Hoppa till innehåll

Etikett: barnen

Plötsligt: ett bröllop!

Mitt i coronatristessen och covid-19-bedrövligheterna, kom det ett meddelande från Tjugofemåringen och hennes spanjor:

– Vi gifter oss den 8 maj!

Hurra! Förra året gifte sig Tjugoåttaåringen, så nu förväntar vi oss bröllop varje vår i ett par år till.

Tjugofemåringen har ni här i bloggen hört talas om sedan hon var en liten elvaåring som hittade sin pyjamasklädda lillasyster med en kratta uppe i ett träd – hon skulle nämligen bara ”kratta ner löven”.

Den förnuftiga elvaåringen till den galna sexåringen 2006: ”Man krattar inte löven förrän de har ramlat ner på marken!”
Här poserar hon som typisk 15-åring på midsommarafton 2009.

Spanjorens öden och äventyr har ni också hört talas om massa, massa gånger. Hans kamp för att få ett personnummer gjorde att banken ändrade sina rutiner. Hans kamp för att få svenskt medborgarskap tog 37 månader fastän handläggningstiden var 4 månader – trots att han har bott i Sverige sedan 2012.

Han är som synes helt normal.
Personkemin med den nuvarande Sjuttonåringen var perfekt redan när denne var en liten parvel som kallades Tioåringen.

Den 8 maj var den enda dagen som passade alla komplicerade coronarelaterade scheman med jobb, undervisning, tentor, bästisens sjuksköterskejobb och vädret. (Det skulle ju inte hagla då, sa meteorologerna som envisas med att försöka övertyga oss om att maj 2020 inte alls är kallare än andra år. Fnys.)

Att det dessutom var prick 75 år sedan fredsdagen och att spanjorens föräldrar gifte sig just den 8 maj var mycket passande. Eftersom spanjorens föräldrar ju är inlåsta i Spanien och inte kunde komma, bestämdes det att brudens fader och moder  inte heller skulle få delta vid vigseln.

– Hihi, sa jag och tänkte på min kusin som gifte sig precis så 1975: borgerligt med föräldrarna ute på gatan.
– Åhå! tänkte den djefla mannen – brudens far – och började planera för att stå utanför stadshuset och spela gitarr och tjäna en eller två kronor.

(Nu blev det inte så; vi var strängt upptagna med att krångla med såpbubblorna som vi liksom skulle öööösa över brudparet när de kom ut.)

– Bröllopsbukett? Ska man ha det? sa den blivande bruden den 7  maj.
– Javisst! Jag plockar en!

Sa jag och skickade några bilder på provplockade varianter från trädgårdar, ängar och parker runtomkring. (Nej, jag var inte olaglig. Eller kanske lite. Men pyttelite.)

Så kom den stora dagen. Jag köpte och manglade en damastduk (49 kr på loppis), och var så nöjd att jag till och med filmade detta underverk.

Blommorna till buketten stal jag på bröllopsdagens morgon på kommunens mark – men efter att ha rådfrågat en kommunanställd, som sa att jag nog förläts.

Det blåa handtaget är jättepraktisk tejp.
Ringarna! Den gula är en 150-kronors som spanjoren förmodligen kommer att bli svart om ringfingret av. Diamantringen är min mammas, som hon gav till Tjugofemåringen redan till konfirmationen för tio år sedan.

Alla släktingar och vänner som hade förvarnats, samlades förväntansfulla vid lajvsändningen på Facebook.

Tjugoåringen (hon som skulle kratta ner löv 2006) och hennes herr Arvid klädde sig fina – ”för vi ska ju på bröllop!”.

Några äldre släktingar ringde och hojtade om hjälp med uppkoppling, så varken jag eller DDM hann faktiskt se hur Tjugofemåringen under vigseln pratade spanska och hur spanjoren pratade galiciska – däremot fick vi se hur bruden föll i en trappa och hur uppdykande kompisar som inte visste vad som skulle ske, stod och skrek av förvåning.

Och vips, var de unga tu gifta!

Paret López Bergman!

Maten köptes på Lidl och spanjorens bror bakade två tårtor. Eftersom vi var blott sju deltagare på corona-bröllopsfesten, kommer vi förmodligen att ha tårta i frysen till nästa bröllop.

Jag kunde ju förstås ha förevigat tårtan på ett snyggare sätt än så här.

Så vidtog dans, sång och gamman. Det var en spansk tango, rappande, mellolåtar, Beatles och olika varianter av den så passande ”Un Poco Loco”.

DDM gjorde som brudens far väl plägar göra: piercade sig med bordsprydnaderna.
Emma The Bästiskompis använde Sjuttonåringens hår för att trycka fast alla ballonger i taket.

