Etikett: barnen

Minns ni småbarnsåren?

Publicerat av Lotten Bergman den 9 februari 2023 17:02

Jag har hittat flera dagböcker från 1992–2012 som handlar om bedrövliga dagar när jag inte ens hinner snyta mig eller koka te. Med ”spik-i-foten-positivism” berättar jag om halsbrytande äventyr där en snubblande sjuåring behöver sys i bakhuvudet samtidigt som en försigkommen treåring kliver på bussen mot stan – innan jag ens har fått av mig morgonrocken.

(Hm. Brukade jag ha morgonrock? Detta tål att tänkas på, för morgonrockspåtagandet verkar vara ett himla slöseri med tid. Hm.)

Nu är vi i den intressanta situationen att två av barnen (Trettioåringen och Tjugoåttaåringen) ju har fått barn, och börjar samla på liknande erfarenheter. Äpplet Erik (som är Trettioåringen) har verkligen inte fallit långt från det moderliga äppelträdet, för han skriver precis som jag noggranna redogörelser i förhoppningen att någon någon gång ska vilja läsa.

Om jag vill läsa? JA! HALLÅ! Jag kan lägga ut det på bloggen! Eriks fru får heta Frun och dottern kan vi kalla Lillan. Här kommer den glada dansen på rosor!

Erik, Frun och Lillan under drygt ett dygn

7 februari 2023

19:30 Jag har precis lagt Lillan. Frun säger att hon känner sig lite bubblig i magen. Vi tänker inte mer på det.

19:45 Frun säger att hon känner sig illamående. Dålig mat?

20:45 Pappa Olle [aka DDM] kommer in genom dörren efter en skånsk arbetsdag. Jag har lovat honom att sova här och dessutom hjälpa till med att översätta en jättetråkig powerpoint från engelska, men har istället skrivit ett Pythonskript som gjorde det automatiskt. Räcker över resultatet till honom.

20:47 Kräk och diarré börjar spruta ur Frun.

20:48 Jag springer omkring med halvfyllda kräkskålar, handdukar, hårsnoddar och handsprit. Pappa Olle gömmer sig i arbetsrummet.

22:10 Tömningen av Frun har lugnat sig. Vi pratar logistik.

22:45 Vi har en plan: vi fortsätter låsa in Pappa Olle i arbetsrummet, jag sover med Lillan i sovrummet och Frun sover i soffan i vardagsrummet. Imorrn ska jag jobba hemifrån, men måste först hämta hem jobbdatorn.

23:15 Allt är förberett för att vi ska kunna sova på våra respektive platser. Godnatt.

8 februari 2023

02:30 Jag vaknar av ett diskret mumlande intill mig. Jag tänder lampan och ser Lillan, stående i sin spjälsäng med blicken riktad mot mig. Vi går ner och gör välling tillsammans. Hon äter sig mätt och somnar igen. Jag kämpar för att somna om i bruset av Lillans urgulliga snarkande.

06:10 Mitt larm ringer. Jag väcker pappa Olle. Lillan lär vakna precis när som helst, så jag behöver hämta datorn snabbt så att Frun slipper bli väckt medan jag är borta. Jag fattar beslutet att ta bilen istället för cykeln, och kan då också skjutsa pappa Olle till stationen.

06:40 Jag parkerar jätteolämpligt precis utanför dörren till mitt jobb, och jag ber pappa Olle att sätta sig i förarsätet och se självsäker ut. ”Jag kan svamla på polska om nån frågar vad jag håller på med”, säger han självsäkert.

06:45 Min dator är hämtad och jag släpper av pappa Olle på stationen.

07:00 Jag kommer hem och får se Frun, som sitter och ammar Lillan. Äsch, hon hann vakna ändå.

07:40 Jag stoppar Lillan i barnfängelset (en numera för liten barnsäng) med massa leksaker och svarar på jobbmejl. Frun har somnat igen.

07:50 Jag ger Lillan frukost nummer två: havregrynsgröt med katrinplommon.

08:15 Köket ser ut som ett asteroidnedslag, så jag börjar städa medan Lillan sitter i barnstolen, denna gång med endast mjuka leksaker (så att Frun inte vaknar när de trillar ner i golvet).

08:35 Köket ser okej ut. Lillan ser uttråkad ut. Frun har vaknat, så jag bäddar sängen till henne uppe i arbetsrummet och hon flyttar upp dit.

08:30 Lillan och jag sätter oss på golvet i vardagsrummet. Lillan ”läser” en bok medan jag tittar på en obligatorisk utbildningsvideo om sopsortering.

09:15 Frun behöver hjälp med diverse smågrejer på ovanvåningen. Samtidigt är det cirka 1 % risk att Lillan trillar omkull om jag lämnar henne obevakad på golvet i en minut, så jag sprintar upp med det Frun behöver och flyger sedan ner igen. Tänk att man kan ta fyra steg i taget i en normal trappa.

09:40 Jag jobbar väldigt ineffektivt medan Lillan försöker luta sig mot alla vertikala ytor hon kan hitta.

10:15 Promenaddags. Dessutom ett stopp på Ica för att köpa blåbärssoppa, Piggelin och vätskeersättning. Lillan somnar på nolltid.

10:40 Herregud, frukost?! Äter frukost. Jobbar vidare.

12:00 Lillan har sovit ute i minusgraderna en och en halv timma. Hon lever.

13:00 Lillan har sovit ute i minusgraderna i två och en halv timma. Hon lever. Frun lever också.

13:05 Lillan vaknar. Hon får lunch men signalerar att hon är trött. Huh?

