Kategori: Bloggen

Det är så kul att kolla på OS!

Publicerat av Lotten Bergman den 16 februari 2026 11:10

När nu statstelevisionen äntligen kan visa OS igen, tror jag att BNP går ner lite som i Julkalendertider. Oj, vad spännande det är med allt från fingerduttar på curlingstenar och kullerbyttor i skidspåren!

Jag såg en lustiger liten snutt (så anger jag källa när jag inte har den blekaste aning om var jag såg det) som hävdade att man har samlat alla farliga sporter till vinter-OS. Alla snälla sporter sparades till sommar-OS: man springer kort eller mycket längre samt hoppar & kastar både högt och långt.

I vinter-OS är det sylvassa skridskor – ibland i kombination med brutala tacklingar – och stålkantade skidor i 150 km/h som gäller. Till yttermera visso lägger fantastiska atleter nästan all sin vakna tid på att kasta sig utför branta backar eller isrännor på absurda kälkar.

NE presenterar 2026 års vinter-OS-sporter så här:

sport	herrar	damer
bobsleigh	1924–56, 1964–	2002–
curling	1924, 1998–	1998–
ishockey	1920–	1998–
konståkning	1908, 1920–	1908, 1920–
rodel	1964–	1964–
skeleton	1928, 1948, 2002–	2002–
skidalpinism (skimo)	2026–	2026–
skidor – alpint	1936–	1936–
skidor – backhoppning	1924–	2014–
skidor – freestyle	1992–	1992–
skidor – längdåkning	1924–	1952–
skidor – nordisk kombination	1924–	–
skidor – snowboard	1998–	1998–
skidskytte	1960–	1992–
skridsko – långbana	1924–	1960–
skridsko – short track	1992–	1992–

(Lite osolidarisk mot NE är jag nog; jag har länkat till Wikipediaartiklar.)

Vilka är ofarligast? Curling eller längdskidor? Nu kommer en helt ovetenskaplig men djupt seriös genomgång vad gäller topp fyra i farlighet! Tre kriterier har jag: hur

illa det kan gå
från vettet man är som ställer upp
ont det gör att se på.

2. Skeleton – kälken är i alla fall lite vadderad så att det ska vara bekvämt att fara huvudstupa nedåt snabbare än jag någonsin har kört bil. [CC] Källa.

3. Bob – där åkarna i alla fall har kofångare? [CC] Källa.

4. Störtlopp – det här är den gamle Franz Klammer någon gång på 1980-talet. [CC] Källa.

Är det short track som är femma på denna dopaminkickslista? (Här kan ni se massa bilder på när skridskoskenor är farligt nära kroppsdelar.)

Jag njuter storligen och intensivt av alla svenska framgångar under detta vinter-OS. Ibland blir det så nervöst att jag måste blunda eller i alla fall titta mellan fingrarna med kisande ögon. När det går dåligt för oss, beter jag mig mycket illa och svär och hötter med näven mot skärmen och tv:n.

Jag är med andra ord inget att ha i motgång …

År 1910 åkte man kanske bob lite långsammare? [CC] Källa.

Avslutningsvis undrar jag om vi tillsammans kan komma på fler av salig Bengt Grives färgbeskrivningar från när han kommenterade konståkning för massorna som inte ägde färg-tv. De som är bekräftade är

mörkvitt
bordellrött
spaljégrönt
sängkammarrosa
blåbärsrisgrönt.

Uppdatering på kvällen den 17/2, när jag utan problem kan kolla på tre OS-sändningar på en och samma skärm!

Sverige–Norge i curling, Sverige–Lettland i hockey och så Big Air-final.

18 kommentarer

Grrrr, fnys, stopp, gah och nej

Grrrr, fnys, stopp, gah och nej

Publicerat av Lotten Bergman den 8 februari 2026 19:25

Egentligen tänkte jag nu ge er en råttrapport och berätta om Mozart på Berwaldhallen, drivis i Strömmen, festande och barnvaktande i Lund samt en positiv tro på framtiden.

Bara det att födelsedagsbarnet David Sim hade sytt upp en Marimekkokostym får en ju att kvillra av glädje.

Men jag kommer nu istället att avreagera mig så att ni tror att jag har blivit galen av pur irritation. Kanske beror det på att februarikylan i Skåne lätt kan jämföras med Antarktis eller att jag blev sen till en buss, sprang som ett jehu och höll på att halka omkull, men hann – och egentligen borde vara precis hur nöjd som helst fastän jag bröd en nagel när jag tryckte på bussens plinga-knapp.

Men då tappade jag vantarna i en brun slaskpöl. Och så kom motgångarna slag i slag.

(Jag vet att det var värre att ha kallbrand i en skyttegrav under första världskriget. Men i alla fall.)

Perrongen på Lunds station var idag kallare än den i Katrineholm, vilket inte vill säga lite. När tåget borde ha rullat in, kom en digital kvinna i högtalarna och meddelade att tåget hade försenats gud vet hur länge (så uttryckte hon sig förstås inte) på grund av ”obehöriga i spårområdet”.

– Bunta ihop alla och slå ihjäl dem, muttrade jag och gjorde åkarbrasor i kläderna som duger utmärkt i –10 °C överallt utom i ett nollgradigt Lund.
– Nu förstår ni barn, kommer vi att få vänta på tåget, sa en tålmodig moder med tre barn. Jag tycker att vi ställer oss här borta i det här hörnet, så blåser det lite mindre.
– Nääääää, allt är heeeelt okeeeej, sa en i kamelhårsulster klädd, väldigt nasal man som inte alls lyssnade på utropen. Nääääämen tåget kommer nuuu. Jaaaaa.

