Hoppa till innehåll

Etikett: barnen

Vad är det för dag idag?

Kärlek, yada yada yada …

Jag är väldigt besviken på att Olle inte vet att han är död. Som änka sedan prick två månader har jag fortfarande inte alls förstått hur sånt här går till. Livet. Jag tänker på alla gravstenar där man läsa att ”den andra” i ett äktenskap blott levde i ett halvår till. Kärleken har ingenstans att ta vägen, liksom. Hjärtat brister kanske? Eller var det den som lagade maten som dog, så att den andra helt enkelt svalt ihjäl?

Hur som helst: jag hade bestämt mig för att sluta älta Olle, hans stupande och hjärtat som bara slutade funka mitt i steget. Ältandet, tankarna och drömmarna är ovälkomna; jag vill inte leva i dem. Jag kan inte förmå mig att se bilder och filmer eller höra Olles röst, utan måste gå omkring med mentala skygglappar och en väldigt illa fungerande mental ögonbindel. Förmodligen kämpar jag förgäves, va?

Citat ur den utmärkta Bondfilmen ”Spectre” (2015):

James Bond: Where is he?
Mr. White: He is everywhere. He’s everywhere!

Kanske vill ni läsa lite om bokföring och momsredovisning istället? Eller lära er om det digitala verktyget F**tn*x som man måste behärska? Här ser ni hur skärmen ser ut när man får en månadsfaktura av just detta företag. ”Det är bara att klicka för att betala.”

1. Nej, jag vill inte betala som privatperson eftersom det är företaget som ska betala. 2. Jag vill inte bestrida, jag ska ju betala. 3. Nej, jag har inte betalat. 4. Va, vem är min leverantör? 5. Vänta, det är ju F**tn*x som är mottagare, inte Bergmans Bokstäver! Primalskrik!

Dock har revisors-delen löst sig: två av mina basketkompisar satt igår i tre timmar och klickade och skrev och mumlade och var komplett obegripliga.

– 1407.
– 1598.
– Hon måste ha en kåtinja till deklarationen också.
– Mhm. Men vi tar det här först. 1222.
– Men på tvåan.
– Den var ganska hög.
– Ja. Bra. På SKM.
– Den 4 december?
– Mmmm. Nej, jag måste …
– Ja, det är bra. Där. Och där.
– Nu fördelar vi alltså momsbeloppet som ni får tillbaka och resten blir en kostnad.

”Kåtinja” var alltså en deklarationsblankett som heter K10. Som jag måste fylla i, bara.

När jag inte sorterar och röjer samt slänger det som har samlat damm i källaren, promenerar jag med grannen. Igår gick vi en helt lugn och vanlig runda, men när vi bara var 100 meter hemifrån började det flimra framför ögonen och jag blev rysligt yr. Jag följde med grannen hem, satte mig i köket och fick saft och jordnötter. Och andades lugnt. Då såg jag på min fina träningsklocka att pulsen var uppe i 138. Grannen tog fram sin blodtrycksmätare, varpå pulsen gick ner. Värdet var 110/72, vilket tydligen är helt normalt. Efter ungefär 15 minuter mådde jag bra igen och gick hem och sov middag i en dryg timme.

I källaren hittade jag en text som Olle skrev om syskonkärlek i någon tidskrift 2004. (Om ni läser den, ska ni veta att sista meningen slår hårt. Och jag som inte skulle älta.)

Men allt är inte bedrövligt.

Idag hade Olle fyllt 60 år – och det hade han faktiskt inte alls tyckt om eftersom han vid varje jämn födelsedag drabbades av ruelse, ånger och samvetskval över tiden som flytt. Han slipper den siffran, hurra hurra!

(Nej, jag har inte blivit tokig. Jag går förvisso omkring och pratar med Olle, drömmer om honom, och hör vad han nog hade kunnat säga i olika situationer. Men jag vet att han intensivt hade ogillat att få stämpeln ”60 år”. Hurra!)

Share
25 kommentarer

Så … vad händer nu?

Den 2/2 fyllde jag 60 år och 12/2 skulle lammköttet Olle ha fyllt 60 år. (Ja, jag upprepar mig.) Istället för att fira detta, kommer jag just den dagen att

  1. gå till en kurator för att gråta och snörvla
  2. försöka spela lite basket för första gången sedan Olle stupade
  3. lämna in arbetsgivardeklaration eller, vahettere, momsredovisning
  4. fylla några flyttlådor med papper från 1900-talet
  5. göra ett jädra bajsprov.

Allt här ovan kommer att få sin förklaring strax. Men först en karta.

Jag är av snälla kompisar inbjuden till alla dessa platser, vilket är fullständigt underbart. (Om kartan ser konstig ut: den är mer korrekt än den där vi är så vana vid.)

1.
Redan tre dagar efter Olles stupande, satt jag hos en kurator och huhuhulkade. Hon fick knappt en syl i vädret, men det hon faktiskt sa var idel beröm. Jag tror att det är en perfekt karriärväg för alla i den branschen; ge den bekymrade klienten beröm. Punkt slut.

Jag identifierar mig dock fortfarande inte med den person jag numera är: en ledsen en. Jag går med nedsänkta axlar och avger vibbar som Keanu Reeves.

Keanus egen förklaring till bilden: ”I was just hungry.”

