring med dessa rader:

”What oil, what poison lulls
Your wings and webs, my cormorants and gulls?”

Ur ”The Marriage of the Machine” (1938).

 

Tyvärr blev Cold Comfort Farm alltså en sån hejdundrande succé att Stella Gibbonss övriga verk hamnade i skuggan och förtvinade. Till alldeles nyligen, när någon upptäckte att det var ju alldeles fel och utbrast: ”Nu fräschar vi upp dem och ger ut dem på nytt!”

Men ojojojojoj vad det är ont om Stella Gibbons på svenska bibliotek. Kan vi kanske göra en insats här?

 

PLOMMONSTOPET! HITÅT!

Faktum är att plommonstopet har åldrats lite mer än jag  vill erkänna. Fodret sitter slafsigt löst och riskerar att svälja lappar. Men jag rör om med försiktig hand och får upp en … en … en … Magganini!

Lucka 15 kommer på söndag morgon!


Bonuslimerick från hakke bafatt det var val i Storbritannien (och stackars Skottland inte fick som de ville) och Brexit ser ut att genomföras med blonde Johnson:

En man i ett brittiskt imperium
han formar ett nytt ministerium
och sen hörs han ropa:
”Vi slopar Europa,
och det är mitt enda kriterium!”

 

Share
39 kommentarer

Facit till lucka 11 heter lucka 12 (Lilla Julkalendern 2019)

Vilket spirituellt kommentatorsbås! Rimmen for härs och tvärs och alluderingar på både det ena och det andra förgyllda allas vår arbetsdag. Men fanns det månne några lettrådar till elfte luckan inbakade i formuleringarna? Rimsmeden hakke lyckades samtidigt som han förtjänade sitt levebröd att skriva tolv limerickar i båset! Här kommer några kommentarer i oordning:

Ökenråttan visste besked tidigt, och strösslade ledtrådar så fiffigt så:
”Jo, nu har jag hittat insekterna, fågeln, fladdermusen, Tibet, kniven och törstigheten, det säjer jag nu, jo.”

En av hakkes ledtrådar:

En snögubbe från Örebro
var ganska så cool må ni tro.
När han stuckits med kniv
och polisen bad ”Beskriv
om du såg vem det var” sa han ”Jo”.

Anna skrev både limerickar och haikur:

Snön faller sakta
Kvinnan med hål i magen
fryser om benen

Jossilurens resonemang är ju inte bara bludder egentligen, det vet ni väl?:
”Michael Fassbender är kanske inte enbart känd för att vara Alicia Vikanders make, han har ju trots allt gjort en och annan roll.”

Ninja:

En storvuxen karl på ett tåg
för mord hade sån håg
Han karva och skar
och det som blev kvar
putsades till av hans såg

Hommage à Hasse Alfredson blev hakkes rimservice till Godiva, som har en bekant med ovanligt yrke:

En hästgynekolog ifrån Gränna
han tvingades skamsen bekänna
att han vid en kontroll
inte riktigt haft koll
då tempen han tog med en penna.

Kråkan var rolig:
”Det där hålet, det kan väl lika gärna vara ryggskott?”

Zkop kom i alla fall med en perfekt lettråd:
”Hål i magen? Jag har hål i huvudet.”

Det är mycket svårare att skriva facit till moderna Hemlisbloggare och de nu levande jämfört med gamla döingar från 1700-talet. De nutida har ju liksom inte bakats färdigt än. Dessutom måste jag välja bilder och credda med sådan OERHÖRD omsorg – eller vara beredd att betala dryga böter. (Se längst ner så förstår ni.) Så nu kan jag illustrera en av hakkes ledtrådar med en gratisbild på detta vis:

“Det skulle möjligen Då ha varit om Örebro låg mitt i Tjeckoslovakien.”

Jo Nesbø (f. 1960) är Norges superduperförfattare som sedan 1997 spottar ur sig hårdkokta deckare som pingisbollar ur en bordtennisrobot.

Jo Nesbø.

Han växte upp i ett trevligt Norge med tre bröder och en bibliotekariemamma som var med i norska motståndsrörelsen under andra världskriget, och en pappa som tvärtom var soldat i Hitlers armé.

Först var unge Jo helt inne på att bli fotbollsproffs – och tydligen var han så bra att det inte var en omöjlig dröm. Men så smällde han korsbanden i båda knäna, och då utbildade han sig (ordning och reda) till civilekonom och jobbade som finansanalytiker, aktiemäklare och journalist. Samt som turnerande musiker i det i Norge jättekända bandet Di Derre (som betyder ”de där”) med bl.a. lillebrorsan Knut. Brodern dog 2013, men bandet turnerar fortfarande.