Så här såg han ut innan han – fem minuter efter alla andra – förstod att hans kamelhår skulle få kämpa för att värma honom i minst en halvtimme.

Sedan följde ungefär 20 utrop om alla avgångar som hade fått nya, men okända avgångstider. Jag gnisslade tänder och drog efter andan varje gång de sa ”obehöriga i spårområdet”.

Det krävdes ytterst lite bildmanipulation för att få mig att se så här sur ut på perrongbilden.

När SJ-tågen blir lite sena, kraschar lokaltågspusslet helt – i mitt fall blir väntan i det ogästvänliga stationshuset i Linköping två timmar lång. Eftersom jag var irriterad på detta faktum redan när tåget avgick från Lund, försvann tågets internet bara för att göra mig ännu mer irriterad. Istället för att se på en långfilm, fick jag fixa med momsredovisningen – vilket är irriterande även en ljuvlig sommardag.

Nu sitter jag och fryser i Linköping. Allt andas DDR 1973, det luktar starkt av grillkorv, någon spelar dragspelsmusik (!) HÖGT i mobilen, den digitala toalettbetalningens digitala kvinnoröst säger släpigt och utan skiljetecken ”vänligen vänta kortet kontrolleras” så fort något blippar kortet. Den enda lediga sittplatsen är bredvid nyss nämnda toa och tio meter bort öppnas skjutdörrarna ut mot svinkylan ideligen eftersom automatiken är inställd så att folk som går förbi dörren, triggar öppning. Stationens wifi släpper inte in mig trots att jag har bett om sms-kod tre gånger och nu när jag använder min mobil, plingar den till och meddelar att batterinivån är farligt låg bara för att jag just idag inte har en power bank.

– Men ladda den! Alla stationer har massa eluttag! tjoar ni förstås.
– Nääääää. Inte Linköping.

Och nu tappade jag vantarna i en brun slaskpöl IGEN!

Men ni har det bra förstås?

UPPDATERING!
Oh, the irony. Eller kanske har gudarna läst blogginlägget på fel sätt och försökt hjälpa mig?

Vaaad tror ni händer om man förbereder sig för att kliva av tåget och med hela packningen och de blöta vantarna då går på toa och lägger ifrån sig vantarna?

Här på den helt vanliga hyllan eller bänkskivan lade jag snöslaskvantarna. Men det är en jädra handtork ovanför!

Blåsmekanismen sattes omedelbart igång och SWOOOOSCH for vantarna ner på det i tågtoaletter alltid lika blöta golvet.

Nämnde jag att vantarna i morse var vita?

23 kommentarer

Handboll och peppar

Handboll och peppar

Publicerat av Lotten Bergman den 1 februari 2026 17:58

I oktober förra året sa min gymnasiekompis Marit mitt i en svampskog:
– Den 31 januari kommer jag till Eskilstuna med min dotters handbollslag i div 1. Vill du se?

Eh. Vill jag se hamboll? Som är så konstig för att man får springa tio steg innan det blir stegfel och där man inte kan trixa med bollen för att den de facto är fastklistrad i handen? Och hamboll som sabbar stadens idrottsgolv med nyss nämnda klister? Verkligen inte. Så jag svarade:

– Oh ja! Vad kul!

Jag har sett två handbollsmatcher i verkligheten (och otalet på tv, men Sverige vinner bara när jag inte tittar). När jag var på plats var arenorna fullsatta med supporters i rätt färger och ljudvolymen dunkade ända in i benmärgen … men själva sporten var urtrist.

Men igår var det då dags. Vi inledde med att äta en utsökt måltid på restaurang nära den stoooora arenan i stan (som byter namn lika ofta som andra byter kalsonger), och min vana trogen hällde jag på lite peppar innan jag ens hade smakat på min pastarätt.

Men ack.

Pepparlocket for åt pepparn och pepparkornen lade sig att mjukt vila i den utsökta pastasåsen.

Att klaga eller be om ursäkt och en ny portion kom inte på fråga – jag bara krafsade bort det mesta och åt sedan min då nyknastriga portion. Mycket, mycket gott!

Väl inne i arenan kände jag mig alldeles vilse. Våra basketlag spelar i B-hallen och mycket sällan har vi ärenden till den megastora A-hallen där tusentals personer får plats att tjoa på hambollslagen i stan.

Men si! Av A-hallen såg jag bara halva – om ens det! Den kanske till och med delas in i tre olika delar?

Division 1-damerna får alltså spela på tvärsan så känns det lite intimare och lite lagom många människor på läktarna. Guif heter Eskilstunas lag, men just denna dag skulle jag ju heja på Rimbo, så vi satte oss bakom deras bänk. Jag spanade intensivt på tjejernas skor, för om det är något jag vet så är det att man sätter tejp på dojorna, och på tejpen sätter man extraklister som man sedan duttar på fingrarna när de har blivit obehagligt oklistriga.

Denna bild tog jag redan 2009, när jag var lika klisterfascinerad som nu.