Så fort någon är snäll, bryter jag sedan ungefär två veckor ihop. Jag fick ett långt, handskrivet brev och bröt ihop. Ett litet kort med en vacker hälsning …krasch. En fantastiskt vacker anteckningsbok och bara ett helt vanligt mejl med födelsedagsgrattis: kaboom. Och när en läkare häromdagen var snäll och frågade hur jag känner mig, hände precis detta. Resolut skrev han ut ångestdämpande & lugnande medicin som heter Oxascand. ”Jaha”, sa jag, lydde order och tog en tablett morgon och kväll.

Men huga, vad berusad jag blev – och vilken hemsk huvudvärk jag fick. Inte fick jag heller köra bil eller hantera tunga maskiner med medicinen i kroppen; den måste alltså vara avsedd för stockholmare som kan åka tunnelbana överallt.

2.
Va, basketträning efter endast två månader som änka? Hur studsar en boll? Är korgen verkligen på rätt höjd? Var är mina iläggssulor och konditionen?

Vi får se.

Såg ut så här kunde jag i höstas i alla fall.

3.
Att momsdeklarera och hantera ett faktureringsprogram som heter Fortnox stressar mig och barnen såpass att vi får svindel. Idag satt jag i telefon med Skatteverket i över en timme, som var mycket förstående och guidade mig rätt … men som inte förstod varför jag inte förstod. Fyra av varandra oberoende personer i barnens vänkrets har erbjudit sig att gratis hjälpa oss med bokföringen tills vi förstår vad vi håller på med.

4.
Olle samlade på papper, har det visat sig. Det visste jag faktiskt inte …

Tågbiljetter från 2006.

All bokföring, alla kvitton, alla transaktioner och räkningar samt inköp sedan 1986 var magasinerat i 14 lådor hos en flyttfirma.

Allt detta har jag lyckats komprimera till en mager mapp.

Nu är det blott innehållet i ungefär 100 hängmappar och 30 pärmar kvar att slänga. (Och nu undrar ni om jag av bara farten kanske slänger mina egna möghögar med t.ex. jeans från 1985? Nähedå, inte alls.)

5.
Jag är rädd för brev. Jätterädd. Allt som kommer i postlådan gör att pulsen rusar och det mesta får ligga till sig på köksbordet i några timmar. Ibland är det förstås något trevligt och handskrivet, en tröstande bok eller ett smycke – men 90 % av det som kommer är krav, glömda åtaganden, 0 kr från Försäkringskassan och försäkringar som inte ger nåt.

Men det här var lite kul!

”Du tillhör den åldersgrupp i Sverige som erbjuds att lämna ett prov för att undersöka om det finns osynligt blod i din avföring (ditt bajs).” Så gärna så!

Den 15 februari är jag dessutom kallad till 60-årskontroll med blodprov, längd, vikt samt ”äter du fisk två gånger i veckan?” och sånt.

Nu ska ni allihop kontakta era vårdcentraler och be om hälsokontroll, kosta vad det kosta vill. Jag har tjatat om detta i snart två månader, och det har gett resultat. En kompis upptäckte en dold, autoimmun sjukdom, två kompisar fick blodförtunnande och tre stycken knaprar numera blodtryckssänkande medicin.

Off you go, allihop!

Share
16 kommentarer

Ära vare gud i höjden; detta har vi gjort i slöjden

Av mina fyra träslöjdslärare i grundskolan hette tre Sune, och alla saknade de ett finger. Vad den fjärde hette minns jag inte alls, och dessutom hade han elva fingrar för att kompensera för de andra.

Av mina fyra syslöjdslärare minns jag bara en: Siv. Hon snålade på tyger men var frikostig med kuddfluff, varför vi alla gjorde små, stenhårda kuddar som mest liknade nåldynor. Siv nålade i en sanslös hastighet när vi hade nålat fel, vilket fick oss att nåla bedrövligt bara för att få beundra Sivans snabbnålning.

Alla dessa Sunar och Sivar ler i sina himlar när jag nu ska redovisa de slöjdspår som vi har hemma i huset. (De utflugna barnen har tack och lov stökiga föräldrar som inte har börjat döstäda [förfärligt ord] än.) Vi börjar med obligatoriet: smörknivarna!

Smörknivarna som de fem barnen gjorde. Analys: tre följde instruktionerna och två hade en friare smörknivsvision. Osthyveln (en bonus mitt i smörknivsredovisningen) har ett snyggt handtag som har spruckit, men om man kniper åt riktigt hårt går den att använda.
Ett jalusiskåp som har potential: jag kanske ska laga överdelen där?

Ett hörnskåp med fina fornmålningar, som jag skam till sägandes inte har satt upp än trots att det nog tillverkades runt 2010.

På ovansidan står ”Till mor & far”, men när jag såg det läste jag fel eftersom jag inte alls  identifierade mig som en mor. Jag utbrast glatt till ätteläggens stora besvikelse:

– Åh, ett skåp till morfar!

En sned hylla, kanske inspirerad av möbeldesignern Dylan Gold?
Hyllplanen sitter i alla fall rejält fast!

Helt tvärtom har vi här en underskön dockpjäs som konstnärsbarnet i familjen designade och snickrade till.

Inga spikar, bara träplugg – och med ett enkelt handgrepp genom att flytta på en av pluggarna, blir dockstolen en säng!
Någon kreerade ett flygplan med intressant text på.