Sammanfattning!

Vi kan starkt rekommendera ett coronabröllop. Det gläder så många, det är lätt att genomföra, det är jämförelsevis snorbilligt och oerhört prestigelöst!

Och hur har ni det?

Share
33 kommentarer

Barnfritt!

Sedan 1992 har det skett kanske en eller tre gånger – att jag  och min djefla man vid köksbordet förvånat stirrar på varandra och säger ”är bara du och jag hemma?”.

Sinnena rubbas, jag hör och ser mer och funkar helt annorlunda. När detta skedde i april år 2000, lyfte jag blicken och såg detta:

Stilleben. “Potatis, lök, banan”.
I morse såg jag plötsligt en logga som jag SVÄR inte har funnits förut. (Jag har förstås fel. Företaget är ju inte alls nytt.)

Nej, jag får fortfarande inte prata till punkt och nej, det är inte färre handdukar på golvet. Och nej, på något mystiskt sätt sätter barnen fortfarande inte in tallrikarna i diskmaskinen fastän de inte är här.

Just nu är tre av barnen i Lund, ett på Gotland och ett i sin egen lägenhet i Eskilstuna. Och så kommer det att vara i fyra dagar. Jag har därför börjat gå omkring oklädd, sitta med fötterna på bordet och skippa grönsakerna. Igår spillde jag bearnaise i soffan och drack ett glas vin redan kl 17:30. Just nu spelar jag Vivaldis Årstiderna på högsta volym. Jag planerar att strax byta till soundtracket till Grease. (Grease är ju barnförbjudet numera.)

”Did she put up a fight?”

Ikväll ska vi gå på restaurang och bio. (Hej alla tjuvar! Ni kommer inte att hitta ett enda någe värt att sno, för jag har stökat till jättemycket.)

Hur kommer det att gå på söndag, när köksbordet fylls av barn, respektive, kompisar och intrillande igen? Tänk om jag glömmer att ta på mig kläder på underkroppen och sitter och petar näsan eller bjuder på havregrynsgröt till kvällsmat. Tänk om jag inte ens stänger toadörren!

Pffft. Barnen klarar sig nog. De har inga problem med att ignorera oss vuxna numera.

Man får ju stapla tabascoflaskor på varandra när man är myndig.

Nej, jag föredrar inte alls att vara vuxet oberoende och barnfri. Jag vill ha barnen örlande runt benen, skrikande efter välling och trillande nerför trapporna samt jättesnoriga. Fly mig en bävernylonoverall!

Eller så får de och deras respektive här på bilden fortsätta att vara vuxna, för det är (nästan) okej det också.
Share
25 kommentarer

Ätteläggen åker tåg

Tjugosjuåringen som heter Erik bestämde sig superspontant för att åka Lund–Eskilstuna. Klockan 14 satt han och gjorde ingenting och hade inga särskilda planer – och strax efter klockan 16 satt han på tåget norrut.

Yay! Plötsliga infall, äventyr, oplanering och vilseåkning sitter i generna!

Under blott 20 minuter avgick denna sportlovslördag från Lunds station två tåg mot Stockholm och ett tåg mot Åre, vilket gjorde perrongen obegripligt fullproppad med

  1. storstadsresenärer med stora rullväskor
  2. skidresenärer med pjäxväskor, skidfodral och solsken i blick.
Detta får symbolisera skidväskor i tusental.

Spontanresenärerna med blott en liten ryggsäck var sannerligen i minoritet.

Eriks tåg ankom till stationen ungefär så här. (Det är bröderna Lumières berömda film från 1896, som har digitaliserats och fått ljud.)

(Källa.)

Tyvärr klev ALLA på tåget – även Åreresenärerna. Skidor och pjäxor, hundar och katter, hjälmar och stora resväskor spretade överallt. Men det första Erik såg var en man som kräktes floder vid tågdörren. Han klev försiktigt förbi eftersom mannen togs omhand av en bekymrad kvinna.

Eftersom Erik hade köpt biljetten så sent, hamnade han i djurkupén med en pudel, en bulldogg och en lejonliknande jättehund av okänd sort. Samt den kräkande mannen – som satte sig mittemot Erik. Och fortsatte att kräkas tills det inte fanns något mer att kräkas.

Mannen var luggsliten. Han hade stripigt, fett hår, trasiga, smutsiga kläder och luktade – förutom sitt eget kräk – som en utspilld vodkaflaska. Den bekymrade kvinnan hade dyra kläder, en liten hund i handväskan och talade med släpig stockholmska. Hon tog hand om både den illamående mannen och skidresenärer som hade gått på fel tåg. Erik bestämde sig för att kvinnan – trots hunden i handväskan – nog hade en sorts officiell tåg-fixar-roll.