När Jo sjunger och spelar ser det ut så här. [Bild: cc-by-sa-2.0]

Man  kan lugnt säga att han har hittat framgångsreceptet eftersom han säljer så sanslöst mycket i hela världen. Serien om den långe (pah, 190 cm) och smale suputen Harry Hole, som får på käften och massa däng när han som kriminalare hittar ond, bråd död överallt, har översatts till 50 språk. Fristående böcker som inte handlar om Harry Hole är även de blodiga, medan barnböckerna så himla smart uttänkta eftersom de handlar om

  • tidsresor
  • världens undergång
  • pruttar.

Hemlisbloggartexten tillverkade jag  med hjälp av inledningen och spridda nedslag i Harry  Hole-debuten från 1997, där kroppen verkligen är lemlös och han inte nekar.

Exhibit 1.
Exhibit 2.

Jag  försökte intensivt att även få med denna passus i luckan, men den var så absurd att jag faktiskt inte lyckades. Vilket väl bara var bra, nu när jag tänker efter. (Försök nu att skaka två gånger på huvudet, allihop.)

Nesbø har under åren haft den goda smaken att intervjuas ofta och intressant. Han berättar glatt att han gärna ljuger i intervjuerna eftersom de då blir intressantare – och jag känner omedelbart att jag måste bli kändis så att jag får tillfälle att ljuga oftare. I en intervju i Café får han en fråga som jag hade velat få. Och svara på – för jag hade svarat något liknande.

”Som ung var du en lovande fotbollsspelare innan ditt knä pajade. Skulle du hellre vara vänstermittfältare i Tottenham än romanförfattare?

– Ja! Jag hade varit en riktigt sur föredetting med dåliga knän som haltandes blivit bjuden på öl. Och så skulle jag alltid bli lyssnad på när tidningarna bad mig tycka till om det norska fotbollslandslaget. Journalisterna skulle alltid få griniga och citerbara svar.”

Jo sitter på ett visst café i Oslo och skriver sina böcker, och har då en jädra fart på sitt knattrande och vad det verkar inte ett uns skaparångest eller skrivkramp. Förutom allt som han ger ut på normalt sätt, har han även fått två böcker publicerade under pseudonymen Olav Johansen. Alla de hårdkokta Hole-böckerna följer ungefär samma mönster med en kort intro, sedan blod, död, försvunna lemmar och en himla massa våld som Harry Hole själv utsätts för. Jo Nesbø säger själv att han tycker att han nog går för långt i tortyrbeskrivningarna ibland. Men det säljer ju.

Michael Fassbender som Harry Hole i ”The Snowman”.

Och hur kom Nova Scotia in i sammanhanget? Jo, Jo har en huvudrollskaraktär som har en namne i Kanada! Sjön Harry Hole ligger här: 44.90015°N 63.89872°V.

Jo Nesbø svarade i en av alla tusentals intervjuer NEJ! på frågan om han skulle märka om 10 miljoner kronor plötsligt försvann från hans konto. Så jag, som sitter här och påstår att jag inte ”vill” skriva böcker för att jag ändå inte kommer att tjäna nåt på det, kan helt enkelt dra nåt gammalt över mig. Man ska bara se till att vara en författare som skriver som Jo Nesbø. Ju.

PLOMMONSTOPET! HALLO!

Jag har idag fått besked om att tischorna kommer till mig den 19 december. Så sena har de aldrig varit. Men de har heller aldrig förut varit i trefärgstryck! Om jag hinner paketera dem raskt och direkt, har alla vinnare sin tröja i posten fredagen den 20 dec.

JAG DRAR EN LAPP! Det står … Ninja i Klockrike! Banne mig, jag ger jag faktiskt en bonustischa till hakke också – för att han med beröm nästan limerickade omkull oss! (Ni andra rimmare ska ska också ha beröm! MASSOR!)

Lucka 13 kommer i fredagsottan!


Men hur var det nu med det där med bilderna som jag nämnde där inledningsvis?

Jo, TT började jaga mig med hjälp av ”C*pyrig*t Age*t” i april 2019. Jag har sedan jag började blogga 2006 som en idiot använt bilder som jag inte har köpt. Tänk på alla gamla facit som är fulla av författarbilder! Tänk på alla texter om 56:orna och om konstiga skor!  Dyra bilder överallt!