Min djefla man (vars initialer ju är OB) har sparat två slöjdkreationer trots diverse flyttar:

En påse. Notera att OB blir ansiktet på en dödskalle på ett för honom då sinnrikt sätt.
En orm!

Själv har jag trots elva flyttar 1982–99 kvar en två meter lång halsduk, en låda med hänglås, en ryggsäck med broderade björkar, två kjolar och otalet hårda kuddar samt en basketspelardocka som inte alls ingick i Sivs undervisningsplaner, men som hon ändå godkände.

Till vänster ser ni basketspelaren: Ray Tarnowski, som hade storlek 53 i skor och fick specialbeställa trätofflor som sedermera kunde användas för att värma upp en normalstor villa med vedkamin. Han behövde en docka!

Dockan visades upp för Ray, som tackade och fick en tår i ögat. Jag tror att det var meningen att han skulle få den som gåva, men här är den ju fortfarande hemma hos oss som en trevlig vodoovariant.

Fantastiskt likt, för det var precis såhär han gick klädd, den gode Ray.
Men! Detta slarv kan inte Siv ha godkänt.
Min hemlislåda, som under alla år hade ett hänglås som var så litet att man hade kunnat klippa upp det med en nagelsax. (På locket står det CS för Charlotte Stenson, som jag ju hette då.)

Pappa (f. 1937) berättar ofta att han inte är särskilt händig, men att han i skolan på slöjden byggde en modellbåt med gjuten blyköl, taljor och fock och segel. Den blev så fin att han fick den utställd på skolan. Men så blev den blev stulen! En liknande historia har Olle om sin farfar (f. 1908), som höll på att snida till något i träslöjden. Rätt som det var hade någon stulit trästycket, så han fick börja om. På den nya biten skrev han:

Den som denna bräda tar
honom jag i näsan drar.

Då fick han stryk av slöjdläraren.

Jag fick i alla fall inte stryk av lärarna, även om vissa av slöjdmagistrarna hade ett starkt pennalistiskt drag. Ett annat sorgligt slöjdminne är förstås när den nuvarande Tjugoettåringen skulle göra en kudde.

Berätta gärna om – eller visa upp – era slöjdade ting! (Om det är svårt att ladda upp en bild i kommentarerna kan ni skicka den till mig så fixar jag!)

Share
51 kommentarer

Minns ni småbarnsåren?

Jag har hittat flera dagböcker från 1992–2012 som handlar om bedrövliga dagar när jag inte ens hinner snyta mig eller koka te. Med ”spik-i-foten-positivism” berättar jag om halsbrytande äventyr där en snubblande sjuåring behöver sys i bakhuvudet samtidigt som en försigkommen treåring kliver på bussen mot stan – innan jag ens har fått av mig morgonrocken.

(Hm. Brukade jag ha morgonrock? Detta tål att tänkas på, för morgonrockspåtagandet verkar vara ett himla slöseri med tid. Hm.)

Nu är vi i den intressanta situationen att två av barnen (Trettioåringen och Tjugoåttaåringen) ju har fått barn, och börjar samla på liknande erfarenheter. Äpplet Erik (som är Trettioåringen) har verkligen inte fallit långt från det moderliga äppelträdet, för han skriver precis som jag noggranna redogörelser i förhoppningen att någon någon gång ska vilja läsa.

Och så här såg Erik ut för 29 år sedan.

Om jag vill läsa? JA! HALLÅ! Jag kan lägga ut det på bloggen! Eriks fru får heta Frun och dottern kan vi kalla Lillan. Här kommer den glada dansen på rosor!


Erik, Frun och Lillan under drygt ett dygn

7 februari 2023

19:30 Jag har precis lagt Lillan. Frun säger att hon känner sig lite bubblig i magen. Vi tänker inte mer på det. 

19:45 Frun säger att hon känner sig illamående. Dålig mat?

20:45 Pappa Olle [aka DDM] kommer in genom dörren efter en skånsk arbetsdag. Jag har lovat honom att sova här och dessutom hjälpa till med att översätta en jättetråkig powerpoint från engelska, men har istället skrivit ett Pythonskript som gjorde det automatiskt. Räcker över resultatet till honom.

20:47 Kräk och diarré börjar spruta ur Frun.

20:48 Jag springer omkring med halvfyllda kräkskålar, handdukar, hårsnoddar och handsprit. Pappa Olle gömmer sig i arbetsrummet.

22:10 Tömningen av Frun har lugnat sig. Vi pratar logistik.

22:45 Vi har en plan: vi fortsätter låsa in Pappa Olle i arbetsrummet, jag sover med Lillan i sovrummet och Frun sover i soffan i vardagsrummet. Imorrn ska jag jobba hemifrån, men måste först hämta hem jobbdatorn.

23:15 Allt är förberett för att vi ska kunna sova på våra respektive platser. Godnatt. 

8 februari 2023

02:30 Jag vaknar av ett diskret mumlande intill mig. Jag tänder lampan och ser Lillan, stående i sin spjälsäng med blicken riktad mot mig. Vi går ner och gör välling tillsammans. Hon äter sig mätt och somnar igen. Jag kämpar för att somna om i bruset av Lillans urgulliga snarkande.

06:10 Mitt larm ringer. Jag väcker pappa Olle. Lillan lär vakna precis när som helst, så jag behöver hämta datorn snabbt så att Frun slipper bli väckt medan jag är borta. Jag fattar beslutet att ta bilen istället för cykeln, och kan då också skjutsa pappa Olle till stationen.