– Sätt dig här. Du ska snart få vatten, sa hon till mannen.
– Han är väldigt åksjuk men vi ska ta hand om det här, sa hon till Erik.
– Hallååååå. Ni som ska till Åååååre, ni är på fel tååååg! ropade hon till alla i hela tågvagnen.

Svordomar for genom luften, skidor, hundar, pjäxor och väskor bänglades av hyllorna och hivades av tåget.

– Hallåååå. Asså nån har glömt sin vääääska här i mittgååången! ropade kvinnan till hela tåget och ut genom den fortfarande öppna dörren.

En man på perrongen hoppade upp på tåget, högg sin glömda väska, och hoppade av tre sekunder innan dörrarna stängdes. Tåget tuffade iväg sex minuter sent.

– Såååja. Nu är vi på väg till Nässjö. Det blir bra det här, sa kvinnan lugnt till mannen som satt som en säck potatis med en kräkpåse i handen.
– Han har bott på gatorna i Köpenhamn i sex år, sa kvinnan till Erik. Nu ska han få ett riktigt hem i Nässjö. Han är förfärligt åksjuk.
– Ursäkta, kan jag få pappershanddukar och vatten och handsprit? sa hon sedan till tågvärden som dök upp. Allt ska desinficeras!

Erik bestämde sig för att kvinnan – trots hunden i handväskan – nog var nån sorts socialarbetare.

– Kan du ta Yoda så kan jag gå och köpa vin? sa den prydliga kvinnan medan hon klappade mannens smutsiga hår och samtidigt gav honom hunden.

Erik (stel som en pinne, kramande sin lilla ryggsäck) bestämde sig för att kvinnan med hunden i handväskan nog nog inte var socialarbetare trots allt.

– Får jag också vin? sa mannen och tog emot hunden i väskan.
– Nej, du får vatten.
– Jag vill ha vin.
– Du kan få läääsk eller vatten.
– Inte vin?
– Nej, jag ska ha viiin. Du ska få vatten. Och saaaalt!

Kvinnan försvann. Lejonhunden tittade lugnt på Erik. De andra hundarna brydde sig inte om kräk, katastrofer, stress eller människornas underliga beteende.

Foto: Adrian Brooks
Ungefär så här kändes det för Erik.

Men så fick Yoda i sin lilla väska syn på lejonhunden och spratt till. Och började skälla.

– Iff iff iff iff iff!
– Scchhhh, det blir bra, försökte den inte längre kräkande mannen med det smutsiga håret och de skitiga kläderna.
– Iff iff iff iff iff!
– Tyyyyst, det blir braaa.
– Iff iff iff iff iff!

Lejonhunden, pudeln och bulldoggen struntade blankt i väskhunden. Stanken av kräk, smuts och alkohol låg tung över alla resenärerna. Erik reste sig upp och gick för att sätta sig i restaurangvagnen istället. Men dörren dit var obegripligt nog låst – så han lommade tillbaka till sin plats med de fyra hundarna. Kvinnan var borta länge, men mannen förklarade tydligt för Erik att flickvännen var i bistron för att köpa vin. Yoda tröttnade till slut på att skälla. Då kom den välklädda kvinnan tillbaka med vatten och nötter till sin pojkvän.

– Jag tog en öööl istället! deklarerade hon högt.

Kvinnan klappade sedan mannen på huvudet och matade honom med nötter – lite som vore han en hund. Det omaka paret pratade sedan tyst och ömt till varandra och såg enligt Erik förälskade ut. Men så kom konduktören och störde dem.

– Känns det bättre nu? Vi ska försöka hitta bättre platser till er. Var har ni era platser?
– Eh, jag vet inte riktigt … sa kvinnan.
– Men om jag bara får era namn så kan jag kolla …

Plötsligt bytte kvinnan språk. Nu talade hon danska med konduktören, som förvisso inte var svensk – men verkligen inte heller dansk.

– Ja, nu er det sandsynligvis, at vi ikke har nogen billetter … sa kvinnan.
– Men ni vet att ni inte kan köpa biljetter ombord, sa konduktören.
– Beklager, kan vi have denne diskussion her i stedet? sa kvinnan och pekade mot andra änden av tåget.

De gick iväg. Efter en stund kom kvinnan tillbaka och förklarade på stockholmska för sin illamående pojkvän med Yodahunden och handväskan i knät:

– Jo, du förstår att nu måste vi gå av i Aaalvesta. För vi kan inte åka med ända till Nässjö utan biljetter. Och eftersom jag städade upp liiite dåligt där vi den där dööörren, så måste vi gå av i andra ändan, dääär.