13:30 Lillan och jag umgås på golvet. Frun är på ovanvåningen och kämpar med att få i sig näring.

14:15 Dags för nästa promenad med Lillan. Ännu en gång somnar hon nästan omedelbart.

14:45 Herregud, lunch?! Äter lunch.

15:30 Efter att inte alls ha jobbat åtta timmar idag bestämmer jag mig för att jag är klar. Ungefär samtidigt vaknar Lillan. Hon får några vindruvor.

15:50 Frun lider av fysisk och psykisk Lillan-abstinens, så hon tar en grundlig dusch och kör en amningssession. Underbart, tycker Frun. Mat, tycker Lillan.

16:20 Jag tappar upp ett bad till Lillan för att tvätta bort alla eventuella kräkvirus som kan ha kommit från hennes mamma. Lillan kissar på mina byxor medan jag lyfter henne till badbaljan.

16:45 Jag spelar tv-spel i ett par minuter medan Lillan ännu en gång försöker förstå hur en bok fungerar.

17:15 Dags för Lillans kvällsmat. Det blir en hejdundrande buffé: kycklingryta, mosade katrinplommon, riven ost, blåbärssoppa och finhackade tomater. Lillan är riktigt dålig på att hejda sig och stoppar flera gånger alldeles för mycket mat i munnen samtidigt.

18:00 Jag är väldigt trött. Lillan sitter och klättrar samt tuggar på mig på köksgolvet.

18:25 Dags för läggning. Välling, vitamin, pyjamas, tandborstning, sagoläsning och att insomnandet går på rekordtid: 23 minuter!

19:00 Jag räddar Frun från att titta på en jättedålig film. Jag sätter mig och skriver denna dagbok.

19:45 Herregud, kvällsmat?! Äter kvällsmat.

Ni hör att Erik har samma inställning som jag till sådana här dagar:

– Det går bra! Jag kommer att överleva! Snart får jag sova! I morgon är en annan dag! Vänta, har jag ätit?

Om ni har orkat läsa ända hit måste ni ju få en bildbelöning.

13 kommentarer

Städa, städa på en freda’

Städa, städa på en freda’

Publicerat av Lotten Bergman den 15 juli 2022 20:02

Att Pippi Långstrump och Mary Pickford skurade golv med borstar på fötterna har alltid varit en inspiration. Jag tänker mig att jag skulle kunna hänga tvätt genom att kasta pilar på kläder som nån håller upp mot en trävägg. Eller damma böcker genom att helt enkelt välta hela bokhyllan.

Det hela faller förstås på att jag prickar rysligt dåligt med pil och att alla bokhyllorna är väggfasta.

Men idag! Idag kom jag äntligen på en kul städning!

Problem:

De fyra sängarna i ”Stora barnrummet” är obebodda sedan tre år. Någon strögäst, 320 gosedjur samt lagret med reservkuddar och dito täcken ser till att vi inte får för oss att göra träningslokal av hela alltet. Strax intill har vi vår Zoom-studio där hundratals sessioner har hållits sedan mars 2020. Men nu har det blivit så dammigt bland alla gosedjur att mina ögon går i kors av o-mysfeeling.

Bild från 2010 – dåvarande åttaåringen har ramlat ur sängen.

Bild från 2018, när den dåvarande 18-åringen bjöd hem 17 sovgäster till huset.

Det är i säng nr 1 som alla gosedjur bor i. Nu skulle man ju kunna tänka sig att det är läge att rensa ut, slänga, ge bort och i största allmänhet modernisera rummet så att det är värdigt det mogna föräldrapar vi faktiskt är.

Ha! Nä!

Lösning:

Allt kastas ut genom fönstret! På vägen ner luftas alla nallar, kaniner, dinosaurier och ekorrar! När de landar på marken utanför skakar de av sig massa damm och sedan kommer jag med en mattpiska och bankar skiten ur allt!

Tjugofyraåringen filmar, Tjugoåttaåringen kastar glatt ut de första grejerna. Man ser den ickefungerande Hesafredriktyfonen på taket. (Ignorera att huset behöver målas. Det finns en plan!)

De runda ”bollgubbarna” köpte jag för nästan ingenting runt 1997. De är 21 till antalet och Lasse Åbergs mjukisdjursdesign av Globen.

Reflektion:

Det här var ju jättekul!

Tjugofyraåringen slår sin ömme fader i rumpan med mattpiskan. Nittonåringen har gömt sig av pur genans.

Grannens katt smet in i huset, upp till oss på ovanvåningen, tog ett skutt upp i fönstret och såg där ut att hålla en liten diskussion med sig själv: var han månne ett gosedjur bland alla andra och skulle han kanske kasta sig ut genom fönstret?

Barnen (som ju inte är barn utan 19, 24 och 28 år) tjoade och skrek:
– DEN HÄR KANINEN! Den är så ful!
– Kolla vad jättekul, den här ekorren fick jag genom att lämna in massa toapapperslappar till Serla!
– Åååh, den här låter för den har bjällror på insidan!
– Den här hunden fick jag 1971 och blev så besviken eftersom den är så stickig.

Det där sista var förstås jag. Hur ska man kunna gosa med ett mjukisdjur som känns som en enebuske? Jävla barndom med halm i skorna.

– Oh, kolla, den här kudden låg mot en lampa som brände hål!