06:40 Jag parkerar jätteolämpligt precis utanför dörren till mitt jobb, och jag ber pappa Olle att sätta sig i förarsätet och se självsäker ut. ”Jag kan svamla på polska om nån frågar vad jag håller på med”, säger han självsäkert.

06:45 Min dator är hämtad och jag släpper av pappa Olle på stationen.

07:00 Jag kommer hem och får se Frun, som sitter och ammar Lillan. Äsch, hon hann vakna ändå.

07:40 Jag stoppar Lillan i barnfängelset (en numera för liten barnsäng) med massa leksaker och svarar på jobbmejl. Frun har somnat igen.

07:50 Jag ger Lillan frukost nummer två: havregrynsgröt med katrinplommon.

08:15 Köket ser ut som ett asteroidnedslag, så jag börjar städa medan Lillan sitter i barnstolen, denna gång med endast mjuka leksaker (så att Frun inte vaknar när de trillar ner i golvet).

08:35 Köket ser okej ut. Lillan ser uttråkad ut. Frun har vaknat, så jag bäddar sängen till henne uppe i arbetsrummet och hon flyttar upp dit.

08:30 Lillan och jag sätter oss på golvet i vardagsrummet. Lillan ”läser” en bok medan jag tittar på en obligatorisk utbildningsvideo om sopsortering.

09:15 Frun behöver hjälp med diverse smågrejer på ovanvåningen. Samtidigt är det cirka 1 % risk att Lillan trillar omkull om jag lämnar henne obevakad på golvet i en minut, så jag sprintar upp med det Frun behöver och flyger sedan ner igen. Tänk att man kan ta fyra steg i taget i en normal trappa.

09:40 Jag jobbar väldigt ineffektivt medan Lillan försöker luta sig mot alla vertikala ytor hon kan hitta. 

10:15 Promenaddags. Dessutom ett stopp på Ica för att köpa blåbärssoppa, Piggelin och vätskeersättning. Lillan somnar på nolltid.

10:40 Herregud, frukost?! Äter frukost. Jobbar vidare.

12:00 Lillan har sovit ute i minusgraderna en och en halv timma. Hon lever.

13:00 Lillan har sovit ute i minusgraderna i två och en halv timma. Hon lever. Frun lever också.

13:05 Lillan vaknar. Hon får lunch men signalerar att hon är trött. Huh?

13:30 Lillan och jag umgås på golvet. Frun är på ovanvåningen och kämpar med att få i sig näring.

14:15 Dags för nästa promenad med Lillan. Ännu en gång somnar hon nästan omedelbart.

14:45 Herregud, lunch?! Äter lunch.

15:30 Efter att inte alls ha jobbat åtta timmar idag bestämmer jag mig för att jag är klar. Ungefär samtidigt vaknar Lillan. Hon får några vindruvor.

15:50 Frun lider av fysisk och psykisk Lillan-abstinens, så hon tar en grundlig dusch och kör en amningssession. Underbart, tycker Frun. Mat, tycker Lillan.

16:20 Jag tappar upp ett bad till Lillan för att tvätta bort alla eventuella kräkvirus som kan ha kommit från hennes mamma. Lillan kissar på mina byxor medan jag lyfter henne till badbaljan.

16:45 Jag spelar tv-spel i ett par minuter medan Lillan ännu en gång försöker förstå hur en bok fungerar.

17:15 Dags för Lillans kvällsmat. Det blir en hejdundrande buffé: kycklingryta, mosade katrinplommon, riven ost, blåbärssoppa och finhackade tomater. Lillan är riktigt dålig på att hejda sig och stoppar flera gånger alldeles för mycket mat i munnen samtidigt.

18:00 Jag är väldigt trött. Lillan sitter och klättrar samt tuggar på mig på köksgolvet.

18:25 Dags för läggning. Välling, vitamin, pyjamas, tandborstning, sagoläsning och att insomnandet går på rekordtid: 23 minuter!

19:00 Jag räddar Frun från att titta på en jättedålig film.  Jag sätter mig och skriver denna dagbok.

19:45 Herregud, kvällsmat?! Äter kvällsmat.


Ni hör att Erik har samma inställning som jag till sådana här dagar:

– Det går bra! Jag kommer att överleva! Snart får jag sova! I morgon är en annan dag! Vänta, har jag ätit?

Om ni har orkat läsa ända hit måste ni ju få en bildbelöning.

Lilla Lotten, ungefär två år gammal.
Share
13 kommentarer

Städa, städa på en freda’

Att Pippi Långstrump och Mary Pickford skurade golv med borstar på fötterna har alltid varit en inspiration. Jag tänker mig att jag skulle kunna hänga tvätt genom att kasta pilar på kläder som nån håller upp mot en trävägg. Eller damma böcker genom att helt enkelt välta hela bokhyllan.

Det hela faller förstås på att jag prickar rysligt dåligt med pil och att alla bokhyllorna är väggfasta.

Men idag! Idag kom jag äntligen på en kul städning!

Problem:

De fyra sängarna i ”Stora barnrummet” är obebodda sedan tre år. Någon strögäst, 320 gosedjur samt lagret med reservkuddar och dito täcken ser till att vi inte får för oss att göra träningslokal av hela alltet. Strax intill har vi vår Zoom-studio där hundratals sessioner har hållits sedan mars 2020. Men nu har det blivit så dammigt bland alla gosedjur att mina ögon går i kors av o-mysfeeling.