Raskt raderade jag hela bloggen och håller sedan dess pö om pö på med att släppa loss blott de inlägg som inte har ”farliga bilder”. (Just nu sitter bara 2 011 inlägg i karantän.) Men två bilder har jag blivit tvungen att hosta upp tusenlappar för. Här får ni se dem, men jag har sett till att de inte går att se. Det som inte syns, finns inte! (Det är de som har gjort röda rutan runt de dyra bilderna. Retuscheringen med svarta, kantiga fyrkanter och blåa, ringlande kringlor har jag gjort.)

Så här låter det när de kommunicerar – det här gällde den första bilden:

”Om ni inte kan visa att ni innehar rätt licens för användningen måste ni dels erlägga TT Nyhetsbyråns standardlicenspris, dels en ersättning för den skada som den otillåtna användningen har medfört, till summan av 2.850 SEK.

Vänligen se bifogad faktura som ska betalas inom 10 dagar från detta brevs datum.

Då ni inte har rätt att använda bildmaterialet måste ni även omedelbart upphöra med användningen och distributionen av detta material. Observera att betalningen av fakturan inte berättigar eller tillåter er att fortsätta använda bildmaterialet.”

Not nice. Jag har åsamkat skada på dem såsom bovarna åsamkar skada på Harry Hole.

Share
40 kommentarer

Facit till lucka 9 heter lucka 10 (Lilla Julkalendern 2019)

Det tog ett bra tag innan jag förstod let-trådarna idag eftersom jag inte fattade varför ni skulle fly Norden, allihop! Ni var för smarta för ett förvirrat fruntimmer som jag!

Men innan vi sätter igång med fruntimmerspratet här, ska jag bara klargöra att ordet fruntimmer på intet sätt var negativt eller nedsättande under 17- och 1800-talen.

Vi börjar med Jossilurens idag, fastän hon allt inte var först. Men eftersom hennes halsbrytande irrfärder på associationsbanorna är så långa, får ni en länk:

Någon som däremot inte heter Robert, men väl Roberts är ju Julia Roberts.”

Pysseliten:
”Idag måste jag alltså använda min qwinliga list för att hitta HB.”

Niklas i Göteborg fokuserade först på promenadpromoveringspromotionerna:
”Allt jag kan tänka på är att erbjudandet om att två barnsköterskor kan åtaga sig barnprom. kan vara både barnpromotion och barnpromovering.”

Sedan snodde han Jossilurens ständige Orlando! Fantastiskt!
”Enka är såklart feminin form av Enki, den sumeriske gud som också heter Ea, som i Tolkiens Silmarillion återfinns som Eä och är världen/världens skapare. Och så vidare och Legolas. Jag antar därmed att Orlando Bloom äntligen är det korrekta svaret.”

Kolla vad bra det går att läsa fastän Christer, the Long Distance PT skriver på forna tiders annonsvis med förkortningar:
”P.g.a. n. arb. har j. ej h.t.a. ggl o.dyl., så i år h. d. ej gtt l. br. att gss. sm tdg.”

INTE Betong-Bess, men väl Hannoia gav en rejäl lettråd:
”Fördelen med att vara nåt slags frilansande konstnär är att en kan odla sitt vett mest hela dagen.”

Ninja-Malin:
Om änkan följer med hem; Glada Hänkan
Om änkan varit fopollspelare; Glada Henkan
Om änkan är en släkting; Glada Fränkan
Om änkan jobbar inom vården; Glada Sänkan
Om änkan finns på en annan sajt; Glada Länkan
Om änkan har bra sittplats; Glada Bänkan
Om änkan är snarstucken; Glada Kränkan
Om änkan ser till att glaset alltid är fyllt; Glada Stänkan
Om änkan är själsligen förmögen; Glada Tänkan

Hihi!
Men nu är det inte nån glad änka det handlar om. Vi inne på en sån därn gammal en igen. Gäsp, 1700-tal säger båsisterna. Men hörni, den här är en ledsen, men ball och arg cooling.

Vem var Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718–63) – förutom författare? Ja, för att ta reda på det måste man ju läsa på, och si det var en intressant upplevelse. NE-artikeln inleds så här:

”Nordenflycht visade tidigt intresse för att skriva och påbörjade omfattande självstudier i teologi och filosofi. Ett lyckligt äktenskap 1741 med prästen Jacob Fabricius avbröts efter en kort tid genom makens död.”

Var inte det underligt, så säg? Ett nio månader långt äktenskap – som förvisso påverkade hennes författande – ska ju liksom inte stå i första rummet, tänker jag.

Paus.

Plötslig insikt.

Ve ooooooooooo fasa!

Jag var ju redaktör för litteraturen i NE.

Hoppas vid gud att det inte var på bokstaven N.

Har nu tillsatt en utredning hos den nuvarande redaktören på NE.

Gulp.

