Jag var på promenad med några kompisar. Vi gick förbi ett sädesfält.
– Vete.
– Mmm. Vete.
Så följde en liten intressant resa på minnets stigar med ”Hemkunskapsboken” och ”min fröken sa alltid” samt ”nej, prata inte om kalopsen”. Vi kom till ett annat sädesfält.
– Havre.
– Mmmmm. Havre.
– Dingelidong liksom.
– Stökfladder.
– Havregrynsgröt med jordnötssmör.
– Jaså? Inte lingonsylt?
– Är ni helt galna? Sirap ska det vara på!
Så följde en komplett ointressant åsiktstävlan om vad som passar bäst på havregrynsgröt, men vi enades ändå om att det är superviktigt att komma ihåg kryddmåttet salt. Vi kom till ett tredje sädesfält.
– Korn.
– Mmm. Korn.
– Nej, råg.
– Råg? Nej, korn. Kolla, långa strån.
– Borst, det heter borst. Långa borst, det har råg.
– Nej korn.
– RÅG!
– KORN!!!
– Jag googlar!
Den som googlade visade upp den allra första träffen. Ni ska nu få se bilden, men jag har gjort ett rött kryss på den … för det är ju fel!
Den tokiga bilden är väldigt, väldigt spridd. Jag gjorde en bildsökning – och här har ni några av sajterna som använder den …
Ujujuj, ajajaj.
Här kommer nu en egentagen bild på (något omogna) sädesslag här i omgivningarna; korn är ett lääängre ord än råg, alltså har det lääängre borst.
1. Vetestrå 2. Havrestrå 3. Rågstrå 4. Ett mer omoget rågstrå.Ett vajande kornfält här i krokarna just nuuu.
Nu är frågan vad vi gör åt detta sädesslagsdebacle? Kan jag försörja mig på att åka land och rike runt och berätta om detta mitt sorgliga fynd? Ska jag ta med mig Hemkunskapsboken?
Eller … är det ens viktigt …? Kanske ska vi fokusera på den där sirapen på gröten istället?
– Hur kommer corona att förändra bostadsbyggandet framöver? sa jag med rynkad panna. Och finns det verkligen ett samband mellan D-vitaminbrist och covid-19?
Tyvärr var jag helt ensam i rummet, så jag fick inga svar. Dessutom satt jag och tentade en arkitekturhistoriekurs digitalt under tidspress, och skulle inte alls fundera i sådana banor. Jag skulle istället komma ihåg 1800-talets byggnadslagar och stadgar och hur nytillkomna lagar vissa år påverkade ditten datten.
(Jag mindes varken någon lag eller årtal och fick 0 poäng på den frågan.)
TBC-arkitekturen kunde jag däremot mer om! För si, lungsoten, spanska sjukan och andra farsoter spreds till stor del pga. den bedrövliga bostadsstandarden som vi hade i Sverige vid förra sekelskiftet. Ett exempel: en sexbarnsfamilj i en tvårummare ansågs ha så gott om plats att de faktiskt kunde ha tre hyresgäster.
Vilken kakofoni av snarkningar det måste ha varit här! (Sådana där täcken hade mina farföräldrar. Tunga och röda var de.)
Obeskrivligt trångt var det alltså inomhus med våra moderna mått mätt – och dessutom trångt utomhus. Se här på de bebyggda innergårdarna; det är liksom kvarter inne i kvarter.
Så här trångt är det fortfarande i kvarteret Eldaren i Vasastan (Stockholm). Fem till sex våningar höga är husen, och mörkt och fuktigt var det. Tänk att springa ner och gå på utedasset där nere … (Kvarteret på bilden är förstås uppsnofsat och moderniserat idag.)
Inte bara fattigdom utan även trångboddheten och bostadsbristen bidrog till utvandringen till Amerikat. Men nu var det det här med TBC, som ju faktiskt kunde vädras ut och självläka. Via brainstormingar och arkitekttävlingar och massa utställningar kom man i början av 1930-talet på något som heter smalhusen – såpass smala är de att en liten tvårumslägenhet har fönster i två diametralt motsatta väderstreck. Perfekt för tvärdrag så att alla baciller och all fukt far all världens väg!
Smalhus i Göteborg! Kök, badrum och gemensam tvättstuga var nyfunnen lyx. (Jag gillar idén, men det ser blåsigt och omysigt ut och jösses, baaarnen, där är ju baaaarnen! Vem vaktar baaarnen?)
Som synes på bilden ovan, var smalhusområdena inte helt optimala för di små. Man vill väl som förälder ha dem inom synhåll i säkerhet på en någorlunda omgärdad gård? Javisst, sa arkitekterna och tog fram trolldegen och lekte fram stjärnhusen. (Kanske gick det inte till exakt så.)
