Goddag på er alla denna Nobeldag! Inga frasande coronaklänningar hörs i Stockholms stadshus, ingen covidbankett skramlas fram, inga glassbomber kan glida ner i virusdekolletage. Eventuella pandemitiaror får vi väl ha på oss när vi går och handlar mat, kanske?
Kommentatorsbåsets gissningar till lucka 9 spretade värre än nånsin!
Kråkan:
Hmm … Det är mycke’ nu.
Våtmarker, marskland,
Irisar, kabbelekor och glögg.
Svärdsliljor, smörblommor,
chokladbollar, äpplen och toffee.
Sill, lutfisk, pepparkakor,
kaffe, te och kröken.
Deltan, raningar, Anna,
madeira, cognac och guckuskor.
Styggängar, schersminer,
Mankell, Ville och Louise.
och nån sorts kakor med mycket smör och mjöl.
Lukterna blandas hos handlar’n.
hakke:
Om jag så här på kvällskvisten kanske ska våga mig på att analysera lyckodikten, med som postkonfessionella personliga klassicism.
De fina indragen tyckte jag ledde övergången till en mer modernistisk och förtegen poetisk tradition, med en tydlig förmåga att uttrycka starka känslor passionerat, men ändå reserverat och med integritet.
Det låter kanske tungt, men med tiden har dikten fått en något mer lättsam, och emellanåt till och med humoristisk, ton.
Bridgroom (hela kommentaren är läsvärd):
Som Ville, med sillen
Visst var Ville galen: han gick ju
på dansskola.
Att se på marskatter är som att se
på internet:
hundar på måndagar, blå häst på tisdagar.
Nina:
”Dagens HB är ren tysk lycka.”
Niklas i Göteborg:
”Hmmm. Ordning och reda och många detaljer och ett marskland. Jag vet exakt varifrån jag minns det ordet, men det vågar jag inte skriva p.g.a. Schubert.”
Ja, det var ju just det … Hihi!
Dagen till ära gjorde Goblin-Charlotte en äkta Schubert, när hon klampade in i kommentatorsbåset och vrålade:
”Lyrik är inte min starka sida så jag drar till med Louise Glück eftersom hon är högaktuell.”
Ökenråttan tog sig åt hjärtat, famlade efter luktsaltet och viskade:
”Vi ska ju inte ’dra till med’ namn.”
Louise Glück (f. 1943) är förstås dagens svårskrivna namn (både Louise och Glück haltas fram på tangentbordet) och dam – samt årets Nobelpristagare i litteratur. Luckan var skapad efter Vedertaget bruk med detta mönster, och handlade mer om kronärtskockor, fänkål och enstöringar än om Akilles olämpliga fotbeklädnader. I hemlisbloggartexten var många av Glücks titlar instoppade – men faktum är att det inte finns så mycket att hålla i när det gäller hennes verk. Utgivningen består av blott tolv poesisamlingar och två essäsamlingar om poesi – men hörni, hon har ju humor! Pulitzerpriset, National Book Award och National Humanities-medaljen är några av alla priser som hon har förärats. Och detta, vill jag tro, beror på att hon är
- begriplig
- rolig.
Namnet till trots är Louise Glück från USA – närmare bestämt New York, dit hennes farföräldrar flydde från Ungern. Hennes barndom präglades av bokstäver och läslust, vilket syns även i hennes Nobelföreläsning:
”When I was a small child of, I think, about five or six, I staged a competition in my head, a contest to decide the greatest poem in the world. There were two finalists: Blake’s “The Little Black Boy” and Stephen Foster’s “Swanee River.” I paced up and down the second bedroom in my grandmother’s house in Cedarhurst, a village on the south shore of Long Island, reciting, in my head as I preferred, not from my mouth, Blake’s unforgettable poem, and singing, also in my head, the haunting, desolate Foster song. How I came to have read Blake is a mystery.”