 

(Vad fint. Jag tillverkade en ångestgran i text.)

Wikipediaartikeln om Hedvig Charlotta är lång som ett ösregn, men (förlåt att jag nu sätter mig på mina höga hästar och fnyser) inte alls välskriven. Lite halvgymnasial. Så då åkte jag  till biblioteket och lånade några dammiga böcker med ordning och reda, vettig information, kuriosa samt trevliga formuleringar.

I korthet  … äh, jag kan inte vara kortfattad. Hedvig Charlotta Nordenflycht (som tydligen kallades Hedvig,  även om vi moderna människor alltid säger alla tre namnen) föddes i ett trevligt hem med tillgång till böcker och musikinstrument. Hon var särdeles begåvad och intresserad av det mesta, men lovade att förlova sig med en viss, tio år äldre Johan Tideman när hon bara var 15 år för att hennes döende fader önskade att så skulle ske.

WTF, liksom.

När hon hade varit förlovad i tre år, dog fästmannen, som var spirituell, rolig och bildad samt puckelryggig och plågad av sjukdomar. Hon blev alldeles förkrossad och skrev ner sorgen på de av tårar blöta pergamenten som lades framför henne. (Inte vet jag om det gick till så, men jag har en gång gråtit ner i en elektrisk skrivmaskins tangentbord.)

Sorg över fästmannen.

Så gick åren. Hedvig Charlotta skrev så pennorna glödde och fick specialundervisning av kunniga män. En dag blev en lärare sjuk, och vikarien var Den Perfekta Mannen: amiralitetspastor Jacob Fabricius. De föll handlöst för varandra och det blev tal om en ny förlovning. Men Hedvig Charlottas bror Anders blev  ilsken, för han var hennes förmyndare och förvägrade henne detta eftersom han tyckte att det fanns för lite pengar i potten. Dumme brodern lyckades förhala förlovningen tills han själv hade försnillat och supit upp alla släktens pengar, och då fick rymma till Australien. Äntligen fick de gifta sig 1741, och oj, vad de drömde om framtiden.

I Svenskt biografiskt lexikon (skriven i början av 1900-talet) står det: ”I förhållandet till Hedvig var Jacob Fabricius den intellektuellt överlägsne – även om lärjungen kom att i lyriken vida överträffa honom.”

Mutter, mutter. 

Nåväl, efter nio månaders sprudlande äktenskap dog amiralitetspastorn, bara 37 år gammal. Hedvig Charlotta blev alldeles förkrossad igen. Ur dagboken:

”Min man insjuknade i hetsig feber. Jag märkte straxt min olycksstjärna vara uppgången över mig. Jag anropte den Evige om ändring. Jag föll på knä för doktorer och böd dem allt, vad jag ägde, för min mans liv, men allt förgäves!. Min älskeliga make avsomnade efter nio dagars sjukdom på ett så stilla, saligt och förnöjt sätt, att denne lysande Guds nåd, som halp honom övervinna allt och även det fasta band, varmed hans hjärta var bundit till mitt, var sedan det endaste, som under min förtvivlan mest styrkte min svaghet och lindrade min jämmer.”

Hon gav ut de sorgligaste poemen i ”Den sörgande turtur-dufwan”.

Sorg över maken.

Sedan följde flera år där den sörjande turturduvan skrev, sörjde, skrev, letade försörjning och sörjde. Eftersom hon var änka, var hon myndig och fick bestämma själv hur hon ville ha det. Men det var svårt att hitta försörjning. Hon lyckades bli invald i Tankebyggarorden, som liksom Beatles gjorde stort avtryck trots kort tid in action. Hon fick mycket hjälp och stöd av sin bästa vän, kusinen Carl Klingenberg. Som plötsligt dog, han också. 

Sorg över kusinen.

Men det verk som hon är mest känd för är ett raseriutbrott utan dess like – en låååång dikt på alexandriner. ska man få utlopp för sin ilska, hörni: skriv världen längsta poem på ett sexfotat, jambiskt versmått! Hela ”Fruentimbrets försvar” går att läsa lite här och där på nätet, men jag orkade inte, hur imponerande det än är!

Orsaken till ilskan var solklar och fullt förståelig. Hedvig Charlottas gamla idol Rousseau påstod nämligen att quinnor inte kunde något, att de inte någonsin kommer upp till männens nivå vad gäller bildning och intelligens och att det vet ju alla att det är på det viset – och skall så vara i evigheten, amen. I dikten säger hon att Rousseaus ord är kriminella och att bara för att männen har bättre fysik, är de inte bättre tänkare. You go, girl!

