Som jag berättade för en halv evighet sedan (känns det som), skulle jag plötsligt (kändes det som) föreläsa under två heldagar i Stockholm.
Jag var orolig, osäker, vimsig, ledsen, förvirrad och fylld av aversion inför normallivet som tydligen ska inträffa tre månader efter den största chocken någonsin. Men plötsligt hade jag gjort allt – pratat och tjoat, fnissat och varit allmänt normal som vore det före den 12/12 2023.
Så jag tänkte att det skulle jag förstås fira med ett yllestrumpsinköp.
Najs! Fyra till priset av tre!
I kassan fick jag veta att detta på skylten ovan betydde ”köp fem till priset av fyra”. Jag köpte som hämnd då bara två till priset av två. (Hur tolkar ni skylten?)
Men nu gick jag handlingarna i förväg.
Föreläsningarna höll jag i f.d. Centralposthuset på Vasagatan i Stockholm. (Vilket inte är ”Kungliga Posthuset” i Gamla stan, även om man skulle tro det med tanke på bilden nedan.)
Bara entrén gör en ju vimmelkantig av stuckatur-lycka!
Gamla posthuset bredvid Centralen är en så fin och fantastisk byggnad att man nästan får dåndimpen och önskar att man vore postkassörska 1903.
Så här såg det ut i den nuvarande entrén 1903. Den stora, vita ytan på bortre väggen målades sedan …… vilket ni kanske kan se här. (Vinkeln är bara näääästan korrekt på denna min bild.)
Om ni är det minsta lilla arkitekturintresserade suckar ni över fönster- och golvrenoveringar och det faktum att ni måste hämta postpaket i köttfärsavdelningen idag. Men det är trots historiens sorgliga vingslag underbart att befinna sig i dessa anrika lokaler i jugend och nybarock, men som övergavs av Posten strax efter en sista (konstig) renovering runt 2010.
Apropå konstigt …
Denna blåa låda står i en för övrigt stilig innergård. Det är en kvarleva från när Securitas från denna post (pun intended) skyddade Regeringskansliet, som jobbade här under en tid. Nu är den blåa lådan K-märkt och får icke rubbas eller förvanskas. Eller för den delen ens användas.
Hur som haver, nu kommer ännu mer som skaver.
Här får man inte göra nåt. Men vad har det varit? Hallå, berätta för oss; säg inte bara att man inte får röra.Man anar att en oerhört trött lappskrivare har fått nog.Vad är detta månne för spännande markeringar i marmortrappan?Aha. Allt – även en antihalksträng – kan fixas med svart silvertejp.Moderna mattors förtjänst och förbannelse: kaffefläcken måste hamna på rätt ställe!
Under min föreläsningssejour bodde jag på ett gnistrande modernt hotell med tysta hissar, mjuka mattor, led-lampor i alla skåp och lådor samt en minibar med chips dyrare än saffran och rödtjut i champagne-prisklass.
Men jag fick en spegel ovanför sängen, så det får man ju vara tacksam för.Rummets två par badtofflor var i stl XXL, vilket med tanke på min fot här väl inte kan vara mer än kanske stl 45? (Jag är ju van vid basketspelarfötter i stl 53.)Åh. Landlina. Jag lyfte luren, lyssnade till tutet och tänkte att jag ju borde ringa till nån. Men jag kan ju bara mitt eget nummer, och nån måtta får det vara på hur jag talar med mig själv i dessa dagar.Två frukostar åt jag på hotellet, och de var helt olika. Ena dagen fadd och rörig samt allmänt otrevlig, andra dagen alldeles förtjusande med kryddad varm-mat och en brie som en gammal ko hade älskat som sitt eget barn. (Underbar lagårdsdoft.)
Efter dessa två utmanande dagar bjöd Författarfonden på en minneshögtid för Olle. Vi grät så det skvalade i fyra timmar medan vi lyssnade till tal, poesi, gitarrplonk, minnen och en långsam vals i moll, spelad på dragspel.
Ungefär 15 minuter innan jag tog den här bilden, stod jag upp inför 30 personer och förklarade hulkande att vi måste inse att Olle de facto är död fastän han är så levande.
Puh, nu känns det som om jag behöver sova i en vecka. När jag nästa gång föreläser å yrkets vägnar, kommer jag att våga ta ut svängarna lite mer. Och sedan lite mer. Och så rätt som det är, kommer jag att känna mig flygfärdig!
Men precis som bröderna Wilbur och Orville Wright kraschade med Kitty Hawk år 1900, kanske även jag ligger så här hopknölad nån gång då och då. Det är helt okej.