Bild från 2010 – dåvarande åttaåringen har ramlat ur sängen.
Bild från 2018, när den dåvarande 18-åringen bjöd hem 17 sovgäster till huset.

Det är i säng nr 1 som alla gosedjur bor i. Nu skulle man ju kunna tänka sig att det är läge att rensa ut, slänga, ge bort och i största allmänhet modernisera rummet så att det är värdigt det mogna föräldrapar vi faktiskt är.

Ha! Nä!

Lösning:

Allt kastas ut genom fönstret! På vägen ner luftas alla nallar, kaniner, dinosaurier och ekorrar! När de landar på marken utanför skakar de av sig massa damm och sedan kommer jag med en mattpiska och bankar skiten ur allt!


Tjugofyraåringen filmar, Tjugoåttaåringen kastar glatt ut de första grejerna. Man ser den ickefungerande Hesafredriktyfonen på taket. (Ignorera att huset behöver målas. Det finns en plan!)

De runda ”bollgubbarna” köpte jag för nästan ingenting runt 1997. De är 21 till antalet och Lasse Åbergs mjukisdjursdesign av Globen.

Reflektion:

Det här var ju jättekul!

Tjugofyraåringen slår sin ömme fader i rumpan med mattpiskan. Nittonåringen har gömt sig av pur genans.
Grannens katt smet in i huset, upp till oss på ovanvåningen, tog ett skutt upp i fönstret och såg där ut att hålla en liten diskussion med sig själv: var han månne ett gosedjur bland alla andra och skulle han kanske kasta sig ut genom fönstret?

Barnen (som ju inte är barn utan 19, 24 och 28 år) tjoade och skrek:
– DEN HÄR KANINEN! Den är så ful!
– Kolla vad jättekul, den här ekorren fick jag genom att lämna in massa toapapperslappar till Serla!
– Åååh, den här låter för den har bjällror på insidan!
– Den här hunden fick jag 1971 och blev så besviken eftersom den är så stickig.

Det där sista var förstås jag. Hur ska man kunna gosa med ett mjukisdjur som känns som en enebuske? Jävla barndom med halm i skorna.

– Oh, kolla, den här kudden låg mot en lampa som brände hål!

Och detta var ändå EFTER den stora branden, så vi borde ha vetat bättre …

När allt dammande var färdigt, släpade vi upp alla gosedjuren igen. Huff, puff, stånk och ”varför gjorde vi det här?” samt ”hoppas att ni får många barnbarn” muttrades det i leden. Den allra sista var en liten gosefisk (Doris), som togs omhand av Tjugofyraåringen. Han bestämde sig för att återbörda den lilla samma väg som hon kom ut, och kastade upp den med alla sina fina muskler mot fönstret.

Och missade komplett – fisken Doris landade på taket!

Vi slog våra kloka huvuden ihop, gick runt huset för att se om hon kanske hade rullat ner på gräsmattan, ojade, suckade och bestämde att ptja, vi klarar oss med en gosefisk mindre.

Fast då!

– NÄE! sa Nittonåringen och satte på sig en obligatoriska cykelhjälmen för att klättra upp på taket.

Men ack. Ingen fisk låg på taket. Vi utropade hussorg och kokade te som tröst. Då började det störtregna för sjuttonde gången idag. Tjugofyraåringen suckade och gick till verandan för att se till att inget blev blött. OCH DÄR! Där låg Doris!

Lilla Doris hade flugit över taket, ner på andra sidan och plask! Rakt ner i vattenpölen i den svarta överdraget!

Nu påstår vissa familjemedlemmar att man inte kan vara så himla stark att man kastar fiskar över taket. Men nej – som historien går i framtiden, kommer vi alltid att säga att det var så det gick till och inte alls att nån jädra fågel hittade Doris på taket och tappade henne en liten bit på väg. Pfft.

Share
10 kommentarer

Fågel! Fågel! Vi har fågel!

I rollerna:

  • Koltrasten
  • Messi

Statister: Tjugofyraåringen & Den djefla mannen & Lotten

Det hände sig denna januaridag att min djefla man skulle ta bussen strax utanför huset, och att han då hittade en perplex koltrast. Den satt i busskuren och stirrade tomt framför sig. Bussen närmade sig, så Tjugofyraåringen kallades ut för att rädda fågeln.

– Ta hit en kartong!
– Den här vinflaskelådan?
– Ja!
– Men hur säger man till den att hoppa in i kartongen?
– Äsch, jag lägger henne där bara.

Sa min djefla man och skred till verket. Ploff, låg koltrasten i kartongen. Hon tittade upp på sina två ömmande människor.

– Hejdå! sa den djefla mannen.
– Men … vad ska jag göra? sa Tjugofyraåringen.
– Ta in henne i köket och se till att hon får upp värmen, ba!
– Och sen?
– Du får … KABLONGSCCHHH.

Bussdörrarna stängdes. Tjugofyraåringen bar in lådan med koltrasten i köket, satte henne under en lampa för värmens skull (som dock var en LED-lampa utan värme), satte ner lite vatten i en skål och satte sig att vänta. Han ringde mig för att berätta om äventyret.

– Jösses! sa jag.
– Nu vet jag inte riktigt vad jag sk…
– Du har väl tagit en bild? avbröt jag honom.