Ni kan också försöka läsa ”Swenska fruentimretz klagan” eller ”Fruentimmers plikt att utöva deras (sic!) vett” eller kanske ”Satyr över avundsjuka fruentimmer” – men det tror jag inte att ni orkar. Heller.

Mot slutet av sin korta levnad, blev hon förälskad igen, stackars Hedvig Charlotta. Denna gång var det tyvärr obesvarad kärlek till en ung man som suktade efter en annan quinna. Länge gick det rykten om att denna olycka fick Hedvig Charlotta att begå självmord genom att försöka dränka sig, att misslyckas, och därefter drabbas av förkylning och lunginflammation – på den tiden ju dödlig. Men i själva verket dog hon av cancer i magtrakten. (Läkarjournalerna finns kvar.)

Avslutningvis lite mer sorg – här över en julblomma:

Men liksom du min hydda pryder
Och dig i all din täckhet ter,
En grym förvandlings lag du lyder
Du vissnar, dör och finns ej mer.
Du hastigt all min möda glömmer
Och ledsnar vid min ömma vård,
Bland ringa stoft din fägring gömmer,
Du är ju otacksam och hård?

(Ur ”Öfver en hyacint”.)

Såja, det var Hedda-Lotta, det. Hon är med all rätta känd för sin envisa och ilskna kamp mot könsfördomarna, för sin arbetsiver och sitt ständiga sörjande. Läs mer här. Eller här. Och om smeknamnet Aspasie här. Om ni orkar. (Det ska ni veta: jag är Nordenflycht-mätt nu.)

Att tänka klokt och göra väl är ett
vi böra ej de tvenne tingen skilja;
ju mera upplyst vett,
ju mera dygdig vilja.

 

ENTRÉ! PLOMMONSTOPET!

Oh, nu får jag stoppa tillbaka några lappar som for ur igår. Såja.

Vinnaren av en än så länge osynlig tischa är … Maplestream! Som säger att han sitter på läktarn hela dagarna!

Puh!

Lucka 11 kommer i onsdagsottan!

Ja just det … tischan … Den ser ut så här.

Share
45 kommentarer

Facit till lucka 7 heter inte lucka 14 utan 8 förstås (Lilla Julkalendern 2019)

Enklaste luckan EVER!

Lucka 7 2019 går till historien som den lättaste och mest förvirrade – men skyll inte på mig! Jag bara skrev som det var! Fast … hur var det egentligen? Vi kollar några spridda kommentarer i komplett oordning eftersom jag har läst dem i oordning bland laxtillredning, basket- och pingisbollar samt släktbesök.

Maplestream:
”Konstaterar att när jag läste i lugn och ro så kom HB till mig. Det enda som oroar nu är att det helt plötsligt var så enkelt. Som om jag läst direkt ur nämnda dagbok.”

Ökenråttan var sannerligen upprörd:
”Om jag vore damen på bilden skulle jag stämma Lotten för att hon kopplar ihop mej med dagens HB.”
”Och att sno mr Darcy! Jag saknar ord.”

Jossilurens:
(Nej, ni får läsa hela kommentaren häääär istället.)

Zkop:
”183 år mellan verken.”

Bridgroom:
”Zkop påstår att det är 183 år mellan verken (undrar vilket som då är startåret – hon på bilden skrev flera). Men om jag väljer en, kan då HB vara den som skrev “Mulle Meck bygger en båt”?”

Christina:
”Tänker att det kanske är så lätt som det verkar för att även jag ska kunna klara av en lucka detta år. Men förmodligen inte.”

Ninja i Klockrike:
”Kommer med ledtrådar som sabbar min HB.  En HB som var vida mycket mer bildad än den HB som jag just nu förstått att det är. Det var dagboken som ställde till det. Den som jag fann oläslig.”

Helena:
”Det känns för enkelt, men ledtrådarna pekar mot en HB som har en del av sitt namn gemensamt med mig, och en huvudperson som har dagboksskrivandet som gemensam faktor. Det är inte riktigt en oberoende gissning.”

(Den där sista var inte Översättarhelena. Måste ju påpekas!)

Svaret är Helen Fielding (f. 1959), som slog igenom med dunder och tjohej när hon 1995 förstod att hon skulle skriva om sig själv, fast om en tjej som hette Bridget Jones.

Boken är mer känd som film än som bok eftersom man

  1. fullständigt obegripligt konstigt valde en amerikansk skådespelerska till huvudrollen
  2. såg till att denna skådespelerska till omvärldens fascination fick gå upp 15 kilo och lära sig brittisk engelska
  3. fick erkänna att även om det var fullständigt obegripligt, gjorde denna skådespelerska ett alldeles utmärkt jobb.
Skådespelerskan ifråga, Renée Zellweger.

