Av mina fyra träslöjdslärare i grundskolan hette tre Sune, och alla saknade de ett finger. Vad den fjärde hette minns jag inte alls, och dessutom hade han elva fingrar för att kompensera för de andra.
Av mina fyra syslöjdslärare minns jag bara en: Siv. Hon snålade på tyger men var frikostig med kuddfluff, varför vi alla gjorde små, stenhårda kuddar som mest liknade nåldynor. Siv nålade i en sanslös hastighet när vi hade nålat fel, vilket fick oss att nåla bedrövligt bara för att få beundra Sivans snabbnålning.
Alla dessa Sunar och Sivar ler i sina himlar när jag nu ska redovisa de slöjdspår som vi har hemma i huset. (De utflugna barnen har tack och lov stökiga föräldrar som inte har börjat döstäda [förfärligt ord] än.) Vi börjar med obligatoriet: smörknivarna!
Smörknivarna som de fem barnen gjorde. Analys: tre följde instruktionerna och två hade en friare smörknivsvision. Osthyveln (en bonus mitt i smörknivsredovisningen) har ett snyggt handtag som har spruckit, men om man kniper åt riktigt hårt går den att använda.Ett jalusiskåp som har potential: jag kanske ska laga överdelen där?
Ett hörnskåp med fina fornmålningar, som jag skam till sägandes inte har satt upp än trots att det nog tillverkades runt 2010.
På ovansidan står ”Till mor & far”, men när jag såg det läste jag fel eftersom jag inte alls identifierade mig som en mor. Jag utbrast glatt till ätteläggens stora besvikelse:
– Åh, ett skåp till morfar!
En sned hylla, kanske inspirerad av möbeldesignern Dylan Gold?Hyllplanen sitter i alla fall rejält fast!
Helt tvärtom har vi här en underskön dockpjäs som konstnärsbarnet i familjen designade och snickrade till.
Inga spikar, bara träplugg – och med ett enkelt handgrepp genom att flytta på en av pluggarna, blir dockstolen en säng!Någon kreerade ett flygplan med intressant text på.
Min djefla man (vars initialer ju är OB) har sparat två slöjdkreationer trots diverse flyttar:
En påse. Notera att OB blir ansiktet på en dödskalle på ett för honom då sinnrikt sätt.En orm!
Själv har jag trots elva flyttar 1982–99 kvar en två meter lång halsduk, en låda med hänglås, en ryggsäck med broderade björkar, två kjolar och otalet hårda kuddar samt en basketspelardocka som inte alls ingick i Sivs undervisningsplaner, men som hon ändå godkände.
Till vänster ser ni basketspelaren: Ray Tarnowski, som hade storlek 53 i skor och fick specialbeställa trätofflor som sedermera kunde användas för att värma upp en normalstor villa med vedkamin. Han behövde en docka!
Dockan visades upp för Ray, som tackade och fick en tår i ögat. Jag tror att det var meningen att han skulle få den som gåva, men här är den ju fortfarande hemma hos oss som en trevlig vodoovariant.
Fantastiskt likt, för det var precis såhär han gick klädd, den gode Ray.Men! Detta slarv kan inte Siv ha godkänt.Min hemlislåda, som under alla år hade ett hänglås som var så litet att man hade kunnat klippa upp det med en nagelsax. (På locket står det CS för Charlotte Stenson, som jag ju hette då.)
Pappa (f. 1937) berättar ofta att han inte är särskilt händig, men att han i skolan på slöjden byggde en modellbåt med gjuten blyköl, taljor och fock och segel. Den blev så fin att han fick den utställd på skolan. Men så blev den blev stulen! En liknande historia har Olle om sin farfar (f. 1908), som höll på att snida till något i träslöjden. Rätt som det var hade någon stulit trästycket, så han fick börja om. På den nya biten skrev han:
Den som denna bräda tar
honom jag i näsan drar.
Då fick han stryk av slöjdläraren.
Jag fick i alla fall inte stryk av lärarna, även om vissa av slöjdmagistrarna hade ett starkt pennalistiskt drag. Ett annat sorgligt slöjdminne är förstås när den nuvarande Tjugoettåringen skulle göra en kudde.
Berätta gärna om – eller visa upp – era slöjdade ting! (Om det är svårt att ladda upp en bild i kommentarerna kan ni skicka den till mig så fixar jag!)
Nu känns det som om mitt liv kan hängas upp på vilken termos som just vid ett explicit tillfälle ställer till det för mig. Jag har erfarenhet av
fågelskådartermosen från 1983, som läckte varm choklad i hela sovsäcken och saboterade nattsömnen samt det hångel som jag nog hade bespetsat mig att få till
glömsketermosarna som funkade perfekt men av ingen anledning alls glömdes på två olika tåg 2013 respektive 2018
äckeltermosen som såg ut precis som min gamla favorittermos från 1960-talet, men som innehöll ett muslivs alla besparingar.
