Kolla, jag skapade mig en klickbete-rubrik här ovan. För, tokstollar, inte ska SAOL stoppa in de borttagna vinersnitsel, hutch, kolje, klaun och jos igen – däremot ska jag skriva om orden igen! Hehe.
Det finns så himla många gammaldags, finfina ord som får stå kvar!
Se framför er hur jag nu gnuggar händerna och anar att internets algoritmer ska leda världens SAOL-intresserade ordhistoriker hit för en nostalgitripp i den djungel där man måste fäkta bort envisa (men sedan länge strukna)
förbrytarfysionomier
falskmyntarligor
herdinnedräkter
kuskpojkar
boudoirstämningar.
Tyvärr är SAOL:s flera tusen borttagna uppslagsord inte listade någonstans, även om SAOL:s historiska sajt är underbar att klafsa omkring i. (Tänk att fruntimmerssyssla togs med i listan så sent som 1986 – och fortfarande finns kvar!) Jag trollar ur minnet från mina fordom så roliga skrivregelsföreläsningar fram
betjäntplats
fattigmansstuga
kaffesurr
ilgodsexpedition
frestarinna
kvicklunch
fejdlysten
lantpolis
fagerlockig
giftasgalen
bråkmakerska
mammonsträl.
Nu måste jag nog ta en vilopaus från tangentbordet eftersom jag höll andan av förtjusning under hela punktlisteskapandet ovan. (Det var en bra paus: jag hittade en komplett lista över borttagna SAOL-ord 2006! Ett av dem var folketshusstyrelse.)
VABAHA? Aldrig hört talas om!
Förutom de roliga stavningarna i rubriken, har jag tidigare nämnt de tyvärr misslyckade nystavningsförsöken bulevard, sovenir och nugat. Men sebra står kvar i SAOL än idag!
Okej … det står nääääästan med än idag.Borde kanske denna anakronism (yuppienallen) strykas till den upphottade SAOL-upplagan som kommer 2026?
Den efterlängtade josutredningen i repris!
Så här var det:
I SAOL som kom ut 1950 var uppslagsordet juice.
I SAOL från 1973 stod det både juice och jos som alternativform.
I SAOL från 1986 envisades redaktionen trots glåpord med båda formerna: juice och jos.
I SAOL år 1998 hade någon gett upp kampen: juice stod som ensamt uppslagsord.
I SAOL år 2006 & 2015 står det fortfarande juice … trots att allt fler nu börjar skriva jos.
Avslutningsvis … Förutom mitt älskade, men strukna favoritord kasjunöt, upprepar jag med en dåres envishet att fokusork är ett bättre ord än ”attention span”.
AI-bildskaparen klarade faktiskt nästan all svenska denna gång.
Men vad är mitt mål med dagens tidsresa och allmänbildningsklatjofs? Ptja, alltid lär man sig något och korven den har två.
Det är mycket nu. Snor i näsan, alltså.De senaste två veckorna ställdes två stora begivenheter in – en resa till Torekov med gamla gymnasiekompisar (en häst blev sjuk), en fest (ett rör sprang läck), en museidag i Stockholm (jag oooorkade inte) och två webbinarier (föreläsarna var sjuka). Men å andra sidan fick jag måla ett sovrum hos en kompis, så det jämnar nästan ut sig.
För fyra dagar sedan satte så snoret klorna även i mig. Jag förstod direkt vartåt det barkade eftersom alla i min omedelbara närhet knaprade alvedon och snöt sig så det fladdrade i gardinerna. Så jag lade mig ner och kände efter. Nej, bara snor – ingen sjuka. Men i föreläsarbranschen är det väldigt viktigt att man faktiskt kommer när det är sagt att man ska komma. Så jag fortsatte att kurera den väldigt milda förkylningen via sängläge för säkerhets skull.
På dag ett hände ingenting.
På dag två hände ingenting.
På dag tre hände verkligen ingenting.
På dag fyra klev jag upp ur sängen, pratade i radio, satte mig på tåget mot Lund och installerade mig i ett arkitektritat hus som vi kan kalla Hotell Hansson.
Hotell Hansson hade ont i huvudet och behövde renoveras.
Efter en förträfflig natt, var det dags att föreläsa om AI inne i Helsingborg. Trots att jag verkligen försökte spara på rösten, blev den mot lunchtid lika skrovlig som en rasp. Nu måste jag knipa igen, för imorrn vankas heldagsföreläsning om AI i Stockholm. Jag kan
dricka varmt honungsvatten
prata teckenspråk
skriva meddelanden på små lappar
gurgla saltvatten (kanske).
Men jag vet inte varför jag ska göra detta, för enligt alla upptänkliga källor hjälper INGET mot heshet. Utom att helt enkelt hålla käften. Tur då att tangentbordet funkar, för jag måste få berätta om två reklamskapare som har haft otur.
Den första:
År 1987 lyckades Kikki Danielssons spökskrivare med konststycket att faktiskt mynta ordet glassiker. Sedan dess har diverse glasstillverkare anammat ordet och företeelsen och när jag häromdagen stod och läste på denna reklamskylt tvekade jag; var det månne ett nytt, finurligt ord som jag inte förstår?
En glass som är en klassiker kallades på denna jättereklamskylt inte ”glassiker”, vilket ju hade varit logiskt. Felstavningen GLASSKIKER kan i och med att jag just skrev det från och nu googlas fram.