Så satte spelet igång. Men … så kul det var! Rimbo spelade snabbt och skickligt och ledde raskt med fem mål. Bytena som sker utan att man ber sekretariatet om lov fungerade jättebra och ingen fick ont någonstans – fastän det var regelrätta brottningsmatcher vid inte-nudda-målområdet-linjen.

– Men … det här är ju jättekul! sa jag till Marit. De är ju superbrutala!
– Självklart! svarade hon och pekade på en tjej som hade fått klister i hårtofsen.
– Ajaj, hur får man bort klister från håret om händerna är fulla med klister?
– Då får man förstås be materialaren om hjälp.

Jumbotronen i taket visade reklam som sutte jag hemma i vardagsrummet och kollade på tv4, och den elektroniska reklambannern längs kortsidorna fladdrade och flimrade hej vilt. Huuuuuur blir inte spelarna distraherade av detta? När reklamen gick åt det svarta hållet blev det till och med mörkare i hallen.

– Släcktes några lampor? sa jag förvånat till Marit och spanade upp i taket.
– Ja, det blev mörkare plötsligt, svarade hon och vi förundrades ett tag.

Under timeouterna stod två män i grå tröja med röd handduk i handen och liksom vaktade på respektive lag.

– Är det timeoutvakter? sa jag.
– Nej, det är golvtorkare.

När vi basketspelare tar timeout, står vi ju utanför planen och pratar och dricker/dräller vatten. Men handbollsspelarnas plan är ju större, så de spiller ju där de springer – och därför måste golvtorkarna stå beredda.

Nästa stora chock var att bänken efter halvtidsvilan BYTTE SIDA! Plötsligt satt vi bakom Guif istället! Jag har då aldrig varit med om maken! (Det måste de ju eftersom de har flygande byten.)

Rimbo vann, jag skuttade hem på lätta fjät, såg i spegeln på toa att jag hade pratat med pepparkorn mellan tänderna hela kvällen – och hann sedan även se världshistoriens absolut tråkigaste Melodifestivalsdeltävling.

Och hur har ni det?

Försiktig fotnot: ”hamboll” skriver jag precis som att jag ibland skriver ”fopoll”. Bara sådär, liksom.

22 kommentarer

Kulturtantskollo på Fogelstad

Kulturtantskollo på Fogelstad

Publicerat av Lotten Bergman den 24 januari 2026 00:02

Jag identifierar mig som ni vet som
fembarnsmor
basketspelare
språkpolis.

Att jag helt frivilligt nu har klistrat etiketten ”kulturtant” på mig själv, förvånar mig högeligen. Men i december dök den här fantastiska bilden upp tillsammans med ordet ”Kulturtantskollo”:

Jag kastade mig på anmälningsknappen och skickade gladeligen iväg massa tusenlappar; om jag någonsin i mitt liv har köpt grisen i säcken, var det då. Fast eftersom Lisa Förare Winbladh skulle stå i köket och röra i grytorna hela helgen visste jag i alla fall att den grisen skulle smaka mumma.

Men vilka är de fem kvinnorna på den gamla bilden här ovan? När togs fotot? Är det spritreklam? Låt se nu … Med tanke på puffärmar och frisyrer är bilden nog från 1910-talet. Fotografen Dahllöf hade tydligen studio 1909–22, och bilden finns med titeln ”Skålande kvinnor” i ett digitalt fotoarkiv som hör till Göteborgs universitetsbibliotek. Men där nämns bara en av dem bombsäkert vid namn: Ada Nilsson. Men varför kan jag inte hitta mer fakta om tjejerna? (Uppdatering! Japp! Det är Ada Nilsson som stint tittar in i kameran näst längst till höger, och de andra fyra är kompisar. Men varför togs bilden?)

Jag tog med mig söstra mi – Orangeluvan – hit, och det visade sig vara ett vanligt drag eftersom det finns både systrar, bästisar, kompisar, kolleger och en mor–dotter-konstellation på plats. (Modern visade sig vara den person som 1999 producerade ett litet russin till informationssnutt som ligger på SVT: ”Kvinnorna på Fogelstad”.)

Så vad gör man här? Hittills har vi babblat och ätit och absurt nog utan protester ställt oss upp och sjungit t.ex. Wiehe, Afzelius och vaggvisan Tula hem till pianoklink! Imorrn ska vi bl.a. babbla, äta, se på teater, stretcha och kolla på film, sy paljetter på jeans, lära oss skrivövningar, promenera, se på en utställning om de fantastiska kvinnorna på Fogelstad samt äta och babbla lite mer.

Uppdatering: Christina Jutterström (85) kom och höll ett föredrag om idolen Bang! (Jag satt och stilla och uppförde mig men ville egentligen ställa mig upp och applådera efter varje mening.)

Christina Jutterström sitter till höger om den trearmade lampan.

Det vackra skolhuset som vi håller till i (som syns allra längst upp i inlägget) kallas ibland Lilla Ulfåsa. Det var 1925–54 samlingsplatsen för kvinnor som utbildades i demokrati, samhällsfrågor och medborgarskap. Numera är Fogelstad det vanligaste namnet, men även Fogelsta, Fågelstad och Fågelsta har synts på vägskyltar i trakten.

Jag kan verkligen rekommendera ett besök, en kurshelg, ett kolloäventyr till detta underbara hus som drivs ideellt av en stiftelse med hårt arbetande volontärer. Man kan hyra huset helt på egen hand, men man kan också söka ett boendestipendium.

