Hoppa till innehåll

Etikett: svenska

Jag studerar vidare: teckenspråk!

Mera plugg!

Ja, nu börjar ni kanske tycka att det räcker med studerandet. Någon frågade mig varför jag slösar på skattemedel på detta vis eftersom jag tar poäng på universitet och högskolor runtenom i hela Sverige.

(Varen icke oroliga. Jag är egenföretagare, så jag betalar så mycket skatt att jag skulle kunna läsa 15 kurser per år utan att … vabaha? Det är inte en och samma skattkista säger ni? Ah well.)

Jag tror att jag lade grunden för detta redan som liten palt, när jag försökte slippa lära mig att spela piano genom att anmäla mig till massa andra aktiviteter.

  • I trean gick jag på teaterkurs, men slutade grymt besviken efter ett helt år av ”lära känna varandra-övningar” och diskussioner om det positiva i att man kunde vända även en Shakespearepjäs till att handla om NJA eller Stålverk 80.
  • I fyran gick jag en kort kurs i (tadaaa!) teckenspråk, inspirerad av ”Upp med händerna” som var både ett tv-program och en kortlek. När min farfar blev blind, lärde jag honom helt logiskt de dövas språk ända tills han dog.
  • I femman gick jag på keramikkurs och hade julklapparna färdiga för flera år framåt: knöggliga skålar och förfärliga tavlor placerades i garderober, på vindar och i stängda källare i hela släkten.
  • I sexan lärde jag mig att dreja. Tyvärr målades alla muggar och skålar i en för hälsan livsfarlig koboltblå färg, så det var ju tur att även dessa tingestar var så fula att de inte användes av släkten, utan placerades i garderober, på vindar och i stängda källare.
  • I sjuan slutade jag spela piano och började lira basket.

Dags för en skrytrunda kanske? Vilka småkurser har jag läst på distans sedan corona slog till i mars 2020?

  1. konsthistoria (Uppsala Universitet)
  2. dialektologi (Uppsala Universitet)
  3. filmhistoria (Högskolan Väst)
  4. språkvård och hjälpmedel (Karlstads Universitet)
  5. person- och ortnamnshistoria (Uppsala Universitet))
  6. designhistoria (Linnéuniversitetet, bedrövlig kurs som jag hoppade av)
  7. arkitekturhistoria (Linnéuniversitetet)
  8. nordiska språk (Mälardalens Universitet)
  9. teckenspråk (Stockholms Universitet)

Det är jättekul att gå kurser – ända tills det är dags att plugga inför tentorna. Då slår jag i dörrar, köper ohemult mycket godis, renoverar möbler och skurar ugnen. (Hm. Asså. Hur i hela friden tentar man teckenspråk?)

Ahhhhaaaa. ”Mjölk” tecknas som att man mjölkar en ko!

Idag har jag lärt mig att på teckenspråk hittar man på personnamnstecken – något som symboliserar namnägarens personlighet. Det påminner om indiannamn som ”Gula lövet”, ”Han som red bort” och ”Fallande regn”. Mitt namn tecknas väl med en hand som dribblar en basketboll?

Bild från en föreläsning i Umeå 2015. Med mig på scenen hade jag två teckentolkare – en som visade svenskt teckenspråk och en som visade TSS (tecken som stöd för avläsning).

Lektionen idag var en tvåtimmarsövning på Zoom, där vi – nästan 200 studenter – satt och övade på siffror och bokstäver tills vi var yra, rödkindade, trötta i händerna och fullkomligt förvirrade eftersom lärarna var döva och chatten inledningsvis inte funkade för dem, men för oss.

Ur chatten:

Jag fattar ingenting.

Kan alla ni andra redan teckenspråk?

Det där ser ut som om han tecknar ”två djävulskaniner möter en elefant”.

Han tecknar siffror! Jag fattar allt fram till ”nio”!

Plötsligt kom läraren på varför chatten inte funkade. Han skrev sedan jäktat med versaler utan Å, Ä, Ö samt skiljetecken och då såg det ut så här:

TUNNLEBNA

Och så gjorde han ett faktiskt jättecoolt tecken för tunnelbana. Han skrev:

KLOKCN

Och så gjorde han massa siffror och tecken för klockan. Vi försökte hänga med. Han skrev:

TAG

Och så gjorde han tecknet för tåg, men alla trodde att det handlade om ett verb i imperativ.

Plötsligt hördes en oerhört ilsken tjejröst högt i den annars knäpptysta datorn:

– Men hallå, vaffan, jag fattar ingenting, kan nån hjälpa mig, hallå läraren förihelvete, jag fattar inte och jag måste ha hjälp, hallå varför svarar ingen jävel. SVARA DÅ!

Som tur är, kunde ju läraren ju inte höra henne.

Jag rekommenderar en titt på ”Upp med händerna” – om inte annat så se i alla fall inledningen. (Det är verkligen gjort på stenåldern.)