Jag frågade GB, som först blev konfunderade och sedan generade och faktiskt erkände att det ju hade blivit fel, helt enkelt. Jag undrade vad som händer nu; kommer GB som McDonald’s att riva ner all reklam (”rök fritt”) och sätta upp en korrekt version? (Jag har inte fått svar.)
Den andra:
Idag åker jag tåg, och är pga. ett växelfel blott en timme sen. Jag blev lite åksjuk, så jag satt ett tag och stirrade på en ölgubbe utan underkropp framför mig. Han visade sig ha en väldigt liten ölflaska som han håller i med en kloliknande hand.
Ja, det är AI, som har gjort så gott den kunde – men det är fortfarande avsändaren som är skyldig. Mariestads har förutom den väldigt lilla ölflaskan godkänt bilden med ett förmodat kattspöke nere till vänster och vålnader i bokhyllan samt en 20 cm bred skinnfåtölj.
Okej, nu ska jag fokusera på morgondagens hesa succéföreläsning. Jag lär mig massor om AI varje dag, och det gäller att hänga med i sängarna eftersom det är hårnålskurvor och raksträckor om vartannat. AI är naturligtvis inte på långa vägar lika intressant som svenska skrivregler, men jag är tammetusan den absolut enda som anser det.
Under många år skrev jag TJOHO och öppnade champagne för Nyordslistan här på bloggen och så berättade jag om vad jag tyckte. Jag såg mig som en ögonöppnare som satt i framkant och spred hajpad kunskap till de eventuellt intresserade.
Sedan visade det sig att alla ju blev alldeles otroligt fascinerade av Nyordslistan, och att tidningarna skrev spaltmeter om den. För två år sedan satt jag i tv och pratade om epadunk och en poet läste upp en dikt som han hade filat på i flera veckor, men som han i direktsändning sades ha kommit på under den lilla stund som vi satt i studion. Pfft.
Här satt jag mest och tänkte ”förbaskat, i den här vinkeln syns ju inte svärmors klänning från 1972”. (Den är av 100 % knastrig polyester och ni som hänger här på bloggen vet att jag brukar ha på mig den på julafton.)
Repristriangeln blinkar nu: här kommer bilder från några av mina tv-framträdanden.
Plötslig intervju på Centralen. Minns inte ens vad det handlade om!Något språkligt i ”Landet runt” … tror jag.En icke-debatt om niande i programmet ”Debatt”. Den föregicks av en ”debattartikel” om du/Ni, som heller inte framkallade nån vidare debatt. Alla håller egentligen med mig om att vi inte vill bli niade.
Så vad lär jag ut idag då? Jo, att alla nyordslistor sedan 1986 finns på Språkrådsavdelningen här, och att det är superduperintressant att läsa listorna från förr. Då skrev ingen tidning om dem – ingen! Kolla här hur det ser ut i tidningsarkiven på DN och SvD.
Ordet ”nyordslista” förekommer några gånger i SvD på 1980- och 1990-talen, men inte mer än lite inom parentes. Från 2012 är det braskande rubriker!DN sparkade däremot inte igång den stora Nyordslisterapporteringen förrän 2012.
Alla 32 nyord från 2024 finns här, men jag drar upp några av dem här nedan.
avokadoskanner – en apparat som visar hur mogen en avokado är, vilket ju måste vara bästa uppfinningen sedan spinning jenny.
demure, [demjooor] – anständig, måttfull … alltså vad tusan, det kommer från influeraren Jools Lebron, som sa att hon sminkade sig ”very demure, very mindful”. (Himmel och pannkaka vilket jädra dumt nyord.)
drakdrönare – allittererande, eldkastande flygfarkost (allitteration igen!) som används i krig.
Den sprutar ur sig brinnande metall! Bra ord, men hemsk företeelse.
grön gumma – tidigare ostraffad kvinna som anlitas av kriminella nätverk. (Gumman är alltså tonåring.)
Magdamoderat – borgerlig väljare som röstar på S (partiledare är just nu Magdalena Andersson).
quishing – bedrägeri med hjälp av qr-koder. Bovarna och banditerna klistrar över en qr-kod med en annan som leder till en sajt som vips, stjäl alla ens pengar. (Phishing säger man om t.ex. mejlbedrägerier och smishing är luriga sms.)
slop – AI-texter av låg kvalitet, som skulle kunna heta AI-slop, AI-skräp eller AI-sörja istället. Jag frågade Ola Karlsson på Språkrådet om det inte i framtiden borde stavas slopp, och han höll med mig: ”Med två p, i synnerhet i böjda former som sloppet/sloppen (vilket genus det nu blir).”
umarell – en gammal gubbe som spanar på byggen som vore det en teaterföreställning! De kan till och med erbjudas inhängnad sittplats för att få titta bekvämt! (I norra Italien pratar man emilianska, och där betyder umarel, ’liten man’.)
Man bör ju undvika främmande ord, om man har en relevant, inhemsk vokabulär att tillgå!
Sammanfattningsvis skulle jag vilja påstå att alla ABC-bokförfattare kommer att hoppa av lycka, klappa händerna och glädjas över att äntligen slippa fastna på quinna, quagga, quorn och quiz.
Tjuvar fokuserar på quishing och sabbar snabbt din swish, tjing!
Fotnot och korr-brasklapp: Mina händer skriver nyårslistan varje gång jag menar nyordslistan.
