Detta skrivs samtidigt som jag deltar i en heldagszoomkurs med en känd författare.
– Men Lotten, ska du inte lyssna på föreläsningen?
– Sedärja, så du kan alltså ha flera bollar i luften samtidigt?
– Ser inte de andra deltagarna att du är helt ofokuserad?
Tänker ni.
Man skulle ju kunna tro att barnsjukdomarna vad gäller vårt agerande på Zoom har vaccinerats bort, men nej.
Nu kommer ni att gäspa av igenkänningsfrustration, men det som hittills har hänt är att tio deltagare hade sin mick på medan fyra skrev i chatten att de inte hörde ett jota. Författaren kom in tio minuter efter utsatt tid, och kunde (av okunskap) inte stänga av deltagarnas mickar (mjuuuta), varför vi hörde någons nysattack, skramlande kastruller, tillsägelser till katten/hunden/maken samt långsamt porlande vatten (eller annan vätska, förstås).
Författaren bad oss gång på gång ställa frågor, men hörde oss inte trots att folk pratade och pratade och alla hörde varandra – utom just författaren.
– Jag skulle vilja fråga om bl…
– Ingen som har en fråga?
– Jo, om ss…
– Ni är så tysta!
– HALLÅ! DITT LJUD ÄR AVSTÄNGT!
– Det är nästan som att man skulle kunna tro att mitt ljud är avstängt. Nåväl, säg till om ni kommer på några frågor eller skriv dem i chatten. Jag kan dock inte se chatten, men om nån av er säger till och läser upp, så.
I två sekunder höll författaren upp en liten anteckningsbok med bokstäverna KKK, som ju skapade intressanta reflektioner, och sa att det betyder ”hantverk, kreativitet, kaos”. Ahaaa HKK!
– Vi måste tänka utanför boxen! sa författaren. I kaos finns visioner, det är brännpunkten, jag ser kaoset som planeter med ett speciellt och individuellt ljus, en irrationell energi, ni fattar vad jag menar.
Nej.
Alla andra (100 personer!) skrev hurrarop i chatten och tyckte att det var lysande och sa att de ville gå fler kurser, medan jag är en frustrerad surkärring som vill hoppa av.
Och det var DÅ jag skrev ett blogginlägg istället! Eftersom vi i kommentatorsbåset är rörande överens om förra inlägget och slöjdämnets fördelar, kan vi kanske enas om något annat idag; Zoom-sammankomster är frustrerande, bekväma skor är bra, världen är galen och framgångsrika författare har verkligen förbryllande insikt i skapandet.
Jag jobbar just nu med att ge privatlektioner i svenska språket. Vi sitter ner, konverserar, letar upp svenska historiska händelser, diskuterar nutiden och dåtiden, kollar på Pippi Långstrump, Fem myror och Fanny & Alexander samt pratar om hur knäppt olika språk funkar. Jag rättar uttal och ordföljd och fokuserar stenhårt på svenskans 17 olika vokalljud trots att vi ”bara” har 9 vokaler.
Idag hade vi lektion kl 09–12. Klockan 08.55 kändes det som om jag hade klivit in i ett spindelnät eller hade ett mystiskt hårstrå som var på rymmen. Eller som om någon kliade mig i nacken med en fjäder. Och krafsade i pannan. Samt mitt på huvudet. Kl. 09.10 och ungefär var femte minut en timme framåt lät jag så här:
– Läs på om Carl & Karin Larsson efters… VAFAN är det som kliar?
– Vad kul att du känner till Nils Holgersson! Den skrevs på en ovanligt modern svenska fö att Selma Lagerl… har jag nåt i ögonbrynet?
– Den svenska grundskolan är inde… men herregud, har jag en fluga i örat?
Med jämna mellanrum ställde jag mig upp och hoppade omkring, skakade på kalufsen, stånkade och klagade. Jag hann inte börja fundera över hormonrubbningar, hjärntumörer eller leversjukdomar eftersom förloppet var så snabbt. Plötsligt slog det mig att jag hade samma känsla i igår kväll, strax innan jag somnade.
– Jag undrar om jag håller på att bli galen! sa jag högt till min elev.
I samma sekund fångade jag någonting på halsen. Mellan tumme och pekfinger höll jag i ett litet djur som jag inte kände igen. Jag klämde till lite för att skadeskjuta monstret, och lade den på bordet mellan mig och min elev.
– HUH! sa han.
– Bläää, sa jag som vanligtvis inte alls äcklas av småkryp.
Då började den släpa sig framåt mot mig. Förmodligen hade den rynkad panna och ilsken blick. Den kanske kastade ur sig okvädinsord. Jag klämde då till den ordentligt så att det sa SPLATT och massa rött blod sprätte ut på bordet.
Jag tog fram mobilen.
Resten av lektionen gick utmärkt.