Jag citerar på engelska eftersom det är hennes modersmål (vilket inte betyder att jag citerar spanjorer på spanska, orättvist nog), men här kommer inledningen även på svenska i översättning av Jonas Brun:
”När jag var ett litet barn på kanske fem eller sex år, arrangerade jag en tävling i mitt huvud, en tävling för att utse världens bästa dikt. Finalisterna var två: Blakes ”The Little Black Boy” och Stephen Fosters ”Swanee River”. Jag gick av och an i gästrummet hemma hos mormor i Cedarhurst, ett litet samhälle på Long Islands sydkust, och reciterade Blakes oförglömliga dikt på det sätt jag tyckte bäst om: inte med munnen, utan i tanken, och sjöng, också i tanken, Fosters stämningsmättade och ödsliga sång. Hur det kom sig att jag hade läst Blake är ett mysterium.”
Båda texterna har denna stämpel med störande, jättestora versaler, ba så ni vet:
© NOBELSTIFTELSEN 2020
Nu kan ni sätta er och göra en översättningsanalys. Eller så läser ni bara vidare här.
Lilla Louise drabbades i tonåren av anorexi, vilket påtalas i alla, alla källor om henne – hon säger själv att när sjukdomen tack vare sju års psykoanalys ”släppte”, kom skrivlusten. Men så försvann den. Och kom tillbaka. Och försvann. Och kom tillbaka. Uj, vilken skrivkramp hon har haft; tydligen blir den etter värre när man har förärats just Nobelpriset. Tur att hennes lärarjobb på Yale (sedan 2004) kan distrahera lite.
Louise Glücks dikter handlar om ensamhet, relationer och mötet med döden, vilket i mina öron låter lika kul som budget, tändstift och mitokondrier. (Förlåt. Det är alls inget fel på budget, tändstift och mitokondrier, men jag vill så gärna läsa poesi om kronärtskockor, fänkål och skavsår.)
Här kan man lyssna på och läsa hennes dikter.
Här kommer en uppläsning av ”Det är sant att det inte finns nog med skönhet i världen” ur Averno.
Översättning: Jonas Brun.
Uppläsning: Stina Ekblad
Själva dikten är bara två minuter lång, sedan följs den av lite Prokofjev (Askungen).
Ni förstår att ni har alla möjliga medel här ovan att framstå som intellektuella giganter? Lottens Lilla Lathundsassistent serverar härmed några Glück-meningar att ta till under nästa Zoom-möte, när ni alltså med gott samvete kan citera 2020 års Nobelpristagare i litteratur.
”Jag säger som Louise Glück”, suckar ni och fortsätter med:
– Jag arbetar, trots att jag är tyst!
– Vi är följeslagare här. Talar inte. Var och en i sina egna tankar …
– Jag har djupa vänskaper. Jag är vän med andra enstöringar.
(Berätta gärna om den succé ni ju gör.)
Kuriosa:
”Min barndom, stängd för evigt,
har blivit gyllene som en trädgård om hösten,
täckt av ett tjockt lager havsängshalm.”(Ur Fuga)
Sådärja! Den osynliga tischan ligger fortfarande i tryckeriets pipeline, men ska levereras endera dagen. Jag och plommonstopet rör om hej vilt här och jag skakar lite extra och nu plockar jag upp en liten, skrynklig stackars papperslapp och på den står det … Flora! Tjosan, vilken nybörjarröta! Glück!
Lucka 11 kommer i gryningen (pfft, gryningen är ju sent på förmiddagen!) … i ottan på torsdag! Nej! Jösses vad tiden går, fredag är det ju imorrn!
(Schäkta, men torsdag är välan liksom idag?)
Grattis Flora! Och välkommen!
Oj. Fel lycka. Jag tänker på han med världens äldsta fortfarande gångbara opera.
Men marsklanden förde mig först till Nordsjökusten och den enda som jag känner till sjunger om mijn vlakke land är ju Brel. Och sen tog det stopp.
Men att Kalle Ankas mamma hette Hortensia (för mig ny kunskap) och att schersminer hör till hortensior (för mig ny kunskap)… gick inte heller att bena ut.
Grattis Flora!
Haha! Undras om det inte rent av var Schuberten som fick mig att sortera bort Glücken ur huvet!
Grattis Flora!
VI,
Vild Iris och sen
att vi läser Vi Läser
ledde till Vedertaget bruk.
Grattis Flora med en vacker svärdslilja!
Grattis Flora! Kul med nykomlingar i båset.