Så klappade hon mannen på huvudet och sa att det nog skulle bli braaa. I Alvesta klev de av, och så sågs de inte till mer under den här resan. Lejonhunden tittade Erik i ögonen ända till Norrköping, där Erik bytte till ett tåg helt utan hundar och kräkande män.

– IFF IFF IFF!

 

Share
26 kommentarer

The return of den målade trasmattan på köksgolvet

Bakgrund:

År 2000 byggde jag ett kök där det tidigare fanns ett rum, en städskrubb och en klädkammare. Vi kostade på oss ett finfint furugolv som vi felhanterade så att det blev skitigt och komplett omöjligt att rengöra.

År 2005-ish anlitade vi en målare som målade det hopplösa, stackars trägolvet som hade hamnat i fel familj. Den färg han valde var an akrylslafs som bara gjorde golvet skitigt och komplett omöjligt att rengöra.

År 2008 målade jag en låtsas-trasmatta på det allra värsta stället vid diskbänken.

År 2011 målade vi ännu en matta på det näst värsta stället vid kylskåpet.

År 2017 var golvet inte bara skitigt och komplett omöjligt att rengöra, det var även slitet.

Gummifärgen har trots sin elasticitet och enorma sugförmåga släppt greppet och sprungit till skogs.

År 2019 var det så äntligen dags att få ändan ur och hyra slipmaskin, tvätta golvet, köpa den allra dyraste färgen i stan, slipa och sedan måla golvet gråvitt. Alla som råkade komma på besök eller av naturliga skäl befann sig inom husets väggar beordrades ner på alla fyra.

Men. Ack. Det satans perkele fucking skitfärgen hade inte jävlats färdigt med oss. När jag körde slipmaskinen, gjorde friktionen att små, små, små kulor skapades av avskrapet.

Inte ett lätthanterligt damm, nej.

Inte något sågspånsliknande, nej.

Men ja, små gummikulor som hoppade omkring och som vägrade låta sig sopas upp.

Gummikulsfärg som har bränts in på slipmaskinens papper.
– Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dig. Studs, studs!
Och här har gummibollarna smält. In i den gamla vita akrylfärgen. Och kletats ut. Och fastnat. PRIMALSKRIK!

Hur vi tog oss vidare från detta trauma är obegripligt, men plötsligt målade vi golvet. Och till och med in oss i ett hörn. Lyckan visste inga gränser.

Vi körde två varv.

Och tre varv.

Swisch swooosch, snabbt gick det och perfekt blev det. Barnens kompisar som kom på besök drogs in i arbetet. Nittonåringens pojkvän – som vi kan kalla ”göteborgaren” – fick slita som en hund. DDM fick dispens för att arbeta för brödfödan, men Tjugofemåringen och Tjugoettåringen jobbade på som funnes det ingen morgondag.

Vårt lilla Iwo Jima.
Det stora Iwo Jima. (Foto: Joe Rosenthal.)

Så var det då dags att fixa en ny trasmatta. Man måste ha en målad trasmatta, det måste man. Men huuuu vad svindyr golvfärg som ska hålla i 20 år är dyr. Här ser ni tre endecilitersburkar som kostar 100 kr styck. Och så ser ni att de inte ens är fyllda hela vägen upp!

Fuskburk! (Jag har förtydligat fusket med rött förstås.)

Först rollade Nittonåringen och jag med en billig en bakgrundsfärg. Efter 15 sekunder i filmen nedan kommer Tjugofemåringen och öppnar kylskåpet. Ett salladshuvud, en burk köttbullar, två liter mjölk samt en ost bestämmer sig då för att hoppa rakt ner på den nymålade delen av golvet.

Den nästan marmorliknande bakgrundsfärgen lackade Tjugofemåringen och jag sedan, klafs och klet. Efter en oerhört lång väntan när jag höll på att bli galen av otålighet och blev tvungen att klättra på väggarna och åka och handla samt träna lite sjukgymnastik, blev det äntligen dags att måla trasmattan på riktigt.

Och nu undrar allmänheten oroligt hur det gick. För den gamla mattan hade ju ett skrynkelhörn. Hur skulle det gå med den nya, skulle det bli nåt roligt nånstans? Vi satte förstås Nittonåringen på detta projekt – helt logiskt eftersom hon ju är en hejare på att karva pumpor och det ju är nästan samma sak.