I utställningslokalen finns allt från stora planscher om kvinnorna på Fogelstad till forna tiders obegripliga toapapper.

Jag, som ju har skrivit otalet mötesprotokoll och dessutom (hej AI) håller föreläsningar om protokollskrivandets ädla konst, blev mycket, mycket imponerad av Fogelstads till synes stora kärlek till protokoll.

Se bara på den klädda och broderade pärmen!

Språket! Stilistiken! Namnen! Om jag någonsin får händerna på den där tidsmaskinen jag har önskat mig sedan åttaårsåldern, är det hit jag åker.

Jag skulle tippa att min kommande bok om [insert ämne för jag har inte kommit på något] blir en kioskvältare om jag skriver den just i dessa kulturhistoriskt fantastiska miljöer.

Eller så åker jag kanske bara dit på sommarkollo för att få äta Lisa Förare Winbladhs mat.

Det här är delar ur ett smaktest som Lisa genomförde med oss.

Avslutningsvis en liten rundtur!

Kulturtanternas fotbeklädnader – med mina gortexdojjor längst bort. (Och ett imponerande långt element!)

I biblioteket hänger en lampa som påminner om en Selma Lagerlöf-hatt!

Kommer jag att kunna hålla mig från att flytta på det lilla bordet och kolla vad som finns i golvluckan? (Svar: nej. Men det var faktiskt bara en trappa ner i i källaren, mer såg jag inte.)

15 kommentarer

Januari närmar sig slutet

Januari närmar sig slutet

Publicerat av Lotten Bergman den 19 januari 2026 16:58

Jag har bestämt mig för lyxen att när jag föreläser i Stockholm passa på att gå på teater på kvällen. Jag tycker nämligen väldigt mycket om teater.

Eller … eh … bra teater. Jag tycker om bra teater. Så ni får vänta på på mitt lyckliga kvillrande när jag recenserar en fantastisk pjäs och ett fantastiskt framträdande, för än så länge har scenbilden och sufflörens jobb varit intressantare än föreställningarna.

Jag lyxade inför föreställningen till det med en 42-kronorstepåse från Espresso House, och höll på att få allt i knät när lilla wellpappringen som skyddar från brända fingrar plötsligt gick sönder. Mina basketreflexer och kemistgener (kemister varken spiller eller bränner sig) gjorde att jag klarade mig oskadd. Men huj, vad kissnödig jag blev under första akten.

Sufflösen som glatt godkände att jag tog en bild på henne. (Och som sa att man får kalla henne vad man vill, men hellre sufflös & sufflör än lastbilschaufför.)

Jag säger alltid goddag till Ferlin när jag är i Stockholm – och ser nu att ciggen som han hade i munnen inte längre är avsågad. Den är helt bortretuscherad!

Januari bjöd till och med igår på ett strålande vackert vinterväder i Mälardalen. Jag skottade snö såpass ofta att jag nu har någon sorts skottskada i båda axlarna, men det är väl smällar man får ta. [Dubbelpun jätteintended.]

När jag inte skottade, tog jag bilder på galna plogningar där snöberg spärrar gångvägar och tvingar småbarn att med halm i skorna gå flera mil till skolan på bilvägar.

Skoja ba. Alla barn körs ju till skolan och släpps av på krypavstånd till entrédörren. Här måste dock alla med barnvagn eller rollatorer vända.

Den här bänken plogades in så effektivt att endast en trött boll kunde kastas på plats.

När det var som kallast visade det sig att jag har ett dumt värmeläckage från vinden. Enorma istappar gjorde det livsfarligt att närma sig ytterdörren, så jag engagerade halva släkten och så hejade vi på när spanjoren med en ”flaggfotboll-boll” försökte kasta ner schabraket. Dokumentation!

Avslutningsvis var jag på Ica och köpte bananer, men när jag skulle checka ut var vägningslappen med pris och streckkod helt borta. Jag letade och letade, och höll på så länge att personalen bakom självutcheckningsapparaterna nog tryckte på avstämningsknappen nånstans – för när jag väl hade insett att det var ny invägning som krävdes, började den röda lampan blinka ilsket.

16 kommentarer

Vad 2026 bär i sitt sköte: klokskap sprungen ur trötthet!

Vad 2026 bär i sitt sköte: klokskap sprungen ur trötthet!

Publicerat av Lotten Bergman den 9 januari 2026 14:26

Nä, det är som bekant svårt att sia. Särskilt om framtiden.

Men om jag fokuserar på min kristallkula som heter ”i fantasin”, kan jag önska mig några saker som inte har med Trumpens envälde, Pjuttins jävla krig, alla andra krig – och förresten allt annat politiskt tjafs. (Okej, att kalla tjafset för ”tjafs” är förstås att förminska allt som är ohyggligt. Men nu tänkte jag försöka vara apolitisk i mina tankar om 2026.)

Min spaning är i korthet: visdomarna kommer 2026 ur utmattningen. För vi är så infernaliskt trötta! Det handlar idag inte om den fysiska tröttheten som präglade människorna 1926 med trångboddhet, tbc-hosta, kanariefåglar i kolgruvor och den oroliga beredskapen för nya krig och återkommande epidemier. (Okej. Vi är kanske lite oroliga för krig och epidemier även idag.)