Helsida om HB i dagens EskilstunaKuriren (signerad Elin Swedenmark/TT.)
Tyvärr bakom betalvägg.
Jag fattade inte fast jag googlade efter Schuberten. Alldeles för trött efter en jobbdag. Men har kommentarsfältet erbjudit en stunds ordvändande av embryo så är jag nöjd ändå.
Glücklich! Googlade Marsh+Achilles+Mock Orange och hamnade rätt. Alexander Lukas var en bra ledtråd!🤗
Grattis Flora!
Saknar faktiskt Nobelfestligheterna.
Passande med en Flora-vinst just idag! Grattis!
Grattis Flora! Och stort tack till alla som ledtrådade så väldigt elegant. Om jag hade varit mer bildad skulle jag förstått ännu mer.
Det är märkligt hur ord kan sätta sig i minnet, eller ”Marskland jag minns”, som min föreläsning skulle heta. Det var ju barndomens Prins Valiant som ristade in ordet i minnet. Han bodde minsann i marsklandet och åkte runt med båtar och blev anfallen av allt och det ena och andra. Men frisyren – den fick aldrig nåt smuts på sig. Sen var en rollspelskampanj som hette Marsklandet också. Det är ett viktigt ord i mitt liv.
Enträget sökande på marshland och allt annat lyckades till slut lura sökmotorns säljalgoritmer. Det kan ibland vara bra att vara besatt av ett ord. Eller nåt. Kanske hade jag bara tur.
En sån turdag, grattis Flora!
Eller Turedag, som Niklas och jag råkade kalla det för någon vecka sedan. Det här året önskar man ibland att få lite mer Ture på besök. Jag tycker också det är trist med de inställda festligheterna, vi gick runt i Stockholm i helgen och kollade på ljusinstallationerna men festkänslan ville inte riktigt infinna sig. Men vi har i alla fall Lottens julkalender, det är ju en himla Ture.
Grattis Flora!
Jag var uppe och tassade vid tretiden inatt, tog en huvudvärkstablett och läste igenom alla lettrådarna och konstaterade att jag fortfarande inte hade en aning. Huvudvärken stillnade och jag somnade om.
Sen till frukost hade Upsala Nya en artikel om Glück dagen till ära, och häpp! där stod allting utom systerdottern, så plötsligt var det självklart.
Grattis Flora!
Jag läste också Elin Swedenmarks TT-artikel (i Aftonbladet) och tänkte att Ja, ja, det skulle ju kunna passa som dagens HB, om det inte vore så att namnet redan är nämnt i kommentarerna, så då går ju Glück bort. Nu ägnar jag dagen åt att fundera över vad detta kan vara för konstigt regeltroget karaktärsdrag hos mig.
Vi har lite långsam postgång här på vischan. Och teven har vi bara igång när vi kollar gamla filmer – som Snobbar som jobbar, Colombo, Helan och Halvan och Tati.
Och inte förekommer det så värst många middagsbjudningar heller. Så vi behöver inte alls vara lika pålästa på dagens on-dit som tidigare. Det är faktiskt skönt att slippa den aktualitetshetsen.
Ett förslag: Inför HB-karantän på ett antal år. Då har vi lantisar, som enligt en undersökning för några år sedan, är mindre smarta än invånarna i Östra Mälardalen, en chans att leva upp till det stolta mottot ”Hela Sverige ska ha en chans”
Nämen tack, hörni! Jag har smugit in och ut ur båset tidigare år också och gissat någon enstaka gång, men i år är mitt första allvarliga försök. Tack vare coronan kanske – så mycket ledig tid man får när man inte kan gå på julmarknad och teater.
SORRY!!!! Hela kroppen är en härdsmälta och att min chemo brain (som letade efter facit till lucka 3 i en hel dag!) lyckades göra en Schubert var både lyckligt och olyckligt, så att säga. Det är svårt att ogissa när man som sagt inte har någon koll på lyrik… eller ingen koll på något dessa dagar.
Ingen fara C- T G g! Det är både stämningsfullt och nostalgiskt med en Schubert – såå långe sedan sist! Och det fungerar ju bra på en en och annan (=på en annan) som ett listigt villospår.
Verkligen inte nån fara Goblin-Charlott! Jag håller med Karin här ovan till 100 %!