Smalhus, fast som stjärnor och med innergårdar. Där längst ut kan man banne mig ha utsikt i tre väderstreck!
Den här kursen som jag går är absolut jobbigast av alla jag har gått sedan våren 2020. Det är så mycket litteratur och så många termer och så många gubbar, vars namn jag måste banka in med våld: Tony Garnier, Clarence Perry, Lawrence Mumford, Patrick Abercrombie, Sven Markelius, Backström & Reinius, Ebenezer Howard, Albert Lindhagen (Lindhagensplan!) P-O Hallman (som är Sveriges Camillo Sitte, jahadå), Hausmann, Walter Gropius, Le Corbusier, Mies van der Rohe, Carl Bergsten, William Morris, Ferdinand Boberg och Robert Dickson.
(Om ni är som jag, känner ni möjligtvis till Le Corbusier och William Morris i namnsörjan ovan.)
Men jösses, så intressant det är och vad mycket jag lär mig. Jag hade ingen aning om att miljonprogrammet (alltså att en miljon bostäder skulle byggas på tio år) ägde rum exakt 1965–74 och att det inte alls bara är jättekolosser till fula höghus. Fördelningen är
60 % trevåningshus
30 % radhus och villor
10 % jättekolosser till fula höghus.
Va? Man baxnar! Och häpnar! Sedan lugnar man ner sig och läser vidare.
Och så avslutar vi med en köksinteriör från 1930-talet. Vad tror ni att det står på de små lådorna bakom kvinnan?
Men, förresten, hur är det nu? Kommer corona att på något sätt förändra bostadsbyggandet framöver? ”Coronarummet” kanske är jobbahemifrånanpassningen i nybyggda huskomplex?
En annan har förvisso läst konsthistoria, men någe vidare blev jag ändå inte som konstkännare. Jag gillar Zorns nakna tanter och älskar Carl Larssons interiörer och allt som Viola Gråsten skapade i tygmönsterväg.
Men i övrigt är jag rätt väck, faktiskt.
Ibland dyker det upp nåt som kittlar fantasin (vilket jag gillar) eller som provocerar (vilket jag inte alls gillar). Och plötsligt så kommer Adriaen Brouwer infarande från ingenstans! (Bildligt dårå, han levde 1605–38, så det var ett tag sedan han for nånstans.)
Känner ni till honom?
Se, sicket hårsvall och ostyriga mustascher han hade! (Av den samtida Anthony van Dyck.) [CC0 1.0]Tyvärr vet man bara på ett ungefär när han föddes, och inte riktigt heller hur han utbildade sig – kanske var det hans pappa som lärde honom att måla? Att han 1633 sattes i fängelse, anklagad för att vara spion, står däremot utan allt tvivel. Eller kanske inte. Kanske hade han bara skattefuskat – utan pengar och ständigt satt i skuld som han ju var. Dock var han en glad gamäng och en festprisse, så med goda vänners hjälp och andra etablerade konstnärers bidrag klarade han sig nästan alltid.
Och karln måste ju haft humor. Se så han målade!
”Festaren!””Yngling gör grimas.”
Visst är de uppiggande?
Tavlan heter ”Den beska drycken” – jag ser ut såhär när jag får i mig våra svenska ”Bäska droppar”?”På puben”.
När han inte målade, satt han på krogen med sina polare – och det verkar att döma av tavlorna ha varit ett jädra hålligång.
”Lukt” eller ”Oangenäm fadersplikt”. Man undrar vad människan i bakgrunden förfäras över.
Han målade alltså vardagsbestyr, bönder, trasiga kläder, smuts, fest och flödande öl. Bagaren Joos van Craesbeeck var en av hans bästa kompisar, och så inspirerad blev denne av Adriaen Brouwer att han målade ett självporträtt i samma stil.
Alltså inte en målning av Adriaen Brouwer, utan ett självporträtt av Joos van Craesbeeck. [CC]Konstkännare trodde i flera hundra år att det var Brouwer själv som hade gjort denna målning, men nu vet man bättre.
Stackars Adriaen Brouwer hann dock bara göra tavlor tills han dog i 33-årsåldern. Kanske av sitt hårda leverne med supa, röka, slagsmål och dålig mat – men kanske var det av pesten. Tecken som tyder på det senare är att han begravdes i en anonym pestgrav, men att konstnärspolarna efter en tid hade samlat in så mycket pengar att de kunde få honom uppgrävd och begravd lite mer propert. Och med en rejäl fest efteråt förstås.
”Rökarna” – och mannen i förgrunden är Adriaen Brower själv. [CC]Rubens och Rembrandt var lika förtjusta i Adriaen Brouwer som jag, men de hade lyckligtvis råd att köpa många av hans tavlor. Det är bland annat dem vi har att tacka för att dessa roliga verk finns att njuta av än idag – Rubens ägde 17 av Brouwers tavlor när han dog.