Koltrastlådan. Schrödingers fågel. En fågel i lådan är bättre än …

Efter blott en liten stund började koltrasten rumstera om i kartongen. Och swooooooosch flög hon plötsligt omkring i köket. Tjugofyraåringen bävade för allt bajstorkande som han insåg komma skulle.

Koltrasten satte sig i ett hörn. Flög till ett annat hörn. Inspekterade ett tredje hörn. Satte sig på diskbänken och tog därefter ett resolut steg rakt ner i diskhon. Tjugofyraåringen bestämde sig för att ringa till mig och be om råd igen.

– Mamma! Vad ska jag göra?
– TA EN BILD!

Jag skulle kanske ha sagt ”men plocka undan lite köksstök först”.

Där satt koltrasten ett bra tag. Tjugofyraåringen öppnade verandadörrarna och ytterdörren på vid gavel och satte sig tyst och väntade. Han ringde mig igen.

– Den sitter bara där och tittar.
– Ha tålam…
– DEN FLYGER! NEJ! DEN SITTER I LUCKAN OVANFÖR KÖKSKLOCKAN!
– Ta en bild!

Ja, ena lampan har en röd sladd. I den andra lampsladden sitter en gaffel. Men fokusera nu på fågeln i luckan!

Nu började det bli lite kallt i huset med alla dörrar på vid gavel. Tjugofyraåringen gjorde en åkarbrasa och försökte prata förnuft med koltrasten, som inte alls tänkte lyda. Och då … då kom grannens katt Messi på besök.

Messi går som barn i huset trots att jag ju är allergisk, men han och Tjugofyraåringen är ovänner sedan en kycklingfiléincident i höstas.

– Alltså … kattfan är här, sa min son som vanligtvis inte svär.
– Oh, skit!
– Nu flyger fågeln! Oj, den halkade ner på blåa sittbänken! Nu kommer Messi springande!
– Skräm bort honom!
– Jag kan inte titta!
– ÖPPNA ÖGONEN!
– Oj, nu hoppade koltrasten ner på golvet! Nu jagar Messi efter den! Fågeln skuttar mot dörren! Den hoppar jättefort! Den är ute! Men Messi är nästan ikapp!
– NEJ!
– Oj. Oj …

Tjugofyraåringen var tyst en stund.

– Vad hände?
– Koltrasten bara flög iväg. Messi sitter och tittar upp i luften efter den.
– Tog du nån bild?
– Nä, men jag filmade lite innan det blev dramatiskt.

Messi tassade sedan besviket bort i solnedgången.

Share
19 kommentarer

Korridorkök – en kurs

Det yngsta barnet – Artonåringen Sigge som var blott 3 år när jag började blogga – har kommit in på en musikproducentutbildning i Lund.

Å andra sidan har Tjugotreåringen kommit hem efter sin treåriga utbildning till speldesigner, så än så länge är vi föräldrar inte solo i huset.

Men nu är det så att Sigge inte har särskilt många erfarenheter av att sköta sig själv, att resa långt ensam, att bo utan föräldrar eller att ”vara vuxen”. Som en god mor har jag därför skapat ett korridorkök. Vi fyra som bor här har antagit andra namn och roller:

  • Britta-Lisa: bonnjänta från Luleå, läser teknisk fysik.
  • Birger: världsvan 18-åring som läser till musikproducent.
  • Knut-Åke: överliggare i 57-årsåldern, läser medicin.
  • Udo Kassler: utbytesstudent från Tyskland, läser fornegyptiska.

Det första som hände var att den här lappen dök upp.

Om jag bara hade satt upp en lapp med ”din morsa jobbar inte här” hade de båda sönerna chockats svårt.

Min djefla man hoppade genast på lapptåget.

Ja, hans morsa jobbade verkligen där.

Vi har än så långe inte delat upp matvarorna och lagt dem på separata kylskåpshyllor, utan istället uppmanat alla till att markera – eller tjinga – det som redan finns. (Ser nu att det inte heter tjinga numera, utan ”tinga”. Skrrnnnffff.)

När Knut-Åke gjorde så här, satte herr Kassler Udo-lappar på ett fiskpinnepaket medan den unge Birger skrev sitt namn på en fryst pizza.

– Utmärkt, hörni! ropade jag och åkte hem till en kompis som bjöd på grillkväll vid sin pool.

Att jag bara åkte iväg utan att ta med mig familjen eller ens förbereda dem på att jag skulle sticka, skapade munter förvirring. Så gör man ju inte i en familj – men definitivt i en korridor. Innan jag stack tog jag fram lite bröd.

När jag kom hem, hade den gode Udo skrivit dit sitt eget swishnummer på lappen …
Observera den åldrande ingefäran strax ovanför lappen. Den ska inom kort placeras på nåt kul ställe.

Lapparna fyller nu köket – men unge Birger hänger inte riktigt med i svängarna. Här råkade han lämna lite skräp efter sig.

Det är Udo som har lärt sig att svära på svenska och Birger som har svarat – men ändå inte tagit undan efter sig.

Birger lånade Britta-Lisas cykel utan att fråga om lov och befinner sig förmodligen inte på korridoren ikväll. Förmodligen hämnas Britta-Lisa genom att lägga ingefäran i hans mjölkpaket. Förmodligen tänker Birger uthärda dessa dagar hos kompisar mer än hemma på korridoren. Förmodligen passar Udo, Knut-Åke och Britta-Lisa på att ha pizzaparty ikväll …

Vi går händelserna lite i förväg. Britta-Lisa och Knut-Åke verkar ha funnit varandra.
En bortglömd farfalle i vasken slängs förstås inte.
En på spisen upphittad, läbbig tandpetare hanteras med stor ömhet.