Hjortlusflugan bor alltså på levande hjortar och galopperande älgar, men ibland flyger den fel och landar på människor. Den kravlar omkring, tar ett bett, suger i sig blod och vänder sig sedan om och sliter av sig vingarna och byter i samma stund namn till Herr Hjortlus. Därefter kryper den omkring och irriterar så mycket den nånsin kan, och är oerhört svår att nappa tag i. Dessutom gör den det på mig alldeles i onödan eftersom mitt blod – och alla andra människors blod – inte går att livnära sig på.
Måndagen fortgick som den plägar göra med jobb, skogspromenad, kvällsmat och basket. På denna basketträning hittade jag – mitt i ett anfall – ytterligare två jädra hjortlöss på halsen! Den ena sprang till skogs (eller satte sig på avbytarbänken) och kom aldrig mer igen.
Den djefla mannen, som ju är orienterare, är van vid dessa omkringklättrande blodsugare till felgångare. ”Japp, efter en lång bana kan jag ha tio–tjugo stycken på mig” säger han leende.
Yngve Brodin, expert på flugor och mygg vid Naturhistoriska museet, har några råd till mig:
– Se inte ut som en älg, lukta inte som en älg och flåsa inte så förskräckligt!
Att jag är en bedrövlig sovare som knaprar allergitabletter och räknar baskettröjor för att kunna somna är känt sedan länge. Jag kan inte sova trots att jag följer alla råd utom de som handlar om spikmattor och meditation, och får därmed skylla mig själv.
Med risk för att få äta upp det jag nu påstår, måste jag säga att fördelen med att gå och lägga sig kl 02 (sensomnaren Lotten) när man måste gå upp klockan 06 (sengångaren Lotten) är att man i alla fall är någorlunda sömnig ungefär ett dygn senare.
Men nu under vikariatet på SFI har jag fått uppleva en helt annan sorts sömnighet – och det handlar inte om min egen. Själv släpar jag mig upp vid halv åtta, äter havregrynsgröt med bananer och jordnötssmör som vore jag Elvis Presley, medan de muslimska eleverna som deltar i fastan under ramadan ungefär då börjar bli sugna på lunch. Just nu måste de fasta mellan ungefär 06 och 20, vilket innebär att när klockan närmar sig slutet på skoldagen runt 16.30, ser de i kors.
– Nej lärare, jag inte trött! säger eleven som inte kan komma på vad ett verb är.
– Gå hem? säger tre elever i korus när jag talar om att det är rast.
– Vad äter lärare? säger eleven som vanligtvis med lätthet skulle ha förstått min förklaring av uttrycket ”risk för att äta upp något man har sagt”.
Alla bedyrar de att de inte är påverkade av fastan eller att de inte får dricka ens vatten på 14 timmar. Men som lärare ser jag på dem att de inte kan hålla fokus. Skrivuppgifter som i vanliga fall tar 15 minuter, kan ta uppåt en timme och ord som chaufför, betalning, avi och konstnär är helt omöjliga att komma på fastän vi har rabblat dem i en vecka.
Samtidigt funkar ju de ickefastande eleverna precis som vanligt … Ja, ni förstår vilket gissel det är.
Apropå att äta eller inte äta: nu ska ni få ta del av påskplanerna som inte på några villkor hade gått att genomföra om jag hade varit ramadansk.
Fredag: 17 runt bordet – puttanesca, ”ett fantastiskt bröd” (Annas kokbok), sallad, glasspinnar och godis Lördag: 13 runt bordet – ugnskalkon, ugnsrostade grönsaker, sallad, kladdkaka Söndag: 11 runt bordet – ett nyskjutet lamm, ugnsrostade grönsaker, glace au four
Om jag överlever detta, lovar jag att äta upp alla rester nästa vecka.
För ett år sedan vikarierade jag på Mälardalens universitet och fick
rätta tentor
undervisa i konsten att skriva akademiskt
förklara skillnaden mellan preposition (t.ex. före) och konjunktion (t.ex. innan).
Plötsligt hade jag vikarierat så brutalmycket att jag riskerade att lasas in, vilket för en universitetprofessor med stram budget är rena rama mardrömmen. Tjong, åkte jag ut på gatan.
undervisa i konsten att placera verbet på rätt sida om ”jag”
ja, förklara skillnaden mellan preposition och konjunktion.
Ni minns kanske att jag hösten 2019 vikarierade på högstadiet, och höll på att få stora dåndimpen eftersom det var så oerhört slitsamt? Det var 55-minuterslektioner med 5 minuters paus, nästan ingen lunch, tillrättavisningar, mobiltelefoner, nån som hoppade ut genom fönstret, hot, anmälningar och allmänt vansinne.
Well, nu ska ni få höra, alla grundskolelärare: på SFI är det toppen att undervisa!
Man undervisar halva dagen, planerar andra halvan. I alla minimala arbetsrum har förvisso två lärare varsitt skrivbord – men eftersom den ena undervisar på förmiddagen och den andra på eftermiddagen, blir det aldrig trångt. Alla älskar sitt jobb och klagar kanske över löneutvecklingen och andra petitesser, men trivs.
Vaffan. Så borde det ju vara även i grundskolan.
