Kategori: Bloggen

Instängt. Natten blir till dag och tvärt om. Omvärlden är svår att få kläm på; den verkliga verkligheten finns i den omedelbara närheten.

Käraste Bloggen,
stor uppståndelse i sajbern! Närmar sig nu verkligen den länge väntade uppdateringen, den uppdatering som det har talats så mycket om, men som ändå är för vacker för att någonsin kunna bli verklighet? Kommer nästa år, 2006, att skänka oss segern över virus, spam, maskar och fladdrig reklam? Det vet vi inte nu heller, men hoppet livar upp, det ger oss modet åter, det gör oss starka på nytt. För vi måste modigt utstå alla farhågor, umbäranden och lidanden.

Nu gäller det att förbli lugn och ståndaktig, hellre bita ihop än att skrika när datorn kraschar! Skrika ut sitt elände kan Microsoft, Linux, Apple och även Vodaphone göra, men vi har ännu inte den makten! Åh, Bloggen, det bästa med uppdateringarna ar att jag känner på mig att mina sajbervänner är i antågande. Snart får jag fler inlägg! Fler mejl!

Om det inte sker, orkar jag inte mer. Bloggdöden. Då blir jag först irriterad, sedan ledsen och till slut vänder jag den dåliga sidan utåt, och letar sedan ständigt efter något medel för att bli sådan som jag så hemskt gärna skulle vilja bli och som jag också skulle kunna bli, om … det inte fanns några andra bloggare i världen.

Nej, det här var inte alls för lätt. Visserligen har ni nästan allihop gissat rätt — Enid Blyton — men för lätt kan det ju inte vara. Men ok, morgondagens blir tuffare. Eller kanske ännu lättare.

Hur var det nu med tomaterna, ”massor av tomater”? Jo, så här gick det till i Comic Strips parodi på Enid Blytons Fem-böcker:

Julian: "Heaps of tomatoes, bags of lettuce, and lashings of ginger beer!”

För som Kicki, Rosman och Charlott mycket riktigt påpekade, äts det i tid och otid i hennes böcker. Det vimlar av ”heaps of tomatoes”, utländska män med skäggstubb och brytning och Georgina (bra, Natalie!) som är så tuff, visar sig nästan alltid ha en mjukare, rent av kvinnlig sida. (Jag väntar fortfarande på att denna sida av mig ska visa sig.)

För övrigt kan jag rekommendera Five Go Mad in Dorset för Fem-kännare som behöver fnissa.

Pernilla nämnde Äventyrens-böckerna, som jag faktiskt tyckte var bättre än Fem-dito. Där fanns istället för hunden Tim en papegoja som kunde flyga och hämta hjälp och dessutom vara rolig under tiden. Jag sålde DHR-rosor och majblommor för att tjäna pengar och kunna köpa alla. Men hela tiden trodde jag att Enid Blyton var en man. Skönt att Enid inte lever, hon hade säkert blivit arg på mig … det blir ju nu levande författare väldigt lätt …

Nu drar jag dagens vinnare. Min syster sitter bredvid mig och håller andan. … Å … hej! Men det blev ingen syster! Det blev en Gammelmamma! (Här har vi ännu en gång anledningen till att jag aldrig kommer att bli förmögen: Gammelmamma ville ju köpa en — och så ger jag bort den till henne istället. Dumma plommonstop.)

Snart kommer morgondagens bloggare. Den är annorlunda och följer inte riktigt de andra bloggarnas mönster. Ledtråd? Nähedå.

Hundar som tänker, mackor i långa banor och barn som somnar så fort de lägger huvudet på kudden. Samt mystiska män som saknar en eller flera kroppsdelar.

Nu måste jag få berätta om en sak som hände när jag var liten! Jag låg uppkrupen i skorstenen i en öppen spis som egentligen var en hemlig gång till ett slott som ingen kände till. Mina kusiner vet fortfarande inte att jag hörde allt de sade.