Och detta var ändå EFTER den stora branden, så vi borde ha vetat bättre …

När allt dammande var färdigt, släpade vi upp alla gosedjuren igen. Huff, puff, stånk och ”varför gjorde vi det här?” samt ”hoppas att ni får många barnbarn” muttrades det i leden. Den allra sista var en liten gosefisk (Doris), som togs omhand av Tjugofyraåringen. Han bestämde sig för att återbörda den lilla samma väg som hon kom ut, och kastade upp den med alla sina fina muskler mot fönstret.

Och missade komplett – fisken Doris landade på taket!

Vi slog våra kloka huvuden ihop, gick runt huset för att se om hon kanske hade rullat ner på gräsmattan, ojade, suckade och bestämde att ptja, vi klarar oss med en gosefisk mindre.

Fast då!

– NÄE! sa Nittonåringen och satte på sig en obligatoriska cykelhjälmen för att klättra upp på taket.

Men ack. Ingen fisk låg på taket. Vi utropade hussorg och kokade te som tröst. Då började det störtregna för sjuttonde gången idag. Tjugofyraåringen suckade och gick till verandan för att se till att inget blev blött. OCH DÄR! Där låg Doris!

Lilla Doris hade flugit över taket, ner på andra sidan och plask! Rakt ner i vattenpölen i den svarta överdraget!

Nu påstår vissa familjemedlemmar att man inte kan vara så himla stark att man kastar fiskar över taket. Men nej – som historien går i framtiden, kommer vi alltid att säga att det var så det gick till och inte alls att nån jädra fågel hittade Doris på taket och tappade henne en liten bit på väg. Pfft.

10 kommentarer

Fågel! Fågel! Vi har fågel!

Fågel! Fågel! Vi har fågel!

Publicerat av Lotten Bergman den 10 januari 2022 20:53

I rollerna:

Koltrasten
Messi

Statister: Tjugofyraåringen & Den djefla mannen & Lotten

Det hände sig denna januaridag att min djefla man skulle ta bussen strax utanför huset, och att han då hittade en perplex koltrast. Den satt i busskuren och stirrade tomt framför sig. Bussen närmade sig, så Tjugofyraåringen kallades ut för att rädda fågeln.

– Ta hit en kartong!
– Den här vinflaskelådan?
– Ja!
– Men hur säger man till den att hoppa in i kartongen?
– Äsch, jag lägger henne där bara.

Sa min djefla man och skred till verket. Ploff, låg koltrasten i kartongen. Hon tittade upp på sina två ömmande människor.

– Hejdå! sa den djefla mannen.
– Men … vad ska jag göra? sa Tjugofyraåringen.
– Ta in henne i köket och se till att hon får upp värmen, ba!
– Och sen?
– Du får … KABLONGSCCHHH.

Bussdörrarna stängdes. Tjugofyraåringen bar in lådan med koltrasten i köket, satte henne under en lampa för värmens skull (som dock var en LED-lampa utan värme), satte ner lite vatten i en skål och satte sig att vänta. Han ringde mig för att berätta om äventyret.

– Jösses! sa jag.
– Nu vet jag inte riktigt vad jag sk…
– Du har väl tagit en bild? avbröt jag honom.

Koltrastlådan. Schrödingers fågel. En fågel i lådan är bättre än …

Efter blott en liten stund började koltrasten rumstera om i kartongen. Och swooooooosch flög hon plötsligt omkring i köket. Tjugofyraåringen bävade för allt bajstorkande som han insåg komma skulle.

Koltrasten satte sig i ett hörn. Flög till ett annat hörn. Inspekterade ett tredje hörn. Satte sig på diskbänken och tog därefter ett resolut steg rakt ner i diskhon. Tjugofyraåringen bestämde sig för att ringa till mig och be om råd igen.

– Mamma! Vad ska jag göra?
– TA EN BILD!

Jag skulle kanske ha sagt ”men plocka undan lite köksstök först”.

Där satt koltrasten ett bra tag. Tjugofyraåringen öppnade verandadörrarna och ytterdörren på vid gavel och satte sig tyst och väntade. Han ringde mig igen.

– Den sitter bara där och tittar.
– Ha tålam…
– DEN FLYGER! NEJ! DEN SITTER I LUCKAN OVANFÖR KÖKSKLOCKAN!
– Ta en bild!

Ja, ena lampan har en röd sladd. I den andra lampsladden sitter en gaffel. Men fokusera nu på fågeln i luckan!

Nu började det bli lite kallt i huset med alla dörrar på vid gavel. Tjugofyraåringen gjorde en åkarbrasa och försökte prata förnuft med koltrasten, som inte alls tänkte lyda. Och då … då kom grannens katt Messi på besök.

Messi går som barn i huset trots att jag ju är allergisk, men han och Tjugofyraåringen är ovänner sedan en kycklingfiléincident i höstas.

– Alltså … kattfan är här, sa min son som vanligtvis inte svär.
– Oh, skit!
– Nu flyger fågeln! Oj, den halkade ner på blåa sittbänken! Nu kommer Messi springande!
– Skräm bort honom!
– Jag kan inte titta!
– ÖPPNA ÖGONEN!
– Oj, nu hoppade koltrasten ner på golvet! Nu jagar Messi efter den! Fågeln skuttar mot dörren! Den hoppar jättefort! Den är ute! Men Messi är nästan ikapp!
– NEJ!
– Oj. Oj …

Tjugofyraåringen var tyst en stund.

– Vad hände?
– Koltrasten bara flög iväg. Messi sitter och tittar upp i luften efter den.
– Tog du nån bild?
– Nä, men jag filmade lite innan det blev dramatiskt.

Messi tassade sedan besviket bort i solnedgången.