Nödbostad i Stockholm 1926. (Stadsmuseet F83205)

Den moderna människan 2026 är så innerligt trött mentalt. Information om precis allt öser över oss från alla håll på en gång, och det är så svårt att sålla bort det som är oviktigt. Redan för tio år sedan siade jag att alla de olika sociala medierna skulle komma att samlas i ett enda verktyg (oklart hur eftersom jag inte alls tog hänsyn till megalomanikerna som vill tjäna pengar), men ack så fel jag hade.

Svenska myndigheter är ”närvarande” på sociala medier för att ”nå ut till allmänheten”, vilket väl alla tycker är okej. Men jag vill att informationen ska ligga still istället för att jag ska behöva jaga ifatt den efter att först ha loggat in på t.ex. FB. Här kommer konkretism från mitt håll!

Mina fyra (bara fyra!) önskemål om 2026

1. Fokus flyttas från vad som är fel till vad som faktiskt går att laga

Tänk er vilken trevlig tillvaro vi hade haft om alla kom med konstruktiva lösningar istället för att bara bröla med pekfingret. Problemen finns kanske kvar, men retoriken går 2026 inte längre ut på att anklaga ”nån annan”. Att lyckas fundera fram lösningar kräver förstås en fokusork (eng. attention span) som vi inte längre har – men tänk om vi kan träna upp den!

2. AI [a-i] normaliseras, blir tristare och på kuppen mer användbart.

– Vad säger männschan? Hänger inte halva Lottens försörjning på just att hålla AI-föreläsningar? Upprörande!

Jomen, jamen … hajpen normaliseras 2026 på en vettig nivå där AI är ett verktyg som funkar som en motorsåg medan jag är lövsågen. (Märk väl att jag är oerhört flummig och ickespecifik så att jag vad som än händer på nyårsafton kan hävda att jag hade rätt.)

3. Antalet beslut som måste fattas, minimeras

Jag längtar efter att slippa fatta beslut. Om man kunde regrediera till nioårsåldern och hyra vettiga föräldratyper som bara fixar allt som måste fixas, skulle jag ha gjort det för länge sedan. Eftersom jag har massa olika domäner måste jag varje dag bedöma om mejlen från webbhotellen är på riktigt eller bara phishing, om ”PHP” måste fixas via html-kod eller ej samt om alla erbjudande om elavtal och amorteringar och räntor är något som jag ska förhandla om eller bara stillatigande acceptera.

Men år 2026 revolterar vi mot storbankerna, influencer-yrket (vet inte riktigt hur de kom in i resonemanget, men jag vill inte att de har så stor påverkan som de har) kallas rätt och slätt ”reklampelare”. Dessutom ska jag sluta köpa keso, för den står bara där i kylen och står och står tills burken börjar bukta eftersom innehållet jäser och jag måste fatta beslut om jag ska våga öppna den.

4. Rätten att inte delta – som självförsvar?

Say after me please, sa Dennis Gotobed. Och nu ska vi öva här:

”Jag har ingen åsikt just nu. Kanske imorron.”

”Nej. Jag tänker inte optimera nåt sökmotorrelaterat.”

”Detta angår faktiskt inte mig.”

”Ja, jag vill just nu betala alla mina försäkringar utan att fundera det minsta över om jag kan komma billigare undan.”

Och så vill jag under 2026 för sista gången stirra på min sämsta stekpanna och våga slänga den så långt pepparn växer.

43 kommentarer

Konsten att inte orka: ”six seven”! (Nyordslistan 2025)

Konsten att inte orka: ”six seven”! (Nyordslistan 2025)

Publicerat av Lotten Bergman den 29 december 2025 09:16

En obehaglig känsla av ”nä nu är jag slut som bokstavsarbetare” och ”det är nåt jag inte fattar” infann sig i höstas. Jag läste rubriker om hur ungdomar (av oklar ålder) sa ”six seven” eller till och med ”sex sju” och skapade oreda i alla sammanhang.

En kompis till mig berättade om hur hennes 14-årige son i klassrummet var med om något som förvirrade även honom. Det inleddes med att läraren gav denna order:

– Ta fram kopiorna om fotosyntesen och läs sidan sex, sju och…

Där exploderade klassrummet i en kakafoni av hamrande på bänkarna, tjut, skratt och målbrottsröster som brölade ”SIX SEVEN”. Den redan hårt prövade läraren gav upp, skrek något som lärare inte plägar skrika, och stormade sedan ut ur klassrummet.

Så extremt infekterat var uttrycket … som ingen riktigt verkar förstå. Och nu är just detta uttryck med i Nyordslistan – den där listan som inte är SAOL, som inte är en inkörsport till de fina salongerna, som inte speglar alla språkanvändare på en gång, utan som visar oss vad som språkligt sett har hänt under det gångna året.

Så här står det i Nyordslistan 2025, som publicerades kl 07 denna morgon:

six seven

[ett nonsensuttryck]

Eleverna frågade även hur många böcker författaren har skrivit och fick veta att han skrivit 62 stycken.
– Men jag har fem stycken på gång så nästa år kan jag säga six seven … avslutar författaren till elevernas stora jubel.
(Ljusnan 28 november 2025)

Kommentar: Six seven eller 6 7 kan bland annat uttrycka att någon är likgiltig eller att något är medelmåttigt. Ofta har dock uttrycket ingen särskild betydelse. Ursprunget är sannolikt artisten Skrillas låt ”Doot doot (6 7)” som användes i många virala basketvideor i sociala medier. Många sådana videor består av klipp med basket spelaren LaMelo Ball som är 6 fot och 7 tum (201 centimeter) lång.

