Efter den hemska tiodagarssjukan som hela tiden tycktes ha gått över, men som slog undan benen för mig gång på gång, klev jag på darriga ben upp. Håret såg ut som ett fågelbo och det var ytterst ovant att trä strumpor på fötterna.
Fågelboet, där jag sitter i sängen och orkar lyfta armarna rakt upp i flera sekunder för att ta bilden.
När jag nere i köket åt med kniv och gaffel för första gången på drygt en vecka, lade jag märke till hur de lät mot tallriken.
– Har besticken alltid låtit så här? sa jag förundrad.
Och blev skickad i säng igen för att sova bort yrsliga tankar.
Sedan hann ju verkligheten ifatt mig. I radiosändningen med ”Vi i femman” räknade jag rätt både på tisdagen och torsdagen och lyckades till och med rabbla planeterna i korrekt ordning. Korrekturet på boken som handlar om den röda planeten Mars hade en deadline som jag klarade av, och banne mig om jag inte till och med lyckades närvara på en basketträning.
En tiondels sekund senare får jag den där bollen i huvudet.
Men riktigt frisk blev jag nog inte förrän igår, när jag med febrig iver (men utan feber) bestämde mig för att utreda sättet som de på i den ytterst ovanliga hyllningsdokumentären om Clark Olofsson skrev namn. Med ett galet kommatecken!
Jag skrev till SVT och fick snabbt svar från programmets producent. Med kursivering och allt:
Lotten,
Jag är producent för filmen Clark – en rövarhistoria. Jag fick ditt mail angående det ”galna” kommatecknet i namnskyltarna.
Detta är ett stilgrepp inspirerat av hur man skrev namn i förundersökningsprotokoll förr.
Okej, ”stilgrepp” ursäktar ju alla möjliga olika konstnärliga friheter, men här tar det väl ändå fokus från själva innehållet i dokumentären och det som de intervjuade faktiskt säger?
Maplestream i kommentatorsbåset lyckades hitta ett exempel (inte ett riktigt alltså) på hur ett förundersökningsprotokoll såg ut 1967 – och alla jurister jag känner skakade kollektivt på huvudet och sa vadåååå?
Jamen självklart.
Så hur skrev man namn i förundersökningsprotokoll förr? Jo, på det här självklara sätter som vi alla har sett hur många gånger som helst: efternamn, kommatecken, alla förnamn, men med tilltalsnamnet understruket.
Bergman, Lotten Charlotte Lilly Elisabeth
Men kan man skriva förnamn, kommatecken, efternamn …? Nope. (Snacka om fis i rymden och droppe i Nilen. Vem bryr sig väl om konstiga namnskyltar och tokiga kommatecken? Ja, jag tydligen. Nåväl.)
Och nu – apropå namn å så – ska ni få höra om ett på alla sätt och vis perfekt ord som kommentatören hakke lärde mig idag. Cirkumfilisnärt! Bäst att jag upprepar det så att Google hinner fiska upp det innan det far ner i tidens och glömskans kvicksand. Cirkumfilisnärt!
Så nu vet ni det, alla ni som har en cool handskriven signatur: slängen som kommer allra sist innan ni lyfter pennan från papperet är en … cirkumfilisnärt!
Svenska Akademiens Ordbok, tryckt 1904. Cirkumfilisnärt!
Benjamin Franklins cirkumfilisnärt.
Som 20-åring gick jag en termin på Stockholms universitet innan jag flyttade ner till Lund och fick min examen där. Sedan dess har jag föreläst och jobbat för sju olika universitet och högskolor – och nu har jag blivit helt galen.
För jag ska gå en kurs på Uppsala universitet.
Det är på distans, som egentligen är det väl Hemmahosmiguniversitetet. Hur nu det ska funka med tanke på närhet till kylskåp och den djefla snackande mannen, som kommer att vara jätteavundsjuk på min tillvaro. (Ingen lyx: jag har lika mycket jobb och annat trams att sysselsätta mig med som vanligt.)
Här står jag och funderar över hemtentan.
Jag får 7,5 poäng för kursen, vilket inte säger mig ett enda dugg eftersom det finns ett nytt poängsystem sedan jag kvitterade ut min fil.kand. Men hur kom jag nu fram till att den begränsade fritid jag har ska ägnas åt ”onödig” utbildning där jag kanske tar en plats från någon som behöver den bättre?
Äsch, det bara blev så. Tjugosjuåringen Erik har sedan han fick sin civilingenjörsexamen gått massa humanistiska universitetskurser och Tjugofemåringen/webbredaktören Ida anmäler sig till kurser varje termin, så … äsch, varför inte?
(Sverige ÄR fantastiskt. Detta kan jag göra utan att ruinera mig eftersom jag betalar multum i skatt.)