Först målade jag en låtsas-låtsastrasmatta på ett hushållspapper och vek det.
Och si! Inte bara ser mattan ut om om den har en vikt sväng – kolla skrynklan där borta vid spisen!
Nittonåringen och jag poserar här för att visa hur oerhört trötta och utarbetade vi är i våra målarkläder. Men nåt blev visst fel, för vi ser ju hur pigga och fräscha ut som helst!
Share
31 kommentarer

Gotlandsfärjan och hur man missar den

Först måste vi klargöra: jag är en hejare på att komma i tid. Jag håller avtalade tider som vore jag ett atomur hela jag. Och jag vet hur Gotlandsfärjan funkar.

Man MÅSTE vara på plats 20 minuter för avgång. Så hur kom det sig då att det såg ut så här igår morse?

Man ser det inte, men båten är fortfarande i hamn: den avgår om 12 minuter.

Jo, vi körde som sig bör hemifrån i god ordning. Sedan fastnade vi i det som på tyska kallas ”Stau”. I två mil körde vi som sömniga sniglar i sirap.

Inom parentes: Familjen Stenson reste runt i Europa per bil på 1970-talet, och vart vi än kom och fastnade i trafikstockningar, sa våra föräldrar att det var Stau. I Tyskland var det dock aldrig Stau. Och gå nu inte till Gooogle translate och fråga vad Stau betyder, för då får ni fel svar.

Ledtråd till problemlösningen: ”traffic jam”.

Det var bara jag och den sömnige Sextonåringen i bilen under denna trafikstockning – och han sov som en stock. Jag hummade, mumlade, tittade på klockan och kollade med GPS:en. Grindarna skulle stänga 08:40, och vi skulle vara framme 08:25.

… 08:32

… 08:33

… 08:37

… 08:48!

Denna kamp mot klockan förlorade vi (som ni redan har förstått) till slut med åtta minuter. Vi var inte ensamma; på parkeringen hittade vi en bil med fyra bedrövade medelålders män som skulle komma att missa årets fest på ön. Men varför skulle vi då till Gotland in the first place?

Jo, vi skulle ju hämta hem Tjugoettåringen, som har bott inhyst i ett BnB sedan i september, men som inte får bo kvar eftersom hyresvärdinnan och alla andra gotlänningar tjänar en halv förmögenhet under sommaren och en årsinkomst under Almedalsveckan. Han hade packat sina prylar som man ju gör när man ska åka bil: i en väska och 312 papperskassar. Jag ringde:

– Hej! Vi missade Gotlandsbåten så nu måste planerna ändras. Jag föreslår att du cyklar till Jula och köper den största väskan de har, åttio liter eller så. Packa så mycket du kan och lämna kvar resten.
– Ooooh, nej, cykeln?
– Jahapp, cykeln får stå kvar till du kommer i höst.
– Okej!

Nu är vi ju inte ensamma om att ha missat anslutningar och då särskilt Gotlandsbåten.

Niklas i kommentatorsbåset:

”Första våren med Fattigstugan bytte vi golvet i min utställningshall (alltså en hall med utställning i). När golvet var färdigt laserade och oljade vi oss så att säga ut och låste dörren för att åka hem till Stockholm.
   Det här skedde på den tiden då färjorna gick på regelbundna tider. Nynäshamn–Visby avgick alltid 11.15 och Visby–Nynäshamn gick alltid 16.45, det visste jag alldeles säkert.
   Vi anlände till Visby 16.00, i god tid för att checka in. På håll såg vi att planen framför färjan var tom. Väldigt konstigt att inte några nervösa passagerare kommit några timmar i förväg som de brukar göra. När vi kom närmare såg vi att de började dra för gallergrindarna framför incheckningskurerna. Färjan Visby–Nynäshamn går alltid 16.45. På vardagarna alltså; på lördag och söndag går den 16.00.
   Det här var lördagen i Kristi Himmelsfärdshelgen och H var tvungen att vara på jobbet på måndag morgon. Alla söndagens färjor till Nynäshamn var fullbokade, den enda båt det fanns plats på var en som gick söndag morgon klockan 06.30 till Oskarshamn. Eftersom vi inte kunde gå in i Fattigstugan blev det en hotellnatt i Visby, tidig färja till Oskarshamn och en riktigt lång och tråkig bilfärd hem.”

Ni andra får gärna bidra med era missar!

Tjugoettåringen fixade allt galant i sin ände med

  • extraväskor
  • cykelparkering
  • kompis med förrådsutrymme
  • promenad ner till klockan-fem-båten mot fastlandet med två rullväskor med påhängande ryggsäckar samt en ryggsäck på ryggen.
Han skickade denna bild från städningen av det lilla inackorderingsrummet.