Och så har vi då de mystiskt läckande termosarna som är så bra till den dag när de plötsligt släpper alla hämningar, rapar, fiser, blir inkontinenta och ger fullständigt fan i allt. Jag har drällt te på fel sida på en regnjacka (en sån med fluff på insidan), spillt kall nyponsoppa i ett läderbeklätt bilbaksäte och fyllt nedre delen av en datorväska med O’boy. Läckaget sitter i locket och jag har inte kunnat begripa vad som har hänt.
Men nu är jag förmodligen lösningen på spåret. Favorittermosen med ett lock som är så fiffigt att man kan dricka direkt ur termosen, som köps på C*a* O*ls*n (ånä, jag är inte sponsrad av dem), kan utrustas med reservdelslock!
– Varför börjar de plötsligt läcka? frågar jag kundtjänst.
– Har du kört locket i diskmaskinen?
– Va, nä! Verkligen inte! Nån annan kanske … Eller … hm.
Nyss var jag inne på att stegla tillverkaren, sedan tänkte jag hötta med pekfingret mot den djefla mannens diskiplockarfrenesi. Nu har jag förstått att jag har mig själv att skylla; locket såg ju jätteläbbigt, brunsvart och ingrott ut, så natuuuurligtvis placerade jag det alldeles på egen hand ordentligt i diskmaskinen.
Under sommaren utökades familjen med två småttingar, aka barnbarn: en halvskånska som föddes i juni och en halvspanjorska som föddes i augusti. Under en vecka i september var alla på plats hemma i Gula huset, och vi upplevde det för oss så bekanta blöjbytesflödet, kräkfläckar på axlarna, högar med ren och smutsig tvätt samt en farlig massa prylar som bara plötsligt står i vägen.
Modern bildbarnstol som bara knäpps fast, en barnvagninsats köpt på loppis samt en gammal tvättkorg som nu är barnsäng.Våra barn (de vuxna på bilden) och deras respektive döttrar, även om den lilla (nr 2) här bärs omkring av sin morbror, som har sin egen bebis (nr 1) i sele på magen.
Vid ett tillfälle gick de unga mödrarna och lade sig att vila. Under tiden lagade vi mat, men med panikutryckningar pga.
kaskadkräk
bajskatastrof med läckage
grannens katt med hela ansiktet inne i den dyra asken med Bregott
paketleverans vid dörren
en kraschad porslinskanna med efterföljande dammsugning
speakersamtal på högsta volym med gammelfarmor
två kraschade vinglas med efterföljande dammsugning.
Både den djefla mannen (DDM) och jag skakade på huvudet och suckade lyckligt att ”det är ju så här det ska vara”. Och så påmindes jag om hur det var en gång 2001.
Vi hade då blott fyra barn och en mobiltelefon. DDM satt på ett annalkande tåg med känd ankomsttid, medan jag bytte om för 90 minuters basketträning. Jag sa till barnen, som då var 1,4, 7 och 9 år gamla:
– Nu åker jag till basketen. Pappa kommer om ungefär 15 minuter, så ni är bara ensamma en liten stund. Ettåringen sover redan, och ni andra kan titta på Lejonkungen tills pappa kommer.
– Okej, sa de förnuftiga äldsta två.
– Jag ska bajsa, sa den fåordige Fyraåringen.
– Ring om det är nåt! Mobiltelefonens nummer står på kylskåpet bredvid vanliga telefonen på väggen.
– Okej! sa de förnuftiga äldsta två.
– Jag ska bajsa nu, sa Fyraåringen – som heter Oskar och har okejat att han heter så här och nu.
En sån här samsades vi om.
Jag tränade i mina 90 minuter och tänkte inte för en sekund på de fyra barnen som ju var trygga med sin fader. Men när jag svettig och glad tog fram mobiltelefonen, hade jag 26 missade samtal från hemnumret …
– HALLÅ! VAD HAR HÄNT? tjoade jag i mobilen när Nioåringen hade svarat med hela sitt namn.
– Oskars ben är förlamade. Vi har försökt ringa.
– Men pappa kan vä…
– Pappa har inte kommit hem.
Vad vi inte visste, och vad DDM heller inte kunde förmedla eftersom han inte hade någon mobil, var att tåget hade fastnat i Katrineholm. Naturligtvis kunde han ju ha bett att få låna någons mobiltelefon och ringt, men han tänkte väl på andra saker.
– MEN VARFÖR … HUR … VAD HAR HÄNT?
– Oskar bajsade, men sedan fick vi inte torka honom i rumpan.
– Ojojoj.
– Så då satt han kvar på toan tills fötterna somnade.
– Stackars Oskar.