Först anmälde jag mig till massa skrivkurser. Sedan kom jag på att jag ju kan skriva och att det måste finnas annat att lära sig. Vad kan jag inte? Jo
spela piano
rabbla kungalängder
åka slalom
analysera blodstänk
tidsbestämma tavlor
väva
sminka mig så att jag blir snyggare.
Så då blev det förstås konstvetenskap.
Det moderna livets spegel
”Med det senare 1800-talet uppstod en ny idé i Europas metropoler; livet är inte längre som förr, vi är inte som de människor som levde förr, vi är moderna. I en välkänd essä från 1863 – Le peintre de la vie moderne – framträdde den franske poeten och konstkritikern Charles Baudelaire och frågade varför inget av allt detta nya gick att se i konsten. Varför låtsades man som om inget hade hänt när man levde mitt i en social och kulturell revolution? Under de följande åren skulle idén om konsten som tidsspegel och tidsvittne, tillsammans med idén att samtidsmänniskan levde i en föränderlig värld komma att förändra inte bara konstvärlden utan hela vår föreställning om vad bilder är och kan vara. Vi kommer att följa denna idé fram till 1920-talet och hur den kom att förvaltas och tolkas av olika konstnärer.”
Baudelaire! Jag är jättebra på Baudelaire! ”Fleurs du Mal” 1857! Samma år som Madame Bovary! Yeah!
Jag och mina pluggpolare hinkar te på rasterna. (Mary Cassatt, 1880, Museum of Fine Arts, Boston)
Det handlar alltså om bildkonst 1850–1930. Min expertis kommer att om några veckor vara en karibisk kunskapsö i ett stort hav av okunskap. Jag kommer att säga realism och impressionism samt expressionism med en sällan skådad säkerhet och med en pipa i mungipan (måste ju börja röka pipa förstås) mumla sånt som:
– Ja, det är ju inte som Monet.
– Föga anade Moreau vad som komma skulle med Klimt.
– Matisse alltså. Vilken kille.
Jag labbar med mina studiekompisar. (Maria Bashkirtseva, 1881, Dnipro State Art Museum)
Med stor säkerhet kommer jag att kunna peka på en Picasso, och om jag känner igen den säger jag långsamt:
– Mja … k…u…b…i…s…m…e…n med sina något do…va f…ä…r…g…e…r …
Om jag inte känner igen den, fnyser jag att jag föredrar Picassos kubistiska år.
Jag och mina pluggkompisar leker ringlekar i fyllan och villan. (Margaret Macdonald Mackintosh, 1900)
Men störst fokus ska jag ändå lägga på van Gogh eftersom vi är gamla polare sedan han 2010 hjälpes till nutiden av Doctor Who och då fick se sina egna tavlor på Musée d’Orsay i Paris.
Kurslitteratur, here I come! (Apropå att ruinera sig. Hm.)
Det hände sig en dag i november 1979 att jag av outgrundlig anledning gick på basketmatch med min pappa.
Detta var vanligt runt 1975, när pappas bästis Kari Marklund coachade, och min stora idol var amerikanen Charles Barton (just nu faktiskt coach i Djurgården). Men från 1978 spelade jag ju själv basket, och gick därför på matcherna med mina lagkompisar. Inte med pappa!
Nåväl. Där satt jag bredvid pappa. Lulelaget Plannja lirade mot Södertälje och coacherna Kent Brodin och Kjell ”Korven” Englund var frustrerade eftersom matchen inte spelades enligt deras plan. Eller om de var hungriga och hade skoskav – jag minns inte vad som hände. Efter ett (enligt pappa) idiotiskt domslut vrålskrek han – på ett för honom väldigt ovanligt sätt – ner mot planen:
– Buuuuhuu! Ut med domarn!
Det där brukar man ju komma undan med. Men domarn måste ha haft lyssning på läktarn, fast fått en felhörning. Han blåste omedelbart i sin vissla, vände sig om på en femöring och pekade på den i knähöga näbbstövlar klädde assist-coachen Korven. Och visade tecknet för en teknisk foul.
En teknisk foul vill man verkligen inte få – varken som coach eller som spelare. Den har ”skam” påhängt sig, för den innebär att man har gjort något högst olämpligt. En spelare kan få en teknisk foul av att t.ex. svära och kasta bollen i väggen, en coach av att tjafsa med domaren eller faktiskt bara göra en ilsken gest, slå sig för pannan och himla med ögonen.
Lite så här. Fast svenska domare har inte randiga tröjor och Plannjacoacherna gav inte upp.
Coach Kent Brodin blev förtvivlad och sa va va va va och domaren svarade bla bla bla – och gav även honom en teknisk foul. Korven fortsatte att ifrågasätta sin foul, fast med armarna utslagna och ansiktet högrött. Då reste sig pappa upp och ropade från läktarn:
– HALLÅ! DET VAR JAG! HALLÅÅÅÅ! DU HÖRDE MIG!