SOOOM ni har väntat på äggrörerapporter! Ni har längtat, ni har saknat, ni har undrat hur det egentligen står till på äggrörefronten i den Bergmanska livet!
Nu har jag med den djefla mannen bott på ”fulhotellet” i Lund. (Vi säger så för att det ju är fulare än de allra fulaste husen vi har skådat. På insidan är allt supermodernt och jättetrist, men hissdörrarna är mycket effektiva.) Äggröran kommer sist i denna rapport, för först måste jag beskriva ett mycket annorlunda och oförklarligt hotellbäddande.
Underlakanet ligger alltså dubbelvikt, och är bara instoppat vi fotänden.Vid huvudänden låg det så här. Jag har aldrig förr skådat något så oinstoppat underlakan!Efter städningen den andra dagen låg det gröna (lite läbbiga) överkastet nästan på mäklarvis nonchalant slängt över en stol och sängarna såg ut att vara bäddade av mig 1971.
Vi påtalade detta snällt och väluppfostrat för personalen vid utcheckningen, noga med att inte var gnöliga. De såg förvånade ut och bad om ursäkt, så det handlar nog inte om någon tidsbesparingsbäddning.
Men nu till frukosten! Som var full av volleybolllandslagsspelare! Överallt gick de på lite stela ben i plasttofflor och åt som vargar. (I mitt nästa liv ska jag spela i något slags landslag – redan nu vet jag ju hur går på stela ben i plasttofflor och hur man äter som en varg.)
Denna oerhört väluppfostrade spelare svarade på våra tusen nyfikna frågor, men var samtidigt intresserad av hur vi hade hamnat i Lund. (”Vi hälsar på vårt första barnbarn”, sa vi stolt.)
Jag spionerade på spelarna, samtidigt som jag förstrött skar i en croissant.
Som var byggd som en fralla! Det fanns inte en tillstymmelse till fras eller flagor!
Och nu till äggröran. För den var inte bara fadd och torr, utan på samma gång vattnig som en skogsmosse i mars!
Örk! (Men det var bra bacon.)
Jag ska dock inte klaga – att bo på hotell är fortfarande en av mina favoritsysselsättningar. Och att på kuppen få något att skriva om, är tacknämligt!
Jag jobbar i Stockholm i dagarna tre och svettas ihjäl eftersom sommaren plötsligt klev på utan att ringa och förvarna. Jag har till och med haft på mig vinterstrumpbyxor och en långärmad klänning.
Efter den hårda arbetsdagen, vandrade jag genom stan och lyssnade på måsar och biltutor. Fastän jag inte behövde det, gick jag i tunneln genom Brunkebergsåsen bara för att det är så knäppt.
Den fantastiska Brunkebergsåstunneln: sprängd och byggd 1884.
Min uppdragsgivare har gett mig ett hotellrum på Kung Carl, vilket är fint som snus. Centralt, trevligt, fin (äkta) äggröra och bacon i långa banor.
När jag förra gången sov på Kung Carl, hamnade jag i en smal säng och alla trädetaljer i rummet var målade med snusbrun plastfärg. (Feel free to skoja om hur jag sov på Kung Carl, som ju nästan inte fick plats i sängen.)Den här gång en fick jag en stor säng med kopulerande gosedjur på.
Efter att ha besökt ett med stockholmare proppfullt gym och där tränat mina sladdriga lårmuskler, gick jag genom en solig huvudstad i mina svettiga kläder, basketlinne i stl XXL och vit målarfärg på magen. Knäna värkte som vanligt, men si det gör inget, för jag håller på att träna mig smärtfri och det ska bli så bra så.
Väl framme vid min hotelldörr, kom jag inte in. Låset suckade bara när det mötte kortet. Jag provade flera gånger och fick ibland liksom ett flämtande, grönt livstecken, men – ack – jag måste ha förstört magnetismen eller elektronerna eller trolleriet när kortet mötte sina polare i mobilplånboken, tänkte jag. Och gick ner till foajén i min träningssvett.
– Heeej, jag måste ha avmagnetiserat mitt kort … sa jag i receptionen.
– Oj, jahaja. Det är nya kort som inte kan avmagnetiseras.
– Fast jag har verkligen, verkligen lagt kortet tillsammans med både mobilen och mina betalkort.
– Ja, fast det är nog batterierna som är slut.
– Batt…? Batterier i vaaa…?
– Kom, jag följer med upp!
Där stod jag en stund senare i mina fula träningskläder (stockholmare har snygga träningskläder, ska ni veta) och gapade när receptrisen med mystiska skruvnyckelsverktyg bände upp plastskyddet vid handtaget på hotelldörren.