Men vi då – Sextonåringen och jag som skulle tillbringa tolv timmar på Södertörn?

Ösmo kyrka räddades från översvämning.
Vi kröp under bilen då och då och kollade om det påsvetsade avgasröret satt fast.
Vi följde instruktionerna till Moa Martinsons stuga lite för väl; ”kör tills vägen tar slut” betyder inte att man ska ut på myrmarker.
Utanför Moa Martinsons lilla stuga satt vi i regnet och åt överblivna pizzarester.
Moa Martinsons lilla stuga togs sedan omhand. (Man FÅR smyga omkring och titta in genom fönstren!)
Hon hade Svensk Uppslagsbok (inte i bild) och en förtjusande vedspis!
Kusin Hanna som gick ut nian fick överraskningsbesök.
Lillasyster Orangeluvan såg till att vi åt upp urbenade kycklinglårfiléer med skinnet kvar.

Närmare 21-tiden kom till slut färjan, och via en sjujädra omväg upp till Stockholm – eftersom jag inte ville åka på slingriga vägar utan mitträcke en gång till – kom vi hem helskinnade.

Ditvägen: 13 mil..
Hemvägen: 16 mil.

Hemvägen tog NIO minuter längre …

Share
39 kommentarer

Fotabjället på äventyr

Sextonåringen lever livets glada dagar och gick idag ut ettan på gymnasiet. Förra veckan var i Grekland – en bildningsresa som Europaskolan anordnar i samma anda som forna tiders ”grand tour” eller peregrination.

En timme efter att jag hade släppt av honom på busstationen för vidareforsling mot Arlanda kom detta sms:

Köra till Arlanda? Aldrig i livet! (Svarade jag inte.)

Kortet låg kvar hemma och swiiiiish, hade en lärare fått 1 000 kronor av oss, som hon tog ut i reda euro – och så var det fixat.

Några dagar senare kom denna hälsning – grabben hade alltså åldrats tio år plötsligt.

1. Vi firar ALDRIG mors dag. 2. Han brukar inte bry sig om stavning i sms. (3. Jag hittade inte ñ på mobilen.)

Ytterligare två dagar senare kom de här bilderna i familjens gruppchat.

”Jag trampade på en sjöborre och har ungefär 40 taggar inborrade i hela foten.” (Citronen är tydligen en husmorskur.)

De andra fyra barnen kontrade genast:

”När jag var i Grekland gick jag in i en kaktus som borrade sig in i min arm.”

”Jag körde en stor, fin bil in i en annan bil på en parkeringsplats i Spanien.”

”Jag cyklade och framhjulsbromsade för att en bil plötsligt körde in framför mig, och flög framåt medan jag satt fast i cykeln. Jag föll, reste mig upp och stapplade in i en annan bil, och hörde ett högt kacklande från bilen som jag bromsade för.”

”Jag blev utelåst på en balkong tre våningar över marken i Grekland. Jag klättrade på fasaden och tog mig in via balkongen bredvid. Det är sånt omdöme man har som 16-åring.”

Sedan kom Sextonåringen hem – ungefär 30 år äldre – och igår var han på grillfest i Strängnäs. Så kom en bild:

”Jag badade i Mälaren och skar sönder foten på en trasig flaska. Blodet sprutade! Jag åkte hem till morfar.”

Gott så. ”Everything that doesn’t kill them makes them stronger.”

Fotnot:
Det var andra foten, så nu haltar grabben symmetriskt.

Share
21 kommentarer

Tomma toapappersrullar

Jag har tidigare skrutit om våra toapappershållare The Älghorn & The Kastrull.

Älghornet ackompanjeras av en simpel och helt ordinär hållare med en enkel pinne (utanför bild).
Kastrullen har sällskap av en ickefungerande larmanordning (1982) som skymtar i höger bildkant.

Men nu under julen när vi har varit truttifjuttron personer i huset, varav de flesta är uppfostrade av sina i huset fortfarande boende föräldrar, har någonting hänt med nyss nämnda uppfostran.

Den funkar inte. 

Jodå, barnen håller fortfarande i besticken (några av dem dock med fel hand trots att de är högerhänta), de håller tal, hjälper varandra att gråta och torka över spilld mjölk och tar främmande människor i hand.

Men … de tomma toalettrullarna ligger kvar och skräpar.

Nu kan man förvisso i sammanhanget dra upp det faktum att det är en farlig massa rullar som har gått åt eftersom

  1. vi var många
  2. vi åt mycket
  3. topappret var av den kortfibriga, inte hårdrullade varianten.