– Så då ville han stå upp, men då trillade han omkull för att hela benen hade somnat.
– Trillade han … med bajs i rumpan?
– Ja, för vi fick inte torka ju.
– Men varför kan han inte stå upp nu?
– För att benen sover.
– Fortfarande?
– Ja, han trillade nyss.
– Satt han på toa ända till nu?
– Ja. Det är nog rekord i sittapåtoa. Guinness Book of World Records kanske …
– [duns!] HALLLÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!
Och då kom DDM hem.
Slutet gott, allting gott – men jag åkte aldrig iväg på samma sätt så länge de minsta barnen inte kunde torka rumpan själva. (Oskar återfick benfunktionen när han väl hade blivit torkad av sin ömme fader.)
Sommarn glider på plats. Det regnar och svettas och öppnas champagne i buskarna härikring. Kriget i Ukraina känns avlägset fastän vi väl alla vill ge en hjälpande hand. I USA har politikerna blivit spritt språngande galna och rest 50 år tillbaka i tiden. Sveriges basketlandslag slog igår nästan världen med häpnad (se bilden här ovan), men bara nästan. Allt går i ett rasande tempo – och om vi inte stannar upp kommer det att vara år 2032 alldeles strax.
Därför tänkte jag berätta om fullkomligt ointressanta banaliteter och parenteser som bara kommer att försvinna i dåtiden om jag inte skriver lite om dem.
Några parenteser
Nittonåringen (den yngste, som ju var fyra år alldeles nyss) bakade tillsammans med några polare en tårta till alla. Strax före servering skulle de snabbt kolla upp nåt i ett uppslagsverk i vardagsrummet – och när de kom tillbaka till köket stod grannens katt och smörjde kråset.
– Schas katta! skrek alla närvarande.
Medan katten sprang till skogs (och sedan kom tillbaka), skar vi bort det kattkontaminerade och åt upp resten. Alla överlevde.
Jag går fortfarande på basketpromenader varje dag. En gång såg jag plötsligt och helt oplanerat ut som om jag hade varit hos frissan inför en bal. (Okej, jag har inte varit på så jättemånga baler.)På en av promenaderna ute i Åväbbla, stötte vi på en stadig bänk med denna skylt. Vi lydde.I torsdags var jag på herrmiddag på ”Bryggan” långt ute i Bromma, där jag fick den godaste torskryggen min mage nånsin skådat. Varm rekommendation! (Men kolla så att årtalet på vinet stämmer med årtalet i menyn.)Väl hemma igen träffade jag på en groda. Jag letade efter någon att säga ”du vågar aldrig äta den räliga grodan” till, men ack. Gösta och Hasse var lika döda som grodan.Min pappa, som har en alzheimerdiagnos, kom och bodde hos oss ett par dagar. Tips till alla: ett sånt här uppsatt schema hjälper minnet och hågkomsten på traven på ett magiskt sätt!
Ett minne som jag har berättat om förut, är när Frank Andersson 1977 tog VM-guld med en halvnelson fastän han hade jätteont i armen. Jag fick inte titta på detta eftersom det var efter sovdags, så jag stod i hemlighet och kikade in genom dörrspringan till tv-rummet hemma i Luleå. Pappa hejade och gladdes till VM-guldet medan jag bet mig i tungan och försökte att inte ge ett pip från mig.
Nu när pappa var på besök, satte jag på en gammal dvd med ”Sveriges största idrottsframgångar”, som vi båda två fann oerhört intressant – pappa till och med hejade på Gunnar Larsson (OS 1972):
– Han simmar oerhört bra – jag tror han tar det!
När Frank Anderssons match dök upp i bild, placerade jag mig strategiskt och tog den här bilden från dörrspringan …
Stolleproven då?
Whiskyprovning med spanjoren. Faktiskt nästan aldrig en bra idé om man vill få nåt gjort dagen efter.
Imorrn sätter jag mig på cykelsadeln klockan halv åtta på morgonen. Med två kompisar ska vi ta oss via grusvägar sisådär nio mil söderut.
Det har vi aldrig gjort tidigare. Cyklarna är gamla damtrallor precis som vi – och om vi klarar av det utan större missöden kommer en utförlig rapport vad det lider.
SMHI påstår att det ska bli rena rama skitvädret. Men pffffffft, liksom. Då sätter vi grenar i frisyren, tar tåget hemåt och dricker whisky vid köksbordet istället.
Söstra mi, aka Orangeluvan, och jag fascineras över hur minnet inte funkar. Men nu har vi kommit in på ett nytt område: hur minnet funkar.
Vår pappa har en alzhemierdiagnos, yada yada, ni vet hur det funkar – men kan någon förklara hur det kommer sig att han har stenkoll på allt som gäller bordtennis? Hur kan han hålla räkningen i en hel match fastän man byter serve och blir varm, svettig, trött och törstig och måste böja sig dubbel för att krypa under bordet och hämta bollen hela tiden?