På SFI har jag så fria händer att det bara inte är riktigt klokt. Så här kan det se ut i mejlet när jag blir kallad till tjänstgöring:
– Hejhej, kan du vicka imorrn fm i Nisses B2:a i 202 på drg16? Material ligger i kärran i 212, men du kan köra ditt eget race.
Det tog förstås ett tag innan jag fattade att förkortningarna i infon stod för
klassrum
arbetsrum
språknivå
Drottninggatan 16.
Det roligaste är att få eleverna att på knagglig svenska prata om sin bakgrund, sin familj, sitt hemland, sina tankar om Sverige och samtidigt påpeka att y uttalas med rund mun, annars blir det i ett i.
Så här kan det låta!
1.
– Jag bigde fira hos, säger en elev som var arkitekt i Syrien.
– Jag byggde fyra hus, rättar jag.
– Du är arkitekt? säger eleven förvånat.
2.
– Min mamma ringer igår.
– Min mamma ringde igår.
– Hon säger jag är dom.
– Hon säger att jag är dum. Vänta va, varför säger hon att du är dum? säger jag.
– Hon säger: ”Du studerar tre år. Vad blir du? Läkare? Lärare? Professor? Nej, du studerar tre år och bara sedan kan inte brata svenska.”
3.
– Lärare! Lärare!
– Ja?
– Den papper var delåschgid.
Här krävs det intelligens och sammanhang för att förstå. Jag chansar lite:
– Artikeln som jag läste var tråkig, rättar jag. Den var inte [ruskar frenetiskt på huvudet och gör frustrerad min med rynkade ögonbryn] rolig.
– Ja! Den var orolig! säger eleven med emfas och språklig lycka.
4.
– Jag inte kan prata enGleska. – Jag kan inte prata engelska, rättar jag och skriver på tavlan så att rätt ordföljd och rätt uttal blir supertydligt.
– Jag kan inte kan prata enGelska.
– Bra, men verbet behövs bara en gång. Och strunta i G. Titta på min mun nu! Jag kan inte prata [eŋ-elska].
– Lärare! Lärare! Man kan säga unGefär!!!
– Nej, tyvärr heter det [unjefär].
5.
– Lärare! Jag frågar dig. Varför det heter på svenska
i lördags
på lördag
i framtiden?
– Eh. Hm.
Jag förstår att särskilt prepositionen ”på” är förvirrande. Vi är på stan, på puben, på tåget, på Ica och på jobbet, men i skolan, i badhuset och i taxin. Vi säger imorrn och igår men på lördag. Gah.
– Bra fråga. Men jag kan även säga att ”vi ska skjuta detta på framtiden”.
Som ni förstår slutar inte diskussionerna abrupt som här ovan. Att förklara rolig –> orolig tar 20 minuter. Att få eleven att gå från uttalet delåschgid till tråkig engagerade hela klassen i säkert fem minuter.
Jag har även förklarat
att man kan säga ”vi hörs” när man menar ”vi syns”
interjektionerna äsch!, tyvärr! och nähe!
pip i öronen & tekannans pip.
I och med att jag faktiskt får så fria händer, drar jag fram massa böcker om Carl Larsson när temat är ”bostad” och tre månaders dagstidningar som jag har fått tag på via P4-redaktionen när temat är ”ekonomi”.
Dagens roligaste aha-upplevelse var ändå när den forne slaktaren berättade hur han hatade sitt jobb och ändå längtade efter att stycka en ko så att blodet sprutade. I samma ögonblick förstod den f.d. fransk- och tyskläraren att hennes kunskaper faktiskt var eftersökta i Sverige.
Samtidigt som detta sker är jag dock av Arbetsförmedlingen kallad till en obilgatorisk obligatorisk kurs i konsten att köra lastbil.
Ja, nu börjar ni kanske tycka att det räcker med studerandet. Någon frågade mig varför jag slösar på skattemedel på detta vis eftersom jag tar poäng på universitet och högskolor runtenom i hela Sverige.
(Varen icke oroliga. Jag är egenföretagare, så jag betalar så mycket skatt att jag skulle kunna läsa 15 kurser per år utan att … vabaha? Det är inte en och samma skattkista säger ni? Ah well.)
Jag tror att jag lade grunden för detta redan som liten palt, när jag försökte slippa lära mig att spela piano genom att anmäla mig till massa andra aktiviteter.
I trean gick jag på teaterkurs, men slutade grymt besviken efter ett helt år av ”lära känna varandra-övningar” och diskussioner om det positiva i att man kunde vända även en Shakespearepjäs till att handla om NJA eller Stålverk 80.
I fyran gick jag en kort kurs i (tadaaa!) teckenspråk, inspirerad av ”Upp med händerna” som var både ett tv-program och en kortlek. När min farfar blev blind, lärde jag honom helt logiskt de dövas språk ända tills han dog.
I femman gick jag på keramikkurs och hade julklapparna färdiga för flera år framåt: knöggliga skålar och förfärliga tavlor placerades i garderober, på vindar och i stängda källare i hela släkten.