”Det är skönt att det äntligen är skollov”, sa Lucy-Britt lyckligt och tittade beundrande på matsäcken som hon höll på att packa. Med sina oräkneliga fräknar, håret i en lustig tofs och nyfikna, gröna ögon vände hon blicken mot Bertilinia.
”Det här är ju toppen!” sa Bertil glatt. Hon var en rustik och bastant flicka med tjock hår som i mer än hela sitt liv hade betett sig mer som en pojke. Namnet Bertilinia ville hon inte längre kännas vid. ”Nu har vi smörgåsar så det räcker.”
”Sakta i backarna! Vi dricker vattnet direkt ur den fantastiska källan” utropade den blondrufsige Lars bestämt, när dörren plötsligt flög upp och han kraftfullt steg in genom dörren.
”Visst katten! Påminn mig inte om det där” sade den långe Jan med klarblåa ögon och ett smittande skratt. ”Det var kristallklart och iskallt. Att den gamla övergivna järnvägen till den övergivna gruvan med de övergivna barackerna hade förgiftat vattnet kunde ingen ana.”
”Kors! Leverpastej! Sallad! Ägg och ansjovis! Tomater! Sallad! Scones!” tänkte Tom och hängde lyckligt med tungan. Han gned kärleksfullt sitt bruna huvud mot Bertil och gläfste till.

En annan dörr flög lika plötsligt upp. In kom en enbent karl. Han hade träben istället för det som han förlorat. Armarna hängde som på en gorilla och han var tomatröd i ansiktet, utom på hakan för där växte det grå skäggstubb.

Det var denna halvfärdiga människa som fick mig att inse min begåvning för mystiska mysterier och därmed var min lycka gjord. Jag kom att mot hans vilja använda mig av honom under alla år. Men det visste jag förstås inte då, i den öppna spisen som ledde till en hemlig gång som förresten var övergiven sedan länge.

Förslagen till bloggaren den 2 december var idel män: Ulf Lundell eller någon av hans alter egon, Silverfisken, Martin Beck, T. Westfeldt, Charles Bukowski, Ulf Lundell i sin ungdoms krafts dagar, Erik Hörstadius, Ernst Brunner, Persbrandt, Jonas Inde, Martin Becks granne med orange glasögon (spelad av Ingvar Hirdwall), Elton John, Klas Östergren, Göran Persson och Thåström.

Magnus Haake var utan att själv inse det farligt nära facit, när han föreslog googling av nyckelorden. Den tydligaste ledtråden var nämligen formuleringen ”mörkret kommer inte att stanna”, som i olika omskrivningar förekommer i många intervjuer med, ja just det: Ulf Lundell. ”Fyra öl och en halva whisky” och några andra formuleringar är identiska med meningar i Jack (1976).

Bilden här är tagen av fotografen Albert Wiking (som jag har frågat om lov, förstås).

Själv läste jag Jack när jag under fem hemska veckor 1983 jobbade nattskift på ett stort bageri. Varje morgon kockan 06.00 tjöt fabriksvisslan och jag vinglade hemåt med precis samma fyllekänsla som huvudpersonen i boken.

Kuriosa för basketfantaster: 1997 avslutade Ulf Lundell en konsert i Luleå med en Plannjatröja på sig.

Nu tar jag morfars plommonstop igen och lottar … And the winner is … näe! Min lillasyster igen! (Ok, hon kommer hit i morgon, hon får en tröja då.) And the riktiga winner is … Helena, som så välformulerat gissade på Brunner!

Strax kommer bloggaren den 3 december. En liten ledtråd finns i kommentarerna till 2 december-bloggaren.

Mycket väder, många känslor, mej, sej och dej samt lite fan och jävlar och fylla.

Jävligt varmt, man kan nästan se hur asfalten kommer att bubbla om det fortsätter som det har fortsatt hittills. Jag tänkte att jag skulle ha sagt det där men det blev inte av, istället kom något helt annat ut.

Stekhett.
Va?
Stekhett.
Va fan dårå.
Du fattar inte. Det är varmt.

Vi nickade till slut instämmande och morsade sådär utomordentligt sävligt och underbart. Avundsjukan och misstankarna och framförallt de tomma tankarna satte sin prägel på allt och denna förfärliga tomhetskänsla malde sej kvar på kvällen men trots att balkongens betonggolv var kallt och isigt mot mina nakna fötter så stod jag kvar och glodde på solen, den röda solen under en kall natt i slutet av året i denna förbannade håla som kallas stad.

Jag trodde jag skulle brisera. Tur att jag hade mina fyra öl och en halva whisky. Fast det kommer inte att räcka även om jag redan är packad och ler mot hela jävla samhället som flimrar förbi. Mörkret kommer inte att stanna. Inte hon heller. Men det skiter jag i.