Detta skrivs samtidigt som jag deltar i en heldagszoomkurs med en känd författare.
– Men Lotten, ska du inte lyssna på föreläsningen?
– Sedärja, så du kan alltså ha flera bollar i luften samtidigt?
– Ser inte de andra deltagarna att du är helt ofokuserad?
Tänker ni.
Man skulle ju kunna tro att barnsjukdomarna vad gäller vårt agerande på Zoom har vaccinerats bort, men nej.
Nu kommer ni att gäspa av igenkänningsfrustration, men det som hittills har hänt är att tio deltagare hade sin mick på medan fyra skrev i chatten att de inte hörde ett jota. Författaren kom in tio minuter efter utsatt tid, och kunde (av okunskap) inte stänga av deltagarnas mickar (mjuuuta), varför vi hörde någons nysattack, skramlande kastruller, tillsägelser till katten/hunden/maken samt långsamt porlande vatten (eller annan vätska, förstås).
Bild som leder associationen i rätt riktning.
Författaren bad oss gång på gång ställa frågor, men hörde oss inte trots att folk pratade och pratade och alla hörde varandra – utom just författaren.
– Jag skulle vilja fråga om bl…
– Ingen som har en fråga?
– Jo, om ss…
– Ni är så tysta!
– HALLÅ! DITT LJUD ÄR AVSTÄNGT!
– Det är nästan som att man skulle kunna tro att mitt ljud är avstängt. Nåväl, säg till om ni kommer på några frågor eller skriv dem i chatten. Jag kan dock inte se chatten, men om nån av er säger till och läser upp, så.
I två sekunder höll författaren upp en liten anteckningsbok med bokstäverna KKK, som ju skapade intressanta reflektioner, och sa att det betyder ”hantverk, kreativitet, kaos”. Ahaaa HKK!
– Vi måste tänka utanför boxen! sa författaren. I kaos finns visioner, det är brännpunkten, jag ser kaoset som planeter med ett speciellt och individuellt ljus, en irrationell energi, ni fattar vad jag menar.
Nej.
Alla andra (100 personer!) skrev hurrarop i chatten och tyckte att det var lysande och sa att de ville gå fler kurser, medan jag är en frustrerad surkärring som vill hoppa av.
Och det var DÅ jag skrev ett blogginlägg istället! Eftersom vi i kommentatorsbåset är rörande överens om förra inlägget och slöjdämnets fördelar, kan vi kanske enas om något annat idag; Zoom-sammankomster är frustrerande, bekväma skor är bra, världen är galen och framgångsrika författare har verkligen förbryllande insikt i skapandet.
Jag jobbar just nu med att ge privatlektioner i svenska språket. Vi sitter ner, konverserar, letar upp svenska historiska händelser, diskuterar nutiden och dåtiden, kollar på Pippi Långstrump, Fem myror och Fanny & Alexander samt pratar om hur knäppt olika språk funkar. Jag rättar uttal och ordföljd och fokuserar stenhårt på svenskans 17 olika vokalljud trots att vi ”bara” har 9 vokaler.
Idag hade vi lektion kl 09–12. Klockan 08.55 kändes det som om jag hade klivit in i ett spindelnät eller hade ett mystiskt hårstrå som var på rymmen. Eller som om någon kliade mig i nacken med en fjäder. Och krafsade i pannan. Samt mitt på huvudet. Kl. 09.10 och ungefär var femte minut en timme framåt lät jag så här:
– Läs på om Carl & Karin Larsson efters… VAFAN är det som kliar?
– Vad kul att du känner till Nils Holgersson! Den skrevs på en ovanligt modern svenska fö att Selma Lagerl… har jag nåt i ögonbrynet?
– Den svenska grundskolan är inde… men herregud, har jag en fluga i örat?
Med jämna mellanrum ställde jag mig upp och hoppade omkring, skakade på kalufsen, stånkade och klagade. Jag hann inte börja fundera över hormonrubbningar, hjärntumörer eller leversjukdomar eftersom förloppet var så snabbt. Plötsligt slog det mig att jag hade samma känsla i igår kväll, strax innan jag somnade.
– Jag undrar om jag håller på att bli galen! sa jag högt till min elev.
I samma sekund fångade jag någonting på halsen. Mellan tumme och pekfinger höll jag i ett litet djur som jag inte kände igen. Jag klämde till lite för att skadeskjuta monstret, och lade den på bordet mellan mig och min elev.
– HUH! sa han.
– Bläää, sa jag som vanligtvis inte alls äcklas av småkryp.
Då började den släpa sig framåt mot mig. Förmodligen hade den rynkad panna och ilsken blick. Den kanske kastade ur sig okvädinsord. Jag klämde då till den ordentligt så att det sa SPLATT och massa rött blod sprätte ut på bordet.
Jag tog fram mobilen.
Resten av lektionen gick utmärkt.
Hjortlusflugan bor alltså på levande hjortar och galopperande älgar, men ibland flyger den fel och landar på människor. Den kravlar omkring, tar ett bett, suger i sig blod och vänder sig sedan om och sliter av sig vingarna och byter i samma stund namn till Herr Hjortlus. Därefter kryper den omkring och irriterar så mycket den nånsin kan, och är oerhört svår att nappa tag i. Dessutom gör den det på mig alldeles i onödan eftersom mitt blod – och alla andra människors blod – inte går att livnära sig på.