Share
22 kommentarer

En salstenta anno 2022

Jag försitter aldrig en chans att få berätta att jag tar universitets- och högskolepoäng varje höst, vår och sommar. Det är blott 7,5 poäng (vilket motsvarar 5 poäng förr i tiden) per termin, men jag är så sprittande lycklig över mina studier – samtidigt som jag HATAR Zoom-föreläsningar och digitala tentor hemmavid.

Därför har jag läst kursen ”Språk i Norden”, som inte alls var på distans utan på campus (vilket motsvarar ”på skolan” förr i tiden) och dessutom alldeles nyss avslutat en femtimmarstenta.

Fem timmar i en stor sal. Utan paus. Med massa andra människor. Helt utan hjälpmedel; endast min egen hjärna fick användas. Så hur var det? undrar ni nu.

(Nu utgår jag helt fräckt från att ni som läser här någon gång har tentat. Annars: tänk STORT och mycket ALLVARLIGT prov i grundskolan.) En salstenta innebär att man

  • måste komma i tid
  • har lärt sig saker innantill utantill
  • har med sig pennor och sudd
  • packar en stor matsäck med te, kaffe, vatten och mjuka mackor som inte luktar eller låter.
Så här ser det ut i omgivningarna. Man ser universitetsschabraket där bakom lövverket.

Nu ska vi resa till det där ”förr i tiden” och kika lite på ett kåseri som jag 1987 skrev för Pålsjö Ängsblad under signaturen Thalia. ”Manic Monday” handlar om hur man tentar i fem timmar i en stor sal. Precis som idag!

”Aldrig är klockan åtta på morgonen så tidigt som när det är en tenta som börjar klockan åtta. Ännu tidigare blir det om det är en måndag. Min alldeles egen plats finns längst ner i ett hörn i tentasalen: nära till toan, en trevlig vägg att luta örat mot, och på behörigt avstånd från de stickande, prasslande, tuggande, stirrande, oerhört enerverande tentavakterna. Men denna måndag satt en flicka med trecentimetersnaglar (röda, usch) och staplade mat på bänken – på min bänk! Jag morrade, men satte mig lugnt på platsen framför henne. Efter en halvtimmes skrivande (alltså tuggande på det lilla locket som skyddar locket på stiftpennan) började någon äta apelsin. Jodå, det var trecentimetrarna som grävde sig in i skalet så att det sprätte och skvätte. Lite vid sidan om mig satt en pojke och åt kexchoklad, och allt som har med kexchoklad att göra låter. Papperet är fastklistrat, folien prassel-knastrar, avbitandet riktig smäller – och sedan låter det crunchcrunch när man tuggar. Detta sköljde pojken ner med en Coca-Cola, ur en burk som säger skkpjosssh när den öppnas.”

(Jaså, jag skrev inte kille och tjej när jag var 23 år? Mysko. Och gillade redan då inte röda naglar på ens andra människor? Hm.)

Idag kom jag fram till Mälardalens universitet en halvtimme före utsatt tid eftersom det digitala schemat hade kraschat och ingen visste i vilken lokal de skulle vara. Tentavakterna stod utanför lokalerna och småfnissade, var på jättebra humör och svarade på alla våra frågor, medan vi studenter tuggade fradga och rabblade årtal. (Mina var 800, 1225, 1375, 1526, 1541, 1732, 1879 och 1945.) Jag ställde mig i en kö utanför rätt sal, där alla fick säga kurskoden för att bli hänvisad till sin korrekta plats. (Ingen fick välja själv.) Det lät så här i kön före mig (jag hittar på de andra studenternas kursnamn):

– Kurskod?
– Eh, estetisk filosofi med skruv.
– Nej kod.
– Eh va?
KOD. Inte namn. Kursnamnet står inte i min lista.
– JAG vet inte. Vaddå kod?

Nästa:

– Kurskod?
– Grammatik ur ett tvärvetenskapligt perspektiv på uppstuds.
– Nej kod.
– Jag har inte fått nån kod!
– Jo.
– Nä.

Nästa:

– Kurskod?
– Mummelmummel.
– Förlåt?
– Mummelmummel.
– Jag hör inte, vad …
– CIVILINGENJÖR FÖR MÅNVETENSKAP!
– Nej, koden. Kurskoden.
– Vänta. Jag får ringa till min mamma.

Till slut kom vi alla in och satte oss på korrekt plats, och så låstes dörrarna. Någon knackade på utan att bli insläppta, för sådana är de väldigt utförliga tentareglerna.

Reglerna ser ut så här, men går helt enkelt ut på att man inte får ha NÅGOT utom legitimation samt penna och sudd på eller vid bänken.

Under tiden som tentavakterna mycket allvarligt läste det långa regeldokumentet och varnade för fusk, tittade jag ut genom fönstret – för det är en trevlig utsikt över ån. Jag tog en bild samtidigt som jag hörde: ”Att bli påkommen med en mobiltelefon som är påslagen eller som ej förvarats på anvisad plats leder till en avvikelserapport om försök till fusk.” Gulp. Snabbt som blixten lydde jag.