Då behövde han inte vrålskrika eftersom det vid det här laget var relativt tyst i Sporthallen. Och nu ska ni komma ihåg att bredvid pappa sitter ju jag – hans 15-åriga dotter som älskar basket men förmodligen aldrig mer någonsin i livet kommer att kunna gå på en basketmatch.
Kent Brodin pekade på pappa, pappa pekade på sig själv, domaren skakade på huvudet och pekade på Korven – som blev ursinnig och riktade en spark mot en stol. Stolen vek sig som ett korthus av bara luftdraget.
Alla inom basketen vet att när man har fått en teknisk foul gäller det att hålla sig i skinnet, för om man får en till, åker man ut till omklädningsrummet. Nu blåste domaren förstås en gång till och gav Korven ännu en teknisk foul, för man får faktiskt inte sparka omkull saker. Det spelar ingen roll att det inte var meningen.
Kanske var reglerna annorlunda på den tiden, för Korven visades inte ut ur hallen, utan upp på läktaren. Min pappa stod fortfarande upp och pekade på sig själv och ropade att det ju hade varit han som var skyldig – när jag lade märke till att Korven närmade sig oss. Jag frös till is. Nejnejnejnejnej sa jag i huvudet och blundade. Jag dör.
Kanske kom Korven på bättre tankar, för till sist satte han sig i trappan en bit bort.
Resten av matchen satt Kjell ”Korven” Englund där, nästan hopkrupen med armarna om knäna. Pappa satt bredvid mig och jag satt bredvid pappa. Han skämdes inte det minsta lilla utan tyckte att det var en riktigt upplyftande incident. Jag var säker på att basketlivet var slut.
NorrbottensKuriren skrev i sitt referat:
Nu tog inte basketlivet slut för den unga Lotten. Plannja vann nämligen matchen med en ynka poäng.
Nä. Så jag stängde kylen, och gick istället in i Tardisskafferiet.
Det är förstås större på insidan.
– Vita bönor? Tonfisk? Pasta? Vin? Nämen! Lemoncurden ska ju inte vara här!
Jag satte mig ner vid köksbordet med en potta te och stirrade på lemoncurden som jag ju borde ha stoppat in i kylen. Men teet smakade förfärligt. Och lemoncurdburken var så tung. Vänta, den har förvandlats till en senapsburk! The end is near! Jag tittade på min djefla man, som satt med näsan i mobilen för att plugga polska med Duolingo och tänkte:
– Polska. Språk. Glosor. Bokstäver. Säng.
Så då gick jag och lade mig en stund. I tre dagar, om man ska vara exakt.
Med datorn i ett fast grepp försökte jag be gardinerna att dra för sig. (Michael Peter Ancher 1882.)
Det gjorde ont. Med muskelvärk, huvudvärk och en molande smärta i magen samt överkänslighet för dagsljus låg jag med en influensa som på latin borde heta nåt i stil med Baccis phyllus.
De hemmavarande barnen som inte var rädda för smitta gav mig små smörgåsbitar med smör och litervis med te och vatten. Ibland fick jag en banan och en alvedon. Någon gav mig en tandborste, och mer än en gång vaknade jag utan att ha den blekaste aning om det var natt eller dag ute.
Så här satt den djefla mannen, fast bara i andanom en våning ner – livrädd för att smittas.
Så mådde jag plötsligt bättre. Raskt avverkade jag några filmer på Netflix, fast låg kvar i sängen för säkerhets skull. Men då kom massa trevliga inbjudningar som ett slag i ansiktet!
– Häng med på sportbar så ser vi Zlatans första match för Milan klockan tre!
– Välkomna på sista glöggslatten!
– Glöm inte världens trevligaste bokklubb där vi diskuterar en bok som ingen har hinnit läsa färdigt!
– Men jag är ju sjuk. SÅ sjuk.
Jag vill ha en semla, och så kommer ni med en jävla ros. (Mikhail Nesterov 1928.)
Och då pajade internet. Det var väl så att jag hade kört routern i botten med alla filmerna. Hårdvarufel, precis som när motorn skär och topplocket flyger. Eskilstuna Energi & Miljö som är vår internetdealer svarade glatt:
– I vanliga fall är det bara att komma hit till oss och hämta en ny router, men de är helt slut. Ni får väl sitta på café och jobba istället. Kan ta tre dagar.
– MEN JAG ÄR JU SJUK!
Så nu lever vi på mobilvågor som inte tillåter några excesser. Men för er som har tid och internet och en eller annan streamingtjänst samt en fungerande router kan jag rekommendera:
Även jag kan ju fatta knasiga beslut och göra tokiga saker. Som att 1986 prioritera en basketmatch i Kristianstad framför en tenta som jag ju (för ovanlighetens skull) hade pluggat inför. Eller som att 1983 åka på med en främmande italienare på en stulen motorcykel. Eller som att i vuxen ålder envist jobba gratis istället för att ”satsa på karriären”.