(Idag har jag onlineföreläst i ett vakuum i 95 minuter. Jag har aldrig varit så trött någonsin.)
Nobeldagen och litteraturpristagaren till ära har jag i dag satt en pytteliten silverbrosch på min mössa (gökbomodell). Broschen har en emaljdekor nämligen, en – iris.
MEN SÅ SCHANGDÅBELT! FInns det månne en bild på denna fantastiska kreation?
Ibland är broscher av markasiter till salu här och där, och jag är oerhört förtjust i just markasiter. Men hittills har jag inte funnit något användningsområde för dem, där jag tofflar runt i mina inte särskilt propra persedlar. Men mössa!
Jag ska ha ett gökbo med markasiter på skulten!
Och här kommer en iris-bild från Ökenråttan!
Quel elegance!!
Vänligt sagt, Ninja, tack! Men jag förstår ju att denna maskinstickade mössa inte är något för finsmakare i branschen. Kunde dyka upp i nåt brottmål med text ”Exhibit B. Denna mössa är polisens enda spår efter mördaren.”
Grattis, Flora!
Och tack, Båsmor, för att min första let-tråd fick vara med i facit! Sannerligen en stor ära!
Men ändå ÖR – oh så fint! Det är ju färgmatchat tillåmä.
Gör inget, C – T G g! Eftersom jag tydligen är lika regeltrogen som Karin så hamnade jag vid gogglandet i stället på diverse andra nobelpristagare, främst från Irland och Tyskland. Men allra mest hamnade jag på sidor om tapeter.
Puh, tack! Känner mig lättad.
Men damaskerna? Vad med dem? Och stövlarna? – Det var så långt jag hade hunnit innan nån stövlade in och – jag saknar ord.
Kom på det till slut efter rätt många ledtrådar, är nöjd i alla fall.
Ingen fara med Schubert:en, det är mest uppfriskande. Känns lite skönt också att dela det med fler. Jag gjorde också en sån alldeles i början av min kalenderkarriär. Barbro Lindgren vill jag minnas att det var som jag tjoade ut en tidig morgon. Kände igen henne direkt eftersom pop och barnböcker oftast är mina bästa kalendergrenar. (Törs knappt skriva så, kommer väl inte att kunna ett smack i just de genrerna framöver…)
Grattis till Flora också, förstås!
ÖR: ”Men damaskerna? Vad med dem? Och stövlarna?”
Du saknar ord? Men det gjorde inte vi! Och eftersom lilla Glückan inte hade nått ut på landet med all kraft så blev det Den sköna Helena som vi satsade allt på.
Och då är Alexander given. Och Akilles med hälen nästlade sig också in. Bilden visar ett par gubbs med otillräckliga skydd för hälarna.
Ranunkel och Unkel Joakim von Anka. Där såg det inte heller ut att finnas några problem att få bitarna på plats. Så det mesta stämde.
Att jag lämnade ugnsluckan Offen(bach)? Det var mest för att stötta Hakke. Som vi trodde var inne på samma självklara spår.
Men inser att vi kanske skulle ha satsat på den där Blom. Det är ju en blommig gåta.
Mao: Vi hade inte en susning. Lilla Glückan gick bort väldigt tidigt. Såå enkelt kunde det ju inte vara. Eller hur?
Damaskerna, när jag googlade på dom så hittade jag – Gadames! Det är en ökenstad i Libyen. Dänna har vi vurta. Där framställde man ett särskilt fint läder som användes till att göra damskor, vill h*tler ha det till, men det var damasker det skulle stå . Ordet ’damasker’ kommer av namnet Gadames, what do you know! Finns det nåt forum där man lär sej så mycket som i Lottens blogg, jag bara frågar!
Goggla på Gadames så får ni se. Där dyker till och med troglodytbostäder upp, bara en sån sak.
Goggla skulle det stå, sabla h*tler.
Åh, Ökenråttan, vilken underbar sammanfattning av damaskrelaterade irrvägar!
Grattis Flora!
Jag googlade en rad ur texten. Fick en träff som såg bra ut. Klickade mig till Wikipedia och såg resten. Ibland går det lätt 🙂
Grämer mig fortfarande över första missade luckan.