Ja, det är ett konstigt bygge med sneda balkar på insidan. Eller om det är piffiga ventilationsprylar?

På given signal satte vi alla igång och skrev och skrev och skrev utan att ens hämta andan eller släppa pennan på 2,5 timmar. Men det hände lite saker under tiden:

  • En kille blev tillsagd att flytta väskan.
  • Jag blev tillsagd att ta fram legitimationen ur fodralet.
  • Tre studenter lämnade in tom tenta efter 45 minuter.
  • Efterinsläppet (som sker efter 46 minuter, när tomtentarna har vandrat ut) gav oss två studenter som dundrade in med bängliga sparkcyklar. ”Hallå. Var ska dom här stå?”
  • Sjuhundrafemtontusen energidrycksburkar öppnades: skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh!

Plötsligt stirrade jag på en fråga som var hur enkel som helst, men jag kunde inte komma på svaret. Det handlade om ”false friends i danska eller norska”, men jag bara stirrade framför mig och lyssnade på några skkpjosssh. Helt tomt i huvudet var det. Så jag bestämde mig för att gå på toa – vilket var en total humörhöjare! En ledsagartentavakt följde med mig och småpratade lite. Toavakten tog min legitimation, antecknade klockslag, sa numret på toan som jag fick använda och pekade dessutom barskt och militäriskt på den.

När jag kom ut från toan, sa toavakten:
– Är det du som är Lotten Bergman?
– Jaaa … eh, har jag … gjort nåt fel?
– JAG TÄNKTE VÄL DET! VI LYSSNAR ALLTID PÅ DIG PÅ RADIO! UNDERBART! sa toavakten.
– Ja, det är sååå roligt, sa min ledsagartentavakt.
– Tack! Tack! sa jag och tog mig åt hjärtat av pur glädje och tog små hoppsasteg in i tentasalen igen, där massa false friends kvickt poppade upp i hjärnan.

Att skriva för hand konstant i över fyra timmar har jag nog inte gjort sedan nån gång på 1900-talet. Förmodligen drabbas jag imorrn av träningsvärk och något överansträngningssyndrom. När jag med darrande högerhand lämnade in mina tio handskrivna blad , viskade en tentavakt:

– Tack! Det här var kul. Du är ju en lokal celebritet, trevligt att träffas.
– Nämen åh, visksuckade jag, tackade för mig och cyklade hög av berömmet hem genom det vackra Sörmland.

Och nu vet jag vad känslan av att ha tentat kan jämföras med! Vinterbad! Man behöver inte alls hoppa i en isvak och lida – man bara går på en salstenta! Hurra!

Share
10 kommentarer

Automatskrivna texter – kan det vara nåt att ha?

Igår skrev Andrew Walden: ”… jag brukar undvika allvaret när jag är rädd”.

Jag kontrar med: ”Jag brukar undvika allvaret.” För det finns överallt. Coronan har satt världen i brand och så ställer Prutt-Putin till det som lök på laxen. Jamen självklart gäller det väl då att fokusera på (tadaaa) automatiska textmaskiner som ljuger, fabulerar och hittar på?

Detta kallas på engelska ”automated content services” och funkar perfekt – även på svenska – med ett givet material inom t.ex. sport, mäkleri, börsnyheter samt trafik- och väderrapporter. Vi människor lägger inte märke till detta för att texterna ju (håll i er nu) är språkligt korrekta.

Sannolikt skrev en automat denna text efter att en meteorolog matade in parametrar.

Visst är det skönt att läsa en korrekt text? Datorn får instruktioner om hur den ska hantera informationen och inga faktafel kan uppstå om människan levererar korrekt ingångsdata.

Men den mänskliga känslan och språkliga krumelurerna är väl ändå roligare? Eller?

Så här kan en text se ut när den är skriven av en människa som förvisso kan stava, men …

Språkpolis Bergman ser fram emot att läsa korrekta, opersonliga, trista texter och slippa ta sig åt hjärtat när en butik skriver:

Eller … blir allt trist och platt?

Robotjournalistiken började bli användbar 2015. (Människor som skriver som robotar har funnits längre.) En textrobot är alltså datorprogrammet som genererar text. (Den har ingen hjärna, så den är lite klantig, men jag återkommer till det.) Roligast är de som baseras på GPT-3 från Open AI – ett Musk-relaterat, ideellt forskningsbolag. De har samlat in texter på engelska och liksom lärt sig hur texter brukar se ut. Alltså hur människor vanligtvis uttrycker sig i skrift.

Eftersom ”människor vanligtvis tenderar uttrycka sig ganska banalt och med stavfel samt grammatiska horrörer, undrar man ju hur den sållande kvalitetskontrollen ser ut, men … den verkar funka! Insamlingsmaskinen kanske känner av stavfel och ratar texter med sådana? Textautomaten kan bl.a.