Men faktum är att Helen Fielding skrev små kåseriliknande stycken om Bridget Jones – utan byline – i The Independent långt innan hon blev bok och film. Som så många andra författare som plötsligt gör succé, gällde det för Helen att smida medan pennan glödde och producera så många historier som möjligt om Bridget innan hon blir på smällen och måste sluta jaga karlar och män samt skilja mellan en trist chef (som jag dock fann oerhört charmig) och en Mr Darcy som heter så för att han ÄR Mr Darcy fastän (hej Ökenråttan) han redan var Mr Darcy i Jane Austens Pride and Prejudice, som ju (hej Zkop) kom ut 183 år tidigare.

Till yttermera visso spelas Austens Mr Darcy och Helen Fieldings Mr Darcy av en och samma skådespelare!

Kolla, Colin Firth överallt!

Helen erkänner rakt av att hon har snott idéer och handling av Jane Austen. Bridget till och med citerar ”Stolthet och fördom” när hon läser upp de allra första raderna: ”It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune must be in want of a wife.”

Helen Fielding var före B.J. (som man kallar verket när man är i branschen) singel och sådär charmigt fattig som andra kulturarbetare. Och sedan SCHWÅPP! kom genombrottet helt out of the blue. Fast om man tittar lite närmare på hennes cv, ser man att hon umgicks i kretsarna runt Rowan Atkinson och att hon var polare med regissören Richard Curtis redan innan han fick sätta tänderna i Bridges Jones och göra film av boken. (Sade hon ogint, den där Lotten, som inte är bestsellerförfattare bafatt hon inte umgås med filmmoguler utan bara långa basketspelare.)

Numera bor Helen med barnen halva året i London, halva i Los Angeles. Hon gifte sig i USA med komikern och författaren samt Simpsonmedarbetaren Kevin Curran, och livet lekte medan de fick två barn 2004 och 2006. (Amerikanska källor påpekar nogsamt att de inte var gifta och att de nästan inte var ihop heller.) Och så blev det sådär som det så ofta blir, tycker jag, när allt verkar gå så bra. Kevin fick cancer och dog 2016.

Nä, det finns inte så mycket intressant att berätta om Helen Fielding. Därför ska ni få se en bild från det hus som hon för nåt år sedan sålde och flyttade ifrån. Titta på lampan som går som i en vid båge.

Den heter Arco och skapades av Achille & Pier Giacomo Castiglioni 1962.

Varje gång jag ser en sådan lampa i hemma-hos-reportage, tar jag mig lite olyckligt åt hjärtat eftersom jag 1999 hittade en sådan lampa för en hundring på en loppis.

– Heh. Kul lampa. Heh.

Sa jag och gick därifrån.

Så, nu lämnar vi Helen Fielding, som om inte annat är en skicklig dialogskrivare. Läs Bridget Jones, så ska ni se att ni plötsligt fnittrar åt hennes mamma som vill köpa hjul till en resväska.

Verket som jag ville att ni skulle hitta, var alltså ”Bridget Jones’s Diary”. Men … mittenstycket, det ekivoka mittenstycket – det lät väl inte alls som nån lättsmält dagbok? Nä, för det handlade om en annan Helen Fielding, och hon forskar inom fysikalisk kemi. Alltså tog jag definitionen till fysikalisk kemi och gjorde om den till en falloid aktivitetsbeskrivning.

Wikipedia:

Fysikalisk kemi är en av kemins huvudgrenar, och använder fysik, framförallt termodynamik och kvantmekanik, för att förklara och studera kemiska fenomen på molekylnivå. Exempelvis är förändringar i temperatur, tryck och volym hos ett system, samt det arbete och den värmeöverföring som utförs av eller på systemet är kopplade till växelverkan på atom- och molekylnivå.

Julkalendern:

Den kroppsliga fysikens personkemi är en av relationsteorins huvudgrenar, som använder fysik – framförallt dynamiken mellan män och kvinnor – för att förklara och studera relationsfenomen på molekylnivå. Exempelvis är förändringar i temperatur, beröring och ökande volym hos en extremitet (samt det arbete och den värmeöverföring som utförs på själva kroppsdelen), kopplade till växelverkan på atom- och molekylnivå.

Men låt oss nu komma till saken!

PLOMMONSTOPET!

Jag är glad över alla lappar som ligger här och blir allt skrynkligare. Och att ni gissar fastän tischan fortfarande är osynlig. Här kommer en lapp …

Niklas! Som valsade in jättesent!

Lucka 9 kommer i ottan på måndag!