Men några nakna tanter eller vackra interiörer kan jag inte se att han målade.
Jag snubblade över en man vid namn Carl Gustaf Vilhelm von Düben (1822–92), som verkade ha varit nåt i hästväg vad gäller läshjärna.
Han började läsa vid Lunds universitet som 15-åring och blev fil.dr. när han var blott 22 år. Sedan reste han jorden runt, blev läkare och ledamot av precis allt för att sedan disputera en gång till. Och avslutningsvis som antropolog i oländig terräng på hårt underlag dokumentera samernas liv och leverne tillsammans med hustrun Lotten.
Han ansåg att obekväma skor var ren idioti: ”Dumheten att vilja frambringa större skönhet än naturen.” På samma sätt for han ut mot den opraktiska och ohygieniska krinolinen, medan dans och för den tiden förnuftig spädbarnsvård omhuldades.
Ett klick bort förlorade jag mig helt i en avlägsen släkting till honom: Carl Gustaf Vilhelm von Düben (1816–97) eftersom Selma Lagerlöf under en tid var inackorderad i hans hem för 45 kronor i månaden. Men ack o ve – hon vantrivdes pga. bullriga och kalla rum samt dålig mat – de åt blott smörgåsar ”typiskt för Stockholmarna”, skrev Selma.
Nu har jag ju aldrig varit inackorderad hos någon, men varit gäst har man ju. Och ibland är det värt besväret att fundera över madrasser man mött. Nu bortser jag från otalet basketlägerövernattningar i gympasalar och klassrum, och listar några andra:
Radhuskällarsängen hos en bekant till familjen 1978. Jag var 14 år, och plötsligt satt en helt främmande, jätteberusad kille på min sängkant. Han var son i huset och visste inte att huset var utlånat – men var på det hela taget väluppfostrad och ursäktande.
Katthuset i USA 1981. I ett år snörvlade och väste jag hos en trist familj som hade katt. Men jag fick sova i en himmelsäng!
Tältäventyret med gymnasieklassen 1983. Min sovsäck dränktes på ett tidigt stadium av varm choklad, varför jag fick vandra omkring halva natten för att inte huttra ihjäl. Jag försökte bli värmd genom att sova tätt intill några av killarna i klassen, men de fattade ingenting och erbjöd mig inte alls plats i sovsäcken.
Vindshotellrummet i Lugano under tågluffen 1986. Jag sov i en tältsäng som varken hade platsat i tält eller som säng. ”Några glesa säckvävssnören mellan två pinnar gör ingen säng”, sa jag uppbragt och slog huvudet i den nakna glödlampan. Som föll i golvet och tusen bitar.
Gästrummet from hell 1998. Värdfolket grälade i rummet bredvid, det var ömsom för kallt, ömsom för varmt, dörren gick inte att stänga helt och det var stopp i toaletten innan jag ens hann använda den. Vid 05 på morgonen gick brandlarmet och jag blev tvungen att stå ute på gatan iklädd nästan ingenting.
Och hur hänger detta ihop med de två Dürarna? Ptja, den senare var en kass värd, medan den förre var fördragsam och kunde tänka sig att sova hur som helst.
En av mina favoritinterjektioner (det har man ju några stycken) är ”Kyss Karlsson!”. Jag har för länge sedan begripit att detta gör mig till en stofil, för så säger man sällan numera i de yngre kretsarna när man blir glatt förvånad.
Så … vi tar väl härmed och väcker liv i uttrycket genom att berätta historien bakom?
År 1913 stod apotekare Johan Erik Hallbergsson, (gift med Sveriges första kvinnliga farmaceut Märta Hallbertsson och far till fem barn) i sitt apotek i Hammarby, Upplands Väsby.
Märta Hallbergsson (1877–1953). Läs mer om henne hääär.Apotekare med majestätisk mustasch: Johan Erik Hallbertsson.
Han blandade till medikamenter och hällde huvudvärkspulver i kuvert, när han plötsligt blev överfallen av en pistolbeväpnad man som tydligen låg gömd i rummet. Apotekaren och den mystiske mannen rumlade runt på golvet, pistolen åkte all världens väg och en kniv stöttes under tumultet i apotekarens bröst.
Blödande tog sig apotekare Hallbergsson upp på apotekets ovanvåning, där jungfrun Ebba Larsson raskt av hustrun Märta fick order att gå nedför trappan – till mördaren – och springa och hämta hjälp. Stackars Ebba lydde, råkade på den mystiske mannen, fick tio knivhugg, föll till marken och antogs förmodligen vara död.