  • skapa konversationer – alltså dialoger
  • redigera
  • manipulera texter
  • svamla och skriva ren rappakalja.

Ni förstår väl att jag är särskilt intresserad av den sista punkten? I sina bästa stunder är textautomaten helt fantastisk – den kan till och med skriva (till synes) originella rader med högt litterärt värde. Men faktum är att den ljuger oförblommerat, chansar och hävdar saker som inte är sanna. Jag har testat och lärt mig att

  • Västerås ligger i Danmark 
  • Chopin är kompis med Clapton
  • Elizabeth II har haft ett intimt förhållande med Mark Hamill
  • det krävs att man är bra på att åka skateboard om man ska söka till en kockutbildning.

Nu ska ni få se hur det kan funka!

Jag skriver tre inledande meningar på Anyword – meningar som inte riktigt hänger ihop logiskt sett. (De som står i kursiv stil nedan.) Sedan fyller automaten glatt på med vad som känns bra för den.

My grandmother told me that I should focus more on school. So I did. Little did I know that it would be my profession later in life. After high school, I went on to study English and Literature at university (fun fact: Dickens is one of my favorite authors). Then, after a few years working in finance as an assistant analyst, an opportunity presented itself to work as a professional proofreader/editor—and what better way to thank my grandmother for pushing me towards academics than giving her a job when she retired? Anyway, that’s not what we’re here for.

Dickens, jahaja. Jag testar ett annat ämne, som jag sätter en bra rubrik på: Clark Gable and Greta Garbo once met on a train.

Garbo och Gable i ”Susan Lenox (Her Fall and Rise)” 1931. Kanske möttes de även på ett tåg?

Texten ska innehålla love, cooking och anger, säger jag spontant till automaten. Till min stora förtjusning presenterar den då fyra textstycken med de finurliga underrubrikerna

  1. Ingredients
  2. Equipment
  3. Method
  4. Serving

Jättekul ju! Att beskriva hur Gable och Garbo möts som vore storyn ett recept! Men … tyvärr glömmer textautomaten bort denna fiffighet och bluddrar bara på. Men det är intressant bludder!

Ingredients
Clark Gable swept into first class, a black valise in hand and clearly annoyed about something. The train pulled out of Paris and began its journey across Europe towards London. He sat down beside her, staring straight ahead at nothing with that determined frown of his when he wasn’t gracing us with one of those luminous Hollywood smiles he wore so well.

Japp, här har vi helt klart ett ”luminous Hollywood smile”.

Naturligtvis måste vi kolla hur mötet fortsatte – enligt den fabulerande textautomaten. Oj, jädrar, det eskalerade snabbt!

Equipment
When Greta Garbo’s suitcase all of a sudden fell to the floor, their eyes met and they laughed hysterically. Each was quite impressed with what they saw before them. Garbo, who was never without her movie-star make-up, had showered that day so she did not look like herself; she looked like someone completely different. Clark Gable stared at her for what seemed like an eternity but in actuality was only about 15 seconds. Then he said, I love you. She responded by saying: I love food. They both burst out laughing again. Then Gable said, My name is Clark Gable. To which Garbo replied: I know. I am Greta Garbo.

Just then, from behind came Fred Astaire holding a glass of scotch and William Powell holding a porterhouse steak: Who wants what? he asked playfully as his arms stretched over each other’s shoulders.

Jag är inte riktigt säker på hur armarna sträcktes över varandras axlar, men det var ju imponerande att både Fred Astaire och William Powell var på samma tåg!

Fred Astaire och William Powell arbetade tillsammans en gång – i ”Ziegfeld Follies” (1945).

(Fortsättningen på tågstoryn finns i kommentatorsbåset.)

Vad säger ni? Låt oss hoppas att skillnaden mellan robotskriven text och människoskriven text blir att de riktigt skickliga skribenterna står ut i mängden och att de som faktiskt inte kan skriva och inte vill skriva, slipper det.


Om ni vill läsa lite mer:
NLG: Natural Langage Generation

GPT-3: modell som bygger på miljontals av människor skrivna texter

Det finns oerhört många företag som arbetar med textautomater, men jag har inte hittat någon som man kan testa på svenska. De flesta kräver lite krångel med inloggning, men det var det värt! Testa Anyword, vetja!

Share
29 kommentarer

Nyordslistan 2021

Tänk, en gång i tiden skrev jag hela kåserier och noveller med ett enda mål: att klämma in alla nyordslisteord i ordmassan. Likadant gjorde jag med orden från högskoleprovet.

Det gick finfint. Men om jag idag – på den heliga nyordsdagen – hade försökt mig på detta, hade det blivit en oerhört krystad text om corona, matsvinn, digitala jävla möten, vaccinationer och miljömål.

Nyss pratade jag i radio om nyordslistan och upprepade då med emfas och en dåres envishet att nyordslistan inte är Svenska Akademiens ordlista och att den borde byta namn till något krångligare.