Aha! Basket! Äntligen! (Förlåt, fel fokus. Språk ska det ju handla om nu.)

Nonsensspråk! Fantastiskt! Uttrycket har ingen särskild betydelse! Dadaismen – here we go again! Jag förstår nu att six seven bara är ett uttryck för tidens anda … och att vi inte alls måste förstå eller försöka hitta mål och mening med allt. Och särskilt inte six seven.

När världen blir svår att förstå, har språket ofta svarat med att sluta betyda något alls – alltså som en skyddsreflex. (Ja, i den mån språk kan agera.) Så var det med dadaismen under världskrigen, vilket jag skrev om i våras. I Sverige hade vi tyvärr väldigt få dadaister som gjorde väsen av sig … eller så lyckades de inte nå fram eftersom vi svenskar så gärna vill förstå. Om vi inte får skratta, för då är det helt okej att inte fatta. (Nu borde jag ha skrivit en hel rimmad nonsensdikt, men det hinns inte med.)

Här kommer mitt scoop: Povel Ramels och Lennart Hellsings fantastiska nonsenstexter är det svenska bidraget till dadaismen, fast så sent att dadaismen sedan länge hade blivit omodern.

Lennart Hellsing 1952:

Dinkeli dunkeli doja
heter en grön papegoja
Dinkelidunk heter en munk
som bor i en pepparkakskoja

Povel Ramel 1957 (de tre första av nio verser):

Bluff och Spark och Tork och Kvark
voro sex små dvärgar.
En var ful och en var glad
och en var dum i huvet.

Hej, sa Kvark till lille Tork:
Känner du igelkotten Pilt?
Han som varit i Paris?
Ja, det gjorde Ivar.

Hör du hans lilla runda tass
när som han trippar på sitt pass.
Tripp och trapp och trypa.
Se hans lilla faster!

Six seven är alltså en modern variant av samma nonsenstradition, som dyker upp när verkligheten känns för tung, världen till synes är galen (i den mån en värld kan få denna diagnos), politikerna pratar strunt och den yngre generationen inte finner något annat sätt att protestera än att mala sönder språket så att det blir obegripligt.

Jag har kollat i DN, SvD, GP, Aftonbladet och Expressen, som helt korrekt konstaterar att Nyordslistan 2025 präglas av ord som har att göra med storpolitik, säkerhet och beredskap. Nonsensuttrycken kan ses som en ventil eller bara ironi ”i en pressad tid”, skriver de.

Men ingen av dem hyllar dadaismen. Jag gör det, och välkomnar obegripligheterna! (Jag är med andra ord inte alls slut som bokstavsarbetare.)

Nonsens, gallimatias och rappakalja på er alla! Jag repriserar härmed mitt manifest från i våras!

27 kommentarer

DRT – den röda tråden i Lilla julkalendern 2025

DRT – den röda tråden i Lilla julkalendern 2025

Publicerat av Lotten Bergman den 26 december 2025 22:18

Förra julen kördes små barnbarn i skytteltrafik till akuten (bl.a. klämskada & skärskada). Den här julen var det feber, hosta, snor och lite mer feber som satte prägeln på särskilt julafton. Och idag – på annandagen som ju är den stora DRT-dagen – var det min tur. Jag har sovit ända sedan jag vaknade i morse, och när jag inte sov, kunde man hitta mig med frossa under ett dunbolster, fylld av synd-om-mig-känslor.

Febern ligger som ett våtvarmt omslag inne i hjärnan såpass tungt att jag inte ens förmår skriva utropstecken, för det känns alldeles för klämkäckt. Och apropå feber, så har vi ju några sjukliga DRT-gissningar:

Dina:
DRT är nog kringflyttande, ev knepig barndom för det verkar alla HBar upplevt.

Ardy:
Däremot är jag lika lost som alltid när det gäller röd tråd – uppväxtsskildringar, alter egon eller bara pest och annan otäck död?

Hemul:
Jag har tänkt att den röda tråden är rödvitblå i år. Det har varit idel länder med rödvitblå flagga. Inte så tydligt i den sista luckan, men där nämndes ju ändå en eventuell fransk mor, och bocciaspelet på bilden var rödvitblått.

Pysseliten:
Min DRT är ”Pionjärer och revoltörer”. (Att många har koppling till Frankrike, pesten, och döden ser jag som villospår.)

PK:
DRT är äventyr. Det är min gissning.

Helena och hakke har förmodligen slopat nattsömnen, julklappsinköp och dopp i grytan till förmån för DRT-klurande. (Det är i detta skede i DRT-facitprocessen som jag drabbas av yrsel, tar mig åt hjärtat och hellre presenterar era gissningar som det rätta svaret istället för det som jag hade tänkt ut.)