Bonus:

En liten snutt ur Bridget Jones dagbok. Där jag alltså tycker att tjifen Hugh Grant är charmig.

Share
54 kommentarer

Facit till lucka 5 heter lucka 6 (Lilla Julkalendern 2019)

Nämen hu, så svårt jag hade gjort det i lucka 5! Halva båset analyserade små siffror, andra halvan letade efter färgsymboler. Jag var ute och flängde och hängde inte i båset!

• Rosman var helt obegriplig (och hade förmodligen fel), men jag gillar formuleringen:
”Jag ber natt och dag att en stjärna ska födas. Dons vita sydväst är i stora mordfloden. ”

• Aku var på bra humör, bara:
”Fantastisk lucka idag! Jag har inte en susning dock så det blir läktarhäng och hoppas på ledtrådar.”

• Men … Ökenråttan hade kommit på nåt.
”För att hitta HB började jag i slutet. Den Blyga rekommenderade mej den här HB en gång.”

• Pysseliten var extremt (o)tydlig – man vet ju att när man vet, vet man:
”Miami minus vice, blir bara Miami. Hjääälp! Släpp ut mig ur kaleidoskopet!”

• Pigga Kristina ska ha en allmän eloge för sin första kommentar till denna underliga lucka:
”Godmorgon! Idag är det bildning, höhö.”

•  PK:
”Jag får lite vibbar av en skurk i Tintin. Och en skurk i the Simpsons. Mycket skurkigt det här, måste vara Dan Brown.”

•  Stackars Magganini:
”Nä. På hotellet efter diverse föredrag, mingel, trollkarl, mat, musikquiz, nattduell och dancing har jag nu läst ikapp ca åttio båsinlägg. Det var ingen idé. Gonatt.”

Ack! Jag måste få tacka för ert tålamod, ni som satt med förstoringsglas och försökte färganalysera. Håll ut! Det kommer enklare gåtor! (Kanske.)

Här  har ni titlarna som luckan byggde på!

Run, River (1963) – Lagt kort (1970) – South and West (1979) – The White Album (1979) – En stjärna föds (1976) – Blue Nights (2011) – A Book of Common Prayer (1984).

Svaret på luckans gåta är Joan Didion (f. 1934), som är en amerikansk författare med ett livsöde som inte liknar någon annans. Men jag återkommer till det, först tar vi det skrivna: tidningsartiklar, essäer, böcker, pjäser och mycket annat. Hon sitter just nu, mager som en liten kyckling, i en stor våning i N.Y. och mår sisådär. Men hej, vad hon har skrivit mycket i sitt liv.

“Grammar is a piano I play by ear.”
― Joan Didion

Joan Didion 2008. (Foto: David Shankbone CC BY-SA 3.0)

Under en barn- och ungdom med trasslig skolgång, fann Joan Didion (eller ”Didelido” som Zkop skrev i båset) att skrivandet var passionen som fick henne att stå ut med livet. Hon jobbade heltid på Vogue i N.Y. och skrev en roman hemma på kvällarna med hjälp och stöd av en polare som hette John. Som hon raskt gifte sig med – och med vilken hon flyttade till Los Angeles. De annonserade efter en hyreslägenhet som ”Writer and wife looking for house” och hittade något som kostade blott 400 dollar i månaden. (Vilket låter hiskligt mycket 1964! Jag kollar … 400 dollar dåförtiden är 3 200 dollar nu, vilket i dagens penningvärde motsvarar 30 000 kr! I månaden! Okej, petitess, petitess, fortsätt nu med Joans liv nu.)

Först var hon fokuserad på att berätta om hippiekulturen i USA, och då särskilt på västkusten. Resten av världen häpnade av hennes rapporter eftersom den inte hade kommit så långt vad gäller nakenhet, droger och lite mer droger.

Joan Didion lagar sallad 1972. Den vackra grytan fyller ingen funktion. (Foto: Henry Clarke.)

Hon och hennes författarmake John Gregory Dunne satt i ett gigantiskt hus och skrev, redigerade varandras artiklar, skrev, skrev och skrev och fann någonstans på vägen att de inte kunde göra barn. En kväll ringde en sjuksköterska och berättade att de hade en nyfödd, föräldralös unge som behövde ett hem.

– Ska vi åka till sjukhuset och kolla? sa John.
– Va? sa Joan som stod i duschen  och hade schampo i öronen.

Men de åkte. De

  • tog hem den lilla bebisen som fick heta Quintana Roo efter ett plejs i Mexiko
  • blev strax vräkta eftersom man inte fick ha små barn i det stora (dyra?) huset
  • flyttade
  • fick adoptera den lilla
  • fortsatte att skriva.