Men eftersom ni ju längtar efter en mikroutredning (väl), ska ni få några finurliga (och två bedrövliga) ord.

Såna ord som egentligen är jättegamla

  • gaslighta
 – [gäslajta] manipulera en person genom att förneka fakta eller att sprida felaktig information i syftet att få personen att tvivla på sitt förstånd
  • anosmi – 
frånvaro av luktsinne

Såna ord som är roliga

  • ljushare – 
ljusprick som hjälper löpare att hålla en viss hastighet under ett lopp
  • maskne – 
finnar och andra hudbesvär som orsakas av att bära munskydd eller visir
  • spökkök – 
matställe där menyn från en känd restaurang erbjuds enbart för avhämtning eller utkörning
  • jukeboxbio
 – biografvisning där publiken väljer både film och starttid
  • jobbonär
 – person som fortsätter att arbeta efter att ha nått åldern för pension
  • domedagsskrollande – 
överdriven konsumtion av medierapportering med negativ innebörd

Såna ord som är av corona- och covidrelaterade skäl uppfunna, men faktiskt ointressanta: så ointressanta att de inte ens föräras en egen punktlista

vaccinpass, postcovid, coronabubbla, coronahund, generation corona, genombrottsinfektion, hybridarbete, hybridmöte

Två ord som jag tycker illa om av alla skäl – som skapelse, som företeelse och som ljudbild

  • vaccinnationalism – 
prioritering av vaccinering av egna medborgare trots att behovet kan vara större i andra länder
  • gangfluencer – 
person som ingår i kriminellt nätverk och använder sociala medier för att visa upp sin livsstil
Gäng från förr – lika fåniga i sin sabotageiver då som nu. ”The Bowery Boys” (N.Y.) var aktiva bekämpare av katolicism och allt irländskt 1820–60, och förutom ligister även frivilliga brandmän som bar brandmanskläderna även när de inte jobbade.

Ett ord som jag kommer att inkorporera i det dagliga språket omedelbart är ”svinna” – alltså verbet av ”matsvinn”. Perfekt att uttala, stava och förklara och propagera för. Så här:

– Sluta svinna; lukta på möglet innan du slänger gamm-brödet!

Här skulle jag lägga upp en bild på mögligt bröd, men det blev så vansinnigt äckligt att jag valde min brända foccacia istället.

Fotnot
Här finns hela listan som nätsida och som pdf.

Share
18 kommentarer

Nya tider, nya regler …?

När jag håller mina roliga föreläsningar om informationsteknik och skrift kontra tal och allt annat som har med kommunikation att göra, brukar jag betona nyttan av regler.

”Självklart”, tänker åhörarna, ”kom med fler plattityder va” och så ser de lite aviga ut. Karln längst fram till vänster lägger armarna i kors, beredd att ta till orda. (Nej, det är inte fördomar. Det är precis så här det är.)

Men så drar jag jämförelsen med trafikregler. Hur alla borde följa dem för allas bästa, men att alla ju inte gör det. Barn verkar inte veta att man cyklar på höger sida och går på vänster om vägen saknar trottoar – eller ens vad en trottoar är till för.

”Trafiklekskola med polisman Leif Ekström, i uniform. Barnen får lära sig om trafikregler, trafikskyltar, övergångsställen och trafikljus.” (Källa.)

Jag fortsätter med exempel på andra regler. Karln längst fram till vänster skakar på huvudet när jag betonar att det ju faktiskt är jättefiffigt att använda blinkern i rondeller. Fast just då hakar alla upp sig eftersom jag säger körriktnings­visare ibland, och till och med drar till med blinkrar i plural.

Och vips, är vi inne på skrivregler och den normerande SAOL!

– Regler oljar maskineriet, säger jag, men för att det ska funka måste alla

  1. känna till dem
  2. följa dem
  3. förstå konsekvenserna när regler bryts.

Men häromdagen fick jag lära mig nåt nytt: skolgårdens fotbollstjafs har nått sådan höjder att lärarna och rektorerna har bytt ut reglerna.

Skolgårdsfotboll 1941. (Urpsrungligen NK-reklam för kläder.)

Jag googlade detta för mig okända problem och fann att det till och med finns examensarbeten som handlar om detta fenomen. Alla skolor har noggrant formulerade fotbolls-ordningsregler; exempelvis får barnen på inga villkor själva dela lag. I en skola har man bestämt att de nya fotbollsreglerna inbegriper att

  • man får ta bollen med händerna
  • inkasten är eliminerade: inga linjer gäller.

Bollen är alltså aldrig ute och man får både sparka bollen och ta upp den med händerna.

”Utom händer” är ju själva grejen! Denna nya inställning till regler är för mig så obegripligt frustrerande med tanke på att jag ju gillar regler, men även för att barnen ju behöver dem. Vi behöver dem.