Det mest irriterande med författaren Mickey Spillane är att när han snabbt behövde pengar för att köpa en tomt, satte han sig för att skriva en bok — och lyckades. På drygt två veckor fick han ihop sin första hårdkokta kriminalroman, I, the Jury (1947), som hittills har sålt i drygt nio miljoner exemplar.

(Min löskokta bok Die hard, liksom har sålt i 628 exemplar.)

Mickey Spillane är i dag 87 år och och alltså inte död. Det är däremot Mike Hammer, hans huvudperson i böckerna (säger i alla fall ryktet). Som alltså bloggade den 1 december.

(Till er som nu blir arga och säger att en fiktiv person ju inte kan blogga, säger jag bara: det kan inte en död heller.) Mickey Spillane har sagt:

”Jag är den mest översatte författaren i världen … efter Lenin, Tolstoj, Gorkij och Jules Verne. Och dom är ju döda.”

De sista replikerna i I, the Jury (på svenska fånigt översatt till ”Hämnden är min”) uttalas när Mike Hammer precis har skjutit ner den femme fatale som tidigare mördat hans polare eller vad det nu var hon hade gjort:

— How c-could you? she gasped.
I only had a moment before talking to a corpse, but I got it in.
— It was easy, I said.

Och det var den tydligaste ledtråden i bloggtexten. Barnvagnen, ägget och Lubbe var bara snurriga villospår. (Men Magnus association till Potemkin var extra fin.)

Kom till saken! Vem vann då?
När jag skulle bestämma vem av kommentatorerna som skulle vinna, stoppade jag ner alla namn i min morfars plommonstop från år 1900, och drog upp … min lillasyster. Det hade ju sett mystiskt ut med en sådan blogghatare till vinnare, så jag provade igen och drog upp … min man. Jag hade förstått om en kanin dök upp, men detta, nej.

Nepotism i plommonstop.

Han (Olle) underkändes självklart också, och jag drog upp: Pelle G — som ju skrev den allra första kommentaren. Han (och Lena) gissade mest rätt, så det var ju en utomordentlig vinnare. Grattis!

Nu till bloggaren den 2 december. En svårare? En lättare? En mer levande? En halvdöd? Ute? Inne? Tja. Ledtråd? Å nä. Gissa på!

Brutala, långbenta kvinnor. Hårdkokta ägg och karlar. I regn. I hatt.

Det var igår. Jag minns inte mycket, men det var nog igår. Och jag tror att det var så här.

— Du eller jag? väste jag med en blöt cigarettfimp i mungipan, lika död som liket i mattan jag precis hade hittat.
— Jag delar, du väljer, sade hon och tömde flaskan.

Vi sköljde ner den sista whiskyn med regnvatten. Den torra äggulan fastnade i gommen. Det var inte lång tid kvar nu. Jag visste vad jag var tvungen att göra. Med tumme och pekfinger sprätte jag fimpen mot rännstenen. Hennes byst hävdes nästan upp till hakan av ren indignation.

— Men skaru skräpa ner så där? Lubbe Nordström sa redan … hur … hur … ku… kunde du?
— Det var lätt.

Jag sköt den tomma barnvagnen framåt. Jag hade hellre skjutit henne. Jag struntar i följderna. Kanske ska jag döda en cigarrett mot klacken istället? Plötsligt förstod jag. Hennes vackra ben … Sedan svartnade allt. Jag föll hårt.

Idag är jag förbannat bakis.

Varje dag den 1–24 december presenteras här en text, som är skriven som vore jag någon annan.

Varje dag kan ni som läser gissa vem det är jag har härmat. Som kommentarer till texterna, alltså. Eller via mail om ni är blyga.

Nu
kommer det bästa: varje dag vinner en person något som jag skickar i
ett kuvert med diskret avsändare. Ni som vill vara anonyma, kan hitta
på en c/o-adress till en granne eller köa med skummisarna framför poste
restante-boxarna. Även de som har gissat fel har chans att vinna!

Svaret till varje gåta kommer dagen efter.

Nu
till det näst bästa: det finns en röd tråd. Den kommer ni att på
julafton få reda på — men ni som gissat rätt redan innan, har
naturligtvis förtjing på den finaste julklappen.

Ni som tycker att detta var larvigt, fortsätter att läsa på www.lotten.se istället!