Måndagen fortgick som den plägar göra med jobb, skogspromenad, kvällsmat och basket. På denna basketträning hittade jag – mitt i ett anfall – ytterligare två jädra hjortlöss på halsen! Den ena sprang till skogs (eller satte sig på avbytarbänken) och kom aldrig mer igen.
Den andra lyckades jag massakrera mot baskethallens sekretariatsbord.
Den djefla mannen, som ju är orienterare, är van vid dessa omkringklättrande blodsugare till felgångare. ”Japp, efter en lång bana kan jag ha tio–tjugo stycken på mig” säger han leende.
Yngve Brodin, expert på flugor och mygg vid Naturhistoriska museet, har några råd till mig:
– Se inte ut som en älg, lukta inte som en älg och flåsa inte så förskräckligt!
Att jag är en bedrövlig sovare som knaprar allergitabletter och räknar baskettröjor för att kunna somna är känt sedan länge. Jag kan inte sova trots att jag följer alla råd utom de som handlar om spikmattor och meditation, och får därmed skylla mig själv.
Med risk för att få äta upp det jag nu påstår, måste jag säga att fördelen med att gå och lägga sig kl 02 (sensomnaren Lotten) när man måste gå upp klockan 06 (sengångaren Lotten) är att man i alla fall är någorlunda sömnig ungefär ett dygn senare.
Men nu under vikariatet på SFI har jag fått uppleva en helt annan sorts sömnighet – och det handlar inte om min egen. Själv släpar jag mig upp vid halv åtta, äter havregrynsgröt med bananer och jordnötssmör som vore jag Elvis Presley, medan de muslimska eleverna som deltar i fastan under ramadan ungefär då börjar bli sugna på lunch. Just nu måste de fasta mellan ungefär 06 och 20, vilket innebär att när klockan närmar sig slutet på skoldagen runt 16.30, ser de i kors.
– Nej lärare, jag inte trött! säger eleven som inte kan komma på vad ett verb är.
– Gå hem? säger tre elever i korus när jag talar om att det är rast.
– Vad äter lärare? säger eleven som vanligtvis med lätthet skulle ha förstått min förklaring av uttrycket ”risk för att äta upp något man har sagt”.
Alla bedyrar de att de inte är påverkade av fastan eller att de inte får dricka ens vatten på 14 timmar. Men som lärare ser jag på dem att de inte kan hålla fokus. Skrivuppgifter som i vanliga fall tar 15 minuter, kan ta uppåt en timme och ord som chaufför, betalning, avi och konstnär är helt omöjliga att komma på fastän vi har rabblat dem i en vecka.
Samtidigt funkar ju de ickefastande eleverna precis som vanligt … Ja, ni förstår vilket gissel det är.
Slumpvis utvald matbild som kommer från Unsplash! (Foto: Casey Lee.)
Apropå att äta eller inte äta: nu ska ni få ta del av påskplanerna som inte på några villkor hade gått att genomföra om jag hade varit ramadansk.
Fredag: 17 runt bordet – puttanesca, ”ett fantastiskt bröd” (Annas kokbok), sallad, glasspinnar och godis Lördag: 13 runt bordet – ugnskalkon, ugnsrostade grönsaker, sallad, kladdkaka Söndag: 11 runt bordet – ett nyskjutet lamm, ugnsrostade grönsaker, glace au four
Om jag överlever detta, lovar jag att äta upp alla rester nästa vecka.
För ett år sedan vikarierade jag på Mälardalens universitet och fick
rätta tentor
undervisa i konsten att skriva akademiskt
förklara skillnaden mellan preposition (t.ex. före) och konjunktion (t.ex. innan).
Plötsligt hade jag vikarierat så brutalmycket att jag riskerade att lasas in, vilket för en universitetprofessor med stram budget är rena rama mardrömmen. Tjong, åkte jag ut på gatan.
undervisa i konsten att placera verbet på rätt sida om ”jag”
ja, förklara skillnaden mellan preposition och konjunktion.
Tänk att vi med svenska som modersmål behärskar denna galenskap.
Ni minns kanske att jag hösten 2019 vikarierade på högstadiet, och höll på att få stora dåndimpen eftersom det var så oerhört slitsamt? Det var 55-minuterslektioner med 5 minuters paus, nästan ingen lunch, tillrättavisningar, mobiltelefoner, nån som hoppade ut genom fönstret, hot, anmälningar och allmänt vansinne.
Well, nu ska ni få höra, alla grundskolelärare: på SFI är det toppen att undervisa!
Man undervisar halva dagen, planerar andra halvan. I alla minimala arbetsrum har förvisso två lärare varsitt skrivbord – men eftersom den ena undervisar på förmiddagen och den andra på eftermiddagen, blir det aldrig trångt. Alla älskar sitt jobb och klagar kanske över löneutvecklingen och andra petitesser, men trivs.
Vaffan. Så borde det ju vara även i grundskolan.
På SFI har jag så fria händer att det bara inte är riktigt klokt. Så här kan det se ut i mejlet när jag blir kallad till tjänstgöring:
– Hejhej, kan du vicka imorrn fm i Nisses B2:a i 202 på drg16? Material ligger i kärran i 212, men du kan köra ditt eget race.
Det tog förstås ett tag innan jag fattade att förkortningarna i infon stod för
klassrum
arbetsrum
språknivå
Drottninggatan 16.
Det roligaste är att få eleverna att på knagglig svenska prata om sin bakgrund, sin familj, sitt hemland, sina tankar om Sverige och samtidigt påpeka att y uttalas med rund mun, annars blir det i ett i.