I sexan lärde jag mig att dreja. Tyvärr målades alla muggar och skålar i en för hälsan livsfarlig koboltblå färg, så det var ju tur att även dessa tingestar var så fula att de inte användes av släkten, utan placerades i garderober, på vindar och i stängda källare.
I sjuan slutade jag spela piano och började lira basket.
Dags för en skrytrunda kanske? Vilka småkurser har jag läst på distans sedan corona slog till i mars 2020?
konsthistoria (Uppsala Universitet)
dialektologi (Uppsala Universitet)
filmhistoria (Högskolan Väst)
språkvård och hjälpmedel (Karlstads Universitet)
person- och ortnamnshistoria (Uppsala Universitet))
designhistoria (Linnéuniversitetet, bedrövlig kurs som jag hoppade av)
arkitekturhistoria (Linnéuniversitetet)
nordiska språk (Mälardalens Universitet)
teckenspråk (Stockholms Universitet)
Det är jättekul att gå kurser – ända tills det är dags att plugga inför tentorna. Då slår jag i dörrar, köper ohemult mycket godis, renoverar möbler och skurar ugnen. (Hm. Asså. Hur i hela friden tentar man teckenspråk?)
Idag har jag lärt mig att på teckenspråk hittar man på personnamnstecken – något som symboliserar namnägarens personlighet. Det påminner om indiannamn som ”Gula lövet”, ”Han som red bort” och ”Fallande regn”. Mitt namn tecknas väl med en hand som dribblar en basketboll?
Lektionen idag var en tvåtimmarsövning på Zoom, där vi – nästan 200 studenter – satt och övade på siffror och bokstäver tills vi var yra, rödkindade, trötta i händerna och fullkomligt förvirrade eftersom lärarna var döva och chatten inledningsvis inte funkade för dem, men för oss.
Ur chatten:
Jag fattar ingenting.
Kan alla ni andra redan teckenspråk?
Det där ser ut som om han tecknar ”två djävulskaniner möter en elefant”.
Han tecknar siffror! Jag fattar allt fram till ”nio”!
Plötsligt kom läraren på varför chatten inte funkade. Han skrev sedan jäktat med versaler utan Å, Ä, Ö samt skiljetecken och då såg det ut så här:
TUNNLEBNA
Och så gjorde han ett faktiskt jättecoolt tecken för tunnelbana. Han skrev:
KLOKCN
Och så gjorde han massa siffror och tecken för klockan. Vi försökte hänga med. Han skrev:
TAG
Och så gjorde han tecknet för tåg, men alla trodde att det handlade om ett verb i imperativ.
Plötsligt hördes en oerhört ilsken tjejröst högt i den annars knäpptysta datorn:
– Men hallå, vaffan, jag fattar ingenting, kan nån hjälpa mig, hallå läraren förihelvete, jag fattar inte och jag måste ha hjälp, hallå varför svarar ingen jävel. SVARA DÅ!
Som tur är, kunde ju läraren ju inte höra henne.
Jag rekommenderar en titt på ”Upp med händerna” – om inte annat så se i alla fall inledningen. (Det är verkligen gjort på stenåldern.)
Jag försitter aldrig en chans att få berätta att jag tar universitets- och högskolepoäng varje höst, vår och sommar. Det är blott 7,5 poäng (vilket motsvarar 5 poäng förr i tiden) per termin, men jag är så sprittande lycklig över mina studier – samtidigt som jag HATAR Zoom-föreläsningar och digitala tentor hemmavid.
Därför har jag läst kursen ”Språk i Norden”, som inte alls var på distans utan på campus (vilket motsvarar ”på skolan” förr i tiden) och dessutom alldeles nyss avslutat en femtimmarstenta.
Fem timmar i en stor sal. Utan paus. Med massa andra människor. Helt utan hjälpmedel; endast min egen hjärna fick användas. Så hur var det? undrar ni nu.
(Nu utgår jag helt fräckt från att ni som läser här någon gång har tentat. Annars: tänk STORT och mycket ALLVARLIGT prov i grundskolan.) En salstenta innebär att man
måste komma i tid
har lärt sig saker innantill utantill
har med sig pennor och sudd
packar en stor matsäck med te, kaffe, vatten och mjuka mackor som inte luktar eller låter.
Nu ska vi resa till det där ”förr i tiden” och kika lite på ett kåseri som jag 1987 skrev för Pålsjö Ängsblad under signaturen Thalia. ”Manic Monday” handlar om hur man tentar i fem timmar i en stor sal. Precis som idag!