(Fast som ni väl förstår, anser jag egentligen att alla beslut jag fattade här ovan är självklara och korrekta på alla sätt och vis.)
Här kommer nu ett relativt normalt foto av en president och en kändis. Precis som nu, 50 år senare, är det mången amerikans dröm att få posera på detta vis – men det var inte för fotot som Elvis var där. Han hade en annan sak som han ville be Nixon om.
Richard Nixon och Elvis Presley i The Oval Office i december 1970. (Är det fåglar i bokhyllan?)
Elvis Presley hade enligt hustrun Priscilla dagarna före Nixon-mötet köpt julklappar för 100 000 dollar – bl.a. 32 skjutvapen och 13 bilar. Hon förklarade för honom att det var lite väl överdrivet, resten av familjemedlemmarna kom och höll med, alla grälade, varpå (kan man kanske förstå) Elvis blev förbannad och rusade ut, drämde igen dörren och åkte iväg.
Han hoppade sedan på olika flygplan ungefär som jag hoppar på cykeln och for än hit, än dit. På väg mot Washington bad han en flygvärdinna om brevpapper och började skriva till president Nixon för att erbjuda sina tjänster som hemlig agent.
Jag hittar alltså inte på detta. Det finns filmer gjorda, böcker har skrivits om det. Brevet finns bevarat i Nixonbiblioteket. Läs och häpna.
Klart att man bor i tre rum om man är Elvis. Självklart fjäskar även en världsberömd superstjärna för en president. Och naturligtvis är Elvis emot droger. *host* Men det mest självklara är ju att Elvis Presley borde bli en ”federal agent”. Den där ”personal gift” som han nämner i sitt PS var förresten den perfekta presenten: en fullt fungerande pistol.
Så här ser några sidor av originalet ut. Elvis (”Jon Burrows”) checkade in på sina tre rum, och beställde en vit limousin som körde honom till Vita huset, där han lämnade brevet till vakterna vid grinden. Jag tänker mig att det var så här:
– Hej, jag har ett brev till presidenten.
– Okej … jag ska b…
– Har han tid nu?
– Nej. Jag överlämnar det …
– Bra. Hejdå.
[paus]
– TUT PLING BRÖÖÖL HALLÅ! ELVIS VAR NYSS HÄR OCH LÄMNADE ETT BREV!
På väg tillbaka till hotellet stannade Elvis till vid ”Bureau of Narcotics and Dangerous Drugs” och gick in för be om ett bevis på att han numera var federal agent. Personalen avslog hans begäran. Jag tänker mig att det var så här:
– Hej. Jag undrar om det är här jag kan hämta något slags id-bricka som visar att Nixon har utnämnt mig till federal agent.
– Say what? Är inte du Elvis?
– Ja, jo, kan jag få prata med chefen för id-avdelningen?
– Eh. Nej. Det går liksom inte till så.
– Okej, jag kommer tillbaka senare.
Det hela gick sedan i en svindlande fart. Nixons assistent Bud Krogh var stort Elvis-fan, och han hade dragit i alla möjliga tåtar, övertalat Nixon, beställt en låtsas-badge som Elvis skulle få och skjutit upp några redan inplanerade möten samt en presidentsk tupplur. Alla trodde ju att det hela var ett skämt från Elvis’ sida.
Plötsligt kallades Elvis tillbaka till Vita huset.
Elvis klädde sig fint i en lila sammetskostym och ett skärp med ett diademliknande spänne, packade ner sina finaste pistoler, beställde en limousin, valde inne i den ut en speciell ”Colt .45” som Nixon skulle få – och var på ett fantastiskt humör.
I Vita Husets entré konfiskerade Secret Service så diskret de kunde alla vapen, och eskorterade sedan Elvis till Nixon. Elvis förklarade sitt krig mot droger och kommunism, Nixon fick en kram, Elvis förklarade att Beatles var antiamerikaner, bilder togs och artigheter utväxlades.
Nixon spelade tyvärr inte in detta samtal. Man kan se en liten låda med ett armband till Priscilla där i Elvis vänstra hand. Det andra han håller i är familjefoton som han – som den naturligaste sak i världen – visade för Nixon.
Efter mötet fick Elvis vänta ett tag i lunchmatsalen på att låtsas-id-badgen som bevisade att han var ”federal agent” skulle levereras, vilket han gjorde helt utan knot. Han åt lite, pratade glatt med personalen och gladdes storligen. Så kom id-märket (om alltså ser ut som en medalj i plånbok som amerikanska poliser har) och sedan körde Secret Service både Elvis och alla vapen tillbaka till de tre hotellrummen. Inte ett dugg konstigt.