Så här kan det låta!
1.
– Jag bigde fira hos, säger en elev som var arkitekt i Syrien.
– Jag byggde fyra hus, rättar jag.
– Du är arkitekt? säger eleven förvånat.
2.
– Min mamma ringer igår.
– Min mamma ringde igår.
– Hon säger jag är dom.
– Hon säger att jag är dum. Vänta va, varför säger hon att du är dum? säger jag.
– Hon säger: ”Du studerar tre år. Vad blir du? Läkare? Lärare? Professor? Nej, du studerar tre år och bara sedan kan inte brata svenska.”
3.
– Lärare! Lärare!
– Ja?
– Den papper var delåschgid.
Här krävs det intelligens och sammanhang för att förstå. Jag chansar lite:
– Artikeln som jag läste var tråkig, rättar jag. Den var inte [ruskar frenetiskt på huvudet och gör frustrerad min med rynkade ögonbryn] rolig.
– Ja! Den var orolig! säger eleven med emfas och språklig lycka.
4.
– Jag inte kan prata enGleska. – Jag kan inte prata engelska, rättar jag och skriver på tavlan så att rätt ordföljd och rätt uttal blir supertydligt.
– Jag kan inte kan prata enGelska.
– Bra, men verbet behövs bara en gång. Och strunta i G. Titta på min mun nu! Jag kan inte prata [eŋ-elska].
– Lärare! Lärare! Man kan säga unGefär!!!
– Nej, tyvärr heter det [unjefär].
5.
– Lärare! Jag frågar dig. Varför det heter på svenska
i lördags
på lördag
i framtiden?
– Eh. Hm.
Jag förstår att särskilt prepositionen ”på” är förvirrande. Vi är på stan, på puben, på tåget, på Ica och på jobbet, men i skolan, i badhuset och i taxin. Vi säger imorrn och igår men på lördag. Gah.
– Bra fråga. Men jag kan även säga att ”vi ska skjuta detta på framtiden”.
Som ni förstår slutar inte diskussionerna abrupt som här ovan. Att förklara rolig –> orolig tar 20 minuter. Att få eleven att gå från uttalet delåschgid till tråkig engagerade hela klassen i säkert fem minuter.
De flesta SFI-lärare skriver bra mycket snyggare än jag.
Jag har även förklarat
att man kan säga ”vi hörs” när man menar ”vi syns”
interjektionerna äsch!, tyvärr! och nähe!
pip i öronen & tekannans pip.
I och med att jag faktiskt får så fria händer, drar jag fram massa böcker om Carl Larsson när temat är ”bostad” och tre månaders dagstidningar som jag har fått tag på via P4-redaktionen när temat är ”ekonomi”.
Dagens roligaste aha-upplevelse var ändå när den forne slaktaren berättade hur han hatade sitt jobb och ändå längtade efter att stycka en ko så att blodet sprutade. I samma ögonblick förstod den f.d. fransk- och tyskläraren att hennes kunskaper faktiskt var eftersökta i Sverige.
Samtidigt som detta sker är jag dock av Arbetsförmedlingen kallad till en obilgatorisk obligatorisk kurs i konsten att köra lastbil.
Ja, nu börjar ni kanske tycka att det räcker med studerandet. Någon frågade mig varför jag slösar på skattemedel på detta vis eftersom jag tar poäng på universitet och högskolor runtenom i hela Sverige.
(Varen icke oroliga. Jag är egenföretagare, så jag betalar så mycket skatt att jag skulle kunna läsa 15 kurser per år utan att … vabaha? Det är inte en och samma skattkista säger ni? Ah well.)
Jag tror att jag lade grunden för detta redan som liten palt, när jag försökte slippa lära mig att spela piano genom att anmäla mig till massa andra aktiviteter.
I trean gick jag på teaterkurs, men slutade grymt besviken efter ett helt år av ”lära känna varandra-övningar” och diskussioner om det positiva i att man kunde vända även en Shakespearepjäs till att handla om NJA eller Stålverk 80.
I fyran gick jag en kort kurs i (tadaaa!) teckenspråk, inspirerad av ”Upp med händerna” som var både ett tv-program och en kortlek. När min farfar blev blind, lärde jag honom helt logiskt de dövas språk ända tills han dog.
I femman gick jag på keramikkurs och hade julklapparna färdiga för flera år framåt: knöggliga skålar och förfärliga tavlor placerades i garderober, på vindar och i stängda källare i hela släkten.
I sexan lärde jag mig att dreja. Tyvärr målades alla muggar och skålar i en för hälsan livsfarlig koboltblå färg, så det var ju tur att även dessa tingestar var så fula att de inte användes av släkten, utan placerades i garderober, på vindar och i stängda källare.
I sjuan slutade jag spela piano och började lira basket.
Dags för en skrytrunda kanske? Vilka småkurser har jag läst på distans sedan corona slog till i mars 2020?
konsthistoria (Uppsala Universitet)
dialektologi (Uppsala Universitet)
filmhistoria (Högskolan Väst)
språkvård och hjälpmedel (Karlstads Universitet)
person- och ortnamnshistoria (Uppsala Universitet))
designhistoria (Linnéuniversitetet, bedrövlig kurs som jag hoppade av)
arkitekturhistoria (Linnéuniversitetet)
nordiska språk (Mälardalens Universitet)
teckenspråk (Stockholms Universitet)
Det är jättekul att gå kurser – ända tills det är dags att plugga inför tentorna. Då slår jag i dörrar, köper ohemult mycket godis, renoverar möbler och skurar ugnen. (Hm. Asså. Hur i hela friden tentar man teckenspråk?)