”Aldrig är klockan åtta på morgonen så tidigt som när det är en tenta som börjar klockan åtta. Ännu tidigare blir det om det är en måndag. Min alldeles egen plats finns längst ner i ett hörn i tentasalen: nära till toan, en trevlig vägg att luta örat mot, och på behörigt avstånd från de stickande, prasslande, tuggande, stirrande, oerhört enerverande tentavakterna. Men denna måndag satt en flicka med trecentimetersnaglar (röda, usch) och staplade mat på bänken – på min bänk! Jag morrade, men satte mig lugnt på platsen framför henne. Efter en halvtimmes skrivande (alltså tuggande på det lilla locket som skyddar locket på stiftpennan) började någon äta apelsin. Jodå, det var trecentimetrarna som grävde sig in i skalet så att det sprätte och skvätte. Lite vid sidan om mig satt en pojke och åt kexchoklad, och allt som har med kexchoklad att göra låter. Papperet är fastklistrat, folien prassel-knastrar, avbitandet riktig smäller – och sedan låter det crunchcrunch när man tuggar. Detta sköljde pojken ner med en Coca-Cola, ur en burk som säger skkpjosssh när den öppnas.”
(Jaså, jag skrev inte kille och tjej när jag var 23 år? Mysko. Och gillade redan då inte röda naglar på ens andra människor? Hm.)
Idag kom jag fram till Mälardalens universitet en halvtimme före utsatt tid eftersom det digitala schemat hade kraschat och ingen visste i vilken lokal de skulle vara. Tentavakterna stod utanför lokalerna och småfnissade, var på jättebra humör och svarade på alla våra frågor, medan vi studenter tuggade fradga och rabblade årtal. (Mina var 800, 1225, 1375, 1526, 1541, 1732, 1879 och 1945.) Jag ställde mig i en kö utanför rätt sal, där alla fick säga kurskoden för att bli hänvisad till sin korrekta plats. (Ingen fick välja själv.) Det lät så här i kön före mig (jag hittar på de andra studenternas kursnamn):
– Kurskod?
– Eh, estetisk filosofi med skruv.
– Nej kod.
– Eh va?
– KOD. Inte namn. Kursnamnet står inte i min lista.
– JAG vet inte. Vaddå kod?
Nästa:
– Kurskod?
– Grammatik ur ett tvärvetenskapligt perspektiv på uppstuds.
– Nej kod.
– Jag har inte fått nån kod!
– Jo.
– Nä.
Nästa:
– Kurskod?
– Mummelmummel.
– Förlåt?
– Mummelmummel.
– Jag hör inte, vad …
– CIVILINGENJÖR FÖR MÅNVETENSKAP!
– Nej, koden. Kurskoden.
– Vänta. Jag får ringa till min mamma.
Till slut kom vi alla in och satte oss på korrekt plats, och så låstes dörrarna. Någon knackade på utan att bli insläppta, för sådana är de väldigt utförliga tentareglerna.
Under tiden som tentavakterna mycket allvarligt läste det långa regeldokumentet och varnade för fusk, tittade jag ut genom fönstret – för det är en trevlig utsikt över ån. Jag tog en bild samtidigt som jag hörde: ”Att bli påkommen med en mobiltelefon som är påslagen eller som ej förvarats på anvisad plats leder till en avvikelserapport om försök till fusk.” Gulp. Snabbt som blixten lydde jag.
På given signal satte vi alla igång och skrev och skrev och skrev utan att ens hämta andan eller släppa pennan på 2,5 timmar. Men det hände lite saker under tiden:
En kille blev tillsagd att flytta väskan.
Jag blev tillsagd att ta fram legitimationen ur fodralet.
Tre studenter lämnade in tom tenta efter 45 minuter.
Efterinsläppet (som sker efter 46 minuter, när tomtentarna har vandrat ut) gav oss två studenter som dundrade in med bängliga sparkcyklar. ”Hallå. Var ska dom här stå?”
Plötsligt stirrade jag på en fråga som var hur enkel som helst, men jag kunde inte komma på svaret. Det handlade om ”false friends i danska eller norska”, men jag bara stirrade framför mig och lyssnade på några skkpjosssh. Helt tomt i huvudet var det. Så jag bestämde mig för att gå på toa – vilket var en total humörhöjare! En ledsagartentavakt följde med mig och småpratade lite. Toavakten tog min legitimation, antecknade klockslag, sa numret på toan som jag fick använda och pekade dessutom barskt och militäriskt på den.
När jag kom ut från toan, sa toavakten:
– Är det du som är Lotten Bergman?
– Jaaa … eh, har jag … gjort nåt fel?
– JAG TÄNKTE VÄL DET! VI LYSSNAR ALLTID PÅ DIG PÅ RADIO! UNDERBART! sa toavakten.
– Ja, det är sååå roligt, sa min ledsagartentavakt.
– Tack! Tack! sa jag och tog mig åt hjärtat av pur glädje och tog små hoppsasteg in i tentasalen igen, där massa false friends kvickt poppade upp i hjärnan.
Att skriva för hand konstant i över fyra timmar har jag nog inte gjort sedan nån gång på 1900-talet. Förmodligen drabbas jag imorrn av träningsvärk och något överansträngningssyndrom. När jag med darrande högerhand lämnade in mina tio handskrivna blad , viskade en tentavakt:
– Tack! Det här var kul. Du är ju en lokal celebritet, trevligt att träffas.
– Nämen åh, visksuckade jag, tackade för mig och cyklade hög av berömmet hem genom det vackra Sörmland.