19 kommentarer

Korridorkök – en kurs

Korridorkök – en kurs

Publicerat av Lotten Bergman den 27 juli 2021 13:21

Det yngsta barnet – Artonåringen Sigge som var blott 3 år när jag började blogga – har kommit in på en musikproducentutbildning i Lund.

Å andra sidan har Tjugotreåringen kommit hem efter sin treåriga utbildning till speldesigner, så än så länge är vi föräldrar inte solo i huset.

Men nu är det så att Sigge inte har särskilt många erfarenheter av att sköta sig själv, att resa långt ensam, att bo utan föräldrar eller att ”vara vuxen”. Som en god mor har jag därför skapat ett korridorkök. Vi fyra som bor här har antagit andra namn och roller:

Britta-Lisa: bonnjänta från Luleå, läser teknisk fysik.
Birger: världsvan 18-åring som läser till musikproducent.
Knut-Åke: överliggare i 57-årsåldern, läser medicin.
Udo Kassler: utbytesstudent från Tyskland, läser fornegyptiska.

Det första som hände var att den här lappen dök upp.

Om jag bara hade satt upp en lapp med ”din morsa jobbar inte här” hade de båda sönerna chockats svårt.

Min djefla man hoppade genast på lapptåget.

Vi har än så långe inte delat upp matvarorna och lagt dem på separata kylskåpshyllor, utan istället uppmanat alla till att markera – eller tjinga – det som redan finns. (Ser nu att det inte heter tjinga numera, utan ”tinga”. Skrrnnnffff.)

När Knut-Åke gjorde så här, satte herr Kassler Udo-lappar på ett fiskpinnepaket medan den unge Birger skrev sitt namn på en fryst pizza.

– Utmärkt, hörni! ropade jag och åkte hem till en kompis som bjöd på grillkväll vid sin pool.

Att jag bara åkte iväg utan att ta med mig familjen eller ens förbereda dem på att jag skulle sticka, skapade munter förvirring. Så gör man ju inte i en familj – men definitivt i en korridor. Innan jag stack tog jag fram lite bröd.

När jag kom hem, hade den gode Udo skrivit dit sitt eget swishnummer på lappen …

Observera den åldrande ingefäran strax ovanför lappen. Den ska inom kort placeras på nåt kul ställe.

Lapparna fyller nu köket – men unge Birger hänger inte riktigt med i svängarna. Här råkade han lämna lite skräp efter sig.

Det är Udo som har lärt sig att svära på svenska och Birger som har svarat – men ändå inte tagit undan efter sig.

Birger lånade Britta-Lisas cykel utan att fråga om lov och befinner sig förmodligen inte på korridoren ikväll. Förmodligen hämnas Britta-Lisa genom att lägga ingefäran i hans mjölkpaket. Förmodligen tänker Birger uthärda dessa dagar hos kompisar mer än hemma på korridoren. Förmodligen passar Udo, Knut-Åke och Britta-Lisa på att ha pizzaparty ikväll …

Vi går händelserna lite i förväg. Britta-Lisa och Knut-Åke verkar ha funnit varandra.

En bortglömd farfalle i vasken slängs förstås inte.

En på spisen upphittad, läbbig tandpetare hanteras med stor ömhet.

När Birger/Sigge har visat att han har fattat galoppen, återgår köket till ett normalt fungerande kök som fylls av den ömma moderns matlagning. Men vem vet – det kanske tar ett par veckor, det här?

Fotnot
Den unge musikproducenten har faktiskt inte fått rum på nån Lundakorridor än, utan är liksom många andra novischer bostadslös. Men det är ju en månad kvar till terminsstart …

33 kommentarer

Sparkcyklar med el, studentexamen och lurar som inte finns

Sparkcyklar med el, studentexamen och lurar som inte finns

Publicerat av Lotten Bergman den 11 juni 2021 14:44

Jag fick en fråga om vad jag anser om ordet ”elsparkcykel”, och snöade direkt in på hur ofattbart dumma de är, de som lägger dem mitt på trottoaren och mitt på cykelbanan. Dessutom är de dumma som far fram så inihelvete snabbt utan hjälm eller ens kudde på rumpan. Dumma, dumma!

De kanske bara ligger och vilar? (Foto: Per Andersson.)

Fast det var ju inte alls det jag skulle fokusera på, utan ordet. Men vad tycker jag om ordet? Hm. Hmmm. Jag satte mig på cykeln och gjorde några ärenden för att under tiden tänka efter. (Min gamla begagnade cykel är egentligen bedrövligt tungtrampad, men jag gillar den för att jag har utrustat den med tre stora korgar så jag skulle kunna forsta 15 basketbollar på den om jag det skulle vilja.)

Och där! Pang! Mitt på cykelbanan satt en tjej med bruten arm bredvid en liggande elsparkcykel! Två poliser och två hjälpande människor var redan på plats och så kom ambulansen precis när jag cyklade förbi. Hade hon åkt omkull? Hade hon snubblat på en liggande sparkis? Hade någon åkt på henne och sedan smitit? (Jag motstod frestelsen att stanna och fråga samt ta en bild, förstås.)

Det förnicklade fordonet (som egentligen är helt okej som fortskaffningsmedel) heter ”sparkcykel” för att man fordom sparkade i marken för att få fart och ta sig framåt. När den sedan blev eldriven blev den ”en med el driven sparkcykel”, och häpp – då blir det ju en elsparkcykel även om man har slutat sparka för länge sedan.