Helena:
Jag vacklar mellan två idéer som mitt förslag till årets DRT. Den ena är pristagare, då påtagligt många av årets HB har mottagit många och högt skattade priser. Dock har jag inte lyckats hitta priser förknippade med eller tilldelade Jean-Paul Marat eller Giovanni Boccaccio. Dessutom tycker jag själv (med smittämnen som eget expertämne) att mitt andra förslag är intressantare, så det får bli min gissning: sjukdomsdiagnoser. Här är listan:

Lucka 1: cervikal femurfraktur (lårbenshalsbrott)
Lucka 3: böldpest, det vill säga infektion med Yersinia pestis
Lucka 5: loppbett
Lucka 7: epilepsi
Lucka 9: Parkinsons sjukdom (Watterson skapade 2011 ett porträtt för att utauktionering till stöd för Michael J. Fox Foundation med anledning av Richard Thompsons Parkinsondiagnos)
Lucka 11: kronisk bronkit
Lucka 13: dermatitis herpetiformis var min egen gissning, men DNA-analysen kom fram seborroisk dermatit som orsakas av jästsvampen Malassezia
Lucka 15: leukemi (som detektiven Adam Dalgliesh fick som en falsk diagnos) psykisk ohälsa (”dåliga nerver”), cancer eller möjligen Parkinsons sjukdom (då PD kan stå för Parkinson’s Disease)
Lucka 17: schizofreni
Lucka 19: selektiv mutism
Lucka 21: äggstockscancer (ämnet i filmen Wit)
Lucka 23: böldpest (igen)

hakke:
I år har mina tvärsäkra uttalanden om DRT vacklat från French connection via jubileum och priser till exotiska djur. Min första DRT-tanke var att Lotten helt fräckt skyltade med tråden öppet från början, så att Jan Guillou inte bara var vår första HB utan också vår röda tråd.

3: Camus ger den franska kopplingen
5: Phoebe uttalas ”Fiiib” och Guillou skrev i FIB
7: Undset ger den norska kopplingen till Guillous morfar, som ju varit en viktig inspiration till hans romansvit om Brobyggarna.

Efter att ha läst igenom hela kalaset igen har jag nu fastnat för en annan gissning.

DRT 2025: ”Döden döden döden”. (Möjligen ”sjukdom och död”, eller kanske ”Wanted, dead or alive”. Det sistnämnda låter vagt bekant, har det varit DRT tidigare?)

Lucka 1: ”Det var förmodligen döden, eller extremt dålig stämning …”
Lucka 3: ”Mitt på tröskeln stötte hon med foten emot en död mus.”
Lucka 5, facit: ”Om jag nämns nånstans år 2175 … hade jag blivit glad fastän jag ju är död.”
Lucka 7, facit: ”… fadern var rejält skruttig … och dog blott 40 år gammal när Sigrid var elva år.”
Lucka 9, facit: Är Hobbe död eller levande? ”… det beror på att tigern för honom ju är levande.”
Lucka 11: ”Det är inte allom bekant, att jag som barn var sjuk. […] Det sägs att sådana barn – om de liksom Proust och Kafka överlever …”
Lucka 13: ”Förbaskade jävlarns skit! Jag är ju död!”
Lucka 15: ”Medan de var där så var tiden tyvärr inne, när det var dags för honom att mördas med en silverdolk.”
Lucka 17: ”Några grabbar och en livlös kropp låter ju spännande …”
Lucka 19: ”På bladet återfinns endast följande text: Jag dör …”
Lucka 21: ”Begravningsstämning”
Lucka 23: ”Ingen fruktade döden; däremot fruktades ett missat träningspass …”

Pukor och trumpeter, små hattar och serpentiner till er alla! Jag är stolt över era utredningar som vore jag er mor! Och banne mig har jag inte plötsligt hittat tillbaka till utropstecknen!

Ni förstår att i den här DRT-rollen är jag Brasse, medan Magnus och Eva representerar Helena och hakke.

För årets DRT var helt enkelt årets tolv månader.

Jane & Jan
feber
marsvin
gräsmånaden
majs
juniorer
julidag
Augustus
september
doktor
novell
Decamerone

Med tanke på att jag några gånger sedan 2005 har misslyckats med DRT – helt enkelt glömt bort den eller krystat fram något obegripligt – är jag glad att jag lyckades i år. Förra året var DRT Jesu tolv lärjungar, så nästa år blir det väl Kalle Dussin eller nåt? Hur ser listan ut i sin helhet?

2005: UPA – Utan Personligt Ansvar
2006: Kompetens
2007: ”Tack för maten, den var god. Hälften spydde, resten dog.”
2008: Himmel och helvete!
2009: Hatt
2010: I Am the Walrus
2011: Historien om någon
2012: Kortlek
2013: Grundämnen
2014: Tio guds bud
2015: Helsings ABC
2016: Döden
2017: Äppelträdsgren
2018: Ett facit
2019: Döden
2020: Flora och fauna
2021: Far, flyg och krascha!
2022: Inget, nada och helt fel! (misslyckades med “bob/boll-hund/rund”)
2024: Jesu tolv lärjungar
2025: Årets månader

Elsa Beskow, fast väldigt suddiga bilder. (Lite symboliskt eftersom även DRT är suddig.)

Plommonstopet har skött sig med den äran i år, och ovanligt många tröjor har skickats ut. Men en till ska jag dra! Prassel, prassel … PK!

Årets sista embryo kommer här!

takc för allan minneslukcror vi har andvent för att kommra ihåg allting vi har glömt

det säjer jag nu

22 kommentarer

Lilla Julkalendern 2025: tjutredje luckan

Lilla Julkalendern 2025: tjutredje luckan

Publicerat av Lotten Bergman den 23 december 2025 05:15

Efter tjuförsta luckan var alla i båset helt slut i rutan och slickade sina sår för att orka med denna lucka – den sista 2025. Hederstischavinnaren embryo fick sällskap av den glada Ingela, och nu har vi bara en dragning kvar!