Ahhhhaaaa. ”Mjölk” tecknas som att man mjölkar en ko!
Idag har jag lärt mig att på teckenspråk hittar man på personnamnstecken – något som symboliserar namnägarens personlighet. Det påminner om indiannamn som ”Gula lövet”, ”Han som red bort” och ”Fallande regn”. Mitt namn tecknas väl med en hand som dribblar en basketboll?
Bild från en föreläsning i Umeå 2015. Med mig på scenen hade jag två teckentolkare – en som visade svenskt teckenspråk och en som visade TSS (tecken som stöd för avläsning).
Lektionen idag var en tvåtimmarsövning på Zoom, där vi – nästan 200 studenter – satt och övade på siffror och bokstäver tills vi var yra, rödkindade, trötta i händerna och fullkomligt förvirrade eftersom lärarna var döva och chatten inledningsvis inte funkade för dem, men för oss.
Ur chatten:
Jag fattar ingenting.
Kan alla ni andra redan teckenspråk?
Det där ser ut som om han tecknar ”två djävulskaniner möter en elefant”.
Han tecknar siffror! Jag fattar allt fram till ”nio”!
Plötsligt kom läraren på varför chatten inte funkade. Han skrev sedan jäktat med versaler utan Å, Ä, Ö samt skiljetecken och då såg det ut så här:
TUNNLEBNA
Och så gjorde han ett faktiskt jättecoolt tecken för tunnelbana. Han skrev:
KLOKCN
Och så gjorde han massa siffror och tecken för klockan. Vi försökte hänga med. Han skrev:
TAG
Och så gjorde han tecknet för tåg, men alla trodde att det handlade om ett verb i imperativ.
Plötsligt hördes en oerhört ilsken tjejröst högt i den annars knäpptysta datorn:
– Men hallå, vaffan, jag fattar ingenting, kan nån hjälpa mig, hallå läraren förihelvete, jag fattar inte och jag måste ha hjälp, hallå varför svarar ingen jävel. SVARA DÅ!
Som tur är, kunde ju läraren ju inte höra henne.
Jag rekommenderar en titt på ”Upp med händerna” – om inte annat så se i alla fall inledningen. (Det är verkligen gjort på stenåldern.)
Jag försitter aldrig en chans att få berätta att jag tar universitets- och högskolepoäng varje höst, vår och sommar. Det är blott 7,5 poäng (vilket motsvarar 5 poäng förr i tiden) per termin, men jag är så sprittande lycklig över mina studier – samtidigt som jag HATAR Zoom-föreläsningar och digitala tentor hemmavid.
Därför har jag läst kursen ”Språk i Norden”, som inte alls var på distans utan på campus (vilket motsvarar ”på skolan” förr i tiden) och dessutom alldeles nyss avslutat en femtimmarstenta.
Fem timmar i en stor sal. Utan paus. Med massa andra människor. Helt utan hjälpmedel; endast min egen hjärna fick användas. Så hur var det? undrar ni nu.
(Nu utgår jag helt fräckt från att ni som läser här någon gång har tentat. Annars: tänk STORT och mycket ALLVARLIGT prov i grundskolan.) En salstenta innebär att man
måste komma i tid
har lärt sig saker innantill utantill
har med sig pennor och sudd
packar en stor matsäck med te, kaffe, vatten och mjuka mackor som inte luktar eller låter.
Så här ser det ut i omgivningarna. Man ser universitetsschabraket där bakom lövverket.
Nu ska vi resa till det där ”förr i tiden” och kika lite på ett kåseri som jag 1987 skrev för Pålsjö Ängsblad under signaturen Thalia. ”Manic Monday” handlar om hur man tentar i fem timmar i en stor sal. Precis som idag!
”Aldrig är klockan åtta på morgonen så tidigt som när det är en tenta som börjar klockan åtta. Ännu tidigare blir det om det är en måndag. Min alldeles egen plats finns längst ner i ett hörn i tentasalen: nära till toan, en trevlig vägg att luta örat mot, och på behörigt avstånd från de stickande, prasslande, tuggande, stirrande, oerhört enerverande tentavakterna. Men denna måndag satt en flicka med trecentimetersnaglar (röda, usch) och staplade mat på bänken – på min bänk! Jag morrade, men satte mig lugnt på platsen framför henne. Efter en halvtimmes skrivande (alltså tuggande på det lilla locket som skyddar locket på stiftpennan) började någon äta apelsin. Jodå, det var trecentimetrarna som grävde sig in i skalet så att det sprätte och skvätte. Lite vid sidan om mig satt en pojke och åt kexchoklad, och allt som har med kexchoklad att göra låter. Papperet är fastklistrat, folien prassel-knastrar, avbitandet riktig smäller – och sedan låter det crunchcrunch när man tuggar. Detta sköljde pojken ner med en Coca-Cola, ur en burk som säger skkpjosssh när den öppnas.”
(Jaså, jag skrev inte kille och tjej när jag var 23 år? Mysko. Och gillade redan då inte röda naglar på ens andra människor? Hm.)