Och nu vet jag vad känslan av att ha tentat kan jämföras med! Vinterbad! Man behöver inte alls hoppa i en isvak och lida – man bara går på en salstenta! Hurra!
Igår skrev Andrew Walden: ”… jag brukar undvika allvaret när jag är rädd”.
Jag kontrar med: ”Jag brukar undvika allvaret.” För det finns överallt. Coronan har satt världen i brand och så ställer Prutt-Putin till det som lök på laxen. Jamen självklart gäller det väl då att fokusera på (tadaaa) automatiska textmaskiner som ljuger, fabulerar och hittar på?
Detta kallas på engelska ”automated content services” och funkar perfekt – även på svenska – med ett givet material inom t.ex. sport, mäkleri, börsnyheter samt trafik- och väderrapporter. Vi människor lägger inte märke till detta för att texterna ju (håll i er nu) är språkligt korrekta.
Visst är det skönt att läsa en korrekt text? Datorn får instruktioner om hur den ska hantera informationen och inga faktafel kan uppstå om människan levererar korrekt ingångsdata.
Men den mänskliga känslan och språkliga krumelurerna är väl ändå roligare? Eller?
Språkpolis Bergman ser fram emot att läsa korrekta, opersonliga, trista texter och slippa ta sig åt hjärtat när en butik skriver:
Eller … blir allt trist och platt?
Robotjournalistiken började bli användbar 2015. (Människor som skriver som robotar har funnits längre.) En textrobot är alltså datorprogrammet som genererar text. (Den har ingen hjärna, så den är lite klantig, men jag återkommer till det.) Roligast är de som baseras på GPT-3 från Open AI – ett Musk-relaterat, ideellt forskningsbolag. De har samlat in texter på engelska och liksom lärt sig hur texter brukar se ut. Alltså hur människor vanligtvis uttrycker sig i skrift.
Eftersom ”människor vanligtvis” tenderar uttrycka sig ganska banalt och med stavfel samt grammatiska horrörer, undrar man ju hur den sållande kvalitetskontrollen ser ut, men … den verkar funka! Insamlingsmaskinen kanske känner av stavfel och ratar texter med sådana? Textautomaten kan bl.a.
skapa konversationer – alltså dialoger
redigera
manipulera texter
svamla och skriva ren rappakalja.
Ni förstår väl att jag är särskilt intresserad av den sista punkten? I sina bästa stunder är textautomaten helt fantastisk – den kan till och med skriva (till synes) originella rader med högt litterärt värde. Men faktum är att den ljuger oförblommerat, chansar och hävdar saker som inte är sanna. Jag har testat och lärt mig att
Västerås ligger i Danmark
Chopin är kompis med Clapton
Elizabeth II har haft ett intimt förhållande med Mark Hamill
det krävs att man är bra på att åka skateboard om man ska söka till en kockutbildning.
Nu ska ni få se hur det kan funka!
Jag skriver tre inledande meningar på Anyword – meningar som inte riktigt hänger ihop logiskt sett. (De som står i kursiv stil nedan.) Sedan fyller automaten glatt på med vad som känns bra för den.
My grandmother told me that I should focus more on school. So I did. Little did I know that it would be my profession later in life. After high school, I went on to study English and Literature at university (fun fact: Dickens is one of my favorite authors). Then, after a few years working in finance as an assistant analyst, an opportunity presented itself to work as a professional proofreader/editor—and what better way to thank my grandmother for pushing me towards academics than giving her a job when she retired? Anyway, that’s not what we’re here for.
Dickens, jahaja. Jag testar ett annat ämne, som jag sätter en bra rubrik på: Clark Gable and Greta Garbo once met on a train.
Texten ska innehålla love, cooking och anger, säger jag spontant till automaten. Till min stora förtjusning presenterar den då fyra textstycken med de finurliga underrubrikerna
Ingredients
Equipment
Method
Serving
Jättekul ju! Att beskriva hur Gable och Garbo möts som vore storyn ett recept! Men … tyvärr glömmer textautomaten bort denna fiffighet och bluddrar bara på. Men det är intressant bludder!
Ingredients
Clark Gable swept into first class, a black valise in hand and clearly annoyed about something. The train pulled out of Paris and began its journey across Europe towards London. He sat down beside her, staring straight ahead at nothing with that determined frown of his when he wasn’t gracing us with one of those luminous Hollywood smiles he wore so well.
Naturligtvis måste vi kolla hur mötet fortsatte – enligt den fabulerande textautomaten. Oj, jädrar, det eskalerade snabbt!
Equipment
When Greta Garbo’s suitcase all of a sudden fell to the floor, their eyes met and they laughed hysterically. Each was quite impressed with what they saw before them. Garbo, who was never without her movie-star make-up, had showered that day so she did not look like herself; she looked like someone completely different. Clark Gable stared at her for what seemed like an eternity but in actuality was only about 15 seconds. Then he said, I love you. She responded by saying: I love food. They both burst out laughing again. Then Gable said, My name is Clark Gable. To which Garbo replied: I know. I am Greta Garbo.