När Birger/Sigge har visat att han har fattat galoppen, återgår köket till ett normalt fungerande kök som fylls av den ömma moderns matlagning. Men vem vet – det kanske tar ett par veckor, det här?

Fotnot
Den unge musikproducenten har faktiskt inte fått rum på nån Lundakorridor än, utan är liksom många andra novischer bostadslös. Men det är ju en månad kvar till terminsstart …

Share
33 kommentarer

Sparkcyklar med el, studentexamen och lurar som inte finns

Jag fick en fråga om vad jag anser om ordet ”elsparkcykel”, och snöade direkt in på hur ofattbart dumma de är, de som lägger dem mitt på trottoaren och mitt på cykelbanan. Dessutom är de dumma som far fram så inihelvete snabbt utan hjälm eller ens kudde på rumpan. Dumma, dumma!

De kanske bara ligger och vilar? (Foto: Per Andersson.)

Fast det var ju inte alls det jag skulle fokusera på, utan ordet. Men vad tycker jag om ordet? Hm. Hmmm. Jag satte mig på cykeln och gjorde några ärenden för att under tiden tänka efter. (Min gamla begagnade cykel är egentligen bedrövligt tungtrampad, men jag gillar den för att jag har utrustat den med tre stora korgar så jag skulle kunna forsta 15 basketbollar på den om jag det skulle vilja.)

Och där! Pang! Mitt på cykelbanan satt en tjej med bruten arm bredvid en liggande elsparkcykel! Två poliser och två hjälpande människor var redan på plats och så kom ambulansen precis när jag cyklade förbi. Hade hon åkt omkull? Hade hon snubblat på en liggande sparkis? Hade någon åkt på henne och sedan smitit? (Jag motstod frestelsen att stanna och fråga samt ta en bild, förstås.)

Bara en slängbild. (Unsplash.)

Det förnicklade fordonet (som egentligen är helt okej som fortskaffningsmedel) heter ”sparkcykel” för att man fordom sparkade i marken för att få fart och ta sig framåt. När den sedan blev eldriven blev den ”en med el driven sparkcykel”, och häpp – då blir det ju en elsparkcykel även om man har slutat sparka för länge sedan.

Men vad kommer den gamla vanliga sparkcykeln att kallas om några år? Exempel på retronymer som har fått ett tillägg i namnet är

  • tjock-tv
  • akustisk gitarr
  • papperstidning
  • snigelpost.

En sparkcykel utan el kanske kommer att benämnas … sparksparkcykel? Vid närmare eftertanke sparkar man ju inte; man skjuter ifrån! Och inte fasiken är det en cykel!
Med andra ord kan vi krångla till det ytterligare: det är en ”elskjutifrånskateboard med styre”.

Eller kommer den som ungdomarna här hemma säger att kallas scooter [sko´ter] och aldrig nånsin blandas ihop med vattenskotern, snöskotern eller … skotern?

En skoterskoter? Sittskoter? Bensinskoter?

Hoppsan. Enligt Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien kan man tydligen sparka både framåt och bakåt – observera ordet ”vanligen” här nedan:

… ge (någon/något) en hård stöt med foten genom att med kraft svänga benet vanligen bak­åt och sedan fram­åt.

Jaja.

Sedan fick jag en annan fråga: ”Kan man ta studenten när studentexamen faktiskt avskaffades 1968?”

Ja!

  • Kan man ”lägga på luren” när man har en mobiltelefon? Ja!
  • Kan man ”rulla ner bilrutorna” när man bara trycker på en knapp? Ja!
  • Kan man ”gasa” i sin Tesla? Ja!

Så: ”ta studenten” betyder idag helt enkelt blott ”gå ut gymnasiet”. Vilket minstingen Sigge – aka Artonåringen – gjorde denna vecka.

Så här såg Sigge ut när kommentatorsbåset lärde känna honom 2006.
Så här ser han ut nu!
Share
27 kommentarer

Vad kan barnen hjälpa till med?

I en ICA-kalender från 1945 står det råd om vad små barn kan hjälpa till med. Jag läste, tog mig åt hjärtat och insåg att jag ju har misslyckats totalt med mitt värv som förälder.

De är fem ätteläggarna är nu 18–28 år, men jag svär att ingen av dem någonsin har putsat silver. Kan de ens koka kaffe? Kan JAG koka kaffe?

Bäddar någon av oss sängen? Nej, för ”då stänger man in alla kvalster” sa nån nån gång, ”det är bättre att lakanen luftas”.

Sköter vi våra kläder? Åjovars, de ligger här och där och luftas de med. Besvärliga knäppningar har jag inte upplevt sedan jag senast krånglade på mig en brudklänning.

Besvärliga knäppningar 1946. Källa.

Allt var inte bättre förr, men jag borde kanske ha lärt barnen att koka kaffe i alla fall? Fast det känns faktiskt som om jag var upptagen med annat hela tiden – som att stoppa in dem i overaller och spänna fast dem i bilbarnstolar.

En bilbarnstol 1949. (Källa.)