Okej. Kanske jag istället för att vara så himla negativ ska fokusera på vad barnen faktiskt skulle kunna få hålla på med på skolgården? Förutom att få lira denna handfotboll som beskrivs ovan, kanske de ska skonas från eventuella erfarenheter genom att på skolgården

  • bara gå myrsteg
  • endast uttala ord med blott konsonanter
  • på inga villkor ha kläder med fickor.

Ja, där har vi något: faran med fickor! Förbjud dem! [؟]

(Karln längst fram till vänster skrockar förmodligen nu. Han har trots allt humor.)

Share
32 kommentarer

Sparkcyklar med el, studentexamen och lurar som inte finns

Jag fick en fråga om vad jag anser om ordet ”elsparkcykel”, och snöade direkt in på hur ofattbart dumma de är, de som lägger dem mitt på trottoaren och mitt på cykelbanan. Dessutom är de dumma som far fram så inihelvete snabbt utan hjälm eller ens kudde på rumpan. Dumma, dumma!

De kanske bara ligger och vilar? (Foto: Per Andersson.)

Fast det var ju inte alls det jag skulle fokusera på, utan ordet. Men vad tycker jag om ordet? Hm. Hmmm. Jag satte mig på cykeln och gjorde några ärenden för att under tiden tänka efter. (Min gamla begagnade cykel är egentligen bedrövligt tungtrampad, men jag gillar den för att jag har utrustat den med tre stora korgar så jag skulle kunna forsta 15 basketbollar på den om jag det skulle vilja.)

Och där! Pang! Mitt på cykelbanan satt en tjej med bruten arm bredvid en liggande elsparkcykel! Två poliser och två hjälpande människor var redan på plats och så kom ambulansen precis när jag cyklade förbi. Hade hon åkt omkull? Hade hon snubblat på en liggande sparkis? Hade någon åkt på henne och sedan smitit? (Jag motstod frestelsen att stanna och fråga samt ta en bild, förstås.)

Bara en slängbild. (Unsplash.)

Det förnicklade fordonet (som egentligen är helt okej som fortskaffningsmedel) heter ”sparkcykel” för att man fordom sparkade i marken för att få fart och ta sig framåt. När den sedan blev eldriven blev den ”en med el driven sparkcykel”, och häpp – då blir det ju en elsparkcykel även om man har slutat sparka för länge sedan.

Men vad kommer den gamla vanliga sparkcykeln att kallas om några år? Exempel på retronymer som har fått ett tillägg i namnet är

  • tjock-tv
  • akustisk gitarr
  • papperstidning
  • snigelpost.

En sparkcykel utan el kanske kommer att benämnas … sparksparkcykel? Vid närmare eftertanke sparkar man ju inte; man skjuter ifrån! Och inte fasiken är det en cykel!
Med andra ord kan vi krångla till det ytterligare: det är en ”elskjutifrånskateboard med styre”.

Eller kommer den som ungdomarna här hemma säger att kallas scooter [sko´ter] och aldrig nånsin blandas ihop med vattenskotern, snöskotern eller … skotern?

En skoterskoter? Sittskoter? Bensinskoter?

Hoppsan. Enligt Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien kan man tydligen sparka både framåt och bakåt – observera ordet ”vanligen” här nedan:

… ge (någon/något) en hård stöt med foten genom att med kraft svänga benet vanligen bak­åt och sedan fram­åt.

Jaja.

Sedan fick jag en annan fråga: ”Kan man ta studenten när studentexamen faktiskt avskaffades 1968?”

Ja!

  • Kan man ”lägga på luren” när man har en mobiltelefon? Ja!
  • Kan man ”rulla ner bilrutorna” när man bara trycker på en knapp? Ja!
  • Kan man ”gasa” i sin Tesla? Ja!

Så: ”ta studenten” betyder idag helt enkelt blott ”gå ut gymnasiet”. Vilket minstingen Sigge – aka Artonåringen – gjorde denna vecka.

Så här såg Sigge ut när kommentatorsbåset lärde känna honom 2006.
Så här ser han ut nu!
Share
27 kommentarer

Kyss Karlsson!

En av mina favoritinterjektioner (det har man ju några stycken) är ”Kyss Karlsson!”. Jag har för länge sedan begripit att detta gör mig till en stofil, för så säger man sällan numera i de yngre kretsarna när man blir glatt förvånad.

Så … vi tar väl härmed och väcker liv i uttrycket genom att berätta historien bakom?

År 1913 stod apotekare Johan Erik Hallbergsson, (gift med Sveriges första kvinnliga farmaceut Märta Hallbertsson och far till fem barn) i sitt apotek i Hammarby, Upplands Väsby.

Märta Hallbergsson (1877–1953). Läs mer om henne hääär.
Apotekare med majestätisk mustasch: Johan Erik Hallbertsson.

