Sedan urminnes tider har jag och ibland några barn, ibland några andras barn, ibland bara jag – men oftast även kommentatorerna PK & Pysseliten åkt till kommentatösen Karins hus i Horndal. Och där röjer vi så att stickor och strån far, rullgardinsfjädrar får nytt liv, hela hus målas i falurött, trappsteg lagas, gardiner kortas, stolar kläs om, ett trädäck byggs … och allt är så innerligt kul.
Den här gången hade Karin gjort en finfin lista på allt som skulle göras. Vi läste den, godkände den och sedan satte vi igång med att göra massa andra saker. Fönster målades, ett träd vältes omkull och grästrimmern gick varm medan ett fönster målades.
Men framför allt slet vi upp golvet i två rum!
– Karin! Vad ligger under det fula laminatgolvet i köket?
– Ett lapptäcke av linoleum, alltså restbitarna från pappas skolbänkstillverkning på 1930-talet. Men det hade varit roligt att ta fram.
– Hurra! Sprätt, bank, knirk och tjoff!
– Men vad kan ligga under det här då?
– Det vet jag inte.
– Ska vi inte … testa att riva bort det?
– Kanske … Jo. Gör det!
Ritch, ratch, filibombombom, så kom ett alldeles utmärkt trägolv fram!
– Eeeeeh, Kaaaarin. Jag har hittat ett till fult golv.
– Vilket golv?
– Det i vardagsrummet. Vad ligger under fula laminaten?
– Något slags plastgolv som ser ut som intarsia. Jättegammalt, men väldigt fint, sa en snickare till mig en gång.
– Ska jag …?
– Javisst!
En stund senare stirrade vi ner på ett inte alls fint plastgolv från kanske 1920-talet. Brunmurrigt och väldigt buckligt samt gropigt.
– Förbaskat. Men vad kan ligga under det här då, Karin?
– Det vet jag inte.
– Ska vi inte … testa att riva bort det?
– Kanske … Jo. Gör det!
Denna styrketräning – att dra loss plastgolvet från masoniten – var såpass brutal att jag fortfarande (tre dagar senare) har en förunderligt skön träningsvärk. Händerna känns som vore de gjorda av sparris eller blomkål (eller båda på en gång) pga. jobbet med att dra ut alla spikar.
Efter att vi med gemensamma krafter hade fällt ett dött träd genom att helt enkelt putta omkull det, hittade jag en mysko grej under det som var trädets rot. Jag slet loss det och bar mojängen till Karin som vore jag en katt som precis har fällt en mus.
Och hemma då? Ska jag inte fixa nåt där också? Johodå!
Med hjälp av AI (ibland funkar det!) ska entrén bli en umgängesplats!
(Ni har en dag eller två att protestera mot detta tilltag – eller komma med nya idéer.)
1 kommentar