Men vad kommer den gamla vanliga sparkcykeln att kallas om några år? Exempel på retronymer som har fått ett tillägg i namnet är

tjock-tv
akustisk gitarr
papperstidning
snigelpost.

En sparkcykel utan el kanske kommer att benämnas … sparksparkcykel? Vid närmare eftertanke sparkar man ju inte; man skjuter ifrån! Och inte fasiken är det en cykel!
Med andra ord kan vi krångla till det ytterligare: det är en ”elskjutifrånskateboard med styre”.

Eller kommer den som ungdomarna här hemma säger att kallas scooter [sko´ter] och aldrig nånsin blandas ihop med vattenskotern, snöskotern eller … skotern?

En skoterskoter? Sittskoter? Bensinskoter?

Hoppsan. Enligt Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien kan man tydligen sparka både framåt och bakåt – observera ordet ”vanligen” här nedan:

… ge (någon/något) en hård stöt med foten genom att med kraft svänga benet vanligen bakåt och sedan framåt.

Jaja.

Sedan fick jag en annan fråga: ”Kan man ta studenten när studentexamen faktiskt avskaffades 1968?”

Ja!

Kan man ”lägga på luren” när man har en mobiltelefon? Ja!
Kan man ”rulla ner bilrutorna” när man bara trycker på en knapp? Ja!
Kan man ”gasa” i sin Tesla? Ja!

Så: ”ta studenten” betyder idag helt enkelt blott ”gå ut gymnasiet”. Vilket minstingen Sigge – aka Artonåringen – gjorde denna vecka.

Så här såg Sigge ut när kommentatorsbåset lärde känna honom 2006.

27 kommentarer

Vad kan barnen hjälpa till med?

Publicerat av Lotten Bergman den 4 februari 2021 22:38

I en ICA-kalender från 1945 står det råd om vad små barn kan hjälpa till med. Jag läste, tog mig åt hjärtat och insåg att jag ju har misslyckats totalt med mitt värv som förälder.

De är fem ätteläggarna är nu 18–28 år, men jag svär att ingen av dem någonsin har putsat silver. Kan de ens koka kaffe? Kan JAG koka kaffe?

Bäddar någon av oss sängen? Nej, för ”då stänger man in alla kvalster” sa nån nån gång, ”det är bättre att lakanen luftas”.

Sköter vi våra kläder? Åjovars, de ligger här och där och luftas de med. Besvärliga knäppningar har jag inte upplevt sedan jag senast krånglade på mig en brudklänning.

Allt var inte bättre förr, men jag borde kanske ha lärt barnen att koka kaffe i alla fall? Fast det känns faktiskt som om jag var upptagen med annat hela tiden – som att stoppa in dem i overaller och spänna fast dem i bilbarnstolar.

När jag var liten tonåring i slutet av 1970-talet fick jag sköta tvättstugan hemma. Hårda papper var det; om jag inte hade hängt tvätten fick jag inte gå ut till mina kompisar ens om de stod och tjoade på mig på gatan. Städa mitt rum och tömma diskmaskinen var andra hemska sysslor. Jag tyckte förstås att detta var ett slitgöra som inte liknade något som mina vänner fick utstå i sina hem, så som hämnd stal jag 25-öringar ur pappas kavajfickor. Och köpte Delicato-kondisbitar på fritidsgården …

Med andra ord kunde jag i alla fall använda dammsugaren.

40 kommentarer

Plötsligt: ett bröllop!

Publicerat av Lotten Bergman den 10 maj 2020 21:16

Mitt i coronatristessen och covid-19-bedrövligheterna, kom det ett meddelande från Tjugofemåringen och hennes spanjor:

– Vi gifter oss den 8 maj!

Hurra! Förra året gifte sig Tjugoåttaåringen, så nu förväntar vi oss bröllop varje vår i ett par år till.

Tjugofemåringen har ni här i bloggen hört talas om sedan hon var en liten elvaåring som hittade sin pyjamasklädda lillasyster med en kratta uppe i ett träd – hon skulle nämligen bara ”kratta ner löven”.

Den förnuftiga elvaåringen till den galna sexåringen 2006: ”Man krattar inte löven förrän de har ramlat ner på marken!”

Här poserar hon som typisk 15-åring på midsommarafton 2009.

Spanjorens öden och äventyr har ni också hört talas om massa, massa gånger. Hans kamp för att få ett personnummer gjorde att banken ändrade sina rutiner. Hans kamp för att få svenskt medborgarskap tog 37 månader fastän handläggningstiden var 4 månader – trots att han har bott i Sverige sedan 2012.

Personkemin med den nuvarande Sjuttonåringen var perfekt redan när denne var en liten parvel som kallades Tioåringen.

Den 8 maj var den enda dagen som passade alla komplicerade coronarelaterade scheman med jobb, undervisning, tentor, bästisens sjuksköterskejobb och vädret. (Det skulle ju inte hagla då, sa meteorologerna som envisas med att försöka övertyga oss om att maj 2020 inte alls är kallare än andra år. Fnys.)

Att det dessutom var prick 75 år sedan fredsdagen och att spanjorens föräldrar gifte sig just den 8 maj var mycket passande. Eftersom spanjorens föräldrar ju är inlåsta i Spanien och inte kunde komma, bestämdes det att brudens fader och moder inte heller skulle få delta vid vigseln.

– Hihi, sa jag och tänkte på min kusin som gifte sig precis så 1975: borgerligt med föräldrarna ute på gatan.
– Åhå! tänkte den djefla mannen – brudens far – och började planera för att stå utanför stadshuset och spela gitarr och tjäna en eller två kronor.