Vad som däremot är konstigt, är att jag – som är kuriositetsdrottning – aldrig har hört talas om detta förut.
Grafiskt sett har jag nog inte upplevt ett så snyggt år. Inte ens 2002. Associationen till 20/20 (normalsyn) är också cool. Ja, jag kommer att njuta av att skriva 2020.
Men vad kommer att hända under året? Och decenniet? Jag kisar med ögonen, tar på mig tänkarmössan, tömmer ett igenkleggat avlopp och spår framtiden i gamla hårtussar och avklippta naglar.
Tänkarmössan har varit med ända sedan jag friidrottade i Dallas 1982.
Om vi bortser från alla förfärligheter, domedagstankar, politiskt käbbel, pistolgalenskaper och levsångest, har jag några spådomar om det kommande året.
Tygavdelningen
Modet kommer att bli snyggare och snyggare under hela årtiondet. Hur coolt och snyggt jag än tycker att det är med trasiga, i förväg sönderslitna jeans, tror jag att den eran är över nu. Vi kommer att lappa och laga och alla mina tyger i källaren kommer att komma till användning. (Okej, kanske inte den svarta chintzen från 1988.)
Mina egna lappade skönheter från 1990.
Hem & bostad
Jag läste att ”Var femte kommun krympte under 2010-talet”, vilket intressant nog illustrerades med ben och skor eftersom GDPR och publiceringsreglerna samt fotorättighetskostnader ställer till det.
TT är ju på jakt efter mina pengar, men kanske är det okej att göra så här? OBS: FOTOT TOGS AV MAGNUS ANDERSSON! VERKSHÖJDEN ÄR NOG INTE SÅ HÖG ATT JAG ÅSAMKAR SKADA!
Min spaning är nu att rubriken år 2030 kommer att vara precis tvärt om: ”Var femte kommun töjdes ut under 2020-talet” eftersom lifvet i storstan tär på oss människor. Många vill ut på landet och faktiskt ”rädda ödehus”, som är det nya svarta. Detta kan man fantisera om även om man aldrig någonsin skulle få för sig att ens sätta upp en tapet.
Jag har inte den blekaste aning om hur jag ska få tillstånd att lägga ut en bild på ett ödehus. Men om man bildgooglar, får man träff på drygt 120 000 bilder. Förlåt, alla fotografer!
Om bara några år kommer ödehusälskarna förstås att ha stor nytta av 3D-printrar som tillverkar reservdelar i naturmaterial. Man bara viskar ”tvåkupigt taktegel” till apparaten, så kommer en sådan utspottande.
Mobilia
Elbilar, självkörande bilar, flygbilar och underjordsbilar i all ära – men den stora skillnaden kommer att bli att vi använder bilar ungefär som de förnicklade sparkcyklarna. Hyrbilarna står lite här och där och så bara kollar man i en app var de finns och FLUPP, så hoppar man in i en och kör dit man ska. Det finns redan! Och funkar!
Tänk er att detta är bilar ungefär där ni bor, och alls inte sparkcyklar på Kungsgatan i Stockholm.Favorit i repris: elbil 1904.
Reservdelsmarknaden
Precis som lappar på jeans och garn till stoppning av strumpor (se ovan) kommer vi att laga kroppen med reservdelar. Mina trassliga knän kommer att fara all världens väg eftersom jag nog får små knärobotar inopererade. Man bara viskar ”två fräscha knän i stl 40” till den där 3D-skrivaren, så spottas sådana ut. Ni som har pengar över och vill göra en investering: leta upp ett företag som kombinerar proteser och robotik. (Och anmäl mig som försökskanin är ni snälla.)
Hjärnstorm!
Det kommer att bli inne att kunna saker utantill! Och att kunna hålla fokus länge! Investera gärna i en app som hjälper allmänheten att deklamera dikter utan fusklapp! Johodå!
Igår såg jag att Ferlin hade fått en ros – det är ett tydligt tecken på poesins frammarsch!
Med detta sagt, hoppas jag egentligen mest att 2020-talet blir lika festligt som 1920-talet – men kanske ändå utan bedrövligheterna som sedan följde.
Jag brukar ju stoltsera och skryta med hur jag minsann tvingade barnen att titta på gamla långfilmer när de var små. Hur jag trycker dagstidningar till deras bröst och hur jag vrålar DET ÄR KARL-BERTIL JONSSON NUUUU – när alla egentligen bara vill dra sig undan och kolla på Youtubare.
Men skadade av sin barndom som de nu är, har de fem barnen börjat revoltera. Det kan man begripa och förlåta dem för, de är i alla fall 17, 19, 22, 25 och 27 år nu.
– Kolla, kolla, den här tanten som dog på 1950-talet tränade med Andréexpeditionen för att få hänga på till Nordpolen men befanns slutligen vara ett sprött kvinnoblomster! säger jag.