När jag var liten tonåring i slutet av 1970-talet fick jag sköta tvättstugan hemma. Hårda papper var det; om jag inte hade hängt tvätten fick jag inte gå ut till mina kompisar ens om de stod och tjoade på mig på gatan. Städa mitt rum och tömma diskmaskinen var andra hemska sysslor. Jag tyckte förstås att detta var ett slitgöra som inte liknade något som mina vänner fick utstå i sina hem, så som hämnd stal jag 25-öringar ur pappas kavajfickor. Och köpte Delicato-kondisbitar på fritidsgården …

Med andra ord kunde jag i alla fall använda dammsugaren.
Share
40 kommentarer

Plötsligt: ett bröllop!

Mitt i coronatristessen och covid-19-bedrövligheterna, kom det ett meddelande från Tjugofemåringen och hennes spanjor:

– Vi gifter oss den 8 maj!

Hurra! Förra året gifte sig Tjugoåttaåringen, så nu förväntar vi oss bröllop varje vår i ett par år till.

Tjugofemåringen har ni här i bloggen hört talas om sedan hon var en liten elvaåring som hittade sin pyjamasklädda lillasyster med en kratta uppe i ett träd – hon skulle nämligen bara ”kratta ner löven”.

Den förnuftiga elvaåringen till den galna sexåringen 2006: ”Man krattar inte löven förrän de har ramlat ner på marken!”
Här poserar hon som typisk 15-åring på midsommarafton 2009.

Spanjorens öden och äventyr har ni också hört talas om massa, massa gånger. Hans kamp för att få ett personnummer gjorde att banken ändrade sina rutiner. Hans kamp för att få svenskt medborgarskap tog 37 månader fastän handläggningstiden var 4 månader – trots att han har bott i Sverige sedan 2012.

Han är som synes helt normal.
Personkemin med den nuvarande Sjuttonåringen var perfekt redan när denne var en liten parvel som kallades Tioåringen.

Den 8 maj var den enda dagen som passade alla komplicerade coronarelaterade scheman med jobb, undervisning, tentor, bästisens sjuksköterskejobb och vädret. (Det skulle ju inte hagla då, sa meteorologerna som envisas med att försöka övertyga oss om att maj 2020 inte alls är kallare än andra år. Fnys.)

Att det dessutom var prick 75 år sedan fredsdagen och att spanjorens föräldrar gifte sig just den 8 maj var mycket passande. Eftersom spanjorens föräldrar ju är inlåsta i Spanien och inte kunde komma, bestämdes det att brudens fader och moder  inte heller skulle få delta vid vigseln.

– Hihi, sa jag och tänkte på min kusin som gifte sig precis så 1975: borgerligt med föräldrarna ute på gatan.
– Åhå! tänkte den djefla mannen – brudens far – och började planera för att stå utanför stadshuset och spela gitarr och tjäna en eller två kronor.

(Nu blev det inte så; vi var strängt upptagna med att krångla med såpbubblorna som vi liksom skulle öööösa över brudparet när de kom ut.)

– Bröllopsbukett? Ska man ha det? sa den blivande bruden den 7  maj.
– Javisst! Jag plockar en!

Sa jag och skickade några bilder på provplockade varianter från trädgårdar, ängar och parker runtomkring. (Nej, jag var inte olaglig. Eller kanske lite. Men pyttelite.)

Så kom den stora dagen. Jag köpte och manglade en damastduk (49 kr på loppis), och var så nöjd att jag till och med filmade detta underverk.

Blommorna till buketten stal jag på bröllopsdagens morgon på kommunens mark – men efter att ha rådfrågat en kommunanställd, som sa att jag nog förläts.

Det blåa handtaget är jättepraktisk tejp.
Ringarna! Den gula är en 150-kronors som spanjoren förmodligen kommer att bli svart om ringfingret av. Diamantringen är min mammas, som hon gav till Tjugofemåringen redan till konfirmationen för tio år sedan.

Alla släktingar och vänner som hade förvarnats, samlades förväntansfulla vid lajvsändningen på Facebook.

Tjugoåringen (hon som skulle kratta ner löv 2006) och hennes herr Arvid klädde sig fina – ”för vi ska ju på bröllop!”.

Några äldre släktingar ringde och hojtade om hjälp med uppkoppling, så varken jag eller DDM hann faktiskt se hur Tjugofemåringen under vigseln pratade spanska och hur spanjoren pratade galiciska – däremot fick vi se hur bruden föll i en trappa och hur uppdykande kompisar som inte visste vad som skulle ske, stod och skrek av förvåning.

Och vips, var de unga tu gifta!

Paret López Bergman!

Maten köptes på Lidl och spanjorens bror bakade två tårtor. Eftersom vi var blott sju deltagare på corona-bröllopsfesten, kommer vi förmodligen att ha tårta i frysen till nästa bröllop.

Jag kunde ju förstås ha förevigat tårtan på ett snyggare sätt än så här.

Så vidtog dans, sång och gamman. Det var en spansk tango, rappande, mellolåtar, Beatles och olika varianter av den så passande ”Un Poco Loco”.

DDM gjorde som brudens far väl plägar göra: piercade sig med bordsprydnaderna.
Emma The Bästiskompis använde Sjuttonåringens hår för att trycka fast alla ballonger i taket.

Sammanfattning!

Vi kan starkt rekommendera ett coronabröllop. Det gläder så många, det är lätt att genomföra, det är jämförelsevis snorbilligt och oerhört prestigelöst!

Och hur har ni det?

Share
33 kommentarer