Minnen. Metaminnen.
När vi systrar sitter och jobbar ser det snarlikt ut vad gäller fragmenteringen eftersom arbetssjoken påminner om pyttipanna med
tio mejlkonversationer med utbroderade trädförgreningar
inplingande sms
messengerchattplingeliplong
tre pågående presentationer för fem olika målgrupper
Zoom-möten
fysisk undervisning.
Orangeluvan skriver:
”Jag lämnar ett mejl mitt i en mening för ett telefonsamtal, men hittar det igen när jag ska skapa ett nytt mejl till någon annan och fortsätter då på ursprungsmejlet. Jag går in för att ställa en fråga i en chatt och ser att jag inte svarat klart på en annan konversation och fortsätter på den innan jag tar itu med frågan jag egentligen hade. I slutet av dagen så hänger ändå allt ihop hyfsat; det är mycket sällan något helt faller ur minnet eller inte görs, konstigt nog.”
Men nu till pudelns kärna och pricken över i i detta fokusorkens tidevarv: copy–paste-minnet fallerar aldrig.
Aldrig någonsin glömmer korttidsminnet uppgiften ”klistra in” när vi har kopierat något men inte har klistrat in det där det hör hemma.
”Klistra in.”
Alla avbrott, nya tankar, plötsliga idéer och kaffepauser må få oss på nya tankespår, men i copy–paste-hörnet i hjärnan lyser flitens lampa.
Orangeluvan igen:
”Det är som att jag knutit ett snöre runt fingret, eller satt en klädnypa på örat. Jag kopierar något, blir avbruten, gör något annat, men inom ett par minuter tänker jag ALLTID: jag kopierade något, vad var det nu igen? Och så får jag klistra in det och placera det på rätt ställe.”
Mina tankar går:
– Det är nåt som skaver, det suger i magtrakten.
– Är jag månne orolig eller nervös, vad är det som händer?
– Håller jag på att bli sjuk?
– Nej, jag har ju glömt att klistra in det där, vad det nu var.
Jaaa hörni. Så mycket dumt man minns och viktigt som man inte kommer ihåg. Här kommer nu en bild som en påminnelse till mig själv att jag ju har lovat mig själv att plugga kungalängderna.
Idag är dag 13 sedan jag blev sjuk i covid-19, och det är naturligtvis dags att rapportera.
Vår sjukbubbla består av sex personer i åldrarna 18, 23, 26, 26, 56 och 56. Två förlorade lukt och smak, och passade på att då käka leverpastej med lakritsfiskar. Två hade kvar smak och lukt, men ingen matlust. En var hur snorig som helst och en sover fortfarande tolv timmar per dygn trots att febern är borta sedan länge.
Vi hade symtom som huvudvärk, feber, trötthet, ryggvärk, benvärk, öronsus, klåda på magen och led av en allmän olust att tindra. Så gick juldagarna och krafterna återkom – men så återkom även febern plötsligt. Jaha, då lägger vi oss väl ner igen, sa vi och låg.
Dagen före nyårsafton samlades vi och firade den julafton som ju hade brunnit inne en knapp vecka tidigare.
– Vet ni, sa jag. Idag för elva nio år sedan var jag ute med morfar i skogen och p…
– … plockade fem kilo kantareller, fyllde Tjugosexåringen i.
Jag stirrade på henne. Var hon månne taggad i inlägget och hade läst samma sak som jag på Facebook? Jag fortsatte:
– Och allt spred jag ut på ett st…
– … STORT påslakan! sa Tjugosexåringen.
Jag tittade på alla andra i rummet. De såg helt normala ut.
– Mamma. Du har redan berättat det här idag, sa Tjugosexåringen och log förstående mot sin ömma moder.
Trattisarna 2011.
Till saken hör att vi ju i min del av släkten drabbas av en förvisso förtjusande humoristisk senildemens – men i 75-årsåldern, tacksåmycket. Nu satt jag här och ville berätta om svamparna på påslakanet och så påstod alla runtomkring mig att jag redan hade berättat det!
Men inte bara jag är trög. Så här stod vår julgran redo att pyntas i två hela dagar.
När jag igår gick förbi granen och konstaterade att den hade behövt vattnas för ett par dagar sedan, såg jag det där vita nätet som en nedhasad strumpa vid julgransfoten.
Min djefla man fick häromdagen en blombukett levererad vid dörren. Han satte noggrant ner den i vatten – inklusive plasten runt oasisen – i en vas för hyacinter.
Jag tog en bild och gick och lade mig att sova middag.