Lucka 23 härmar ett verk med en fabulös kreatör.

10 x 10 =100

Tillbörligt är, kära läsare, att allt, som företages i tider av oro, börjar med ordning och överenskommelse. Ty när vardagen rämnar och kroppen värker mer än själen orkar bära, måste människan finna ett sätt att uthärda – om inte genom fromhet, så genom sällskap.

När därför förkylningen gick i dalen, och vilopulsen steg som vore den besatt, sammankallades tio personer till ett läger. Luften på platsen var tunn, reglerna många och träningsvärken obönhörlig. Ingen fruktade döden; däremot fruktades ett missat träningspass, hosta på fel dag eller inställda intervaller till följd av snuva.

De sju kvinnorna voro Pernilla Wiberg, som var initiativtagare och en ledargestalt, Frida Karlsson – den passionerade och intensiva, Frida Hansdotter, berömvärt balanserad, den energiska Ebba Andersson, den på planen så eleganta Lotta Schelin, Nilla Fischer – mer disciplinerad än alla andra och den allvarsamma samt uthålliga Evy Palm.

De tre männen voro den strukturerade och stabile Peter Forsberg, den känslomässige Fredrik Ljungberg och den frispråkige Daniel Ståhl.

För att dagarna ej helt skulle uppslukas av pulsdata och kvällarna av klagan, beslöts enhälligt att en person varje dag skulle utses att råda över ordet. Denna skulle bestämma samtalsämnet och var och en av de övriga skulle, utan undanflykter, framlägga en berättelse ur sitt liv, lämpad att skänka lärdom, förnöjelse eller åtminstone igenkänning.

Och så skedde.

Varje dag utsågs en kung eller drottning bland de tio deltagarna vid höghöjdslägret. Denna person bestämde dagens tema och fastställde ordningen för de andra nio – utom för Daniel Ståhl som alltid talade sist.

Några exempel för att illustrera gången presenteras härmed.

Den första dagen berättade bland andra Pernilla Wiberg om hur hon, när hennes värden voro sämre än någonsin, valde att framställa dem såsom ännu sämre, och därigenom vinna både vila och särskild omsorg. Alla förstod, och ingen klandrade henne.

Den andra dagen hyllades särskilt Frida Hansdotters berättelse om hur kärlek – fastän förbjuden av tävlingsledningen – fick plats mellan felaktigt bokade pass och dimhöljda spår.

Den tredje dagen stod Nilla Fischer ut med sin berättelse om övermod, och hur ett extra pass kan kosta mer än det ger.

Så gick de tio dagarna med tio berättelser per dag, fyllda av ord, skratt, mild förargelse och den tröst som endast uppstår när människor delar sina brister snarare än sina meriter. Om någon i detta sällskap ibland talade om disciplin, återhämtning och laganda med särskild iver, märkte de andra hur samma person ibland tog genvägar i det fördolda – vilket de i stillhet fann vara mer mänskligt än klandervärt.

När lägret var till ända och de återvände hemåt, voro de varken fria från träningsvärk eller fullkomligt botade från oro. Men alla hade de inkasserat en och samma förkylning.

Och detta, kära läsare, är skälet till att dessa historier nu anförtros eder.

Näääe, nu är vi trötta på onödiga bilder!

Facit till lucka 23 kommer nån gång efter midnatt – några minuter in på julafton!

Lucka 1 och dess facit.	Lucka 13 och dess facit.
Lucka 3 och dess facit.	Lucka 15 och dess facit.
Lucka 5 och dess facit.	Lucka 17 och dess facit.
Lucka 7 och dess facit.	Lucka 19 och dess facit.
Lucka 9 och dess facit.	Lucka 21 och dess facit.
Lucka 11 och dess facit.	Lucka 23 och dess facit.

75 kommentarer

Lilla Julkalendern 2025: tjuförsta luckan

Lilla Julkalendern 2025: tjuförsta luckan

Publicerat av Lotten Bergman den 21 december 2025 05:12

Ojojojojoj. Här satt jag och våjnade över hur svår den nittonde luckan var, medan kommentatorsbåset i facit bara trallade vidare i vardagen och roade sig med ordinära lördagsbestyr. I nyss nämnda facit fick Eva-L och Magganini chansen att vinna näst-näst sista dragningen – vilket de gjorde! (Och jag står fortfarande tålmodigt i kö för att få låna HB i lucka 19 på biblo här i stan.)

Lucka 21 … Detta innebär att vi bara har den allra sista luckan kvar på tisdag. Är detta månne ett tack till en snabbt hopkommen, prisbelönt novell? En långfilm? En roman? Eller en hel encyklopedi? Eller … är det ens ett tack?

Nänu. Nu får det vara nog med distraktioner. Vad är det här för trams? En onödig och ovidkommande bild!

Facit till lucka 21 kommer nån gång efter midnatt!

Lucka 1 och dess facit.	Lucka 13 och dess facit.
Lucka 3 och dess facit.	Lucka 15 och dess facit.
Lucka 5 och dess facit.	Lucka 17 och dess facit.
Lucka 7 och dess facit.	Lucka 19 och dess facit.
Lucka 9 och dess facit.	Lucka 21 och dess facit.
Lucka 11 och dess facit.	Lucka 23 och dess facit.

61 kommentarer