Idag kom jag fram till Mälardalens universitet en halvtimme före utsatt tid eftersom det digitala schemat hade kraschat och ingen visste i vilken lokal de skulle vara. Tentavakterna stod utanför lokalerna och småfnissade, var på jättebra humör och svarade på alla våra frågor, medan vi studenter tuggade fradga och rabblade årtal. (Mina var 800, 1225, 1375, 1526, 1541, 1732, 1879 och 1945.) Jag ställde mig i en kö utanför rätt sal, där alla fick säga kurskoden för att bli hänvisad till sin korrekta plats. (Ingen fick välja själv.) Det lät så här i kön före mig (jag hittar på de andra studenternas kursnamn):
– Kurskod?
– Eh, estetisk filosofi med skruv.
– Nej kod.
– Eh va?
– KOD. Inte namn. Kursnamnet står inte i min lista.
– JAG vet inte. Vaddå kod?
Nästa:
– Kurskod?
– Grammatik ur ett tvärvetenskapligt perspektiv på uppstuds.
– Nej kod.
– Jag har inte fått nån kod!
– Jo.
– Nä.
Nästa:
– Kurskod?
– Mummelmummel.
– Förlåt?
– Mummelmummel.
– Jag hör inte, vad …
– CIVILINGENJÖR FÖR MÅNVETENSKAP!
– Nej, koden. Kurskoden.
– Vänta. Jag får ringa till min mamma.
Till slut kom vi alla in och satte oss på korrekt plats, och så låstes dörrarna. Någon knackade på utan att bli insläppta, för sådana är de väldigt utförliga tentareglerna.
Reglerna ser ut så här, men går helt enkelt ut på att man inte får ha NÅGOT utom legitimation samt penna och sudd på eller vid bänken.
Under tiden som tentavakterna mycket allvarligt läste det långa regeldokumentet och varnade för fusk, tittade jag ut genom fönstret – för det är en trevlig utsikt över ån. Jag tog en bild samtidigt som jag hörde: ”Att bli påkommen med en mobiltelefon som är påslagen eller som ej förvarats på anvisad plats leder till en avvikelserapport om försök till fusk.” Gulp. Snabbt som blixten lydde jag.
Ja, det är ett konstigt bygge med sneda balkar på insidan. Eller om det är piffiga ventilationsprylar?
På given signal satte vi alla igång och skrev och skrev och skrev utan att ens hämta andan eller släppa pennan på 2,5 timmar. Men det hände lite saker under tiden:
En kille blev tillsagd att flytta väskan.
Jag blev tillsagd att ta fram legitimationen ur fodralet.
Tre studenter lämnade in tom tenta efter 45 minuter.
Efterinsläppet (som sker efter 46 minuter, när tomtentarna har vandrat ut) gav oss två studenter som dundrade in med bängliga sparkcyklar. ”Hallå. Var ska dom här stå?”
Plötsligt stirrade jag på en fråga som var hur enkel som helst, men jag kunde inte komma på svaret. Det handlade om ”false friends i danska eller norska”, men jag bara stirrade framför mig och lyssnade på några skkpjosssh. Helt tomt i huvudet var det. Så jag bestämde mig för att gå på toa – vilket var en total humörhöjare! En ledsagartentavakt följde med mig och småpratade lite. Toavakten tog min legitimation, antecknade klockslag, sa numret på toan som jag fick använda och pekade dessutom barskt och militäriskt på den.
När jag kom ut från toan, sa toavakten:
– Är det du som är Lotten Bergman?
– Jaaa … eh, har jag … gjort nåt fel?
– JAG TÄNKTE VÄL DET! VI LYSSNAR ALLTID PÅ DIG PÅ RADIO! UNDERBART! sa toavakten.
– Ja, det är sååå roligt, sa min ledsagartentavakt.
– Tack! Tack! sa jag och tog mig åt hjärtat av pur glädje och tog små hoppsasteg in i tentasalen igen, där massa false friends kvickt poppade upp i hjärnan.
Att skriva för hand konstant i över fyra timmar har jag nog inte gjort sedan nån gång på 1900-talet. Förmodligen drabbas jag imorrn av träningsvärk och något överansträngningssyndrom. När jag med darrande högerhand lämnade in mina tio handskrivna blad , viskade en tentavakt:
– Tack! Det här var kul. Du är ju en lokal celebritet, trevligt att träffas.
– Nämen åh, visksuckade jag, tackade för mig och cyklade hög av berömmet hem genom det vackra Sörmland.
Och nu vet jag vad känslan av att ha tentat kan jämföras med! Vinterbad! Man behöver inte alls hoppa i en isvak och lida – man bara går på en salstenta! Hurra!
Igår skrev Andrew Walden: ”… jag brukar undvika allvaret när jag är rädd”.
Jag kontrar med: ”Jag brukar undvika allvaret.” För det finns överallt. Coronan har satt världen i brand och så ställer Prutt-Putin till det som lök på laxen. Jamen självklart gäller det väl då att fokusera på (tadaaa) automatiska textmaskiner som ljuger, fabulerar och hittar på?
Detta kallas på engelska ”automated content services” och funkar perfekt – även på svenska – med ett givet material inom t.ex. sport, mäkleri, börsnyheter samt trafik- och väderrapporter. Vi människor lägger inte märke till detta för att texterna ju (håll i er nu) är språkligt korrekta.
Sannolikt skrev en automat denna text efter att en meteorolog matade in parametrar.
