Kategori: Bloggen

Mycket väder, många känslor, mej, sej och dej samt lite fan och jävlar och fylla.

Jävligt varmt, man kan nästan se hur asfalten kommer att bubbla om det fortsätter som det har fortsatt hittills. Jag tänkte att jag skulle ha sagt det där men det blev inte av, istället kom något helt annat ut.

Stekhett.
Va?
Stekhett.
Va fan dårå.
Du fattar inte. Det är varmt.

Vi nickade till slut instämmande och morsade sådär utomordentligt sävligt och underbart. Avundsjukan och misstankarna och framförallt de tomma tankarna satte sin prägel på allt och denna förfärliga tomhetskänsla malde sej kvar på kvällen men trots att balkongens betonggolv var kallt och isigt mot mina nakna fötter så stod jag kvar och glodde på solen, den röda solen under en kall natt i slutet av året i denna förbannade håla som kallas stad.

Jag trodde jag skulle brisera. Tur att jag hade mina fyra öl och en halva whisky. Fast det kommer inte att räcka även om jag redan är packad och ler mot hela jävla samhället som flimrar förbi. Mörkret kommer inte att stanna. Inte hon heller. Men det skiter jag i.

Det mest irriterande med författaren Mickey Spillane är att när han snabbt behövde pengar för att köpa en tomt, satte han sig för att skriva en bok — och lyckades. På drygt två veckor fick han ihop sin första hårdkokta kriminalroman, I, the Jury (1947), som hittills har sålt i drygt nio miljoner exemplar.

(Min löskokta bok Die hard, liksom har sålt i 628 exemplar.)

Mickey Spillane är i dag 87 år och och alltså inte död. Det är däremot Mike Hammer, hans huvudperson i böckerna (säger i alla fall ryktet). Som alltså bloggade den 1 december.

(Till er som nu blir arga och säger att en fiktiv person ju inte kan blogga, säger jag bara: det kan inte en död heller.) Mickey Spillane har sagt:

”Jag är den mest översatte författaren i världen … efter Lenin, Tolstoj, Gorkij och Jules Verne. Och dom är ju döda.”

De sista replikerna i I, the Jury (på svenska fånigt översatt till ”Hämnden är min”) uttalas när Mike Hammer precis har skjutit ner den femme fatale som tidigare mördat hans polare eller vad det nu var hon hade gjort:

— How c-could you? she gasped.
I only had a moment before talking to a corpse, but I got it in.
— It was easy, I said.

Och det var den tydligaste ledtråden i bloggtexten. Barnvagnen, ägget och Lubbe var bara snurriga villospår. (Men Magnus association till Potemkin var extra fin.)

Kom till saken! Vem vann då?
När jag skulle bestämma vem av kommentatorerna som skulle vinna, stoppade jag ner alla namn i min morfars plommonstop från år 1900, och drog upp … min lillasyster. Det hade ju sett mystiskt ut med en sådan blogghatare till vinnare, så jag provade igen och drog upp … min man. Jag hade förstått om en kanin dök upp, men detta, nej.

Nepotism i plommonstop.

Han (Olle) underkändes självklart också, och jag drog upp: Pelle G — som ju skrev den allra första kommentaren. Han (och Lena) gissade mest rätt, så det var ju en utomordentlig vinnare. Grattis!

Nu till bloggaren den 2 december. En svårare? En lättare? En mer levande? En halvdöd? Ute? Inne? Tja. Ledtråd? Å nä. Gissa på!

Brutala, långbenta kvinnor. Hårdkokta ägg och karlar. I regn. I hatt.

Det var igår. Jag minns inte mycket, men det var nog igår. Och jag tror att det var så här.

— Du eller jag? väste jag med en blöt cigarettfimp i mungipan, lika död som liket i mattan jag precis hade hittat.
— Jag delar, du väljer, sade hon och tömde flaskan.

Vi sköljde ner den sista whiskyn med regnvatten. Den torra äggulan fastnade i gommen. Det var inte lång tid kvar nu. Jag visste vad jag var tvungen att göra. Med tumme och pekfinger sprätte jag fimpen mot rännstenen. Hennes byst hävdes nästan upp till hakan av ren indignation.

— Men skaru skräpa ner så där? Lubbe Nordström sa redan … hur … hur … ku… kunde du?
— Det var lätt.

Jag sköt den tomma barnvagnen framåt. Jag hade hellre skjutit henne. Jag struntar i följderna. Kanske ska jag döda en cigarrett mot klacken istället? Plötsligt förstod jag. Hennes vackra ben … Sedan svartnade allt. Jag föll hårt.

Idag är jag förbannat bakis.

Varje dag den 1–24 december presenteras här en text, som är skriven som vore jag någon annan.

Varje dag kan ni som läser gissa vem det är jag har härmat. Som kommentarer till texterna, alltså. Eller via mail om ni är blyga.

Nu
kommer det bästa: varje dag vinner en person något som jag skickar i
ett kuvert med diskret avsändare. Ni som vill vara anonyma, kan hitta
på en c/o-adress till en granne eller köa med skummisarna framför poste
restante-boxarna. Även de som har gissat fel har chans att vinna!

Svaret till varje gåta kommer dagen efter.

Nu
till det näst bästa: det finns en röd tråd. Den kommer ni att på
julafton få reda på — men ni som gissat rätt redan innan, har
naturligtvis förtjing på den finaste julklappen.

Ni som tycker att detta var larvigt, fortsätter att läsa på www.lotten.se istället!