Exhibit 1–5:

”Alla andra lämnar ju …”
”Wtf, det är ju fullt.”
”Praktiskt med hållare och papperskorg i ett.”
”Nu vet jag var den här lilla hyllan är till för.”
”Det där kastrullhandtaget har jag aldrig begripit mig på.”

Jag har ingen aning om hur man löser detta enorma problem, men jag tror att det är bra att blogga om det, att hänga ut sina barn, att skicka tillbaka dem till sina vuxenhem – och att visa den här gamla godingen:

Share
60 kommentarer

Nästa spanjor – och konstig studieteknik

När vi nu har blivit av med alla 17 fysik- och matematikungdomarna och faktiskt lyckats dammsuga köket, tar vi oss an nästa projekt: ännu en spanjor. Det är dock bara samma spanjor som var här för två år sedan och alltså vår spanjors bror.

Från vänster: Tjugoettåringen som blir gotlänning om en vecka, Artonåringen som blir lundabo från och med imorrn, Femtiofyraåringen som kommer att bli galen, spanjoren Pablo och Femtonåringen som blir endalamm hemma i Gula Huset.

Nu ska vi se vad man ska se till att ungdomarna bör kunna hantera när de flyttar hemifrån. Hmmmm.

  • Arga gubbar som hötter med näven när man cyklar mot enkelriktat.
  • Ilskna lappar om ludd i tvättstugan. (Barnen vet tyvärr inte vad en torktumlare är.)
  • Mysteriet med de omogna avokadoerna.
  • Studieteknik som inte inbegriper sistanattenhysteri.
• Jättetrista lärare.

Jag funkade så här på Stockholms och Lunds Universitet:

  • Hundraprocentig närvaro på alla föreläsningar – även när läraren var berusad, luktade illa eller hade spillt tandkräm på overheaden.
  • Alla böcker tillhands – lånade, inte köpta … och tyvärr färglagda av andra studenter.
  • Prokrastinering in absurdum pga. allt – basket, teater, coachning, bio, tv, spex, nageltrång och regn.
  • Hysteriskt inklämmande av all fakta under de två sista dygnen före tentan, gärna under förtvivlan och teöverdos samt svordomar och förstås vispgrädde på köttbullar.

Det som funkade allra bäst när jag hade nått den hysteriska pluggfasen, var att lägga fram alla böcker uppslagna på bord och stolar samt riva ut alla anteckningar ur kollegieblocken och sedan tejpa upp dem på väggar, dörrar, skåp och fönster. Jag gick sedan runt i korridorrummet och läste högt med magstöd. Väl på tentan några timmar senare, såg jag framför mig var i rummet anteckningspapperet var uppklistrat … och mindes som genom ett under vad det stod på det.

Lite så här, faktiskt.

Och nu till ert bidrag, kära läsare. Hur pluggar man? (”Man” är förvisso en generalisering och alla är olika och förutsättningarna likaså medan korven den har två, men det är intressant i alla fall.)

Share
22 kommentarer

Barna Bergman 2018

Det är dags att berätta hur det står till med barnen eftersom barnen nästan inte är barn längre och något alldeles rysligt sker i höst.

[svälj, gulp, suck]

Det rysliga: vi kommer att ha blott ett enda barn kvar i huset. Nu är detta barn (Femtonåringen) ett väldigt utåtriktat barn som tar plats och har massa saker för sig, så vi kan säkert sysselsätta oss ändå. Han kanske till och med kan få skjuts till träningen!

Barnen 2003. I ordning 1, 5, 2, 3 och liggande 4 med lite för kort klänning.

Barna Bergman hösten 2018:

  1. Tjugosexåringen jobbar som teknisk skribent (liksom ”Worldwide Community Enterprise Administration Consultation Development Coordinator & Strategy Engagement Influence Analysis Advisory Manager”). Han utbildade sig till civilingenjör, men jobbar alltså precis som sina päron med bokstäver – om än tekniska.
  2. Tjugofyraåringen tog examen (webbredaktör) i juni och har redan ett obegripligt jobb på Volvo. Hon hanterar också bokstäver hela dagarna, men vi förstår inte riktigt vad hon gör som ”Digital Marketing Project Coordinator”.
  3. Tjugoåringen (snart 21) ska släppa sitt jobb som kött- och osthanterare på en saluhall och flytta till Gotland för att bli speldesigner. Utbildningen tillhör Uppsala universitet, men placeringen på en ö andas lite militärtjänstgöring. ”En såpass populär utbildning kan vi ju inte ha på fastlandet; då vill för många gå den.” Liksom.
  4. Artonåringen ska läsa Teknisk fysik i Lund, och letar därför bostad/rum/garderob/kyffe. Eftersom vi känner nästan fler i Lund än i Eskilstuna, ordnar det sig säkert för henne.
  5. Femtonåringen ska precis som tre av sina syskon gå gymnasiet på Europaskolan i Strängnäs. Han ska alltså gå upp i ottan och komma hem i kvällningen samt med halm i skorna kämpa i snöstorm mot tåg som ställs in.
Barnen 2011, i ordningen 1, 5, 2, och nr 4 på 3:ans rygg.