(Nu blev det inte så; vi var strängt upptagna med att krångla med såpbubblorna som vi liksom skulle öööösa över brudparet när de kom ut.)

– Bröllopsbukett? Ska man ha det? sa den blivande bruden den 7 maj.
– Javisst! Jag plockar en!

Sa jag och skickade några bilder på provplockade varianter från trädgårdar, ängar och parker runtomkring. (Nej, jag var inte olaglig. Eller kanske lite. Men pyttelite.)

Så kom den stora dagen. Jag köpte och manglade en damastduk (49 kr på loppis), och var så nöjd att jag till och med filmade detta underverk.

Blommorna till buketten stal jag på bröllopsdagens morgon på kommunens mark – men efter att ha rådfrågat en kommunanställd, som sa att jag nog förläts.

Det blåa handtaget är jättepraktisk tejp.

Ringarna! Den gula är en 150-kronors som spanjoren förmodligen kommer att bli svart om ringfingret av. Diamantringen är min mammas, som hon gav till Tjugofemåringen redan till konfirmationen för tio år sedan.

Alla släktingar och vänner som hade förvarnats, samlades förväntansfulla vid lajvsändningen på Facebook.

Tjugoåringen (hon som skulle kratta ner löv 2006) och hennes herr Arvid klädde sig fina – ”för vi ska ju på bröllop!”.

Några äldre släktingar ringde och hojtade om hjälp med uppkoppling, så varken jag eller DDM hann faktiskt se hur Tjugofemåringen under vigseln pratade spanska och hur spanjoren pratade galiciska – däremot fick vi se hur bruden föll i en trappa och hur uppdykande kompisar som inte visste vad som skulle ske, stod och skrek av förvåning.

Och vips, var de unga tu gifta!

Maten köptes på Lidl och spanjorens bror bakade två tårtor. Eftersom vi var blott sju deltagare på corona-bröllopsfesten, kommer vi förmodligen att ha tårta i frysen till nästa bröllop.

Jag kunde ju förstås ha förevigat tårtan på ett snyggare sätt än så här.

Så vidtog dans, sång och gamman. Det var en spansk tango, rappande, mellolåtar, Beatles och olika varianter av den så passande ”Un Poco Loco”.

DDM gjorde som brudens far väl plägar göra: piercade sig med bordsprydnaderna.

Emma The Bästiskompis använde Sjuttonåringens hår för att trycka fast alla ballonger i taket.

Sammanfattning!

Vi kan starkt rekommendera ett coronabröllop. Det gläder så många, det är lätt att genomföra, det är jämförelsevis snorbilligt och oerhört prestigelöst!

Och hur har ni det?

33 kommentarer

Barnfritt!

Publicerat av Lotten Bergman den 21 februari 2020 11:33

Sedan 1992 har det skett kanske en eller tre gånger – att jag och min djefla man vid köksbordet förvånat stirrar på varandra och säger ”är bara du och jag hemma?”.

Sinnena rubbas, jag hör och ser mer och funkar helt annorlunda. När detta skedde i april år 2000, lyfte jag blicken och såg detta:

I morse såg jag plötsligt en logga som jag SVÄR inte har funnits förut. (Jag har förstås fel. Företaget är ju inte alls nytt.)

Nej, jag får fortfarande inte prata till punkt och nej, det är inte färre handdukar på golvet. Och nej, på något mystiskt sätt sätter barnen fortfarande inte in tallrikarna i diskmaskinen fastän de inte är här.

Just nu är tre av barnen i Lund, ett på Gotland och ett i sin egen lägenhet i Eskilstuna. Och så kommer det att vara i fyra dagar. Jag har därför börjat gå omkring oklädd, sitta med fötterna på bordet och skippa grönsakerna. Igår spillde jag bearnaise i soffan och drack ett glas vin redan kl 17:30. Just nu spelar jag Vivaldis Årstiderna på högsta volym. Jag planerar att strax byta till soundtracket till Grease. (Grease är ju barnförbjudet numera.)

”Did she put up a fight?”

Ikväll ska vi gå på restaurang och bio. (Hej alla tjuvar! Ni kommer inte att hitta ett enda någe värt att sno, för jag har stökat till jättemycket.)

Hur kommer det att gå på söndag, när köksbordet fylls av barn, respektive, kompisar och intrillande igen? Tänk om jag glömmer att ta på mig kläder på underkroppen och sitter och petar näsan eller bjuder på havregrynsgröt till kvällsmat. Tänk om jag inte ens stänger toadörren!

Pffft. Barnen klarar sig nog. De har inga problem med att ignorera oss vuxna numera.

Man får ju stapla tabascoflaskor på varandra när man är myndig.

Nej, jag föredrar inte alls att vara vuxet oberoende och barnfri. Jag vill ha barnen örlande runt benen, skrikande efter välling och trillande nerför trapporna samt jättesnoriga. Fly mig en bävernylonoverall!

Eller så får de och deras respektive här på bilden fortsätta att vara vuxna, för det är (nästan) okej det också.

25 kommentarer

Ätteläggen åker tåg

Publicerat av Lotten Bergman den 16 februari 2020 01:38

Tjugosjuåringen som heter Erik bestämde sig superspontant för att åka Lund–Eskilstuna. Klockan 14 satt han och gjorde ingenting och hade inga särskilda planer – och strax efter klockan 16 satt han på tåget norrut.

Yay! Plötsliga infall, äventyr, oplanering och vilseåkning sitter i generna!