– Mäh.
– Den här skon, barn, har en taxklack. Den var modern på 50-ta…
– Inte nu, mamma, jag måste sticka!
– Hon som uppfann den moderna bh:n hette Mary Phel…
– Jaja, och hennes morfars farfar uppfann ångbåten.
– Watergateaffären br…
– Inte mer om Trump nu!
– Jämför slutet av ”Brubaker” med slutet av t.ex. ”En kvinnas doft” så ska ni se att det långsamma klappandet av en person övergår i ett unisont applåderande som man kan se i flera andra filmer.
– Det heter tropes.
Paus. Lycklig suck. Ljuvligheters ljuvlighet! Jag fick ett svar!
– Tropes! Ja! Hurra! Vilket ju är lite synd eftersom trop är ett begrepp inom retoriken, t.ex. metaforer och ironiska … VÄNTA! Gå inte!
Jag har nyss sett ett tidsdokument som jag verkligen vill att alla ska se. Inte bara mina fem barn, utan alla. Det handlar om året 1970 och finns på SVTplay. Nu ska jag försöka locka till tittning:
• Vi får se musikartister och en renrakad Kris Kristofferson! (Lockar nog inte de unga, nej.)
• SVT har letat upp vittnen och skadade till diverse olyckor och förskräckligheter 50 år senare. De berättar sansat och klokt om det som hände.
SvD den 10 aug 1970.
• Man kan se bevis på att vi barn gjorde allt i blankslitna träskor.
”Byggleken” hette detta fenomen. Utan vuxna övervakare fick vi slå oss på tummen hur mycket som helst.
• Efter en storbrand på IKEA i Kungens kurva såldes allt ut till vrakpriser och SVT har intervjuat gamla människor som köpte halva sitt bohag just denna dag.
SvD den 6 sep 1970.
• Vi hoppade twist på alla rasterna! Både killar och tjejer!
Kolla vad spännande! Ett gummiband kunde sysselsätta sju barn – som fick motion på köpet.
• En känd författare gjorde en dokumentär. (Jag vill inte avslöja mer.)
En av Sveriges sedermera största popartister var med i denna film, som hans författande mamma gjorde. Här tjuvröker han med sina polare … framför den filmande modern.
Man får också veta hur Roy Andersson band ihop sina unga skådespelare för att det skulle se ut som om de tyckte om varandra. Och spana in oerhört korta kjolar samt konstatera att den politiska röran av idag inte var mycket bättre 1970. Men framför allt får man se lurviga polisonger!
Detta är polispolisonger.
Se ”Året var 1970” och tala sedan om för mig att det var trist – om ni kan! (Det kan ni inte!)
Imorse pratade jag traditionsenligt i radio om Nyordslistan som Språktidningen i december publicerar i samarbete med Språkrådet. Jag blev bara ilsken två gånger, glatt överraskad en gång och konfunderad en gång – där jag stod och med emfas och en dåres envishet upprepade:
Nyordslistan är inte inte inte Svenska Akademiens ordlista. Nyordslistan borde byta namn till något krångligare:
Nyordslistan är intressant som kuriosa när den publiceras. Den speglar det gångna årets företeelser och blir kanske inte riktigt utforskningsrolig förrän efter ett par år. Jag delar omedelbart upp den i olika delar och förutspår vilka som strax dör, vilka som kanske överlever och vilka som bara är med som ”tecken i tiden”. Om jag bara snabbkollar på listan från 2013, kan jag konstatera att twerka, 5:2-diet, brexit, e-cigarett, e-sport och selfie definitivt har överlevt och används dagligdags.
Men hur var det med mina snabba humörsvängningar i radion?
Ilsken blev jag för att Språkrådet inte har en egen webbplats utan måste hänga under Institutet för språk och folkminnen med webbadressen ”www.isof.se”. Som att lotten.se skulle placeras i källarvalven under Avdelningen för Nobelfesternas klänningsbevarande liksom.
Ilsken igen blev jag av att begreppet antivaxxare ens finns och att barn dör av mässling samt att spädbarn ligger och flämtar i kikhosta på svenska sjukhus. Fast sedan blev jag glad igen eftersom jag nu kan stava till ett ord med två x.
Konfunderad blev jag av ordet popcornhjärna. Även jag som faktiskt har sett popcorn poppas i en kastrull måste ju säga att ”locket på” här får en extra dimension. Men att definitionen inbegriper att ”hjärnan samtidigt ställs inför flera olika sinnesintryck” låter ju som om det skulle vara något annorlunda och rentav olämpligt. Min popcornhjärna fick valkar i händerna när jag hade fem barn mellan 0 och 10 år och två skulle ha ny blöja, en blev allergisk mot gräs, en satte sig i potatismoskastrullen och en klättrade upp i en ek för att kratta ner löv.
Popcornhjärna?Popcornhjärna?Popcornhjärna?