När jag var

  • 16, började jag på humanistisk linje på Hermelinsskolan i Luleå, och ett år senare gick jag på high school i Dallas
  • 18, kom jag hem från Dallas, till ett nytt hem i Täby, dit familjen hade flyttat
  • 20, gick jag ut samhällsvetenskaplig linje och började jobba som vårdbiträde på Danderyds sjukhus utan att ana att jag inom ett år skulle flytta till Lund
  • 24, fick jag jobb på Nationalencyklopedin och bodde ihop med min blifvande djefla man
  • 26, bodde jag och samma blifvande djefla man i en sunkig, inrökt tvåa i Lund – och så jobbade jag 80-timmarsveckor på NE och hade ingen aning om att jag nio år senare skulle flytta till Eskilstuna.

Till yttermera visso har barnet som kallas ”spanjoren” kommit in på yrkeshögskola: socialpedagogutbildning!

Jag vet inte hur man gör mat för färre än tio. Förmodligen kommer jag i höst att bli galen och dra in folk från gatan för att bjuda dem på kvällsmat. Och tystnaden, hur hanterar man tystnaden? Eller det faktum att vi i september har lika många toaletter som invånare i huset?

Nä, nu måste jag nog skriva en kioskvältare så att dagarna kan fyllas med tv-intervjuer, Hollywoodanbud och skrikande fans i trädgården.

Barnen 2017 – fortfarande är det svårt att få dem att posera som normalt folk. (Ordning: 1, 3, 2, 4 och nr 5 liggande.)
Barnen 2018 – det kanske bara är dags att ge upp poseringsambitionen? (Ordning: 5, 2, 3, 4, spanjoren sittande och nr 1 på huvudet.)
Share
30 kommentarer

Vad säger barnen?

Varning!
Sist i detta inlägg finns en läbbig bild.

Vad jag än googlar på, serverar Google mig träffar på min egen blogg. Herr Google vet förstås att det är sådana träffar som jag uppskattar mest, så han fortsätter att tillfredsställa mig på detta vis.

När jag då ramlar in på min egen blogg i dåtiden, läser jag förvånansvärt ofta vad jag skrev om barnen och vad de har gjort och sagt. En klättrade i träd med kratta, några byggde en koja, ja på det hela taget var det full rulle. Men hur talar barnen nuförtiden?

Och … hur svarar jag dem?

Femtonåringen:
– Jag tror att jag har löst problemet med både absolut och relativ fattigdom i världen.
– Okej, bra. Vill du att jag sparar bilderna från Röstkalaset i lördags? 

Artonåringen:
– Kolla, jag har bakat pepparkakor på den gamla degen som har legat i kylen sedan i december. Det är ett te…
– Det är ju Hattstugan av Elsa Beskow! Vad fiiiint!
– Nej, mamma. Det är ett teleskop.

Tjugoåringen:
– Kolla på den här bilden och gissa vad jag gjorde inne i affärn idag.


– Oh, vad bra, köpte du tunnbröd också?

Tjugotreåringen:
– … och när vi var i Bollhuset började det brinna i en mikrovågsugn för några ligister hade varit där och satt en bok på max uppvärmning under 10 minuter och då slet vi ut boken med bara händerna och kastade ut den utomhus men eftersom det blåste så himla mycket for boken iväg fastän den fortfarande brann så jag och Julian fick jaga den och då fick vi jättemycket sotflagor på oss så nu undrar jag hur man bäst tvättar en vinterjacka.
– Hm. Häng ut den på vädring först. Vad var det för bok, sa du?

Tjugofemåringen:
– Jag har kommit på att det är praktiskt att i tvättstugan sortera alla strumpor och hänga upp dem i par bredvid varandra.
– VAD SA DU ATT DU GJORDE SA DU? Vi har närt en ordningsam orm vid min barm!

Ingenting förvånar längre. Utom kanske det där att barnen ibland revolterar genom att ha bra mycket mer koll än vi föräldrar – på allt från ekonomi till strumpsortering och livsplanering.

Så här ska man leva! (För oroliga djurvänner: vi hittade en självdöd mus och placerade den vanvördigt på detta vis. Inga gnagare was harmed in the making of this bloggpost.)
Share
97 kommentarer