Men fastän alla pratar om hur viktigt det är att få vara konvalecent konvalescent och att man faktiskt ÄR påverkad kognitivt av den här bedrövliga sjukan, tänker jag på vad jag borde göra.
Bredvid mig ligger en hög med 19 orättade tentor.
På nyårsafton hade jag deadline för en artikel om modern språkutveckling.
På golvet ligger 23 låneböcker och jäser.
På golvet ligger förresten även en lista med saker som jag borde göra, t.ex. lämna tillbaka 23 låneböcker, rätta tentor och skriva en artikel om modern språkutveckling. Men jag kanske ska skriva en lista på vad jag borde göra?
Jag har en kompis som jobbar på ett städföretag (så undviker man att skriva titeln), och som mestadels städar hos äldre människor som inte längre når ner till dammtussarna.
Den här tjejen bör nu ha fyllt 80.
De är med andra ord födda på 1920- till 40-talen och har upplevt världskrig, ransonering, smäll med grötslev på rumpan, Elvis och flower power samt det absurda 80-talet. De går bredvid och håller ett vakande öga bakom axeln på min kompis.
– Du har missat en fläck där.
– Oj, gnugg, gnugg, såja.
– Du fuskar väl inte?
– Nejdå, titta här så fint det blir.
Min kompis berättade att det där – som hade fått mig att vilja ta fram en megafon och skrika i kundernas öron att de ska dra åt helvete och att det finns värre saker än en fläck – inte alls gör henne ilsken.
– Äsch, dom behöver bara prata.
Plötsligt slog det mig att mina föräldrar (lärare med då feta löner) under några år i mitten av 1970-talet anlitade en ”städtant” (ja, så sa vi) som hette Nanna. Som vi aldrig i livet ville prata med.
Nanna såg ut så här, fast tvärt om.
Hon kom en gång varannan vecka och var en väl förborgad hemlighet eftersom ”att ha städerska” i alla fall i Luleå var ett brott i nivå med mord. Och en källa till enorm ångest.
– Hon kommer imorrn!
– Redan?
– Kom nu alla! Städa!
– Förra gången klagade hon på telefonsladden, så den trasslar jag ut nu!
– Jag torkar bort tvättmedlet vid tvättmaskinen! Hon gillade inte att vi hade spillt.
– Ska vi låsa tv-rummet så att hon inte går in där eftersom soffans ena ben sitter löst?
– Nej, då kommer hon att ställa massa frågor!
– HERREGUD, hur ser det ut i kylskåpet?
Vi blev till slut tvungna att avsluta Nannas städning eftersom vi kände oss som grottmänniskor i jämförelse med henne. Och för att jag av en kompis hade fått frågan vem det var som stod och gnodde i köket. Oförberedd svarade jag – som ju annars är en hejare på att ljuga – lite blygt:
– Eh. Jag vet inte.
I dagboken gjorde jag sedan en lista på bättre lögner, där ”min mormor” ju hade varit det mest naturliga och ”Eva Rydberg” det mest absurda.
I min jakt på städbilder som jag skulle kunna pynta detta inlägg med, stötte jag på salig Stig Grybe från 1974.
Det finns så mycket att analysera. (Källa: ”classic picture”.)
Därifrån (”man med städredskap i orange miljö”) var steget inte långt till en artikel om min svärfar i Damernas värld 1970:
Men hur är det nu med min rubrik: Lokalvårdare – hygientekniker – parkettkosmetolog? Jo, äsch, det är ett minerat språkfält. Men varken hygientekniker eller parkettkosmetolog har tagit klivet in i finrummet (SAOL) än.
I skuggan av städningsbestyren kom jag nyss på att Svenska Akademien kl 13 berättar vem som tilldelas årets Nobelpris i litteratur. Låtom oss hoppas på en rättstavad och korrekt formulerad motiveringstext!
Det blev Louise Glück (född 1943), en amerikansk poet från en ungersk-judisk släkt. Hon ”skriver en berättande, tillgänglig poesi och har i flera verk utgått från antika myter”. Hon skriver jättebra! (Jag har snabbkollat nu, så jag är i sanning ingen kännare.)
Motiveringen på engelska:
”… for her unmistakable poetic voice that with austere beauty makes individual existence universal.”
Och på svenska (inte helt lätt att hitta):
”Nobelpriset i litteratur 2020 går till den amerikanska poeten Louise Glück för hennes omisskännliga, poetiska röst som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell.”
Ack. Nu kommer tidningarna att skriva ”Louise Glück fick Nobelpriset för [och nu blir det fel] hennes [ryyys] omisskännliga, poetiska …”
Det hände sig en dag i november 1979 att jag av outgrundlig anledning gick på basketmatch med min pappa.