Han blandade till medikamenter och hällde huvudvärkspulver i kuvert, när han plötsligt blev överfallen av en pistolbeväpnad man som tydligen låg gömd i rummet. Apotekaren och den mystiske mannen rumlade runt på golvet, pistolen åkte all världens väg och en kniv stöttes under tumultet i apotekarens bröst.

Blödande tog sig apotekare Hallbergsson upp på apotekets ovanvåning, där jungfrun Ebba Larsson raskt av hustrun Märta fick order att gå nedför trappan – till mördaren – och springa och hämta hjälp. Stackars Ebba lydde, råkade på den mystiske mannen, fick tio knivhugg, föll till marken och antogs förmodligen vara död.

Men det är segt virke i Ebba. Hon tog sig upp och ut till grannhuset 200 meter bort, där man genast telefonerade efter hjälp. (Det fanns faktiskt ungefär 350 000 telefonabonnenter i Sverige redan 1913. Vi var ena hejare på telefonteknik!)

Larmet gick till den inte helt kompetente landsfiskalen (eller kronolänsmannen) Hasselhuhn, som satt och spelade bridge och drack öl med sina polare. Pliktskyldigast avbröt han spelet och åkte till apoteket, där Hallbergsson nu låg död bredvid en uppriven Märta. Hasselhuhn kliade sig i huvudet, såg sig om i det inte alltför stökiga apoteket, kände ett kurr i magen och återvände därefter till polarna och maten vid bridgebordet.

Intet spår av den mystiske mannen – mördaren – stod att finna trots att hela grannskapet strax örlade runt i apoteket i jakten på ledtrådar.

Poliser från Stockholm kallades in, och de släppte snabbt ut en förvirrad spårhund som ju mest kände lukten av hela grannskapet som fortfarande klampade omkring i apoteket, men som ändå nosade sig fram till en liten stuga i närheten. ”Jaha”, sa poliserna, ryckte på axlarna och åkte hem till Stockholm igen utan att undersöka huset eller dess ägare herr Arnberg – för han var av alla i bygden känd som en tok som for omkring och skrämde folk och dessutom trodde att alla ville förgifta honom.

Trots att Ebba (som överlevde) gav ett signalement om ”en man i 30-årsåldern, 165 cm lång och med stirrande blick” anhölls några dagar senare två italienska vagabonder – Biagio Valente och Giuseppe Jaconelli – eftersom de såg mystiska ut.

Giuseppe Jaconelli med en något mindre markerad mustasch.
Biago Valentes prydliga profil.

Valente var vad vi idag kallar funktionshindrad – mentalt sett inte äldre än tio år. Han erkände utan problem alla anklagelser och fyllde gärna på med påhittade detaljer. (Som tack och lov inte var trovärdiga.)

Efter många om och men ställdes de två stackars italienarna inför rätta, med hela den italienska släkten på plats. Försvarsadvokaten och f.d. häradshövdingen Axel Carlsson bevisade att Biagio och Giuseppe hade alibi eftersom de när mordet begicks faktiskt hade sovit i en viss fjärdingsmans uthus. Båda italienarna frikändes, och Biagio Valentes mamma rusade fram till domaren för att överösa honom med tacksamma, italienska kyssar. Och det var då det hände! Domaren sa:

– Kyss inte mig, kyss Carlsson!

Snipp, snapp, snut, så var sagan slut och de båda italienarna vandrade ut. Med varsitt dragspel, tydligen.
Share
60 kommentarer

Till salu: kompetens

Jag kavlar upp ärmarna och lägger pannan i djupa veck i dessa dagar, för jag försöker hitta på en ny karriär. För den gamla har tatt slut. Jag harklar mig och säger med myndig stämma till hela världen:

– Hej på er alla, ni som blir bekymrade över att ”folk” inte längre kan skriva begripliga meningar eller ens läsa enkla instruktioner på sitt eget modersmål!

DN 26/8 2020.

Hm. Nä. Nu har jag ju vänt mig till fel målgrupp. De som är bekymrade är ju bara … bekymrade. Jag kanske ska vända mig till ”di unga”, alltså människorna som verkligen lider av att inte kunna skriva och läsa i flygande fläng. Nu ska vi se vad just dessa personer säger om svårigheter med bokstavsrelaterade aktiviteter!

– Va, nä, vaddå? Det är helt chill, säger en.
– Man kan googla, säger en annan.
– Och förresten är vi bättre på engelska, säger en tredje.
– Well, näe, en duktig svensk 20-åring som pratar engelska relativt obehindrat ligger enligt synnerligen vetenskapliga undersökningar bara på en brittisk tioårings nivå, säger jag.
– WTF, säger alla tre med fnys, ansiktsuttryck och axelryckningar.
– Men ställ frågor till mig!

Jag slår ut med armarna och ler med stort självförtroende, för jag kan svara på alla frågor om semikolon, stavningen av öppenhjärtig och hur man bäst lägger upp en informativ text. De säger:

– Vad betyder ärmar?
– Tar man loss och lägger sin panna i ett veck? Hur går det ens till?
– Vaddå ”tatt slut”?
– Vad är ett ”myndig stämma”?