Under blott 20 minuter avgick denna sportlovslördag från Lunds station två tåg mot Stockholm och ett tåg mot Åre, vilket gjorde perrongen obegripligt fullproppad med

storstadsresenärer med stora rullväskor
skidresenärer med pjäxväskor, skidfodral och solsken i blick.

Detta får symbolisera skidväskor i tusental.

Spontanresenärerna med blott en liten ryggsäck var sannerligen i minoritet.

Eriks tåg ankom till stationen ungefär så här. (Det är bröderna Lumières berömda film från 1896, som har digitaliserats och fått ljud.)

(Källa.)

Tyvärr klev ALLA på tåget – även Åreresenärerna. Skidor och pjäxor, hundar och katter, hjälmar och stora resväskor spretade överallt. Men det första Erik såg var en man som kräktes floder vid tågdörren. Han klev försiktigt förbi eftersom mannen togs omhand av en bekymrad kvinna.

Eftersom Erik hade köpt biljetten så sent, hamnade han i djurkupén med en pudel, en bulldogg och en lejonliknande jättehund av okänd sort. Samt den kräkande mannen – som satte sig mittemot Erik. Och fortsatte att kräkas tills det inte fanns något mer att kräkas.

Mannen var luggsliten. Han hade stripigt, fett hår, trasiga, smutsiga kläder och luktade – förutom sitt eget kräk – som en utspilld vodkaflaska. Den bekymrade kvinnan hade dyra kläder, en liten hund i handväskan och talade med släpig stockholmska. Hon tog hand om både den illamående mannen och skidresenärer som hade gått på fel tåg. Erik bestämde sig för att kvinnan – trots hunden i handväskan – nog hade en sorts officiell tåg-fixar-roll.

– Sätt dig här. Du ska snart få vatten, sa hon till mannen.
– Han är väldigt åksjuk men vi ska ta hand om det här, sa hon till Erik.
– Hallååååå. Ni som ska till Åååååre, ni är på fel tååååg! ropade hon till alla i hela tågvagnen.

Svordomar for genom luften, skidor, hundar, pjäxor och väskor bänglades av hyllorna och hivades av tåget.

– Hallåååå. Asså nån har glömt sin vääääska här i mittgååången! ropade kvinnan till hela tåget och ut genom den fortfarande öppna dörren.

En man på perrongen hoppade upp på tåget, högg sin glömda väska, och hoppade av tre sekunder innan dörrarna stängdes. Tåget tuffade iväg sex minuter sent.

– Såååja. Nu är vi på väg till Nässjö. Det blir bra det här, sa kvinnan lugnt till mannen som satt som en säck potatis med en kräkpåse i handen.
– Han har bott på gatorna i Köpenhamn i sex år, sa kvinnan till Erik. Nu ska han få ett riktigt hem i Nässjö. Han är förfärligt åksjuk.
– Ursäkta, kan jag få pappershanddukar och vatten och handsprit? sa hon sedan till tågvärden som dök upp. Allt ska desinficeras!

Erik bestämde sig för att kvinnan – trots hunden i handväskan – nog var nån sorts socialarbetare.

– Kan du ta Yoda så kan jag gå och köpa vin? sa den prydliga kvinnan medan hon klappade mannens smutsiga hår och samtidigt gav honom hunden.

Erik (stel som en pinne, kramande sin lilla ryggsäck) bestämde sig för att kvinnan med hunden i handväskan nog nog inte var socialarbetare trots allt.

– Får jag också vin? sa mannen och tog emot hunden i väskan.
– Nej, du får vatten.
– Jag vill ha vin.
– Du kan få läääsk eller vatten.
– Inte vin?
– Nej, jag ska ha viiin. Du ska få vatten. Och saaaalt!

Kvinnan försvann. Lejonhunden tittade lugnt på Erik. De andra hundarna brydde sig inte om kräk, katastrofer, stress eller människornas underliga beteende.

Foto: Adrian Brooks — Ungefär så här kändes det för Erik.

Men så fick Yoda i sin lilla väska syn på lejonhunden och spratt till. Och började skälla.

– Iff iff iff iff iff!
– Scchhhh, det blir bra, försökte den inte längre kräkande mannen med det smutsiga håret och de skitiga kläderna.
– Iff iff iff iff iff!
– Tyyyyst, det blir braaa.
– Iff iff iff iff iff!

Lejonhunden, pudeln och bulldoggen struntade blankt i väskhunden. Stanken av kräk, smuts och alkohol låg tung över alla resenärerna. Erik reste sig upp och gick för att sätta sig i restaurangvagnen istället. Men dörren dit var obegripligt nog låst – så han lommade tillbaka till sin plats med de fyra hundarna. Kvinnan var borta länge, men mannen förklarade tydligt för Erik att flickvännen var i bistron för att köpa vin. Yoda tröttnade till slut på att skälla. Då kom den välklädda kvinnan tillbaka med vatten och nötter till sin pojkvän.

– Jag tog en öööl istället! deklarerade hon högt.

Kvinnan klappade sedan mannen på huvudet och matade honom med nötter – lite som vore han en hund. Det omaka paret pratade sedan tyst och ömt till varandra och såg enligt Erik förälskade ut. Men så kom konduktören och störde dem.

– Känns det bättre nu? Vi ska försöka hitta bättre platser till er. Var har ni era platser?
– Eh, jag vet inte riktigt … sa kvinnan.
– Men om jag bara får era namn så kan jag kolla …

Plötsligt bytte kvinnan språk. Nu talade hon danska med konduktören, som förvisso inte var svensk – men verkligen inte heller dansk.