Men det är segt virke i Ebba. Hon tog sig upp och ut till grannhuset 200 meter bort, där man genast telefonerade efter hjälp. (Det fanns faktiskt ungefär 350 000 telefonabonnenter i Sverige redan 1913. Vi var ena hejare på telefonteknik!)
Larmet gick till den inte helt kompetente landsfiskalen (eller kronolänsmannen) Hasselhuhn, som satt och spelade bridge och drack öl med sina polare. Pliktskyldigast avbröt han spelet och åkte till apoteket, där Hallbergsson nu låg död bredvid en uppriven Märta. Hasselhuhn kliade sig i huvudet, såg sig om i det inte alltför stökiga apoteket, kände ett kurr i magen och återvände därefter till polarna och maten vid bridgebordet.
Intet spår av den mystiske mannen – mördaren – stod att finna trots att hela grannskapet strax örlade runt i apoteket i jakten på ledtrådar.
Poliser från Stockholm kallades in, och de släppte snabbt ut en förvirrad spårhund som ju mest kände lukten av hela grannskapet som fortfarande klampade omkring i apoteket, men som ändå nosade sig fram till en liten stuga i närheten. ”Jaha”, sa poliserna, ryckte på axlarna och åkte hem till Stockholm igen utan att undersöka huset eller dess ägare herr Arnberg – för han var av alla i bygden känd som en tok som for omkring och skrämde folk och dessutom trodde att alla ville förgifta honom.
Trots att Ebba (som överlevde) gav ett signalement om ”en man i 30-årsåldern, 165 cm lång och med stirrande blick” anhölls några dagar senare två italienska vagabonder – Biagio Valente och Giuseppe Jaconelli – eftersom de såg mystiska ut.
Giuseppe Jaconelli med en något mindre markerad mustasch.Biago Valentes prydliga profil.
Valente var vad vi idag kallar funktionshindrad – mentalt sett inte äldre än tio år. Han erkände utan problem alla anklagelser och fyllde gärna på med påhittade detaljer. (Som tack och lov inte var trovärdiga.)
Efter många om och men ställdes de två stackars italienarna inför rätta, med hela den italienska släkten på plats. Försvarsadvokaten och f.d. häradshövdingen Axel Carlsson bevisade att Biagio och Giuseppe hade alibi eftersom de när mordet begicks faktiskt hade sovit i en viss fjärdingsmans uthus. Båda italienarna frikändes, och Biagio Valentes mamma rusade fram till domaren för att överösa honom med tacksamma, italienska kyssar. Och det var då det hände! Domaren sa:
– Kyss inte mig, kyss Carlsson!
Snipp, snapp, snut, så var sagan slut och de båda italienarna vandrade ut. Med varsitt dragspel, tydligen.
Precis som för ett år sedan åkte vi – gymnasiekompisarna – mot Dalarna för att äta oss feta norr om Säter. Svamparna var det inte mycket bevänt med i år; på dubbelt så lång tid fick vi ihop ungefär hälften så mycket. Men då hann vi också förirra oss ut på en stor myr för att leta efter tranbär, som plötsligt blev väldigt viktiga.
– Tranbärssåsen! sa såsmakaren.
– Vilken sås? sa vi andra fyra.
– Till lammet! Samma sås som förra året! sa såsmakaren uppbragt.
– Gjorde du en sås förra året? sa de fyras förvirrade gäng.
– Minns ni inte min sås från förra året? snyftade såsmakaren.
– JO! DEN VAR JÄTTEGOD! sa fyra glömska kamrater i korus utan att minnas ett jota.
– Dom växer i långa revor så hittar ni ett, finns det säkert fler i närheten! ropade den av oss som var van vid tranbärsjakt.
Efter en lång stunds klafs och klet i vätan, kände vi oss färdigplockade. Vi samlade ihop oss för att skåda den samlade skörden.
Ett tranbär! Alla beundrade vi den lilla röda juvelen.
Och så fortsatte vi den ämrans jakten på trattisar som förklär sig till lövhögar och barksräp.
Det här lovade gott, men var tyvärr bara en enda ensam tratt-tuva.Plötsligt fick jag lite ont i hålfoten.
När man går där och fnular och letar svamp, far samtalsämnena som pingisbollar i en tornado. Vi avhandlade bl.a.:
föräldrar som går vilse
föräldrar som cyklar omkull
barn som inte flyger ut
barn som skaffar barn
en herrans massa coronaerfarenheter – framför allt det faktum att det är ganska tyst om patienter som har drabbats av bestående hjärnskador pga. syrebrist.
Och så var det ju det här med storskiftet. Och Lillskiftet? Stötskiftet? Lankskiftet?
Vi kunde inte alls enas om vad skiftena hette eller när de ägde rum, och bestämde oss snabbt för att det var våra lärares fel. Men nu har jag försökt få klarhet i detta.
Storskifte – mitten av 1700-talet. Man ville minska jordsplittringen och tvingade bönderna att sätta ihop de små åkerlapparna till stora, mer lättbrukade åkrar.
Enskifte – i Skåne 1803 (andra delar av Sverige, men inte alla, från 1807). Man kan fortfarande se resultatet med ensamma gårdar som har stora åkerarealer runt sig. Detta var inte lika effektivt i övriga Sverige där jordkvaliteten kunde variera stort på ganska små områden.
Laga skifte – en sorts kompromiss från 1827, som mer byggde på frivillighet. (Som inte kunde uppbådas i Dalarna.) Åkrarna slogs ihop och husen flyttades, fast mildare än under Storskiftet.
Skiftesreformerna under 1700- och 1800-talen (och för all del även på 1900-talet) förändrade landsbygden: den samlade Bullerbybebyggelsen spreds ut som när man slänger ut tärningar i Yatzy och ägorna samlades i stora Monopolbrädesliknande fyrkanter runt husen. Som exempel kunde sex tättbebyggda byar förvandlas till åttio solo-gårdar med varsin stor åkermark runtenom. Gymnasiekompisen Marit konstaterade stilla:
– Skiftesreformen är nog orsaken till det svenska vemodet: vi fick ju liksom inte bo kvar i byarna med våra polare efter 1830-nånting.
I Dalarna gällde en specialare som komplicerade jordlotterna – realarv – där inte blott den äldste sonen utan alla barn vid föräldrarnas bortgång fick dela på jorden och arvet (fast sönerna brukade få dubbelt så mycket som döttrarna). Då delades marken i allt mindre bitar och alla var ganska nöjda med det. Eller som Ninja-Malin skrev i en kommentar:
”Problemet är ju att efter alla arvsskiften så finns det ägoremsor i skogarna som är ett par kilometer långa och en halvmeter breda. Väjer man för en storvuxen tall är man genast inne på nästa äga, om inte den bredvid nästa äga.”
Karin mindes i en annan kommentar:
”När syrrans make var bestämkarl i Mora hade han ärende uppåt kommunens norra trakter och knackade på hos en äldre kvinna för att diskutera någon kommunal angelägenhet. Kvinnan gläntade förskrämt på dörren och frågade om det var krig. Nej, det var det ju inte.
– Usch då, mente kvinnan, då ä dä laga skifte!”
Men nu tillbaka till nutiden och svamparna. För inte nog med att jag hade ont i hålfoten efter pinnen – när pinnen var utdragen hade jag ju ett hål där istället. Hål i hålfoten! Och strax därefter en blöt yllestrumpa. Sedan hände detta, när jag helt obekymrad gick och trallade på en svampsång:
Hela högerbenet försvann ner i underjorden!
När jag med kamraternas hjälp hade kommit upp ur den mystiska hålet, ramlade vi alla fem istället ner i en liten myr som var proppfull med … tranbär.
Nästan två liter!
Skyddsombuden i församlingen godkände inte tranbärsplockarpositionerna, så med krum rygg vacklade vi alla hemåt i kvällningen.
Men först trillade jag förstås omkull och spillde ut en hel korg med svampar.
Dagen efter – på väg söderut – stannade vi till på en stor loppis, där man på toaletten kunde njuta av denna poesi:
Heja Dalarna!
Pssst! I SVT:s Öppet arkiv finns tv-serien Macklean (1993), som handlar om skiftet och om Rutger Macklean.
När jag dör kommer barnen att få ärva 317 par basketskor, 30 dagböcker, en resväska med komplett onödiga kvällstidningar från 1975 till 1992 som handlar om Melodifestivalen, hockey-VM och Johnny Depp. Bouppteckningen kommer att bli en gäspning, men begravningen ett sjujädra kalas. Och på min gravsten ska det stå:
Hade jag varit rik, hade jag köpt och placerat ut 100 000 basketkorgar överallt i hela Sverige och inte alls lämnat något arv efter mig. Förutom skorna och det andra dårå.
Lite mer spännande är det ju när förmögna människor skapar roliga testamenten som i filmernas och böckernas värld. Riktiga exempel:
Allt till katterna!
Min näst finaste säng till min fru. (Hej Shakespeare!)
Min fru får allt. Men bara om hon gifter om sig, så att i alla fall en person kommer att sörja mitt frånfälle. (Heinrich Heine)
Den kvinna i Toronto som på tio år från min dödsdag föder flest barn, ärver min förmögenhet i reda pengar. (Charles Vance Millar)
Den där sistnämnde Charles Vance Millar (1854–1926) var en ofantligt rik man med stort skämtlynne som inte alltid gjorde sig populär med sina ovanliga påhitt. När han tvärdog gammal och barnlös, testamenterade han bort sina tillhörigheter och ägodelar på ett ovanligt fantasifullt sätt.
Tre advokater som verkligen inte kunde med varandra, ärvde ett stort sommarresidens. Men … bara på villkoret att de var överens om att ta emot arvet och nyttja det tillsammans.
Två nykterhetsförkämpar som motsatte sig spel och dobbel ärvde en hästkapplöpningsbana. Några andra nykterister ärvde aktier i ett ölbryggeri.
Och så var det det där med barnalstrandet – eller The Great Stork Derby, som det kom att kallas. Så här såg det ut i Toronto i mitten av 1930-talet:
Familjen Timleck med sina tretton barn – men blott nio föddes under de stipulerade tio åren.Familjen Darrigo hävdade att nio av barnen föddes 1926–36.Familjen Carter lovade att dela med sig till andra familjer med många barn om de skulle vinna.
Under de tio åren var det ett rysligt tjafsande om pengarna:
om barn som föddes utom äktenskapet skulle räknas
om barn som brevbärarna var skyldiga till skulle gillas
huruvida det hela egentligen var lagligt.
Okända släktingar dök upp och hävdade sin rätt och alla tröttnade rejält på det hela. Kanske även barnaföderskorna, får man anta.
Till slut fick fyra kvinnor som hade fått nio barn var dela på pengarna, medan ytterligare två som hade kämpat väl nästan in i kaklet, fick tröstpris.
Mest sympatisk var i testamentstokeribranschen kanske den förmögne portugisen Luis Carlos de Noronha Cabral de Camara, som proportionellt hade lika mycket pengar som hans namn hade bokstäver. Han dog övergiven och olycklig och hade, visade det sig, rent slumpmässigt valt 70 lyckliga arvtagare ur telefonkatalogen.
Hm. Nästa gång vi får spammejl som lovar guld och gröna skogar samt en förmögenhet i pund, ska vi kanske läsa lite extra noggrant?
Jag brukar ju stoltsera och skryta med hur jag minsann tvingade barnen att titta på gamla långfilmer när de var små. Hur jag trycker dagstidningar till deras bröst och hur jag vrålar DET ÄR KARL-BERTIL JONSSON NUUUU – när alla egentligen bara vill dra sig undan och kolla på Youtubare.
Men skadade av sin barndom som de nu är, har de fem barnen börjat revoltera. Det kan man begripa och förlåta dem för, de är i alla fall 17, 19, 22, 25 och 27 år nu.
– Kolla, kolla, den här tanten som dog på 1950-talet tränade med Andréexpeditionen för att få hänga på till Nordpolen men befanns slutligen vara ett sprött kvinnoblomster! säger jag.
– Mäh.
– Den här skon, barn, har en taxklack. Den var modern på 50-ta…
– Inte nu, mamma, jag måste sticka!
– Hon som uppfann den moderna bh:n hette Mary Phel…
– Jaja, och hennes morfars farfar uppfann ångbåten.
– Watergateaffären br…
– Inte mer om Trump nu!
– Jämför slutet av ”Brubaker” med slutet av t.ex. ”En kvinnas doft” så ska ni se att det långsamma klappandet av en person övergår i ett unisont applåderande som man kan se i flera andra filmer.
– Det heter tropes.
Paus. Lycklig suck. Ljuvligheters ljuvlighet! Jag fick ett svar!
– Tropes! Ja! Hurra! Vilket ju är lite synd eftersom trop är ett begrepp inom retoriken, t.ex. metaforer och ironiska … VÄNTA! Gå inte!
Jag har nyss sett ett tidsdokument som jag verkligen vill att alla ska se. Inte bara mina fem barn, utan alla. Det handlar om året 1970 och finns på SVTplay. Nu ska jag försöka locka till tittning:
• Vi får se musikartister och en renrakad Kris Kristofferson! (Lockar nog inte de unga, nej.)
• SVT har letat upp vittnen och skadade till diverse olyckor och förskräckligheter 50 år senare. De berättar sansat och klokt om det som hände.
SvD den 10 aug 1970.
• Man kan se bevis på att vi barn gjorde allt i blankslitna träskor.
”Byggleken” hette detta fenomen. Utan vuxna övervakare fick vi slå oss på tummen hur mycket som helst.
• Efter en storbrand på IKEA i Kungens kurva såldes allt ut till vrakpriser och SVT har intervjuat gamla människor som köpte halva sitt bohag just denna dag.
SvD den 6 sep 1970.
• Vi hoppade twist på alla rasterna! Både killar och tjejer!
Kolla vad spännande! Ett gummiband kunde sysselsätta sju barn – som fick motion på köpet.
• En känd författare gjorde en dokumentär. (Jag vill inte avslöja mer.)
En av Sveriges sedermera största popartister var med i denna film, som hans författande mamma gjorde. Här tjuvröker han med sina polare … framför den filmande modern.
Man får också veta hur Roy Andersson band ihop sina unga skådespelare för att det skulle se ut som om de tyckte om varandra. Och spana in oerhört korta kjolar samt konstatera att den politiska röran av idag inte var mycket bättre 1970. Men framför allt får man se lurviga polisonger!
Detta är polispolisonger.
Se ”Året var 1970” och tala sedan om för mig att det var trist – om ni kan! (Det kan ni inte!)
Eftersom jag numera inte längre jobbar som lärarvikarie på högstadiet, kan jag som en normal, frilansande människa sitta mitt på dagen och inte tjäna en enda spänn utan istället blogga här.
Min allmänbildariver har dock inte stillats. I skolan häpnade eleverna när jag berättade hur man förr i tiden (inte på medeltiden utan faktiskt på 1900-talet) inte var så brydd när det gäller nakenhet. De frågade även vad ord som hägring och petimäter betyder och bad mig berätta hur man förr i tiden stod ut med att inte få svar på allt omedelbart. Detta replikskifte är mellan mig och elever som inte räcker upp handen utan som bara höjer rösten (vilket verkligen inte är att rekommendera).
– Du menar hur vi klarade oss utan att googla? sa jag.
– Ja.
– Vi frågade först vuxna runtom oss om dom visste.
– Jamen dom kan ju liksom inte veta när nån dog till exempel.
– Jo, det kunde dom.
– VARFÖR ska man veta i huvudet när nån dog?
– Kanske för att kunna svara på en fråga om när … eh … I alla fall. Mina föräldrar kan fortfarande massa saker utantill som de lärde sig i skolan.
– Jag också! Jag kan sjunga alla låtar av …
(Eleven sa namnet på en artist som jag tyvärr inte hade hört talas om – en klar brist i min allmänbildning.)
Plötsligt fick även de blyga och tysta mål i mun och alla berättade vad de kan utantill. Låttexter. Massa låttexter. Det blev ett himla liv i klassrummet när alla på en gång sjöng eller rappade en låt som de mindes. Jag bröt festen och frågade vad de skulle vilja kunna utantill som inte har med musik att göra.
Det blev tyst. Ingen sa något.
Jag föreslog geografisk kunskap som världens huvudstäder och flaggor. Nej, det ville ingen kunna.
Jag föreslog då det allmänna ”årtal som är viktiga för att det hände nåt just då”. Men nej, det spelar ingen roll, sa eleverna, ”för årtal är faktiskt inte viktiga”.
Jag föreslog en mängd andra saker – som eleverna inte alls ville kunna utantill. En kille räckte upp handen och jag hurrade och gav honom ordet. And I kid you not. Detta var vad han sa:
– Jag skulle vilja lära mig alfabetet utantill!
Reaktionerna lät inte vänta på sig; några av de andra eleverna såg alldeles chockade ut, medan andra höll med om att jo, de hade också känt att det där med att kunna alfabetet utantill vore en bra grej.
Här kommer nu en härlig gammal nyhetssnutt från 1993!
Fotnot Ni som undrar hur det kommer sig att vi pratade om nakenhet på svensklektionen: gör inte det. Jag babblade om Lubbe Nordström, Tintins brallor och antikens akvedukter också.
Nu har sommarstiltjen lagt sitt våtvarma omslag på min jobbkalender. Föreläsningarna började sina redan i slutet av april och kommer inte att återvända förrän i september. Men då kan jag ju roa mig med att korrläsa bokmanus och redigera. Rödpennorna sprätter delete-tecken omkring sig medan jag och mina dåliga knän sitter i sängen och myser.
(När jag redigerar digitalt, sprätts ingenting. Det är trist.)
Häromdagen blev jag färdig med en populärvetenskaplig bok som handlar om robotar, datorer, programmering och lite science fiction. Den historiska delen handlade dels om gamla automat-experiment, dels om 1900-talets snabba utveckling mot dagens ettor och nollor. Namnen som nämndes var William Grey, Jack Kilby, Joseph Faber, Pierre Jaquet-Droz, Wolfgang von Kempelen, Juanelo Turriano, William Grey Walter …
Plötsligt hittade jag ett korrfel som tvingade mig att googla ”BENIAC”, vilket skulle vara ENIAC – oj, det var en ny bekantskap. Jaså, ”den första helt elektroniska kalkylatorn” – och jag kände inte till den vid namn. Fy på sig, Lotten, arpa darpa, sånt ska man känna till, inte t.ex. vilka artister som deltog i 1975 års Melodifestival.
(Arpa darpa säger man i dessa sammanhang istället för aja baja.)
En mening i texten löd: Programmerarna som skrev instruktionerna var alla kvinnor. Men de hade inga namn. Hm. Om de över huvud taget ska nämnas, så beror det ju inte på att de är kvinnor, utan för att de var betydelsefulla.
På ENIAC-bilder ser man några kvinnor här och där.Där poserar de, eller?
En kvinna som heter Kathy Kleiman snubblade (när hon var college-student på 1980-talet) över dessa bilder från ENIAC-tiden, och började fråga runt. Vilka var kvinnorna? Heter de något? Var är de? Hon läste allt hon kunde finna om ENIAC, men precis som i NE idag (se nedan), nämndes inte programmerarna någonstans:
Nationalencyklopedin.
Kathy Kleiman fortsatte att rota – och fick av flera instanser veta att kvinnorna på bilderna bara var piffiga modeller.
Modeller?
Men hon gav sig inte. På ENIACs 40-årsjubileum 1986, såg Kathy fyra kvinnor stå och prata intensivt i ett hörn, så hon gick fram och presenterade sig. Och upptäckte att det ju var kvinnorna på bilderna! Som inte alls var modeller!
Inte alls modeller!
Sedan dess har de sex fått priser och valts in i olika fina kommittéer och Hall of Fame-instanser. Till 50-årsjubileet 1996 visade det sig dock att ingen hade tänkt bjuda in de sex (då fem i livet), vilket Kathy genast fixade. Och så gjorde hon en dokumentär om dem.
Kathy Kleiman, Jean Bartik, Marlyn Meltzer, Kay Antonelli. Sittande: Betty Holberton.
Så här var det!
Under andra världskriget samlade den amerikanska armén ihop en grupp på 100 kvinnor som hade pluggat matte. Av dem valdes sex stycken extra begåvade ut att programmera det som skulle bli ENIAC. Deras titel var ”computer” – ”person som räknar”, för det där med just programmering var inte uppfunnet än.
År 1946 visades den nya datorn upp, och SCHWOPP! så försvann de sex kvinnorna från radarn. De hade alltså programmerat datorn som kunde räkna ut hur man skulle träffa mål med kanoner och missiler under olika väderbetingelser, men trots att deras insats var klart banbrytande var de helt okända. Tills Kathy Kleiman hittade dem.
SvD den 1 november 1946.
I den här nästan tio minuter långa filmsnutten kan man se kvinnorna agera som sekreterare eller kuttersmycken. Deras matematiska och analytiska förmågor illustreras till exempel genom att de buntar ihop kort och skriver ut ett papper samt ger dessa till två män. (Den amerikanska berättarrösten är lite störig, så om ni har t.ex. ont i huvudet eller är känsliga för historieförfalskning bör ni ha låg volym.)
(Efter 6:58 kommer en intressant halvminut som involverar två olika räknemaskiner.)
Tiderna förändras. Vad bra att vi kan dra upp dessa kvinnor ur ENIAC-dyn, så här 70 år senare!
Fotnot
Den ursprungliga texten i boken löd:
BENIAC (Electronic Numerical Integrator And Computer), som byggdes i USA 1943–1945, räknas som den första riktiga datorn i stor skala. Dess uppgift var att beräkna projektilbanor åt försvaret. Teknikerna som konstruerade den påstod att den utförde fler beräkningar under sitt första årtionde än alla människor hade gjort tillsammans under årtusendena dessförinnan. Programmerarna som skrev instruktionerna var alla kvinnor. På maskinens 50-årsdag återuppbyggdes den med modern kretsteknik.
Efter min redigering såg texten ut så här:
ENIAC (Electronic Numerical Integrator and Computer), som byggdes i USA 1943–45, räknas som den första riktiga datorn i stor skala. Dess uppgift var att beräkna projektilbanor åt försvaret. Programmerarna som skrev instruktionerna var alla kvinnor: Fran Bilas, Jean Jennings, Marlyn Wescoff, Kay McNulty, Betty Snyder och Ruth Lichterman. På maskinens 50-årsdag återuppbyggdes den med modern kretsteknik.
Rimlig uppdatering!
Kommentatören hakke har skaldat!
Att ge datornörden manliga kläder är humor
När Ada Lovelace ju är programmeringens urmor
Och de huvuden på vilka en lagerkrans vilas
Hör till kvinnor som Lichterman, Snyder och Bilas
Och likaså Wescoff, McNulty och Jennings
Så nördens korrekta garderob är en klännings
Nu är frågan vad vi gör åt detta sädesslagsdebacle? Kan jag försörja mig på att åka land och rike runt och berätta om detta mitt sorgliga fynd? Ska jag ta med mig Hemkunskapsboken?