– Men det är ju vanliga batterier! Hur många hotellrum finns det? 158! Gånger tre! Varför har ni batterierna i en gammal necessär? Hur ofta måste ni byta? Tänk, så fascinerande!
Under skruvandet och bändandet och bytandet stod batterinecessären på golvet bredvid en till synes överflödig dator. Nu släpar jag ju också omkring på min dator överallt, så det var ju inte så konstigt.
Men till slut frågade jag vad datorn hade för funktion.
– Jo, så här. Nu tar jag den här sladden och kopplar upp datorn mot låset.
– MEN HERREGUD SÅ BRA OM MAN HÅLLER PÅ ATT SKRIVA EN DECKARE!
– Ja, man kan också gå in häääär och kolla om någon annan än kortägaren har gått in i rummet.
– Det är ju helt fantastiskt om det ligger ett lik här inne. Då kan man ju …
– Japp.
– Men det blir en kort deckare.
Låset är en dator!
Vips, funkade låset med sitt kort – och nu ska jag sova så att hotellfrukosten möter mig så fort som möjligt. Eller så mördar jag någon i forskningssyfte.
Jag kan föreläsa en hel dag och sedan utan problem skutta hem och laga en trerättersmiddag och därefter spela basketmatch, gå på händerna och städa källaren.
Men när jag en hel dag är moderator på en konferens, faller jag en minut efter slutsignalen ihop i en sorglig liten skräphög som knappt kan hasa sig till järnvägsstationen. Som moderator står jag upp och
hälsar alla deltagare välkomna
berättar om nästa föreläsare och hälsar denna välkommen
ställer ett par förhoppningsvis givande frågor
lyssnar på föredraget (sittande)
säger tack och ställer några förhoppningsvis givande frågor
sammanfattar om det går
hälsar nästa talare välkommen.
Under en dag handlar det bara om 5–6 intron och sammanfattningar, vilket ju är en fis i rymden egentligen, me … jag blir helt slut i rutan.
Fast jag lär mig väldigt mycket. Och får bo på hotell och äta äggröra!
Jag spanade in i hotellköket för att se om det fanns några spår av äggröretillverkningen som på inga villkor kunde ha kommit i närheten av äggpulver. Och si!
Igår vaknade jag i dock i ett hotellrum som faktiskt var irriterande fult inrett. Det är förstås ingen fara – jag tar bara ett par bilder och får ju blogga lite om det.
En bajsbrun, fulsnickrad sänggavel, svarta jätteblommor och en tavla som färgklick.Kornischen var i samma matchande bajsnyans och gardinerna hade exakt samma mönster som tapeterna vid sänghörnet.Stackars vägguret hade hamnat helt ensam och lite sned på en naken vägg.
Toan var så liten att kaklet inte var mer än ett schackbräde (faktiskt 8×8 svart-vita kakelplattor) och blott en handduk fick jag. (Man vill ju ha en på kroppen och en virad runt det nytvättade håret, eller hur tjejer?)
Den gammelrosa fåtöljen med fläck måste ha varit med om något spännande! (Jag verkar petig – men när jag väl har börjat leta fel kan jag inte sluta.)
Efter föreläsningarna tog jag tåget hem och blev åthutad av en kvinna som ansåg att min ryggsäck hade nuddat och därmed smutsat ner hennes säte. Jag bad om ursäkt och somnade (på ett nästan medvetslöst sätt med läsglasögonen fortfarande på näsan) för att samla krafter inför kvällens begivenhet: Mia Skäringers föreställning ”No More Fucks to Give”. Som varmt rekommenderas!
Det var oerhört imponerande, roligt, provocerande och proffsigt!
Nu ska jag strax sätta mig på ett miljöförstörande flygplan och ta mig till England för att gå på möhippa. Kan ni gissa vad som försiggick när denna bild togs i morse?
Tysk äggbehållare, hårdkokta ägg och snö.
Pssst, förresten. Knävelrapport.
Jag har kommit på hur man går normalt. Jag har gått fel sedan knäna började värka 2012, och nu går jag sådär som alla andra går: med hjälp av musklerna. Detta gör att jag får en ryslig träningsvärk i lår, rumpa, vader och tår, så nu går jag inte alls normalt (igen) utan mer som en korsning mellan en känguru och en pingvin.
Om man ska åka till Skåne, sätter man sig på ett tåg, byter nånstans och vips, är man framme på en sisådär fyra–fem timmar. Och så bor man hos en släkting eller en av 300 gamla polare.