– Ja, nu er det sandsynligvis, at vi ikke har nogen billetter … sa kvinnan.
– Men ni vet att ni inte kan köpa biljetter ombord, sa konduktören.
– Beklager, kan vi have denne diskussion her i stedet? sa kvinnan och pekade mot andra änden av tåget.

De gick iväg. Efter en stund kom kvinnan tillbaka och förklarade på stockholmska för sin illamående pojkvän med Yodahunden och handväskan i knät:

– Jo, du förstår att nu måste vi gå av i Aaalvesta. För vi kan inte åka med ända till Nässjö utan biljetter. Och eftersom jag städade upp liiite dåligt där vi den där dööörren, så måste vi gå av i andra ändan, dääär.

Så klappade hon mannen på huvudet och sa att det nog skulle bli braaa. I Alvesta klev de av, och så sågs de inte till mer under den här resan. Lejonhunden tittade Erik i ögonen ända till Norrköping, där Erik bytte till ett tåg helt utan hundar och kräkande män.

26 kommentarer

The return of den målade trasmattan på köksgolvet

Publicerat av Lotten Bergman den 14 juli 2019 00:11

Bakgrund:

År 2000 byggde jag ett kök där det tidigare fanns ett rum, en städskrubb och en klädkammare. Vi kostade på oss ett finfint furugolv som vi felhanterade så att det blev skitigt och komplett omöjligt att rengöra.

År 2005-ish anlitade vi en målare som målade det hopplösa, stackars trägolvet som hade hamnat i fel familj. Den färg han valde var an akrylslafs som bara gjorde golvet skitigt och komplett omöjligt att rengöra.

År 2008 målade jag en låtsas-trasmatta på det allra värsta stället vid diskbänken.

År 2011 målade vi ännu en matta på det näst värsta stället vid kylskåpet.

År 2017 var golvet inte bara skitigt och komplett omöjligt att rengöra, det var även slitet.

Gummifärgen har trots sin elasticitet och enorma sugförmåga släppt greppet och sprungit till skogs.

År 2019 var det så äntligen dags att få ändan ur och hyra slipmaskin, tvätta golvet, köpa den allra dyraste färgen i stan, slipa och sedan måla golvet gråvitt. Alla som råkade komma på besök eller av naturliga skäl befann sig inom husets väggar beordrades ner på alla fyra.

Men. Ack. Det satans perkele fucking skitfärgen hade inte jävlats färdigt med oss. När jag körde slipmaskinen, gjorde friktionen att små, små, små kulor skapades av avskrapet.

Inte ett lätthanterligt damm, nej.

Inte något sågspånsliknande, nej.

Men ja, små gummikulor som hoppade omkring och som vägrade låta sig sopas upp.

Gummikulsfärg som har bränts in på slipmaskinens papper.

– Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dig. Studs, studs!

Och här har gummibollarna smält. In i den gamla vita akrylfärgen. Och kletats ut. Och fastnat. PRIMALSKRIK!

Hur vi tog oss vidare från detta trauma är obegripligt, men plötsligt målade vi golvet. Och till och med in oss i ett hörn. Lyckan visste inga gränser.

Vi körde två varv.

Och tre varv.

Swisch swooosch, snabbt gick det och perfekt blev det. Barnens kompisar som kom på besök drogs in i arbetet. Nittonåringens pojkvän – som vi kan kalla ”göteborgaren” – fick slita som en hund. DDM fick dispens för att arbeta för brödfödan, men Tjugofemåringen och Tjugoettåringen jobbade på som funnes det ingen morgondag.

Det stora Iwo Jima. (Foto: Joe Rosenthal.)

Så var det då dags att fixa en ny trasmatta. Man måste ha en målad trasmatta, det måste man. Men huuuu vad svindyr golvfärg som ska hålla i 20 år är dyr. Här ser ni tre endecilitersburkar som kostar 100 kr styck. Och så ser ni att de inte ens är fyllda hela vägen upp!

Fuskburk! (Jag har förtydligat fusket med rött förstås.)

Först rollade Nittonåringen och jag med en billig en bakgrundsfärg. Efter 15 sekunder i filmen nedan kommer Tjugofemåringen och öppnar kylskåpet. Ett salladshuvud, en burk köttbullar, två liter mjölk samt en ost bestämmer sig då för att hoppa rakt ner på den nymålade delen av golvet.

Den nästan marmorliknande bakgrundsfärgen lackade Tjugofemåringen och jag sedan, klafs och klet. Efter en oerhört lång väntan när jag höll på att bli galen av otålighet och blev tvungen att klättra på väggarna och åka och handla samt träna lite sjukgymnastik, blev det äntligen dags att måla trasmattan på riktigt.

Och nu undrar allmänheten oroligt hur det gick. För den gamla mattan hade ju ett skrynkelhörn. Hur skulle det gå med den nya, skulle det bli nåt roligt nånstans? Vi satte förstås Nittonåringen på detta projekt – helt logiskt eftersom hon ju är en hejare på att karva pumpor och det ju är nästan samma sak.

Först målade jag en låtsas-låtsastrasmatta på ett hushållspapper och vek det.

Och si! Inte bara ser mattan ut om om den har en vikt sväng – kolla skrynklan där borta vid spisen!

Nittonåringen och jag poserar här för att visa hur oerhört trötta och utarbetade vi är i våra målarkläder. Men nåt blev visst fel, för vi ser ju hur pigga och fräscha ut som helst!

31 kommentarer