(Kuriosa: en av mina kusiner kände Gershon Kingsley som komponerade ”Popcorn-sången”.)
Den glada överraskningen kom sig av att beteendedesign ju måste vara det som jag blev tvungen att översätta till det ooooo så svenskklingande ”nudging” i en hel bok 2015. Och så rasande roligt att få skriva ett ord med kombinationen ”endede” i mitten!
Så vilka ord tror jag kommer att dö som en dagslända och anses mossiga som en gammal gubbe om bara något år? Jo:
Dessutom kommer växtbaserat kött att vara onödigt när allt kött är just det. (En spaning!) ”Köttkött” blir då en retronym (ett ord som bildas när det tidigare standardordet för en viss sak får en utvidgad betydelse – ett nytt ord som syftar bakåt) som tjock-tv, papperstidning, snigelpost, fast telefon och vinylskiva.
Vad tror ni?
Hela listan med Språkrådets (alltså inte mina) definitioner kommer här:
Nyorden 2019
animoji Animoji, bildat av orden animated emoji, är en emoji utformad efter en persons ansikte.
antivaxxare Person som av rädsla för negativa konsekvenser motsätter sig vaccinering.
artdöden Den storskaliga utplåningen av djur- och växtarter under människans tidsålder.
ASMR Sensorisk stimulering i form av viskljud, prassel, knackningar och tuggande som skapar välbehag hos lyssnaren
aspludd Ludd bestående av snöliknande frön från asp
benim Pronomen inlånat från turkiskan, där benim är genitivform av ’jag’ och betyder ’min, mitt’. Används ofta av personer som refererar till sig själva på ett självförhärligande sätt, främst i raptexter.
beteendedesign Utformning av närmiljö för att främja ett visst beteende och få konsumenter att fatta beslut i en viss riktning.
cybersoldat Försvarsanställd inriktad på att bekämpa digitala hot från främmande makt och terroristorganisationer.
deepfake Video, bild eller ljud där innehållet manipulerats på ett sätt som gör förvanskningen svår att upptäcka.
deplattformering Aktion riktad mot exempelvis nättjänster och mötesarrangörer som syftar till att frånta opinionsbildare inkomstkällor och möjligheten att sprida sina åsikter.
digital tvilling Digital avbildning av ett verkligt fenomen som gör det möjligt att utföra tester i datormiljö som om de vore i verkligheten.
dra åt helvete-kapital Sparade pengar som kan användas för att plötsligt bryta upp från en relation.
eldost Ost som liknar halloumi och som kan grillas eller stekas, och fick ett uppsving i somras sedan det blev uppmärksammat att Cypern, där halloumi tillverkas, ger stora mängder antibiotika till sina djur.
fimpomat Behållare för cigarettfimpar med två öppningar där varje fimp genom användarens val av öppning utgör en röst i en fråga med två svarsalternativ.
Gretaeffekten Den påverkan mot ett mer miljövänligt beteende som klimataktivisten Greta Thunberg har inspirerat till.
grönt körfält Körfält där bara fossilfria fordon får köra.
hjärtslagslag Lag som förbjuder abort om hjärtslag kan höras hos fostret.
hundvissla Använda värdeladdade signalord som endast uppfattas av mottagare införstådda med budskapet.
hybridkrig Krig som förs i det dolda utan en väpnad konflikt.
ikigai Upplevelse av att tillvaron är meningsfull, som skrivits om i DN.
immersiv Uppslukande, omslutande. Används ofta i uttryck som immersiv teknik och immersiv upplevelse.
klimatdiktatur Mandat för internationell organisation att fatta överstatliga beslut i klimatfrågan.
klimatnödläge Tillstånd som kräver omedelbara åtgärder för att motverka klimatförändringar.
klimatstrejk Protestaktion för att skapa uppmärksamhet för behovet av klimatfrämjande åtgärder.
källtillit Förtroende för etablerade medier och andra källor som strävar efter opartiskhet och saklighet.
lågaffektivt bemötande Pedagogisk metod där vuxna inte ska konfrontera utåtagerande barn utan i stället mana till lugn.
menskonst Konstnärligt verk som utmanar normer och tabun. Används i dag i bredare bemärkelse, inte bara för att beskriva konst som skildrar menstruation eller använder sig av mensblod.
nattborgmästare Person ansvarig för att främja nöjeslivet i samråd med berörd kommun.
popcornhjärna Tillstånd där hjärnan samtidigt ställs inför flera olika sinnesintryck, till exempel vid användning av mobiltelefon.
sharenting Föräldrars delning av bilder på sina barn i sociala medier utan att samtycke har inhämtats.
smygflyga Flyga utan att berätta om valet av färdmedel eftersom flygets klimatavtryck kan vara skambelagt.
syssna Lyssna med synen. Används främst bland döva och hörselskadade och deras anhöriga.
tågskryta Stoltsera med att av miljöskäl resa med tåg i stället för flyg.
växtbaserat kött Vegetabiliskt livsmedel som efterliknar kött till smak, utseende och konsistens.