Visst är det skönt att läsa en korrekt text? Datorn får instruktioner om hur den ska hantera informationen och inga faktafel kan uppstå om människan levererar korrekt ingångsdata.
Men den mänskliga känslan och språkliga krumelurerna är väl ändå roligare? Eller?
Så här kan en text se ut när den är skriven av en människa som förvisso kan stava, men …
Språkpolis Bergman ser fram emot att läsa korrekta, opersonliga, trista texter och slippa ta sig åt hjärtat när en butik skriver:
Eller … blir allt trist och platt?
Robotjournalistiken började bli användbar 2015. (Människor som skriver som robotar har funnits längre.) En textrobot är alltså datorprogrammet som genererar text. (Den har ingen hjärna, så den är lite klantig, men jag återkommer till det.) Roligast är de som baseras på GPT-3 från Open AI – ett Musk-relaterat, ideellt forskningsbolag. De har samlat in texter på engelska och liksom lärt sig hur texter brukar se ut. Alltså hur människor vanligtvis uttrycker sig i skrift.
Eftersom ”människor vanligtvis” tenderar uttrycka sig ganska banalt och med stavfel samt grammatiska horrörer, undrar man ju hur den sållande kvalitetskontrollen ser ut, men … den verkar funka! Insamlingsmaskinen kanske känner av stavfel och ratar texter med sådana? Textautomaten kan bl.a.
skapa konversationer – alltså dialoger
redigera
manipulera texter
svamla och skriva ren rappakalja.
Ni förstår väl att jag är särskilt intresserad av den sista punkten? I sina bästa stunder är textautomaten helt fantastisk – den kan till och med skriva (till synes) originella rader med högt litterärt värde. Men faktum är att den ljuger oförblommerat, chansar och hävdar saker som inte är sanna. Jag har testat och lärt mig att
Västerås ligger i Danmark
Chopin är kompis med Clapton
Elizabeth II har haft ett intimt förhållande med Mark Hamill
det krävs att man är bra på att åka skateboard om man ska söka till en kockutbildning.
Nu ska ni få se hur det kan funka!
Jag skriver tre inledande meningar på Anyword – meningar som inte riktigt hänger ihop logiskt sett. (De som står i kursiv stil nedan.) Sedan fyller automaten glatt på med vad som känns bra för den.
My grandmother told me that I should focus more on school. So I did. Little did I know that it would be my profession later in life. After high school, I went on to study English and Literature at university (fun fact: Dickens is one of my favorite authors). Then, after a few years working in finance as an assistant analyst, an opportunity presented itself to work as a professional proofreader/editor—and what better way to thank my grandmother for pushing me towards academics than giving her a job when she retired? Anyway, that’s not what we’re here for.
Dickens, jahaja. Jag testar ett annat ämne, som jag sätter en bra rubrik på: Clark Gable and Greta Garbo once met on a train.
Garbo och Gable i ”Susan Lenox (Her Fall and Rise)” 1931. Kanske möttes de även på ett tåg?
Texten ska innehålla love, cooking och anger, säger jag spontant till automaten. Till min stora förtjusning presenterar den då fyra textstycken med de finurliga underrubrikerna
Ingredients
Equipment
Method
Serving
Jättekul ju! Att beskriva hur Gable och Garbo möts som vore storyn ett recept! Men … tyvärr glömmer textautomaten bort denna fiffighet och bluddrar bara på. Men det är intressant bludder!
Ingredients
Clark Gable swept into first class, a black valise in hand and clearly annoyed about something. The train pulled out of Paris and began its journey across Europe towards London. He sat down beside her, staring straight ahead at nothing with that determined frown of his when he wasn’t gracing us with one of those luminous Hollywood smiles he wore so well.
Japp, här har vi helt klart ett ”luminous Hollywood smile”.
Naturligtvis måste vi kolla hur mötet fortsatte – enligt den fabulerande textautomaten. Oj, jädrar, det eskalerade snabbt!
Equipment
When Greta Garbo’s suitcase all of a sudden fell to the floor, their eyes met and they laughed hysterically. Each was quite impressed with what they saw before them. Garbo, who was never without her movie-star make-up, had showered that day so she did not look like herself; she looked like someone completely different. Clark Gable stared at her for what seemed like an eternity but in actuality was only about 15 seconds. Then he said, I love you. She responded by saying: I love food. They both burst out laughing again. Then Gable said, My name is Clark Gable. To which Garbo replied: I know. I am Greta Garbo.
Just then, from behind came Fred Astaire holding a glass of scotch and William Powell holding a porterhouse steak: Who wants what? he asked playfully as his arms stretched over each other’s shoulders.
Jag är inte riktigt säker på hur armarna sträcktes över varandras axlar, men det var ju imponerande att både Fred Astaire och William Powell var på samma tåg!
Fred Astaire och William Powell arbetade tillsammans en gång – i ”Ziegfeld Follies” (1945).
(Fortsättningen på tågstoryn finns i kommentatorsbåset.)
Vad säger ni? Låt oss hoppas att skillnaden mellan robotskriven text och människoskriven text blir att de riktigt skickliga skribenterna står ut i mängden och att de som faktiskt inte kan skriva och inte vill skriva, slipper det.
Det finns oerhört många företag som arbetar med textautomater, men jag har inte hittat någon som man kan testa på svenska. De flesta kräver lite krångel med inloggning, men det var det värt! Testa Anyword, vetja!