Just then, from behind came Fred Astaire holding a glass of scotch and William Powell holding a porterhouse steak: Who wants what? he asked playfully as his arms stretched over each other’s shoulders.
Jag är inte riktigt säker på hur armarna sträcktes över varandras axlar, men det var ju imponerande att både Fred Astaire och William Powell var på samma tåg!
(Fortsättningen på tågstoryn finns i kommentatorsbåset.)
Vad säger ni? Låt oss hoppas att skillnaden mellan robotskriven text och människoskriven text blir att de riktigt skickliga skribenterna står ut i mängden och att de som faktiskt inte kan skriva och inte vill skriva, slipper det.
Det finns oerhört många företag som arbetar med textautomater, men jag har inte hittat någon som man kan testa på svenska. De flesta kräver lite krångel med inloggning, men det var det värt! Testa Anyword, vetja!
Tänk, en gång i tiden skrev jag hela kåserier och noveller med ett enda mål: att klämma in alla nyordslisteord i ordmassan. Likadant gjorde jag med orden från högskoleprovet.
Det gick finfint. Men om jag idag – på den heliga nyordsdagen – hade försökt mig på detta, hade det blivit en oerhört krystad text om corona, matsvinn, digitala jävla möten, vaccinationer och miljömål.
Nyss pratade jag i radio om nyordslistan och upprepade då med emfas och en dåres envishet att nyordslistan inte är Svenska Akademiens ordlista och att den borde byta namn till något krångligare.
Men eftersom ni ju längtar efter en mikroutredning (väl), ska ni få några finurliga (och två bedrövliga) ord.
Såna ord som egentligen är jättegamla
gaslighta – [gäslajta] manipulera en person genom att förneka fakta eller att sprida felaktig information i syftet att få personen att tvivla på sitt förstånd
anosmi – frånvaro av luktsinne
Såna ord som är roliga
ljushare – ljusprick som hjälper löpare att hålla en viss hastighet under ett lopp
maskne – finnar och andra hudbesvär som orsakas av att bära munskydd eller visir
spökkök – matställe där menyn från en känd restaurang erbjuds enbart för avhämtning eller utkörning
jukeboxbio – biografvisning där publiken väljer både film och starttid
jobbonär – person som fortsätter att arbeta efter att ha nått åldern för pension
domedagsskrollande – överdriven konsumtion av medierapportering med negativ innebörd
Såna ord som är av corona- och covidrelaterade skäl uppfunna, men faktiskt ointressanta: så ointressanta att de inte ens föräras en egen punktlista
Två ord som jag tycker illa om av alla skäl – som skapelse, som företeelse och som ljudbild
vaccinnationalism – prioritering av vaccinering av egna medborgare trots att behovet kan vara större i andra länder
gangfluencer – person som ingår i kriminellt nätverk och använder sociala medier för att visa upp sin livsstil
Ett ord som jag kommer att inkorporera i det dagliga språket omedelbart är ”svinna” – alltså verbet av ”matsvinn”. Perfekt att uttala, stava och förklara och propagera för. Så här:
– Sluta svinna; lukta på möglet innan du slänger gamm-brödet!
Fotnot
Här finns hela listan som nätsida och som pdf.
Jag fick en fråga om vad jag anser om ordet ”elsparkcykel”, och snöade direkt in på hur ofattbart dumma de är, de som lägger dem mitt på trottoaren och mitt på cykelbanan. Dessutom är de dumma som far fram så inihelvete snabbt utan hjälm eller ens kudde på rumpan. Dumma, dumma!
Fast det var ju inte alls det jag skulle fokusera på, utan ordet. Men vad tycker jag om ordet? Hm. Hmmm. Jag satte mig på cykeln och gjorde några ärenden för att under tiden tänka efter. (Min gamla begagnade cykel är egentligen bedrövligt tungtrampad, men jag gillar den för att jag har utrustat den med tre stora korgar så jag skulle kunna forsta 15 basketbollar på den om jag det skulle vilja.)
Och där! Pang! Mitt på cykelbanan satt en tjej med bruten arm bredvid en liggande elsparkcykel! Två poliser och två hjälpande människor var redan på plats och så kom ambulansen precis när jag cyklade förbi. Hade hon åkt omkull? Hade hon snubblat på en liggande sparkis? Hade någon åkt på henne och sedan smitit? (Jag motstod frestelsen att stanna och fråga samt ta en bild, förstås.)
Det förnicklade fordonet (som egentligen är helt okej som fortskaffningsmedel) heter ”sparkcykel” för att man fordom sparkade i marken för att få fart och ta sig framåt. När den sedan blev eldriven blev den ”en med el driven sparkcykel”, och häpp – då blir det ju en elsparkcykel även om man har slutat sparka för länge sedan.
Men vad kommer den gamla vanliga sparkcykeln att kallas om några år? Exempel på retronymer som har fått ett tillägg i namnet är
tjock-tv
akustisk gitarr
papperstidning
snigelpost.