övervakningsekonomi System där digital information om konsumenters beteendemönster har stort ekonomiskt värde.
(Ni som inte har hängt med i bloggen nu i december: rotera! Åk på mellandagsrea och koka palt! Detta med DRT går inte att förstå!)
Hemlisbloggarabstinens, anyone?
(Sade hon förhoppningsfullt.)
Här står jag som vanligt i min svärmors klänning från 1971 och försöker sno uppmärksamheten från granen.
Det här är svårt att skriva. Men inte på grund av något annat än att mellanslagstangenten gör dubbelslag som ett orienterarhjärta med twar, medan deletetangenten har lagt av helt.
Genom åren har DRT ibland blivit inbjuden med armbågen, kommit lite på sidan om eller bara hängt med som en blindtarm utan mål eller mening. Ett år glömde jag till och med bort att ordna en röd tråd, så när jag väl kom på det vid lucka 5, fick jag sätta mig och leta efter en vag, gemensam nämnare och sedan se till att just denna var med i resterande 19 luckor.
Ett annat år var den röda tråden ”den röda tråden” … Alltså ”Historien om någon”. Ett år var den ”I Am the Walrus”, och då hade hakke och Översättarhelena säkert lagt ner en hel jobbvecka på att analysera alla 24 luckorna.
Förr om åren satt jag och stökade till med bokhögar överallt i hela huset. Barnen for vind för våg, mina redigeringsdeadlinear hängde på sköra trådar, pizzamiddagar stod som spön backen och glöggbjudningar fick klara sig utan mig.
Här (2007) hade jag den siste november skruvat loss fönsterbrädan, för den var ful. Inte förrän på annandag jul fick jag tid att ersätta den.Att jobba i sängen är finemang, men väldigt bökigt vid läggdags. (2010)
Ett år försökte jag till och med använda en liten handskanner för att snabbare få in stora textsjok i datorn. Numera är det dubbelgooglingar och massa Google books som gäller eftersom jag försöker se till att det är så svårgogglat som möjligt … Jag tror att mina lån på biblo nu i december bara uppgår till kanske 10–15 böcker, nästan alla upphämtade från magasinets kulvertar.
Men DRT, kom igen, DRT!?
Enkelt: DÖDEN.
Har ni någonsin sett så mycket död? Allas barn dog, allas föräldrar dog, alla sörjde och var olyckliga för att döden var så allestädes närvarande. Elände är bara förnamnet. När jag till slut kunde konstatera att glädjens och fnittrets budbärare Magnus & Brasse även de ju är döda, ja då satte jag ju spiken i kistan.
Nästa år ska DRT vara förlossningar och barndop, tror jag.
Eftersom ni nu skakar på huvudet och är alldeles konfunderat besvikna över denna futtiga förklaring, återuppväcker jag den gamla traditionen att berätta om 2008 års teori från Översättarhelena!
Vi hade igår betat av:
1 Fay Weldon
2 Gunilla Wolde
3 Herbjørg Wassmo.
Detta fick Ö-helena att i förrgår med hjälp av Tillerosas initialfundering dra slutledningen att det på julafton kommer att vara Östen Warnerbring som hemlisbloggar. Allt enligt detta schema:
Sistluckan är här! I näst sista luckan var det en så svår person att hitta, att vi fick ta till veckodagar och bildspråk samt frisyrer för att kunna sova. Båsets båda råttor vann varsin tröja, som är synlig numera.
Och så rimmades det. Ack, vad jag kommer att sakna rimmen! Men nu kör vi en enkel lucka så att ni hinner spilla knäck och koka gris ifred!
Lucka 23
”Ska det vara ett stilla insomnande eller bestialisk styckning?”
– Okej, då sätter vi igång. Men vad ska vi kalla oss? – Knoll och Tott? – Babar och Pellefant på äventyr?
– Piff och Puff? – Nej, det känns fel. – Björn och Benny? – Nej, det känns också fel. – Satan, vad svårt. – Va? Ska vi kalla oss ”satan vad svårt”? – Haha, hihi! – Men ”mammas pojkar” kanske?
– Lägg ägg, vi har väl inte samma mamma! – Nä, men kanske samma brevbärare?
– Hahahah! – Haahaa … helvete … så kul! – Ska vi fråga Lasse? – Nej, det känns fel. – Okej, vilken jävla muntergök du är idag då. – Kokokoko! – Haha! – Nu skärper vi oss! – Vi ska kalla oss … ”Kända grisen och hans slemmiga torsk”!
– Hm. Inte helt fel. – Hahahahaaa!
– Hahahahaaa!