Om man ska åka till Umeå, måste man i en månad vrida och vända på prislappar, tidsåtgång, miljöhänsyn och bli kompis med inte bara SJ utan även truttiflutti olika flygsajter. Och så frågar man om man möjligtvis får bo i källaren hos en kompis’ kompis.
(Med ordet ”man” låter jag alltså här och nu antyda att detta är oomkullrunkeliga fakta med vetenskapliga undersökningar i litteraturlistan.)
Och när man väl kommer iväg – och har bestämt sig för flyplanet – och råkat fastna på väg till Arlanda pga. en tågurspårning, ja då …
… ser man så här trött ut.Rosa = tre timmars krångeltåg. Svart = en timmes flygresa.
Tyvärr fick min kompis’ Umeåkompis häromdagen ställa in mitt besök. Ingen fara – jag gillar ju hotell. Men … alla rum var slut. Hotellen var proppfulla. Det enda jag hittade var ett vandrarhem där jag skulle få sova i våningsäng i ett rum med fem andra.
”Näääää…” sa jag, och letade vidare. Samt ropade på hjälp.
Min uppdragsgivare (som alltså inte betalar för resa och hotell) ryckte in – och hittade ett återbud på hotell Mimer för (håll i er) 1 800 kr per natt. (När jag måste betala hotellet själv, är jag förstås väldigt noga med att beställa långt i förväg för att arvodet ska räcka till så mycket fil & mjölk som möjligt.)
Men hur är det då att sova på fint dyrhotell som gräver ett djupt hål i kassan?
Det finns för gästernas estetiska sinne oåtkomliga böcker och plantor som ser ut att vara rysligt svårvattnade.Utan några som helst problem får alla tetokar kvittera ut en vattenkokare gratis.Sängen är enorm, kuddarna är många och sänggaveln ett monster! (Analysera prylarna på sängen, så ser ni att jag njuter av lyxlivet.)Handdukarna placeras och sorteras som vore de böcker.Gymmet har allt!I mitt badrum finns såna där amerikanska tissues som jag inte riktigt begriper mig på. När föredrar man dem?
Flådig dusch – men illa placerad toapapperrulle som kräver både smidighet och list för att man inte ska trilla av pottan.
Upphetsad av mitt fina hotell och miljöerna och de inte särskilt sluskiga gästerna samt den fina vattenkokaren, trippade jag ut på stan för att kolla omgivningarna. Allt såg ut som vanligt, scenen där jag hösten 2012 trillade omkull och vred sönder knät fanns kvar och … se på fan.
Jag råkade för en halv förmögenhet köpa världens finaste skinnhandskar.
”Vad gör väl denna investering när jag nu betalar 1 800 för hotellet och dessutom är en miljöförstörare?” sa jag till mig själv och var sååå nöjd så.
Nu ska jag använda mig av alla fyra finkuddarna och lägga mig på diagonalen i sängen!
Frukostuppdatering!
Hotell Mimer är alltså en gammal skola från 1897, som påminner om Hermelinsskolan i Luleå och gamla Nyforsskolan i Eskilstuna. Breda stentrappor och högt i tak – men titta så korta barnen måste ha varit.
De har helt enkelt fått bygga på med en halvmeter extraskydd så att lulliga hotellgäster inte ska falla mot en säker död låååångt där nere.Äggröran såg ganska snygg ut, men smakade pulver. Baconet såg å andra sidan riktigt trist ut, men smakade toppen.Perfekt avslutning: en croissant med små chokladpluppar. (Om jag hade haft med en tändsticksask som storleksjämförelse, hade den skymt croissanten helt.)
Jag tog in på ett hotell i södra Sverige för att föreläsa för 97 spralliga skåningar. Hotellet var utvalt enligt dessa kriterier:
Charmigt.
Nära hotellet där föreläsningen skulle ske.
Billigt.
Min djefla man skötte bokningen som den sekreterare jag inte har, så sent på kvällen klev jag klev in i hotellfoajén – som var mörkröd och hade dämpad belysning. Resan dit var sju timmar lång, så jag var less på att inte ligga i en nymanglad säng. Ungefär.
– Lotten Bergman. Booking.
– Näääää. Vi har ingen bokning till dig. Och tyvärr är alla rum upptagna.
– Vavavavavaaa?
– Men titta här, om prick en vecka finns ett rum i ditt namn.
– Bomber och granater, luspudeldjeflamannen!
– Men tjoho, vår svit är ledig: 1 790 kr.
– Nej. Nej, det går in…
Då kom en man av utländsk härkomst mot oss. Han log och jag kände att han skulle kunna passa i en fez. Han erbjöd mig sviten till ett rabatterat pris, emedan han tydligen innehade en sådan position att han kunde just det.
– Det är för mig en stor ära att till dig ge övernattning för det facila priset av 1 300 kr.
– Nej, jag kan verkligen inte, jag måste försöka hitta …
– Enligt min ringa mening är sviten värd 950 kr.
– Va? Oj! Ja! Tack!
– Gott så. Jag tar mig friheten att påpeka att en liten flaska champagne denna kväll är på sin plats.
Mannen, som helt tydligt var hotelltjifen, viftade lite lätt med vänsterhanden mot osynliga champagneflaskor. Jag fick min nyckel (NYCKEL!) och gick genom snirklande korridorer till sviten (rum 14).
Väldigt snirkligt.
Jag gick in. Satte ner väskan på golvet. Sedan funderade jag ett tag på definitionen av ”svit”.
För det här var ju sviten. Ergo rummet. Förvisso fanns en himmelsäng, men det gör ju inte att det finns några ytterligare rum som ligger i svit bakom stolparna, liksom.
Visst är ”svit” mer än ett rum? Eller kan badrummet räknas som rum? Om det är ett stort badrum? MED BUBBELPOOL!!!
Men vad ända ini glödheta är det där orangespräckliga som syns bakom den dör glasbetongväggen?Nämen – naturligtvis är det marmorerat köttkamouflage till toasits.Karl-Johanstil kallas det när hotell inreder ett rum så här.Konsekvent genomfört med inredningsdetaljer som kallas ”snett och vint”.Närstudie av fönsterstängningen.
Oj, vad jag inte brydde mig om skavankerna. Inte ens toasitsen störde mig. Jag badade i bubbelbadkaret som lät som ett helt menageri, drack en flaska Ramlösa (det enda bubbel som fanns på rummet) och somnade sedan sött till det ljuva pladdret av berusade danskar, som för länge sedan borde ha åkt hem men istället stod på gatan utanför mitt fönster och diskuterade medlemskap i en golfklubb.
Klockan 06:30 väcktes jag av detta:
Brandlarmet.
När jag hade filmat tutet ovan (prio ett är att dokumentera), resonerade jag på detta vis:
– Den här lilla pyjamasen är lite väl avslöjande, så det är bäst att jag klär på mig. Var är strumporna? Ska jag ta på mig klänningen som jag ska föreläsa i eller bara jeans? Ska jag ta med mig datorn? Äh, jag packar ner allt. Titta, där på gatan står ju de andra hotellgästerna. Hm. Oooh, vad roligt, brandkåren! Bäst jag skyndar mig så att jag inte missar brandmännen!
Fullt påklädd och med hela packningen med mig, stod även jag en stund senare på gatan.
Tut tut tuuut tut! ”Nu kommer brandmännen” tjoade jag och klappade händerna.Det lilla hotellets alla gäster samlade ute på gatan.– Okay, we’re going in! sa de bekymrade brandmännen.
Efter kanske 15 minuter kom brandmännen ut med besvikna miner. Det brann verkligen inte någonstans. Och ingen förklaring till larmet fanns heller – så vi gäster välkomnades in för att äta frukost. Äggen var halvkokta, det fanns varken äggröra eller bacon och den stackars receptionisten for som ett torrt skinn för att hinna ta fram färdigskuren ost och skära gurkskivor.
Efter frukosten gick jag upp till sviten igen för att sätta på lite mascara och dricka upp den andra gratisflaskan Ramlösa. Man såg verkligen att jag hade lämnat rummet i full panik och med andan i halsen eftersom jag hade lämnat en fasansfull röra efter mig.
Det är det här som kallas att trasha ett hotellrum, va?
Den i kommentatorsbåset flitige Skogsgurra och hans fru Hyttfogden satt förra helgen och försökte kombinera en konsertbiljett och en hotellövernattning med ett ovälkommet ryggskott.
Det gick tyvärr inte alls bra. Eller … det gick tack och lov inte alls bra. För ryggskottet fick naturligtvis prioriteras och resten ges bort. Men till vem?
Till mig och min djefla man!
Alltså tog vi två in på hotell, njöt av det strålande septembervädret, gick på konsert och åt hotellfrukost. Men när man bor på hotell finns det så rysligt mycket mer att berätta om än bara just boendet. (Hårstrån, finnar och små muggar.) Och när man går på konsert så finns det så mycket mer att berätta om än själva konserten. (Köer, muddring, gropar och stolsrader.)
Förlåt? Vasa? Åhå, ni vill ha bilder, säger ni? Okej!
Först checkade vi in på hotellet och jag konstaterade snabbt att …
… det inte var Guldlock som var i rummet senast. Exhibit 1.Exhibit 2.
Jag tog bilderna här och trampade ner till receptionen. Utan någon som helst avsikt att gnälla, skälla eller kalla städarna oprofessionella.
– Hej, jag ska bara visa … hårstr…
– SÅ FÖRFÄRLIGT! NI FÅR ETT NYTT RUM MEDDETSAMMA!
– Oj, det behövs verkligen in…
– Snicksnack!
Några minuter senare lämnade vi vårt första rum så här …… och flyttade in i vårt nya rum, som såg ut så här.
Min djefla man somnade bums, medan jag gick på huppegupptäcktsfärd i storstaden.
Timrås pizzabil hade kört lite vilse.Stadshuset drunknade i modern arkitektur.Klara kyrka försvann bakom modern arkitektur. (Also known as ”S:ta Clara kyrka”.)
När det var dags för konserten på ”Stockholm Waterfront Congress Centre”, satt vi länge och tittade bredvid en stillastående, 200 meter lång kö. Klockan gick. Och gick. Insläppet komplicerades tydligen av att alla gäster skulle muddras och deras väskor undersökas noggrant. Förmodligen hade Baader–Meinhof sagt något dumt till nån säkerhetskännande, men när det fortfarande var en lång, ringlande kö när konserten egentligen skulle börja, släppte man på säkerheten.
Köööööööööööööööööööööö. (Vi satt bredvid och vilade. Köer behöver man ju inte stå i om man inte måste.)
Istället för en enda flaskhalsdörr, slogs plötsligt tre portar upp på en gång och ingen av oss muddrades och alla väskor fick vara hur misstänksamma misstänkta som helst – bara vi tog oss in i byggnaden snabbt. På blott ett par minuter stod tyvärr fem människor i klackskor på näsan i en liten grop strax före entrén.
Där! Grop! Se upp! (Ja, jag har jympadojor till klänning. So sue me.)
Konsertlokalen var gigantisk och fullsatt (3 000 människor), som alla irrade runt i jakt på sina platser.
– Rad 26? Var är rad 26? Var är radnummermarkeringarna?– Hallå, ursäkta, vilken rad sitter ni på och hur vet ni att ni gör det?– Förlåt, va, ska jag titta ner? Var ner? Komma närmare? Ännu närmare? Jaha, men va… Ahaaa. Så … eh … diskret …
Konserten var en formidabel tidsresa. Jag hade ingen aning om att man idag kan försörja sig på att åka runt och lira 1920- och 30-talsmusik inför enorma folkmassor. Sångaren heter Max Raabe och de som lirar heter Palast-Orchester och allt var alldeles extraordinärt skickligt och på alla sätt fantastiskt. (Men man fick inte ta bilder.)
Och så kom då morgonen och hotellfrukosten, som var extremt fullsatt av halva Finland. Jag slog mig fram till teavdelningen, men hittade inga temuggar.
– Ursäkta, har ni temuggar?
– Ja, där.
– Men det är kaffekoppar?
– Ja. Och temuggar.
– Njae, jag skulle vilja ha en större. En mugg.
– Okej, jag hämtar en inne i köket!
– Åh! Tusen tack!
Hm. Temugg till vänster. Kaffekopp till höger.Lösningen heter ”fil- och yoghurtskålsavdelningen”. Se! En tefilskål!
Eventuellt relativt nytillkomna läsare vet inte att en av mina passioner är att få blogga om kassa hotell. Helst ska det vara mögel i duschen, lyhört, kallt te och otrevlig personal eller antika gym, för då blir det extra intressant. Men de senaste åren har bara bjudit på det ena lyxhotellet efter det andra. Ni förstår väl att jag lider?
Den här hotellnatten är faktiskt ”gratis” och mig påtvingad eftersom tågen från Eskilstuna inte börjar gå förrän kl 10 på söndagar, och då hinner man inte till Arlanda innan flyget går. Rummet kostar 15 000 SJ-poäng (varför motsvarar inte poängen kronorna?) och tillbringas på Scandic Bromma(plan), som känns precis som Östtyskland 1974.
Betong-Bromma.Betong-hotell. Det byggdes 1957, men ska rivas i december innan det hinner fylla 60.
Det är alltså dels gratis, dels sista sucken. Alltså kan jag inte klaga, utan bara förtjust utropa hurra och dansa en glädjedans när jag ser …
… det väldigt annorlunda golvet i korridorerna och …… det murknande träet inne på toa.
– Finns det te inne på rummet? undrar ni förstås.
Inte alls: man får köpa en dammig tepåse, lite jånket vatten och låna en kaffekopp nere i baren för ungefär 30 kr.
Men man kan dricka kranvattnet!* Heureka, vilken lyx!
Jag vet att jag borde ta chansen och skriva om vidriga terrordåd, hemska mordbränder, lama politikerinsatser, Jimmy Carters arbete för att få slut på förfärligheterna i Syrien samt allas envisa ”någon borde göra något [men inte jag]”. Men jag skriver inte mer än så: andra gör det bättre.
Istället övergår vi till trivialiteten ”att väcka Lotten”.
Det är nämligen inte alls svårt. Jag lägger mig alltid för sent och hinner liksom inte sjunka ner i djupsömn innan jag blir väckt av något. Det kan vara en snarkning (som inte är min egen), en liten mus i väggen, en passerande nattbuss eller barnbekymmer. (Nu är de för stora för att gå upp och kissa i garderoben, kräkas på trösklarna eller trilla ur sängen, men ibland kommer de med mardrömmar om fysikprov eller simpel, akut basketmatchnervositet.)
Inatt sov Tjugoettåringen och jag på hotell Park Inn i Lund. Det är ett synnerligen modernt och piffigt hotell i räta vinklar och med pratande hiss. Vi snusade sött och drömde om den annalkande hotellfrukosten, när en dansk man klev in i vårt badrum.
Eller … i alla fall lät det som om han var där.
Jag gick ner till receptionen och berättade hur det stod till med akustiken i rummet och spelade upp den lilla filmsnutten.
– Jag vet inte om ni vet det, men det är oerhört lyhört (pun intended) i vårt rum, sa jag.
– Oj, det måste komma från våningen ovanför.
– Hm. Ja. Du hör? frågade jag.
– Ja. Det visste vi inte. Tackska du ha för att du talade om det, sa receptionisten och menade det verkligen.
Äääääsch då. Jag hade tänkt mig en dialog mer i den här stilen:
– Jag vet inte om ni vet det, men det är oerhört lyhört i vårt rum.
– Oj. OJ! Man hör ju allt jättetydligt!
– Hm.
– JÖSSES! Får jag höra en gång till? Var det danska?
– Javisst.
– Det här var det värsta! Där kan ni ju inte sova! Här har du nyckeln till vår bröllopssvit. Och jag stryker förstås räkningen. Vill ni ha en eller två flaskor champagne? MÅÅÅÅRTEN! Kan du ge damen här en voucher med sju gratisövernattningar i New York? Vi ber verkligen om ursäkt.
Jag har ju skrutit härs och tvärs om hur jag var en bland nästan 2 000 andra inbjudna till Sveriges Radios 90-årsfirande.
Middagen avåts i ett jättetält på SR-parkeringen – se skylten.
Seminarier om framtiden (där vi ombads att inte skvallra för konkurrenterna, så ni får inte veta att man ska satsa hårt på sociala medier och att vara ute bland folk så mycket som möjligt för det får jag ju inte tala om) följdes av en hejdundrande fest med en meny som faktiskt var bland det godaste jag har ätit. Va? Ni vill veta vad vi åt? Okej, jag är inte nödbedd. Förrätt, huvudrätt och efterrätt i tur och ordning nu:
Torskrygg från Skagerrak inkokt med svenskt brännvin och Bjäre fänkål. Serverades med Piteå löjrom, vaktelägg från Ljusterö och mixad dressing av jordärtskocka och Västerbottensost samt smörstekta brödsmulor och salladsskott från Austad gård i Spekeröd. (Vego-variant: Pastej på getost från Österlen med gotländska betor och svartvinbärssötad kräm, semitorkade gula betor i form av friterat fras samt saltrostade solroskärnor från Saltå Kvarn i Järna.)Hängmörad biff från Mälardalen med ugnsbakade, gotländska rotfrukter, karljohansvampsmajonnäs och norrländska chililingon samt rödvinssky och krämig svamppotatis med rotfruktskrisp. (Vego-variant: Saltbakad sellerirot med stekta, värmländska kantareller och odlad, halländsk svamp som serverades med varm, syrad rosmaringrädde, flagor av bakad Västerbottensost och reduktion av skånsk äpplemust.)Karamelliserad mjölkchoklad med havssalt. Sorbet på havtornsäpple, kolasås sötad med honung från Östgötaslätten och smaksatt med småländsk rosmarin samt puffad mörk choklad. (Att det ser ut som köttfärslimpa och potatis som är på väg in i tekniker-Mickes mun, är helt korrekt.)