Detta var vanligt runt 1975, när pappas bästis Kari Marklund coachade, och min stora idol var amerikanen Charles Barton (just nu faktiskt coach i Djurgården). Men från 1978 spelade jag ju själv basket, och gick därför på matcherna med mina lagkompisar. Inte med pappa!
Nåväl. Där satt jag bredvid pappa. Lulelaget Plannja lirade mot Södertälje och coacherna Kent Brodin och Kjell ”Korven” Englund var frustrerade eftersom matchen inte spelades enligt deras plan. Eller om de var hungriga och hade skoskav – jag minns inte vad som hände. Efter ett (enligt pappa) idiotiskt domslut vrålskrek han – på ett för honom väldigt ovanligt sätt – ner mot planen:
– Buuuuhuu! Ut med domarn!
Det där brukar man ju komma undan med. Men domarn måste ha haft lyssning på läktarn, fast fått en felhörning. Han blåste omedelbart i sin vissla, vände sig om på en femöring och pekade på den i knähöga näbbstövlar klädde assist-coachen Korven. Och visade tecknet för en teknisk foul.
En teknisk foul vill man verkligen inte få – varken som coach eller som spelare. Den har ”skam” påhängt sig, för den innebär att man har gjort något högst olämpligt. En spelare kan få en teknisk foul av att t.ex. svära och kasta bollen i väggen, en coach av att tjafsa med domaren eller faktiskt bara göra en ilsken gest, slå sig för pannan och himla med ögonen.
Lite så här. Fast svenska domare har inte randiga tröjor och Plannjacoacherna gav inte upp.
Coach Kent Brodin blev förtvivlad och sa va va va va och domaren svarade bla bla bla – och gav även honom en teknisk foul. Korven fortsatte att ifrågasätta sin foul, fast med armarna utslagna och ansiktet högrött. Då reste sig pappa upp och ropade från läktarn:
– HALLÅ! DET VAR JAG! HALLÅÅÅÅ! DU HÖRDE MIG!
Då behövde han inte vrålskrika eftersom det vid det här laget var relativt tyst i Sporthallen. Och nu ska ni komma ihåg att bredvid pappa sitter ju jag – hans 15-åriga dotter som älskar basket men förmodligen aldrig mer någonsin i livet kommer att kunna gå på en basketmatch.
Kent Brodin pekade på pappa, pappa pekade på sig själv, domaren skakade på huvudet och pekade på Korven – som blev ursinnig och riktade en spark mot en stol. Stolen vek sig som ett korthus av bara luftdraget.
Alla inom basketen vet att när man har fått en teknisk foul gäller det att hålla sig i skinnet, för om man får en till, åker man ut till omklädningsrummet. Nu blåste domaren förstås en gång till och gav Korven ännu en teknisk foul, för man får faktiskt inte sparka omkull saker. Det spelar ingen roll att det inte var meningen.
Kanske var reglerna annorlunda på den tiden, för Korven visades inte ut ur hallen, utan upp på läktaren. Min pappa stod fortfarande upp och pekade på sig själv och ropade att det ju hade varit han som var skyldig – när jag lade märke till att Korven närmade sig oss. Jag frös till is. Nejnejnejnejnej sa jag i huvudet och blundade. Jag dör.
Kanske kom Korven på bättre tankar, för till sist satte han sig i trappan en bit bort.
Resten av matchen satt Kjell ”Korven” Englund där, nästan hopkrupen med armarna om knäna. Pappa satt bredvid mig och jag satt bredvid pappa. Han skämdes inte det minsta lilla utan tyckte att det var en riktigt upplyftande incident. Jag var säker på att basketlivet var slut.
NorrbottensKuriren skrev i sitt referat:
Nu tog inte basketlivet slut för den unga Lotten. Plannja vann nämligen matchen med en ynka poäng.
”Dagis” är dimunitiv diminutiv av daghem, som Alva Myrdal propagerade för under 1930-talet – men sedan 1998 när daghemmen fick en egen lärarhandledning, ska man helst säga förskola.
Med detta sagt, ligger ”dagis” så mjukt och fint i min mun och halkar ur den så fort jag tänker på t.ex. lusselinnen som ska knölas ner i en bävernylonoverall. Under en tioårig övergångsperiod har det låtit så här när jag försöker vara korrekt:
– På DAG… förskola … eh, iiii försk…
Den här veckan är jag moderator på ”HR-dagarna för förskolan”, och det innebär att jag ska vara ett sammanhållande klister mellan föreläsare och ställa frågor samt göra sammanfattningar. Fast helst vill jag bara läsa de minnen som rasslade in under en halvtimme när jag frågade mina barn, deras respektive och söstra mi (Orangeluvan) vad de kom ihåg från tiden på dagi… i förskolan.
Orangeluvan, född 1971:
– Jag puttade en kille från en lekställning. Han hette Krister, luktade alltid kiss och hade rutiga yllehängselbyxor. Mitt brott uppdagades aldrig och jag kände mig jätteond.