(Förmodligen hade de berättat om barnlösheten eller ansökt om att få vara fosterhem, men si det förtäljer icke historien.)

Joan blev med tiden lite intresserad av amerikansk utrikespolitik och reste till samt skrev om El Salvador, Cuba, Vietnam och kalla kriget. (Hm. Nej, den där formuleringen borde jag ha jobbat mer med. Hon reste ju inte till kalla kriget.) Samtidigt konstaterade hon krasst att politikerna ju lever i en fantasivärld med abstrakta termer och att de sällan kan relatera till människor.

Den lilla familjen hade ofta stora fester och lärde känna dåtidens coolaste kulturcoolingar, som gick som barn i huset. Under en fest kikade Joan in i rummet där lilla Quintana låg och sov, och upptäckte då piller och sprutor som låg på golvet bredvid sängen. Från den stunden blev festerna färre och mindre samt lugnare.

När de ville bygga om lite i sitt hus, anlitades en snickarfirma där Harrison Ford råkade jobba. Han berättade:

– Ja, jag byggde ett helt extrarum där. Vi blev vänner efter att jag och min arbetsgivare hade dragit ut på jobbet i en halv evighet för att kunna fakturera mer och mer … Ah, ni vet hur snickare funkar.

Joan Didion och John Gregory Dunne 1977.

Så fortsatte livet. Joans make John hade en rolig släkt som de umgicks mycket med – dottern Quintana Roo (som bara kallades ”Q”) hade några Dunne-kusiner som hon tyckte mycket om. Men 1982 ströps en av dem – Dominique Dunne som nyss hade fått något av ett genombrott i ”Poltergeist” – av sin pojkvän.

Dominique längst till höger i Poltergeist.

För alla, inklusive Joan och John, var detta en vändpunkt när det gällde engagemanget i våldsbrott i USA eftersom pojkvännen inte blev dömd för mord utan ”vållande till annans död”. När fem oskyldiga killar 1989 befanns vara skyldiga till en våldtäkt och misshandel i Central Park, skrev Joan Didion meddetsamma att hon fann rättegången mysko. Killarna frikändes helt 2001, när den riktiga förövaren erkände …

“I don’t know what I think until I write it down.”
― Joan Didion

Vi rasslar vidare till 2003, när den nygifta dottern Quintana plötsligt blev sjuk i lunginflammation och massa annat förfärligt – såpass att man befarade att hon skulle dö. Hon försattes i koma och hela släkten och alla vänner led vid hennes sjuksäng. En kväll satt den oerhört bekymrade John hemma i lägenheten och pratade med Joan om hur han aldrig hade känt sig så bekymrad, orolig och ledsen och … och … och så tvärdog han.

Joan trodde att han hade satt i halsen och försökte göra Heimlich-manövern på honom. Men han var död.

“A single person is missing for you, and the whole world is empty.”
― Joan Didion, The Year of Magical Thinking

Alldeles efter begravningen (tre månader senare eftersom Joan väntade tills dottern var tillräckligt frisk för att kunna vara med), frågade Quintana om det var okej att ta en sväng till värmen på västkusten. Joan slog ut med armarna och sa:

– Javisst, det är bara bra för dig! Off you go!

So off she went. I flygplanstrappan snubblade Quintana, föll handlöst och slog huvudet i betongen på marken – och 18 månader senare dog hon 39 år gammal i sviterna efter detta fall.

Den lilla, lilla Joan Didion i sin stora, stora lägenhet skrev sedan vad som sägs vara ”den enda sorgebok som har skrivits av en ickereligiös person”, vilket ju måste vara en amerikansk överdrift. Boken blev även en pjäs som sattes upp med Vanessa Redgrave i huvudrollen – hon, vars dotter Natasha dog av ett fall i en skidbacke.

Livet är då bara oro och vånda samt sorg!

Om ni vill lära er mer om Joan Didion, kan jag rekommendera dokumentären ”The Center Will Not Hold” på Netflix. Den är gjord av Johns brorson Griffin Dunne (alltså brodern till den mördade Dominique).

PLOMMONSTOPET! KOMSI KOMSI!

Rörarörarööööra! Inte dra ut på det! Jag drar … Kråkan!

Såja! Hurra!

Lucka 7 kommer vid nio–tiotiden på lördag förmiddag!

Psssst!
Om ni undrar om det fanns några dolda ledtrådar, så kan ni kolla vad de åtta bilderna heter. (Till exempel om man öppnar bilden i en ny flik.) Sista bokstaven i de åtta bildnamnen är: j-o-a-n-1-9-3-4.

Share
37 kommentarer