Menyn var inte nedskriven eller publicerad någonstans eftersom den skulle vara hemlig in i det sista, men jag gick under desserten in i köket och hötte lite med nävar och pekfingrar och flirtade med någon som verkade vara lite chefig, även om han inte var menyskaparen Stefan Karlsson (Årets kock 1995).
Ja, stackarna stod och lagade mat och lade upp mat på 6 000 tallrikar i den här miljön.Sedan sjöng och spelade Tove Styrke, Linnea Henriksson och Petra Marklund och överallt var det karaoke till klockan 04 på morgonen.
Men det var faktiskt inte det som var det intressantaste under detta firande.
Det var istället Scandic Ariadnes fantastiskt illa skötta oturliga hantering av de 500 (?) som bodde just där. Nu ska ni få höra!
Allas rumsnycklar (magnetkort var det förstås) låg upplagda på ett bord, så det var bara att gå fram och ta sitt lilla kuvert och trampa – som i mitt och min rumskompis fall – nio trappor upp. Jättefiffigt … om det inte vore för den lilla detaljen att det hängde en stör-inte-skylt på dörrtrycket.
Jag knackade först lite försiktigt på dörren och haffade sedan första bästa städerska, som knackade hårdare och när hon inte fick svar, helt resolut öppnade dörren. I vårt rum klev då en förvånad tjej upp ur sängen.
– Förlåtförlåtförlåtförlåt!
– Det här här mitt rum, jag ska bo här i tre nätter …
– Förlåtförlåtförlåtförlåt!
Vi gick ner till foajén igen. Varför åkte vi inte hiss? För att det
är bra med motion
var 30 meter långa köer till hissarna
vi anade att vi skulle få vår beskärda del av köande under kvällens festligheter.
I hotellreceptionen ställde vi oss i en lång, ständigt påfyllande kö med andra radiomedarbetare som hade problem på något sätt.
Problemen hopade sig bland hotellgästerna, som gick i trappor och åkte upp och ner och upp och ner i hissarna. Några hade kort som inte funkade, några hade inte hittat sina nycklar, några hade fått enkelrum fast de var två, några hade liksom vi hittat främmande på rummet – om jag nu låter antyda att kaos rådde, är det helt korrekt. Vi fick efter 45 minuter ett nytt rum och installerade oss snabbt för att byta om och på den lilla stund som fanns kvar göra oss lite vackrare.
Gissa vilken säng som är min.
En av männen på köbilden ovan fick först ett kort som inte funkade, så det är därför han står i klagokön. Då fick han ett nytt rum, men när han kom in i det, låg massa saker utspridda i rummet: en portfölj, en resväska, några klädesplagg, en necessär. Han blev förbannad och gick ner igen och med klampande steg fram till receptionisten, där han påminde om Guldlocks björnar när han röt:
– Det är någon som bor i mitt rum!!!
– Nej, han har checkat ut.
– NEJ. Det har han inte.
– Jooo …
– Vems saker ligger i mitt rum då?
– Han måste ha lämnat kvar sina grejj… Vi fixar det!
Hotellstädaren skred på order från högre ort raskt till verket och tog bort den främmande, tydligen slarvige mannens prylar och placerade allt i ett hörn i receptionen. Radiomannen installerade sig och började byta om till festen medan vi andra fortfarande stod i kö. Då klickade det till i låset och in i radiomannens rum klev … en mycket förbryllad hotellgäst som bara en halvtimme tidigare hade installerat sig i ”sitt” rum för att sedan gå ner och ta en snabb drink i hotellbaren.
– Men … har jag kommit f… Var är min…? Här bor ju jag …?
– Nej, inte längre, sa radiomannen, varpå den förbryllade mannen försvann ner till receptionen och inte sågs till mer den kvällen.
När vi kom hem på natten fallerade korten igen; vissa funkade en gång men inte två, andra funkade tre gånger men inte fyra. Personalen bad om ursäkt så ofta de kunde, men irritationen från alla SR-medarbetare var påtaglig.
Själv gillade jag kalabaliken: det är ju så roligt när det blir fel.
Fanns det vattenkokare och te samt badrumsmatta i vårt rum, undrar ni väl nu? Neeeej – men en jättehögljudd fläkt som nog bidrog till att vi sov så gott.
Bonusbild: Kvällens (mingel)fotograf till vänster hade samma frisyr som Linnea Henrikssons trummis.
Allas rumsnycklar (magnetkort var det förstås) låg upplagda på ett bord, så det var bara att gå fram och ta sitt lilla kuvert och trampa – som i mitt och min rumskompis fall – nio trappor upp. Jättefiffigt … om det inte vore för den lilla detaljen att det hängde en stör-inte-skylt på dörrtrycket.