SVT 22/1 2013.

Nu tänker ni ”äh, larva dig inte Lotten”, men jag överdriver inte alls. Frågorna ovan har jag den senaste veckan fått av ungdomar i övre tonåren – om än inte alla på en gång.

Men … ska jag alltså bli privatlärare till ”di unga” som inte ens vet att de lider? Hm.

SVT 11/9 2019.

Ska jag sälja digitala femminutersföreläsningar om semikolon, stavning av abonnemang och abborre … nej. Ska jag bli vårdbiträde som jag var 1982? Eller ska jag skriva en rättstavad kioskvältare om ond, bråd felstavningsdöd?

Häromdagen gick jag in på ett av Sveriges stadsbibliotek och fann i hyllan om svenska språket några gamla böcker.

Som jag frustrerat ryckte ut och ur hyllan fotograferade.

– Hej! sa jag en minut senare till bibliotekariestackarn som stod till min tjänst i informationen. Öh, de här böckerna (duns!) ska nog stå i magasinet. Källaren. Arkivet. Eller … I alla fall inte i hyllan där. För de är liksom utgångna.
– Höh?
– Som sur mjölk, liksom. Inaktuella. Folk bör inte låna dessa, utan den senaste upplagan.
– Nya? Det tror jag inte att huvudbibliotekarien har köö… Förlåt. Jag ska naturligtvis kolla.

Kan man kanske söka jobb som bibliotekskontrollerararkivschef?

Share
20 kommentarer

Dialektologi är som lite eljest

I våras läste jag ju en universitetskurs i konsthistoria där jag lärde mig allt om modernism. Uppsala universitet hade distansundervisning där jag nu ett halvår senare mest minns hur frustrerande långsamma föreläsningarna var. Och hur förkyld läraren var. Samt hur jag lade ner min själ i inlämningarna och tentan och uttryckte mig som ett skrivproffs och blev godkänd med kommentaren ”språket fungerar”.

Okej. Nu i sommar har jag läst dialektologi med en föreläsare som sitter fast i Finland sedan coronautbrottet. Det är också Uppsala universitet och distansundervisningen är precis lika kass – tekniskt sett. Man kan inte spela upp föreläsningarna på ökad hastighet, man kan inte stoppa dem och man kan inte backa eller hoppa framåt.

Men det är ett oerhört spännande ämne! Jag lär mig massa om dialektfonetik, fonemsystem, sydsvenska egenheter (att skånska låter som det gör), den fornnordiska böjningsläran (inte min favorit) – det faktum att norrländskan saknar numeruskongruens i predikativ ställning:

  • dom är trött
  • älgarna var stor
  • när pojkarna va liten
  • bakfull är vi på söndagar.

Nej, det här bryr sig verkligen inte många om, känns det som. Men jag njuter av tjocka L och bakre och främre R, när massa bokstäver faller bort i olika dialekter – men jag är innerligt trött på bråk om uttalet av kex.

Men här ska ni få se nåt kul! En dialektkarta! Kolla här var man säger ”eljest”!

ELJEST!

Nu kan ni kolla var man säger godis, gotter, ostbågar, ostkrokar, cola, coca, lagom, lagomt – och annat ur egen fatabur!


Och alla ni som har gäspat er hela vägen hit ner, ska få en belöning på ett helt annat tema: den mest perfekta loggan. Och en tung OS-saknads-suck.

Share
27 kommentarer

Fokusork! (Alltså attention span!)

Livet är en tävling. Och nu känns det som om jag har vunnit tävlingen om att översätta ”attention span” till nåt jätttesvenskt: fokusork! 

Från Wikipedia:
”Attention span is the amount of time spent concentrating on a task before becoming distracted.”

En väldigt koncentrerad sork vid namn Foku.

Fokusorken kan när den skrivs vid en första anblick kanske associeras till en sork, men man vänjer sig säkert.

Om man är en dopaminknarkande person som kräver ständiga kickar, är det enligt min egen vetenskapliga undersökning på sju mig närstående personer svårt med fokusorken så fort det ska fokuseras på något som är det minsta lilla trist.

Å andra sidan måste man ju inte vara särskilt fokuserad för att

  • ta ur diskmaskinen
  • gå ut med soporna
  • sätta på en ny toarulle när den gamla har tatt slut.

Alltså handlar det inte om tristess. Utan om (tadaaa) distraktioner. Om du sitter i en madrasserad cell, kan du utan problem se hela Heimat i ett sträck. Om du råkar få tag i wi-fi uppe på en alptopp kanske du orkar se en tiominutersvideo om 1964 års tändstiftsmodeller.

Så: kan vi fatta beslut om att fokusork är ordet vi så länge har letat efter? Jag skapar genast en definition!

Grattis! Din fokusork tog dig ända hit!

 

 

 

Share
34 kommentarer