En sparkcykel utan el kanske kommer att benämnas … sparksparkcykel? Vid närmare eftertanke sparkar man ju inte; man skjuter ifrån! Och inte fasiken är det en cykel!
Med andra ord kan vi krångla till det ytterligare: det är en ”elskjutifrånskateboard med styre”.
Eller kommer den som ungdomarna här hemma säger att kallas scooter [sko´ter] och aldrig nånsin blandas ihop med vattenskotern, snöskotern eller … skotern?
Hoppsan. Enligt Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien kan man tydligen sparka både framåt och bakåt – observera ordet ”vanligen” här nedan:
… ge (någon/något) en hård stöt med foten genom att med kraft svänga benet vanligen bakåt och sedan framåt.
Jaja.
Sedan fick jag en annan fråga: ”Kan man ta studenten när studentexamen faktiskt avskaffades 1968?”
Ja!
Kan man ”lägga på luren” när man har en mobiltelefon? Ja!
Kan man ”rulla ner bilrutorna” när man bara trycker på en knapp? Ja!
Kan man ”gasa” i sin Tesla? Ja!
Så: ”ta studenten” betyder idag helt enkelt blott ”gå ut gymnasiet”. Vilket minstingen Sigge – aka Artonåringen – gjorde denna vecka.
En av mina favoritinterjektioner (det har man ju några stycken) är ”Kyss Karlsson!”. Jag har för länge sedan begripit att detta gör mig till en stofil, för så säger man sällan numera i de yngre kretsarna när man blir glatt förvånad.
Så … vi tar väl härmed och väcker liv i uttrycket genom att berätta historien bakom?
År 1913 stod apotekare Johan Erik Hallbergsson, (gift med Sveriges första kvinnliga farmaceut Märta Hallbertsson och far till fem barn) i sitt apotek i Hammarby, Upplands Väsby.
Han blandade till medikamenter och hällde huvudvärkspulver i kuvert, när han plötsligt blev överfallen av en pistolbeväpnad man som tydligen låg gömd i rummet. Apotekaren och den mystiske mannen rumlade runt på golvet, pistolen åkte all världens väg och en kniv stöttes under tumultet i apotekarens bröst.
Blödande tog sig apotekare Hallbergsson upp på apotekets ovanvåning, där jungfrun Ebba Larsson raskt av hustrun Märta fick order att gå nedför trappan – till mördaren – och springa och hämta hjälp. Stackars Ebba lydde, råkade på den mystiske mannen, fick tio knivhugg, föll till marken och antogs förmodligen vara död.
Men det är segt virke i Ebba. Hon tog sig upp och ut till grannhuset 200 meter bort, där man genast telefonerade efter hjälp. (Det fanns faktiskt ungefär 350 000 telefonabonnenter i Sverige redan 1913. Vi var ena hejare på telefonteknik!)
Larmet gick till den inte helt kompetente landsfiskalen (eller kronolänsmannen) Hasselhuhn, som satt och spelade bridge och drack öl med sina polare. Pliktskyldigast avbröt han spelet och åkte till apoteket, där Hallbergsson nu låg död bredvid en uppriven Märta. Hasselhuhn kliade sig i huvudet, såg sig om i det inte alltför stökiga apoteket, kände ett kurr i magen och återvände därefter till polarna och maten vid bridgebordet.
Intet spår av den mystiske mannen – mördaren – stod att finna trots att hela grannskapet strax örlade runt i apoteket i jakten på ledtrådar.
Poliser från Stockholm kallades in, och de släppte snabbt ut en förvirrad spårhund som ju mest kände lukten av hela grannskapet som fortfarande klampade omkring i apoteket, men som ändå nosade sig fram till en liten stuga i närheten. ”Jaha”, sa poliserna, ryckte på axlarna och åkte hem till Stockholm igen utan att undersöka huset eller dess ägare herr Arnberg – för han var av alla i bygden känd som en tok som for omkring och skrämde folk och dessutom trodde att alla ville förgifta honom.
Trots att Ebba (som överlevde) gav ett signalement om ”en man i 30-årsåldern, 165 cm lång och med stirrande blick” anhölls några dagar senare två italienska vagabonder – Biagio Valente och Giuseppe Jaconelli – eftersom de såg mystiska ut.
Valente var vad vi idag kallar funktionshindrad – mentalt sett inte äldre än tio år. Han erkände utan problem alla anklagelser och fyllde gärna på med påhittade detaljer. (Som tack och lov inte var trovärdiga.)
Efter många om och men ställdes de två stackars italienarna inför rätta, med hela den italienska släkten på plats. Försvarsadvokaten och f.d. häradshövdingen Axel Carlsson bevisade att Biagio och Giuseppe hade alibi eftersom de när mordet begicks faktiskt hade sovit i en viss fjärdingsmans uthus. Båda italienarna frikändes, och Biagio Valentes mamma rusade fram till domaren för att överösa honom med tacksamma, italienska kyssar. Och det var då det hände! Domaren sa: