Näe, nu beter sig våra två gamla bilar som hundraåriga sekrutter.
Saaben – med den oerhört fiffiga mugghållaren som glider ur sitt bo som en balettdansös – läcker olja och har bara tre fungerande dörrar. Till häromveckan hade den även tre fönster som lydde på kommando, men plötsligt for passagerarfönstret ner med en smäll och lade sig att dö inne i dörren. Jag fiskade upp den och tejpade fast fönstret med silvertejp och njöt sedan av mugghållaren i några dagar till, innan vi sålde bilen till familjens spanjor för 10 kr.
Film från när bilden köptes 2013.
Volvon – med den oerhört charmiga registreringskylten HEJ – startar bara efter tio–tolv försök eftersom startmotorn håller på att förtvina. Den tappar plötsligt och utan förvarning plastdelar överallt och på undersidan skramlar något som är helt osynligt. Jag har med silvertejp och liten hammare krupit under den och letat skrammel, men inte hittat nåt.
Hej hej!
Så vad gör vi nu?
Spanjoren uppsökte en bilmekaniker med sin nyköpta Saab, och fick blott en rynkad panna till svar. Det skulle kosta minst 15 000 kr att få ordning på allt.
Jag kollade vad en ny startmotor skulle gå på, och tappade gnistan helt.
Jag och spanjoren åkte därför idag till Bilia, som är som Blocket fast på allvar, liksom. Inte för att jag egentligen visste vad vi gjorde där, utan för att en lyckokaka tidigare på dagen hade väst detta till mig:
”Övervinn din tvekan och välj fritt ur det stora utbudet hos bilförsäljartyperna.”
Där inne hittade vi omedelbart varsin bil som vi skulle kunna mörda för att få köra. Brydde vi oss om interiören, mugghållarna, ålder, motorljud eller finansiering? Nope.
Jag vill ha den här, för den går så fint ihop med alla mina basketkläder.Spanjoren vill ha den här, för den ser ut som en basketbollbil.
Fortsättning följer, för nu är det faktiskt dags för mig att börja köra i bilar som inte är myndiga, utan bara i trotsåldern.
Även om jag vidhåller att den här faktiskt är den allra, allra finaste bilen.
Man vaknar. Man ser att det ju är ljust ute fastän det är så tidigt att det kan kallas ”i ottan”. Man blir nöjd. Man vill som Rönnerdahl skutta ur sängen.
– AAAAARRRRGHHHIOOOO för faeeen! vrålar man i nästa sekund när fötterna nuddar golvet som är så isande kallt som det någonsin har varit.
Ronja Rövardotter hade säkert på något sätt kunnat kalla det där morrtjutet ett väldigt positivt vårskrik, men si på det humöret är jag nu inte. Det positiva alltså. Liksom:
– Jajaja. Mina fötter ser pyttesmå ut, men det är bara en synvilla.
Såsom britterna diskuterar vädret, gör även jag det i dessa snövädersdagar. På samma sätt som jag tjoar av snöglädje i december, fnyser, suckar och stånkar jag av snöaversion i april. Jag hötter med näven åt kylan och tassar ut barbent till brevlådan (där det ju inte ligger nåt nuförtiden) som för att lura någon.
Snacka om lock på korgen.
– Far och flyg, förbannade april! säger jag i detta nu … och andas sedan i lönndom på utetermometern eftersom det liksom verkar vara den som styr mitt humör.
Fotnot
Ordet sekrutt har snart tio år på nacken. Just sayin’.
Vi har ju sedan flera år en spanjor i familjen. Tjugotvååringen friade redan hösten 2013, så att de inte är gifta nuförtiden är ju mot alla regler och förordningar. Om jag hade fått bestämma hade de haft en tre–fyra barn redan, men de yrar om utbildning och ”se tiden an” och jag vet inte allt. Dagens ungdom, alltså.
I våras kom spanjorens bror till oss på besök under en vecka. Vi kan kalla honom Pablo, för det heter han. Han är blott ett år yngre än sin bror, pluggar historia och spelar gitarr och basket samt coachar. När han kom hit i april, slängdes han direkt in i hetluften – på två dagar hann han coacha fyra lag, spela gitarr med en italiensk forskare och fotografera en svensk insjö.
Den djefla mannen delar med andra ord två stora intressen med Pablo: gitarrer och historia. Se här hur hela hans inre är i uppror när han måste gå in i köket och be Pablo sluta spela eftersom han ju måste göra en telefonintervju.
Förnuftet: – Jag måste be honom vara tyst om jag ska kunna jobba.
Känslorna: – JAG VILL OCKSÅ SPELA! NU! HÄR! HÖJ VOLYMEN!
Nu bor Pablo här igen medan vi letar efter en lägenhet nära baskethallen, för där kommer han ju att vara nästan hela tiden. Han ska vara i Eskilstuna i ett år och spela och träna och coacha och man funderar ju på vad hans stackars föräldrar i Spanien känner när vi nu har snott båda deras barn …
Spanjor nr 1, Tjugotvååringen och spanjor nr 2 visar upp sina sanna personligheter på en loppis.
Förra veckan dök ett gäng glada tyskar upp i huset. De är basketvolontärer och uppåt två meter långa, så de passade som hand i handske i vårt hem. När de skulle åka vidare till Stockholm, prioriterade de gästboken framför att hinna köpa tågbiljetter. (Fullkomligt korrekt, ansåg jag förstås.)
Här ses två av tyskarna – en som skriver i gästboken så att pennan glöder, en annan som föreslår saker att skriva. Samtidigt som vi hör hur tåget rullar in på perrongen …
I somras skulle huset vara sovplats åt fyra polacker som bara var på genomresa; de skulle vidare och vandra och tälta i norra Sverige. Men så blev de påkörda bakifrån i en bilkö söder om Jönköping såpass brutalt att den polska bilen blev till en liten sekrutthög. Polackerna själva klarade sig oskadda, men blev alldeles bedrövade och försäkringsärendet visade sig vara ytterst komplicerat.
– Polacker i skrotbil påkörda av en svensk dunderbil?
– Mhm. Var är kung Sigismund när man behöver honom?
Så polackerna bodde hos oss för att ha nånstans att ta vägen. Vi gjorde vårt bästa för att de skulle bli lite uppiggade av lite svensk natur och visade dem bl.a. bävrarna som bor på gångavstånd. Polackerna var dock fortfarande bedrövade – och så fick en av dem dessutom besked om att han hade fått sparken från sitt jobb i Polen. Eländes elände!
Saker och ting löste sig så sakteliga. De fick till slut hyrbil av försäkringsbolaget och vände kosan hem till Polen igen. Men glada var de inte.
En spanjor på vift, glada tyskar och ledsna polacker – det är ju precis som i den otroligt fantastiska polsk-tysk-spanska personalunionen under
Felipe Casimir Otto XVXI (den enträget påstridige)!
Eventuellt relativt nytillkomna läsare vet inte att en av mina passioner är att få blogga om kassa hotell. Helst ska det vara mögel i duschen, lyhört, kallt te och otrevlig personal eller antika gym, för då blir det extra intressant. Men de senaste åren har bara bjudit på det ena lyxhotellet efter det andra. Ni förstår väl att jag lider?
Den här hotellnatten är faktiskt ”gratis” och mig påtvingad eftersom tågen från Eskilstuna inte börjar gå förrän kl 10 på söndagar, och då hinner man inte till Arlanda innan flyget går. Rummet kostar 15 000 SJ-poäng (varför motsvarar inte poängen kronorna?) och tillbringas på Scandic Bromma(plan), som känns precis som Östtyskland 1974.
Betong-Bromma.Betong-hotell. Det byggdes 1957, men ska rivas i december innan det hinner fylla 60.
Det är alltså dels gratis, dels sista sucken. Alltså kan jag inte klaga, utan bara förtjust utropa hurra och dansa en glädjedans när jag ser …
… det väldigt annorlunda golvet i korridorerna och …… det murknande träet inne på toa.
– Finns det te inne på rummet? undrar ni förstås.
Inte alls: man får köpa en dammig tepåse, lite jånket vatten och låna en kaffekopp nere i baren för ungefär 30 kr.
Men man kan dricka kranvattnet!* Heureka, vilken lyx!
De två senaste dagarna har inte bjudit på några som helst överraskningar. Allt har gått i expressfart och jag har inte varit hemma mer än lite då och då och alla har berättat hur soligt det har varit utomhus och barnen har sagt ”gå ut i solen, mamma!” medan jag har cyklat motionscykel i källaren eller kört bil hit eller dit eller hängt med näsan över ett krångligt manus.
Fast så här ser det ju inte alls ut.
Jag stod i solnedgången som vanligt vid spisen och svor över den största plattan som bara stänger av sig och den lilla plattan som aldrig blir varm och den mellanstora som bara funkar längst in i mitten och funderade över den där fjärde plattan som kan bli avlång men som jag nästan aldrig använder och förbannade det digra spisutbudet som gör det omöjligt att bestämma sig för en storinvestering.
Den här fantastiska spisen stod i köket på det där B&B-stället som vi bodde i England förra veckan.
Och jag tyckte att livet borde innehålla mindre krångel, mer sol och färre val som måste göras, när Trettonåringen tjoade till där han stod med avokadoerna och förberedde guacamolen.
HEUREKA!!! LIVET LEKER IGEN!!! JACKPOT!!!
Uppdatering Eftersom jag tror att jag har bestämt oss för en spis med induktionshäll, kollades igår magnetismen i kastrullskåpet.
Kastrullsekrutter kan vi kalla dessa sju, som varken höll måttet eller fast nån magnet.
De två bilarna Saaben RYH och Volvon HEJ skulle – för att passa in i sina kompisgäng med alla andra bilar – igår få sommarhjul. För att göra denna procedur ännu lite roligare än den ju är, föll det sig så att klockan slog, tuppen gol och vinde vände så att det mesta faktiskt blev jättebesvärligt.
Det började regna ett kallt aprilregn.
Båda bilarna var fulla med återvinningsskräppåsar, vilket jag faktiskt har förbjudit eftersom de ligger där och läcker och luktar och man lätt som en plätt kan gå iväg till containrarna.
Alla åtta sommardäcken var staplade i ett utrymme under huset som man måste gå dubbelvikt i.
De åtta sommardäcken var inte åtta, utan tolv till antalet.
Alla pulkor, trappstegar, presenningar och snöskyfflar samt gräsklipparen låg som en hinderbana placerade framför hjulen.
Jag vek mig dubbel, rev ut allt som var i vägen, trampade sönder en gammal skida och snubblade på skarvsladdar och tänkte att jag borde anställa en iordningsställare. Men ut kom sakerna. Och därefter släprullades och lyftes hjulen ut, men det kändes bara som ett regelrätt besök på gymmet. (De fyra hjul som blev över måste tillhöra någon bil som vi inte längre äger. Fast varför, oooh varför har vi kvar dem?)
Bereden väg för hjulen!
Och ungefär där gav jag upp tanken på att byta hjulen med mina egna små förtjusande kvinnomuskler. Kosta vad det kosta ville – jag krävde plötsligt ett muskelpaket med skitiga händer och hydrauliska domkrafter! Snor och snus och skit på näsan!
Återvinningsskräppåsarna dumpade jag i vardagsrummet, men en började läcka gammal filmjölk och en annan sa KRASK när jag trampade på den. (Precis som att man ska ha rena underkläder när man råkar ut för en bilolycka, ska man ju ha en städad bil när man åker till bilkännare, och det fanns inte tid till en återvinningsrunda.)
Bilhjulsbytargrabbarna som tog emot mig var precis så härligt skitiga som jag hade föreställt mig. Jag åkte dit i två omgångar, störde dem i både rökpaus och kaffepaus samt toapaus och tammesjutton såg de inte ut precis så här:
Det här är en köpebild, men om bilen inte hade varit röd, hade jag kunnat ta precis denna bild idag.
Man jobbar som bilhjulsbytare elva timmar per dag i ungefär två månader två gånger per år och tjänar så bra att man klarar sig resten av året, ”men ryggen tar en jävla massa stryk”. Vi pratade och fnittrade och jag snackade nog lite för mycket och slutligen enades vi om att folk är idioter.
– Dom kommer hit och är inte ett dugg trevliga. Dom säger att vi är långsamma och att det är dyrt och gnäller. Aj, min rygg, sa ena bilhjulsbytaren.
– Mhm, sa den andre.
På väg hem, plockade jag upp Trettonåringen från skolan – samtidigt som en polisbil stannade bakom mig med röd-blåa lampor blinkande. Mot mig? Skulle jag haffas? Vad hade jag gjort? Nu fick jag briljera med simultanförmågan eftersom jag på en gång
stängde av hårdrocksradion
förklarade för Trettonåringen vad som var på gång fastän jag inte visste vad som var på gång
tryckte på rätt knapp för fönsterhissen
fixade fram mobilen så att Trettonåringen kunde ta en bild på det som komma skulle.
– Ja hallå, hur är det här då? sa polisen. Har du ett körkort med dig?
– Bra … Ja … (Förbaskat, det är ju i mobilfodralet som Trettonåringen håller i för att ta bild, krångel och bängel.)
– Braaa. Bra. Och så blåser du i det här röret tills det säger klick.
– ÅH! ALKOTEST! VAD KUL! Är det sant att filmjölk kan ge utslag?
– Blås nu.
Polisen, alkometern och jag.
Pfuitt, klick, färdigt.
– Jahaa, det ser bra ut.
– Men är det sant att filmjölk kan ge utslag?
– Utslag?
– Ja, alltså få mätaren att reagera som vore filen öl.
– Jaså, utslag. Nej. Det är inte sant. Nej, absolut inte.
– Nä, jag tänkte väl det.
Nu kom polisens kollega och såg bister ut. Han gav mig körkortet.
– Det finns ett problem här. Du kör omkring i en bil med körförbud.
– Jjjjj… hhhh … vvvvbbbff … ghghgh … va?
– Körförbud. Din bil har körförbud.
Båda poliserna var väldigt allvarliga. Sådär allvarliga att jag tänkte att de nog skojade, och strax skulle brista ut i ett trevligt, bullrande polisskratt. Men nej. Man kör inte omkring med bilar belagda med körförbud, det gör man bara inte.
Det visade sig att bilen skulle ha besiktats i mars. De allvarliga poliserna fortsatte att vara väldigt allvarliga. Jag pladdrade:
– Jag åker genast till drop-in-besiktningen! Förlåt! Jag begriper inte (men det gör jag ju) hur det här kan ha hänt! Förlåt! Nu åker jag!
Men. Dropinnen var stängd, så nu har jag bokat en tid på måndag. Förlåt igen, snälla, allvarliga poliser.
Jag och min djefla man borde faktiskt omyndigförklaras – i tisdags gick vi till banken för att kolla om vi kunde låna pengar för att fixa till husets duschrum som har en brun plastmatta från 1978. Då visade det sig att vi inte hade något konto i den banken utan i en helt annan bank.
– Nämen hörru, varför köper ni inte en nyare bil?
– Penga…
– Man kommer ju billigare undan om man köper en nyare bil som inte går sönder. Begriper inte vad ni ska med de där gamla skrot…, nej, vad brukar du säga?
– Sekruttbilar.
– Just det. Köp en som är relativt ny och som inte har gått 30 000 mil!
– Banklå…
– Kolla här, nya bilar har en sån här display som visar hur man ska fickparkera! Jag älskar min display!
Dialogen är en kontaminasammanblandning av de senaste 25 årens bildiskussioner med vänner, släkt och bekanta. Och nu är det i dubbel bemärkelse kört igen. Fasen. De har ju rätt.
En annan sekrutt.
Igår körde jag in i en av Eskilstunas 46 rondeller (som om man ska vara korrekt egentligen heter cirkulationsplatser precis som att brevlåda egentligen heter postlåda och vice versa). Då doooog Saaben. Servostyrningen lade av och där satt ju jag och körde med blott ena handen lite coolt på ratten.
– MEN SKIIIT! HELVETE! vrålade jag och svängde med mina muskulösa gym-armar samtidigt som jag gasade.
Och bilen kom då som genom ett under igång igen. För att bara tvärdö i nästa rondell. Jag gaaaasade; den gick igång igen. Och dog i nästa rondell. Samma sak upprepades i ytterligare två rondeller. Jag hade en tid att passa och kände att det var bättre att komma fram till en parkeringsplats än att stanna vid vägrenen på en 80-väg.
På instrumenbrädan lyste diskret – alls inte ilsket – en symbol som föreställde en motor. Väl framme på parkeringsplatsen slet jag ilsket – alls inte diskret – fram instruktionsboken till bilen. Och konstaterade att symbolen betydde att bilen hade drabbats av ”ett allvarligt motorfel”. Så då gjorde jag exakt det som visas på bilden här: öppnade motorhuven och stirrade lite.
Men motorn var fortfarande kvar. Och brann inte. Kokade inte. Hade inte stora hål. Bekymrat borstade jag bort några vilsekomna löv och tänkte samtidigt att det nog skulle ordna sig eftersom det i instruktionsboken klart och tydligt stod att motorsymbolen dessutom betydde att man kunde köra vidare, men med ”kraftigt reducerad fart och effekt”.
Ok. Jag utförde mina ärenden med pressat tidsschema och klarade av allt som jag skulle. I rondellerna (det finns många!) dog bilen, varför jag gasade som en körskoleelev på första lektionen. Brum, brum, bruuum.
Klockan 17:02 körde jag in genom grindarna hos en bilmekaniker som stängde klockan 17:00. Där parkerade jag sekrutten och promenerade sedan hem till de svältande barnen som egentligen skulle ha forslats till träningar såsom livspusslet ju anmodar.
Nej, det här med att vara vuxen kommer jag aldrig att vänja mig vid.
Precis så här känner jag mig.
Fotnot
Jag klarar mig. Barnen svalt inte på riktigt. Träna kan man göra en annan dag. Alla mår bra. Det ordnar sig.
Detta pga. att vi igår körde de 60 milen mellan Sörmland och Skåne för att fira 80-årsdag och halva min läsekrets är engagerad i HEJ-bilens väl och ve. Men den andra – ”Meduzas Chevrolet” (Saaben som heter så enligt Spanjoren) – är det ingen som bryr sig om. Den puttrar på och sköter sig trots att displayen fortfarande är svart och handbromsen är mer än sladdrig.
HEJ-bilen kördes av mig med de tre yngsta barnen i, sovande som gamla potatissäckar. Den andra kördes ibland av Tjugotreåringen, ibland av Tjugoettåringen, och med min djefla man och Spanjoren som underhållning i baksätet. Vi körde bilarna lite huller om buller och hade dålig koll på varandra och åt matsäck inne i bilen för att inte slösa tid eftersom vi ju skulle kolla in några kyrkor på vägen.
Kaga kyrka hade liksom fantastiskt telefonklotter som pynt!Titta, en bil som hade Kalle Anka-packning!
Ibland låg vi så mycket som tio mil före den andra bilen, ibland låg de framför oss. I vår lite barnsligare bil spelade vi larvig musik och lekte lekar.
Kolla! HEJ körde bakom BYE!!!
Plötsligt såg jag i ögonvrån, vid vägrenen, den gänglige Tjugotreåringen. Näe …? Va …? Utanför en bil som såg ut som Meduzas Chevrolet. Hur …? I samma ögonvrå såg jag en liten stund senare en orange tröja som vanligtvis sitter på min djefla man. Han gick längs vägrenen!
– Jag såg dom andra! Och bilen! De stod stilla! Ring pappa! Nej, han har säkert glömt telefonen! Ring Tjugoettåringen! Nu! ropade jag till den yrvakne Sjuttonåringen.
– Hallå? Har ni stannat?
– Va?
– Mhm. Jaha.
– VA?
– Hm. Va? Näe! Näe? Va? Ojojoj.
– VAD SÄGER HON? TA MÅNGA BILDER VAD SOM ÄN HAR HÄNT! skrek jag, som ju förstod att det förmodligen var något synnerligen intressant och inte särskilt farligt eller upprörande som hade skett.
Tjugotreåringen hade kört så fint så. På den lilla hyllan framför hastighetsmätaren och bensinmätaren och allt annat viktigt finns, stod två söta plast-pokémon och tittade på honom. När han körde, sneglade han på bensinmätaren och konstaterade att Saab-Meduza var en hyvens bil som drog så lite bensin att mätaren nästan hela tiden visade halv tank.
Hosthost, sa bilen. Och tappade fart. Och stannade. För det var ju inte bensinmätaren utan den som visar hur varmt det är i motorn (eller var det nu är varmt) som han hade tittat på. Bensinmätaren skymdes ju av två pokémoner.
Här på vägrenen stod Meduzas Chevrolet och blinkade till alla förbipasserande.
Det var dock bara en kilometer till nästa bensinmack, så vi fick order om att köra vidare eftersom de klarade sig själva. När min djefla man och Tjugoettåringen kom tillbaka till den törstiga bilen med sin fyllda bensindunk, höll de på ett ovanligt stillsamt sätt på att bli överkörda av en bil som plötsligt bara hade tre fungerande hjul. Slidderisladd, stod den med nosen mot annalkande trafik och brummelibrum lyckades kvinnan i bilen svänga bilen rätt och in på samma vägren som vår Meduza. De strandade pratade med varandra en stund och kom överens om att allt var okej.
Allt detta fixande och trixande och tankande och pratande tog nästan 90 minuter – under tiden som vi andra fyra körde vidare, trallande och ätande. Ja, och så tankade vi förstås den utmärkta HEJ-bilen och skickade så vänligt en liten film till alla i den andra bilen.
Det är så mycket man måste tänka på. Skavsår, internetaccess, rabattkuponger och gardinstänger. Men vi glömmer ju bort de små locken! Och de stora! Locken måste har droppstoppskant och inte knoppskruvar som kan rosta på insidan samt ett greppvänligt handtag som inte leder värme, men detta tänker man sällan på vid inköpen – och sällan får man då prova värmeledningsförmågan.
Igår i kommentatorsbåset undrade Ökenråttan lite försiktigt:
– Hur förvarar ni era kastrull- och stekpannelock?
Jag tog mig åt hjärtat, där det dåliga samvetet för världens barn och flyktingläger sitter, och tänkte:
– Ack! Locken! Någon måste ta hand om och ordna upp locken! Jag tillsätter härmed en lockutredningskommitté.
I vårt kök är det nämligen så att locken har hamnat på undantag. De ligger huller om buller utspridda på tre ställen – bl.a. i hörnskåpet – bara för att de inte ska känna sig så ensamma utan sina kompisar.
Bergmans lockmisär.
PK och Pysseliten har ordning på nästan allt, har vi förstått. Så även locken i köket, vilket jag nu vet eftersom de på uppmaning skickade in bildbevis:
En grytlåda. Himla tur att vi inte har en sådan – på all den där tomma ytan hade jag säkerligen placerat galoscher eller plåster.
Man kan ju vara fiffig och sätta upp locken på insidan av en skåpsdörr med hjälp av en lockhållare också. Men när jag hade det en gång i ungdomen, föll locken ur varje gång jag med emfas öppnade skåpen. Så här kan man också göra med dessa hållare:
Pysseliten och PK:s lektyrtoalett.
Ordning och reda är det punktvis hemma hos Skogsgurra och Hyttfogden, som har en jähättemegaenorm spiskåpa med fris:
Lägg gärna märke till Trabanten.
LarsW skickade en synnerligen intressant bild på sitt favoritlock (?) – ett konstverk som han kallar …
… ”UFO i köket”.
Att bilden är intressant beror på att vi i familjen Stenson (när jag var liten) gjorde den magiska köttfärssåsen som är godare än alla andra köttfärssåser i en traktörpanna med ett handtag som hela tiden lossnade – och som hade ett rött lock. Lillasyster Orangeluvan gav mig på julafton för ett par år sedan en exakt kopia av detta lock, vilket beror på att vi är ena blödiga suckers for allt som är som det var när vi var små. Och hur ser detta lock ut?
Som rött UFO?
Hur som helst är locktrubblet i världen stort och stökigt – och jag måste faktiskt ta mig i kragen och göra något åt saken på min lilla nivå. Men vad?
Uppdatering!
Jag har varit på vift (rapport kommer) medan ytterligare två lockrop inkom i mejlen.
En fullständigt förtjusande, gröntintad 40-talslockhållare ur Hyttfogdens och Skogsgurras sekrutthussamlingar!Men Skogsgurras syster Karin har också ett bidrag! (Det var så här jag hade mina lock när de for all världens väg och rullade omkring som mynt ur en uppånervänd börs.)
Men frågan kvarstår faktiskt: jag kan inte sätta upp lockhållare på vägg och skåp, för det finns varken väggar eller skåp kvar att sätta upp saker på eftersom köket är så belamrat med foton, kokböcker, Tardis och piano. Kan man kanske be om ett uppblåsbart lock som passar till alla storlekar?
Jag har aldrig haft gott om pengar (be mig nu inte definiera ”gott om”), och har därför inte någonsin köpt dyrt för att det ju håller bättre eller faktiskt är mer estetiskt tilltalande.
Därför har jag och min dyre djefla make under våra 30 år tillsammans betalat en och annan extraslant för
billiga bilar som man kan köra knytnäven genom plåten på och som måste paniklagas inför besiktningen
billiga skor som orsakar hälseneknaster och hälsporreskit och i förlängningen kostsamma läkarbesök
billigt virke med kvisttrubbel och spiralfunktion som är omöjligt att använda
billig fasadfärg i tre olika färgbrytningar och fyra olika kvalitetsnivåer
billiga teflonstekpannor som flagar som en nysolad rödhåring.
Att laga sekruttbil med silvertejp.
Å andra sidan har vi sparat pengar för att ha råd med dessa dumheter på att
låta mig klippa barnen hemma i köket med kökssaxen
sprida ett rykte att vi kan användas som klädåtervinningsstation
aldrig ens komma på tanken att åka till Thailand över jul
cykla så mycket som möjligt innan cykeltjuvarna kommer och tar skrällena vi har.
Stackars, stackars Tjugotreåringen i tvåårsåldern.
Är ni lika dumma som vi?
Fotnot
Detta skrivs som en svidande påminnelse till mig själv att aldrig mer köpa billiga joggingskor och sedan ha på mig dem i fyra år, lagade med silvertejp ”för att de ju är så sköna”.
Av dessa skor orsakad hälsporre all over again är min diagnos.