Se här hur jag på ett regelvidrigt sätt kopierar NE för att ni ska få ta del av Gertrud & Håkan.
Döttrar, födda 1994 respektive 2000:
– Vi gick alltid till Gläntan; vi var där åtta timmar om dagen och alla åt Mariekex och drack blandsaft ur kåsor. Det fanns en gammal stubbe som var en ”motorcykel” i Gläntan som man fick turas om att använda.
– Och en grop som var ett fängelse.
– Jag trodde Gläntan var namnet på en specifik plats, och blev överraskad när jag fick reda på att det fanns andra gläntor.
– There can be only one glänta.
Son, född 2002:
– Näe … vi satt alltid i en ring … ritade … klättrade på en traktor … åt potatissoppa … inget spec… JOOO! EN GÅNG FICK VI VARSIN PIGGELIN!
Son, född 1992:
– På dagis fick vi lära oss veckans dagar med hjälp av ett snurrhjul. Bilden av det hjulet uppenbarar sig i mitt huvud varje gång jag hör eller tänker på en veckodag. Vänta, så gör jag en bild.
”Exakt så här. Med färgerna och allt.”
Son, född 1997:
– Eeeeh. En gång gick jag in i lekhallen och åkte nerför en liten plastrutschkana, det var allt. Sedan hände inte mer.
En sån.
Detta lärde sig barnen på förskolan:
– Några andra små barn lärde mig att gunga, och jag tyckte att det var pinsamt för att jag var så mycket äldre än de var. Man kan ju inte lära sig något av någon som var flera månader yngre, tänkte jag.
– Va? Va, ”lärde mig gunga”? Har aldrig ens tänkt att man inte kan gunga utan att någon lär en hur man gör!
– Den rosa kritan var alltid kortast i kritasken.
– En gång satt jag och lekte vid en vattenpöl och en fröken sa att man ska sitta på huk så att byxorna inte blev smutsiga. Hon visade hur man satt på huk. Sedan dess tänker jag på henne när jag sätter mig på huk.
– En fröken gick in i rummet och visade upp massa torra pappershanddukar som hon hade hittat i en papperskorg. Hon sa att man inte fick slänga torra pappershanddukar.
Vet vuxna egentligen vad de pratar om? tänkte barnen.
– En gång tappade jag ett glas som gick sönder. En fröken sa att ”den gick i tusen bitar”. Jag tittade på glasbitarna och tyckte att det verkade vara färre än tusen.
– Jag hade en jättebra pinne som ett annat barn kastade ut utanför staketet. Jag skulle bara klättra ut och hämta min pinne men fröknarna blev jättearga för de trodde att jag försökte rymma. De förstod inte alls att min pinne var viktig.
– Jag pekade på en lampknapp och sa att det var en kvadrat. Då sa en fröken att jag hade fel, för det var faktiskt en fyrkant.
– Vi borstade tänderna efter varje måltid – men utan tandkräm, för det använder bara tanter, sa dagisfröken.
Barn som barnen minns:
– Isak var sötast på dagis. Han hade vassa framtänder, skrattade hest och hade mörkt hår. Det påstods att vi var kära, jag förstod inte riktigt vad de menade med det.
– Jag hade en kompis på en annan avdelning än min, men jag visste inte vad hon hette. Hennes fröken ropade en gång ut ”Mellis!” när de mindre barnen skulle in och äta, och när hon då gick in till sin fröken bestämde jag mig för att lekkamraten såklart hette Mellis. Jag kallade henne Mellis så länge jag gick där.
– Vi tyckte det var kul att säga pyttipanna genom att säga ”pyttip” och sen peka på Anna. Om jag minns det rätt tyckte inte Anna om det.
Mitt är mitt, ditt är ditt …?
– Vi samlade på glasspinnar och en dag gav jag bort alla mina glasspinnar till Anna-Maria för hon såg ut som en ängel, med tunt rödblont hår och blåa ögon. Jag ångrade mig direkt.
Här är de!
– En gång visade min dagiskompis Filip upp en liten rosa hopfällbar kikare som jag tyckte var rolig. När vi åt mat gick jag till hans ryggsäck och stoppade den i min egen. Efter dagis visade jag stolt upp den för mamma som då berättade att man minsann inte får stjäla saker.
– Jag minns när jag tog med en bok med massa klistermärken, men den försvann. Sen hittade jag en vägg som var helt täckt av mina klistermärken.
”Så här såg dagis ut. Alla klistermärken satt på väggen i det bruna rummet.”
Orangeluvans trauma från 1970-talet:
– Kokt torsk med smält smör och potatis var jättegott. Så gott att jag inte kunde lämna bordet vid lunchen för att gå på toa utan kissade på mig i min blåa, utsvängda plyschoverall.
– Pappa skjutsade mig på cykelsadeln till dagis. När han flätade mitt hår på morgonen blev det alltid löst och snett. En gång glömde han att lämna mig och cyklade med mig till Tekniska Högskolan.
– Jag lekte gärna frisör med ett förkläde man knöt runt halsen för att skydda mot de imaginära håren. Det var i blå syntet. En gång fick jag med mig ett sånt hem av misstag.
– En gång frågade jag mamma om jag fick ta med mig en viss sidenväska med bambuhandtag till dagis. Det fick jag inte. Men jag tog med den ändå. Då ringde fröknarna hem.
Familjens spanjor:
– Gick aldrig på dagis, lol.
Själv gick jag i ett år före skolstarten på ”lekis”. Från den tiden minns jag att Niklas dängde sin väska i ögat på fröken Gertrud, som fick gå med vit piratlapp på ögat resten av livet. (Eller kanske bara en månad.) Jag kommer också ihåg att jag klädde ut mig i mammas brudklänning och spillde köttfärssås över hela alltet.
Samt att jag varje dag på väg hem från lekis blev bajsnödig vid det röda krysset.
– NUUU dog Chuck Berry, sa Tjugofemåringen på tillfälligt besök vid matbordet här hemma.
Detta utdragna ”nuuuu” kom eftersom Chucken ju sedan länge har varit gammal man – som inte valde att go out with a bang utan lite tvärtom with a whimper. Så sent som 2014 stapplade han omkring på scen och trevade med de sluddriga fingrarna över gitarrbanden. Men så har det ju inte alltid varit:
”If you tried to give rock and roll another name, you might call it ’Chuck Berry’.”
— John Lennon
Chuck Berrys Johnny B. Goodeframfördes innan den skrevs (i Tillbaka till framtiden) och kommer kanske en dag att vara det sista spåret av mänsklig kultur eftersom låten finns sparad på Voyager-sonderna och beräknas vara spelbar i mer än en miljard år.
Chuck Berrys största hit – rent kommersiellt – är däremot My Ding-a-Ling, som handlar om precis det man skulle kunna tänka sig. Han hade som många andra artister inget band när han var som störst, utan reste runt ensam medan hans manager som en spårhund letade upp lokala band där Chuck Berry skulle spela. Managern bad musikerna att skriva på ett kontrakt och infinna sig på rätt tid och rätt plats – där Berry klev upp på scenen utan att ha haft någon tidigare kommunikation med bandet. (Precis exakt det som skedde med Marty i Tillbaka till framtiden.)
Men han verkar inte ha varit så himla hygglig egentligen. Han rånade folk i sin ungdom och han blev stämd för att ha installerat hemliga kameror på damtoan på en av sina restauranger. Men nu till rubrikförklaringen och apropå John Lennon-citatet!
Vi tar Chuck Berry och John Lennon och ställer dem på en och samma tv-scen 1974. Lennon dyrkar Chucken (se citatet ovan) och de sjunger Memphis som en illustration till världens finaste musikaliska bromance. Meeen ungefär som att Paul McCartney satte Linda på synt i Wings, placerade John här Yoko på en trumma som jag inte kan namnet på (förlåt, alla slagverkare).
Då blir det helt galet. För Yoko tar mitt i refrängen micken och börjar göra fågelläten.
Vid 1,20 kan ni se vad Chuck Berry tycker om det, eftersom han spärrar upp ögonen som hade han sett (hört) ett spöke. Eller en fågel. Men ingen annan reagerar. Det är som att Yoko Ono varken finns eller hörs – eller som om hon faktiskt smälter in. Ingen ger henne ovationer eller tummen upp. Ingen ger henne ilskna blickar, vilket man faktiskt gör när någon plötsligt lirar fel låt eller tar ett idiotskott ur kass vinkel.
Och då gör hon det igen.
Detta sker 2,08 minuter in i klippet, men det enda vi ser – vi som har Youtubeklippet att titta på – är att Chuck Berry skrämt spärrar upp ögonen igen … för teknikern har stängt av Yoko Onos mick … (Se från 2,16 hur Yoko gör fågelläten utan att det hörs. Men så plötsligt vid 2,36 hörs det igen.)
Och var lär vi oss av detta? Jo, att i de underligaste av situationer behövs fortfarande det där barnet som påpekar att kejsaren faktiskt är naken. Frågan är bara vilka av oss som vill ta barnets roll.
(Se här hur jag plötsligt och till synes seriöst tar på mig rollen som uppmostrare och besserwitt fastän jag inte ens vet vem kejsarn är.)
Kolla vilken utstrålning han hade!
Pssst. Jag har en gång tidigare antytt att Yoko Ono inte var så poppis.